Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m

1940-03-15 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:241, Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

1

Nr 241.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse

för riksbanken från skyldigheten att inlösa av

banken utgivna sedlar med guld m. m.; given Stockholms

slott den 15 mars 1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

15 mars 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, *, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter:

Bankofullmäktiges framställningar.

I särskilda skrivelser den 7 mars 1940 hava fullmäktige i riksbanken hemställt,

dels att riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juni 1940 till och

med den 31 maj 1941 befrias från skyldigheten all inlösa av banken utgivna

sedlar med guld efter deras lydelse, dels att lagen den 15 december 1939

(nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

örn bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla förlängd gilligBiliang

lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 241.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

het, dels ock att fullmäktige i riksgäldskontoret ville göra framställning

örn förlängning av gällande bemyndigande att till riksbankens förfogande ställa

skattkammarväxlar. I samband härmed hava fullmäktige i särskild skrivelse

behandlat frågan om valuta- och penningpolitiken i hela dess vidd. Skrivelsen

är av följande innehåll:

Det penningpolitiska program, som fastställdes av statsmakterna år 1932

och underkastades vissa modifikationer åren 1933 och 1937, uppställer en

viss stabilitet i prisnivån såsom det i första hand eftersträvansvärda målet.

I ett läge, då en mera avsevärd prisstegring hotar att inträffa, borde sålunda

riksbankens politik såväl som den ekonomiska politiken överhuvud inriktas

på att hålla prisstegringen tillhaka och att i varje fall förhindra en inflationistisk

prisutveckling. Beträffande förhållandet mellan jordbrukspolitiken

och penningpolitiken framhöll bankoutskottet vid 1937 års riksdag (utlåtande

nr 67), att en sådan höjning av levnadskostnaderna, som berodde på

ett genom jordbrukspolitiken åstadkommet förbättrat prisläge för jordbrukets

produkter, ej i och för sig borde föranleda penningpolitiska åtgärder i

syfte att nedpressa prisnivån i övrigt. Motsvarande påpekande borde gälla

jämväl beträffande andra statsmakternas åtgärder, vilka vöre avsedda att

verka prisstegrande för vissa bestämda varor. Beträffande frågan om den

svenska kronans yttre värde gav utskottet vid samma tillfälle i anslutning till

föredragande departementschefen uttryck åt sin uppskattning av fördelarna

av en stabil pundkurs, men framhöll samtidigt, att vid en inflationsartad utveckling

på världsmarknaden den situationen kunde uppstå, att upprätthållandet

av den dåvarande pundkursen måste eftergivas med hänsyn till prisutvecklingen

på den inhemska marknaden.

I samband med behandlingen vid 1938 års riksdag av frågan om fortsatt

befrielse för riksbanken från .skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar

med guld uttalade såväl föredragande departementschefen som bankoutskottet,

att en väsentlig förändring av det ekonomiska läget borde föranleda, att

valutafrågan omedelbart upptoges till omprövning av statsmakterna. I proposition

till 1939 års lagtima riksdag angående samma fråga anförde departementschefen

bland annat, att örn krig eller krigsfara skulle inträda vissa

modifikationer i den svenska valutapolitiken otvivelaktigt skulle bliva erforderliga.

Ett sådant läge har nu inträffat. En omprövning av det penningpolitiska

programmet är därför enligt fullmäktiges mening erforderlig.

Under förra världskriget kunde Sverige draga väsentliga ekonomiska fördelar

av sin ställning såsom neutral stat. Nu befinner sig vårt land däremot i

det läget, att kriget utsätter hela dess ekonomiska liv för en påfrestning, som

visserligen icke är lika stor som örn Sverige vore krigförande part, men dock

är av en sådan omfattning, att något dylikt tidigare ej kunnat tänkas under

f redsförhållanden.

Det pågående kriget mellan Finland och Ryssland har hittills medfört och

kan i framtiden komma att ytterligare medföra betydande ekonomiska konsekvenser

för vårt land. Vår produktion, såväl av industriens som i viss mån

även av jordbrukets produkter, måste inriktas icke endast med tanke på våra

egna utan — om det rysk-finska kriget fortsätter — även med tanke på

Finlands behov. Man måste räkna med dels att för en stor del av de för

Finland insamlade medlen varor komma att inköpas från andra länder, dels

ock att x-åvaror, som vi likviderat med utländsk valuta, efter bearbetning

komma att säljas till Finland mot likvid i svenska kronor. Dessa transaktioner

medföra sålunda en tidigare icke beräknad minskning av våra valutareserver.

De oerhört ökade utgifterna för stärkandet av landets försvarsberedskap

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

3

och för hjälpen till Finland äro två av de grundläggande förändringar, som

efter krigsutbrottet inträtt i vårt lands ekonomiska struktur. Från bland

annat dessa förändringar måste man utgå, då det gäller att bedöma, vilken

ekonomisk politik som bör föras. Man måste göra klart för sig, att därvid

betydande påfrestningar för samtliga svenska medborgare äro oundvikliga.

Det tidigare angivna huvudmålet för penningpolitiken, innebärande att

största möjliga stabilitet i prisnivån bör eftersträvas, hör enligt fullmäktiges

åsikt kvarstå orubbat. I nuvarande läge bör emellertid dessutom uppställas

det kravet på penningpolitiken, att den utformas med tanke på nödvändigheten

att skydda landets valutareserver. Ett dylikt skydd innebär, dels att

tillströmningen av valutor bör i största möjliga utsträckning stimuleras, dels

att såväl den existerande valutareserven som de valutor, vilka i framtiden

ställas till landets förfogande, reserveras för de ur liela folkhushållets synpunkt

viktigaste behoven.

De penningpolitiska mål, som här angivits, nämligen eftersträvande av

största möjliga stabilitet i prisnivån och skyddande av valutareserven, torde

sammanfalla med den allmänna ekonomiska politikens målsättning. De medel

av penningpolitisk natur, som stå till förfogande, liro emellertid icke tillräckliga

för uppnående av angivna mål. Flärför krävas åtgärder med betydligt

mera omfattande verkningar. En allmän prisstegring kan sålunda enligt

fullmäktiges uppfattning ej förhindras endast genom penningpolitiska

medel. .

I det följande vilja fullmäktige uttala sig dels om de penmngpolitiska

medel, som kunna ifrågakomma, dels örn de medel av mera allmän natin,

vilka statsmakterna enligt fullmäktiges mening i nu rådande läge böra överväga

för att underlätta eller möjliggöra uppnåendet av de mål för penningpolitiken,

som ovan angivits.

Vad först beträffar frågan örn den svenska kronans yttre värde är det tydligt,

att densamma — oavsett den förändring, som inträffade hösten 1939 genom

att kronan lösgjordes från pundet och anknöts till dollarn — befinner

sig i ett helt annat läge än på våren 1937, då statsmakterna sist hade anledning

att taga ställning till densamma. En sänkning av växelkurserna, som

sannolikt hade genomförts, örn prisstegringen då hade blivit av längre varaktighet,

kunde motiveras icke blott därigenom att en dylik sänkning skulle

vara ägnad att motverka en spridning av den internationella prisstegringen

till den svenska marknaden, utan även därigenom att den kunde anses som

ett korrektiv till den »undervärdering» av den svenska valutan, som kom till

uttryck i ett växande överskott på den löpande betalningsbalansen med utlandet

och en omfattande inströmning av främmande valutor till riksbanken.

Nu ha emellertid endast relativt obetydliga prisstegringar förekommit i

Förenta staterna, medan en stark utströmning av valutor från Sverige ägt

rum. I ett dylikt läge torde en växelkurssänkning hava en betydligt minskad

inverkan på importvarornas prisutveckling, emedan uppgången av importpriserna

sedan krigsutbrottet endast till en del framkallats av prisstegringar

på världsmarknaden. I den mån prisstegringar framträtt i England och

Frankrike lia de i viss utsträckning hindrats att sprida sig till Sverige genom

den sänkning av kurserna för pundet och de därtill anslutna valutorna, som

ägde rum den 28 augusti 1939. Prisstegringen på svenska importvaror har i

stor utsträckning orsakats av vidgade marginaler mellan eif- och fobpriser,

och dessa kunna icke nämnvärt nedbringas genom en sänkning av växelkurserna.

Även örn en växelkurssänkning skulle te sig som önskvärd med

hänsyn till dess i någon mån prissänkande inverkan på importvarorna, måste

den — i varje fall såsom en isolerad åtgärd — ur valutasynpunkt i nuvarande

läge avvisas, dels på grund av att den skulle verka stimulerande på

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

även den icke nödvändiga importen och därigenom öka efterfrågan på utländska

valutor, dels emedan den skulle öka svårigheterna för den svenska

exporten och därigenom minska tillflödet av valutor.

Iliand de penningpolitiska åtgärder, som höra ifrågakomma för att motverka

såväl en allmän prisstegring som en valutautströmning, hänvisas ofta

till en räntestegring och en åtstramning av penningmarknaden. Dessa medel

äro emellertid enligt fullmäktiges åsikt i det rådande läget icke ensamma

tillräckliga för att prisutvecklingen skall därmed kunna behärskas. Om man

skulle söka hejda en allmän prisstegringstendens enbart med dessa medel,

skulle sannolikt åtstramningen på penningmarknaden få drivas så långt att

den privata investeringsverksamheten tvingades till en starkare inskränkning

än vad som vore erforderlig för att de statliga investeringsbehoven skulle

erhålla tillräckligt utrymme i form av tillgängliga kapital-, råmaterial- och

arbetskraftstillgångar, samtidigt sorn den statliga upplåning, som är oundgängligen

nödvändig, finge ske till en alltför hög räntesats.

Effekten av räntepolitiken såsom penningpolitik! vapen begränsas i stor

utsträckning under förhållanden, då oundvikliga höjningar av importvarornas

priser tendera att framkalla en allmän prisstegring inom landet, då de

statliga kapitalbehoven i huvudsak äro av den natur, att de måste tillfredsställas

oavsett hur landets försörjningsläge påverkas därav, samt då en pågående

utströmning av kapital ur landet väsentligen är betingad av utrikespolitiska

faktorer. Det bör även påpekas, att en räntestegring innebär en

ökning av produktionskostnaderna. En dylik ökning kan lätt i ett läge, då

flera andra prisstegrande faktorer, exempelvis stigande importpriser, varuknapphet

och ökade statsutgifter, göra sig gällande, medföra prisstegringar

av väsentligt större omfattning än vad kostnadsökningen i och för sig motiverar,

samtidigt som räntestegringens prissänkande verkan sannolikt blir obetydlig.

Å andra sidan bör enligt fullmäktiges mening i nuvarande läge en

alltför utpräglad lätthet på penningmarknaden förhindras.

Riksbanken har — förutom rätten att betala ränta på insatta medel — sedan

1937 vissa andra möjligheter att påverka penningmarknaden i restriktiv riktning.

Dessa böra, även örn de för närvarande icke behöva tagas i bruk,

enligt fullmäktiges mening bibehållas. Sålunda anse fullmäktige att rätten

för Konungen att föreskriva en skärpning av kraven på bankaktiebolagens

kassareserver samt bemyndigandet för riksgäldskontoret att ställa skattkammarväxlar

m. m. till riksbankens förfogande böra förlängas.

Då fullmäktige, såsom ovan framhållits, äro av den åsikten, att de penningpolitiska

medlen i nuvarande situation icke äro tillfyllest för att hindra

en allmän prisstegring och för att effektivt motverka en valutautströmning,

anse sig fullmäktige böra påvisa de övriga åtgärder på det ekonomiska området,

som enligt fullmäktiges mening .skulle bidraga till att uppnå de angivna

målen.

För prisutvecklingen har lönepolitiken en synnerligen stor betydelse. Den

princip med lönereglering efter index, som i slutet av år 1939 infördes på

arbetsmarknaden, var av betydelse såtillvida som därigenom lugn och en

viss stadga åstadkoms på denna marknad. Det prispolitiska kravet på begränsning

av kompensationen för ökade levnadskostnader, så som dessa

komma till uttryck i indextalen, måste emellertid i fortsättningen beaktas.

En modifiering av den index, som ligger till grund för lönerna, för att nämnda

krav därigenom skulle kunna bliva bättre tillgodosett, synes fullmäktige

vara en angelägenhet av största vikt under nuvarande förhållanden. Härvid

är det av särskild betydelse att de skärpningar i beskattningen, som genomföras,

i varje fall då det gäller de statliga skatterna, icke få inverka stegrande

på indexen och därigenom leda till en löneökning. Den för lönerna norm
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

5

givande indexen bör följaktligen icke påverkas vare sig av den indirekta eller

direkta statliga beskattningen. Enligt fullmäktiges mening synes icke heller

full kompensation för den fördyring, som importvarorna på grund av prisstegringar

utomlands och höjda fraktkostnader undergå, böra erhållas. En

dylik fördyring är nämligen delvis av den art, att den bör bäras av samtliga

medlemmar av folkhushållet. Fullmäktige hemställa därför, att frågan angående

indexreglering av lönerna genom statsmakternas försorg snarast upptages

till en mera ingående och allsidig omprövning.

För att lönestegringar skola kunna undgås — en sak vars betydelse ur

penningpolitik synpunkt icke kan nog kraftigt understrykas — är det av

vikt att priserna på för folkförsörjningen nödvändiga varor, främst jordbruksprodukter,

icke tillåtas stiga mera än som är oundgängligen nödvändigt.

Dessa priser äro nämligen av utslagsgivande betydelse för de indextal, på

vilka lönerna beräknas.

Vad beträffar valutasituationen är enligt fullmäktiges åsikt den valutareglering,

som numera är i kraft, ingalunda tillräcklig. De utomordentligt stora

kostnader, vårt försvar numera kräver, måste betalas antingen genom att förefintliga

reserver förbrukas eller med det löpande dagliga arbetets resultat.

Landets under förkrigstiden uppsparade utländska valutatillgångar förslå

icke till att täcka den import, som synes bli nödvändig utöver vad den löpande

exporten kan inbringa. Lån i utlandet stå endast i otillräcklig omfattning

till buds för ali dryga ut de existerande valutatillgångarna. En sträng

hushållning med valutatillgångarna är fördenskull nödvändig. Detta kan

ske endast genom att begränsa den allmänna förbrukningen av importvaror

så långt detta är möjligt utan skada för landets försöi''jningsläge och försvarskraft.

En dylik begränsning — som måste anses erforderlig för frigörande av den

köpkraft, som kräves för att de statliga behoven skola kunna tillgodoses —

kan åstadkommas på olika sätt. Åtgärder i detta syfte äro exempelvis importförbud,

tullar, kraftigt höjda konsumtionsskatter på vissa därtill lämpliga

varor eller en allmän omsättningsskatt, ransonering av vissa importerade

varor eller varor, som för sin framställning kräva en stor import av råvaror

eller bränsle, ävensom frivillig konsumtionsbegränsning efter av myndigheterna

gjorda anvisningar så som skett beträffande förbrukningen av elektrisk

ström och dylikt. En skärpt direkt beskattning har samma verkan,

samtidigt som den leder till en minskning av den statliga upplåningen. I en

dylik skärpning bör ingå en effektiv indragning till staten av krigsvinster.

En allmän konsumtionsbegränsning kan även komma till stånd genom att

besparing av en viss del av uppkommande löneökningar göres obligatorisk.

I den mån det inhemska arbetets resultat ej förslå både till de extra statsutgifterna

och till att upprätthålla vår nuvarande levnadsstandard, är det

nödvändigt att minska de vanliga statsutgifterna och inskränka förbrukningen.

Den yttersta sparsamhet är sålunda ofrånkomlig i fråga örn sådana statliga

och kommunala utgifter, som ej äro oundgängligen nödvändiga. En omprövning

av redan beslutade men ej verkställda beslut örn kapitalutgifter

bär även göras. Icke blott den enskildes standard måste nedsättas, utan

detta gäller i samma grad stat och kommuner.

Minskning av konsumtionen kan delvis undgås, därest å ena sidan exporten

kan (»kas i sådan omfattning, att utländska betalningsmedel för importbehovets

täckning kunna erhållas, och å andra sidan produktionen inom landet

kan drivas upp. Det är av ett utomordentligt intresse för hela svenska folket,

framför allt för de breda lagren, att intet underlåtas, som kan öka export

och produktion. Då de utbildade arbetarnas antal är begränsat och det knappt

är möjligt att under nuvarande förhållanden avsevärt utöka beståndet av

realkapitalet — byggnader och maskiner — torde en tillfällig ökning av ar
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

betstiden i vissa fall vara ofrånkomlig för att bättre kunna utnyttja de nuvarande

tillgångarna.

Redan nuvarande möjligheter till dispens från arbetstidslagen torde lämna

utrymme för en av säregna förhållanden betingad ökning av arbetstiden. Om

dessa möjligheter ej skulle vara tillfyllest kan man tänka sig, att Konungen

erhåller rätt att medgiva ytterligare dispens. Därigenom kan man måhända

i det längsta undvika att tillgripa tjänsteplikten. I de krigförande länderna

har en arbetstidsökning måst tillgripas. Den förefaller bär i Sverige vara

mera tillrådlig och ur arbetarnas synpunkt sett mera önskvärd än en mera

allmän nedsättning av förbrukningens storlek.

För att genomföra de här antydda åtgärderna — eller andra åtgärder som

kunna medverka till skyddet mot en inflation med dess förstörande och demoraliserande

verkningar — kräves hela folkets förståendefulla medverkan.

Hittills är förhållandevis alltför litet gjort för att bibringa allmänheten en

riktig uppfattning av det ekonomiska lägets allvar. Det synes icke finnas

något tvivel om att svenska folket i detta nu är villigt att underkasta sig

alla de offer, som det inser vara oundgängliga för bevarandet av landets frihet

och oberoende och upprätthållandet av dess framtida utvecklingsmöjligheter.

Örn från statsmakternas sida lämnas den upplysning, som här åsyftas,

angående det nära sammanhanget mellan försvarskraft och folkhushållning

och angående syftet med de olika åtgärder, som nu måste vidtagas, skola

säkerligen alla medborgare betrakta som sin plikt att söka medverka till en

lösning av dessa betydelsefulla spörsmål.

Sedermera har till finansdepartementet överlämnats utdrag av fullmäktiges

i riksbanken protokoll den 14 mars 1940 av i huvudsak följande innehåll:
Vid

justering av allmänna protokollet för den 7 mars 1940 anförde herr

Stendahl, att han vid sammanträdet nämnda dag yrkat bland annat, att ett

tillägg skulle göras till det då föreliggande förslaget till skrivelse, innefattande

att »en viss åtstramning på penningmarknaden vore erforderlig och

att en konstgjord lättnad vore direkt förkastlig». Mot detta yrkande gjordes

vid diskussionen i ärendet ingen invändning och det ingick alltså i beslutet.

Vid genomläsning av expeditionen i ärendet hade han emellertid funnit, att

denna i förevarande avseende icke fått det innehåll, som han yrkat, och detta

borde ändras.

Herr Rooth förklarade, att han för sin del haft och fortfarande hade den

uppfattningen, att skrivelsen på ifrågavarande punkt till sin innebörd överensstämde

med herr Stendahls yrkande, även örn ordalydelsen (sid. 4 andra

stycket, sista meningen) något avveke från herr Stendahls formulering under

diskussionen, och att de justeringar, som vidtagits efter sammanträdet, stodo

i överensstämmelse med de önskemål, som uttalats under överläggningen.

Fullmäktige godkände herr Stendahls yrkande.

Till stöd för sin förut nämnda framställning örn fortsatt befrielse för

riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld

efter deras lydelse ha bankofullmäktige framhållit, att det icke funnes någon

anledning att ifrågasätta, att riksbanken under det kommande året skulle

kunna återupptaga inlösningen av utelöpande sedlar med guld. En grundlig

omprövning av ifrågavarande stadganden syntes med hänsyn till de nu rådande,

oroliga förhållandena böra anstå.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha lämnat bankofullmäktiges senast berörda

framställning utan erinran.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 241.

7

Departementschefen.

Samtidigt med att fullmäktige i riksbanken gjort framställning om fortsatt

befrielse från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld ha

de upptagit riktlinjerna för penningpolitiken till behandling och därvid funnit

sig föranlåtna att gå in på en rad väsentliga frågor av allmänekonomisk

och finanspolitisk natur. Jag kan helt ansluta mig till uppfattningen att en

sådan utvidgning av problemet är nödvändig om man vill se de penningpolitiska

frågorna i deras riktiga sammanhang. Prisutvecklingen behärskas i dagens

situation av risken för varuknapphet och sannolikheten av ökningar av

penninginkomsterna under inflytande främst av fortsatta statliga försvarsutgifter

av betydande omfattning. Penningpolitiken knytes sålunda nära samman

med försörjningspolitiken och finanspolitiken. Den får utformas med

hänsyn därtill och bedömas med utgångspunkt från den allmänna inverkan

på samhällsekonomien man väntar av dess genomförande.

Det grundläggande kravet på samhällsekonomien är under rådande förhållanden

— även ur rent penningpolitik synpunkt — att landets produktivkrafter

utnyttjas så fullständigt och ekonomiskt som förhållandena tillåta.

Härför kräves otvivelaktigt inom vissa områden en ökad arbetsinsats, inom

andra en omflyttning av produktiva resurser från en användning till annan.

Arbetsmarknadsproblemen äro för närvarande föremål för utredningar som

höra fullföljas i nära kontakt med planläggningen av råvarutillgångarnas

disposition; effekten av produktionsökande åtgärder blir med nödvändighet

i sista hand begränsad av materielförsörjningen.

Då det får anses uteslutet att genom utökningar i produktionen återställa

den till följd av kriget rubbade balansen på marknaden har uppmärksamheten

helt naturligt också riktat in sig på frågan örn de medel varöver man förfogar

för att åstadkomma en minskning av varuefterfrågan. Jämsides med

en för detta ändamål skärpt beskattning bör ställas en frivillig eller tvångsvis

genomförd upplåning av nya sparmedel samt en direkt kvantitativ reglering

av varuförbrukningen.

Nödvändigheten av besparingar gäller givetvis staten lika väl som de enskilda

och konsumtionen lika väl som anläggningsverksamheten. Det behöver

knappast understrykas, alt anspråken på sparsamhet komma att under den

närmaste framtiden stegras. Även om det inte är möjigt att nu ange, hur

mycket medborgare i olika ekonomisk ställning rimligen böra räkna med

att få avstå av sin privata konsumtion, kunna vissa utgångspunkter för ett

bedömande anses givna. Det torde vara praktiskt taget omöjligt att uppnå

den nödvändiga överflyttningen av köpkraft från enskilda till staten utan

att i stor utsträckning begränsa konsumtionen även för de mindre och medelstora

inkomsttagarna. Man har tidigare ofta utgått ifrån att uppoffringarna

från dessa inkomsttagares sida icke kunna komma till stånd på frivillighetens

viig utan måste framtvingas genom beskattning, medan man

vid de större inkomsterna kan räkna med villigheten all lämna lån. Vore

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

denna uppfattning riktig, måste det betyda en oproportionerlig ökning av

skattetrycket i de lägre inkomstskikten, jämsides med en ökning av de anspråk,

som de mera välbärgade i sin egenskap av långivare skulle komma

att i framtiden ställa på resultatet av den nationella produktionen. En utveckling

av denna art vore ur flera synpunkter olycklig, och alla ansträngningar

böra därför inriktas på att låta de mindre inkomsttagarnas bidrag

utgå inte bara såsom skatter utan också i form av lån.

För omfattningen av den konsumtionsbegränsning och nedskärning av investeringsverksamheten

som kommer till stånd är även ränteutvecklingen av

betydelse. I anslutning till ett uttalande av bankofullmäktige vill jag dock

stryka under att man icke kan tänka sig att enbart räntevägen få fram den

här önskade anpassningen av det ekonomiska livet efter de nya förhållandena.

I själva verket torde räntan få tillmätas en mindre framträdande roll

i en ekonomisk utveckling av den art det för närvarande gäller att bemästra.

I likhet med bankofullmäktige anser jag det riktigt att hålla fast vid strävan

efter största möjliga stabilitet i penningvärdet. Jag utgår då från att

detta program även under nu rådande förhållanden bättre svarar mot medborgarnas

allmänna intresse än någon annan riktlinje som synes erbjuda sig

för vår penningpolitik. Programmet innebär icke någon stel bindning vid en

viss prisnivå. I nuvarande läge motiverar det icke försök att motväga importprisstegringarna

genom en nedpressning av andra priser men väl däremot ansträngningar

av här angiven inriktning och innebörd för att förhindra en allmän

prisstegring utöver vad det försämrade försörjningsläget får anses motivera.

Strävan att reglera penningvärdet förutsätter en samordning mellan statliga

åtgärder och enskildas eller organisationers frivilliga insatser, som går utöver

det under fredstider vanliga, och örn vars resultat man endast kan uttrycka

förhoppningar eller förväntningar. De svårigheter som möta äro betydande

men måste övervinnas, om medel till det yttre försvaret skola uppbringas och

folkförsörjningen tryggas, om produktionen skall hållas fullt i gång och

bördorna fördelas rimligt mellan medborgarna, samtidigt med att penningvärdet

i nyss angiven utsträckning bevaras.

Såsom bankofullmäktige anfört i sin framställning om fortsatt befrielse

från guldinlösningsskyldigheten för tiden den 1 juni 1940—31 maj 1941,

finnes i rådande penningpolitiska läge ingen möjlighet att återupptaga inlösningen

av utelöpande sedlar med guld. Jag delar även fullmäktiges uppfattning,

att det icke nu är en lämplig tidpunkt att göra en allmän översyn

över de bestämmelser, som reglera vårt penningväsens anknytning till guldet,

ehuru givetvis de förhållanden, som sedan en längre tid tillbaka varit rådande

i vårt land, i väsentliga avseenden rubbat förutsättningarna för de

legala bestämmelserna i ämnet.

Jag finner mig sålunda kunna tillstyrka bifall till fullmäktiges framställning.

Lämpligen bör dock tiden för den fortsatta befrielsen från sedelinlösnings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

9

skyldigheten, i likhet med vad som föreslagits beträffande vissa fullmaktslagar

på det ekonomiska området, utsträckas till och med den 30 juni 1941.

Med åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva

att riksbanken må för tiden från och med den 1 juni 1940

till och med den 30 juni 1941 vara fritagen från skyldigheten

att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld

efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om

förhållandena därtill giva anledning, före utgången av nämnda

tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

R. Borgström.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 241.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BU 1940:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. s. 1 i texten