Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m
1940-03-15 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1940:241, Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
1
Nr 241.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld m. m.; given Stockholms
slott den 15 mars 1940.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
15 mars 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, *, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter:
Bankofullmäktiges framställningar.
I särskilda skrivelser den 7 mars 1940 hava fullmäktige i riksbanken hemställt,
dels att riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juni 1940 till och
med den 31 maj 1941 befrias från skyldigheten all inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse, dels att lagen den 15 december 1939
(nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
örn bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla förlängd gilligBiliang
lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 241.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
het, dels ock att fullmäktige i riksgäldskontoret ville göra framställning
örn förlängning av gällande bemyndigande att till riksbankens förfogande ställa
skattkammarväxlar. I samband härmed hava fullmäktige i särskild skrivelse
behandlat frågan om valuta- och penningpolitiken i hela dess vidd. Skrivelsen
är av följande innehåll:
Det penningpolitiska program, som fastställdes av statsmakterna år 1932
och underkastades vissa modifikationer åren 1933 och 1937, uppställer en
viss stabilitet i prisnivån såsom det i första hand eftersträvansvärda målet.
I ett läge, då en mera avsevärd prisstegring hotar att inträffa, borde sålunda
riksbankens politik såväl som den ekonomiska politiken överhuvud inriktas
på att hålla prisstegringen tillhaka och att i varje fall förhindra en inflationistisk
prisutveckling. Beträffande förhållandet mellan jordbrukspolitiken
och penningpolitiken framhöll bankoutskottet vid 1937 års riksdag (utlåtande
nr 67), att en sådan höjning av levnadskostnaderna, som berodde på
ett genom jordbrukspolitiken åstadkommet förbättrat prisläge för jordbrukets
produkter, ej i och för sig borde föranleda penningpolitiska åtgärder i
syfte att nedpressa prisnivån i övrigt. Motsvarande påpekande borde gälla
jämväl beträffande andra statsmakternas åtgärder, vilka vöre avsedda att
verka prisstegrande för vissa bestämda varor. Beträffande frågan om den
svenska kronans yttre värde gav utskottet vid samma tillfälle i anslutning till
föredragande departementschefen uttryck åt sin uppskattning av fördelarna
av en stabil pundkurs, men framhöll samtidigt, att vid en inflationsartad utveckling
på världsmarknaden den situationen kunde uppstå, att upprätthållandet
av den dåvarande pundkursen måste eftergivas med hänsyn till prisutvecklingen
på den inhemska marknaden.
I samband med behandlingen vid 1938 års riksdag av frågan om fortsatt
befrielse för riksbanken från .skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar
med guld uttalade såväl föredragande departementschefen som bankoutskottet,
att en väsentlig förändring av det ekonomiska läget borde föranleda, att
valutafrågan omedelbart upptoges till omprövning av statsmakterna. I proposition
till 1939 års lagtima riksdag angående samma fråga anförde departementschefen
bland annat, att örn krig eller krigsfara skulle inträda vissa
modifikationer i den svenska valutapolitiken otvivelaktigt skulle bliva erforderliga.
Ett sådant läge har nu inträffat. En omprövning av det penningpolitiska
programmet är därför enligt fullmäktiges mening erforderlig.
Under förra världskriget kunde Sverige draga väsentliga ekonomiska fördelar
av sin ställning såsom neutral stat. Nu befinner sig vårt land däremot i
det läget, att kriget utsätter hela dess ekonomiska liv för en påfrestning, som
visserligen icke är lika stor som örn Sverige vore krigförande part, men dock
är av en sådan omfattning, att något dylikt tidigare ej kunnat tänkas under
f redsförhållanden.
Det pågående kriget mellan Finland och Ryssland har hittills medfört och
kan i framtiden komma att ytterligare medföra betydande ekonomiska konsekvenser
för vårt land. Vår produktion, såväl av industriens som i viss mån
även av jordbrukets produkter, måste inriktas icke endast med tanke på våra
egna utan — om det rysk-finska kriget fortsätter — även med tanke på
Finlands behov. Man måste räkna med dels att för en stor del av de för
Finland insamlade medlen varor komma att inköpas från andra länder, dels
ock att x-åvaror, som vi likviderat med utländsk valuta, efter bearbetning
komma att säljas till Finland mot likvid i svenska kronor. Dessa transaktioner
medföra sålunda en tidigare icke beräknad minskning av våra valutareserver.
De oerhört ökade utgifterna för stärkandet av landets försvarsberedskap
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
3
och för hjälpen till Finland äro två av de grundläggande förändringar, som
efter krigsutbrottet inträtt i vårt lands ekonomiska struktur. Från bland
annat dessa förändringar måste man utgå, då det gäller att bedöma, vilken
ekonomisk politik som bör föras. Man måste göra klart för sig, att därvid
betydande påfrestningar för samtliga svenska medborgare äro oundvikliga.
Det tidigare angivna huvudmålet för penningpolitiken, innebärande att
största möjliga stabilitet i prisnivån bör eftersträvas, hör enligt fullmäktiges
åsikt kvarstå orubbat. I nuvarande läge bör emellertid dessutom uppställas
det kravet på penningpolitiken, att den utformas med tanke på nödvändigheten
att skydda landets valutareserver. Ett dylikt skydd innebär, dels att
tillströmningen av valutor bör i största möjliga utsträckning stimuleras, dels
att såväl den existerande valutareserven som de valutor, vilka i framtiden
ställas till landets förfogande, reserveras för de ur liela folkhushållets synpunkt
viktigaste behoven.
De penningpolitiska mål, som här angivits, nämligen eftersträvande av
största möjliga stabilitet i prisnivån och skyddande av valutareserven, torde
sammanfalla med den allmänna ekonomiska politikens målsättning. De medel
av penningpolitisk natur, som stå till förfogande, liro emellertid icke tillräckliga
för uppnående av angivna mål. Flärför krävas åtgärder med betydligt
mera omfattande verkningar. En allmän prisstegring kan sålunda enligt
fullmäktiges uppfattning ej förhindras endast genom penningpolitiska
medel. .
I det följande vilja fullmäktige uttala sig dels om de penmngpolitiska
medel, som kunna ifrågakomma, dels örn de medel av mera allmän natin,
vilka statsmakterna enligt fullmäktiges mening i nu rådande läge böra överväga
för att underlätta eller möjliggöra uppnåendet av de mål för penningpolitiken,
som ovan angivits.
Vad först beträffar frågan örn den svenska kronans yttre värde är det tydligt,
att densamma — oavsett den förändring, som inträffade hösten 1939 genom
att kronan lösgjordes från pundet och anknöts till dollarn — befinner
sig i ett helt annat läge än på våren 1937, då statsmakterna sist hade anledning
att taga ställning till densamma. En sänkning av växelkurserna, som
sannolikt hade genomförts, örn prisstegringen då hade blivit av längre varaktighet,
kunde motiveras icke blott därigenom att en dylik sänkning skulle
vara ägnad att motverka en spridning av den internationella prisstegringen
till den svenska marknaden, utan även därigenom att den kunde anses som
ett korrektiv till den »undervärdering» av den svenska valutan, som kom till
uttryck i ett växande överskott på den löpande betalningsbalansen med utlandet
och en omfattande inströmning av främmande valutor till riksbanken.
Nu ha emellertid endast relativt obetydliga prisstegringar förekommit i
Förenta staterna, medan en stark utströmning av valutor från Sverige ägt
rum. I ett dylikt läge torde en växelkurssänkning hava en betydligt minskad
inverkan på importvarornas prisutveckling, emedan uppgången av importpriserna
sedan krigsutbrottet endast till en del framkallats av prisstegringar
på världsmarknaden. I den mån prisstegringar framträtt i England och
Frankrike lia de i viss utsträckning hindrats att sprida sig till Sverige genom
den sänkning av kurserna för pundet och de därtill anslutna valutorna, som
ägde rum den 28 augusti 1939. Prisstegringen på svenska importvaror har i
stor utsträckning orsakats av vidgade marginaler mellan eif- och fobpriser,
och dessa kunna icke nämnvärt nedbringas genom en sänkning av växelkurserna.
Även örn en växelkurssänkning skulle te sig som önskvärd med
hänsyn till dess i någon mån prissänkande inverkan på importvarorna, måste
den — i varje fall såsom en isolerad åtgärd — ur valutasynpunkt i nuvarande
läge avvisas, dels på grund av att den skulle verka stimulerande på
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
även den icke nödvändiga importen och därigenom öka efterfrågan på utländska
valutor, dels emedan den skulle öka svårigheterna för den svenska
exporten och därigenom minska tillflödet av valutor.
Iliand de penningpolitiska åtgärder, som höra ifrågakomma för att motverka
såväl en allmän prisstegring som en valutautströmning, hänvisas ofta
till en räntestegring och en åtstramning av penningmarknaden. Dessa medel
äro emellertid enligt fullmäktiges åsikt i det rådande läget icke ensamma
tillräckliga för att prisutvecklingen skall därmed kunna behärskas. Om man
skulle söka hejda en allmän prisstegringstendens enbart med dessa medel,
skulle sannolikt åtstramningen på penningmarknaden få drivas så långt att
den privata investeringsverksamheten tvingades till en starkare inskränkning
än vad som vore erforderlig för att de statliga investeringsbehoven skulle
erhålla tillräckligt utrymme i form av tillgängliga kapital-, råmaterial- och
arbetskraftstillgångar, samtidigt sorn den statliga upplåning, som är oundgängligen
nödvändig, finge ske till en alltför hög räntesats.
Effekten av räntepolitiken såsom penningpolitik! vapen begränsas i stor
utsträckning under förhållanden, då oundvikliga höjningar av importvarornas
priser tendera att framkalla en allmän prisstegring inom landet, då de
statliga kapitalbehoven i huvudsak äro av den natur, att de måste tillfredsställas
oavsett hur landets försörjningsläge påverkas därav, samt då en pågående
utströmning av kapital ur landet väsentligen är betingad av utrikespolitiska
faktorer. Det bör även påpekas, att en räntestegring innebär en
ökning av produktionskostnaderna. En dylik ökning kan lätt i ett läge, då
flera andra prisstegrande faktorer, exempelvis stigande importpriser, varuknapphet
och ökade statsutgifter, göra sig gällande, medföra prisstegringar
av väsentligt större omfattning än vad kostnadsökningen i och för sig motiverar,
samtidigt som räntestegringens prissänkande verkan sannolikt blir obetydlig.
Å andra sidan bör enligt fullmäktiges mening i nuvarande läge en
alltför utpräglad lätthet på penningmarknaden förhindras.
Riksbanken har — förutom rätten att betala ränta på insatta medel — sedan
1937 vissa andra möjligheter att påverka penningmarknaden i restriktiv riktning.
Dessa böra, även örn de för närvarande icke behöva tagas i bruk,
enligt fullmäktiges mening bibehållas. Sålunda anse fullmäktige att rätten
för Konungen att föreskriva en skärpning av kraven på bankaktiebolagens
kassareserver samt bemyndigandet för riksgäldskontoret att ställa skattkammarväxlar
m. m. till riksbankens förfogande böra förlängas.
Då fullmäktige, såsom ovan framhållits, äro av den åsikten, att de penningpolitiska
medlen i nuvarande situation icke äro tillfyllest för att hindra
en allmän prisstegring och för att effektivt motverka en valutautströmning,
anse sig fullmäktige böra påvisa de övriga åtgärder på det ekonomiska området,
som enligt fullmäktiges mening .skulle bidraga till att uppnå de angivna
målen.
För prisutvecklingen har lönepolitiken en synnerligen stor betydelse. Den
princip med lönereglering efter index, som i slutet av år 1939 infördes på
arbetsmarknaden, var av betydelse såtillvida som därigenom lugn och en
viss stadga åstadkoms på denna marknad. Det prispolitiska kravet på begränsning
av kompensationen för ökade levnadskostnader, så som dessa
komma till uttryck i indextalen, måste emellertid i fortsättningen beaktas.
En modifiering av den index, som ligger till grund för lönerna, för att nämnda
krav därigenom skulle kunna bliva bättre tillgodosett, synes fullmäktige
vara en angelägenhet av största vikt under nuvarande förhållanden. Härvid
är det av särskild betydelse att de skärpningar i beskattningen, som genomföras,
i varje fall då det gäller de statliga skatterna, icke få inverka stegrande
på indexen och därigenom leda till en löneökning. Den för lönerna norm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
5
givande indexen bör följaktligen icke påverkas vare sig av den indirekta eller
direkta statliga beskattningen. Enligt fullmäktiges mening synes icke heller
full kompensation för den fördyring, som importvarorna på grund av prisstegringar
utomlands och höjda fraktkostnader undergå, böra erhållas. En
dylik fördyring är nämligen delvis av den art, att den bör bäras av samtliga
medlemmar av folkhushållet. Fullmäktige hemställa därför, att frågan angående
indexreglering av lönerna genom statsmakternas försorg snarast upptages
till en mera ingående och allsidig omprövning.
För att lönestegringar skola kunna undgås — en sak vars betydelse ur
penningpolitik synpunkt icke kan nog kraftigt understrykas — är det av
vikt att priserna på för folkförsörjningen nödvändiga varor, främst jordbruksprodukter,
icke tillåtas stiga mera än som är oundgängligen nödvändigt.
Dessa priser äro nämligen av utslagsgivande betydelse för de indextal, på
vilka lönerna beräknas.
Vad beträffar valutasituationen är enligt fullmäktiges åsikt den valutareglering,
som numera är i kraft, ingalunda tillräcklig. De utomordentligt stora
kostnader, vårt försvar numera kräver, måste betalas antingen genom att förefintliga
reserver förbrukas eller med det löpande dagliga arbetets resultat.
Landets under förkrigstiden uppsparade utländska valutatillgångar förslå
icke till att täcka den import, som synes bli nödvändig utöver vad den löpande
exporten kan inbringa. Lån i utlandet stå endast i otillräcklig omfattning
till buds för ali dryga ut de existerande valutatillgångarna. En sträng
hushållning med valutatillgångarna är fördenskull nödvändig. Detta kan
ske endast genom att begränsa den allmänna förbrukningen av importvaror
så långt detta är möjligt utan skada för landets försöi''jningsläge och försvarskraft.
En dylik begränsning — som måste anses erforderlig för frigörande av den
köpkraft, som kräves för att de statliga behoven skola kunna tillgodoses —
kan åstadkommas på olika sätt. Åtgärder i detta syfte äro exempelvis importförbud,
tullar, kraftigt höjda konsumtionsskatter på vissa därtill lämpliga
varor eller en allmän omsättningsskatt, ransonering av vissa importerade
varor eller varor, som för sin framställning kräva en stor import av råvaror
eller bränsle, ävensom frivillig konsumtionsbegränsning efter av myndigheterna
gjorda anvisningar så som skett beträffande förbrukningen av elektrisk
ström och dylikt. En skärpt direkt beskattning har samma verkan,
samtidigt som den leder till en minskning av den statliga upplåningen. I en
dylik skärpning bör ingå en effektiv indragning till staten av krigsvinster.
En allmän konsumtionsbegränsning kan även komma till stånd genom att
besparing av en viss del av uppkommande löneökningar göres obligatorisk.
I den mån det inhemska arbetets resultat ej förslå både till de extra statsutgifterna
och till att upprätthålla vår nuvarande levnadsstandard, är det
nödvändigt att minska de vanliga statsutgifterna och inskränka förbrukningen.
Den yttersta sparsamhet är sålunda ofrånkomlig i fråga örn sådana statliga
och kommunala utgifter, som ej äro oundgängligen nödvändiga. En omprövning
av redan beslutade men ej verkställda beslut örn kapitalutgifter
bär även göras. Icke blott den enskildes standard måste nedsättas, utan
detta gäller i samma grad stat och kommuner.
Minskning av konsumtionen kan delvis undgås, därest å ena sidan exporten
kan (»kas i sådan omfattning, att utländska betalningsmedel för importbehovets
täckning kunna erhållas, och å andra sidan produktionen inom landet
kan drivas upp. Det är av ett utomordentligt intresse för hela svenska folket,
framför allt för de breda lagren, att intet underlåtas, som kan öka export
och produktion. Då de utbildade arbetarnas antal är begränsat och det knappt
är möjligt att under nuvarande förhållanden avsevärt utöka beståndet av
realkapitalet — byggnader och maskiner — torde en tillfällig ökning av ar
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
betstiden i vissa fall vara ofrånkomlig för att bättre kunna utnyttja de nuvarande
tillgångarna.
Redan nuvarande möjligheter till dispens från arbetstidslagen torde lämna
utrymme för en av säregna förhållanden betingad ökning av arbetstiden. Om
dessa möjligheter ej skulle vara tillfyllest kan man tänka sig, att Konungen
erhåller rätt att medgiva ytterligare dispens. Därigenom kan man måhända
i det längsta undvika att tillgripa tjänsteplikten. I de krigförande länderna
har en arbetstidsökning måst tillgripas. Den förefaller bär i Sverige vara
mera tillrådlig och ur arbetarnas synpunkt sett mera önskvärd än en mera
allmän nedsättning av förbrukningens storlek.
För att genomföra de här antydda åtgärderna — eller andra åtgärder som
kunna medverka till skyddet mot en inflation med dess förstörande och demoraliserande
verkningar — kräves hela folkets förståendefulla medverkan.
Hittills är förhållandevis alltför litet gjort för att bibringa allmänheten en
riktig uppfattning av det ekonomiska lägets allvar. Det synes icke finnas
något tvivel om att svenska folket i detta nu är villigt att underkasta sig
alla de offer, som det inser vara oundgängliga för bevarandet av landets frihet
och oberoende och upprätthållandet av dess framtida utvecklingsmöjligheter.
Örn från statsmakternas sida lämnas den upplysning, som här åsyftas,
angående det nära sammanhanget mellan försvarskraft och folkhushållning
och angående syftet med de olika åtgärder, som nu måste vidtagas, skola
säkerligen alla medborgare betrakta som sin plikt att söka medverka till en
lösning av dessa betydelsefulla spörsmål.
Sedermera har till finansdepartementet överlämnats utdrag av fullmäktiges
i riksbanken protokoll den 14 mars 1940 av i huvudsak följande innehåll:
Vid
justering av allmänna protokollet för den 7 mars 1940 anförde herr
Stendahl, att han vid sammanträdet nämnda dag yrkat bland annat, att ett
tillägg skulle göras till det då föreliggande förslaget till skrivelse, innefattande
att »en viss åtstramning på penningmarknaden vore erforderlig och
att en konstgjord lättnad vore direkt förkastlig». Mot detta yrkande gjordes
vid diskussionen i ärendet ingen invändning och det ingick alltså i beslutet.
Vid genomläsning av expeditionen i ärendet hade han emellertid funnit, att
denna i förevarande avseende icke fått det innehåll, som han yrkat, och detta
borde ändras.
Herr Rooth förklarade, att han för sin del haft och fortfarande hade den
uppfattningen, att skrivelsen på ifrågavarande punkt till sin innebörd överensstämde
med herr Stendahls yrkande, även örn ordalydelsen (sid. 4 andra
stycket, sista meningen) något avveke från herr Stendahls formulering under
diskussionen, och att de justeringar, som vidtagits efter sammanträdet, stodo
i överensstämmelse med de önskemål, som uttalats under överläggningen.
Fullmäktige godkände herr Stendahls yrkande.
Till stöd för sin förut nämnda framställning örn fortsatt befrielse för
riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld
efter deras lydelse ha bankofullmäktige framhållit, att det icke funnes någon
anledning att ifrågasätta, att riksbanken under det kommande året skulle
kunna återupptaga inlösningen av utelöpande sedlar med guld. En grundlig
omprövning av ifrågavarande stadganden syntes med hänsyn till de nu rådande,
oroliga förhållandena böra anstå.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha lämnat bankofullmäktiges senast berörda
framställning utan erinran.
Kungl. Majlis proposition nr 241.
7
Departementschefen.
Samtidigt med att fullmäktige i riksbanken gjort framställning om fortsatt
befrielse från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld ha
de upptagit riktlinjerna för penningpolitiken till behandling och därvid funnit
sig föranlåtna att gå in på en rad väsentliga frågor av allmänekonomisk
och finanspolitisk natur. Jag kan helt ansluta mig till uppfattningen att en
sådan utvidgning av problemet är nödvändig om man vill se de penningpolitiska
frågorna i deras riktiga sammanhang. Prisutvecklingen behärskas i dagens
situation av risken för varuknapphet och sannolikheten av ökningar av
penninginkomsterna under inflytande främst av fortsatta statliga försvarsutgifter
av betydande omfattning. Penningpolitiken knytes sålunda nära samman
med försörjningspolitiken och finanspolitiken. Den får utformas med
hänsyn därtill och bedömas med utgångspunkt från den allmänna inverkan
på samhällsekonomien man väntar av dess genomförande.
Det grundläggande kravet på samhällsekonomien är under rådande förhållanden
— även ur rent penningpolitik synpunkt — att landets produktivkrafter
utnyttjas så fullständigt och ekonomiskt som förhållandena tillåta.
Härför kräves otvivelaktigt inom vissa områden en ökad arbetsinsats, inom
andra en omflyttning av produktiva resurser från en användning till annan.
Arbetsmarknadsproblemen äro för närvarande föremål för utredningar som
höra fullföljas i nära kontakt med planläggningen av råvarutillgångarnas
disposition; effekten av produktionsökande åtgärder blir med nödvändighet
i sista hand begränsad av materielförsörjningen.
Då det får anses uteslutet att genom utökningar i produktionen återställa
den till följd av kriget rubbade balansen på marknaden har uppmärksamheten
helt naturligt också riktat in sig på frågan örn de medel varöver man förfogar
för att åstadkomma en minskning av varuefterfrågan. Jämsides med
en för detta ändamål skärpt beskattning bör ställas en frivillig eller tvångsvis
genomförd upplåning av nya sparmedel samt en direkt kvantitativ reglering
av varuförbrukningen.
Nödvändigheten av besparingar gäller givetvis staten lika väl som de enskilda
och konsumtionen lika väl som anläggningsverksamheten. Det behöver
knappast understrykas, alt anspråken på sparsamhet komma att under den
närmaste framtiden stegras. Även om det inte är möjigt att nu ange, hur
mycket medborgare i olika ekonomisk ställning rimligen böra räkna med
att få avstå av sin privata konsumtion, kunna vissa utgångspunkter för ett
bedömande anses givna. Det torde vara praktiskt taget omöjligt att uppnå
den nödvändiga överflyttningen av köpkraft från enskilda till staten utan
att i stor utsträckning begränsa konsumtionen även för de mindre och medelstora
inkomsttagarna. Man har tidigare ofta utgått ifrån att uppoffringarna
från dessa inkomsttagares sida icke kunna komma till stånd på frivillighetens
viig utan måste framtvingas genom beskattning, medan man
vid de större inkomsterna kan räkna med villigheten all lämna lån. Vore
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
denna uppfattning riktig, måste det betyda en oproportionerlig ökning av
skattetrycket i de lägre inkomstskikten, jämsides med en ökning av de anspråk,
som de mera välbärgade i sin egenskap av långivare skulle komma
att i framtiden ställa på resultatet av den nationella produktionen. En utveckling
av denna art vore ur flera synpunkter olycklig, och alla ansträngningar
böra därför inriktas på att låta de mindre inkomsttagarnas bidrag
utgå inte bara såsom skatter utan också i form av lån.
För omfattningen av den konsumtionsbegränsning och nedskärning av investeringsverksamheten
som kommer till stånd är även ränteutvecklingen av
betydelse. I anslutning till ett uttalande av bankofullmäktige vill jag dock
stryka under att man icke kan tänka sig att enbart räntevägen få fram den
här önskade anpassningen av det ekonomiska livet efter de nya förhållandena.
I själva verket torde räntan få tillmätas en mindre framträdande roll
i en ekonomisk utveckling av den art det för närvarande gäller att bemästra.
I likhet med bankofullmäktige anser jag det riktigt att hålla fast vid strävan
efter största möjliga stabilitet i penningvärdet. Jag utgår då från att
detta program även under nu rådande förhållanden bättre svarar mot medborgarnas
allmänna intresse än någon annan riktlinje som synes erbjuda sig
för vår penningpolitik. Programmet innebär icke någon stel bindning vid en
viss prisnivå. I nuvarande läge motiverar det icke försök att motväga importprisstegringarna
genom en nedpressning av andra priser men väl däremot ansträngningar
av här angiven inriktning och innebörd för att förhindra en allmän
prisstegring utöver vad det försämrade försörjningsläget får anses motivera.
Strävan att reglera penningvärdet förutsätter en samordning mellan statliga
åtgärder och enskildas eller organisationers frivilliga insatser, som går utöver
det under fredstider vanliga, och örn vars resultat man endast kan uttrycka
förhoppningar eller förväntningar. De svårigheter som möta äro betydande
men måste övervinnas, om medel till det yttre försvaret skola uppbringas och
folkförsörjningen tryggas, om produktionen skall hållas fullt i gång och
bördorna fördelas rimligt mellan medborgarna, samtidigt med att penningvärdet
i nyss angiven utsträckning bevaras.
Såsom bankofullmäktige anfört i sin framställning om fortsatt befrielse
från guldinlösningsskyldigheten för tiden den 1 juni 1940—31 maj 1941,
finnes i rådande penningpolitiska läge ingen möjlighet att återupptaga inlösningen
av utelöpande sedlar med guld. Jag delar även fullmäktiges uppfattning,
att det icke nu är en lämplig tidpunkt att göra en allmän översyn
över de bestämmelser, som reglera vårt penningväsens anknytning till guldet,
ehuru givetvis de förhållanden, som sedan en längre tid tillbaka varit rådande
i vårt land, i väsentliga avseenden rubbat förutsättningarna för de
legala bestämmelserna i ämnet.
Jag finner mig sålunda kunna tillstyrka bifall till fullmäktiges framställning.
Lämpligen bör dock tiden för den fortsatta befrielsen från sedelinlösnings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
9
skyldigheten, i likhet med vad som föreslagits beträffande vissa fullmaktslagar
på det ekonomiska området, utsträckas till och med den 30 juni 1941.
Med åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva
att riksbanken må för tiden från och med den 1 juni 1940
till och med den 30 juni 1941 vara fritagen från skyldigheten
att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld
efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om
förhållandena därtill giva anledning, före utgången av nämnda
tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
R. Borgström.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 241.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BU 1940:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. s. 1 i texten