Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om nöjesskatt, m. m

1940-04-26 · 70 sidor, varav 65 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 65 av 70 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:271, Med förslag till förordning om nöjesskatt, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

1

Nr 271.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om nöjesskatt, m. m.; given Stockholms slott

den 26 april 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) förordning om nöjesskatt; samt

2) förordning om särskild avgift vid nöjestillställning, anordnad av kungl,

teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 271.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

F ö r s 1 a g

till

förordning om nöjesskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

För nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, skall

kommun, inom vars område tillställningen hålles, uttaga en särskild avgift,

benämnd nöjesskatt, vilken fördelas mellan staten och kommunen på sätt

nedan angives.

2 §•

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) konsert, operaföreställning och annan musikalisk föreställning, dramatisk

och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans;

b) uppvisning eller tävling i icke professionell idrott;

c) biograf föreställning;

d) cirkus-, varieté- och kabaretföreställning samt uppvisning eller tävling

i professionell idrott;

e) bal, maskerad och annan danstillställning;

f) hästkapplöpning och travkörning samt uppvisning eller tävling med

motorfordon, motorbåt eller luftfartyg;

g) förevisning av djur, trolleriföreställning, akrobatikföreställning samt

förevisning av vaxkabinett, marionetteater och dylikt;

h) hållande av karusell, skjutbana, rutschbana, ringkastning samt andra

liknande marknads- och tivolinöjen, i vilka allmänheten äger deltaga mot

en efter deltagandets omfattning beräknad avgift.

Vad i denna förordning stadgas om ovan angivna nöjestillställningar skall

äga motsvarande tillämpning å andra nöjestillställningar, vilka till sin art

och sitt syfte äro jämförliga med de angivna.

Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt

ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

3 §.

Denna förordning äger icke tillämpning å nöjestillställning, anordnad av

kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm å lokal, som för

teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande begagnas. Örn avgift för

sådan nöjestillställning är särskilt stadgat.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

4 §■

Såsom nöjestillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, skall anses

jämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss

förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del

av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar

driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning

eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning,

till vilken allmänheten har tillträde.

Anordnas tillställning av en till viss organisation ansluten förening, skall

den omständigheten, att utom föreningens egna medlemmar jämväl medlemmar

i andra till organisationen anslutna föreningar äga tillträde, icke föranleda,

att tillställningen skall vara att anse såsom sådan till vilken allmänheten

har tillträde.

5 §•

Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar

till deltagande i nöjestillställning.

Skatten beräknas i förhållande till bruttopriset för varje biljett, inberäknat

skatten, och utgör:

Taxa 1: vid nöjestillställning, som avses i 2 § a) och b):

15 procent av biljettpriset;

Taxa II: vid nöjestillställning, som avses i 2 § c):

när biljettpriset icke överstiger 1 krona: 15 procent av biljettpriset;

när biljettpriset överstiger 1 krona: 15 procent av 1 krona samt 30 procent

av återstoden av biljettpriset;

Taxa III: vid nöjestillställning, som avses i 2 § d), e), f), g) och h):

när biljettpriset icke överstiger 50 öre: 20 procent av biljettpriset;

när biljettpriset överstiger 50 öre: 20 procent av 50 öre samt 30 procent

av återstoden av biljettpriset.

Uppgår skatten för biljett enligt denna beräkningsgrund till del av öre,

avrundas skattebeloppet för biljetten till närmast högre hela öretal.

Ar nöjestillställning sammansatt av delar, som falla under olika taxor,

bestämmes skatten efter den del, som är den huvudsakliga.

6 §.

Såsom biljettpris anses det ordinarie priset för den tillställning, som är i

fråga, utan hänsyn till förhöjning vid s. k. förköp eller till nedsättning för

vissa grupper av deltagare eller därtill, att biljett utlämnas utan betalning

(fribiljett).

överstiger program- eller garderobsavgift, som avfordras deltagare i nöjestillställning

såsom villkor för rätt till deltagandet, 25 öre, hänföres det överskjutande

beloppet till biljettpriset.

Avser biljett ett flertal tillställningar (abonnemang) eller ett flertal personer

(familjebiljett), beräknas skatt därå såsom för motsvarande antal biljetter

för en tillställning eller en person. Har icke vid biljettens utlämnande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

bestämts, huru många tillställningar eller personer biljetten avser, beräknas

skatten å biljetten till 20, 25 eller 30 procent av biljettpriset, beroende på om

för tillställningarna skulle gälla taxa I, II eller III.

7 §.

Skatt utgår icke:

a) för fribiljett, som utlämnas till begagnande av polismyndighet, ortens

brandväsende eller den, som eljest å tjänstens vägnar skall närvara;

b) för fribiljett, som utlämnas till tidningsredaktion för recension eller

anmälan av nöjestillställning, dock att sådan skattefrihet må åtnjutas för

högst två biljetter till samma tidning för varje tillställning av enahanda beskaffenhet;
c)

för fribiljett till nöjestillställning, som avses i 2 § a), då biljetten utlämnas

till begagnande i studiesyfte.

8 §•

Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning mot betalning, utan att biljett

eller annat dylikt bevis utlämnas, men kan på annat sätt, såsom genom vändkors

med räkneverk eller dylikt, tillförlitlig utredning vinnas om antalet

inträdesavgifter jämte motsvarande friplatser i olika prislägen, må skatten

därå beräknas såsom om biljett utlämnats.

Kan sådan utredning icke vinnas, beräknas skatten i förhållande till bruttobeloppet

av influtna inträdesavgifter eller andra avgifter för rätt att deltaga

i tillställningen till 20, 25 eller 30 procent därav, beroende på örn för

tillställningen skulle gälla taxa I, II eller III. Kan tillförlitlig utredning ej

vinnas angående den verkliga bruttoinkomsten, uppskattas denna till bruttoinkomsten

vid utsålt hus eller efter annan lämplig beräkningsgrund.

9 §.

För nöjesskattens inbetalande svarar den, som anordnar nöjestillställningen.

10 §.

Kommun må besluta, att nöjesskatten i kommunen skall utgå med allenast

åtta tiondelar av de i 5, 6 och 8 §§ angivna procentsatserna.

11 §•

Det åligger kommun att inleverera till statsverket hälften eller, därest kommunen

fattat beslut enligt 10 §, fem åttondelar av influten nöjesskatt.

12 §.

Äger nöjestillställning rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt

ändamål, må länsstyrelsen, när kommunen det tillstyrkt, medgiva befrielse

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 271.

5

från nöjesskatten eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars

främjande tillställningen anordnats.

Lämnas ej sådant medgivande av länsstyrelsen eller är fråga örn nöjestillställning

av annat slag, må kommunen, när skäl därtill äro, medgiva, att den

kommunen tillkommande andelen av skatten återbetalas att användas på

sätt i första stycket sägs.

13 §.

Det ankommer inom kommunen å den myndighet, som har att verkställa

uppbörd av kommunalutskylder, att i enlighet med gällande grunder fastställa

nöjesskattens belopp samt uppbära denna.

De som utöva kommunens beslutanderätt må överlåta åt nämnda myndighet

eller åt annan nämnd eller styrelse att å kommunens vägnar besluta

i sådana frågor, som avses i 12 §.

* 14 §.

Äger nöjestillställning rum inom två eller flera kommuner och kunna uppbördsmyndigheterna

i dessa kommuner ej överenskomma om nöjesskattens

uttagande och fördelning, har vederbörande länsstyrelse att på framställning

därom förordna. Höra kommunerna under olika länsstyrelser, bestämma

dessa gemensamt.

15 §.

I fråga örn nöjestillställning, som hålles inom municipalsamhälle eller inom

köping som ej utgör egen kommun, skall vad i denna förordning sägs om

kommun äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället eller köpingen.

16 §.

Erforderliga föreskrifter örn inbetalning och indrivning av nöjesskatt, om

kontroll över skattens utgörande samt örn ordningen för anförande av besvär

över ålagd eller uttagen skatt meddelas av Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes,

från och med vilken dag förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) om rätt för

kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar

samt förordningen den 22 december 1939 (nr 231) om statlig nöjesskatt skola

upphöra att gälla.

Sistnämnda båda förordningar skola dock alltjämt gälla i fråga om nöjestillställningar,

som ägt rum före denna förordnings ikraftträdande, ävensom

i fråga örn biljett, som före ikraftträdandet sålts att gälla för ett flertal

tillställningar, av vilka minst en äger rum före samma tidpunkt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Förslag

till

förordning om särskild avgift vid nöjestillställning, anordnad av

kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm.

Härigenom förordnas som följer:

För nöjestillställning, anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska

teatern i Stockholm å lokal, som för teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande

begagnas, skall uttagas särskild avgift, vilken skall beräknas enligt

de grunder, som jämlikt förordningen om nöjesskatt tillämpas för andra

nöjes tillställningar av motsvarande slag i Stockholm.

Influtna avgifter användas för de kungl, teatrarnas verksamhet enligt

Kungl. Maj:ts bestämmande.

Kungl. Majit utfärdar ock de närmare föreskrifter, som för förordningens

tillämpning i övrigt må finnas erforderliga.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes,

från och med vilken dag förordningen den 21 december 1923 (nr 448) om

uttagande av särskild avgift vid nöjestillställning, anordnad av kungl, teatern

eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm, skall upphöra att gälla.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26

april 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, ecklesiastik- och handelsdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,

fråga om ändrade bestämmelser rörande upptagande av nöjesskatt

samt anför därvid följande:

Inledning.

Enligt förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) om rätt för kommun att

upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar äger kommun,

inom vilkens område försiggår nöjestillställning, vartill allmänheten har tillträde

mot avgift, för sådan tillställning uttaga en särskild avgift, benämnd

nöjesskatt.

Nöjesskatten upptages som regel i form av skatt på biljett eller annat bevis,

som berättigar till deltagande i nöjestillställning, och utgår med följande

belopp:

1) vid konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk och

litterär föreställning, uppvisning i konstnärlig dans samt uppvisning i icke

professionell idrott: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, och därutöver

5 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset;

2) vid biograf föreställning: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, 10

öre för biljett, vars pris överstiger 50 öre men ej 1 krona, och därutöver 10

öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset; samt

3) vid andra i förordningen avsedda tillställningar, såsom cirkus-, varietéoch

kabaretföreställning, uppvisning i professionell idrott, danstillställning,

kapplöpning, förevisning av djur, marknads- och tivolinöjen m. m.:

2 öre för biljett, vars pris är högst 10 öre,

5 » » » , » » överstiger 10 öre men ej 25 öre, m

10»» » , » » » 25» »»50»,

15»» »,» » » 50» »»75»,

20»» »,»» » 75 »»»1 krona,

och därutöver 10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning utan att biljett eller annat dylikt

bevis utlämnas, beräknas skatten å bruttobeloppet av influtna inträdesavgifter

eller andra avgifter för rätt att deltaga i tillställningen och utgår med

10 procent i fråga om tillställningar av den lägst beskattade klassen samt

eljest med 20 procent av nämnda belopp.

Kommun må — med bibehållande av det inbördes förhållandet mellan de

olika skattesatserna för i förordningen avsedda slag av nöjestillställningar —

besluta om tillämpning av lägre skattesatser. Beslut härom erfordrar för sin

giltighet godkännande av länsstyrelsen. Vidare äger kommun, när skäl därtill

äro, för visst fall eller beträffande vissa slag av tillställningar medgiva

befrielse från skattens utgörande eller skattebeloppets användande för det

ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats.

Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt

ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Förordningen äger icke heller tillämpning å nöjestillställning, anordnad

av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm å lokal, som

stadigvarande begagnas för teaterns verksamhet i huvudstaden. Om avgift

för sådan nöjestillställning gälla särskilda föreskrifter, innebärande bland

annat att influtna medel skola användas för dessa teatrars verksamhet enligt

Kungl. Maj:ts bestämmande.

Genom kungörelse den 16 juli 1919 (nr 529) ha närmare föreskrifter meddelats

rörande tillämpningen av förutnämnda förordning. Där kommun ej

annorlunda bestämmer, tillkommer det enligt kungörelsen den myndighet,

som har att verkställa uppbörd av kommunalutskylder, att i enlighet med

gällande grunder fastställa beloppet av nöjesskatt samt att uppbära sådan

skatt.

I proposition nr 86 till urtima riksdagen 1939/40 föreslogs av statsfinansiella

skäl införande jämväl av en statlig nöjesskatt. Sedan riksdagen bifallit

förslaget (skrivelse nr 106), utfärdades förordning örn statlig nöjesskatt den

22 december 1939 (nr 931), vilken förordning trädde i kraft den 1 januari

1940 och gäller till och med den 30 juni 1941. Statlig nöjesskatt utgår för

nöjestillställning, som avses i förutnämnda förordning den 30 maj 1919

eller å vilken denna förordning eljest äger tillämpning. Statlig nöjesskatt

utgår emellertid allenast i kommun, där avgift enligt 1919 års förordning

uttages eller där först efter ingången av december månad 1939 beslutats upphörande

av sådan avgift. Statlig nöjesskatt upptages i form av skatt på

biljett, där sådan utlämnas, men beräknas eljest å bruttobeloppet av influtna

inträdesavgifter eller andra motsvarande avgifter. Skatten utgår med

5 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset eller, för det fall

att biljett icke utlämnas, med 10 procent av bruttobeloppet av influtna avgifter.

Beträffande nöjestillställning, som äger rum uteslutande för välgörande

eller allmännyttigt ändamål, må vederbörande länsstyrelse medgiva befrielse

från utgörande av statlig nöjesskatt eller skattebeloppets användande för det

ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats. Uppbörden av den

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271■

9

statliga nöjesskatten åligger den myndighet, som har att uppbära avgifter

enligt 1919 års förordning. I kommun, där efter ingången av december

månad 1939 beslutats upphörande av sådan avgift, skall uppbörden fullgöras

av den myndighet, som har att verkställa uppbörd av kommunalutskylder.

Den 22 december 1939 utfärdades även kungörelse (nr 932) med föreskrifter

rörande tillämpningen av förordningen om statlig nöjesskatt. Enligt

dessa föreskrifter har uppbördsmyndigheten att månadsvis avgiva redovisning

till länsstyrelsen för den statliga nöjesskatten. Länsstyrelserna ha tillsyn

över bestämmelsernas efterlevnad och kunna ålägga den, som undgått

vederbörlig skattedebitering, att utgiva skatt.

I den skrivelse, vari riksdagen anmälde sitt beslut med anledning av propositionen

örn införande av statlig nöjesskatt, anhöll emellertid riksdagen

även, att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning — under beaktande

av vad som anförts i första särskilda utskottets utlåtande i ämnet (nr 73) —

rörande en revision av bestämmelserna om beskattning av offentliga nöjestillställningar

samt till 1940 års riksdag framlägga de förslag, till vilka utredningen

kunde föranleda. På min hemställan bemyndigade Kungl. Majit

den 9 januari 1940 chefen för finansdepartementet att tillkalla en sakkunnig

att inom departementet biträda med den av riksdagen begärda utredningen.

Med stöd av detta bemyndigande uppdrog jag den 31 januari 1940 åt borgmästaren

J. Laurin att verkställa utredningen. Efter fullgjort uppdrag har

den sakkunnige med skrivelse den 29 februari 1940 till mig överlämnat en

av honom upprättad »P. M. angående nöjesskatt» jämte förslag till förordning

örn nöjesskatt, förordning om uttagande av särskild avgift vid nöjestillställning,

anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm,

samt kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen om

nöjesskatt. Promemorian torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll. De

synpunkter på frågan, som anförts av första särskilda utskottet i förut berörda

utlåtande, ävensom innebörden av de direktiv, som av mig givits

utredningsmannen, framgå av promemorian, till vilken jag torde få hänvisa.

1 den mån av den sakkunnige anförda motiv för de av honom framlagda förslagen

i det följande icke av mig särskilt angivas, anhåller jag att jämväl i

detta avseende få hänvisa till bilagan. En kortfattad översikt över promemorians

huvudsakliga innehåll torde emellertid här böra lämnas.

Utredningsmannens förslag.

Vad först angår förslagets allmänna grunder har såsom

en allmän förutsättning vid förslagets utarbetande ansetts gälla, att kommunernas

möjligheter till skatteinkomster av nöjestillställningar icke böra

väsentligen rubbas och att statsverket samtidigt skall uttaga en skatt härå

av ungefärligen samma omfattning som nu. Att den statliga beskattningen

endast gäller i de kommuner, som funnit anledning uttaga kommunal

nöjesskatt, är — framhåller utredningsmannen — uppenbarligen icke till
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

fredssiällande vare sig ur principiella eller ur mera praktiska synpunkter.

Å andra sidan synes det avgjort ändamålsenligast, om icke nödvändigt, att

den statliga beskattningen anknytes till den kommunala uppbörden av nöjesskatt.

Då det vidare synes varken rimligt eller klokt att ålägga kommunerna

att uppbära en statsskatt av detta slag utan att de själva ha något direkt

intresse av samma uppbörd, blir slutsatsen den, att även den kommunala

nöjesbeskattningen bör göras obligatorisk, om än med bibehållen möjlighet

för kommunerna att i begränsad omfattning besluta åtgärder som äro

ägnade att minska kommunens skatteintresse. Om man således för hela

riket skall ha en obligatorisk både kommunal och statlig nöjesbeskattning

samt uppbörden lägges å de kommunala myndigheterna, ligger det tydligen

närmast till hands att genomföra en enhetlig nöjesskatt, vilken uppbäres

av kommunerna och av vilken kommunerna sedan äro skyldiga att redovisa

en procentuell andel till statsverket.

Beträffande s kattetaxornas allmänna konstruktion

uppvisar utredningsmannen de stora praktiska olägenheter, som vidlåda gällande

»hoppande» skatteskalor, samt framhåller, att en procentuell skatt,

beräknad å bruttobiljettpriset, är att föredraga. Detta system behöver icke

innebära, att skatteprocenten sättes lika för billigare och dyrare biljetter. En

enkel skiktskala kan lätt konstrueras på det sätt att skatten sättes till viss

procent upp lill eli visst belopp och till en högre procent å överskjutande belopp.

Systemet att skatten i allmänhet beräknas per biljett bör bibehållas.

Vid behandlingen av frågan om skattetaxornas belopp och

de skattepliktiga nöjenas fördelning å taxorna har utredningsmannen

med hänsyn till biografernas dominerande betydelse för

nöjesskattens avkastning — 64 °/o av hela den kommunala nöjesskatten under

1939 — utgått från för dessa nu gällande skattesats. En jämförelse med

denna samt den utgångspunkten, att skalan i stort sett bör ansluta sig till

den nuvarande skalans nivå, har givit utredningsmannen anledning att för

biografernas vidkommande föreslå en skattesats, betecknad taxa II, av 15 %

av biljetternas bruttopris upp till 1 krona samt 30 °/o å överskjutande belopp.

Vad därefter angår teaterföreställningar ha dessa ansetts fortfarande böra

beskattas enligt en något lägre taxa än biograferna. Då de höga biljettpriserna

för teatrarna i motsats till biograferna lia en dominerande betydelse,

bör detta enligt promemorian komma till uttryck genom att denna lägre taxa,

benämnd taxa I, icke göres progressiv, och skatten bör avvägas så att den

innebär någon lindring i den nuvarande beskattningen. Härutinnan föreslås

en skatt av 15 % av bruttopriset.

Konserter o. dyl. föreslås alltjämt bliva jämställda med teatrarna.

Utredningsmannen erinrar, att all icke professionell idrott, frånsett boxning,

nu hör till taxa I, och finner icke anledning till annan ändring i detta

avseende, än att boxningens undantagsställning bör upphöra.

Till en särskild taxa lil anses alltjämt böra hänföras i stort sett alla de

nöjestillställningar av övriga slag, som nu beskattas enligt den högsta ska
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

11

lan. Här föreslås en beskattning med 20 °/o av bruttopriset till 50 öre samt

30 % av överskjutande belopp. Detta innebär, frånsett något prisläge, en

skattelindring i prislägen upp till 1: 10 kr. men därefter skattehöjningar.

I promemorian anmärkes, att hästsporttävlingar för närvarande höra under

den högsta taxan, ett förhållande vari ändring påyrkats i ett flertal

framställningar och motioner under årens lopp. Utredningsmannen finner

det naturligt att — därest hästsporttävlingar anses böra komma i åtnjutande

av skattelindring — dessa tävlingars beskattning likställes med idrottens.

Så har skett i det vid promemorian fogade författningsförslaget. Skäl till

tvekan rörande en sådan åtgärd synes emellertid enligt utredningsmannens

mening föreligga.

Utredningsmannen berör i detta sammanhang en ifrågasatt differentiering

av beskattningen å biograf föreställningar på sådant sätt, att svensk film skulle

beskattas mindre än utländsk i syfte att stödja inhemsk filmproduktion.

Yrkandena i sådan riktning förtjäna enligt utredningsmannens mening utan

tvivel beaktande men undandraga sig hans mera bestämda bedömande, enär

frågan är beroende av de åtgärder, som statsmakterna på annat sätt önska

och kunna genomföra för att begränsa den dyrbara importen av utländsk

film. I författningsförslaget bar därför upptagits en enhetlig skatt. I promemorian

(sid. 17) har emellertid angivits, på vad sätt en differentiering

skulle kunna genomföras.

Vad till sist angår skattens fördelning mellan stat och

kommun föreslås att staten skall erhålla hälften av den nya nöjesskatten,

vilket — på sätt närmare belyses av i promemorian (sid. 17) angivna siffror

— innebär någon minskning av kommunandelen i förhållande till gällande

bestämmelser. En sådan lösning, yttrar utredningsmannen, har enkelheten

för sig och det kan knappast anses för kommunerna ogynnsamt, örn den

under de sista årtiondena gång efter annan väckta frågan örn nöjesskattens

förändring från helt kommunal till helt statlig skatt pa ett sadant sätt kan

finna sin lösning.

Remissyttranden.

Över utredningsmannens förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av

statskontoret, riksräkenskapsverket, kammarrätten, teaterrådet, kungl, teatern,

kungl, dramatiska teatern, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, örebro, Västmanlands, Gävleborgs samt Norrbottens län,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges biografägareförbund,

Svenska teaterförbundet, Svenska film- och biografföreningen,

u. p. a., Svenska travsportens centralförbund, Jockeyklubben i

Stockholm, Föreningen Sveriges ambulerande tivolirörelse samt Svenska

gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund ävensom av Folkets parkers

centralstyrelse, Folkets lius föreningarnas centralorganisation, Södra Sveriges

förenade folkparker och Sveriges tivoliägareförening gemensamt. Vi
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

dare ha skrifter i anledning av förslaget inkommit från Riksteaterns publikorganisation,

Sveriges filmuthyrareförening u. p. a., Sveriges motorfederation,

Kungl, automobilklubben och aktiebolaget Gröna Lunds tivoli samt

från Cirkus Schumann och fem andra cirkusföretag gemensamt. Berörda

yttrande av Folkets parkers centralstyrelse m. fl. har jämväl undertecknats

av Lisebergs aktiebolag. Vid överståthållarämbetets utlåtande ha fogats inhämtade

yttranden från drätselnämnden och uppbördsintendenten i Stockholm,

varjämte länsstyrelserna översänt från vissa kommunalnämnder och

drätselkammare inhämtade yttranden.

I ett stort antal yttranden har vitsordats, att utredningsmannens förslag

innebär en lösning av hithörande spörsmål, som väsentligen avhjälper de

olägenheter, vilka vidlåda nu gällande författningar i ämnet, och i tillbörlig

grad tillgodoser de tid efter annan från skilda håll och ur olika synpunkter

uttalade önskemålen om förändrade bestämmelser.

På vissa punkter av större eller mindre principiell innebörd ha emellertid

anmärkningar riktats mot förslaget, varjämte de olika sammanslutningarna

av nöjesarrangörer i åtskilliga fall påyrkat en mera gynnad ställning

för av dem representerade nöjestillställningar.

Vad först angår förslagets allmänna grunder har tanken

att sammanföra den statliga och den kommunala nöjesskatten till en enhetlig,

obligatorisk skatt att uppbäras av kommunerna vunnit anslutning i de

allra flesta yttrandena.

I ett mindre antal yttranden har emellertid viss kritik även härutinnan

yppats.

Sålunda har styrelsen för Svenska landskommunernas förbund uttalat betänkligheter

mot en slutgiltig reglering av ifrågavarande beskattning i enlighet

med utredningsmannens förslag. Styrelsen yttrar i huvudsak följande:

Tid efter annan inom riksdagen väckta motioner örn nöjesskattens ombildande

till statsskatt hade hittills avvisats. Som skäl härför hade huvudsakligen

åberopats, att nöjesskatten för ett stort antal kommuner hade en avsevärd

finansiell betydelse ävensom att, örn nöjesskatten ombildades till statsskatt,

svårigheter och oskäliga kostnader kunde antagas uppstå för statsmyndigheterna

vid skattens liandhavande. Det senare skälet syntes innebära,

att i vårt land en uteslutande statlig nöjesskatt icke kunde väntas ge så stor

sammanlagd inkomst att den motiverade de kostnader och de praktiska svårigheter,

vilka skulle förorsakas statsverket, därest detta — vilket ofrånkomligen

skulle bliva fallet —- självt nödgades ombesörja skatteuppbörden. Finansiellt

berättigad bleve således nöjesskatten endast såsom kommunalskatt och

endast i de kommuner, i vilka nöjesfrekvensen uppnått en viss storlek och

vilka genom sina organ hade en lämplig organisation för skattens uppbärande.

Om det kunde antagas, att nöjesskatten icke vore finansiellt berättigad såsom

statsskatt med mindre den genomfördes såsom ett tillägg till en redan förefintlig

kommunal nöjesskatt, då den utan kostnader för statsverket kunde omhänderhavas

av de kommunala uppbördsmyndiglieterna, vore det å andra

sidan uppenbart, att en sålunda anordnad statlig nöjesskatt ändock näppeligen

kunde förväntas inbringa så stora summor, att den från statsverkets

synpunkt kunde tillmätas någon större betydelse under normala förhållanden.

Sammanställde man härmed det förhållandet, att den nu föreslagna kombina
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

13

tionen av en statlig och en kommunal nöjesskatt för kommunerna skulle

medföra ett icke ringa och ur principiell synpunkt betänkligt tvång i olika

avseenden, förefölle det mycket tveksamt, om en lagstiftning av definitiv

karaktär borde genomföras efter de linjer, som uppdragits i promemorian.

Styrelsen vore ur principiella synpunkter ense med förslagsställaren därom,

att den statliga nöjesskatten borde utgå efter samma grunder i landets alla

delar. Å andra sidan finge det anses tvivelaktigt, huruvida den ur finansiell

synpunkt i och för sig icke lämpliga statliga nöjesbeskattningen borde utsträckas

till kommuner, vilka av ekonomiska och andra skäl funnit det icke

önskvärt ens att utnyttja möjligheten till kommunal nöjesbeskaltning. Lika

tveksamt funne styrelsen det vara, huruvida man till stimulerande av kommunernas

verksamhet för indrivning av statsskatten borde göra även den

kommunala nöjesbeskattningen obligatorisk och därjämte, på sätt som föreslagits,

i hög grad kringskära kommunernas möjligheter att till understödjande

av kulturella och andra ur allmän synpunkt önskvärda rörelser göra

undantag eller medgiva lindringar i beskattningen på området.

Örn således det föreliggande förslaget ur olika synpunkter kunde giva anledning

till betänkligheter, vore detta framför allt beroende därav, att de

nya författningarna vore avsedda såsom en slutgiltig reglering av ifrågavarande

beskattning. Det ekonomiska utbytet för statsverket av den nya

skatten syntes under normala tider icke kunna förväntas bliva av sådant

värde, att det motiverade de betydande avsteg, som enligt förslaget gjorts

från hittills gällande principer inom kommunalväsendets och beskattningsväsendets

områden. A andra sidan vore styrelsen angelägen att framhålla,

att styrelsen till fullo insåge, att för närvarande alla till buds stående medel

borde utnyttjas till beredande av inkomster för statsverket. Likaledes vore

styrelsen övertygad därom, att därest man i sådant syfte skulle taga i anspråk

möjligheten till en statlig beskattning av nöjena detta måste ske i huvudsak

efter de linjer som uppdragits i promemorian. Men denna åtgärd måste i

sådant fall betraktas såsom en extraordinär åtgärd under nu rådande ovanliga

förhållanden. Lagstiftningen borde med andra ord icke givas definitiv

karaktär utan erhålla giltighet allenast för viss på förhand bestämd, begränsad

tidrymd. Under sådan förutsättning hade styrelsen icke någonting

att erinra emot att det föreliggande förslaget lades till grund för lagstiftning

på området.

Åsikten, att den nya nöjesskatteförordningen allenast borde givas temporär

giltighet, har jämväl kommit till uttryck i en av drätselkammaren i Göteborg

åberopad promemoria, upprättad av stadsrevisorn därstädes, samt i yttranden

av drätselkamrarna i Linköping och Jönköping ävensom Riksteaterns

publikorganisation.

Utredningsmannens förslag med avseende å skattetaxornas konstruktion

har mött gensagor allenast i enstaka yttranden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner förslaget i denna del innebära en

avsevärd förbättring i jämförelse med gällande bestämmelser men ifrågasätter,

huruvida bärande skäl att föreskriva viss progression i skattetaxan

verkligen förefinnas. Länsstyrelsen utvecklar sin ståndpunkt på följande

sätt:

Det är ganska svårt att inse, varför skatten skall utgå efter lägre procentsats,

därest man köper 10 dansbiljetter å 50 öre styck, än örn man löser en

inträdesbiljett å 5 kronor, som medför rätt lill fri dans, eller varför samma

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

åtskillnad skall göras om man löser en cirkusbiljett å 2 kronor och därefter

under mellanakt löser en inträdesbiljett å 50 öre för att bese djuren i stallarna.

Länsstyrelsen skulle således för sin del vilja förorda, att för varje

olika grupp av nöjestillställningar tillämpas enhetlig skatteprocent, varigenom

också debitering och redovisning skulle i icke oväsentlig grad förenklas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att ett fast procenttal för varje taxa,

exempelvis 15 för taxa I, 20 för taxa II och 25 för taxa III, vöre lämpligare

än den föreslagna progressionen, bland annat med hänsyn till kravet på enkelhet,

även om därmed avsteg i något större utsträckning komme att göras

från vad tidigare varit gällande.

Sveriges filmutliyrareförening u. p. a. finner förslaget med avseende å

skattetaxornas konstruktion icke innefatta någon fördel för biografernas del.

Föreningen anför härutinnan:

Nu gällande bestämmelser, enligt vilka den kommunala nöjesskatten som

regel och den statliga nöjesskatten alltid höjdes med fulla 5 eller 10 öre

per biljett för varje påbörjad ny 50-öring av biljettens nettopris, utmärktes

av reda, överskådlighet och lätthanterlighet. Utredningsmannen hade funnit,

att bestämmelserna ledde till stor ojämnhet i skattebelastningen, särskilt

vid lägre biljettpriser, och bevisade riktigheten härav med vissa ytterlighetsfall,

vilka dock icke syntes äga avgörande betydelse, i varje fall icke

för biografbiljetternas vidkommande. Detsamma gällde vissa gränsfall, som

nu ej kunde förekomma. Inga tvingande skäl talade för att tillämpa just

sådana priser. Utredningsmannens förslag erbjöde ingen påtaglig fördel

framför gällande bestämmelser men syntes ägnat att vålla svårigheter för

biografägare och biografkassörskor, varjämte det medförde att skatt komme

att utgå på skatten. Åtminstone för biografernas vidkommande avlägsnade

förslaget icke ojämnheten i skattebelastningen. För närvarande varierade

skattesatserna från 16.7 till 26.7 procent av bruttopriset, medan de enligt

förslaget skulle variera mellan 15 och 26.2 procent. Förslaget avstyrktes på

grund härav i nu berörda del.

Svenska film- och biografföreningen, u. p. a., har även anmärkt, att det

föreslagna systemet medförde att skatt skulle beräknas på skatt, vilket

föreningen funne principiellt oriktigt. Ett av de skäl, utredningsmannen

åberopat för en beräkning av skatten å bruttopriset, vore, att biografägaren

skulle kunna välja vilket bruttopris han önskade. Ur biograf näringens synpunkt

vore det emellertid ingalunda nödvändigt att vilket som helst bruttopris

skulle kunna väljas, då biljettpriserna för hela landet i stort sett vore

standardiserade och detsamma komme att bli fallet även efter en eventuell

höjning av priserna. Det fåtal prislägen, som ifrågakomme, kunde utan

svårighet uppnås även vid en skatt beräknad på nettopriset.

Samma fråga har upptagits i yttrandet från Folkets parkers centralstyrelse

m. fl., vari uttalats, att anledning saknades att från skatteteknisk utgångspunkt

åstadkomma en skatteförhöjning. De procenttal, beräknade å avgift

och skatt, som gåve en skatt å själva avgiften av respektive 15, 20 och

30 procent, vore 13.05, 16.66 och 23.07. Sistnämnda procenttal kunde, om

man ville fasthålla vid talen 15, 20 och 30 procent skatt å avgiften, avjämnas

till förslagsvis 13, 15 och 24 procent å avgift jämte skatt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

15

Vad angår skattetaxornas belopp och de skattepliktiga

nöjenas fördelning å taxorna ha åtskilliga anmärkningar och yrkanden

framförts i remissyttrandena.

Beträffande taxa I har statskontoret förklarat sig icke kunna biträda förslaget,

att skatten för till denna taxa hänförliga tillställningar skulle utgå

med allenast 15 procent av biljettens bruttopris över hela linjen, vilket

skulle medföra att skatten skulle utgå med lägre belopp än vad nu är fallet.

Ej heller förelåge någon anledning, varför icke beträffande denna skattekategori

liksom för de övriga en viss skatteprogression skulle kunna komma

till användning. Det syntes tvärtom ligga närmast till hands, att med

tanke på nöjesskattens karaktär av lyxskatt de dyrare och följaktligen av

de mera burgna samhällsklasserna begagnade åskådarplatserna åsattes ett

förhållandevis högre pris. I sådant avseende förordade statskontoret, att

skatten fastställdes till 15 procent av biljettpriset, när detta icke överstege

1 krona och vid högre pris till 15 procent av 1 krona och 20 procent av

återstoden av biljettpriset.

Drätselkammaren i Uppsala har påyrkat, att taxa I bibehålies vid de belopp,

som nu utgå.

I motsats härtill har Överståthållarämbetet — med hänsyn till det tryckta

läge, i vilket teater- och konsertverksamheten onekligen, åtminstone för närvarande,

befunne sig och då denna verksamhet hade en kulturell uppgift att

fylla — ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke genom särskild bestämmelse

i förordningen Kungl. Majit borde beredas tillfälle att antingen genom

lägre tariffsats eller genom medgivande av skattebefrielse främja sådan del

av dylik verksamhet, som efter prövning befunnes vara av särskilt önskvärd

beskaffenhet.

Samma förslag har väckts av teaterrådet, som vidare yttrat, att då den

ojämförligt största delen av försålda biografbiljetter syntes befinna sig i

prisläge av 1 krona, differentieringen mellan teater och biograf delvis vore

blott skenbar. Följden av det nya förslaget bleve, att konstnärligt högtstående,

av stat och kommun understödda föreställningar komme att beskattas

efter i stort sett enahanda grunder som biografföreställningar och

helt lika med exempelvis boxningstävlingar. Även om den statsunderstödda

teaterverksamheten icke kunde helt befrias från nöjesskatt syntes det rimligt,

att en kraftigare differentiering företoges.

Jämväl drätselkammaren i Jönköping har — med hänsyn till teater- och

konsertverksamhetens kulturella betydelse — funnit erforderligt att skatten

enligt taxa I avsevärt minskades, därest nöjesskatten bleve permanent.

I ett av drätselnämnden i Stockholm såsom eget yttrande åberopat, av

stadens kammarkontor upprättat utlåtande har beträffande denna fråga i

huvudsak anförts:

Otvivelaktigt utgjorde de relativt höga biljettpriserna till teatrarna ett

ekonomiskt hinder för en större teaterfrekvens från de bredare lagren. S. k.

billighetsföreställningar hade däremot alltid kunnat uppvisa en mycket god

publikanslutning. Redan före tillkomsten av den statliga nöjesskatten hade

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

från teaterhåll gjorts gällande, att nöjesskatten genom sin fördyring av biljettpriset

motverkade teaterbesök. Även om det nya förslaget åsyftade en

lindrigare beskattning än den nuvarande, komme dock den nya skatten att

överstiga den tidigare ensamt kommunala. Stockholms stad hade i anledning

av de på senare åren alltmer framträdande ekonomiska svårigheterna

för den sceniska konstens utövande ansett sig böra lämna ett icke oväsentligt

understöd åt den privata teaterverksamheten. För sin del vore kammarkontoret

icke övertygat om lämpligheten eller möjligheten att i längden

uppehålla teaterverksamheten genom understöd. Vad som anförts rörande

publikanslutningen vid billighetsföreställningar gåve anledning ifrågasätta,

huruvida icke teatrarna själva skulle kunna bidraga till lösningen av sin

ekonomiska fråga genom en ny biljettprispolitik.

Därest progressiviteten i de för övriga nöjen föreslagna skatteskalorna

finge anses motiverad av den demokratiska karaktär, som därigenom förlänades

skatten, ansåge kontoret i full överensstämmelse med det anförda,

att samma skäl talade för en progressiv beskattning av teater och därmed

likställda nöjen. Därvid kunde emellertid skatteskalan samtidigt avvägas så,

att den genom progressionen ökade skatten i högre prislägen tillgodokomme

de lägre priserna, eller med andra ord, att en lägre skatteprocent än den nu

föreslagna infördes för biljettpris upp till exempelvis 2 kronor.

Liknande synpunkter på frågan har anlagts av drätselkammaren i Norrköping.

Önskvärdheten av att av staten understödd teater- och konsertverksamhet

helt ställes utanför nöjesbeskattningen har slutligen framhållits av Folkets

parkers centralstyrelse och Riksteaterns publikorganisation.

Den lindring av beskattningen av icke professionell idrott, som förslaget

innebär, har rönt gensaga från kommunalnämnderna i Solna och Spånga.

Att det särskilt i vår tid icke vore ett intresse att vålla svårigheter för idrottsrörelsen

kunde nog anses riktigt, men utredningsmannen syntes hava bortsett

från de omfattande åtgärder, som många kommuner vidtagit för anordnande

av idrottsplatser och stödjande av idrotten genom direkta anslag.

Därest kommunernas intäkter minskades, uppkomme säkerligen svårigheter

för dessa att såsom hittills lämna sitt stöd. Det kunde ifrågasättas örn icke

idrotten främjades bättre genom anvisande av kommunala anslag än genom

en sänkning av nöjesskatten.

Kommunalnämnden i Solna ifrågasätter, örn icke en särskild taxa mellan

I och II borde införas för idrottens vidkommande.

Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund finner däremot

mycket starka skäl tala för att idrotten helt befrias från nöjesskatt. Under

alla förhållanden borde skatt icke uttagas i större omfattning än enligt

den ursprungliga nöjesskatteförordningen och begränsas till professionell

idrott.

Förslaget att hänföra hästsporttåvlingar till taxa I har avstyrkts i flera

yttranden.

Stockholms stads kammarkontor har ansett, att tillräckliga skäl icke förebragts

för en lindrigare beskattning av hästsporttävlingarna än som föreslagits

för tävling i professionell idrott eller för uppvisning eller tävling med

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

17

motorfordon, motorbåt eller luftfartyg. Något påtagligt kommunalt intresse

av hästavelns främjande kunde icke heller sägas förefinnas. Därest staten

ansåge sig böra understödja hästaveln genom lindrigare beskattning av tävlingarna,

kunde detta lika väl ske genom restitution av den statliga andelen

av skatten. Hästsporttävlingarna borde därför i beskattningshänseende jämställas

med tävlingar i professionell idrott m. m. Likaså krävde konsekvensen,

att prisridningar och prishoppningar för framtiden beskattades.

Kommunalnämnden i Solna erinrar, att huvudargumentet för en sänkt

taxa varit, att en genom skattelindring ökad publiktillströmning kunde

väntas medföra en ökad totalisatoromsättning, varigenom även anslaget till

hästavelns främjande skulle ökas. Nämnden fortsätter:

Vid de speciella slag av nöjestillställningar, varom nu vore fråga, torde

effekten av en lägre avgift bliva synnerligen ringa. Vid dylika tillställningar

vore sannolikt spelintresset helt överordnat sportintresset. Tävlingarna besöktes

i huvudsak av ekonomiskt välsituerade personer, vilka ofta satsade

relativt betydande belopp på totaiisatorspelet. Gentemot storleken av dylika

insatser torde inträdesavgiften i praktiken icke spela någon roll. Den

ökning i publikfrekvensen, som möjligen skulle uppstå genom en reducering

av inträdesavgiften, skulle med stor sannolikhet avse personer i mindre

god ekonomisk ställning, vilkas spelintresse icke borde uppmuntras. En

sänkning av nöjesskatten i enlighet med förslaget skulle sålunda icke medföra

några fördelar, men till stor del beröva kommunen kompensation för

olika med ifrågavarande nöjestillställningar förenade olägenheter av ekonomisk

och social natur.

Enahanda synpunkter hava framförts av kommunalnämnden i Spånga.

I anslutning till sist berörda båda yttranden anför länsstyrelsen i Stockholms

län, att rent principiellt sett den ståndpunkt, som den gällande lagstiftningen

i förevarande hänseende intoge, vore riktig. På grund härav

och med hänsyn till de invändningar, som av de båda kommunerna rests

mot förslaget, funne länsstyrelsen sig icke kunna biträda detsamma, så

mycket mindre som det nuvarande finansiella läget icke syntes inbjuda till

skattelindring i sådant fall som det här föreliggande.

Samma ståndpunkt har kommit till uttryck i yttrandena från länsstyrelsen

i Uppsala län samt drätselkamrarna i Göteborg och Gävle. Däremot har

länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrkt utredningsmannens förslag. Länsstyrelsen

uttalar, att viss hänsyn bör tagas därtill, om en nöjestillställning

arrangerats i privat vinstintresse eller om mera heaktansvärda syften av

ideell eller allmännyttig art avses att främjas med tillställningen.

Svenska travsportens centralförbund och Jockeyklubben ha i gemensamt

yttrande bland annat anfört, att på de 11 tävlingsdagar som under 1910

intill den 30 mars förekommit på landets största liästsportbana, Solvalla,

den statliga nöjesskatten inhragt 5,717 kronor, medan samtidigt de lill statsverket

inlevererade totalisatormedlen i jämförelse med motsvarande 11

dagar föregående år sjunkit med 81,728 kronor eller med mer än 30 procent.

Tendensen hade på de övriga hanor, som börjat sin verksamhet för

året, varit densamma eller ännu mer accentuerad. Även örn den statliga

Bihang tilt riksdagens protokoll 1940. 1 samt. Nr 271. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kline/!. Majlis proposition nr 271.

nöjesskatten också beträffande övriga skattepliktiga nöjen orsakat nedgång

i publikfrekvensen, hade den dock tillfört statsverket en ny inkomst. Beträffande

hästsporten hade däremot statsverket efter den statliga nöjesskattens

införande lidit en direkt förlust. Icke ens statens fiskaliska intresse

kunde alltså tala emot att hästsporten i nöjesskattehänseende bereddes en

rimligare ställning än den nuvarande.

Vad angår taxa II, biografföreställningarna, ha de representanter för

denna verksamhet, som yttrat sig, eller sålunda Sveriges biograf ägare} Urband,

Svenska film- och biografföreningen, u. p. a. samt Sveriges filmuthyrareförening

u. p. a., vidhållit det tidigare från detta håll framförda kravet

på att biografen skulle placeras i samma nöjesskatteklass som teatern.

Jämväl borttagande av eller lindring i den för taxa II föreslagna progressionen

har ifrågasatts.

Statskontoret har däremot uttalat, att det i betraktande av biografernas

dominerande betydelse för nöjesskattens avkastning måhända kunde ifrågasättas,

om icke biografföreställningar borde beskattas högre än vad utredningsmannen

föreslagit. Då det emellertid kunde tänkas, att en sådan skattehöjning

kunde medföra minskad publikfrekvens, och alltså syftet med

skattehöjningen, ökad skatteintäkt, icke skulle vinnas, har statskontoret icke

ansett sig böra föreslå någon ändring av förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Uppsala lån har gjort gällande, att förslaget f''jr biografernas

del skulle innebära en nedsättning av skatten upp till ett bruttopris

av 1 krona 60 öre. En dylik lindring förefölle i nuvarande finansiella läge

icke befogad.

Drätselkammaren i Uppsala meddelar, att den på biograferna belöpande

nöjesskatten i staden under år 1939 uppgått till nära 74 % av hela nöjesskatteinkomsten.

En omläggning av skattetaxorna för biograferna i enlighet

med förslaget, vilket vid ett bruttobiljettpris av en krona innebure en

sänkning från nu utgående skatt av 20 öre till 15 öre, skulle för Uppsalas

vidkommande på 1939 års siffror innebära en minskning från 107,500 kronor

med icke mindre än 39,300 kronor eller med 36.5 procent. Drätselkammaren

yrkade därför, att taxa II bibehölles vid de belopp, som för närvarande

utgå.

Frågan örn lindrigare beskattning av biografföreställningar, vid vilka

svensk film framföres, i syfte att stödja inhemsk filmproduktion har berörts

i flera yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har icke ansett skäl föreligga för invändning,

därest statsmakterna vid frågans fortsatta prövning skulle finna lämpligt

tillgripa åtgärder, innebärande skattedifferentiering för svensk och utländsk

film.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anslutit sig till den uppfattningen, att

svensk filmproduktion på lämpligt sätt bör gynnas i förhållande till utländsk.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har däremot icke kunnat biträda framställningen

örn lägre skattesats å svensk film än utländsk.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

19

Stockholms stads kammarkontor har uttalat, att denna understödsfråga

på intet vis vore en kommunal angelägenhet. Därest understöd åt filmproduktionen

skulle anses lämpligen böra lämnas genom viss differentiering

av nöjesbeskattningen, syntes det rimligt, att en sådan differentiering icke

komme att beröra den kommunala delen av nöjesskatten. Samma ståndpunkt

har intagits av drätselkammaren i Norrköping.

Kommunalnämnden i Solna har icke funnit bärande skäl anförda för en

differentiering. Därest den inhemska filmproduktionen borde stödjas, vilket

icke kunde anses vara utrett, torde andra möjligheter därför stå statsmakterna

till buds.

Sveriges biografägareförbund vidhåller sitt tidigare framställda yrkande

om lindrigare beskattning av svensk film och anför till stöd härför i huvudsak

enahanda synpunkter som i förbundets av utredningsmannen (sid. 15)

refererade framställning.

Förbundets uppfattning har emellertid rönt gensaga från Sveriges filmuthgrareförerling,

u. p. a., som bland annat anfört:

Allt talade för att det antal svenska filmer, som under senare år inspelats

-—• 20—30 per år — ungefärligen motsvarade det verkliga behovet. Åtskilliga

biografägare hade, i likhet med de svenska producenterna, gjort den

erfarenheten, att ett övermått av svensk film icke konsumerades av publiken,

som i stor utsträckning fordrade atl få se även god utländsk film. En väsentlig

ökning av antalet svenska filmer per år skulle sannolikt leda till en

även för de svenska producenterna icke önskvärd överbelastning av marknaden.

De svenska producenterna strävade helt naturligt efter att placera

sina filmer hos de större och vanligen ekonomiskt bärkraftigare kedjebiograferna,

vilka därigenom erhölle huvudparten av svensk film, medan många

enskilda biografägare hänvisades till utländsk film. Gång efter annan hade

mindre samvetsgranna personer eller företag velat utnyttja detta förhållande

och för de enskilda biografägarnas räkning — mot garantier och förskottsinbetalningar

men utan att själva kunna prestera erforderligt ekonomiskt

underlag — inspelat svenska filmer, vilka nästan utan undantag medfört

ekonomiskt synnerligen kännbara bakslag. Det vore att befara, att en utan

betryggande kontroll given statssubvention av svensk film i allmänhet skulle

ytterligare uppmuntra till företag av detta slag.

Biografägareförbundet hade uppgivit, att inkomsterna av svensk film

belöpte sig till omkring 35 procent av den totala biljettintäkten. I förbundets

senaste årsberättelse, avseende arbetsåret 1938—39, hade emellertid —• till

belysande av den svenska filmens dragningskraft å biografpubliken -— meddelats,

att landets biografer å svensk film inspelat drygt 50 procent av biografnäringens

totalinspelning.

En eventuell skattedifferentiering till förmån för svensk film skulle blott

ytterligare försvåra framförandet i vårt land av den importerade film, som

varken publik eller biografägare ville undvara. Det vore nämligen att befara,

alt en sådan åtgärd och en därmed följande åtstramning av importen skulle

locka till framställning av ett flertal billiga och kvalitativt mindre goda

filmer av det slag, varom förut talats.

Ville staten på annat siitt, t. ex. genom återbäring av nöjesskatt, subventionera

svensk produktion, hade föreningen intet alt erinra däremot.

Slutligen har Svenska teaterförbundet uttalat, all ett stöd åt svensk film

i den form, som utredningsmannen antytt, förmodligen i ringa omfattning

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

komme att tillföras produktionen av svensk film, enär större delen på grund

av filmdistributionsapparatens konstruktion måste hamna dels hos biografägarna

— som vore förslagsställare —■ dels hos uthyrningsfirmorna. Såväl

i statens som i de inom svensk filmproduktion anställdas intresse krävdes en

allsidigare utredning i frågan.

Jämväl beträffande taxa III ha vissa erinringar mot utredningsmannens

förslag framkommit i de avgivna yttrandena.

Såsom förut nämnts har länsstyrelsen i Uppsala län vänt sig mot att för

viktiga prisgrupper en lindring av nöjesskatten föreslagits. Med avseende å

taxa III skulle, erinrar länsstyrelsen, förslaget innefatta en nedsättning upp

till ett bruttopris av 1 krona 10 öre i förhållande till den nuvarande beskattningen.

Drätselkammaren i Luleå framhåller, att för stadens vidkommande nöjesskatten

enligt taxa III uppginge till omkring 30 procent av hela uppbörden

av nöjesskatt men enligt förslaget skulle nedgå till omkring 20 procent. En

minskning av skatten för till taxa III hänförliga nöjen syntes så mycket

mindre motiverad, som den sannolikt skulle komma att ytterligare stimulera

företagsamheten på detta område.

I yttrandet från Folkets parkers centralstyrelse m. fl. framhålles, att de

nöjen, som beskattas enligt taxa III, vore de för de folkliga organisationernas

ekonomi betydelsefullaste. Med inkomsterna från dessa nöjen bekostades i

ej ringa omfattning ej blott nöjen hänförliga till taxa I, såsom teater och

musik, utan i stor omfattning organisationernas ideella verksamhet. De avgifter,

som vanligast förekomme vid de folkliga nöjena, läge under 50 öre.

I yttrandet uttalas tillfredsställelse över att de höga skatteprocenterna på de

lägsta avgifterna kunnat reduceras. I yttrandet anföres vidare bland annat:

Genom att belägga avgifter ej överstigande 50 öre med skatt av 20 procent

hade varit avsett att giva någon regressivitet åt skatteskalan. Även om

hänsynen till de folkliga organisationernas ekonomi och principen örn skattens

regressivitet icke nu kunde leda till ytterligare jämkning i skatteskalan,

vädjades dock örn frihet från nöjesskatt å barnbiljetter och å biljetter till

barnföreställningar. Någon statsfinansiell betydelse torde denna eftergift

icke få och kunde i så fall kompenseras med någon progressivitet av skatten

för de högsta biljettpriserna. I folkparker och liknande friluftsnöjesplatser

ordnades under skolferierna särskilda tillställningar för ortens barn och

skolresebarn. I många fall uttoges avgift allenast av de vuxna, under det

att barnen ginge in fritt. På sina håll hade nöjesskatt då uttagits beräknad

såsom för fribiljett för barnen.

Föreningen Sveriges ambulerande tivolirörelse har hemställt, att avgifter

icke överstigande 50 öre måtte helt befrias från nöjesskatt. Föreningen har

tillika ingivit framställningar från ett stort antal lokala idrottsföreningar o.

dyl., vari föreningens hemställan biträtts.

Vissa andra yrkanden örn olika tillställningars placering i nöjesskattehänseende

skola beröras i specialmotiveringen till nöjesskatteförordningen. På

grund av mångfalden av framförda synpunkter och yrkanden har det emel
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271-

21

lertid icke heller i detta senare sammanhang befunnits möjligt att uttömmande

redogöra för yttrandena. Dessa komma emellertid att tillhandahållas

vederbörande utskott inom riksdagen.

Frågan om skattens fördelning mellan stat och kommun

har tilldragit sig stor uppmärksamhet från de hörda myndigheternas

sida.

Statskontoret har erinrat om att det s. k. Landénska nöjesskatteförslaget,

som låg till grund för 1919 års förordning i ämnet, innebar, att nöjesskatten

skulle givas karaktären av ren statsskatt, en ståndpunkt som jämväl statskontoret

intagit i sitt år 1917 avgivna utlåtande över förslaget. Statskontoret

hade därvid bland annat uttalat, att örn en nöjesskatt i möjligaste mån anordnades

såsom en verklig lyxskatt, goda skäl talade för att den skatteförmåga,

som framträdde i utgifter för offentliga nöjen, toges i anspråk för

bestridande av det allmännas utgifter, helst som det framför allt vore statens

skattebehov, som framträdde med mer än vanlig styrka. Statskontoret

anför nu vidare:

När det gäller att ånyo taga ställning till förevarande spörsmål, kan statskontoret

icke underlåta att såsom sin mening framhålla, att vad ämbetsverket

1917 uttalade såsom stöd för införandet av en statlig nöjesskatt alltjämt

synes äga sitt fulla berättigande. Det torde till och med kunna ifrågasättas,

om icke särskilt under nu rådande statsfinansiella förhållanden riktigheten

av detta uttalande framträder med ökad styrka. Den omständigheten,

att statsmakterna hösten 1939 sågo sig nödsakade att taga i anspråk

den möjlighet till ökade statsinkomster, som kunde beredas genom införandet

av en statlig nöjesskatt, talar — såvitt statskontoret kan finna -—- för

att denna möjlighet inför de alltmer skärpta statsfinansiella svårigheterna

bör utnyttjas än ytterligare. Ämbetsverket vill visserligen icke förneka, att

ett slopande av den kommunala nöjesskatten kan för många kommuner

medföra ekonomiskt avbräck, men med hänsyn till de stegrade kraven på

statskassan lärer nämnda förhållande icke böra få tillmätas avgörande betydelse.

Det torde jämväl böra framhållas, att kommunerna numera komma

i åtnjutande av väsentligen större bidrag från statsverket än vad fallet

var 1919. Vid nu angivna förhållanden och i anslutning till sin tidigare

uttalade uppfattning får statskontoret fördenskull föreslå, att nöjesskatten

ombildas till en ren statsskatt. Då emellertid statskontoret av praktiska skäl

anser det lämpligast, att uppbörden av skatten även i fortsättningen omhänderhaves

av kommunerna, böra dessa enligt ämbetsverkets mening bibehållas

vid rätten till viss mindre andel av skatten såsom skälig uppbördsp

revision.

För att ett borttagande av den kommunala nöjesskatten icke skall drabba

de därav berörda kommunerna alltför hårt torde dock övergången till den

nya ordningen böra ske i etapper. Därest avvecklingen av den kommunala

nöjesskatten bestämmes skola äga ruin under en övergångstid av exempelvis

fern år, synes den anordningen kunna träffas, alt kommunernas andel i

nöjesskatten, inklusive uppbördsprovision, fastställes för det första övergångsåret

till förslagsvis högst 30 % av den influtna skatten och att denna

procentsats under de följande fyra åren sänkes successivt, så att från och

med det femte året den del av skatten, som icke skall inlevereras till statsverket,

kommer att motsvara en skälig uppbördsprovision, förslagsvis 10 °/o

av det uppburna skattebeloppet. Statskontoret förutsätter därvid, att de

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

kommuner, där nöjesskatt för närvarande ej utgår, redan från början beredas

gottgörelse för bestyret med skatteuppbörden med belopp, motsvarande

sist angivna procentuella skatteandel.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller såsom sin principiella ståndpunkt,

att nöjesskatten bort vara en rent statlig skatt. Denna ståndpunkt

motiverar länsstyrelsen på följande sätt:

I intet annat avseende än i fråga om just denna skatteform hava kommunerna

medgivits skattläggningsrätt utöver den direkta inkomstbeskattningen.

Länsstyrelsen bortser härvidlag från hundskatt, vilken väl snarast

torde få anses såsom ett led i kommunal ordningsstadga. Någon rationell

grund för en kommunal nöjesskatt torde också vara svår att framleta. Med

tanke på att i övervägande antalet fall nöjesskatten bliver övervältrad å den

nöjesbesökande allmänheten kommer denna beskattningsform i icke ringa

utsträckning att innebära, att en kommun uppbär skatteintäkter från medborgare

tillhörade andra administrativa områden. Sålunda lära städernas

och de större samhällenas nöjestillställningar till stor del bevistas av folk

från kringliggande landsbygd. Denna oegentlighet framträder med all önskvärd

tydlighet i fråga om sådan nöjestillställning såsom det Grand Pris

för motorcyklar, som nu under en följd av år arrangerats inom detta län.

Utan därmed förknippade kostnader av något slag uppbära härvid tvenne

kommuner högst avsevärda skattebelopp enbart av den anledningen, att tävlingen

köres över en allmän väg, vilken genomskär båda samhällena.

Ehuru således enligt länsstyrelsens förmenande nöjesskatten bort principiellt

sett helt förstatligas, har länsstyrelsen dock med hänsyn till åtskilliga

andra omständigheter icke velat föreslå någon ändring i utredningsmannens

förslag rörande skatteintäktens fördelning mella stat och kommun.

Ordföranden i drätselnämnden i Stockholm, med vilken ytterligare en

ledamot av nämnden förenat sig samt en tredje ledamot i huvudsak instämt,

har i reservation mot majoritetens beslut jämväl uttalat sig för ett förstatligande

av nöjesskatten, dock mot årlig ersättning i en eller annan form till

kommunerna för den mistade skatteinkomsten.

Stockholms stads kammarkontor, vars yttrande majoriteten inom drätselnämnden

beslutat åberopa, har upprättat vissa beräkningar för att erhålla

en ungefärlig uppfattning av den kommunala och statliga skatteandelens

proportion vid praktisk tillämpning av utredningsmannens förslag på nu

utgående bruttopriser. Antalet biljetter i olika prislägen har därvid hämtats

från nöjesskatteuppgifterna under en godtyckligt vald vecka innevarande

år. Av beräkningarna framgår, att med tillämpning av de föreslagna skatteskalorna

nöjesskatt under den valda veckan skulle ha debiterats med belopp,

överstigande den sammanlagda nu utgående statliga och kommunala

nöjesskatten. Den kommunala skatten skulle ha minskat med omkring 6

procent medan den statliga skulle ha ökat med omkring 13 procent. Kammarkontoret

anför i anslutning härtill:

Under förutsättning, att den genom undersökningen framkomna fördelningen

mellan stat och kommun finge anses avspegla årsresultatet, skulle

sålunda den av utredningsmannen angivna förutsättningen, att statens och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

23

kommunernas skatteintressen icke borde rubbas, ej bliva fullt tillgodosedd

genom den föreslagna 50-procentsfördelningen.

Emellertid kan, därigenom att förslaget i motsats till gällande beskatlningsgrunder

lämnar arrangörerna valfrihet ifråga om biljettprisernas avvägning,

nettoresultatet för kommunerna komma att bliva något gynnsammare.

Kontoret har därför icke funnit skäl till erinran mot den föreslagna fördelningsgrunden.

Drätselkammaren i Uppsala uttalar, att den föreslagna omläggningen av

skattetaxorna komme att innebära en betydande minskning av kommunernas

inkomst av nöjesskatten. Detta syntes utgöra ett vägande skäl för att

kommunerna skulle tillerkännas särskild ersättning för besväret med uppbörden

av den statliga andelen av skatten. Denna ersättning borde skäligen

utgå med 5 procent av den statliga nöjesskatteandelens belopp.

Även drätselkammaren i Hälsingborg — som framhållit de betydande

olägenheter en större reducering av nöjesskatteinkomsten skulle medföra för

kommunerna — har uttalat, att om nöjesskatten skulle jämnt fördelas mellan

stat och kommun, jämväl kostnaden för skattekontrollen borde sålunda

fördelas.

Samma ståndpunkt intages av drätselkammaren i Västerås.

Drätselkammaren i Norrköping uttalar likaledes farhågor för en reduktion

av stadens nöjesskatteinkomst. Skattetaxorna vore också så upplagda,

att de vid en halvering av skatten snarare komme att favorisera staten än

kommunerna. Vidare torde kommunerna i avsevärt större omfattning än

staten komma att — icke minst för kulturella ändamål — medgiva befrielse

från eller efterskänka nöjesskatten. Då slutligen staden ensam skulle

bära kostnaderna för nöjesskattens debitering, uppbörd och redovisning

m. m., borde statens andel begränsas till 40 procent av influten skatt.

Samma förslag har framställts av drätselkamrarna i Jönköping, Göteborg

och Borås.

Drätselkammaren i sistnämnda stad har ansett, att staten dessutom borde

deltaga i kostnaderna för kontroll, debitering och uppbörd.

Drätselkammaren i Göteborg har erinrat, att den i yttrandet påyrkade fördelningsgrunden

sedan lång tid tillbaka vunnit tillämpning inom ett närbesläktat

område, nämligen i fråga om den skatt, som utgår enligt 4 § 1 och 2

mom. i 1908 års förordning angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit drätselkammarens i

Göteborg förslag om höjning av kommunens andel förtjäna övervägande.

Förslaget byggde på antagandet att en halvering skulle för Göteborgs vidkommande

innebära en minskning med 15 procent av nöjesskatteinkomsten.

Det borde erinras örn att kommunerna genom nöjesskattemedlen satts i

stånd att i betydande omfattning stödja kulturella och sociala ändamål, som

eljest icke kunnat påräkna kommunala bidrag. Därest de ändrade nöjesskattegrunderna

skulle föranleda en icke obetydlig minskning av den kom
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 271.

munala nöjesskatten, kunde befaras, att den hittillsvarande bidragsverksamheten

måste beskäras i sådan omfattning, att avbräck vållades — en följdverkan

som näppeligen varit åsyftad.

Drätselkamrarna i Malmö och Lund hemställa, att erforderlig ändring

göres antingen i de föreslagna taxorna eller i fördelningen av nöjesskatt mellan

stat och kommun, så att kommunens andel i en blivande enhetlig nöjesskatt

icke kommer att understiga det belopp, som den kommunala nöjesskatten

hittills lämnat. Jämväl drätselkammaren i Gävle hemställer, att fördelningen

av skatten mellan stat och kommun ändras till större överensstämmelse

med nu rådande förhållanden.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet vänder sig mot utredningsmannens

yttrande att en halvering av nöjesskatten skulle innefatta en för kommunerna

ingalunda ogynnsam lösning av den gång efter annan väckta frågan om

nöjesskattens förändring från helt kommunal till helt statlig skatt. Frågan

hade visserligen varit väckt, men lika många gånger hade tanken avvisats.

Statsmakterna hade år 1919 beslutat, att skatten skulle vara kommunal, och

vid upprepade tillfällen vidhållit denna mening. Utredningsmannen vore

således inne på en linje, som statsmakterna avvisat. Förbundet fortsätter:

Redan den omständigheten, att utöver den kommunala nöjesskatten skulle

utgå en statlig skatt, måste i och för sig innebära en heskäring av den

kommunala skatten. Om kommunerna i nuvarande läge finge finna sig i

en minskning på grund av statsskatten, kunde de däremot icke giva sin anslutning

till förslaget att de också skulle betala kostnaden för uppbörden

av statsskatten. På sina håll i städerna vore upphördsmännen tillförsäkrade

ersättning i form av viss procent på uppbördssumman. Här finge städerna

således omedelbart känning av uppbörden för statens del. Överlag

torde besväret med uppbörd och redovisning ökas så väsentligt, att krav på

personalökning eller högre avlöning svårligen kunde utebli. I kommuner,

där skatt nu icke förekomme, skulle man för att tillfredsställa statens skattebehov

få underkasta sig utgifter för uppbörden. Det vöre av dessa skäl

uppenbart skäligt, att staten ersatte kostnaden för uppbörden och redovisningen

av statens nöjesskatt.

Även med en skälig ersättning för uppbördsbestyret utöver den tilltänkta

kommunandelen skulle den föreslagna fördelningsgrunden i praktiken sannolikt

medföra en nedgång av den tidigare kommunala nöjesskatten. Ehuru

styrelsen i avsaknad av ett mera fullständigt utredningsmaterial icke hade

möjlighet att nu fixera den skäliga procentsatsen, ville styrelsen framhålla

vikten av att all hänsyn foges till de lokala utredningar i förevarande avseende,

som komme att föreligga i de infordrade yttrandena från olika städers

drätselmyndigheter. Som ett bestämt krav måste från kommunalt håll uppställas,

att fördelningsprocenten slutgiltigt fixerades så, att kommunerna ej

ginge miste om skattemöjligheter, som en gång givits dem och av vilka de

icke minst i nuvarande och sannolikt än mer i kommande finansiella läge

helt visst vore och förbleve i hög grad beroende.

Av praktiska skäl vore det lämpligast, att hänsynen till uppbördsersättningen

foges i samband med fördelningsgrundens fastställande. Enligt styrelsens

mening borde kommunandelen så avpassas, att den gåve samma inkomstmöjlighet

som tidigare och därutöver gåve ersättning för uppbördsbestyret.

En efter dessa synpunkter utmätt fördelningsgrund torde förutsätta

en åtskilligt högre procentsats för kommunandelen än 50.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

25

I detta sammanhang må slutligen erinras, att styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund — såsom den föregående framställningen utvisat —

under förutsättning att lagstiftningen i fråga icke gåves definitiv karaktär

förklarat sig icke hava något att erinra mot att det föreliggande förslaget

lades till grund för lagstiftning.

Departementschefen.

Vid upprättandet av det förslag om statlig nöjesbeskattning, som förelädes

urtima riksdagen 1939/40, måste avgörande betydelse tillmätas rent

praktiska synpunkter. Med hänsyn till det starka behovet av ökade statsinkomster

gällde det då att söka åvägabringa en snabb och enkel lösning

av denna skattefråga. De svagheter hos förslaget, som under sådana omständigheter

icke kunde undvikas och mot vilka anmärkning riktades av

första särskilda utskottet, påkallade även enligt min mening en fortsatt

utredning, vilken uppenbarligen även borde omfatta den kommunala nöjesbeskattningen

för att möjliggöra ett obundet och allsidigt bedömande av frågan

om nöjesbeskattningens utformning.

Den nu verkställda utredningen har, såsom den föregående framställningen

giver vid handen, resulterat i förslag örn införande av en enhetlig,

obligatorisk nöjesskatt, vilken skulle uppbäras av kommunerna och av vilken

kommunerna sedan skulle vara skyldiga att redovisa en procentuell andel

till statsverket.

Frånsett spörsmålet huruvida nöjesskatten överhuvud taget bör fördelas

mellan stat och kommun och i så fall efter vilken grund fördelningen skall

ske — en fråga till vilken jag i fortsättningen återkommer — ha förslagets

nyss angivna huvudgrunder i flertalet av de avgivna yttrandena lämnats

utan erinran. Även för egen del anser jag en nöjesbeskattning lämpligen

böra i allt väsentligt utformas i enlighet med de linjer, som utredningsmannen

föreslagit. Endast beträffande vissa detaljer torde, med anledning av

vad som förekommit under remissbehandlingen, jämkningar böra vidtagas.

Från några håll har anmärkts, att om också den föreslagna lösningen under

rådande krisförhållanden finge anses motiverad, en lagstiftning på området

icke borde givas definitiv karaktär. Tillräckliga skäl att tillmötesgå

detta önskemål synas mig icke föreligga. Därest en nöjesbeskattning enligt

nu föreslagna grunder vid återinträdandet av mera normala förhållanden

skulle framstå såsom olämplig, torde det bliva tillfälle att upptaga frågan

till nytt övervägande även om beskattningen icke från början givits temporär

giltighet.

Vad angår skattetaxornas konstruktion synes mig förslaget om en procentuell,

i viss mån progressiv skatt beräknad å bruttobiljettpriset innefatta en

praktisk och lämplig lösning. Förslaget i denna del har tillkommit för att

avlägsna olägenheterna av de nu tillämpade »hoppande» skatteskalorna, vilka

medföra en i hög grad ojämn skattebelastning och föranleda, att vissa

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

biljettpriser överhuvud taget icke kunna tillämpas. Då från biografägarnas

sida nu göres gällande, att det ingalunda vore nödvändigt att vilket bruttopris

som helst skulle kunna väljas, må det framhållas, att nyssnämnda

olägenheter tidigare med skärpa påtalats just från samma håll. Påståendet,

att ojämnheten i skattebelastningen åtminstone för biografernas vidkommande

icke skulle bliva avlägsnad genom det nu föreslagna systemet,

synes icke heller riktigt. Av bilaga 4 vid utredningsmannens promemoria

framgår nämligen, att skatten enligt taxa II nu utgör 16.7 procent, då bruttobiljettpriset

är 60 öre, och 26.7 procent redan vid närmast följande möjliga

pris, nämligen 75 öre, för att därefter åter sjunka och stiga i oregelbunden

följd. Enligt förslaget skulle däremot skattens procentuella andel av

biljettpriset på ett obetydligt undantag när jämnt stiga från 15 procent för

att först vid ett så högt bruttopris å biljetten som 3 kronor 90 öre komma

upp till 26.2 procent.

Beträffande skattetaxornas belopp finner jag utredningsmannens förslag

innefatta en lämplig avvägning. Vad angår de skattepliktiga nöjenas fördelning

å taxorna föranleder förslaget härutinnan i hittills berörda delar

ej annan erinran från min sida, än att tillräckliga skäl icke synas mig

förebragta för den skattelindring, som utredningsmannen — ehuru med

tvekan — ifrågasatt för hästsporttävlingar.

Redan av det sagda framgår, att jag för närvarande icke finner mig böra

förorda någon differentiering av nöjesskatten vid förevisning av svensk

respektive utländsk film. Visserligen äro även enligt min mening de skäl,

som kunna andragas för att statsmakterna i någon form borde lämna stöd

åt inhemsk filmproduktion, värda beaktande och jag vill heller icke bestrida,

att ett dylikt stöd skulle kunna tänkas i form av en differentiering av

nöjesskatten. Därest icke den internationella situationen på sista tiden så

väsentligt omkastats, skulle jag därför icke ha varit obenägen att överväga

en nedsättning av nöjesskatten vid förevisning av svensk film. En mycket

väsentlig del av importen till vårt land av utländsk film torde emellertid ha

blivit omöjliggjord och när denna import skall kunna återupptagas undandrager

sig varje bedömande. Konkurrensen med utländsk film torde sålunda

för närvarande sakna större betydelse för de inhemska filmproducenterna.

Under sådana förhållanden finner jag frågan om stöd åt svensk film genom

lättnad i nöjesbeskattningen böra ställas på framtiden.

Förslaget att jämnt fördela nöjesskatten mellan staten och kommunerna

har, såsom den lämnade redogörelsen för remissyttrandena utvisar, livligt

uppmärksammats av de hörda myndigheterna. Medan å ena sidan hävdats,

att nöjesskatten borde helt förstatligas, har å andra sidan påyrkats,

att betydligt mer än hälften skulle tillgodoföras kommunerna. Sistnämnda

ståndpunkt har motiverats med att en hälftendelning icke skulle överensstämma

med utredningsmannens egen utgångspunkt, nämligen att kommunernas

möjligheter till skatteinkomster av nöjestillställningar icke borde väsentligen

rubbas. Att någon mera väsentlig rubbning härutinnan skulle

bliva resultatet av en hälftendelning synes emellertid icke vara ådagalagt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

I motsatt riktning pekar t. ex. resultatet av den undersökning, Stockholms

stads kammarkontor företagit. Att förslaget kan komma att medföra någon

ökning av statens andel synes mig i rådande statsfinansiella läge icke böra

föranleda anmärkning. Att å andra sidan helt beröva kommunerna inkomsten

av nöjesskatt finner jag icke böra ifrågakomma.

Förslaget till förordning om nöjesskatt.

Jag övergår nu till att lämna en kortfattad översikt över vissa hittills icke

berörda detaljfrågor i förslaget till förordning om nöjesskatt, beträffande

vilka frågor i de avgivna yttrandena erinringar framställts mot utredningsmannens

ståndpunkt.

2 §•

I denna paragraf angives vilka slag av nöjestillställningar, som avses i förordningen.

Utredningsmannen har framhållit, alt del, särskilt med hänsyn

till beskattningens utsträckande till nya kommuner samt till den praxis som

under de gångna åren utvecklat sig, syntes önskvärt att icke onödigtvis rubba

formuleringarna i 1919 års förordning, även om vissa uttryck däri kunde

synas föråldrade. Utredningsmannens förslag innehåller därför endast

mindre jämkningar av definitionerna å skattepliktiga nöjestillställningar.

Stockholms stads kammarkontor har icke kunnat finna de anförda skälen

för den nuvarande uppräkningens bibehållande bärande. Erfarenheten

gåve vid handen, att just det förhållandet, att nöjesbeskattningen förbundits

med en uppräkning av vissa i flera fall föråldrade nöjesformer och att man

sålunda icke haft någon generell bestämmelse med sådan elasticitet, att under

förordningens tillämpningsområde kunnat inrymmas nya nöjesformer,

utgjort en av förordningens mest framträdande brister. Enligt kontorets

mening skulle specifikation av nöjen endast vara erforderlig ifråga om sådana,

vilka borde erhålla en lägre beskattning än den högsta. Beträffande

den högsta beskattningsklassen vore en exemplifikation till ledning för debiteringsmyndigheterna

tillfyllest.

Därest denna kontorets mening icke skulle vinna beaktande, har kontoret

ansett angeläget, att de nu föreslagna definitionerna omredigerades i vissa

i yttrandet angivna hänseenden. Bland annat uttalar kontoret, att då viss

tvekan gjort sig gällande rörande beskattningen av vissa former av idrott, det

syntes önskvärt med ett uttalande, att åskådaravgifterna även till sådana former

som golf, segling, bowling, bordstennis m. m. skulle beskattas. Vidare

vore det önskvärt med särskilda bestämmelser i syfte att lägga den s. k.

restaurantdansen under beskattning. Härmed åsyftades icke sådana danstillställningar,

till vilka särskild entréavgift upptoges och för vilka nöjesskatt

ostridigt skulle erläggas, utan danstillställningar, vid vilka man hade

anledning förmoda, att restauratören genom pristillägg indirekt uttoge en

avgift.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

En förenkling och modernisering av 2 § har jämväl förordats av drätselkammaren

i Norrköping, som likaledes påyrkat beskattning av restaurantdansen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har föreslagit, att stadgandet örn undantag

från skatteplikt för tillställning, som tjänar vetenskapligt ändamål eller anordnas

i undervisnings- eller uppfostringssyfte, skulle utvidgas att omfatta

jämväl tillställning som tjänar försvarsändamål.

Vissa andra yrkanden om ändringar i förevarande paragraf med syfte att

genomföra lindring i eller befrielse från nöjesskatten för olika slag av tillställningar

skola beröras under 5 §.

För egen del ansluter jag mig till utredningsmannens uppfattning, att en

mera genomgripande omredigering av paragrafens definitioner skulle vara

förenad med vissa vanskligheter och sålunda bör undvikas. Att golf, segling,

bowling etc. är att hänföra till idrott och med avseende å nöjesbeskattningen

skall bedömas efter samma grunder som annan idrott synes mig uppenbart.

Beträffande danstillställningar å restauranter, vid vilka tillställningar

entréavgift icke upptages, torde det enligt vunnen erfarenhet stöta

på alltför stora praktiska svårigheter att nå dessa med nöjesbeskattningen.

Vad till sist angår beskattningen av tillställningar som tjäna försvarsändamål,

må framhållas, att befrielse från nöjesskatt för dylika tillställningar

kan vinnas jämlikt 12 §.

Gentemot anmärkningen om önskvärdheten av en generell bestämmelse

med viss elasticitet vill jag erinra, att det därmed avsedda syftet väsentligen

synes vinnas, därest i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens

förslag i 2 § intages ett stadgande av innehåll, att förordningen skall

äga motsvarande tillämpning å icke särskilt nämnda nöjestillställningar,

vilka till sin art och sitt syfte äro jämförliga med de i förordningen angivna.

5 §•

I denna paragraf fastställas de tre olika taxor, efter vilka nöjesskatt skall

utgå, samt angives till vilken taxa de enligt 2 § skattepliktiga tillställningarna

skola hänföras.

Taxa I.

Till denna taxa skulle enligt utredningsmannens förslag hänföras nöjestillställning,

som avses i 2 § a) och b), d. v. s. konsert, operaföreställning och

annan musikalisk föreställning, dramatisk och litterär föreställning samt

uppvisning i konstnärlig dans — mom. a) — ävensom uppvisning eller tävling

i icke professionell idrott samt kapplöpning till häst och travkörning —

mom. b).

Vad angår hästsporttävlingar har jag förut angivit min ståndpunkt.

Beträffande revy föreställningar och med dem jämförliga tillställningar har

en hårdare beskattning än enligt taxa I ifrågasatts av statskontoret, teaterrådet,

drätselnämnden i Stockholm och drätselkammaren i Norrköping.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

29

I det av drätselnämnden i Stockholm åberopade yttrandet av Stockholms

stads kammarkontor anmärkes härutinnan:

Revyföreställningar hade i regel hänförts till den under mom. a) angivna

kategorien av nöjestillställningar, medan vid beskattningen av vissa s. k.

s-nattinéer» och soaréer, vid vilka förekomme ett flertal olika nöjesmoment

som var för sig kunde föranleda olika beskattning, hänsyn tagits till de nöjesmoment,

som genom sitt attraktionsvärde eller sin tidsandel dominerat föreställningen.

Då graderingen av skatteskalan företagits med hänsyn till nöjesarternas

olika kulturella värde, syntes det uppenbart, att ifrågavarande nöjestillställningar

icke vore förtjänta av den lindring, som innefattades i den

lägsta skatteskalan. Publikfrekvensen vid såväl revyerna som övriga nyss

angivna tillställningar tydde på, att dessa väl kunde bära en högre beskattning.

Dock skulle måhända den högsta skalan bliva väl betungande. En

lämplig utväg syntes vara att inordna tillställningarna i fråga under taxa II.

Samma förslag har framställts av drätselkammaren i Norrköping.

Det av Stockholms stads kammarkontor angivna tillvägagångssättet vid

beskattningen av tillställningar, sammansatta av olika nöjesmoment, synes

mig riktigt. Uppfattningen att revyföreställningar borde beskattas hårdare

än andra teaterföreställningar kan jag däremot icke dela. Det konstnärliga

värdet hos såväl revy- som andra teaterföreställningar kan vara växlande,

lika väl som den individuella uppfattningen örn föreställningarnas värde.

Att på detta område åstadkomma en objektiv och rättvis gränsdragning synes

mig icke möjligt. Liksom nu torde därför alla slags teaterföreställningar böra

i skattehänseende behandlas lika.

Kungl, automobilklubben och Sveriges motorfederation hava hemställt,

att motorfordonstävlingar måtte befrias från nöjesskatt eller åtminstone, liksom

viss idrott, hänföras till taxa I, därvid möjlighet att medgiva befrielse

från eller nedsättning av skatten borde givas t. ex. länsstyrelsen.

Jämväl länsstyrelserna i Malmöhus och Älvsborgs län ha ifrågasatt, huruvida

icke uppvisning eller tävling med motorfordon samt motorbåt och luftfartyg

borde hänföras till lägsta skattetaxan, bland annat med hänsyn till

den betydelse dylika tävlingar kunna ha ur försvarssynpunkt.

Enligt min uppfattning föreligger härutinnan icke tillräckliga skäl att

frångå utredningsmannens förslag.

Taxa II.

Till denna taxa skulle, såsom förut angivits, hänföras biografföreställning.

Till beskattningen av sådana föreställningar förknippade spörsmål ha behandlats

i det föregående.

Taxa III.

Enligt denna taxa skulle övriga i 2 § angivna nöjestillställningar beskattas.

Beträffande cirkusföreställningar har drätselkammaren i Göteborg ifrågasatt

lägre beskattning än enligt taxa III under hänvisning till cirkusföretagens

särskilt dryga omkostnader.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

I yttrande av Cirkus Schumann m. fl. har hemställts, att cirkus- och varietéföreställningar

måtte hänföras till taxa I samt skatten beräknas på biljetternas

nettopris. I varje fall borde skattesatsen jämkas, så att skatten

icke komme att utgå med högre belopp än nu. Ur motiveringen till dessa

yrkanden må följande återgivas:

Det funnes ingen möjlighet att höja bruttoprisema annat än mycket obetydligt,

om man överhuvudtaget skulle kunna räkna med att få någon publik.

I motsats till de helt mekaniserade biografföreställningarna användes vid

cirkusföreställningar levande material, vilket medförde så höga omkostnader

att förtjänstprocenten betydligt understege biografernas. Det vore därför

obilligt att sätta cirkus- och varietéföreställningar i en högre taxa än biograferna.

I Danmark utginge nöjesskatt för teater, cirkus och varieté med

20 procent å nettopriset medan biograferna finge erlägga 40 procent.

Bland de till taxa III hänförliga tillställningarna märkas vidare marknadsoch

tivolinöjen, i vilka allmänheten äger deltaga mot en efter deltagandets

omfattning beräknad avgift.

Folkets parkers centralstyrelse m. fl. hava hemställt, att s. k. varuspel

måtte uttryckligen undantagas från nöjesbeskattning samt anföra härutinnan

bland annat följande:

Varuförsäljning vore ett sedvanligt marknads- och folknöjesinslag. På

större folkparker och andra friluftsnöjesplatser rörde det sig om standardiserade

varukollektioner, sammansatta med tanke på hög minuthandelsvinst.

Varorna försåldes i regel till ett enhetspris av 50 öre och gåve köparen full

valuta. I allmänhet skedde försäljningen i någon slags lotteribetonad form,

men spelhållarens vinst utgjordes allenast av minuthandelsvinsten. På de

flesta håll i landet, däribland Stockholm, hade dessa s. k. varuspel heller icke

belagts med nöjesskatt, men exempel hade givits på motsatt tolkning.

I berörda yttrande har vidare yrkats undantag från skatteplikt vid hållande

av skjutbana samt för vissa s. k. skicklighetstävlingar såsom ringkastning

o. dyl. eller i vart fall att skatt icke skulle beräknas på den del av inkomsten

å dylika nöjen, som motsvarades av utbetalningar för varor eller anvisningar

å varor.

Föreningen Sveriges ambulerande tivolirörelse har hemställt, att sådana

tivolianordningar, varå lotteriförordningen den 19 maj 1939 vore tillämplig

— mekaniska spelapparater, ringkastningsanordningar och skjutbanor förenade

med möjligheter till vinst till högre värde än det, som erhålles av en

var deltagare — skulle undantagas från nöjesbeskattning.

I tredje stycket av förevarande paragraf skulle enligt utredningsmannens

förslag föreskrivas, att om skatten för biljett enligt i paragrafen angiven beräkningsgrund

skulle uppgå till del av öre, skattebeloppet för biljetten skulle

avrundas till närmast högre hela öretal.

Drätselkammaren i Malmö har anmärkt, att bestämmelsen innebure, att

man vid skatteuppbörden först måste bestämma nöjesskattebeloppen för

varje särskilt slag av biljetter för att sedermera multiplicera de sålunda er
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

31

hållna beloppen med antalet försålda biljetter av varje slag för att få fram

det belopp, som skulle uppbäras, vilket måste medföra icke ringa besvär.

Örn den föreslagna bestämmelsen borttoges, skulle uträknandet av uppbördsbeloppet

väsentligt förenklas och deklarationsblanketterna kunna givas en

förhållandevis enkel uppställning.

Enligt 5 § sista stycket i utredningsmannens förslag skulle, då nöjestillställning

vore sammansatt av delar, som folie under olika taxor, skatten bestämmas

efter den del, som vore den huvudsakliga.

Stockholms stads kammarkontor framhåller, att de tillställningar, som bär

åsyftas, äro de förut berörda »nattiné-» och soaréföreställningarna. Då, på

sätt i det föregående angivits, enligt kontorets mening den lägsta taxan allenast

borde ifrågakomma för sådana slag av nöjestillställningar, vilka samtidigt

som de hade ett visst kulturellt värde även vore i behov av skattelindring,

borde ifrågavarande bestämmelse kompletteras med ett stadgande av innebörd,

att taxa I icke skulle vara tillämplig, utan att i dylikt fall skatt skulle

utgå minst enligt taxa II.

Kontoret anför vidare, att med hänsyn till svårigheten att avgöra, vilken

del av nöjestillställning, som skulle vara att anse som den »huvudsakliga»,

det kunde ifrågasättas, att för tillställning av ifrågavarande slag skatt alltid

skulle utgå efter den för någon av i tillställningen ingående nöjen tillämpliga

högsta taxan. För det fall att ett högre beskattat nöje utgjorde allenast ett

relativt obetydligt inslag i en tillställning kunde dock en sådan bestämmelse

bliva alltför betungande.

Sist berörda ändringsyrkande har jämväl framställts av drätselkamrarna

i Uppsala och Norrköping, medan däremot drätselkammaren i Malmö funnit

det av utredningsmannen föreslagna stadgandet lämpligt. I konsekvens med

detta stadgande borde emellertid även bestämmas om skattebeläggningen då

en tillställning bestode av delar, fallande såväl inom som utom nöjesskatteförordningens

ram.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner stadgandet böra kompletteras med

regler för det fall, att ingen del kan anses vara huvudsaklig.

Vad angår varuspel o. dyl. anordningar, förenade med vinster i varor, finner

jag anledning saknas att undantaga dem från nöjesbeskattningen; den

omständigheten att mot den erlagda avgiften svarar en viss valuta är intet

för dessa nöjen särskilt utmärkande. Anmärkningen mot den föreslagna

avrundningen uppåt av ojämnt öretal vid beräknande av skatten torde grunda

sig på ett missförstånd, enär skatten ju i varje fall alltid -—- liksom nu

— måste beräknas per biljett. Vid ett givet brutlobiljettpris kan skattens

belopp mycket lätt uträknas, och delta är sedan en gång för alla känt;

å deklarationsblanketten angives liksom nu skatten per biljett, antalet

biljetter och sammanlagda skatten. Ej heller i övrigt har jag blivit

övertygad örn att ett beaktande av de nu återgivna ändringsförslagen skulle

medföra en rättvisare eller lämpligare utformning av paragrafen i fråga.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

6 §•

Enligt utredningsmannens förslag skulle i denna paragraf föreskrivas, att

såsom biljettpris skulle anses det ordinarie priset utan hänsyn till förhöjning

vid s. k. förköp eller till nedsättning för vissa grupper av deltagare.

Stockholms stads kammarkontor framhåller, att det inträffat, att nöjesanordnare,

som haft anledning räkna med att biljetterna till viss föreställning

skulle bliva slutsålda före den tid, då biljettförsäljning till ordinarie

priser plägar börja, uppdelat biljettpriset, så att förköpsavgiften kommit att

väsentligt överstiga vad som angivits såsom ordinarie pris. Det syntes därför

önskvärt, att en bestämmelse, som maximerade den skattefria förköpsavgiften,

infördes.

Drätselkammaren i Malmö har anmärkt, att denna bestämmelse borde

kompletteras med ett stadgande rörande vad som är att anse som ordinarie

pris vid de fall, då — såsom på senare tid förekommit bl. a. vid större motortävlingar

— biljetter vid förköp erhållits till lägre pris än vid inköp omedelbart

före tillställningen. Drätselkammaren har i detta sammanhang vidare

påpekat, att bestämmelser borde givas till förhindrande av att icke avsedd

lindring i nöjesskatt erhölles genom uppdelning av avgiften för en nöjestillställning

på inträdesavgift och avgift för särskilda nöjen eller särskilda

förmåner, t. ex. sittplats.

Några särskilda stadganden till förebyggande av här påpekade olägenheter

synas mig icke erforderliga med hänsyn till ätt i yttrandena beskrivna

tillvägagångssätt endast torde förekomma i enstaka fall.

7 §•

Utredningsmannen har i 7 § under a)—d) angivit vissa fall, då skatt icke

skulle utgå.

Under b) har upptagits fribiljett, som utlämnas till tidningsredaktion för

recension eller anmälan av föreställning, dock att skattefrihet skulle få åtnjutas

för högst två biljetter till samma tidning för varje föreställning.

Stockholms stads kammarkontor anmärker, att i fråga örn teaterföreställningar

anledning till recension förefinnes vid premiär och därefter möjligen

vid byte av rollinnehavare. Utlämnades fribiljetter till ytterligare föreställningar,

kunde dessa biljetter icke anses komma till användning i recensionssyfte

och borde på den grund göras till föremål för beskattning. Uttalande

därom syntes lämpligen böra göras i detta sammanhang.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån ifrågasätter, huruvida icke — för att fullständigare

kunna råda bot på nu förekommande missbruk av fribiljetter

till pressrepresentanter — borde stadgas skattefrihet för två biljetter för

varje föreställning av enahanda beskaffenhet.

Det förtydligande, som utredningsmannen sökt åstadkomma för undvikande

av ifrågavarande missbruk, har drätselkammaren i Malmö funnit erkännansvärt.

Emellertid syntes det vara av betydelse att få regeln ytterligare

preciserad. Det kunde svårligen annat än vid premiären på förhand

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

33

avgöras, i vilket syfte fribiljetter skulle användas. Med den föreslagna regeln

om syftet såsom avgörande för huruvida skatt skulle utgå eller ej syntes

kontroll bliva svår att genomföra.

Enligt 7 § c) i utredningsmannens författningsförslag skulle — liksom

nu — skatt icke utgå för fribiljett till konsert samt musikalisk, dramatisk

eller litterär föreställning, då biljetten utlämnades till begagnande i studiesyfte.

Stockholms stads kammarkontor finner bestämmelsen böra utökas att

omfatta studiebiljett till uppvisning i konstnärlig dans. Sådan dans inginge

nämligen som studieämne vid såväl musikaliska akademien som kungl, dramatiska

teatern.

Enligt 7 § d) i utredningsmannens förslag skulle skatt icke utgå för passageraravgift

vid uppstigning med luftfartyg.

Drätselkammaren i Norrköping har ansett denna bestämmelse överflödig,

då färd med luftfartyg, jämförd med andra transportmedel, icke intoge någon

särställning ur nöjessynpunkt.

De av länsstyrelsen i Malmöhus län respektive Stockholms stads kammarkontor

föreslagna jämkningarna i 7 § b) och c) finner jag motiverade.

Enligt 2 § f) hänföres till nöjestillställning bland annat uppvisning eller

tävling med luftfartyg medan motsvarande stadgande i 1919 års nöjesskatteförordning

— 1 § e) — talar örn »uppstigning i luftballong eller flygmaskin».

Sistnämnda formulering gjorde tydligen ett stadgande om skattefrihet för

passageraravgift vid uppstigning i luftfartyg erforderligt. Med den formulering

2 § f) nu erhållit synes däremot stadgandet i 7 § d) i utredningsmannens

förslag kunna såsom obehövligt utgå.

10 §.

Enligt utredningsmannens förslag skulle i denna paragraf stadgas, att

kommun finge besluta, att nöjesskatten i kommunen skulle utgå med allenast

åtta tiondelar av de förut i förordningen angivna procentsatserna. Enligt

11 § skulle det, då sådant beslut fattats, åligga kommunen att till statsverket

inleverera fem åttondelar av influten nöjesskatt.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt, att denna bestämmelse

skulle givas det innehåll, att kommun berättigades besluta att lägre skattesatser

än som eljest skolat gälla, dock lägst åtta tiondelar av dessa, skulle

tillämpas. Härigenom skulle kommun beredas möjlighet att inom den angivna

gränsen medgiva nedsättning även med andra bråktal än z/io, exempelvis

Vio.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit obehövligt att bibehålla den

rest av kommunernas rätt att tillämpa lägre skattesatser, som stadgandet

i fråga innebär.

Jämväl länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, huruvida icke

stadgandet borde utgå, då en dylik skattereducering icke syntes vara av

Iiihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 271. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

nämnvärd praktisk betydelse och då undantagen i fråga om skattens obligatoriska

tillämpning borde så långt möjligt begränsas.

Att stadgandet skall utgå förordas även av länsstyrelsen i örebro län,

som finner anledning föreligga till antagande, att kommunerna hittills allenast

i ringa omfattning begagnat möjligheten att sänka taxorna. Däremot

borde enligt länsstyrelsens mening kommunerna bibehållas vid sin rätt att,

när skäl därtill äro, eftergiva hela sin andel i skatten. Länsstyrelsens ståndpunkt

härutinnan skall vidare beröras under 12 §.

Icke heller länsstyrelsen i Älvsborgs lån finner bärande skäl hava anförts

för den i 10 § stadgade begränsningen av kommunernas självbestämmanderätt.

Rätten alt nedsätta procentsatserna för nöjesskatten torde hittills endast

i sällsynta fall ha utnyttjats av kommunerna. Örn sålunda det föreslagna

stadgandet i 10 § synes sakna större praktisk betydelse, finner jag å andra

sidan icke anledning att utesluta detsamma. Den av länsstyrelsen i Stockholms

län föreslagna uppmjukningen av stadgandet förefaller mig emellertid

obehövlig. Tanken att slopa begränsningen av kommunernas rätt att

eftergiva sin andel i skatten synes stå i strid med principen om nöjesskattens

obligatoriska karaktär.

12 §.

Enligt utredningsmannens förslag skulle i första stycket av denna paragraf

stadgas, att länsstyrelsen beträffande nöjestillställning, som äger rum

uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål, finge, när kommunen

det tillstyrkt, medgiva befrielse från nöjesskatten eller skattebeloppets användande

för det ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats. Lämnades

ej sådant medgivande av länsstyrelsen eller vore fråga om nöjestillställning

av annat slag, skulle — enligt paragrafens andra stycke —

kommunen, när skäl därtill vore, äga medgiva, att den kommunen tillkommande

andelen av skatten återbetalades att användas på sätt i första stycket

sagts.

Nu berörda stadgande!! ha tilldragit sig stor uppmärksamhet såväl från

länsstyrelsernas som kommunernas sida.

Mot det i första stycket upptagna stadgandet har erinran framställts av

Överståthållarämbetet och uppbördsintendenten i Stockholm samt av länsstyrelserna

i Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt

Västmanlands län.

Till belysande av yttrandenas innehåll i denna del må följande anföras

ur yttrandet av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Väl kunde det synas riktigt, att den statliga delen av nöjesskatten icke

efterskänktes utan att detta skedde även med den kommunala delen. Å

andra sidan kunde ifrågasättas lämpligheten av att låta den statliga myndigheten

vara helt beroende av kommunens uppfattning om vad som enligt

förordningen vore att hänföra till välgörande eller allmännyttigt ändamål.

Länsstyrelsen skulle härigenom nödgas träffa olika avgöranden beträffan
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

35

de nöjestillställningar, som ägt rum för samma ändamål. Bristande enhetlighet

vid tillämpning av den kommunala nöjesskatteförordningen hade vid

flera tillfällen uppmärksammats. Det föreslagna stadgandet skulle direkt

motverka strävandena att tillskapa en enhetlig praxis. Det kunde ifrågasättas,

huruvida icke enhetligheten främjades bäst genom att lägga avgörandet

i länsstyrelsens hand. Härigenom skulle intrång icke ske i den kommunerna

enligt förslaget tillförsäkrade rätten att i fråga örn nöjestillställning

av annat slag (alltså utan välgörande eller allmännyttigt ändamål) medgiva,

att kommunandelen av skatten återbetalades att användas för det ändamål,

till vars främjande tillställningen anordnats.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har föreslagit, att frågor om befrielse från

den kommunala och den statliga delen av nöjesskatten skulle avgöras oberoende

av varandra.

Stockholms stads kammarkontor och drätselkammaren i Norrköping ha

ansett stadgandet icke böra avse skattebefrielse utan endast efterskänkande

av skatten till förmån för det ändamål, till vars främjande tillställning anordnats.

Skulle skattebefrielse medgivas och tillställningen icke lämna överskott,

framhåller drätselkammaren i Norrköping, hade befrielsen endast

haft till resultat att förbilliga nöjet för deltagarna.

Drätselkammaren i Jönköping har framhållit, att beslut örn skattebefrielse

icke borde behöva avse viss tillställning, utan befrielse kunna ske generellt

för t. ex. viss välgörenhetsorganisation för kalenderår. Möjlighet

borde vidare finnas att begränsa befrielsen till viss del av skatten. Sistnämnda

förslag har även framförts av drätselkammaren i Malmö, vars

ståndpunkt i denna del biträtts jämväl av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner lämpligt, att i författningstexten

eller motiven något närmare klarlägges innebörden av uttrycket

»allmännyttigt ändamål».

Även Stockholms stads kammarkontor har framhållit önskvärdheten av

alt genom uttalanden i propositionen eller direktiv till länsstyrelserna en enhetlig

prövning åvägabragtes.

Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, som finner uppenbart,

att idrottstävlingar och idrottsuppvisningar böra föras under begreppet

»allmännyttigt ändamål», hemställer -— därest idrotten icke undantages

från nöjesbeskattning — att i propositionen göres sådant uttalande,

att tvekan icke må uppstå därom, att dispensrätt föreligger beträffande

idrottstävlingar, även ifråga örn den statliga andelen i skatten.

Beträffande stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf har Överståthållarämbetet

ifrågasatt, huruvida tillståndet för kommun alt för sin del

medgiva längre gående lättnad än enligt regeln i första stycket hade sin

plats i skatteförordningen, då åtgärden i verkligheten vore att betrakta sorn

anslag. Dylik restitution vore av helt annan betydelse än den generella

nedsättning av .skatten med 2/io, som kommun finge bestämma. Skatten

borde utgå efter verkställd debitering, vari jämkning finge ske av länsstyrelsen

på sätt 12 § medgåve. Sedan vore det kommunens ensak örn eller

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

i vad man eller på vilket sätt densamma ville understödja viss verksamhet

eller särskilt ändamål.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anmärkt, att bestämmelsen vore så

allmänt formulerad, att den i stor utsträckning måste uppkalla till försök

att vinna skattebefrielse. Länsstyrelsen har därför ifrågasatt, huruvida icke

efterskänkandet av nöjesskatt för kommunernas vidkommande borde begränsas

till de fall, då statens skatteanspråk finge eftergivas.

Drätselkammaren i örebro bär däremot vänt sig mot att kommun, som

önskade efterskänka nöjesskatt i större mån än stadgandet i första stycket

medgåve, enligt andra stycket måste först uttaga viss del av skatten och sedan

återbetala denna. Befrielsen syntes kunna få verkställas för den kommunala

skatten utan denna omgång och efter samma bestämmelser som i

1919 års förordning.

Länsstyrelsen i örebro län har under hänvisning till sistberörda yttrande

framhållit, att bestämmelsen i 12 § andra stycket borde kunna givas en

mera ändamålsenlig avfattning. Jämväl länsstyrelsen i Älvsborgs län anser

debiteringen och uttagandet av skatten innebära onödig omgång.

Även Stockholms stads kammarkontor och drätselkammaren i Norrköping

påyrka bibehållande av rätten till ren skattebefrielse för kommunandelen.

Vad angår stadgandet i första stycket kan jag icke förorda ett slopande

av kommunernas medbeslutanderätt vid fullständig befrielse från nöjesskatt.

Olägenheterna av detta stadgande synas mig ha väsentligt överdrivits. Det

torde icke komma att erbjuda alltför stora svårigheter att på detta område

åvägabringa ett samarbete mellan kommun och länsstyrelse efter enhetliga

linjer.

Att såsom i ett par yttranden ifrågasatts begränsa stadgandet i första stycket

att allenast avse efterskänkande av skatten till förmån för det ändamål,

till vars främjande en tillställning anordnats, synes mig icke nödvändigt med

hänsyn till att fråga är örn en starkt begränsad kategori av tillställningar.

Annorlunda ställer det sig härvidlag beträffande den i paragrafens andra

stycke stadgade obegränsade rätten att efterskänka skattens kommunandel.

Skulle i detta fall direkt befrielse från nöjesskatten kunna medgivas, kunde

skattens obligatoriska karaktär komma att i väsentlig mån elimineras.

Paragrafens avfattning torde icke hindra, att befrielse samtidigt medgives

för ett flertal nöjestillställningar av enahanda art anordnade av viss välgörenhetsorganisation,

t. ex. under ett kalenderår. Likaså torde hinder icke

föreligga att befria från eller efterskänka endast viss del av skatten.

Någon närmare definition av begreppet »allmännyttigt ändamål» torde

icke vara möjligt att giva. Med anledning av vad Svenska gymnastik- och

idrottsföreningarnas riksförbund yttrat torde emellertid böra framhållas, att

idrottstävlingar ingalunda utan vidare kunna föras under detta begrepp.

Här må nämnas, att regeringsrätten i ett den 21 februari 1940 givet utslag

ej funnit skäl göra ändring i länsstyrelsens i Gävleborgs län beslut att avslå

ansökan om befrielse från statlig nöjesskatt för, bland annat, inträdesbil
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

37

jetter till svenska mästerskapstävlingar i slalom innevarande år. I målet

hade klaganden gjort gällande, att främjandet av skididrotten vore att hänföra

till allmännyttigt ändamål.

I detta sammanhang må erinras om utredningsmannens uttalande (sid.

22), att besvär över länsstyrelses beslut enligt 12 § avsåges komma att prövas

av Kungl. Maj:t i statsrådet. Genom att till prövning upptaga här berörda

mål om befrielse från statlig nöjesskatt har emellertid regeringsrätten

intagit den ståndpunkten, att ifrågavarande besvär tillhöra dem, som jämlikt

2 § regeringsrättslagen falla under regeringsrättens bedömande. Skäl synas

mig icke föreligga att genom ändring i regeringsrättslagen giva förevarande

fullföljdsfråga en annan lösning än den, regeringsrättens berörda utslag

innefattar.

15 §.

Enligt denna paragraf i utredningsmannens förslag skulle i fråga om

nöjestillställning, som hålles inom municipalsamhälle eller inom köping som

ej utgör egen kommun, vad i förordningen sägs örn kommun äga motsvarande

tillämpning å municipalsamhället eller köpingen. Förslaget överensstämmer

i förevarande avseende med nu gällande bestämmelser (1919 års

förordning 8 §).

Kommunalnämnden i Solna har utförligt uppehållit sig vid förslaget i

denna del och påyrkat rätt för kommun att uttaga nöjesskatt för tillställning

i därinom beläget municipalsamhälle. Nämnden har därvid bland annat

åberopat minoritetens motivering i ett av regeringsrätten år 1924 avgjort mål

(R. 1924: 7), i vilket emellertid majoriteten frånkänt kommun sådan rätt.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida icke stadgandet

i fråga lämpligen borde revideras i samband med införandet av obligatorisk

nöjesskatt, eventuellt genom bestämmelser om uppdelning av skattens

kommunandel mellan det särskilda samhället och socknen.

Det synes riktigt, att nöjesskatten för tillställningar, vilka äga rum inom

municipalsamhälle eller köping som ej utgör egen kommun, tillfaller municipalsamhället

eller köpingen. Stadgandet bör alltså enligt min mening icke

ändras.

Såsom utredningsmannen framhållit, böra de nya författningarna om

upptagande av nöjesskatt helst utfärdas någon månad före ikraftträdandet.

Under sådana förhållanden torde det få ankomma på Kungl. Majit att fastställa

tidpunkten för ikraftträdandet.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts lia inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) förordning örn nöjesskatt; samt

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 271.

4

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

2) förordning om särskild avgift vid nöjestillstållning, anordnad av

kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm.

Frågan om utfärdande av tillämpningsföreskrifter till dessa förordningar

torde framdeles få anmälas för Kungl. Majit.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att berörda inom

departementet upprättade förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

P. J. Arrhenius.

/

407333. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bilaga.

P. M.

ANGÅENDE NÖJESSKATT

Utarbetad inom finansdepartementet

i februari 1940 av borgmästaren J. Laurin

såsom av departementschefen

tillkallad utredningsman

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 271. (Bilaga.)

1

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Den kommunala nöjesskatten.

Förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) om rätt för kommun att upptaga

särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar trädde i kraft den 1

oktober 1919 och är ännu med vissa ändringar gällande.

Enligt denna förordning äger kommun, inom vilkens område försiggår

nöjes tillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, för sådan

tillställning uttaga en särskild avgift, benämnd nöjesskatt.

Nöjesskatten utgår enligt skilda taxor för olika i förordningen angivna

slag av nöjestillställningar och upptages som regel i form av skatt på biljett

eller annat bevis, som berättigar till deltagande i tillställningen.

Ursprungligen hänfördes

till taxa 1 »konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk

och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans»;

till taxa II biograf föreställning;

till taxa III alla övriga under förordningen hörande nöjestillställningar,

nämligen cirkus-, varieté- och kabaretföreställning, uppvisning i professionell

idrott och i boxning (även icke professionell), danstillställning, »kapplöpning,

travkörning och uppstigning i luftballong eller flygmaskin», förevisning

av djur, trolleriföreställning, akrobatikföreställning samt »förevisning

av panorama, vaxkabinett, marionettea ter och dylikt».

Enligt taxa 1, som är den lägsta, är skatten 5 öre för varje påbörjad 50- öring av biljettpriset, således 10 % av biljettens nettopris vid alla jämna

50-tal och en något högre procent vid priser däremellan.

Enligt taxa //är skatten också 5 öre för den första och ytterligare 5 öre

för den andra pabörjade 50-öringen av biljettprisen men sedan ytterligare

10 öre för varje påbörjad 50-öring, således t. ex. vid 2 kronor 15 % av biljettens

nettopris.

Enligt taxa lil slutligen är skatten — efter en år 1922 genomförd ändring

beträffande de billigaste biljetterna — 2 öre för biljett, vars pris är

högst 10 öre, 5 öre för biljett, vars pris överstiger 10 men ej 25 öre, 10 öre

för biljett, vars pris överstiger 25 men ej 50 öre, 15 öre för biljett, vars pris

överstiger oO men ej 75 öre, och 20 öre för biljett, vars pris överstiger 75

öre men ej 1 krona, samt därefter, liksom enligt taxa II, ytterligare 10 öre

för varje påbörjad 50-öring. Skatten blir således alltid minst 20 % av nettopriset.

Vid biljettpris fr. o. m. 1 krona blir skatten alltid 10 öre högre än

enligt taxa II och alltid jämnt dubbelt så stor som enligt taxa I.

Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning utan att biljett eller annat

dylikt bevis utlämnas, beräknas skatten i stället å bruttobeloppet (inkl.

skatt) å influtna inträdesavgifter eller andra avgifter för rätt att deltaga i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

tillställningen och utgår med 10 °/o i fråga om tillställningar, som eljest

äro hänförliga till taxa I, samt i andra fall med 20 °/o.

Kommun må — med bibehållande av det inbördes förhållandet mellan de

olika skattesatserna för i förordningen avsedda slag av nöjestillställningar

— besluta örn tillämpning av lägre skattesatser än de ovan angivna. Beslut

härom erfordrar för sin giltighet godkännande av länsstyrelsen. Vidare äger

kommun, när skäl därtill äro, för visst fall eller beträffande vissa slag av

tillställningar medgiva befrielse från skattens utgörande eller skattebeloppets

användande för det ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats

(restitution).

Genom senare ändringar i förordningen ha vissa ytterligare nöjestillställningar

skattebelagts. Sålunda lades redan 1920 uppvisning i icke professionell

idrott under taxa I — därvid dock uppvisning i boxning fick kvarstå

under taxa III — och år 1922 lades i anledning av vissa prejudikat rörande

nöjesplatserna till taxa III »hållande av karusell, skjutbana, rutschbana,

ringkastning samt andra liknande marknads- och tivolinöjen, i vilka

allmänheten äger deltaga mot erläggande av en efter omfattningen av deltagandet

beräknad avgift». Slutligen tillädes 1933 motorfordonstävling,

som hänfördes under taxa III.

Till nöjestillställning liänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt

ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Förordningen äger enligt en år 1923 genomförd författningsändring icke

heller tillämpning å nöjestillställning, anordnad av kungl, teatern eller kungl,

dramatiska teatern i Stockholm å lokal, som stadigvarande begagnas för

teaterns verksamhet i huvudstaden. Om uttagande av en särskild avgift

till motsvarande belopp vid dessa teatrar är särskilt stadgat genom en förordning

den 21 december 1923, enligt vilken de influtna avgifterna skola

användas för de kungl, teatrarnas verksamhet enligt Kungl. Maj:ts bestämmande.

Sådana bestämmelser äro meddelade i ett kungl, brev samma dag

och innebära, att dessa avgifter tillsvidare må uppbäras av teatrarna och

användas till upprätthållande av deras verksamhet men skola särskilt redovisas

i räkenskaperna.

Genom kungörelse den 16 juli 1919 (nr 529) ha meddelats tillämpningsföreskrifter

till nämnda förordning. Där kommun ej annorlunda bestämmer,

tillkommer det den myndighet, som har att verkställa uppbörd av kommunalutskylder,

att i enlighet med gällande grunder fastställa beloppet av

nöjesskatt ävensom uppbära sådan skatt.

Vissa statistiska uppgifter rörande den kommunala nöjesskatten lämnas

i Sveriges officiella statistik, avd. Kommunernas finanser. I den sist utkomna

upplagan härav, avseende år 1936, lämnas i tab. H (sid. 21) vissa

uppgifter örn den influtna nöjesskattens betydelse för kommunernas utdebitering,

i tab. 3 (kol. 45 och 46) angives antalet kommuner i varje län, som

uttaga nöjesskatt, i tab. 4 (kol. 6) angives nöjesskattens summa länsvis och

i tab. 8 (kol. 11) angives denna för varje stad. I Svenska Stadsförbundets

tidskrift lämnas varje år uppgifter för alla städerna örn nöjesskattens be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

lopp, fördelat på taxorna I, II och III (för år 1939 se tidskriften för 1940

häfte 1 sid. 43).

Med ledning av nu angivna källor samt primäruppgifterna för kommunalstatistiken

för 1938 må här lämnas vissa uppgifter.

Beloppet av influten nöjesskatt under de senaste tio åren framgår av följande

uppställning:

Inllutet belopp från

Summa

städer

landsbygden

1929.........

............... 5,483,002

1,117,564

6,600,566

1930.........

............... 5,524,914

1,123,707

6,648,621

1931.........

............... 5,241,299

1,088,694

6,329,993

1932.........

............... 4,921,524

1,044,354

5,965,878

1933.........

............... 5,000,850

1,138,074

6,138,924

1934.........

............... 5,296,785

1,302,725

6,599,510

1935.........

............... 5,722,223

1,403,037

7,125,260

1936.........

............... 6,355,026

1,468,397

7,823,423

1937.........

............... 6,918,817

1,761,973

8,680,790

1938.........

............... 7,699,022

1,893,918

9,592,940

Nöjesskatt uttogs 1938 och 1939 i alla städer

utom Torshälla, Huskvarna

och Höganäs.

Denna skatt fördelade sig enligt stadsförbundets uppgifter en-

ligt följande:

1

9 3 8

1

9 3 9

Kr.

* av Kr.

summan

% av

summan

Taxa I .....

........... 922,102:91

11.9

897,809: 80

11.3

» II.....

........... 4,757,895:98

61.8

5,112,120:66

64.4

> III.....

........... 2,022,880:78

26.3

1,926,133: 26

24.3

7,702,879: 67

100

7,936,063: 72

100

Under 1938 uttogs nöjesskatt i 47.3 %> av antalet landskommuner med

tillhopa 1,137,001 kr., i 83.7 °/o av antalet köpingar med tillhopa 271,734

kr. samt i 67 % av antalet municipalsamhällen med tillhopa 485,183 kr. Dessa

belopp låta sig ej med tillgängliga uppgifter fördela å de skilda taxorna,

men fördelningen torde väl kunna antagas icke alltför mycket avvika från

fördelningen för städerna.

Den statliga nöjesskatten.

Vid 1939 års urtima riksdag antogs förordning om statlig nöjesskatt, vilken

utfärdades den 22 december 1939 (nr 931) och gäller fr. o. m. den 1 januari

1940 t. o. m. den 30 juni 1941.

Statlig nöjesskatt utgår för nöjestillställning, varå 1919 års förordning

äger tillämpning, dock — frånsett visst undantagsfall •— allenast i kommun,

där avgift enligt denna förordning uttages.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Den statliga skatten utgår för alla slag av tillställningar med samma belopp

som den kommunala nöjesskatten enligt taxa I, således med 5 öre för

varje påbörjad 50-öring av biljettpriset eller, för det fall att biljett ej användes,

med 10 % av bruttobeloppet av influtna avgifter.

Beträffande nöjestillställning, som äger rum uteslutande för välgörande

eller allmännyttigt ändamål, äger vederbörande länsstyrelse medgiva befrielse

från utgörande av statlig nöjesskatt eller skattebeloppets användande

för det ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats.

Den myndighet, som har att verkställa uppbörd av avgifter enligt 1919

års förordning, åligger att i enlighet med gällande grunder fastställa beloppet

av samt uppbära statlig nöjesskatt.

Särskilda tillämpningsföreskrifter lia meddelats genom kungörelse den 22

december 1939 (nr 932). Enligt dessa har uppbördsmyndigheten att månadsvis

avgiva redovisning till länsstyrelsen för den statliga nöjesskatten.

Länsstyrelserna lia tillsyn över bestämmelsernas efterlevnad och kunna

ålägga den, som undgått vederbörlig skattedebitering, att utgiva skatt.

I den proposition (nr 86) till urtima riksdagen, vari förslaget om en statlig

nöjesskatt, överensstämmande med den nu gällande, framlades för riksdagen,

anförde chefen för finansdepartementet som motivering bl. a. följande:
I

nu rådande statsfinansiella läge har jag ansett det nödvändigt att, vid

sidan av ny eller skärpt beskattning på andra områden, taga i anspråk även

den möjlighet till ökade statsinkomster, som kan beredas genom införande

av en statlig nöjesskatt. Tidigare vid flera tillfällen inom riksdagen motionsvis

framställda förslag örn nöjesskattens ombildning till statsskatt lia visserligen

blivit avvisade. Som skäl härför har huvudsakligen åberopats, att

nöjesskatten för ett stort antal kommuner hade en avsevärd finansiell betydelse

ävensom att, örn nöjesskatten ombildades till statsskatt, svårigheter

och oskäliga kostnader kunde antagas uppstå för statsmyndigheterna vid

skattens handhavande. Dessa invändningar förlora emellertid i styrka, därest

några inskränkningar i den kommunala beskattningsrätten på förevarande

område icke göras utan en statlig nöjesskatt införes vid sidan av den kommunala

och uppbäres i samband med denna genom de kommunala myndigheternas

försorg. Även i andra avseenden synes en statlig nöjesskatt lämpligen

kunna anknytas till vad som gäller i fråga örn den kommunala nöjesskatten.

Sålunda torde den statliga nöjesskatten böra omfatta samma slag av nöjestillställningar

som i 1919 års förordning angivas såsom skattepliktiga. Av

praktiska skäl — framför allt önskemålet att göra uppbördsförfarandet så

enkelt som möjligt — lärer det också vara motiverat att låta statlig nöjesskatt

utgå allenast i kommun, där skatt enligt nyssnämnda förordning uttages.

Ur statsfinansiell synpunkt får en dylik begränsning av beskattningen antagas

vara av underordnad betydelse, alldenstund beskattningsbara nöjestillställningar

endast i jämförelsevis ringa utsträckning torde förekomma i kommuner,

som för närvarande ej uttaga nöjesskatt.

I vad mån denna nya beskattning kan komma att föranleda en minskad

frekvens vid nöjestillställningar kan endast gissningsvis bedömas. Vad särskilt

angår biografrörelsen, som utgör det mest betydelsefulla objektet för

nöjesskatten, torde man emellertid, med tanke på den mycket starka ställ
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

ning filmen erhållit som förströelsemoment för stora delar av befolkningen,

kunna våga göra det uttalandet, att någon mera avsevärd minskning av

publikfrekvensen knappast torde vara att befara.

Med tanke på skattens återverkningar på publikfrekvensen och då för den

statliga nöjesskatten föreslagits skattesatser, som för vissa grupper av tillställningar

äro lägre än motsvarande skattesatser vid den kommunala nöjesskatten,

synes avkastningen av den nya skatten icke böra beräknas till högre

belopp än 7 å 8 miljoner kronor för helt budgetår.

I riksdagen väcktes i anledning av propositionen flera motioner, av vilka

en del i det följande beröras.

Första särskilda utskottet — liksom också riksdagen — biträdde propositionen

men yttrade i sitt utlåtande (nr 73):

Vid den närmare utformningen av denna beskattning möta — såsom även

de med anledning av propositionen väckta motionerna giva vid handen —

åtskilliga spörsmål, beträffande vilka skäl kunna åberopas för en annan lösning

än den i propositionen föreslagna. Av principiella skäl finner utskottet

sålunda, att den statliga nöjesskatten bör omfatta samtliga kommuner

i stället för att, såsom departementschefen föreslagit, begränsas till de

kommuner, där nöjesskatt enligt 1919 års förordning utgår eller till ingången

av innevarande månad utgått. Utskottet har emellertid av praktiska skäl

icke kunnat nu föreslå en sådan utvidgning av beskattningen men vill framhålla

önskvärdheten av att berörda spörsmål utan dröjsmål göres till föremål

för närmare utredning inom finansdepartementet. En dylik utredning

synes jämväl böra innefatta frågan om en revision av 1919 års förordning,

som i flera hänseenden visat sig vara föråldrad. Vid utredningen bör vidare

övervägas, i vad mån de önskemål, som framställts i berörda motioner och i

till utskottet ingivna framställningar, kunna vara förtjänta av beaktande.

Särskilt synes det utskottet böra undersökas, huruvida skatteskalan i 1919

års förordning kan givas en lämpligare avvägning, ävensom huruvida en

liknande differentiering av den statliga nöjesskatten bör genomföras. I sistnämnda

hänseende åsyftar utskottet närmast det förhållandet, att enligt det

nu framlagda förslaget biljetter med låga priser komma att drabbas av en

procentuellt mycket hög skatt.

I den till årets riksdag avlämnade statsverkspropositionen anförde chefen

för finansdepartementet vid behandling av frågan om inkomsterna å driftbudgeten

för budgetåret 1940/41 (sid. 22), att den statliga nöjesskatten syntes

böra uttagas även nämnda budgetår, att departementschefen med avseende

å dess tekniska utformning hade för avsikt att, i anslutning till riksdagens

nämnda uttalande, framlägga förslag om förnyad utredning samt att

skattens avkastning preliminärt borde, i enlighet med förslag av riksräkenskapsverket,

i riksstatsförslaget beräknas till 7 milj. kr.

Utredningsuppdraget.

Med stöd av Kungl. Majlis bemyndigande den 9 januari 1940 uppdrog

chefen för finansdepartementet den 31 januari 1940 åt undertecknad Laurin

att såsom sakkunnig inom departementet biträda med utredning rörande en

revision av bestämmelserna örn beskattning av offentliga nöjestillställningar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

I det anförande till statsrådsprotokollet, som ledde till nämnda bemyndigande,

anförde departementschefen — efter att ha redogjort för ovan anmärkta

yttrande av första särskilda utskottet — följande:

I enlighet med vad i utskottsutlålandet förordats bör den föreslagna utredningen

ej begränsas till frågan om den statliga nöjesskatten utan utsträckas

att omfatta en överarbetning jämväl av bestämmelserna om den kommunala

nöjesskatten. Vid utredningen synes främst böra undersökas, huruvida

icke sistnämnda skatt bör givas obligatorisk karaktär och den statliga nöjesskatten

i samband därmed fastställas att utgå i samtliga kommuner. Härav

synes icke behöva följa, att kommunerna skulle betagas sin nuvarande rätt

att, med bibehållande av det inbördes förhållandet mellan de olika skattesatserna,

besluta om tillämpning av lägre skattesatser än de i 1919 års förordning

angivna eller att använda skattebeloppet för det ändamål, till vars

främjande tillställningen må hava anordnats. Däremot torde bliva erforderligt,

att särskilda minimibelopp fastställas inom de olika skatteklasserna

för den kommunala nöjesskatten.

Såsom första särskilda utskottet i förut berörda utlåtande framhållit, får

en revision av skatteskalan i 1919 års förordning anses påkallad, liksom ock

en undersökning av frågan, huruvida en differentiering av den statliga nöjesskatten

bör genomföras. I samband härmed bör utredas i vad mån framställda

krav på skattelättnader för vissa slag av nöjestillställningar kunna

anses vara förtjänta av beaktande. Därvid synes särskilt böra undersökas,

på vad sätt ur kulturell synpunkt värdefulla tillställningar kunna stödjas

genom lättnader i nöjesbeskattningen.

Vid utredningen böra vidare förtydligande stadganden eftersträvas på vissa

punkter, där —- såsom åtskilliga till regeringsrättens avgörande hänskjutna

mål utvisa — meningsbrytningar framträtt rörande den rätta tolkningen

av 1919 års förordning. Bland annat synas kompletterande bestämmelser

erforderliga beträffande det fall, att en nöjestillställning försiggår å område,

beläget inom mer än en kommun. Andra spörsmål än de här antydda, som

kunna uppkomma under utredningsarbetets gång, böra självfallet bli föremål

för uppmärksamhet.

Att för den ifrågasatta utredningen tillkalla representanter för alla de

skiftande intressen, som beröras av ifrågavarande beskattning, låter sig uppenbarligen

icke göra. I stället torde utredningen lämpligen böra verkställas

genom en sakkunnig, vilken det emellertid bör åligga att samråda med representanter

för de olika organisationer och sammanslutningar, för vilka förevarande

lagstiftning är av betydelse.

Enligt under hand givna direktiv har utredningen bedrivits så, att förslag

skall kunna — efter remiss till statliga och kommunala myndigheter samt

intresserade sammanslutningar — framläggas för innevarande års lagtima

riksdag. Utredningen har i följd härav måst avslutas inom en månad. Samråd

har under utredningen ägt rum med representanter för vissa intresserade

organisationer.

Resultatet av utredningen framlägges genom denna P. M., vid vilken såsom

bilagor fogas:

1) förslag till förordning om nöjesskatt;

2) förslag till förordning om uttagande av särskild avgift vid nöjestillställning,

anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm;
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

3) förslag till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen

om nöjesskatt; samt

4) en tablå med jämförelse mellan nöjesskatt enligt den från den 1 januari

1940 gällande ordningen och enligt utredningsmannens förslag.

Förslagets allmänna grunder.

Såsom en allmän förutsättning har vid förslagets utarbetande ansetts gälla,

att kommunernas möjligheter till skatteinkomster av nöjestillställningar icke

böra väsentligen rubbas och att statsverket samtidigt skall uttaga en skatt

härå av ungefärligen samma omfattning som nu. Närmare motivering härför

torde icke i detta sammanhang erfordras.

Att den statliga beskattningen endast gäller i de kommuner, som funnit

anledning uttaga kommunal nöjesskatt, är uppenbarligen — om än statsfinansiellt

av mindre betydelse på grund av den kommunala nöjesskattens

frekvens — icke tillfredsställande vare sig ur principiella eller ur mera

praktiska synpunkter. I sistnämnda avseende är tydligt, att redan den omständigheten,

att kommunal nöjeskatt ibland uttages i en kommun men ej

i grannkommunen, kan medföra icke önskvärda konsekvenser, och dessa

skärpas självfallet avsevärt genom att nöjesskatten ökas med den statliga

skatten i den förra kommunen, medan den senare kommunen förblir helt

skattefri.

A andra sidan synes det avgjort ändamålsenligast, om icke nödvändigt,

att den statliga beskattningen anknytes till den kommunala uppbörden av

nöjesskatt. Härför talar icke blott hänsynen till bestående ordning och den

av kommunerna på detta område nu vunna erfarenheten utan även sådana

praktiska skäl som att lämpliga statliga organ för en sådan uppbörd knappast

finnas för landsbygdens del; statligt avlönade organ härför finnas

f. ö. icke heller i städerna. Vidare skulle tydligen en fördelning på två uppbörder

medföra avsevärt besvär för de skattskyldiga.

Då det vidare synes varken rimligt eller klokt att ålägga kommunerna

att uppbära en statsskatt av detta slag utan att de själva ha något direkt

intresse av samma uppbörd, blir slutsatsen den, att även den kommunala

nöjesbeskattningen bör göras obligatorisk, om än med bibehållen möjlighet

för kommunerna att i begränsad omfattning besluta åtgärder som äro ägnade

att minska kommunens skatteintresse.

Att större kommuner, där skattepliktiga nöjen regelmässigt förekomma

men nu undgå beskattning, på detta sätt skulle bli tvungna att använda

även denna skattekälla, synes ej vara mycket att erinra mot. Värre är

kanske, att nöjesskatteuppbörd skulle påtvingas kommuner, där skattepliktiga

nöjen endast i mycket begränsad omfattning eller mycket sporadiskt

förekomma. Kännedomen örn författningarna och möjligheten att rätt tillliimpa

dessa kan nog här ibland bliva bristfällig, i synnerhet som i sådana

mindre kommuner kommunalnämndsordförandena ofta icke besitta någon

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

större formell rutin. Denna invändning bör dock med hänsyn till de förut

anförda skälen för ifrågavarande anordning icke bli avgörande; man synes

få lita till att detta ej alltför invecklade arbete, som samtidigt bereder kommunen

en ny inkomstkälla, skall kunna genomgående bemästras med hjälp

av vederbörande länsstyrelse och landsfiskal samt motsvarande befattningshavare

i grannkommunerna.

Örn man således för hela riket skall ha en obligatorisk både kommunal

och statlig nöjesbeskattning samt uppbörden lägges å de kommunala myndigheterna,

ligger det tydligen närmast till hands att icke längre ha kvar

två skilda skatter — med skilda skatteskalor och bestämmelser i övrigt och

med dubbelhet i åtskilliga tekniska avseenden — utan i stället genomföra

en enhetlig nöjesskatt, vilken uppbäres av kommunerna och av vilken kommunerna

sedan äro skyldiga att redovisa en procentuell andel till statsverket.

På nu angivna grundlinjer är det uppgjorda förslaget byggt.

Skattetaxornas allmänna konstruktion.

Den omständigheten, att den nuvarande kommunala nöjesskatten som regel

och den statliga nöjesskatten alltid höjes med fulla 5 eller 10 öre per

biljett för varje påbörjad ny 50-öring av biljettens nettopris, leder till stor

ojämnhet i skattebelastningen, särskilt vid lägre biljettpriser, och i vissa

fall till ganska orimliga resultat.

Dessa förhållanden åskådliggöras av den vid denna P. M. fogade tablån

(bilaga 4). Av denna framgår vid olika förekommande bruttopris å biljetten

(inkl. skatt), hur detta enligt de olika taxorna fördelar sig mellan nettopris

och skatt, ävensom skattens procentuella andel av bruttopriset. Som

synes utgör skatten enligt taxa lil vid så låga bruttobiljettpris som 10, 15

och 25 öre icke mindre än resp. 70.0, 46.7 och 40.0 % av biljettpriset, medan

skatten högre upp å skalan vid alla 50-öresgränser (i nettot) utgör 23.1 %>.

Av tablån framgår jämväl, att vissa — även mycket praktiska — bruttopris

å en biljett överhuvud icke kunna lagligen förekomma, enär gällande »hoppande»

skatteskalor inte möjliggöra någon sådan kombination mellan netto

och skatt, som leder till ett sådant bruttopris. Ett praktiskt exempel är, att

man varken kan taga 1: 25, 1: 30 eller 1: 35 kr. för en biografbiljett; vid ett

netto å 1 kr. blir skatten 20 öre och bruttopriset således 1:20 kr., medan

vid ett netto av 1: 01 kr. skatten blir 35 öre och bruttopriset således 1: 36 kr.

— bruttopriser från 1:21 till 1:35 kr. kunna ej förekomma. En sådan anordning

är givetvis, vilket också med skärpa framhållits från biografhåll, en

stor olägenhet, då ändrade omkostnader eller ett ändrat prisläge nödvändiggör

förskjutningar i nettopriset. Andra praktiska exempel å samma förhållande

är, att biljetten för ett nöje enligt taxa III ej kan åsättas ett bruttopris

av 20 öre (jfr dansbiljetter, barnbiljetter av olika slag, biljetter för

enklare nöjen å nöjesplatser) och ej heller bruttopris å jämnt 2, 4 eller

6 kronor.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

En procentuell skatt är givetvis med hänsyn härtill att föredraga. Då bruttopriset

bör vara ur växlingssynpunkt praktiskt användbart och då överhuvud

vilket bruttopris som helst bör få väljas, blir det i så fall lämpligast

att bestämma skatten till viss procent av bruttopriset. En regel härom tarvar

endast den kompletteringen, att om skatten enligt denna grund skulle

uppgå till del av öre, avrundning skall ske, exempelvis uppåt, till närmaste

öretal.

Att efter detta system skatten per biljett i regel kommer att utgå med ett

ojämnt antal ören, under det att skattebeloppet nu som regel är jämnt delbart

med fem, synes icke utgöra någon nämnvärd olägenhet. I varje deklaration

för nöjesskatt skall alltid uppgivas antalet biljetter i olika prislägen,

och om multiplikation sedan skall ske med t. ex. 21 eller 33 i stället

för nu med 20 eller 35 synes icke ha nämnvärd betydelse.

Det nu antydda systemet behöver givetvis icke innebära, att skatteprocenten

sättes lika för billigare och dyrare biljetter. En enkel skiktskala kan lätt

konstrueras på det sätt att skatten sättes till viss procent upp till ett visst

belopp och till en högre procent å överskjutande belopp. En sådan skala

bör heller icke nämnvärt försvåra tillämpningen; att märka är att vad skatten

skall utgöra för en biljett i ett visst prisläge en gång för alla kan uträknas

och, örn man så vill, utsättas å biljetten.

Då progressiva skalor av nu antydd typ torde vara önskvärda, utgör redan

detta ett skäl för att bibehålla systemet att skatten i allmänhet beräknas

per biljett. Även ur kontrollsynpunkt synes det som regel icke önskvärt,

att biljetter eller motsvarande anordning ej begagnas och skatten beräknas

å sammanlagda bruttointäkten.

Skattetaxornas belopp och de skattepliktiga nöjenas fördelning å

taxorna.

Då det gäller att efter angivna principer bestämma skattetaxorna, kan

även berörda tablå tjäna till ledning.

Med hänsyn till biografernas dominerande betydelse för nöjesskattens avkastning

— under 1939 enligt ovan 64 % av hela den kommunala nöjesskatten

— torde det vara lämpligt att utgå från taxa II. Jag lämnar då tillsvidare

åsido ett förslag örn viss differentiering av biografskatten efter svensk

och utländsk film, vilket jag senare skall beröra, och förutsätter tillsvidare

att alla biografföreställningar skola beskattas lika.

Det synes då klart, att skalan bör så avvägas att någon lindring av denna

beskattning i förhållande till vad som för närvarande gäller icke företages.

Vissa uppgifter angående frekvensen på biograferna efter den

statliga nöjesskattens införande den 1 januari 1940 äro i detta sammanhang

av intresse (jfr departementschefens ovan citerade uttalande i prop. om

statlig nöjesskatt). I Stockholm uppgick den kommunala nöjesskatten för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

biografföreställningar, hållna under januari 1939, till 204,562: 10 kr. och

motsvarande belopp för januari 1940 till 183,075: 50 kr.; således en nedgång

med 10.5 %. Motsvarande siffror för Västerås äro 7,663: 75 och

7,234: 85 kr., således en nedgång med 5.6 %>, och för Linköping 6,702: 85 och

7,476:05 kr., således en ökning med 11.5 °/o. För nio andra av de största

städerna, från vilka uppgifter erhållits, äro siffrorna för de båda månaderna

icke helt jämförliga, enär de avse vad som influtit under dessa månader. De

utvisa emellertid

för Göteborg.........

.....+ 6.6 %

för Borås ..........

» Malmö...........

.....— 18.9 %

» Gävle ..........

......- 12.2 %

» Norrköping .....

.....- 16.8 %

» Uppsala ........

......- 31.6 %

» Hälsingborg .....

.....— 13.3 %

» Jönköping......

......+ 2.4 %

» Örebro .........

.....+ 8.1 %

Som synes visa de anförda siffrorna genomsnittligt en bestämd nedgång

i besöksfrekvensen men icke någon alltför betydande sådan. I vad mån

nedgången berott på den statliga nöjesskatten och andra faktorer undandrager

sig givetvis ett bedömande.

Som av tablån framgår, utgör nöjesskatten för en biografbiljett å 1: 20 kr.

— vilket pris enligt uppgift nu är det fullständigt övervägande i hela landet

med undantag för vissa I klass-biografer i Stockholm, Göteborg och Malmö

— 16.7 °/o av priset (motsvarande 20 % av nettot 1 kr.), medan skatten vid

lägre bruttopris utgör en högre procent. Såsom förut anmärkts kunna priser

å 1:25, 1:30 eller 1:35 kr. ej förekomma, och vid 1:40 kr. utgör skatten

25 % av priset. Vid högre priser ligger skatten över 20 %>, frånsett priserna

1:80 och 1:85 kr.

Den gjorda jämförelsen samt den förut berörda utgångspunkten, att

skalan i stort sett bör ansluta sig till den nuvarande skalans nivå, ger anledning

föreslå en skatt av 15 °/o av biljetternas bruttopris upp till 1 kr.

samt 30 % å överskjutande belopp. En progression av detta slag synes beträffande

denna taxa böra bibehållas, även om den ej har stor betydelse

för avkastningen. Här som i andra taxor föreslås att delar av öretal avrundas

uppåt till helt öretal.

Konsekvensen av förslaget blir

vid

bruttobiljettpris

1: — skatt

nu 20 öre, enligt förslaget

15 öre

1:10 »

» 20 » » »

18

S>

»

1:20 »

> 20 » » »

21

»

»

1: 25 (kan

nu ej förekomma) skatt

23

»

:>

»

1:30 »

5> 3> » »

24

2>

1:35 »

2> » 2> 7>

26

»

1: 40 skatt

nu 35 öre, enligt förslaget

27

»

2>

1:50 >

» 35 » » »

30

»

»

2>

1:60 >

> 35 i » s>

33

»

>

1:75 >

» 35 » » t>

38

»

2>

2:50 »

» 50 » » »

60

» ,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Vad därefter angår teaterföreställningar utgår för dessa för närvarande

enligt taxa I en skatt, som vid varje 50-öresgräns å nettot motsvarar 16.7 °/o

av bruttopriset (eller 20 °/o av nettot), medan skatten vid mellanliggande

pris utgår med högre procent. Utan att därigenom på något sätt vilja sätta

biograferna å en lägre kulturell nivå, synes det med hänsyn till teatrarnas

jämförelsevis mycket högre omkostnader och mindre konkurrenskraft berättigat

att — därest biograferna såsom ovan förutsatts skola beskattas enhetligt

enligt taxa II — fortfarande beskatta teatrarna enligt en något lägre

taxa. Då de högre biljettpriserna för teatrarna i motsats till biograferna ha

en dominerande betydelse för deras inkomster, bör detta komma till uttryck

genom att denna lägre taxa, benämnd taxa I, icke göres progressiv, och

skatten synes böra avvägas så att den innebär någon lindring i den nuvarande,

säkert i många fall synnerligen tryckande beskattningen. Lämpligt

torde vara att här bestämma skatten till 15 % av bruttopriset över hela

linjen. Konsekvenserna i olika prislägen framgå av tablån. Skattelindringen

blir givetvis minst i de prislägen, där skatten nu är 16.7 %>, och högre i

mellanlägena.

Vad nu sagts om teatrarna gäller i stort sett även konserter o. dyl. Det

synes klart, att dessa alltjämt skola jämställas med teatrarna. Förslag har

framförts, att den av statsverket genom lotterimedel och av kommunerna

genom motsvarande anslag understödda orkesterverksamheten skulle tillerkännas

ytterligare lindring eller i likhet med de kungl, teatrarna i Stockholm

helt befrias från nöjesskatt. Att på detta sätt införa en premiering

av statsunderstödda nöjen synes emellertid med hänsyn till konsekvenserna

icke tillrådligt. Den föreslagna skatteskalan kommer ju även för konsertverksamheten

att innebära en viss lindring, och möjligheten för kommunerna

att restituera kommunandelen av skatten föreslås bibehållen.

Till taxa I hör nu även praktiskt taget hela idrotten, nämligen all icke

professionell idrott, frånsett boxningen, vilken liksom all professionell idrott

hör under taxa III. I realiteten torde dock idrotten till den 1 januari 1940

på de flesta håll ha sluppit undan med väsentligt mycket mindre nöjesskatt

än taxa I innebär, nämligen på grund av särskilda kommunala beslut, ofta

innebärande att skatt icke uttages örn inträdesavgifterna vid tillställningen

understiga ett visst sammanlagt belopp. I Stockholm t. ex. har medgivits

fullständig befrielse om inträdesavgifterna understiga 6,000 kr. och viss befrielse

även vid högre inkomst. Den statliga nöjesskatten drabbar däremot

nu all idrott. På grund av dessa förhållanden och det allmänna intresset

att särskilt i vår tid icke vålla svårigheter för idrottsrörelsen, synes anledning

saknas att icke alltjämt sätta idrotten i samma taxa som teater- och

konsertverksamhet och således lata även idrotten bliva delaktig av den

— ganska måttliga — lindringen i de skattebelopp, som nu vid full uttagning

av skatten skola utgå.

Att beskatta olika slag av icke professionell idrott mer eller mindre hårt

efter den uppfattning man kan lia örn de olika idrottsgrenarnas värde och

karaktär synes icke böra ifrågakomma. Således bör också boxningens un
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

dantagsställning upphöra. Som ett ytterligare skäl härför kan måhända anföras,

att Sveriges boxningsförbund numera, i motsats till tidigare, är anslutet

till Riksidrottsförbundet.

Till en särskild taxa lil synes alltjämt böra hänföras i stort sett alla de

nöjestillställningar av övriga slag, som nu beskattas enligt den högsta skalan.

De särskilt framträdande olägenheter av denna skala, som ligga däri, att

skatten å små belopp blir ojämn och orimligt hög, upphävas genom införande

av en procentuell skatt av angiven typ. Här föreslås 20 % av bruttopriset

till 50 öre samt 30 % av överskjutande belopp. Som framgår av

tablån innebär detta, frånsett något prisläge, en skattelindring i prislägen

upp till 1: 25 kr. men därefter skattehöjningar. Att skatten för nöjen under

denna taxa vid högre priser skulle närma sig 30 °/o av bruttopriset synes icke

oskäligt.

Vid behandlingen av nöjestillställningarna under denna taxa uppkommer

särskilt frågan örn nöjenas definierande och deras särskiljande från de under

taxa I eller II hörande eller från de skattefria nöjena ävensom frågan

om eventuellt införande i författningen av nu ej upptagna nöjen.

Det har vid utredningen överhuvud synts önskvärt, särskilt med hänsyn

till beskattningens utsträckande till nya kommuner samt till den praxis som

nu under de gångna åren utvecklat sig, att icke onödigtvis rubba den gällande

förordningens formuleringar, och detta även om vissa uttryck däri

kunna synas föråldrade.

I stället för »motorfordonstävling och uppstigning i luftballong eller flygmaskin»

föreslås emellertid »uppvisning eller tävling med motorfordon, motorbåt

eller luftfartyg».

I stället för »uppvisning» synes beträffande idrotten, i förtydligande syfte,

böra talas örn »uppvisning eller tävling», såsom redan nu meningen är.

I 1 § av 1919 års förordning talas under c) om »annan liknande tillställning»

och under d) om »med dessa jämförlig nöjestillställning». Även örn

det, som redan antytts, icke synes böra ifrågakomma att ersätta den nuvarande

uppräkningen med en allmän definition, har det synts lämpligt att

— i analogi med berörda uttryck — införa ett generellt stadgande, att vad i

förordningen stadgas om angivna tillställningar »skall äga motsvarande tilllämpning

å andra nöjestillställningar, vilka till sin art och sitt syfte äro

fullt jämförliga med de angivna».

Vissa mindre jämkningsförslag framgå av författningsförslaget.

Vid vissa överläggningar under utredningen har påyrkats, att sådana varuspel

el. dyl., som äro att anse som lotteri enligt 1939 års lotteriförordning,

skola undantagas från nöjesbeskattningen. Att behandla dessa inrättningar

annorlunda än andra »marknads- och tivolinöjen» synes emellertid ej motiverat.

I detta sammanhang bör behandlas frågan om hästsporttävlingarnas behandling.

För närvarande hör under den högsta taxan »kapplöpning, travkörning».

Så har varit fallet alltsedan förordningens tillkomst men i det till

grund för 1919 års proposition liggande s. k. Landénska förslaget hade dessa

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

tillställningar hänförts till en lägre grupp. Ett flertal framställningar

och motioner om skattebefrielse eller skattelindringar för hästsporttävlingarna

ha under årens lopp framförts från intresserat håll. År 1936

anförde bevillningsutskottet i anledning av en sådan motion, att det

kunde »ifrågasättas, örn icke nöjesskatten för dessa tävlingar bör utgå efter

en lägre skattesats än nu gällande», men motionen avstyrktes — och avslogs

av riksdagen — under hänvisning till tidigare begärd utredning om revision

av nöjesskatten. Så sent som till 1940 års riksdag har väckts en motion

(1:73) av herr Löfvander m. fl. örn hästsporttävlingarnas hänförande under

lägsta skattetaxan. Motiveringen är nu som tidigare, att eftersom viss del

av de s. k. totalisatormedlen — år 1939 omkring 1.5 milj. kronor — inlevereras

till statsverket och begagnas till anslag för hästavelns främjande, finge

dessa tävlingar anses ha till uppgift att finansiera ett rent statsändamål; genom

ökad beskattning minskades också frekvensen och därmed statens inkomst

av totalisatormedlen.

Det kan nämnas att den kommunala nöjesskatten för de tre största hästsportplatserna

i landet under 1939 uppgick till: Solvalla 57,276 kr. (varav

V. tillfaller Spånga kommun och V2 Stockholms stad), Ulriksdal 15,818 kr.

(Solna kommun) och Jägersro 32,179 kr. (Malmö stad).

Därest hästsporttävlingarna anses böra komma i åtnjutande av skattelindring,

ter det sig rätt naturligt att likställa dessa tävlingars beskattning

med idrottens. Så har skett i det härvid fogade författningsförslaget. Skäl

till tvekan rörande en sådan åtgärd synes emellertid föreligga.

Det anmärkes att prisridningar och prishoppningar enligt meddelade prejudikat

icke ansetts nöjesskattepliktiga; ändring häri avses nu ej.

Såsom redan berörts har ifrågasatts en sådan differentiering av beskattningen

å biografföreställningar att svensk film beskattades mindre än utländsk

film, detta i syfte att stödja inhemsk filmproduktion. I en framställning

härom den 22 december 1939 till chefen för finansdepartementet från

Sveriges Biografägareförbund, vilken framställning närmast föranletts av

förslaget om en statlig nöjesskatt men inkom först sedan propositionen därom

beslutats, anfördes såsom skäl för en dylik differentiering bl. a. följande:

Det torde numera icke bestridas, att en inhemsk filmproduktion ur allmänna

synpunkter är av väsentlig betydelse för ett land. För svensk biografnäring

är en jämn tillgång på svenska filmer utan tvekan ett livsvillkor.

Naturligtvis är den svenska biografägaren i mycket hög grad beroende av

utländsk film över huvud taget, men en nedgång i produktionen av svensk

film skulle med säkerhet eliminera biografföreställningarna såsom en dominerande

nöjesfaktor för den stora allmänheten. Varje biografägare vet, att

en av de viktigaste förutsättningarna för att bibehålla allmänhetens intresse

för filmen är, att han under varje spelsäsong kan framföra svenska filmer.

Publiken fordrar, att den icke blott bjudes utländsk film med utländskt tal,

som den ofta icke förstår, utan även film, där det egna språket talas. Samtidigt

utgör svensk film en nödvändig motvikt mot den för svensk egenart

främmande mentalitet, som kommer till uttryck i utländsk film.

Förutsättningarna för en ekonomiskt lönande svensk filmproduktion äro

emellertid, att åtgärder icke vidtagas, som kunna medföra, att den nuvarande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

publikfrekvensen å landets biografer minskas. Vi erinra om, att svensk filmproduktion

för närvarande icke åtnjuter något skydd utan är utlämnad till

fri konkurrens med utländsk film. Om man därjämte betänker, att svensk

film för sin avsättning är praktiskt taget hänvisad till vårt eget land, inses

lätt, att möjligheten att hävda sig i denna konkurrens är synnerligen ringa.

Om därför en ny skatt pålägges biografnäringen, måste detta ske i sådan

form, att på ett eller annat sätt ett stöd lämnas svensk filmproduktion.

Godtagas dessa synpunkter, bör alltså vid införandet av en statlig nöjesskatt

en differentiering ske mellan svensk och utländsk film, för såvitt detta

kan ske utan förfång för statens fiskaliska intressen

För att i detta avseende få en något så när säker ledning är det nödvändigt

att äga kännedom örn den svenska filmproduktionens andel i den årliga

omsättningen på biograferna. Vår erfarenhet — Sveriges Biografägareförbund

bildades år 1915 — och tillgänglig statistik visar, att inkomsterna å svensk

film belöpa sig till cirka 35 °/o av den totala biljettintäkten. Den utländska

filmens andel är alltså cirka 65 °/o. Detta innebär, under förutsättning att

den totala inkomsten från biografföreställningar beräknas till 45 miljoner

kronor om året — enligt vår uppfattning torde siffran snarare ligga över än

under 50 miljoner kronor om året — att inkomsten från utländsk film utgör

cirka 35 miljoner kronor om året. Örn en statlig nöjesskatt beräknats

tillföra staten ett belopp av cirka 4.5 miljoner kronor, bör, om skatten icke

skall drabba svensk film, densamma uttagas med 15 %>. Praktiskt skulle

detta innebära, att samma biljettpriser tillämpades, vare sig svensk eller utländsk

film förevisades. Det merpris, som erhölles å biljetter till svensk

film, skulle komma såväl den svenske producenten som biografägaren till

godo.

I skriften anmärktes slutligen beträffande andra länders behandling av

denna fråga, att Finland hade en nöjesskatt av 15 resp. 30 °/o på olika kategorier

av utländsk film, medan den finska filmen vore fri, att i Norge utginge

en statsskatt av 10 °/''o på utländsk och 5°/» på norsk film samt att i

flera andra länder inhemsk filmproduktion skyddades genom statliga åtgärder.

I anledning av propositionen om statlig nöjesskatt väcktes inom riksdagen

en motion av herrar J. Sandén och Ruben Wagnsson (I: 42), vilkens

motivering i huvudsak överensstämde med berörda framställnings och vilken

utmynnade i ett yrkande att statlig nöjesskatt skulle utgå efter 15 °/o —

i stället för eljest 10 % — vid biograf föreställning, vid vilken till övervägande

del visas utländsk film, medan andra biografföreställningar skulle vara

helt befriade från sådan skatt.

Av erhållna uppgifter framgår att under åren 1935—1939 hit importerats

cirka 300 utländska filmer varje år, medan här producerats resp. 20, 28, 23,

28 och 30 svenska filmer; såsom nämnts uppgives biljettintäkten av de svenska

filmerna uppgå till cirka 33 %> av samtliga biljettintäkter.

Förevarande yrkanden förtjäna utan tvivel beaktande. Frågan undandrager

sig emellertid utredningsmannens mera bestämda bedömande, enär

den är beroende av de åtgärder, som statsmakterna möjligen på annat sätt

önska och kunna genomföra i syfte att begränsa den för landet dyrbara importen

av utländsk film. Av dessa skäl har i det förslag, som fogats vid denna

P. M., upptagits en enhetlig skatt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Därest en differentiering av ifrågasatt slag anses böra ske, torde denna —

enär svensk film icke gärna synes kunna beskattas lindrigare än svensk

teater — knappast kunna genomföras på annat sätt än att biografföreställning,

vid vilken huvudsakligen visas svensk film, hänföres till taxa I, samt

annan biografföreställning till taxa III, ev. någon lindrigare variation av

denna. Med hänsyn till proportionerna mellan inkomsterna av svensk, resp.

utländsk film (cirka 1/a svensk) skulle en sådan beskattning — utan nämnda

lindring i taxa III — innebära en sammanlagt högre beskattning å biografbiljetterna

än den i det föregående upptagna enhetliga skatten innebär.

En sådan differentiering kräver vidare ett bestämmande av vad som skall

avses med svensk film. Lämpligast torde därvidlag vara, att Statens biografbyrå

i samband med filmens granskning och med ledning av erhållna uppgifter

åsätter filmen beteckningen svensk, därest den uppfyller vissa i nöjesskatteförordningen

angivna förutsättningar. Såsom sådana förutsättningar

torde förslagsvis kunna gälla, att filmens interiörer skola vara inspelade i

Sverige, att manuskriptförfattaren och regissören skola vara svenska medborgare,

att filmproducenten skall vara ett svenskt företag, att minst viss andel,

t. ex. 75 %>, av utbetalda löner till i filmen medverkande konstnärlig och

teknisk personal skall tillfalla svenska medborgare samt att, om i filmen ingå

i utlandet tagna exteriörer, dessa icke få uppgå till mera än */s av filmen.

Skattens fördelning mellan stat och kommun.

För nöjestillställningar, hänförliga till taxa 1, skola den kommunala och

den statliga nöjesskatten enligt de fastställda skalorna för närvarande utgå

med samma belopp. På grund av kommunala befrielser, som inom denna

grupp äro särskilt vanliga, torde dock den statliga andelen i den nu utgående

sammanlagda skatten vara ej obetydligt större än den kommunala.

För biografföreställningar (taxa II) är den kommunala och den statliga

skatten också lika vid biljettpris upp till 1 kr. (netto), inom vilken gräns såsom

redan nämnts en mycket övervägande del av tillämpade biljettpriser

falla. Vid nettopris över 1 kr. upp till 1: 50 kr. — i större utsträckning

förekommande endast i de tre största städerna — utgör den statliga skatten

43 °/o av den sammanlagda.

Inom tillämpningsområdet för taxa III utgör den statliga skatten vid biljettpriser

över 75 öre (netto) 33 °/o av den sammanlagda skatten. Detsamma

gäller i prisläget 26—50 öre, under det att statens andel utgör 40 % i prisläget

51—75 öre, 50 % i prisläget 11—26 öre och 71 % vid priser å 10 öre

eller lägre belopp.

Såsom av de statistiska uppgifterna här ovan framgår kunna de olika taxegruppernas

relativa ekonomiska betydelse särskiljas genom att den kommunala

nöjesskatten fördelar sig med cirka 65 °/o å taxa II, 24 °/o å taxa III

och 11 % å taxa I.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 271. (Bilaga.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

På grundval av dessa omständigheter föreslås att staten skall erhålla jämnt

hälften av den föreslagna nya nöjesskatten. En sådan lösning har enkelheten

för sig och det kan knappast anses för kommunerna ogynnsamt, om

den under de sista årtiondena gång efter annan väckta frågan om nöjesskattens

förändring från helt kommunal till helt statlig skatt på ett sådant sätt

kan finna sin lösning. Man kan, om man så vill, även uttrycka saken så,

att kommunerna erhålla 50 % av skatten för besväret att uppbära densamma.

Förslaget till förordning om nöjesskatt.

I det följande lämnas en specialmotivering till författningstexten, i den

mån sådan ej redan lämnats.

1-3 §§■

Dessa paragrafer äro tillfyllest motiverade i det föregående.

^ §■

De häri upptagna förklaringarna rörande vad som skall avses med att

allmänheten har tillträde till en tillställning äro ordagrant hämtade från två

i nöjesskatteavseende redan nu gällande författningar, nämligen förordningen

den 10 juni 1932 (nr 200) ang. utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser

i § 13 av ordningsstadgan m. m. samt kungörelsen den 17 juni 1938

(nr 286) om tillägg till § 13 ordningsstadgan. 5 6

5 §■

Här upptagas de förut angivna skattebeloppen i olika taxor.

Som ett förtydligande i överensstämmelse med nuvarande praxis föreslås

ett stadgande, att örn nöjestillställning är sammansatt av delar, som falla under

olika taxor, skatten skall bestämmas efter den del som är den huvudsakliga.

6 §■

Denna paragraf motsvarar i nuvarande förordning 4 § 1 och 3 mom.

Maximibeloppet för skattefri program- eller garderobsavgift har, i anledning

av påpekande av uppbördsmyndigheten i Stockholm, höjts från 15 till 25

öre.

I 4 § 3 mom. sista punkten i nuvarande förordning örn kommunal nöjesskatt

stadgas — jämlikt beslut av vederbörande utskott vid riksdagsbehandlingen

1919 — att om den i momentet angivna beräkningen ej kan äga rum,

utgår skatten enligt grunder som av Kungl. Maj:t närmare bestämmas. Detta

har för visst fall skett i tillämpningsföreskrifternas 1 §. Det har synts över
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

skådligare att införa detta stadgande i förordningen. Beträffande den här

angivna skatteprocenten jfr 8 §.

7 §■

Denna paragraf motsvarar 4 § 2 mom. i förordningen om kommunal nöjesskatt.

På grund av vissa erfarenheter av inträffade missbruk föreslås dock

en viss begränsning av skattefriheten å fribiljetter till tidningsredaktion.

8 §.

Stadgandena häri motsvaras delvis av 5 § i 1919 års förordning. Första

stycket är nytt men torde icke kräva särskild motivering. Stadgandets betydelse

ökas därav att skatteprocenten i andra stycket ansetts böra sättas så

i överkant att det där avsedda beräkningssättet icke skall kunna medföra

någon förmån för den skattskyldige.

9 §.

Lika med 7 § i 1919 års förordning.

10 och 11 §§.

Såsom redan antytts, torde anledning saknas att helt fråntaga kommunerna

deras nuvarande möjlighet — 6 § i förordningen — att med bibehållande av

proportionerna sänka taxorna. En förutsättning bör dock vara, att kommunens

intresse av skatteuppbörden ej alltför mycket minskas och att statens

andel av skatten icke påverkas av beslutet. Det synes då vara tillfyllest

att öppna möjlighet för kommunen att sänka skatten med 2/io, i vilket fall

skatten skall delas så att staten och kommunen erhålla resp. 5/io och 3/io

av den skatt som enligt förordningen skulle utgått; staten skall således då

ha 5/8 av den utgående skatten.

Det synes icke nödigt att fordra länsstyrelsens godkännande av ett beslut

av detta slag.

12 §.

Enligt 3 § i förordningen örn statlig nöjesskatt må länsstyrelsen medgiva

befrielse från eller restitution av sådan skatt beträffande nöjestillställning,

som äger rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål. Kommunernas

möjlighet till sådant medgivande beträffande den kommunala

nöjesskatten är icke begränsad till nämnda fall.

Här föreslås nu, att länsstyrelsen får samma rätt att medgiva befrielse

eller restitution beträffande hela den nya skatten, därest kommunen tillstyrkt

ansökan därom.

Anledning torde icke finnas att ge länsstyrelsen möjlighet till skattebefrielse

eller restitution för den statliga delen, därest kommunen avstyrkt sådan ansökan;

den statliga delen bör icke efterskänkas utan att detta sker även med

den kommunala.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Däremot synes man icke böra hindra en kommun att restituera sin andel

av skatten, om länsstyrelsen avslagit en ansökan beträffande hela skatten

eller om fråga därom överhuvud ej förevarit hos länsstyrelsen, exempelvis

därför att tillställningen ej avsett välgörande eller allmännyttigt ändamål. I

så fall bör emellertid icke befrielse kunna i förväg meddelas för denna del

av skatten utan skall skatten i vederbörlig ordning debiteras.

Det kan anmärkas att hinder givetvis ej finns för kommunens beslutande

organ — jfr 13 § -—- alt samtidigt med tillstyrkande av ansökan enligt första

stycket besluta, att därest denna ansökan ej beviljas av länsstyrelsen, restitution

av kommunandelen skall ske enligt andra stycket.

I motion (11:61) av herr Gustaf Karlsson i Munkedal i anledning av propositionen

örn statlig nöjesskatt föreslogs utvidgning av länsstyrelsens berörda

befogenhet att avse även »att ekonomisk förening eller aktiebolag, som äger

samlingslokal, vari fackliga, politiska, ideella och liknande sammanslutningar

hålla möten, eller som äger folkparksanläggning, där teaterföreställningar

eller andra kulturella förströelser anordnas för allmänheten, skall, på sätt

som förordnas angående nöjestillställning uteslutande för välgörande eller

allmännyttigt ändamål, kunna, för nöjestillställning avseende anskaffande

av medel till gäldande av ränta och amortering å skuld på respektive fastigheter,

erhålla befrielse från utgörande av statlig nöjesskatt.»

Förslag i denna riktning ha under utredningen upprepats från folkparkshåll,

därvid ifrågasatts att utsträcka förordningens stadgande att avse »välgörande,

allmännyttigt, kulturellt eller därmed jämförligt ändamål».

En utvidgning i angiven eller annan riktning av länsstyrelsens möjlighet att

efter diskretionär prövning eftergiva hela nöjesskatten, synes emellertid icke

tillrådligt. Kommunens möjlighet till eftergift beträffande kommunandelen

kvarstår som sagt.

13 §.

Första stycket överensstämmer med 4 § i förordningen om statlig nöjesskatt.

Stadgandet i andra stycket står i överensstämmelse med vad som i

de flesta större kommuner skett.

U §.

För det fall att nöjestillställning äger rum inom två eller flera kommuner

föreslås befogenhet för länsstyrelsen att slita eventuella tvister mellan kommunerna

rörande skattens uttagande och fördelning. För närvarande torde

sådana frågor i allmänhet lösas genom överenskommelser, ofta genom länsstyrelsernas

förmedling. Ligga kommunerna i olika län, uppstår frågan,

vilken länsstyrelse som skall pröva sådan fråga. Då det ofta torde vara svårt

att klart bestämma, var nöjestillställningen huvudsakligen äger rum, synas

de båda länsstyrelserna i sådant undantagsfall böra bestämma gemensamt.

Sådana för flera länsstyrelser gemensamma ärenden kunna även eljest förekomma.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

15 §.

I överensstämmelse med vad nu gäller rörande rätt till uttagande av kommunal

nöjesskatt bör den obligatoriska nöjesskatten för nöjestillställning inom

municipalsamhälle eller inom köping, som ej utgör egen kommun, uppbäras

av — och beträffande kommunandelen tillfalla — det särskilda samhället.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser.

Förordningen om statlig nöjesskatt gäller endast till den 1 juli 1941. Vid

förevarande samarbetning av den kommunala och den statliga nöjesskatten

synes emellertid anledning saknas att giva bestämmelserna därom tidsbegränsad

giltighet.

Riksdagens avsikt torde ha varit att de nya bestämmelserna så snart som

möjligt skola ersätta nuvarande ordning. På grund av bestämmelsernas betydelse

för åtskilliga tillställningar, som ha sin huvudsakliga säsong under

sommaren, vore det sannolikt önskvärt örn de kunde träda i kraft den 1 juli

1940. Med hänsyn till att beskattningen skulle utsträckas till vissa kommuner,

där nöjesskatt ej nu uttages, samt till att bestämmelsernas ikraftträdande

i åtskilliga avseenden torde kräva ett visst förarbete — även av tillställningarnas

anordnare, såsom beträffande biljetter o. dyl. -— förutsätter

dock detta förslag att författningarna kunna utfärdas senast omkring den

1 juni.

övergångsbestämmelserna, vilka endels motsvara en sådan i förordningen

om statlig nöjesskatt, torde ej tarva motivering.

Förslaget till tillämpningsföreskrifter till förordningen om ''.1

nöjesskatt.

Förslaget överensstämmer i allt väsentligt med tillämpningsföreskrifterna

till förordningen om statlig nöjesskatt, vilka i sin tur till stor del äro hämtade

från tillämpningsföreskrifterna rörande den kommunala nöjesskatten.

I 5 § har i anledning av påpekanden från flera håll tillagts ett stadgande

att nöjesskattekontrollant skall äga påfordra lämplig sittplats.

Rörande talan över länsstyrelses beslut i anledning av besvär över uppbördsmyndighets

beslut i debiteringsfråga gäller för närvarande, att sådan

talan beträffande statlig nöjesskatt fullföljes såsom klagan över debitering

av kronoutskylder, således till kammarrätten, medan för kommunal nöjesskatt

gäller detsamma som för debitering av kommunalutskylder, således

att talan fullföljes hos Kungl. Majit, utom beträffande Stockholm, där sådan

talan fullföljes till kammarrätten. Talan mot kammarrättens utslag må föras

hos Kungl. Majit.

På grund av regeringsrättslagen 2 § mom. 5 (»mål örn debitering eller indrivning

av utskylder eller andra avgifter») prövas de till Kungl. Majit —

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

direkt eller via kammarrätten — fullföljda målen av detta slag av Kungl.

Majit i regeringsrätten. En ganska rik praxis har där utvecklat sig.

Då det synes lämpligast att alla mål angående debitering av nöjesskatt —

således även från Stockholm — fullföljas i samma ordning direkt från vederbörande

länsstyrelse till Kungl. Majit (i regeringsrätten), har en bestämmelse

i detta syfte upptagits i 7 § andra stycket av tillämpningsföreskrifterna.

Besvär över länsstyrelses beslut enligt 12 § i förordningen avses komma

att prövas av Kungl. Majit i statsrådet.

För den statliga nöjesskatten skall nu redovisas månadsvis. Med hänsyn

till kommuner, som enligt de nya bestämmelserna skulle få ringa eller ingen

nöjesskatteuppbörd, synes länsstyrelsen böra få medgiva lättnader i detta avseende

(se 8 §).

Länsstyrelsen föreslås uttryckligen tillagd samma kontrollbefogenheter som

uppbördsmyndigheten (9 §).

Hälsingborg den 29 februari 1940.

JOEL LAURIN.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Bil. 1.

Utredningsmannens förslag

till

förordning

om nöjesskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, skall

kommun, inom vars område tillställningen hålles, uttaga en särskild avgift,

benämnd nöjesskatt, vilken fördelas mellan staten och kommunen på sätt nedan

angives.

2 §•

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) konsert, operaföreställning och annan musikalisk föreställning, dramatisk

och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans;

b) uppvisning eller tävling i icke professionell idrott samt kapplöpning

till häst och travkörning;

c) biograf föreställning;

d) cirkus-, varieté- och kabaretföreställning samt uppvisning eller tävling

i professionell idrott;

e) bal, maskerad och annan danstillställning;

f) uppvisning eller tävling med motorfordon, motorbåt eller luftfartyg;

g) förevisning av djur, trolleriföreställning, akrobatikföreställning samt förevisning

av vaxkabinett, marionetteater och dylikt;

h) hållande av karusell, skjutbana, rutschbana, ringkastning samt andra

liknande marknads- och tivolinöjen, i vilka allmänheten äger deltaga mot

en efter deltagandets omfattning beräknad avgift.

Vad i denna förordning stadgas om ovan angivna nöjestillställningar skall

äga motsvarande tillämpning å andra nöjestillställningar, vilka till sin art

och sitt syfte äro fullt jämförliga med de angivna.

Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt

ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

3 §•

Denna förordning äger icke tillämpning å nöjestillställning, anordnad av

kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm å lokal, som för

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande begagnas. Om avgift för

sådan nöjestillställning är särskilt stadgat.

4 §•

Såsom nöjestillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, skall anses

jämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss

förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del

av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar

driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning

eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning,

till vilken allmänheten har tillträde. Anordnas tillställning av en

till viss organisation ansluten förening, skall den omständigheten, att utom

föreningens egna medlemmar jämväl medlemmar i andra till organisationen

anslutna föreningar äga tillträde, icke föranleda, att tillställningen skall vara

att anse såsom sådan till vilken allmänheten har tillträde.

5 §•

Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar

till deltagande i nöjestillställning.

Skatten beräknas i förhållande till bruttopriset för varje biljett, inberäknat

skatten, och utgör:

Taxa I: vid nöjestillställning, som avses i 2 § a) och b):

15 procent av biljettpriset;

Taxa II: vid nöjestillställning, som avses i 2 § c):

när biljettpriset icke överstiger 1 krona: 15 procent av biljettpriset;

när biljettpriset överstiger 1 krona: 15 procent av 1 krona samt 30 procent

av återstoden av biljettpriset;

Taxa III: vid nöjestillställning, som avses i 2 § d), e), f), g) och h):

när biljettpriset icke överstiger 50 öre: 20 procent av biljettpriset;

när biljettpriset överstiger 50 öre: 20 procent av 50 öre samt 30 procent av

återstoden av biljettpriset.

Uppgår skatten för biljett enligt denna beräkningsgrund till del av öre,

avrundas skattebeloppet för biljetten till närmast högre hela öretal.

Är nöjestillställning sammansatt av delar, som falla under olika taxor,

bestämmes skatten efter den del som är den huvudsakliga.

6 §.

Såsom biljettpris anses det ordinarie priset för den tillställning, som är i

fråga, utan hänsyn till förhöjning vid s. k. förköp eller till nedsättning för

vissa grupper av deltagare eller därtill, att biljett utlämnas utan betalning

(fribiljett).

överstiger program- eller garderobsavgift, som avfordras deltagare i nöjestillställning

såsom villkor för rätt till deltagandet, 25 öre, hänföres det överskjutande

beloppet till biljettpriset.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Avser biljett ett flertal tillställningar (abonnemang) eller ett flertal personer

(familjebiljett), beräknas skatt därå såsom för motsvarande antal biljetter

för en tillställning eller en person. Har icke vid biljettens utlämnande

bestämts, huru många tillställningar eller personer biljetten avser, beräknas

skatten å biljetten till 20, 25 eller 30 procent av biljettpriset, beroende på om

för tillställningarna skulle gälla taxa I, II eller III.

7 §•

Skatt utgår icke:

a) för fribiljett, som utlämnas till begagnande av polismyndighet, ortens

brandväsende eller den, som eljest å tjänstens vägnar skall närvara;

b) för fribiljett, som utlämnas till tidningsredaktion för recension eller

anmälan av föreställningen, dock att sådan skattefrihet må åtnjutas för högst

två biljetter till samma tidning för varje föreställning;

c) för fribiljett till konsert, operaföreställning eller annan musikalisk föreställning

eller dramatisk eller litterär föreställning, då biljetten utlämnas till

begagnande i studiesyfte;

d) för passageraravgift vid uppstigning med luftfartyg.

8 §■

Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning mot betalning, utan att biljett

eller annat dylikt bevis utlämnas, men kan på annat sätt, såsom genom vändkors

med räknemaskin eller dylikt, tillförlitlig utredning vinnas om antalet

inträdesavgifter jämte motsvarande friplatser i olika prislägen, må skatten

därå beräknas såsom om biljett utlämnats.

Kan sådan utredning icke vinnas, beräknas skatten i förhållande till bruttobeloppet

av influtna inträdesavgifter eller andra avgifter för rätt att deltaga

i tillställningen till 20, 25 eller 30 procent därav, beroende på om för

tillställningen skulle gälla taxa I, II eller III. Kan tillförlitlig utredning ej

vinnas angående den verkliga bruttoinkomsten, uppskattas denna till bruttoinkomsten

vid utsålt hus eller efter annan lämplig beräkningsgrund.

9 §.

För nöjesskattens inbetalande svarar den, som anordnar nöjestillställningen.

10 §.

Kommun må besluta, att nöjesskatten i kommunen skall utgå med allenast

åtta tiondedelar av de i 5, 6 och 8 §§ angivna procentsatserna.

11 §.

Det åligger kommun att inleverera till statsverket hälften eller, därest kommunen

fattat beslut enligt 10 §, fem åttondedelar av influten nöjesskatt.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

12 §.

Äger nöjestillställning rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt

ändamål, må länsstyrelsen, när kommunen det tillstyrkt, medgiva befrielse

från nöjesskatten eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars

främjande tillställningen anordnats.

Lämnas ej sådant medgivande av länsstyrelsen eller är fråga om nöjestillställning

av annat slag, må kommunen, när skäl därtill äro, medgiva, att den

kommunen tillkommande andelen av skatten återbetales att användas på

sätt i första stycket sägs.

13 §.

Det ankommer inom kommunen å den myndighet, som har att verkställa

uppbörd av kommunalutskylder, att i enlighet med gällande grunder fastställa

nöjesskattens belopp samt uppbära denna.

De som utöva kommunens beslutanderätt må överlåta åt nämnda myndighet

eller åt annan nämnd eller styrelse att å kommunens vägnar besluta

i sådana frågor, som avses i 12 §.

14 §.

Äger nöjestillställning rum inom två eller flera kommuner och kunna uppbördsmyndigheterna

i dessa kommuner ej överenskomma örn nöjesskattens

uttagande och fördelning, har vederbörande länsstyrelse att på framställning

därom förordna. Höra kommunerna under olika länsstyrelser, bestämma

dessa gemensamt.

15 §.

I fråga om nöjestillställning, som hålles inom municipalsamhälle eller inom

köping som ej utgör egen kommun, skall vad i denna förordning sägs örn

kommun äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället eller köpingen.

16 §.

Erforderliga föreskrifter örn inbetalning och indrivning av nöjesskatt, om

kontroll över skattens utgörande samt örn ordningen för anförande av besvär

över ålagd eller uttagen skatt meddelas av Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1940, från och med vilken dag

förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) örn rätt för kommun att upptaga

särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar samt förordningen den

22 december 1939 (nr 231) om statlig nöjesskatt skola upphöra att gälla.

Nämnda förordningar skola dock alltjämt gälla ifråga om nöjestillställningar,

som ägt rum före den 1 juli 1940, ävensom i fråga om biljett, som

före nämnda dag sålts att gälla för ett flertal tillställningar, av vilka minst

en äger rum före samma dag.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Bil. 2.

Utredningsmannens förslag

till

förordning

om uttagande av särskild avgift vid nöjestillställning, anordnad av

kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm.

Härigenom förordnas som följer:

För nöjestillställning, anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska

teatern i Stockholm å lokal, som för teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande

begagnas, skall för nedan angivet ändamål uttagas särskild avgift,

vilken skall beräknas enligt de grunder, som jämlikt förordningen

den---om nöjesskatt tillämpas för andra nöjestillställningar av mot
svarande

slag i Stockholm.

Influtna avgifter användas för de kungl, teatrarnas verksamhet enligt

Kungl. Maj:ts bestämmande.

Kungl. Majit utfärdar ock de närmare föreskrifter, som för förordningens

tillämpning i övrigt må finnas erforderliga.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1940, från och med vilken dag

förordningen den 21 december 1923 (nr 448) om uttagande av särskild avgift

vid nöjestillställning, anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska

teatern i Stockholm, skall upphöra att gälla.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bil. 3.

Utredningsmannens förslag

till

kungörelse

med tillämpningsföreskrifter till förordningen om nöjesskatt.

Kungl. Majit, som denna dag utfärdat förordning om nöjesskatt, har beträffande

tillämpningen av denna förordning funnit gott förordna som

följer:

1 §•

Myndighet, hos vilken enligt gällande bestämmelser anmälan örn nöjestillställning,

som avses i förordningen örn nöjesskatt, skall göras eller tillstånd

därtill sökas, är skyldig att ofördröjligen underrätta vederbörande

uppbördsmyndighet örn skedd anmälan eller lämnat tillstånd.

2 §.

Nöjesskatten skall inbetalas

a) för tillställningar vid fasta nöjesetablissement för varje vecka inom

nästpåföljande veckas utgång;

b) för andra tillställningar, som givas under minst åtta dagar i följd,

för varje vecka senast å första söckendag i nästpåföljande vecka; och

c) för övriga tillställningar å första söckendag efter det desamma ägt

rum;

dock att uppbördsmyndigheten äger, när den finner skäl därtill, påfordra,

att godkänd säkerhet ställes för skattens behöriga inbetalande eller att skatten

erlägges, innan tillställningen äger rum

3 §•

Då nöjesskatten enligt bestämmelse av uppbördsmyndigheten skall erläggas

förskottsvis, skall densamma beräknas till ett belopp motsvarande den

vid utsålt hus utgående skatten eller, där sådan beräkning ej kan äga rum,

efter annan lämplig, av uppbördsmyndigheten bestämd grund.

Visar sig sedermera, att förskottsvis erlagd skatt över- eller understiger

vad som belöper å det antal biljetter eller dylika bevis, som verkligen utlämnats,

eller å eljest uppburna avgifter, återställes vad för mycket erlagts

eller fylles bristen i samband med avgivandet av den i 4 § omförmälda

uppgiften.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

4 §.

Anordnare av nöjestillställning åligger att, då nöjesskatt blivit förskottsvis

erlagd eller godkänd säkerhet för skattens behöriga inbetalande ställts, å

första söckendag efter den eller de tillställningar, som förskottet eller säkerheten

avser, och eljest å den i varje fall för skattens inbetalande stadgade

tiden till uppbördsmyndigheten i två exemplar överlämna på heder och samvete

avgiven uppgift, vilken dag för dag skall upptaga dels för olika prislägen

antalet utlämnade biljetter eller dylika bevis eller, i fall som avses i 8 §

första stycket i förordningen, antalet erlagda inträdesavgifter jämte motsvarande

friplatser, dels ock, där skatt för vissa utlämnade fribiljetter eller

vissa friplatser enligt 7 § eller 8 § första stycket i förordningen anses icke

böra utgå, skälen därför.

Skall skatten beräknas enligt 8 § andra stycket i förordningen, skall å

tid, som nu är sagt, motsvarande uppgift i två exemplar lämnas rörande

uppburna avgifter.

5 §.

Uppbördsmyndigheten äger att för fastställande av nöjesskattens belopp

taga del av de räkenskaper, som nöjestillställningens anordnare fört, ävensom

att vidtaga för kontrollen å skattens riktiga utgörande i varje särskilt

fall behövliga åtgärder.

Uppbördsmyndigheten eller av denna tillsatt kontrollant skall när som

helst äga fritt tillträde till lokal, som begagnas för nöjestillställning, och har

rätt att, när så påfordras, där erhålla lämplig sittplats.

6 §•

Vid meddelande av kvitto å erlagd nöjesskatt skall uppbördsmyndigheten,

där vid skattens fastställande avvikelse skett från de enligt 4 § avlämnade

uppgifterna eller tillgång till sådana uppgifter saknats, angiva, efter vilka

grunder skatten för varje särskild tillställning fastställts.

7 §■

Den, som icke åtnöjes med uppbördsmyndighets beslut rörande ålagd

nöjesskatt och som ej till följd av stadgandet i 11 § förlorat rätt till talan,

äger i beslutet söka rättelse genom besvär, vilka skola senast före klockan

tolv å trettionde dagen från det han av beslutet erhållit del ingivas till vederbörande

länsstyrelse. Besvären må ock kunna, under iakttagande av nu

stadgad tid, på klagandens eget äventyr i betalt brev med allmänna posten

insändas till länsstyrelsen.

I länsstyrelsens utslag må ändring sökas hos Konungen senast före klockan

tolv å trettionde dagen från det klagande av beslutet erhållit del; dock

äger menighet, som klagar, tillgodonjuta femton dagar längre besvärstid än

nu sagts.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

8 §•

Det åligger uppbördsmyndigheten att föra liggare över debiterad skatt

samt att inom varje månads utgång till länsstyrelsen avgiva redovisning för

under månaden debiterad skatt. För kommun, där nöjesskatt kan beräknas

förekomma endast i ringa omfattning, må dock länsstyrelsen medgiva

lättnad i denna redovisningsskyldighet.

Vid redovisning skall fogas det ena exemplaret av de i 4 § omförmälda

uppgifterna.

Den statsverket tillkommande andelen av influten skatt skall samtidigt

med redovisnings avgivande tillgodoföras länsstyrelsens postgirokonto eller

insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken för länsstyrelsens räkning.

9 §•

Det åligger länsstyrelsen att utöva kontroll därå, att uppbördsmyndighet

uttagit nöjesskatt i fall, då sådan skatt författningsenligt skolat uttagas,

samt iakttagit gällande bestämmelser örn skattens fastställande och redovisning.

Länsstyrelsen äger för utövandet av denna skyldighet enahanda befogenhet,

som enligt 5 § tillkommer uppbördsmyndigheten i orten.

10 §.

Befinnes vid av länsstyrelse verkställd granskning av uppbördsmyndighets

redovisning, att myndigheten underlåtit att utkräva nöjesskatt eller att

skatt uttagits med för lågt belopp, må länsstyrelsen ålägga anordnaren av

nöjestillställningen att inom förelagd tid från det han av länsstyrelsens beslut

erhållit del inbetala felande belopp till länsstyrelsen.

Beträffande fullföljd av talan mot sådant beslut skall gälla vad i 7 §

andra stycket sägs.

11 §■

Underlåter någon utan giltigt skäl att inom föreskriven tid avgiva uppgift,

varom i 4 § sägs, eller, då sådan uppgift befunnits ofullständig, att

på anmodan av uppbördsmyndigheten inom förelagd tid fullständiga densamma,

vare förlustig rätten att överklaga uppbördsmyndighetens beslut

rörande det skattebelopp, för vars fastställande uppgiften skolat ligga till

grund.

12 §.

Har någon i uppgift, varom i 4 § sägs, mot bättre vetande uteslutit eller

för lågt upptagit belopp, varå skatt skall räknas, bote från och med tre

till och med tio gånger det skattebelopp, som svarar mot det uteslutna eller

felande beloppet, dock minst 25 kronor.

Underlåter anordnare av nöjestillställning att fullgöra vad uppbördsmyndighet

enligt 6 § eller länsstyrelsen enligt 9 § påfordrar eller föreskriver,

bote högst 300 kronor.

Böter tillfalla kronan.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

13 §.

Erlägges icke av uppbördsmyndighet fastställd nöjesskatt å den för varje

fall stadgade tiden, må densamma, efter det indrivning därav av uppbördsmyndigheten

påkallats hos utmätningsmannen i den ort, där indrivningen

avses att verkställas, genast utmätningsvis uttagas.

14 §.

I fråga örn debitering, uppbörd, indrivning, redovisning, restitution, avkortning

och avskrivning samt efterkrav av nöjesskatt skall, i den mån

förordningen om nöjesskatt eller denna kungörelse icke därom innehåller

särskilda bestämmelser, vad i gällande författningar rörande uppbörd av

kronoutskylder i sådant avseende föreskrivits i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

15 §.

Formulär till i 4 § avsedda uppgifter samt till liggare och redovisning,

varom i 8 § sägs, fastställas av riksräkenskapsverket.

Blanketter enligt nämnda formulär skola tryckas genom blankettkommissionens

försorg och efter rekvisition tillhandahållas uppbördsmyndigheterna

på statsverkets bekostnad.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1940, från och med vilken dag

dels kungörelsen den 16 juli 1919 (nr 529) med närmare föreskrifter rörande

tillämpningen av förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun

att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar och dels

kungörelsen den 22 december 1939 (nr 932) med föreskrifter rörande tilllämpningen

av förordningen samma dag om statlig nöjesskatt skola upphöra

att gälla.

Nämnda kungörelser skola dock alltjämt gälla i fråga örn nöjestillställningar,

som ägt rum före den 1 juli 1940.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

* Jämförelse mellan nöjesskatt enligt den från */i 1940 gällande ordningen

Biljettens

bruttopris

(inkl.

skatt)

Obs!

Samma

tal står i

kol. 16

Taxa I (teater, konsert, viss idrott m. m.)

Taxa II (bio-

Från

*/, 1940 gällande

ordning

Skatt

enl. för- slaget

(15 % av

brutto- priset)

Från

/, 1940 gällande

ordning

Nettopris

Skatt

Skatten i %

av brut- topriset

Nettopris

Skatt

Skatten i %

av brut- topriset

1

2

3

4

5

6

7

8

1

0.10

_

2

0.15

0.05

0.10

66.7

0.03

—

—

—

3

0.17

0.07

0.10

58.8

0.03

—

—

—

4

0.20

0.10

0.10

50.0

0.03

—

—

—

5

0.25

0.15

0.10

40.0

0.04

—

—

—

6

0.30

0.20

0.10

33.3

0.05

—

—

—

7

0.40

0.30

0.10

25.0

0.06

—

—

—

8

0.50

0.40

0.10

20.0

0.08

—

—

—

9

0.60

0.S0

0.10

116.7

0.09

Oso

O.io

316.7

10

0.65

Kan ej förekomma1 * 3

0.10

Kan

ej

förekomma3

11

0.75

0.55

0.20

26.7

0.12

0.55

0.20

26.7

12

0.80

0.60

0.20

25.0

0.12

0.60

0.20

25.0

13

0.90

0.70

0.20

22.2

0.14

0.70

0.20

22.2

14

1.—

0.80

0.2 0

20.0

0.15

0.80

0.20

20.0

16

1.10

0.90

0.20

18.2

0.17

0.90

0.20

18.2

16

1.20

1.—

0.20

16.7

0.18

1.—

0.20

16.7

17

1.25

Rån ej förekomma

0.19

Kan

"ej

förekomma

18

1.30

>

> »

0.20

>

»

>

19

1.40

1.10

0.30

21.4

0.21

1.05

0.35

25.0

20

1.60

1.20

0.30

20.0

0.23

1.15

0.35

23.3

21

1.60

1.30

0.30

18.7

0.24

1.25

0.35

21.8

22

1.75

1.45

0.30

17.1

0.27

1.40

0.35

20.0

23

1.80

Iso

0.30

16.7

0.27

1.45

0.35

19.4

24

1.95

1.65

0.40

20.5

0.29

Kan

~ej

förekomma

25

2.—

1.60

0.40

20.0

0.30

>

>

>

26

2.25

1.85

0.40

18.0

0.34

1.75

0.50

22.2

27

2.50

Kan ej förekomma

0.38

2.—

0.60

20.0

28

2.60

2.10

0.50

19.2

0.39

Kan

"ej

förekomma

29

3.—

2so

0.50

16.7

0.46

2.35

0.65

21.7

30

3.25

2.65

0.60

18.4

0.49

Kan

ej

förekomma

31

3.60

3.—

0.60

16.7

0.54

2.80

0.80

22.2

32

3.90

3.20

0.70

18.0

0.59

Kan

ej

förekomma

33

4.—

3.30

0.70

17.5

0.60

3.05

0.95

23.7

34

4.50

3.70

0.80

17.8

0.68

—

—

—

35

5.—

4.10

0.90

18.0

0.75

—

—

—

36

5.50

Kan ej förekomma

0.83

—

—

—

37

6.—

3.—

1.—

16.7

0.90

—

—

—

38

6.60

5.40

1.10

16.9

0.98

—

—

—

39

7.—

5.80

1.20

17.1

1.05

—

—

—

40

8.—

6.60

1.40

17.5

1.20

—

—

—

41

9.—

7so

1.60

16.7

1.35

—

—

—

42

10.—

8.30

1.70

17.0

1.50

—

—

—

1 16.7 % av bruttopriset motsvarar 20 % av nettopriset och är enligt gällande ordning mini
50-öresgränserna

i nettot; jfr kol. 6 och 8).

3 23.1 % av bruttopriset motsvarar 30% av nettopriset och är enligt gällande ordning minimum

8 Beteckningen »Kan ej förekomma» i tabellerna anger, att gällande skatteskalor inte möjligpriset.

Så t. ex. blir enligt taxa II vid 1 kr. netto skatten 20 öre och bruttopriset således kr. 1.20

1.30 och 1.36 kunna ej förekomma.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Bil. 4.

(kommunal + statlig) och enligt utredningsmannens förslag.

grafer)

Taxa III (andra nöjen)

Biljettens

bruttopris

(inkl.

skatt)

= kol. 1

Skatt enl. förslaget

(15 % av bruttopriset

till 1 kr., 30 % å över- skjutande belopp)

Från

''/i 1910 gällande

ordning

Skatt enl. förslaget

(20 % av bruttopriset

till 50 öre, 30 % å över- skjutande belopp)

Skatt

Skatten i %

av brut- topriset

Nettopris

Skatt

Skatten i %

av brut- topriset

Skatt

Skatten i %

av brut- topriset

9

10

11

12

13

14

15

16

_

_

0.03

0.07

70.0

0.02

20.0

0.10

1

—

—

0.08

0.07

46.7

0.03

20.0

0.15

2

—

—

0.10

0.07

41.2

0.04

23.5

0.17

3

—

—

Kan ej

förekommai * 3

0.04

20.0

0.20

4

—

—

0.15

0.10

40.0

0.05

20.0

0.25

6

—

—

0.20

0.10

33.3

0.06

20.0

0.30

6

—

—

Kan ej

förekomma

0.08

20.0

0.40

7

—

—

0.35

0.15

30.0

0.10

20.0

0.50

8

0.09

15.0

0.45

0.15

25.0

0.13

21.7

0.60

9

O.io

15.4

0.50

0.15

2 23. t

0.15

23.1

0.65

10

0.12

16.0

Kan ej

förekomma

0.18

24.0

0.75

11

0.12

15.0

0.55

0.25

31.2

0.19

23.7

0.80

12

0.14

15.5

0.65

0.25

27.8

0.22

24.4

0.90

13

0.15

15.0

0.75

0.25

25.0

0.25

25.0

1.—

14

0.18

16.4

0.80

0.30

27.3

0.28

25.5

1.10

15

0.21

17.5

0.90

0.30

25.0

0.31

25.8

1.20

16

0.23

18.4

0.95

0.30

24.0

0.32

25.6

1.25

17

0.24

18.5

1.—

0.30

23.1

0.34

26.2

1.30

18

0.27

19.3

Kan ej

förekomma

0.37

26.4

1.40

19

0.30

20.0

1.05

0.45

30.0

0.40

26.7

1.50

20

0.33

20.6

1.15

0.45

28.1

0.43

26.9

1.60

21

0.38

21.7

1.30

0.45

25.7

0.48

27.3

1.75

22

0.39

21.7

1.35

0.45

25.0

0.49

27.2

1.80

23

0.44

22.6

1.60

0.45

23.1

0.54

27.7

1.95

24

0,45

22.5

Kan ej

förekomma

0.55

27.5

2.—

25

0.53

23.6

1.65

0.60

26.7

0.63

28.0

2.25

26

0.60

24.0

1.90

0.60

24.0

0.70

28.0

2.50

27

0.63

24.2

2.00

0.60

23.1

0.73

28.1

2.60

28

0.75

25.0

2.25

0.75

25.0

0.85

28.3

3.—

29

0.83

25.5

2.50

0.75

23.1

0.93

28.6

3.25

30

0.93

25.8

2.70

0.90

25.0

1.03

28.6

3.60

31

1.02

26.2

3.—

0.90

23.1

1.12

28.7

3.90

32

1.05

26.2

Kan ej

förekomma

1.16

28.8

4—

33

—

—

3.46

1.05

23.3

1.30

28.9

4.50

34

—

—

3.80

1.20

24.0

1.45

29.0

5.—

35

—

—

4.15

1.35

24.5

1.60

29.0

5.50

36

—

—

Kan ej

förekomma

1.75

29.2

6.—

37

—

5.—

1.50

23.1

1.90

29.2

6.50

38

_

—

5.35

1.65

23.6

2.05

29.3

7.—

39

—

—

6.05

1.96

24.4

2.35

29.4

8.-

40

—

—

6.90

2.10

o° •

2.65

29.4

9.—

41

—

—

7.oU

2.40

24.0 |

2.9 5

29.5

10,-

42

mum i taxa I (vid alla 50-öresgränser i nettot; jfr kol. 2 och 4) och i taxa II (vid de två första

i taxa III (vid alla 50-öresgränser i nettot; jfr kol. 11 och 13).

göra någon sådan kombination mellan netto och skatt, som leder till det i kol. 1 angivna bruttosamt

vid kr. 1.06 i netto skatten 35 öre och bruttopriset således kr. 1.40; bruttopriserna kr. 1.26,

hiliana till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 271. {Bilaga.) 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BevU 1940:48 Bevillningsutskottets memorial Nr 48 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1940:368 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj: Is proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lövö) lagen den 26 maj 1909 s. 6 i texten
  3. BevU 1940:38 Betänkande, i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till förordning om nöjesskatt, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten