Sök i Ratio Lex

Angående anslag till anordnande av lastningsoch lossningsanläggningar för sockerbetor m. in

1940-05-24 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:287, Angående anslag till anordnande av lastningsoch lossningsanläggningar för sockerbetor m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

1

Nr 287.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till anordnande

av lastnings- och lossningsanläggningar för

sockerbetor m. in.; given Stockholms slott den 24 maj

1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över folkhushållningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 24 maj 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finansoch

jordbruksdepartementen anför chefen för folkhushållningsdepartementet,

statsrådet Eriksson:

I samband med förhandlingar angående villkoren för sockerbetsodling

under 1940 ha överläggningar ägt rum mellan svenska sockerfabriksaktiebolaget

och Sveriges betodlares centralförening u. p. a. angående behovet

vid vissa sockerfabriker av förbättrade anordningar för mottagning av betor,

som framforslas landsvägsledes. I anslutning till berörda överläggningar

har centralföreningen upptagit även frågan om vidtagande genom vederbörande

järnvägsförvaltningars försorg av åtgärder för att vid järnvägsstationer

åstadkomma lämpliga lastnings- och lossningsanordningar för sockerbetor

och betmassa samt i en skrift av den 12 mars 1940 gjort hänvändelse

till folkhushållningsdepariementet med anhållan om utredning av

detta spörsmål.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sand. Nr 287. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Mcij:ts proposition nr 287.

Med anledning härav har jag med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 21 mars 1940 samma dag tillkallat f. d. distriktschefen E. von Friesen

att såsom utredningsman inom folkhushållningsdepartementet biträda med

utredning rörande det av Sveriges betodlares centralförening väckta spörsmålet

samt avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I en den 30 april 1940 dagtecknad promemoria har utredningsmannen

avgivit en preliminär redogörelse för utredningens resultat vid berörda tidpunkt.

Utredningsmannen har därvid inledningsvis meddelat, att han anordnat

sammanträden för diskussion av spörsmålet med representanter för

de enskilda järnvägar, som beröras av frågan, och för betodlarna.

Vid dessa sammanträden ha betodlarnas respektive järnvägarnas representanter

fått tillfälle framlägga sina synpunkter på problemet. Från betodlarnas

sida hade därvid anförts huvudsakligen följande:

Motivet för centralföreningens framställning om föranstaltande av ifrågavarande

utredning vore, att man på grund av nu rådande förhållanden på

arbetsmarknaden icke kunde för detta års betkampanj räkna med fullgod

arbetskraft för betornas framkörning till stationerna, varför man härför

måste förutsätta i fysiskt avseende mindervärdig sådan, nämligen minderåriga

och kvinnlig arbetskraft. Med hänsyn därtill vore det nödvändigt, att

sådana anordningar funnes på järnvägsstationerna, att omlastning av betor

från landsvägsfordon till järnvägsvagn måtte kunna ske utan att härför

erfordrades någon nämnvärd manuell arbetskraft. Beträffande anordningarnas

utförande kunde två alternativ ifrågakomma, antingen en tillräckligt

hög brygga, 2,5 eller helst 3 meter över järnvägsspåret, eller en elevator av

viss typ, som med gott resultat kommit till användning vid Österslövs station

under senaste betkampanj. I båda fallen borde dessutom uppsättas en

mekanisk lyftanordning, telferkran eller dylikt, för tippning av vagnskroven

i järnvägsvagn resp. i elevatorgropen. Visserligen hade betodlarna börjat gå

in för anskaffning av självtippande vagnar, men enär vagnar av äldre modell,

t. ex. boistervagnar, ännu funnes i stor utsträckning, vore särskild lvftanordning

på stationerna behövlig. Vid de stationer, där den transporterade

betmängden vore mera avsevärd, borde bryggor ifrågakomma, enär deras

kapacitet vore större än en elevators, vartill komine, att en brygga ej vore

utsatt för driftstörningar, vilket måste förutsättas kunna bliva fallet med en

mekanisk anordning sådan som en elevator. Omlastningsanordningar av

något av ifrågavarande slag borde komma till stånd å stationer med en inlastad

betmängd av minst 1 500 ton. Antalet sådana stationer uppginge till

omkring 200. För den händelse man begränsade sig till de stationer, som

hade minst 2 000 tons betmängd, varom yrkande framställts från vissa järnvägar,

reducerades antalet till omkring 175. Om det av tekniska eller ekonomiska

skäl icke vore möjligt att redan i år få omlastningsanordningar till

stånd vid samtliga 200 stationer, borde stationerna ifrågakomma i tur efter

den transporterade betmängdens storlek. Därest en fullt effektiv lastningsanordning

i något fall icke kunde på grund av lokala eller andra förhållanden

åstadkommas, vore betodlarna tacksamma för en anordning, som avsevärt

minskade behovet av arbetskraft för bctlastningen.

En särställning intoge sådana stationer, som saknade betvåg och bland

vilka funnes stationer med rätt betydande bettransporter. Det vore utan

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

tvivel befogat, att de större av dessa stationer bleve utrustade med betvåg,

varom cenralföreningen hade för avsikt att göra framställning till Svenska

sockerbolaget. Härigenom bleve dessa stationer alltså jämställda med nu

befintliga vågstationer. Beträffande stationer, där våg icke komme att finnas,

oaktat betodlingen vore någorlunda avsevärd, borde körbanorna i förekommande

fall hårdgöras och eventuellt höjas, varjämte borde tillses, att de

erhölle tillräcklig längd för det relativt störa antal järnvägsvagnar, som här

måste finnas uppställda med hänsyn därtill, att varje betodlare måste ha

sin egen vagn.

Vad beträffade de mindre stationerna, d. v. s. stationer med en mindre

transportmängd än 1 500 ton, vore det givetvis önskvärt, att även pa vissa

av dessa stationer anordningar av enklare beskaffenhet kunde komma till

stånd genom vederbörande järnvägs försorg, varvid emellertid borde kunna

förutsättas medverkan från berörda betodlares sida.

Rörande anordningarna för mottagning av betmassa framhölls, att lastplaner

och tillfarter på många platser behövde hårdgöras, vilket helst bprde

ske genom stensättning eller cementering, så att planerna lätt kunde hållas

rena, dessutom borde i förekommande fall tillses, att lossning av betmassa

kunde ske på sådan plats, att lossningen icke komme i kollision med lastningen

av betor.

Något bidrag från betodlarna vore knappast att påräkna till ifrågavarande

anläggningar. Det pris för betorna, som för innevarande år fastställts

av regeringen efter förhandling med centralföreningen, vore så lågt, att det

icke inrymde någon marginal för en sådan opåräknad utgift. Här vore

dock fråga om kostnader av sådan storlek, att det icke gärna kunde ifrågasättas,

att järnvägarna ensamma skulle svara för desamma. Med hänsyn

till den föreliggande onormala situationen och då fullgörandet av betlevcranserna

vore ett uppenbart statsintresse, maste det emellertid anses motiverat,

att staten trädde emellan med ett avsevärt bidrag till dessa kostnader.

Man borde även beakta, att förhållandena vid årets betkampanj kunde vara

sådana, att transport av betor med bil till vederbörande fabrik kunde komma

i fråga endast i mycket begränsad omfattning eller kanske alls icke på

grund av då rådande bensinbrist.

Från järn vägsrepresentanternas sida hade framhållits:

Man hade redan nedlagt betydande kostnader på anordningar för betlastningens

underlättande och man hade nog tänkt sig att fortsätta härmed i

en takt, som svarade mot vederbörande järnvägs ekonomiska möjligheter

och med iakttagande av en ordningsföljd, som bestämdes med hänsyn tagen

till bettransporternas omfattning och till utsikten, att dessa komme att kvarbliva

vid järnvägen. De anordningar, som redan nu funnes vid ett mindre

antal stationer, svarade emellertid som regel icke mot betodlarnas nu framställda

krav, varför dessa anordningar måste ombyggas eller kompletteras.

Ett realiserande av de framställda önskemålen, vilket troligen i vissa fall

skulle visa sig praktiskt taget ogörligt, komme alt betinga så stora kostnader,

att det vore uteslutet, att de kunde bestridas av järnvägarna ensamma.

Bidrag från staten eller från betodlarna eller från båda dessa parter vore

därför en förutsättning för att anordningarna skulle kunna komma till stånd.

Vidare borde man icke kunna påfordra investering av något mera avsevärt

järnviigskapital för ifrågavarande ändamål, såvida icke garanti i någon

form kunde åvägabringas, att betorna komme att kvarbliva vid järnvägen i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 287.

ungefär nuvarande omfattning. Det vore för järnvägarna väl bekant, att

man vid sockerfabrikerna träffade anstalter för bekväm lossning av betor,

som ankomme direkt med landsvägsfordon, och att vederbörande fabriksledningar

hyste förhoppning att härigenom kunna avsevärt öka denna tillförsel

på järnvägstransporternas bekostnad, en förhoppning, som i viss utsträckning

redan realiserats. Vid en återgång till mera normala förhållanden

kunde man vidare säkerligen räkna med att lastbilar i allt större omfattning

komme att tagas i anspråk för bettransporter, och därvid komme

den omständigheten, att en betodlare hade längre väg till fabriken än till

järnvägsstationen att förlora i betydelse. Slutligen hade från betodlarehåll

framhållits, att vid körning direkt till fabrik järnvägsfrakten även för betmassa

bortfölle, varigenom man så att säga gratis finge massan med sig hem

från fabriken. Med hänsyn tagen till alla dessa omständigheter borde kunna

ifrågasättas, att sockerbolaget förpliktade sig att vägra mottaga betor,

som landsvägsledes ankomme till fabrik, för den händelse motsvarande

transporter tidigare skett med järnväg från station, där lastningsanordning

komme till stånd under innevarande år.

Frågan om investering av järnvägskapital i dylika anläggningar komplicerades

vidare av det tillämnade förstatligandet av enskilda järnvägar, vilket

gjorde vederbörande järnvägar betänksamma beträffande kostnaderna.

Utredningsmannen har därefter framhållit, att detaljutredningar pågå rörande

de lämpligaste lastningsanordningarna på varje plats, betodlarnas villighet

att bidraga till kostnaderna för ifrågasatta anordningar samt om möjligheten

att av betodlarna få förbindelser om järnvägstransporter av betor

i nuvarande omfattning under lämpligt antal år framåt.

För egen del har utredningsmannen anfört följande:

Fördelningen av bettransporterna till de olika sockerfabrikerna på järnväg

och på landsväg vore i hög grad varierande. Sålunda fraktades under

1939 års betkampanj till sockerfabriken i Karlshamn 95 % av hela betleveransen

järnvägsledes, under det motsvarande procentsats för fabriken

i Skivarp var 36. I genomsnitt uppgingo järnvägstransporterna år 1939 till

60 % av hela den till fabrikerna transporterade betmängden och utgjorde

sammanlagt 1 223 933 ton. Dessa transporter vore av den omfattning, att

de för vissa järnvägar spelade en betydande roll i ekonomiskt avseende.

Huru fördelningen av bettransporterna på järnväg och på landsväg kunde

komma att gestalta sig i framtiden, vore givetvis omöjligt att avgöra, men

den av järnvägarna hävdade uppfattningen torde nog vara riktig, att stor

risk förelåge för ytterligare avledning från järnvägarna av dessa transporter.

Med hänsyn till den situation, som måste förväntas föreligga på arbetsmarknaden

och i fråga om bensintillgång vid innevarande års betkampanj,

vore det utan tvivel synnerligen önskvärt, om redan till hösten 1940 kunde

åstadkommas sådana lastningsanordningar på berörda järnvägsstationer,

att behovet av mänsklig arbetskraft för betomlastningen så gott som helt

och hållet bortfölle. Emellertid torde den fortsatta detaljutredningen komma

att giva till resultat, att anordningar, som vore till i det närmaste 100 %

effektiva, icke vore möjliga att åstadkomma för rimliga kostnader på åtskilliga

stationer. En lastningsbrygga med en höjd av 2,5 meter över spåret

måste givas en uppfart med en stigning av högst 1 : 20 och en nedfart

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

med ungefär dubbelt så stark stigning. Då bryggans horisontella del borde

hava en längd av 20 å 30 meter, bleve det utrymme, som toges i anspråk

av bryggan, alltså cirka 100 meter långt, vilken spårlängd komme att

undandragas den normala trafiken. Ett sådant utrymme för enbart betlastning

torde i många fall kunna åstadkommas endast efter utvidgning av

bangården, eventuellt i samband med förvärv av mark. Bortsett tran ait

dylika vidlyftiga arbeten endast i viss begränsad omfattning kunde tänkas

genomförda redan till hösten innevarande år, komme kostnaderna härför

att ofta bliva så betydande, att de med hänsyn till bettransporternas storlek

och risken, att järnvägarnas bettransporter komme att avsevärt reduceras,

måste betecknas som prohibitiva. Man torde därför kunna räkna med

sådana arbeten endast på stationer med mera betydande bettransporter,

vilka kunde förväntas komma att åtminstone i huvudsak kvarbliva vid

järnvägen. På övriga stationer, där bryggor ansåges böra anordnas, finge

man nöja sig med lägre sådana, exempelvis 1,5 å 2 meter höga. Även

sådana bryggor vore till mycket god hjälp vid betlastning och reducerade

behovet av mänsklig arbetskraft till måhända endast omkring 25 % av

vad som erfordrades vid lastning från vagn på ett plan i nivå med järnvägsspåret.

Men även för detta reducerade arbete krävdes en någorlunda

fullgod arbetare, varför betodlarnas önskemål komme att beträffande sådana

stationer bliva endast ofullständigt tillgodosett. Så bleve emellertid

fallet även vid järnvägsstationer, som saknade betvåg, och vid stationer

med en bettransportmängd under 1 500 ton.

Vad anginge elevator för betlastning, så hade en sådan anordning den

fördelen, att elevatorn toge väsentligt mindre bangårdsutrymme i anspråk.

Den elevator av förut omnämnd typ, som prövats under senaste betkampanjen

i Österslöv, både visat sig fylla högt ställda fordringar beträffande

effektivitet och driftsäkerhet. En sådan uppfordringsanordning i kombination

med elektriskt driven lyftkran för vagnskrovens tippning i elevatorgropen

eliminerade praktiskt taget hela behovet av mänsklig arbetskraft.

Man kunde emellertid icke räkna med möjligheten att till årets betkampanj

anskaffa något större antal dylika apparater. Den firma, som

konstruerat och levererat elevatorn till Österslöv, hade på förfrågan meddelat,

att den kunde åstadkomma leverans av endast omkring 15 elevatorer

till instundande höst och detta endast under förutsättning, att beställning

gjordes inom närmaste tiden och att erforderliga materialier, speciellt

gummi för transportbanden, komme att kunna anskaffas lör leverans i

tillräckligt god lid.

Att på detta stadium av utredningen med någorlunda noggrannhet kalkylera

kostnaderna för de lastningsanordningar, som kunde komma till

stånd till innevarande års betkampanj, vore icke möjligt. För en station,

där utvidgning av bangården erfordrades för all bereda plats för en hög

lastningsbrygga och där mark för ändamålet måste förvärvas, kunde kostnaden

i sin helhet komma att uppgå till 50 000 kr. och däröver. Då enligt

vad förut framhållits sä dyrbara anläggningar torde kunna åstadkommas

endast på etl mindre antal stationer, syntes man kunna räkna med en

avsevärt lägre genomsnittskostnad. På grund härav kunde totalkostnaden

förväntas komma att röra sig om ett belopp icke överstigande 3 milj. kr.

Vad anginge finansieringen av dessa betydande arbeten, sä vore det.

såsom tidigare framhållits, tydligt, att järnvägarna, om anläggningarna

skulle komma till utförande redan i år, kunde åtaga sig endast en mindre

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj.ts proposition nr 287.

del av kostnaderna härför. För betodlarna medförde tillkomsten av bekväma

lastningsanordningar ekonomisk fördel, enär härigenom dels möjliggjordes

användning av billig arbetskraft för betornas framkörning till

stationerna, dels lastningen till järnvägsvagn skedde snabbare än vad som

eljest vore möjligt. Vid de lokala förhandlingar, som redan ägt rum mellan

betodlare och representanter för järnvägarna, hade det också framkommit,

att betodlarna i vissa fall icke vore obenägna att lämna någon ekonomisk

medverkan till anläggningarna i fråga.

Det torde få anses vara ett betydande statsintresse med hänsyn till folkförsörjningen,

att de anläggningar, varom här vore fråga, kunde komma

till stånd redan i år i så stor utsträckning som möjligt. För att så skulle

kunna ske torde emellertid bliva nödvändigt, att staten trädde emellan

med viss subvention utan återbetalningsskyldighet. Sedan bleve det vederbörande

järnvägs sak att överenskomma med berörda betodlare om deras

medverkan för bestridande av den återstående kostnaden. Då det bidrag,

som kunde komma att lämnas av betodlarna, i regel torde komma att utgå

i form av årlig avgäld, komme järnvägens kapitalutlägg sannolikt att i

många fall bliva alltför betungande. Önskvärt vore därför, att staten lämnade

sin medverkan även på det sättet, att järnväg kunde erhålla statslån

lör bestridande av viss del av kostnaden, vilket lån borde amorteras under

lämpligt antal år framåt.

Efter särskilda remisser ha fullmäktige i riksgäldskontoret och järnvägsstyrelsen

den 16 maj 1940 avgivit yttranden i ärendet.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sitt yttrande förklarat, att de, under

förutsättning att de ifrågasatta anordningarna anses böra vidtagas, ej ha

något att erinra mot att medverkan från statens sida äger rum genom dels

direkt statsbidrag och dels statslån samt att handhavandet av lånemedlen

skall ankomma på riksgäldskontoret.

Beträffande lånevillkoren ha fullmäktige förordat, att lånen skola amorteras

under tio år med lika årliga annuiteter och med hänsyn till den

korta amorteringstiden förräntas efter en räntefot av 4 %. Därjämte ha

fullmäktige, i betraktande av betydelsen ur folkförsörjningssynpunkt av

att de föreslagna anordningarna komma till stånd, ifrågasatt, om icke

fordran på säkerhet för lånen skulle kunna i särskilda fall eftergivas, enär

för flera av de järnvägsföretag, som här kunna ifrågakomma, svårigheter

torde möta att lämna godtagbar säkerhet för erhållna lån.

Fullmäktigen Magnusson har ansett sig icke kunna biträda övriga fullmäktiges

tillstyrkande yttrande samt har till skäl därför framhållit:

Jag anser föreslagna åtgärder vara av sådant slag, att de böra ordnas av

de närmast intresserade parterna, järnvägarna och Svenska sockerfabriks»ktiebolaget,

vilket senare företag i stor utsträckning innehar aktier i »betjärnvägarna»

och genom olika åtgärder i hög grad gynnat bettransporter

efter järnvägarna och motverkat biltransporter. Att under sådana förhållanden

för en tillfällig situation påkräva statshjälp för att utbygga kostnadskrävande

lastningsanordningar vid järnvägarna finner jag icke vara

tillräckligt motiverat, då dels inrättandet av högre kajer innebär endast

ringa fördel för avlastning av fordon, som sakna tippanordningar, dels

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 287.

7

anledning finnes att antaga, att vid tiden för betskörden vid tyngre arbeten

van arbetskraft kan finnas att tillgå från andra yrkesområden.

Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande inledningsvis erinrat om att frågan

om förbättrade anordningar för lastning av sockerbetor vid järnvägsstationerna

i Skåne under de senare åren varit föremål för åtskilliga överläggningar

och utredningar, bland annat genom en av representanter för intressenterna

i frågan bestående kommitté, bettransportkommittén, vilken i maj

1939 framlagt resultatet av sitt arbete. Härefter har styrelsen meddelat,

att styrelsen i anslutning till denna utredning låtit vid några lämpliga

stationer på försök utföra nya kajanordningar, vilka prövats under betkampanjen

1939, samt att styrelsen allt fortfarande hade sin uppmärksamhet

riktad på dessa frågor och avsåge att även framdeles vidtaga de anordningar,

som kunde befinnas påkallade och förenliga med statens järnvägars

eget affärsintresse.

Järnvägsstyrelsen har vidare anfört:

Den inom folkhushållningsdepartementet nu verkställda utredningen

syntes att döma av den av utredningsmannen lämnade redogörelsen, liksom

de tidigare företagna utredningarna, närmast vara föranledd av en

från betodlarhåll gjord framställning. Till de förut angivna skälen hade

nu kommit ytterligare den omständigheten, att man för detta års betkampanj

icke kunde i full utsträckning räkna med fullgod arbetskraft för

betornas lastning å stationerna utan därför torde bliva nödsakad anlita i

fysiskt hänseende svagare arbetskraft nämligen minderårig och kvinnlig

sådan. Att frågan nu aktualiserats och att åtgärder ansåges böra vidtagas

för förbättrade lastnings- och lossningsanordningar vid stationerna i den

av utredningsmannen angivna omfattningen, torde alltså främst vara att

tillskriva de av det rådande krisläget föranledda förändringarna å arbetsmarknaden.

På grund av de knapphändiga uppgifter, som lämnats angående den

tänkta användningen av det för ändamålet ifrågasatta anslagsbeloppet,

3 miljoner kronor, kunde järnvägsstyrelsen icke ingå på någon prövning,

huruvida den sålunda angivna kostnadssumman kunde anses lämpligt avvägd.

I detta hänseende ansåge sig styrelsen endast helt allmänt böra göra

det uttalandet, att snabba och effektiva åtgärder kunde vara påkallade för

att ovan berörda förändringar i fråga om arbetarförhållandena inom jordbruket

icke skulle menligt inverka på landets försörjning med ett för folknäringen

så viktigt livsmedel som socker.

Om styrelsen sålunda till fullo erkände betydelsen och angelägenheten

av att allt gjordes för att trygga sockerproduktionen, så kunde styrelsen däremot

icke finna skäligt och rättvist, att järnvägarna såsom här tydligen

åsyftades skulle påläggas huvudparten av kostnaderna för de härav betingade

anordningarna.

Såsom redan framhållits vore statens järnvägar beredda att vidtaga de

anordningar och ikläda sig de kostnader, som kunde vara påkallade av ett

mera normalt behov, och som kunde vara ägnade att till järnvägarna varaktigt

binda bettransporterna. Även de enskilda järnvägarna torde kunna

förutsättas villiga att lämna sin medverkan, så långt denna kunde anses

förenlig med det egna ekonomiska intresset. De anordningar, varom nu

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

vore fråga, sträckte sig emellertid väsentligt längre, i det att desamma till

övervägande del syntes vara påkallade av nu inträdd rubbning i betodlarnas

normala arbetar- och transportförhållanden. I den mån dessa särskilda

omständigheter bortfölle, förelåge sålunda stor risk för att åtskilliga av

de nu ifrågasatta anordningarna komme att bliva mindre väl eller kanske

ej alls utnyttjade.

Kunde garantier åvägabringas, att järnvägarna även efter återinträdet

av mera normala förhållanden finge behålla hela den trafik av betor och

betmassa, för vars besörjande anordningar nu vore avsedda att träffas,

och att icke en stor och med åren allt större del av transporterna ånyo

övertoges av lastbilar för direkt befordran till och från sockerfabrikerna,

skulle järnvägsstyrelsen för statens järnvägars del kunna tillstyrka det

föreslagna sättet för kostnadernas bestridande. Då såsom framginge av

såväl tidigare som den nu verkställda utredningen icke vare sig betodlarna

eller sockerbolaget syntes vilja lämna några sådana utfästelser, måste styrelsen

emellertid ställa sig betänksam. För järnvägarna kunde de föreslagna

anordningarna nämligen i avsaknad av sådan garanti i många fall

hava till följd en överdimensionering av transportapparaten och medföra

ökade kostnader, som ej kunde kompenseras genom ökad trafik och därmed

följande ökade fraktinkomster.

Annorlunda vore förhållandet med betproduktionen, för vilken dylika anordningar

enligt vad som framginge av de verkställda utredningarna innebure

viss rationalisering och ett nedbringande av omkostnaderna genom

därmed vunnen möjlighet att utföra berörda lastnings- och lossningsarbete

snabbare samt med mindre personal eller billigare sådan. Det skulle vid

sådant förhållande kunna synas ligga närmast till hands, att de nu ifrågasatta

anordningarna bekostades av betodlarna själva. Eftersom kostnaderna

i allt fall i sista hand skulle komma att få bäras av sockerkonsumenterna,

torde det emellertid vara mera praktiskt, att anläggningarna utfördes på

sockerbolagets bekostnad, genom vilket förfaringssätt automatisk täckning

erhölles för tillkommande kostnader för drift, räntor och amortering, och

investering av statsmedel kunde undvikas. Man säkerställde ju därmed

också att ett blivande statsmakternas beslut komme att ofördröjligen

effektueras.

Efter nu angivna synpunkter har styrelsen upptagit frågan till bedömande

ur driftsteknisk synpunkt samt därvid i princip ställt sig mycket tveksam

beträffande anläggande av betkajer utöver vad en fortlöpande erfarenhet

kunde visa nödigt. I detta hänseende har styrelsen framhållit bland annat:

Den år från år fortskridande avledningen av betor och betmassa från

järnväg till landsväg, om vilken tidigare talats, torde knappast kunna hejdas

genom att betkajer byggdes. I detta hänseende erinrades om de vid årets

riksdag väckta motionerna, att lastbilar skulle utan trafiktillstånd få forsla

betor och betmassa. Även vore att beakta att — genom rationalisering av

sockerfabrikernas drift — bettrafiken vore begränsad till c:a 6 å 8 veckor

per år, vilket ställde kostsamma krav på järnvägarnas vagnhållning, att betbryggorna

förutsatte tippbara fordon eller särskilda mekaniska hjälpmedel,

att betbryggorna icke kunde finna användning för annan trafik än betor —

således ej ens för betmassa, enär bryggorna kunde användas endast för lastning,

icke för lossning — samt att betbryggorna kunde, genom det utrymme

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 287.

9

de toge i anspråk, bliva i någon mån hinderliga för annan trafik. Slutligen

torde hänsyn böra tagas till det nuvarande ovissa läget, om vars följder och

utveckling ingen nu kunde med bestämdhet döma.

Ansåges trots ovan framförda betänkligheter statsmedel likväl böra anvisas

för ändamålet, så kunde järnvägsstyrelsen under inga förhållanden

tillstyrka, att denna anvisning gåves formen av kapitalinvestering i statens

järnvägars fond eller lån till de enskilda järnvägarna, för den händelse vid

bestämmandet av köpeskillingen för vederbörande enskilda järnväg vid ett

framtida statsförvärv av densamma hänsyn skulle tagas till kapitalutlägg

av ifrågavarande slag, vilket ju komme att hava till följd att statens järnvägars

fond komme att i sinom tid belastas även med dessa kapitalutlägg.

Av den verkställda utredningen framgår, att under normala förhållanden Departeen

avsevärd del av sockerbetsskörden järnvägsledes transporteras till socker- mentschefen

fabrikerna. Med utgångspunkt från nu rådande förhållanden torde det vidare

kunna förutses, att järnvägarna under kommande höst i väsentligt vidgad

omfattning komma att tagas i anspråk för bettransport. Det är ur olika

synpunkter av vikt att dessa transporter kunna försiggå med minsta möjliga

svårigheter. Emellertid saknas i stor utsträckning vid järnvägarna särskilda

anordningar för lastning och lossning av betor. Med den knapphet på arbetskraft,

som för närvarande framträder och även i fortsättningen kan befaras

komma att göra sig gällande på hithörande område, innebär denna brist en

avsevärd olägenhet, vilken måhända i viss utsträckning kan äventyra tillförseln

av betor till sockerfabrikerna. Det synes därför angeläget att åtgärder

vidtagas i syfte att underlätta bettransporterna genom att vid olika järnvägsstationer

i betdistrikten införa arbetsbesparande anordningar för lastning

och lossning av betor.

Anläggandet av dylika anordningar är givetvis ett bestyr, som under vanliga

förhållanden helt bör åvila de enskilda intressenterna. För järnvägarnas

del måste anordningarna innebära en förstärkning i konkurrensen med

lastbilarna om transporten av betor och därigenom skapa en viss garanti

för att sådan transport även i fortsättningen kommer att äga rum järnvägsledes.

Alt dessa fördelar uppmärksammats på järnvägshåll framgår tydligt

av att järnvägarna själva redan påbörjat anläggningar av det slag, varom

nu är fråga, och att avsikten är att i lämplig takt fortsätta därmed. För

betodlarna torde fördelen ligga i att vissa besparingar kunna uppnås genom

att mindre kvalificerad arbetskraft kan anlitas eller, i händelse att tillgång

finnes å kvalificerad sådan, densamma kan mera effektivt utnyttjas. För

den enskilde arbetaren slutligen erbjuda anordningar av ifrågasatt slag den

fördelen, att arbetet blir mindre krävande.

Anläggningarna i fråga kräva emellertid investering av betydande kapital.

1 nuvarande läge kan det ej förutsättas, att de enskilda intressenterna äro

villiga ombesörja detta i erforderlig omfattning under närmaste tiden. För det

allmänna är det dock av synnerlig vikt ur folkförsörjningssynpunkt att

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sand. Nr 287. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

anläggningar av här förevarande art komma till stånd med största möjliga

skyndsamhet. Med hänsyn härtill lärer staten icke kunna undgå att ekonomiskt

bidraga till anordningarnas förverkligande.

För bedömande av storleken av de bidrag, som sålunda från statens sida

höra ifrågakomma, synes i första hand böra klarläggas, i vilken omfattning

de avsedda anordningarna bliva erforderliga och kostnaderna för desamma.

Utredningen är i detta hänseende icke slutgiltig, men de preliminära uppgifterna,

vilka utredningsmannen lämnat, synas kunna accepteras såsom utgångspunkt

för bedömandet. Av utredningen framgår, att omkring 200 järn

vägsstationer i betdistrikten äro i behov av särskilda anordningar för lastning

av betor. Vid denna beräkning ha medtagits samtliga stationer, vid vilka

lastas en betkvantitet av minst 1 500 ton per år. Utgår man däremot från

en betkvantitet av 2 000 ton per år, bortfalla omkring 25 å 30 stationer. I

dylikt fall kan man alltså räkna med att omkring 170 å 175 järnvägsstationer

erfordra anordningar för befästning. De anordningar som kunna ifrågakomma

utgöras av elevatorer av viss typ, vilken redan varit i bruk under en

betkampanj och befunnits ändamålsenlig, eller lastningsbryggor. Kostnaderna

för dessa anordningar växla givetvis efter de lokala förhållandena,

men ha av utredningsmannen beräknats genomsnittligen belöpa sig å 15 000

kronor per anläggning, oavsett dess art. Med hänsyn till de tämligen störa

anläggningskostnaderna ävensom därtill, att det torde visa sig omöjligt att

under nu rådande förhållanden till hösten 1940 hinna färdigställa samtliga

erforderliga anläggningar, synes det mig lämpligt, att anordnandet av anläggningarna

begränsas till de stationer, vilka mottaga minst 2 000 ton betor

per år. Med ledning av utredningsmannens uppgifter kunna kostnaderna för

samtliga anläggningar uppskattas till i runt tal (175X15 000=) 2 625 000

kronor.

Enligt vad jag inhämtat torde av de 175 stationer, som alltså komma i

fråga, omkring 70 stycken vara belägna å järnvägar, anslutna till statsbanenätet

eller de statliga järnvägsbolagen. Kostnaderna för anordningarna

ifråga för dessa stationer synas höra finansieras genom att ett kapitalinvesteringsanslag

anvisas för ändamålet. Med utgångspunkt från de

tidigare omnämnda kostnadsberäkningarna erfordras ett anslag av 1 050 000

kronor för ändamålet, vilket synes kunna avrundas till 1 000 000 kronor.

Jag anser mig visserligen böra utgå från att bidrag från de enskilda intressenter,

vilka ha fördel av anläggningarna, äro att påräkna, men då dessa

bidrag icke torde komma att erhålla formen av kapitaltillskott, synes det

lämpligt att ett anslag av angiven storlek ställes till järnvägsstyrelsens förfogande.

Frågan om viss avskrivning av detta anslag anmäles i annat sammanhang

denna dag av chefen för finansdepartementet. Järnvägsstyrelsens

krav på att svenska sockerfabriksaktiebolaget skall finansiera anläggningarna

synes mig icke tillräckligt motiverat.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 287.

11

Vad därefter angår de kostnader, som belöpa å stationer vid enskilda

järnvägar, kunna desamma enligt förut angiven grund beräknas till cirka

1 575 000 kronor. Beloppet torde kunna avrundas till 1 500 000 kronor.

Såsom jag tidigare framhållit torde dessa kostnader böra bäras, utom

av staten, även av de enskilda intressenterna, vilka i detta fall äro järnvägarna

och betodlarna. Betodlarnas bidrag synes kunna uttagas genom

avgift å det inlastade godset, exempelvis kajavgift eller annan avgift av

liknande slag. Fördelningen å intressenterna av kostnaderna synes rätteligen

böra ske efter den nytta, vederbörande har av anordningarna. Då

en uppskattning härav givetvis av praktiska skäl icke kan göras, måste

grunderna för kostnadsfördelningen bestämmas efter skälighetsprövning.

Med hänsyn till angelägenheten av att de planerade anordningarna verkligen

komma till stånd i största möjliga utsträckning synes statens bidrag

böra tilltagas så stort, att detsamma innebär en kraftig stimulans till

igångsättande av anläggningsarbeten för ändamålet ifråga. Ur denna

synpunkt torde vara motiverat, att statsbidraget i regel utgår med

hälften av kostnaderna. Jag vill således förorda, att 750 000 kronor ställas

till förfogande för ändamålet. Med utgångspunkt från att sammanlagda

statsbidragen icke böra överstiga 750 000 kronor synes Kungl. Maj:t eller

av Kungl. Maj:t utsedd myndighet, efter regler som fastställts av Kungl.

Maj:t, böra bestämma bidragets storlek i det särskilda fallet. För här berörda

ändamål synes ett reservationsanslag böra anvisas å driftbudgeten.

Utförandet av de ifrågasatta anordningarna bör omhänderhavas av järnvägarna.

För att underlätta järnvägarnas finansiering av den del av kostnaderna

för anordningarna, som icke täckes av statsbidrag, synes möjligheter

böra beredas järnvägarna att erhålla lån från staten. Lånen böra efter

beslut av Kungl. Maj:t eller den myndighet, som Kungl. Maj:t utser, utlämnas

av riksgäldskontoret, som även synes böra handhava lånemedlen. För

lånen bör utgå ränta, förslagsvis 4 %. Lånen böra löpa under viss tid, högst

10 år, samt amorteras med lika årliga annuiteter. För lånen synes böra stål

las säkerhet, som kan godtagas av riksgäldskontoret. Såsom riksgäldskon

toret påpekat torde, där förhållandena så påkalla, fordran på säkerhet dock

kunna eftergivas.

Till bestridande av utgifterna för låneverksamlieten bör ett reservationsanslag

anvisas å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd. Eftersom

man kan utgå från att betydande belopp komma att tillskjutas av

järnvägarna utan att lånemöjligheten anlitas, torde man böra räkna med

en motsvarande begränsning av medelsbehovet för detta ändamål. Ett belopp

av 400 000 kronor torde vara tillfyllest.

Under åberopande av vad sålunda anförts och under framhållande att

proposition i ärendet torde jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas

utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen stad
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungi. Maj:ts proposition nr 287.

gade tiden gått till ända hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att

dels till Bidrag till lastnings- och lossningsanordningar

för sockerbetor för budgetåret 1940/41 under elfte huvudtiteln

anvisa ett reservationsanslag av .... kronor 750 000,

dels till Anordningar för lastning och lossning av sockerbetor

vid statens järnvägar för budgetåret 1940/41 å kapitalbudgeten,

under rubrik statens järnvägar, anvisa ett reservationsanslag

av........................ kronor 1 000 000,

dels ock till Lån till lastnings- och lossningsanordningar

för sockerbetor för budgetåret 1940/41 å kapitalbudgeten

under fonden för låneunderstöd anvisa ett reservationsanslag

av............................. kronor 400 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Persson.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1940

016934

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1940:227 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag till anordnande av lastningsoch lossningsanläggningar för sockerbetor m. m. jämte en i ämnet v s. 1 i texten