Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m

1940-05-24 · 41 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 40 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:288, Med förslag till lag om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

E

1

Nr 288.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.; given Stockholms

slott den 24 maj 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, att antaga härvid fogade förslag till

lag om skyldighet att bortföra varuförråd samt lag med vissa tillfälliga bestämmelser

angående panträtt enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss

panträtt i spannmål,

dels ock att samtycka till att Kungl. Maj :t, efter utfärdande av lag om skyldighet

att bortföra varuförråd, meddelar sådant förordnande, som i 1 § i

sistnämnda lag avses, att gälla tillsvidare.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

bihang till riksdagens protokoll 1040. 1 saml. Nr 288.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Förslag

till

Lag

om skyldighet att bortföra varuförråd.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej

är samlad, förordna, att vad i 2—14 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock

må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit

riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio

dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio

dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av

nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

Om bortförande av varuförråd.

2 §•

När det finnes erforderligt till förhindrande av att förråd av vara, som är

av vikt för befolkningen eller produktionen eller behövlig för krigsbruk eller

annat ändamål av betydelse för det allmänna, i händelse av krig genom

fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorat, äger Konungen eller

den Konungen därtill bemyndigat föreskriva, att förrådet skall bortföras från

den ort, där det förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt

läge.

Beslut om bortförande må avse jämväl vad som tillverkas eller eljest

framvinnes efter beslutets meddelande.

3 §■

För ändamål, som avses i 2 § första stycket, äger Konungen eller den

Konungen därtill bemyndigat föreskriva, att vara som i nämnda lagrum

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

3

sägs eller särskilt parti av sådan vara ej må föras till visst område av riket

eller ock må föras till visst område allenast efter tillstånd och på villkor, som

må hava angivits i tillståndet.

4 §•

Där ej angivits att bortförandet skall ske genom myndighets försorg, ankommer

det på varuförrådets ägare att verkställa bortförandet. Ägaren skall

därvid ställa sig till efterrättelse de bestämmelser beträffande bortförandet,

som må hava meddelats.

Innehaves förråd av annan än ägaren och har någon till säkerhet för fordran

panträtt i förrådet eller har innehavaren därav rätt att kvarhålla förrådet

till säkerhet för fordran, skall det ankomma på innehavaren i stället för

ägaren att verkställa bortförandet.

5 §•

Möter hinder för den, å vilken det enligt 4 § ankommer att bortföra varuförråd,

att ombesörja bortförandet, skall han ofördröjligen göra anmälan

därom hos den som meddelat beslutet om bortförandet.

Har anmälan skett, som i första stycket avses, eller har förrådet, utan att

sådan anmälan skett, icke bortförts inom föreskriven tid, må bortförandet

ske genom myndighets försorg.

6 §•

Verkställes bortförande av varuförråd genom myndighets försorg, vare

förrådets ägare eller innehavare skyldig att därvid lämna det biträde, som påkallas

av myndigheten.

7 §■

Bortförande av varuförråd skall så planläggas och verkställas, att den,

vars rätt därav beröres, icke lider större förfång än som föranledes av omständigheterna.

8 §•

Bortfört varuförråd må flyttas från den ort eller det område, dit förrådet

enligt beslutet om bortförandet skall föras, allenast efter tillstånd av Konungen

eller av den myndighet, som meddelat beslutet om bortförandet, och under

iakttagande av de villkor, som må hava angivits i tillståndet.

9 §■

Beslut om bortförande av varuförråd vare gällande mot förrådets ägare

eller innehavare, när han fått del därav; dock skall beslut, som avser vara,

vilken framvinnes efter beslutets delgivning, gälla från det varan framvunnits.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Om ersättning.

10 §.

För sådan transport av varuförråd, som ägare eller innehavare verkställt

till fullgörande av beslut om bortförande, ävensom för biträde, som lämnats

jämlikt 6 §, utgår ersättning av allmänna medel om och i den mån ej omständigheterna

till annat föranleda.

Har kostnad eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av bortförandet,

må han för sådan kostnad, där denna står i uppenbart missförhållande

till den nytta åtgärden kan anses medföra för honom, erhålla ersättning

av allmänna medel efter vad som finnes skäligt.

11 §•

Då varuförråd bortförts genom myndighets försorg, vare ägaren skyldig

återgälda myndigheten dess kostnad för bortförandet, om och i den mån

ägaren, därest han verkställt bortförandet, jämlikt 10 § skolat själv svara

för nämnda kostnad.

Har myndighet tagit vård om bortfört varuförråd, skall vad i första stycket

är stadgat äga motsvarande tillämpning beträffande kostnad, som myndigheten

fått vidkännas för vården.

12 §.

Myndighet äger till säkerhet för fordran, som i 11 § avses, kvarhålla så

mycket av förrådet, som svarar mot fordringen.

13 §.

Ersättning enligt 10 eller 11 § fastställes till beloppet av riksvärderingsnämnden.

Om uppgiftsplikt.

14 §.

Det åligger envar att vid förfrågan av länsstyrelse, polismyndighet, central

kristidsmyndighet eller annan av Konungen bestämd myndighet lämna upplysning,

huruvida och i vilken myckenhet han innehar vara, som i 2 § avses.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka, att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, varom

upplysning begärts, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller

annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker

och affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående

undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid,

då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna

angående husrannsakan äga tillämpning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 288.

Om straff och åtal.

5

15 §.

Har någon, å vilken enligt 4 § ankommer att bortföra varuförråd, sedan

beslutet därom jämlikt 9 § blivit gällande mot honom underlåtit att ombesörja

bortförandet, ehuru hinder därför icke mött, eller, då hinder mött, underlåtit

att göra anmälan därom enligt 5 §,

eller har någon, med vetskap om att föreskrift meddelats enligt 2 §, verkställt

bortförandet i strid med därom givna bestämmelser eller underlåtit att

lämna biträde vid bortförandet, efter vad i 6 § sägs, eller brutit mot det i

8 § stadgade förbudet eller underlåtit att iakttaga villkor, som uppställts

med stöd av sistnämnda lagrum,

eller har någon, med vetskap om att föreskrift meddelats enligt 3 §, brutit

mot förbud, som genom föreskriften meddelats, eller underlåtit att iakttaga

villkor, som jämlikt nämnda lagrum uppställts,

straffes med dagsböter eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, med straffarbete i högst två år.

Lag samma vare, där någon vid förfrågan enligt 14 § vägrat att lämna

upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning

eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet

rörande i första stycket av samma paragraf angivna förhållanden.

16 §.

Vad som inhämtats genom svar å sådan förfrågan eller vid sådan undersökning

eller granskning, som i 14 § sägs, må ej yppas i vidare mån än som

erfordras för vinnande av det med förfrågningen, undersökningen eller

granskningen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter

eller fängelse.

17 §•

Brott, som i 16 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse

av målsäganden.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

18 §.

Har föreskrift enligt 2 § ännu ej verkställts vid tid, då tillämpning av

bestämmelserna i 2—14 §§ upphör, skall verkställighet icke äga rum. Sådana

inskränkningar i förfoganderätten över varuförråd, varom i 3 och 8 §§ förmäles,

skola ej gälla längre än till nyss angivna tid. I fråga om ersättning,

vartill någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid, skola lagens

bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

19 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning av beslut om bortförande,

så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras

för tillämpning av denna lag.

Om besvär.

20 §.

Över riksvärderingsnämndens beslut enligt 13 § må klagan ej föras.

Har eljest beslut i fråga, som avses i denna lag, meddelats av annan än Konungen,

må besvär över beslutet anföras hos Konungen sist å tjugonde dagen

från det klaganden erhöll del därav; dock skall beslutet lända till efterrättelse

utan hinder av anförda besvär, om ej Konungen annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 30 juni 1941. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,

skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 18 § stadgas

rörande ersättning skall äga giltighet även därefter. I 16 § meddelad föreskrift

om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av

samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om sådant under tiden

för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, skall äga tillämpning

även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

/

Förslag

till

Lag

med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt

lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss

panträtt i spannmål.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har enligt 2 § lagen om skyldighet att bortföra varuförråd föreskrift meddelats

om bortförande av spannmål, i vilken panträtt är upplåten jämlikt lagen

om viss panträtt i spannmål, må spannmålen bortföras utan hinder av

bestämmelserna i 12 § sistnämnda lag.

Har sådant bortförande skett, som i första stycket avses, skall pantförskrivningen

gälla i den bortförda spannmålen utan hinder av vad i 14 §

lagen om viss panträtt i spannmål är stadgat.

2§-

Då pantförskriven spannmål bortförts i enlighet med föreskrift, som i 1 §

sägs, skall upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit dennes

förpliktelser enligt pantavtalet, ej mindre, där sådant enligt 3 § lagen

om viss panträtt i spannmål erfordras, tillse att spannmålen varder på sätt

där stadgas avskild, än även omedelbart meddela såväl registerföraren som

panthavaren uppgift om vederbörlig benämning å den fastighet, varå spannmålen

upplagts, samt om upplagsplatsen.

I fråga om förflyttning av spannmålen från upplagsplats, som i första

stycket sägs, skall vad om spannmålens bortförande från den ursprungliga

upplagsplatsen är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 §•

Registerföraren skall, sedan han erhållit meddelande som i 2 § avses, verkställa

anteckning om bortförandet i det i 6 § lagen om viss panträtt i spannmål

föreskrivna registret samt därefter till registerföraren i det tingslag eller

i den stad, dit spannmålen förts, överlämna avskritt av samtliga i registret

verkställda anteckningar om pantförskrivningen. Det åligger den register
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

förare, som sist nämnts, att införa anteckningarna i det av honom förda registret.

4 §•

Underlåter någon att fullgöra vad som enligt 2 § första stycket åligger

honom eller lämnar någon medvetet oriktig uppgift i meddelande, som i

nämnda lagrum avses, straffes med dagsböter; och skola i fråga om sådan

förseelse bestämmelserna i 19 § lagen om viss panträtt i spannmål äga motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 30 juni 1941; dock att i fråga om spannmål, som bortförts under

lagens giltighetstid, lagens bestämmelser skola äga tillämpning även efter

det lagen i övrigt upphört att gälla.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

9

Utdrag av protokollet över folkhushållningsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 10 maj 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, fråga angående

lagstiftning om skgldighet att bortföra varuförråd.

Föredraganden anför:

Den 8 december 1939 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens industrikommission

och statens livsmedelskommission att, under beaktande av vad i statsrådsprotokollet

över folkhushållningsärenden för samma dag anförts, verkställa

utredning samt framlägga förslag till erforderliga åtgärder för ordnande

av den undanförseltjänst, som i nuvarande läge ansåges påkallad.

Såsom ett första resultat av den anbefallda utredningen inkommo kommissionerna,

med skrivelse den 8 februari 1940, med ett principbetänkande i

undanförselfrågan, behandlande den allmänna planläggningen och organisationen

av undanförseltjänsten. I anledning av vad i nämnda betänkande

föreslagits utfärdade Kungl. Maj:t därefter den 23 februari 1940 kungörelse

med vissa bestämmelser angående undanförsel av varuförråd, m. m. (S. F. S.

1940: 113).

Enligt den förenämnda kungörelsen förstås med undanförsel av varuförråd

utspridning eller bortförande av förråden i syfte att i görligaste mån

förhindra att de, i händelse av krig, genom fiendens åtgöranden förstöras

eller eljest gå förlorade. Med utspridning avses i kungörelsen fördelning av

ett å en ort befintligt varuförråd å flera förvaringsplatser inom samma ort i

avsikt att begränsa verkningarna av anfall från luften. Med bortförande avses

förflyttning av varuförråd från en ort till annan med mindre utsatt läge.

Utspridningen betraktas såsom en luftskyddsangelägenhet, medan bortförandet

däremot icke ansetts böra åvila luftskyddsmyndigheterna. Beträffande

bortförande av varuförråd stadgas i kungörelsen, att industrikommissionen

och livsmedelskommissionen skola, vardera kommissionen beträffande varor

som falla inom dess verksamhetsområde, planlägga bortförande i erforderlig

omfattning av staten tillhöriga förråd; samråd skall därvid ske med

de myndigheter, i vilkas vård förråden befinna sig eller vilkas verksamhet

eljest äger samband med planläggningen. Planernas verkställande skall vara

beroende av Kungl. Maj:ts förordnande därom. Enligt kungörelsen hava de

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

båda kommissionerna vidare att, efter samråd med myndigheter som nyss

sagts, i erforderlig utsträckning uppgöra planer för bortförande av förråd,

tillhöriga annan än staten, samt att verka för att dessa planer i största möjliga

utsträckning på frivillighetens väg genomföras. Det åligger kommissionerna

att vid planläggningen inhämta yttrande från överbefälhavaren över

rikets försvarskrafter angående frågan, för vilka delar av landet bortförande

bör planläggas och till vilka delar av landet förråden böra föras. Kristidsstyrelser

och kristidsnämnder skola, enligt de närmare bestämmelser livsmedelskommissionen

meddelar, biträda kommissionerna vid fullgörande av

de ifrågavarande uppgifterna. Enligt kungörelsen skall vardera kommissionen

till chefen för folkhushållningsdepartementet överlämna sådana av kommissionen

upprättade planer, som i det föregående sägs. Vidare stadgas i

kungörelsen, att det skall åligga statsmyndighet att vid uppläggande av

varuförråd, som med hänsyn till förrådets storlek och varans art kan hava

betydelse för folkförsörjningen, samråda med vederbörande kommission angående

platsen för förrådets uppläggande. Ytterligare stadgas att, där statsmyndighet

under sin vård har varuförråd å olika orter, myndigheten skall

samråda med vederbörande kommission angående den ordning, i vilken förråden

skola tagas i anspråk. Bestämmelserna i kungörelsen äga icke tillämpning

beträffande försvarsväsendet tillhöriga eller för dess räkning avsatta

förråd.

De rättsliga och ekonomiska spörsmål, som sammanhänga med frågan om

tvångsbortförande av varuförråd i enskild ägo, hava därefter varit föremål

för ytterligare utredning inom kommissionerna. Efter slutförande av utredningen

hava kommissionerna den 24 april 1940 till folkhushållningsdepartementet

inkommit med ett inom kommissionerna utarbetat förslag rörande

viss lagstiftning om bortförande av varuförråd, vid vilket såsom bilagor fogats

dels ett förslag till lag om skyldighet att vid krig eller krigsfara bortföra

varuförråd, dels ock ett förslag till lag om ändrad lydelse av 12 och

14 §§ lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål.

I sitt förslag hava kommissionerna inledningsvis framhållit, att det kunde

visa sig svårt att på frivillighetens väg åstadkomma ett effektivt genomförande

av uppgjorda planer beträffande bortförande av varuförråd, som tillhörde

andra än staten; de möjligheter att tvångsvis bortföra egendom, som

enligt gällande lagstiftning stode till myndigheternas förfogande, vore å

andra sidan ytterst begränsade och enligt kommissionernas uppfattning otillräckliga.

Beträffande sistnämnda fråga hava kommissionerna anfört:

På olika områden hade utfärdats föreskrifter, vilka i sin räckvidd tangerade

ett med tvångsmedel genomfört bortförande av varor.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 288.

11

I viss utsträckning kunde sålunda det syfte, som låge bakom önskemålet

om rätt att tvångsvis bortföra enskild egendom, uppnås genom användande

av de befogenheter, allmänna förfogandelagen gåve Konungen. I den mån

det funnes erforderligt, att förnödenhet för vissa särskilt angivna ändamål

ställdes till kronans förfogande, ägde Konungen enligt nämnda lag föreskriva,

att ägaren eller innehavaren av förnödenheten skulle avsta densamma till

kronan. Därvid vore emellertid att märka, att en tillämpning av allmänna

förfogandelagen som regel skulle innebära avsevärda olägenheter för staten.

Sålunda bleve staten nödsakad att övertaga äganderätten till förnödenheten,

att anskaffa lagerlokaler samt att ombesörja vården av förnödenheten och

— åtminstone i vissa fall — även försäljningen av densamma. Sin största

betydelse för nu ifrågavarande ändamål torde allmänna förfogandelagen ha

därigenom, att den enskilde genom hotet om ett tillämpande av lagen kunde

förmås att frivilligt bortföra varuförråd enligt statsmakternas önskan.

Enligt Kungl. Maj:ts förordning den 10 juni 1938 (nr 367) angående handel

med vissa mineraloljor vore importör av dylika oljor skyldig att i den

omfattning Kungl. Maj:t förordnade inom riket hålla lager av olja samt att

vid lagringen använda lagerplats, som Kungl. Maj:t anvisade. Kungl. Maj:t

hade därigenom tydligen möjlighet att, vad dessa oljor anginge, förordna om

det bortförande, som ansåges önskvärt. I praktiken torde denna möjlighet

dock icke få någon större betydelse med hänsyn till att befintliga förvaringsrum

i stort sett redan torde vara tagna i anspråk och nya förvaringsrum för

olja endast med svårighet kunde på kortare tid iordningställas.

För fullständighetens skull borde även påpekas, att vissa företagare enligt

lagen om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid arbetet a rikets

ekonomiska försvarsberedskap vore förpliktade att biträda vid planerandet

av bortförande av varuförråd; däremot kunde de icke med stöd av nämnda

lag åläggas att verkställa bortförandet.

Kommissionerna hava såsom allmän motivering till det av

dem framlagda förslaget anfört:

Enligt kommissionernas mening torde en utvidgning av statens rätt till

tvångsmässiga ingripanden till att omfatta även bortförande av yaruförrad

vara synnerligen påkallad. Man skulle visserligen kunna tänka sig, att staten

genom att av allmänna medel lämna ersättning för de kostnader och

olägenheter, som ett bortförande av varuförråd innebure för den enskilde,

skulle lyckas att i erforderlig utsträckning få till stånd ett bortförande på

frivillighetens väg. Emellertid kunde det befaras, att ett sadant tillvägagångssätt

i många fall skulle leda till att ägare av förnödenhet, som borde

bortföras, komme att framställa otillbörligt störa anspråk på gottgörelse av

statsverket samt, om dessa anspråk icke godkändes, komme att låta förnödenheten

vara kvar i den gamla förvaringsorten i hopp att framdeles kunna

utverka bättre villkor. Då en enskild ägare ej heller hade samma möjligheter

som statsmakterna att bedöma, hur stor den risk verkligen vore, som han

löpte genom att låta honom tillhöriga förnödenheter ligga kvar å en utsatt

ort, fbrde man också ha anledning befara, att intresset för att få till stånd

ett frivilligt bortförande ofta ej skulle vara tillräckligt levande.

Ytterligare ett skäl för att bereda statsmakterna möjligheten att tvångsvis

genomföra bortförande av förnödenheter i enskild ägo vore, att transportfrågan

endast därigenom torde kunna ordnas på ett någorlunda tillfredsställande

sätt. Samtliga transportmedel vore som bekant redan hårt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 288.

Jitade'' Df. d?* här kunde bliva fråga om mycket störa varumängder

bmde man darfor om möjligt ej vänta med bortförandet, till dess kriget

borjat eller krigsfaran blivit akut, utan borde söka att sätta i gång mei

aet i kS6rna ^ Snart far^, s>''ntes föreligga för att landet skulle bli fndraget

‘ kn8> a.ven om denna fara ej vore överhängande eller tydligt skönjbar

or e olknmgen i allmänhet. Vid en sådan tidpunkt vore emellertid antagligen

den enskilde mindre benägen för att frivilligt föranstalta om bort
°0™dp!,

Yfen fV h°n0m ägd förnödenhet. I synnerhet om brist på tränsportmedei

forelage vore det vidare givetvis av betydelse, att viktigare för
blickeiTk^

bor^f.°rdes f°re mindre viktiga. Den därför erforderliga överb

eken kunde ej forvantas föreligga hos den enskilde. Nu angivna syn
möiHghet^a^rhe^8!

^ bIlgodoses genom att statsmakterna bereddes

Sild ägo b 1 °m °Ch genomföra bortförande av förnödenheter i

I fraga om förslagets huvudsakliga innebörd anföra

kommissionerna:

Med hänsyn till det allvarliga ingrepp i den enskildes förfoganderätt ett

vangsbor tf orande av varuförråd innebure, syntes ett dylikt förfarande

k^elle^rigsUf83 * fÖ™tsätt™g a” -ket befun“l

skSfi S:!l]!l!LmåIfänfda k",n?a ifrågasattas om ej, i analogi med vad som

gräns n T forf.ogaadelagen; rätten att bortföra varuförråd borde begränsas

till att avse förråd av sådan förnödenhet, som vore av vikt för be
ändSl6avelhPtPH°idUktf10nan

fikn VOre behövlig för krigsbruk eller annat

pmlu 1-a betydelse for det allmanna. En sådan inskränkning skulle

emeUertid vara av ingen eller blott ringa verkan. 1 det läge, som utgjorde

förutsättningen för att lagens huvudbestämmelser skulle äga tillämpning

nge val nämligen det stora flertalet varuförråd, som härvidlag kund§e

komma i fraga anses vara av sådan vikt och betydelse, som nyss sagts Vid

SK Ä," bor''fr"d<i mäS,e man * beaktaBa,t del

Iven att fölS ndi T,88* fdet "gna landets behov av förnödenheter utan

tillfälle1»» 5-■ ?’ !Iende genom erövring av ett varuförråd bleve i

tdlfalle att starka sitt forsorjnmgsläge beträffande sådan vara.

r-ittinn besluta °™ bortförande av förnödenhet torde böra innefatta

h r l iln TT’ V3rt fornödenbeten skall föras. I beslutet om bortförande

o Ir S a f angl7as’ att förnödenheten skulle föras till en viss

ort eller till ett visst område.

Sedan beslut om bortförande av visst varuförråd meddelats, kunde nva

torrad av samma varuslag framvinnas inom det område, från vilket bortorandet

agt rum. Därest inga särskilda bestämmelser förelåge, skulle för

värje sädant forrad, allt efter som framvinnandet ägde rum, nytt beslut om

bortförande behova träffas. För att undvika ett dylikt relativt omständligt

Km -rde Sf-nteS,,det bora föreskrivas, att beslut om bortförande finge avse

hrvrtfal som tillverkades eller eljest framvunnes efter beslutets

? ctff de- Av samma skal borde förordnande kunna meddelas om att

* /fludenhet ej finge inforas till område, som här avsåges. Bemyndifor

tUn8i Maj:t att meddela sådant förordnande torde för fullstän
enhv,

f nu8 SkUl1 burf uPP*agas 1 lagen> oberoende av huruvida Kungl. Maj:t

enligt allmanna befogenhetsregler kunde äga dylik rätt.

Då ett varuförråd ansetts böra bortföras, uppkomme frågan, huruvida

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

13

bortförandet borde verkställas av förrådets ägare eller genom kronans försorg.

Det syntes önskvärt, att lagen lämnade möjlighet för såväl det ena

som det andra förfaringssättet. Frågan torde därefter böra närmare regleras

i tillämpningsföreskrifter till lagen. Det borde emellertid framhållas,

att förrådets ägare, därest han så önskade samt hinder därför ej förelåge

ur transportsynpunkt eller av annan anledning, syntes böra få verkställa

transporten själv.

Fall kunde förekomma, då det varuförråd, som skulle bortföras, innehades

av annan än ägaren under panträtt eller retentionsrätt eller med

nyttjanderätt. Innehavaren av godset vore i så fall skyldig att tåla bortförandet.

Detta innebure bl. a., att han, då förrådet skulle bortföras av

ägaren, vore skyldig utlämna förrådet till denne för transportens verkställande.

En sådan rubbning av det bestående besittningsförhållandet kunde

emellertid i vissa fall komma att medföra en avsevärd försämring av innehavarens

rättsställning. Om ett pantsatt varuförråd bortfördes genom ägarens

försorg, överginge ju besittningen av förrådet till ägaren, och panthavaren

miste därmed den säkerhet, som panträtten innebure. Det sagda

gällde även förråd, som innehades med retentionsrätt. Dylika konsekvenser

kunde undvikas genom att bortförandet skedde genom myndighets försorg.

Det förutsattes därvid, att förrådet å den nya förvaringsplatsen av

myndigheten utlämnades till den förutvarande innehavaren.

Det vore emellertid ingalunda säkert, att det, då ett beslut om bortförande

skulle meddelas, vore för myndigheten känt, att någon innehade förrådet

med panträtt eller retentionsrätt. Även om så vore fallet, kunde det

vidare med hänsyn till föreliggande förhållanden befinnas olämpligt att

låta bortförandet ske genom myndighets försorg. Slutligen kunde exempelvis

en pantsättning av förrådet ha skett efter det beslutet om bortförande

meddelades. I dylika fall skulle det kunna innebära en obillighet

mot innehavaren av varuförrådet, om bortförandet finge verkställas av ägaren.

Å andra sidan vore det emellertid ej säkert, att innehavaren alltid ansåge

sig hava intresse av att själv få ombesörja bortförandet. Om han innehade

förrådet som pant, kunde han exempelvis ha annan, i och för sig tillfredsställande

säkerhet för sin fordran. Han kunde vidare finna kostnaderna

för bortförandet så stora i förhållande till hans fordran, att han ej

ville löpa risken för att sedermera icke kunna erhålla någon ersättning för

desamma. Vad sålunda anförts syntes motivera, att, då beslut meddelats

om bortförande av ett varuförråd, och bortförandet skulle ske genom

ägarens försorg, den som innehade förrådet med panträtt eller retentionsrätt

tillerkändes rätt att, om han så önskade, i ägarens ställe bortföra detta.

Någon skyldighet därtill torde å andra sidan icke böra åläggas honom. Vad

sålunda sagts om den, som innehade egendom med panträtt, borde givetvis

även gälla den, som eljest hade varuförråd under panträtt i handom. För

ett speciellt fall, där panträtt förelåge, ehuru egendomen vore kvar i ägarens

besittning, nämligen i fråga om panträtt i spannmål, torde vissa ändringar

i gällande lagstiftning bliva erforderliga, för att panträtten ej genom

bortförandet skulle gå förlorad.

Även om bortförandet verkställdes genom myndighets försorg, syntes

skyldighet böra föreligga för förnödenhetens ägare att lämna myndigheten

del biträde vid transporten, som av myndigheten påkallades. Där förnödenheten

innehades av annan än ägaren, borde enahanda skyldighet åvila innehavaren.

Myndigheten borde sålunda kunna begära, bland annat, att träns
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 288.

port av förnödenheten från magasin till båt eller järnväg, lastning och lossning

verkställdes av förnödenhetens ägare eller innehavare. Överlämnades

det åter åt ägaren att verkställa transporten, borde i beslutet kunna angivas

viss tid, inom vilken beslutet skulle vara verkställt, eller föreskrivas,

att transporten skulle verkställas med viss transportlägenhet.

Vad man velat uppnå genom bortförandet skulle lätt nog kunna omintetgöras,

därest förrådets ägare eller innehavare ägde frihet att, sedan förnödenheten

bortförts, förfoga över densamma efter eget gottfinnande. Det

torde därför böra stadgas, att förråd, som bortförts, icke utan tillstånd av

Konungen eller den myndighet, som beslutat om bortförandet, finge flyttas

från den ort eller det område, som i beslutet angivits, eller, om beslutet allenast

inneburit, att förrådet skulle bortföras från visst område, tillbaka till

detta område. Sådant tillstånd torde —- i den mån det vore möjligt utan

att syftet med bortförandet äventyrades — böra beviljas för alla så att säga

normala dispositioner med förrådet. Från förråd av en industriprodukt

borde sålunda försäljning kunna få ske, och vad exempelvis anginge lager

av råvaror och halvfabrikat, som bortförts från en fabrik, borde ägaren

eller innehavaren kunna få återföra delar av lagret till fabriken för förädling,

blott det ej skedde i onödigt stor omfattning. Ville någon flytta förråd

till en ännu tryggare plats än den, dit det vid bortförandet transporterats,

borde tillstånd därtill givetvis icke heller vägras.

Bortförande borde så planläggas och verkställas, att den, vars rätt därav

berördes, icke lede större förfång än av omständigheterna föranleddes. Den

beslutande myndigheten borde följaktligen vid bestämmandet av vart förrådet

skulle föras, söka beakta exempelvis det intresse, en ägare eller innehavare

av förnödenhet, som utgjorde råvara eller halvfabrikat, hade av att

förnödenheten placerades å sådan ort, att minsta möjliga hinder för hans

rörelse uppstode genom bortförandet. Å andra sidan finge givetvis skyddssynpunkterna

icke förbises. En avvägning mellan å ena sidan det intresse,

förrådets ägare eller innehavare kunde ha av att förrådet vore lätt tillgängligt

för honom, och å andra sidan samhällets intresse av att förrådet skyddades

på bästa möjliga sätt, torde därför för varje fall bliva erforderlig.

Kommissionerna hava beträffande frågan om de grunder, efter

''i 1 k a ersättning vid bortförande av varuförråd

borde utgå, yttrat:

Ett bortförande av varuförråd torde i många fall komma att för dess

ägare medföra såväl direkta kostnader som avsevärda olägenheter. Sålunda

uppkomme exempelvis kostnader för förnödenhetens transporterande

från en ort till en annan, för anskaffandet av lagerrum å den nya

förvaringsorten och för vård av förnödenheten därstädes. Vidare uppstode,

då råvaror eller halvfabrikat bortförts, kostnader för transport av varorna

tillbaka till fabriken för förädling, eller ökades distributionskostnaderna, då

färdigfabrikat bortförts. Frågan, av vem dessa kostnader skulle bäras, bleve

därför uppenbarligen av största vikt.

Rent principiellt borde väl frågan kunna besvaras så, att nyttan av åtgärden

borde vara avgörande för fördelningen av kostnaderna för densamma.

I de flesta fall både både staten och ägaren nytta av förnödenheternas

bortförande. För ägaren borde bortförandet vara till gagn genom att risken

för alt förrådet förstördes eller ginge förlorat blevemindre än förut.

Staten åter både intresse dels av att förrådet räddades för landets eget be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition m 288.

hov och dels av att fienden ej bleve i tillfälle att tillgodogöra sig detsamma.

Redan uppskattningen av det gagn, ägaren kunde anses ha av bortförandet,

bleve ofta ganska svår, i all synnerhet om förflyttningen vidtagits endast i

anledning av krigsfara och ej på grund av ett påbörjat fientligt angrepp. Och

även om det läte sig göra att i penningar uppskatta den nytta ägaren hade

av bortförandet, vore en jämförelse mellan denna nytta och statens ovan angivna

intresse av åtgärden knappast möjlig. Redan av vad sålunda sagts

torde framgå, att en lösning av frågan från rent principiella utgångspunkter

knappast vore möjlig. Man torde därför bli nödsakad att huvudsakligen lata

frågans avgörande bli beroende av praktiska överväganden från fall till

faH. „ , ,

De kostnader och olägenheter, om vilka det bleve fråga, kunde huvudsakligen

hänföras till två skilda grupper. Till den första hörde utgifter och besvär

för transport av förrådet till den nya förvaringsplatsen och till° den

andra övriga av bortförandet föranledda utgifter och olägenheter, såsom

vård av förrådet å den nya förvaringsplatsen, samt av bortförandet föranledda

driftsstörningar och ökningar i produktionskostnaderna.

En skälig fördelning av kostnader i anledning av bortförandet syntes i

flertalet fall vara, att staten skulle svara för utgifter för själva transporten,

under det att förrådets ägare finge bära övriga kostnader. För en sådan

uppdelning talade även den omständigheten, att de utgifter, som vore en

direkt och nödvändig följd av transporten av varuförrådet, torde vara jämförelsevis

lätta att fixera, under det att en någorlunda noggrann uppskattning

av övriga kostnader, vilkas omfattning i avsevärd utsträckning maste

bli beroende på ägarens dispositioner, torde bli synnerligen vansklig att företaga.

Vad anginge sådant besvär, som ägaren åsamkats för själva transporten,

borde väl principiellt gälla detsamma som i fråga om de direkta utgifterna

för denna. I betraktande av det intresse ägaren hade av bortförandet

torde emellertid i ett flertal fall omständigheterna vara sådana, att någon

ersättning för sagda besvär icke borde utgå. För sådant besvär åter, som ej

vore direkt förknippat med själva transporten, utan exempelvis sammanhängde

med vårdandet av godset å den nya förvaringsplatsen, syntes under

inga förhållanden ersättning böra utgå.

I vissa fall kunde det emellertid befinnas skäligt, att ägaren själv finge

bära samtliga kostnader och besvär i anledning av bortförandet eller huvudparten

av dessa. Detta gällde främst förnödenheter, som hade ett högt värde

i förhållande till nämnda kostnader och besvär, eller vilkas bevarande vore

av särskild betydelse för ägarens rörelse. Å andra sidan kunde fall även

påvisas, där en tillämpning av nyssnämnda fördelningsgrund skulle innebära

ett oskäligt betungande av varuförrådets ägare. Som exempel härpå

kunde nämnas bortförande av varor, vilkas värde vore lågt i förhållande till

vad bortförandet och lagringen kostade.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hade kommissionerna funnit sig böra

föreslå, att ersättning av allmänna medel skulle utgå för transporten, om

och i den mån ej omständigheterna till annat föranledde, medan annan kostnad

skulle ersättas endast i de fall, där denna stode i uppenbart missförhållande

till den nytta åtgärden kunde anses medföra för varuförrådets ägare.

1 stort sett samma synpunkter torde böra anläggas, då innehavare bortfört

varuförråd i ägarens ställe.

Då de ekonomiska konsekvenserna av ett beslut om bortförande för förrådets

ägare kunde bliva högst betydande, vore det av stor vikt, alt Iragan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Knngl. Mcij:ts proposition nr 288.

om ersättningens bestämmande ordnades på det sätt, som för honom innebure

största möjliga garanti för ett rättvist avgörande. Samtidigt vore det

emellertid av vikt, att ersättningsfrågorna avgjordes så snabbt som möjligt.

Av betydelse vore också, att enhetliga normer läge till grund för avgörandena

i de olika fallen. Genom att i varje särskilt fall ersättningsfrågan hänskötes

till domstols prövning, skulle givetvis den första av ovannämnda synpunkter

bliva tillbörligen beaktad. Däremot torde med hänsyn bl. a. till den tid,

som måste åtgå, innan prejudikat i dithörande frågor kunde erhållas, ett

domstolsförfarande icke tillgodose de anspråk på snabbhet i förfarandet och

enhetlighet i avgörandena, som i här ifrågavarande fall måste uppställas.

Att överlåta ersättningsfrågornas avgörande åt domstol syntes därför icke

böra komma i fråga. Ur synpunkten att alla fall borde avgöras efter enhetliga

normer torde det vara lämpligare att hänskjuta samtliga ersättningsfrågor

till avgörande av en särskild nämnd. En nämnd, som med hänsyn till

sin sammansättning fyllde alla anspråk på en opartisk och sakkunnig prövning

av dylika ersättningsfrågor och som dessutom sysslade med i viss mån

besläktade spörsmål, funnes redan, nämligen riksvärderingsnämnden. Enligt

11 § rekvisitionslagen skulle denna nämnd i regel bestå av fem ledamöter,

varav tre utsages av Konungen. Av de återstående ledamöterna utsåges

den ene av kommerskollegium och den andre av lantbruksstyrelsen

eller ock, om Konungen så förordnade, av andra centrala myndigheter med

sakkunskap inom industriens eller folkhushållningens område. För envar av

ledamöterna utsåges erforderligt antal ställföreträdare. Av de utav Konungen

utsedda ledamöterna och ställföreträdarna skulle en ledamot och en ställföreträdare

hava utövat domarämbete. Riksvärderingsnämnden handlade

bland annat frågor om ersättning enligt rekvisitionslagen och allmänna förfogandelagen.

Såväl med hänsyn till den bekantskap med närbesläktade

spörsmål, som riksvärderingsnämnden genom sin nyssnämnda verksamhet

vunne, som ock med hänsyn till önskvärdheten att nya statliga organ ej i

onödan tillskapades syntes det därför lämpligt, att åt riksvärderingsnämnden

uppdroges att avgöra även frågor om ersättning enligt den föreslagna

undanförsellagen. Innan nämnden avgjorde ersättningsfrågan, syntes den

myndighet, som meddelat beslut om bortförande, böra ha avgivit utlåtande i

frågan. Bestämmelser därom torde böra lämnas genom tillämpningsföreskrifter

till lagen.

Skulle, på sätt kommissionerna föreslagit, avgörandet av dithörande ersättningsfrågor

komma att anförtros åt riksvärderingsnämnden, vore det

enligt kommissionernas mening önskvärt, att den befogenhet att utse ledamöter

av nämnden, som tillkomme kommerskollegium och lantbruksstyrelsen,

överflyttades på industrikommissionen och livsmedelskommissionen.

Kommissionerna hava framhållit, att de vid utformandet av den här ovan

intagna motiveringen till de föreslagna ersättningsbestämmelserna utgått från

att den förlust, som uppstode därigenom att ett varuförråd i händelse av

krig genom fiendens åtgöranden förstördes eller eljest ginge förlorat, skulle

komma att slutligen drabba ägaren. Efter att hava erinrat om det av krigsskadeutredningen

den 7 februari 1940 avgivna betänkandet (statens off. utredn.

1940: 4) med förslag till lag om krigsskadeersättning — enligt vilket

förslag ersättning för krigsskador å brandförsäkrade varuförråd skall be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 288. 17

redas genom av staten meddelad krigsförsäkring — anföra kommissionerna

vidare:

Därest en krigsskadeförsäkring beslötes enligt de av krigsskadeutredningen

angivna riktlinjerna, minskades tydligen det intresse ägaren av ett brandförsäkrat,

inom en farozon befintligt varuförråd hade av att förrådet flyttades

till en ort med mindre utsatt läge. Om förrådet förstördes, erhölle

han ju ersättning för detsamma, och om förrådet undginge förstörelse, måste

han, var det än förvarades, genom premiebetalning bidraga till gäldandet

av krigsskadeersättning för de skador, som kunde ha uppkommit på andra

varuförråd. Det torde emellertid vara förhastat att av det anförda draga den

slutsatsen, att ägarens intresse av bortförandet helt skulle bortfalla genom

införandet av en obligatorisk krigsskadeförsäkring. I detta sammanhang

kunde framhållas, att det i krigstider, då ett varuförråd förstörts, ofta kunde

vara svårt eller rent av omöjligt att anskaffa en motsvarande mängd av

samma vara.

Om krigsskadeutredningens förslag genomfördes, kunde vissa skäl anses

tala för, att samtliga kostnader för bortförandet av varuförråd bestredes

genom de försäkringspremier, som skulle uttagas av försäkringstagarna. Genom

bortförandet minskades nämligen risken för att ersättning för varuförrådet

skulle behöva gäldas medelst försäkringspremier, och bortförandet

framstode alltså som en åtgärd i alla försäkringstagares intresse. Då det

emellertid knappast torde böra ifrågakomma att igångsätta den omfattande

apparat, som en krigsskadeförsäkring innebure, förrän krig utbrutit, och

bortförande i möjligaste mån borde ske före sistnämnda tidpunkt, syntes en

sådan lösning icke kunna förordas. Det vore ju för övrigt ingalunda säkert,

att den situation, som föranledde bortförandet, verkligen utmynnade i

ett krig.

Den omständigheten, att ägare av ett varuförråd inom en farozon genom

krigsskadeförsäkring kunde beredas full ersättning för skada till följd av

krigshandling, syntes ej heller böra leda till att samtliga kostnader för bortförande

av sådant förråd gäldades av allmänna medel. De av kommissionerna

föreslagna bestämmelserna, enligt vilka kostnader och besvär för

själva transporten av varuförrådet skulle gäldas av statsverket om och i den

mån ej omständigheterna till annat föranledde, under det att ersättning

för andra av bortförandet föranledda kostnader skulle utgå endast då dessa

kostnader stode i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden kunde anses

medföra för ägaren eller innehavaren, vore enligt kommissionernas mening

lämpade även för det fall att en krigsskadeförsäkring infördes i överensstämmelse

med de av krigsskadeutredningen framlagda riktlinjerna.

I detta sammanhang ville kommissionerna som sin mening uttala, att en

blivande krigsförsäkring icke borde omfatta varuförråd, som emot myndigheternas

föreskrifter fått kvarbliva inom farozon. Det syntes nämligen alltför

starkt komma att begränsa den enskildes intresse av att medverka till

förrådets bortflyttning, om han skulle utfå krigsskadeersättning även för det

fall, att han åsidosatt myndighets föreskrift om undanförsel.

Beträffande det av kommissionerna utarbetade förslaget till lag om skyldighet

att vid krig eller krigsfara bortföra varuförråd må följande detaljredogörelse

här lämnas.

Bihang till riksdagens protokoll I9iO. 1 sand. Nr 288. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 288.

I 1 § av förslaget upplages en bestämmelse, alt Konungen äger vid krig

eller krigsfara förordna alt vad i 2—15 §§ stadgas skall äga tillämpning;

dock att under tid, då riksdagen är samlad, riksdagens samtycke erfordras

för meddelande av förordnande som nyss är sagt. I 2 § stadgas att, när så

finnes erforderligt för att i görligaste mån förhindra att varuförråd under

krig genom fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorat, Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigat äger förordna, att varuförrådet skall

bortföras från den ort, där det förvaras, till viss ort eller visst område med

mindre utsatt läge. Beslut om bortförande må avse jämväl varuförråd, som

tillverkas eller eljest framvinnes efter beslutets meddelande. Enligt 3 § äger

Konungen vidare, för ändamål som avses i 2 §, förordna att viss förnödenhet

ej må införas till visst område av riket.

I 4 § av förslaget hava upptagits bestämmelser angående vem som skall

verkställa bortförandet. Har ej i beslutet om bortförande angivits, att bortförandet

skall ske genom myndighets försorg, skall det ankomma på förrådets

ägare att verkställa bortförandet. Innehaves varuförråd, vars bortförande

ankommer på ägaren, av annan än denne och har innehavaren förrådet

som pant eller eljest under panträtt i handom eller äger han rätt att

kvarhålla förrådet till säkerhet för fordran, skall innehavaren vara berättigad

att i ägarens ställe verkställa bortförandet. Underlåter ägare att bortföra

varuförråd, skall bortförandet ske genom försorg av den myndighet Konungen

därtill bemyndigat. Enligt 5 § skall vidare gälla, att bortfört varuförråd

icke utan tillstånd av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat må

flyttas från den ort eller det område, som i beslutet om bortförandet angivits.

I 6 § upptages en allmän regel att bortförandet skall så planläggas och

verkställas, att den, vars rätt därav beröres, icke lider större förfång än som

föranledes av omständigheterna.

I 7 § stadgas, att om varuförråd skall bortföras av ägaren, denne skall

vara skyldig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter beträffande tid och sätt

för bortförandet, som i beslutet om bortförandet meddelats. Möter hinder

för bortförandet, skall ägaren därom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen

eller, därest beslutet om bortförande meddelats av annan än Konungen,

hos den myndighet som meddelat beslutet. Enligt 8 § åligger det varuförrådets

ägare eller innehavare, i det fall att bortförandet verkställes genom

myndighets försorg, att lämna myndigheten det biträde vid bortförandet som

påkallas.

I 9 § upptages ett stadgande, att beslut om bortförande skall vara gällande

mot förrådets ägare, när han fått del därav; dock skall beslut, som avser

varuförråd, vilket framvinnes efter beslutets delgivning, gälla från det förrådet

framvunnits.

I förslaget upptages vidare under 10—14 §§ vissa ersättningsregler m. m.

I 10 § stadgas sålunda, att för sådan transport av varuförråd, som ägare

eller innehavare företagit till fullgörande av beslut om bortförande, även
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 288.

19

som för biträde, som jämlikt 8 § lämnats myndighet av ägaren eller innehavaren,

ersättning skall utgå av allmänna medel om och i den mån ej omständigheterna

till annat föranleda. Har ägare eller innehavare av bortfört

varuförråd eljest åsamkats kostnad till följd av bortförandet, må han för

sådan kostnad, där denna står i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden

kan anses medföra för honom, erhålla ersättning av allmänna medel

efter vad som finnes skäligt. Vidare stadgas i 11 § att, då beslut om bortförande

verkställts genom myndighets försorg, förrådets ägare skall vara

skyldig återgälda myndigheten dess kostnader för bortförandet, om och i

den mån sådana omständigheter föreligga att ägaren, därest han själv verkställt

bortförandet, ej jämlikt bestämmelserna i 10 § ägt att för nämnda

kostnad erhålla ersättning av allmänna medel. Vad sist sagts skall äga motsvarande

tillämpning beträffande kostnad, som myndighet fått vidkännas

för vård om bortförd egendom. Enligt 12 § föreslås, att myndighet, som

tagit vård om bortfört varuförråd, skall vara berättigad att till sin säkerhet

kvarhålla så mycket av förrådet, som svarar mot vårdkostnaden.

Frågor om ersättningsskyldighet, som i 10 eller 11 § sägs, skola enligt 13 §

av förslaget avgöras av riksvärderingnämnden. Enligt 14 § skall ersättning,

som staten har att gälda enligt 10 §, så snart den blivit till beloppet bestämd,

gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar vid uppvisandet, eller

ock, där så lämpligen kan ske, medelst check.

Slutligen upptagas i 15—22 §§ vissa bestämmelser om uppgiftsplikt, om

straff och åtal, om besvär m. m.

Beträffande det av kommissionerna utarbetade förslaget till lag om ändrad

lydelse av 12 och Ur §§ lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål

må nämnas, att syftemålet med de ifrågasatta ändringarna är att möjliggöra,

att förråd av spannmål, som är pantförskrivet enligt bestämmelserna i lagen

om viss panträtt i spannmål, må kunna bortföras utan att därigenom panthavarens

rätt äventyras.

Uppenbarligen är det av största betydelse för landet att tillgängliga för- Departeråd

av viktigare varor äro så placerade, att risken för att de i händelse av7nentschefen.

krig förstöras eller falla i fiendens händer så långt möjligt undanröjes. I

sådant syfte bör tillses, att nytillkommande varuförråd uppläggas å platser,

som ur berörda synpunkt äro att anse som gynnsamt belägna. Vad angår

förråd, som uppläggas av statliga myndigheter, har detta beaktats genom

kungörelsen den 23 februari 1940 med vissa bestämmelser angående undan1''örsel

av varuförråd, m. m.; enligt nämnda kungörelse skall vederbörande

myndighet samråda med industri- respektive livsmedelskommissionen angående

platsen för uppläggande av sådant varuförråd, som med hänsyn till

förrådets storlek och varans art kan hava betydelse för folkförsörjningen.

Men vidare kräves, att redan befintliga förråd med ogynnsam belägenhet

bliva, i den utsträckning som lämpligen kan ske, bortförda till lämpligare

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

belägna orter. Även denna synpunkt har beaktats i den förenämnda kungörelsen.

Enligt denna hava sålunda industri- och livsmedelskommissionerna

att uppgöra planer för bortförande i erforderlig omfattning av staten

tillhöriga förråd, vilka planer skola överlämnas till chefen för folkhushållningsdepartementet;

på Kungl. Maj:t ankommer därefter att förordna om

planernas verkställande. Även i fråga om förråd, tillhöriga annan än staten,

hava kommissionerna att uppgöra dylika planer ävensom att verka för att

dessa i största möjliga utsträckning på frivillighetens väg genomföras. Emellertid

lärer det, med hänsyn till frågans stora betydelse, icke vara försvarligt

att härvidlag lita uteslutande till de enskilda medborgarnas frivilliga

medverkan. Även om man har anledning att i allmänhet räkna med en

lojal medverkan från de enskildas sida, kunna förhållandena likväl bliva

sådana, att tvångsmedel behöva tillgripas. Härvid torde beaktas, att bortförande

av vissa varuförråd kan vara påkallat utan att behovet därav framstår

klart för den enskilde; i sådant läge måste man räkna med ett skäligen

ringa intresse från hans sida att verkställa bortförandet. Vidare kunna uppkommande

ersättningsfrågor m. m. utgöra hinder för ett frivilligt bortförande

av förråden. Såväl av de nu nämnda som ock av andra skäl är det

angeläget, att bortförande av varuförråd må kunna ske oberoende av den

enskilde varuägarens inställning till frågan.

Såsom kommissionerna framhållit äro de möjligheter, som för närvarande

stå till buds i fråga om bortförande tvångsvis av varuförråd i enskild ägo,

begränsade. Allmänna förfogandelagens regler äro icke avfattade med tanke

på dylika åtgärder och de specialstadganden, om vilka kommissionerna erinrat,

lära i detta sammanhang vara av föga värde. Det torde därför vara

erforderligt, för vinnande av det åsyftade resultatet, att särskilda bestämmelser

träffas om rätt att tvångsvis bortföra varuförråd, tillhöriga annan

än staten. I anslutning härtill torde sådana bestämmelser även böra träffas,

att transport av viktiga varor till ett för fientligt anfall särskilt utsatt område

må kunna förhindras. Att utbygga förfogandelagen så att densamma komme

att omfatta även en reglering av hithörande spörsmål lärer icke vara

lämpligt, utan böra, såsom kommissionerna föreslagit, de erforderliga

bestämmelserna sammanföras till en särskild lag i ämnet. Till grund för

denna lagstiftning torde kunna läggas det förenämnda, av kommissionerna

avgivna författningsförslaget. Vissa jämkningar av förslaget böra emellertid

vidtagas och har förslaget i enlighet härmed blivit föremål för överarbetning

inom folkhushållningsdepartementet.

Jag torde härefter få lämna en närmare redogörelse för det sålunda överarbetade

förslaget.

Den föreslagna lagen torde böra givas karaktären av en fullmaktslag av

enahanda slag som allmänna förfogandelagen. Enligt kommissionernas förslag

skulle den nya lagens materiella bestämmelser få sättas i kraft allenast

vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig (1 § i kommissionernas förslag)

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kurigl. Maj:ts proposition nr 288.

De förutsättningar, under vilka lagens bestämmelser må tillämpas, föreslås

alltså snävare begränsade än vad som nu gäller beträffande övriga fullmaktslagar,

vilka kunna sättas i kraft även »eljest under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden». Kommissionernas uppfattning att lagen icke bör

tillämpas annat än i allvarliga lägen torde vara riktig. Det oaktat lära

emellertid av flera skäl de formella förutsättningarna för tillämpningen av

lagens bestämmelser böra angivas på enahanda sätt som skett i fråga om

övriga fullmaktslagar.

En ändring av 1 § i ovan angiven riktning torde föranleda, att lagens

rubrik ändras.

I 2 § upptagas bestämmelser om vilka förråd, som må tvångsvis bortföras,

samt om den ordning i vilken beslut om bortförande skall träffas.

Kommissionerna upptaga i sitt förslag icke några inskränkande bestämmelser

beträffande vilka förråd som må bliva föremål för bortförande; kommissionerna

hänvisa härvid till att i det läge, som enligt deras förslag skulle

utgöra förutsättningen för att lagens materiella bestämmelser skola äga tillämpning

(d. v. s. krig eller krigsfara, vari riket befinner sig), det stora flertalet

varuförråd är av sådan vikt att bortförande får ske. Enligt det överarbetade

förslaget hava emellertid, såsom förut nämnts, förutsättningarna

för lagens tillämpning angivits något vidare. Detta synes böra föranleda - även om detta icke medför någon ändring i sak — att de varor, som må

göras till föremål för bortförande, angivas på enahanda sätt, som skett i

allmänna förfogandelagen; i det överarbetade förslaget har i enlighet

härmed såsom föremål för ett eventuellt bortförande angivits »förråd av

vara, som är av vikt för befolkningen eller produktionen eller behövlig för

krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna». Det må härvid

framhållas, att med varuförråd avses icke blott lager av färdiga handelsvaror

utan även förråd av råämnen och materialier samt halvfabrikat. —

Såsom kommissionerna föreslagit, torde ett beslut om bortförande kunna

omfatta även vara, som vederbörande tillverkar eller eljest framvinner efter

beslutets meddelande.

Beslut om bortförande torde få meddelas av Konungen eller den Konungen

därtill bemyndigat. Förslaget innebär härutinnan en utvidgning i förhållande

till vad i motsvarande hänseende gäller enligt allmänna förfogandelagen,

enligt vilken endast Konungen äger besluta om sådant förfogande som

i sistnämnda lag avses. Utvidgningen torde emellertid vara befogad med

hänsyn till intresset av att möjliggöra en smidig tillämpning av lagen.

I flertalet fall torde det vara tillräckligt att angiva allenast visst område,

till vilket förrådet i fråga skall föras. Beslutet om bortförande torde även

få ges i den formen, att förrådet förklaras skola bortföras från viss angiven

farozon.

Vid bestämmandet av den ort eller det område, dit varuförråd skall föras,

bör — såsom kommissionerna framhållit i specialmotivering till förevarande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ls proposition nr 288.

paragraf — hänsyn i första hand tagas till att orten eller området skall hava

ett ur militär synpunkt relativt skyddat läge. Ur statlig synpunkt är det även

betydelsefullt, att goda transportmöjligheter förefinnas samt, åtminstone i

vissa fall, att en tillfredsställande utspridning av olika förråd i skilda delar

av landet uppnås. Ur ägarens synpunkt är det väl åter, bortsett från intresset

av att förrådet placeras å en ort, vars läge är mindre utsatt, av vikt,

att tillfredsställande och ej alltför kostsamma lagerlokaler finnas å den nya

lagringsorten, att möjligheterna till avsättning av varan ej alltför mycket

försvåras genom förflyttningen samt att, för den händelse varan sedermera

helt eller delvis skall återföras till den ursprungliga förvaringsorten, exempelvis

för undergående av förädling eller bearbetning, återtransporten kan

ske utan alltför stora kostnader. I den mån så är förenligt med statens intressen,

böra givetvis vid bestämmande av orten för förflyttningen ägarens

önskemål i största möjliga utsträckning beaktas.

I anslutning till vad nyss anförts angående vikten av att tillfredsställande

lagerutrymmen stå till buds å den nya uppläggningsorten, må erinras om de

möjligheter till tvångsvis anskaffande av dylika utrymmen, som allmänna

förfogandelagen ger.

I 3 § hava upptagits vissa bestämmelser om förbud att föra vara av angivet

slag till särskilt utsatta delar av riket. Ur de synpunkter, från vilka

det ifrågavarande förslaget utgår, lärer det vara lika angeläget att kunna

förhindra att en för det allmänna betydelsefull vara föres till en farozon,

som att kunna tvångsvis ombesörja bortförande av där redan befintliga förråd

av varan.

Enligt kommissionernas förslag skulle föreskrift, som i 3 § avses, kunna

meddelas allenast av Konungen. Med hänsyn till det samband, som enligt

vad ovan sagts förefinnes mellan ett beslut om bortförande av varuförråd

och sådant beslut, varom här är fråga, torde emellertid beslutanderätten

även i sistberörda fall böra få av Konungen delegeras å viss myndighet.

Vidare lärer det vara lämpligt att beslut, som här avses, må kunna meddelas

icke blott i form av ett absolut förbud utan även så, att transporterandet av

varor till området i fråga göres beroende av tillstånd; ett dylikt tillstånd bör

kunna förknippas med de villkor, som prövas lämpliga ur de synpunkter,

vilka här komma i fråga. Hinder bör ej heller möta mot att förbudet avser

endast ett bestämt varuparti.

De närmare bestämmelserna om verkställighet av meddelade beslut om

bortförande hava intagits i 4—6 §§ av det överarbetade förslaget (motsvarande

4, 7 och 8 §§ i kommissionernas förslag). I enlighet med kommissionernas

förslag har stadgats att, där ej annat angivits, det ankommer på förrådets

ägare att verkställa bortförandet. Omständigheterna i det särskilda

fallet torde få avgöra, om myndighet skall ombesörja borttransporterandet

eller om detta skall uppdragas åt ägaren. Ägarens intressen böra självfallet

alltid beaktas så långt detta överhuvud är möjligt utan eftersättande av det

allmännas rätt och intressen. För en ägare av viss förnödenhet kan det så
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

lunda vara förenat med stora olägenheter att själv behöva ombesörja bortförandet,

under det att detta för en annan ägare av samma slags förnödenhet

kan te sig mycket önskvärt. Av stor betydelse för avgörandet måste vidare

bliva, på vilketdera sättet tillgängliga transportmedel bäst kunna utnyttjas

samt, då särskild skyndsamhet är av nöden, på vilketdera sättet undanförandet

snabbast kan komma till stånd.

Såsom kommissionerna föreslagit bör det åligga ägare, som enligt det meddelade

beslutet har att bortföra förrådet men för vilken hinder möter att

fullgöra nämnda skyldighet, att ofördröjligen göra anmälan därom till

Konungen eller den myndighet, som meddelat beslutet. Genom att en dylik

anmälningsskyldighet föreskrives, kan övervakningen att förråden bortföras

planmässigt väsentligt inskränkas. Har sådan anmälan skett, som nyss är

sagt, bör det ankomma på den beslutande myndigheten eller, där Konungen

meddelat beslutet om bortförandet, på den myndighet, Konungen bestämt,

att -_utan särskilt förordnande därom — ombesörja bortförandet; skulle det

anmälda hindret vara av övergående art och vederbörande myndighet i anledning

därav finna lämpligt att i stället bevilja visst uppskov med bortförandet

torde myndigheten äga besluta därom. De hinder, varom

nyss nämnts, kunna vara av olika art. Bristande transportmöjlighetei

kunna sålunda omöjliggöra för den enskilde att verkställa transporten.

Eller ock kan hindret bestå däri, att ägaren icke har full dispositionsrätt over

godset. Särskild uppmärksamhet förtjänar härvid det i kommissionernas förslag

berörda fallet, att annan har panträtt (retentionsrätt) till godset. Det

bör i ett sådant fall näppeligen komma i fråga att stadga skyldighet för

panthavaren — eller för annan innehavare av förrådet — att utlämna detta

till ägaren i och för bortförandet. Vill panthavaren icke godvilligt utlämna

godset till ägaren, lärer det sålunda få ankomma på vederbörande myndighet

att ombesörja bortförandet och att därefter utlämna godset till panthavaren

å den nya uppläggningsplatsen. Vill panthavaren däremot själv ombesörja

bortförandet, synes han böra vara berättigad därtill. Det sagda bör

äga motsvarande tillämpning, då förrådet innehaves av annan än den, för

vilken panträtten gäller; besittningsförhållandet torde emellertid icke heller

i fall, varom sist är sagt, få brytas, utan synes rätten att verkställa bortförandet

böra tillkomma innehavaren av förrådet. — Beträffande sådan panträtt,

som avses i lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål, torde

vissa särskilda bestämmelser erfordras, till vilken fråga jag emellertid senare

skall återkomma.

Såväl då ägaren verkställer bortförandet som då en pantliavare begagnar

sig av den föreslagna rätten alt själv bortföra förrådet, bör skyldighet iöreligga

för vederbörande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter beträffande

tid och sätt för bortförandet, som meddelats i beslutet om bortförandet

eller ock av myndighet, på vilken enligt sagda beslut ankommer att meddela

dylika verkställighetsföreskrifter.

Skulle förrådets ägare, utan att göra föreskriven anmälan om uppkommet

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

hinder, underlåta att verkställa bortförandet, torde vederbörande myndighet

höra äga att omedelbart efter utgången av den för transportens verkställande

föreskrivna tiden själv ombesörja bortförandet. Särskilt beslut härom torde

icke böra erfordras, detta med hänsyn till önskvärdheten att undvika den

tidsutdräkt som skulle följa, därest nytt beslut om bortförandet skulle i

vederbörlig ordning meddelas och delgivas ägaren.

I 6 § av det överarbetade förslaget har upptagits ett stadgande, motsvarande

det i kommissionernas förslag under 8 § upptagna, om skyldighet för

ägare eller innehavare av varuförråd, som bortföres genom myndighets försorg,

att därvid lämna myndigheten erforderligt biträde. Med stöd av det

föreslagna stadgandet kan det exempelvis åläggas ägaren att ställa honom tillhöriga

transportmedel till förfogande, att låta sin arbetspersonal utföra lastning,

transport och lossning m. m.

I 7 § av det överarbetade förslaget har angivits, att bortförande skall så

planläggas och verkställas, att den vars rätt därav beröres icke lider större

förfång än som föranledes av omständigheterna. Motsvarande bestämmelse

har upptagits i 6 § av kommissionernas förslag och återfinnes jämväl i allmänna

förfogandelagen.

Såsom kommissionerna framhållit, bör bortfört förråd icke utan tillstånd

få flyttas från den ort eller det område, dit förrådet förts. Bestämmelse härom

återfinnes i 8 § av det överarbetade förslaget (5 § i kommissionernas

förslag). Meddelat tillstånd bör kunna förknippas med villkor.

Såsom slutbestämmelse i förevarande avsnitt av förslaget har slutligen i

9 § stadgats, att beslut om bortförande av varuförråd är gällande mot förrådets

ägare eller innehavare när han fått del därav; dock att beslut, som avser

vara som framvinnes efter beslutets delgivning, skall gälla från det varan

framvunnits. Stadgandet har sin motsvarighet i allmänna förfogandelagen.

I ett följande avsnitt av lagförslaget, omfattande 10—13 §§, upptagas

vissa ersättningsbestämmelser. Såsom kommissionerna anfört, synes en

skälig fördelning av kostnaderna i anledning av ett varuförråds bortförande

vinnas, om staten principiellt svarar för utgifterna för själva transporten,

medan förrådets ägare får bära övriga kostnader och förluster. Denna

regel torde emellertid icke böra gälla utan undantag. Sålunda bör det, när

omständigheterna därtill föranleda, å ena sidan kunna åläggas ägaren

att själv svara även för transportkostnaderna, å andra sidan kunna tillerkännas

honom ersättning även för sådan kostnad, som det enligt huvudregeln

tillkommer honom att själv bära. Bestämmelser av nu angiven

innebörd hava upptagits i 10 §. Enligt första stycket av nämnda paragraf

skall ersättning utgå av statsmedel för sådan transport, som ägare eller innehavare

verkställt till fullgörande av beslut om bortförande, ävensom för biträde,

som jämlikt 6 § lämnats myndighet av ägaren eller innehavaren,

om och i den mån ej omständigheterna till annat föranleda. Ersättning

kan sålunda lämnas ej blott för direkta utgifter utan även exempelvis

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

25

för arbete, som ägaren själv eller hos honom anställd personal utfört i samband

med forslingen. Med hänsyn till ägarens eget intresse av bortförandet torde

emellertid i flertalet fall omständigheterna få anses föranleda, att ersättning för

hans arbete och besvär icke utgår. Bland omständigheter, som synas böra föranleda

till att ersättningen nedsättes eller att sådan överhuvud icke skall utgå,

kan vidare — såsom kommissionerna i specialmotivering till förevarande paragraf

anfört — nämnas, att den bortförda egendomen i förhållande till kostnaderna

för bortförandet har ett så högt värde, att det skäligen kan fordras, att

ägaren helt eller delvis själv står för kostnaderna. Hänsyn bör även tagas till

sådana förhållanden som att ägaren verkställt transporten på ett onödigt

dyrbart sätt eller, då viss förvaringsplats ej anvisats i beslutet om bortförande,

låtit forsla förrådet längre bort från den ursprungliga förvaringsplatsen

än som med hänsyn till syftet med bortförandet kan anses hava varit

erforderligt. Skulle ägaren hava låtit upplägga förrådet å den ursprungliga

förvaringsplatsen i strid mot av myndighet lämnad anvisning, bör denna omständighet

även kunna inverka på ersättningens storlek. I den mån transporten,

därest beslutet om bortförande ej meddelats, ändock skulle hava utförts

såsom ett led i den normala produktions- eller distributionsprocessen, bör

ersättning i regel icke utgå.

I 10 § andra stycket angives att, såvitt angår annan kostnad i följd

av bortförandet, ägaren eller innehavaren erhåller ersättning allenast

där kostnaden står i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden

kan anses medföra för honom; ersättningen föreslås skola utgå med belopp,

som kan finnas skäligt. Stadgandet i detta stycke avser sådana

kostnader, som ej äro hänförliga till själva transporten från den tidigare förvaringsplatsen

till den nya. Dessa kostnader kunna vara av mycket skiftande

slag. Hit höra exempelvis kostnader för lagerrum å den nya förvaringsplatsen

och vård av förrådet därstädes samt den ökning i produktions-

och distributionskostnader, som kan uppstå till följd av bortförandet

och den därav föranledda inskränkningen i förfoganderätten över förrådet.

Där dylika kostnader stå i uppenbart missförhållande till den nytta, som

bortförandet medfört för ägaren, bör ägaren rimligtvis åtnjuta viss ersättning

för kostnaderna. Storleken av denna ersättning synes böra bestämmas

efter skälighetsprövning i varje särskilt fall.

Till den, som innehar varuförråd med annan rätt än äganderätt, utgår

enligt de föreslagna bestämmelserna ersättning enligt samma regler, som

gälla för ägare. Uppenbart är, att innehavare ej kan göra anspråk på högre

ersättning än som skulle hava tillkommit ägaren, om denne verkställt bortförandet.

Där bortförandet ankommer på förrådets ägare, bör denne icke få komma

i ett bättre ekonomiskt läge genom att undandraga sig sin berörda skyldighet.

I den mån ägaren enligt de förut angivna bestämmelserna haft att själv

bära kostnaderna, därest bortförandet verkställts genom hans egen försorg,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Klingl. Maj:ts proposition nr 288.

torde han därför höra vara ersätlningsskyldig gentemot det allmänna för de

kostnader, som uppstått i följd av att det allmänna måst i ägarens ställe

verkställa bortförandet; motsvarande princip bör gälla även i andra fall, då

förråd bortförts genom myndighets försorg. Bestämmelse härom har upptagits

i 11 § första stycket. — I detta sammanhang och i anslutning till vad

kommissionerna anfört (sid. 16—17) rörande det av krigsskadeutredningen

avgivna förslaget må här erinras om att i det förslag till lag om krigsskadeersättning,

som den 19 april 1940 remitterats till lagrådet för utlåtande, upptagits

ett stadgande att, därest i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars

iakttagande är ägnat att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, ersättning

för sådan skada må åtnjutas endast om och i den mån skadan, efter vad

antagas må, skulle hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen; framgår

av omständigheterna, att underlåtenheten icke kan läggas den till last,

som haft att tillse att föreskriften iakttogs, vare den utan inverkan å ersättningsrätten.

Enligt det framlagda förslaget har vederbörande myndighet icke någon

vårdnadsplikt beträffande varuförråd, som blivit bortfört genom myndighetens

försorg. Myndighetens åligganden inskränka sig till att föra förrådet

till angiven plats och att där utlämna förrådet till vederbörande.

Även om det i och för sig icke lärer vara önskvärt att ålägga myndigheten

en direkt vårdnadsplikt, får det dock anses ligga i sakens natur att myndigheten,

i händelse ägaren (den tidigare innehavaren) undandrager sig att

taga vård om förrådet, icke låter detsamma förfaras utan besörjer nödig

omvårdnad därav antingen själv eller genom någon ortsmyndighet, till exempel

genom kristidsnämnden. I dylikt fall bör ägaren vara skyldig att ersätta

myndigheten vårdkostnaden, om och i den mån ej sådana omständigheter

föreligga, att ägaren, därest han själv omhänderhaft vårdnaden av godset,

ägt att för vårdkostnaden utfå ersättning av allmänna medel. Bestämmelser

härom hava upptagits i 11 § andra stycket.

I anslutning till det förut anförda må nämnas att, därest ägaren på ett

mera varaktigt sätt undandrager sig sin vårdnadsplikt, det lärer kunna

ifrågakomma att kronan förfogar över förrådet enligt allmänna förfogandelagen.

Särskilt lärer detta bliva aktuellt i fråga om förråd av sådan vara,

som är utsatt för snar förstörelse.

Kommissionerna hava i 12 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse, att

myndighet, som tagit vård om bortfört varuförråd, skall äga till sin säkerhet

kvarhålla så mycket av förrådet, som svarar mot myndighetens fordran

för vårdkostnad. Bestämmelsen synes lämplig och torde böra upptagas i den

föreslagna lagen. Emellertid lärer det härvidlag knappast vara befogat att

göra åtskillnad mellan en fordran för vårdkostnad och en sådan fordran,

som grundar sig på att myndigheten verkställt transporten. Även för en

fordran av sistberörda art synes retentionsrätt böra tillkomma myndigheten.

I det överarbetade förslaget har 12 § givits ändrad lydelse i enlighet med

vad sålunda anförts.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

27

Frågor om sådan ersättningsskyldighet, som i 10 och 11 §§ avses, skola

enligt kommissionernas förslag avgöras av riksvärderingsnämnden, över vars

beslut klagan enligt förslaget icke skall få föras (20 § andra stycket i det

överarbetade förslaget). Vad kommissionerna sålunda föreslagit synes lämpligt

och ändamålsenligt. Emellertid torde åt ifrågavarande stadgande böra

givas sådan lydelse, att därav tydligt framgår att det endast är ersättningens

belopp, som fastställes av riksvärderingsnämnden. Det bör sålunda icke tillkomma

riksvärderingsnämnden att avgöra en eventuell tvist om vem ersättningen

skall tillkomma eller vem som är ersättningsskyldig i förhållande till

den myndighet, som verkställt bortförandet. Genom en dylik utformning av

ifrågavarande stadgande vinnes överensstämmelse med motsvarande bestämmelser

i allmänna förfogandelagen.

Kommissionerna hava i sin motivering till förevarande stadgande yttrat,

bland annat, att, innan riksvärderingsnämnden avgör ersättningsfråga varom

här är tal, utlåtande i ärendet bör hava avgivits av den myndighet, som meddelat

beslutet om bortförandet. Detta synes lämpligt, men torde, såsom kommissionerna

även förutsatt, lagstadgande härom icke vara erforderligt.

Kommissionerna hava vidare ifrågasatt, om icke den befogenhet att utse

ledamöter i riksvärderingsnämnden, som för närvarande tillkommer kommerskollegium

och lantbruksstyrelsen, borde överflyttas å respektive kommissioner.

Utan att i detta sammanhang taga definitiv ställning till det ifrågavarande

förslaget vill jag här allenast erinra, att ett bifall till kommissionernas

förslag icke erfordrar lagändring.

I kommissionernas förslag liar under 14 § upptagits stadgande därom, att

ersättning enligt 10 § skall, så snart den blivit till beloppet bestämd, gäldas

kontant eller medelst anvisning, som är betalbar vid uppvisandet, eller ock,

där så lämpligen kan ske, medelst check. Detta stadgande torde emellertid

lämpligen kunna upptagas i tillämpningsföreskrifter till lagen och har därför

icke upptagits i det överarbetade förslaget.

Vissa bestämmelser om uppgiftsplikt hava upptagits i 14 § av det överarbetade

förslaget (15 § i kommissionernas förslag). Det må erinras, att allmänna

förfogandelagen upptager bestämmelser av i stort sett enahanda

innehåll.

I 15_17 §§ (16—18 §§ i kommissionernas förslag) upptagas bestämmel
ser

om straff och åtal. Straffskalan synes lämpligen böra bestämmas på

enahanda sätt som skett i allmänna förfogandelagen. Vetskap om meddelad

föreskrift, som i 2 eller 3 § avses, torde uttryckligen böra uppställas som

förutsättning för straffbarhet. Straff lärer böra drabba även den, som underlåter

att iakttaga villkor, varom sägs i 3 eller 8 §.

I det överarbetade förslaget hava under 18 och 19 §§ (motsvarande 19 och

20 §§ i kommissionernas förslag) upptagits dels vissa bestämmelser angående

giltighetstiden för sådan föreskrift, som meddelats jämlikt 2 §, m. m.,

dels ock ett stadgande om rätt för Konungen att meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Kommissionerna hava i det av dem utarbetade författningsförslaget såsom

21 § upptagit en från allmänna förfogandelagen hämtad bestämmelse därom,

att genom den här ifrågavarande lagen inskränkning ej göres i den rätt att

tvångsvis taga i anspråk förnödenheter eller tjänstbarheter, som enligt gällande

författningar tillkommer militär myndighet eller ock civil myndighet

för luftskyddets behov eller polismyndighet för ordningsmaktens behov. Då

ett dylikt stadgande icke lärer i nu förevarande sammanhang fylla något

praktiskt behov, har jag ansett stadgandet kunna utgå.

I 20 § av det överarbetade förslaget (22 § i kommissionernas förslag) hava

upptagits vissa bestämmelser angående besvär över beslut i frågor, som i

lagen avses. Kommissionerna hava föreslagit en besvärstid av femton dagar;

då överklagat beslut emellertid skall, om ej Konungen annorlunda förordnar,

lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, synes besvärstiden

kunna utan olägenhet förlängas till tjugu dagar, varigenom även i detta

hänseende överensstämmelse vinnes med motsvarande stadgande i allmänna

förfogandelagen.

Den föreslagna lagen torde lämpligen böra träda i kraft dagen efter den,

då lagen utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen torde

givas allenast temporär giltighet. Till en början torde lagen sålunda böra

gälla endast till och med den 30 juni 1941 för att därefter i mån av behov

givas fortsatt giltighet. Vissa särskilda bestämmelser angående giltighetstiden

för ersättningsreglerna, straffbestämmelserna m. m. torde erfordras.

Jag torde härefter få övergå till frågan om de särskilda bestämmelser, som

i anledning av det förut behandlade lagförslaget må erfordras med avseende

å sådan panträtt, som åtnjutes jämlikt lagen den 20 juni 1924 om viss

panträtt i spannmål. Jag torde därvid till en början få erinra om följande

bestämmelser i lagen.

Enligt 12 § förenämnda lag må spannmål, som pantförskrivits i enlighet

med bestämmelserna i lagen, icke förrän skulden betalts eller panträtten eljest

upphört, utan panthavarens medgivande bortföras eller utlämnas från den i

panträttsupplåtelsehandlingen angivna fastigheten. I 14 § andra stycket

samma lag föreskrives vidare att, därest pantförskriven spannmål bortföres

från sagda fastighet, pantförskrivningen ej längre är gällande i vad sålunda

bortförts.

Det synes erforderligt, att lagen om skyldighet att bortföra varuförråd

äger tillämpning jämväl å sådana förråd, som här avses. Å andra sidan

bör panthavaren ej lida men av bortförandet på så sätt, att hans panträtt

upphör i fråga om det bortförda partiet. I 12 § lagen om viss panträtt i

spannmål synes därför böra införas föreskrift, att det i sagda paragraf

stadgade förbudet mot bortförande av pantförskriven spannmål ej skall utgöra

hinder för förflyttning av spannmålen till verkställande av sådant be
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

29

slut om bortförande, varom här är fråga. Vidare torde 14 § andra stycket

av ifrågavarande lag böra ändras därhän, att den där föreskrivna påföljden

av att spannmål bortföres ej inträder i det fall, att bortförandet skett till fullgörande

av sådant beslut, som nyss är sagt. För att panthavaren skall bliva

i tillfälle att vid bortförandet och efter detsamma bevaka sina intressen lärer

även böra föreskrivas, att upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava

övertagit dennes förpliktelser enligt pantavtalet, skall vara skyldig lämna

panthavaren underrättelse om bortförandet; liknande underrättelse torde

böra lämnas till vederbörande registerförare. Det torde även böra åligga

panthavaren eller den, som övertagit hans förpliktelser, att tillse att förrådet

blir, där sådant enligt 3 § i lagen om viss panträtt i spannmål erfordras,

avskilt på sätt i nämnda lagrum stadgas. Sedan spannmålen upplagts

å den nya förvaringsplatsen, bör den icke få föras därifrån under

andra förutsättningar än som eljest gälla för bortförande av pantförskriven

spannmål. Föreskrifter av nu angivet innehåll torde lämpligen kunna införas

såsom tredje stycke i 12 §, medan nuvarande tredje stycket upptages

som fjärde stycke i paragrafen. — Straff torde böra stadgas för underlåtenhet

att fullgöra förpliktelse, varom nyss är sagt, så ock för lämnandet av

medvetet oriktig uppgift. Straffbestämmelserna torde kunna intagas i 18 §

andra stycket av lagen.

I enlighet med vad nu anförts har utarbetats förslag till lag om ändring i

vissa delar av lagen den 20 juni 192A (nr 298) om viss panträtt i spannmål.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till dels

lag om skyldighet att bortföra varuförråd, dels ock lag om ändring i vissa

delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål, av

den lydelse bilagor till detta protokoll utvisa, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Curt Nordwall.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om skyldighet att bortföra varuförråd.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej

är samlad, förordna, att vad i 2—14 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock

må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit

riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio

dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio

dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av

nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

Om bortförande av varuförråd m. m.

2 §•

När så finnes erforderligt till förhindrande av att förråd av vara, som är

av vikt för befolkningen eller produktionen eller behövlig för krigsbruk eller

annat ändamål av betydelse för det allmänna, i händelse av krig genom

fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorat, äger Konungen eller

den Konungen därtill bemyndigat föreskriva, att förrådet skall bortföras från

den ort, där det förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt

läge.

Beslut om bortförande må avse jämväl vara, som tillverkas eller eljest

framvinnes efter beslutets meddelande.

För ändamål, som avses i 2 § första stycket, äger Konungen eller den

Konungen därtill bemyndigat föreskriva, att vara som i nämnda lagrum

sägs eller särskilt parti av sådan vara ej ma föras till visst område av riket

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

31

eller ock må föras till sådant område allenast efter erhållet tillstånd och

under iakttagande av därför uppställda villkor.

4§-

Där ej i beslut om bortförande angivits, att bortförandet skall ske genom

myndighets försorg, ankommer det på förrådets ägare att verkställa bortförandet.

Ägaren skall därvid ställa sig till efterrättelse de bestämmelser

beträffande tid och sätt för bortförandet, som meddelats i beslutet eller ock

av myndighet, som i beslutet angivits.

Innehaves varuförråd, vars bortförande ankommer på ägaren, av annan

än denne och har någon till säkerhet för fordran panträtt i förrådet eller

har innehavaren därav rätt att ltvarhålla förrådet till säkerhet för fordran,

vare innehavaren berättigad att i ägarens ställe verkställa bortförandet under

iakttagande av meddelade bestämmelser beträffande tid och sätt därför.

5 §•

Möter hinder för ägaren att bortföra varuförråd, vars bortförande enligt

4 § första stycket ankommer på honom, skall ägaren ofördröjligen göra anmälan

därom hos Konungen eller, därest beslutet om bortförandet meddelats

av annan än Konungen, hos den myndighet som meddelat beslutet.

Har anmälan skett, som i första stycket avses, eller har förrådet eljest

icke inom föreskriven tid bortförts av ägaren eller innehavaren, äger den

myndighet, som meddelat beslutet om bortförandet eller som av Konungen

därtill bemyndigats, att ombesörja bortförandet.

6 §■

Verkstälies bortförande av varuförråd genom myndighets försorg, vare

förrådets ägare eller innehavare skyldig att lämna myndigheten det biträde

vid bortförandet, som påkallas av myndigheten.

7 §•

Bortförande av varuförråd skall så planläggas och verkställas, att den,

vars rätt därav beröres, icke lider större förfång än som föranledes av omständigheterna.

8§-

Bortfört varuförråd må flyttas från den ort eller det område, dit förrådet

enligt beslutet om bortförandet skall föras, allenast efter tillstånd av Konungen

eller av den myndighet, som meddelat beslutet om bortförandet, och under

iakttagande av de villkor, som må hava uppställts för åtnjutande av tillståndet.

9 §•

Beslut om bortförande av varuförråd vare gällande mot förrådets ägare

eller innehavare, när han fält del därav; dock skall beslut, som avser vara,

vilken framvinnes efter beslutets delgivning, gälla från det varan framvunnits.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Om ersättning m. m.

10 §.

För sådan transport av varuförråd, som ägare eller innehavare verkställt

till fullgörande av beslut om bortförande, ävensom för biträde, som jämlikt

6 § lämnats myndighet av ägaren eller innehavaren, utgår ersättning av allmänna

medel om och i den mån ej omständigheterna till annat föranleda.

Har ägare eller innehavare av bortfört varuförråd eljest åsamkats kostnad

till följd av bortförandet, må han för sådan kostnad, där denna står i uppenbart

missförhållande till den nytta åtgärden kan anses medföra för honom,

erhålla ersättning av allmänna medel efter vad som finnes skäligt.

11 §•

Då beslut om bortförande verkställts genom myndighets försorg, vare förrådets

ägare skyldig återgälda myndigheten dess kostnad för bortförandet,

om och i den mån ägaren, därest han verkställt bortförandet, jämlikt 10 §

skolat själv svara för nämnda kostnad.

Har myndighet tagit vård om bortfört varuförråd, skall vad i första stycket

är stadgat äga motsvarande tillämpning beträffande kostnad, som myndigheten

fått vidkännas för vården.

12 §.

Myndighet äger till säkerhet för fordran, som i 11 § avses, kvarhålla så

mycket av förrådet, som svarar mot fordringen.

13 §.

Ersättning, som enligt 10 § skall utgå av allmänna medel eller som enligt

11 § skall gäldas till myndighet, som i sistnämnda lagrum avses, fastställes

till beloppet av riksvärderingsnämnden.

Om uppgiftsplikt.

14 §•

Det åligger envar att vid förfrågan av länsstyrelse, polismyndighet, central

kristidsmyndighet eller annan av Konungen bestämd myndighet lämna upplysning,

huruvida och i vilken myckenhet han innehar vara, som i 2 § avses.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka, att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, varom

upplysning begärts, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller

annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker

och affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående

undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid,

då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna

angående husrannsakan äga tillämpning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Om straff och åtal.

15 §.

Har ägare av varuförråd, med vetskap om att föreskrift meddelats enligt

2 §, utan att hinder därför mött underlåtit att bortföra förrådet eller har

han, då hinder för bortförandet mött, underlåtit att göra anmälan därom

enligt 5 §,

eller har någon, med vetskap om föreskrift som ovan sägs, verkställt bortförandet

i strid med därom givna bestämmelser eller underlåtit att lämna

biträde vid bortförandet, efter vad i 6 § sägs, eller brutit mot i 8 § stadgat

förbud eller underlåtit att iakttaga villkor, som uppställts med stöd av sistnämnda

lagrum,

eller har någon, med vetskap om att föreskrift meddelats enligt 3 §, brutit

mot förbud, som genom föreskriften meddelats, eller underlåtit att iakttaga

villkor, som jämlikt nämnda lagrum uppställts,

straffes med dagsböter eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, med straffarbete i högst två år.

Lag samma vare, där någon vid förfrågan enligt 14 § vägrat att lämna

upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning

eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet

rörande i första stycket av samma paragraf angivna förhållanden.

16 §.

Vad som inhämtats genom svar å sådan förfrågan eller vid sådan undersökning

eller granskning, som i 14 § sägs, må ej yppas i vidare mån än som

erfordras för vinnande av det med förfrågningen, undersökningen eller

granskningen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter

eller fängelse.

17 §•

Brott, som i 16 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse

av målsäganden.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

18 §.

Har föreskrift enligt 2 § ännu ej verkställts vid tid, då tillämpning av

bestämmelserna i 2—14 §§ upphör, skall verkställighet icke äga rum. Sådana

inskränkningar i förfoganderätten över varuförråd, varom i 3 och 8 §§ förmäles,

skola ej gälla längre än till nyss angivna tid. I fråga om ersättning,

vartill någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid, skola lagens

bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 samt. Nr 288.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

19 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning av beslut om bortförande,

så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras

för tillämpning av denna lag.

Om besvär.

20 §.

Har beslut i fråga, som avses i denna lag, meddelats av annan än Konungen,

må besvär över beslutet anföras hos Konungen sist å tjugonde dagen

från det klaganden erhöll del därav; dock skall beslutet lända till efterrättelse

utan hinder av anförda besvär, om ej Konungen annorlunda förordnar.

Över riksvärderingsnämndens beslut enligt 13 § må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 30 juni 1941. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,

skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 18 § stadgas

rörande ersättning skall äga giltighet även därefter. I 16 § meddelad föreskrift

om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av

samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om sådant under tiden

för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, skall äga tillämpning

även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 288.

35

Bilaga 2.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924

(nr 298) om viss panträtt i spannmål.

Härigenom förordnas, att 12, 14 och 18 §§ lagen den 20 juni 1924 om viss

panträtt i spannmål1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

12 §.

Den pantförskrivna spannmålen må icke, förrän skulden betalts eller panträtten

eljest upphört, utan panthavarens medgivande bortföras eller utlämnas

från den i upplåtelsehandlingén angivna fastigheten eller inom denna

förflyttas från den upplagsplats, som i samma handling angivits. Vad sålunda

stadgas skall dock icke utgöra hinder för förflyttning av spannmålen

till verkställande av beslut, som i 2 § lagen den..............om skyldig
het

att bortföra varuförråd sägs, eller för uttagande av prov å spannmålen

eller för tillfälligt rubbande av spannmålen i och för densammas behöriga

vård, ej heller för tröskning av spannmål, som pantförskrivits i

otröskat skick, under förutsättning att panthavaren i god tid före tröskningens

företagande bevisligen underrättats därom och tröskningen verkställes

å den i upplåtelsehandlingen angivna fastigheten.

Om innehavaren---till efterrättelse.

Bortföres pantförskriven spannmål från den i upplåtelsehandlingen angivna

fastigheten på grund av sådant beslut, varom i 2 § lagen den........

.............. om skyldighet att bortföra varuförråd förmäles, åligger

det upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit dennes

förpliktelser enligt pantavtalet, ej mindre att, därest sådant enligt 3 § erfordras,

tillse att spannmålen varder på sätt där stadgas avskild, än även

att omedelbart lämna såväl registerföraren som panthavaren meddelande

om den nya upplagsplatsen; och skall i fråga om förflyttning av spannmålen

från sistnämnda plats vad i första stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Där panthavaren---grundade rätt.

1 Senaste lydelse av 12 och 18 §§ se 1926: 76.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

14 §.

Verkan av---i registret.

Bortföres pantförskriven spannmål från den i upplåtelsehandlingen angivna

fastigheten, vare pantförskrivningen ej längre gällande i vad sålunda

bortförts, med mindre bortförandet skett på grund av beslut, som i 2 § lagen

den..................om skyldighet att bortföra varuförråd sägs.

Vad ovan ---i konkurstillstånd.

18 §.

Den som---annan upplåtits.

Om innehavaren---ettusen kronor. Lag samma vare, där någon

underlåter att fullgöra vad som enligt 12 § tredje stycket åligger honom

eller lämnar medvetet oriktig uppgift i meddelande, som i sistnämnda lagrum

avses.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 maj 1940.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

von Steyern,

Ekberg,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 23 maj 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll över

folkhushållningsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

10 maj 1940, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

/) lag om skyldighet att bortföra varuförråd; och

2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss

panträtt i spannmål.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet hovrättsrådet

Rolf Dahlgren.

Lagrådet fann förslagen föranleda följande erinringar.

Förslaget till lag om skyldighet att bortföra varuförråd.

Jämväl då varuförråd, som innehaves av annan än ägaren, är föremål för

pant- eller retentionsrätt, ankommer det enligt förslaget principiellt å ägaren

att ombesörja föreskrivet bortförande, men innehavaren är berättigad att

draga försorg därom. I dylikt fall torde ägaren jämlikt 5 § första stycket

böra göra anmälan om att hinder möter för honom att bortföra förrådet. Det

kan nämligen icke antagas, att innehavaren skall medgiva ägaren att besörja

bortförandet, eftersom pant- eller retentionsrätt förfaller, då ägaren återvinner

besittningen av förrådet. I förslaget lärer ej heller vara avsett, att ägaren

skall omhänderhava bortförandet. Enligt 5 § andra stycket skall vid anmälan,

som nyss berörts, bortförandet omedelbart kunna verkställas av vederbörande

myndighet. Då emellertid innehavaren bör äga rätt att jämlikt åtagande

bortföra förrådet, blott det sker inom därför bestämd tid, synes ett

dylikt resultat icke tillfredsställande. Å andra sidan innehåller förslaget intet

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 288.

om att innehavaren är pliktig att anmäla hinder, som möter för honom. Är

ett sådant för handen, skulle alltså ett onödigt dröjsmål med bortförandet

kunna uppstå. Även då intet hinder möter för innehavare, som åtagit sig att

bortföra förrådet, kan dröjsmål lätt uppkomma med hänsyn därtill, att innehavaren

icke är vid ansvar förpliktad att fullgöra sitt åtagande.

De olägenheter, som i nu berörda hänseenden äro förknippade med förslaget,

synas lättast kunna avhjälpas därigenom, att ägarens skyldigheter

helt överflyttas å innehavare, varom här är fråga. En sådan anordning skulle

icke vara betungande för innehavaren, vilken lärer kunna hålla sig till ägaren

för alla av bortförandet nödvändiggjorda kostnader, som icke ersättas av

allmänna medel, och därjämte för sin fordran har pant- eller retentionsrätt i

förrådet.

Då i början av 15 § vetskap om att föreskrift meddelats enligt 2 § göres

till förutsättning för straff för underlåtenhet att bortföra förråd eller att

göra anmälan om hinder för bortförandet, lärer detta innebära, att föreskriften

på sätt i 9 § angives skall hava blivit gällande mot den felande. Vad sålunda

åsyftats torde med hänsyn till att enahanda ordalag längre fram i 15 §

användas i en annan betydelse böra uttryckligen angivas.

Godtagas lagrådets i det föregående gjorda erinringar, erfordras följande

ändringar i förslaget. I 4 § andra stycket bör stadgas, att om förråd innehaves

av annan än ägaren och någon till säkerhet för fordran har panträtt

däri eller innehavaren av förrådet har rätt att kvarhålla det till säkerhet för

fordran, det skall ankomma på innehavaren i stället för ägaren att bortföra

förrådet. Vidare bör i 5 § första stycket föreskrivas att, om för den, å vilken

det enligt 4 § ankommer att bortföra varuförråd, hinder möter att ombesörja

bortförandet, han ofördröjligen skall göra anmälan därom hos den,

som meddelat beslutet om bortförandet. Ytterligare bör i början av 15 § såsom

straffbart angivas, att någon, å vilken det enligt 4 § ankommer att bortföra

varuförråd, sedan beslutet därom jämlikt 9 § blivit gällande mot honom

underlåtit att ombesörja bortförandet, ehuru hinder därför ej mött, eller, då

hinder mött, underlåtit att göra anmälan därom enligt 5 §. Sistnämnda ändring

föranleder viss jämkning i fortsättningen av 15 §.

Påpekas må, att med hänsyn till ägarens förut berörda skyldighet att ersätta

innehavaren kostnader, som asamkas honom genom bortförandet, de

nu föreslagna ändringarna icke föranleda någon ändring i 11 §.

Slutligen må framhållas att, om det skulle befinnas mindre lämpligt att

innehavare, som avses i 4 § andra stycket och som ej var känd då beslutet

om bortförande meddelades, ombesörjer bortförandet, det naturligtvis är vederbörande

myndighet obetaget att med ändring av sitt tidigare beslut förordna,

att bortförandet skall ske genom myndighetens försorg. Anses detta

eJ tydligt framgå av lagtexten, torde någon jämkning av ordalagen i början

av 4 § böra ske.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298)

om viss panträtt i spannmål.

De nya bestämmelserna om panträtt i spannmål bliva att tillämpa endast

så länge lagen om skyldighet att bortföra varuförråd gäller. Enligt förslaget

upphöra de emellertid icke utan vidare att gälla samtidigt med nämnda lag.

Formellt komma de att kvarstå intill dess de genom särskild lag bliva uttryckligen

upphävda. Då det synes mindre lämpligt att inarbeta de föreslagna

provisoriska bestämmelserna i en utan tidsbegränsning bestående lag,

hemställer lagrådet, att de upptagas i en fristående lag, åt vilken liksom åt

lagen om skyldighet att bortföra varuförråd gives allenast temporär giltighet.

Om spannmål i fall, varom här är fråga, bortföres till plats i annan domkrets,

synes i rättssäkerhetens intresse anteckning därom böra ske i registret

i den domkretsen. Då upplåtaren av panträtten i enlighet med vad som föreslagits

lämnat registerföraren meddelande om den nya upplagsplatsen

denna bör angivas på sätt i 4 § andra stycket 2) och 3) lagen om viss panträtt

i spannmål föreskrives — bör alltså registerföraren, om den nya platsen

är belägen i annan domkrets, göra anteckning i registret om bortförandet

samt underrätta registerföraren i den andra domkretsen i och för anteckning

i registret därstädes. Lagrådet hemställer, att föreskrift härom upptages i

förslaget.

Lagrådet vill till slut framhålla, att förslaget till lag om skyldighet att bortföra

varuförråd förutsätter, att varuförråd kan bortföras genom myndighets

försorg. Därest i dylikt fall fråga är om spannmålsparti, i vilket panträtt upplåtits

jämlikt lagen om viss panträtt i spannmål, är det angeläget, att liksom

ägaren själv, där han bortför partiet, är i panthavarens intresse vid straffansvar

förpliktad att tillse att partiet hålles avskilt, jämväl myndighet, då

sådan verkställer bortförandet, så förfar, att partiet varken under transporten

eller å den nya upplagsplatsen sammanblandas med ett annat. För att

upplåtaren av panträtten eller annan, som avses i 12 § tredje stycket av förslaget,

skall kunna fullgöra de förpliktelser, som där åläggas honom, är

vidare erforderligt, att därest beslutet om bortförandet icke innehåller uppgift

om vederbörlig benämning å den fastighet, varå spannmålen skall uppläggas,

samt om upplagsplatsen, underrättelse härom i annan ordning skyndsamt

meddelas honom. Vad nu framhållits kan lämpligen tillgodoses genom

föreskrift i de tillämpningsbestämmelser, som Kungl. Maj:t jämlikt 19 § av

förslaget till lag om skyldighet att bortföra varuförråd äger att utfärda.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 24 maj 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets denna

dag avgivna utlåtande över de den 10 maj 1940 till lagrådet remitterade förslagen

till lag om skyldighet att bortföra varuförråd samt lag om ändring

i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden:
Det

av lagrådet berörda spörsmålet huruvida skyldigheten att bortföra

sådant varuförråd, som är föremål för pant- eller retentionsrätt, bör åvila

ägaren eller innehavaren, torde i praktiken icke vara av större betydelse.

Man torde nämligen kunna utgå från att, där ägaren av varuförrådet icke

samtidigt är besittare därav, bortförandet merendels förklaras skola ske genom

myndighets försorg. Ett dylikt beslut kan, såsom lagrådet framhållit,

meddelas utan hinder av att myndigheten tidigare — i ovetskap om att förrådet

var pantförskrivet eller var föremål för retentionsrätt — förordnat om

förrådets bortförande genom ägarens försorg. Den principiella frågan huruvida

skyldigheten att bortföra förrådet, i händelse bortförandet icke sker

genom myndighetens försorg, skall åvila ägaren eller sådan innehavare, som

här åsyftas, lärer kunna vara föremål för delade meningar. Lagrådets mening

härutinnan synes emellertid böra godtagas, och jag har i anledning

därav låtit omarbeta 4, 5 och 15 §§ på sätt lagrådet i denna del föreslagit.

Därvid har även beaktats vad lagrådet i övrigt anfört rörande avfattningen

av 4 och 15 §§. Samtidigt hava vissa redaktionella jämkningar vidtagits i

förslaget.

Vad lagrådet hemställt i fråga om de föreslagna bestämmelserna om panträtt

i spannmål torde böra iakttagas. Jag har därför låtit utarbeta ett förslag

till fristående lag i ämnet med rubrik lag med vissa tillfälliga bestämmelser

angående panträtt enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss

panträtt i spannmål. I nämnda förslag har, i anledning av vad lagrådet

yttrat, upptagits en bestämmelse om skyldighet för registerföraren i den domkrets,

där spannmålen förut var upplagd, att lämna underrättelse om bortförandet

till registerföraren i den domkrets, till vilken spannmålen blivit

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

41

förd. — Såsom lagrådet anfört bör, då pantförskriven spannmål bortföres

genom myndighets försorg, myndigheten iakttaga att spannmålen icke sammanblandas

med annan, av panträtten icke omfattad spannmål.

Föredraganden hemställer härefter, under framhållande av att proposition

i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan

hinder av att den för propositioners avlåtande i allmänhet stadgade tiden

gått till ända,

dels att de sålunda omarbetade förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreläggas riksdagen till antagande,

dels ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att samtycka till att

Kungl. Maj:t, efter utfärdande av lag om skyldighet att bortföra varuförråd,

meddelar sådant förordnande, som i 1 § i lagen avses, att gälla tillsvidare.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Persson.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 saml. Nr 288.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:382 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m. a1 i texten
  2. 2LU 1940:41 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m. s. 1 i texten