Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän

1940-01-26 · 84 sidor, varav 83 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 83 av 84 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:4, Med förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

1

Nr 4.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän;

given Stockholms slott den 26 januari 1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 4

406 »6

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 4.

Förslag

till

Lag:

om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Kommunala tjänstemän äga rätt att beträffande de i 6 § nämnda frågorna

förhandla med vederbörande kommun, dock utan att inskränkning därigenom

göres i kommunen eller kommunalmyndighet enligt lag eller författning tillkommande

beslutanderätt.

I denna lag avses

med kommun: landskommun, köping och stad samt församling ävensom

municipalsamhälle, landsting och annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal

förvaltningsenhet;

med kommunalmyndighet: kommuns beslutande, förvaltande och verkställande

organ; samt

med kommunala tjänstemän: sådana arbetstagare i kommuns tjänst, som

äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Denna lag äger icke tillämpning å lärare vid folk- och småskolor samt

fortsättningsskolor.

2 §•

Förhandling äger rum mellan kommun samt förening, i vilken kommunala

tjänstemän äro medlemmar, eller förening av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt

tillkommer dock endast förening, vilken avser att tillvarataga

kommunala tjänstemäns intressen såsom arbetstagare och vilken socialstyrelsen

tillerkänt sådan rätt.

Å kommuns vägnar föres förhandling rörande viss fråga av den kommunalmyndighet,

som har att handlägga frågan, eller av ombud, som myndigheten

i särskilt fall utsett.

Förening äger utöva förhandlingsrätt jämväl genom avdelning av föreningen

eller genom ansluten förening, som icke själv erhållit förhandlingsrätt.

3 §•

Ansökan örn förhandlingsrätt skall ställas till socialstyrelsen samt dit ingivas

eller i betalt brev insändas.

Vid dylik ansökan skola fogas:

1) föreningens stadgar;

2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen eller

eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser; samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 4.

3) uppgift å ungefärliga antalet kommunala tjänstemän, som äro medlemmar

i föreningen eller till denna ansluten förening.

Sker beträffande förening, som erhållit förhandlingsrätt, ändring i verksamhetsområdet

eller i förhållande, som i andra stycket under 2) sägs, eller

undergår antalet i andra stycket under 3) avsedda medlemmar större förändring,

skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen.

4 §•

Förening tillerkänd förhandlingsrätt kan, örn synnerliga skäl därtill äro,

av socialstyrelsen återkallas. Innan beslut härom meddelas, skall föreningen

hava beretts tillfälle att yttra sig i frågan.

5 §•

Förening, som önskar gentemot kommun utöva föreningen tillerkänd förhandlingsrätt,

skall därom göra anmälan hos kommunen.

Vid dylik anmälan skola fogas:

1) föreningens stadgar;

2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen eller

eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser;

3) uppgift å arten av de befattningar, som innehavas av de medlemmar i

föreningen eller till denna ansluten förening, för vilka förhandlingsrätt gentemot

kommunen skall utövas; samt

4) bevis om föreningen tillerkänd förhandlingsrätt.

Sker beträffande förening, som gjort dylik anmälan, ändring i förhållande,

som i andra stycket under 2) eller 3) sägs, eller återkallas den föreningen

tillerkända förhandlingsrätten, skall anmälan därom göras hos kommunen.

6 §•

Förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,

arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av

sådana villkor.

7 §•

Innan kommunalmyndighet avgiver förslag till eller fastställer nya eller

ändrade anställningsvillkor av principiell eller eljest allmän betydelse, skall

tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast till sådana villkor hava på

lämpligt sätt beretts de föreningar, som hos kommunen gjort anmälan enligt

5 § och vilka frågan må anses röra; och må myndigheten icke, med mindre

förhandling örn frågan förts eller vederbörande förening ånyo beretts tillfälle

att yttra sig, vid avgivandet av förslaget eller fastställandet av villkoren

göra väsentliga avvikelser från utkastet.

Påkallar förening, vilken enligt bestämmelserna i första stycket beretts

tillfälle att taga kännedom om föreliggande utkast, i anledning härav förhandling,

skall meddelande härom lämnas utan dröjsmål och senast inom

fjorton dagar efter det föreningen erhöll underrättelse i frågan från kommunalmyndigheten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 4.

8§-

Förhandling äger rum i skriftlig eller muntlig form. Påkallas från endera

sidan muntlig förhandling, skall sådan äga rum, även örn skriftlig förhandling

pågår eller föregått.

9 §•

Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten skrivelse utan

oskäligt dröjsmål skriftligen besvaras. I svarsskrivelsen böra, så framt icke

muntlig förhandling däri påkallas, skälen för intagen ståndpunkt angivas.

Förhandlare å kommunens sida må förklara skriftlig förhandling avslutad,

då så prövas skäligt.

10 §.

Tid och plats för muntlig förhandling bestämmas av vederbörande kommunalmyndighet.

Därvid skall iakttagas, att frågans behandling icke oskäligt

fördröjes.

Kommunalmyndigheten utser ordförande att leda förhandlingen ävensom

sekreterare att föra protokoll. Ordföranden må förklara förhandlingen avslutad,

då han så prövar skäligt, dock icke förrän tillfälle beretts vederbörande

förening å tjänstemannasidan att angiva sin ståndpunkt och skälen för densamma.

I protokollet skola framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas,

varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet

angivas. Protokollet skall justeras av ordföranden samt representanter för

de förhandlande parterna.

Protokollet utgives avgiftsfritt och tillställes envar av parterna.

11 §•

Fråga, varom förhandling förts, må av kommunalmyndighet icke upptagas

till slutlig behandling, innan en vecka förflutit från det skriftlig förhandling

förklarats avslutad eller innan protokoll över muntlig förhandling kommit

myndigheten tillhanda.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må kommunalmyndighet, där så anses

av förhållandena påkallat, föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola

tillämpas tills vidare, intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat.

12 §.

Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt denna lag, överlämnas

till annan kommunalmyndighet, eller då beslut i sådant ärende underställes

statlig myndighets prövning, skall i ärendet förd skriftväxling jämte protokoll

från muntlig förhandling biläggas.

13 §.

Kommun och förening bestrida envar sina kostnader för förhandling.

Tjänsteman må icke förvägras ledighet för deltagande i muntlig förhandling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

14 §.

Har statlig myndighet att annorledes än efter underställning fastställa för

kommunala tjänstemän gällande anställningsvillkor, må förening, som tillerkänts

förhandlingsrätt enligt denna lag, gentemot vederbörande statliga

myndighet utöva nämnda rätt; och skall i sådant fall vad i denna lag sägs

örn kommun eller kommunalmyndighet i tillämpliga delar avse vederbörande

statliga myndighet.

På framställning av statlig myndighet eller enligt denna lag förhandlingsberättigad

förening må, därest Konungen så prövar skäligt, förhandling äga

rum mellan ombud, som av Konungen utses, och sådan förening.

15 §.

Genom denna lag göres icke ändring i vad eljest kan gälla beträffande rätt

för kommunala tjänstemän att tillvarataga sina intressen i fråga örn anställningsvillkor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941; dock att bestämmelserna i

2 och 3 §§ jämväl dessförinnan skola lända till efterrättelse, i den mån så

erfordras för lagens tillämpning från och med nämnda dag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inf ör Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

26 januari 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet fråga örn tillskapandet

av lagstiftning rörande förhandlingsordning för kommunala tjänstemän

samt anför:

Gällande lagstiftning angående förhandlingsrätt m. m.

Förhandlingsrätt i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare kan

sägas vara indirekt erkänd i svensk lagstiftning genom lagen den 28 maj 1920

(nr 245) örn medling i arbetstvister. Enligt denna lag erbjuder nämligen det

allmänna sin medverkan för att sammanföra parterna på arbetsmarknaden till

förhandlingar genom att till deras förfogande ställa förlikningsorgan. Medlingslagen

har dock tillkommit icke i syfte att fastslå parternas förhandlingsrätt

utan för tillgodoseende av det allmännas intresse av arbetsfredens bevarande.

Förlikningsmannen skall i regel icke ingripa, förrän en arbetstvist

medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet.

I rena förhandlingsfrågor kan förlikningsmannen lämna sin medverkan endast

på båda parternas begäran. Genom lagen den 12 juni 1931 (nr 202) gjordes

till 3 § i medlingslagen ett tillägg, delvis ägnat att lagfästa förhandlingsrättens

princip. Enligt detta tillägg skall förlikningsmannen, även örn uppkommen

arbetstvist icke medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av

större betydenhet, kalla de tvistande till förhandlingar, därest begäran därom

framställes av arbetsgivare eller organisation, omfattande minst hälften av

de av tvisten berörda arbetarna. Medlingslagens bestämmelser äro i stort

sett endast instruktioner till det organ, förlikningsmannen, som inrättats för

att tillgodose lagens syfte, arbetsfredens bevarande. I motsats till den äldre

medlingslagen av år 1906 innehåller dock 1920 års lag en uttrycklig bestämmelse

örn parternas skyldighet att efterkomma förlikningsmannens kallelse

till sammanträde, men någon påföljd för parts utevaro är icke stadgad.

Av förarbetena till 1920 års medlingslag framgår, att lagen icke är avsedd

att gälla för statens tjänstemän. Huruvida lagen icke heller gäller för sådana

kommunala befattningshavare, vilka äro underkastade strafflagens bestämmelser

rörande ämbetsmannaansvar och således sakna strejkrätt, kan måhända

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 4.

synas tveksamt, särskilt efter införandet av nyss omnämnda tillägg till

3 §. I varje fall torde emellertid medlingslagen icke hava varit av nämnvärd

direkt betydelse för dessa befattningshavare.

Frågan örn att i författning uttryckligen erkänna och närmare precisera

förhandlingsrätten för i allmän eller enskild tjänst anställda har under senare

år vid olika tillfällen varit föremål för statsmakternas överväganden. Rörande

vad härutinnan förekommit må nu allenast erinras örn följande.

I ett den 20 november 1935 avgivet betänkande framlade kommittén angående

privatanställda förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt

(statens off. utredn. 1935:59). Enligt detta förslag skulle lagen äga tillämpning

å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i enskild tjänst men

däremot icke beträffande arbetstagare, som anställdes av riksdagen eller av

en till statsförvaltningen hörande eller under riksdagen lydande myndighet

eller av kommunal myndighet i kraft av särskild författning. Förslag till lag

örn förenings- och förhandlingsrätt framlades sedermera genom proposition

nr 240 för 1936 års riksdag. Enligt 1 § i det vid propositionen fogade lagförslaget

skulle lagen äga tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetstagare, dock icke beträffande arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som vore underkastade ämbetsmannaansvar. Såvitt angick i kommunernas

tjänst anställda anförde jag i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet,

bland annat, att den av kommittén verkställda uppdelningen av arbetstagare i

kommunal tjänst i sådana, som anställts i kraft av särskild författning, och

sådana, beträffande vilka så ej vore fallet, i yttrandena över kommittéförslaget

betecknats såsom alltför oklar till sin innebörd. De i kommunal tjänst anställda

arbetstagarna borde i nu förevarande hänseende underkastas samma

reglering som de statsanställda, d. v. s. att allenast de arbetstagare icke skulle

hänföras under lagen, vilka vore underkastade ämbetsmannaansvar. Förhandlingsrätten

för de kommunalanställda, som icke hade strejkrätt, borde

sålunda icke regleras i dåvarande sammanhang utan borde upptagas i samband

med spörsmålet örn förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

Sistnämnda spörsmål var vid nämnda tidpunkt redan föremål för särskild

utredning. Jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 10 maj 1935 hade

nämligen sakkunniga tillsatts inom kommunikationsdepartementet för att

biträda med verkställande av en utredning rörande frågan huruvida och i vad

mån en förhandlingsordning för statstjänstemän borde komma till stånd samt

för att uppgöra förslag till de bestämmelser i ämnet, vartill utredningen kunde

komma att föranleda.

Sedan andra lagutskottet, som behandlade propositionen nr 240, föreslagit,

att lagen borde begränsas till att avse endast enskild tjänst, varemot dock

reservation till förmån för det i propositionen framlagda förslaget avgivits,

samt riksdagens kamrar stannat i olika beslut, godkände riksdagen efter sammanjämkning

förslaget i propositionen.

Lag orri förenings- och förhandlingsrätt utfärdades därefter den 11 september

1936 (nr 506). Från tillämpningen av denna lag äro i enlighet med det

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

förut anförda undantagna sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Den 9 oktober 1936 avgåvo förut omnämnda inom kommunikationsdepartementet

tillkallade sakkunniga betänkande med förslag rörande förhandlingsordning

för statstjänstemän (statens off. utredn. 1936:41). I betänkandet

anfördes, att de sakkunniga, enär det åt dem lämnade uppdraget

avsett frågan örn införandet av en lagfästad förhandlingsordning för statens

tjänstemän, icke närmare ingått på frågan örn en förhandlingsordning för de

kommunala tjänstemännen.

Genom proposition nr 128 till 1937 års riksdag inhämtade Kungl. Majit

riksdagens yttrande över ett på grundval av de sakkunnigas betänkande upprättat

förslag till kungörelse angående förhandlingsordning för statens

tjänstemän.

I andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande, nr 44, beträffande

nämnda proposition erinrades, bland annat, att jag i proposition till

1936 års riksdag med förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt

uttalat, att frågan örn förhandlingsrätt för sådana kommunalanställda,

som ej hade strejkrätt, borde upptagas i samband med spörsmålet örn

förhandlingsrätt för statens tjänstemän. De sakkunniga, som utrett sistnämnda

spörsmål, hade icke närmare ingått på frågan om en förhandlingsordning

för de kommunala tjänstemännen. Med hänsyn till berörda uttalande

i propositionen till 1936 års riksdag och då enligt utskottets uppfattning de

kommunala tjänstemännen borde tillerkännas en lagligen reglerad förhandlingsrätt,

förutsatte utskottet, att ifrågavarande spörsmål snarast gjordes till

föremål för utredning. För vissa kategorier av kommunala tjänstemän,

exempelvis folkskollärare och andra, vilka anställdes av kommunal myndighet

men helt eller delvis erhölle sin lön av staten, torde möjligen i viss utsträckning

särbestämmelser bliva erforderliga.

Kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän utfärdades

sedermera den 4 juni 1937 (nr 292). Med statens tjänstemän avses i

kungörelsen sådana arbetstagare i statens tjänst, som äro underkastade

ämbetsmannaansvar.

I sammanhang med behandlingen av nyssnämnda spörsmål beslöt riksdagen

uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att låta verkställa utredning

rörande införande av förhandlingsrätt för tjänstemän vid riksdagen och

riksdagens verk. Bestämmelser angående sådan förhandlingsrätt antogos därefter

av 1938 års riksdag.

Sakkunniga rörande förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän.

De sakkunnigas direktiv.

Den 30 december 1937 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet

att utse högst tre sakkunniga att inom nämnda departement biträda

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 4.

med utredning rörande frågan örn tillskapandet av en förhandlingsordning

för sådana arbetstagare i kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

I direktiven för de sakkunnigas arbete redogjorde jag för vad dittills förekommit

vid behandlingen av frågan örn förhandlingsrätt för i allmän eller

enskild tjänst anställda samt yttrade härefter följande:

Av vad i det föregående anförts framgår, att i lag eller författning fastställd

förhandlingsrätt numera tillkommer samtliga i allmän eller enskild

tjänst anställda arbetstagare i vårt land med undantag av dels arbetstagare i

kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, och dels

tjänstemän vid riksdagen och riksdagens verk. I fråga om de sistnämnda har

igångsatts en utredning, som enligt vad jag inhämtat beräknas vara avslutad

inom kort. Att de kommunalanställda, vilka äro underkastade ämbetsmannaansvar,

böra i likhet med andra arbetstagare erhålla förhandlingsrätt synes

mig uppenbart.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 3 januari 1938 såsom

sakkunniga landshövdingen Alvar Elis Rodhe, ordföranden i svenska stadsförbundet

direktören Johan-Olov Johansson och ombudsmannen i Sveriges

kommunaltjänstemannaförbund kaptenen Folke Bergholtz, varjämte det uppdrogs

åt Rodhe att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava till fullgörande av sitt uppdrag avgivit ett den 20

december 1938 dagtecknat betänkande med förslag till lag örn förhandlingsrätt

för kommunala tjänstemän (statens off. utredn. 1938: 56).

I de sakkunnigas lagförslag lämnas definitioner å begreppen kommun och

kommunalmyndighet. Med kommun förstås salunda i lagen lands- och stadskommun,

församling, köping och municipalsamhälle ävensom landsting,

kommunalförbund och annan kommunal förvaltningsenhet. Med kommunalmyndighet

avses kommuns beslutande, verkställande eller förvaltande organ

ävensom underlydande verk och inrättningar.

Ehuru de sakkunnigas uppdrag innefattat tillskapandet av en förhandlingsordning

för kommunala tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar,

avser förslaget en reglering av förhandlingsrätten även för sådana kommunala

tjänstemän, vilka — utan att vara underkastade ämbetsmannaansvar — innehava

i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning upptagna befattningar.

Anledningen till denna avvikelse från de sakkunnigas direktiv har varit, att

beträffande kommunala arbetstagare en skiljelinje dragen vid ämbetsmannaansvaret

ansetts ofta vara svår att finna och att icke alla de, som allmänt betecknas

såsom tjänstemän, ansetts vara underkastade dylikt ansvar. Såsom en följd

av denna förslagets omfattning hava de sakkunniga i betänkandet jämväl

framlagt förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen örn föreningsoch

förhandlingsrätt, innebärande en motsvarande inskränkning i sistnämnda

lags tillämpningsområde.

Kommun må enligt förslaget uppdraga åt kommunalmyndighet eller åt

särskilda för vissa frågor eller för tillfället utsedda ombud att å kommunens

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 4.

vägnar förhandla, å tjänstemannasidan tillkommer den i förslaget reglerade

förhandlingsrätten endast sådan förening av tjänstemän, som omfattar hela

riket (riksorganisation) och som avser att tillvarataga vederbörande tjänstemäns

intressen gentemot kommunen såsom arbetsgivare, eller ock till sådan

organisation ansluten underförening; dock att förhandlingsrätt endast tillkommer

riksorganisation, vilken socialstyrelsen på särskild ansökan tillerkänt

sådan rätt i förhållande till kommunen. Vid ansökan, varom nu nämnts, skola

fogas vissa uppgifter rörande riksorganisationen och dess verksamhet, bland

annat uppgift å organisationens ungefärliga medlemsantal och antalet hos

vederbörande kommun anställda medlemmar. Bifalles ansökan, skall organisationen

sedermera hålla socialstyrelsen underrättad örn väsentligare ändringar

i sin verksamhet.

Förhandlingsrätten innefattar en rätt för tjänstemannaförening att påkalla

förhandling beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och

avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av sådana villkor. Häri

innefattas frågor rörande rekrytering och utbildning av personal, allmänna befordringsprinciper,

indragning eller utökning av tjänster, avlöning och tjänstevillkor

samt arbetstid och andra tjänstgöringsförhållanden ävensom frågor,

vilka uteslutande beröra enskild tjänstemans rätt. Mot rätten för tjänstemannaförening

att påkalla förhandling örn de nyssnämnda frågorna svarar en

skyldighet för kommunen att ingå i sådana förhandlingar, dock utan att inskränkning

därigenom göres i kommunen eller kommunalmyndighet enligt

lag eller författning tillkommande beslutanderätt. Vidare föreslås skyldighet

för kommunalmyndighet att, innan myndigheten avgiver förslag till eller fastställer

nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, bereda

de i förhållande till kommunen förhandlingsberättigade föreningar, som frågan

må anses röra, tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast till villkoren.

Den nu nämnda skyldigheten för kommunal myndighet föreligger dock endast

i de fall, då frågan är av principiell eller eljest allmän betydelse för tjänstemännen.

Under den tid, som förhandlingar pågå, må därvid berörd fråga

icke av kommunalmyndighet upptagas till slutlig behandling, dock att myndighet

må föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola tillämpas tills

vidare, intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat.

Förhandling kan äga rum i skriftlig eller muntlig form. Så snart från endera

sidan påkallas muntlig förhandling, skall sådan äga rum. Förhandling i muntlig

form anses av de sakkunniga utgöra det väsentligaste innehållet i den

föreslagna ordningen. Kommunen eller den, som därtill av kommunen bemyndigats,

utser ordförande att leda muntlig förhandling ävensom sekreterare att

föra protokoll. Däri skola å ömse sidor framlagda förslag och avgivna förklaringar

återgivas, varjämte skälen för intagen ståndpunkt skola i korthet

angivas. Ordföranden må förklara muntlig förhandling avslutad, då han så

prövar skäligt.

Har förhandling i viss fråga ägt rum och enighet därvid icke kunnat

uppnås, eller åtnöjes tjänstemännens förening icke med kommunalmyndighets

beslut i frågan, äger föreningen, såvida sagda beslut icke fattats av den kom
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 4.

munalmyndighet, som utövar kommunens högsta beslutanderätt, i skriftlig

framställning till sistnämnda myndighet påkalla prövning av frågan eller

föreslå ytterligare förhandling eller annan åtgärd. I samband med behandlingen

av denna bestämmelse förorda de sakkunniga, att en utredning kommer

till stånd rörande inrättandet av en särskild domstol för handläggning av

rättstvister, och särskilt då tolkningsmål, vilka röra statens eller kommunernas

tjänstemän. För de kommunala tjänstemännens vidkommande skulle genom

tillkomsten av en sådan domstol förutsättning skapas för borttagande av den

tämligen obestämda rätten att inför allmän domstol eller besvärsvägen vinna

prövning av tolkningsmål.

I betänkandet har uppmärksammats, att åtskilliga kommunala tjänstemän

helt eller delvis avlönas med bidrag av statsmedel eller att i varje fall staten

har medbestämmanderätt i fråga örn deras anställnings-, arbets- eller avlöningsförhållanden.

Så är exempelvis fallet beträffande tjänstemän vid undervisnings-

och vid polisväsendet. Med hänsyn härtill stadgas i förslaget, att därest

fråga uppstår örn förhandling rörande sådana för kommunala tjänstemän gällande

anställnings-, arbets- eller avlöningsförhållanden, beträffande vilka det

tillkommer statlig myndighet att besluta, äger förhandlingsberättigad huvudorganisation

påkalla förhandling enligt kungörelsen den 4 juni 1937 angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Avser förhandling fråga, där kommun

jämte statlig myndighet har beslutanderätt, må huvudorganisationen påkalla

gemensam förhandling med ombud för såväl statlig myndighet som kommun.

I förslaget behandlas vidare det fall, att i redan gällande förhandlingsordning

intagits bestämmelse, som strider mot vad i förslaget stadgas. Därutinnan

föreskrives, att varken kommun eller tjänstemannaförening äger

påfordra tillämpning av sådan bestämmelse. Med denna föreskrift avses icke

att hindra tillämpning av bestämmelser, som allenast äro att anse såsom en

komplettering till förslagets stadganden. Bortsett från nu berörda föreskrift

göres genom förslaget icke ändring i vad eljest kan gälla beträffande rätt för

kommunala tjänstemän att tillvarataga sina intressen i fråga örn anställnings-,

arbets- eller avlöningsvillkor. I den mån tjänstemännen redan tillerkänts rätt

att vara företrädda i kommunens lönenämnd eller därmed jämförligt organ,

beröres således icke denna rätt av förslaget.

De sakkunnigas förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän

torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Över de sakkunnigas förslag hava efter remiss yttranden avgivits av arbetsdomstolens

ordförande, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, Överståthållarämbetet,

efter hörande av Stockholms stadsfullmäktige, en var länsstyrelse,

efter hörande av stadsfullmäktige i länets städer och kommunalfullmäktige i

större landskommuner, kammarkollegium, efter hörande av domkapitlen i

riket, samtliga landstings förvaltningsutskott med undantag av Stockholms,

Södermanlands och Jönköpings läns, Kalmar läns norra, Hallands, Göteborgs

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

och Bohus, örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands läns

landstings förvaltningsutskott, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet, svenska vägstyrelsernas förbund, landsorganisationen

i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, de anställdas centralorganisation

(Daco), Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Sveriges arbetsledareförbund,

riksförbundet för fjärdingsman och polismän, riksförbundet

svenska städers polismän, föreningen Sveriges stadsfiskaler, svenska

lasarettsläkarföreningen, svenska sanatorieläkareföreningen, svenska stadsläkareföreningen,

svenska psykiatriska föreningen, svensk sjuksköterskeförening,

svenska kommunalarbetareförbundet, svenska sjukhuspersonalförbundet,

svenska barnmorskeförbundet, svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet,

Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund, allmänna svenska

prästföreningen, Sveriges allmänna folkskollärarförening, Sveriges folkskollärarförbund,

Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges överlärareförbund,

högre folkskolornas lärarförening, Sveriges småskollärarinneförening, svenska

skolkökslärarinnornas förening, teckningslärarnas riksförbund, slöjd- och

yrkeslärarnas riksförbund, kommunala mellanskolornas lärarförening, Sveriges

flick- och samskolors lärarinneförbund, flick- och samskoleföreningen, Sveriges

handelslärarförening, Sveriges allmänna organist- och kantorsförening, Stockholms

stads tjänstemäns samorganisation, Göteborgs stads tjänstemannaförbund

och arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund.

Stockholms, Södermanlands och Jönköpings läns, Kalmar läns norra, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands

läns landstings förvaltningsutskott ävensom svenska städernas förhandlingsorganisation,

skogsvårdsstyrelsernas förbund, svenska arbetsgivareföreningen,

svenska polisförbundet, Sveriges yngre läkares förening, Sveriges

slöjdlärarinneförening, svenska musiklärarsällskapet, kommunala mellanskolornas

rektorsförening och Sveriges lantbrukslärareförbund hava beretts tillfälle

att avgiva yttrande över förslaget men hava icke begagnat sig därav.

Med ledning av de inkomna yttrandena har de sakkunnigas förslag blivit

föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Jag övergår nu till en

redogörelse för departementsförslaget och i samband därmed för innehållet i

avgivna yttranden.

Departementsförslaget.

Bör en lagfästad förhandlingsordning införas för kommunaltjänstemännen?
De

sakkunniga.

De sakkunniga hava erinrat, att, efter tillkomsten av 1936 års lag örn

förenings- och förhandlingsrätt och 1937 års kungörelse angående förhandlingsrätt

för statstjänstemän samt sedan bestämmelser angående förhandlingsrätt

för tjänstemän vid riksdagens verk och för riksdagens tjänste
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

män antagits av 1938 års riksdag, det endast vore en grupp av anställda, som

icke hade författningsreglerad förhandlingsrätt, nämligen de kommunala

tjänstemän, vilka vore underkastade ämbetsmannaansvar. Någon allmän

motivering för att frågan örn förhandlingsordning borde ordnas jämväl för

dessa tjänstemän vore vid sådant förhållande knappast erforderlig, och i

direktiven för de sakkunniga förutsattes också, att de sakkunniga närmast

hade att utreda frågan örn på vilket sätt förhandlingsrätten för dessa kommunala

tjänstemän borde utformas.

Yttranden.

I det från kommunalfullmäktige i Anundsjö inkomna yttrandet har gjorts

gällande, att sakkunnigförslaget, vad landskommunerna beträffade, knappast

hade någon nämnvärd uppgift att fylla. På grund härav borde förslaget icke

göras tillämpligt å dessa kommuner, i varje fall icke utan särskilt beslut av

vederbörande kommun.

I intet av övriga i ärendet avgivna yttranden har ifrågasatts att icke utsträcka

den lagstadgade förhandlingsrätten till att omfatta jämväl de kommunala

befattningshavare, vilka för närvarande sakna sådan.

Jag är med de sakkunniga ense örn att förhandlingsrätt bör beredas kommunala

tjänstemän.

Plån den av de sakkunniga utformade förhandlingsrätten, till vilken jag i

huvudsak ansluter mig, torde emellertid för närvarande lärarna vid folk- och

småskolor samt fortsättningsskolor böra undantagas. Hedan under förarbetena

till föreliggande lagförslag har framhållits, att för dessa befattningshavare

möjligen i viss utsträckning särbestämmelser skulle bliva erforderliga. Farhågor

ha därjämte yppats, att den skoladministrativa organisationen skulle i

alltför hög grad kompliceras, örn förhandlingsrätten för denna grupp skulle

utformas på samma sätt som för övriga kommunala tjänstemän. Jag är med

hänsyn härtill icke beredd att nu taga ställning till utformningen av en förhandlingsrätt

för dessa befattningshavare utan finner detta spörsmål kräva

ytterligare överväganden. Det må påpekas, att den lärarpersonal, varom här

är fråga, genom olika bestämmelser i folk- och fortsättningsskolestadgorna

tillförsäkrats sådant medinflytande vid handläggningen av dem berörande

ärenden, att det föreslagna undantagsstadgandet får mindre praktisk betydelse

än eljest skulle ha varit fallet.

Lagens tillämpningsområde.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att ehuru deras uppdrag innefattat tillskapandet

av en förhandlingsordning för sådana kommunala tjänstemän, som

vore underkastade ämbetsmannaansvar, de sakkunniga likväl funnit nödvändigt

ingå på en prövning av frågan, huruvida i den förhandlingsordning, som

de hade att utarbeta, området för dess tillämpning borde bestämmas på annat

sätt än som förutsatts i direktiven för de sakkunniga. Härutinnan kunde fem

olika alternativ för gruppering av kommunalanställda framläggas.

Ett av dessa alternativ vore, att samtliga kommunalanställda hänfördes till

Departements

chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

en grupp. Detta innebure givetvis en radikal och enkel lösning, varigenom

alla med en gränsdragning efter ämbetsmannaansvaret eller anställningsformen

sammanhängande svårigheter skulle bortfalla. Emellertid existerade en oomstridd

skillnad mellan kommunernas tjänstemän och arbetare, bland annat därutinnan,

att de förra ansåges sakna strejkrätt men å andra sidan icke behövde

riskera lockout. Man kunde icke bortse från att kommunalarbetarnas ställning

i de hänseenden, som här kunde komma i fråga, i huvudsak sammanfölle med

den, som de privata företagens arbetare intoge. Berörda alternativ till lösning

av spörsmålet örn lagens tillämplighet ansåge de sakkunniga därför icke vara

att förorda.

Ett annat alternativ vore att följa den gränsdragning, som på sin tid föreslagits

av kommittén angående privatanställda, och låta den nu ifrågasatta

förhandlingsordningen avse arbetstagare, vilka anställts av kommunal myndighet

i kraft av särskild författning. En sådan delningsgrund kunde dock icke

anses tillfredsställande. Sålunda vore innebörden av begreppet »särskild författning»

icke på ett klargörande sätt preciserad. Vidare kunde erinras, att

icke alla de befattningshavare, vilka betecknades såsom kommunala, tillsattes

av kommunal myndighet, exempelvis ordinarie befattningshavare vid polisväsendet

i stad. Även bortsett från nu angivna tolkningssvårigheter kunde

ifrågavarande uppdelning, vilken torde hava gjorts med utgångspunkt från den

i viss doktrin uppdragna gränslinjen mellan kommuns självförvaltning och

egenförvaltning, leda till mindre lyckliga resultat. Enligt berörda doktrin

skulle de kommunaltjänstemän, som tillsattes enligt särskild författning,

huvudsakligen handhava kommuns självförvaltning, d. v. s. uppgiften att ombesörja

angelägenheter, vilka eljest skulle ankommit å statliga ämbetsorgan.

Såsom exempel å kommunal självförvaltning anfördes polisverksamhet, brandväsende,

hälsovård, stadsbyggnadsväsende, folk- och fortsättningsskolväsende,

barnavård och fattigvård, allmän sjukvård och tuberkulossjukvård i landsting

och städer utom landsting, nykterhetsvård och förmedlande socialförvaltningsverksamhet,

såsom arbetsförmedling m. m. Tjänstemän, som icke tillsattes

i kraft av särskild författning, skulle huvudsakligen utgöra sådana, som

handhade kommuns egenförvaltning eller den ekonomiska förvaltningen. Dit

skulle höra kommuns drätselförvaltning, fastighetsförvaltning, byggnadsarbetsförvaltning,

affärsverksförvaltning, hamnförvaltning samt löne- och pensionsförvaltning.

Den ifrågasatta uppdelningen skulle alltså medföra, att arbetstagare

i ett verk med egenförvaltande uppgift i förhandlingshänseende hänfördes

till en lagstiftning, som i första hand toge sikte på privatanställda,

medan befattningshavare i ett verk med självförvaltande uppgift erhölle

särskild förhandlingsordning. Man skulle sålunda bortse från att de båda

gruppernas ställning i fråga örn anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor

helt sammanfölle. I den mån man till olika grupper hänförde befattningshavare

med enahanda ställning och villkor, syntes uppdelningen emellertid

vara tämligen meningslös.

Ytterligare ett alternativ erhölles, örn den sist angivna kategoriklyvningen

förändrades så, att blott de, vilkas anställningsvillkor bestämts i särskild för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

15

fattning, erhölle förhandlingsrätt i en endast för dem gällande förhandlingsordning,

medan övriga kommunalanställda hänfördes till 1936 års lag. Enligt

denna skiljelinje skulle dock allenast en mindre del av dem, som allmänt benämndes

kommunala tjänstemän, komma att omfattas av de nya bestämmelserna.

De sakkunniga hade därför ansett sig icke behöva närmare dryfta en

sådan gränsdragning.

Man kunde vidare tänka sig en indelning, som vore gjord med utgångspunkt

från att inom kommunerna vissa arbetstagares befattningar upptagits i vederbörande

kommuns lönestat eller tjänsteförteckning. Dessa befattningshavare

skulle då utgöra en kategori med särskild förhandlingsordning, under det

övriga kommunalanställda skulle hänföras till 1936 års lag. Fördelen med en

sådan uppdelning läge däri, att de, som i kommunala bestämmelser kallades

tjänstemän, även i författningen finge denna beteckning. Skiljelinjen skulle

i de flesta fall vara lätt att tillämpa. I doktrinen hade det avgörande kännetecknet

å en tjänst hos stat eller i kommun angivits vara, att tjänsten vore

infogad såsom led i en förvaltningsorganisation. Vilka befattningar, som

tillhörde denna organisation, framginge av föreskrifter i författningar, instruktioner,

lönestater eller särskilda beslut rörande organisationen. En gränslinje

mellan olika kommunala arbetstagare likartad med den nu ifrågasatta hade

tillämpats av den år 1926 tillsatta delegationen för undersökning av åtgärder

till arbetsfredens befrämjande. Till arbetarkategorien hade delegationen

hänfört de av städernas arbetstagare, vilkas arbetsvillkor voro reglerade genom

kollektivavtal, medan övriga räknats till tjänstemannagrupperna. I sitt betänkande

hade delegationen uttalat, att en sådan uppdelning syntes motsvara

det faktiska läget, samt vidare anfört:

För tjänstemännen bestämmas arbetsvillkoren genom allmänna tjänstereglementen

eller instruktioner och angivas lönebeloppen i kommunens stat,

efter fastställande av den högsta beslutande myndigheten (stadsfullmäktige).

Arbetargruppernas löne- och arbetsvillkor regleras däremot av vederbörande

förvaltningsmyndighet (lönenämnd, drätselkammare, belysningsstyrelse eller

dylikt), och detta sker numera i allra största utsträckning genom kollektivavtal

med en arbetarorganisation.

Emellertid synes åtskillig tvekan råda örn den formella gränsen mellan

tjänstemanna- och arbetarkategorierna. Praxis är växlande i olika städer och

underkastad förändringar tid efter annan. Eörvaltningsmässigt är avgränsningen

klart bestämd där, såsom i Stockholm, löneavtalsnämndens kompetensområde

sammanfaller med arbetarbegreppet, men någon rationell indelningsgrund

är detta knappast. Överflyttningar från den ena kategorien till den

andra förekomma också emellanåt. Enligt en av socialstyrelsen verkställd

undersökning synes under de senare åren ha gjort sig gällande en tendens att

överföra vissa mera kvalificerade arbetargrupper (driftsfunktionärer) till

tjänstemannaområdet. Å andra sidan har det inträffat i en del städer, att

personal, som tidigare hänförts till lägre tjänstemannagrader, fått sina arbetsförhållanden

reglerade på likartat sätt som arbetarna, d. v. s. genom kollektivavtal.

Såsom exempel härpå må nämnas en del sjukvårdspersonal.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga funnit svagheten

med en gränsdragning vid lönestat och tjänsteförteckning vara

uppenbar. I flera kommuner torde tjänsteförteckning och lönestat icke upp
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

göras, och den föreslagna uppdelningen skulle då medföra, att för tjänstemän

med enahanda ställning i skilda kommuner av endast formell anledning

skulle gälla olika föreskrifter i förhandlingshänseende. Och även örn hänsyn

blott toges till kommuner, där tjänsteförteckning och lönestat verkligen voro

förhanden, funnes icke någon genomförd regel angående vilka befattningar,

som där skulle upptagas. Ibland funnes tjänster omförmälda i författningar,

instruktioner eller särskilda beslut, utan att de upptagits i lönestat. I synnerhet

beträffande landstingens personal skulle förhållandet bliva oenhetligt.

I de landsting, där befattningshavarna ingått kollektivavtal, skulle en förhandlingsordning

gälla, medan i ett annat landsting befattningshavare av

enahanda slag, anställda enligt reglemente, skulle erhålla en annan typ av

förhandlingsordning. Härtill komme, att vissa slag av kommunala befattningshavare,

såsom t. ex. folkskollärare, numera regelmässigt icke förekomme

å kommuns lönestat av det skäl, att kommun icke ens delvis bestrede deras

avlöning. — Det syntes av nu angivna skäl icke lämpligt att draga gränsen

mellan olika slag av kommunala arbetstagare endast med utgångspunkt från

huruvida deras befattningar uppförts å lönestat eller tjänsteförteckning.

De sakkunniga hava härefter såsom ett sista alternativ upptagit till

behandling frågan örn en skiljelinje, dragen vid ämbetsmannaansvaret, vilken

skiljelinje enligt de sakkunnigas mening innebure den fördelen att utgöra

en i allmän lag uppdragen och i praxis sedan länge använd gräns mellan olika

slag av de i offentlig tjänst anställda. Frågan örn ämbetsmannaansvaret

såsom gränslinje mellan statens tjänstemän och arbetare hade utförligt

dryftats i samband med tillkomsten av kungörelsen angående förhandlingsrätt

för statens tjänstemän. — Såvitt gällde kommunala arbetstagare syntes

emellertid frågan örn ämbetsmannaansvarets förefintlighet i många fall vara

mera svår att avgöra än när det gällde statliga. Gränsområdena, där det

icke rådde säkerhet huruvida ansvar förefunnes eller icke, torde också vara

mer omfattande än när det gällde statsförvaltningen. Det måste likväl anses

fastslaget, att innehavare av vissa kommunala tjänster icke vore underkastade

ämbetsmannaansvar, trots att tjänsternas innehavare svårligen kunde betecknas

såsom kommunalarbetare. I praxis hade sålunda från ämbetsmannaansvar

undantagits vaktmästare vid folkskola, sjuksköterskebiträde och

kyrkovaktmästare. Enligt i doktrinen uttryckt mening skulle principiellt

sådana befattningar, som innefattade ett osjälvständigt verksamhetsområde,

uteslutas från ämbetsmannaansvar, även örn tvivel icke rådde örn att det vore

fråga örn verkliga tjänster. Sådan befattningshavare, som organisatoriskt

betecknats såsom »biträde», vore med denna utgångspunkt i allmänhet icke

underkastad ämbetsmannaansvar. Sjukhusbiträden, skrivbiträden, stenografer,

expeditionsbiträden och räknebiträden vore hänförliga till denna

kategori. Härtill hörde även vaktmästare, bilförare, maskinister, städerskor,

köks- och tvättbiträden. Tjänster avseende kassagöromål, bokföring samt

konstruktions- och ritgöromål innefattade en med hänsyn till frågan örn

ämbetsmannaansvarets förefintlighet synnerligen svårbestämbar grupp. Här

skulle endast en skiljelinje kunna dragas med hänsyn till förhållandena i det

enskilda fallet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4.

17

De sakkunniga hava vidare anfört:

Även om tvistiga gränsområden finnas, är likväl i de flesta fall även för

den icke juridiskt bildade tämligen uppenbart, örn ämbetsmannaansvar föreligger

eller icke. Skulle kommunal myndighet i ett tveksamt fall genom att

upptaga förhandlingar med tjänsteman därigenom göra gällande, att vederbörande

är underkastad ämbetsmannaansvar, synes ett felaktigt antagande från

den kommunala myndighetens sida härvidlag sakna större betydelse. Ett

oriktigt antagande örn ämbetsmannaansvarets förefintlighet torde icke för

tjänstemannen medföra annan konsekvens än att han får förhandlingsrätt i

enlighet med de nya bestämmelserna i stället för enligt 1986 års lag. Någon

väsentlig rättsförlust för tjänstemannen synes detta icke innebära, då hans

huvudsakliga intresse givetvis måste vara att han överhuvudtaget erhåller rätt

till förhandlingar.

Den mest betydande olägenheten med en gränslinje vid ämbetsmannaansvaret

är, såsom ovan antytts, att icke alla de, som allmänt betecknas såsom

tjänstemän, äro underkastade ämbetsmannaansvar. Doktrinen synes härvidlag

vara tämligen enhällig. Enligt en definition å tjänstemannabegreppet hänföras

nämligen därunder dels all personal, vars uppgifter bestämmas med stöd av

allmänna författningar, såsom brandkårens och sjukhusens personal, och vilka

därför äro underkastade tjänstemannaansvar, dels ock all personal, som

innehar å kommunens lönestat upptagen befattning eller vars avlöning

bestämts i den för tjänstemännen gällande ordningen, d. v. s. till ett årsbelopp

och icke såsom för arbetare är brukligt i timpenningar eller ackordets

form. En med den gängse uppfattningen örn begreppet kommunaltjänsteman

överensstämmande gränslinje erhålles sålunda icke genom att blott utgå från

ämbetsmannaansvaret. Ej heller kan man av förut angivna skäl inskränka sig

till att enbart beteckna dem såsom kommunala tjänstemän, vilka äro uppförda

å lönestat eller tjänsteförteckning. Däremot innebär en kombination av båda

principerna otvetydiga fördelar. Örn man till kommunala tjänstemän i första

hand hänför dem, som äro uppförda å lönestat eller tjänsteförteckning, har

man erhållit en i de flesta fall lätt tillämpbar grund. Skulle lönestat ej finnas

eller skulle den kommunala tjänstemannen av någon anledning ej vara upptagen

därå, skulle med angiven kombination frågan huruvida vederbörande

hörde till den ena eller den andra kategorien bedömas med utgångspunkt från

ämbetsmannaansvarets förefintlighet.

Därigenom synes man ha tillgodogjort sig de båda skiljelinjernas fördelar

utan att några nya olägenheter uppkommit. Endast högst få av dem, som

betecknas såsom kommunaltjänstemän, torde härmed falla utanför lagens

tillämpningsområde.

De sakkunniga ha med hänsyn till vad nu anförts föreslagit, att den nya

lagen göres tillämplig å kommunala tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar

eller innehava befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller

tjänsteförteckning.

Införes en dylik regel, följer därav, att motsvarande ändring måste göras

i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. De sakkunniga hava framlagt

särskilt förslag i sådant avseende.

Vid behandlingen av frågan örn lagens tillämpningsområde hava de sakkunniga

även berört spörsmålet, huruvida lagen bör stadga en undantagsställning

för de kommunala befattningshavare, som innehava chefsbefattningar.

De sakkunniga hava härutinnan framhållit, att kommunerna i de

flesta fall vid förhandlingar vore beroende av chefstjänstemännen. Därest

JUhavg till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 4.

406 30 ’■>

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 4.

dessa ägde rätt att tillhöra samma förening som övriga tjänstemän och vid

förhandlingar rent av uppträda såsom deras talesmän, kunde fara föreligga,

att kommunernas intressen gentemot tjänstemännen icke bleve tillräckligt

starkt representerade. När dessutom ifrågavarande högre befattningshavare

kunde förväntas hava mindre behov av förhandlingsrätt, skulle en undantagsställning

för dem icke innebära någon större olägenhet. Att förbjuda chefstjänstemännen

att tillhöra förhandlingsberättigade föreningar borde dock

icke ifrågakomma redan av den anledningen, att det måste vara olämpligt att

utesluta en enda grupp av anställda från den eljest samtliga arbetstagare i

offentlig och privat tjänst tillerkända förhandlingsrätten. En annan lösning

vore att förbjuda chefstjänstemännen att tillhöra samma förhandlingsberättigade

förening som dem underställda tjänstemän. Ett allvarligt argument

mot ett dylikt förbud utgjorde emellertid den omständigheten, att flertalet

nuvarande tjänstemannaorganisationer vore uppbyggda utan hänsynstagande

till örn medlemmarna vore chefstjänstemän eller icke. Slutligen kunde den

utvägen tänkas att visserligen medgiva chefstjänstemännen rätt att tillhöra

samma föreningar som dem underställd personal men samtidigt förbjuda dem

att vid förhandlingar med kommun företräda dylik förening. En sådan bestämmelse

syntes vara principiellt riktig, men då det väl för varje chefstjänsteman

måste stå klart, att han icke samtidigt kunde företräda tjänstemännen

och kommunen, hade de sakkunniga ansett obehövligt att i nu förevarande

författning särskilt reglera frågan örn chefstjänstemännens ställning.

En ytterligare anledning till att de sakkunniga avhållit sig från att i författningen

införa begreppet chefstjänsteman vore, att detta begrepp icke syntes

kunna tillräckligt exakt definieras. De allra flesta tjänstemän vore nämligen

chefer i förhållande till andra anställda, men samtidigt ställda under andra

tjänsteinnehavares mer eller mindre omfattande befälsrätt.

De sakkunniga hava slutligen anfört följande:

Ett fixerande av lagens tillämpningsområde innefattar icke blott ett fastställande

av vad som skall förstås med kommunal tjänsteman utan även en

bestämning av begreppet kommun. Visserligen antages flerstädes i doktrinen,

att begreppet kommun omfattar samtliga kommunala sammanslutningar. I nu

gällande författningar, t. ex. lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor

för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, avses emellertid med

kommun allenast vissa s. k. primärkommuner, nämligen landskommun, köping

med egen kommunalförvaltning samt stad. Däremot brukar författningsspråket

i kommunbegreppet icke innefatta sådana kommunala förvaltningsenheter

som särskilt skoldistrikt, municipalsamhälle, fattigvårdssamhälle, som

avses i 6 § lagen örn fattigvården, eller landsting. I den mån en författning

omfattar förutom primärkommuner jämväl kommunala förvaltningsenheter av

nyss angiven karaktär, pläga desamma bliva uppräknade. Så är t. ex. förhållandet

i lagarna den 12 juni 1936 örn kommunal fondbildning och angående

användning i vissa fall av kommun eller annan samfällighet tillhörig egendom.

I kungörelse den 16 november 1933 (nr 613) angående sättet för vissa

utbetalningar till kommuner m. fl. nämnas vid sidan av kommun även församling,

skoldistrikt, väghållningsdistrikt, polisdistrikt, landsting och annan

kommunal förvaltningsenhet.

Då av de anförda exemplen framgår, att någon vedertagen sammanfattande

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr -i.

benämning på olika kommunala bildningar icke synes föreligga, lia de sakkunniga

ansett nödvändigt att i den nu föreslagna lagen giva ordet kommun

detta sammanfattande innehåll. Den uppräkning av kommunala sammanslutningar,

som vidtagits i lagförslagets 1 §, är givetvis icke fullständig utan

utgör endast en exemplifiering. Samtliga de kommunala förvaltningsenheter,

som i anslutning till omförmälda författningar härovan angivits, skola

sålunda anses omfattade av lagen, ävensom de, vilka icke förut nämnts, t. ex.

tingshusbyggnadsskyldige.

I samband med bestämmandet av kommunbegreppet ha de sakkunniga

ansett nödvändigt att införa en sammanfattande beteckning på de organ, som

kunna representera kommun. Härvid ha de sakkunniga utgått från beteckningen

»kommunalmyndighet» i den bemärkelse, ordet erhållit i gällande

tryckfrihetsförordning. Enligt sagda författnings § 2 l:o tredje stycket förstås

med kommunalmyndighet alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande

stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder,

råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande

verk och inrättningar.

De sakkunniga ha vid bestämmandet av begreppet kommunalmyndighet

icke ansett exemplifiering nödvändig, då fastslåendet av att därunder faller

såväl kommuns beslutande, verkställande och förvaltande organ som ock

underlydande verk och inrättningar torde ge erforderlig ledning.

Yttranden.

I flertalet yttranden har de sakkunnigas förslag att låta den nya lagen avse

icke endast tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, utan även

tjänstemän, som. oberoende av dylikt ansvar, innehava i kommunal lönestat

eller tjänsteförteckning upptagna befattningar, tillstyrkts eller lämnats utan

erinran.

Sålunda har svenska stadsförbundet — under framhållande av vad de sakkunniga

själva anfört rörande svagheten med en gränsdragning vid lönestat

och tjänsteförteckning, vilken gränsdragning lade avgörandet örn lagens

tillämpningsområde i kommunernas händer — uttalat, att då tjänstemännens

representant bland de sakkunniga icke haft något att häremot erinra, förbundet

saknade anledning att tillmäta denna synpunkt någon större betydelse.

Svenska landstingsförbundet har ansett det ur såväl principiell som praktisk

synpunkt önskvärt, att samma förhandlingsförfarande gällde för samtliga

landstingens befattningshavare. Då enligt hittills gällande praxis dessa plägade

upptagas i lönestat och tjänstereglemente, bleve sagda önskemål tillgodosett

med den av de sakkunniga föreslagna avgränsningen.

Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund

hava •— utöver vad de sakkunniga anfört mot en gränsdragning med

utgångspunkt endast från ämbetsmannaansvaret — framhållit i huvudsak följande.

I ett mycket stort antal fall måste vederbörande befattningshavare

anses under viss tjänstgöring underkastad ämbetsmannaansvar, under annan

däremot icke. Skulle detta ansvar gälla såsom huvudgräns mellan två lagar,

bleve man måhända regelmässigt nödsakad att före upptagandet av förhandlingar

göra frågan örn ansvarets förekomst till föremål för en tidsödande utredning.

Vad nu sagts talade till förmån för en gränsdragning på det sätt de

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 4.

sakkunniga föreslagit. Emellertid hade de sakkunniga icke lämnat någon uttömmande

definition å begreppen »lönestat» och »tjänsteförteckning». I Stockholms

stad måste visserligen de ordinarie och extra ordinarie tjänstemännen

anses uppförda på lönestat, men frågan ställde sig annorlunda beträffande de

extra tjänstemännen och övrig icke ordinarie personal. För avlöning av de

två sistnämnda kategorierna befattningshavare beslutades av stadsfullmäktige

klumpanslag, varefter i varje särskilt fall bestämdes, vilken avlöning som

skulle utgå. Vanligen skedde detta i enlighet med någon viss för de extra

ordinarie gällande löneskala. Skulle de extra tjänstemännen och den övriga

icke ordinarie personalen anses ej likställda med dem, som uppförts å lönestat,

måste vid tillämpningen av lagen örn förhandlingsrätt undersökas, huruvida

vederbörande vore underkastad ämbetsmannaansvar. Härigenom skulle

man beträffande en stor grupp av tjänstemän icke kunna undvika de svårigheter

som lagförslaget avsåge att övervinna. Vad här sagts örn Stockholm

torde gälla även ifråga örn en mängd andra stadskommuner. Under förutsättning

att begreppen lönestat och tjänsteförteckning gåves en så vidsträckt

tolkning, att lagen bortsett från ämbetsmannaansvarets förekomst ansåges

tillämplig även å de befattningshavare, vilka visserligen icke vore uppförda

å lönestat men vilkas avlöning bestämts i den för tjänstemännen gällande

ordningen, torde emellertid intet vara att erinra mot de sakkunnigas förslag''

i denna del.

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott har funnit förslaget att

göra lagen tillämplig på »kommunala tjänstemän, som äro underkastade

ämbetsmannaansvar eller innehava befattningar, upptagna i kommunal lönestat

eller tjänsteförteckning», vara såtillvida tillfredsställande, som därigenom

Jämtlands läns landstings samtliga befattningshavare syntes bliva underkastade

den nya lagen. Under benämningen »tjänstemän» komme dock att

inbegripas en betydande kategori befattningshavare, som med nu gällande

terminologi icke plägade kallas tjänstemän. Utskottet ville därför ifrågasätta,

örn icke i förslaget ordet »tjänstemän» borde utbytas mot »befattningshavare»,

eventuellt »arbetstagare».

Länsstyrelsen i Jönköpings län har — i betraktande av att här i landet

alltjämt saknades en allmän tjänstemannalagstiftning — funnit det helt naturligt,

att frågan örn lagens tillämpningsområde vållat de sakkunniga synnerliga

svårigheter. I jämförelse med motsvarande bestämmelse i kungörelsen

angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän innebure i allt fall den av

de sakkunniga föreslagna gränsdragningen en viss förbättring.

Länsstyrelsen har vidare anfört:

Emellertid torde det allvarligen kunna ifrågasättas, huruvida tiden nu icke

kan anses mogen för verkställande av en ingående analys och närmare överprövning

av hela detta spörsmål örn den lämpliga avgränsningen av de olika

ifrågavarande författningarnas respektive giltighetsområden. En dylik gränsdragning

bör naturligen ske med beaktande särskilt av det förhållandet, att de

grupper, vilka föras in under särförfattningarna för stats- och kommunalanställda,

betagas strejkrätt och även frånkännas befogenhet att sluta kollektivavtal

och därför knappast kunna sägas erhålla någon förhandlingsrätt i vanlig

mening utan snarare blott en slags petitionsrätt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

En undersökning av föreslagen art framstår som så mycket mera angelägen

mot bakgrunden av nu rådande dualism i förevarande hänseende mellan den

nytillkomna eller påtänkta lagstiftningen jämte till grund för densamma liggande

teoretisk åskådning samt allmän praxis å arbetsmarknaden. Sålunda

hava vissa personalgrupper, som otvivelaktigt falla in under 1937 års författning

— ävensom andra, varå remitterade lagutkastet komme att bliva tillämpligt

— sina anställnings-, arbets- och avlöningsförhållanden ändock för närvarande

faktiskt reglerade genom kollektivavtal; nya dylika grupper kunna för

visso ock tänkas tillkomma. Här föreligger det anmärkningsvärda förhållandet,

att bestämmelserna i dessa förefintliga kollektivavtal de facto iakttagas å

ömse sidor, ehuruväl den avtalsmässiga regleringen ur formellt-juridisk synpunkt

icke lärer kunna betraktas såsom annat än en nullitet.

Het säger sig självt, att detta oklara och ohållbara tillstånd ej rätt gärna

kan få bliva bestående utan snarast möjligt bör bringas att upphöra, Detta

lärer böra ske genom verkställande av en rationell uppdelning av arbetstagarna

på sådant sätt, att de personalkategorier i statlig och kommunal tjänst,

för vilken en förhandlingsrätt i egentlig mening — och ej blott en petitionsrätt

— är av verkligt behov påkallad, klart tillerkännas sådan genom att överföras

från särförfattningarnas till 1936 års allmänna lagstiftnings tillämpningsområde.

Huru denna kategoriklyvning sedan närmare skall utföras lärer, på

sätt ovan antytts, ej vara möjligt att angiva utan föregående noggrann utredning.

Så mycket torde man dock redan i detta sammanhang våga utsäga, att

det vid verkställande av denna mera rationella gränsdragning för visso ej går

att vidhålla en sådan från annat rättsområde hämtad bestämning som förhandenvaro

av ämbetsmannaansvar. En godtagbar lösning av förevarande socialpolitiska

fråga lärer med andra ord ej kunna ernås efter kriminalrättsliga

linjer, utan torde man i stället böra söka anknytning till mera naturliga och

näraliggande kriterier.

Länsstyrelsen har med stöd av det sålunda anförda hemställt örn verkställande

av en ingående utredning av frågan örn en ändamålsenlig inbördes

avgränsning av de olika författningarnas rörande förhandlingsrätt tillämpningsområden.

Sakkunnigförslaget har i nu förevarande del avstyrkts i åtskilliga yttranden.

Arbetsdomstolens ordförande har sålunda anfört i huvudsak följande:

Enligt min mening har vid tidigare lagstiftning om förhandlingsrätt, till

den del statens och kommunernas befattningshavare därav beröras, förhandlingsrätten

väl mycket betraktats såsom en sak för sig utan att tillräckligt ses

i sammanhang med frågan om formerna för den reglering av anställningsvillkoren,

som förhandlingarna åsyfta — närmare bestämt frågan örn när regleringen

kan ske genom kollektivavtal eller bör ske genom ett ensidigt av vederbörande

myndighet utfärdat reglemente. Det synes mig emellertid vara av

yttersta vikt, att detta sammanhang tillbörligt beaktas. Örn nämligen på grund

av allmänna offentligrättsliga principer möjligheten att sluta kollektivavtal är

beskuren beträffande särskilda grupper av statliga och kommunala befattningshavare,

är det ägnat att åstadkomma oreda, örn dylika grupper med avseende å

formerna för förhandlingsrätten sammanföras med andra grupper, i fråga örn

vilka möjligheten att sluta kollektivavtal är fri. Denna synpunkt torde hava

särskild betydelse för de kommunala befattningshavarna, enär beträffande dem

en tendens synes göra sig gällande till reglering genom kollektivavtal för större

antal grupper än vad som är fallet i fråga örn statliga befattningshavare.

Så snart fråga är örn statliga eller kommunala, arbetstagare av sådana kategorier,

att de kunna betecknas såsom tjänstemän, kan det spörsmålet upp
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 4.

ställas, huruvida kollektivavtal över huvud må upprättas eller för vilka grupper

av sådana arbetstagare dylikt avtal må slutas. Emellertid kan man inom detta

större problem särskilja ett mindre omfattande, nämligen i vad mån reglering

genom kollektivavtal — under antagen förutsättning att sådant avtal i det

särskilda fallet över huvud kan anses tillåtet — ina ske av sådana frågor som

antagande och entledigande av arbetstagare samt dessas skyldigheter i

tjänsten.

I en den 31 januari 1939 meddelad dom har arbetsdomstolen haft anledning

att taga ställning till dessa spörsmål. Med hänsyn till tvistefrågans läge

fann domstolen dock icke erforderligt att ingå på det ovannämnda större problemet

i hela dess vidd utan inskränkte sig i huvudsak till det mindre omfattande.

I avgörandet deltogo domstolens samtliga ordinarie ledamöter, och

domen beslöts enhälligt.

Sakförhållandet i målet var följande. I ett kollektivavtal mellan Norrbottens

läns landsting ävensom samtliga direktioner och styrelser för de under

landstinget lydande sjukvårdsinrättningarna, å ena sidan, samt svenska sjukhuspersonalförbundet,

å den andra, hade intagits en bestämmelse att vid tillsättande

av tjänst skulle vid i övrigt lika kvalifikationer företräde lämnas åt

sökande, som redan förut var anställd i landstingets tjänst. Vid tillsättande

av en 2:a eldarbefattning vid lasarettet i Piteå hade lasarettsdirektionen bland

ett flertal sökande utsett en person Å, därvid särskilt åberopats, att denne

skulle vara sina medsökande överlägsen genom kunskaper i elektroteknik. Förbundet

instämde landstinget och direktionen till arbetsdomstolen med påstående

att ovannämnda bestämmelse blivit överträdd, i det att en annan

sökande B, som innehade minst lika stora kvalifikationer som Å, bort äga

företräde, enär han redan förut var anställd vid annan under landstinget

lydande sjukvårdsinrättning. I målet gjorde landstinget och direktionen gällande,

att den åberopade bestämmelsen var ogiltig såsom stridande mot allmänna

offentligrättsliga grundsatser; vid utövandet av sin författningsenliga

funktion att tillsätta sjukhuspersonal kunde nämligen direktionen icke få

genom avtalsbestämmelser vara bunden i sin handlingsfrihet.

Arbetsdomstolen utgår i domen från att man under tjänstemannabegreppet

— vilket icke är i lagstiftningen närmare definierat —• kan inrymma två huvudgrupper

av arbetstagare i statlig och kommunal tjänst, nämligen dels en högre

grupp, omfattande sådana befattningshavare som jämlikt 25 kap. 22 § strafflagen

äro underkastade ämbetsmannaansvar, och dels en lägre grupp, omfattande

befattningshavare vilka icke äro underkastade sådant ansvar.

Beträffande den senare gruppen —- tjänstemän utan ämbetsmannaansvar —

kom arbetsdomstolen till det- resultatet att hinder icke förelåg vare sig mot

slutande av kollektivavtal i och för sig eller mot reglering i sådant avtal av

frågor örn antagande och entledigande eller örn skyldigheterna i tjänsten.

Arbetsdomstolen stödde sig därvid på 1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt.

Enligt 1 § i nämnda lag omfattar lagen sådana arbetstagare i statens

eller kommunernas tjänst, som icke äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Och 4 § i lagen innebär enligt sitt innehåll rätt att påkalla förhandlingar örn

alla sådana frågor, varom enligt 1 § i lagen örn kollektivavtal sådant avtal

kan slutas. Lagen av 1936 måste därför antagas vila på den förutsättningen

att förhandlingar, som öppnas enligt lagen, hunna resultera i ett kollektivavtal,

något som för den nu behandlade frågans del måste innebära, att statlig eller

kommunal myndighet, som förhandlar med tjänstemän, varå lagen är tillämplig,

icke skali anses vara av principiella skäl förhindrad att sluta ett kollektivavtal

beträffande någon sådan fråga, som för arbetstagare i enskild tjänst

må lösas genom kollektivavtal.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Beträffande tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, utgick

arbetsdomstolen från att frågan örn kollektivavtals tillåtlighet i och för sig

eller beträffande särskilda ämnen icke var löst genom lagstiftningen — d. v. s.

1936 års lag och Kungl, kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt

för arbetstagare i statens tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

För denna grupp av tjänstemän måste arbetsdomstolen alltså bedöma

frågan med hänsyn till allmänna offentligrättsliga principer. Domstolen fann

det i denna del icke kunna betvivlas, att — därest kollektivavtal icke skulle

anses helt uteslutet i fråga örn tjänstemän med ämbetsmannaansvar — en reglering

genom dylikt avtal dock under alla omständigheter icke kunde ske av

frågorna örn antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten. Den myndighet,

som författningsenligt har att under eget ämbetsmannaansvar besluta

i dylika frågor, är därvid skyldig att taga hänsyn allenast till vad tjänstens

bästa fordrar, och myndigheten kan icke få genom kollektivavtal binda sin

handlingsfrihet och beröva sig möjligheten att förfara på sätt dess ämbetsplikt

kräver. — Domstolen framhöll att det kunde ifrågasättas, huruvida icke i princip

samma synpunkter borde vara avgörande även beträffande tjänstemän

utan ämbetsmannaansvar, men då, på sätt ovan anförts, frågan örn dem ansågs

löst genom lagstiftningen, saknade domstolen anledning att gå närmare in på

detta problem.

Arbetsdomstolen kom sålunda till det resultatet, att frågan huruvida den i

målet omtvistade bestämmelsen i det särskilda fallet icke vore bindande berodde

på örn innehavaren av eldarbefattningen kunde anses underkastad

ämbetsmannaansvar. Arbetsdomstolen ansåg att ämbetsmannaansvar ej förelåg

och alltså att bestämmelsen var bindande. Såsom skäl härför anfördes,

att innehavaren icke kunde antagas hava att på ett mera självständigt sätt

utöva funktioner av betydelse för lasarettets verksamhet. Då vidare B ansågs

lika kvalificerad som Å, blev domslutet, att direktionen vid befattningens tillsättande

förfarit i strid med kollektivavtalet.

Även de sakkunniga hava i sitt betänkande utgått från att man måste räkna

med två grupper kommunala tjänstemän, allt eftersom ämbetsmannaansvar

föreligger eller icke. De sakkunniga hava vidare ansett, att såsom kommunal

tjänsteman i vidsträckt mening (d. v. s. befattningshavare i båda grupperna)

kan anses den, som finnes upptagen i kommunal löncstat eller tjänsteförteckning.

Enligt de sakkunnigas förslag skall den särskilda lagstiftningen örn

förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän omfatta alla tjänstemän i denna

vidsträcktare mening. Såsom alternativ gränsbestämning uppställes dock

ämbetsmannaansvaret; detta med hänsyn till fall där lönestat eller tjänsteförteckning

ej upprättats eller en tjänsteman med dylikt ansvar av någon anledning

ej finnes upptagen i lönestat eller tjänsteförteckning. I överensstämmelse

därmed hava de sakkunniga föreslagit den ändringen i 1 § av 1936 års lag, att

denna lag icke skall hava tillämpning å sådana kommunala arbetstagare, som

äro underkastade ämbetsmannaansvar eller innehava befattningar, upptagna

i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning. Gruppen tjänstemän utan ämbetsmannaansvar

skulle således överflyttas från 1936 års lag till den särskilda lagstiftningen.

Med hänsyn till de sakkunnigas förslag anser jag angeläget att kraftigt

understryka vad som redan anförts angående vikten av att full samstämmighet

upprätthålles mellan gränserna för förhandlingsrättsformerna och gränserna

för kollektivavtals tillåtlighet. Örn de sakkunnigas förslag icke lägges till

grund för lagstiftning utan ämbetsmannaansvaret bibehålies såsom uteslutande

gränsbestämning, anser jag det önskvärt att genom lagstiftning fastslås, huru
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr -i.

vida eller i vilka fall kollektivavtal över lmvud må slutas beträffande arbetstagare

med ämbetsmannaansvar. I den mån kollektivavtal finnes böra få

slutas, kan enligt den i domen antagna principen reglering genom kollektivavtal

dock icke ske av frågor rörande antagande, entledigande och skyldigheter

i tjänsten. Därest åter de sakkunnigas gränsbestämning väljes, synes det mig

vara i än högre grad önskvärt att i lagstiftningsväg en förklaring gives åtminstone

därom, att den överflyttade gruppen •—- tjänstemän utan ämbetsmannaansvar

-—- skall beträffande ovannämnda särskilda frågor följa samma regler,

som ansetts gälla för tjänstemän med ämbetsmannaansvar.

Vidare synes de sakkunnigas gränsbestämning icke böra väljas, med mindre

samtidigt en motsvarande reglering eller i varje fall ett förtydligande sker beträffande

statens tjänstemän. Det måste nämligen -—- trots rubriken till 1937

års kungörelse — betecknas såsom antagligt, att åtskilliga statens befattningshavare,

som kunna betecknas såsom tjänstemän, dock icke äro underkastade

ämbetsmannaansvar. Parallellism med de sakkunnigas förslag kunde vinnas

exempelvis genom att 1937 års kungörelse förklarades gälla befattningshavare

placerade i lönegrad och genom en motsvarande ändring i 1936 års lag.

Vad därefter angår frågan örn det i och för sig kan anses ändamålsenligt

att välja de sakkunnigas linje beträffande gränsbestämningen, är det obestridligt,

att ämbetsmannaansvaret är en från praktisk synpunkt svårhanterlig

gräns. Det kan dock ifrågasättas, huruvida icke ännu större olägenheter

uppstå med de sakkunnigas linje. Ämbetsmannaansvarsgränsen är dock teoretiskt

synnerligen fast och klar. Så snart man kommer nedanför denna gräns,

bliva förhållandena högst flytande. Det torde vara uteslutet att uppdraga en

hållbar gräns mellan tjänstemän utan ämbetsmannaansvar och arbetstagare

utan tjänstemannaställning. Den av de sakkunniga i detta avseende föreslagna

bestämningen — upptagande i lönestat eller tjänsteförteckning — är knappast

tillfredsställande. Särskilt kan anmärkas, att det beror på kommunerna själva,

vilka befattningar de vilja uppföra i lönestat eller tjänsteförteckning, och med

de sakkunnigas linje överlämnas det därför i stor utsträckning åt kommunerna

att avgöra, vilka arbetstagare som skola hänföras å ena sidan under

1936 års lag och å den andra under den nu föreslagna lagen, med åtföljande

möjlighet att därigenom reglera, i vilken utsträckning kollektivavtal skall

kunna slutas. Redan nu finnas exempel på att mindre kommuner i lönestat

upptagit okvalificerade kroppsarbetare, och en överflyttning i motsatt riktning

är lika tänkbar. Man måste också beakta, att efter de sakkunnigas linje olikhet

lätteligen kan uppstå mellan befattningshavare, som i fråga örn arbetsuppgifter

äro likställda. Inom skilda kommuner kan olika praxis råda i fråga örn

de befattningar som upptagas i lönestat. En och samma kommun kan vidare

hava anledning att på stat uppföra ett antal befattningar för en viss uppgift,

exempelvis eldare eller köksbiträden vid ett sjukhus, men att samtidigt ställa

ett allmänt anslag till förfogande för eventuellt erforderlig komplettering av

dessa arbetskrafter.

Vid avvägning av de praktiska olägenheter, som sålunda äro förenade med

såväl den ena som den andra linjen, är jag örn än med tvekan benägen att anse

den nuvarande ordningen vara att föredraga.

Spörsmålet har emellertid också sin principiella sida. På sätt förut framhållits

har arbetsdomstolen i sin ovannämnda dom uttalat, att det kunde ifrågasättas,

huruvida icke i princip samma synpunkter på frågan om kollektivavtalets

tillåtlighet borde anläggas, när det gäller tjänstemän utan ämbetsmannaansvar

som när fråga är örn tjänstemän med dylikt ansvar. Arbetsdomstolen

ansåg ju emellertid, att frågan beträffande den förra gruppen blivit löst

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

genom 1936 års lag, och saknade därför anledning att i denna del ingå på det

principiella problemet. Man kan nu spörja, huruvida den lösning, som sålunda

enligt arbetsdomstolens tolkning ägt rum, är principiellt riktig eller

huruvida icke gruppen tjänstemän utan ämbetsmannaansvar bör överflyttas

i enlighet med de sakkunnigas förslag just för att därigenom hindra en reglering

genom kollektivavtal i fråga örn denna grupp, åtminstone såvitt rör frågor

om anställning, entledigande och skyldigheter i tjänsten. Svaret härpå beror

väsentligen på var ämbetsmannaansvarsgränsen egentligen går. Skulle denna

ligga mycket högt, finnes otvivelaktigt anledning att av principiella skäl göra

någon överflyttning. Enligt arbetsdomstolens dom är för ämbetsmannaansvaret

avgörande det mått av självständighet, varmed befattningshavaren har att fullgöra

sina åligganden. Med denna bestämning torde ämbetsmannaansvar vara

förenat icke blott med befattningar av chefskaraktär utan med en mängd relativt

underordnade befattningar. Enligt min uppfattning torde de flesta befattningshavare,

som hava uppgifter av betydelse för den speciella kommunala

funktion, varom fråga är, falla inom den av ämbetsmannaansvaret konstituerade

gränsen. Och örn de befattningshavare, som falla utanför, gäller vad

förut anförts rörande det flytande i gränsen mellan dem och arbetstagare

utan formell tjänstemannaställning. Jag kan med hänsyn härtill icke anse en

överflyttning nödvändig av principiella skäl. ,.lni , ,, ,

På grund av vad sålunda anförts anser jag mig bora tillstyrka, att den nuvarande

gränsdragningen och icke den av de sakkunniga föreslagna upptages

i den blivande lagstiftningen.

Även socialstyrelsen har, i likhet med arbetsdomstolens ordförande, ansett

lagen örn förenings- och förhandlingsrätt vila på förutsättningen, att förhandlingar,

som öppnades enligt lagen, skulle kunna resultera i ett kollektivavtal.

Båda parterna vore vid sådan förhandling i princip likställda. Så vöre emellertid

icke fallet vid förhandling mellan statlig eller kommunal myndighet och

en tjänstemannaorganisation. I ordet förhandling måste, då fråga vore örn

det allmännas tjänstemän, inläggas en betydelse, som närmast motsvarades av

ordet överläggning eller samråd. Då statens eller en kommuns tjänstemän

genom sin organisation upptoge förhandlingar med vederbörande myndighet,

kunde de under nu rådande förhållanden icke syfta till att sluta ett avtal utan

kunde endast avse att inför myndigheten framlägga sin uppfattning rörande

sina anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor. Att ett kollektivavtal, i varje

fall rörande de allmänna anställningsvillkoren, icke kunde slutas mellan staten

eller kommun å ena samt tjänstemännen å andra sidan vore beroende på den

höghetsrätt, som det allmänna enligt gällande rättssystem och den praxis, som

utvecklats, intoge gentemot sina tjänstemän. Genom förhandling i den mening,

vari ordet användes för statens och kommunernas tjänstemäns del, finge

tjänstemännen tillfälle att inför myndigheten motivera sina synpunkter å

frågor berörande anställningsförhållanden m. m. samt att bemöta vad som

från myndighetens sida anfördes till stöd för dess uppfattning. Tjänstemännen

bereddes vidare säkerhet för att i akten rörande ärendet funnes en ingående

redogörelse för deras ståndpunkt. Slutligen vore myndigheterna skyldiga

att låta en förhandlingsberättigad organisation taga del av förslag till

nya avlöningsbestämmelser för tjänstemännen. Däremot skedde genom för
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majds proposition nr 4.

handlingen ingen ändring i den beslutanderätt, som eljest tillkomme den statliga

eller kommunala myndigheten. Detta vore även de sakkunnigas utgångspunkt,

såsom framginge av den i 1 § första stycket i förslaget intagna bestämmelsen,

att inskränkning genom lagen icke gjordes i kommunen eller kommunal

myndighet enligt lag eller författning tillkommande beslutanderätt. Med

hänsyn till det nu anförda måste man utgå från, att det icke vore riktigt att

till en förhandlingsordning för statliga eller kommunala tjänstemän hänföra

sådana grupper av stats- eller kommunalanställda, som kunde vara berättigade

att sluta kollektivavtal. Detta bleve emellertid resultatet vid bifall till de sakkunnigas

förslag.

Socialstyrelsen har sagt sig kunna tillstyrka den av de sakkunniga föreslagna

avgränsningen gentemot arbetstagare, som folie under lagen örn förenings- och

förhandlingsrätt, allenast under den förutsättningen, att man i samband därmed

vore beredd att förklara, att rätt att sluta kollektivavtal icke skulle förefinnas

för de tjänstemannagrupper, som därmed komme att falla under lagen

örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Detta innebure emellertid en

betydande förändring i förhållande till den nu gällande ordningen. Det kunde

bland annat påpekas, att sjukvårdsbiträden och ekonomipersonalen vid sjukhus

i allmänhet vore upptagna med årslön i landstingens lönestater men att de

icke torde äga ämbetsmannaansvar. Styrelsen ville allvarligt avråda från en

lagstiftning, som skulle kunna föranleda, att denna arbetstagargrupp förlorade

rätten att sluta kollektivavtal. Förutom de nu anförda principiella skälen talade

mot den av de sakkunniga föreslagna dubbla avgränsningen, att man därigenom

i allt fall ej vunne ett enhetligt bedömande i olika kommuner. Dessa hade

nämligen möjlighet att själva avgöra, vilka befattningar som med årslön skulle

upptagas i lönestaten. Det måste vidare sägas vara ur systematiska synpunkter

olämpligt, att man i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt vid bifall

till sakkunnigförslaget skulle stadga en annan avgränsning för kommunala än

för statliga tjänstemän. Därtill komme, att 1 § i 1936 års lag bleve ganska

svårtolkad för den icke juridiskt skolade allmänheten.

Socialstyrelsen har vidare sagt sig kunna i åtskilliga delar instämma i de

sakkunnigas kritik mot en skiljelinje dragen vid ämbetsmannaansvaret, dock

icke i påståendet, att den mest betydande olägenheten av en dylik skiljelinje

vore, att icke alla de, som allmänt betecknades såsom tjänstemän, vore underkastade

ämbetsmannaansvar. Tvärtom vore det en fördel, att ej alla tjänstemän

behandlades lika i fråga örn förhandlingsrätten utan att de, som kunde

sluta kollektivavtal örn de allmänna anställningsvillkoren, hänfördes till lagen

örn förenings- och förhandlingsrätt. — Styrelsen hade tidigare i åtskilliga sammanhang

framhävt behovet av en tjänstemannalagstiftning, avseende såväl statliga

som kommunala tjänstemän. I en dylik lagstiftning skulle såsom en inledande

del ingå en positiv definition å tjänstemannabegreppet. Det vore

självfallet, att en sådan definition borde komma till användning i lagstiftningen

örn förhandlingsrätt. En tjänstemannalagstiftning måste emellertid föregås av

en omfattande utredning, som kunde beräknas taga lång tid i anspråk. Det

vore angeläget, att en sådan utredning med det snaraste igångsattes. I av
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

bidan på att en tjänstemannalagstiftning genomfördes syntes det nödvändigt

att som skiljelinje mellan de olika kommunala befattningshavarna i en lag örn

förhandlingsrätt för dem godtaga en avgränsning, som grundade sig på bestämmelserna

örn ämbetsmannaansvar. Även örn en dylik avgränsning kunde

vara besvärlig att tillämpa i det enskilda fallet, gåve den i vart fall den för

närvarande mest tillfredsställande gränslinjen mellan de båda förhandlingsordningarna.

En av socialstyrelsens ledamöter, byråchefen Hagman, har i särskilt

yttrande anmält skiljaktig mening beträffande uppfattningen, att staten och

kommunerna innehade en »höghetsrätt» gentemot sina tjänstemän, vilken

medförde, att med förhandlingar icke kunde åsyftas att sluta avtal mellan vederbörande

kontrahenter. Att denna »höghetsrätt» vore en ren konstruktion frarnginge

bland annat därav, att densamma icke ansåges förefinnas gentemot arbetarna.

Särskilt för kommunernas vidkommande torde jämväl för högre befattningar

allt emellanåt avtal träffas örn anställning på viss tid och på vissa

villkor, även örn dessa avtal icke vore några kollektivavtal. Därest en kommun

skulle önska att efter förhandlingar ingå kollektivavtal med samtliga hos kommunen

anställda befattningshavare, syntes det vara kommunens egen sak att

därom fatta beslut. Befogenhet därtill torde icke enligt gällande lagstiftning

kunna förvägras kommunen. Med utgångspunkt från dessa synpunkter hade

reservanten ansett, att de sakkunnigas förslag till 1 § bort oförändrat kunna

tillstyrkas.

Länsstyrelsen i Uppsala län har yttrat:

I 1936 års lag 1 § undantogos från lagens tillämpning sådana arbetstagare i

statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar,

och såvitt angår statens tjänstemän har samma gränsbestämning blivit iakttagen

genom Kungl, kungörelsen den 4 juni 1937. I konsekvens med denna

ståndpunkt utgår 4 § i 1936 års lag från en förhandlingsrätt, som är bestämd

i enlighet med kollektivavtalslagen, samt från förutsättningen att arbetstagarna

skola kunna utöva stridsåtgärder. I 3 kapitlet av lagen har därför upptagits en

rad bestämmelser, vilka avse att främja arbetsfreden. Beträffande rättegången

har stadgats, att arbetsdomstolen med undantag för förseelser skall vara rätt

forum. Såvitt länsstyrelsen kan finna, är denna lag i nämnda avseenden konsekvent

uppbyggd.

Emellertid hava anmärkningar framkommit angående svårigheten att fastställa

vilka arbetstagare, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, och i anledning

härav hava de sakkunniga i nu föreliggande förslag frångått den föregående

gränsdragningen och beträffande de kommunala tjänstemännen likställt

dem, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, och dem, som inneha

befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning. Såvitt

länsstyrelsen kan finna, innebär detta förslag en principiell avvikelse från den

tidigare lagstiftningen; en avvikelse, som knappast synes hava varit insedd

eller avsedd av de sakkunniga.

Beträffande tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, torde

gälla, att kollektivavtal angående anställning, entledigande eller tjänsteplikt

ej är giltigt. Åtminstone i vissa rättegångar, där dylikt avtal kan tänkas bli

åberopat, synes arbetsdomstolen ej vara rätt forum. För nu ifrågavarande

tjänstemän torde jämväl få antagas, att stridsåtgärder icke äro för dem tilllåtna.

Beträffande befattningshavare däremot, vilka äro upptagna i kommu
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 4.

ilai lönestat eller tjänsteförteckning, synes det sannolikt, att, i den män lönestater

och tjänsteförteckningar bliva alltmer fullständiga, sistnämnda grupp

kommer att innefatta även sådana befattningshavare, vilka i nyssnämnda hänseenden

hava samma rättsställning som arbetstagarna enligt 1936 års lag. Förslaget

innefattar emellertid icke någon motsvarighet till 1936 års lags 3 kapitel,

ej heller till dess processuella bestämmelser. Verkan av förslaget synes således

bliva, att för kommunernas del befattningshavarna skulle komma att tillhöra

tre grupper med olika rättsställning, den ena arbetstagare, vilka äro

underkastade 1936 års lag, den andra befattningshavare, vilka icke äro

underkastade ämbetsmannaansvar men äro upptagna i kommunal lönestat eller

tjänsteförteckning och i följd därav underkastade förslaget till lag örn förhandlingsrätt

för kommunala tjänstemän, men i övrigt i vissa avseenden likställda

med första gruppen, och den tredje sådana befattningshavare, vilka äro

underkastade ämbetsmannaansvar och i följd därav såsom nyss antytts intaga

viss särställning, men för vilka förslaget till lag om förhandlingsrätt det oaktat

skulle bli tillämpligt.

Såvitt länsstyrelsen kan finna, kommer förslaget med dess nya gränsdragning

att bryta med den principiella konsekvens, efter vilken 1936 års lag är

^PPbyggck Fet synes sannolikt, att gränsdragningen beträffande dem, som

äro underkastade ämbetsmannaansvar eller för vilka detta icke gäller, inom

kort blir fastställd genom prejudikatbildning. I stället för de tolkningssvårigheter,

som föranlett de sakkunniga att frångå formuleringen i 1936 års lag och

1937 års kungörelse, torde ny och större osäkerhet uppkomma. Med den nu

föreslagna formuleringen synes det icke heller uteslutet, att enahanda frågor

kunna underkastas såväl arbetsdomstolens som de allmänna domstolarnas avgörande.

Det synes därför som örn sådana betänkligheter förelåge mot att

frångå systemet enligt 1936 års lag, att dessa betänkligheter icke uppvägas av

de fördelar, som de sakkunniga hoppats vinna genom sin formulering.

Landsorganisationen i Sverige och svenska kommunalarbetareförbundet

hava icke funnit den i förslaget upptagna kombinationen av gränslinjer för

lagens tillämpningsområde äga företräde framför en avgränsning uteslutande

med utgångspunkt från ämbetsmannaansvaret. För det fall, då lönestat eller

tjänsteförteckning ej funnes, innebure de sakkunnigas regel, att frågan örn

lagens tillämplighet avgjordes uteslutande med hänsyn till ämbetsmannaansvaret.

Funnes åter lönestat eller tjänsteförteckning, men vore å densamma

icke uppförda de grupper eller de enskilda tjänstemän, beträffande vilkas anställningsvillkor

fråga örn förhandlingsrättens utövande uppkomme, medförde

regeln, att den föreslagna lagens förhandlingsordning bleve tillämplig endast

å sådana grupper, respektive enskilda arbetstagare, vilka vore underkastade

ämbetsmannaansvar, medan däremot 1936 års lag bleve tillämplig å de övriga,

även örn dessa rätteligen bort hava uppförts å lönestat eller tjänsteförteckning.

Det syntes uppenbart, att fixeringen av en lags tillämpningsområde icke kunde

ske efter dylika godtyckligt verkande normer. I ämbetsmannaansvaret däremot

ägde lagstiftaren en objektiv och för alla kommuner allmängiltig norm, grundad

på allmän lag. Denna norm hade utan veterliga olägenheter tillämpats

såväl i 1936 års lag som vid regleringen av förhandlingsrätten för statstjänstemän.

Den nu föreslagna lagen skulle, därest tillämpningsområdet bestämdes

på sätt de sakkunniga ansett lämpligt, medföra en begränsning av tillämpningsområdet

för förstnämnda lag, i det att sådana arbetstagare i kommunernas

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

tjänst, som icke vore underkastade ämbetsmannaansvar men vore upptagna i

lönestat eller tjänsteförteckning, finge så att säga överföras från lagen örn

förenings- och förhandlingsrätt till kommunala förhandlingslagen, medan 1936

års lag skulle i samma utsträckning som hittills vara gällande för alla sådana

arbetstagare i statens tjänst, som icke vore underkastade ämbetsmannaansvar.

»överförandet» av angivna kategori av kommunala arbetstagare från 1936 års

lag till den nya lagen skulle betyda en försämring av deras ställning i förhandlingsrättshänseende.

Överståthållarämbetet har anslutit sig till de sakkunnigas åsikt, att samtliga

kommunala tjänstemän borde äga förhandla i en ordning, som huvudsakligen

överensstämde med förhandlingsordningen för statens tjänstemän. Huruvida

den kommunala tjänstemannen hade att handla under ämbetsmannaansvar

eller ej vore i detta hänseende utan avgörande betydelse, vartill komme, att

en vid ämbetsmannaansvaret dragen skiljelinje mellan olika kommunala arbetstagare

kunde vara svår att finna, särskilt som de kommunala myndigheterna

ofta icke hade tillgång till erfaren juridisk sakkunskap. Det kunde emellertid

också vara besvärligt att fastslå, huruvida en kommunal befattning alls vore

av tjänstemannakaraktär. I känsla härav hade de sakkunniga för ernående av

en lättillämplig föreskrift föreslagit, att lagen skulle vara tillämplig å kommunala

tjänstemän, som vore underkastade ämbetsmannaansvar eller innehade

befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning. Det vore

dock ofta så i de olika kommunerna, att lönestaten eller tjänsteförteckningen

— om sådan funnes — ofullständigt eller eljest bristfälligt angåve de kommunala

befattningarna. Lagförslaget kunde därför icke anses tillfredsställande,

i all synnerhet som enligt detsamma kommunala myndigheter likväl

kunde få att pröva förekomsten av ämbetsmannaansvar. Syftet med förslaget,

nämligen att under lagen hänföra kommunaltjänstemännen men därifrån undantaga

kommunalarbetarna, kunde emellertid ernås, örn lagen bestämdes skola

avse befattningshavare i kommunens tjänst med undantag av dem, som hade

kollektivavtal eller utförde arbete av samma slag som arbetstagare med kollektivavtal.

Att kollektivavtal ej tillämpades för tjänstemannagrupper syntes

kunna få förutsättas.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava uppgivit, att i Göteborgs stad åtskilliga

av de befattningshavare, som de sakkunniga syntes vilja föra in under den

föreslagna lagen, icke vore upptagna i stadens lönestat utan avlönades från

s. k. klumpanslag till, exempelvis, »övriga avlöningar», »extra biträden» m. m.

Å andra sidan funnes i lönestaten betydande anslag till avlöning av personal,

anställd enligt kollektivavtal, vilken personal till väsentlig del bestode av

arbetstagare, som borde falla under lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

På grund härav borde avgränsningen mellan sistnämnda lag och den nu föreslagna

lämpligen ske på det sättet, att till arbetarekategorien hänfördes de

befattningshavare, vilkas arbetsvillkor vore eller bleve reglerade genom kollektivavtal,

medan övriga arbetstagare räknades till tjänstemannagrupperna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anslutit sig till den sålunda

uttalade meningen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Vad de sakkunniga anfört rörande spörsmålet, huruvida lagen bör stadga

en undantagsställning för innehavare av chefsbefattningar, har föranlett erinringar

i några yttranden.

Svenska stadsförbundet har framhållit, att chefstjänstemännen givetvis vid

förhandlingar icke borde få företräda på tjänstemannasidan. Detta vore så

självklart, att det knappast behövde fastslås i lagtexten. Men ville man gå

vidare i sin strävan att förhindra chefstjänstemannen att intaga en dubbelställning

av på en gång tjänsteman med mot staden riktade anspråk och stadens

sakkunniga organ vid fixerande av arbetsgivarens ställning till de anställda,

mötte betydande svårigheter. Som de sakkunniga påpekat, torde redan definitionen

av begreppet chefstjänsteman bereda bekymmer. Under sådana förhållanden

kunde det knappast ifrågasättas ett stadgande, som överlag berövade

-chefer» rätt att tillhöra samma organisation som deras underordnade. Ett

försök till sammanförande i en och samma särskilda organisation av chefer i

vidsträckt betydelse skulle säkerligen komma att stöta på sådana svårigheter,

att dessa chefer i realiteten komme att gå miste örn sin förhandlingsrätt. Ville

man tillgodose det i och för sig befogade önskemålet, att chefer frigjordes från

det inflytande, som medlemskapet i tjänstemannaföreningen på platsen kunde

tänkas utöva på deras ställning, torde någon begränsning i ena eller andra avseendet

få förutsättas. En sådan avgränsning bleve dock säkerligen besvärlig nog

att i lag genomföra. Slutsatsen syntes bliva den, att avgörandet måste förläggas

till kommunerna själva, som i någon form borde få rätt att var för sitt vidkommande

bestämma, vilka chefstjänstemän icke skulle få tillhöra de underordnade

tjänstemännens riksorganisationer.

Stadsfullmäktige i Gävle ha ansett erfarenheten utvisa, att behov kunde

föreligga av en reglering av chefstjänstemännens ställning i förhållande till

tjänstemannaföreningarna, samt ha föreslagit införandet av förbud för

chefstjänsteman att tillhöra samma förhandlingsberättigade förening som

honom underställda tjänstemän. Genom att sammansluta sig i en egen riksorganisation

finge chefstjänstemännen möjlighet att genom förhandling tillgodose

sina intressen. Det torde i de enskilda fallen icke vara svårt att avgöra,

vilka befattningshavare vore att hänföra till chefstjänstemännens kategori. —

Gentemot vad stadsfullmäktige sålunda anfört har länsstyrelsen i Gävleborgs

län gjort gällande, att en chefstjänstemans ståndpunkttagande till visst spörsmål

ytterst bleve beroende på hans mer eller mindre objektiva inställning,

och att därför frågan örn särskild reglering av chefstjänstemännens ställning

syntes sakna praktisk betydelse.

De i sakkunnigförslaget givna bestämningarna av begreppen »kommun» och

»kommunalmyndighet» hava föranlett uttalanden från några håll.

Domkapitlet i Linköpings stift har riktat gensaga mot att orden »kyrklig»

och »församling» utplånades och uppslukades av ord sådana som »kommunal»

och »kommun», vilka vore rent missvisande för den sak det gällde och icke

gåve rättvisa åt den egenart och det självständiga väsen, som måste tillerkännas

den svenska kyrkan. Därest lagen vore avsedd även för kyrkliga

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr 4.

befattningshavare, som stöde i församlingarnas eller pastoratens tjänst, borde

detta utsägas med de för kyrka och den kyrkliga organisationen begripliga och

hävdvunna uttrycken.

Allmänna svenska prästföreningen har förklarat sig anse de sakkunnigas

definition av ordet kommun stå i strid mot verkliga sakläget och mot hävdvunnet

språkbruk, vilket kunde leda till osäkerhet, örn lagen över huvud kunde

tillämpas på kyrkliga befattningshavare.

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott har ansett definitionen å

begreppet »kommun» icke erforderlig samt definitionen å begreppet »kommunalmyndighet»

icke fullt klarläggande.

Även svenska landstingsförbundet har funnit definitionen å begreppet

»kommunalmyndighet» rätt väg och i behov av en närmare precisering.

Svenska stadsförbundet har icke velat ansluta sig till en formulering, som

skulle göra det möjligt för tjänstemännen att påkalla förhandlingar med t. ex.

drätselkontor, elektricitetsverk etc. Förhandlingsrätten måste riktas enbart

mot de kommunala myndigheterna, icke mot underlydande verk.

Huruvida eller i vad mån arbetstagare i statens eller i kommuns tjänst

skola med avseende å rätten att förhandla med arbetsgivaren vara likställda

med arbetstagare i enskild tjänst har alltsedan frågan örn en laglig reglering

av denna rätt upptogs till behandling varit föremål för skilda uppfattningar.

Ifrågavarande spörsmål har visserligen i huvudsak vunnit sin lösning genom

1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt, vilken äger tillämpning å förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke beträffande sådana

arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar,

och samma gränsdragning har sedermera bibehållits vid tillskapandet

av en författningsmässigt reglerad förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

Emellertid hava de sakkunniga nu beträffande kommunernas befattningshavare

föreslagit en sådan jämkning i den genom 1936 års lag uppdragna skiljelinjen,

att denna visserligen fortfarande skulle komma till användning, men

icke ensam utan i kombination med en annan, enligt vilken samtliga innehavare

av befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning, skulle

erhålla förhandlingsrätt enligt den nu föreslagna lagen. Detta skulle alltså

innebära, att vissa kommunala befattningshavare, som för närvarande hava

förhandlingsrätt enligt 1936 års lag, i stället skulle föras in under den föreslagna

lagens tillämpningsområde. Som följd härav hava de sakkunniga föreslagit

en motsvarande inskränkning i tillämpningsområdet för 1936 års lag.

Såsom skäl för en dylik jämkning i statsmakternas tidigare beslut rörande

denna fråga hava de sakkunniga framhållit, dels att frågan om ämbetsmannaansvarets

förefintlighet i många fall syntes svårare att avgöra när det gällde

kommunala arbetstagare än när det gällde statliga, dels ock att icke alla de,

som allmänt betecknades såsom tjänstemän, vore underkastade ämbetsmannaansvar.

Vad det första av dessa båda skäl beträffar vill jag erinra, att detsamma

redan beaktats vid tillkomsten av 1936 års lag men då icke ansetts böra till
-

Departements
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

mätas någon avgörande betydelse. Att så icke heller nu bör vara fallet synes

så mycket naturligare, som det ju denna gång gäller icke att draga en gräns

mellan förhandlingsberättigade och ej förhandlingsberättigade arbetstagare

utan endast att, samtidigt som de för närvarande från förhandlingsrätt utestängda

arbetstagarna tillerkännas sådan rätt, rörande densamma meddela

för dem särskilt avsedda bestämmelser. Efter ikraftträdandet av den nu

ifrågasatta lagstiftningen måste med andra ord ett felaktigt antagande rörande

förefintligheten eller icke av ämbetsmannaansvar bliva av mindre betydelse

än det för närvarande skulle vara, och detta för både vederbörande kommun

och befattningshavare.

Beträffande härefter de sakkunnigas andra skäl för att ämbetsmannaansvaret

icke borde ensamt tjäna som gräns mellan 1936 års lag och den nu ifrågasatta,

vill jag såsom min mening framhålla, att de sakkunniga synas hava

fäst alltför stort avseende vid en allenast terminologisk fråga. De sakkunniga

hava syftat till att under den av dem föreslagna lagen hänföra

samtliga de kommunala befattningshavare, vilka enligt gängse beteckning äro

»tjänstemän», men också endast dessa. Att detta syfte icke skulle uppnås

genom ett antagande av de sakkunnigas förslag framgår dock redan av vad de

sakkunniga själva erinrat örn variationer olika kommuner emellan beträffande

både förefintligheten och fullständigheten av lönestater och tjänsteförteckningar,

samt har ytterligare påvisats i några remissyttranden. Oavsett detta

bör emellertid enligt min mening problemet i första hand skärskådas från

den synpunkten, att den nu ifrågasatta förhandlingsordningen såvitt möjligt

bör göras tillämplig allenast för sådana befattningshavare, vilka icke hava

behov av förhandlingsrätt enligt 1936 års lag. En förhandling enligt denna

lag syftar regelmässigt till åstadkommande av kollektivavtal mellan parterna,

och dessa äro därför under förhandlingen fullt jämbördiga. Såsom torde

framgå av den tidigare redogörelsen för de sakkunnigas lagförslag och senare

kommer att av mig vidare beröras, är däremot sakkunnigförslaget huvudsakligen

avsett för sådana fall, då vederbörande kommun självständigt fattar beslut

rörande tjänstemännens anställningsförhållanden. Förslaget syftar därför

endast till att bereda tjänstemännen tillfälle att, innan kommunen fattar

sådant beslut, i form av en förhandling framföra sina synpunkter och önskemål

i frågan, därvid förhandlingen skall föras under kommunens ledning.

I synnerhet för de befattningshavare, som redan hava eller önska få sina

anställningsförhållanden reglerade genom kollektivavtal, kan således förhandlingsrätt

enligt förslaget icke vara av samma värde som sådan rätt enligt

1936 års lag. Framförallt med hänsyn härtill anser jag mig icke kunna förorda,

att samtliga innehavare av i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning upptagna

befattningar skola falla under den nu ifrågasatta lagen. Åtskilliga av

dessa befattningshavare tillhöra nämligen otvivelaktigt den nyss åsyftade

kategorien.

Yad jag sålunda framhållit synes tala för att avgränsningen mellan 1936 års

lag och den nu ifrågasatta skedde med ledning av, huruvida vederbörande befattningshavares

anställningsförhållanden vore eller kunde förväntas bliva

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majus proposition nr 4.

ordnade genom kollektivavtal eller icke. Under remissbehandlingen hava

också röster höjts till förmån för en dylik skiljelinje. Densamma är emellertid

uppenbarligen högst oklar och lämpar sig därför enligt min mening icke

för lagtekniskt bruk. Då man i stort sett torde uppnå åsyftat resultat genom

bibehållandet av nuvarande gränsdragning, har därför departementsförslaget

gjorts tillämpligt allenast å sådana kommunala tjänstemän, som äro underkastade

ämbetsmannaansvar. Såsom följd härav framlägger jag icke nu något

förslag till ändrad lydelse av 1 § i 1936 års lag.

Både tidigare och i detta ärende har framhållits, att man i avsaknad av en

allmän tjänstemannalagstiftning har svårt att på ett för en var tydligt sätt

avskilja de grupper befattningshavare i allmän tjänst, vilka böra få sin förhandlingsrätt

reglerad genom särbestämmelser. Även örn detta påstående äger

sin riktighet, är jag dock icke beredd att av sådan anledning, samtidigt som

jag förordar en avsevärd minskning av den i förhandlingsrättshänseende

bestående klyftan mellan olika arbetstagare, jämväl förorda omedelbart igångsättande

av en utredning i och för åstadkommandet av en tjänstemannalagstiftning.

I likhet med de sakkunniga finner jag icke erforderligt att i den ifrågasatta

lagen särskilt reglera frågan örn chefstjänstemännens ställning. Utöver

vad de sakkunniga härutinnan anfört vill jag endast framhålla, att det står

kommun öppet att vid förhandling enligt förslaget låta sig företrädas av den

eller dem, som kommunen anser kunna bäst tillvarataga kommunens intressen,

samt att vid sådan förhandling för kommunen bindande avtal sällan eller

aldrig lärer komma att träffas.

Med hänsyn till i annan lagstiftning begagnad terminologi anser jag, i likhet

med de sakkunniga, nödvändigt att i den nu ifrågasatta lagen närmare angiva

vad däri avses med begreppen kommun och kommunalmyndighet. Yad angår

de i terminologiskt hänseende framställda anmärkningarna mot de sakkunnigas

avfattning av begreppet kommun synes vid anmärkningarnas framställande

tillräcklig hänsyn icke hava tagits till den skiftande innebörd kommunbegreppet

språkligt sett äger; för att emellertid något missförstånd eller

någon oklarhet härutinnan icke skall vara att befara, har ett redaktionellt förtydligande

vidtagits på denna punkt. Vad beträffar begreppet kommunalmyndighet

synas därunder icke böra innefattas, jämte kommuns beslutande,

verkställande eller förvaltande organ, jämväl underlydande verk och inrättningar.

I den mån förvaltning och verkställighet i kommunallagstiftningens

mening icke tillkomma kommunala verk och inrättningar, synas dessa icke

böra utan särskilt uppdrag av kommunen företräda denna vid förhandlingar.

Kommuns och tjänstemäns representation vid förhandlingar.

l)c sakkunnig''».

Vad angår frågan örn vem som skall representera kommun vid förhandlingar

hava de sakkunniga påpekat, att i en del nu gällande lokala förhandlingsordningar

föreskrivits, att visst kommunalt organ hade att företräda kom
Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 4. 4oc 3» 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majus proposition nr 4.

munen, i flertalet fall lönenämnd. Enligt de sakkunnigas mening talade åtskilliga

skäl mot att i en allmän författning införa närmare bestämmelser

härom. Oavsett att därigenom skulle nödvändiggöras vissa ändringar i kommunallagarna,

syntes en likformig representation synnerligen svår att åvägabringa

med hänsyn till den skiftande art av kommunala sammanslutningar,

som avsåges i lagförslaget. Härtill komme, att de sakkunniga icke funnit

riktigt att stadga föreskrift örn att kommunen alltid skulle företrädas av samma

kommunala organ. Avgörandet vem eller vilka som skulle företräda kommunen

borde ske med hänsyn till arten av den fråga, som skulle bliva föremål

för förhandling. Funne kommunen ur sin synpunkt det iner lämpligt att låta

sig företrädas av en eller flera personer, som icke tillhörde kommunal myndighet,

borde detta vara kommunen obetaget. Framför allt med hänsyn till

att vissa slag av kommuner bildat sammanslutningar med uppgift just att tillvarataga

kommunernas arbetsgivarintressen, syntes det oriktigt att icke låta

kommunerna, där de funne det önskvärt, låta sig representeras av förhandlingsexperter

från angivna sammanslutningar.

Beträffande tjänstemännens representation vid förhandlingar hava de sakkunniga

till en början funnit uppenbart, att de nu ifrågasatta bestämmelserna

icke borde reglera annan form av förhandlingar än den, som innefattade förhandling

mellan kommun och tjänstemannaorganisation. I den mån en oorganiserad

grupp av tjänstemän eller en enskild tjänsteman ville komma till tals

med kommunal myndighet, folie sådana överläggningar utanför den föreslagna

lagen.

De sakkunniga hava vidare haft att taga ståndpunkt till frågan, örn alla

de av tjänstemännen bildade föreningarna skulle erhålla förhandlingsrätt

enligt författningen. Redan den omständigheten, att vid regleringen av statstjänstemännens

förhandlingsrätt stadgats en form för erkännande, gåve härvidlag

enligt de sakkunnigas mening erforderlig vägledning. Örn det ansetts

nödvändigt att giva förhandlingsrätt endast åt vissa statstjänstemannaorganisationer,

syntes det än nödvändigare, när det gällde de kommunala tjänstemännen,

att införa en motsvarande ordning med hänsyn till den mångfald

sammanslutningar av kommunala tjänstemän som förefunnes. Frågan huruvida

sanktion skulle vara förutsättning för att en förening skulle erhålla

förhandlingsrätt ansåge de sakkunniga sålunda böra besvaras jakande.

Beträffande härefter spörsmålet, åt vem befogenheten att meddela dylik

sanktion borde givas, hava de sakkunniga, efter det de på angivna skäl funnit

vederbörande kommun icke böra ifrågakomma, anfört bland annat följande:

Under sådana förhållanden synes man böra överväga, huruvida befogenheten

att erkänna förening såsom förhandlingsberättigad lämpligen bör överlämnas

åt Kungl. Majit eller åt ett statligt lokalt eller centralt organ.

Det lokala organ, som här närmast skulle komma ifråga, vore vederbörande

länsstyrelse. Oavsett den omständigheten, att en viss oenhetlighet även vid

länsstyrelsernas bedömande vore att befara, synes det mindre lämpligt att

ytterligare pålägga dessa redan förut hårt belastade myndigheter denna

för dem ganska främmande uppgift. Å andra sidan anse de sakkunniga, att

befogenhet att erkänna kommunal tjänstemannaförening icke behöver, såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 4 ,35

beträffande statst jänstemannaföreningarna, förbehållas Kungl. Majit. Av

de centrala statliga myndigheter, vilka under nu angivna förhållanden närmast

ifrågakomma, är enligt de sakkunnigas mening socialstyrelsen den

myndighet, som bör erhålla ifrågavarande uppgift. Redan genom en hänvisning

till de likartade befogenheter, styrelsen erhållit i 3 kapitlet av lagen

om förenings- och förhandlingsrätt, synes detta förslag vara motiverat. Kommunernas

anspråk på medinflytande vid godkännandet av organisationerna

torde kunna tillgodoses genom att socialstyrelsen, i den mån så finnes

erforderligt, inhämtar yttrande från vederbörande kommun, innan frågan

avgöres.

Den begränsning av de förhandlingsberättigade föreningarnas antal, som

ligger däri, att endast av socialstyrelsen godkända föreningar erhålla förhandlingsrätt,

finna de sakkunniga emellertid icke tillfyllest. En ytterligare

inskränkning har synts nödvändig av följande skäl.

Garanti måste i möjligaste mån skapas för att de kommunala myndigheterna

icke överhopas med göromål, som sammanhänga med förhandlingsrätten

för tjänstemännen. Nödvändigheten av att begränsa de förhandlingsberättigade

föreningarnas antal och därigenom minska göromålens omfattning

är större, när det gäller kommunala myndigheter, än när fråga är

om statliga. De kommunala myndigheterna bestå ju, i motsats till dem

som vid förhandling representera staten gentemot tjänstemännen, till större

delen av valda förtroendemän. Alltför stor belastning av de kommunala

förtroendemännens arbetsbörda synes böra undvikas, även örn härigenom en

viss inskränkning göres i tjänstemännens föreningsrätt.

Redan den omständigheten att, såsom föreslagits, socialstyrelsen och icke

Kungl. Majit skall avgöra frågan, huruvida en personalförening skall tillerkännas

rätt att uppträda såsom förhandlande part, synes göra det nödvändigt

att i lagen införa bestämmelser, som gör det möjligt för socialstyrelsen att

begränsa antalet sanktionerade föreningar. En prövning enbart på skälighetsgrunder

utan att lagen ger någon närmare anvisning kan bliva en för ämbetsverket

svårlöst och ömtålig uppgift och skulle sannolikt leda till att ett långt

större antal föreningar erhöile förhandlingsrätt än som ur såväl kommunernas

som tjänstemännens synpunkt vore önskvärt.

önskemål om en begränsning av de förhandlingsberättigade föreningarnas

antal ha vid upprepade tillfällen uttalats i de yttranden, som förekommit i

samband med antagandet av förhandlingsordningarna för privatanställda och

statens tjänstemän. Denna inställning hos tjänstemännen synes i fråga om

1936 års lag ha varit en av anledningarna till att det i lagens 3 kapitel särskilt

reglerade förhandlingsförfarandet träder i tillämpning endast örn huvudorganisation

av arbetstagare genom anmälan hos socialstyrelsen påkallar förfarandets

tillämpning.

Vid begränsning av föreningarnas antal kan skillnad göras mellan riksorganisationer

och fristående lokala organisationer. En riksorganisation

utgör en sådan sammanslutning, som principiellt står öppen för arbetstagare

av ett visst slag inom hela riket. En fristående lokal förening är däremot avsedd

att omsluta arbetstagare inom ett mer eller mindre lokalt begränsat område.

Därest förhandlingsrätten principiellt inskränktes till det förra slaget av

kommunala tjänstemannaorganisationer, skulle enligt de sakkunnigas mening

flera fördelar vinnas, utan att avsevärda svårigheter uppstode vid tillämpningen

av bestämmelsen eller ett oskäligt ingrepp i föreningsfriheten gjordes.

Den främsta anmärkningen skulle väl ligga däri, att ett system av enbart

riksorganisationer skulle förhindra ett samfällt uppträdande av en kommuns

samtliga tjänstemän gentemot kommunen. Härvid bör emellertid påpekas,

att riksorganisationssystemet icke betager alla lokalföreningar förhandlings
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

lätt. En lokalförening, som är ansluten till en erkänd riksförening, äger

givetvis förhandlingsrätt, i den män riksorganisationen delegerar sådan rätt.

I vilken utsträckning förhandlingsrätten skall utövas av riksorganisationen

eller av lokalavdelningen är en inre fråga för organisationen. Bestämmandet

av huruvida riksförening föreligger kan möjligen bliva svårt i den män föreningen

visserligen angiver sig avse att omfatta kommunala tjänstemän inom

hela riket men faktiskt icke omsluter mer än en eller ett pär orter. De sakkunniga

vilja därvid hävda, att vid bedömandet största möjliga hänsyn bör

tagas till att riksorganisationer i allmänhet utveckla sig ur lokala organisationer,

och att sålunda en riksorganisation bör antagas vara för handen, även

örn den faktiskt har medlemmar endast på ett mindre antal orter. Däremot

bör givetvis icke en organisation, som genom sitt namn blott giver sig skenet

av att vara riksorganisation men i verkligheten fyller en rent lokal uppgift,

anses vara riksorganisation.

Fördelarna av att begränsa de erkända föreningarna till riksorganisationer

äro flera. Till en början äro de kommunala tjänstemännen för närvarande

regelmässigt organiserade i riksorganisationer, antingen direkt eller genom

underavdelningar, tillhörande riksorganisation. Fristående lokalföreningar

torde knappast förekomma. Det ingrepp, som skulle göras i föreningsfriheten,

är sålunda i praktiken av ringa betydelse. Örn systemet med riksorganisationer

kommer till användning, vinnes den såväl för tjänstemännen som för

kommunerna viktiga fördelen, att den nu föreslagna författningen kan väntas

få en någorlunda enhetlig tillämpning. Skulle man genom lagstiftningen

öppna väg för bildande av en mängd nu obefintliga fristående lokala föreningar,

kunde man befara, att i ett sådant system förhandlingsordningen

bomme att tolkas på olika sätt i olika kommuner. Genom att de fristående

lokala avdelningarna uteslutas från förhandlingsrätt, vinnes vidare fördelen

av att man i större utsträckning än annars i själva sakfrågorna vid förhandlingarna

kan komma till enhetlig tolkning av likalydande bestämmelser i olika

kommuners reglementen och övriga bestämmelser, som angå tjänstemännen.

Denna vinst av riksorganisationssystemet synes icke vara minst beaktansvärd.

Såsom beteckning för den grupp av föreningar, som skulle tillerkännas

förhandlingsrätt, ha de sakkunniga valt ordet riksorganisation. I begreppet

torde innefattas såväl de av flera avdelningar bestående riksorganisationerna

(ofta kallade riksförbund), som ock de organisationer, som icke hava underavdelningar

(ofta kallade riksföreningar). Fråga kan uppstå, huruvida de förefintliga

sammanslutningarna av riksförbund och riksföreningar, som ofta

benämnas centralorganisationer, skola anses såsom riksorganisationer i förslagets

mening. Centralorganisationerna äga ofta ett visst utredande eller

rådgivande inflytande gentemot riksförbunden och riksföreningarna. Med

hänsyn till att de senare i regel äro mer homogena än centralorganisationerna

och i större grad utrustade med befogenheter att bestämma den fackliga

politiken samt normalt kunna väntas företräda medlemmar eller anslutna

avdelningar i de olika avseenden, som beröras i lagförslaget, torde det vara

rimligt, att i regel icke centralorganisationerna utan riksförbunden och riksföreningarna

anses utgöra de riksomfattande organisationerna.

De sakkunniga ha icke ansett erforderligt att uppställa krav på att ett visst

antal medlemmar skola vara anslutna till organisationen för att densamma

skall vinna erkännande. Ej heller ha de sakkunniga funnit nödigt stadga,

att en viss proportionell del av tjänstemännen inom en kommun skall tillhöra

förening för att den i förhållande till kommunen skall erhålla förhandlingsrätt.

Uppställande av det förstnämnda kravet skulle nämligen innebära,

att en del föreningar, avsedda att företräda en viss fackgrupp av kommunala

arbetstagare, skulle falla utanför lagen, även örn såsom villkor för erkännande

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj-.ts proposition nr 4.

sattes ett ganska lågt tal. Yad fordran å en viss proportionell anslutning

beträffar, har visserligen i en del nu gällande lokala förhandlingsordningar

såsom villkor för förhandlingsrätt uppställts en regel örn 50 procents anslutning,

eller med andra ord en regel, likartad med den, som återfinnes i 1931

års tillägg till 3 § i 1920 års lag örn medling i arbetstvister, sedermera upptagen

i 1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt. Emellertid synes ej heller

en sådan begränsning i detta sammanhang vara lämplig redan av det skälet,

att flera riksorganisationer av kommunala tjänstemän inom visst fack icke

hava mer än en eller ett par representanter i varje kommun.

På socialstyrelsen ankommer enligt de sakkunnigas förslag dels att avgöra,

huruvida en förening är riksorganisation i den mening, de sakkunniga angivit,

dels ock att verkställa en prövning av huruvida en riksorganisation i förhållande

till viss kommun skall tillerkännas förhandlingsrätt. Man skulle

visserligen kunna tänka sig en ordning sådan, att förening, som är riksomfattande,

utan vidare skulle vara förhandlingsberättigad i förhållande till alla

rikets kommuner. Ett dylikt system skulle emellertid leda till den egendomliga

konsekvensen, att en förening kunde bli förhandlingsberättigad även

gentemot kommun, i vilken icke funnes några till föreningen anslutna tjänstemän.

En förutsättning för rätten att förhandla måste emellertid vara att

riksorganisationen har medlemmar bland tjänstemännen inom den beträffande

kommunen, och förhandlingsrätt för förening kan därför endast tillerkännas

förening i förhållande till viss eller vissa kommuner.

För att socialstyrelsen skall kunna pröva, huruvida enligt givna förutsättningar

förhandlingsrätt skall tillerkännas viss förening, erfordras föreskrifter

om upplysningsplikt från föreningens sida angående vissa väsentliga förhållanden

inom föreningen. De sakkunniga ha fördenskull föreslagit skyldighet

för förening att vid ansökan örn förhandlingsrätt till socialstyrelsen bifoga

uppgifter örn förenings styrelse, stadgar samt antalet medlemmar inom den

eller de kommuner, ansökningen avser. De i hithörande avseende föreslagna

reglerna överensstämma i allt väsentligt med motsvarande bestämmelser i den

för statstjänstemännen gällande förhandlingsordningen. Allenast den skiljaktigheten

föreligger, att organisationen regelmässigt skall uppgiva ej blott

medlemsantalet i den eller de beträffande kommunerna utan även hela organisationens

ungefärliga medlemsantal. Den senare uppgiften synes nödvändig

för socialstyrelsens bedömande av frågan, huruvida riksorganisation

föreligger. Givetvis får den i lagen stadgade uppgiftsskyldigheten icke föranleda

till antagande, att organisationen i övrigt är befriad från uppgiftsskyldighet

till socialstyrelsen. Erfordras kompletterande upplysning, måste

förening anses skyldig giva även sådan.

De sakkunniga hava slutligen framhållit, att tjänstemannaorganisationerna

borde äga rätt att, utan inblandning från motparten, utse det representantskap

vid förhandlingar, som de funne lämpligt.

Yttranden.

Beträffande kommuns representation vid förhandlingar har Kronobergs läns

landstings förvaltningsutskott ansett det böra av lagtexten tydligt framgå,

att kommun ägde uppdraga åt av kommuner av samma slag bildad sammanslutning

att å kommunens vägnar förhandla.

De sakkunnigas förslag rörande vilka tjänstemannaorganisationer, som

skulle äga förhandlingsrätt, har i yttrandena föranlett uttalanden i skilda rikt

ningar.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 4.

Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund har understrukit vikten av,

att inga krav uppställdes att en riksorganisation skulle omfatta ett visst minimiantal

medlemmar för att komma i åtnjutande av förhandlingsrätt, ty detta

skulle kunna hindra uppkomsten av ur andra synpunkter önskvärda specialförbund.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund å andra sidan har befarat,

att syftemålet med förslaget i denna del, nämligen att begränsa de kommunala

myndigheternas arbetsbörda, icke skulle ernås, därest även de mest specialbetonade

riksorganisationerna vunne erkännande. Ej heller skulle detta innebära

någon förmån för tjänstemännen utan tvärtom försvåra ett enhetligt uppträdande

från deras sida. Socialstyrelsen borde därför vid erkännandet av

riksorganisationerna tillämpa en restriktiv politik. Även tjänstemännens

centralorganisation har förutsatt, att socialstyrelsen bomme att iakttaga en viss

återhållsamhet vid tillerkännandet av förhandlingsrätt åt organisationerna.

Sverges folkskollär ar förbund har ansett förhandlingsrätt icke böra förvägras

sådana riksorganisationer, som företrädde viss grupp av befattningshavare

på arbetsområdet i fråga, exempelvis folkskolans manliga lärare, och

som vid jämförelse med motsvariga yrkesorganisationer kunde uppvisa en

procentuellt hög medlemsanslutning och hade medlemmar i så gott som samtliga

landets cirka 2,400 kommuner. Då i nästan alla dessa funnes folkskollärare

anställda, syntes förhandlingsrätt böra kunna beviljas riksorganisation, omfattande

befattningshavare vid folkskolan, gentemot samtliga kommuner och

icke behöva sökas för varje särskild kommun. Även Sveriges allmänna folkskollär

ar förening har förordat, att en riksorganisation med medlemmar i de

flesta kommuner måtte kunna bliva förhandlingsberättigad i förhållande till

rikets alla kommuner. Yad de sakkunniga häremot anmärkt, nämligen att en

förening då kunde bliva förhandlingsberättigad gentemot en kommun, i vilken

ej funnes någon till föreningen ansluten tjänsteman, borde icke tillerkännas

avgörande betydelse, enär i sådant fall föreningen uppenbarligen saknade anledning

påkalla förhandling.

Sveriges folkskollärarinneförbund har ifrågasatt, huruvida det ej vore lämpligare

och ur teknisk synpunkt enklare, om en riksorganisation kunde tillerkännas

förhandlingsrätt gentemot alla de kommuner, i vilka medlemmar av

organisationen funnes.

Svenska stadsförbundet har ifrågasatt, örn förhandlingsrätt borde tillerkännas

riksorganisation »i förhållande till kommunen». En sådan anordning

syntes påkalla ett omständligt och onödigt skriveri. Naturligen borde förhandlingar

ifrågakomma endast örn riksorganisationen i respektive kommun

hade rimligt antal medlemmar — eventuellt i själva lagen procentuellt angivet.

Men det vore väl icke omöjligt att i annan ordning garantera denna begränsning,

t. ex. genom en föreskrift, att förhandlingar med kommunen kunde påkallas

först sedan det före förhandlingarnas inledande styrkts, att organisationen

hade en förutsatt anslutning på platsen. Det torde då böra tillkomma

socialstyrelsen att slita eventuellt uppkommande tvister mellan organisationen

och vederbörande kommun.

Domkapitlet i Växjö stift har berört konsekvensen i visst avseende av de

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majus proposition nr 4.

sakkunnigas förslag, att förhandlingsrätt skall gälla i förhållande till viss

kommun. Domkapitlet framhåller nämligen, att det särskilt beträffande

kyrkomusikerkåren är vanligt, att fråga om ändrade avlöningsvillkor m. m.

upptages till behandling då befattning är vakant. Det skulle då såsom regel

inträffa, att vederbörande organisation för tillfället ej ägde någon medlem

i kommunen och därmed ej heller någon förhandlingsrätt. Domkapitlet föreslår,

att förening, som i övrigt uppfyller stadgade villkor, må erhålla generell

förhandlingsrätt gentemot rikets samtliga kommuner. — Kammarkollegium

understryker befogenheten av domkapitlets uttalande örn olägenheterna i detta

hänseende av sakkunnigförslaget. Kollegium anser det böra övervägas, huruvida

icke för förhandlingsrätt gentemot viss kommun borde uppställas allenast

den fordran att till vederbörande riksorganisation hänförbar tjänst funnes

inrättad i kommunen.

Svenska landstingsförbundet har yttrat:

Av de sakkunnigas motiv framgår, att som riksorganisation skall kunna godkännas

förening, som endast är representerad i några få kommuner, och något

krav har ej uppställts, att ett visst antal medlemmar av en befattningshavargrupp

inom kommunen skall vara ansluten till gruppens riksorganisation, för

att denna skall erhålla förhandlingsrätt gentemot kommunen. Det förekommer

emellertid, att vissa medlemmar i en befattningshavargrupp äro anslutna till

en organisation och andra medlemmar till en annan dylik organisation. Erfarenheten

har visat, att det mången gång kan vara förenat med besvärligheter

att behöva förhandla med båda dessa organisationer. Man synes därför kunna

ifrågasätta, örn man icke i analogi med vad som skett i lagen örn föreningsoch

förhandlingsrätt bör uppställa det kravet, att organisation, för att den

skall tillerkännas förhandlingsrätt, bör omfatta minst 50 procent av de organiserade

medlemmarna i kommunen i den ifrågavarande befattningshavargruppen.

Arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund har ansett rätten att förhandla

för en och samma tjänstemannagrupp böra tillerkännas endast åt en

riksorganisation, nämligen den, som hade det största medlemsantalet bland

tjänstemännen i fråga.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott har förordat, att — till undvikande

av olägenheterna för de kommunala organen att behöva förhandla med

flera föreningar rörande anställnings- och lönevillkor för en och samma

personalgrupp — förhandlingsrätt medgåves organisation i förhållande till

kommun endast örn organisationen omfattade minst 50 procent av de organiserade

befattningshavarna i de personalgrupper, som organisationen omfattade.

Härav framginge, att i socialstyrelsens beslut örn förhandlingsrätt även borde

angivas, för vilka personalgrupper sådan rätt gällde. Körande sådant beslut

borde socialstyrelsen vara skyldig att omedelbart underrätta kommunen. Det

kunde även ifrågasättas, huruvida det icke uttryckligen borde åläggas styrelsen

att, innan förhandlingsrätt beviljades, infordra kommunens yttrande.

Stadsfullmäktige i Falun hava hemställt, att förhandlingsrätt måtte kunna

av socialstyrelsen medgivas även till riksorganisation icke ansluten förening

av tjänstemän inom viss kommun, därest föreningen funnes i nöjaktig grad

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majus proposition nr 4.

representera tjänstemännen eller vissa grupper bland dem. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län bär ansett frågan härom böra tagas under övervägande.

Socialstyrelsen har anfört:

En mycket viktig fråga i den föreslagna lagstiftningen gäller spörsmålet

örn vem som skall tillerkännas förhandlingsrätt å tjänstemannasidan. Självfallet

är, att endast en organisation av tjänstemän skall erhålla sådan rätt och

endast en sådan organisation, som vunnit viss fasthet. Fråga är emellertid,

örn alla dessa tjänstemannaorganisationer skola erhålla förhandlingsrätt eller

om man som villkor för dylik rätt skall kräva erkännande i viss ordning. De

sakkunniga erinra örn att statsmakterna vid godkännandet av förhandlingsordningen

för statstjänstemännen föreskrivit, att förhandlingsrätt endast skall

tillkomma av Konungen godkända tjänstemannaorganisationer. Utan att ingå

närmare på frågan förklara de sakkunniga, att det synes än nödvändigare, när

det gäller de kommunala tjänstemännen, att införa en motsvarande ordning

med hänsyn till den mångfald sammanslutningar av kommunala tjänstemän,

som förefinnes. Socialstyrelsen vill för sin del erinra örn vad de sakkunniga

rörande förhandlingsordning för statens tjänstemän i sitt betänkande (statens

off. utredn. 1936: 41) anfört i frågan å sid. 92—96. Där framhålles, att varje

av tjänstemän bildad organisation borde erhålla förhandlingsrätt och att man

allenast borde kräva en anmälan hos myndigheten av de organisationer, som

önskade begagna sig av förhandlingsrätten. I yttrandet över nämnda betänkande

gjorde socialstyrelsen gällande, att de sakkunniga hade anfört övertygande

skäl mot införandet i någon form av. erkännande eller registreringsåsom

villkor för förhandlingsrättens utövande. Styrelsen ifrågasatte endast

om icke en föreskrift borde lämnas i anslutning till stadgandet i 2 § första

stycket i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, vari angives, att föreningen

enligt stadgarna skall hava att tillvarataga medlemmarnas intressen rörande

anställningsvillkor och dylikt. Styrelsen är fortfarande av samma uppfattning

och anser vad sålunda anförts vara tillämpligt jämväl å en förhandlingsordning

för kommunala tjänstemän. Ehuru statsmakterna i fråga örn förhandlingsrätt

för statst jänstemännen krävt erkännande av organisation såsom förutsättning

för dylik rätt, torde det finnas anledning att se annorlunda på saken, då det

gäller genomförandet av en lagstadgad förhandlingsordning på det kommunala

arbetsområdet. Styrelsen vill erinra örn att alla föreningar, oberoende av

erkännande eller registrering, äga förhandlingsrätt enligt 1936 års lag. Denna

ståndpunkt är givetvis även den ur principiella synpunkter riktiga. Förhandlingsrätt

genom den förening, som vederbörande tillhör, måste anses utgöra

en allmän medborgerlig rättighet. För att man skall frångå denna stånd

punkt, måste mycket starka skäl anföras. Sådana omständigheter föreligga

ingalunda i förevarande fall. Några större olägenheter kunna icke uppstå, örn

en kommunal myndighet skulle nödgas föra förhandlingar med flera tjänstemannaföreningar.

Förhandlingar kunna nämligen avslutas när helst den av

myndigheten utsedde ordföranden så finner lämpligt. Med den utveckling, som

organisationsväsendet nått i vårt land, icke minst vad angår de kommunala

befattningshavarna, finnes för övrigt ingen anledning befara att de kommunala

myndigheterna skola bliva otillbörligt besvärade av organisationer, som

icke kunna göra anspråk på att betraktas som representativa för mera betydande

arbetstagargrupper. I den mån konkurrens mellan organisationer gör

sig gällande på arbetsmarknaden, tillkommer det näppeligen lagstiftningen att

råda bot däremot.

Socialstyrelsen vill alltså hemställa, att i lagen icke uppställes krav på

erkännande för rätten att förhandla i enlighet med lagens bestämmelser. I

stället torde man i lagen böra uppställa krav på att en förening för vinnande

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majus proposition nr 4.

av förhandlingsrätt skall hava ernått viss fasthet, manifesterad genom att den

äger rättskapacitet. Detta innebär, att föreningen antagit stadgar och valt

styrelse. Tillika torde det vara lämpligt föreskriva, att föreningen enligt

stadgarna skall hava att tillvarataga medlemmarnas intressen rörande anställningsvillkor

och dylikt. Eventuellt torde man därjämte kunna föreskriva, att

föreningen skall representera förslagsvis 25 procent av de anställda inom

ifrågavarande grupp för att den skall äga förhandla med vederbörande kommun

örn tjänstemännens angelägenheter. Däremot behöver man icke kräva, att

föreningen som medlemmar uteslutande skall hava kommunala tjänstemän.

Det i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt accepterade begreppet huvudorganisation

synes böra komma till användning även i förevarande lagstiftning.

Detta begrepp skulle då tolkas på samma sätt som skett i 1936 års lag. Genom

de villkor för förhandlingsrätt, som nu angivits, synes kravet på en tillräcklig

stabilitet i föreningsväsendet vara väl tillgodosett. Slutligen torde det vara

lämpligt uppställa ett krav på att föreningen presenterat sig inför kommunen

genom en anmälan med därvid fogade erforderliga uppgifter. En sådan presentation

behövs bland annat för att de kommunala myndigheterna skola äga kännedom

örn vilka föreningar som de enligt 5 § i lagen skola bereda tillfälle att

taga del av förslag till nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor.

De sakkunniga gå emellertid ännu längre än till att blott uppställa ett allmänt

krav på erkännande såsom villkor för förhandlingsrätt. De förorda nämligen,

att endast sådan förening av tjänstemän, som omfattar hela riket — av

de sakkunniga kallad riksorganisation — skall kunna erhålla erkännande.

Avsikten härmed angives vara, att man därigenom skulle vinna en begränsning

av de förhandlingsberättigade organisationerna och samtidigt en enhetlighet

i tillämpningen av lagen. Givet är, att socialstyrelsen, som av principiella skäl

motsätter sig kravet på erkännande, så mycket mindre kan ansluta sig till den

ytterligare begränsning av möjligheten för en organisation att bliva förhandlingsberättigad,

som ligger i villkoret, att fråga skall vara örn en riksorganisation.

Ingen anledning synes föreligga att icke bevilja förhandlingsrätt för en

lokal tjänstemannaorganisation, som fyller berättigade krav på representativitet

och fasthet. Det i förenings- och förhandlingsrättslagen accepterade

begreppet huvudorganisation synes härvidlag, såsom styrelsen redan tidigare

anfört, lämpligen böra komma till användning, och detta även örn krav på

erkännande uppställes i författningen.

För den händelse emellertid ett villkor örn erkännande anses böra införas i

lagen, uppkommer fråga om vem som skall lämna ett dylikt erkännande. De

sakkunniga hava, enligt styrelsens uppfattning på fullgoda skäl, avvisat tanken

på att erkännande skulle lämnas av vederbörande kommun eller lokalt av en

statlig myndighet, d. v. s. närmast länsstyrelsen. Det återstår sålunda att

lämna befogenheten antingen åt Kungl. Majit eller åt en central statlig myndighet,

vilken i sådant fall synes böra utgöras av socialstyrelsen. De sakkunniga

hava icke närmare diskuterat alternativet, att erkännande skulle

lämnas av Kungl. Majit, utan angiva blott, att befogenheten att erkänna kommunal

tjänstemannaförening icke behövde såsom beträffande statstjänstemannaföreningarna

förbehållas Kungl. Majit. I stället förorda de sakkunniga,

att nämnda befogenhet skall överlåtas på socialstyrelsen, varjämte de framhålla,

att styrelsen erhållit likartade befogenheter genom tredje kapitlet i

lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

Styrelsen vill i anledning av vad de sakkunniga sålunda anfört framhålla,

att styrelsen vid fråga örn registrering av arbetstagarorganisation enligt lagen

om förenings- och förhandlingsrätt endast har att undersöka orri de förut
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

42 Kungl. Majus propositioji nr 4.

sättningar föreligga, som lagen uppställer för att registrering må äga rum.

Styrelsen Ilar alltså därvidlag icke att utöva någon diskretionär prövning.

Just detta är emellertid avsikten att införa på förevarande område genom villkoret

örn att erkännande skall krävas för förhandlingsrätt. Även örn under

sådana omständigheter vissa skäl tala mot att å socialstyrelsen lägga uppgiften

att lämna erkännande åt de kommunala tjänstemannaorganisationerna, vill

styrelsen likväl icke motsätta sig de sakkunnigas förslag härutinnan, därest

nu erkännande anses böra krävas såsom villkor för förhandlingsrätt.

Stadsfullmäktige i Lysekil hava ansett, att även en fristående lokal organisation

eller en kommuns samtliga arbetstagare borde äga påkalla förhandling.

Genom förbehåll örn förhandlingsrätt enbart för riksorganisationer torde små

och mindre bärkraftiga kommuner hava att emotse anspråk på samma bestämmelser

som de, vilka tillämpades i större kommuner.

Med anledning av vad de sakkunniga anfört beträffande kommuns representation

vid förhandling vill jag nu endast framhålla, att kommunen torde böra

företrädas av den kommunalmyndighet, som har att handlägga den fråga,

varom förhandling skall föras, eller av ombud för denna myndighet. Såsom

dylikt ombud bör givetvis kunna uppträda representant för sammanslutning

med syfte att tillvarataga visst eiler vissa slags kommuners intressen såsom

arbetsgivare. Nu förevarande fråga torde jag få tillfälle att närmare beröra

vid behandlingen av departementsförslagets särskilda bestämmelser.

Yad angår tjänstemännens representation vid sådan förhandling, varom

bestämmelser nu skola meddelas, är jag med de sakkunniga ense därom, att

å tjänstemannasidan sådan förhandling skall föras av en tjänstemannaorganisa

tion. Huruvida en sådan organisation för att kunna påkalla förhandling bör,

såsom de sakkunniga föreslagit, hava vunnit erkännande i någon form, kan

givetvis vara föremål för en viss tvekan. Socialstyrelsen har såsom stöd för

en motsatt uppfattning gjort gällande, att förhandlingsrätt genom sin organisation

vore en varje arbetstagare tillkommande medborgerlig rättighet; och

styrelsen har i detta sammanhang erinrat örn, att alla föreningar, oberoende av

erkännande eller registrering, äga förhandlingsrätt enligt 1936 års lag. Samtidigt

som jag anser mig böra i princip medgiva riktigheten av förstnämnda

påstående vill jag emellertid erinra, att ehuru sakkunnigbetänkandet med förslag

rörande förhandlingsordning för statstjänstemän i nu förevarande fråga

var grundat på en uppfattning motsvarande den för vilken socialstyrelsen nu

gjort sig till tolk, riksdagen dock i likhet med Kungl. Maj:t ansåg skäl föreligga

för att endast i viss ordning erkända föreningar skulle äga förhandlingsrätt

gentemot statens myndigheter. Då med bestämmelsen härom avsetts att

förebygga de olägenheter, som en obegränsad förhandlingsrätt kunde befaras

medföra för nämnda myndigheter, och då man kan hava anledning hysa liknande

farhågor för de kommunala myndigheternas vidkommande, biträder jag

de sakkunnigas förslag i nu förevarande del.

Lämpligt torde vara att, såsom de sakkunniga föreslagit, åt socialstyrelsen

uppdrages att handhava frågor rörande tillerkännande av förhandlingsrätt.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4. 43

Av styrelsens remissyttrande framgår, att styrelsen icke velat motsätta sig en

dylik anordning.

För att skapa ytterligare garanti mot att de kommunala myndigheterna

överhopas med göromål i samband med tjänstemännens förhandlingsrätt hava

de sakkunniga jämväl föreslagit, att dylik rätt endast skulle tillerkännas s. k.

riksorganisationer, varmed avses sammanslutningar, som principiellt stå öppna

för arbetstagare av visst eller vissa slag inom hela riket. Därigenom skulle

enligt de sakkunnigas mening även vinnas den fördelen, att den nu föreslagna

författningen kunde väntas få en någorlunda enhetlig tillämpning samt att

man i större utsträckning än eljest kunde komma till enhetlig tolkning av

likalydande bestämmelser rörande anställningsförhållandena i olika kommuner.

Ehuru vad de sakkunniga sålunda anfört synes värt allt beaktande,

vill jag dock icke förorda, att förhandlingsrätt ovillkorligen förbehålles riksorganisationer.

Fall kunna nämligen tänkas, då en rent lokal förening vunnit

sådan anslutning bland viss eller vissa grupper av tjänstemän i en kommun, att

föreningen icke rimligen bör förvägras förhandlingsrätt. Som regel synes

dock sådan rätt icke böra tillerkännas smärre lokala föreningar, vilka utan

större svårigheter skulle kunna ansluta sig till riksomfattande organisationer

inom vederbörande befattningshavargrupper.

I likhet med de sakkunniga anser jag icke lämpligt att uppställa ovillkorliga

krav på viss medlemsanslutning, vare sig absolut eller procentuell, för att en

förening skall kunna vinna erkännande såsom förhandlingsberättigad.

Vid utövandet av den socialstyrelsen tillerkända prövningsrätten synes

mig styrelsen böra framgå med en viss varsamhet. Såvitt speciella tjänstemannagrupper

hava reella särintressen att tillvarataga, böra härför bildade

föreningar sålunda icke frånkännas förhandlingsrätt. Ej heller bör prövningsrätten

så handhavas, att det blir en undantagslös regel, att av flera föreningar

med ungefärligen samma syftemål allenast en tillerkännes förhandlingsrätt.

Men en gallring bland de sökande föreningarna bör däremot ske, där en sådan

åtgärd, jämte det den kan antagas komma att lätta kommunalmyndigheternas

arbete, riktar sig allenast mot förening, som påtagligen icke är ägnad att giva

representativt uttryck för vederbörande tjänstemäns intressen.

•Emot de sakkunnigas förslag, att förening skulle tillerkännas förhandlingsrätt

allenast i förhållande till viss eller vissa kommuner, hava erinringar

framställts i några yttranden. Förslaget har av de sakkunniga motiverats

därmed, att eljest en förening kunde bliva förhandlingsberättigad gentemot

kommun, i vilken icke funnes några till föreningen anslutna tjänstemän.

Häremot vill jag dock framhålla, att en förening uppenbarligen icke äger

utöva förhandlingsrätt gentemot en kommun, i förhållande till vilken den

ej har några intressen att tillvarataga. Då därtill kommer, att den nu förevarande

bestämmelsen säkerligen skulle bereda såväl de riksomfattande organisationerna

som socialstyrelsen stort besvär, har jag funnit densamma icke

böra upptagas i departementsförslaget.

Rörande do upplysningar, som en förening bör lämna i samband med

ansökan örn förhandlingsrätt, är jag i huvudsak ense med de sakkunniga. Med

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

hänsyn till att enligt departementsförslaget sådan ansökan icke skall avse viss

kommun, torde dock uppgiften rörande medlemsstocken endast böra avse

ungefärliga antalet kommunala tjänstemän, som äro medlemmar i föreningen

eller till denna ansluten förening. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att

förhandlingsrätt givetvis bör kunna tillerkännas förening med jämväl andra

medlemmar än kommunala tjänstemän. I regel torde av föreningens stadgar

eller eljest meddelade uppgifter komma att framgå, vilken eller vilka grupper

av kommunala tjänstemän föreningen önskar företräda. Är så icke fallet, bör

särskild uppgift därom inhämtas från föreningen.

Såsom socialstyrelsen framhållit, torde en förening, som önskar gentemot

viss kommun utöva föreningen tillerkänd förhandlingsrätt, böra anmäla detta

för kommunen. Först efter en sådan anmälan synes det nämligen kunna av de

kommunala myndigheterna fordras, att de — på sätt jag ämnar föreslå i 7 §

av departementsförslaget — skola bereda föreningen tillfälle att taga kännedom

örn utkast till nya eller ändrade anställningsvillkor. I samband med

anmälan bör därför uppgivas arten av de befattningar hos kommunen, vilkas

innehavare föreningen är behörig att företräda. Tillika synes uppgift om

namn och adress å föreningens styrelseledamöter eller andra representanter

böra lämnas samt föreningens stadgar ävensom bevis om föreningen tillerkänd

förhandlingsrätt böra företes.

Förhandlingsrättens innebörd.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava såsom sin mening framhållit, att de kommunala

tjänstemännens förhandlingsrätt icke kunde få samma utsträckning som den

för kommunalarbetarna gällande. Den kommunala självbestämningsrätten

liksom även tjänstemännens ställning förhindrade nämligen, att på förhandlingsvägen

bindande avtal mellan tjänstemän och kommun kunde komma till

stånd. Icke ens en rätt att påfordra allenast preliminär överenskommelse

syntes kunna tillerkännas tjänstemännen, enär en dylik rätt torde innefatta

ett alltför djupt ingrepp i den kommunala myndighetens rätt att ensam

besluta. Förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän borde därför, liksom

motsvarande rätt för statstjänstemän, i första hand endast innebära rätt för

tjänstemannaorganisation att påkalla förhandling örn medlemmarnas allmänna

anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor, mot vilken rätt skulle svara

en skyldighet för myndighet att, utan diskretionär prövning i det enskilda

fallet, ingå i skriftlig eller muntlig förhandling med organisationen. I

uttrycket »allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor» inginge frågor

rörande rekrytering och utbildning av personal, allmänna befordringsprinciper,

indragning eller utökning av tjänster, tjänstemännens avlöning och

tjänstevillkor ävensom arbetstiden och andra tjänstgöringsförhållanden samt

för dem grundläggande bestämmelser.

De sakkunniga hava emellertid erinrat, att för statstjänstemännens vidkommande

förhandlingsrätten erhållit en bestämning utöver den nyss an
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

givna. Enligt 5 § i 1937 års kungörelse vore nämligen myndighet tillika

skyldig bereda tjänstemännens organisationer tillfälle att yttra sig och

påkalla förhandling, innan myndigheten beträffande anställnings-, arbetseller

avlöningsvillkor fastställde eller avgåve förslag till nya bestämmelser

av principiell eller eljest allmän betydelse. Att stadga en motsvarande

skyldighet för de kommunala myndigheterna syntes icke innebära alltför stora

olägenheter för dessa, enär ju i förslaget antalet förhandlingsberättigade

organisationer starkt beskurits samt skyldigheten endast skulle avse fall,

då det gällde frågor av principiell eller eljest allmän betydelse, men däremot

icke fall, då myndighet ämnade utfärda detaljbestämmelser, särskilt sådana

av tillfällig eller övergående natur. För tjänstemännen åter vore det av största

betydelse, att de under ett tidigt skede finge tillfälle till överläggning

med myndigheten, enär det vore en allmän erfarenhet att just då de allmänna

riktlinjerna för frågornas avgörande plägade uppdragas. Därest myndighet

vore tveksam, huruvida viss bestämmelse vore av principiell eller eljest allmän

betydelse, borde myndigheten givetvis hellre bereda tjänstemännen tillfälle

att yttra sig än utan deras hörande definitivt besluta i ärendet. Inskränkningen

i myndigheternas delgivningsplikt hindrade icke tjänstemännen att

av eget initiativ påkalla förhandling även när fråga vore örn antagande av

eller avgivande av förslag till detaljbestämmelser. Förhandlingsrätten innefattade

tillika en rätt för tjänstemännen att göra framställningar utan att

förhandling i egentlig mening komme till stånd.

Frågan, huruvida enskild tjänstemans rätt skall kunna bliva föremål för

förhandling, hava de sakkunniga ansett böra lösas på sätt som skett i den

för statstjänstemännen gällande förhandlingsordningen. Förhandlingsrätten

borde sålunda omfatta även dylika spörsmål. Samma gällde de s. k. tekniska

frågorna, d. v. s. spörsmål rörande hur ett visst arbete skulle ordnas med

hänsyn till tekniska hjälpmedel. Beträffande disciplinfrågor borde liksom

för statstjänstemännen gälla, att förhandling kunde äga rum rörande formen

för avgörande av disciplinmål samt angående de straffsatser, som skulle

tillämpas för olika slag av förseelser. Frågor örn arbetets ledning syntes för

de kommunala tjänstemännens vidkommande böra kunna bliva föremål för

förhandling i samma utsträckning, som ansetts lämplig för statstjänstemännen.

Av särskild vikt för de kommunala tjänstemännen vore enligt de sakkunnigas

mening frågor rörande tolkning eller tillämpning av sådana redan

gällande bestämmelser, som reglerade anställningsförhållandena, enär dessa

bestämmelser ofta vore ofullständigt eller otydligt avfattade. Tolknings- och

tillämpningsfrågor brukade hänföras under begreppet »rättstvister», medan

spörsmål rörande vilket innehåll nya eller ändrade bestämmelser skulle få

benämndes »intressetvister». De sakkunniga, vilka alltså ansett även »rättstvisterna»

böra kunna bliva föremål för förhandling, hava senare i betänkandet

ägnat tolkningsfrågorna speciell uppmärksamhet i samband med

problemet, huruvida och i vilken mån sådana frågor borde bliva föremål för

särskilt förfarande, när parterna efter förhandling intoge olika ståndpunkter.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4.

46

Yttranden.

De sakkunnigas uttalande rörande möjligheten att på förhandlingsvägen

åstadkomma avtal mellan tjänstemän och kommun har berörts av tjänstemännens

centralorganisation och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,

vilka ansett, att i den mån ett likställande av de kommunala tjänstemännen

med de statliga i fråga örn säkerhet i anställningen komme att äga rum, det

icke vore orimligt, att förhandlingsrätten även för de kommunalanställda blott

innefattade rätt till överläggning och samråd men däremot icke regelmässigt

syftade till att åvägabringa avtal mellan parterna. Föga övertygande vore

emellertid de sakkunnigas motivering för deras uppfattning, att tjänstemän och

kommunalmyndighet icke ens borde kunna träffa en preliminär överenskommelse.

Visserligen kunde icke ett sådant preliminärt beslut göras bindande

för kommunen, men det torde vara av stort värde att en förberedande

förhandling ledde till en förhandsöverenskommelse.

I fråga örn vad som bör kunna göras till föremål för förhandling hava

nyssnämnda båda organisationer förordat, att — även om numera pension

ansåges utgöra uppskjuten lön och således pensionsfrågor innefattades i

begreppet avlöningsfrågor — i lagen måtte direkt utsägas att även pensionsfrågor

kunde bliva föremål för förhandling. Samma önskemål har uttalats av

Sverges folkskollär arförbund, Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund

samt Sveriges allmänna organist- oell kantorsförening.

Att förhandlingar skulle kunna föras örn frågor, som uteslutande beröra

viss enskild tjänsteman, har icke föranlett erinringar i något av yttrandena.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott har emellertid ansett detta böra,

tydligare än som skett, uttalas i lagtexten.

Beträffande skyldighet för kommunalmyndighet att bereda vederbörande

tjänstemannaorganisationer tillfälle att påkalla förhandling, innan myndigheten

föreslår eller fastställer nya anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor,

har svenska lasarettsläkarföreningen ifrågasatt lämpligheten av att bestämmelsen

härom, såsom de sakkunniga föreslagit, skulle gälla endast beträffande

frågor av principiell natur eller eljest allmän betydelse. Med denna begränsning

kunde bestämmelsen lämna rum för ett visst godtycke från de kommunala

myndigheternas sida, särskilt då fråga vore örn en enda tjänstemans

anställningsförhållanden.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har likaledes funnit uttrycket

»av principiell natur eller eljest allmän betydelse» kunna vålla tveksamhet

vid tillämpningen. Måste exempelvis en fattigvårdsstyrelse, som önskade vidtaga

en höjning av en föreståndarinnas lön eller en ökning av hennes semester,

underrätta vederbörande organisation örn den ifrågasatta åtgärden? Även i

ett annat hänseende syntes ett förtydligande av nu förevarande bestämmelse

erfordras. En fråga av nyss angiven beskaffenhet kunde exempelvis först

tagas upp i en särskild styrelse för ålderdomshemmet, därefter gå vidare till

fattigvårdsstyrelsen och kanske först efter behandling i en särskild lönenämnd

framläggas för fullmäktige. Därest förslaget under sin vandring genom

de olika instanserna bleve föremål för ändring, frågade man sig, huruvida

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4.

47

vederbörande personalorganisation vid varje tillfälle måste på nytt underrättas.

Det förefölle tillräckligt, om skyldighet att lämna meddelande till

organisationen ankomme på endast den första kommunalmyndighet, som

handlade frågan.

Även socialstyrelsen har erinrat, att lagförslaget icke löste spörsmålet

huruvida, då en personalfråga passerade flera myndigheter, var och en av

dem skulle bereda vederbörande personalorganisation tillfälle till förhandling.

Överståthållarämbetet har framhållit, att det med en efter omständigheterna

anpassad ordning för handläggningen av dylika frågor torde kunna

gå väl för sig att — utan omgång och tidsutdräkt — få en tillfredsställande

behandling till stånd. En och samma fråga behövde icke i likartad omfattning

och ur samma synpunkter behandlas i en serie olika instanser. Behandlingen

av t. ex. lönefrågor borde kunna tilldelas ett enda organ, som i

sin tur ägde för erforderlig utredning anlita andra kommunala myndigheter

med den speciella sakkunskap, som för de olika frågorna kunde vara av nöden.

Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund

hava yttrat:

En förnuftig tolkning av lagförslagets 5 § synes giva vid handen, att det

icke skall åligga envar av de kommunalmyndigheter, vilka handlägga ett

ärende av beskaffenhet, som nämnda paragraf avser, att underrätta organisation

örn de jämkningar i det ursprungliga utkastet, som myndigheten anser

erforderliga. Skulle så vara förhållandet, bleve särskilt i större kommunalförvaltningar

förfarandet tämligen omständligt. Stadgandets syfte torde väl

emellertid framgå av orden »innan myndighet avgiver förslag till eller fastställer

nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor». Delgivningsskyldighet

måste enligt den återgivna meningen anses inskränkt till

två skeden i ärendets handläggning, nämligen dels till det moment, då frågan

första gången skall behandlas inför någon av myndigheterna inom kom

munen, och dels till det led i handläggningen, då frågan skall bliva föremål

för slutligt avgörande. Det måste anses skäligt att tjänstemännen på sådant

sätt beredas tillfälle taga del av ärendet vid anhängiggörandet och före dess

slutliga avgörande. Däremot synes lagen ej giva anledning till att ett och

samma ärende skall delgivas tjänstemännen under den tid, som ligger mellan

dessa två avsnitt i handläggningen.

Svenska landstingsförbundet har gentemot de sakkunnigas uttalande örn

önskvärdheten av att förhandlingar komme till stånd i ett tidigt skede framhållit,

att örn exempelvis en sjukhusdirektion uppgjorde förslag till ändrade

löneförmåner för en befattningshavargrupp, direktionen icke lämpligen borde

förhandla härom med vederbörande riksorganisation, enär motsvarande fråga

torde vara aktuell även vid andra av landstingets sjukvårdsinrättningar. Först

när ärendet komme till förvaltningsutskottet eller landstingets centrala lönenämnd,

som hade överblick över förhållandena vid landstingets alla inrättningar

av ifrågavarande slag, borde förhandlingar med riksorganisationen

komma till stånd.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott har i fråga örn nu berörda

bestämmelse erinrat, att densamma i vissa fall, vad landstingen beträffade,

icke kunde följas utan att en fråga fördröjdes under ett helt år. En enskild

s. 48 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

48 Kungl. Majds proposition nr 4.

ledamot av landstinget kunde så sent som cirka en månad före landstingets

sammanträde inkomma med motion örn utfärdande av bestämmelser rörande

anställnings- eller avlöningsvillkor, vilken kunde föranleda förvaltningsutskottet

att förelägga landstinget vissa förslag. Tiden torde då icke medgiva

förhandlingar med personalorganisation. Den föreslagna formuleringen

innebure dessutom, att ett landsting, som t. ex. på grund av en motion fattade

ett beslut örn anställnings- eller avlöningsvillkor, utan att detsamma hunnit

delgivas organisation, icke följt nu förevarande bestämmelse. En omredigering

av bestämmelsen borde företagas i syfte att erhålla en smidigare anpassning

efter de verkliga förhållandena och för att undvika anledningar till

tvister. Förslagsvis kunde bestämmelsen tänkas gälla för underordnade

myndigheter och icke för högsta beslutande kommunala instanser.

Svenska stadsförbundet har beträffande formuleringen av bestämmelsen

i fråga framhållit, att örn »kommunalmyndighet» ansåges innefatta även kommunalt

verk, förhandlingar skulle kunna komma i gång redan innan det inom

verket utarbetade förslaget ingivits till den förvaltningsnämnd, under vilken

verket sorterade.

Liksom beträffande statens tjänstemän har man i fråga örn de kommunala

tjänstemännen att taga hänsyn till, att deras anställningsförhållanden äro av

annan karaktär än de arbetstagares, vilka falla under 1936 års lag örn förenings-

och förhandlingsrätt. Detta torde ytterst sammanhänga med det förhållandet,

att en kommun i sin egenskap av arbetsgivare intager en annan

ställning än en privat arbetsgivare. En sådan äger i princip full frihet att

själv bestämma, huruvida och på vad sätt han vill bedriva en viss verksamhet.

För en kommun däremot föreligger förpliktelse att ombesörja vissa för

det allmänna nödiga eller nyttiga arbetsuppgifter, och kommunen är därvid

mer eller mindre bunden av offentligrättsliga bestämmelser örn det sätt, på

vilket dessa uppgifter skola fullgöras. Yad nu sagts har visserligen icke

ansetts hindra kommunerna från att anställa en betydande del av sin personal

på ungefär motsvarande villkor som de, vilka gälla för huvudparten av arbetstagarna

i enskild tjänst. Det oeftergivliga kravet på kontinuitet i det kommunala

arbetet synes emellertid fordra, att innehavarna av de ansvarsfullare

tjänsterna inom den kommunala förvaltningen anställas i mindre lösliga

former än de å arbetsmarknaden eljest vanliga, men att samtidigt möjlighet

lämnas öppen för kommunen att vidtaga de jämkningar i anställningsvillkoren,

som kunna bliva erforderliga för fullgörandet av kommunens offentligrättsliga

förpliktelser. På grund av det nu anförda måste en förhandlingsordning för

dessa kommunala tjänstemän i väsentlig grad skilja sig från den ordning,

som befunnits lämplig att lagfästa, då det gäller statens och kommunernas

arbetare samt de i enskild tjänst anställda arbetstagarna. Det av de sakkunniga

utarbetade lagförslaget utgår också från, att genom förhandlingsordningens

införande något intrång icke skall ske i kommun eller kommunalmyndighet

enligt lag eller författning tillkommande beslutanderätt. Mot denna

utgångspunkt för lagstiftningen på området har jag icke något att erinra.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

Även om sålunda vid förhandlingar kommuner och tjänstemän icke komma

att stå mot varandra såsom likaberättigade parter, anser jag mig dock kunna

utgå från att de kommunala myndigheterna skola inse, att det ligger i deras

eget intresse att aktivt medverka vid förhandlingar med tjänstemännen och

att vid besluts fattande taga hänsyn till av dessa framställda motiverade

önskemål. Huruvida en kommunalmyndighet redan vid förhandlingstillfället

bör lämna preliminära eller definitiva besked örn sin ställning synes böra

bliva beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Något principiellt

hinder häremot torde emellertid icke föreligga.

Av de sakkunnigas motivering framgår, att enligt de sakkunnigas mening

de kommunala tjänstemännen borde äga påkalla förhandlingar rörande i

huvudsak samma frågor som statens tjänstemän. De sakkunnigas förslag är

också i detta hänseende avfattat i överensstämmelse med kungörelsen angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Då jag till fullo delar de

sakkunnigas uppfattning härutinnan, tillåter jag mig att beträffande den

närmare innebörden av departementsförslaget i denna del hänvisa till vad

dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet rörande motsvarande

spörsmål anförde i 1937 års proposition (nr 128) med förslag till kungörelse

angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Jag vill allenast med anledning

av vissa uttalanden i remissyttrandena framhålla följande.

Tvekan synes på vissa håll råda därom, huruvida pensionsfrågor äro att

hänföra till frågor rörande tjänstemännens »allmänna anställnings-, arbetsök

avlöningsvillkor». Då så enligt min mening uppenbarligen är fallet,

finnér jag ej anledning att av nämnda skäl rubba den terminologiska överensstämmelsen

mellan sakkunnigförslaget och kungörelsen angående förhandlingsrätt

för statens tjänstemän.

Jag finner det icke erforderligt att, tydligare än som skett i förslaget, angiva

att förhandling även kan föras örn fråga, som uteslutande berör särskild

tjänsteman. Dylika frågor komma väl vanligen att avse tillämpningen av

de allmänna anställningsvillkoren.

Da de statliga myndigheternas skyldighet att före avgivandet av förslag

till eller fastställandet av nya eller ändrade anställningsvillkor låta tjänstemännen

taga del av utkast till sådana villkor är begränsad till frågor av principiell

eller eljest allmän betydelse, torde försiktigheten bjuda, att en motsvarande

begränsning göres även i nu förevarande fall. Såsom de sakkunniga

framhållit, kan en inskränkning i myndigheternas berörda skyldighet, i vad

det gäller mindre betydelsefulla ärenden, knappast medföra större olägenhet

för personalen, då den ju när som helst kan påkalla förhandling i frågan.

Jag är jämväl ense med de sakkunniga därom, att en kommunalmyndighet vid

fall av tvekan, huruvida viss bestämmelse är av principiell eller eljest allmän

betydelse, hellre bör bereda vederbörande tjänstemannaförening tillfälle att

yttra sig än utan föreningens hörande meddela beslut i frågan. Att i ett

individuellt fall en ökning sker av en viss tjänstemans lön eller semester kan

dock näppeligen sägas vara av principiell eller eljest allmän betydelse.

Syftet med myndigheternas berörda delgivningsplikt är, att tjänstemännens

Bihang till riksdagens protokoll 1040. 1 sami. Nr 4. 406 39 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

uppmärksamhet skall väckas, då en fråga angående deras anställningsförhållanden

tages upp till behandling inom den kommunala förvaltningen. I likhet

med de sakkunniga anser jag det vara av största betydelse för tjänstemännen,

att de kunna från början följa handläggningen av ett dylikt ärende. De böra

därför redan innan ett officiellt förslag i frågan avgives av någon kommunalmyndighet

ha fått tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast till nya

eller ändrade anställningsvillkor och att påkalla förhandling örn dessa. Underlåta

tjänstemännen, sedan dylikt tillfälle beretts dem, att påkalla förhandling,

bör kommunalmyndighet, som sedermera har att handlägga frågan, kunna avgiva

förslag eller fastställa villkor i huvudsaklig överensstämmelse med utkastet,

varemot sådan myndighet, örn den anser väsentliga avvikelser från

utkastet kunna ifrågasättas, bör upprätta ett nytt utkast och därom underrätta

tjänstemännen, så att dessa må kunna påkalla förhandling med anledning av

frågans sålunda förändrade läge. Har däremot förhandling örn frågan förts

och tjänstemännen alltså fått framföra sina önskemål och skälen för dessa,

bör kommunalmyndighet därefter ha fria händer att, utan tjänstemännens

vidare hörande, vid avgivande av förslag eller meddelande av beslut i ämnet

göra avvikelser från det tidigare utkastet. Då vad jag nu anfört icke torde

helt överensstämma med de sakkunnigas lagförslag, förordar jag en viss jämkning

i detsamma.

Med anledning av vad i ett remissyttrande anförts rörande den inverkan på

landstingens möjligheter att besluta i personalfrågor, som den föreslagna

underrättelseplikten skulle hava, vill jag slutligen endast framhålla, att mer

betydelsefulla sådana frågor böra och säkerligen också kunna väckas i så god

tid före det slutliga avgörandet, att vederbörande personalorganisationer

kunna få tillfälle att dessförinnan framföra sina synpunkter och önskemål.

Att dylikt tillfälle beredes dem bör alltså hädanefter anses ingå såsom ett

väsentligt led i beredningen av dessa ärenden.

Vidareförande av frågor, i vilka efter förhandling parterna ej uppnått

samförstånd.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava erinrat, att genom bestämmelserna i tredje kapitlet

i 1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt möjlighet öppnats för de

i lagen avsedda arbetstagarna att under vissa betingelser erhålla rätt att påkalla

förhandlingar i särskild ordning, i första hand inför opartisk ordförande,

därest icke förhandlingarna enligt lagens andra kapitel skulle föra till enighet

mellan parterna. I statstjänstemännens förhandlingsordning vore intagen

en bestämmelse angående ett speciellt förhandlingsförfarande mellan tjänstemännen

och av Konungen utsedda ombud. Någon ovillkorlig rätt för tjänstemännen

att få till stånd dylika förhandlingar förelåge visserligen icke, utan

ankomme det på Kungl. Maj:t att pröva frågan med hänsyn till föreliggande

omständigheter. Genom sistnämnda bestämmelser torde emellertid hava

skapats en form för vidareförande av frågor, där förhandlingar mellan myn
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4.

51

dighet och tjänstemän icke fört till samförstånd mellan parterna. Med hänsyn

härtill syntes även den för kommunala tjänstemän avsedda förhandlingsordningen

böra ge möjlighet till ett fortsättande av förhandlingar, som icke

i sin första fas lett till enighet.

Vad först angår intressetvister hava de sakkunniga framhållit,

att principen örn den kommunala självstyrelsens oantastlighet syntes förhindra

ett vidareförande av dylika tvister till statlig myndighet. Icke heller

torde det böra föreskrivas, att förhandlingar skulle föras inför förlikningsman,

i den mån de ordinära förhandlingarna ej ledde till enighet. Att göra

1920 års lag örn medling i arbetstvister generellt tillämplig å förhandlingsförfarandet

rörande kommunala tjänstemän syntes nämligen icke kunna

ifrågakomma, särskilt som nämnda lag icke kunde anses beröra de kommunala

tjänstemän, vilka vore underkastade ämbetsmannaansvar. Örn vid förhandling

i en intressefråga kommun företräddes av sitt högsta beslutande

organ, vore därför ett vidareförande av frågan knappast möjligt. I regel

korn me emellertid kommunerna säkerligen vid förhandlingar med arbetstagarna

att företrädas av underordnade organ. Sålunda borde exempelvis i

landsting förhandlingar i första hand ske med direktion eller förvaltningsutskott.

Skulle ej förhandling med förvaltningsutskottet leda till enighet,

återstode att bringa frågan inför landstinget. Någon direkt förhandling med

en kommunal representation sådan som landsting eller fullmäktige syntes

av lättförstådda skäl däremot icke kunna äga rum. Ej heller ville de sakkunniga

föreslå en allmän regel att tjänstemännen skulle äga ovillkorlig rätt

påfordra förhandling med ombud, utsedda av kommunala församlingar, sedan

tidigare förhandlingar icke lett till enighet. Däremot syntes tjänstemännen

böra få rätt att till den kommunala representationen göra skriftlig framställning

i den fråga, vari förhandling tidigare skett med nämnd eller styrelse.

I och för sig innebure denna rätt icke någon nyhet utan torde utgöra ett

utflöde av svensk medborgares allmänna rätt att till myndigheter rikta

petitioner. Den kommunala representationen, som ju icke i allmänhet kunde

anses skyldig att behandla från underlydande tjänstemän eller deras sammanslutningar

inkomna skrivelser, vore emellertid på grund av den föreslagna

bestämmelsen förpliktad att upptaga en sådan framställning från tjänstemännen

till saklig prövning.

De sakkunniga hava vidare anfört:

Genom den nu föreslagna formen för vidareförande av intressetvister

har givetvis icke utsagts, att ett sådant vidareförande kan äga rum i alla

frågor. Är i viss fråga exempelvis landstings förvaltningsutskott enligt lag

eller författning högsta beslutande myndighet, kunna tjänstemännen icke

med stöd av de föreslagna bestämmelserna påfordra, att landstinget skall taga

befattning med saken. Å andra sidan är det uppenbart, att en kommunal

representation icke kan avvisa en sådan framställning från tjänstemännen

på den grund, att representationen delegerat sin beslutanderätt i frågan till

underlydande nämnd eller utskott.

Tjänstemännen kunna i sin framställning till den högsta beslutande kommunala

myndigheten inskränka sig till att med framläggande av sina synpunkter

påkalla representationens prövning av tvistefrågan. Tjänstemän
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj-.ts proposition nr 4.

nen kunna givetvis också framkomma med förslag om ett visst förfarande

för lösning av tvisten. Sålunda kan föreslås, att förhandlingar återupptagas

med ombud, utsedda av den kommunala representationen, eller inför opartisk

ordförande.

Vidkommande härefter frågan örn åstadkommandet av en ordning för

vidareförande av rättstvister, i vilka vid förhandlingar enighet ej

kunnat uppnås mellan parterna, hava de sakkunniga framhållit, att behovet

av en sådan ordning torde vara större än när det gällde intressetvister. De

sakkunniga hade därför övervägt, huruvida icke i nu ifrågavarande förhandlingsordning

skiljedom i tolkningstvister borde införas. Efter det de sakkunniga

bland annat erinrat, att för närvarande mål angående ett kommunalt

lönereglementes tolkning kunde anhängiggöras vid allmän domstol samt

att därjämte den allmänna kommunala besvärsrätten gåve tjänstemännen

möjlighet att åtminstone i viss utsträckning få tolkningsfrågor prövade av

statliga administrativa myndigheter, hava de sakkunniga anfört:

Till förmån för ett skilj edomsinstitut i tolkningstvister talar framför allt

den omständigheten, att man med en nämnd, sammansatt av representanter

för både kommun och tjänstemän, kan förvänta, att frågorna få en mer ingående

och sakkunnig behandling än inför annat forum.

Emellertid synes införande av obligatorisk skiljedom i hithörande frågor

medföra vissa ganska vittgående konsekvenser. Man kan sålunda svårligen

tänka sig, att ett skiljedomsförfarande skulle stå tjänstemännen till buds

samtidigt med att de skulle äga rätt att vid allmän domstol eller genom besvär

till statlig myndighet erhålla en tolkningsfråga prövad. Det inses lätt,

att därest en tolkningsfråga bleve föremål för behandling inför såväl skiljenämnd

som domstol, en enhetlig prövning vore utesluten. Skulle man, såsom

väl vore naturligast, i och med skilj edomsförfarandet stänga domstolsvägen,

kan man befara, att inom de olika skiljenämnderna komme att utvecklas

olika praxis; en och samma bestämmelse eller likartade regler i

skilda kommuner kunde av skiljenämnderna bli föremål för olika tolkningar.

Mot en obligatorisk skiljedom i tolkningstvister med uteslutande av domstols-

och besvärsförfarandet talar den omständigheten, att en sådan ordning

säkerligen kan antagas föranleda till ökade kostnader för parterna. Kommunen

och tjänstemannaorganisationen skulle ju själva få svara för arvoden

till skiljemännen, och skiljedomsförfarandet i sin helhet skulle säkerligen

bliva dyrbarare för parterna än en rättegång vid allmän domstol. Det

torde ock kunna ifrågasättas, huruvida det står i överensstämmelse med allmänna

principer i svensk rätt, att man betager en grupp rättssökande möjlighet

att få vissa frågor prövade av allmän domstol, utan att man samtidigt

tillskapar ett statligt institut, varigenom parterna utan ökad kostnad kunna

få frågorna avgjorda.

Det bör vidare beaktas, att obligatorisk skiljedom för slitande av tvister

mellan arbetsgivare och arbetstagare hittills är okänd i vårt land. Även frivilliga

överenskommelser örn skiljedom i kollektivavtal å den privata arbetsmarknaden

synas numera vara mindre talrika än förut. Prövning av tolkningstvister

hänskjutes i allt större utsträckning till arbetsdomstolen.

De sakkunniga hava ansett, att örn det sålunda av olika skäl syntes

olämpligt att införa en bestämmelse om obligatorisk skiljedom i tolkningstvister,

ett opartiskt och sakkunnigt tolkningsforum å andra sidan otvivel
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

53

aktigt skulle vara av särskilt stort värde för de kommunala tjänstemännen.

I betänkandet med förslag rörande förhandlingsordning för statstjänstemän

hade ifrågasatts, huruvida icke de tolkningsmål, som för närvarande, såvitt

gällde statstjänstemännen, i sista instans avgjordes av kammarrätten, i stället

borde handläggas av en särskild domstol, vilken innefattade partsrepresentation

på samma sätt som arbetsdomstolen och tillämpade muntligt förfarande;

och hade i betänkadet förordats en utredning till klargörande av lämpligaste

sättet för behandling av tolkningsmål, som rörde statstjänstemännen. Med

anledning härav hade dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet i

propositionen nr 128 till 1937 års riksdag med förslag till kungörelse angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän bland annat erinrat, att frågan, huruvida

en dylik utredning skulle komma till stånd, för det dåvarande vore föremål

för övervägande inom finansdepartementet. De sakkunniga ville för sin

del understryka, att för de kommunala tjänstemännens vidkommande en

specialdomstol av nyss angiven beskaffenhet syntes högst önskvärd, samt

framhålla vikten av att det enligt tidigare föreslagna riktlinjer företoges en

utredning, vilken emellertid borde taga sikte icke allenast på statstjänstemän

utan även på kommunala tjänstemän.

De sakkunniga hava slutligen framhållit, att de —• med utgångspunkt från

att en dylik utredning komme till stånd — ansett sig kunna underlåta att

i sitt förslag införa särskilda regler örn vidareförande av rättstvister, i vilka

efter förhandling samförstånd ej nåtts mellan parterna. Enligt de sakkunnigas

förslag skulle rättstvister sålunda vidareföras i samma ordning som

intressetvister. Det syntes böra understrykas, att såvitt rörde tolkningstvister

en överenskommelse om ett förfarande genom skiljedom eller eljest

inför opartisk instans borde kunna träffas i avvaktan på tillkomsten av den

föreslagna specialdomstolen för offentliga tjänstemän.

Yttranden.

Socialstyrelsen har icke ansett sig kunna godkänna de sakkunnigas förslag

örn rätt för tjänstemannaförening att få en förhandlingsfråga dragen under

den högsta beslutande kommunala myndigheten. Anordningen i fråga syntes

nämligen öppna möjlighet för en förening att i oträngt mål besvära sådan myndighet,

varjämte personal- och anställningsfrågor kunde befaras komma att

bliva på ett både för tjänstemännen själva och för allmänna intressen olämpligt

sätt indragna i rent politiska strider. Det syntes vara för ändamålet alldeles

tillräckligt, örn förhandlingar finge föras med vederbörande kommunala

myndighet.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att förslaget i denna del skulle

för exempelvis ett landsting innebära, att i invecklade lönefrågor, i vilka, efter

grundlig förberedelse av landstingets därtill bemyndigade organ i förhandling

med personalrepresentanterna, dessa organ framkommit med ett slutligt förslag,

nya förhandlingar skulle äga rum på den korta tid, som stöde till buds

för landstingets utskottsbehandling och plenardiskussioner. Så snart det

gällde viktigare frågor, lämnade utskottet givetvis landstinget den redogörelse

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

för förhandlingarna, som kunde erfordras för landstingets avgörande. Detta

gällde allmänna avtalsfrågor. Än olämpligare syntes handläggningen bliva,

därest landstinget skulle taga befattning med frågor örn anställning eller arbetsuppgifter

för en viss befattningshavare. Beträffande städerna torde dessa

på många håll hava inrättat lönenämnder i särskilt syfte att befria stadsfullmäktige

från en del av det tyngande arbetet med lönegranskningarna. Efter

lönenämndens förslag torde beredning verkställas av drätselkammaren, och

enligt det föreliggande förslaget skulle ju också tillfälle till förhandling med

sistnämnda myndighet föreligga. Att ytterligare bereda tjänstemannaförening

möjlighet att vända sig direkt till stadsfullmäktige skulle därför sannolikt —

åtminstone i de större städerna — förrycka ärendenas behandling.

Svenska stadsförbundet har yttrat:

För de fall, där förhandlingarna ej lett till enighet, föreslås en procedur,

som betecknas med benämningen vidareförande (11 §). Vad därvid föreslås

kan stadsförbundet för sin del icke biträda. Till en början må framhållas, att

man vid utformandet av begreppet vidareförande icke synes tillfullo beaktat

innebörden i kommunallagarnas bestämmelser. När man talar örn rätten att

skriva till den högsta beslutande myndigheten såsom ett »utflöde av svensk

medborgares allmänna rätt att till myndigheter rikta petitioner», må därtill

erinras, att. vidareförandet såsom petitionsrätt har sitt värde för tjänstemännen

endast örn i första instans ej beaktade synpunkter komma under ny

omprövning. Här lämnas naturligt nog ingen garanti för att så skall ske.

Men i själva verket bör man vid bedömandet av stadgandet i 11 § främst hålla

i minnet, att i många fall så ej heller kan ske. Kommunallagarna göra som

bekant en mycket bestämd skillnad mellan beslutande och verkställande myndigheter.

Stadsfullmäktige kunna icke befatta sig med verkställighetsåtgärder.

Visserligen har i rättspraxis just i fråga örn avlöningsbestämmelser i tjänstereglementen

lagens skarpa gräns blivit något flytande. Med vilken som helst

av de här berörda frågorna kunna stadsfullmäktige dock icke befatta sig. Detta

förhållande har visserligen berörts i betänkandet, men konsekvenserna synas

ej till fullo beaktade.

När det i lagtexten talas om ett vidareförande till den »kommunalmyndighet,

som utövar kommunens högsta beslutanderätt», må däremot invändas, att

beslutanderätten icke tillkommer stadsfullmäktige i frågor örn »förvaltning

och verkställighet» (7 § i kommunallagen för stad). Beslutanderätten är uppdelad

och »myndigheten med högsta beslutanderätten» en fiktion.

Enligt kommunallagen för stad äga stadsfullmäktige att befatta sig med

ärenden, som remitterats dit av myndighet eller som i motionens form väckas

av fullmäktiges egna ledamöter. I praxis har initiativrätt också tillerkänts förvaltningsnämnder.

Bestämmelserna i 11 § skulle innebära, att kommunallagens

föreskrifter kompletterades med en i annan lag meddelad skyldighet

för stadsfullmäktige att behandla från tjänstemannaorganisation kommande

ärenden. En sådan skyldighet torde kunna stipuleras endast i den ordning,

som gäller för kommunallag. Det är i denna det föreskrivits, vilka ärenden,

som skola falla under fullmäktiges omprövning.

I det praktiska arbetet skulle vidareförandet självfallet medföra en mängd

skriverier och försvåra det löpande förvaltningsarbetet, i all synnerhet som

någon fatalietid ej stipulerats.

Svenska landstingsförbundet har ur ren landstingssynpunkt icke haft något

att i sak erinra mot det föreslagna vidareförandet, då landstingen — i motsats

till vissa städer — regelmässigt själva beslutade örn löne- och anställnings
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 4.

55

frågor och i allmänhet icke delegerade denna rätt till underlydande organ. I

flera av de förhandlingsordningar, som redan gällde inom landstingen, hade

också denna väg till vidareförande anvisats. Däremot syntes den föreslagna

bestämmelsen ur formell synpunkt knappast förlika sig med stadgandet i landstingslagens

17 § 1 mom. angående vilka som hade rätt att väcka förslag hos

landstinget. Antingen borde en ändring av sagda stadgande göras eller ock

kunde vidareförandet ske i den formen, att förvaltningsutskottet vid framläggande

av sitt förslag i fråga av nyssnämnt slag skulle vara skyldigt att närsluta

tjänstemannaföreningens yrkanden.

Jämväl i åtskilliga andra yttranden än de båda sist återgivna har erinrats,

att de föreslagna bestämmelserna rörande vidareförande av förhandlingsfrågor

icke stöde i överensstämmelse med gällande kommunallagstiftning.

Sålunda har exempelvis av stadsfullmäktige i Göteborg — under instämmande

av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län —- erinrats, att enligt lagen örn

kommunalstyrelse i stad beslutanderätten i stadens angelägenheter utövades

av stadsfullmäktige, medan förvaltning och verkställighet tillkomme drätselkammaren

eller för särskilda bestyr utsedda styrelser, nämnder eller personer.

Enligt doktrin och praxis ansåges detta stadgande innefatta förbud för stadsfullmäktige

att inblanda sig i dessa administrativa organs angelägenheter, och

detta även örn fullmäktige delegerat sin beslutanderätt å dylikt organ. Det

vore synnerligen betänkligt, örn stadsfullmäktige indroges i nu ifrågavarande

tvistefrågor, i varje fall i de större städerna, där fullmäktiges arbetsbörda

redan vore tillräckligt stor. Under alla förhållanden borde dylika tvister icke

få dragas inför stadsfullmäktige i andra fall än där fullmäktige enligt nu gällande

lagstiftning och rättspraxis hade befogenhet att fatta beslut.

I några yttranden har förordats införandet i den nu ifrågasatta lagen av

bestämmelser örn förhandling inför opartisk ordförande i fall, då vid vanlig

förhandling enighet ej kunnat uppnås. Sålunda har svenska lasarettsläkarföreningen

anfört:

Man lärer i fortsättningen liksom hittills få räkna med att förhandlingsvilligheten

och viljan att visa tillmötesgående gentemot tjänstemännen, alldeles

oberoende av lagstiftningen, kan vara större i vissa kommuner och mindre

i andra. Lagstiftningen skulle då för tjänstemännen få sin största betydelse

med avseende å sådana kommuner, där man icke utan lagstiftningens hjälp

kan påräkna skäligt tillmötesgående från de kommunala myndigheternas sida.

Ur denna synpunkt synes det erforderligt, att förhandlingsrätten bestämmes

på ett sådant sätt och förlänas ett sådant innehåll, att man i möjligaste mån

undviker, att förhandlingen nedsjunker till en tom formalitet. Det synes

kunna med visst fog ifrågasättas, huruvida de föreslagna bestämmelserna till

alla delar uppfylla detta anspråk. De sakkunniga hava i stort sett utformat

bestämmelserna i anslutning till vad som gäller för statens tjänstemän enligt

1937 års kungörelse. De kommunala tjänstemännens förhållanden te sig dock

i viktiga avseenden annorlunda än statens tjänstemäns. Sålunda hava de

sakkunniga påpekat, att i fråga om de kommunala tjänstemännen en allmän

och mod vad som gäller för statstjänstemän fullt jämförbar besvärsrätt saknas.

Det kan måhända också diskuteras, huruvida man hos de kommunala myndigheterna

städse kan påräkna den sakkunskap och den objektivitet, som måste

.förutsättas förefintlig hos de statliga myndigheterna. De anförda skälen tala

s. 56 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

56 Kungl. Majus proposition nr 4.

för att förhandlingsrätten, när det gäller kommunala tjänstemän, snarare bör

givas ett ur tjänstemannasynpunkt starkare innehåll än när det gäller statens

tjänstemän. De sakkunniga hava erinrat örn den möjlighet, som enligt 1936 års

lag under vissa betingelser föreligger för däri avsedda arbetstagare att, därest

förhandlingarna icke föra till enighet mellan parterna, påkalla förhandling

inför opartisk ordförande. Vidare hava de sakkunniga påpekat, att även för

statens tjänstemän enligt 1937 års kungörelse en form skapats för vidareförande

av frågor, där vid de direkta förhandlingarna enighet icke uppnåtts,

nämligen ett speciellt förhandlingsförfarande mellan tjänstemännen och av

Konungen utsedda ombud. För de kommunala tjänstemännen åter föreslå de

sakkunniga ingen annan rätt till vidareförande av frågan än den, som innehålles

i 11 § i förslaget och som innebär, att tjänstemännen kunna skriftligen

påkalla prövning av frågan inför den kommunalmyndighet, som utövar kommunens

högsta beslutanderätt, alltså landsting, stadsfullmäktige etc. De skäl,

som föranlett de sakkunniga att avvisa tanken på bestämmelser liknande dem,

som finnas i 1936 och 1937 års författningar, synas icke höjda över varje

tvivel. Den kommunala självbestämmanderätten kan näppeligen sägas bliva

trädd för när, även örn kommunerna finge underkasta sig förhandlingar inför

en opartisk ordförande, utsedd exempelvis av Konungen. Lasarettsläkarföreningen

hemställer därför, att förslaget i denna del göres till föremål för en

överarbetning i syfte att bättre tillgodose tjänstemännens rätt att vidareföra

förhandlingarna.

Det sålunda uttalade önskemålet har jämväl framförts av riksförbundet

svenska städers polismän, riksförbundet för fjärdingsmän och polismän,

svenska sjukhuspersonalförbundet, Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund

och arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund.

Slutligen har vad de sakkunniga anfört rörande behovet av en särskild

tjänstemannadomstol blivit föremål för instämmande uttalanden av socialstyrelsen,

länsstyrelsen i Västmanlands län, svenska landstingsförbundet, svenska

fattigvårds- och barnavårds förbundet, tjänstemännens centralorganisation,

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, riksförbundet svenska städers

polismän, riksförbundet för fjärdingsmän och polismän, svensk sjuksköterskeförening,

svenska sjukhuspersonalförbundet och Sveriges socialvårdsfunktionärers

riksförbund. Däremot har Värmlands läns landstings förvaltningsutskott

ansett det böra övervägas, huruvida icke för avgörandet av rättstvister

andra möjligheter kunde erbjuda sig än tillskapandet av en dylik speciell

arbetsdomstol. Antalet rättstvister torde nämligen bliva så ringa, att enklare

förfarande för deras avdömande borde kunna åstadkommas genom anlitande

av redan befintliga institutioner, såsom socialstyrelsen eller den vanliga arbetsdomstolen.

De sakkunniga hava föreslagit, att örn i viss fråga förhandling ägt rum och

enighet därvid icke kunnat uppnås eller tjänstemännens förening icke åtnöjdes

med kommunalmyndighets beslut i frågan, föreningen skulle, såvida beslutet

icke fattats av den kommunalmyndighet, som utövade kommunens högsta

beslutanderätt, äga i skriftlig framställning till sistnämnda myndighet påkalla

prövning av frågan eller föreslå ytterligare förhandling eller annan åtgärd.

Gentemot vad sålunda föreslagits har från åtskilliga håll erinrats,

bland annat, att kommuns beslutande myndighet i regel icke ägde till prov
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 4.

57

ning upptaga av förvaltande eller verkställande myndighet meddelat beslut

samt att förslaget i denna del jämväl strede mot gällande bestämmelser örn

rätt att hos kommunala representationer väcka förslag. Då dessa erinringar

synas riktiga samt det icke torde böra ifrågakomma att i detta sammanhang

vidtaga ändringar i gällande kommunallagstiftning, saknar departementsförslaget

motsvarighet till berörda stadgande i sakkunnigförslaget. Jag vill

emellertid framhålla, att syftet med stadgandet i fråga i viss mån torde uppnås

genom en annan av de sakkunniga föreslagen bestämmelse, enligt vilken,

då ärende, som varit föremål för förhandling, överlämnas från en kommunalmyndighet

till annan sådan myndighet, i ärendet förd skriftväxling jämte

protokoll från muntlig förhandling skola biläggas. Sistnämnda bestämmelse

har jag ansett böra upptagas i departementsförslaget.

Med anledning av det i yttrandena från några tjänstemannaorganisationer

framförda önskemålet örn införandet i den nu ifrågasatta lagen av bestämmelser

örn förhandling inför opartisk ordförande i fall, då vid vanlig förhandling

enighet ej kunnat uppnås, vill jag framhålla följande. Såsom tidigare erinrats,

syftar en förhandling mellan nu ifrågavarande parter i regel icke till enighet

dem emellan i den betydelsen, att förhandlingen skall avslutas med en överenskommelse.

Ehuru det givetvis måste anses önskvärt, att förhandlingen

leder till enighet, är emellertid syftet med förhandlingen endast det, att en

kommunalmyndighet, innan den föreslår eller meddelar för tjänstemännens

anställningsförhållanden betydelsefulla bestämmelser, skall få kännedom om

tjänstemännens inställning till frågan. Det strider således icke mot grunderna

för den nu ifrågasatta lagstiftningen, att tjänstemännen först genom myndighetens

slutliga beslut erhålla kännedom örn, i vad mån myndigheten funnit

möjligt och lämpligt att tillgodose deras under förhandlingen framförda önskemål.

Däremot skulle det säkerligen strida mot gällande kommunallagstiftnings

principer, örn tjänstemännen i detta sammanhang skulle tillerkännas rätt att,

därest de vore missnöjda med myndighetens slutliga beslut, omedelbart söka

genom förhandling inför opartisk ordförande få detsamma upphävt. På grund

härav har jag vid avfattandet av departementsförslaget icke ansett mig kunna

tillmötesgå det i nu ifrågavarande yttranden framförda önskemålet.

Jag vill slutligen meddela, att frågan huruvida en utredning bör komma

till stånd rörande inrättandet av en särskild domstol för handläggning av mål

angående statstjänstemännens anställningsförhållanden, enligt vad jag inhämtat

av chefen för finansdepartementet, är avsedd att upptagas till avgörande.

I det sammanhanget synes tillika lämpligen böra tagas under övervägande,

huruvida icke, därest en dylik utredning befinnes önskvärd, densamma

jämväl bör avse frågan örn en särskild behandling av mål angående

de kommunala tjänstemännens anställningsförhållanden.

Specialregler för befattningshavare, som innehava tjänster av såväl statlig

som kommunal karaktär.

Be sakkunniga.

De sakkunniga hava erinrat, att andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 44

vid 1937 års riksdag fäst uppmärksamheten på frågan huruvida särskilda för
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

handlingsregler borde införas för folkskollärare och andra, som anställdes av

kommunal myndighet men helt eller delvis avlönades av statsmedel. Spörsmålet

syntes emellertid vara vidsträcktare än utskottet angivit och i lika mån

gälla alla de tjänstemän, vilkas anställningsförhållanden reglerades av såväl

statliga som kommunala myndigheter. De sakkunniga hava härefter anfört:

Den till omfattningen största tjänstemannakategorien, för vilken nu ifrågavarande

problem uppställa sig, är folk- och småskollärare. Vid sidan av

dem stå Övningslärare inom folk- och fortsättningsskoleväsendet, de kommunala

mellanskolornas lärare samt andra i det kommunala undervisningsväsendet

anställda tjänstemän.

Till belysandet av spörsmålet angående ifrågavarande befattningshavares

förhandlingsrätt synes det här vara tillfyllest att redogöra för några förhandlingsfrågor,

som kunna tänkas uppkomma för ordinarie folk- och småskollärare.

Enligt avlöningsreglementet den 30 september 1937 skall till lärare

vid folk- och småskolor utgå kontant lön av statsmedel i enlighet med den för

befattningshavare vid statsdepartement m. fl. fastställda löneplanen. Har

emellertid läraren av skoldistriktet fått sig anvisad tjänstebostad, skall han

månadsvis lämna ersättning för densamma genom avdrag å avlöningen

eller i visst fall med kontanta belopp. Örn lärare tilldelad tjänstebostad

i väsentliga avseenden ej uppfyller fordringarna i gällande boställsordning,

skall den ersättning, som läraren har att erlägga för bostaden, av skolstyrelsen

nedsättas med det belopp, som prövas skäligt i förhållande till vad som

i sådant avseende brister. Uppenbarligen föreligger för folk- och småskollärarna

i samma mån som för statstjänstemän, underkastade civila avlöningsreglementet,

ett behov av att få föra förhandlingar med representanter

för staten, när det gäller fråga örn ändring eller tillägg till avlöningsreglementet.

Däremot synes i sådant fall någon förhandling med viss eller vissa

kommuner icke vara av något intresse vare sig för dessa eller för lärarna.

Gäller det däremot en fråga, vilken anknyter till de nyss återgivna bestämmelserna

om bostadsförmån och beräknande av nedsättning i den ersättning, som

läraren har att utge, bör tjänstemannen genom sin organisation, sedan den

i boställsordningen föreskrivna synen hållits, äga rätt att påkalla förhandling

med skolstyrelsen, innan denna fattar beslut i frågan. Någon anledning till

åvägabringande av förhandling mellan lärarens organisation och representant

för staten synes däremot icke föreligga i detta fall, då ju skolstyrelsen

fattar beslut utan att staten därvid har någon medbestämmanderätt.

Beträffande folk- och småskollärarnas tjänstevillkor må påpekas, att dessa

i viss utsträckning upptagas i vederbörande folkskolestadga. Dessutom utfärdas

emellertid tjänstgöringsföreskrifter av skolstyrelsen. I den mån fråga

uppstår örn ändring av det ena eller andra slaget av bestämmelser, böra förhandlingar

kunna påkallas med den myndighet, som handhar utfärdandet av

bestämmelserna. De olika slagen av bestämmelser torde emellertid ofta äga

sådant sammanhang, att en förhandling mellan tjänstemännen, å ena, samt

representanter för såväl stat som kommun, å andra sidan, kan anses erforderlig.

Såvitt angår anställningsvillkoren torde liknande fall lätt kunna uppstå.

På skolstyrelserna ankommer nämligen att tillsätta och avsätta lärarna, men

styrelserna tillämpa därvid givetvis allmänna författningar. Även härvidlag

torde förhandlingar i de principiella frågorna med såväl kommunala som

statliga myndigheter av tjänstemännen kunna befinnas erforderliga.

Den andra stora huvudgruppen av befattningshavare, vilkas anställningsförhållanden

regleras av såväl statliga som kommunala myndigheter, utgöres av

polismän, avsedda i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket. Beträf
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4.

59

fande dessa befattningshavare gäller i allmänhet, att kommunal nämnd upprättar

förslag till löne- och pensionsstat. De beslut, som av polisdistrikt elier

landsting fattas angående befattningshavarnas lönevillkor, skola underställas

länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen har att antingen godkänna eller, i

den män de av kommunen beslutade lönevillkoren äro uppenbart oskäliga,

ogilla beslutet. I senare fallet skall länsstyrelsen hos polisdistriktet eller

landstinget göra framställning örn rättelse.

Uppenbarligen föreligger för polistjänstemännen behov av att få förhandla

med såväl kommun som länsstyrelse, när det exempelvis är fråga örn att införa

nya avlöningsbestämmelser. Dot måste anses vara för polistjänstemännen

lika viktigt som för andra offentliga tjänstemän att på ett tidigt stadium,

innan frågorna äro avgjorda, få överlägga såväl med den myndighet, som i

första hand fattar beslut, som ock med den, som avgör huruvida beslutet

skall stå fast. Även med hänsyn till den omständigheten, att för samtliga

polismän, med undantag av statspolisen, staten och kommunerna dela kostnaderna

för deras avlöning, synes vid förhandling representant såväl för staten

som för kommunen böra deltaga å arbetsgivarsidan.

Beträffande polismännens tjänstgöringsvillkor gäller, att dessa i viss utsträckning

bestämmas i det av Kungl. Maj :t utfärdade polisreglementet. Närmare

föreskrifter angående befattningshavares rättigheter och skyldigheter

upptagas i en särskild av länsstyrelse för varje polisdistrikt utfärdad instruktion.

! den män förhandlingar berörande sådana frågor påkallas, synas dessa

böra föras med länsstyrelse, och i vissa fall torde det vara lämpligt att låta

vederbörande kommun taga del i dessa förhandlingar.

Bland de ytterligare grupper av befattningshavare, vilkas allmänna anställningsförhållanden

bestämmas av såväl statlig som kommunal myndighet, må

nämnas stadsfiskaler och vissa överståthållarämbetets tjänstemän. Härjämte

bör uppmärksamheten fästas å en del assistenter och amanuenser, vilka äro

upptagna på universitetens stater och sålunda avlönas med statsmedel, men

vilka äro tjänstgörande såsom läkare vid landstings sjukvårdsanstalt och i

följd därav i tjänstgöringsavseende underkastade vederbörande sjukhusdirektions

bestämmelser. Ovisst är, huruvida magistraternas befattningshavare

skola anses såsom kommunala eller statliga tjänstemän. Oavsett hur härmed

förhåller sig, är det emellertid uppenbart, att även ifrågavarande tjänstemän

böra åtnjuta förhandlingsrätt såväl gentemot staten som gentemot städerna.

De sakkunniga hava såsom sin mening framhållit, att det icke vore nödvändigt

att tillskapa en särskild förhandlingsordning för innehavare av »blandade»

tjänster, utan att det i princip vore tillfyllest att angiva i vad mån den

statliga eller den kommunala förhandlingsordningen skulle komma till användning.

För det fall att vissa anställningsvillkor bestämdes uteslutande av

statlig eller uteslutande av kommunal myndighet, syntes det lämpligt att

göra valet av förhandlingsordning beroende av vem beslutanderätten tillkomme.

Dock torde den omständigheten, att ifrågavarande tjänstemän i

organisatoriskt hänseende vore att jämställa med de »rent» kommunala tjänstemännen,

föranleda till att, även där den statliga förhandlingsordningen skulle

tillämpas, förhandlingsrätt blott borde tillkomma riksorganisation av tjänstemän,

erkänd av socialstyrelsen på sätt i den kommunala förhandlingsordningen

stadgades. Beträffande förhandlingsrättens innebörd, förfarandet vid

förhandlingar och rätten till vidareförande borde däremot gälla vad i envar av

förhandlingsordningarna vore stadgat. Beträffande det fall, att anställningsvillkoren

gemensamt bestämdes av statlig och kommunal myndighet, syntes

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

det nödvändigt föreskriva, att i den män tjänstemännen begärde muntlig förhandling

båda parterna å arbetsgivarsidan skulle vara tillstädes.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt huruvida icke, då fråga vore

om avlöningsförhållanden för befattningshavare, vilkas löner beslötes av kommunal

men underställdes statlig myndighet, förhandling först borde påkallas

med den kommunala myndigheten samt gemensam förhandling med ombud för

såväl statlig myndighet som kommunen borde komma till stånd endast örn den

statliga myndighet, som hade att pröva den kommunala myndighetens beslut,

efter underställning funne gemensam förhandling nödig. Även länsstyrelsen i

Västmanlands län har funnit det i ett dylikt ärende ur flera synpunkter olämpligt

att vid bristande överensstämmelse mellan den kommunala myndighetens

och personalens uppfattning omedelbart hänskjuta frågan till gemensam förhandling.

Innan så skedde, borde ett definitivt avgörande av frågan fattas av

den högsta beslutande kommunala myndigheten, vars beslut därefter i vanlig

ordning borde underställas den statliga myndigheten. Vid prövningen av

detta beslut borde sistnämnda myndighet, efter tagen del av de synpunkter,

som från båda parterna framförts under ärendets tidigare handläggning, besluta,

huruvida gemensamma förhandlingar borde komma till stånd eller icke.

Stadsfullmäktige i Gävle hava ansett, att i nu förevarande fall det vore fullt tillräckligt

med den prövning av lönevillkoren, som den statliga myndigheten

efter underställning hade att underkasta kommunens beslut, samt att därför

vederbörande tjänstemannaförening borde äga påkalla förhandling enbart med

kommunen.

Svenska stadsförbundet har beträffande de föreslagna bestämmelserna örn

gemensam förhandling med ombud för såväl statlig myndighet som kommun till

en början anmärkt, att uttrycket »där kommunen jämte statlig myndighet har

beslutanderätt» syntes mindre adekvat. När det t. ex. gällde polislönerna, vöre

det ju kommunen som beslutade, örn än beslutet sedermera följdes av en underställning

i och för skälighetsprövningen. Man måste här ovillkorligen skilja

mellan det kommunala och det statliga stadiet under ärendets gång. Så länge

ärendet ännu ej lämnat den kommunala myndigheten, borde de för övriga

kommunaltjänstemän gällande regler följas. Först när underställning skett,

syntes förhandling med länsstyrelsen kunna ifrågakomma. För närvarande

överklagades i stor utsträckning stadsfullmäktigebeslut örn polisens löner,

och ärendena ginge fram och åter mellan stadsfullmäktige och länsstyrelsen.

Åtskilligt skulle måhända vara att vinna ur synpunkten av en praktisk handläggning,

örn, så snart underställning skett, polismännen finge påkalla förhandlingar

med länsstyrelsen och i dessa också deltoge representant för staden.

— Här som i fråga örn vidareförandet syntes de föreslagna reglerna för en

efterprövning i förhandlingsrättens form lätt komma att kollidera med gällande

bestämmelser örn besvärsrätt. Örn polismännen t. ex. icke vore nöjda

med stadsfullmäktiges beslut i en lönefråga, skulle de kunna välja mellan

påkallande av förhandlingar eller anförande av besvär. Nöjdes de sedermera

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj-.ts proposition nr 4.

icke med länsstyrelsens beslut, kunde förhandlingsvägen utbytas mot besvärsvägen.

Hur därmed än bomme att förfaras, måste bestämmelserna örn gemensam

förhandling omarbetas. Det kunde icke gärna anses stå i överensstämmelse

med underställningsförfarandets natur, att man redan innan stadsfullmäktige

fattat ståndpunkt i ärendet gåve sig in på en sammanjämkning av

stadens, statens och tjänstemännens intressen.

Svenska landstingsförbundet har anfört:

I den föreslagna lagens 13 § lämnas vissa specialregler för befattningshavare,

som innehava tjänster av såväl statlig som kommunal karaktär. Mot

stadgandet i paragrafens första stycke, att dylika tjänstemän, beträffande vilka

staten ensam beslutar örn löne- och anställningsförhållanden, skola äga rätt

till förhandling enligt 1937 års kungörelse angående förhandlingsrätt för

statens tjänstemän, har förbundet intet att erinra. Däremot torde det andra

stycket i sagda paragraf vara mindre lämpligt utformat. Där avses tydligen

dels sådana tjänstemän, som erhålla lön såväl från stat som kommun, exempelvis

vissa amanuenser vid universitet, vilka tjänstgöra å kommunala sjukvårdsinrättningar,

dels tjänstemän, vilkas löner beslutas av kommun men skola

underställas statlig myndighet, exempelvis polispersonal. Det synes som örn

förhandlingsrätten bör utformas på olika sätt i dessa fall. Vad angår nyssnämnda

amanuenser torde det vara lämpligt att på sätt föreslås gemensamma

förhandlingar komma till stånd. Beträffande befattningshavare däremot, vilkas

löner beslutas av kommunal myndighet men underställas statlig myndighet,

är det riktigast, att förhandlingarna föras med den kommunala myndigheten

och, örn enighet ej kan vinnas, frågan vidarebefordras till den kommunala

representationen, vars beslut sedan underställes den statliga myndigheten.

Först därefter böra, örn denna myndighet så finner påkallat, gemensamma

förhandlingar komma till stånd.

Hos landstingen finnes ett stort antal befattningshavare,_ för vilka författningsvägen

fastställts viss minimilön och vissa anställningsvillkor, exempelvis

distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor, folktandvårdsläkare, lärare vid folkhögskolor

m. fl., och till vilkas löner ett större eller mindre statsbidrag utgår.

Huru förhandlingsrätten för dem skall regleras har icke närmare berörts i

motiven till det föreliggande förslaget. Med vem skola förhandlingar föras,

därest respektive tjänstemannaorganisationer önska förändring av löne- och

anställningsvillkoren? Skola förhandlingar endast äga rum med landstingen,

eller äga organisationerna rätt att vända sig till »vederbörande statliga myndighet»,

och vilket organ skall i de särskilda fallen avses med detta uttryck? Här

uppstå tydligen en del frågor, för vilkas lösande vägledning är önskvärd.

Domkapitlen i Linköpings och Skara stift ha ansett tvekan kunna uppstå,

huruvida den föreslagna lagen bleve tillämplig på prästerna eller icke.

Kammarkollegium, som funnit denna tvekan befogad, har för egen del i

ämnet yttrat:

Det prästerliga avlöningsväsendets särpräglade och invecklade beskaffenhet

försvårade ett bedömande av spörsmålet örn prästerskapets ställning i förhandlingshänseende.

Huvuddelen av församlingsprästerskapets avlöning, den

s. 1c. reglerade lönen, samt vissa andra i avlöningen ingående poster fastställdes

sålunda av Kungl. Maj:t för varje pastorat och individuellt för varje

befattningshavare, normalt för tjugu år i sänder, enligt i lag givna grunder.

Andra löncpostor utginge med i lag oller i prästlönereglementet fixerade

belopp. Åter andra löneförmåner bestämdes av domkapitlet. Yad beträffade

den kyrkoherdar och komministrar tillkommande förmånen av fri tjänste
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

bostad eliel- hyresersättning bestämde Kungl. Maj:t platsen för tjänstebostaden

och beloppet av hyresersättningen. Tjänstebostadens beskaffenhet

i det särskilda fallet bestämdes enligt i lag stadgade grunder av de särskilda

organ, som inrättats för den publika tillsynen av pastoratens bostadsförvaltning,

boställsnämnd och stiftsnämnd, samt ytterst av Kungl. Majit.

Av det anförda torde framgå, att prästerna beträffande sina allmänna avlöningsvillkor

i första hand hade intresse av att få förhandla med statsmakterna.

Ovisst syntes emellertid vara, örn prästerna folie under 1937 års

kungörelse örn förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Likaså kunde ifrågasättas,

örn 13 § i sakkunnigförslaget skulle bliva å dem tillämplig. I vissa

fall kunde förhandling med domkapitlen komma i fråga. Att däremot förhandling

skulle kunna ske med pastoraten eller församlingarna beträffande

någon del av prästerskapets allmänna avlöningsvillkor, exempelvis rörande

tillhandahållande av bostad och därmed sammanhängande frågor, syntes svårligen

kunna tagas för givet. Vidare torde icke finnas rum för förhandlingsrätt

i förhållande till församlingarna eller pastoraten beträffande prästerskapets

allmänna anställnings- eller arbetsvillkor eller i tillämpningsfrågor.

Det syntes vara önskvärt, att nödig klarhet skapades i berörda avseende.

De fall, då såväl kommunala som statliga myndigheter hava att fatta beslut

rörande anställningsvillkoren för kommunala tjänstemän, äro av skilda slag.

Sålunda kunna vissa av anställningsvillkoren självständigt bestämmas av kommunal

och andra av statlig myndighet, vilket, såsom de sakkunniga påvisat, är

fallet beträffande exempelvis anställningsvillkoren för ordinarie folk- och

småskollärare. I den mån tjänstemännen i ett dylikt fall önska förhandla örn

de anställningsvillkor, som falla under kommunal myndighets bestämmanderätt,

bör givetvis, såsom de sakkunniga framhållit, den nu ifrågasatta förhandlingsordningen

komma i tillämpning.

Önska samma tjänstemän åter påkalla förhandling rörande de anställningsvillkor,

örn vilka statlig myndighet har att besluta, synes det däremot tveksamt,

huruvida, på sätt de sakkunniga föreslagit, dylik förhandling bör

eller ens kan föras i enlighet med bestämmelserna i 1937 års kungörelse angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän. I 2 § första stycket nämnda

kungörelse stadgas, att förhandling äger rum mellan myndighet samt förening

av tjänstemän eller förening av flera sådana föreningar; dock att förhandlingsrätt

blott tillkommer förening, vilken Konungen tillerkänt sådan rätt i förhållande

till myndigheten. Körande detta stadgandes senare del, till vilken

motsvarighet saknades i det till grund för kungörelsen liggande, av särskilda

sakkunniga utarbetade författningsförslaget, yttrade dåvarande chefen för

kommunikationsdepartementet i propositionen nr 128 till 1937 års riksdag

bland annat följande: »Hela uppbyggnaden av författningsförslaget visar

tydligt, att de sakkunniga utgått från den förutsättningen, att förhandlingar

endast skulle föras mellan en myndighet och dess egna tjänstemän.

Detta är också enligt min uppfattning den enda möjliga anordningen.

Denna grundsats bör emellertid komma till tydligt uttryck i författningen.

Enligt det inom departementet utarbetade förslaget tillkommer sålunda

förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet endast den tjänstemannaförening,

vilken efter ansökan tillerkänts sådan rätt av Konungen.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

En förutsättning för erhållande av förhandlingsrätt blir, att föreningen eller

till densamma ansluten förening har medlemmar, vilka äro anställda hos myndigheten.

» Nyss angivna grundsats har jämväl kommit till uttryck i 5 § första

stycket samma kungörelse. I detta stycke stadgas nämligen, att innan myndighet

avgiver förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-, arbetseller

avlöningsvillkor, myndigheten skall, såvida frågan är av principiell eller

eljest allmän betydelse och uteslutande berör dess tjänstemän, på lämpligt

sätt bereda de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade föreningar,

som frågan må anses röra, tillfälle att taga kännedom örn föreliggande

utkast till sådana villkor. Av vad jag sålunda anfört torde framgå, att det i

nu förevarande sakkunnigförslag upptagna stadgandet rörande rätt för en av

kommunala tjänstemän bildad förening att påkalla förhandling enligt 1937 års

kungörelse icke står i överensstämmelse med grunderna för eller avfättningen

av denna kungörelse.

Enligt min mening bör man emellertid såvitt möjligt undvika att i detta

sammanhang vidtaga mer omfattande ändringar i 1937 års kungörelse. Å andra

sidan torde syftet med nu ifrågavarande stadgande i de sakkunnigas förslag

vara av beskaffenhet att böra tillgodoses. Jag vill därför förorda, att jämväl

i de fall, då kommunala tjänstemän önska förhandla örn anställningsvillkor,

som falla under statlig myndighets uteslutande bestämmanderätt, den nu

ifrågasatta förhandlingsordningen skall komma i tillämpning. I enlighet härmed

stadgas i 14 § första stycket departementsförslaget, att örn statlig myndighet

har att annorledes än efter underställning fastställa för kommunala

tjänstemän gällande anställningsvillkor, förening, som tillerkänts förhandlingsrätt

enligt den föreslagna lagen, må gentemot vederbörande statliga

myndighet utöva nämnda rätt, samt att i sådant fall vad i lagen sägs örn kommun

eller kommunalmyndighet i tillämpliga delar skall avse vederbörande

statliga myndighet. Av detta stadgande torde följa, bland annat, att föreningen

har att i vederbörlig ordning göra anmälan hos den statliga myndigheten samt

att denna, sedan sådan anmälan skett, är skyldig underrätta föreningen, då

fråga uppkommer örn avgivande av förslag till eller fastställande av nya eller

ändrade anställningsvillkor av principiell eller eljest allmän betydelse. Har

ett till statlig myndighets prövning hänskjutet ärende tidigare varit föremål

för kommunalmyndighets handläggning, bliva -—- örn fråga ej är örn underställningsförfarande

— samma regler tillämpliga som då ärende överlämnas

från en kommunalmyndighet till annan.

T 14 § andra stycket i departementsförslaget har efter förebild av 11 § i

1937 års kungörelse stadgats, att på framställning av statlig myndighet eller

förhandlingsberättigad förening förhandling må, därest Konungen så prövar

skäligt, äga rum mellan ombud, som av Konungen utses, och sådan förening.

Härigenom hänvisas till en förhandlingsform för de frågor av allmän innebörd,

som ej lämpligen kunna upptagas till förhandlingar med särskilda verk

och myndigheter.

Beträffande de fall, då anställningsvillkoren fastställas delvis av kommunal

och delvis av statlig myndighet eller då av statlig myndighet meddelade be
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majus proposition nr 4.

stämmelser skola tillämpas av kommunal myndighet, ha de sakkunniga ansett

förhandling mellan tjänstemännen, å ena, samt representanter för såväl stat som

kommun, å andra sidan, i vissa fall erforderlig eller tillrådlig. Den reglering

av frågan, som lämnas i 13 § andra stycket i sakkunnigförslaget, torde knappast

vara tillräckligt uttömmande. Då emellertid enligt min uppfattning behov

av sådan gemensam förhandling sällan förefinnes, samt inställelsen till densamma

skulle kunna bereda kommunen avsevärda kostnader och besvär, har

någon bestämmelse härom icke upptagits i departementsförslaget. I de enstaka

fall, då gemensam förhandling kan befinnas önskvärd, är det min förhoppning

att varken den statliga eller den kommunala myndigheten skall undandraga

sig att då framställning därom göres medverka till att förhandling kommer

till stånd i icke formbunden ordning.

Beslut rörande anställningsvillkoren för kommunala tjänstemän kunna

jämväl fattas av såväl kommunala som statliga myndigheter i den ordningen,

att ett av kommunal myndighet fattat beslut underställes statlig myndighet,

som därvid har att antingen oförändrat fastställa eller ogilla beslutet. Till

denna grupp befattningshavare äro polismännen att hänföra. Att, såsom de

sakkunniga föreslagit, i nu ifrågavarande fall förhandling med jämväl den

statliga myndigheten skulle kunna av tjänstemännen påkallas redan innan den

kommunala myndigheten fattat beslut i vederbörande fråga, finner jag i likhet

med vissa remissinstanser varken lämpligt eller överensstämmande med

underställningsförfarandets natur. Jag kan icke heller förorda införandet av

en ovillkorlig rätt för tjänstemännen att såsom ett led i underställningsförfarandet

få förhandla med den statliga myndigheten. En dylik rätt torde nämligen,

utan motsvarande nytta, kunna bliva ganska betungande för länsstyrelserna

såsom underställningsinstans i polisärenden. Däremot har jag ansett

böra i 12 § departementsförslaget intagas en bestämmelse örn, att då beslut i

ärende, som varit föremål för förhandling, underställes statlig myndighets

prövning, i ärendet förd skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling

skall biläggas. Med en dylik bestämmelse torde garanti skapas för att i

regel länsstyrelsen erhåller tillräcklig kännedom örn tjänstemännens önskemål

rörande den underställda frågan. Intet bör emellertid hindra länsstyrelsen

att, där så befinnes önskvärt, genom en icke formbunden förhandling eller i

annan ordning söka närmare utröna parternas synpunkter.

Jag vill i detta sammanhang söka besvara ett par av svenska landstingsförbundet

framställda frågor rörande förhandlingsrätt för sådana landstingens

befattningshavare, för vilka viss minimilön och vissa anställningsvillkor

fastställts i allmän författning och till vilkas löner statsbidrag utgår.

Önska dylika befattningshavare att av landstinget utverka sig förmåner utöver

de i författning garanterade, äga befattningshavarna att härom förhandla med

landstinget i den nu föreslagna ordningen. Önska de däremot exempelvis

påkalla förhandling rörande höjning av den författningsvis fastställda minimilönen,

torde i regel allenast den möjligheten stå dem öppen att, med tillämpning

av 14 § andra stycket i departementsförslaget, genom förhandlingsberättigad

förening hos Konungen göra framställning örn förhandling med ombud,

som av Konungen utses.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Vad slutligen angår församlingsprästerna synes mig dessa med hänsyn till

sin rättsliga ställning böra anses i departementsförslagets bemärkelse vara i

vederbörande kyrkliga kommuns tjänst och alltså hänförliga under den nu

föreslagna lagen. Spörsmålet i vilken utsträckning förhandling skall äga rum

med kommunalmyndighet eller jämlikt bestämmelserna i 14 § i departementsförslaget

torde bäst vinna sin lösning i samband med den föreslagna lagens

praktiska tillämpning.

Förhållandet mellan förhandlingsordningen och nu gällande regler,

vilka tillförsäkra kommunala tjänstemän rätt att tillvarataga

sina intressen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att den av dem föreslagna förhandlingsordningen

icke behövde medföra ändring i kommunala reglementen och

instruktioner, såvitt tjänstemännen däri tillerkänts rätt att genom representanter

närvara vid sammanträden med kommuns lönenämnd eller därmed

jämförligt organ. Tvärtom syntes ett bibehållande av dylika stadganden icke

blott möjligt utan även önskvärt.

De sakkunniga hava vidare anfört:

Beträffande de särskilda förhandlingsordningar åter, som antagits i vissa

städer och landsting, ligger förhållandet något annorlunda till. I dessa förhandlingsordningar

ha intagits en serie detaljerade bestämmelser örn tilllämpningsområde,

partsrepresentation, förhandlingsfrågor o. s. v. Bestämmelserna

förete olikheter dels sinsemellan och dels i förhållande till den nu

föreslagna förhandlingsordningen. De sakkunniga kunna icke finna, att det

vore lyckligt, örn flera olika grundläggande bestämmelser skulle gälla i skilda

kommuner för samma slag av befattningshavare. Beträffande frågorna örn

tjänstemannabegreppet, örn vem som skall äga utöva förhandlingsrätten

samt om förhandlingsrättens innebörd synes principiellt böra gälla lika bestämmelser

för alla kommunala befattningshavare. De av kommunerna utfärdade

eller mellan kommunerna och organisationerna överenskomna nu

gällande förhandlingsordningarna få väl till största delen betraktas såsom

provisoriska i avvaktan på en författningsreglerad förhandlingsrätt. Att nu

tillerkänna särrättigheter och en vidsträcktare förhandlingsrätt än den, som

lagen medger, åt vissa kommunala befattningshavare genom att bibehålla

dessa bestämmelser synes icke befogat. Det kan sålunda icke anses riktigt,

att t. ex. de tjänstemannaorganisationer, vilka för sina medlemmars räkning

för närvarande sluta kollektivavtal med landsting och därvid överenskomma

örn förhandlingsregler, icke skulle behöva bli föremål för socialstyrelsens

erkännande eller behöva uppfylla kravet på att vara riksorganisation o. s. v.,

blott därför att organisationernas överenskommelser med landstingen icke

stipulera sådana krav på organisationerna. Örn förhandlingsordningar, vilka

hava karaktären av överenskommelser, skulle kunna finnas vid sidan av lagen,

skulle ju en icke önskvärd olikhet uppstå mellan olika organisationer.

Likheten inför lagen synes påfordra, att lagens bestämmelser göras ovillkorliga

i så måtto, att varken kommun eller tjänstemän få åberopa bestämmelse

eller överenskommelse, som strider däremot. Tjänstemännen vinna genom

ett sådant stadgande fördelen av att, om deras organisation icke är tillräckligt

stark för att motsätta sig en överenskommelse, som är mindre tillfredsställande

ur tjänstemannasynpunkt än lagen, sådan överenskommelse icke

Bihang till riksdagens protokoll 1940. I sami. Kr 4.

40G 39 O

s. 66 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -j.

66

blir gällande. Och tjänstemännen få därigenom tillika säkerhet för att kommunen

icke genom föreskrifter i reglementen och instruktioner inskränker

den lagstadgade förhandlingsrätten. Kommunerna vinna å sin sida garanti

för att icke genom lokala bestämmelser örn förhandlingsrätt den kommunala

självbestämningsrätten hotas eller tjänstemännen beredas ett otillbörligt

stort inflytande.

Av det nu sagda får givetvis icke den slutsatsen dragas, att överenskommelser

över huvud taget angående förhandlingsrätt mellan kommun och

tjänstemannaorganisation icke böra förekomma eller att kommunen icke

genom särskilda bestämmelser skulle äga giva stadgande i ämnet. Om kommunen

och organisationen ingå en överenskommelse, som icke står i strid

med lagens bestämmelser, men som innefattar en detaljföreskrift, kompletterande

lagens allmänna stadganden, skall en dylik överenskommelse gälla.

Speciellt ägnade för dylika lokala kompletteringar, antingen de nu ske i

form av en överenskommelse eller i form av en bestämmelse i kommuns lönereglemente

eller liknande stadgar, äro de regler, som givas i lagförslagets

6—11 §§. Dessa stadganden innehålla regler angående förfaringssättet vid

förhandlingar och äro, i likhet med 5 § i 1936 års lag, närmast att anse såsom

råd och anvisningar för tillvägagångssättet vid förhandlingar. De böra emellertid

tillika anses innefatta minimifordringar beträffande det sätt, på vilket

förhandlingsrätten skall utövas. En lokal reglering av förhandlingsförfarandet,

som giver tjänstemännen mindre vidsträckt rätt till förhandling än

lagförslaget, bör enligt de sakkunnigas mening alltså icke kunna införas.

Redan tidigare har påpekats, att det lagreglerade vidareförandet av förhandlingsfrågor,

vari enighet ej uppnåtts vid en förhandling i första instans, bör

kunna utfyllas genom lokala överenskommelser örn skiljedom i tolkningstvister.

Av det ovan sagda följer, att i sådan överenskommelse icke bör intagas

föreskrift t. ex. av innehåll att efter det förhandlingar mellan tjänstemän

och lönenämnd ägt rum, frågan omedelbart skall gå till skiljedom. Tjänstemännen

skola, även där överenskommelse örn skiljedom gäller, beredas tillfälle

att draga frågan inför det högsta beslutande kommunala organet. I den

mån tjänstemän, som äro kollektivanställda, för närvarande hava rätt att enligt

avtal få tolkningstvister prövade av arbetsdomstolen, synes icke lagförslaget

lägga något hinder i vägen för en dylik lösning av spörsmålet örn vidareförande

av förhandlingsfrågor.

Slutligen hava de sakkunniga ansett införandet av en förhandlingsordning

i överensstämmelse med deras förslag icke böra föranleda till ett borttagande

av eller en inskränkning i tjänstemännens rätt att anföra besvär i tjänstefrågor,

örn och i den mån dylik rätt för närvarande förefunnes. Sannolikt

skulle dock genomförandet av sakkunnigförslaget medföra, att tjänstemännen

i mindre utsträckning än för närvarande sökte komma till sin rätt genom

besvär. Utom besvärsvägen förelåge i rättsfrågor åtminstone för en del

kommunala tjänstemän möjlighet att få frågan prövad av allmän domstol.

Yad förut sagts angående besvärsrättens förhållande till förhandlingsrätten

borde även gälla nu berörda form för realiserandet av tjänstemännens

rättsskydd.

Yttranden.

Svenska landstingsförbundet har funnit önskvärt, att nu på en del håll

förefintliga lokala förhandlingsordningar avvecklades. Självfallet borde dessa

icke få strida mot de i lagen meddelade stadgandena.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

67

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott har hållit före, att den i lagen

reglerade förhandlingsrätten endast borde tillerkännas riksorganisationer

men att lagen icke borde medföra hinder för ett landsting eller dess organ

att förhandla med lokala organisationer eller enskilda befattningshavare.

Liknande synpunkter hava framförts såväl av stadsfullmäktige i Lidingö som

i det yttrande, vilket å stadsfullmäktiges i Uppsala vägnar avgivits av stadens

drätselkammare.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit de sakkunnigas motivering giva

anledning till tvekan angående rätta tolkningen av stadgandet, att kommun

eller tjänstemannaförening icke ägde påfordra tillämpning av sådan bestämmelse,

som stöde i strid mot vad i lagen stadgades. Länsstyrelsen hade emellertid

förutsatt, att innebörden av stadgandet i fråga borde vara den, att endera

parten icke ägde mot den andres bestridande åberopa överenskomna bestämmelser,

som stöde i strid mot lagen. En annan tolkning skulle framstå såsom

föga rimlig.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har erinrat, att de hittills antagna reglerna

örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän i vissa fall vore förmånligare

för tjänstemännen än de i lagförslaget inskrivna. Enär gällande regler för

sådant fall skulle få vika, komme den nya lagen således att innebära en försämring

för vissa grupper av tjänstemän. Dylika nackdelar av en likriktning,

som ansåges i och för sig önskvärd, torde väl icke helt kunna undvikas.

Emellertid syntes det fall böra särskilt uppmärksammas, att enligt hittills

antagna regler förhandlingar fördes inför opartisk ordförande. Uti lagförslaget

hade icke ens för det fall att förhandlingar strandat en dylik bestämmelse

blivit intagen. Enär rätten till förhandling inför opartisk ordförande kunde

för tjänstemännen vara av mycket stor betydelse, syntes böra medgivas, att

bestämmelse örn sådan förhandling kunde träffas för viss kommun.

Socialstyrelsen har yttrat:

Då förhandlingsordningen för statstjänstemännen diskuterades, framhävdes

från olika håll angelägenheten av att den tidigare existerande förhandlingsrätten

i icke lagfästa former skulle fortfarande få finnas kvar. Kungörelsens

bestämmelser angående förhandlingsrättens tillämpning äro sålunda avsedda

att tillämpas mera i de fall, då det synes vara nödvändigt att i akten rörande

ärendet finnes tillgänglig en redogörelse för tjänstemännens synpunkter eller

då den statliga myndigheten eljest icke önskar ingå i förhandlingar eller i

övrigt då fråga är örn någon viktigare angelägenhet. Motsvarande synpunkter

kunna göras gällande beträffande förhandlingsordningen för de kommunala

tjänstemännen. Lagens bestämmelser böra alltså vara normerande och supplerande

för de fall, då så erfordras. Däremot finnes ingen anledning att i

samband med lagens antagande förbjuda förhandling mellan kommunal

myndighet och tjänstemannaorganisation vid sidan av lagens bestämmelser.

Att de redan nu existerande och mellan parterna överenskomna förhandlingsordningarna

fortfarande få tillämpas överensstämmer visserligen bäst med den

av socialstyrelsen hävdade uppfattningen örn att krav på erkännande såsom

villkor för förhandlingsrätt ej bör uppställas. Men även örn ett dylikt villkor

för förhandlingsrätt införes i lagen, synes det vara orimligt, att en organisation,

som ej vunnit erkännande, icke skulle i de hittills tillämpade och av

vederbörande kommun godkända formerna få föra förhandlingar med kom
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

munal myndighet. Det kan icke vara lämpligt, att man förbjuder varje möjlighet

för en tjänstemannaorganisation att vid sidan av lagen få komma till tåls

med kommunal myndighet örn de angelägenheter, som beröra tjänstemännen.

En helt annan sak är, att en organisation icke bör kunna pressa en kommun

till förhandlingar vid sidan av lagens bestämmelser. Detta är emellertid

aldrig möjligt för dem, som äga ämbetsmannaansvar, och övriga grupper, som

kunna betecknas såsom tjänstemän, böra, enligt vad socialstyrelsen tidigare

anfört, ej hänföras under lagen örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Styrelsen hemställer, att första stycket i 14 § måtte utgå ur lagförslaget.

Landsorganisationen i Sverige och svenska kommunalarbetareförbundet

hava ansett en lagstiftning av den föreslagnas karaktär icke böra i något

avseende beskära faktiskt tillämpad och erkänd förhandlingsrätt.

I likhet med de sakkunniga anser jag den föreslagna förhandlingsordningen

icke böra medföra ändring i vad eljest — enligt kommunala reglementen,

instruktioner och dylikt — kan gälla beträffande rätt för kommunala tjänstemän

att genom representanter vid lönenämnds sammanträden eller på liknande

sätt tillvarataga sina intressen i fråga örn anställningsvillkoren.

Yad beträffar det i 14 § första stycket i sakkunnigförslaget intagna stadgandet,

enligt vilket kommun eller förening av tjänstemän icke skulle äga

påfordra tillämpning av sådan bestämmelse, som står i strid mot vad i lagen

stadgas, synes innebörden av detsamma, såsom jämväl förutsatts i ett yttrande,

allenast vara den, att endera parten icke skulle äga mot den andra partens

bestridande åberopa en dylik bestämmelse. Vid behandlingen av frågan örn

kommuns och tjänstemäns representation vid förhandlingar ha nämligen de

sakkunniga framhållit, att i den mån en oorganiserad grupp av tjänstemän

eller en enskild tjänsteman ville komma till tals med kommunal myndighet,

sådana överläggningar folie utanför den föreslagna lagen. Örn alltså av lagen

icke reglerad förhandling skulle kunna föras mellan kommun och en oorganiserad

grupp av tjänstemän, borde icke rimligen en dylik förhandling mellan

kommun och en tjänstemannaförening vara förbjuden.

Även örn stadgandet alltså torde hava en mer begränsad innebörd än som

synes hava antagits i de yttranden, vari detsamma avstyrkts, anser jag mig

dock icke kunna förorda detsamma, I vad genom stadgandet utsäges, att

förhandlingsrätt enligt lagen icke kan genom avtal inskränkas, lärer detsamma

vara överflödigt, enär av lagens karaktär framgår, att lagens bestämmelser

äro för kommunerna tvingande. I vad åter stadgandet skulle innebära hinder

mot tillämpandet av redan gällande eller slutandet av nya överenskommelser

rörande en för tjänstemännen förmånligare förhandlingsordning än den, som

genom lagen tillförsäkras tjänstemännen, finner jag icke de sakkunnigas motivering

övertygande. Det torde icke behöva befaras, att genom dylika förhandlingsordningar

den kommunala självbestämningsrätten skulle hotas eller

tjänstemännen beredas ett otillbörligt stort inflytande. Departementsförslaget

saknar följaktligen motsvarighet till 14 § första stycket i de sakkunnigas

förslag.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4. 69

Påföljd vid vägran att förhandla.

l)e sakkunniga.

De sakkunniga hava icke i sitt betänkande berört frågan, vilken påföljd

som kommer eller bör komma att inträda, därest kommunalmyndighet underlåter

att iakttaga sina skyldigheter enligt lagen.

Yttranden.

Socialstyrelsen har rörande denna fråga anfört följande:

Ehuru kommunerna säkerligen i allmänhet lojalt komma att ställa sig

lagens bestämmelser till efterrättelse, är det likväl tänkbart, att så ej alltid

kommer att ske. Det måste nämligen bland annat betecknas som en nyhet,

att en kommun måste förhandla om anställnings- och avlöningsvillkor för en

föreståndarinna vid ett ålderdomshem, och det kan tänkas, att en kommun

även efter genomförandet av den föreslagna lagstiftningen skulle vägra att

upptaga förhandlingar med därtill berättigad organisation. Styrelsen vill

därför ifrågasätta, om ej någon möjlighet bör införas till vitesföreläggande

vid förhandlingsvägran såsom i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. Ett

sådant föreläggande skulle i så fall avse de för beslutet att vägra förhandla

ansvariga personerna. Det torde emellertid icke vara lätt att finna ett lämpligt

organ för vitesföreläggande. Örn en tjänstemannadomstol kommer till

stånd i enlighet med de sakkunnigas förord, vilket socialstyrelsen livligt

vill tillstyrka, är denna domstol lämpligast för den angivna uppgiften. Intill

dess så blir fallet, är saken mera tveksam. I varje fall synes en dylik uppgift

icke böra åläggas socialstyrelsen. En tänkbar lösning vore att betro länsstyrelserna

därmed, men ur synpunkten av att man bör eftersträva en enhetlig

praxis torde det vara bäst med ett centralt organ. Därför är det knappast

heller lämpligt att uppdraga åt allmän domstol i orten att förelägga vite för

kommun. Med hänsyn till att det redan tillkommer arbetsdomstolen att

besluta örn vitesförfarande enligt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt

torde det vara lämpligast att åt denna domstol anförtro även nu nämnda uppgifter.

Örn ett vitesföreläggande anses erforderligt, synes det böra ske på

framställning av den tjänstemannaorganisation, som förvägrats förhandling

enligt lagen. Att göra det beroende av om en opartisk ordförande utsetts,

som skulle kunna göra framställningen, förefaller vara olämpligt, då man ju

med förhandlingsordningen för kommunala tjänstemän ej åsyftar, att ett avtal

skall slutas. Ej heller äger en förlikningsman ingripa i ett dylikt fall då, såsom

de sakkunniga framhålla, 1920 års lag örn medling i arbetstvister ej omfattar

kommunala befattningshavare med ämbetsmannaansvar.

Svenska lasarettsläkarfföreningen har erinrat, att de sakkunniga icke ingått

på frågan örn vad som skulle vara korrektivet emot en kommun, som utan

hänsyn till förhandlingsrätten fattade och genomförde sina beslut. Måhända

hade de sakkunniga ansett självklart, att beslutet i så fall kunde efter besvär

upphävas såsom icke tillkommet i laga ordning. Ett förtydligande uttalande på

denna punkt under lagstiftningsärendets vidare behandling syntes emellertid

önskvärt.

Därest efter den nu ifrågasatta lagstiftningens antagande en kommunalmyn- Departementsdighet

skulle fastställa nya eller ändrade anställningsvillkor av allmän bety- chefen.

delse för vissa tjänstemän utan att dessförinnan, på sätt i departementsförslaget

angives, en förhandlingsberättigad förening, som har medlemmar bland

s. 70 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

70 Kungl. May.ts proposition nr 4.

dessa tjänstemän oell anmält sig önska gentemot kommunen utöva sin förhandlingsrätt,

beretts tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast till sådana

villkor, torde beslutet såsom icke tillkommet i laga ordning kunna efter besvär

förklaras ogiltigt. Detsamma lärer vara förhållandet, därest det nu anförda

exemplet förändras så, att föreningen visserligen fått del av utkastet men

förvägrats av föreningen begärd förhandling i frågan. På grund av vad sålunda

anförts synes det icke vara erforderligt att, såsom socialstyrelsen ifrågasatt, i

lagen införa mot de kommunala myndigheterna riktade vitesbestämmelser.

Specialmotivering.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i sakkunnigförslaget, rörande vilken sistnämnda

paragraf de sakkunniga i sin specialmotivering anfört:

I denna paragraf uttalas den allmänna principen, att kommunala tjänstemän

äga förhandla med kommun i frågor, som beröra dem. Angående vissa

kommunaltjänstemäns rätt att därjämte förhandla med statlig myndighet är

särskilt stadgat under 13 §. Någon erinran härom har icke ansetts behöva

intagas i de inledande paragraferna.

Liksom i den för statstjänstemännen gällande förhandlingsordningen angles

här, att förhandlingsrättens lagfästande icke är avsedd att medföra

ändring i den beslutanderätt, som eljest tillkommer kommun eller kommunalmyndighet

enligt lag eller författning. En inskränkning i beslutanderätten

är visserligen gjord genom 14 § första stycket, i det att kommunala bestämmelser

örn förhandlingsrätt — vare sig de införts i överenskommelser eller i

lönereglementen eller liknande stadganden — i den mån de strida mot förhandlingsordningen

icke få åberopas av kommunen. Denna inskränkning

synes emellertid vara en nödvändig följd av en lagstiftning såsom den ifrågavarande.

Erinringen örn att förhandlingsrätten ej medför inskränkning i

kommuns lagfästa självbestämningsrätt åsyftar de materiella frågor, i vilka

förhandlingar kunna föras, angående löners storlek, tjänstgöringsvillkor

o. s. v., däremot icke den formella frågan, om vilka regler, som skola iakttagas

vid dylika förhandlingar.

Beträffande begreppen kommunaltjänsteman, kommun och kommunalmyndighet

hänvisas till vad ovan anförts beträffande lagens tillämpningsområde.

Utöver de ändringar av saklig innebörd, som vidtagits i 1 § i sakkunnigförslaget

och för vilka jag redogjort i samband med behandlingen av frågan

örn lagens tillämpningsområde, har nämnda paragraf även undergått vissa

jämkningar av redaktionell natur.

2 §-

Denna paragraf motsvaras av 2 § i de sakkunnigas förslag. I specialmotiveringen

ha de sakkunniga beträffande 2 § i sitt förslag anfört:

I denna paragraf meddelas bestämmelser angående de parter, mellan vilka

förhandlingar må föras. I den allmänna motiveringen har närmare utvecklats

innebörden av två i lagförslaget angivna förutsättningar för att förening

skall erhålla förhandlingsrätt, nämligen att föreningen är att anse såsom

riksorganisation samt att socialstyrelsen erkänt densamma, I lagen har

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Majus proposition nr 4.

dessutom intagits den självklara men grundläggande förutsättningen, att föreningen

skall hava till uppgift att tillvarataga kommunala tjänstemäns intressen

gentemot kommunen såsom arbetsgivare.

Den i paragrafens andra stycke förekommande bestämmelsen örn kommuns

rätt att själv utse sin representation avser förhandlingarnas första

skede. Givetvis får ifrågavarande stadgande örn rätt för kommun att fritt utse

sin representant icke föranleda till att kommunalmyndighet vägrar att upp

taga sådan framställning från tjänstemännen, som omförmäles i 11 §.

Förevarande paragraf i sakkunnigförslaget har berörts i ett par yttranden.

Sålunda hava landsorganisationen i Sverige och svenska kommunalarbetareförbundet

ansett paragrafen möjligen kunna givas den tolkningen, att

förhandlingsrätt endast kunde tillkomma förening, omfattande enbart kommunala

tjänstemän. Då en sådan innebörd icke torde vara avsedd, vore ett

förtydligande måhända erforderligt.

De i denna paragraf vidtagna ändringarna gentemot sakkunnigförslaget Dev<£''™nts

framgå i huvudsak av vad jag anfört vid behandlingen av frågan örn kommuns

och tjänstemäns representation vid förhandlingar. Liksom i fråga örn förhandlingsrätt

för statens tjänstemän skall å arbetstagaresidan förhandling

föras antingen av en förening eller av en förening av flera föreningar; och

äger förhandlingsberättigad förening utöva sin förhandlingsrätt jämväl genom

avdelning av förening eller genom ansluten förening, som icke själv erhållit

förhandlingsrätt. Såsom jag tidigare framhållit bör förhandlingsrätt givetvis

kunna tillerkännas förening med även andra medlemmar än kommunala

tjänstemän. För att tydligt utmärka detta har i departementsförslaget stadgats,

att förhandling äger rum mellan kommun samt förening, i vilken kommunala

tjänstemän äro medlemmar, eller förening av flera sådana föreningar.

Enligt 2 § andra stycket i de sakkunnigas förslag må kommun uppdraga åt,

bland andra, kommunalmyndighet att å kommunens vägnar förhandla. Av

denna avfattning synes framgå, att en kommun såsom sådan ansetts kunna

förhandla utan medverkan från kommunalmyndighets sida. Då emellertid

kommuns beslutande, förvaltande och verkställande organ äro kommunalmyndigheter

enligt förslagets mening, följer härav, att kommun vid förhandling

måste företrädas av kommunalmyndighet eller av sådan myndighet utsett

eller utsedda ombud. Enligt departementsförslaget skall därför förhandling

rörande viss fråga å kommuns vägnar föras av den kommunalmyndighet, som

har att handlägga frågan, eller av ombud, som myndigheten i särskilt fall

utsett. Jag har tidigare erinrat, att till sådant ombud bör kunna utses representant

för sammanslutning med syfte att tillvarataga visst eller vissa slags

kommuners intressen såsom arbetsgivare.

Förevarande paragraf motsvarar 3 § i sakkunnigförslaget. De sakkunniga

ha rörande 3 § i sitt förslag framhållit, att socialstyrelsen kunde

kräva uppgifter utöver de i lagen angivna, för såvitt sådana befunnes erforderliga.

I den mån en riksorganisation hade särskilda lokalavdelningar, borde

s. 72 Kontrollera mot PDF

Departementschef''en.

Departements
chefen.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

detta lämpligen uppgivas för socialstyrelsen. Skyldigheten att anmäla uppkomna

förändringar beträffande en förenings verksamhetsområde, styrelse

eller medlemsantal vore icke förbunden med något stadgande örn påföljd för

den händelse bestämmelsen härom icke skulle iakttagas. Skulle en väsentlig

förändring inträda rörande antalet till en organisation anslutna tjänstemän

inom viss kommun, kunde kommunen givetvis anmäla detta till socialstyrelsen.

I samband med behandlingen av frågan örn kommuns och tjänstemäns

representation vid förhandlingar har jag berört de sakliga ändringar, som

vidtagits i sakkunnigförslagets 3 §. Jag vill nu endast, i anslutning till ett

uttalande av de sakkunniga, framhålla, att socialstyrelsen säkerligen skall äga

möjlighet att jämväl på annat sätt än genom anmälningar från föreningarna

själva erhålla kunskap örn väsentligare förändringar i deras verksamhet.

4§-

Denna paragraf saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag.

I sitt yttrande har svenska, landstingsförbundet sagt sig förutsätta,

att, därest av en förening till socialstyrelsen anmälda förändringar i föreningens

verksamhet vore av väsentlig natur, den föreningen tillerkända förhandlingsrätten

skulle kunna återkallas.

I likhet med svenska landstingsförbundet anser jag, att ett beslut örn erkännande

av en förening såsom förhandlingsberättigad icke bör vara oåterkalleligt.

Emellertid bör enligt min mening förhandlingsrätt återkallas endast

örn synnerliga skäl föreligga därtill. Så lärer framför allt vara fallet, örn

föreningen icke längre kan sägas vara ens tillnärmelsevis så representativ för

viss eller vissa tjänstemannagrupper som då erkännandet meddelades. Vidare

synes återkallelse kunna ske, örn föreningen medvetet och i synnerlig grad

eftersatt sina skyldigheter att hålla socialstyrelsen underrättad örn förändringar

i sin verksamhet. Däremot skulle det enligt min mening stå i strid

mot förhandlingsrättens principer att grunda en återkallelse därpå, att föreningen

ansåges alltför energiskt hävda sina medlemmars intressen.

Då fråga örn återkallande av förhandlingsrätt uppkommer, bör föreningen

beredas tillfälle att yttra sig, innan beslut i ärendet meddelas.

Jag har ansett bestämmelser, avfattade i enlighet med det nu anförda, böra

upptagas i departementsförslaget.

5§-

Jämväl denna paragraf saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag. Be

träffande behovet av sådana bestämmelser, som meddelas i paragrafen, hänvisar

jag till vad jag därutinnan anfört i samband med frågan örn kommuns

och tjänstemäns representation vid förhandlingar.

6 §•

Denna paragraf är likalydande med 4 § i sakkunnigförslaget, dock att, i

enlighet med vad jag vid behandlingen av frågan örn förhandlingsrättens

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

innebörd förordat, »anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor» förkortats till

»anställningsvillkor» utan att därmed någon saklig ändring åsyftats.

De sakkunniga hava framhållit, att ordet »tillämpning» innefattade

alla tolkningsfrågor men hade en vidare innebörd än ordet »tolkning» i så

måtto, att därunder folie jämväl frågor huruvida en viss bestämmelse överhuvudtaget

skulle tillämpas i visst fall.

7 §•

I sakkunnigförslaget motsvaras denna paragraf av 5 §, rörande vilken d e

sakkunniga i sin specialmotivering anfört följande:

Förevarande stadgande ansluter sig till motsvarande stadganden i statstjänstemännens

förhandlingsordning. Enligt paragrafens första stycke är

kommunal myndighet skyldig att bereda tjänstemannaförening tillfälle att

taga kännedom örn föreliggande utkast till ändrade bestämmelser angående

tjänsteförhållanden, då frågan är av större betydelse. Myndigheten är enligt

andra stycket i paragrafen förpliktad att avvakta tjänstemännens eventuella

begäran örn förhandling, innan den avger slutligt förslag eller för sin del

avgör detsamma. Örn förhandlingar komma till stånd, är myndigheten vidare

skyldig att iakttaga, vad som stadgas i 9 §, innan förslaget avgives eller villkoren

fastställas.

Myndigheten äger underrätta tjänstemännen på »lämpligt» sätt. Någon

viss form för meddelandet är sålunda icke föreskriven, utan detta kan ske

genom telefonpåringning till den, som äger företräda föreningen, genom

anslag å bestämd plats i arbetslokalen eller på annat dylikt sätt.

Ett par detaljbestämmelser i sakkunnigförslaget hava föranlett erinringar

i några yttranden.

Sålunda hava riksförbundet svenska städers polismän och riksförbundet

för fjärdingsmän och polismän framhållit, att ett sådant meddelande från

kommunalmyndigheten, som avsåges i paragrafen, utgjorde början till förhandlingar,

vilka kunde bli mycket omfattande och i varje fall till stor del

torde föras skriftligt. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande fåtal föreningar

säkrast och utan nämnvärt besvär för myndigheten kunde erhålla meddelande

genom en skrivelse, ifrågasattes huruvida icke meddelandet borde göras

skriftligen.

Svenska lasarettsläkarföreningen har ansett den i andra stycket föreslagna

tiden av en vecka vara för kort. Det vore ju här fråga örn organisationer för

hela riket, vilkas styrelseledamöter oftast torde vara bosatta inom olika delar

av landet, varför anordnandet av ett styrelsesammanträde måste taga viss tid

i anspråk. En utsträckning av den föreslagna tiden till två veckor torde icke

kunna föranleda några praktiska olägenheter för kommunerna, allra helst

som bestämmelsen i 9 § andra stycket torde avsetts att vara tillämplig även

innan förhandling påkallats eller påbörjats.

Även Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund har föreslagit en förlängning

av berörda tidsfrist till två veckor. Sedan ett inom kommunen utarbetat

förslag kommit till vederbörande riksorganisations kännedom, hade

denna att infordra yttrande från vederbörande underavdelning, och först därefter

kunde riksorganisationen avgöra, örn förhandlingar skulle begäras. Sattes

s. 74 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

tidsfristen till en vecka, kunde följden lätt bliva den, att förhandlingar som

regel komme att påfordras för att förhandlingsrätten skulle hållas öppen tills

man hunnit taga ställning till föreliggande frågor, sålunda ofta helt onödigtvis.

En tidsfrist på 14 dagar torde däremot i allmänhet vara tillräcklig.

Den i förhållande till sakkunnigförslaget vidtagna jämkningen i första

stycket har jag närmare berört vid behandlingen av frågan örn förhandlingsrättens

innebörd.

Jag har icke ansett nödvändigt att, såsom i ett par yttranden ifrågasatts,

underrättelse enligt första stycket ovillkorligen skall lämnas i

skriftlig form. Emellertid bör det ligga i vederbörande kommunalmyndighets

intresse att lämna underrättelsen på ett sätt, som möjliggör för myndigheten

att sedermera i händelse av behov styrka, att den fullgjort sin skyldighet

enligt lagen. Därest nämligen ett av kommunalmyndighet fattat beslut

överklagas och som skäl härför uppgives, att underrättelse enligt första stycket

icke lämnats samt att beslutet således icke tillkommit i laga ordning, torde det

vara myndighetens sak att, örn den bestrider detta påstående, bevisa dess

oriktighet.

Yad i de båda andra nyss återgivna yttrandena framhållits har övertygat

mig örn lämpligheten av att den i andra stycket angivna tidsfristen fastställes

till fjorton dagar.

8§-

Denna paragraf är likalydande med 6 § i sakkunnigförslaget. De sakkunniga

hava framhållit, att förhandling i muntlig form vore att betrakta

såsom förhandlingsrättens väsentligaste innehåll samt att, vare sig parterna

växlat skrivelser eller ej, rätt att påkalla muntliga förhandlingar alltid förefunnes.

9 §•

Beträffande 7 § i sakkunnigförslaget, vilken motsvarar nu förevarande

paragraf i departementsförslaget, hava de sakkunniga i sin specialmotivering

anfört följande:

I syfte att förhindra, att skriftliga förhandlingar dragas ut alltför lång tid,

stadgas i denna paragraf skyldighet för parterna att utan dröjsmål besvara

varje skrivelse i ärendet. Svarsskrivelse bör innehålla icke allenast ett formellt

erkännande av ingången skrivelse utan tillika örn möjligt den intagna ståndpunkten

och skälen för denna. Skulle i svarsskrivelsen muntlig förhandling

påkallas, behöver icke någon motivering lämnas, då ju denna kan framläggas

under det muntliga förfarandet.

Till förhindrande av att en tjänstemannaförening skulle låta förhandlingar

draga ut oskäligt lång tid även efter det båda parternas ståndpunkt blivit till

fullo utvecklad och klarlagd, har förhandlare å kommunens sida tillagts rätt

att, då denne så prövar skäligt, förklara skriftlig förhandling avslutad. Härvid

utgå emellertid de sakkunniga från att förhandlingar icke förklaras avslutade,

förrän den därvid berörda frågan blivit i erforderlig utsträckning

klarlagd. Efter det att kommunens representant förklarat skriftlig förhandling

avslutad äger på grund av stadgandet i 6 § tjänstemannaförening påkalla

muntliga förhandlingar.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj-.ts proposition nr 4.

I några yttranden har förordats en viss uppmjukning av uttrycket

»utan dröjsmål». Det har sålunda framhållits, att en kommuns förhandlande

organ i allmänhet vore sammansatta av förtroendemän och att det därför icke

kunde påfordras, att sammanträden skulle utlysas hur ofta som helst för behandling

av inkomna förslag. I många fall, t. ex. då det gällde frågor, som

skulle komma under omprövning av landsting, vore en snabb förhandling icke

av nöden.

Den i några yttranden förordade uppmjukningen av uttrycket »utan dröjsmål»

har jag ansett böra vidtagas. Jag vill erinra, att 9 § första stycket i

departementsförslaget genom denna jämkning kommit att bli likalydande med

7 § första stycket i kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 8 § i de sakkunnigas förslag. Beträffande sistnämnda

paragraf hava de sakkunniga anfört:

Kommunen har i denna paragraf erhållit rätt att bestämma tid och plats

för muntlig förhandling ävensom att utse ordförande och sekreterare. De

sakkunniga ha icke ansett lämpligt införa föreskrift örn att förhandling skall

äga rum å plats inom kommunen. Gemensam förhandling mellan flera kommuner,

å ena, samt en eller flera tjänstemannaorganisationer, å andra sidan,

skulle nämligen genom ett sådant stadgande omöjliggöras. Rätten för kommun

att utse ordförande vid förhandlingssammanträde innefattar rätt för kommunen

att därtill utse antingen en medlem av vederbörande kommunalmyndighet

eller ock annan inom eller utom kommunen bosatt person. I senare

fallet synes samråd före utseendet böra äga rum med vederbörande tjänstemannaorganisation.

I många fall torde komma att till sekreterare vid förhandling

utses person inom kommunalmyndigheten eller i kommunens tjänst.

Liksom vid skriftlig förhandling bör kunna förhindras, att sedan parterna

vid överläggning utfört sin talan, frågan fördröjes genom begäran örn nytt

förhandlingssammanträde mellan samma parter. I sådant syfte stadgas, att

ordföranden har rätt att förklara muntlig förhandling avslutad. Denna rätt

bör givetvis lika litet som vid skriftlig förhandling användas i annat fall än

då någondera partens begäran örn uppskov är uppenbarligen föranledd av en

önskan att obehörigen fördröja ärendets behandling.

Då protokollet är avsett att biläggas akten vid ärendets vidareförande till

annan kommunalmyndighet, bör detsamma utvisa framlagda förslag och avgivna

förklaringar jämte därför anförda skäl. Det kan däremot icke anses

nödvändigt, att ett fullständigt diskussionsprotokoll upprättas.

I paragrafens sista stycke är infört stadgande örn att protokollet skall

utgivas avgiftsfritt. I förhandlingsordningen för statens tjänstemän är dylikt

stadgande intaget. Ej heller de kommunala tjänstemännen synas enligt sakkunnigas

mening böra belastas med någon utgift i ifrågavarande hänseende.

I yttrandena har beträffande bestämmelserna i 8 § sakkunnigförslaget

anförts följande.

Stadsfullmäktige i Borås hava, under instämmande av länsstyrelsen i Älvsborgs

län, ansett tid och plats för muntlig förhandling böra bestämmas icke av

»kommunen» utan av »vederbörande kommunala myndighet».

Departements
chefen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Departements
chefen.

Kungl. Majus proposition nr 4.

Kommunala mellanslcolornas lärarförening har framhållit, att den av kommunen

utsedde ordföranden icke utan vidare kunde förutsättas hava särskilda

kvalifikationer för ett dylikt uppdrag, såsom fallet vore med t. ex. chefer för

statens verk och inrättningar. Lagen borde därför innehålla någon anvisning

angående ordförandens allmänna uppgifter. Alldeles otillfredsställande vore

att —- såsom de sakkunniga föreslagit —- i lagen upptaga en endast rent negativ

och därtill mycket tänjbar bestämning av ordförandens befogenhet, vilken

bestämmelse rent av skulle kunna åberopas som stöd för allehanda godtycklighet.

I ett närmare stadgande örn ordförandens uppgifter och befogenhet

borde angivas, att han skulle bereda parterna tillfälle att framföra och motivera

sina synpunkter i ärendet samt söka, där sådant vore möjligt, att närma

skiljaktiga meningar till varandra, ävensom att den muntliga överläggningen

skulle avslutas av honom, efter det parternas ståndpunkter blivit skäligen utvecklade

och klarlagda.

Sveriges folkskollär ar förbund har vänt sig mot bestämmelsen örn, att den

av kommunen utsedde ordföranden ägde förklara muntlig förhandling avslutad,

då han så prövade skäligt. Genom en sådan bestämmelse syntes frestelsen

att anlägga renodlade arbetsgivarsynpunkter kunna bli mången kommunal

förtroendeman svår att övervinna, varigenom befattningshavarnas förtroende

till förhandlingslagen kunde rubbas. Stadgandet borde fördenskull

givas en sådan utformning, att förhandlingar icke kunde förklaras avslutade

med mindre båda parter därom vore ense.

Även tjänstemännens centralorganisation och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund

hava ansett garantier böra givas tjänstemännen mot ett missbruk

av ordförandens rätt att, då han så prövar skäligt, förklara muntlig förhandling

avslutad. I sådant ändamål borde föreskrivas att, där tjänstemännen

så påfordrade, till ordförande utsåges person, som icke kunde anses representera

vare sig kommunens eller tjänstemännens intressen. Detta vore så mycket

mera befogat som sakkunnigförslaget förutsatte, att ett stort antal tjänstemän

skulle överföras från 1936 års lags tillämpningsområde till den nya lagens, och

dessa tjänstemän därigenom skulle gå miste om de fördelar, som 1936 års lag

i detta hänseende beredde dem.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har framhållit, att det måhända

understundom bomme att befinnas för båda parterna fördelaktigt, örn

förhandlingarna kunde ledas av opartisk ordförande. Ifrågasättas kunde därför,

örn det icke borde ankomma på länsstyrelsen att efter yrkande av personalorganisationen

förordna opartisk ordförande, varvid kostnaderna för ersättning

åt denne finge delas lika mellan parterna.

Yad först angår frågan hur ordförande att leda en muntlig förhandling skall

utses, har jag ansett de betänkligheter överdrivna, som av några remissinstanser

uttalats emot de sakkunnigas förslag att låta denne utses av kommunen.

Då jag i följd härav icke anser mig böra förorda någon saklig ändring i förslaget

i denna del, vill jag nu angiva skälen för denna min ståndpunkt. Visserligen

kan man måhända ha anledning förmoda, att en kommun icke alltid kom
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Majus proposition nr 4.

mer att anse det erforderligt, att till ordförande utses en person, som i fråga

om opartiskhet och övriga egenskaper är fullt lämplig att leda en vanlig

avtalsförhandling mellan kommunen och dess arbetstagare. Såsom jag tidigare

vid olika tillfällen framhållit, är dock en förhandling enligt den nu föreslagna

lagen avsedd att, åtminstone i regel, bliva av en annan karaktär. Ordförandens

uppgift lärer sällan komma att bliva att på ett opartiskt sätt väga bud

och motbud mot varandra samt att med ledning därav framlägga ett medlingsförslag

och söka förmå parterna att antaga detta. Hans huvuduppgift

kommer i stället att inskränka sig till att befrämja tjänstemännens önskan att

få sina synpunkter i frågan framförda till vederbörande kommunala myndighet

men att samtidigt tillse, att ovidkommande frågor icke indragas i förhandlingen

och att jämväl i övrigt ordning och reda bli rådande under densamma.

Givetvis bör ordföranden jämväl söka förmå kommunens representanter

att angiva sin ståndpunkt och skälen för densamma, och jag anser mig

kunna förvänta, att han i regel skall lyckas därmed. I dylikt fall bör han

bereda tjänstemannarepresentanterna tillfälle att, örn de så önska, bemöta vad

från kommunens sida anförts. Med de tämligen blygsamma krav, som sålunda

böra ställas på en ordförande, torde man kunna antaga, att tillgång till

kompetent person sällan kommer att saknas inom vederbörande ort. Jag är

jämväl förvissad örn, att kommunerna, därest de betros med uppgiften att

utse ordförande, i regel lojalt skola söka erhålla den därtill bäst lämpade

person, som utan större kostnader finnes att tillgå. I flertalet fall kommer väl

denne att sökas inom den kommunala representationen eller förvaltningen.

Vid vissa ömtåliga frågor torde det emellertid visa sig lämpligt även för

kommunen att en utomstående opartisk person utses till ordförande. Det bör

vara de kommunala myndigheterna angeläget att i förekommande fall överlägga

med motparten angående valet av ordförande, så att en sådan situation

ej må uppstå, att den utsedde ordföranden mötes med misstro av tjänstemännen.

Beträffande härefter den kritik, som i ett par yttranden riktats mot de sakkunnigas

förslag av den anledningen, att i detsamma ordförandens uppgifter

icke skulle blivit tillräckligt klart angivna, finner jag denna kritik i väsentliga

hänseenden oberättigad. Av 10 § tredje stycket i departementsförslaget, som i

huvudsak överensstämmer med 8 § tredje stycket i de sakkunnigas förslag, framgår,

att vid en muntlig förhandling vardera parten bör avge förklaring rörande

icke endast sin ståndpunkt utan även skälen för denna. Härigenom torde, visserligen

icke direkt men dock fullt tydligt, de viktigaste av ordförandens uppgifter

ha angivits. Han bör givetvis sköta sitt uppdrag så, att protokollet från

förhandlingen örn möjligt blir så sakligt upplysande, som i förslaget förutsättes.

För att emellertid i lagtexten erhålla en ytterligare precisering av

förhandlingsrätten har i 10 § andra stycket i dejDartementsförslaget utsagts, att

ordföranden i intet fall får förklara muntlig förhandling avslutad förrän tillfälle

beretts vederbörande förening å tjänstemannasidan att angiva sin ståndpunkt

och skälen för densamma.

1 enlighet med vad i ett par yttranden anmärkts har den jämkningen vid
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Departements
chefen.

tagits i sakkunnigförslaget, att tid och plats för muntlig förhandling skola

bestämmas icke av »kommunen» utan av »vederbörande kommunalmyndighet».

Denna myndighet har jämväl ansetts böra utse ordförande och sekreterare.

Angående dessa i huvudsak formella jämkningar hänvisar jag till vad jag beträffande

en motsvarande jämkning anfört vid behandlingen av 2 § i departementsförslaget.

Enligt sakkunnigförslaget skall protokollet justeras av representanter för

de förhandlande parterna. Då ordföranden kan vara en utom kommunalmyndigheten

stående person, och då protokollet givetvis skall föras av sekreteraren,

har i departementsförslaget stadgats, att protokollet skall justeras jämväl

av ordföranden.

11 §•

Denna paragraf är, bortsett från en redaktionell jämkning, likalydande med

9 § i sakkunnigförslaget, rörande vilken sistnämnda paragraf de sakkunniga

anfört:

För att det med förhandlingarna avsedda syftet skall ernås, bör kommunalmyndighet

icke äga till slutlig behandling upptaga fråga, som varit föremål

för förhandlingar, förrän dessa avslutats och myndigheten kunnat taga del av

vad som därvid förekommit. För att bereda tjänstemannaförening tillfälle

att efter avslutade skriftliga förhandlingar påkalla muntliga sådana, har en

tidsfrist av en vecka föreskrivits, inom vilken myndigheten icke må till slutlig

handläggning upptaga ärendet. Självfallet är emellertid, att myndigheten

måste äga rätt att, där förhållandena så påkalla, utfärda provisoriska bestämmelser

i ärendet att gälla till dess slutligt beslut meddelats.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § i sakkunnigförslaget. De sakkunniga

hava framhållit, att nämnda paragraf i deras förslag innefattade en legalisering

av en särskilt i städernas förhandlingsregler vanlig bestämmelse. Genom

paragrafens föreskrift säkerställdes, att vad vid förhandlingar i viss fråga förekommit

bleve tillgängligt för annan kommunalmyndighet, därest ärendet

vidarefördes.

I enlighet med vad jag anfört vid behandlingen av frågan örn specialregler

för befattningshavare, som innehava tjänster av såväl statlig som kommunal

karaktär, har nu ifrågavarande bestämmelse i sakkunnigförslaget kompletterats

med en föreskrift, enligt vilken jämväl i de fall, då beslut i ärende, som

varit föremål för förhandling, underställes statlig myndighets prövning, i

ärendet förd skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling skall

biläggas.

För ernående av närmare överensstämmelse med avfattningen av motsvarande

bestämmelse i 10 § kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens

tjänstemän har sakkunnigförslaget även undergått en redaktionell jämkning.

13 §.

Denna paragraf är likalydande med 12 § i sakkunnigförslaget, beträffande

vilken de sakkunniga anfört:

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl, Maj:ts proposition nr 4.

De gemensamma kostnader, som kunna uppkomma vid förhandling, utgöras

bland annat av kostnad för hyra av lokal, i den mån undantagsvis sådan

icke kan kostnadsfritt upplåtas av kommunen. Är sekreteraren vid förhandlingssammanträde

en hos kommunen anställd tjänsteman, bör i förhandlingdeltagande

förening ej belastas med några kostnader härför. Har en utom

kommunens förvaltning stående person förordnats till ordförande eller sekreterare,

böra de härav föranledda kostnaderna delas mellan parterna.

Det ligger i sakens natur, att tjänsteman icke må förvägras ledighet för

deltagande i förhandlingar. Huruvida avdrag å lönen skall äga rum, är en

fråga, som får avgöras med ledning av de inom varje kommun gällande bestämmelserna.

14 §.

Beträffande förevarande paragraf, vilken motsvarar 13 § i de sakkunnigas

förslag, hänvisar jag till vad jag örn densamma anfört vid behandlingen avfrågan

om specialregler för befattningshavare, som innehava tjänster av såväl

statlig som kommunal karaktär.

15 §.

Denna paragraf, som motsvarar 14 § i sakkunnigförslaget, har jag närmare

behandlat i samband med frågan örn förhållandet mellan förhandlingsordningen

och nu gällande regler, vilka tillförsäkra kommunala tjänstemän rätt att

tillvarataga sina intressen. Jag hänvisar till den tidigare framställningen härutinnan.

Ikraftträdandet.

Innan den nu föreslagna förhandlingsordningen träder i kraft, torde tjänstemannaföreningarna

böra beredas tillfälle och erforderlig tid att göra framställning

örn förhandlingsrätt. Med hänsyn härtill vill jag förorda, att tidpunkten

för ikraftträdandet bestämmes till den 1 januari 1941. I den mån

så erfordras för förhandlingsordningens tillämpning från och med nämnda

dag, torde bestämmelserna i 2 och 3 §§ böra jämväl dessförinnan lända till

efterrättelse. Detta innebär, att beslut angående tillerkännande av förhandlingsrätt

även kunna meddelas före ikraftträdandet.

Rubriken.

De sakkunniga hava erinrat, att den för statstjänstemännen införda

förhandlingsordningen meddelats i form av en av Kungl. Maj:t efter riksdagens

hörande utfärdad kungörelse. Då det gällde en förhandlingsordning,

avsedd att reglera förhållandet mellan kommunerna och deras tjänstemän,

måste emellertid författningen i ämnet utfärdas i form av en av Kungl. Maj:t

och riksdagen antagen lag.

Då den nu föreslagna förhandlingsordningen torde vara av kommunallags

karaktär, har jag ingen erinran att framställa mot den rubrik, som de sakkunniga

föreslagit åt densamma. Att under beteckningen »kommunala tjänstemän»

kunna hänföras jämväl andra befattningshavare än de, som omfattas av

den föreslagna lagen, medför visserligen, att lagens tillämpningsområde icke

exakt framgår av rubriken. Dennas korta och enkla avfattning synes mig dock

fullt uppväga berörda brist.

Departements
chefen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Majus proposition nr 4.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att det inom socialdepartementet

upprättade förslaget till lag örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl- Majus proposition nr 4.

81

Bilaga A.

lie sakkunnigas förslag.

Förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Kommunala tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar eller

innehava befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning,

äga rätt att beträffande de i 4 § nämnda frågorna förhandla med vederbörande

kommun, dock utan att inskränkning därigenom göres i kommunen eller kommunalmyndighet

enligt lag eller författning tillkommande beslutanderätt.

Med kommun förstås i denna lag lands- och stadskommun, församling,

köping och municipalsamhälle ävensom landsting, kommunalförbund och annan

kommunal förvaltningsenhet.

Med kommunalmyndighet avses i denna lag kommuns beslutande, verkställande

eller förvaltande organ ävensom underlydande verk och inrättningar.

2 §•

Förhandling äger rum mellan kommun samt sådan förening av tjänstemän,

som omfattar hela riket (riksorganisation) och som avser att tillvarataga

i denna lag avsedda kommunala tjänstemäns intressen gentemot kommunen

såsom arbetsgivare, eller ock till sådan organisation ansluten underförening.

Förhandlingsrätt tillkommer dock blott riksorganisation, vilken

socialstyrelsen tillerkänt sådan rätt i förhållande till kommunen.

Kommun må uppdraga åt kommunalmyndighet eller åt särskilda för vissa

frågor eller för tillfället utsedda ombud att å kommunens vägnar förhandla.

3 §•

Ansökan örn förhandlingsrätt i förhållande till viss kommun skall ställas

till socialstyrelsen samt dit ingivas eller i betalt brev insändas.

Vid dylik ansökan skall fogas:

1) föreningens stadgar,

2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen eller

som eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser, samt

3) uppgift å ungefärliga antalet av föreningens medlemmar ävensom för

varje kommun ansökningen avser uppgift örn antalet medlemmar, som äro

anställda hos kommunen.

Sker beträffande förening, som erhållit förhandlingsrätt, ändring i verksamhetsområdet

eller i förhållande, som i andra stycket under 2) sägs, eller

undergår medlemsantalet större förändringar, skall anmälan därom göras hos

socialstyrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1U40. 1 saini. Nr 4.

ion »9 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majus proposition nr 4.

4 §•

Förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,

arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av

sådana villkor.

5 §■

Innan kommunalmyndighet avgiver förslag till eller fastställer nya eller

ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida

frågan är av principiell natur eller eljest allmän betydelse, på lämpligt sätt

bereda de i förhållande till kommunen förhandlingsberättigade föreningar,

som frågan må anses röra, tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast

till sådana villkor.

Påkallar förening i anledning härav förhandling, skall meddelande härom

lämnas inom skälig tid och senast inom en vecka efter delfåendet.

6 §■

Förhandling äger rum i skriftlig eller muntlig form. Påkallas från endera

sidan muntlig förhandling, skall sådan äga rum, även om skriftlig förhandling

pågår eller föregått.

7 §•

Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten skrivelse utan

dröjsmål skriftligen besvaras. I svarsskrivelsen böra, såframt icke muntlig

förhandling däri påkallas, skälen för intagen ståndpunkt angivas.

Förhandlare å kommunens sida må förklara skriftlig förhandling avslutad,

då så prövas skäligt.

8 §.

Tid och plats för muntlig förhandling bestämmes av kommunen. Därvid

skall iakttagas, att frågans behandling icke oskäligt fördröjes.

Kommunen eller den, vilken därtill av kommunen bemyndigats, utser ordförande

att leda förhandlingen ävensom sekreterare att föra protokoll. Ordföranden

må förklara muntlig förhandling avslutad, då han så prövar skäligt.

I protokollet skola framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas,

varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet

återgivas. Protokollet skall justeras av representanter för de förhandlande

parterna.

Protokollet utgives avgiftsfritt och tillställes envar av parterna.

9 §■

Fråga, varom förhandling förts, må av kommunalmyndighet icke upptagas

till slutlig behandling, innan en vecka förflutit från det skriftlig förhandling

förklarats avslutad eller innan protokoll över muntlig förhandling kommit

myndigheten tillhanda.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Magito proposition nr 4.

Utan hinder av vad sålunda stadgats, må myndighet, där så anses av förhållandena

påkallat, föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola tilllämpas

tills vidare, intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat.

10 §.

Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt denna lag, överlämnas

från en kommunalmyndighet till annan sådan myndighet, skall i ärendet förd

skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling biläggas.

11 §•

Har förhandling i viss fråga ägt rum och enighet därvid icke kunnat uppnås

eller åtnöjes tjänstemännens förening icke med kommunalmyndighets beslut

i frågan, äger föreningen, såvida sagda beslut icke fattats av den kommunalmyndighet,

som utövar kommunens högsta beslutanderätt, i skriftlig framställning

till sistnämnda myndighet påkalla prövning av frågan eller föreslå

ytterligare förhandling eller annan åtgärd.

12 §.

Kommun och förening bestrida envar sina kostnader för förhandling.

Tjänsteman må icke förvägras ledighet för deltagande i muntlig förhandling.

13 §.

Uppstår fråga örn förhandling rörande sådana för kommunala tjänstemän

gällande anställnings-, arbets- eller avlöningsförhållanden, beträffande vilka

det tillkommer statlig myndighet att besluta, äger enligt 3 § erkänd förening

rätt att påkalla förhandling enligt kungörelsen den 4 juni 1937 angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

Avser förhandling fråga, där kommun jämte statlig myndighet har beslutanderätt,

må föreningen påkalla gemensam förhandling med ombud för såväl

statlig myndighet som kommun. Framställning örn sådan förhandling göres

hos vederbörande statliga myndighet, som har att anmoda kommun att deltaga

i förhandlingen. Därvid skola stadgandena i 6—9 §§ ovannämnda kungörelse

äga tillämpning.

14 §.

Kommun eller förening av tjänstemän äger icke påfordra tillämpning av

sådan bestämmelse, som står i strid mot vad i denna lag stadgas.

I övrigt göres genom denna lag icke ändring i vad eljest kan gälla beträffande

rätt för kommunala tjänstemän att tillvarataga sina intressen i

fråga örn anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor.

Denna lag träder i kraft den

1939.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Majlis proposition nr 4.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen ..................................................................... 1

Förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.................. 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 januari 1940 .............................. 6

Gällande lagstiftning angående förhandlingsrätt m. lii........................... 6

Sakkunniga rörande förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.................. 8

De sakkunnigas direktiv s. 8. — De sakkunnigas förslag s. 9. — Yttranden

över de sakkunnigas förslag s. 11.

Departementsförslaget ............................................................ j 2

Bör en lagfästad förhandlingsordning införas för kommunaltjänstemännen? 12

De sakkunniga s. 12. — Yttranden s. 13. — Departementschefen s. 13.

Lagens tillämpningsområde.................................................. 13

De sakkunniga s. 13. — Yttranden s. 19. —- Departementschefen s. 31.

Kommuns och tjänstemäns representation vid förhandlingar.............. 33

De sakkunniga s. 33. — Yttranden s. 37. — Departementschefen s. 42.

Förhandlingsrättens innebörd .............................................. 44

De sakkunniga s. 44. — Yttranden s. 46. — Departementschefen s. 48.

Vidareförande av frågor, i vilka efter förhandling parterna ej uppnått

samförstånd .............................................................. 50

De sakkunniga s. 50. — Yttranden s. 53. — Departementschefen s. 56.

Specialregler för befattningshavare, som innehava tjänster av såväl statlig

som kommunal karaktär.................................................. 57

De sakkunniga s. 57. — Yttranden s. 60. — Departementschefen s. 62.

Förhållandet mellan förhandlingsordningen och nu gällande regler, vilka

tillförsäkra kommunala tjänstemän rätt att tillvarataga sina intressen 65

De sakkunniga s. 65. — Yttranden s. 66. — Departementschefen s. 68.

Påföljd vid vägran att förhandla............................................ 69

De sakkunniga s. 69. — Yttranden s. 69. — Departementschefen s. 69.

Specialmotivering ............................................................ 70

Departementschefens hemställan ............................................ 80

Bilaga A. De sakkunnigas förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän ................ 81

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1940:25 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. JT 2023/24 s. 695 s. 697 i texten · dokumentnivå