Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för vicekorpralen S. H. Hansson m. fl. från ersättningsskyldighet

1940-02-16 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:65, Angående befrielse för vicekorpralen S. H. Hansson m. fl. från ersättningsskyldighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 65.

1

Nr 65.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse

för vicekorpralen S. H. Hansson m. fl. från ersättningsskyldighet;

given Stockholms slott den 16 februari

1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

under punkterna l:o—6:o hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Magit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 februari 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

l:o.

Den 6 september 1938 företog sig dåvarande volontären vid flygkrigsskolan

Sixten Hans Hansson, som i egenskap av flygmekaniker erhållit order att

klargöra ett flygplan, att i strid mot gällande bestämmelser ensam starta flygplanet.

För att lättare få motorn i gång sköt han därvid fram gasreglaget något,

varefter han ryckte igång motorn, med den påföljd att motorn erhöll så högt

varvantal, att flygplanet ställde sig på nosen. Härvid splittrades propellern

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 65.

3r>c 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 65.

och motorns frontplåt deformerades. Enligt Hanssons egen uppgift hade han

ägt kännedom örn att han icke ägt rätt att utan hjälp starta motorn; att han det

oaktat handlat så hade berott på att han velat hava allt klart, då föraren kom.

Med anledning härav ställde vederbörande åklagare Hansson under åtal

vid flygkrigsskolans krigsrätt under yrkande örn ansvar å Hansson för oförstånd

i fullgörande av tjänsteplikt samt åläggande för honom att ersätta statsverket

för skadornas avhjälpande med 220 kronor.

I utslag den 10 oktober 1938 fann krigsrätten genom Hanssons eget

erkännande jämte vad i övrigt förekommit utrett, att han i strid mot gällande

bestämmelser obehörigen ensam startat flygplanet och därvid underlåtit att

tillräckligt åtdraga gasreglaget med påföljd att flygplanet ställt sig på nosen

och åsamkats skador, vilkas avhjälpande dragit en kostnad av 220 kronor. På

grund härav prövade krigsrätten lagligt jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten

döma Hansson för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt att undergå

disciplinstraff av vaktarrest i fyra dagar, varjämte Hansson förpliktades att

i skadestånd till statsverket genast utgiva 220 kronor. Krigsrättens utslag har

vunnit laga kraft.

Uti en av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, med såväl gemensamt

eget yttrande som yttrande av chefen för flygkrigsskolan, den 14 april 1939

överlämnad skrift har Hansson —- under åberopande bland annat, att ett

gäldande av det ådömda skadeståndet skulle för honom medföra kännbara

ekonomiska svårigheter, enär han icke ägde andra tillgångar än vissa å sparbanksbok

obligatoriskt insatta avlöningsmedel — anhållit örn befrielse från

skadeståndsskyldigheten.

Chefen för flygkrigsskolan har anfört, bland annat, att Hansson iakttagit

ett gott uppförande under sin tjänstetid, samt att hans strävan att snabbt

fullgöra tjänsteuppdraget kunde förklara hans uraktlåtenhet att i detta fall

följa gällande föreskrifter.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen hava, under hänvisning bland

annat till Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut i liknande ärende, hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen, att Hansson befriades från ifrågavarande

skadeståndsskyldighet av 220 kronor samt att beloppet måtte få avskrivas

ur flygvapnets räkenskaper.

Statskontoret har i yttrande den 30 maj 1939 anfört, att ämbetsverket, även

örn viss tvekan kunde råda huruvida den gjorda ansökningen borde bifallas,

ansåge sig icke böra framställa någon erinran mot att Hansson befriades från

honom ålagd ersättningsskyldighet.

Departements- Med hänsyn till de i ärendet föreliggande omständigheterna finner jag mig

chefen. böra tillstyrka, att Hansson befrias från ifrågavarande ersättningsskyldighet

å 220 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Sixten Hans Hansson må befrias från honom jämlikt

flygkrigsskolans krigsrätts utslag den 10 oktober 1938 åliggande

skyldighet att till kronan utgiva skadestånd med 220 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 65.

2:o.

Den 15 december 1938 ombesörjde dåvarande volontären vid Bodens

artilleriregemente Anders Hugo Gjerswold och värnpliktige nr 261 59/1938

Bror Lennart Marcus flyttning av en kronan tillhörig traktor från ett uppvärmt

till ett kallt garage inom regementets område, varvid de underläto att tillse,

att vattnet i kylaren till traktorns motor varit avtappat med den påföljd, att i

kylaren kvarvarande vatten frös och söndersprängde motorblocket.

Efter åtal vid regementets krigsrätt dömdes Gjerswold och Marcus genom

krigsrättens utslag den 4 februari 1939 för vad de sålunda låtit komma sig

till last jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att vardera undergå disciplinstraff

av vaktarrest i två dagar samt förpliktades att, vilkendera bäst gälda

gitte, ersätta kronan den å motorblocket uppkomna skadan med 622 kronor

38 öre.

Krigshovrätten, där Gjerswold och Marcus anfört besvär över krigsrättens

utslag, fann genom utslag den 21 mars 1939 skäl icke vara anfört, som föranledde

ändring i överklagade utslaget. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken

ägde Gjerswold och Marcus ej fullfölja talan mot krigshovrättens utslag.

Hos Kungl. Maj:t hava sedermera såväl Gjerswold som Marcus under framhållande

av sin svaga ekonomiska ställning anhållit om befrielse från den dem

ålagda ersättningsskyldigheten.

Chefen för Bodens artilleriregemente har med hänsyn till de ömmande omständigheterna

tillstyrkt bifall till ansökningarna.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement hava i utlåtande den 16 maj

1939 anfört, att, med hänsyn till vad i ärendet upplysts beträffande sökandenas

ekonomiska omständigheter och då den av dem visade vårdslösheten i betraktande

av det ådömda straffet icke torde få betecknas såsom grov, vägande

billighetsskäl syntes tala för att de befriades från den dem ålagda ersättningsskyldigheten.

Statskontoret har i utlåtande den 30 maj 1939 förklarat sig med hänsyn till

i ärendet föreliggande omständigheter icke hava något att erinra mot att

sökandena befriades från dem ålagd ersättningsskyldighet.

I anslutning till vad myndigheterna anfört finner jag mig böra tillstyrka, Deyartementsatt

Gjerswold och Marcus befrias från ifrågavarande ersättningsskyldighet till chefenkronan.

Jag hemställer fördenskull, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

medgiva,

att Anders Hugo Gjerswold och Bror Lennart

Marcus må befrias från dem jämlikt krigshovrättens utslag den

21 mars 1939 åliggande skyldighet att till kronan utgiva ersättning

med 622 kronor 38 öre.

3:o.

Den 25 september 1939 inträffade under första pansarvärnskompaniets vid

Göta livgarde förläggning vid Yombs Nygård i Malmöhus län en eldsolycka

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 65.

i ett tält, därvid såväl tältet som viss i detsamma befintlig tyg- och intendenturmateriel

förstördes av eld. Anledningen till eldsolyckan synes hava varit, att

den eld som uppgjorts i tältet icke ägnats vederbörlig tillsyn av de personer,

vilka vid tillfället i fråga befunnit sig i tältet, nämligen värnpliktiga nr 4047

45/1938 Ingvar Lundin och nr 109 33/1938 Torsten Vilhelm Andersson.

Lundin och Andersson ålades sedermera, efter yrkande av åklagare, av

krigsrätten vid Södra skånska infanteriregementet genom utslag den 10

oktober 1939, enär de genom bristande uppmärksamhet finge anses hava

vållat ifrågavarande eldsolycka, vilkendera gälda gitte, att ersätta kronan

för den därigenom uppkomna skadan med sammanlagt 1,987 kronor 84 öre.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en av chefen för Södra skånska infanteriregementet, jämte eget yttrande,

den 14 november 1939 överlämnad ansökning hava Lundin och Andersson

gemensamt anhållit att — med hänsyn till sin svaga ekonomiska ställning och

små inkomster under såväl sitt civila arbete som framförallt under militärtjänstgöringen

och då de icke ägde möjlighet att inom rimlig tid ersätta

skadan — bliva befriade från ifrågavarande skadeståndsskyldighet.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Lundin för år 1939 taxerats till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt till 1,550 kronor samt att Andersson

för år 1939 taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt till 990 kronor.

Chefen för Södra skånska infanteriregementet har anfört, att enär krigsrättens

utslag innebure, att Lundin och Andersson visserligen genom

bristande uppmärksamhet hade vållat ifrågavarande eldsolycka och krigsrätten

därför prövat rättvist ålägga dem att ersätta kronan för den därigenom uppkomna

skadan, men krigsrätten däremot icke funnit nämnda bristande uppmärksamhet

därutöver påkalla straff, med hänsyn till Lundins och Anderssons

svaga ekonomiska ställning deras ansökning att bliva befriade från ersättningsskyldighet

syntes vara behjärtansvärd.

Arméförvaltningens tyg- och intendenturdepartement hava i utlåtande den

4 december 1939 anfört bland annat följande:

Med avseende å föreliggande ansökning finge departementen erinra om vad

1935 års riksdag i sin skrivelse nr 156 uttalat i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående befrielse för viss befattningshavare från honom ådömd

betalningsskyldighet till kronan. Med hänsyn till berörda riksdagsuttalande

funne departementen sig icke kunna förorda, att Lundins och Anderssons

skuld till statsverket helt efterskänktes. Emellertid syntes det sannolikt, att

icke ringa svårigheter skulle möta för Lundin och Andersson att fullgöra sin

ifrågavarande betalningsskyldighet, samt att utsikterna för kronan att inom

rimlig tid av dem utfå hela det utdömda beloppet vore relativt små. Departementen

finge därför föreslå, att den av riksdagen antydda vägen att låta de

försumliga inbetala en del av det till betalning fastställda beloppet i detta fall

anlitades, och finge departementen för sin del föreslå, att Lundin och Andersson

mot inbetalande senast den 1 juli 1941 av visst belopp, förslagsvis tillhopa

femton procent av det utdömda beloppet eller (_15 x 1’987. 84) _298 kronor

100

18 öre eller i avrundat tal 300 kronor, befriades från skyldighet att gälda åter
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 65.

stoden av deras skuld till kronan enligt ovannämnda utslag. Av praktiska

skäl syntes emellertid sådan befrielse böra inträda för vederbörande så snart

lian inom angiven tid erlagt hälften av sistnämnda belopp, alltså 150 kronor.

Statskontoret bär i utlåtande den 20 december 1939 anfört, att med hänsyn

till att sökandena genom jämförelsevis grov vårdslöshet kunde anses hava

vållat ifrågavarande eldsolycka, statskontoret funne sig icke kunna tillstyrka

helt efterskänkande av den sökandena ådömda skadeståndsskyldiglieten. I

likhet med tyg- och intendenturdepartementen ville statskontoret emellertid

icke motsätta sig, att ersättningen begränsades till viss del av det utdömda

beloppet att inbetalas senast den 1 juli 1941. Enligt ämbetsverkets förmenande

borde — i motsats till vad departementen föreslagit — envar av de sökande

med hänsyn till det utdömda beloppets storlek åläggas att gälda 300 kronor.

För den händelse någon av sökandena utkallades till beredskapstjänst, syntes

en mot tjänstgöringen svarande förlängning av tidsfristen för skadeståndsbeloppets

inbetalande böra medgivas.

Av utredningen i ärendet synes framgå, att avsevärda svårigheter skulle Departementsmöta

för Lundin och Andersson att fullgöra sin ifrågavarande betalningsskyl- chefendighet

samt att utsikterna för kronan att inom rimlig tid av dem utfå hela

det utdömda beloppet äro små. Med anledning härav anser även jag, att ersättningen

bör begränsas till viss del av det utdömda beloppet att inbetalas

senast den 1 juli 1941. I fråga örn beloppets storlek föreligga delade meningar

så tillvida, att tyg- och intendenturdepartementen ansett envar av de värnpliktiga

böra åläggas att gälda 150 kronor, under det att statskontoret i sådant

hänseende föreslagit ett belopp av 300 kronor. Såsom framgår av statskontorets

utlåtande har ämbetsverket ansett, att de värnpliktiga genom jämförelsevis

grov vårdslöshet vållat den ifrågavarande eldsolyckan. Av handlingarna

i ärendet framgår, att eldsolyckan torde hava uppkommit genom att

ingendera av de värnpliktiga haft sin uppmärksamhet tillräckligt riktad å

elden och att till följd därav genom gnistor från den brinnande granveden

den i tältet befintliga halmen antänts, innan de lagt märke därtill. Ehuru de

värnpliktiga härvidlag uppenbarligen begått en försummelse, torde det dock

böra uppmärksammas, att vederbörande åklagare icke yrkat ansvar å dem i

anledning av försummelsen. Vid angivna förhållanden anser jag skadeståndet

böra begränsas till ett belopp, som mera syftar till att markera den föreliggande

skadeståndsskyldiglieten än till att utkräva verklig betalning; ett belopp

av 50 kronor för en var av Lundin och Andersson synes därvid vara tillfyllest.

I likhet med statskontoret anser jag, att för den händelse någon avsökandena

utkallas till beredskapstjänst, en skälig förlängning av tidsfristen

för skadeståndsbeloppets inbetalande bör kunna medgivas. Sådant medgivande

torde böra bliva beroende på Kungl. Maj:ts prövning efter ansökning

av vederbörande.

Jag hemställer således, att Kungl. Majit mätte föreslå riksdagen medgiva,

att envar av Ingvar Lundin och Torsten Vilhelm

Andersson må, därest han före den 1 juli 1941 eller den

senare tidpunkt Kungl. Majit må bestämma till arméförvalt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 65.

ningen inbetalar ett belopp av 50 kronor, befrias från återstoden

av den honom jämlikt regementskrigsrättens vid Södra skånska

infanteriregementet utslag den 10 oktober 1939 åliggande skadeståndsskyldighet.

4:o.

Den 6 oktober 1939 inträffade under förläggning av första tunga plutonen

av Södra skånska infanteriregementet i närheten av Harlösa gård i Malmöhus

län en eldsolycka i ett tält, därvid såväl tältet som viss i detsamma befintlig

intendenturmatereiel förstördes eller skadades av eld. Anledningen till eldsolyckan

synes hava varit, att värnpliktige nr 204 3/1936 Gösta Ivarsson,

förfarit vårdslöst med avseende å övervakandet av i tältet uppgjord eld, i det

han, oaktat han varit ensam i tältet, mot givna instruktioner lämnat detsamma,

utan att elden varit helt släckt.

Ivarsson ålades sedermera, efter talan av åklagare, av regementskrigsrätten

vid Södra skånska infanteriregementet genom utslag den 25 oktober 1939,

enär eldsolyckan finge anses hava vållats genom Ivarssons vårdslöshet, att

ersätta kronan för den därigenom uppkomna skadan med ett belopp av 948

kronor 47 öre. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Uti en av chefen för Södra skånska infanteriregementet, jämte eget

yttrande, den 16 november 1939 överlämnad skrift har Ivarsson — under

åberopande bland annat av att hans årliga inkomst, som i normala fall belöpt

sig till omkring 2,500 kronor, under år 1939 minskats genom att han icke

åtnjutit någon lön under tiden från den 3 september, då han inkallats till

tjänstgöring med anledning av den förstärkta försvarsberedskapen — anhållit

örn befrielse från ifrågavarande ersättningsskyldighet.

Chefen för Södra skånska infanteriregementet har anfört, att enär krigsrättens

utslag innebure, att Ivarsson visserligen genom bristande uppmärksamhet

finge anses hava vållat ifrågavarande eldsolycka och krigsrätten därför

prövat rättvist ålägga honom att ersätta kronan för den därigenom uppkomna

skadan, men krigsrätten däremot icke funnit nämnda bristande uppmärksamhet

därutöver påkalla straff, med hänsyn till Ivarssons svaga ekonomiska

ställning hans ansökning att bliva befriad från ersättningsskyldighet

syntes vara behjärtansvärd.

Arméförvaltningens intendentur- och civila departement hava i utlåtande

den 11 december 1939 anfört bland annat följande:

Med avseende å föreliggande ansökning finge departementen erinra örn

vad 1935 års riksdag i sin skrivelse nr 156 uttalat i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående befrielse för viss befattningshavare från honom

ådömd betalningsskyldighet till kronan. Med hänsyn till berörda riksdagsuttalande

ansåge departementen sig icke kunna förorda, att Ivarssons skuld

till statsverket helt efterskänktes. Emellertid syntes det sannolikt, att icke

ringa svårigheter skulle möta för Ivarsson att fullgöra sin ifrågavarande

betalningsskyldighet samt att utsikterna för kronan att inom rimlig tid av

honom utfå liela det utdömda beloppet vore relativt små. Departementen finge

därför föreslå, att den av riksdagen antydda vägen att låta den försumlige

inbetala en del av det till betalning fastställda beloppet i detta fall anlitades,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 65.

7

och finge departementen för sin del föreslå, att Ivarsson mot inbetalande

senast den 1 juli 1941 av visst belopp, förslagsvis 150 kronor, befriades från

skyldigheten att gälda återstoden av sin skuld enligt ovanberörda utslag.

Statskontoret har i utlåtande den 23 december 1939 anfört, att, med hänsyn

till att Ivarsson genom vårdslöshet vållat ifrågavarande eldsolycka, statskontoret

funne sig icke kunna tillstyrka ett efterskänkande av sökanden

ådömd skadeståndsskyldighet. I likhet med departementen ville statskontoret

emellertid icke motsätta sig, att ersättningen begränsades till viss del

av det utdömda beloppet att inbetalas senast den 1 juli 1941. Med åberopande

av sitt utlåtande den 20 december 1939 angående befrielse från betalningsskyldighet

för värnpliktiga I. Lundin och T. Y. Andersson (se föregående

punkt) föreslog statskontoret, att ersättningsbeloppet för Ivarsson fastställdes

till 300 kronor. För den händelse Ivarsson utkallades till beredskapstjänst,

syntes en mot denna tjänstgöring svarande förlängning av tidsfristen för

skadeståndsbeloppets inbetalande böra medgivas.

På i huvudsak samma grunder som anförts under nästföregående punkt Departementsrörande

befrielse för värnpliktiga I. Lundin och T. V. Andersson från viss chefe,>- ersättningsskyldighet finner jag mig böra föreslå, att jämväl Ivarsson må befrias

från den honom åliggande skadeståndsskyldigheten mot inbetalande på motsvarande

sätt av ett belopp av 50 kronor. Jag hemställer sålunda, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Gösta Ivarsson må, därest han före den 1 juli 1941 eller

den senare tidpunkt Kungl. Majit må bestämma till arméförvaltningen

inbetalar ett belopp av 50 kronor, befrias från återstoden

av den honom jämlikt regementskrigsrättens vid Södra

skånska infanteriregementet utslag den 25 oktober 1939 åliggande

skadeståndsskyldighet.

5:o.

Den 15 juli 1924 inträffade i Rinkaby i Kristianstads län en sammanstötning

mellan en kronan tillhörig automobil och en aktiebolaget Biltur tillhörig

automobilomnibus, varvid sistnämnda fordon tillfogades vissa skador.

Vid olyckstillfället hade föraren å kronans automobil, värnpliktige M. Pettersson,

som haft i uppdrag att i tjänsteärende framföra densamma, överlämnat

styrratten till dåvarande volontären vid fälttelegrafkåren, numera tyghantverkaren

vid flygvapnet G. E. Rahm, vilken icke innehade körkort.

Sedan åtal anställts vid Villands häradsrätt mot Rahm och Pettersson,

förpliktade häradsrätten dem genom utslag den 20 oktober 1924 att, en för

båda och båda för en, till aktiebolaget Biltur utgiva ersättning för de omförmälda

automobilomnibus tillfogade skadorna med 2,440 kronor 90 öre.

Därjämte dömdes en var av dem jämlikt 39 § förordningen örn motorfordon

den 15 juni 1923 att böta 125 kronor till kronan.

På talan av aktiebolaget Biltur förpliktade hovrätten över Skåne och

Blekinge genom dom den 11 december 1925, som vunnit laga kraft, jämväl

Kungl. Majit och kronan i egenskap av ägare till den automobil, vars förare

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:1s proposition nr 65.

vållat omförmälda sammanstötning, att till bolaget utgiva nyssnämnda belopp,

2,440 kronor 90 öre, jämte 5 % årlig ränta därå från stämningsdagen

den 4 september 1924, till dess betalning skedde, ävensom att ersätta bolagets

rättegångskostnader med 200 kronor jämte kostnader för protokollslösen.

På grund av hovrättens dom utbetalade arméförvaltningens intendentsdepartement

från sitt försträckningskonto till aktiebolaget Biltur ett

belopp av 2,605 kronor 67 öre. För utfående av de utdömda rättegångskostnaderna

hänvisades bolaget att vända sig till statskontoret eller Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län.

På yrkande av intendentsdepartementet förpliktades därefter Bahm genom

Linköpings domsagas häradsrätts utslag den 3 maj 1926 att till Kungl. Majit

och kronan såsom ersättning för vad kronan måst erlägga på grund av förenämnda

dom utgiva 2,805 kronor jämte 5 % ränta därå från stämningsdagen

den 11 mars 1926, tills betalning skedde, ävensom att ersätta kronans rättegångskostnader

med 25 kronor. Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Genom Snevringe häradsrätts utslag den 23 november 1926 har jämväl

kronans fordran hos Pettersson blivit domfäst.

Sedan intendentspartementet hos flygstyrelsen anhållit, att styrelsen

måtte vidtaga åtgärd för att kronans ifrågavarande fordran hos Bahm måtte

bliva kronan gottgjord genom kvittning mot Bahm tillkommande avlöningsförmåner,

anhöll Bahm uti en av flygstyrelsen, jämte eget yttrande, till intendentsdepartementet

ingiven, till Kungl. Majit ställd skrift den 28 januari

1936 att bliva befriad från honom jämlikt Linköpings domsagas häradsrätts

utslag den 3 maj 1926 åliggande betalningsskyldighet till kronan.

Uti yttrande över nämnda ansökning den 22 februari 1936 anförde arméförvaltningens

intendents- och civila departement bland annat, följande:

Jämlikt brev den 18 november 1927 hade Kungl. Majit medgivit, att till

gäldande av de utav hovrätten över Skåne och Blekinge utdömda, av intendentsdepartementet

förskjutna kostnaderna ett belopp av 2,605 kronor 67

öre finge utbetalas från lantförsvarets anslag till extra utgifter, varjämte

föreskrivits, att det belopp, som framdeles kunde komma att indrivas från

Kahm och Pettersson, skulle tillgodoföras nämnda anslag.

Vid utmätningsförsök, senast verkställda under år 1935, för utfående av

kronans ifrågavarande fordran hos Kahm och Pettersson hade båda befunnits

sakna utmätningsbara tillgångar.

Beträffande Kålmis förmåga att fullgöra sin ifrågavarande betalningsplikt

hade framgått av ett från flygstyrelsen till intendentsdepartementet inkommet

intyg, att hans och hans hustrus gemensamma löneförmåner vid 4. flygkåren,

där Kahm vore tyghantverkare och hustrun omhänderhade skötseln av telefonväxeln,

för månad uppginge till 548 kronor. Enligt Bahms egen uppgift

hade han att fullgöra försörjningsplikt gentemot sin moder med 25 kronor

för månad.

Med avseende å den av Kahm gjorda framställningen finge departementen

erinra om vad 1935 års riksdag i sin skrivelse, nr 156, uttalat i anledning

av Kungl. Majits proposition angående befrielse för marindirektören

Falkman från viss betalningsskyldighet. Med hänsyn till berörda riksdagsuttalande,

och då den förseelse, till vilken Rahm gjort sig skyldig, finge

anses vara av jämförelsevis allvarlig beskaffenhet, funne departementen sig

icke kunna förorda, att Rahms skuld till statsverket helt efterskänktes.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 65.

9

Emellertid syntes det sannolikt, att icke ringa svårigheter skulle mota för

Rahm att fullgöra sin ifrågavarande betalningsskyldighet samt att utsikterna

för kronan att inom rimlig tid av honom utfå hela det utdömda beloppet

jämte ränta vore relativt små. Departementen finge därför föreslå, att den

av riksdagen antydda vägen att låta den försumlige inbetala en del av det

till betalning fastställda beloppet i detta fall anlitades, och finge departementen

för sin del ifrågasätta, att Rahm mot inbetalande senast den 1 juli

1937 av förslagsvis 1,200 kronor befriades från skyldigheten att gälda återstoden

av sin skuld till kronan.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde departementen, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen medgiva, att Rahm finge, därest han senast

den 1 juli 1937 till arméförvaltningen erlade ett belopp av 1,200 kronor,

befrias från återstående betalningsskyldighet till kronan enligt Linköpings

domsagas häradsrätts förenämnda utslag den 3 maj 1926.

I utlåtande den 29 februari 1936 biträdde statskontoret vad arméförvaltningens

intendents- och civila departement hemställt.

I proposition, nr 186, till 1936 års riksdag föreslog Kungl.

Majit, i anslutning till vad myndigheterna sålunda yttrat, att Rahm finge,

därest han senast den 1 juli 1937 till arméförvaltningen inbetalade ett belopp

av 1,200 kronor, befrias från återstående betalningsskyldighet till kronan

enligt Linköpings domsagas häradsrätts utslag den 3 maj 1926.

Sedan riksdagen i skrivelse nr 223 i anledning av Kungl. Majits nyssnämnda

proposition därtill lämnat sitt medgivande, förordnade Kungl. Majit i brev

den 22 maj 1936, att Rahm skulle, därest han senast den 1 juli 1937 till

arméförvaltningen inbetalade ett belopp av 1,200 kronor, befrias från återstående

betalningsskyldighet till kronan enligt Linköpings domsagas häradsrätts

omförmälda utslag den 3 maj 1926.

Uti en av arméförvaltningens intendentur- och civila departement, jämte

eget yttrande, den 24 november 1939 ingiven skrift har nu Rahm — med förmälan,

att han intill oktober månad 1939 genom avdrag å lön inbetalt tillsammans

1,200 kronor av ifrågavarande skadestånd men att detta icke kunnat ske

utan avsevärda ekonomiska svårigheter — anhållit om befrielse från vidare

betalningsskyldighet, oaktat han icke kunnat fullgöra den genom Kungl. Maj :ts

beslut fastställda inbetalningsskyldigheten inom föreskriven tid.

Arméförvaltningens intendentur- och civila departement hava i sitt förenämnda

yttrande bland annat anfört, att Rahm med hänsyn till de inkomster

han och hans hustru åtnjutit syntes utan större svårighet hava bort till

kronan före den 1 juli 1937 kunna inbetala det till 1,200 kronor reducerade

skadeståndsbeloppet. Då så emellertid icke skett och med hänsyn jämväl

till omständigheterna vid den trafikolycka, i följd varav skadeståndsbeloppet

utdömts, ansåge departementen skäl icke föreligga att tillstyrka bifall till

den nu gjorda ansökningen. Flygförvaltningen hade vid ansökningens överlämnande

till intendenturdepartementet ansett sig böra tillstyrka densamma.

Statskontoret har i yttrande den 20 december 1939 anfört, att ämbetsverket

visserligen funne betänkligheter möta mot ett efterskänkande av Rahms ifrågavarande

skuld till kronan men dock med hänsyn till vad i ärendet anförts icke

Bihang lill riksdagens protokoll 1940. 7 sami. Nr 65. km 40 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

10 Kungl. Majus proposition nr 65.

ville motsätta sig, att skulden delvis eftergåves; statskontoret ville för sin

del föreslå, att Bahm mot inbetalande av ytterligare 200 kronor — ett belopp

som tillsammans med tidigare inbetalt belopp av 1,200 kronor utgjorde hälften

av skadeståndsbeloppet —- befriades från sin därefter återstående ersättningsskyldighet

till statsverket.

I likhet med statskontoret anser jag mig böra föreslå, att Bahm mot inbetalande

av ytterligare 200 kronor befrias från sin därefter återstående

ersättningsskyldighet till statsverket. Det torde få ankomma pa Kungl. Majit

att bestämma den tidpunkt, inom vilken ifrågavarande betalningsskyldighet

skall vara fullgjord.

Under åberopande av det anförda hemställer jag alltså, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att tyghantverkare!! vid flygvapnet G. E. Bahm må, därest

han inom tid, som av Kungl. Majit må bestämmas, inbetalar ett

ytterligare belopp av 200 kronor, befrias från återstående betalningsskyldighet

till kronan enligt Linköpings domsagas

häradsrätts utslag den 3 maj 1926.

6:o.

Sedan dåvarande furiren vid fälttelegrafkåren J. V. Lind för vartdera av

budgetåren 1926/27 och 1927/28 uppburit studiestipendium å 1,000 kronor

från anslaget till studiestipendier åt underofficerare och furirer, avseende

förvärvande av kompetens för fortsatt utbildning vid krigsskolan till officer

eller reservofficer, samt Lind jämlikt bestämmelse i brevet den 13 oktober

1927 angående användningen under sistnämnda budgetår av sagda anslag

avgivit förbindelse att kvarsta i tjänst minst till och med den 30 april 1930,

anhöll Lind, som avlagt studentexamen den 16 juni 1928, i en den 9 juli

1928 dagtecknad ansökan örn avsked från sin beställning vid kåren. Såsom

skäl för denna ansökan anförde Lind, att han önskade ägna sig åt prästyrket

och därför ville påbörja studier för avläggande av prästexamen.

Genom beslut den 17 augusti 1928 medgav Kungl. Majit, att Lind finge

omedelbart erhålla avsked fran sm anställning vid fälttelegrafkåren, under

villkor att han antingen vid avskedet återbure de av honom uppburna

stipendiebeloppen eller ock avgåve skriftlig förbindelse att senast inom fem

år från avskedsdagen återbetala samma belopp samt att, räknat från och med

sistnämnda dag, erlägga fem procent årlig ränta å vad som icke återburits.

Uti en av arméförvaltningens civila departement, jämte eget yttrande, den

27 december 1938 ingiven skrift har Lind, som dåmera tjänstgjorde såsom

kyrkoadjunkt i Burträsk och numera är komminister i Jöms församling, anhållit

örn efterskänkande av sin skuld till kronan i enlighet med en av honom

på grund av bestämmelserna i nyssnämnda beslut den 24 augusti 1928 avgiven

skuldförbindelse. Till stöd för denna anhållan har Lind anfört, att han, som

hade försörjningsplikt gentemot hustru och barn, på grund av sina ringa inkomster

såsom e o. prästman trots sträng sparsamhet nödgats ådraga sig

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr 6''ä

11

ytterligare skulder. Av den å skulden till Kronan upplupna räntan, som uppginge

till omkring 1,000 kronor, hade Lind inbetalat ett sammanlagt belopp

av 825 kronor. För den händelse ansökningen örn efterskänkande av skulden

å 2,000 kronor bifölles, förbunde sig Lind att återbetala de återstående 175

kronorna av räntebeloppet.

Arméförvaltningens civila departement har i sitt yttrande anfört följande:

Anledningen till att Lind icke kunnat fullgöra sin återbetalningsskyldighet

i enlighet med den av honom meddelade förbindelsen syntes hava varit den

att Lind, som efter prästvigningen tjänstgjort såsom e. o. prästman i olika

församlingar, för sitt arbete åtnjutit jämförelsevis obetydlig avlöning. Sålunda

hade av inhämtad upplysning framgått, att hans årliga" avlöning ännu i början

av år 1936 understeg 4,000 kronor. Från och med den 1 mars 1936 hade

emellertid Lind börjat avbetala sin skuld med 25 kronor i månaden, varför

skulden efter avbetalning under december månad 1938 minskats med tillhopa

850 kronor. Med hänsyn till Linds svaga ekonomiska ställning och då

han vöre gift och hade barn, ansåge departementet billighetsskäl tala för ett

efterskänkande i viss omfattning av hans återstående skuld till kronan.

Departementet ville erinra, att i åtskilliga fall kronans fordringar hos enskilda

personer blivit helt eller delvis efterskänkta. Under åberopande härav hemställde

departementet, att Kungl. Maj:t måtte medgiva, att Lind, därest han

före viss tidpunkt inbetalade ytterligare ett belopp av 150 kronor, befriades

från återbetalning av sin därefter återstående skuld till kronan.

Statskontoret har i utlåtande den 4 februari 1939 anfört, att, då, såvitt

statskontoret kunde finna, tillräckliga skäl för efterskänkande av Linds skuld

till statsverket icke i ärendet åberopats och för övrigt ett bifall till ansökningen

skulle kunna medföra icke önskvärda konsekvenser för andra liknade

fall, statskontoret icke ansage sig kunna tillstyrka ansökningen. Därest

emellertid Kungl. Maj:t skulle finna skäl att tillmötesgå densamma, ville statskontoret

erinra, att för efterskänkande av kronans ifrågavarande fordran,

riksdagens medgivande vore erforderligt.

Till en början torde böra erinras därom, att frågor om eftergift och av Departementsskrivning

av kronans fordringar hos enskilda personer i allmänhet röra sig CÄef*”- om skadestånds- eller ersättningsskyldighet på grund av försummelse i

tjänsten eller betalningsskyldighet i enlighet med ingångna avtal av olika slag

samt låne- och borgensförbindelser. Såsom torde framgå av den föregående

redogörelsen har förevarande fordran ett annat ursprung. Då Lind uppbar

förenämnda studiestipendier, tillskapades icke därigenom något skuldförhållande;

han förband sig allenast, i enlighet med bestämmelserna för åtnjutande

av dylika stipendier, att kvarstå i tjänst minst till och med den 30

april tredje året efter det stipendiet uppburits. Först i och med att Lind efter

avlagd studentexamen sökte och erhöll avsked för att övergå till teologiska

studier uppställdes villkoret örn återbetalning av de uppburna stipendiebeloppen

jämte ränta.

Vid bedömande av frågan, huruvida Lind av billighetsskäl bör erhålla

lättnad i den honom åliggande betalningsskyldigheten, anser jag de nyss

anförda omständigheterna vid skuldförhållandets uppkomst i och för sig tala

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 6*5.

därför. I betraktande av att Lind, sedan han ådragit sig sin skuld till kronan,

påbörjat och fullföljt sina universitetsstudier och därefter haft jämförelsevis

små inkomster, med vilka han även haft att försörja hustru

och barn, synes det förklarligt, att han ej varit i stand helt fullgöra

sina skyldigheter enligt den avgivna förbindelsen. Enligt vad som från arméförvaltningens

civila departement inhämtats har Lind numera inbetalat tillhopa

925 kronor å sin skuld. Bortser man från ränta, skulle Lind, om han

inbetalade ytterligare 75 kronor, ha återbetalat hälften av de uppburna

stipendiebeloppen. Med hänsyn till de uppoffringar som det tydligen skulle

innebära för Lind och hans familj att inom rimlig tid inbetala hela skulden,

anser jag starka billighetsskäl tala för att Lind befrias från vad därefter skulle

återstå av densamma. Att en dylik befrielse skulle medföra betänkliga konsekvenser

av prejudicerande natur, lärer icke vara att befara, då föreliggande fall

synes vara egenartat.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att komministern -T. V. Lind må, därest han inbetalar ett

ytterligare belopp av 75 kronor, befrias från återstående betalningsskyldighet

till kronan på grund av den av honom den 24

augusti 1928 utfärdade skuldförbindelsen.

Yad departementschefen under punkterna Ilo—6:o hemställt,

däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar

Hans Majit Konungen bifalla samt förordnar, att

proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Wikland.

Stockholm VMO. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:107 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för vicekorpralen S. H. Hansson nii. fl. från ersättningsskyldighet. s. 1 i texten
  2. SU 1940:56 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för vicekorpralen S. H. Finnsson m. fl. från ersättningsskyldighet. s. 5 i texten