Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting, m. m

1940-02-23 · 87 sidor, varav 83 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 83 av 87 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:89, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

1

Nr 89.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924

(nr 349) om landsting, m. m.; given Stockholms slott

den 23 februari 1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om

landsting;

2) lag örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus;

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 4 juni 1937 (nr 298) om

anställande av distriktsbarnmorskor m. m.; samt

4) lag om ändring i vissa delar av epidemilagen den 19 juni 1919 (nr

443).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 89-

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om

landsting.

Härigenom förordnas, dels att 32 § samt 39—41 §§ lagen den 20 juni 1924

om landsting1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock

att i lagen efter 40 § skall införas en ny paragraf, betecknad 40 a §, av nedan

angivet innehåll:

32 §.

Val av ledamöter och suppleanter i landstingets förvaltningsutskott samt

av personer för beredning, varom förmäles i 31, 40 a och 42 §§, så ock av

revisorer och revisorssuppleanter, som avses i 53 §, skall, där två eller flera

personer skola utses, vara proportionellt, därest det begäres av minst så

många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes

antal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Om

förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

39 §.

Landstinget skall---å förvaltningsutskottet;

att avgiva förslag till utgifts- och inkomststat för landstinget; samt

att till landstinget avgiva berättelse över sin verksamhet under tiden från

senaste lagtima möte.

I den —--dess möten.

40 §.

Landstinget antager---ledamöternas antal.

I reglementet äger landstinget tillika bestämma, huruvida och i vilken

omfattning de utskottet tillkommande bestyren skola fördelas å två eller

flera särskilda avdelningar av utskottet. Där utskottet skall vara uppdelat

på avdelningar, må landstinget i reglementet kunna föreskriva, att dessa avdelningar

skola av landstinget utses genom särskilda val. Har uppdelning

skett, ankommer dock å utskottet samfällt att uppgöra det förslag till utgifts-

och inkomststat, som skall föreläggas landstinget, ävensom att hava

överinseendet över den ekonomiska förvaltning, som utövas av beredning,

1 Senaste lydelse av 32 § se SFS 1930: 256.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

3

varom förmäles i 40 a §, och med eget yttrande till landstinget överlämna

de framställningar från sådan beredning, som ankomma på landstingets

handläggning.

Utskottet och — — — sina åligganden.

40 a §.

1 mom. Ledningen av landstingets hälso- och sjukvårdande verksamhet

skall, i den mån icke genom lag eller författning annorlunda föreskrives,

enligt landstingets bestämmande utövas av en gemensam hälso- och sjukvårdsberedning

eller ock av en särskild hälsovårds- och en särskild sjukvårdsberedning.

Beredning skall bestå av minst fem för en tid av fyra kalenderår av landstinget

valda ledamöter jämte lika antal för samma tid utsedda suppleanter.

Beredningen utser inom sig ordförande och vice ordförande. Landstinget

bestämmer den ordning, i vilken beredningen har att fatta beslut.

2 mom. Där landsting finner sådant lämpligt, må landstinget besluta, att

beredning skall utgöras av förvaltningsutskottet eller viss avdelning därav.

3 morn. Till sammanträde med beredning skall förste provinsialläkaren

kallas med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten

samt att få sin mening antecknad till protokollet.

A mom. Angående hälso- och sjukvårdsberednings verksamhet gäller i

övrigt vad därom stadgas i lag eller författning.

41 §.

Till ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet eller i beredning, som

avses i 40 a §, må kunna utses annan än landstingsman.

I avseende på villkoren för valbarhet till ledamot eller suppleant i utskott

eller beredning, som i första stycket sägs, ävensom angående befogenhet

att innehava sådant uppdrag och rättighet att avsäga sig detsamma gäller

i motsvarande tillämpning vad i 6 § är stadgat örn landstingsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

Landsting har att vid lagtima möte år 1940 fatta de beslut och företaga de

val, som må påkallas för denna lags ikraftträdande nämnda dag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Förslag

till

Lag

om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Landsting, så ock stad, som ej deltager i landsting, åligger att för dem,

som hava sin vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller staden,

ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan

drager försorg om sådan vård. I enahanda omfattning bör landsting liksom

stad, som nyss nämnts, ombesörja anstaltsvård vid barnsbörd.

Vård, som ovan avses, må ock ombesörjas av kommun, vilken deltager i

landsting.

Denna lag äger icke tillämpning å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet;

och skall vad däri finnes stadgat endast i den mån nedan föreskrives

gälla anstaltsvård, varom föreskrifter äro meddelade i epidemilagen,

samt anstaltsvård för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, kroniskt

kroppssjuka eller konvalescenter.

2 §■

1. Sjukhus anses vara drivet av landsting eller kommun, därest landstinget

eller kommunen eller sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager,

helt eller till viss kvotdel i sista hand ansvarar för driftkostnaden.

2. Med sjukhus förstås nedan i denna lag sjukvårdsanstalt, som drives av

landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt eller

lyder under militär myndighet.

Sjukhus, som ej är inrättat uteslutande för vård av tuberkulossjuka, benämnes

lasarett, om det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets

svårare eller lindrigare art, och eljest sjukstuga. Sjukhus, som är inrättat

uteslutande för vård av tuberkulossjuka (tuberkulossjukvårdsanstalt), benämnes

sanatorium, örn det är avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens

art, och eljest tuberkulossjukstuga.

För sjukvård ansvarig läkare benämnes, där fråga ej är om läkare, som

avses i 17 eller 25 §, vid lasarett lasarettsläkare, vid sjukstuga sjukstuguläkare,

vid sanatorium sanatorielåkare och vid tuberkulossjukstuga tuberkuloss

jukstuguläkare.

3 §•

Landstings samfällda förvaltningsutskott åligger i fråga om landstingets

sjukhusväsende att, på sätt i lagen om landsting stadgas, hava överinseende

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

5

över den ekonomiska förvaltningen inom de organ, som enligt landstingets

bestämmande handhava ledningen och förvaltningen av sjukhusen, och med

eget yttrande till landstinget överlämna de framställningar från sådant organ,

som ankomma på landstingets handläggning. Vad nu sagts gäller

även från övriga sjukhusorgan gjorda framställningar, i den mån dessa

ankomma på landstingets handläggning. Utskottet äger att i frågor rörande

landstingets sjukhusväsende verkställa den ytterligare beredning eller särskilda

utredning, som må finnas av omständigheterna påkallad, och till

landstinget inkomma med de särskilda framställningar och förslag, som därav

föranledas.

4 §•

Den centrala ledningen av landstingets sjukhusväsende utövas i den örn

fattning här nedan sägs av landstingets sjukvårdsberedning.

Sådan sjukvårdsberedning åligger:

1) att med uppmärksamhet följa sjukhusväsendets behov och utveckling

inom landstingsområdet;

2) att till landstinget avgiva utlåtande och förslag i anledning av såväl

de särskilda för landstingets sjukhus tillsatta direktionernas förslag till avlönings-

samt utgifts- och inkomststater som ock övriga av direktionerna

gjorda framställningar, vilka avse åtgärd av landstinget;

3) att, då någon sjukhusvården berörande fråga av beskaffenhet att

böra underställas landstinget förekommer, vari landstingets beslut icke utan

synnerlig olägenhet kan avvaktas, vidtaga erforderliga åtgärder; beslut av

sådan innebörd må dock icke gå i verkställighet, innan det godkänts av det

samfällda förvaltningsutskottet;

4) att, när behov därav föreligger, efter direktionernas hörande till landstinget

avgiva förslag angående ändrade grunder för legosängsavgifternas

utgående;

5) att till direktionerna göra de framställningar och erinringar rörande

sjukhusets administration och ekonomiska förvaltning, som av omständigheterna

påkallas;

6) att därutinnan meddela direktionerna erforderliga råd och anvisningar;

samt

7) att i övrigt fullgöra, vad som enligt lag eller annan allmän författning

eller landstingets beslut tillkommer sjukvårdsberedning.

I den mån icke annorlunda av landstinget bestämmes, skall det ankomma

på sjukvårdsberedningen att bereda och framlägga förslag, som avser inrättande

av nytt eller ändring av befintligt sjukhus, och tillkommer det

därvid beredningen att söka verka för främjande av största möjliga planmässighet

i landstingets sjukhusväsen samt för sådant ändamål, i den mån

omständigheterna det påkalla, söka samarbete med vederbörande statsmyndighet,

så ock med andra sjukvårdsberedningar.

Landsting må besluta, att sjukvårdsberedningen skall, på sätt landstinget

i varje särskilt fall föreskriver eller beredningen eljest finner lämpligt, om
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 89.

händerhava verkställande av vid landstingets sjukhus förekommande ny-,

till- och ombyggnadsarbeten, som ej äro av den ringa omfattning, att de

kunna hänföras till ordinarie underhåll.

Landsting äger ock att genom sjukvårdsberedningen eller annorledes i den

ordning och utsträckning, som finnes lämplig, anordna gemensam upphandling

för två eller flera sjukhus.

5 §■

1. Kommun, som driver sjukhus, är pliktig att åt lämplig kommunal

nämnd eller annat kommunalt organ uppdraga att vara sjukvårdsberedning

med skyldighet att i fråga om kommunens sjukhusväsende fullgöra den

verksamhet, som i avseende å landstings sjukhusväsende jämlikt 4 § åligger

sjukvårdsberedning.

Kommun må, där så befinnes lämpligt, uppdraga åt det kommunala

organ, som har att upprätta förslag till utgifts- och inkomststat för kommunen,

att fullgöra de åligganden, som enligt 3 § inom landsting tillkommer

samfällt förvaltningsutskott.

Ansvarar sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager, helt

eller till viss kvotdel i sista hand för driftkostnaden för sjukhus, skall, utan

hinder av vad i 4 § samt i första stycket av detta mom. är stadgat, verksamheten

såsom sjukvårdsberedning beträffande sjukhuset uppdragas åt

sammanslutningens styrelse eller annat dess organ.

Drives sjukhus gemensamt av landsting eller kommun och annan utan

att särskild sammanslutning bildats för ändamålet, skall nyssnämnda verksamhet

ankomma å sjukvårdsberedning, som enligt vad ovan sagts har befattning

med sjukhuset, eller, örn flera sådana beredningar finnas, å dessa

gemensamt.

Å organ, vilket har att i kommun eller för sammanslutning bereda förslag,

varom i 4 § tredje stycket förmäles, skall vad där stadgas äga motsvarande

tillämpning.

Bestämmelserna i 4 § fjärde och femte styckena skola äga motsvarande

tillämpning i avseende å kommun, så ock i avseende å sammanslutning, varom

i tredje stycket av detta mom. förmäles.

2. Vad nedan i denna lag finnes föreskrivet örn landsting skall i fråga

om sjukhus, för vars driftkostnad kommun eller sammanslutning, vari landsting

eller kommun deltager, helt eller till viss kvotdel i sista hand ansvarar,

tillämpas, såvitt angår landstinget såsom beslutande myndighet, i avseende å

det organ, som äger att besluta för kommunen eller sammanslutningen, och

eljest i avseende å kommunen eller sammanslutningen.

6 §.

Högsta tillsynen över sjukhus utövas av medicinalstyrelsen, vilken särskilt

har att ägna uppmärksamhet åt sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

7 §.

Vid sjukhus skall för dess behöriga skötande erforderlig personal finnas anställd.

Personalen skall vara så talrik och hava sin tjänstgöring så ordnad,

att nödig vila och ledighet kan beredas densamma.

Sjukhus skall vara försett med den utrustning, som med hänsyn till dess

ändamål kan anses av behovet påkallad.

Sjukstuga må ej vara försedd med mer än trettio vårdplatser; dock må med

medicinalstyrelsens medgivande ytterligare intill tjugu vårdplatser inrättas.

Tuberkulossjukstuga må ej hava mer än fyrtio vårdplatser.

Sjukhus, som har mer än tjugufyra vårdplatser, skall för vård av sådana

personer, som må å sjukhuset mottagas och på grund av smittsam sjukdom

eller av annan anledning icke utan olägenhet kunna vårdas å allmän sal,

vara försett med nödigt antal för sjuka å sådan sal avsedda särskilda rum.

8 §•

Landsting äger att genom sjukvårdsberedningen eller i den ordning eljest

finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och

av Konungen med stöd av 22 § eller eljest meddelade föreskrifter enhetligt

reglera anställningsvillkoren för personal vid av landstinget drivna sjukhus.

Har sådan reglering skett vare sig genom tjänste- och avlöningsreglementen

eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de givna bestämmelserna

lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och befattningshavare.

9 §•

Anläggning av sjukhus må ej påbörjas, förrän medicinalstyrelsen, efter

inhämtande av byggnadsstyrelsens yttrande, godkänt såväl den för sjukhuset

avsedda tomten som byggnadsritningar för sjukhusanläggningen samt

ritningar över uppvärmnings- och sanitärtekniska anordningar vid densamma.

Vad sålunda stadgats om anläggning av sjukhus skall i tillämpliga delar

gälla i avseende å inrättande av sjukhus i byggnad, som tidigare uppförts

för annat ändamål, så ock i fråga örn avsevärd till- eller ombyggnad av befintligt

sjukhus.

Då nytt sjukhus är färdigt att öppnas för begagnande, skall sjukvårdsberedningen

därom göra anmälan hos medicinalstyrelsen. Detsamma skall

gälla efter avsevärd tillbyggnad av sjukhus, så ock då sjukhus efter större

ombyggnad är färdigt att ånyo tagas i bruk.

10 §.

1. Den närmaste tillsynen vid och ansvaret för förvaltningen av sjukhus

skall utövas av en direktion, vilken utses av den, som driver sjukhuset.

Landsting äger besluta, att sjukvårdsberedningen skall utgöra direktion för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

ett eller flera sjukhus, som drivas av landstinget, ävensom att gemensam direktion

skall finnas för två eller flera dylika sjukhus.

2. Direktion skall bestå av minst tre för en tid av fyra kalenderår valda

ledamöter.

Direktion för sjukhus, för vars driftkostnad landsting i sista hand helt ansvarar,

utses av landstinget. Erfordras fyllnadsval före valtidens utgång,

skall sådant ske för den återstående delen av valtiden.

För ledamöterna skall finnas lämpligt antal suppleanter, vilka utses i enahanda

ordning och för samma tid som ledamöterna. Vid suppleantvalet skall

bestämmas, i vilken ordning suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

De år, då nyval av direktionsledamöter och suppleanter skall äga rum, har

direktionen att i god tid göra anmälan därom hos vederbörande sjukvårdsberedning.

Befattningshavare vid sjukhus må ej vara ledamot av sjukhusets direktion

eller suppleant för ledamot.

3. Beslutar landsting jämlikt 1 morn., att sjukvårdsberedningen eller en

för flera sjukhus gemensam direktion skall övertaga förvaltningen av sjukhus,

för vilket särskild direktion finnes tillsatt, skall sistnämnda direktions

uppdrag upphöra vid ingången av det år, från och med vilket beredningen

skall övertaga förvaltningen eller den gemensamma direktionen träda i verksamhet

beträffande sjukhuset.

4. Drives sjukhus gemensamt av landsting och annan och har ej för ändamålet

särskild sammanslutning bildats, skall avtal träffas om antalet direktionsledamöter

och suppleanter, som en var skall utse. I fråga om de ledamöter

och suppleanter, som skola utses av landstinget, skall vad i 2 mom.

stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

5. För nyinrättat sjukhus, som är avsett att förvaltas av särskild direktion,

skall direktion utses i så god tid, att den må kunna jämväl före sjukhusets

öppnande vidtaga på direktionen ankommande åtgärder.

6. Utgör sjukvårdsberedning direktion för ett eller flera sjukhus, skall

vad i denna lag och med stöd av densamma utfärdade bestämmelser sägs örn

direktion i tillämpliga delar lända till efterrättelse för beredningen.

7. Konungen må beträffande visst sjukhus på framställning av den, som

driver sjukhuset, meddela undantag från bestämmelserna i denna paragraf. 11

11 §•

Den i 2 § 2 mom. avsedde ansvarige läkaren eller, där flera sådana finnas,

den av dem, som därtill av sjukvårdsberedningen förordnas, är mellan direktionens

sammanträden sjukhusets inför direktionen ansvarige styresman.

Sjukvårdsberedning må, när skäl därtill äro, återkalla meddelat förordnande

och förordna annan styresman.

För sjukhus, som förvaltas av särskild direktion, må styresman icke av

sjukvårdsberedningen förordnas eller entledigas utan direktionens hörande.

Örn beslut angående förordnande, som i första stycket sägs, eller åter
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

kallande av sådant förordnande skall beredningen ofördröjligen underrätta

medicinalstyrelsen.

Från bestämmelserna i första stycket må Konungen beträffande visst sjukhus

på framställning av den, som driver sjukhuset, meddela undantag.

12 §.

Där ledamot av direktion eller någon, som enligt bestämmelser, vilka

meddelats av Konungen, äger deltaga i direktions överläggningar eller vars

enskilda rätt beröres av direktions beslut, förmenar, att direktionens beslut

ej tillkommit i laga ordning, eller icke åtnöjes med sådant beslut i fråga

rörande sjukvård, läkares tjänsteutövning, vid sjukhuset anställd sjukvårdspersonals

arbetsförhållanden eller, därest entledigande av befattningshavare,

som tillhör sagda personal, skall ankomma på direktionen, med beslut i

sådant hänseende, må den missnöjde hos medicinalstyrelsen söka ändring

i beslutet inom den tid och i den ordning, som föreskrivits för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

13 §.

Finnes nödigt, att lasarett eller sanatorium uppdelas på två eller flera sjukavdelningar

med särskilda för sjukvården ansvariga läkare eller att vid lasarett

eller sanatorium ny avdelning med särskild för sjukvården ansvarig läkare

inrättas, har den, som driver sjukhuset, att, efter det sjukvårdsberedningen

och direktionen samt lasaretts- eller sanatorieläkare, som redan må

hava anställts, i ärendet avgivit yttrande, hos Konungen göra framställning

i ämnet. Är fråga om delning av lasarett eller sanatorium eller av sjukavdelning,

skall vederbörande läkare i sitt yttrande angiva, vilken avdelning

han önskar behålla. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning,

då fråga uppstår att anställa särskild lasaretts- eller sanatorieläkare

med uppgift att verkställa undersökningar eller meddela sjukbehandling av

speciell art utan att för ändamålet ny sjukavdelning inrättas.

I framställning, som ovan sagts, skall uppgift lämnas örn storleken av de

föreslagna sjukavdelningarna samt om avlöning och andra förmåner, vilka

skola tillkomma innehavare av nyinrättad läkartjänst.

Vid sjukstuga eller tuberkulossjukstuga må sådan anordning, som avses i

första stycket, icke äga rum.

14 §.

1. Lasaretts- och sanatorieläkare utnämnas av Konungen.

Då sådan läkartjänst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen att, i

den mån enligt vederbörligen meddelade bestämmelser behöriga sökande anmält

sig, å förslag uppföra de tre i avseende å skicklighet och förtjänst

främsta bland de sökande. Kan sökande inom det område, som tjänsten avser,

åberopa framstående skicklighet, ådagalagd genom berömvärd tjänstgöring

å sjukhus, grundlig utbildning eller väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete,

skall särskild hänsyn därtill tagas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Sedan förslag upprättats, äger sjukvårdsberedningen efter direktionens

hörande att avgiva förord till förmån för någon av de å förslaget uppförda

eller annan sökande, vilken av någon av dem, som inom medicinalstyrelsen

deltagit i behandlingen av ärendet, ansetts böra ei''hålla förslagsrum.

2. Sjukstuguläkare vid sjukstuga, beträffande vilken medicinalstyrelsen

lämnat sådant medgivande, som i 7 § tredje stycket sägs, utnämnes av Konungen.

I avseende å sådant tillsättande skall vad i 1 mom. stadgats lända

till efterrättelse.

Annan sjukstuguläkare, så ock tuberkulossjukstuguläkare tillsättes av

sjukvårdsberedningen efter hörande av vederbörande direktion genom förordnande

för viss tid eller tills vidare, i senare fallet med ömsesidig rätt till

minst sex månaders uppsägningstid. Sådan läkartjänst må ej besättas med

annan än den, som av medicinalstyrelsen funnits enligt vederbörligen meddelade

bestämmelser till tjänsten behörig. I förordnande, som för viss tid

meddelas sjukstuguläkare, skall intagas förbehåll därom, att, därest beslut

fattas örn sådant utvidgande, att sjukstuguläkaren skall tillsättas enligt

första stycket, eller om sjukstugans omändring till lasarett, sjukstuguläkaren

skall vara pliktig att avgå sex månader efter uppsägning.

15 §.

Där sjukhusläkare, som avses i 2 § 2 morn., med sjukvårdsberedningens

medgivande å sjukhuset anordnar mottagning för öppen sjukvård, äger beredningen

bestämma, örn och i vad mån läkaren skall lämna ersättning för

användande av sjukhusets lokaler, instrument, förbandsartiklar och övriga

hjälpmedel samt för biträde, som lämnas av den vid sjukhuset jämte läkaren

anställda personalen.

Är läkare pliktig att vid mottagning, som ovan sägs, tillämpa särskilda

regler angående mottagningstid och dylikt samt att, i den mån ej annat följer

av stadgandena i 21 § 1 mom. första stycket, vid begäran örn gottgörelse av

de besökande icke överskrida en av medicinalstyrelsen bestämd taxa, skall

sådan taxa på anmälan av sjukvårdsberedningen utfärdas av medicinalstyrelsen.

Då taxas utfärdande påkallas, skall beredningen tillika till medicinalstyrelsen

avlämna ett av beredningen och läkaren gemensamt uppgjort förslag

därtill eller, örn enighet mellan beredningen och läkaren ej kunnat vinnas,

av beredningen och läkaren var för sig uppgjorda förslag; dock skall

vad sålunda stadgats örn förslag av läkaren icke tillämpas, om läkartjänsten

är vakant. Där ej annat i vederbörlig ordning bestämts, skall taxan tillämpas

från och med manaden näst efter den, då laga kraftägande beslut rörande

taxans utfärdande föreligger. Väckes av beredningen eller läkaren förslag

om ändring i taxan, skall beredningen göra anmälan därom hos medicinalstyrelsen,

och skall i avseende å genomförande av sådan ändring vad som

är stadgat örn taxas utfärdande i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Är läkaren icke underkastad sådan förpliktelse, som avses i andra stycket,

men finnas bestämmelser i ämnet erforderliga, bör den, som driver sjukhu
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

11

set, genom sjukvårdsberedningen med läkaren träffa överenskommelse i ämnet.

Dylik överenskommelse må träffas att gälla för läkarens tjänstetid eller

för kortare tid eller, där uppsägningsrätt förbehållits, till dess den på grund

av uppsägning upphör att äga giltighet.

16 §.

Vid lasarett eller sanatorium må jämte lasaretts- eller sanatorieläkare underläkare

anställas; dock må ny underläkartjänst ej inrättas utan medgivande

av Konungen eller, efter Konungens förordnande, av medicinalstyrelsen.

I ansökan om sådant medgivande skall uppgift lämnas om arbetets omfattning,

de för tjänsten anslagna löneförmånerna och de villkor, som för deras

åtnjutande ansetts böra uppställas.

Underläkare tillsättes av sjukvårdsberedningen genom förordnande på

viss tid, som utan Konungens medgivande icke må överstiga tre år i sänder.

Tiden för förordnandet skall räknas från och med månaden näst efter den,

då laga kraftägande förordnande föreligger.

17 §.

Är å odelat lasarett eller å viss, under särskild lasarettsläkare ställd avdelning

av lasarett mer än en underläkare anställd, må medicinalstyrelsen efter

därom av vederbörande lasarettsläkare gjord, av sjukvårdsberedningen och

direktionen tillstyrkt framställning förordna en av underläkarna att, med bibehållande

av sina åligganden som underläkare, i egenskap av biträdande

lasarettsläkare på eget ansvar handhava vården av de sjuka å visst eller vissa

sjukrum.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i avseende å sanatorium.

18 §.

Vid sjukhus anställda befattningshavare, vilka vunnit stadigvarande anställning,

skola berättigas att årligen utan minskning av lönen erhålla semester

under viss tid, vilken för läkare, som är ansvarig för sjukvård å vederbörande

sjukhus, icke må bestämmas kortare än en månad.

För åtnjutande av lön må ej, såvitt angår läkare, som nyss sagts, utan Konungens

tillstånd uppställas villkor, varigenom läkaren förhindras att utöva

enskild praktik, som avser konsultation på annan läkares kallelse, mottagning

för sjuka i läkarens bostad eller behandling av sjuka i fall, där den sjuke

eljest icke skulle hava tillgång till läkare eller icke utan olägenhet eller

omgång kunna erhålla läkare med den för den sjukes behandling erforderliga

specialutbildningen.

19 §.

1. Intagning å sjukhus må ej ske för annan vård än sådan, varför sjukhuset

är inrättat; dock må å sjukhus, som är inrättat för allenast visst slag

av vårdbehövande eller för allenast visst slag av behandling, intagning för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

annat i 1 § omförmält ändamål ske, där särskilt trängande omständigheter

därtill föranleda.

Sjuk, vilken lider av sjukdom, som avses i 2 § 1 eller 6 mom. eller 24 §

epidemilagen, må icke, ändå att fråga är om vård, varför sjukhus är inrättat,

där intagas, med mindre betryggande åtgärder mot smittans spridande vidtagas.

Intagning av den, som lider av kronisk kroppssjukdom eller av sinnessjukdom,

må icke, ändå att fråga är om vård, som nyss sagts, äga rum, därest

sjukdomen skulle medföra avsevärt obehag för andra sjuka.

Är sjukhus uppdelat på avdelningar med särskilda ansvariga läkare, skall

vad ovan stadgats om sjukhus äga motsvarande tillämpning å sådan avdelning.

2. Jämte vad i 1 mom. stadgats skall beträffande intagning å sjukstugor

och tuberkulossjukstugor gälla, att å sådant sjukhus ej utan särskilda skäl

må intagas annan vårdbehövande än sådan, som med hänsyn till sjukstugans

utrustning och sjukstuguläkarens utbildning lämpligen kan där behandlas.

Person, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, må intagas å sjukhus,

som nu är sagt, endast om det kan ske utan olägenhet.

20 §.

Den, som driver sjukhus, bestämmer, efter vilka grunder och till vilket belopp

legosängsavgift skall erläggas för den, som är intagen å sjukhuset. Beträffande

beloppet av sådan ersättning för vård, som det jämlikt lagen örn

fattigvården eller lagen örn samhällets barnavård åligger fattigvårdssamhälle

eller kommun att vidkännas, gäller dock vad i sagda lagar finnes därom

stadgat.

Sättes legosängsavgiften till lägre belopp för sjuka från det landstings område

eller från den kommun, som driver sjukhuset, än för andra sjuka, må ej

till sistnämnda grupp hänföras den, som vid intagningen är bosatt inom landstingsområdet

eller kommunen. Vad sålunda är stadgat skall dock icke gälla,

där avgiften erlägges av fattigvårdssamhälle eller kommun jämlikt någon av

de i första stycket omförmälda lagarna.

Personer, som vårdas för könssjukdom i smittsamt skede, skola oavsett bestämmelserna

i denna paragraf njuta underhåll och övriga sjukhusförmåner

kostnadsfritt, såvida de äro intagna å allmän sal eller å särskilt rum, avsett

för sjuka å sådan sal.

21 §.

1. För sjukvård å lasarett eller sjukstuga ansvarig läkare må icke mottaga

särskild ersättning för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning

å eller utskrivning från sjukhuset, eller för undersökning, behandling

eller skötsel av den, som vårdas å allmän sal eller å särskilt rum, avsett för

sjuka å sådan sal.

I den mån ej mellan den, som driver sjukhuset, och läkare, som avses i

första stycket, överenskommits, att läkaren ej heller må mottaga särskild er
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

13

sättning för vård av person, som intagits å halvenskilt eller enskilt rum, må

läkaren för undersökning, behandling eller skötsel av sådan person mottaga

frivilligt tillbjuden ersättning; dock må i intet fall ersättning för dylik åtgärd

begäras.

Det åligger medicinalstyrelsen att till ledning för den, som vill erlägga ersättning,

varom i andra stycket förmäles, utfärda en för sjukhuset avsedd

taxa.

Angående upprättande och ikraftträdande av samt ändring i sådan taxa

skall vad i 15 § stadgas rörande där omförmäld taxa i tillämpliga delar lända

till efterrättelse.

2. För sjukvård å tuberkulossjukvårdsanstalt ansvarig läkare må icke

mottaga särskild ersättning för åtgärd, som avses i 1 mom. första eller andra

stycket.

3. Annan å sjukhus anställd personal än läkare, som ovan sagts, må icke

fordra ersättning i någon form för behandling eller skötsel av där intagen

person.

22 §.

Konungen äger att beträffande sjukhus meddela bestämmelser

1) om inspektion;

2) om direktions verksamhet;

3) om upprättande av förslag till underläkartjänst;

4) om tillsättande och entledigande av andra befattningshavare än ansvariga

läkare och underläkare;

5) örn ledighet för befattningshavare och tillfälligt uppehållande av befattning;
6)

om befattningshavarnas åligganden; samt

7) örn de handlingar, som skola avlämnas vid intagning, och örn den ordning,

vari sådan skall ske.

23 §.

Bestämmelserna i 6 §, 7 § första och andra styckena, 8—12 §§, 14 § 2

mom. andra stycket, 21 § 2 och 3 mom. samt 22 § skola i tillämpliga delar

gälla även med avseende å följande av landsting eller kommun drivna anstalter,

nämligen dels anstalt för vård av personer, som äro behäftade med

någon av de i 2 § 1 mom. epidemilagen uppräknade sjukdomar, dock

med undantag för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, som avses i 20 § nämnda

lag, dels ock anstalt för vård av kroniskt kroppssjuka eller konvalescenter.

Övergångsbestämmelser.

24 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941, då lagen den 22 juni 1928

(nr 302) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus upphör att

gälla. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället lända till

efterrättelse.

25 §.

Jämväl efter lagens ikraftträdande skall, i den mån ej Konungen annorledes

förordnar, inom varje landstingsområde, så ock i stad, som ej deltager

i landsting, finnas särskild av landstinget eller staden driven upptagningsanstalt

för sinnessjuka eller ock vid något av landstinget eller staden

drivet sjukhus vara anordnad avdelning för tillfällig vård av sådana sjuka.

Å sådan sjukvårdsinrättning skola bestämmelserna i denna lag i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

Till ansvarig läkare vid anstalt eller avdelning, som i första stycket sägs,

må sjukvårdsberedningen efter direktionens hörande för viss tid antaga legitimerad

läkare, vilken av medicinalstyrelsen förklarats därtill kompetent.

26 §.

Bestämmelserna i 7 § sista stycket skola icke äga tillämpning i avseende

å sjukhus, som inrättats före den 1 januari 1929.

27 §.

De särskilda, mot denna lag stridande bestämmelser, som före den 1 januari

1941 blivit av Konungen eller med Konungens bemyndigande utfärdade

för vissa sjukhus eller anstalter, så ock bemyndigande, som nyss sagts,

skola fortfarande vara gällande, och må beträffande de ämnen, som nämnda

bestämmelser avse, i hittills gällande ordning för sagda sjukhus och anstalter

meddelas de föreskrifter, som må finnas lämpliga, Konungen obetaget

att återkalla eller inskränka meddelat bemyndigande.

28 §.

Vad i allmän författning finnes stadgat om tuberkulossjukhus, som drives

av landsting eller kommun, skall efter denna lags ikraftträdande tillämpas

å sanatorium.

29 §.

Har sjukstuguläkare före den 1 januari 1929 antagits på förordnande tills

vidare, skall vad i 14 § 2 mom. stadgats om uppsägningstid icke tillämpas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

15

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 4 juni 1937 (nr 298) om

anställande av distriktsbarnmorskor m. m.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 4 juni 1937 om anställande av

distriktsbarnmorskor m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

1 mom. Ledningen av barnmorskeväsendet inom varje landstingsområde

och i varje stad, som ingår i distriktsindelningen men ej deltager i landsting,

tillkommer en barnmorskestyrelse. Sådan styrelse är inom landstingsområde

den hälsovårdsberedning, varom stadgas i lagen örn landsting,

samt inom stad, som nyss sagts, efter stadens bestämmande hälsovårdsnämnden

eller en styrelse, bestående av förste stadsläkaren eller dennes ställföreträdare

som ordförande samt två av stadsfullmäktige för fyra år i sänder

valda ledamöter jämte enahanda antal för samma tid utsedda suppleanter.

På framställning av sådan stad äger Konungen medgiva den ändring

av styrelsens sammansättning, som kan finnas påkallad.

2 mom. Närmare bestämmelser örn barnmorskestyrelsernas verksamhet

utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 19 och 20 §§ ävensom 26 § 1 mom. epidemilagen

den 19 juni 19191 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt

att 21 § samma lag skall upphöra att gälla.

19 §.

Ledningen av epidemisjukhusväsendet inom varje epidemidistrikt tillkommer

en epideminämnd. Sådan nämnd är inom landstingsområde den sjukvårdsberedning,

varom stadgas i lagen om landsting, samt inom stad, som

utgör eget epidemidistrikt, efter stadens bestämmande hälsovårdsnämnden

eller den sjukvårdsberedning, vilken enligt föreskrift i lagen örn vissa av

landsting eller kommun drivna sjukhus finnes i staden. Bestämmer stad,

som nyss sagts, att sjukvårdsberedningen skall vara epideminämnd, skall

förste stadsläkaren vara ledamot av nämnden.

20 §.

Epideminämnd skall — — — motsvara behovet.

För sådant — — — det påkalla.

26 §.

1 mom. Högsta tillsynen över allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar

ävensom över åtgärder till förekommande av sådana sjukdomars utbredning

tillkommer medicinalstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

1 Senaste lydelse av 19 § se SFS 1987: 299.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

17

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 februari 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler fråga om ändrade

bestämmelser rörande ledningen av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet

m. m.

Härvid anför departementschefen:

Inledning.

Den 31 augusti 1938 upptog Kungl. Maj:t till behandling frågan om utredning

rörande ledningen av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Vid ärendets anmälan i statsrådet nämnda dag anförde jag bland annat

följande:

Genom de senaste årens livliga reformarbete hava landstingens uppgifter

inom socialhygienen i väsentlig grad utvidgats. Jag vill särskilt erinra om

distriktsvårdsreformen, omläggningen av dispensärverksamheten, nyordningen

av förlossningsvården samt anordnandet av s. k. förebyggande mödraoch

barnavård. Jämväl den av årets riksdag beslutade organisationen av

den allmänna folktandvården förutsätter, att verksamheten bedrives av

landstingen.

Redan vid de arbeten, som föregått besluten örn de ifrågavarande hälsovårdsåtgärderna,

har uppmärksamheten varit starkt inriktad på nödvändigheten

av att för sagda verksamhet förfoga över ett lämpligt administrativt

organ. I detta avseende må erinras, att medicinalstyrelsen i skrivelse den

28 juni 1935 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida

icke tidpunkten vore inne för en utredning rörande frågan örn anordnandet

av en ortcentral ledning av landstingens, av staten understödda

socialhygieniska verksamhet, därvid borde beaktas i vad mån vissa föreskrifter

borde göras obligatoriska för att landsting respektive städer utanför

landsting skulle komma i åtnjutande av statsbidrag. Sagda framställning

har varit föremål för remiss till länsstyrelserna och landstingens förvaltningsutskott

samt svenska landstingsförbundet. Därvid har med en

anmärkningsvärd enstämmighet hävdats önskvärdheten av att en utredning

komme till stånd i syfte att möjliggöra en enhetlig handläggning av de hälsovårdande

uppgifterna i länen. Med särskild styrka har denna ståndpunkt

företrätts av landstingsförbundet.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. i sami. Nr 89.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

För egen del har jag i annat sammanhang haft anledning att överväga

hithörande spörsmål och givit uttryck åt den uppfattningen, att en mera

genomgripande centralisering av ledningen för landstingens mycket omfattande

verksamhet på hälso- och sjukvårdens områden vore starkt motiverad

och inom en näraliggande framtid borde genomföras. Jag har ock låtit

mig angeläget vara att vid planläggningen av hithörande organisationsfrågor

provisoriskt möjliggöra en dylik centralisering, i den mån detta kunnat

ske i anslutning till bestående förhållanden. Genom de redan beslutade åtgärderna

har sålunda tillfälle bereus att åt landstingets förvaltningsutskott

eller avdelning därav anförtro de uppgifter, som tillkomma epideminämnd

och barnmorskestyrelse. Enahanda gäller, ehuru med viss begränsning, om

distriktsvårdsstyrelsen, varjämte till dispensärvården hörande angelägenheter

ansetts kunna omhänderhavas av distriktsvårdsstyrelsen. Vad folktandvården

angår, kan såsom centralorgan anlitas förvaltningsutskottet eller

distriktsvårdsstyrelsen. Efter vad jag inhämtat hava landstingen redan i åtskilliga

fall utnyttjat de centraliseringsmöjligheter, som framförallt genom

olika beslut av 1937 års riksdag öppnats.

De ifrågavarande åtgärderna hava emellertid allenast provisorisk innebörd

och avsikten har varit att på grundvalen av närmare utredning skrida

till en mera definitiv reglering. Av vad i skilda sammanhang anförts har

jag blivit övertygad örn vikten av att frågan om de ändamålsenligaste formerna

för administrationen av landstingens verksamhet på hälsovårdsområdet

nu blir föremål för prövning. Emellertid anser jag, att den utredning,

som i sagda hänseende bör verkställas, icke utan vidare kan avse enbart

den hälsovardande verksamheten. Redan det allmänna sammanhanget mellan

hälsovård och sjukvård motiverar, att övervägandena icke snävt begränförstnämnda

område. Och som bekant äro landstingen huvudmän

jämväl för sjukvården, bortsett från vissa specialområden, som i detta sammanhang

kunna lämnas obeaktade. Därtill kommer, att såväl epidemivården

som dispensär- och förlossningsvården organisatoriskt omfatta båda de

nämnda områdena. Enahanda gäller beträffande folktandvården.

Under dessa omständigheter synes det mig förtjäna att göras till föremål

för särskild undersökning, huruvida icke ledningen för såväl hälso- som

sjukvården inom landstingsområdena med fördel skulle kunna samordnas.

Genom tillskapandet av ett centralorgan för sagda uppgifter lär det icke

kunna anses uteslutet, att vissa nu medicinalstyrelsen åliggande arbetsuppgifter

skulle kunna hänvisas till lokal handläggning och därigenom måhända

en i och för sig önskvärd avlastning av styrelsens alltjämt växande arbetsbörda

uppnås.

Vid utredningen bör i övrigt beaktas, å ena sidan, att landstingens hävdvunna

inflytande på de områden, varom fråga är, bibehålies orubbat och, å

andra sidan, att tillgång beredes vederbörande centralorgan till erforderlig

sakkunskap vid uppgifternas fullgörande. Lämpligen bör därvid jämväl

tillgodoses synpunkten av medverkan från statens sida vid verksamhetens

utövande, motiverad av de betydande bidrag av statsmedel, som utgå till

ifrågavarande ändamål.

För att verkställa den ifrågasatta utredningen bemyndigade Kungl. Majit

mig att tillkalla sakkunniga ävensom att förordna experter åt dessa. Såsom

sakkunniga utsågos av mig den 20 september samma år nuvarande generaldirektören

Wilhelm Björck, åt vilken tillika uppdrogs att vara de sakkunnigas

ordförande, samt ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren

J. B. Johansson i Fredrikslund, nuvarande statsrådet Gustaf Andersson, ledamoten

av riksdagens andra kammare lantbrukaren Hjalmar Svensson i Grön
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

19

vik, landstingsdirektören Erland von Hofsten ävensom förste provinsialläkaren

G. Ankarsvärd. Såsom experter förordnades den 2 och 31 maj 1939 ordföranden

i svenska lasarettsläkarföreningen lasarettsläkaren G. Bohmansson,

sekreteraren hos svenska landstingsförbundet I. Dahlgren, ordföranden i

svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund sysslomannen A. Hagård

och ordföranden i svenska sanatorieläkarföreningen sanatorieläkaren G.

Vallentin.

Med skrivelse den 29 juli 1939 överlämnade de sakkunniga, vilka antagit

benämningen 1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga, till chefen för socialdepartementet

betänkande med utredning och förslag rörande ledningen

av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet (statens offentliga utredningar

1939:23).

Betänkandet har varit föremål för remiss till medicinalstyrelsen, statskontoret,

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i länen, stadsfullmäktige

i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, samtliga

förste provinsialläkare, landstingens förvaltningsutskott, styrelserna för svenska

landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, förste provinsialläkarnes

förening, centralstyrelsen för Sveriges läkareförbund, styrelserna för lasarettsläkarföreningen,

sanatorieläkarföreningen och Sveriges yngre läkares

förening, Sveriges tandläkarförbund, svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund

ävensom centralstyrelsen för svensk sjuksköterskeförening.

Med ledning av de inkomna yttrandena har de sakkunnigas förslag

undergått överarbetning inom socialdepartementet. Jag övergår nu till en

redogörelse för departementsförslaget och i samband därmed för innehållet i

de sakkunnigas förslag och däröver avgivna yttranden. Först anser jag mig

dock böra lämna en kortfattad redogörelse för de nuvarande förhållandena

på förevarande områden.

Nuvarande förhållanden.

Hälsovården.

Gällande bestämmelser.

Den statsbidragsberättigade distriktsvården regleras av föreskrifterna uti

kungörelsen den 28 juni 1935 angående statsbidrag till distriktsvård (nr 428,

ändrad genom nr 407/1938 och 263/1939). Enligt nämnda kungörelse (3 §)

skall distriktsvården inom varje distrikts-(landstings-) område stå under ledning

av en distriktsvårdsstyrelse, som skall bestå av förste provinsialläkaren

såsom självskriven ledamot jämte fyra för fyra år i sänder av landstinget valda

ledamöter, av vilka en bör vara läkare med särskild utbildning i tuberkulosvård

samt en bör vara kvinna. Styrelsen utser inom sig ordförande och vice

ordförande. Emellertid må landsting, där så befinnes lämpligt, besluta, att

distriktsvårdsstyrelsen skall utgöras av landstingets förvaltningsutskott eller

avdelning därav. För giltigheten av dylikt beslut erfordras dock medicinalstyrelsens

godkännande, vilket icke må meddelas, därest utskottet eller avdelningen

därav icke är i huvudsak sammansatt efter de grunder, som stadgats

i fråga örn distriktsvårdsstyrelse.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

I övrigt tillkommer det medicinalstyrelsen bl. a. att godkänna deri plan,

efter vilken distriktsvården inom varje landstingsområde skall vara anordnad

(5 §), att hava överinseende över med statsbidrag bedriven distriktsvård och

däri anställda befattningshavares arbetsförhållanden (12 §), att godkänna

instruktion, som reglerar distriktssköterskas tjänstgöringsförhållanden (5 §

6 morn.), att besluta angående distriktssköterskas rätt till ålderstillägg (7 §

1 mom.) samt att årligen granska rekvisitioner å statsbidrag till landstingens

distriktsvård (10 §).

För dispensärvården gällande författningsföreskrifter återfinnas uti kungörelsen

den 18 juni 1937 angående statsbidrag till dispensärverksamhet för

tuberkulosens bekämpande (nr 400, ändrad genom nr 264/1939). Enligt

nämnda kungörelse (3 §) skall ledningen av dispensärverksamheten inom

varje dispensärvårds-(landstings-) område utövas antingen av distriktsvårdsstyrelsen

eller ock av en av landstinget utsedd dispensärstyrelse.

Medicinalstyrelsen har i fråga om dispensärverksamheten och inom denna

anställda befattningshavare i stort sett motsvarande befogenheter och åligganden,

som förut angivits rörande distriktsvården.

Bestämmelserna angående ledningen av barnmorskevåsendet äro att finna

uti lagen den 4 juni 1937 om anställande av distrilctsbammorskor m. m.

(nr 298). Enligt nämnda lag (2 §) skall inom varje landstingsområde finnas

en barnmorskestyrelse med uppgift att handlägga ärenden rörande barnmorskeväsendet.

Denna skall bestå av förste provinsialläkaren eller dennes

ställföreträdare såsom självskriven ordförande jämte två av landstinget för

fyra år i sänder valda ledamöter. Landsting må emellertid, där så befinnes

lämpligt, besluta, att barnmorskestyrelse skall utgöras av landstingets förvaltningsutskott

eller viss avdelning därav, i vilket fall till sammanträde, där

hithörande ärende är avsett att förekomma, förste provinsialläkaren skall

kallas och äga rätt deltaga i överläggningarna men icke i besluten.

Barnmorskevåsendet regleras i övrigt av föreskrifter i dels Kungl. Maj:ts

reglementen för barnmorskestyrelserna i riket (nr 798/1937) och för barnmorskor

(nr 798/1919, ändrat bland annat genom nr 799/1937), dels kungörelsen

den 21 juli 1937 (nr 744) angående statsbidrag till avlöning åt

distriktsbarnmorskor och reservbarnmorskor m. m., dels kungörelsen den 24

september 1937 (nr 803) med vissa bestämmelser örn tillsättning av distriktsbarnmorsketjänst

m. m., dels ock kungörelserna den 24 september 1937 angående

dyrtidshjälp åt vissa av kommun fast anställda barnmorskor (nr 800)

och den 29 oktober 1937 angående fyllnadspension åt vissa kommunalt

anställda barnmorskor (nr 859).

I fråga om barnmorskevåsendet tillkommer det medicinalstyrelsen bland

annat att fastställa av barnmorskestyrelse upprättat förslag till distriktsindelning

samt bestämma antalet barnmorskor för varje distrikt ävensom ändring

däri (nr 298/1937, 1 §), att efter förslag av barnmorskestyrelsen bestämma

antalet reservbarnmorskor inom landstingsområdet (nr 298/1937, 9 §), att i

händelse av tvist meddela beslut i fråga angående utgörande och beskaffenhet

av distrikts- och reservbarnmorskornas naturaförmåner ävensom rörande ersättning

för sådan förmån (nr 298/1937, 5 och 11 §§), att fastställa den taxa,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

21

efter vilken distriktsbarnmorska i vissa fall må uppbära reseersättning (nr

298/1937, 6 §), att mottaga och avgöra besvär, som anföras över att beslut

av barnmorskestyrelsen icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider

mot lag eller författning (nr 798/1937, § 6), att, där så anses erforderligt,

pröva och fastställa av barnmorskestyrelse upprättat förslag till särskild ordningsstadga

för barnmorskorna (nr 799/1937, § 28) samt att besluta angående

distriktsbarnmorskas rätt till ålderstillägg (nr 799/1937, § 38).

Den förebyggande mådra- och barnavården regleras av föreskrifterna i

kungörelsen den 21 juni 1937 angående statsbidrag till förebyggande mödraoch

barnavård (nr 745, ändrad genom nr 265/1939). Enligt nämnda kungörelse

(§ 3) skall ledningen av ifrågavarande verksamhet inom landstingsområde

tillkomma distriktsvårdsstyrelsen eller, där sådan ej finnes eller

eljest särskilda skäl därtill äro, barnmorskestyrelsen samt inom stad, som

ej deltager i landsting, barnmorskestyrelsen, hälsovårdsnämnden eller sjukhusmyndighet.

I fråga örn den förebyggande mödra- och barnavården tillkommer det

medicinalstyrelsen, bland annat, att hava överinseende över verksamheten

(§ 11), att godkänna för varje landstingsområde upprättad plan för verksamheten

(§§ 2 och 5), att utfärda normalinstruktion för verksamhetens utövande

och föreskriva särskilda behörighetsvillkor för vinnande av anställning

såsom sjuksköterska eller barnmorska vid mödra- och barnavårdscentraler

(§ 4), att besluta angående ålderstillägg till i verksamheten anställda befattningshavare

(§ 7) samt att årligen granska rekvisitioner å statsbidrag till

verksamheten (§§ 8—10).

Vad härefter angår folktandvården, äro gällande författningsföreskrifter

att finna i kungörelsen den 3 juni 1938 angående statsbidrag till folktandvård

(nr 358). Ledningen av folktandvården skall jämlikt nämnda kungörelse

(2 §) inom varje landstingsområde enligt landstingets bestämmande

tillkomma landstingets förvaltningsutskott (viss avdelning därav) eller, därest

särskild distriktsvårdsstyrelse är inrättad, denna styrelse. Till sammanträde

med angivet förvaltningsorgan, vid vilket ärende angående folktandvård är

avsett att förekomma, skall den tandläkare, åt vilken inspektionen av folktandvården

är anförtrodd, kallas med rätt för honom att deltaga i överläggningarna

men ej i besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet.

Utövas ledningen av förvaltningsutskottet eller avdelning därav, skall enahanda

gälla i fråga örn förste provinsialläkaren i länet.

I fråga om folktandvården tillkommer det medicinalstyrelsen bland annat

att hava överinseende över tandvården (instruktionen för medicinalstyrelsen,

§ 2) samt utfärda de särskilda föreskrifter i ämnet, som befinnas erforderliga

(nr 358/1938, 18 §), att godkänna den plan, efter vilken verksamheten

inom varje landstingsområde är ordnad (3 §), att utfärda instruktion

för tandpolikliniker (4 §), att meddela förordnande å distriktstandläkartjänst,

sedan förvaltningsutskottet (distriktsvårdsstyrelsen) kungjort

tjänsten ledig samt därefter upprättat förslag och avgivit förord till tjänsten

(7 § 1 inom.), att vid vakans å distriktstandläkartjänst samt vid semester

eller tjänstledighet för distriktstandläkare under längre tid än fyra månader

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

för kalenderår eller för längre tid än två månader i en följd meddela tjänstledighet

och förordna vikarie (7 § 2 och 3 morn.), att besluta angående i

folktandvården anställd befattningshavares rätt till ålderstillägg (8 § 3

mom.) samt att granska ansökningar örn statsbidrag till folktandvården (10—

12 §§).

Beträffande folktandvården gäller vidare förordningen den 3 juni 1938

om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m.

(nr 360). Härjämte har Kungl. Maj:t samma dag fastställt taxa för folktandvård

(nr 359).

Även örn det kan diskuteras, huruvida epidemivården är att i första hand

hänföra till hälsovården eller sjukvården, må ändock i detta sammanhang

erinras därom, att gällande författningsföreskrifter äro sammanförda i dels

epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443), dels ock kungörelsen den 5 maj 1939

angående statsbidrag till driften av epidemisjukhus m. m. (nr 261). Enligt

nämnda lag (19 §) i dess ursprungliga lydelse skulle inom varje län finnas

en epideminämnd med visst ansvar för förvaltningen av epidemisjukhusen

och epidemivården i övrigt. Denna skulle bestå av förste provinsialläkaren

i länet såsom självskriven ledamot samt tre av landstinget för en tid av fyra

år valda ledamöter. Genom tillägg den 4 juni 1937 (nr 299) till 19 § epidemilagen

har emellertid medgivits, att landsting, där så befinnes lämpligt, må

besluta, att epideminämnden skall utgöras av landstingets förvaltningsutskott

eller viss avdelning därav. Utgöres epideminämnden av förvaltningsutskottet

eller avdelning därav, skall förste provinsialläkaren i länet kallas

till sådant utskottets eller avdelningens sammanträde, vid vilket ärende angående

epidemivård är avsett att förekomma, samt därvid äga deltaga i

överläggningarna men ej i besluten ävensom att få sin mening antecknad till

protokollet.

Organisationen inom landstingsområdena.

Med ledning av uppgifter, som inhämtats från vederbörande landsting och

avse organisationen enligt 1938 års landstings beslut, ha de sakkunniga i sitt

betänkande (sid. 51—56) lämnat en redogörelse för det sätt, varpå ledningen

för den socialhygieniska verksamheten och för epidemivården inom de olika

landstingsområdena organiserats. Tillika ha de sakkunniga gjort en sammanställning

av de skilda organisationsformerna inom landstingsområdena

nämnda år (sid. 57). Av denna sammanställning framgår,

beträffande distriktsvården, att i 1935 års distriktsvårdskungörelse omförmäld

distriktsvård icke anordnats i 3 landstingsområden, att särskild distriktsvårdsstyrelse,

sammansatt på i nämnda författning angivet sätt, finnes tillsatt

inom 20 landstingsområden samt att inom 2 landstingsområden viss avdelning

av förvaltningsutskottet, nämligen i Södermanlands län sjukvårdsavdelningen

och i Skaraborgs län utskottets socialhygieniska nämnd utgör

distrikts vårdsstyrelse;

beträffande dispensärvården, att särskild dispensärstyrelse eller tuberkulosnämnd

finnes inom 11 landstingsområden samt att ledningen av dispensär
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

23

vården inom 11 landstingsområden handhaves av distriktsvårdsstyrelsen och

inom 3 landstingsområden av viss avdelning av förvaltningsutskottet;

beträffande barnmorskeväsendet, att inom 19 landstingsområden särskild

barnmorskestyrelse finnes samt att ledningen av denna verksamhet inom

4 landstingsområden handhaves av förvaltningsutskottet in pleno och inom 2

landstingsområden av viss avdelning därav;

beträffande förebyggande mådra- och barnavården, att beslut rörande denna

verksamhets ledning icke synes hava fattats inom 5 landstingsområden

samt att ledningen av denna verksamhet handhaves inom 15 landstingsområden

av distriktsvårdsstyrelsen, inom 1 landstingsområde av barnmorskestyrelsen,

inom 2 landstingsområden av förvaltningsutskottet in pleno och

inom 2 landstingsområden av viss avdelning därav;

beträffande folktandvården, att beslut om ledningen av denna verksamhet

icke synes vara fattat inom 14 landstingsområden och att ledningen anförtrotts

inom 6 landstingsområden åt distriktsvårdsstyrelsen, inom 1 område åt

nämnda styrelse i samråd med förvaltningsutskottet, inom 2 områden åt förvaltningsutskottet

in pleno samt inom 2 områden åt viss avdelning därav;

samt

beträffande epidemivården, att särskild epideminämnd finnes inom 16

landstingsområden och att ledningen av denna verksamhet anförtrotts inom

6 landstingsområden åt förvaltningsutskottet in pleno och inom 3 landstingsområden

åt viss avdelning av utskottet.

Sjukvården.

Gällande bestämmelser.

Genom lagen den 28 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting eller kommun

drivna sjukhus (Sj. L.) samt den med stöd av bemyndigande i berörda

lag samma dag av Kungl. Majit utfärdade stadgan (nr 303) angående lasarett,

sjukstugor och tuberkulossjukvårdsanstalter (Sj. St.) regleras verksamheten

vid samtliga av landsting eller primärkommun drivna anstalter för sjukdom,

skada och kroppsfel, vilka icke undantagits från nämnda lags och stadgas

tillämpningsområde. Med av kommun driven anstalt avses anstalt, för vars

driftkostnad landsting eller kommun helt eller till viss kvotdel i sista hand

svarar. På grund av särskilt stadgande i 1 § nämnda lag hava emellertid

följande sjukhus undantagits från sjukhuslagens och sjukhusstadgans tilllämpningsområden,

nämligen: epidemisjukhus och anstalter för sinnessjuka,

sinnesslöa, fallandesjuka, kroniskt kroppssjuka och konvalescenter samt genom

tillägg (2 a §) av år 1937 till nämnda lag (nr 321) karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet. Därjämte har Kungl. Majit genom i särskilda reglementen

eller annorledes utfärdade särbestämmelser i större eller mindre utsträckning

befriat vissa av kommun drivna sjukhus från tillämpningen av

föreskrifterna i ifrågavarande lag och stadga, nämligen sjukhusen i Stockholm

och Göteborg (reglementen den 16 september 1932), Malmöhus läns

sjukvårdsinrättningar i Lund, akademiska sjukhuset i Uppsala, läns- och

stadslasarettet i Hälsingborg, sjukhuset Eira, Orupssanatoriet, Kolmårdssanatoriet

lii. fl. sjukhus.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

Oberoende av att anstalter för sinnessjuka, enligt vad nyss sagts, eljest

äro undantagna från lagens och stadgans tillämpning, skola bestämmelserna

däri ändock jämlikt föreskrift i 22 § sjukhuslagen i tillämpliga delar lända

till efterrättelse i fråga örn av landsting eller stad utanför landsting anordnad

upptagningsanstalt för sinnessjuka samt i fråga örn avdelning för tillfällig

vård av sådana sjuka, som anordnats vid något av landsting eller stad utanför

landsting drivet sjukhus.

Beträffande vissa av de statsbidragsberättigade sjukhus, å vilka sjukhuslagen

och sjukhusstadgan äga tillämpning, gälla därjämte, för den händelse

statsbidrag utgår till anstalten, särskilda föreskrifter, nämligen bland annat

för tuberkiilossjukvårdsanstaUer bestämmelserna i kungörelsen den 27 juni

1914 (nr 292) angående statsbidrag för uppförande eller inrättande av tuber - kulossjukvårdsanstalter m. m. samt i kungörelsen den 23 april 1937 (nr 211)

angående statsbidrag till driftkostnaderna vid anstalter för lungtuberkulos,

för anstalter för kirurgisk tuberkulos bestämmelserna i kungörelsen den 23

april 1937 (nr 209) angående statsbidrag till driftkostnaderna m. m. vid dylika

anstalter samt för förlossuningsanstalter bestämmelserna i kungörelserna

den 21 juli 1937 (nr 742 och 743) angående statsbidrag till uppförande eller

inrättande, respektive driften av förlossningsanstalter och väntehem. För

samtliga sjukvårdsinrättningar, av vad slag de vara må, hava därjämte meddelats

bestämmelser i kungörelserna den 15 januari 1937 (nr 6) angående anmälan

till polismyndighet rörande vissa vid behandling å sjukvårdsinrättning

uppkomna skador m. m. och den 8 april 1938 (nr 126) angående läkemedelsförsörjningen

å sjukvårdsinrättningarna i riket m. m.

Jämlikt förenämnt stadgande i 1 § sjukhuslagen från nämnda lags och

sjukhustadgans tillämpning undantagna sjukhus och anstalters verksamhet

regleras, evad angår epidemisjukhusen genom bestämmelser i dels epidemilagen

den 19 juni 1919 (nr 43) dels ock kungörelserna den 7 september 1920

(nr 667) angående statsbidrag för upprättande, inrättande eller inlösen av

epidemisjukhus och den 5 maj 1939 (nr 261) angående statsbidrag till driften

av epidemisjukhus, anstalter för sinnessjuka och sinnesslöa genom bestämmelser

i sinnessjuklagen och stadgan angående sinnessjukvården i riket, båda

av den 19 september 1929 (nr 321 och 328), ävensom kungörelserna den 19

maj 1933 (nr 236 och 237) angående statsbidrag till driftkostnader vid anstalter

för obildbara sinnesslöa, respektive vid anstalter för bildbara sinnesslöa,

som icke äro fallandesjuka, och vid epileptikeranstalter samt den 4

juni 1937 (nr 296 och 297) angående statsbidrag till uppförande, inrättande

eller inlösen, respektive till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka, samt

anstalter för kroniskt sjuka genom bestämmelserna i kungörelserna den 27

juni 1927 (nr 245 och 246) angående statsbidrag till uppförande eller inrättande

av, respektive till driftkostnaderna vid hem för kroniskt sjuka.

Vad slutligen angår enskilda sjukhems och förlossningshems verksamhet,

regleras denna av stadgan angående enskilda sjukhem och förlossningshem

den 29 maj 1931 (nr 172) samt, då fråga är om enskilda för vård av tuberkulossjuka

avsedda anstalter, av kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 304) an
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

25

gående tillämpning å sådan anstalt av vissa bestämmelser örn sanatorier

och tuberkulossjukstugor.

Beträffande den i gällande lagstiftning mellan förvaltningsutskottet i dess

egenskap av landstingets sjukhusberedning, vederbörande sjukhusdirektion

och medicinalstyrelsen gjorda fördelningen av förekommande förvaltningsuppgifter,

befogenheter och åligganden i de hänseenden, som i detta sammanhang

kunna äga intresse, må här lämnas en kort översikt. För vissa av de

föreskrifter i landstingslagen och gällande sjukhuslagstiftning, som bestämma

berörda organs befogenheter och åligganden, redogöres närmare i samband

med de särskilda förslagen.

Vad till en början angår förvaltningsutskottet eller den avdelning av utskottet,

som utgör sjukhusberedning, må framhållas, att det å ena sidan tillkommer

förvaltningsutskottet att lia överinseende över de för särskilda

verkställighetsbestyr utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning

och därjämte utöva den befattning med förvaltningen av landstingets

anstalter och inrättningar, som enligt lag eller författning ankommer å utskottet

(lagen den 24 januari 1924 om landsting 39 §), samt att det å andra sidan

därutöver åligger förvaltningsutskottet eller sjukhusberedningen att med

uppmärksamhet följa sjukhusväsendets behov och utveckling inom landstingsområdet,

att till styrelse för av landstinget drivet sjukhus göra de framställningar

och erinringar rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning, som

av omständigheterna må påkallas, samt att därutinnan meddela sådan styrelse

erforderliga råd och anvisningar (Sj. L. 3 §). Där landsting så beslutar,

må sjukhusberedningen vidare anordna gemensam upphandling för två eller

flera av landstingets sjukhus (Sj. L. 3 §).

Beträffande de särskilda föreskrifterna i sjukhuslagen och sjukhusstadgan

angående direktionens befogenheter och åligganden kan erinras därom, att

det tillkommer eller åligger vederbörande direktion att i anslutning till gällande

författningsföreskrifter omhänderhava sjukhusets förvaltning, för vilket

ändamål direktionen äger meddela nödiga ordningsregler och eljest erforderliga

föreskrifter (Sj. St. 6 §), att å sjukhus, där flera ansvariga läkare

finnas anställda, förordna en av dem till styresman (Sj. L. 8 §), att, där så

befinnes lämpligt, utse en särskild delegation, med vilken styresmannen har

att mellan direktionens sammanträden i förekommande fall rådföra sig (Sj.

St. 8 §), att till medicinalstyrelsen samt i fråga örn viss sjukstuga även till

förste provinsialläkaren anmäla, då nytt eller ombyggt sjukhus är färdigt

att tagas i bruk (Sj. St. 12 och 45 §§), att på betryggande sätt förvalta och

göra räntebärande sjukhusets fonder och andra penningmedel ävensom bevaka

den rätt, som på grund av gåvobrev, testamenten eller annorledes må

tillkomma sjukhuset (Sj. St. 13 §), att lia vård och tillsyn över samt på visst

angivet sätt verkställa besiktning av sjukhusets fasta och lösa egendom (Sj.

St. 14 §), alt ombesörja att taxationen å av vederbörande läkare attesterade

apoteksräkningar bliver i lämplig utsträckning granskad av sakkunnig person

(Sj. St. 10 §), att fastställa av styresmannen upprättat förslag till spisordning

(Sj. St. 17 §), att tillse att vid ombesörjandet av mera omfattande bygg
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

nadsarbeten eller upphandling för sjukhusets räkning gällande bestämmelser

om upphandling och arbeten för statens behov iakttagas, i den mån så lämpligen

kan ske (Sj. St. 18 §), samt att upprätta och till förvaltningsutskottet

före den 15 juli varje år insända förslag till inkomst- och utgiftsstat för

sjukhuset (Sj. St. 19 §).

Vidare tillkommer det direktionen att avge förord vid tillsättande av lasaretts-

och sanatorieläkartjänst (Sj. L. 11 § och Sj. St. 20 §), att upprätta

förslag och avge förord vid tillsättande av underläkartjänst (Sj. St. 26 §)

samt att tillsätta läkare å vissa sjukstugor (Sj. L. 11 §). I viss utsträckning

kan direktionen tillika bevilja sjukhusläkare semester eller annan tjänstledighet

samt förordna vikarie för dem (Sj. St. 21 och 26 §§). Direktionen äger

även tillsätta och entlediga syssloman (Sj. St. 30 och 31 §§) samt prästman

(Sj. St. 38 §) ävensom kontors- och ekonomipersonal (Sj. St. 41 §).

Vidkommande sjukhuslagens och sjukhusstadgans föreskrifter angående

medicinalstyrelsens befogenheter och åligganden i fråga om det kommunala

sjukhusväsendet bör nämnas, att det tillkommer medicinalstyrelsen att utöva

högsta tillsynen över sjukhusen samt därvid ägna särskild uppmärksamhet

åt sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden, i anledning varav

styrelsen har att med lämpligt mellanrum eller då särskild anledning därtill

föreligger verkställa inspektion av förefintliga sjukhus (Sj. L. 5 § och

Sj. St. 1 §), att besluta, huruvida sjukstuga må ha mer än trettio vårdplatser

(Sj. L. 6 §), att godkänna ritningar m. m., innan anläggning av nytt eller avsevärd

till- eller ombyggnad av förefintligt sjukhus påbörjas (Sj. L. 7 §), att

taga viss befattning med besvär, som anföres över sjukhusdirektionens beslut

(Sj. L. 9 §), samt att på förslag av sjukhusberedningen utfärda taxor för

sjukhusläkares öppna mottagning ävensom för läkares ersättning för läkarvård

åt patienter å enskilda och halvenskilda rum (Sj. L. 12 och 19 §§).

Vid tillsättande av lasaretts- och sanatorieläkartjänst ankommer det å

medicinalstyrelsen att upprätta förslag (Sj. L. 11 §). Förordnande å underläkartjänst

meddelas av medicinalstyrelsen (Sj. St. 26 §). I fall av viss längre

tjänstledighet för sjukhusläkare har styrelsen att bevilja ledigheten och förordna

om vikarie (Sj. St. 21 och 26 §§). Instruktioner för sjukhusläkare utfärdas

av medicinalstyrelsen (Sj. St. 24 och 27 §§).

Inom landstingsområdena vidtagna centraliseringsåtgcirder.

För att erhålla en uppfattning örn de åtgärder, som inom de olika landstingen

vidtagits för att befordra en enhetlig behandling av vissa anstaltsfrågor,

lia de sakkunniga låtit från landstingens centralförvaltningar inhämta

upplysningar härutinnan. För dessa upplysningar ha de sakkunniga i sitt betänkande

(sid. 62—65) lämnat en sammanfattande redogörelse. Denna ger

vid handen, att de skilda landstingen sökt, i den mån gällande sjukhuslagstiftning

icke utgör direkt hinder härför, uppnå en viss rationalisering av sjukhusdriften

genom att i viss utsträckning tillsätta gemensam direktion eller

gemensam syssloman för två eller flera å samma ort eller å skilda orter

belägna sjukhus. I den mån lagstiftningen icke medger, att dessa utvägar

anlitas, har man å skilda håll sökt främja enhetligheten genom att i samt
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 89.

27

liga eller flertalet direktioner insätta en eller flera gemensamma ledamöter.

Därutöver har man emellertid i flertalet län för befordrandet av en central

handläggning av vissa speciella anstaltsärenden, i fråga örn vilka en för länets

skilda anstalter likartad behandling är av särskild vikt, ansett sig höra, oberoende

av att bestämmelser härutinnan saknas, tillsätta speciella centralorgan.

Förslaget i allmänhet.

De sakkunniga.

Rörande behovet av ytterligare centraliserad ledning av landstingens socialhygieniska

verksamhet anföra de sakkunniga bland annat följande:

En uppdelning eller splittring av hithörande med varandra intimt sammanhängande

verksamhetsgrenar på två eller flera fristående styrelser medför

icke blott ett ökat antal sammanträden med därav föranledda olägenheter

och kostnader utan måste i väsentlig grad försvåra huvudmannens-landstingets

möjlighet att vinna en önskvärd och erforderlig överblick över det socialhygieniska

arbetsfältet och att i anslutning därtill rationalisera vårdåtgärderna

samt effektivt utnyttja förefintlig personal. Inom den socialhygieniska

verksamheten anställda sköterskor och barnmorskor, vilka var och en oftast

hava att arbeta inom skilda grenar av denna verksamhet, lyda i fråga om

sina tjänsteåligganden under samma förman, nämligen vederbörande tjänsteläkare.

Det framstår under dessa omständigheter som ett betydelsefullt

önskemål, att jämväl dessa befattningshavares förhållande till huvudmannen

regleras med beaktande av enhetlighetens krav. Icke minst gör sig detta

önskemål gällande med tanke på det praktiska värdet av att likartade grunder

i största möjliga utsträckning tillämpas inom ett landstingsområde i fråga

örn tillhandahållandet på huvudmannens bekostnad åt i den öppna hälsovården

anställda befattningshavare av vissa naturaförmåner (bostad, värme

och lyse) ävensom av för verksamheten erforderliga förbrukningsartiklar och

sjukvårdsmaterial.

Att det för medicinalstyrelsen, åt vilken anförtrotts överinseendet över

verksamheten ifråga, liksom även för de tjänsteläkare, som inom sina distrikt

hava att med anlitande av i dessa stationerade sköterskor och barnmorskor

lokalt handhava och leda såväl distrikts- som dispensärvården och den förebyggande

mödra- och barnavården ävensom att biträda i den öppna förlossningsvården,

måste vara till bestämd fördel att i samtliga hithörande,

med varandra nära sammanhängande angelägenheter endast behöva samverka

med ett organ i stället för med två eller flera skilda styrelser torde få

anses uppenbart.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga emellertid icke underlåta framhålla,

att de sakkunniga äro medvetna därom, att en fortgående centralisering

av ledningen för här ifrågavarande, inom landstingsområdena alltjämt

i stor utsträckning under flera skilda styrelser sorterande verksamhet kan

möta vissa betänkligheter. Det har sålunda kanske icke alldeles utan skäl

hävdats, att anledning icke föreligger att frångå en hittills inom flertalet län

förefintlig organisation med särskild dispensärstyrelse, som under en följd av

år på ett förtjänstfullt sätt handhaft ett betydelsefullt tuberkulosförebyggande

arbete. Härtill må emellertid erinras, att landstingen, till skillnad från

vad tidigare varit förhållandet, inom flertalet län, där tuberkulosfrekvensen

är relativt ringa, genom av statsmakterna under de senaste åren redan fattade

beslut angående ändrade grunder för statsbidrag till distrikts- och dispensärvården,

ändock äro nödsakade att inom en viss övergångstid över
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kunni. Maj:ts proposition nr 89.

flytta »fältarbetet» inom dispensärvården från särskilda hittills uteslutande

på detta område arbetande sköterskor till de eljest under distriktsvårdsstyrelsen

lydande och av denna i ökat antal anställda distriktssköterskorna.

Då de sakkunniga funnit sig böra intaga den ståndpunkten, att det måste

anses vara till fördel, att landstingens omfattande verksamhet inom den öppna

hälsovården, för undvikande av fortsatt splittring och för vinnande av en

i största möjliga utsträckning effektiv organisation, ställes under en enhetlig

ortcentral ledning, betingas detta sålunda icke därav, att de arbetsuppgifter,

som tidigare handhafts av ett flertal i regel vart och ett för sin speciella uppgift

intresserade organ, icke skulle hava under de förhållanden, som tidigare

varit rådande, på ett i stort sett tillfredsställande sätt fullgjorts. Huvudskälet

är i stället, att den starka och mångsidiga utvecklingen av den öppna

hälsovården under allra senaste tid kommit behovet av ingående samarbete

mellan hithörande skilda verksamhetsgrenar att framstå som en tvingande

nödvändighet.

Genom en centralisering av de olika statsbidragsberättigade vårdgrenarna

inom samtliga landstingsområden under ett enda ortsorgan torde jämväl

kunna uppnås en sådan fasthet i organisationen, att vissa nu medicinalstyrelsen

åliggande arbetsuppgifter utan olägenhet kunna hänvisas till lokal

handläggning och såmedelst en i och för sig önskvärd avlastning av nämnda

styrelses ständigt växande arbetsbörda åvägabringas.

I anslutning till det anförda anse de sakkunniga, att landstingen framdeles

icke för ledningen av de skilda vårdgrenarna böra kunna anlita skilda

organ. De sakkunniga förmena emellertid, att åt landstingen bör inrymmas

största möjliga frihet att vidkommande valet av det centrala organ, som

skall handha sagda ledning, välja den organisationsform, som inom varje

område med hänsyn till lokala förhållanden och andra omständigheter befinnes

lämpligast. Enligt de sakkunnigas uppfattning bär därför efter varje

landstings eget bestämmande såsom centralorgan kunna anlitas antingen

en självständig för detta särskilda ändamål utsedd styrelse (beredning) eller

ock det samfällda förvaltningsutskottet eller viss avdelning därav.

Frågan om behovet av centraliserad ledning jämväl för landstingens sjukhusväsende

berör enligt de sakkunnigas mening närmast kravet på en enhetligare

handläggning mellan landstingens sammanträden av vissa sjukhusangelägenheter,

som icke gärna kunna eller böra självständigt handläggas

av vederbörande direktion vid vart och ett av landstingsområdets skilda

sjukhus. Härutinnan framhålla de sakkunniga följande:

Det synes de sakkunniga uppenbart, att behovet av en enhetligare handläggning

av vissa sjukhusärenden främst betingas av den fortlöpande

starka utökningen av landstingens sjukvårdande verksamhet. De viktigaste

hithörande ärendena äro bland annat frågor örn personalens anställnings-,

avlönings- och arbetstidsförhållanden samt frågor, som avse ny-, hildier

ombyggnad av sjukhus ävensom verkställandet av beslutade byggnadsåtgärder

av större omfattning. Oaktat föreliggande rättsfall synas giva vid

handen, att förvaltningsutskottet i sin egenskap av sjukhusberedning hittills

icke ägt, ens efter därutinnan av landstinget erhållet uttryckligt bemyndigande,

att med förbigående av vederbörande direktioner efter särskilda

förhandlingar sluta avtal med personalen å landstingets sjukvårdsinrättningar

angående anställningsvillkor m. m., har det stora flertalet

landsting ändock, efter vad de sakkunniga inhämtat, hänskjuta alla hit
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

29

hörande anställnings- och avlöningsfrågor till gemensam handläggning inom

förvaltningsutskottet, dess sjukvårdsavdelning eller en särskild lönenämnd.

Genom 1939 års riksdags godkännande av Kungl. Maj:ts proposition nr 89

angående viss ändring i gällande sjukhuslag torde emellertid landstingen

framdeles bliva oförhindrade att enhetligt reglera anställningsförhållandena

för viss sjukvårdspersonal.

Vad angår sjukhusens och särskilt lasarettens fortsatta utbyggnad, torde

det med hänsyn bland annat till den utveckling mot en alltmer långt gående

specialisering, som sjukhusvården numera undergått, vid varje ny utbyggnadsetapp

bliva en tvingande nödvändighet, att man tager strängt sikte på

landstingsområdets i dess helhet behov av ökade vårdmöjligheter. Likaledes

lär det få anses vara en angelägenhet av synnerlig vikt att vid byggnadsverksamheten

ifråga uppnås den ur ekonomisk och medicinsk synpunkt ändamålsenligaste

lösning, genom vilken ett föreliggande utvidgningsbehov tillgodoses.

Med den omfattning och genom specialisering ändrade karaktär, som

sjukhusväsendet erhållit, och med beaktande jämväl av de stora rayoner,

från vilka sjukhusen och särskilt specialavdelningarna numera på grund av

kommunikationernas förbättring utan olägenhet kunna mottaga patienter,

torde det icke längre kunna anses välbetänkt, att de lokala direktionerna —

ofta behärskade av en av ortsintressen influerad strävan att åt det egna

sjukhuset bereda så gynnsamma utvecklingsmöjligheter, som tänkas kan —

skola hava att var för sig till vederbörande landsting ingiva mer eller mindre

fullständigt utarbetade utvidgnings- och ändringsförslag. Erfarenheten torde

nämligen hava ådagalagt, att vederbörande ortsrepresentanter ofta söka och

understundom också lyckas i landstinget genomdriva sådana planer, utan

att det dessförinnan tillfredsställande klarlagts, vare sig vilka organisatoriska,

administrativa och ekonomiska konsekvenser förslagets genomförande kommer

att medföra, eller om de behov, som föranlett förslaget, icke kunnat annorledes

på ett för vederbörande läns sjukvårdsväsende i sin helhet lyckligare

och ekonomiskt lämpligare sätt tillgodoses. De sakkunniga vilja i detta

sammanhang tillika framhålla, att det — icke minst inför de mycket stora

krav i fråga örn utrymmen och bilokaler samt teknisk utrustning m. m.,

som numera ställas å sjukhus av skilda slag — synes önskvärt, om inom

varje landsting kunde tillskapas ett centralorgan med sakkunskap och erfarenhet,

vilket kunde göra sig gällande såväl vid förberedandet av varje

ifrågasatt ny-, till- eller ombyggnad av något landstingets sjukhus som vid

verkställandet av beslutade byggnadsföretag. En sådan anordning bör ingalunda

innebära, att vid utredningen eller vid byggnadsföretagets utförande

representanter för vederbörande sjukhus skjutas åt sidan. De sakkunniga

åsyfta allenast, att från landstingens sida bör sörjas för att hithörande angelägenheter

handhavas under nödvändigt beaktande av de allmänna syn^

punkter, som måste göra sig gällande vid bedömandet. De sakkunniga anse

sig också böra betona, att en revision av gällande .sjukhuslagstiftning i syfte

att åvägabringa koncentrering eller centralisering till lämpligt organ av vissa

för landstingets sjukhusväsende gemensamma frågor av större räckvidd

uppenbarligen står i god överensstämmelse med den praxis, som under senare

tid — visserligen utan direkt stöd i gällande författning — utvecklats

inom de skilda landstingen. Efter vad de sakkunniga inhämtat, handläggas

nämligen inom icke mindre lin nitton landsting alla sjukhusbyggnadsfrågor

av större omfattning icke av vederbörande lokala direktion utan av

förvaltningsutskottet eller en av landstinget eller utskottet vid värjo siirskilt

tillfälle utsedd byggnadskommitté.

Frånsett nyssberörda av starka praktiska skäl burna centraliseringssträvanden

framgår av upplysningar, sorn de sakkunniga inhämtat, alt man

även i övrigt inom de skilda landstingen genom tillsättande av gemensam

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

direktion och syssloman eller anordnande i övrigt av gemensam förvaltning

eller utspisning m. m. för två eller flera sjukhus sökt i ganska stor utsträckning

inom — och i vissa fall även utanför — ramen av gällande sjukhuslagstiftning

vidtaga åtgärder, som syfta lill en rationalisering av anstaltsväsendet.

Jämlikt stadgande i 8 § sjukhuslagen skall varje sjukhus, varå

lagen är tillämplig, d. v. s. i stort sett samtliga av landsting drivna sjukhus,

som icke avse epidemivård och vård av sinnessjuka, sinnesslöa, kroniskt

sjuka och konvalescenter, förvaltas av en på visst sätt sammansatt särskild

direktion. Landsting äger dock besluta, att gemensam direktion skall finnas

för flera sjukhus, för vilkas driftkostnad landsting i sista hand helt ansvarar.

Sistnämnda inskränkning av landstingets rätt att besluta örn gemensam direktion

för flera sjukhus har ansetts innebära, att gemensam direktion i »teknisk»

mening kan anordnas endast för sådana sjukhus, som regleras genom

sjukhuslagen och sjukhusstadgan, och sålunda icke för dylikt sjukhus å ena

sidan samt t. ex. epidemisjukhus och vårdhem för kroniskt sjuka å den

andra. Enligt 3 § sjukhusstadgan får icke heller gemensam syssloman tillsättas

för två eller flera sjukhus, utan att dessa hava gemensam direktion.

Den av de sakkunniga företagna utredningen giver emellertid vid handen,

att landstingen det oaktat i ganska stor utsträckning anlitat utvägen att —

framför allt då sjukhusen äro belägna å samma ort men även eljest — tillsätta

gemensam direktion och syssloman vid skilda slag av nyss angivna

sjukhus. Likaledes framgår, att landstingen, trots stadgandet att vid varje

sjukhus skall finnas en särskild direktion, understundom av praktiska

skäl underlåtit att tillsätta sådan. Sålunda hava åtskilliga under senare tid

anordnade mindre, fristående förlossningsanstalter direkt underställts landstingets

förvaltningsutskott eller t. ex. barnmorskeslyrelsen, utan att därutinnan

dispens begärts från sjukhuslagens bestämmelser. I Norrbottens län

bär för landstingets sex sjukstugor örn tillhopa 156 vårdplatser och 12

epidemisjukhus om tillhopa 344 vårdplatser anställts en gemensam syssloman,

varjämte samtliga sjukstugor och epidemisjukhus ställts under ledning

av en gemensam sjukvårdsnämnd. Vidkommande de av sjukhuslagen

icke reglerade särskilda vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka, vilka under

de allra senaste åren inom vissa landsting redan anordnats och inom andra

planeras, synes man ganska allmänt hava ansett lämpligt, att dessa ställas

direkt under förvaltningsutskottet. De välgrundade rationaliseringssträvanden,

sorn sålunda, i vissa fall utan stöd i gällande författning, kommit till

uttryck vid organiserandet av förvaltningen av landstingens sjukhusväsen

motivera enligt de sakkunnigas mening, att åtgärder vidtagas för att anpassa

gällande lagstiftning så, att denna icke lägger hinder i vägen för landstingen

att organisera sjukhusens förvaltning efter vad med hänsyn till lokala förhållanden

och andra omständigheter kan befinnas ändamålsenligt.

De under senare åren oavlåtligt stegrade kostnaderna för landstingens

sjukhusväsen torde med fog kunna åberopas för att landstingen sättas i tillfälle

att genom anordnande i den omfattning, omständigheterna motivera, av

gemensam förvaltning för två eller flera sjukhus rationalisera verksamheten

och nedbringa kostnaderna för densamma.

Från nu antydda överväganden finna de sakkunniga sig böra förorda, att i

varje landstingsområde skall finnas en central sjukvårdsberedning. I förhållande

till i gällande lagstiftning omförmäld sjukhusberedning skulle denna

erhålla en något vidgad befogenhet. Åt den centrala ledningen skulle sålunda

kunna anförtros att efter landstingets bestämmande ej mindre handha

vissa för samtliga sjukhus inom området gemensamma förvaltningsangelä
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

31

genheter ävensom vissa byggnadsärenden, som förutsätta en överblick över

hela länets sjukhusväsende, än även att utgöra direktion för visst sjukhus

eller viss grupp av sjukhus. Likaledes hålla de sakkunniga före, att det

ifrågavarande centralorganet bör erhålla en sådan sammansättning, att åt

detsamma kan överlämnas att handha och avgöra vissa ärenden, som enligt

gällande föreskrifter tillkomma annan myndighet. De sakkunniga äro emellertid

angelägna betona, att vid fastställandet av befogenheterna för ett dylikt

centralt organ bör omsorgsfullt beaktas, att genom tillkomsten av detsamma

icke den lokala sjukhusdirektionens, sjukhusläkarens och sysslomannens

känsla av ansvar för vederbörande sjukhus’ skötsel och drift avtrubbas.

Slutligen framhålla de sakkunniga, att därest inom varje landstingsområde

tillskapas en sjukvårdsberedning, avsedd att, där landstinget så finner lämpligt,

handha de uppgifter, som de sakkunniga nyss antytt, man med fördel

skulle kunna till handläggning inom en dylik ortcentral beredning överflytta

vissa av de åligganden, som för närvarande tillkomma medicinalstyrelsen i

fråga om landstingens sjukhusväsende och jämväl därigenom uppnå en i

direktiven för de sakkunniga såsom önskvärd betecknad avlastning i nämnda

styrelses arbetsbörda.

Landstingens berättigade önskan att efter lokala förhållanden och andra

omständigheter ordna den centrala ledningen, på sätt varje landsting må finna

lämpligast, ha de sakkunniga sökt tillgodose därigenom, att den centrala

sjukvårdsberedningen, liksom den tidigare berörda hälsovårdsberedningen,

skulle kunna efter varje landstings eget bestämmande utgöras antingen av

en fristående styrelse eller ock av förvaltningsutskottet eller viss avdelning

därav.

Vad angår behovet av samordnad ledning för landstingens verksamhet på

hälso- och sjukvårdsområdena anse de sakkunniga det icke kunna bestridas,

att såväl epidemivården som dispensärvården, den förebyggande mödra- och

barnavården, förlossningsvården och folktandvården genom under senare år

tillkomna författningsbestämmelser organisatoriskt redan omfatta och vid

fortsatt utbyggnad i vart fall komma att i så hög grad beröra båda de nämnda

huvudområdena, att ett nära samarbete måste anses önskvärt och erforderligt

vid ledningen och den fortsatta utbyggnaden av den slutna sjukvården likaväl

som den öppna hälsovården. De sakkunniga erinra i detta avseende, att

dispensärvården numera omfattar jämväl de i stor utsträckning till sanatorier

eller tuberkulossjukstugor förlagda centraldispensärerna. Tillika gäller, att

den förebyggande mödra- och barnavården är avsedd att utbyggas med

mödra- och barnavårdscentraler (typ I), vilka i allmänhet skola förläggas

till mottagnings- eller polikliniklokaler i anslutning till under egen specialutbildad

läkares ledning stående barnbördsavdelning respektive barnavdelning

vid något länslasarett. Den öppna förlossningsvården kompletteras i

snabb takt med ökat antal vårdplatser å lasarett eller fristående förlossningshem,

varest distriktsbarnmorska, vid sidan av verksamheten i öppen vård,

efter anvisning av barnmorskestyrelsen är skyldig tjänstgöra. Slutligen fram
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

hålla de sakkunniga, att i den plan för den allmänna folktandvården i länen,

som utgör en förutsättning för att statsbidrag skall utgå, måste ingå en i

anslutning till visst lasarett anordnad centraltandpoliklinik, avsedd för mera

komplicerade fall, som icke kunna behandlas å distriktspoliklinikerna, ävensom

för lasarettets egna patienter.

De sakkunniga finna alltså, att talrika beröringspunkter numera finnas

mellan den öppna hälsovården, å ena, och den slutna sjukvården, å andra

sidan. För att tillgodose ett i anledning därav redan föreliggande och av

den fortsatta utvecklingen troligen alltmera kännbart behov av en samordnad

och enhetlig ledning av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet, förorda

de sakkunniga, att landstingen tillförsäkras rätt att uppdraga åt samma organ

att utgöra såväl hälso- som sjukvårdsberedning. Därest landstinget av organisatoriska

eller andra skäl finner lämpligt tillsätta en särskild hälsovårdsoch

en särskild sjukvårdsberedning, bör enligt de sakkunnigas mening behovet

av enhetlighet i fråga om de båda vårdområdenas organisation och utbyggnad

kunna tillgodoses genom gemensamma sammanträden mellan de båda beredningarna.

Yttrandena.

I samtliga yttranden har behovet av en centralisering av landstingens

hälso- och sjukvårdsverksamhet vitsordats. Förslaget örn tillskapandet av

centralorgan för nämnda verksamhet med rätt för landstingen att avgöra,

huruvida särskild hälsovårds- och särskild sjukvårdsberedning borde tillsättas

eller gemensam ledning för båda verksamhetsområdena anordnas, har

även vunnit allmän anslutning. Blott från några håll lia erinringar av mera

principiell natur framförts mot förslaget i dessa delar. Innan redogörelse

lämnas härför, torde det vara av intresse att taga del av vissa uttalanden av

förvaltningsutskotten i de landsting, vilka redan i stor utsträckning genomfört

en centralisering av hälso- och sjukvårdsverksamheten enligt i stort sett

de principer, som föreslagits av de sakkunniga.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anför sålunda:

Omfattningen av landstingets hälso- och sjukvårdande verksamhet har

redan föranlett landstinget att anförtro verksamheten åt ett enda organ,

nämligen förvaltningsutskottets sjukvårdsavdelning. Allt sedan år 1920 har

sjukvårdsavdelningen inom detta landsting handhaft ledningen av den sjukvårdande

verksamheten och utgjort en landstingets sjukvårdsberedning. I

den mån lagstiftningen sedan dess lämnat möjlighet därtill har även ledningen

av den hälsovårdande verksamhetens olika grenar överlämnats till förvaltningsutskottets

sjukvårdsavdelning. Avdelningen har sålunda övertagit

epideminämndens, barnmorskestyrelsens och distriktsvårdsstyrelsens uppgifter

och handhar även ledningen av dispensärvården, mödra- och barnavården

samt folktandvården. Den tjänstgör dessutom som direktion för de fem

vårdhemmen för sinnessjuka.

De sakkunnigas förslag utgör i huvudsak endast ett lagfästande av en ordning,

som detta landsting redan infört på grund av att det funnit denna organisationsform

för sitt ändamål bäst lämpad. Förvaltningsutskottet har

mångårig erfarenhet av att denna organisation av landstingets hälso- och

sjukvårdande verksamhet är ändamålsenlig.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

33

Förvaltningsutskottet i Skaraborgs län framhåller:

Inom härvarande landsting handläggas redan samtliga ärenden rörande

landstingsområdets distrikts- och dispensärvård, förebyggande mödra- och

barnavård, epidemi- och folktandvård samt barnmorskeväsendet centralt av

en avdelning av förvaltningsutskottet, benämnd dess socialhygieniska nämnd,

som består av tre utskottsledamöter jämte vissa adjungerade sakkunniga.

Det förhållandet, att samtliga med landstingets öppna hälso- och sjukvård

sammanhängande ärenden sålunda handläggas av berörda nämnd i stället

för att splittras på ett flertal skilda styrelser och nämnder, har enligt utskottets

uppfattning erfarenhetsmässigt visat sig möjliggöra en enhetligare överblick

av verksamhetsområdena ifråga samtidigt som det förhållandet, att

nämnden eller centralorganet utgjorts av en avdelning av förvaltningsutskottet,

underlättat en ökad och intimare, särskilt under vissa verksamhetsgrenars

nu pågående örn- och nyorganiserande värdefull kontakt med det

samfällda förvaltningsutskottet.

Kristianstads låns landstings förvaltningsutskott uttalar:

I viss mån har redan i detta landsting centralisering i förslagets anda ägt

ruin. Gemensam förvaltning, utspisning o. d. för närliggande sjukvårdsinrättningar

har sålunda tillämpats här i många år med synerligen gott resultat.

1939 års landsting har beslutat fastställa nytt reglemente för förvaltningsutskottet,

som vid sitt första sammanträde uppdelar sig på två särskilda avdelningar,

av vilka den ena utgör sjukvårdsavdelning och den andra den

socialhygieniska nämnden. Varje avdelning består, förutom av förvaltningsutskottets

ordförande, av fem ledamöter. Den socialhygieniska nämnden

adjungerar med sig förste provinsialläkaren och en inom länet bosatt av

landstinget eller på dess uppdrag av förvaltningsutskottet utsedd kvinna samt

förstärkes, då fråga är om behandling av ärende som rör distriktsvård resp.

folktandvård, med inom landstingsområdet verksam på av landstinget, förvaltningsutskottet

eller i särskild författning angivet sätt utsedd i tuberkulosvård

utbildad läkare resp. tandläkare. Den socialhygieniska nämnden utövar

ledningen för länets distriktsvård, förebyggande mödra- och barnavård, epidemivård,

folktandvård och barnmorskeväsende ävensom all annan socialhygienisk

verksamhet, som kan komma att framdeles utövas av landstinget.

Som exempel på hur ledningen av ett landstings sjukvårdsväsende enligt

nu rådande förhållanden kan gestalta sig förtjänar följande återges ur det

yttrande som lämnats av förvaltningsutskottet i Norrbottens län:

Beträffande sjukvårdsväsendets i Norrbotten organisation och styrelsesätt

har en omfattande centralisering inom tillåtna gränser redan genomförts.

Likväl har landstinget för den öppna sjukvårdens sjukhus och anstalter, 37

till antalet, med iakttagande av gällande bestämmelser utsett 158 personer,

hälften suppleanter, som omhänderha skötseln och förvaltningen av sjukhusen

m. m., varvid dock en gemensam styrelse finnes för sjukstugorna. Då

härtill lägges, att styrelserna arbeta fullt självständigt och som regel utan

samarbete med varandra, ligger det i öppen dag, att denna slösaktiga individualism

snarast bör undergå en genomgripande förändring till det bättre.

Bland de myndigheter, vilka framfört erinringar mot förslaget, må

främst nämnas medicinalstyrelsen, som anför:

I förslaget ha landstingsekonomiska synpunkter i hög grad fått göra sig

gällande. Flera av de i sjukhuslagen och sjukhusstadgan föreslagna änd
Bihang

till riksdagens protokoll 1940. i sami. Nr 89. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 89.

ringarna tillförsäkra landstingen större inflytande på sådana områden, där

meningsskiljaktigheter framträtt mellan landstingen å ena och statsmakterna

å andra sidan. Styrelsen är ej övertygad om att de sakkunniga lyckats

åstadkomma, vad som måste te sig som det viktigaste, nämligen en effektivisering

och förbättring av sjukvården. De många viktiga problem rörande

tillgodoseendet av statens berättigade synpunkter i fråga örn administrationen

av den slutna kroppsvården, som framkommit genom de sakkunnigas ensidiga

uppläggning av spörsmålet, kräva enligt styrelsens mening en mera allsidig

utredning. I anslutning härtill vill styrelsen hänvisa till en av styrelsen

den 9 februari 1939 till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse, däri styrelsen hemställt,

att Kungl. Majit måtte utse särskilda sakkunniga med uppdrag att

verkställa utredning och avge förslag angående vissa ändringar eller tillägg

till gällande sjukhuslag och sjukhusstadga.

I stort sett liknande synpunkter åberopas av läkarsammanslutningarna.

Härvid framhåller förste provinsialläkarnes förening, att det ytterligare kunde

diskuteras, om själva arbetet skulle utföras av en gemensam hälso- och

sjukvårdsberedning eller av en särskild hälsovårds- och en särskild sjukvårdsberedning.

Avgränsandet av de olika områdena vöre nämligen ej utan

vidare givet. Så kunde epidemi-, barnbörds- och tandvård sägas falla inom

de bägge områdena, under det distrikts-, dispensär- samt förebyggande

mödra- och barnavård huvudsakligen folie under hälsovården.

Ett flertal förste provinsialläkare ha i likhet med sin förening framhållit

vanskligheten av att uppdraga gränsen mellan verksamheten för de särskilda

hälso- och sjukvårdsberedningarna, därest sådana inrättades i något län.

Några förste provinsialläkare lia trots detta uttalat sig för uppdelning av

hälso- och sjukvården på olika beredningar, under det att andra ansett en

gemensam beredning för verksamheten inom de båda vårdområdena vara att

föredraga.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar farhågor för att den landstingen av de

sakkunniga tillförsäkrade stora rörelsefriheten i avseende å organisationen

kunde göra denna alltför invecklad. Resultatet av de sakkunnigas förslag

kunde nämligen bli, att över styresmannen vid en sjukvårdsinrättning funnes

dels förvaltningsutskottet dels en särskild sjukvårdsberedning och dels

anstaltens direktion. Då samtliga dessa organ vöre valda efter ungefär enahanda

intressegrunder, syntes en förenkling kunna ske efter ett av två alternativ,

nämligen så att antingen förvaltningsutskottet eller avdelning av

detsamma utgjorde sjukvårdsberedningen eller, där särskild sjukvårdsberedning

ansåges erforderlig, förvaltningsutskottets funktion inskränktes till det

ekonomiska området.

Från en del håll har föreslagits, att centralorgan för landstingens verksamhet

på förevarande områden icke borde vara obligatoriskt utan att landstingen

själva skulle få besluta, örn sådant organ skulle inrättas eller ej.

Härvid framhåller styrelsen för Sveriges yngre läkares förening att, därest

man överläte dylik rätt åt landstingen, man dels respekterade dessas hävdvunna

självbestämningsrätt dels ock kunde vinna en smidigare anpassning

efter inom olika landsting varierande förhållanden med avseende å ytvidd,

folktäthet, levnadsförhållanden o. s. v.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

35

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att den föreslagna centraliseringen

ännu icke borde vinna tillämpning inom länet, då flera delar av den socialhygieniska

verksamheten icke blivit där fullt genomförda. Länsstyrelsen

hade intet att erinra, därest skyldigheten gjordes fakultativ.

Förste provinsialläkaren i Malmöhus län påpekar, att redan med nuvarande

organisation möjlighet förefunnes till centralisering i viss utsträckning,

varav flera landsting redan begagnat sig. Det borde därför överlåtas på

landstingen att själva besluta om ytterligare centralisering.

Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen, som icke anser sig ha anledning

att närmare ingå på förslaget i vad detsamma berör hälsovården,

yttrar bl. a. följande:

Mot själva centraliseringen av sjukhusväsendet har styrelsen ingenting att

erinra. Styrelsen hyser emellertid den uppfattningen, att de sakkunniga

vid tillvaratagandet av landstingens hävdvunna inflytande på här ifrågavarande

områden i vissa avseenden gått för långt och tilldelat landstingens

organ en del arbetsuppgifter, för vilka de näppeligen kunna anses kvalificerade

och vilkas handhavande av landstingens organ icke torde vara betingat

av principen om landstingens bestämmanderätt på förevarande område.

Vidare anser styrelsen, att —- sådant förslaget utformats — ledningen

för sjukhusväsendet vid fullgörandet av vissa uppgifter kommer att sakna

nödig sakkunskap. Därest icke behovet härutinnan bleve tillgodosett, kunde

en ur olika synpunkter önskvärd centralisering bli till större skada än

nytta.

Styrelsen för svenska sanatorieläkarföreningen förklarar sig hysa allvarliga

betänkligheter mot utformningen av det föreliggande förslaget. Utvecklingen

syntes gå därhän, att flera uppgifter, som för närvarande åvilade

direktionerna, komme att överflyttas till sjukvårdsberedningen, vilket beträffande

en del ärenden såsom centraluppköp m. m. vore en given fördel; beträffande

andra frågor av mera lokal karaktär kunde man emellertid befara, att

det privata initiativet från direktioner och styresmän, som hittills varit en av

de viktigaste drivkrafterna för sjukhusväsendets utveckling, kunde komma

att försvagas.

Den under senare år genomförda utvidgningen av landstingens uppgifter

på såväl hälso- som sjukvårdsområdet har med nödvändighet framkallat krav

på en enhetlig ledning av landstingens verksamhet på dessa områden. Den

starka splittring på ett flertal organ av hithörande viktiga arbetsuppgifter,

som nu är tillfinnandes, kan icke vara ägnad att skapa den fasthet i organisationen

och det rationella tillgodoseende av de olika vårdbehoven inom ett

län, som numera måste krävas ej minst ur ekonomisk synpunkt.

Inom hälsovårdsområdet ha visserligen olika organisationsfrågor redan

lösts på sådant sätt, att möjlighet öppnats för landstingen att för verksamheten

på detta område tillskapa en enhetlig ledning. Men de åtgärder, som

härutinnan vidtagits, lia allenast haft provisorisk karaktär och avsikten har

varit att på grundvalen av närmare utredning skrida till en mera definitiv

Departe
ments
chefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl Maj:ts proposition nr 89.

reglering. Utredningen i detta hänseende anförtroddes de sakkunniga. Jag

ansåg emellertid, att utredningen icke utan vidare kunde avse enbart den

hälsovårdande verksamheten. Önskemål hade framkommit, att jämväl sjukvården

lades under enhetlig ledning, och åtskilliga av de verksamhetsgrenar,

varom här är fråga, falla inom båda områdena. I första hand skulle

det även ankomma å de sakkunniga att klargöra, huruvida icke ledningen

för såväl hälso- som sjukvården inom landstingsområdena med fördel kunde

samordnas.

Innebörden av de sakkunnigas förslag är att åstadkomma en centraliserad

ledning av såväl hälsovårds- som sjukvårdsarbetets administration.

Centraliseringen skall såsom sådan vara obligatorisk, men dess former kunna

anpassas efter föreliggande behov. För att utgöra centralorgan kan tillsättas

en särskild beredning. Förvaltningsutskottet eller dess sjukvårdsavdelning

kan även anlitas för ändamålet. Följande möjligheter föreligga:

1) gemensam hälso- och sjukvårdsberedning;

2) skilda hälso- och sjukvårdsberedningar;

3) förvaltningsutskottet både hälso- och sjukvårdsberedning;

4) förvaltningsutskottet hälsovårdsberedning och särskild sjukvårdsberedning;

samt

5) förvaltningsutskottet sjukvårdsberedning och särskild hälsovårdsberedning.

Vad de sakkunniga härutinnan föreslagit synes mig i allt väsentligt välgrundat.

Det stora flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna

ha även tillstyrkt de sakkunnigas förslag i förevarande avseende.

De betänkligheter mot förslaget av mera principiell innebörd, som

på några håll yppats, ha närmast berört organisationen inom sjukvårdsväsendet.

Härvid har medicinalstyrelsen gjort gällande, att de många viktiga

problem, som röra tillgodoseendet av statens berättigade synpunkter

i fråga om administrationen av den slutna kroppssjukvården, blivit av de

sakkunniga ensidigt bedömda. Styrelsen, som i februari 1939 hos Kungl.

Majit hemställt om utredning angående vissa ändringar i gällande sjukhuslagstiftning,

påyrkar, att i samband därmed jämväl ifrågavarande spörsmål

upptagas till en mera allsidig utredning. Medicinalstyrelsens berörda hemställan

har, på sätt framgår av den s. k. besparingspropositionen (nr 79) till

urtima riksdagen 1939/40, ansetts icke för närvarande böra föranleda någon

Kungl. Maj:ts åtgärd. Då den av de sakkunniga framlagda utredningen synes

vara klargörande för ett erforderligt bedömande av hithörande frågor,

har jag med hänsyn till nuvarande förhållanden icke ansett anledning föreligga

att låta anstå med lösningen av dessa, utan tvivel sedan länge aktuella

frågor.

Från vissa håll har framhållits vanskligheten av att uppdraga gränsen

mellan verksamheten för de särskilda hälso- och sjukvårdsberedningarna,

därest sådana inrättades i något län. Vidare ha farhågor uttalats för att

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

37

den föreslagna organisationen kunde bli alltför invecklad. I särskilda fall —

säges det vidare — skulle en överorganisation kunna inträda, och man anser

därför, att centralorganet icke bör vara obligatoriskt utan att landstingen

böra ha rätt att besluta, om sådant organ skall inrättas eller ej. De betänkligheter,

som i nu berörda avseenden yppats, kunna enligt min mening

icke tillmätas betydelse, då den av de sakkunniga föreslagna organisationen,

samtidigt som den befordrar ett enhetligt system, innebär möjlighet

till en anpassning efter lokala förhållanden. Tillika må anmärkas, att förslaget

öppnar möjlighet för att i författningsväg vidtaga de jämkningar i organisationen,

som i särskilda fall kunna finnas påkallade.

I sitt förslag behandla de sakkunniga vidare de arbetsuppgifter, som

skulle tillkomma centralorganet, samt dettas sammansättning. I samband

med centralorganets arbetsuppgifter har tagits under omprövning å ena sidan

vilka av de nu å sjukhusdirektion ankommande uppgifter, som skulle kunna

överflyttas å centralorganet, samt å andra sidan i vad mån vissa medicinalstyrelsen

nu åliggande uppgifter skulle kunna hänvisas till lokal handläggning,

närmast av centralorganet. De frågor som här behandlats ha främst

gällt arbetsfördelningen mellan förvaltningsutskottet, hälso- och sjukvårdsberedningarna

och de lokala direktionerna samt medicinalstyrelsen. Tillika

har ett flertal andra frågor berörande såväl hälsovårds- som sjukvårdsverksamheten

varit föremål för de sakkunnigas prövning. De särskilda förslag,

som av de sakkunniga i här berörda avseenden framlagts, behandlas närmare

i det följande. Beträffande åtskilliga av dessa ha från de hörda myndigheternas

och sammanslutningarnas sida framkommit avvikande meningar.

I en del fall har jag ansett de gjorda erinringarna böra föranleda

ändringar eller jämkningar i de sakkunnigas förslag, men i stort sett har

jag kunnat godtaga de sakkunnigas uppfattning.

Den omreglering på förevarande områden, som enligt min mening nu

bör företagas, föranleder ändringar i ett flertal lagar och författningar. De

lagar, som härvid beröras, äro lagen om landsting, lagen om vissa av landsting

eller kommun drivna sjukhus, lagen om anställande av distriktsbarnmorskor

m. m. samt epidemilagen. Författningar, som komma i fråga,

äro bl. a. sjukhusstadgan, kungörelserna örn statsbidrag till distriktsvård,

dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande, förebyggande mödraoch

barnavård samt folktandvård ävensom reglementena för barnmorskestyrelserna

i riket och för barnmorskor. I detta sammanhang anmäler jag

endast de ändringar, som erfordras i de angivna lagarna och vartill förslag

inom departementet upprättats. Med hänsyn till omfattningen av de ändringar,

som påkallas i sjukhuslagen, har förslag till ny lag i ämnet ansetts

böra upprättas. I det följande behandlas dock bestämmelserna i denna

lag endast i den mån de avvika från den nuvarande sjukhuslagens bestämmelser.

De nämnda lagförslagen torde böra föreläggas riksdagen för antagande.

Till de erforderliga författningsändringarna anhåller jag att få återkomma,

sedan riksdagen fattat sitt beslut i ärendet. Samtidigt därmed synes även

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

böra prövas, om och i vad mån ändringar äro påkallade i de reglementen,

som Kungl. Majit utfärdat för bl. a. Stockholms stads och Göteborgs stads

sjukhus.

De grundläggande föreskrifterna angående det centrala organ, som skall

utöva ledningen av landstings hälso- och sjukvårdande verksamhet, ha ansetts

böra införas i landstingslagen samt där upptagas i en ny paragraf,

betecknad 40 a §. Jämlikt 1 inom. första stycket i denna paragraf skall

nämnda ledning, i den mån icke genom lag eller författning annorlunda föreskrives,

enligt landstingets bestämmande utövas av en gemensam hälsooch

sjukvårdsberedning eller ock av en särskild hälsovårds- och en särskild

sjukvårdsberedning. Landsting, som så finner lämpligt, skall enligt 2 mom.

jämväl äga besluta, att beredningen skall utgöras av förvaltningsutskottet

eller viss avdelning därav. Angående beredningen skall i övrigt •— på sätt

i 4 mom. utsäges — gälla vad därom stadgas i lag eller författning. Andra

stycket av 1 mom. samt 3 mom. innehålla bestämmelser rörande berednings

sammansättning och organisation. Härtill återkommer jag i det följande.

Jag övergår nu närmast till behandling av centralorganets allmänna

befogenheter och uppgifter.

Centralorganets allmänna befogenheter och uppgifter.

De sakkunniga.

Vad angår hälso- och sjukvårdsberedningens allmänna befogenhet och

ställning i förhållande till landstingets förvaltningsutskott föreslå de sakkunniga,

att beredningen i sin verksamhet skall liksom varje annat landstingets

förvaltningsorgan vara ställt under det samfällda förvaltningsutskottets

uppsikt och kontroll. Därjämte ha de sakkunniga särskilt velat ange,

att de beredningens framställningar och förslag, som äro avsedda att underställas

landstingets prövning, alltid skola inges till det samfällda förvaltningsutskottet

och av detta med eget yttrande överlämnas till landstinget.

En hälso- och sjukvårdsberedning skall sålunda endast äga att inom ramen

för av landstinget fastställt statförslag och av landstinget givna riktlinjer

omhänderha den förvaltning, som jämlikt lag eller författning

eller landstingets beslut tillkommer beredningen. I de sakkunnigas förslag

till bestämmelser rörande sjukvårdsberedningens allmänna åligganden har

därför särskilt angivits, att, örn avgörande krävs rörande någon sjukvårdsväsendet

berörande fråga av beskaffenhet att böra underställas landstinget

(t. ex. en fråga om viss ändring i ett sjukhus’ lönestat eller en av särskilda

förhållanden ofrånkomlig ansedd ändring i en godkänd ny-, till- eller ombyggnadsplan)

och landstingets beslut icke utan synnerlig olägenhet kan avvaktas,

sjukvårdsberedningen icke med bindande verkan må besluta i frågan,

utan att jämväl förvaltningsutskottet lämnat sitt medgivande till åtgärden.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

39

I anslutning till det anförda ha de sakkunniga föreslagit viss ändring av

40 § landstingslagen och 3 § sjukhuslagen.

Enligt de sakkunnigas förslag skola hälsovårdsberedningen tillkommande

befogenheter och uppgifter inom vart och ett av de särskilda verksamhetsområden,

som skola stå under beredningens ledning, alltjämt regleras

av de författningsbestämmelser, som därutinnan finnas utfärdade. I stort

sett innebär förslaget sålunda endast, att på den gemensamma hälsovårdsberedningen

bli tillämpliga de bestämmelser i förefintliga lagar och författningar,

som gälla för de olika fristående styrelser, vilka för närvarande handha

ledningen av de skilda grenarna av landstingets socialhygieniska verksamhet.

Dessa grenar äro distriktsvården (kungörelse 1935 nr 428), dispensärvården

(kungörelse 1937 nr 400), barnmorskeväsendet (lag 1937 nr

298), den förebyggande mödra- och barnavården (kungörelse 1937 nr 745)

samt folktandvården (kungörelse 1938 nr 358). Beträffande ledningen av

barnmorskeväsendet i stad, som ingår i fastställd distriktsindelning men

ej deltager i landsting, föreslå de sakkunniga, att denna ledning efter stadens

bestämmande skall utövas antingen av hälsovårdsberedningen eller ock av

särskild barnmorskestyrelse.

Beträffande sjukvårdsberedningen avse de sakkunniga, att denna beredning

skall — utan att därigenom från vederbörande lokala organ avlyfta

ansvaret för anstalternas drift — i första hand handha vissa uppgifter rörande

sjukhusväsendet, som kräva en överblick över hela landstingsområdets

sjukhusväsende och en för samtliga sjukhus inom området enhetlig

handläggning. Bland sådana frågor må särskilt erinras örn reglering i anslutning

till gällande reglementen och personalstater av sjukhuspersonalens

anställnings- och avlöningsvillkor ävensom vid sjukhusen aktuella ny-, Biloch

ombyggnadsfrågor. Det skulle jämväl tillkomma denna centrala beredning

att, när behov därav föreligger, avge förslag angående ändrade grunder

för vårdavgifternas utgående, att enhetligt granska och yttra sig över de

skilda anstalternas förslag till avlönings-, inkomst- och utgiftsstater samt att

i den utsträckning, landstinget finner lämpligt, omhänderha gemensam upphandling

för två eller flera sjukhus. Sjukvårdsberedningen skall även, efter

vad de sakkunniga förordat, därest landstinget så finner lämpligt, kunna

fungera såsom direktion för ett eller flera sjukhus, därvid i sjukhuslagen

och sjukhusstadgan för direktion lämnade föreskrifter skola i tillämpliga delar

lända till efterrättelse för beredningen. De sakkunniga åsyfta härmed,

att bereda landstingen frihet att, i den utsträckning så anses av praktiska

skäl påkallat, besluta ej mindre därom, att sjukvårdsberedningen skall utgöra

direktion för el t eller flera sjukhus, som drivas av landstinget, än även

att ett eller flera dylika sjukhus, oberoende av örn de regleras av sjukhuslagen

eller icke, skola ställas under samma direktion. Slutligen förorda de

sakkunniga i konsekvens med sitt förslag i övrigt, att även den centrala

ledningen av epidemisjukhusväsendet inom varje landstingsområde skall utövas

av sjukvårdsberedningen. I stad, som utgör eget epidemidistrikt, skall

sagda ledning alli jämt tillkomma hälsovårdsnämnden.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

För tillgodoseende av dessa sina förslag föreslå de sakkunniga ändringar

i sjukhuslagen och epidemilagen samt sjukhusstadgan.

Yttrandena.

Emot de sakkunnigas förslag rörande centralorganets ställning i förhållande

till förvaltningsutskottet samt dess funktion som hälsovårdsberedning

ha inga invändningar gjorts.

Beträffande organet tillämnade allmänna befogenheter och uppgifter som

sjukvårdsberedning lia däremot på ett par punkter framställts

vissa erinringar. Förste provinsialläkaren i örebro län ställer sig sålunda

tveksam till förslaget, att sjukvårdsberedningen skall kunna fungera som

direktion, varvid han framhåller, att de lokala önskemålen i så fall skulle

hindras att göra sig tillräckligt hörda inom landstingen. De olika sjukhusens

anspråk kunde ju även med bibehållande av direktionerna ändock

i sista hand bringas till önskvärd inbördes relation just genom sjukvårdsberedningen.

Beträffande förslaget att sjukvårdsberedningen skall kunna fungera som

epideminämnd inom landstingsområde anför medicinalstyrelsen:

De hälsovårdsnämnderna enligt 1 § epidemilagen åliggande åtgärderna till

förekommande av smittsamma sjukdomars utbredning inskränkte sig icke

allenast till de sjukas isolering och vård å epidemisjukhus utan avsåge även

ett omfattande fältarbete med uppspårande av sjukdomsfall, provtagningar,

smittreningar, avspärrningsåtgärder m. m. Från epidemiologisk synpunkt

vöre det av stor betydelse att dessa åtgärder, fältarbetet och anstaltsvården,

koordinerades, vilket även epidemilagen tagit sikte på. Genom lagändring

den 4 juni 1937 (nr 299) hade i fråga om epidemidistrikt, som omfattade

landsbygd, genom ett ensidigt tillgodoseende av administrativt-ekonomiska

synpunkter klyftan vidgats mellan det organ, hälsovårdsnämnden, med dess

ovan angivna uppgifter och förvaltningsutskottet, som hade att verka för att

sjukvården vore så ordnad, att den fullt motsvarade behovet. Erfarenheter

från sista årens scharlakansfeberepidemi visade, att förvaltningsutskottet av

ekonomiska skäl lagt svårigheter i vägen för hälsovårdsnämnderna att tillse,

att de sjuka ofördröjligen erhölle vård å epidemisjukhus. De sakkunnigas

förslag att överflytta den centrala ledningen av epidemisjukhusväsendet lill

sjukvårdsberedningen befäste enligt styrelsens mening detta missförhållande.

I fråga om förslaget att ledningen av epidemisjukhusväsendet i stad, som

utgör eget epidemidistrikt, alltjämt skall utövas av hälsovårdsnämnden yttrar

svenska stadsförbundet:

_ Ett stadgande av detta innehåll medför, att stad, som utgör eget epidemidistrikt,

hindras från att fullständiga centralisationen, utan att någon anledning

finnes, att sådan stad på denna punkt ställes i en särställning i förhållande

till landstingen. Om man genom stadgande i epidemilagen, att stad,

varom nu är fråga, får tillsätta epideminämnd — i vilket fall sjukhusdirektion

kunde fungera som sådan — eller på annat sätt söker uppnå möjligheten

av en centralisering för dessa städers vidkommande är av mindre betydelse,

om blott förste stadsläkarens rätt att deltaga i behandlingen av

frågor rörande epidemisjukhusväsendet tryggas.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr $9.

Liknande synpunkter lia anförts av stadsfullmäktige i Göteborg och Hälsingborg.

Beträffande centralorganets allmänna befogenhet och ställning i förhållande

till landstingets förvaltningsutskott ha de sakkunniga ansett, att beredningen

i sin verksamhet skall liksom varje annat landstingets förvaltningsorgan

vara ställt under det samfällda förvaltningsutskottets uppsikt och kontroll.

De förslag, som i enlighet härmed av de sakkunniga framlagts, lia

icke mött någon erinran och kunna även av mig tillstyrkas. Bestämmelserna

berörande detta ämne ha införts dels i 40 § landstingslagen och dels i 3 §

av den föreslagna nya sjukhuslagen. På förslag av de sakkunniga har jag

dessutom funnit, att de förvaltningsutskott enligt 39 § landstingslagen tillkommande

åliggandena böra kompletteras med skyldighet för sådant utskott

att årligen till landstinget avge berättelse över sin verksamhet.

Vad angår centralorganets funktion såsom hälsovårdsberedning innebär

de sakkunnigas förslag i stort sett endast, att på beredningen bli tillämpliga

de i lagar och författningar meddelade bestämmelser, som gälla för de olika

fristående styrelser, vilka för närvarande handha ledningen av de skilda grenarna

av landstingets socialhygieniska verksamhet. Vilka dessa grenar äro

framgår av det föregående. Att hälsovårdsberedningen skall inträda i de

särskilda styrelsernas ställe synes mig riktigt, och någon invändning har ej

heller gjorts härutinnan. Förslaget påkallar ändring i lagen om anställande

av distriktsbarnmorskor m. m. samt dessutom i författningarna angående

distriktsvården, dispensärvården, barnmorskestyrelserna, den förebyggande

mödra- och barnavården samt folktandvården. I det uppgjorda förslaget till

ändring i nyssnämnda lag avser ändringen bestämmelserna i 2 §. För närvarande

föreskrives i denna paragraf, att inom varje landstingsområde och i

varje stad, som ingår i distriktsindelningen men ej deltager i landsting, skall

på landstingets eller stadens bekostnad finnas en barnmorskestyrelse, vilken

skall lia till uppgift att handlägga ärenden rörande barnmorskeväsendct

inom landstingsområdet eller staden. Vidare äro bestämmelser meddelade

örn barnmorslcestyrelsens sammansättning, därvid skillnad göres mellan sådan

styrelse inom landstingsområde och inom sådan stad, som nyss sagts.

Enligt den föreslagna ändringen av paragrafen skall ledningen av barnmorskeväsendet

tillkomma en barnmorskestyrelse. Sådan styrelse skall vara

inom varje landstingsområde hälsovårdsberedningen samt inom varje stad,

som ingår i distriktsindelningen men ej deltager i landsting, efter stadens

bestämmande antingen hälsovårdsnämnden eller en styrelse sammansatt

på sätt nu är föreskrivet örn barnmorskestyrelse i stad varom här är fråga.

Vidkommande sjukvårdsberedningens allmänna uppgifter skola dessa enligt

de sakkunnigas förslag i första hand utgöras av sådana, som kräva en

överblick av hela landstingsområdets sjukhusväsende och en för samtliga

sjukhus inom området enhetlig handläggning. De sakkunniga lia närmare

angivit de olika frågor, vilkas behandling i enlighet härmed skulle ankomma

Departe
ments
chefen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

å sjukvårdsberedningen. Någon erinran på dessa punkter har icke gjorts.

Ej heller jag finner anledning till sådan. Erforderliga bestämmelser i ämnet

ha upptagits i A och 8 §§ av den föreslagna nya sjukhuslagen. I detta sammanhang

bör även uppmärksammas 9 och 13 §§. Sakkunnigförslaget innebär

vidare rätt för landstingen besluta, såväl att sjukvårdsberedningen skall

utgöra direktion för ett eller flera landstingsdrivna sjukhus som ock att ett

eller flera dylika sjukhus, oberoende av om de regleras av sjukhuslagen eller

icke, skola ställas under samma direktion. Även härutinnan är jag ense

med de sakkunniga. De farhågor, som på något håll yppats därom, att denna

anordning kunde leda till ett otillbörligt undertryckande av lokala önskemål,

synas mig icke grundade. Stadgandet om ifrågavarande rätt för landstingen

har influtit i 10 § sjukhuslagen.

I fråga om epidemisjukhusväsendet ha de sakkunniga föreslagit, att ledningen

därav skulle inom landstingsområde överflyttas å sjukvårdsberedningen

men inom stad, som utgör eget epidemidistrikt, alltjämt tillkomma hälsovårdsnämnden.

Medicinalstyrelsen har påpekat vissa olägenheter, som skulle

kunna uppkomma vid en sådan överflyttning. Dessa olägenheter synas mig

emellertid icke kunna uppväga de fördelar, vilka otvivelaktigt måste vara

förenade med en anordning som möjliggör ett ställande av landstings hela

sjukhusväsende under enhetlig ledning. Jag ansluter mig alltså till de sakkunnigas

förslag i vad avser landstingsområde. Däremot anser jag i likhet

med svenska stadsförbundet och vissa städer, att konsekvensen bjuder tillskapandet

av en motsvarande anordning jämväl för sådan stad, som utgör

eget epidemidistrikt. Dylik stad bör således medgivas rätt att uppdraga

åt den sjukvårdsberedning, vilken enligt föreskrift i sjukhuslagen skall

finnas i staden, att vara epideminämnd. I sådan nämnd bör dock —- såsom

stadsförbundet påpekat — förste stadsläkaren vara ledamot. De av mig

sålunda förordade ändringarna lia införts i 19 § epidemilagen. I samband

härmed har 21 § nämnda lag ansetts kunna utgå såsom obehövlig, varjämte

viss jämkning vidtagits i 20 §.

Centralorganets befattning med läkartjänster.

De sakkuimiga.

För att klargöra hur de sakkunnigas förslag rörande tillsättande av läkartjänster

ställa sig till den nuvarande ordningen på området må följande

tablåer jämte anmärkningar tjäna.

Lasaretts- och sanatorieläkare.

Förslag

Förord

Utnämning

Gällande be-

Medicinalstyrelsen

Direktionen

Kungl. Majit

stämmelser

De sakkunnigas

T>

Sjukvårdsberedningen

»

förslag

efter direktionens

hörande

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 89.

43

Vad i tablån angivits gäller även sjukstuguläkare vid sjukstuga

nied mer än 30 vårdplatser. Annan sjukstuguläkare tillsättes för närvarande

av direktionen; enligt de sakkunnigas förslag skall sådan läkare tillsättas av

sjukvårdsberedningen efter direktionens hörande. Jämväl ansvarig läkare

vid upptagningsanstalt eller vid sjukhus anordnad avdelning för tillfällig

vård av sinnessjuka har av de sakkunniga, i analogi med vad som förordats

i fråga örn sistnämnda sjukstuguläkare, ansetts böra antagas av sjukvårdsberedningen

efter direktionens hörande.

Underläkare.

Förslag

Förord

Förordnande

Gällande be-

Direktionen

Direktionen

Medicinalstyrelsen

stämmelser

De sakkunnigas

Särskild sakkunnig-

Vederbörande lasaretts-

Sjukvårdsberedningen

förslag

nämnd

läkare

Anmärkas må att enligt gällande bestämmelser vederbörande lasarettsläkare

har att yttra sig över inkomna ansökningar, att enligt de sakkunnigas

förslag direktionen äger avge yttrande i ärenden angående underläkares tillsättande

samt att såväl enligt gällande bestämmelser som enligt de sakkunnigas

förslag förordnande å underläkartjänst icke utan Kungl. Maj:ts medgivande

må överstiga tre år i sänder. Den föreslagna särskilda sakkunnignämnden

skulle bestå av tre ledamöter, vilka jämte en suppleant för var och en av

dem skulle utses av medicinalstyrelsen för en tid av fyra år i sänder företrädesvis

bland landstingsområdets (sjukvårdsområdets) lasaretts- och sanatorieläkare.

Sakkunnignämndens förslag skulle ej få överklagas, ej heller

sjukvårdsberedningens förordnande annat än på formella grunder.

Distriktstaiulläkare.

Förslag

Förord

Förordnande

Gällande be-

Förvaltningsutskottet

d:o

Medicinalstyrelsen

slämmelser

resp. distriktsvårds-

styrelsen

De sakkunnigas

Tandvårdsinspektören

Hälsovårdsberedningen

förslag

Enligt gällande bestämmelser har tandvårdsinspektören att yttra sig över

inkomna ansökningar. Tandvårdsinspektörens förslag skulle ej få överklagas,

ej heller hälsovårdsberedningens förordnande annat än på formella

grunder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Föreståndare för centraltandpoliklinik.

Förslag

Förord

Förordnande

Gällande be- stämmelser

Förvaltningsutskottet

resp. distriktsvårds- styrelsen

d:o

Medicinalstyrelsen

De sakkunnigas

förslag

Medicinalstyrelsen

Direktionen

Hälso vårdsberednin gen

Anmärkas må att enligt gällande bestämmelser direktionen vid vederbörande

lasarett eller sjukhus har att yttra sig över inkomna ansökningar.

Hälsovårdsberedningens förordnande skulle ej få överklagas annat än på

formella grunder.

Beträffande förslaget att förord till lasaretts- och sanatorieläkartjänst

ävensom sådan sjukstuguläkartjänst, som tillsättes av Kungl. Maj:t, skall

avgivas av sjukvårdsberedningen efter direktionens hörande i stället för av

direktionen framhålla de sakkunniga, att — frånsett att den centrala sjukvårdsberedningen

lär kunna förutsättas intaga en mer objektiv och av obehöriga

synpunkter opåverkad ståndpunkt än direktionen vid förordfrågans

bedömande — det synes naturligt, att sjukvårdsberedningen med den överblick

över sjukhusväsendets behov och utveckling inom hela länet, som detta

organ enligt de sakkunnigas förmenande bör besitta, tilldelas en väsentlig

roll vid förordets avgivande. De lokala synpunkterna anse de sakkunniga få

skäligt utrymme i direktionens yttrande. Förmenas beslut angående förord

till lasarettsläkartjänst icke ha tillkommit i behörig ordning, skulle enligt

de sakkunnigas förslag ändring få sökas omedelbart hos Kungl. Majit, (över

beredningens beslut i andra fall skulle klagan föras hos medicinalstyrelsen.)

Då de sakkunniga föreslagit, att uppdraget att tillsätta underläkare

skulle tillkomma sjukvårdsberedningen i stället för medicinalstyrelsen, ha

de sakkunniga främst vägletts av den procedur vid tillsättning av underläkartjänster,

som gäller för sjukhusen i Stockholm och Göteborg. Enligt i

huvudsak ensartade föreskrifter i av Kungl. Majit för angivna sjukhus fastställda

reglementen skall sålunda, sedan underläkartjänst vederbörligen kungjorts,

förslag å tjänsten upprättas av tre av överläkarna vid stadens sjukhus

för sådant ändamål årligen valda sakkunniga. Förslaget skall upptaga tre

av sökandena till tjänsten i den ordning, de anses böra ifrågakomma. Sedan

överläkaren vid den avdelning, där underläkaren skall vara anställd, avgivit

förord till förmån för en av de å förslaget uppförda eller annan sökande,

som någon av de sakkunniga ansett böra erhålla förslagsrum, vilket förord

skall avgivas inom sju dagar efter det överläkaren mottagit handlingarna i

ärendet, äger sjukhusdirektionen, under förutsättning att någon av sökandena

finnes kunna betros med tjänsten, att förordna en av dem, som uppförts

å förslaget eller som av någon sakkunnig ansetts böra erhålla förslagsrum.

De sakkunniga yttra såvitt nu är i fråga bland annat följande:

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

45

I sitt förslag till ändrade bestämmelser för underläkartjänsts tillsättning

vid av här ifrågavarande sjukhuslagstiftning reglerade sjukhus, hava de sakkunniga

i stort sett tagit föreskriftena i Stockholms- och Göteborgsreglementena

såsom förebild. Samtidigt som de sakkunniga i anslutning till därutinnan

erhållet direktiv eftersträvat att, i den mån så utan olägenhet ansetts

kunna ske, till lokal handläggning överflytta vissa ärenden, som nu åvila

medicinalstyrelsen, förmena emellertid de sakkunniga, att det får anses vara

en styrka, därest den sakkunnigdelegation, som det skall tillkomma att upprätta

förslag å underläkartjänst, tillsättes av medicinalstyrelsen. De sakkunniga

hava därför föreslagit, att medicinalstyrelsen för en tid av fyra år

i sänder skall företrädesvis bland vederbörande landstingsområdes lasarettsoch

sanatorieläkare utse tre ledamöter jämte en suppleant för var och en av

dem att i egenskap av särskilda sakkunniga upprätta förslag till besättande

av ledigförklarad underläkartjänst. I den mån inom visst landstingsområde,

t. ex. Gotlands, icke finnes erforderligt antal lasaretts- och sanatorieläkare,

må medicinalstyrelsen såsom sakkunnig anlita jämväl annan läkare. Dylikt

förslag, som skall avgivas så fort ske kan och över vilket klagan ej må föras,

skall, i den mån behöriga sökande anmält sig, upptaga tre av dessa, i den

ordning de anses böra ifrågakomma till tjänsten. Bestämmelsen därom, att

över förslaget klagan ej må föras, vilken är motiverad av praktiska skäl, har

sin motsvarighet i reglementena för Stockholms- och Göteborgssjukhusen

samt torde för övrigt stå i överensstämmelse med allmänt tillämpad ordning

i detta ämne.

Det har ansetts lämpligt med en föreskrift därom, att det skall åligga den

till tjänsteåren äldste av de för ändamålet utsedda läkarna att föra ordet vid

sammanträde med dem. Protokoll vid dylikt sammanträde bör, i den mån

vederbörande sakkunniga så anse önskvärt, föras av syssloman, anställd vid

något av huvudmannens sjukhus å den ort, där sammanträdet hålles. Emellertid

hava de sakkunniga funnit sig kunna utgå ifrån att formellt sammanträde

icke alltid skall behöva anordnas, utan att upprättandet av förslag till

underläkartjänst jämväl må kunna ske genom att ansökningshandlingarna

cirkulera bland de av medicinalstyrelsen utsedda sakkunniga-läkarna.

I fråga om den fortsatta handläggningen av tillsättningsärendet överensstämmer

de sakkunnigas förslag i sak helt med vad föreskrivits beträffande

storstadssjukhusen, därvid sjukvårdsberedningen jämställts med de centrala

sjukhusdirektionerna i Slockholm och Göteborg.

Till stöd för sitt förslag till ändrade bestämmelser rörande tillsättande av

distriktstandläkare anföra de sakkunniga:

Vad angår förfarandet vid tillsättning av befattning såsom distriktstandläkare,

framhöllo 1937 års tandvårdssakkunniga i sitt nämnda år avgivna,

till grund för gällande bestämmelser liggande förslag rörande folktandvården,

att landstingets vederbörande organ och medicinalstyrelsen borde vid

tillsättningen samverka på ett sätt, som i princip anslöte sig till den för tillsättning

av underläkarebefattning vid av landsting drivna lasarett och sanatorier

föreskrivna ordningen. I överensstämmelse med vad hittills gällt i

fråga om anställande av underläkare vid av landsting drivet lasarett eller

sanatorium, har också i gällande författning föreskrivits, att förvaltningsutskottet

äger att kungöra ledig distriktstandläkartjänst samt att, sedan föreståndaren

vid länets centraltandpoliklinik eller vederbörande tandvårdsinspektör

yttrat sig över de inkomna ansökningarna, å förslag uppföra de tre

i avseende å skicklighet och förtjänst främsta bland de sökande, med rätt

därvid för utskottet att för behörig sökande avgiva förord till tjänsten. Sedan

förslag upprättats och eventuellt förord avgivits, tillkommer det medi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

cinalstyrelsen att med skäligt beaktande av givet förord meddela förordnande

å tjänsten.

Emellertid hava de sakkunniga i syfte att minska medicinalstyrelsens med

hänsyn till ett ständigt ökat antal läkarbefattningar av olika slag alltmer betungande

arbetsbörda, i anslutning till vad redan gäller för sjukhusen i

Stockholm och Göteborg, ansett sig böra föreslå, att till lokal handläggning

inom landstingsområdets centrala sjukvårdsberedning skall överflyttas befogenheten

att förordna underläkare, sedan förslag till tjänsten upprättats

av en särskild av medicinalstyrelsen för viss tid företrädesvis bland lasaretts-

och sanatorieläkarna inom länet utsedd sakkunnigdelegation. Under

åberopande av de skäl, som anförts för en dylik överflyttning av befogenheten

att förordna underläkare vid vissa sjukhus, hava de sakkunniga jämväl

funnit sig böra förorda, att hälsovårdsberedningen må kunna till distriktstandläkare

förordna legitimerad tandläkare, sedan föreståndaren för centraltandpolikliniken

eller annan tandläkare, som utsetts till tandvårdsinspektör

inom landstingsområdet, i den mån behöriga sökande anmält sig, uppfört tre

av dessa å förslag till tjänsten.

Beträffande den föreslagna ändringen i fråga örn tillsättandet av för eståndare

för centraltandpoliklinik uttala de sakkunniga följande:
Med

beaktande ej mindre av att befattningen såsom föreståndare vid

centraltandpoliklinik till karaktären närmast ansluter sig till en lasarettsläkartjänst

än även av att det enligt de sakkunnigas förslag ansetts, för den

händelse icke annan tandläkare därtill förordnas, böra tillkomma innehavaren

av denna befattning att upprätta förslag över inkomna ansökningar till

ledigförklarad distriktstandläkartjänst och i övrigt fungera såsom tandvårdsinspektör

inom landstingsområdet, hava de sakkunniga velat förorda, att

det skall tillkomma medicinalstyrelsen att, i den mån behöriga sökande

anmält sig till dylik föreståndarebefattning, å förslag uppföra de tre i avseende

å skicklighet och förtjänst främsta bland de sökande. Hälsovårdsberedningen

skulle därefter, sedan direktionen vid vederbörande sjukhus beretts

tillfälle att avgiva förord för någon av de å förslaget uppförda sökandena,

äga att med skäligt beaktande av givet förord till tjänsten förordna

någon av dessa.

Vad sålunda förordats i fråga örn upprättande av förslag till och förordnande

av föreståndare för centraltandpoliklinik har sin motsvarighet i fråga

örn tillsättningen av överlärarbefattning inom skoldistrikt, därvid skolöverstyrelsen

upprättar förslag och vederbörande lokala myndighet förordnar

någon av de å förslaget uppförda.

Enligt gällande bestämmelser äger lasaretts- och sanatoriet äkare

icke med tjänsten förena annan tjänstebefattning utan medicinalstyrelsens

tillstånd, och ma sadant tillstånd ej meddelas mot direktionens bestridande.

Likaså äger sjukstuguläkare vid sjukstuga med mer än

30 vårdplatser icke utan medicinalstyrelsens och direktionens medgivande

med tjänsten förena annan läkartjänst, som kan nödvändiggöra resor utom

den ort, där sjukstugan är belägen. I dessa bestämmelser föreslå de sakkunniga

den ändring, att sjukvårdsberedningen skall träda i direktionens

ställe. Dessutom föreslå de sakkunniga införande av förbud för annan

sjukstuguläkare än nyss sagts att utan sjukvårdsberedningens med
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

47

givande med tjänsten förena sådan läkartjänst, som kan nödvändiggöra resor

utom den ort, där sjukstugan är belägen.

Under det att enligt gällande bestämmelser direktionen äger meddela

lasarettsläkare semester eller annan tjänstledighet under högst fyra

månader för kalenderår, därav högst två månader i följd, ha de sakkunniga

ansett lämpligt, att direktionens ifrågavarande rätt begränsas till två

månader för kalenderår samt att därutöver förlängd tjänstledighet under

samma kalenderår må för ytterligare högst två månader efter direktionens

hörande meddelas av sjukvårdsberedningen. Därest fråga är örn tjänstledighet

under längre tid än fyra månader för kalenderår, skall det i anslutning

till gällande bestämmelser ankomma på medicinalstyrelsen att efter

sjukvårdsberedningens och direktionens hörande därom besluta. Vidare

skall det enligt de sakkunnigas förslag, i likhet med vad nu är fallet, tillkomma

den myndighet, som beviljar semestern eller tjänstledigheten, att förordna

vikarie.

I nuvarande bestämmelser rörande semester eller annan tjänstledighet

för underläkare samt förordnande att i anledning av vakans eller

tjänstledighet uppehålla underläkartjänst, vilka bestämmelser äro i huvudsak

lika med dem som gälla i fråga om lasarettsläkare, föreslå de sakkunniga

endast den ändringen, att den föreskrivna tidsbegränsningen bortfaller.

Direktionen skulle alltså vinna behörighet att besluta örn tjänstledighet

även under längre tid än fyra månader för kalenderår.

Vid vakans å distriktstan dlä kartjänst eller å befattning som

föreståndare för centraltandpoliklinik tillkommer det för

närvarande medicinalstyrelsen att förordna om vikarie under det att förvaltningsutskottet

resp. distriktsvårdsstyrelsen äger under sammanlagt högst

fyra månader för kalenderår, därav högst två månader i följd, bevilja

distriktstandläkare eller föreståndare semester och tjänstledighet samt därvid

tillika förordna vikarie för honom. Enligt de sakkunnigas förslag skall

hälsovårdsberedningen anförtros att i förevarande fall förordna vikarie

samt meddela semester och tjänstledighet.

Enligt gällande bestämmelser åligger det medicinalstyrelsen att, där vid

lasarett flera lasarettsläkare’änster äro inrättade, genom särskild instruktion

mellan de olika lasarettsläkarna närmare fördela de dem åliggande göromålen.

Förslag till sådan instruktion skall uppgöras av direktionen efter

hörande av de lasarettsläkare, vilkas verksamhet beröres av densamma. Vidare

äger medicinalstyrelsen att på förslag av direktionen och efter vederbörande

lasarettsläkares hörande utfärda instruktion för underläkare. De

sakkunniga föreslå, att bär berörda instruktioner skola utfärdas av sjukvårdsberedningen

i stället för medicinalstyrelsen. Vad angår instruktion

för underläkare åberopa de sakkunniga härvid, att dylik instruktion för

underläkare vid sjukhusen i Stockholm och Göteborg utfärdas av sjukhusdirektionen

efter hörande av vederbörande överläkare. Tillika föreslås in
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

förande av skyldighet för varje vid lasarett anställd läkare att ställa sig

till efterrättelse vad sjukvårdsberedningen enligt sjukhusstadgan föreskriver.

Yttrandena.

Mot de sakkunnigas förslag i förevarande hänseenden ha en del erinringar

framställts, främst i vad avser tillsättande av underläkare och distriktstandläkare.

I fråga örn tillsättande av lasaretts- och sanatorieläkare

anser styrelsen för svenska lasar ettsläkar ejor eningen, att tillräckliga skäl saknas

för en ändring av den nuvarande ordningen. Det medinflytande, som

tillkommer landstingens organ att utöva i dessa frågor, skulle enligt styrelsens

mening mera komma till sin rätt, örn nuvarande ordning bibehålies. Den

föreslagna ordningen bomme med all sannolikhet att medföra ökad omgång

vid tillsättande av läkare, då först direktionen och sedan sjukvårdsberedningen

skulle anställa efterforskningar angående de sökandes lämplighet.

Förslaget i vad det rör tillsättande av underläkare har föranlett

åtskilliga anmärkningar. Medicinalstyrelsen yttrar härutinnan:

De sakkunnigas förslag måste betecknas som opraktiskt och omständligt.

Det kommer därjämte att medföra icke oväsentliga kostnader för landstingen.

Det är att befara, att olika principer komma att tillämpas inom de skilda

landstingsområdena. Styrelsen har riklig erfarenhet av att vid upprättande

av förslag till underläkartjänster enligt de nu gällande bestämmelserna de

objektiva meriterna åsidosättas och mera personliga synpunkter få göra sig

allt för mycket gällande. Den Stockholms och Göteborgs sjukhus tillerkända

rätten att själva tillsätta underläkare har gällt sedan gammalt, och ändring

härutinnan har ej ansetts böra ske med hänsyn till att dessa sjukhus åtminstone

delvis äro att betrakta som undervisningsanstalter för läkare och

medicine kandidater och sålunda mera jämställda med undervisningssjukhusen

än med landstingens sjukvårdsanstalter. För övrigt föreligger från

nämnda sjukhus en ej obetydlig erfarenhet av bristande enhetlighet och

konsekvens vid bedömningen av de sökandes meriter. Härtill kommer att klagan

över förslag till underläkartjänst ej skulle få föras. Styrelsen anser sig

även böra uttala den farhågan, att möjligheten att förlänga förordnanden för

underläkare utöver tre år kommer att missbrukas av sjukvårdsberedningen,

som i dylikt avseende lätt skulle komma att falla undan för en direktions och

en lasarettsläkares önskningar. Förslaget att från medicinalstyrelsen överflytta

rätten att förordna underläkare kan därför ej tillstyrkas.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund framhåller, att önskemålet om

tillämpandet av enhetliga principer vid tillsättande av underläkartjänster endast

kan tillgodoses genom att medicinalstyrelsen får behålla sin nuvarande

uppgift i detta hänseende. Centralstyrelsen finner jämförelsen med förhållandena

i Stockholm och Göteborg haltande, då det är väsentligt lättare

för en sakkunnignämnd, som bor på ett och samma ställe, att personligen

sammanträffa än för tre läkare i var sin ände av ett stort län. Därest medicinalstyrelsens

arbetsbörda är för stor, saknas väl ej möjlighet att utöka an
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

49

talet arbetskrafter. Centralstyrelsen anmärker även, att, då klagan ej skulle

få föras över förslag till underläkartjänst och besvär över beslut om själva

tillsättningen begränsats till formella grunder, detta innebär, att underläkarna

berövas all egentlig klagorätt.

Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen anför:

Den föreslagna sjukvårdsberedningen kan icke anses kvalificerad för en

uppgift sådan som den förevarande. De yngre läkarnas berättigade anspråk

på objektivitet och enhetlig praxis i bedömandet blir icke tillräckligt tillgodosett,

därest underläkarna skola utses av de olika sjukvårdsberedningarna.

Motivet att minska medicinalstyrelsens arbetsbörda kan ej anses vara tillräckligt.

Ej heller har det kunnat göras gällande, att medicinalstyrelsen visat

bristande kompetens vid utfärdandet av ifrågavarande förordnanden.

I fråga om den föreslagna sakkunniginstitutionen äro meningarna delade

inom styrelsen. Därest emellertid medicinalstyrelsen bibehålies vid sin nuvarande

befogenhet, saknas anledning ändra de nuvarande bestämmelserna

rörande proceduren.

Styrelsen för Sveriges yngre läkares förening framhåller, att medicinalstyrelsens

befogenheter beträffande tillsättande av underläkartjänster måste

lämnas obeskurna, då därigenom lokala intressen och eljest ovidkommande

synpunkter mindre kunna göra sig gällande än om dessa ärenden behandlas

av sjukvårdsberedningen. Därest tillsättande av underläkare skulle ske enligt

det nu föreliggande förslaget bör förvisso de sakkunnigas förslag till

besättande av en tjänst få överklagas. Styrelsen vill kraftigt avstyrka de

föreslagna förändringarna i denna fråga.

Förste provinsialläkarnes förening ställer sig tveksam till förslaget, att

medicinalstyrelsen helt avkopplas från befattning med tillsättande av underläkare.

Ett flertal förste provinsialläkare liksom även länsstyrelserna i Hallands,

Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län ha uttryckt önskvärdheten

av att tillsättande av underläkartjänster som hittills förbehålles medicinalstyrelsen.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att även enligt styrelsens

mening de centrala sjukvårdsberedningarna finge anses fullt kompetenta

att handhava uppgiften att tillsätta underläkare. En av styrelsen företagen

undersökning visade, att det endast vore i ytterligt sällsynta undantagsfall,

som medicinalstyrelsen haft anledning frångå de förord, som nu

avgåves av de lokala direktionerna. Det kunde förväntas, att den centrala

beredningen skulle i än högre grad än direktionerna kunna frigöra sig från

personliga hänsyn vid dessa förordnanden och att de skulle låta sig angeläget

vara att endast låta de reella meriterna därvidlag vara avgörande. Styrelsen

ansåge sig emellertid böra förorda, att berednings beslut om dylikt

förordnande skulle kunna överklagas hos medicinalstyrelsen. Slutligen finge

framhållas, att styrelsen icke ansåge det vara något vitalt landstingsintresse,

att ifrågavarande befogenhet tillädes det centrala landstingsorganet.

Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskotten i Södermanlands,

■Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt Kopparbergs län.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 89.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

De sakkunnigas förslag om tillsättande av distriktstandläkare

avstyrkes av medicinalstyrelsen som yttrar:

Då det gäller tillsättandet av distriktstandläkare, kan man med ännu

större rätt än i fråga örn underläkare, vilka endast tillsättas för viss tid,

befara att, därest de sakkunnigas förslag genomföres, de subjektiva synpunkterna

komma att på ett olyckligt sätt göra sig gällande. Då upprättande

av förslag till distriktstandläkartjänst skulle ankomma på en enda

person och styrelsens uppdrag åt annan tandläkare att utöva inspektion av

distriktstandvården skulle ske på framställning av beredningen utan att

uppdraget behövt ledigförklaras, kan man befara, att denne såsom varande

landstingets tjänsteman skulle känna sig alltför bunden av beredningens

synpunkter. Därtill kommer så, att det sålunda upprättade förslaget ej

skulle få överklagas.

Sveriges tandläkareförbund uttalar bl. a.:

Det föreslagna förfaringssättet vid tillsättande av distriktstandläkare är

behäftat med avsevärda brister. Vikten av att en tandläkares lämplighet för

och behörighet till en viss tjänst blir bedömd efter för hela landet enhetliga

grunder har ej beaktats. Det är otillfredsställande att åt blott en person,

tandvårdsinspektören, anförtros att ensam upprätta tjänsteförslag, vilket

märkligt nog ej skulle få överklagas. Beredningen har därefter att tillsätta

befattningen utan att sakkunskap med del i beslutanderätt får göra sig

gällande. Inga garantier finnas för att icke ovidkommande lokala och personliga

önskemål lämnas stort utrymme enligt de sakkunnigas förslag. Formuleringen

av bestämmelserna rörande såväl avgivande av förslag som förordnande

av distriktstandläkare har icke givits sådan avfattning, att icke andra

synpunkter än enbart förtjänst och skicklighet kunna bli avgörande.

Sveriges skol- och tjänstetandläkarförening, som framfört liknande synpunkter,

yrkar, att därest dessa ej vinna beaktande, förslag till distriktstandläkartjänst

skall upprättas av medicinalstyrelsen.

Jämväl förslaget om tillsättande av föreståndare för centraltandpoliklinik

avstyrkes av medicinalstyrelsen, som finner den

föreslagna tillsättningsrätten olämplig, i all synnerhet som dylik befattning

enligt de sakkunnigas eget uttalande »till karaktären närmast ansluter sig

till en lasarettsläkartjänst». Vidare yttrar medicinalstyrelsen:

Stadgandet att hälsovårdsberedningen skulle äga pröva, huruvida någon

av de utav styrelsen på förslag uppsatta kan med tjänsten betros, saknar

all anknytning till gällande sunda principier inom den allmänna hälsooch

sjukvårdens administration. Beträffande den av de sakkunniga gjorda

jämförelsen med tillsättning av överlärarbefattning vill styrelsen framhålla,

att stadgandet om tillsättning av sådan befattning ej innefattar någon rätt

för den lokala myndigheten att pröva, huruvida någon av de å förslaget

uppförda sökandena »kunde med tjänsten betros».

Liknande erinringar ha även framförts av centralstyrelsen för Sveriges

läkarförbund samt Sveriges tandläkareförbund, av vilka sistnämnda förbund

anför:

I vad angår tillsättande av centraltandpoliklinikföreståndare innebär förslaget

en försämring. Dessa tjänster äro av den art, att bedömningen av de

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

51

sökandes kompetens måste anses i alldeles särskilt hög grad kräva större sakkunskap

än som är tillfinnandes hos hälsovårdsberedningens beslutande

medlemmar. Märkligt är, att beredningen skall kunna förklara, att ingen

av de å medicinalstyrelsens förslag allt efter skicklighet och förtjänst uppförda

kan med tjänsten betros. Man kan fråga sig, örn beredningen skall

anses besitta större sakkunskap vid bedömningen av en tandläkares behörighet

och lämplighet än medicinalstyrelsen eller om andra synpunkter än

förtjänst och skicklighet skall tillmätas större hänsyn vid en befattnings tillsättande

än vid förslags avgivande. Förbundet vill därför hemställa, att de

nuvarande bestämmelserna såsom mest ändamålsenliga måtte bibehållas.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet vill icke motsätta sig de sakkunnigas

förslag i förevarande hänseende men ställer sig tveksam till den

föreslagna anordningen.

I fråga om de sakkunnigas förslag till ändring i nu gällande bestämmelser

angående sjukstuga läkares rätt att med tjänsten förena

annan läkartjänst framhåller medicinalstyrelsen, att i 59 §

4 mom. andra punkten av civila avlöningsreglementet, sådant detta lyder enligt

kungörelse den 15 juni 1939, föreskrivits, att provinsialläkare skall, örn

han därtill med medicinalstyrelsens medgivande förordnas, vara skyldig att

mot särskild ersättning bestrida befattning som läkare vid sjukvårdsanstalt

inom distriktet, vilken tillhör eller åtnjuter bidrag av staten, landsting eller

kommun. Med hänsyn härtill och då i regel sjukstuguläkartjänst vid dylik

sjukstuga innehaves av vederbörande provinsialläkare, vore de sakkunnigas

förslag enligt medicinalstyrelsens mening olämpligt och borde omformuleras.

Beträffande de sakkunnigas förslag rörande bestämmelser om beviljande

av semester eller annan tjänstledighet för ifrågavarande läkare

och tandläkare samt förordnande av vikarie eller om uppehållande på

vakans anför medicinalstyrelsen:

Styrelsen har sedan mycket lång tid tillbaka hyst och hyser allt fortfarande

den uppfattningen, att det är ett allmänt intresse, att vikariatsförordnanden

av längre varaktighet samt vakansförordnanden å underläkartjänster vid

lasarett och sanatorier böra tillkännagivas lediga för ansökan. Det är nämligen

av stor vikt, att de tillfällen till utbildning, som dylika förordnanden

erbjuda, komma de mest förtjänta till del. Detta anser styrelsen vara av

stor betydelse även på den grund, att ett vikariats- och framför allt ett

vakansförordnande i regel är den säkraste vägen för vinnande av en varaktigare

anställning som underläkare. Styrelsen plägar därför i regel fordra,

att dylika längre förordnanden skola lia varit till ansökan ledigförklarade,

innan styrelsen fattar sitt beslut. Därest, såsom de sakkunniga förordat,

dessa frågor helt överlämnas åt direktionerna, skulle detta föra med sig

viss risk för godtycke och orättvisor, säkerligen till men icke endast för de

yngre läkarna utan även för sjukvården i dess helhet. Styrelsen förklarar

sig därför bestämt avstyrka de sakkunnigas förslag i denna del. Vad styrelsen

sålunda anfört beträffande underläkare vill styrelsen i tillämpliga

delar även åberopa i fråga örn de föreslagna motsvarande bestämmelserna

rörande föreståndare för centraltandpoliklinik och distriktstandläkare, vilka

bestämmelser ej kunna tillstyrkas.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe
ments
chefen.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att ett bibehållande

av den nuvarande bestämmelsen om att underläkartjänst må uppehållas

allenast av legitimerad läkare kunde medföra stora praktiska svårigheter

vid anskaffandet av kompetent semestervikarie. Förordnande som

sådan hade nämligen under senare år i stor utsträckning meddelats äldre

medicine kandidater, vilka härför av medicinalstyrelsen erhållit legitimering

för viss tid. Enligt förslaget skulle emellertid sjukvårdsberedning ej få befogenhet

att meddela tillfällig legitimation.

Styrelserna för svenska lasarettslåkarföreningen och Sveriges yngre läkares

förening lia även ansett hinder ej böra resas mot att vikariat må bestridas

av medicine kandidater.

Beträffande sjukvårdsberednings åligganden enligt förslaget att genom utfärdande

av instruktion fördela arbetet mellan lasarettsläkarna samt

att utfärda instruktion för underläkare har medicinalstyrelsen förklarat sig

icke kunna tillstyrka, att dessa åligganden överflyttas från styrelsen till

beredningen. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund påpekar, att den

centrala medicinska myndighetens auktoritet bör anlitas härför. Skulle,

såsom enligt de sakkunnigas förslag, beredning sakna regelbunden sjukhusläkarrepresentant,

måste beredningen anses inkompetent för dessa uppgifter.

Centralstyrelsen avstyrker därför bestämt de av de sakkunniga föreslagna

ändringarna i denna punkt.

I samma riktning ha styrelserna för svenska lasarettslåkarföreningen och

Sveriges yngre läkares förening uttalat sig.

Vad först angår spörsmålet om tillsättande av lasaretts- och sanatorieläkare

samt därmed jämställda sjukstuguläkare ha de sakkunniga endast föreslagit

den ändringen, att förord skall avgivas, i stället för såsom nu av direktionen,

av sjukvårdsberedningen efter direktionens hörande. Detta förslag torde vara

helt betingat av den ställning, som skulle tillkomma sjukvårdsberedningen.

Jag kan därför med bortseende från framställda erinringar ansluta mig till

detsamma. Likaså kan jag godtaga de sakkunnigas förslag, att annan sjukstuguläkare

samt ansvarig läkare vid upptagningsanstalt eller vid sjukhus anordnad

avdelning för tillfällig vård av sinnessjuka skola tillsättas av sjukvårdsberedningen

efter direktionens hörande. Bestämmelserna i nu förevarande

avseenden ha i det upprättade förslaget till ny sjukhuslag införts i /4

och 25 §§. I anslutning härtill påkallas även vissa ändringar i sjukhusstadgan.

Beträffande förordnande av underläkare vid lasarett eller sanatorium innebär

sakkunnigförslaget en helt ny ordning. Sådant förordnande skulle nämligen

meddelas av sjukvårdsberedningen i stället för av medicinalstyrelsen.

Vederbörande sjukhusdirektion, som nu har att avge förslag med förord,

skulle endast äga yttra sig i ärende angående tillsättande av underläkare.

Förslag, vilket ej finge överklagas, skulle uppgöras av en särskild, av medicinalstyrelsen

tillsatt sakkunnignämnd, och förord skulle avges av vederbörande

lasarettsläkare. Vad de sakkunniga härutinnan föreslagit har främst

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 89.

53

från läkarhåll väckt opposition. Jag anser mig dock kunna ansluta mig till

sakkunnigförslaget. Främst har mot detta invänts, att sjukvårdsberedningen

icke skulle vara kompetent för uppdraget, vilket kunde leda lill att en mindre

skicklig läkare gåves företräde framför en mera skicklig sådan, samt vidare

att kraven på enhetlighet och objektivitet lätt kunde åsidosättas. Härvid

har särskilt framhållits, att klagan ej skulle få föras mot sakkunnignämndens

förslag samt att sjukvårdsberedningens förordnande skulle få överklagas

endast på formella grunder. Vad till en början besvärsrätten beträffar

synes mig, liksom de sakkunniga, att av praktiska skäl klagan ej

bör bara tillåten över avgivet förslag. Däremot anser jag, att klagorätt även

på materiella grunder bör vara tillåten i fråga om beredningens förordnande

samt att medicinalstyrelsen bör vara besvärsinstans. Härtill återkommer jag

i samband med den klagorätt, som bör vara medgiven rörande centralorganets

beslut i allmänhet. Beträffande de övriga skäl, som anförts mot förslaget,

vill jag framhålla, att jag icke hyser någon tvekan om att sjukvårdsberedningarna

komma att visa sig skickade att handha avgörandena i förevarande

ärenden, detta så mycket mera som de ha att hämta stöd hos en av medicinalstyrelsen

tillsatt nämnd, företrädesvis bestående av lasaretts- och sanatorieläkare.

Denna nämnd synes mig även borga för att objektivitetens krav ej åsidosättas.

Såsom landstingsförbundet erinrat, ådagalägger hittillsvarande erfarenhet,

att redan direktionerna fullgjort dem nu tillkommande åligganden vid

tjänstetillsättningen på ett sådant sätt, att berättigad kritik i stort sett icke kan

riktas däremot. Givetvis innebär tillkomsten av ett centralorgan än större

garantier för ett objektivt bedömande. Då klagan över beredningens beslut

skall få föras hos medicinalstyrelsen, torde ej heller anledning vara att befara,

att nödig enhetlighet eftersättes. Den av medicinalstyrelsen uttalade farhågan,

att sjukvårdsberedningarna skulle missbruka möjligheten att förlänga

förordnanden för underläkare utöver tre år, kan jag ej dela. Bestämmelse

örn att underläkare skall tillsättas av sjukvårdsberedningen har införts i 16 §

av den nya sjukhuslagen. De närmare bestämmelserna om ordningen för

dessa läkartjänsters tillsättande äro avsedda att meddelas i sjukhusstadgan.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vidare distriktstandläkare tillsättas av

hälsovårdsberedningen i stället för såsom för närvarande av medicinalstyrelsen.

Vederbörande tandvårdsinspektör, som nu bär att yttra sig över inkomna

ansökningar, skulle lia att avge förslag till tjänstens besättande. Sådant

förslag tillika med förord avges enligt gällande bestämmelser av förvaltningsutskottet

respektive distriktsvårdsstyrelsen. Enligt vad de sakkunniga förordat

skulle tandvårdsinspektörens förslag ej få överklagas, ej heller hälsovårdsberedningens

förordnande annat än på formella grunder. I huvudsak

samma invändningar lia här rests mot sakkunnigförslaget som i fråga örn underläkares

tillsättande. Emellertid anser jag mig ej heller på denna punkt

böra frångå de sakkunnigas förslag, och jag kan inskränka mig till att åberopa

av mig nyss anförda skäl, vilka bär torde äga motsvarande giltighet.

Därutöver vill jag erinra därom, att vid de nu gällande bestämmelsernas tillkomst

uttryckligen förutsatts, att tillsättningsproceduren skulle ansluta sig till

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

den för sjukhusunderläkarna fastställda. Tandvårdsinspektören — i regel

föreståndaren för den inom landstingsområdet anordnade cenlraltandpolikliniken

— bör dock med den ställning han intager tili folktandvården och

med det ansvar han har för denna verksamhet vara närmast till att avge förslag

vid ifrågavarande tjänsters tillsättande. Dessutom anser jag mig böra

påpeka, att hälsovårdsberednings förordnande av distriktstandläkare liksom

sjukvårdsberednings förordnande av underläkare bör få överklagas hos medicinalstyrelsen

även på materiella grunder. Den nya ordningen för distriktstandläkares

tillsättande torde böra komma till uttryck genom ändring i kungörelsen

angående statsbidrag till folktandvård.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle även rätten att förordna föreståndare

för centraltandpoliklinik överflyttas från medicinalstyrelsen till hälsovårdsberedningen.

Förslag till tjänstens besättande skulle avges av medicinalstyrelsen

i stället för såsom nu av förvaltningsutskottet respektive distriktsvårdsstyrelsen,

och vederbörande direktion, vilken nu endast har att yttra sig över

inkomna ansökningar, skulle ha att avge förord. Från flera håll har gjorts

gällande, att den av de sakkunniga föreslagna ordningen för ifrågavarande

tjänsts tillsättande är otillfredsställande. Så synes även mig vara fallet. På

sätt de sakkunniga själva framhållit torde tjänsten närmast vara att jämställa

med lasarettsläkartjänst. Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda,

att ordningen för sådan tjänsts tillsättande här vinner motsvarande

tillämpning. Detta innebär, att Kungl. Majit skall ha att förordna föreståndare

för centraltandpoliklinik, sedan medicinalstyrelsen avgivit förslag och

liälsovårdsberedningen efter direktionens hörande meddelat förord. Bestämmelser

härom torde införas i kungörelsen angående statsbidrag till folktandvården.

Vad ovan sagts om förordnande av distriktstandläkare och föreståndare

för centraltandpoliklinik gäller endast beträffande av landsting anordnad

verksamhet för folktandvård. Förslaget berör sålunda ej dylik verksamhet,

vilken anordnats av stad, som ej deltager i landsting. Härutinnan skall alltså

nuvarande ordning fortfarande bestå.

De invändningar, som gjorts mot övriga av de sakkunnigas här behandlade

förslag, äro enligt min mening icke av beskaffenhet att böra föranleda ett

frångående av sakkunnigförslaget. Dessa förslag avse rätt för lasaretts-, sanatorie-

och sjukstuguläkare att med tjänsten förena annan befattning, beviljande

av semester eller annan tjänstledighet för ifrågavarande läkare och

tandläkare samt förordnande av vikarie eller om uppehållande av vakans

ävensom utfärdande av instruktioner för lasaretts- och underläkare. I förevarande

avseenden påkallade ändringar beröra sjukhusstadgan samt kungörelsen

angående statsbidrag till folktandvård. Vad beträffar vikariatsförordnanden

av längre varaktighet samt vakansförordnanden å underläkartjänster

vid lasarett och sanatorier finner jag i likhet med medicinalstyrelsen

det vara ett allmänt intresse, att dylika förordnanden tillkännagivas lediga

för ansökan. Någon bestämmelse härutinnan synes dock ej behövlig,

då det måste förväntas, att så ändå kommer att förfaras. Att medge sjuk
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

55

vårdsberedning rätt att vid vikariatsförordnanden meddela tillfällig legitimation

åt medicine kandidat kan ej vara erforderligt. Sådan legitimation

bör vid förekommande behov alltjämt meddelas av medicinalstyrelsen.

Centralorganets uppgifter i övrigt.

De sakkunniga.

Utöver vad förut nämnts skulle enligt de sakkunnigas förslag vissa ytterligare

uppgifter ankomma å centralorganet.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser

avseende hälsovården ankommer det för närvarande på medicinalstyrelsen

att fastställa den tidpunkt, från vilken ålderstillägg skall utgå till

befattningshavare inom distriktsvården, barnmorskeväsendet, den förebyggande

mödra- och barnavården samt folktandvården. De sakkunniga anse,

att en dylik anordning knappast kan vara betingad av faktiskt behov, samt

förmena, att prövningen härutinnan utan olägenhet kan verkställas av hälsovårdsberedningen,

där förste provinsialläkaren skulle äga att bevaka statens

intresse av att fastställda grunder tillämpas i fråga om ålderstilläggs beviljande.

Såmedelst skulle även enligt de sakkunnigas mening någon lättnad

vinnas i medicinalstyrelsens arbetsbörda. Härutinnan yttra de sakkunniga

vidare:

Även örn handläggningen av ifrågavarande ärenden inom medicinalstyrelsen

ansetts vara av i huvudsak expeditionell karaktär och vart och ett av

dem sålunda icke tagit någon väsentlig tid i anspråk, torde dock det stora

antalet ärenden av hithörande slag redan innebära och vid en fortsatt ökning

i vart fall komma att innebära en icke oväsentlig belastning å styrelsen.

Oaktat landstingen hittills endast i ringa omfattning utbyggt sin distriktsoch

folktandvård samt sin förebyggande mödra- och barnavård, förekommo

nämligen under år 1938 inom medicinalstyrelsen enligt av de sakkunniga inhämtade

uppgifter icke mindre än 1.653 dylika ärenden, därvid dock bör

bemärkas, att ett ovanligt stort antal ärenden rörande ålderstillägg till distriktsbarnmorskor

förekom nämnda år i anledning av ändrade avlöningsgrunder

för dessa befattningshavare.

I anslutning till det sagda föreslå de sakkunniga en överflyttning av ifrågavarande

ärenden från medicinalstyrelsen till lokal handläggning inom hälsovårdsberedningen.

Vidare förorda de sakkunniga, att det i stället för direktionen skall tillkomma

den centrala sjukvårdsberedningen att efter direktionens hörande

förordna styresman för sjukhus, där flera ansvariga läkare finnas.

Dessutom lia de sakkunniga föreslagit, att sjukhusdirektions nuvarande befogenhet

att tillsätta och entlediga syssloman skulle överflyttas å sjukvårdsberedningen,

vilken tillika skulle ha att meddela tjänstledighet för

syssloman samt förordnande att i anledning av vakans eller tjänstledighet

uppehålla sysslomannatjänst i fall, där ledigheten eller vakansen avsåge viss

längre tid. I ärenden som här avses skulle direktionen dock höras. Vidare

skulle sjukvårdsberedningen i stället för medicinalstyrelsen lia att fastställa

instruktion för h u s m o d e r. Vad sålunda föreslagits i fråga örn syssloman

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

och husmoder sammanhänger i viss mån med av de sakkunniga förordad

ändrad ställning för sysslomannen och husmodern. De sakkunnigas förslag

härutinnan behandlas närmare i det följande.

Yttrandena.

Mot den hälsovårdsberedningen tillagda befogenheten att bestämma tiden,

från vilken ålderstillägg till vissa befattningshavare bör utgå, gör

medicinalstyrelsen vissa invändningar och yttrar:

Ansökningar örn ålderstillägg ha i stor utsträckning på grund av bristande

fullständighet måst kompletteras, stundom flera gånger. Ej sällan har styrelsen

nödgats meddela avslag å ansökningar eller bevilja ålderstillägg från

senare tidpunkt än som begärts. Styrelsen vill med skärpa framhålla, att

dessa ärenden icke äro av den enkla karaktär, de sakkunniga velat göra gällande.

Det kan ifragasättas, huruvida förste provinsialläkaren med sin redan

förut betydande arbetsbörda skulle medhinna att tillräckligt beakta statens

intressen vid handläggningen av dessa ärenden. En decentralisation av ifrågavarande

ärenden skulle bliva kostsam för staten. Det är anmärkningsvärt,

att en hälsovardsberedning skall få fatta beslut, som medför utgifter för

statsverket, vilka utgifter såvitt styrelsen kunnat finna icke bli underkastade

granskning av statens reviderande myndigheter. Därest de sakkunnigas förslag

bifalles, komma antagligen olika principer att tillämpas, då det gäller

fragan om tillgodoräknande av med en tjänst likvärdig förut innehavd befattning.

Styrelsen vill emellertid ej motsätta sig de sakkunnigas förslag,

men under självklar förutsättning, att landstingen själva övertaga kostnaderna

för dessa ålderstillägg.

Förste provinsialläkarnes förening samt förste provinsialläkarna i Stockholms,

Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, örebro, Kopparbergs

och Jämtlands län ha under framförande av liknande synpunkter

som medicinalstyrelsen ansett, att dessa ärenden fortfarande böra handhavas

av medicinalstyrelsen.

Statskontoret ansluter sig däremot till de sakkunnigas ifrågavarande förslag

samt anför i huvudsak följande:

Visserligen kan den invändningen göras, att ifrågavarande ålderstillägg helt

eller delvis utgå av statsmedel och att på den grund statlig myndighet bör

pröva, att stadgade förutsättningar i varje särskilt fall föreligga för tillerkännande

av dylikt tillägg. Emellertid finnas exempel på att motsvarande avgöranden

inom andra statsunderstödda grenar av samhällelig verksamhet icke

ankomma på statlig myndighet. Sålunda bestämmas exempelvis ålderstilllägg

at folkskollärare av vederbörande skolstyrelse. Hälsovårdsberedningens

beslut om ålderstillägg lär för övrigt bli föremål för granskning av vederbörande

länsstyrelse i samband med utanordnande av statsbidrag för ändamålet.

Uppmärksammas må även, att förekommande frågor om ålderstilllägg

åt de befattningshavare hos landstingen, vilka det här gäller, knappast

kunna vara av mera invecklad eller svårbedömlig natur, särskilt som gällande

författningar icke synas medge tillgodoräkning av föregående anställning för

erhållande av ålderstillägg.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att orsaken till att

medicinalstyrelsen för närvarande äger att bestämma den tidpunkt, från och

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

57

med vilken varje särskilt ålderstillägg skall börja utgå, vore att söka däri, att

en viss del av ålderstilläggen bestredes av statsmedel. Beträffande förslaget

att överflytta bestämmanderätten till hälsovårdsberedningen anföres:

Någon olägenhet av eller något slöseri med statsmedel är icke att befara,

om denna rätt överflyttas till hälsovårdsberedningen. I andra fall, exempelvis

i fråga om skolväsendet, har staten sedan många år tillbaka ansett sig

kunna anförtro de lokala organen befogenheten att bestämma, från vilken tid

ålderstilläggen skola utgå, utan att därmed, såvitt känt är, några olägenheter

försports. I förevarande fall torde risken vara än mindre med hänsyn dels

till kompetensen hos det organ, som skall få avgörandet, dels till att landstingen

själva bidraga med icke oväsentliga belopp till dessa ålderstillägg. Beträffande

distriktssköterskorna utgå sålunda ålderstilläggen med i regel 180

kronor vardera, varav staten bestrider 100 kronor. Med den stora andel, som

landstingen sålunda hava i ålderstilläggen, är det icke att befara, att de icke

tillbörligt skulle beakta givna regler. Styrelsen anser sig sålunda kunna tillstyrka

de sakkunnigas förslag i denna punkt.

Härjämte föreslår styrelsen, som finner de särskilda statliga bidragen till

ålderstillägg för befattningshavare inom den socialhygieniska verksamheten

vara en kvarleva från gamla tider, då ålderstilläggssystemet ej vunnit allmännare

utbredning i de kommunala lönereglementena, att staten i stället

för att lämna särskilda bidrag till ålderstilläggen höjer det allmänna statsbidraget

till vederbörande befattningshavares avlöning i motsvarande grad och

överlåter åt landstingen att helt bestrida ålderstilläggen. Härigenom skulle

hela statsbidragsproceduren förenklas och göras lätt kontrollerbar, varjämte

landstingen skulle kunna tillämpa enhetliga bestämmelser för ålderstilläggens

utgående beträffande alla sina befattningshavare. Till detta landstingsförbundets

förslag har anslutit sig Uppsala läns landstings förvaltningsutskott.

Emot de sakkunnigas förslag rörande tillsättande av styresman

invänder centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, att den garanti

mot lokala och andra ovidkommande hänsyn, som förslaget skulle innebära,

knappast bleve större, om styresmannen utsåges av beredningen, då ingen

kände starkare ansvar inför en uppgifts fullgörande än den, som hade ansvaret

och på närmaste håll finge erfara olägenheterna av dess oriktiga fullgörande.

Liknande synpunkter ha framförts av styrelserna för svenska lasarettsläkarföreningen

och Sveriges yngre läkares förening.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att betydelsen av

det föreslagna stadgandet örn rätt för sjukvårdsberedningen att utse styresman

måhända av utredningsmännen överskattats.

I fråga örn tillsättande och entledigande av syssloman

lia de nyssnämnda Idkar sammanslutningarna framfört liknande synpunkter

som de gjort i fråga örn tillsättande av styresman.

Landstingets förvaltningsutskott i Älvsborgs län ställer sig tveksam till

lämpligheten av att syssloman tillsättes av sjukvårdsberedningen, då direktionens

ekonomiska ansvarighet enligt förslaget bibehålies.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe

ments
chefen.

Förslaget, att ärenden angående ålderstillägg åt befattningshavare inom

vissa grenar av den hälsovårdande verksamheten skola avgöras av hälsovårdsberedningen

i stället för såsom nu av medicinalstyrelsen, synes vara ägnat

att medföra en välbehövlig lättnad i medicinalstyrelsens arbetsbörda. Såsom

statskontoret och landstingsförbundet framhållit, förekommer det redan, att

motsvarande avgöranden inom andra statsunderstödda grenar av samhällelig

verksamhet ankomma på annan än statlig myndighet. Förslaget innebär sålunda

icke en nyhet inom vår statsförvaltning. Emellertid bör uppmärksammas,

att dessa ärenden kunna vara av helt olika natur. I vissa fall lär nämligen fråga

kunna uppkomma örn tillgodoräkning av föregående anställning för erhållande

av ålderstillägg. Enligt vad jag inhämtat har medicinalstyrelsen funnit

sådant tillgodoräknande böra ske bland annat för distriktssköterskor, som

tidigare haft anställning i enlighet med de äldre bestämmelserna om distriktsvården

och som automatiskt övergått till den nya ordningen eller som innehaft

dispensärskötersketjänst och på grund av de ändrade bestämmelserna

rörande dispensärverksamheten övergått till distriktsvården. Ärenden, där

fråga är om tillgodoräkning av föregående tjänstgöring, synas mig vara avbeskaffenhet

att prövningen däri alltjämt bör förbehållas medicinalstyrelsen.

Sådana ärenden rörande ålderstillägg, däri dylik fråga ej förekommer, torde

däremot lämpligen kunna överflyttas till hälsovårdsberedningen, vars beslut

om ålderstillägg för övrigt lära komma att bli föremål för granskning av vederbörande

länsstyrelse i samband med statsbidragens utanordnande. Då

tvekan yppats i vad mån de bestämmelser, vari ifrågavarande ålderstillägg

regleras, enligt sin ordalydelse medgiva tillgodoräkning av föregående anställning

för erhållande av ålderstillägg, har jag till behandling inom departementet

upptagit frågan örn ett förtydligande av dessa bestämmelser, så att

tvivelsmål i framtiden undvikes rörande den utsträckning, i vilken dylikt

tillgodoräknande må ske. I denna sak har även medicinalstyrelsen i skrivelse

till Kungl. Majit den 9 februari 1940 gjort framställning. Att, såsom

från några håll ifrågasatts, i detta sammanhang företaga ändring i de grunder,

efter vilka statsbidrag till här berörda vårdgrenar utgå, anser jag icke

lämpligt. Den ståndpunkt jag sålunda intagit påkallar ändringar i kungörelserna

angående statsbidrag till distriktsvård, till förebyggande mödra- och

barnavård samt till folktandvård ävensom i reglementet för barnmorskor.

Med hänsyn till den ställning, som ansetts böra tillkomma sjukvårdsberedning,

finner jag det fullt riktigt, att denna beredning — såsom de sakkunniga

föreslagit — tillägges befogenhet att efter direktionens hörande förordna

styresman för sjukhus, där flera ansvariga läkare finnas, samt att tillsätta

och entlediga syssloman och i vissa fall bestämma örn tjänstledighet

m. m. för denne. Såsom i det följande närmare angives, biträder jag jämväl

de sakkunnigas förslag, att sjukvårdsberedning skall fastställa instruktion för

husmoder. Befogenheten för sjukvårdsberedning att förordna styresman har

kommit till uttryck i 11 § av den föreslagna nya sjukhuslagen, övriga av

här avgivna förslag betingade ändringar i gällande bestämmelser beröra blott

sjukhusstadgan.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 89.

59

Centralorganets sammansättning och organisation.

De sakkunniga.

Såsom framgår av det tidigare anförda skall landsting äga besluta, att beredning

som här avses skall utgöras av förvaltningsutskottet eller avdelning

därav. Tillsättes särskild beredning, skall den enligt sakkunnigförslaget bestå

av minst tre för en tid av fyra kalenderår av landstinget valda ledamöter

jämte lika antal för samma tid utsedda suppleanter för dem. Till ledamot

eller suppleant skall kunna utses annan än landstingsman. I avseende å villkoren

för valbarhet till ledamot eller suppleant ävensom angående befogenhet

att inneha sådant uppdrag och rättighet att avsäga sig detsamma skall

dock vad i sådant hänseende är stadgat om landstingsman äga motsvarande

tillämpning. Beredning skall äga att inom sig utse ordförande och vice ordförande.

Landstinget skall äga bestämma den ordning, i vilken beredningen

har att fatta beslut samt eljest utöva sin befogenhet och fullgöra sina åligganden.

Beträffande berednings sammansättning anföra de sakkunniga:

För val av ledamot och suppleant i den fristående beredning, varom här är

fråga, böra enligt de sakkunnigas uppfattning gälla samma bestämmelser som

beträffande ledamot och suppleant i förvaltningsutskottet, och bör jämväl

för valbarhet till ledamot eller suppleant i sådan beredning ävensom angående

befogenhet att innehava sådant uppdrag och rätt att avsäga sig detsamma gälla

vad därutinnan stadgats beträffande ledamot och suppleant i förvaltningsutskottet.

I här avsedd beredning komma vid dylikt förhållande att liksom

i förvaltningsutskottet kunna inväljas personer utanför landstinget.

I fråga om antalet av landstinget valda ledamöter och suppleanter i beredning,

som icke utgöres av förvaltningsutskott eller avdelning därav, ävensom

den tidsperiod, valet skall omfatta, hava de sakkunniga stannat för att förorda,

att antalet skall utgöra minst tre samt att såväl ledamöter som suppleanter

skola, på sätt gäller för bland annat ledamot i sjukhusdirektion och i distriktsvårdsstyrelse,

utses för en tid av fyra kalenderår i sänder. Även om det stadgade

minimiantalet inom de större landstingsområdena må befinnas relativt

lågt, hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå minimiantalet högre än

till tre, enär detta antal i andra områden kan visa sig tillräckligt samt

organisationen icke i något fall bör göras mera vidlyftig än omständigheterna

påkalla.

Vad angår antalet ledamöter i förvaltningsutskott och avdelning därav, må

framhållas, att antalet ledamöter i utskottet enligt föreskrift i 40 § lagen

örn landsting icke må vara under fem eller över femton ävensom att, efter vad

de sakkunniga inhämtat, antalet ledamöter i avdelning av förvaltningsutskottet

icke i något fall fastställts till lägre antal än tre. Inom de sexton

landsting, där förvaltningsutskottet för närvarande är eller må vara uppdelat

å två eller i vissa fall tre avdelningar, varierar nämligen antalet ledamöter

inom sådan avdelning mellan lägst tre och högst sju.

De sakkunniga hava ingående övervägt lämpligheten av en uttrycklig föreskrift

därom, att en av de valda ledamöterna i här ifrågavarande beredning

skulle vara kvinna, på sätt för närvarande finnes stadgat ifråga örn distriktsvårdsstyrelse.

Inom de sakkunniga råder icke någon tvekan därom, att det ur

många synpunkter måste anses önskvärt och naturligt, att bland ledamöterna

framför allt i den beredning, som skall handhava ledningen av landstingens

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

hälsovardande verksamhet, inväljes en kvinna. Med beaktande av den alltmer

ökade insikten såväl bland kvinnorna själva som jämväl i övrigt om värdet

av kvinnans deltagande i det sociala uppbyggnadsarbetet, vilja emellertid de

sakkunniga itrågasätta lämpligheten av att i landstingslagen en anvisning

lämnas därom, att en av ledamöterna bör vara kvinna. De sakkunniga hava

utgått ifrån att landstingen i allt fall icke skola underlåta att taga kvinnornas

medverkan i anspråk för här ifrågavarande uppgifter.

För att tillförsäkra beredningen erforderlig sakkunskap vid uppgifternas

fullgörande föreslå de sakkunniga, att förste provinsialläkaren skall

kallas till beredningens sammanträden med rätt för honom att deltaga i överläggningarna

men ej i besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet.

Härutinnan yttra de sakkunniga:

Även örn de sakkunniga velat hävda, att man icke utan tvingande skäl bör

begränsa landstingens frihet vid val av ledamöter i landstingens förvaltningsorgan,

kunna de sakkunniga emellertid, då här i stor utsträckning är fråga

örn verksamhetsområden, till vilka utgå betydande bidrag av statsmedel,

icke bortse ifrån statens berättigade intresse av att de organ, som skola

handhava ledningen av verksamheten, ej mindre komma att upprätthålla

önskvärd kontakt med statens egna hälso- och sjukvårdsmyndigheter inom

vederbörande landstingsområde än även tillförsäkras erforderlig sakkunskap

vid uppgifternas fullgörande. Såsom tidigare angivits, har i gällande författningar

avseende skilda grenar av landstingens socialhygieniska verksamhet

en medverkan från statens sida vid densamma tillgodosetts genom föreskrift

därom, att förste provinsialläkaren skall vara antingen självskriven ledamot

av distriktsvårdsstvrelse, barnmorskcstyrelse och epideminämnd, därest sådan

styrelse eller nämnd finnes, eller ock att han, därest landstinget beslutat,

att sådan styrelse eller nämnd skall utgöras av förvaltningsutskottet eller

viss avdelning därav, skall kallas till sådant utskottets eller avdelnings av

utskottet sammanträde, vid vilket ärende angående dylik vårdverksamhet

är avsett att förekomma, samt därvid äga deltaga i överläggningarna men ej

i besluten ävensom att få sin mening antecknad till protokollet.

I anslutning till de synpunkter, som varit vägledande, då statsmakterna

ansett sig böra förbehålla förste provinsialläkaren visst inflytande i fråga om

ledningen och utbyggnaden av landstingens med bidrag av statsmedel bedrivna

socialhygieniska verksamhet, hava de sakkunniga funnit uppenbart, att

nämnde representant för den statliga medicinalförvaltningen bör beredas

rätt att deltaga i överläggningarna inom i vart fall det organ, som skall handhava

ledningen av landstingens hälsovårdande verksamhet (hälsovårdsberedningen).

För en dylik ordning föreligga så mycket starkare skäl, som de

sakkunniga i anslutning till därutinnan meddelade direktiv anse sig böra

förorda en överflyttning till lokal handläggning inom hälsovårdsberedningen

av vissa uppgifter inom hithörande områden, som för närvarande åvila medicinalstyrelsen,

men som utan olägenhet under förste provinsialläkarens medverkan

synas kunna handläggas av nämnda organ.

Med beaktande av det av de sakkunniga tidigare påvisade, allt starkare

accentuerade sambandet mellan hälsovården och den slutna sjukvården samt

av önskvärdheten, att till lokal handläggning inom det ortcentrala organet

för den slutna sjukvården (sjukvårdsberedningen) jämväl må kunna överflyttas

vissa uppgifter, som enligt gällande sjukhuslagstiftning åvila medicinalstyrelsen,

hava de sakkunniga ansett sig böra förorda, att förste provinsialläkaren

— i likhet med vad gäller beträffande förste stadsläkaren i Stockholm

och Göteborg i fråga om den för de skilda sjukhusen i var och en av angivna

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

61

städer gemensamma direktionen — skall äga rätt deltaga i överläggningarna

jämväl inom sjukvårdsberedningen.

Majoriteten av de sakkunniga har därjämte velat tillägga landstingen befogenhet

bestämma, att förste provinsialläkaren jämväl skulle få deltaga i

beredningens beslut. Till stöd för denna mening uttalas följande:

Med hänsyn till den ställning, som förste provinsialläkaren för närvarande

intager i flera av de nu förefintliga särskilda styrelserna inom hälsovårdsområdet,

hava de sakkunniga övervägt en anordning, enligt vilken sagde

representant för den statliga medicinalförvaltningen skulle ingå såsom självskriven

ledamot av beredningen. Ett tvingande stadgande av dylik innebörd

skulle emellertid icke stå i god överensstämmelse med landstingens hävdvunna

självbestämmanderätt och har fördenskull icke kunnat av de sakkunniga förordas.

De sakkunniga hålla väl för sannolikt, att det i åtskilliga fall skall

befinnas önskvärt, att vid en organisation med självständiga beredningar

förste provinsialläkaren fastare knytes till centralorganet. Vid en anordning

åter med förvaltningsutskottet eller avdelning därav såsom centralorgan torde

en sådan utväg knappast komma att anlitas. I syfte att även vid en dylik

organisation möjliggöra för landsting att taga förste provinsialläkarens aktiva

medverkan i anspråk vid verksamhetens ledning, hava de sakkunniga ansett

det böra uttryckligen medgivas landsting, som så önskar, att tillerkänna förste

provinsialläkaren rösträtt inom beredningen.

Två av de sakkunniga (herrar Johansson och von Hofsten) ha däremot icke

kunnat finna tillräckligt bärande skäl motivera, att man, på sätt majoriteten

föreslagit, i en allmän författning lämnar landstingen befogenhet besluta,

huruvida medicinalförvaltningens representant i beredningen skall äga

rösträtt eller icke. Dessa ledamöter yttra vidare:

Därest majoriteten ansett, att förste provinsialläkaren med hänsyn till det

statsintresse, han är avsedd att bevaka, borde äga rösträtt i beredningen,

skulle han uppenbarligen hava tilldelats ovillkorlig sådan rösträtt. Enligt

vår uppfattning är det synnerligen önskvärt ej mindre att största möjliga

enhetlighet i fråga om organisationen de olika landstingen emellan ernås,

än även att såvitt möjligt varje anledning till friktion mellan vederbörande

lokala organ och statens representant i detsamma undanröjes. Man torde

kunna utgå ifrån att man inom landstingen kommer att förfara olika, då det

gäller att tilldela förste provinsialläkaren rätt att deltaga i här ifrågavarande

beredningars beslut, ävensom att förste provinsialläkaren i de län, där

han av principiella eller andra skäl kanske till skillnad från grannlänen icke

erhåller beslutanderätt, kommer att känna sig illa berörd. Vi förmena, att

den till landstingen i här ifrågavarande avseende delegerade befogenheten

kan anses omotiverad, allra helst det oberoende av angivna bestämmelser i

vart fall föreligger full frihet för det landsting, som önskar intimare engagera

sin förste provinsialläkare i hälso- eller sjukvårdsberedningen, att utse

honom till ledamot i en av eller båda beredningarna.

Beträffande behovet av särskild sakkunskap vid handläggning inom hälsovårdsberedningen

av ärenden angående dispensärvård och folktandvård

äro de sakkunniga av den uppfattningen, att detta behov bör,

i anslutning till vad för närvarande är fallet, tillgodoses därigenom, att i de

författningar, som reglera dessa vårdgrenar, föreskrift lämnas, att viss inom

tuberkulosvård utbildad inom liinet verksam kikare respektive tandläkare

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

därvid skall äga närvara och deltaga i överläggningen men icke i besluten.

Rörande eljest uppkommande behov av särskild sakkunskap lia de

sakkunniga velat framhålla, att såväl hälso- som sjukvårdsberedning måste

anses i förekommande fall, då behov därav för visst ärendes bedömande

föreligger, äga rätt att till överläggning med beredningen inkalla inom landstingets

hälso- och sjukvårdande verksamhet anställda läkare och övriga befattningshavare.

Särskilt ha de sakkunniga därvid haft i åtanke lämpligheten

av att vederbörande styresman eller läkaren å viss specialavdelning beredes

tillfälle överlägga med sjukvårdsberedningen, då inom beredningen behandlas

fråga om sjukhusets eller specialavdelningens ny-, till- eller ombyggnad.

Att med sjukvårdsberedningen ständigt skulle adjungeras en viss

därtill utsedd representant för sjukhusläkarna har av de sakkunniga övervägts

men icke ansetts böra förordas. Något behov av en dylik anordning

har icke funnits föreligga, då ifrågavarande läkare vid ärendenas behandling

inom vederbörande direktion dock alltid äga tillfälle framföra sina

synpunkter. I anslutning till det anförda föreslå de sakkunniga införande

av skyldighet för styresman ävensom för lasarettsläkare, som ej är styresman,

att på kallelse av sjukvårdsberedningen inställa sig vid dess sammanträden

för att yttra sig i frågor, som angå sjukvården eller förvaltningen.

Slutligen ha de sakkunniga ansett vissa jävsbestämmelser erforderliga.

Förbud skulle sålunda meddelas envar att deltaga i berednings överläggning

eller beslut i fråga örn tillsättande av eller förordnande å tjänst, där

han är eller varit gift med person, som anmält sig till tjänsten, eller till dylik

person står i den skyldskap eller det svågerlag, som i rättegångsbalken

örn jäv mot domare sägs, eller är sådan persons uppenbare ovän.

Yttrandena.

Beträffande centralorganets sammansättning ha vissa myndigheter

ansett det föreslagna antalet ledamöter vara för litet. Medicinalstyrelsen

uttalar sålunda, att med hänsyn till de uppgifter, som skulle komma att

åvila hälso- och sjukvårdsberedningarna, och då desamma skulle icke blott

fungera som ekonomiska organ utan även i viss mån utöva administrativ förvaltning,

antalet medlemmar bör för varje beredning bestämmas till minst

fem jämte lika antal suppleanter. Länsstyrelserna i Skaraborgs och Kronobergs

län ha ävenledes ansett antalet ledamöter i centralorganet böra höjas

till minst fem.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet finner det föreslagna antalet

ledamöter väl litet men förutsätter, då fråga endast är om ett minimiantal,

att landstingen komma att ge beredningarna den storlek, som svarar mot

inom olika landstingsområden föreliggande behov. Även styrelsen för Sveriges

yngre läkares förening har ansett tre ledamöter i centralorganet vara

för litet med hänsyn till att hälso- och sjukvården utgjorde den viktigaste

och mest kostsamma delen av landstingens verksamhet.

För en bestämmelse att minst en ledamot i centralorganet skall vara kvin
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

63

n a lia medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalat sig.

Medicinalstyrelsen föreslår därjämte, att landshövdingen i länet

skall äga närvara vid hälso- och sjukvårdsberedningarnas sammanträden

samt deltaga i dess överläggningar ävensom vara befogad att leda förhandlingarna.

I fråga om den ställning förste provinsialläkaren skulle intaga

till centralorganet ansluter sig medicinalstyrelsen till de sakkunnigas

förslag men anser, i likhet med reservanterna, att föreskriften att landstingen

själva få besluta, att förste provinsialläkaren skall äga deltaga i besluten, bör

utgå. Till reservationen lia även anslutit sig länsstyrelserna i Östergötlands,

Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,

Västernorrlands samt Örebro län ävensom svenska landstingsförbundet,

landstingens förvaltningsutskott i tretton län samt förste provinsialläkarna i

Gotlands, Blekinge, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län.

Förste provinsialläkarnes förening finner, därest en uppdelning i särskild

hälsovårds- och särskild sjukvårdsberedning bomme till stånd, att det för

åstadkommande av största möjliga ansvar och därmed följande intresse

och nytta för det allmänna vore önskvärt, att förste provinsialläkaren bleve

självskriven ledamot inom hälsovårdsberedning samt ägde att där utöva

rösträtt. Inom beredning för handläggning av ärenden rörande den slutna

sjukhusvården borde han erhålla yttranderätt men ej beslutanderätt. Till

denna föreningens uppfattning ha anslutit sig förste provinsialläkarna i

Uppsala, Kalmar, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs

och Jämtlands län.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och Kronobergs län samt förste

provinsialläkarna i Stockholms och Östergötlands län uttala som sin uppfattning,

att förste provinsialläkaren bör vara självskriven ledamot i beredning

vid avgörande av alla förekommande frågor.

Beträffande frågan om berednings behov av särskild sakkunskap

vid handläggning av ärenden, som tarva sådan, har från åtskilliga håll framhållits,

att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna härutinnan ej

äro tillfyllest.

Medicinalstyrelsen anser att, därest beredningarna på ett ur sjukvårdens

synpunkt tillfredsställande sätt skulle kunna fullgöra sina åligganden, det

vore nödvändigt med en mera allmän föreskrift därom, att, då ärende

som berörde specialvård, således ej endast dispensärvård och folktandvård,

skulle behandlas, till sammanträdet skall kallas inom denna vård specialutbildad,

inom landstinget verksam läkare eller tandläkare, med rätt för

honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt alt få sin

mening antecknad till protokollet. Därjämte borde föreskrift lämnas därom,

att då inom beredning skulle behandlas ärende av vad slag det vara månde,

som berörde viss sjukvårdsanstalt, dennas styresman .skulle kallas till sammanträdet

och därvid äga samma rättigheter, som tillkomme förste provinsialläkare.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund framhåller, att den utomor
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe
ments
chefen.

dentligt viktiga del av landstingens verksamhet, som den allmänna sjukhusvården

utgjorde, betingade, att en förste provinsialläkaren för hälsovården

och den statsunderstödda sjukhusvården motsvarande representant funnes

i beredningen i form av en sjukhusläkare. Det vöre ej tillräckligt, att vederbörande

sjukhusläkare vid ärendenas behandling inom direktionen bleve i

tillfälle att framföra sina synpunkter, då det här gällde ej endast frågor,

som avsåge enstaka lasarett utan även så viktiga frågor som anläggandet

av ett helt nytt lasarett och överhuvud det samordnande av sjukhusvården

ur hela länets synpunkt, vilket borde vara beredningens viktigaste uppgift.

Vid behandlingen av dessa frågor kunde sjukhusläkarsakkunskap icke utan

olägenhet undvaras. De sakkunnigas förslag borde därför kompletteras med

ett stadgande av innehåll, att en av landstinget eller efter dess bemyndigande

av sjukvårdsberedning utsedd sjukhusläkare skulle vid behandling av sjukhusärenden

ha säte i beredningen och rätt att få sin mening antecknad till

protokollet.

I stort sett likartade uttalanden ha gjorts av styrelserna för svenska

iasarettslåkarföreningen, Sveriges yngre läkares förening och svenska sanatorieläkarföreningen,

varvid sistnämnda förenings styrelse som lämplig sakkunnig

i hithörande frågor föreslagit styresmannen vid länets centrallasarett

eller om flera sådana funnes den äldste styresmannen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att den enligt länsstyrelsens mening

erforderliga garantien för att sjukvårdsberedning inom sig hade tillgång

till sakkunskap i fråga om sjukhusväsendet bäst tillgodosåges genom att beredningen

icke blott som enligt förslaget kunde vara direktion för de enskilda

sjukhusen utan skulle vara detta. Styresman för lasarett komme då alltid

att deltaga i beredningens handläggning av ärenden rörande sjukhus.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län avstyrker bestämt det undanskjutande av

den medicinska sakkunskapen, som förslaget innebure. Det vore ofrånkomligt,

att sjukhusläkarna i praktiska former bereddes tillfälle att göra sig

hörda vid sjukvårdsberednings sammanträde.

Landstingets förvaltningsutskott i Kristianstads län uttalar som sin åsikt,

att sjukhusläkarna böra äga rätt att närvara vid sjukvårdsberednings sammanträde,

då större sjukhusfrågor behandlas.

I fråga om de föreslagna jävsbestämmelserna har endast styrelsen

för svenska lasarettsläkarföreningen uttalat sig och härvid ifrågasatt,

huruvida icke jävet borde utsträckas till att avse alla ärenden, i vilka vederbörande

själv eller någon, till vilken han stöde i sådant förhållande, som

i lagstadgandet angåves, hade ett personligt eller ekonomiskt intresse.

Såsom de sakkunniga förordat bör det ankomma å landstinget att i enlighet

med de bestämmelser, som gälla i fråga örn förvaltningsutskott, utse

ledamöter och suppleanter i centralorganet. Bestämmelser härutinnan ävensom

rörande valbarhet m. m. ha ansetts böra införas i 32 och il §§ landstingslagen.

Vad centralorganets sammansättning beträffar anser jag i likhet

med vissa av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna det av de

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

65

sakkunniga föreslagna minsta antalet ledamöter, tre, vara väl litet. De viktiga

arbetsuppgifter, särskilt av administrativ natur, som skola ankomma å

detta organ, måste städse nödvändiggöra en allsidigare representation inom

organet än som kan inrymmas bland ett så ringa antal ledamöter. Jag föreslår

därför, att minsta antalet ledamöter sättes till fem. Ett allmänt önskemål

är förvisso, att kvinnorna bli representerade i det centrala organet. Ett

lillgodoseende av detta önskemål synes mig likväl icke — såsom från några

håll gjorts gällande — kräva en föreskrift därom, att minst en kvinna skall

vara ledamot i centralorganet. Jag delar härutinnan den uppfattning, åt

vilken de sakkunniga givit uttryck. Ej heller anser jag skäl föreligga att

tillstyrka ett framställt yrkande örn införande av rätt för landshövdingen i

länet att närvara vid hälso- och sjukvårdsberedningarnas sammanträden

samt deltaga i beredningarnas överläggningar. Bestämmelserna rörande centralorganets

sammansättning bilda andra stycket i 1 mom. av den föreslagna

nya paragrafen, 40 a §, i landstingslagen. Häri föreskrives tillika, att beredningen

utser inom sig ordförande samt att landstinget bestämmer den ordning,

i vilken beredningen har att fatta beslut.

Jag är ense med de sakkunniga därom, att förste provinsialläkaren bör

kallas till varje sammanträde med såväl hälso- som sjukvårdsberedning och

äga rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin

mening antecknad till protokollet. Härav framgår, att jag ej kunnat villfara

deras mening, som ansett, att förste provinsialläkaren borde vara självskriven

ledamot i beredning eller i allt fall i hälsovårdsberedning. De intressen

som förste provinsialläkaren är satt att bevaka och den sakkunskap han äger

synas mig kunna bli vederbörligen företrädda utan att denne befattningshavare

tillägges rätt att jämväl deltaga i beredningens beslut. Med hänsyn

härtill kan jag ej heller finna det erforderligt, att landstingen — på sätt

majoriteten inom de sakkunniga föreslagit — medges befogenhet att tilldela

förste provinsialläkaren sådan rätt. I denna fråga ansluter jag mig alltså

till reservanternas av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar understödda

mening. Föreskrifterna i ämnet ha meddelats i 3 mom. av 40 a §

landstingslagen.

Berednings behov av att äga tillgång tili särskild sakkunskap vid olika

frågors bedömande lia de sakkunniga ansett kunna tillgodoses genom rätt

för beredning att i förekommande fall till överläggning med beredningen inkalla

inom landstingets hälso- och sjukvårdande verksamhet anställda läkare

och övriga befattningshavare. Skyldighet att tillkalla sådan sakkunnig

skulle dock föreligga vid handläggning inom hälsovårdsberedning av

ärenden angående dispensärvård och folktandvård. Från olika håll har

gjorts gällande, att det vore nödvändigt med en mera allmän föreskrift örn

skyldighet för beredning att i ärenden rörande specialvård tillkalla inom

vårdgrenen specialutbildad läkare eller tandläkare. Vidare har det ansetts,

att vid behandling inom sjukvårdsberedning av sjukhusärenden viss styresman

eller annan sjukhusläkare alltid borde lia silte i beredningen. Då det

måste förutsättas, att beredning i alla de fall behov därav föreligger anlitar

Ilihang tilt riksdagens protokoll 19M. 1 sami. Nr 89. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

den sakkunskap, som står beredningen till buds, har jag icke ansett mig

böra i förevarande hänseende binda beredning i vidare mån än de sakkunniga

föreslagit. Tungt vägande praktiska skäl tala för denna ståndpunkt.

Angående skyldigheten för hälsovårdsberedning att vid ärenden rörande dispensärvård

och folktandvård tillkalla sakkunnig läkare respektive tandläkare,

vilken skyldighet för närvarande är stadgad i fråga om respektive tillsynsorgan,

torde, på sätt nu gäller, bestämmelser böra meddelas i de författningar,

som reglera statsbidrag till dessa vårdgrenar. Utan uttryckligt

stadgande måste beredning äga rätt att till överläggning inkalla inom landstingets

hälso- och sjukvårdande verksamhet anställda läkare och övriga befattningshavare.

Genom föreskrift i sjukhusstadgan bör -— såsom de sakkunniga

föreslagit — styresman ävensom lasarettsläkare, som ej är styresman,

åläggas skyldighet inställa sig vid sjukvårdsberednings sammanträden

för att yttra sig i frågor, som angå sjukvården eller förvaltningen.

De jävbestämmelser, som av de sakkunniga föreslagits, synas mig däremot

icke vara erforderliga. Frånsett fall, där fråga är örn granskning av medelsförvaltning,

saknas i regel dylika bestämmelser för kommunal förvaltning,

och att för hälso- och sjukvårdsberednings del härutinnan göra ett

undantag, kan näppeligen vara befogat. Enligt erfarenhet lära de som deltaga

i den kommunala förvaltningen låta sig angeläget vara att ej med sin

röst bidraga till avgöranden i fall, där så med hänsyn till den röstandes egen

ställning till saken skulle anses vara mindre lämpligt, och det behöver icke

befaras, att annorlunda kommer att bliva fallet, då det gäller deltagande i

hälso- och sjukvårdsberedning.

Klagan över centralorganets beslut.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle i lagen örn landsting införas ett stadgande,

jämlikt vilket klagan över såväl hälso- som sjukvårdsberednings beslut

skulle få föras endast då det förmenades, att beslutet icke tillkommit i

behörig ordning eller att detsamma strede mot lag eller författning. Talan

skulle få föras av ledamot av beredningen eller läkare, som ägde deltaga i

beredningens överläggningar, eller någon, vars enskilda rätt berördes av beredningens

beslut. Medicinalstyrelsen skulle vara besvärsinstans. Stadgandet

skulle vara tillämpligt endast i den mån annorlunda icke föreskrivits i

lag eller författning.

Yttrandena.

Emot besvärsrätt över berednings beslut sådan den utformats av de sakkunniga

har från en del håll riktats kritik.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet anmärker, att då besvärsrätten

vore avsedd att uteslutande bli formell, det vore mindre lämpligt, att besvären

ställdes till medicinalstyrelsen. Det vore riktigare att besvären ställdes

till Kungl. Maj:t, varmed även skulle vinnas att samma myndighet finge

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

67

pröva ett förvaltningsutskotts beslut, vare sig detta fattats av utskottet såsom

hälso- och sjukvårdsberedning eller i annan egenskap. Styrelsen motsatte

sig en utsträckning av besvärsgrunderna till att avse materiell besvärsrätt

över berednings beslut såsom exempelvis beträffande tjänstetillsättningar

av alla slag. Sådan besvärsrätt kunde emellertid anses motiverad i vissa bestämda

fall, nämligen vid tillsättande av underläkare och distriktstandläkare,

i vilka fall besvären borde ingivas till medicinalstyrelsen.

Aven medicinalstyrelsen, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, styrelsen

för Sveriges yngre läkares förening och Sveriges tandläkareförbund

lia vid avgivandet av sina yttranden utgått ifrån att klagan över tillsättande

av nyssnämnda läkartjänster skulle få föras.

Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen anser, att besvärsrätten erhållit

en alltför snäv begränsning. I analogi med vad som eljest gäller inom

kommunallagstiftningen torde som besvärsgrunder även få anföras, att beslut

förmenas kränka någons enskilda rätt eller eljest vila på orättvis grund.

Särskilt om sjukvårdsberedning skall tilläggas befattning med tillsättning av

underläkartjänster, syntes en dylik utvidgning av besvärsrätten påkallad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida icke styresman för

sjukhus bör äga rätt att öveiddaga sjukvårdsberednings beslut.

Enligt de sakkunnigas förslag till lagstiftning i ämnet skulle klagan över

centralorganets beslut vara tillåten endast på formella grunder och talan

skulle föras hos medicinalstyrelsen. Från åtskilliga håll har anmärkts,

att berednings beslut rörande förordnande av underläkare och distriktstandläkare

borde få överklagas jämväl på materiella grunder. Till denna

mening har jag — på sätt jag redan i det föregående haft tillfälle meddela

— kunnat ansluta mig. I enlighet härmed böra särskilda bestämmelser

meddelas dels i sjukhusstadgan beträffande klagan över sjukvårdsberednings

beslut örn förordnande av underläkare och dels i kungörelsen angående statsbidrag

till folktandvård i fråga örn klagan över hälsovårdsberednings beslut

örn förordnande av distriktstandläkare. Genom dessa bestämmelser torde ledamot

av beredningen eller den som äger deltaga i beredningens överläggningar

eller vars enskilda rätt beröres av beslutet erhålla rätt att, örn

han icke åtnöjes med detta, däri hos medicinalstyrelsen söka ändring inom

den tid, som föreskrivits för överklagande av förvaltande myndigheters och

ämbetsverks beslut.

Frånsett nyss berörda fall synas mig i fråga örn klagan över berednings

beslut enahanda regler böra gälla, som tillämpas beträffande talan mot beslut

av sådana kommunala organ, som kunna anses intaga en ställning likartad

med hälso- och sjukvårdsberedning. Det sagda innebär, att den nu

tillämpade besvärsordningen rörande förvaltningsutskotts beslut även kommer

att avse beslut av sådan hälso- och sjukvårdsberedning, som tillsatts av

landsting. Härmed skulle även — såsom från landstingsförbundets sida

framhållits — vinnas, att samma forum, nämligen regeringsrätten, finge

pröva ett förvaltningsutskotts beslut, vare sig delta fattats av utskottet såsom

Departe
ments
chefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

hälso- och sjukvårdsberedning eller i annan egenskap. I gällande lagstiftning

saknas emellertid särskilda bestämmelser angående klagan över förvaltningsutskotts

beslut. I rättstillämpningen ha härutinnan de bestämmelser

i landstingslagen, som ha avseende å klagan över landstings beslut, ansetts

analogivis tillämpliga. Samma lär ock vara förhållandet beträffande

klagan över beslut av beredningar, som landstinget tillsatt. Med hänsyn härtill

synes det ej vara erforderligt eller ens lämpligt att i landstingslagen enbart

för hälso- och sjukvårdsberednings del meddela uttryckliga föreskrifter

i ämnet. Vidkommande klagan över beslut av sådan sjukvårdsberedning,

vilken enligt bestämmelserna i sjukhuslagen skall finnas inom kommun, som

driver sjukhus, torde likaledes utan särskilda föreskrifter de regler bli tilllämpliga,

som gälla om besvär över kommunala nämnders beslut i allmänhet.

Utom i fråga om klagan över förordnande av underläkare eller av distriktstandläkare

har jag alltså ej funnit mig böra föreslå några uttryckliga bestämmelser

angående klagan över centralorganets beslut.

Sjukhusdirektionens uppgifter och sammansättning.

De sakkunniga.

Såsom framgår av det föregående förorda de sakkunniga, att vissa av direktions

nuvarande arbetsuppgifter överflyttas å sjukvårdsberedningen. Detta

gäller bland annat viss befattning med byggnadsfrågor, tillsättande av

styresman å sjukhus, där flera ansvariga läkare finnas, avgivande av förord

vid tillsättande av lasaretts- och sanatorieläkartjänst, tillsättande av läkare

å vissa sjukstugor samt tillsättande och entledigande av syssloman. I ärenden

angående tillsättande av underläkare, däri direktionen för närvarande

har att upprätta förslag med förord, skulle direktionen endast lia att avge

yttrande. Direktionens nuvarande befogenhet att bevilja lasaretts- och sanatorieläkare

tjänstledighet skulle något beskäras, varemot direktionens hittillsvarande

befogenhet att bevilja underläkare tjänstledighet och förordna

vikarie för sådan läkare skulle i viss mån vidgas.

I övrigt skulle direktion i allmänhet bibehålla sina nuvarande arbetsuppgifter.

Sålunda skulle alltjämt ordinarie sjukvårdspersonal antagas och entledigas

av direktionen. De sakkunniga föreslå emellertid härutinnan den

ändringen, att direktionen skulle äga att åt annan överlämna befogenheten

att antaga och på egen begäran entlediga till nämnda personal hörande befattningshavare.

Beträffande direktionens sammansättning gäller för närvarande, att den

skall bestå av minst fem eller vad angår sjukstuga minst fyra ledamöter.

De sakkunniga förorda, att antalet ledamöter städse skall vara

minst tre, samt anföra härvid:

En av de sakkunniga företagen undersökning rörande direktionernas numerär

vid de olika landstingssjukhusen har utvisat, att antalet ledamöter i

direktion för sjukhus, som lyda under sjukhuslagen, visserligen i enstaka

fall kan uppgå till nio men i allmänhet fastställts till det i gällande lag angivna

minimiantalet. Vidkommande antalet ledamöter i direktionerna vid övriga

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

69

landstingssjukhus, för vilka föreskrift saknas, såsom vårdhem för kroniskt

sjuka och för sinnessjuka, epidemisjukhus etc., har detta emellertid, efter

vad utredningen ådagalagt, i regel understigit fyra. Enligt de sakkunnigas

uppfattning torde tre ledamöter i direktionen för mindre sjukstugor och

fristående förlossningshem samt för vissa andra sjukhus kunna anses tillräckligt,

och synes man vid sådant förhållande icke hava anledning att genom

angivande av ett högre minimiantal inkräkta på landstingens frihet att

välja den organisation, som kan befinnas med hänsyn till lokala förhållanden

mest lämplig.

I anslutning till begränsningen i antalet ledamöter föreslå de sakkunniga,

att där direktion beslår av endast tre ledamöter, den skall vara beslutför,

då två ledamöter eller suppleanter närvara vid direktionssammanträde och

de äro örn beslutet ense.

Den nuvarande anvisningen i sjukhuslagen, att en av direktionens ledamöter

bör vara läkare, ha de sakkunniga, närmast i betraktande av den

relativt ringa utsträckning, i vilken anvisningen i praktiken följts, ansett

kunna utgå. Angående av de sakkunniga företagen utredning hur de olika

landstingen tillämpat anvisningen förmäla de sakkunniga:

Utredningen har givit vid handen, att anvisningen beaktats allenast beträffande

88 av 236 sjukhus eller cirka 37 %>. önskemålet hade beaktats

vid 43 resp. 50 % av lasaretten och tuberkulosanstalterna men endast vid

19 resp. 16 °/o av förefintliga sjukstugor och fristående förlossningsanstalter.

Under det att bestämmelsen iakttagits vid samtliga hithörande anstalter

inom tre landstingsområden, hade den inom två landstingsområden lämnats

helt obeaktad.

Jämlikt gällande bestämmelser är landshövdingen i länet berättigad

att närvara vid sjukhusdirektionens sammanträde samt att deltaga i

överläggningarna och att därvid, örn han så önskar, leda förhandlingarna.

De sakkunniga framhålla, att i den mån icke landshövdingen i egenskap av

utav landstinget utsedd ledamot deltagit i arbetet inom en eller flera av vederbörande

läns sjukhusdirektioner, landshövdingarna i allmänhet synas ha

i mycket ringa utsträckning begagnat sig av den dem tillerkända befogenheten

att deltaga i sjukhusdirektionernas överläggningar. Med beaktande

av angivna förhållande och med hänsyn till de begränsade och lill sjukhuset

i fråga lokalt bundna befogenheter, som enligt förslaget skulle tillkomma

en sjukhusdirektion, lia de sakkunniga icke funnit tillräckliga skäl föreligga

att bibehålla ifrågavarande bestämmelse angående landshövdings deltagande

i sammanträde med direktion, i vilken han icke utsetts till ledamot.

Såsom en följd av förslaget, att det icke skall tillkomma direktionen utan

en särskild sakkunnigdelegation resp. sjukvårdsberedningen att upprätta förslag

till underläkartjänst samt avge förord i fråga örn lasaretts- och sanatorieläkartjänst,

lia de sakkunniga slutligen förordat viss jämkning av bestämmelserna

om klagan över direktions beslut.

Yttrandena.

Med anledning av alt beslutanderätten i en del ärenden, som nu ankomma

å vederbörande direktion, enligt förslaget skulle överflyttas på sjukvårdsbe
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

redningen lia från läkarhåll uttalats betänkligheter, därvid framhållits, att

de lokala sjukhusdirektionerna och lasarettsläkarna genom den föreslagna

centraliseringen skulle berövas inflytandet på sjukhusärendena. Dylika betänkligheter

ha anförts av bl. a. styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen,

som framhåller följande.

Genom att ställa allt rikligare medel till sjukhusens förfogande ha landstingen

möjliggjort, att med få undantag all den hjälp, som medicinsk vetenskap

och erfarenhet kunnat bereda av sjukdom drabbade, kan tillgodoses

inom länen och till en kostnad, som för den sjuke är synnerligen rimlig. Som

det kraftigaste incitamentet härvidlag har enligt styrelsens mening legat de

olika sjukhusdirektionernas intresse att understödja de initiativ till förbättringar

i byggnads- och utrustningsavseende samt personalanskaffande, som

oftast utgått från sjukhusens läkare. Att en viss konkurrens mellan olika

sjukhus därvid uppstått, är ostridigt, men styrelsen är av den bestämda uppfattningen,

att utan detta lokala initiativ och direktionernas personligt påverkade

intresse att låta av dem administrerade sjukhus få del av ökade sjukvårdsmöjligheter,

skulle den svenska landsbygdens sjukhusstandard ingalunda

stått på nuvarande erkänt höga nivå. Styrelsen anser, att de sakkunnigas

förslag i så hög grad berövar de lokala sjukhusdirektionerna och lasarettsläkarna

deras inflytande på förevarande frågors handhavande, att man.

därest förslaget skulle bliva antaget, allvarligt måste befara konsekvenser av

den art de sakkunniga enligt vad nyss anförts själva framhållit såsom nödvändigt

att undvika.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund samt styrelserna för svenska

sanatorieläkarförenmgen och Sveriges yngre läkares förening ha ävenledes

framhållit vikten av att ett nedskärande av sjukhusdirektionernas handlingsfrihet

och ansvar företages på sådant sätt, att detsamma ej komme att medföra

olyckliga konsekvenser av psykologisk art. Svenska sjukhusförvaltningens

tjänstemannaförbund påpekar, att intresset hos sjukhusdirektionerna

för en god och ekonomisk skötsel av sjukhusen utan tvivel vore en betydelsefull

tillgång för sjukhusens huvudmän, varför en centralisering borde

så utformas, att icke intresset och ansvarskänslan hos dessa organ bleve avtrubbad.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar:

Förslaget i denna del innebär en sådan ändring i direktionernas ställning,

att man knappast kan förvänta, att dessa komma att nedlägga större intresse

på fullgörandet av sina i hög grad kringskurna uppgifter, då den sakkunskap,

som ofta varit tillfinnandes inom direktionen, icke längre skall vinna

nödigt gehör. Det kan rent av ifrågasättas, huruvida direktionerna under

sådana förhållanden böra bibehållas och om icke en utveckling av sjukvårdsorganisationen

i länen i den riktning förslaget innebär bör medföra en fullständig

omläggning av denna organisation efter helt nya linjer. Länsstyrelsen

kan därför icke tillstyrka förslaget, i vad det avser fastställande av sjukvårdsberedningens

och direktionernas ömsesidiga befogenheter.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller det obestridliga i att utvecklingen

ej medger direktionernas kvarblivande vid samtliga tidigare befogenheter

samt tillägger:

Vad sool kan diskuteras är, huruvida man skall göra halt vid den påtagligen

nödvändiga inskränkningen i befogenheter eller om man skall gå vi
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

71

dare på den inslagna vägen. Väljer nian det senare alternativet, bör nian

emellertid icke följa de sakkunnigas förslag, utan man bör helt borteliminera

sjukhusdirektionerna såsom numera överflödiga administrativa organ.

De sakkunniga lämna i förvaltningsutskottets hand att i det enskilda fallet

göra sig själv till direktion. Godtager man förslaget, hör detta arrangemang

ej bli undantag utan allmängiltig regel. Direktionerna, bibehållna vid en

skuggtillvaro, fylla ingen förnuftig mening.

Mot bestämmelsen att direktionen skulle äga rätt att åt annan uppdraga

att antaga och på egen begäran entlediga sjukvårdspersonal bär endast centralstyrelsen

för svensk sjuksköterske förening gjort invändning.

I fråga om den föreslagna ändringen i direktionens sammansättning

ha blott ett par erinringar framställts. Medicinalstyrelsen föreslår beträffande

borttagandet av bestämmelsen om att en ledamot bär vara läkare, att bestämmelsen

i stället skärpes så, att föreskrift lämnas om att en ledamot skall

vara läkare.

Styrelserna för svenska lasarettsläkarföreningen och Sveriges yngre läkares

förening samt förste provinsialläkaren i Stockholms län finna det önskvärt,

att bestämmelsen om att en ledamot bör vara läkare bibehålies.

Länsstyrelserna i Kalmar och Kristianstads län, landstingets förvaltningsutskott

i Jönköpings län samt förste provinsialläkarna i Värmlands och örebro

lån anse, att bestämmelsen om landshövdings rätt att deltaga i direktions

överläggningar bör stå kvar.

Från olika håll ha farhågor yppats, att de lokala direktionernas inflytande

på sjukhusärendena genom den föreslagna centraliseringen skulle alltför

starkt begränsas och att direktionernas hittills visade stora intresse för sjukhusväsendets

ändamålsenliga gestaltning därmed skulle avsevärt minskas.

Den föreslagna centraliseringen innebär visserligen, att beslutanderätten i

flera betydelsefulla frågor — exempelvis byggnadsfrågor — överflyttas från

direktionen till sjukvårdsberedningen. Men dessa frågor lämpa sig tvivelsutan

bättre för central behandling, och tillfälle är städse berett direktionen

att få sin mening framförd. Den närmaste tillsynen vid och ansvaret för

förvaltningen av sjukhus skall alltjämt handhavas av direktionen, som även

i fortsättningen skall lia att antaga och entlediga sjukvårdspersonalen. Under

dessa omständigheter och med hänsyn till de möjligheter förslaget öppnar

för landstinget att anpassa organisationen efter olika lokala förhållanden

anser jag mig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag såvitt rör direktionens

arbetsuppgifter. Ävenså gillar jag vad de sakkunniga föreslagit

därutinnan, att direktionen skall äga att åt annan överlämna befogenheten

att antaga och på egen begäran entlediga till sjukvårdspersonalen hörande

befattningshavare.

Den av de sakkunniga föreslagna, utan erinran lämnade begränsningen av

antalet ledamöter i direktion från fem till tre anser jag böra godtagas. I likhet

med de sakkunniga finner jag även, såväl att den nuvarande anvisningen

i sjukhuslagen att en av direktionens ledamöter hör vara läkare kan utgå

som ock att anledning icke föreligger att bibehålla den nuvarande bestäm
-

Depart?-

menis
chefen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe
ments
chefen.

melsén i sjukhusstadgan angående landshövdings rätt till deltagande i sammanträde

med direktion.

De ändrade bestämmelser rörande direktions arbetsuppgifter och sammansättning,

som sålunda skulle bli gällande, ha — i den mån de icke lia

sin plats i sjukhusstadgan — upptagits i 10 § av den föreslagna nya sjukhuslagen.

Då direktion icke vidare skulle lia att upprätta förslag till underläkartjänst

eller att avge förord i fråga om lasaretts- och sanatorieläkartjänst,

har i enlighet med sakkunnigförslaget viss jämkning företagits

i bestämmelserna örn klagan över direktions beslut. Dessa bestämmelser

återfinnas i 12 § av nyssnämnda lagförslag.

Centralorgan för kommuns sjukhus.

De sakkunniga.

I 4 § gällande sjukhuslag omnämnd sjukhusberedning för kommunala

sjukhus skall enligt de sakkunnigas förslag benämnas sjukvårdsberedning

samt fullgöra den verksamhet, som i avseende å landstingets sjukhusväsende

åligger dess sjukvårdsberedning. Tillika föreslå de sakkunniga, att kommun

skall äga uppdraga åt det organ, som har att upprätta förslag till

inkomst- och utgiftsstaten för kommunen, att ha överinseendet över kommunens

sjukhusväsende samt beträffande detta i övrigt fullgöra de åligganden,

som inom landstinget tillkommer förvaltningsutskottet i fråga örn landstingets

sjukhusväsende.

Yttrandena.

Erinran har blott riktats mot förslaget om rätt för kommun att åt det

kommunala organ, som har att upprätta förslag till inkomst- och utgiftsstat

för kommun, uppdraga att fullgöra de åligganden, som inom landsting

tillkomma förvaltningsutskottet. Detta förslag avstvrkes av styrelsen

för svenska stadsförbundet, som framhåller, att det inom stad är naturligare

att hälsovårdsnämnden fullgör nämnda funktioner. Drätselkammaren

får ändock alltid tillfälle att ange sin ställning till de olika utgiftsposterna,

innan dessa fixeras av stadsfullmäktige.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg ha instämt i detta förbundets uttalande.

Att kommunal sjukvårdsberedning bör ha motsvarande uppgifter som

landstings sjukvårdsberedning synes tydligt. Likaså bör kommun äga rätt

att åt det organ, som har att upprätta utgifts- och inkomststaten för kommunen,

uppdraga att med avseende å sjukhusväsendet fullgöra de åligganden,

som inom landsting tillkommer dess förvaltningsutskott samfällt. Då

här icke är fråga örn en skyldighet för kommun, torde de erinringar, som på

denna punkt framställts mot förslaget, ej vara avgörande. Bestämmelserna i

förevarande ämne återfinnas i 5 § av den föreslagna nya sjukhuslagen.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

73

Sjukhusens personalkostäder.

De sakkunniga.

7 § gällande sjukhuslag innehåller föreskrift därom, att medicinalstyrelsen

efter byggnadsstyrelsens hörande skall granska varje förslag till ny-, till- eller

ombyggnad av sjukhusanläggning. De sakkunniga anse tvivelaktigt, huruvida

denna föreskrift innebär skyldighet för huvudmannen att underställa

jämväl byggnadsförslag rörande helt fribelägna personalbyggnader sådan

granskning. Med åberopande av att enligt de sakkunnigas förslag byggnadsritningar

inom sjukvårdsberedningen alltid skulle komma att granskas av

förste provinsialläkaren, som får anses besitta särskild sakkunskap på bostadshygienens

område, samt att man icke, där ej särskilda skäl därtill föranleda,

bör belasta medicinalstyrelsen med uppgifter, som kunna på ett tillfredsställande

sätt lokalt handläggas, föreslå de sakkunniga en sådan avfattning

av ifrågavarande föreskrift, att medicinalstyrelsens granskningsskyldighet

begränsas till byggnadsåtgärder, som beröra själva sjukhusanläggningen.

Fribelägna personalbyggnader skulle sålunda klart undandragas

sådan underställelse.

De sakkunniga lia vidare föreslagit, att ur sjukhusstadgan skulle utgå däri

förekommande anvisningar om beredande av bostad åt lasarettsläkare samt

underläkare och dennes vikarie inom lasarettet eller dess grannskap. Däremot

skulle enligt de sakkunnigas förslag — i likhet med vad redan gäller

beträffande lasarettsläkare —- underläkare, som icke tillhandahålles bostad

in natura, ändock vara skyldig att såvitt möjligt taga sin bostad i lasarettets

grannskap. I fråga örn företrädesrätt till å lasarettstomt eller i dess omedelbara

grannskap anordnad bostad skulle enligt förslaget sådan rätt tillkomma

jämväl föreståndare för särskild barnbördsavdelning.

Yttrandena.

Förslaget att ritningar till fribelägna personalbostäder ej skulle behöva

godkännas av medicinalstyrelsen har rönt motstånd från medicinalstyrelsen

samt läkar- och annan sjukhuspersonal. Medicinalstyrelsen framhåller sålunda:
De

sakkunnigas förslag kommer att medföra, att ritningar till personalbostäder,

belägna inom själva sjukhusanläggningen, bli prövade av medicinalstyrelsen

och byggnadsstyrelsen, under det att fribelägna byggnader ej

bli underkastade en sådan granskning, vilket är inkonsekvent. Under de

senaste åren bar styrelsen gång efter annan nödgats underkänna förslag till

dylika bostäder eller underkasta dem stark kritik, varav framgår, att denna

styrelsens granskning ej varit överflödig. Då fråga är örn uppförande av

personalbostäder vid de enskilda anstalterna för kirurgisk tuberkulos, för

vars anordnande statsbidrag brukar sökas, pläga ritningar till dessa underställas

Kungl. Majit för godkännande. Styrelsen avstyrker därför de sakkunnigas

förslag i denna del.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, styrelserna för svenska lasarcttsläkarföreningen

och Sveriges yngre läkares förening samt centralstyrcl
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

Departe
ments
chefen.

sen för svensk sjuksköterskeförening ha även ansett det vara angeläget, att

ifrågavarande granskning som hittills verkställes av medicinalstyrelsen.

Mot de föreslagna ändringarna i fråga om lasarettsläkares och underläkares

rätt till bostad anför medicinalstyrelsen:

Styrelsen vill ej direkt motsätta sig den av de sakkunniga föreslagna jämkningen

av föreskriften, att lasarettsläkare bör beredas lämplig bostad inom

lasarett eller i dess omedelbara grannskap, men kan ej underlåta att framhålla

de olägenheter, som kunna inträffa och för övrigt redan inträffat genom att

lasarettsläkare ej haft bostad inom lasarettsområdet eller dess omedelbara

närhet. Vad angår bestämmelsen, att underläkare bör beredas bostad inom

lasarettet, kommer ett borttagande av denna att för sjukvården vid många

sjukhus medföra ödesdigra följder. Landstingen böra i fråga örn bostad åt

underläkare ordna antingen så, att bostad finnes inom sjukhusområdet eller

så, att landstingen förhyra bostad i sjukhusets närhet, då det ej är säkert, att,

då underläkare tillträder sin tjänst, vilket kan ske vilken tid som helst på

året, lämpligt belägen bostad står att erhålla.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, som finner bärande skäl för

bostadstvångets bibehållande ej föreligga, påpekar emellertid, att med avseende

å ort, där lämplig bostad annorledes ej med säkerhet kan erhållas,

huvudmannen bör vara skyldig att för underläkare och vikarie för honom

tillhandahålla sådan.

I fråga om bestämmelsen angående företrädesrätt till av landsting tillhandahållen

bostad har Malmö stads sjukhusdirektion med instämmande av

stadsfullmäktige i Malmö anfört, att sådan bostad bör vara förbehållen läkare,

som är både avdelningsläkare och styresman, framför den, som är endast

avdelningsläkare, när underläkare med lasarettsläkarkompetens är boende

på avdelningen. För övrigt växlade förhållandena ej blott från ort till

ort utan från tid till tid, så att ett allmänt påbud av här ifrågavarande slag,

låt vara endast i form av ett »bör», ej längre vore på sin plats. Bestämmelsen

ifråga borde därför helt utgå.

Direktionen för lasarettet i Hälsingborg anser, att ansvarig läkare endast

i den mån han är i avsaknad av underläkare vid sin sjukavdelning bör framför

andra tillhandahållas bostad inom lasarettet. Direktionen ställer sig dock

oförstående inför nödvändigheten att utfärda allmänna bestämmelser örn

disponerandet av lasarettens bostadsutrymme, vilken fråga syntes direktionen

kunna anförtros sjukvårdsberedningen eller direktionen. Lyckligast

vore därför örn stadgandet helt utginge ur sjukhusstadgan.

Förslaget, att medicinalstyrelsens godkännande av byggnadsritningar skall

inskränkas att avse allenast ritningar till själva sjukhusanläggningen, finner

jag böra godtagas. Visserligen skulle skillnad komma att göras mellan bostäder

belägna inom själva sjukhusanläggningen, vilka alltjämt skola granskas

av medicinalstyrelsen, samt fribelägna bostadsbyggnader, som ej bli

föremål för sådan granskning. Detta förhållande torde dock vara utan

större betydelse, då ritningar till sistnämnda bostäder i allt fall bli under
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

75

kastade den granskning, som kommunal myndighet enligt gällande författningar

har att utföra beträffande ritningar till varje för bostadsändamål

avsedd byggnad. De ändrade föreskrifterna i ämnet ha influtit i 9 § av den

föreslagna nya sjukhuslagen. Här lia jämväl upptagits bestämmelser om

skyldighet för sjukvårdsberedning att vid vissa byggnadsföretags avslutande

därom göra anmälan till medicinalstyrelsen.

De sakkunnigas förslag att ur sjukhusstadgan borttaga bestämmelserna,

att bostad bör beredas lasarettsläkare och underläkare inom lasarettet eller

i dess grannskap, anser jag mig ock kunna tillstyrka, i all synnerhet som

dessa bestämmelser blott äro anvisningar, samt det kan förväntas, att landstingen

ändock skola låta sig angeläget vara att vidtaga åtgärder för beredande

av bostad åt sjukhusläkare, där så kan vara av omständigheterna

påkallat. De sakkunnigas förslag, att underläkare, som icke tillhandahålles

bostad in natura, likväl skall vara skyldig att såvitt möjligt taga sin bostad

i lasarettets grannskap, finner jag välbetänkt. Samma synes mig vara förhållandet

med förslaget, att företrädesrätt till å lasarettstomt eller i dess

omedelbara grannskap anordnad bostad bör tillkomma jämväl föreståndare

för särskild barnbördsavdelning. Från något håll har yrkats å ena

sidan en ändring av de föreslagna bestämmelserna om företrädesrätt till

bostad och å andra sidan ett uteslutande av sagda bestämmelser. Till stöd

för sistnämnda yrkande har framhållits att det med de å olika orter varierande

förhållandena vöre lämpligast att överlåta åt sjukvårdsberedningen

eller direktionen att helt besluta i denna fråga. Då emellertid enligt sakkunnigförslaget

hinder ej möter för nämnda organ att här laga efter läglighet,

finner jag de nämnda yrkandena ej böra bifallas. De bestämmelser, som

ha avseende å ifrågakomna förhållanden, beröra endast sjukhusstadgan.

Inrättande av underläkartjänst.

De sakkunniga.

Enligt gällande bestämmelser må ny underläkartjänst icke inrättas utan

Kungl. Maj:ts eller efter Kungl. Maj:ts förordnande medicinalstyrelsens medgivande.

Vid ansökan om dylikt medgivande skall uppgift lämnas om arbetets

omfattning ävensom om de med tjänsten förenade anställnings- och

avlöningsförmånerna. Enligt de sakkunnigas mening får det anses praktiskt

taget uteslutet, att landsting beslutar inrätta nya underläkartjänster,

av vilka med hänsyn till sjukvårdsarbetets omfattning behov icke föreligger,

och då man därjämte har anledning räkna med att i analogi med hittills

tillämpad praxis vissa enhetliga minimibestämmelser i fråga om underläkares

avlöning komma att bli gällande, föreligger enligt de sakkunnigas uppfattning

icke längre skäl att betunga vare sig Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen

med en prövning av varje fråga om inrättande av ny underläkartjänst.

De sakkunniga föreslå därför, att landstinget självt skall få bestämma

härom.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majlis proposition nr 89.

öeparte
ments
ekefen.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag att överlåta åt landstinget att besluta om inrättande

av nya underläkartjänster har blott från ett par håll föranlett erinringar.

Medicinalstyrelsen yttrar härutinnan:

Kungl. Maj:t har på medicinalstyrelsen överlåtit rätt att tills vidare medge

inrättande av underläkartjänst. I ansökan om sådant medgivande skall uppgift

lämnas örn hl. a. arbetets omfattning och med tjänsten förenade löneförmåner.

Därjämte har Kungl. Majit beslutat, att avskrifter av styrelsens beslut

i ifrågavarande ärenden skola insändas till socialdepartementet, varigenom

Kungl. Majit kan övervaka, att styrelsens beslut fattas i enlighet med

av Kungl. Majit förut tillämpade grunder. Huvudsyftet med det tidigare underställningsförfarande

har varit att bevaka, att den rätt till tjänstårsberäkning

lika med civila läkare i statens tjänst, som medföljde läkarbefattning,

ej knötes till annan tjänst än den, vid vilken skälig avlöning fästs.

Inom styrelsen föreligger erfarenhet därom, att det hos vissa landsting finnes

en stark böjelse att anställa underordnade läkare med en avlöning, som icke

kan anses vara skälig. Det förekommer synnerligen ofta, att uppgifterna

örn löneförmånerna — trots tydliga anvisningar om lämnande av sådana -—

äro så ofullständiga, att de måste kompletteras, innan ansökningarna kunna

upptagas till avgörande. Styrelsen ifrågasätter därför allvarligt, huruvida,

därest en dylik decentralisation kommer till stånd, de av Kungl. Majit tilllämpade

grunderna vid inrättande av nya underläkartjänster komma att

iakttagas av de 25 olika landstingen. Tungt vägande reella skäl tala sålunda

mot de sakkunnigas förslag i denna del.

Styrelsen för svenska lasarettslåkarföreningen framhåller, att beslut i förevarande

fråga liksom hittills bör förbehållas medicinalstyrelsen, vars möjlighet

att vägra beslut om inrättande av ny tjänst vore av stort värde och

kunde i betydande grad bidraga till att onödiga friktioner och svårigheter

undvekes. Vidare vore det med hänsyn till tjänstårsberäkningen oegentligt,

att underläkartjänster finge inrättas utan kontroll från statlig myndighets

sida.

I samma riktning uttala sig styrelsen för Sveriges yngre läkares förening,

förste provinsialläkaren i Stockholms län samt Överståthållarämbetet, vilken

senare myndighet framhåller, att framställningar om tjänstårsberäkning säkerligen

komme att ingivas beträffande samtliga nyinrättade underläkartjänster,

varför den föreslagna ändringen ej komme att medföra någon lättnad

i de statliga myndigheternas arbetsbörda.

Förslaget, att landsting självt skall få besluta om inrättande av ny underläkartjänst,

förutsätter genomförandet av enhetliga minimibestämmelser i

fråga om underläkares avlöning. Frågan härom är emellertid alltjämt under

utredning av de sakkunniga. Först då denna utredning slutförts, synes förevarande

förslag böra tagas under övervägande. Tillsvidare torde alltså nuvarande

bestämmelser i ämnet få gälla. Dessa ha i förslaget till den nya sjukhuslagen

införts i 16 §.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

77

Styresman och syssloman.

De sakkunniga.

Beträffande styresman lia de sakkunniga ansett lämpligt uttryckligen

föreskriva, att lasarettsläkare, som förordnas till styresman, skall vara

skyldig mottaga dylikt förordnande. Vidare ha de sakkunniga föreslagit,

att direktionen skulle få uppdraga åt annan lasarettsläkare än styresmannen

att fullgöra vissa dennes åligganden samt att lasarettsläkare, som icke är

styresman, skulle vara pliktig att på direktionens uppdrag utföra de åligganden,

som äro av beskaffenhet att böra fullgöras av en av sjukhusets

läkare.

Vad angår syssloman ha de sakkunniga hemställt om viss ändring

av de föreskrifter i sjukhusstadgan, som reglera dennes ställning. I samband

härmed ha de sakkunniga föreslagit en omreglering av styresmannens

och sysslomannens inbördes befogenheter.

Innan de sakkunnigas ståndpunkt till förevarande spörsmål återges, torde en

kort redogörelse böra lämnas för innehållet i de föreskrifter, som för närvarande

reglera sysslomannens befogenhet och ställning i förhållande till

styresmannen och direktionen.

Sysslomannen, vars åsikt skall inhämtas av såväl styresmannen som direktionen,

innan åtgärd som rör lasarettets ekonomiska förvaltning vidtages,

har enligt gällande bestämmelser initiativ- och yttranderätt hos direktionen

i frågor rörande den ekonomiska förvaltningen och han äger anteckna skiljaktig

mening till direktionens protokoll. På styresmannen åter ankommer

att i direktionen föredraga samtliga ärenden, som ordföranden icke förbehållit

sig. Direktionen äger emellertid bestämma, ej mindre att styresmannen

skall, innan han vidtager åtgärd, som är av beskaffenhet att medföra

utgift och icke är av direktionen anbefalld eller av oväsentlig betydelse,

rådföra sig med en eller två av direktionen utsedda ledamöter av

densamma, än även att på styresmannen ankommande föredragning inför

direktionen skall, i den mån styresmannen och nämnda delegation överenskomma

därom, verkställas av någon av delegationens ledamöter eller av

sysslomannen. Därest direktionen icke meddelat några föreskrifter av angivet

innehåll, är det styresmannen ensam, som utövar direktionens befogenheter

mellan direktionssammanträdena. Några föreskrifter, som därutöver

inskränka styresmannens befogenhet, t. ex. att föredragningen av viss grupp

av ärenden skall tillkomma sysslomannen, må direktionen icke utan styresmannens

medgivande lämna. Sysslomannens förhållande till styresmannen

klargöres ytterligare genom stadgande därom, att sysslomannen i fråga om

lasarettets ekonomiska förvaltning och därmed sammanhängande angelägenheter

har att handla under direktionens förmanskap och styresmannens

inseende samt att han under styresmannens förmanskap har att övervaka

ordningen inom lasarettet samt mathållningen ävensom hålla uppsikt över

underordnad personal.

De sakkunniga yttra såvitt nu är i fråga bl. a. följande:

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Med de ökade krav, som på grund av den medicinska vetenskapens och

teknikens snabba utveckling ävensom den ständigt stegrade belastningen å

sjukhusen numera måste ställas å sjukhusens ansvariga läkare, torde det

enligt de sakkunnigas uppfattning kunna ifrågasättas, huruvida det allt

framgent skall bliva möjligt för dessa läkare eller den av dem, som utsetts

till styresman att, särskilt då fråga är om de stora delade lasaretten med

sina skilda specialavdelningar, inför sjukhusets direktion ensam vara ansvarig

icke blott för den meddelade sjukvården utan jämväl för sjukhusets

alltmer krävande och omfattande ekonomiska förvaltning.

Oberoende av att det enligt gällande sjukhusstadga formellt alltjämt är

läkaren-styresmannen, som har ansvaret för jämväl den ekonomiska förvaltningen

vid sjukhusen, torde det dock icke kunna förnekas, alt det i allmänhet

är sysslomannen, som i första hand bevakar och gentemot sjukhusets huvudman

får bära ansvaret för att kostnaderna för sjukhusets administration och

förvaltning i möjligaste män begränsas. Icke så sällan torde det också —

gällande bestämmelser till trots — i praktiken vara på sysslomannen, som

det ankommer att utreda och inför direktionen föredraga ärenden rörande

lasarettets ekonomiska förvaltning. Särskilt torde detta vara fallet vid sjukhus,

där läkaren-styresmannen, vid vars tillsättning hänsyn i stort sett uteslutande

kan tågås till vederbörandes kompetens såsom läkare, står mera

främmande för ekonomiska förvaltningsfrågor.

Med allt beaktande av angelägenheten av en enhetlig ledning för varje

särskilt sjukhus och av det nära samband, som onekligen ofta förefinnes

mellan den ekonomiska förvaltningen och sjukvården, hava de sakkunniga

e.. kunnat undgå finna det — med hänsyn till sjukvårdsinrättningarnas

tillväxt och den starka stegringen av utgifterna för dessas underhåll och drift

- vara en av huvudmannens intressen betingad och därjämte ganska na8

utveckling, att sysslomannens ställning inom sjukhusförvaltningen

starkes sa, att han även formellt blir den inför direktionen och huvudmannen

ansvarige ledaren för sjukhusets ekonomiska drift med skyldighet

att bereda och i direktionen föredraga hithörande ärenden.

I anslutning till det anförda lia de sakkunniga fördelat skyldigheten att

till behandling förbereda och i direktionen föredraga på dess prövning ankommande

ärenden, som ordföranden ej förbehållit sig, och sålunda föreslagit,

att ärenden av sjukvårdsteknisk art alltjämt skola beredas och föredragas

av styresmannen samt ärenden av ekonomisk art av sysslomannen.

Ärenden, vilka icke äro att hänföra till endera av dessa grupper, skola _

i den mån direktionen icke annorlunda beslutar — beredas av styresmannen

och sysslomannen gemensamt samt efter gemensamt utlåtande föredragas

av styresmannen. Direktionen skall kunna bestämma, att styresmannen i

vissa fall skall rådföra sig förutom med en eller två av direktionen utsedda

ledamöter även med sysslomannen. Jämväl på annat sätt skall sysslomannen

efter direktionens bestämmande kunna deltaga i ärendens beredning.

— Styresmannen befrias från skyldigheten att deltaga i de årliga

besiktningarna av sjukhusets fastigheter m. in.; i styresmannens ställe träder

sysslomannen. — Vid handhavandet av sjukhusets ekonomiska förvaltning

och därmed sammanhängande angelägenheter skall sysslomannen vara underställd

direktionens förmanskap och inseende i stället för, såsom nu gäller,

direktionens förmanskap och styresmannens inseende. Sysslomannen skall

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89. 79

vara skyldig ställa sig till efterrättelse icke blott vad direktionen utan jämväl

vad sjukvårdsberedningen enligt sjukhusstadgan anbefaller.

De sakkunniga lia därjämte velat utvidga huvudmannens nuvarande befogenhet

att tillsätta gemensam syssloman för flera sjukhus till att omfatta

icke blott sjukhus, som ha gemensam direktion, utan samtliga av huvudmannen

drivna sjukhus, beträffande vilka med fördel gemensam syssloman

anställes.

Yttrandena.

I vissa yttranden ha tvivelsmål yppats angående lämpligheten av att sysslomannen

erhåller en ställning jämställd med styresmannen.

Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen framhåller, att därest man

vill sidoordna styresman och syssloman på sätt de sakkunniga föreslagit,

det torde vara nödvändigt att, till förekommande av kompetenskonflikter

och ett divisionsansvars menliga följder, en klarare gräns än vad förslaget

ger uppdrages mellan de ärenden, som skola förberedas och föredragas av

den ene och den andre befattningshavaren.

Styrelsen för Sveriges yngre läkares förening anser, att eventuella motsatsförhållanden

mellan styresman och syssloman sannolikt komma att bli skarpare

än förut. Vinsten av att sysslomannen förlänas ställning som beredningens

kontrollant av direktionen kommer under sådana förhållanden att

bli problematisk. Det skulle ingalunda förvåna, om det av de sakkunniga

påtalade ställningstagandet inom direktionen för styresmannens åsikter med

de föreslagna formerna blir än mera markerat än förut, vilket i och för sig

ur sjukvårdssynpunkt är mindre oroväckande.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus och Älvsborgs län finna det ej

vara tillrådligt att bereda sysslomannen en ställning vid sidan örn styresmannen,

då personalen i så fall har att i vissa fall taga order från både styresmannen

och sysslomannen. För den enhetliga ledningen av ett sjukhus

är det nödvändigt, att chefskapet samlas på en hand och att styresmannen

utövar denna ledning och har förmanskapet över all personal vid ett lasarett.

Landstingets förvaltningsutskott i Jämtlands län ställer sig tveksamt till

frågan, huruvida de sakkunnigas förslag beträffande ärendenas beredning

och föredragning inför direktionen kan medföra någon rationalisering eller

förbättring.

Lika med de sakkunniga anser jag uttrycklig föreskrift böra meddelas

därom, att lasarettsläkare, som förordnas till styresman, skall vara skyldig

mottaga sådant förordnande. Vidare finner jag de sakkunnigas förslag välgrundade

i vad därigenom direktionen medges rätt att åt annan lasarettsläkare

än styresmannen uppdraga fullgörandet av vissa dennes åligganden

samt lasarettsläkare, som icke är styresman, förklaras pliktig att på direktionens

uppdrag utföra de åligganden, som äro av beskaffenhet att böra fullgöras

av en av sjukhusets läkare. Föreskrifter härutinnan torde meddelas i

sjukhusstadgan.

Departe
ments
chefen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Beträffande de sakkunnigas förslag om ändring av de bestämmelser i

sjukhusstadgan, som reglera sysslomans ställning, och den av de sakkunniga

i samband därmed företagna omregleringen av styresmannens och sysslomannens

inbördes befogenheter ha från flera håll tvivel yppats, örn därigenom

skulle vinnas någon egentlig förbättring. Visserligen synes den nuvarande

ordningen på förevarande område så till vida ej vara fullt tillfredsställande,

att den ej alldeles utesluter friktionsmoment inom sjukhusförvaltningen.

Men såvitt jag kan finna skulle dylika friktionsmoment icke avlägsnas,

därest de sakkunnigas förevarande förslag genomfördes. Vidare kan man

icke bortse från betydelsen av att äga en fullt enhetlig ledning inom sjukhusförvaltningen.

Bland olika frågor, som härvid förekomma, torde blott undantagsvis

kunna särskiljas sådana, som icke på ett eller annat sätt intimt

sammanhänga med sjukvården. Även för personalens del är det av vikt,

att chefskapet samlas på en hand och att samme person sålunda har förmanskapet

över all personal vid sjukhuset. Jag vill i detta hänseende blott

erinra örn att vissa befattningshavare åvilande göromål nära beröra både den

sjukvårdande och den ekonomiska sidan av verksamheten vid ett sjukhus.

Detta gäller icke minst husmodern, som i regel har att ordna med antagning

av samt tjänstledighet och vikarier för kvinnliga befattningshavare, tillhörande

såväl sjukvårds- som ekonomipersonalen, ävensom handhava förråd

av olika slag. Jämväl beträffande kökspersonalen och baderskorna

kunna intressekonflikter uppkomma mellan styresmannen och sysslomannen.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört är jag icke beredd att tillstyrka

en ändring av den nuvarande ordningen i den riktning, som av de sakkunniga

förordats. Dock anser jag, att — på sätt de sakkunniga föreslagit —

direktion skall kunna bestämma, att styresmannen i vissa fall skall rådföra

sig förutom med en eller två av direktionen utsedda ledamöter även med

sysslomannen. Likaså bör sakkunnigförslaget följas i vad därigenom sysslomannen

underställts sjukvårdsberedningen samt befogenhet tillagts landstinget

att tillsätta gemensam syssloman även för sjukhus, som icke ha gemensam

direktion. De i förevarande avseenden erforderliga bestämmelserna

torde böra meddelas i sjukhusstadgan.

Husmoder.

De sakkunniga.

Enligt gällande bestämmelser avgör direktionen om husmoder skall finnas

anställd vid sjukhus. De sakkunniga ha föreslagit bestämmelse, att husmoder

skall finnas vid varje lasarett. Emellertid ha de sakkunniga framhållit,

att denna bestämmelse icke bör utgöra hinder för att, där så anses

lämpligt, den som förordnats till husmoder jämväl upprätthåller annan befattning.

Husmoder skall enligt förslaget även kunna tillsättas för flera sjukhus

oberoende av örn dessa ha gemensam direktion. För närvarande upprättar

styresmannen ensam förslag angående husmodersbefattningens tillsättande.

Vid upprättandet av dylikt förslag skulle hädanefter jämväl sysslo
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

81

mannen deltaga. Av direktionen upprättad instruktion för husmoder skulle

fastställas av sjukvårdsberedningen i stället för enligt gällande stadgande av

medicinalstyrelsen. Slutligen ha de sakkunniga förordat, att såväl sjukvårdssom

kontors- och ekonomipersonalens lydnadsplikt utsträckes till att omfatta

jämväl husmodern.

Yttrandena.

Mot förslaget att husmoder skall finnas vid varje lasarett ha stadsfullmäktige

i Stockholm invänt, att frågan om inrättande av husmoderstjänst

bör vara förbehållen kommunalrepresentationen.

Centralstyrelsen för svensk sjuksköterskeförening föreslår, att instruktion

för husmoder alltjämt skall prövas och godkännas av medicinalstyrelsen.

Rörande den ställning, som enligt förslaget skall tillkomma husmodern, ha

ej framställts några väsentliga anmärkningar. Styrelsen för svenska landstingsförbundet

samt svenska sjukhusförvaltningens tjäastemannaförbund ha

emellertid ansett, att kontors- och ekonomipersonal ej böra åläggas lydnadsplikt

gentemot husmodern. Sistnämnda förbund föreslår dock — med

hänsyn till att det vid mindre sjukstugor i vissa fall kan vara lämpligt, att

ekonomipersonalen direkt ställes under husmoderns lydnad — att i instruktionen

för husmoder bör kunna bestämmas, huruvida sådan lydnadsplikt

skall föreligga. Endast ifall instruktionen innehåller bestämmelse härom,

bör nu ifrågasatt lydnadsplikt kunna åläggas ekonomipersonal. Stadgandet

bör därför formuleras med hänsyn härtill.

I skrivelse den 21 februari 1940 har svenska ekonomiföreståndarinnors

förening förklarat sig instämma med svenska landstingsförbundet därutinnan,

att ekonomipersonalen icke borde åläggas lydnadsplikt i förhållande

till husmodern.

Då, som de sakkunniga framhållit, hinder ej bör möta mot att husmoder

jämväl upprätthåller annan befattning, finner jag intet vara att erinra däremot,

att anställande av husmoder blir obligatoriskt vid varje lasarett. Likaså

kan jag tillstyrka, att sysslomannen skall ha att deltaga i upprättande av

förslag till besättande av husmoderstjänst. Att medicinalstyrelsen även i fortsättningen

skall ha att fastställa instruktion för husmoder synes mig icke erforderligt.

Sådan instruktion bör —■ som jag tidigare angivit — lämpligen,

på sätt de sakkunniga föreslagit, fastställas av sjukvårdsberedningen. Beträffande

förslaget, att såväl sjukvårds- som kontors- och ekonomipersonalens

lydnadsplikt skall utsträckas att avse även husmoder, har från vissa

håll ifrågasatts lämpligheten av att här medtaga även kontors- och ekonomipersonalen.

Med beaktande av vad härutinnan framhållits föreslår jag,

att kontors- och ekonomipersonal ålägges lydnadsplikt gentemot husmoder

endast i den mån för husmoder utfärdad instruktion innehåller bestämmelse

härom. De rörande husmoder erforderliga föreskrifterna ha sin plats i

sjukhusstadgan.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 89. 6

Departe
ments
chefen.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

Medicinalstyrelsens allmänna tillsynsmyndighet.

De sakkunniga.

5 § sjukhuslagen stadgar för närvarande, att högsta tillsynen över sjukhus

utövas av medicinalstyrelsen, vilken särskilt har att ägna uppmärksamhet

åt sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. Vidare

innehåller 26 § 1 mom. epidemilagen, bland annat, det stadgandet, att epidemisjukhus

står under överinseende av medicinalstyrelsen i allt vad som rör

sjukvården och den vid sjukhuset anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

De sakkunniga ha funnit önskvärt, att 5 § sjukhuslagen erhåller en sådan

avfattning, att medicinalstyrelsens allmänna tillsynsmyndighet över

själva sjukvården komme till ett klarare uttryck. Med anledning härav

lia de sakkunniga förordat, att föreskriften i nämnda paragraf därom, att

medicinalstyrelsen särskilt har att ägna uppmärksamhet åt sjukvårdspersonalens

arbetsförhållanden, utgår. Vidare ha de sakkunniga, som föreslagit

att vissa delar av sjukhuslagen, bland annat bestämmelserna i 5 §,

skulle göras tillämpliga jämväl å epidemisjukhusen, förordat att med anledning

därav ovan omförmälda stadgande i 26 § 1 mom. epidemilagen även

skulle utgå.

Yttrandena.

Borttagandet av stadgandet, att medicinalstyrelsen har att ägna särskild

uppmärksamhet åt sjukvårdspersonals arbetsförhållanden, avstyrkes från

vissa håll.

Medicinalstyrelsen framhåller, att frågan om sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden

på det allra intimaste sammanhänger med och i hög grad påverkar

sjukvården. Just på ifrågavarande område har styrelsen mången

gång genom sitt inskridande kunnat åstadkomma rättelse av uppenbara

missförhållanden, som varit till stort förfång för sjukvården. Mot ändringen

av 26 § 1 mom. epidemilagen har styrelsen förklarat sig ej ha något

att erinra, förutsatt att styrelsen genom stadgande i annan författning bibehålies

vid överinseendet av epidemisjukhus och därstädes anställd sjukvårdspersonals

arbetsförhållanden.

Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen och centralstyrelsen för

svensk sjuksköterskeförening förklara sig ej kunna inse, att de sakkunniga

genom den föreslagna ändringen i förevarande hänseende uppnått vad de

åsyftat, nämligen att erhålla ett klarare uttryck för medicinalstyrelsens allmänna

tillsynsmyndighet över själva sjukvården. För Stockholms stadsfullmäktige

förefaller det som om den föreslagna ändringen i paragrafens avfattning

snarare lett till motsatt resultat än det åsyftade. Med den nuvarande

lydelsen framhävdes sjukvården särskilt som föremål för medicinalstyrelsens

tillsyn, men med den föreslagna lydelsen jämställdes »sjukhus»

med »där meddelad sjukvård».

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kiinc/L Maj:ts proposition nr 89.

83

Genom den föreslagna ändringen i 5 § sjukhuslagen lära de sakkunniga

icke ha åsyftat någon rubbning i medicinalstyrelsens allmänna tillsynsmyndighet

över olika med sjukvården sammanhängande förhållanden. Ändringen

har motiverats av önskemålet, att styrelsens allmänna tillsynsmyndighet över

själva sjukvården skulle komma till ett klarare uttryck. Då nuvarande stadgande

synes ge ett riktigt uttryck för vad därmed avses, finner jag emellertid

anledning icke föreligga att härutinnan föreslå någon ändring. I förslaget

till den nya sjukhuslagen har stadgandet influtit i 6 §. Då jag på sätt, vartill

jag i det följande återkommer, i likhet med de sakkunniga ansett, att berörda

stadgande bör göras direkt tillämpligt även med avseende å epidemisjukhusen,

torde i enlighet med sakkunnigförslaget ur 26 § 1 mom. epidemilagen

kunna utgå vad där stadgas örn medicinalstyrelsens överinseende över epidemisjukhus.

Sjukhuslagens och sjukhusstadgans tillämpningsområde.

De sakkunniga.

Dessa anföra härutinnan följande:

Under det att 1920 års lasarettsstadgekommitté i sitt år 1922 avgivna förslag

till allmän sjukhusstadga åsyftade, att genom stadgan skulle regleras

samtliga allmänna och enskilda sjukhus i riket med undantag av vårdanstalter,

avsedda för sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka eller lydande under

militär myndighet ävensom sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, som omnämnas

i epidemilagen, ansågo sig 1926 års lasarettsstadgesakkunniga böra icke

oväsentligt begränsa den av dem förordade sjukhuslagstiftningens tillämplighetsområde.

I anslutning till sistnämnda förslag har också från den

gällande sjukhuslagens och sjukhusstadgans tillämpningsområde undantagits

sjukhus, som äro av helt och hållet enskild karaktär. Underkastade bestämmelserna

i berörda lag och stadga äro nämligen endast sjukhus, för vilkas

driftkostnad landsting, kommun eller sammanslutning, vari landsting eller

kommun deltager, helt eller till viss kvotdel i sista hand ansvarar. Oavsett

vem som äger sjukhuset, lär sålunda ifrågavarande lagstiftning få anses tilllämplig

å varje sjukhus, som för sin drift är beroende av ett kommunalt

anslag av icke tillfällig natur. Därjämte har från lagstiftningens tillämpningsområde

— utöver den begränsning, som av lasarettsstadgekommittén förordats

— undantagits samtliga vårdanstalter, som regleras genom epidemilagen,

ävensom anstalter för kroniskt sjuka och konvalescenter.

Frågan örn den gällande sjukhuslagstiftningens tillämpningsområde har

varit föremål även för de sakkunnigas uppmärksamhet. Särskilt har därvid

övervägts, huruvida icke i vart fall epidemisjukhusen samt anstalter för

kroniskt sjuka borde vara underkastade denna lagstiftning. Ur principiell

synpunkt måste det enligt de sakkunnigas uppfattning innebära bestämda

fördelar, därest den anstaltsvård, som faller inom landstingens och kommunernas

verksamhetsområden, i största möjliga utsträckning regleras genom

gemensamma bestämmelser.

Enär emellertid sjukhuslagen och sjukhusstadgan med hänsyn till det

sätt och den terminologi, varpå de uppbyggts, icke utan genomgripande omarbetning

lämpligen kunna göras direkt tillämpliga å nyssnämnda slag av

anstalter, hava de sakkunniga, under beaktande därvid jämväl av de lagtekniska

fördelar, som den föreliggande begränsningen av här ifrågavarande

Departe
ments
chefen.

s. 84 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

84

sjukhuslagstiftnings tillämplighetsområde erbjuder, icke ansett sig kunna

förorda en sådan omarbetning. Samma syfte har i stället synts kunna i huvudsak

ernås genom en föreskrift i särskild författning därom, att sjukhuslagen

och sjukhusstadgan i viss utsträckning skola äga tillämpning jämväl å

epidemisjukhus, statsbidragsberättigade vårdhem för kroniskt sjuka och konvalescenthem.

I anslutning till det anförda ha de sakkunniga upprättat ett förslag till

kungörelse, däri stadgas att vissa beträffande sjukstugor i sjukhuslagen

meddelade bestämmelser skola i tillämpliga delar gälla även med avseende å

av landsting eller kommun drivna såväl epidemisjukhus, frånsett sådana tillfälliga

sjukvårdslokaler, vilka avses i 20 § epidemilagen, som vårdhem för

kroniskt sjuka och för konvalescenter. Vidare stadgas i förslaget, att för

dessa anstalter dessutom skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i

sjukhusstadgan föreskrives om sjukstuga med mindre än 30 vårdplatser,

dock med undantag för bestämmelserna örn de handlingar, som skola

avlämnas vid intagning, och örn den ordning, vari sådan skall ske. De

beträffande sjukstugor i sjukhuslagen meddelade bestämmelser, som här i

tillämpliga delar skulle bli gällande, äro bestämmelserna angående högsta

tillsynen över sjukhusen, dessas förseende med erforderlig personal och utrustning,

regleringen av anställningsvillkoren för personalen, anläggningen

av sjukhus, sjukhusdirektion och styresman, tillsättande av sjukstuguläkare

vid sjukstuga med högst 30 vårdplatser, sjukhusläkares rätt till ersättning

för behandling och skötsel av å sjukhuset intagen person samt giltigheten av

äldre, för vissa sjukhus meddelade bestämmelser.

Yttrandena.

Förevarande förslag har i allmänhet lämnats utan erinran. Medicinalstyrelsen

ställer sig dock tveksam till lämpligheten av att landstings eller kommuns

anstalt för vård av kroniskt sjuka eller konvalescenter skall i tillämpliga

delar vara underkastad bestämmelserna i sjukhuslagen och sjukhusstadgan.

Flera av dessa anstalter ha ett antal vårdplatser örn endast 3—5 per

hem. Styrelsen ifrågasätter därför, huruvida det ej blir en alltför vidlyftig

organisation, örn för dessa hem föreskrives, att särskild direktion skall finnas.

Under alla förhållanden torde enligt styrelsens mening så stora svårigheter

uppkomma vid tolkningen av vilka delar av särskilt sjukhusstadgan,

som bli tillämpliga å hem för kroniskt sjuka, att styrelsen finner en särskild

kungörelse i ämnet böra utfärdas för dylika av landsting och kommun drivna

hem, så att tvekan örn bestämmelsernas tolkning i möjligaste mån undanröjes.

Sådana tolkningssvårigheter kunde föranleda, att även för epidemisjukhusens

del särskild kungörelse borde utfärdas. För så vitt förslag till dylika

kungörelser komma att utarbetas, anser styrelsen, att man i samband därmed

bör överväga, huruvida, därest verksamheten å av landsting eller kommun

drivna konvalescenthem även visade sig vara i behov av reglering, föreskrifterna

för hemmen för kroniskt sjuka även kunde tillämpas å konvalescenthemmen

eller om särskilda föreskrifter torde böra utfärdas för de sist
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 89.

85

nämnda. I fråga om stad, som utgör eget epidemidistrikt, där den centrala

ledningen åv epidemisjukhusväsendet alltjämt avses skola utövas av hälsovårdsnämnden,

säger sig styrelsen utgå ifrån att bestämmelserna i sjukhuslagen

om direktion icke skola äga tillämplighet beträffande epidemisjukhus.

Det måste nämligen bli till hinder för farsotsbekämpandet i dessa städer, örn

mellan hälsovårdsnämndens uppgift att ha ansvaret för erforderliga åtgärder

för smittans bekämpande och dess uppgift att utöva den centrala ledningen

av epidemisjukhusväsendet inskjutes en direktion med uppgift att

utöva närmaste tillsynen och förvaltningen av stadens epidemisjukhus.

I stort sett samma erinringar i fråga om bestämmelsernas tillämplighet beträffande

stad, som utgör eget epidemidistrikt, ha även framförts av stadsfullmäktige

i Norrköping.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarar sig ej kunna förorda förslaget i

denna del, med mindre detsammas räckvidd inskränkes till att omfatta endast

epidemisjukhus samt av landsting drivna vårdhem för kroniskt sjuka och

konvalescenter.

De sakkunnigas förslag innebär en utvidgning i vissa avseenden av sjukhuslagens

och sjukhusstadgans tillämpningsområde. Utvidgningen gäller

vissa av landsting eller kommun drivna anstalter, nämligen epidemisjukhus,

med undantag för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, som avses i 20 § epidemilagen,

samt anstalter för vård av kroniskt sjuka eller konvalescenter. Dessa

anstalter skulle i tillämpliga delar vara underkastade dels vissa angivna

i sjukhuslagen beträffande sjukhus meddelade bestämmelser bland annat

dem som avse direktion dels ock, med visst undantag, vad i sjukhusstadgan

föreskrives om sjukstuga med mindre än trettio vårdplatser. Vad de

sakkunniga sålunda föreslagit anser jag mig kunna tillstyrka. Av medicinalstyrelsen

har mot förslaget invänts, att flera vårdhem och konvalescenthem

hade så ringa antal vårdplatser, att en särskild direktion för dessa hem

bleve en alltför vidlyftig organisation. Det må emellertid erinras örn att enligt

de bestämmelser, som skulle bli tillämpliga å vårdhemmen, särskild

direktion icke erfordras för sådant hem. Gemensam direktion kan nämligen

anordnas för två eller flera sjukhus och sjukvårdsberedningen kan fungera

som direktion. Medicinalstyrelsen och stadsfullmäktige i Norrköping ha

hyst vissa farhågor, därest bestämmelserna örn direktion skulle bli tillämpliga

även med avseende å epidemisjukhus i stad, som utgör eget epidemidistrikt.

Dessa farhågor kan jag icke dela. Ej heller anser jag mig kunna

biträda det av en länsstyrelse framställda yrkandet, att här föreslagen utvidgning

av sjukhuslagens och sjukhusstadgans tillämpningsområde ej skulle

avse av annan kommun än landsting drivna vårdhem.

De sakkunniga lia föreslagit utfärdandet av en särskild kungörelse, däri

skulle anges de olika bestämmelser i sjukhuslagen och sjukhusstadgan, som

skulle bli tillämpliga å förevarande anstalter. Från medicinalstyrelsens sida

har framställts önskemål om mera precisa bestämmelser till undvikande av

tolkningssvårigheter. För egen del anser jag, då här är fråga örn tillämp
-

Departe
ments
chefen.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 89-

ningsområdet för nämnda lag och stadga, att såväl i lagen som i stadgan

böra meddelas föreskrifter om vilka av de däri meddelade bestämmelserna

jämväl skola äga tillämpning å ifrågakomna anstalter. Vad härvid sjukhuslagen

angår har detta föranlett en jämkning av 1 §, dit jämväl förts det i nuvarande

2 a § meddelade undantagsstadgandet för karolinska sjukhuset och

serafimerlasarettet. I 23 § av den föreslagna nya sjukhuslagen ha de bestämmelser

i lagen angivits, vilka i tillämpliga delar skola gälla även med avseende

å anstalterna ifråga.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att följande lagförslag måtte genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande, nämligen förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349)

om landsting;

2) lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus;

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 4 juni 1937 (nr 298) örn

anställande av distriktsbarnmorskor m. m.; samt

4) lag örn ändring i vissa delar av epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89. 87

Innehållsförteckning.

Sid.

Lagförslag............................................................. 2

Inledning............................................................. 17

Nuvarande förhållanden................................................. 19

Hälsovården........................................................ 19

Gällande bestämmelser........................................... 19

Organisationen inom landstingsområdena........................... 22

Sjukvården......................................................... 23

Gällande bestämmelser........................................... 23

Inom landstingsområdena vidtagna centraliseringsåtgärder........... 26

Förslaget i allmänhet................................................... 27

Centralorganets allmänna befogenheter och uppgifter......................... 38

Centralorganets befattning med läkartjänster................................ 42

Centralorganets uppgifter i övrigt......................................... 55

Centralorganets sammansättning och organisation........................... 59

Klagan över centralorganets beslut........................................ 66

Sjukhusdirektionens uppgifter och sammansättning.......................... 68

Centralorgan för kommuns sjukhus....................................... 72

Sjukhusens personalbostäder ............................................. 73

Inrättande av underläkartjänst........................................... 75

Styresman och syssloman................................................ 77

Husmoder............................................................. 80

Medicinalstyrelsens allmänna tillsynsmyndighet............................. 82

Sjukhuslagens och sjukhusstadgans tillämpningsområde...................... 83

Departementschefens hemställan.................................................... 86

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:320 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 s. 4 i texten
  2. K2LU 1940:4 Memorial angående ersättning dt revisionssekreteraren 0. Hesselgren, vilken inom sammansatta konstitutionsoch andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vis s. 1 i texten
  3. K2LU 1940:3 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 s. 1 i texten