Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 3 kap. 14 §, 4 kap. 3 och 4 §§ samt 17 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet, m. m
1940-03-01 · 25 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1940:90, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 3 kap. 14 §, 4 kap. 3 och 4 §§ samt 17 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet, m. m
Dokumentets text
Kungl. May.ts proposition nr 90.
1
Nr 90.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 3 kap. 14 §, 4 kap. 3
och 4 §§ samt 17 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 (nr
326) örn delning av jord å landet, m. m.; given Stockholms
slott den 1 mars 1940.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 3 kap. 14 §, 4 kap. 3 och 4 §§ samt 17
kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet och lag
om ändrad lydelse av 1, 3 och 6 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr 336) örn sammanläggning
av fastigheter å landet.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 90.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 3 kap. 14 §, 4 kap. 3 och 4 §§ samt
17 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 §, 3 kap. 14 §, 4 kap. 3 och 4 §§ samt
17 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
1 KAP.
8 §•
Är skifteslag, som i 2 § under 1 eller 2 avses, ej förut genom lantmäteriförrättning
delat, må på yrkande av därtill behörig delägare laga skifte därå
äga rum, därest för envar delägare kan utläggas ägolott, som med avseende
å storlek och beskaffenhet samt med hänsyn jämväl till övriga föreliggande
förhållanden prövas kunna på varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig användning
antingen såsom särskild fastighet eller, om fastigheten i samband med
skiftet sammanlägges med annan fastighet eller fastighetsdel, tillsammans
med denna eller, där skifteslaget utgör samfällighet för två eller flera ursprungliga
skifteslag, tillsammans med övriga ägor till fastighet, för vilken
ägolotten utlägges. Kan sådan ägolott utläggas allenast för sökanden eller,
jämte honom, viss eller vissa delägare, må jämväl skifte kunna äga rum, för
såvitt de å andra än nu omförmälda delägare belöpande andelar kunna utläggas
i gemensam ägolott av beskaffenhet, varom ovan sägs.
Är odelat---härför möter.
Ej skall---för avstyckning.
Där enligt---till efterrättelse.
3 KAP.
14 §.
Under laga skiftes —--tillträde (15 kap.).
Föredragas frågorna---i protokollet.
Anmäler ägare av fastighet inom skifteslaget, att han vill göra framställning
om fastighetens sammanläggning med annan honom tillhörig fastighet
1 Senaste lydelse av 1 kap. 8 §, se SFS 1936: 317.
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
3
eller fastighetsdel, och är ej uppenbart, att sammanläggningen icke enligt
lag kan äga rum, förelägge lantmätaren honom viss tid, inom vilken framställningen
skall göras; och skall med skiftets fortgång, i vad det är beroende
på sammanläggningen, anstå till dess frågan örn sammanläggningen slutligen
avgjorts, såvida ej skiftet därav oskäligt uppehälles.
Frågor, som---ägodelningsrättens behandling.
4 KAP.
3 §•
Skriftlig redogörelse---biläggas protokollet.
På grund av utredningen skola förrättningsmännen meddela utlåtande,
innefattande yttrande om skifteslagets omfång samt besked, huruvida tillstånd
till det sökta skiftet lämnas eller icke. Har jämlikt 3 kap. 14 § tredje
stycket meddelats föreläggande av tid för framställning örn sammanläggning,
som där sägs, och är frågan huruvida skiftet må verkställas beroende
av sammanläggningen, skall vid tillstånd till skiftet fästas villkor att sammanläggningen
äger rum.
Har fråga--— denna del.
Varder tillstånd---äga rum.
Att, där —--10 kap. 5 § stadgat.
4 g.
Har genom utlåtande, som i 3 § avses, meddelats tillstånd till delning av
skifteslag, varom i 1 kap. 7 eller 11 § sägs, eller tillstånd till skifte under
villkor, som i 3 § andra stycket omförmäles, eller innefattar utlåtandet bestämmelse
om avsättande av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark
till gemensamhetsskog eller örn tillämpning av 1 kap. 4 §, skall utlåtandet
underställas ägodelningsrättens prövning; dock att, där i sistnämnda fall
allenast avses sammanförande till ett skifteslag av områden, vilka inom ursprungligt
skifteslag vid en eller flera lantmäteriförrättningar undantagits
för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftade, eller av samtliga ägolotter,
i vilka skifteslag, varom i 1 kap. 2 § under 1 eller 2 sägs, uppdelats,
eller av stamfastighet och avsöndrad lägenhet eller därmed jämförlig fastighet
eller avstyckad ägovidd, underställning ej erfordras, där ej sådan åtgärd
eljest skall äga rum.
Ändå att — — — ägodelningsrättens prövning.
Underställning, varom — — — i hela dess vidd.
Ej må---närmare förmäles.
17 KAP.
1 §•
Kostnaderna för laga skifte, vari inbegripas arvode till förrättningsmän
och sakkunniga ävensom resekostnadsersättning, i den mån sådan kostnad
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
ej gäldas av statsmedel, lösen för kartor och handlingar samt utgifter för
hantlangning, skola, där ej annat följer av vad nedan stadgas, utgöras av
alla delägarna i förhållande till det uppskattade ägobelopp var och en av
dem vid skiftet erhållit.
Har laga skifte förrättats på yrkande av ägare till sådan jord, som omförmäles
i 1 kap. 9 § andra stycket, skall vid skifteskostnadernas fördelning
mellan delägarna jämkning äga rum med hänsyn till den nytta envar av
dem haft av skiftet.
Har jämlikt---- därefter lämpas.
Finnes, i fall då delägares fastighet i skifteslaget under skiftet sammanlagts
med däri icke ingående ägor, att skiftet medför avsevärd nytta vid
bruket av dessa, vare delägaren pliktig vidkännas sådan ökning av sin andel
av skifteskostnaderna, som med hänsyn därtill må anses skälig.
Rågrannar och---av förrättningen.
Vad om----14 kap. 10 § omförmäles.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1940.
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
5
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1, 3 och 6 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om
sammanläggning av fastigheter å landet.
Härigenom förordnas, att 1, 3 och 6 §§ lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:
1 §•
Fastigheter å — ---å landet.
Vidare må---■ å landet.
Ej vare---mot sammanläggning.
Vad nu är sagt---här är fråga.
Fastigheter, vilka ingå i ett och samma under laga skifte varande skifteslag,
må, oberoende av vad här ovan sägs, sammanläggas, där sammanläggningen,
på sätt i 3 kap. 14 § i lagen om delning av jord å landet förmäles, kan
ske under skiftet samt laga hinder mot sammanläggningen icke, efter ty nedan
i denna lag stadgas, prövas föreligga. Den omständigheten att fastighet,
som ingår i ett under laga skifte varande skifteslag, utgör andel, för vilken
ägolott först genom skiftet skall utbrytas, medför icke heller hinder mot att
fastigheten i samband med skiftet sammanlägges med fastighet utom skifteslaget.
Ändå att fastigheterna ej ingå i samma skifteslag av beskaffenhet, varom
under 1 sägs, eller som avses i 1 kap. 3 § i lagen om delning av jord å landet,
må under i övrigt stadgade förutsättningar med fastighet eller för ändamålet
avstyckad del av fastighet sammanläggas:
från annan fastighet för ändamålet avstyckad del av beskaffenhet att ej
kunna bestå såsom särskild fastighet, eller
fastighet, från vilken avstyckning skett under villkor att återstoden skall
ingå i sammanläggningen och som efter avstyckningen ej kan bestå såsom
särskild fastighet, eller
fastighet, som ingår i ett under laga skifte varande skifteslag och för vilken
icke, med mindre sammanläggningen kommer till stånd, kan jämlikt 1
kap. 8 § första stycket i nyssnämnda lag vid skiftet utläggas särskild ägolott.
1 Senaste lydelse av 1 och 6 §§, se SFS 1937: 165.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
3 §•
Fastighet må ej ingå i sammanläggning enligt denna lag innan fastigheten
blivit upptagen i jordregistret. Vad sålunda stadgats gäde dock ej beträffande
fastighetsdel, vilken för sammanläggning med annan fastighet avstyckats
från fastighet, som är upptagen i jordregistret, ej heller i fråga om fastighet,
som ingår i ett under laga skifte varande skifteslag och som under
skiftet göres till föremål för sammanläggning med annan fastighet.
6 §•
Fastigheter, vilkas---laga skifte.
I samband med laga skifte må sammanläggning av fastigheter äga rum,
allenast där de prövas kunna tillhopa bilda fastighet, vilken överensstämmer
med vad i 1 kap. 8 § första stycket samt i 13 kap. i omförmälda lag stadgas.
Sammanläggning, varom i 1 § sista stycket förmäles, må ej äga rum med
mindre därigenom befordras en lämplig fastighetsindelning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1940.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
7
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 februari 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga angående
ändrade bestämmelser örn fastighetsbildning å landet.
Föredraganden anför:
»De med stöd av Kungl. Maj:ts den 9 juni 1939 meddelade bemyndigande
tillkallade sakkunniga för utredning rörande revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m. — fastighetsbildningssakkunniga — hava, under
åberopande av vad direktiven för deras verksamhet innehålla örn lämpligheten
av att vissa frågor göras till föremål för särskilda förslag, till mig
avgivit ett den 17 november 1939 dagtecknat utlåtande med förslag till vissa
ändringar i lagarna den 18 juni 1926 örn delning av jord a landet och örn
sammanläggning av fastigheter å landet, m. m.
Yttranden över förslaget hava inhämtats från hovrätterna, kammarkollegium,
lantmäteristyrelsen och ägodelningsdomarna i 36 domsagor, varjämte
till lantmäteristyrelsens yttrande fogats över förslaget avgivna yttranden från
överlantmätarna i samtliga län.
Förslagets grunder och allmänna innehåll.
Förslaget avser att till befordran av en lämplig indelning av landets jord
vidga möjligheten att med laga skifte kombinera sammanläggning av fastigheter
och såmedelst eller i samband därmed undanröja vissa legala hinder
mot att till fullo utnyttja dessa båda fastighetsbildningsmetoder.
Angående innebörden av de på förevarande område gällande rättsreglerna
och behovet av en reform hava de sakkunniga i sitt utlåtande anfört följande:
Då
man med bestämmelserna i 1 kap. 8 § första stycket jorddelningslagen
införde en begränsning av den förut fria rätten att dela oskiftad jord, var ju
syftet därmed att hindra tillskapande av fastigheter, som icke äro av sådan
storlek och beskaffenhet i övrigt, att de lämpa sig för avsedda ändamål.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 90.
Frågan huruvida en fastighet ur denna synpunkt kan anses hålla måttet,
skall vid skiftet, såsom av lagtexten framgår, bedömas med hänsyn till de i
varje särskilt fall inverkande faktorerna. Att betydelse kan tillmätas även
det sätt, på vilket fastigheterna i grannskapet utnyttjas, är tydligt och berördes
även under lagens förarbeten. Det kunde ju då tyckas, att hänsvn borde
få tagas jämväl till sambruksförhållanden, åtminstone om dessas fortbestånd
tryggades genom att fastigheterna bleve föremål för sammanläggning i juridisk-teknisk
mening. Men då det fordras, att ägolott, som utlägges, skall
kunna erhålla ändamålsenlig användning ''såsom särskild fastighet’, och tilllika
ansetts nödigt att uttryckligen stadga undantag från denna regel nied
avseende^ å ett speciellt fall av ägolotts förening med andra ägor, torde det
vara ofrånkomligt att anse lagrummet innefatta förbud mot att i övriga fall
utlägga ägolott, vars ändamålsenlighet är beroende av att den brukas tillsammans
med annan fastighet eller efter skiftet skall sammanläggas med
en sådan. (Se rättsfallet N. J. A. 1930, sid. 549.) Att fullborda och fastställa
laga skifte under villkor om sammanläggning av fastigheter är alltså icke
tillåtet, lika litet som man kan verkställa sammanläggning under villkor att
framdeles visst skifte inledes och fullföljes.
Örn den fastighet, med vilken sammanläggning skulle ske, själv ingår i det
under skiftet varande skifteslaget, kan dock saken vanligen ordnas genom
en sadan kombination av de båda motsatta slagen av fastighetsbildning, att
sammanläggningen sker under skiftets fortgång men före skiftesläggningen
samt ägolott utlägges för den genom sammanläggningen bildade fastigheten.
För detta fall, varom bestämmelser meddelats i 3 kap. 14 § jorddelningslagen
och i den särskilda lagen örn sammanläggning av fastigheter, göres nämligen
undantag från regeln att endast registerfastigheter få ingå i sammanläggning.
Men örn den fastighet, nied vilken den i skiftet ingående fastigheten skulle
sammanläggas, icke själv tillhör det ifrågavarande skifteslaget och örn man
icke kan med tillämpning av 1 kap. 4 § jorddelningslagen indraga fastigheten
i skiftet, saknas möjlighet att på nyssnämnda sätt kombinera skiftet
och sammanläggningen. Och då måste den omständighet, att ägolotten ensam
för sig bleve otillräcklig såsom fastighet, medföra att andelen, för vilken
den skulle utlagts, icke kan utbrytas och därmed tillika att möjlighet att
verkställa sammanläggningen icke inträder.
Att lagstiftaren till fullo överblickat dessa konsekvenser av reglerna kan
måhända dragas i tvivelsmål. Såvitt fastighetsbildningssakkunniga hava sig
bekant har icke åberopats något skäl för att den nämnda kombinationen
mellan skifte och sammanläggning får äga rum endast då båda fastigheterna
ingå i skiftet, och svårligen kan en dylik begränsning tjäna ovannämnda syfte
med bestämmelserna örn ägolotts beskaffenhet eller eljest härledas av sakens
natur.
Till jämförelse kan man åberopa reglerna örn avstyckning. Intresset att
förekomma bildande av ofullständiga fastigheter är "här lika stort som i
fråga örn skifte och har jämväl blivit omgärdat med åtskilliga skyddsbestämmelser.
Men uttryckligen medger lagen, att avstyckning får ske, ändå
att det avstyckade området eller återstoden av fastigheten icke kan bestå
såsom fastighet för sig, blott bristen avhjälpes genom sammanläggning med
annan fastighet. Det kräves icke att denna andra fastighet skall vara belägen
i något skifteslag, till vilket även styckningsfastigheten kan hänföras.
Genom lagändring år 1937 har man just för detta fall, eller alltså då sammanläggning
är ett villkor för att avstyckning skall kunna äga rum, till och
med dispensera! från den allmänna regeln att de i sammanläggningen ingående
fastigheterna skola tillhöra ett och samma ursprungliga skifteslag.
Anledning att icke medgiva motsvarande lättnader, när fråga är om laga
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
9
skifte, torde saknas, och, sedan spörsmålets betydelse under lagens tillämpning
ådragit sig allt större intresse, har bristen på överensstämmelse i
förevarande hänseende mellan reglerna för de båda jorddelningsformema
kommit att framstå som en inkonsekvens.
Vad angår rätten att verkställa sammanläggning av fastigheter, tillhörande
olika ursprungliga skifteslag — sammanläggning ''över rågång’ —
så lärer dess snäva begränsning berott på att man befarat att sådan åtgärd
skulle kunna vålla oreda i fastighetsförhållandena, i synnerhet vid
sedermera skeende skifte å skifteslag, från vilket endera av de båda sammanlagda
fastigheterna härstammar. Man ville därför vid lagstiftningen
framgå med särskild försiktighet i avbidan på erfarenhet av reglernas verkningar.
Någon längre tid lia visserligen dessa regler ännu icke varit i tilllämpning,
men det kan dock tillmätas viss betydelse att de befarade komplikationerna
ännu icke i något känt fall gjort sig gällande. För övrigt kan
i detta sammanhang framhållas, att den effektivaste begränsningen av rätten
att sammanlägga över rågång helt visst ligger däri att den — bortsett
från fall då fastigheterna var för sig utgöra hela ursprungliga skifteslag —
får begagnas, blott där så tarvas för att möjliggöra ifrågasatt jorddelning.
Denna regel kan ock motiveras med att institutet bör komma till användning
endast då det bäst behöves. Föreskriften, att jorddelningen skall äga
karaktär av avstyckning, måste däremot förefalla som en tämligen godtycklig
inskränkning av möjligheten att sammanlägga över rågång. De befarade
menliga påföljderna kunna inträda lika väl vid åtgärdens kombination
med avstyckning som om den sker i samband med skifte, och å andra
sidan kan behovet av densamma vara lika stort i ena som i andra fallet.
De spörsmål, de sakkunniga här behandlat, äro av stor vikt för fastighetsbildningen
och för bondejordbrukets ekonomi.
Efter tillkomsten av 1937 års ändringar av bestämmelserna i jorddelningslagens
19 kap. rörande avstyckning och sedan betydelsen av att nytillkomna
jordbruksfastigheter bliva bärkraftiga åtminstone som familjejordbruk
blivit alltmer uppmärksammad, har frågan örn tillstånd till laga skifte kommit
att bedömas strängare än tidigare av skiftesmyndigheterna. Parallellt
med denna i och för sig riktiga tendens böra emellertid möjligheterna att
stärka bärkraften hos redan befintliga jordbruk tillvaratagas.
Indelningen av jorden i fastigheter, vilken fortfarande är djupast rotad
i förhållandena vid tiden för jordebokens uppläggande, företer numera
mångenstädes väsentliga avvikelser från den faktiska indelningen i brukningsenheter.
Sedan de ursprungliga enheterna genom en fortlöpande serie
av arv, rättshandlingar och förrättningar söndersplittrats i olika ideella
eller utbrutna andelar eller arealfastigheter, hava mången gång sålunda
tillskapade fastigheter, likgiltigt från vilken ursprunglig enhet de härstamma,
kommit i gemensam ägares hand. Hans fastighetskomplex har kanske sedermera
delats upp så, att nya faktiska enheter bildats av delar av olika
i komplexet ingående fastigheter. Vanligt är därför att även ett mindre
gårdsbruk är sammansatt av sämjedelningslotter och fastigheter från olika
primära eller sekundära skifteslag, eller, med andra ord, att delägare i ett
skifteslag tillika äger fastighet i det angränsande skifteslaget och att han
icke- lämpligen kail bruka sina fastigheter var för sig. Vid sådant förhållande
måste tydligen fråga örn sammanläggning av fastigheter ofta vara
intimt förenad med fråga örn skifte för utbrytning av ideella andelar. Särskilt
i orter, där en ägoblandning av nyssnämnt slag är vanlig, har ock
begränsningen av möjligheterna att liisa frågorna gemensamt blivit ett svårt
hinder mot en efter de faktiska förhållandena lämpad fastighetsbildning samt
därför framkallat mycket missnöje. 1 vissa trakter förekommer ock att re
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
dan omedelbart efter ett verkställt laga skifte delägarna genom sämjedelning
åvägabringa uppdelningar, som de önskat men ej kunnat få genomförda
vid skiftet.
Ej sällan strandar, såsom erfarenheten visar, hela skiftet på den grund
att vid prövningen av ägolotts beskaffenhet hänsyn ej får tagas till en sammanläggning,
för vilken alla reella förutsättningar finnas. Så t. ex. måste
ju, om A och B äga var sin andel i en fastighet, men B:s andel är för
ringa för att tillräcklig ägolott skall kunna utläggas för honom, ansökan
om skifte dem emellan avslås, även örn B äger till skifteslagets ägor gränsande
registerfastighet, med vilken hans andel, blott den kunnat utbrytas,
skulle sammanlagts till en duglig fastighet. Resultatet blir väl vanligen att
sämjedelning får träda i laga delnings ställe och att den gård, B brukar,
kommer att bestå av en sämjedelningslott från det ena skifteslaget och en
fastighet från det andra, ett förhållande som tydligen är ägnat att vålla
oreda och svårigheter särskilt vid rättshandlingar angående jorden. Hur
illa resultatet står i överensstämmelse med fastighetsbildningslagstiftningens
principer framträder i synnerhet, örn jämväl B:s ifrågavarande registerfastighet
är för ringa att bestå för sig, vilket lätt kan inträffa, om den tillkommit
före gällande lag. Det godtyckliga i begränsningen av sammanläggningsmöjligheterna
kommer i skarp belysning, örn sistnämnda fastighet
är en avsöndring eller avstyckning från det av A och B gemensamt ägda
skifteslaget. Hade detta, som i så fall får förutsättas vara ett sekundärt
skifteslag, i stället varit t. ex. ett enstaka hemman, hade den avsöndrade
eller avstyckade fastigheten räknats fortfarande tillhöra skifteslaget, vadan
hinder ej mött mot skifte och sammanläggning.
Örn delägarna i det till skifte ifrågasatta skifteslaget äro flera än två,
behöver visserligen icke den omständighet, att några andelar äro för ringa
för att kunna utbrydas, nödvändigt medföra att hela skiftet måste inställas.
Lagen medger ju för vissa fall utläggande av gemensam ägolott, som fyller
de uppställda fordringarna. Men tydligt är att för dem, som sålunda få
gemensam lott, olägenheten därav vanligen är åtminstone lika stor som om
skifte icke alls kommit till stånd. I själva verket torde, då ju den mindre
samfälligheten kan vara svårare att rationellt utnyttja än den större, som
genom skiftet blivit upplöst, resultatet av skiftet för dessa delägare ofta
innebära en ren försämring. Likväl måste de på vanligt sätt bidraga till
.skifteskostnaderna och underkasta sig alla med förrättningen förenade besvär,
inskränkning i rätten att förfoga över fastigheterna m. m. Det är alltså
även i detta fall av stort intresse att ej möjligheterna att på angivet sätt
kombinera skifte och sammanläggning onödigtvis avskäras.
Där denna utväg är stängd, kan lätt uppstå frestelse att vid skifte tillmäta
sambruksförhållanden eller tilltänkta sammanläggningar sådan betydelse
att man avprutar på de fordringar, som lagen ställer å ägolotts beskaffenhet.
Det torde också emellanåt inträffa att det utlägges för sambruk
med fastighet utom skifteslaget avsedda ägolotter av sådan storlek,
form och belägenhet att de kunna anses lämpliga, endast om det förutsatta
sambruket äger rum. Garantin för att denna förutsättning icke brister
måste ju dock i regel vara betydligt mindre, om ej sammanläggning redan
kommit till stånd.
Den nuvarande begränsningen av sammanläggningsmöjligheterna har sålunda
i många fall visat sig utgöra ett onödigt hinder för utbrytning av
ideella andelar och för stärkande av bärkraften hos ofullständiga fastigheter
samt kan å andra sidan även motverka intresset att förekomma bildandet
av sådana fastigheter.
På grund av det anförda förorda de sakkunniga att genom ändringar i
opaginerad Kontrollera mot PDF
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
gällande lag dels öppnas utväg att etablera sådant samband mellan å ena
sidan laga skifte och å andra sidan sammanläggning av fastighet i skifteslaget
med fastighet utom detsamma, att hänsyn till sammanläggningen kan
tagas vid den i 1 kap. 8 § jorddelningslagen anbefallda prövningen av ägolotts
beskaffenhet och vid avgörande av skiftesläggningsfrågor i övrigt,
dels ock sammanläggning i dylikt fall, om den är en nödvändig förutsättning
för att särskild ägolott skall kunna utläggas för den förra fastigheten,
må ske oberoende av det beträffande sammanläggning eljest i regel gällande
villkoret att fastigheterna tillhöra samma ursprungliga skifteslag.
Vad de sakkunniga sålunda anfört och förordat synes hava vunnit gillande
av nästan alla de över förslaget hörda myndigheterna.
En principiellt motsatt uppfattning har uttalats endast vad angår sammanläggning
''över rågång’ och detta blott i yttrandet från ägodelning sdomaren
i Södra Möre domsaga. Han gör gällande att dylik sammanläggning
kunde medföra oreda vid framdeles skeende delningar och att syftet med
förslaget i denna del väsentligen kunde vinnas genom en bestämmelse om
att ofullständig ägolott finge utläggas såsom särskild fastighet, därest ägolottens
ägare inom angränsande ursprungligt skifteslag ägde fastighet, som
ensam eller tillsammans med ägolotten fyllde de uppställda fordringarna.
Han tillägger att sambandet mellan de båda fastigheterna visserligen bleve
tämligen lösligt men att man å andra sidan genom sammanläggning i viss
mån låste fast utvecklingen, en åtgärd som icke vöre lämplig, då^ den
grundades på äganderättsförhållanden, som kunde komma att framstå såsom
en tillfällighet.
De sakkunniga hava såsom skäl för sin mening, att den av deni nu föreslagna
reformen skulle ske utan avbidan på blivande allmän
revision av hithörande lagstiftning, åberopat i främsta rummet att ett
uppskov med förslagets genomförande skulle vålla kännbar olägenhet med
hänsyn till frågornas stora betydelse, särskilt vikten av att laga skifte må
kunna, lika väl som avstyckning, begagnas som ett medel att förstärka
befintliga ofullständiga jordbruk. Härtill komme enligt de sakkunniga att
förslaget näppeligen kunde anses innefatta avsteg från de ledande principerna
för gällande lag och icke syntes behöva framkalla större tvekan ävensom
att förslaget kunde genomföras utan vidlyftig omarbetning av lagtexterna.
De sakkunniga hava till sitt utlåtande fogat förslag till de ändringar i författningstexterna,
som enligt deras åsikt nu borde företagas, men anmärkt
att med det slutliga utarbetandet av de regler, som erfordrades för en i alla
avseenden uttömmande och fullt nöjaktig reglering av institutet sammanläggning
och dess kombination med jorddelning torde böra anslå till den på
utredning beroende mer omfattande reformen av fastighetsbildningslagstiftningen.
Tvivel örn lämpligheten av att redan nu genomföra förslaget bar yppats
i några av remissyttrandena. Så framhåller Svea hovrätt — som
emellertid förklarar sig icke avstyrka att förslaget i befintligt skick upp
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 90.
höjes till lag — svårigheten att vid en blott partiell reform undvika att
den gällande lagens i vissa delar mindre klara och överskådliga text, bleve
än tyngre och svårtillgängligare. Tre ägodelningsdomare ifrågasätta, med
avseende å sammanläggning över rågång, att med förslaget finge anstå för
spörsmålens lösning i ett större sammanhang eller tills rikare erfarenhet
vunnits av verkningarna av 1937 års lagändring. En överlantmätare uttalar
tvekan örn de föreslagna reformernas behövlighet för närvarande.
Att ett verkligt behov därav föreligger vitsordas å andra sidan uttryckligen
av lantmäteristyrelsen, åtskilliga ägodelningsdomare och det stora flertalet
överlantmätare, därvid lantmäteristyrelsen lii. fl. särskilt understryka
att förslagets genomförande bör ske snarast möjligt.
I detta sammanhang må nämnas att i flera tillstyrkande yttranden upptagits
spörsmål om längre gående reformer än de sakkunniga nu avsett. Så
ifrågasätter en överlantmätare att sammanläggning i samband med laga
skifte skulle kunna ske tvångsvis, en annan överlantmätare att sämjedelningslotter
i olika skifteslag skulle få sammanläggas nied varandra i samband
med skifte å skifteslagen eller ettdera av dem, samt åter en annan
överlantmätare att andel i samfällt område skulle få avstyckas i eller utan
samband nied sammanläggning. I vissa yttranden beröres möjligheten att
utvidga den i 1 kap. 4 § jorddelningslagen stadgade rätten att i skifte indraga
utom skifteslaget belägen fastighet. Några av remissmyndigheterna
uttala önskemål om en sådan reform av reglerna om sammanläggning, att
inteckningsförhållandena bleve mindre hinderliga för åtgärden.
BePchefennt3'' ^ör egen dcl vdl Jag en början betona att den av de sakkunniga väckta
frågan, även om den till det yttre framstår som en detalj, otvivelaktigt såväl
för de enskilda jordägarna som för det allmänna har sin stora betydelse
som ett led i strävandena att åstadkomma en lämplig indelning av fastigheterna.
För en sund jordpolitik är det av synnerlig vikt att fastighetsindelningen
såvitt möjligt bringas i överensstämmelse med vad som ur jordbrukssynpunkt
och med hänsyn till rådande äganderättsförhållanden kan anses
såsom lämpliga brukningsenheter. Det torde icke behöva närmare utvecklas
hurusom den officiella indelningen i fastigheter, vare sig den följes
vid uppdelningen i brukningslotter eller ej, i hög grad inverkar på möjligheterna
för jordägarna att effektivt "utnyttja sin egendom. Vad särskilt angår
den av de sakkunniga och i ett av remissyttrandena berörda frågan
huruvida man icke, där sammanläggningsmöjlighet för närvarande saknas,
skulle kunna nöjas åt ett faktiskt sambruk, må anföras att man vid den
genom jorddelning och sammanläggning skeende fastighetsbildningen måste
söka eftersträva att icke någon registerfastighet bildas, med mindre den i
och för sig är tjänlig för visst förnuftigt ändamål, som därmed avses. Indelningen
av jorden i dylika fastigheter utgör visserligen icke någon fullgod
garanti för att ej på privat väg tillskapas en annan uppdelning i
brukningsenheter, som måhända alls ej motsvara berörda lämplighetskrav.
Men särskilt om, såsom i viss mån redan för närvarande är fallet, reglerna
Kungl. Maj.ts proposition nr 90.
13
om lagfart och inteckning och rörande olika med äganderätt eller innehav
av jord följande rättigheter och skyldigheter bygga på registerindelningen,
måste det tydligen vara av intresse för vederbörande enskilda att söka rätta
äganderätts- och brukningsförliållandena efter denna indelning. Allmänt
lärer ock erkännas att densamma bör hava en viktig funktion ej blott i
redovisningshänseende utan även såsom ett medel att åstadkomma en privaträttslig
indelning, som ur nationalekonomisk synpunkt är tillfredsställande.
Fråga om att ytterligare stärka detta medels effektivitet står ju ock
på dagordningen och är föremål för de sakkunnigas undersökningar. Av
det sagda följer att man vid bedömandet av spörsmålet, huruvida viss delägares
andel i ett skifteslag må utbrytas, icke bör anse en brist i den tilltänkta
ägolottens beskaffenhet kunna avhjälpas genom sambruk med annan
fastighet. Att man det oaktat genom den särskilda lagstiftningen för vissa
delar av Kopparbergs län tillmätt sambruk viss betydelse i förevarande hänseende,
beror ju på speciella omständigheter, som icke kunna åberopas för
en allmän regel av dylikt innehåll. I stället må hänvisas till reglerna i
jorddelningslagens 19 kap. örn avstyckning, enligt vilka ett faktiskt sambruksförhållande
icke får tagas till intäkt för avstyckning av ett i och för
sig otillräckligt område. Samma skäl, som föranlett att man här såsom villkor
fordrar sammanläggning i rättslig mening, kunna åberopas även i fråga
örn ägolotts utläggande vid laga skifte. Fastighetsindelningen kan ej få
byggas på så osäker grund som antagande örn fortbeståndet av de för tillfället
rådande sambruks- och äganderättsförhållandena. Genom sammanläggning
fastlåses utvecklingen icke i vidare mån än som är erforderligt för
att ej enskilt godtycke skall utan kontroll från myndighets sida rubba förutsättningarna
för en verkställd fastighetsindelning. På frågan om sammanläggning
inverkar visserligen det tillfälliga förhållandet att fastigheterna
äro i samme ägares hand, men såsom nyss nämnts är sammanläggningen
ägnad att stabilisera detta förhållande; detsamma utgör för övrigt endast
ett av villkoren för sammanläggning.
I den mån blicken öppnats för vådan av jordens söndersplittring i för
små lotter har sammanläggningsinstitutet fått allt större tillämpning icke
minst i förening med jorddelning i sådana fall då en nybildning av fastigheter
varit önskvärd men delningen ensam för sig skulle inneburit tillskapande
av en för sitt ändamål ofullständig fastighet och därför icke kunnat
utan vidare tillåtas. De möjligheter lagstiftaren berett för en kombination
av jorddelning och sammanläggning hava sålunda flitigt begagnats och visat
sig mycket värdefulla.
Dessa möjligheter äro emellertid begränsade. Naturligt nog iakttogs vid
1926 års lagstiftning försiktighet med avseende å det då oprövade sammanläggningsinstitutet.
Dess användning medgavs endast i vissa uppräknade
fall, där behovet därav ansågs mest framträdande. Häri torde man böra
söka förklaringen till alt lagen, medan den möjliggör sammanläggning i
samband med avstyckning och sammanläggning av fastigheter, som tillhöra
ett under laga skifte varande skifteslag, icke öppnar utväg att med
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
fastighets utbrytning genom laga skifte kombinera fastighetens sammanläggning
med en i skiftet icke ingående fastighet. Något skäl att förbjuda
en kombination av sistnämnda slag torde icke föreligga. Behovet av densamma,
vilket vid lagens tillkomst ännu icke trätt i dagen, är emellertid,
på sätt de sakkunniga utvecklat och många av remissmyndigheterna vitsordat,
numera kännbart. Saknaden av regler, som möjliggöra ifrågavarande
kombination av skifte och sammanläggning, måste därför anses som en
brist, vilken snarast bör avhjälpas. Väl krävas starka skäl för vidtagande av
partiella reformer då, såsom för närvarande är fallet, en överarbetning av
lagstiftningen å området i dess helhet förberedes. Sådana skäl torde emellertid
här vara för handen. Örn behovet av den nu föreslagna lagändringen
icke med samma styrka gjort sig gällande överallt, framgår dock av utredningen
att detsamma vad många orter beträffar är trängande. Hänsyn måste
tagas till att en fullständig revision av faslighetsbildningslagstiftningen säkerligen,
i anseende till dess betydande omfattning och vikt, kommer att taga
tämligen lång tid i anspråk och att den nu ifrågavarande ändringen icke
lärer vara av beskaffenhet att föregripa framtida avgöranden i tveksamma
spörsmål. Att inarbetandet av de nya reglerna i den gällande lagens text
måste tynga denna är en olägenhet, som icke kan tillmätas avgörande betydelse
och som torde kunna avhjälpas framdeles vid den allmänna revisionen.
De i vissa av remissyttrandena väckta frågorna om reformer utanför
ramen för de sakkunnigas förslag synas icke behöva avgöras i förevarande
sammanhang; de torde lämpligen få, utan att fördröja förslagets behandling,
övervägas vid det fortsatta arbetet med fastighetsbildningslagstiftningen. Särskilt
vill jag nämna att, örn också syftet med de sakkunnigas förslag skulle
kunna vinnas på en helt annan väg genom utvidgning av den i 1 kap. 4 §
jorddelningslagen stadgade rätten att bilda särskilda skifteslag, denna metod,
som väl lagtekniskt kunde genomföras med enkla medel, i realiteten
skulle vara vida mer omständlig och kostsam.
Örn man alltså nu utvidgar möjligheterna att verkställa sammanläggning
under laga skifte så att kvotdel, som skall utbrytas genom skiftet, må sammanläggas
nied fastighet, som ej ingår i skiftet, bör tydligen vad sålunda
skall gälla om fastighet kunna tillämpas även å fastighetsdel, d. v. s. sådan
del av fastighet, som avstyckas under villkor örn sammanläggning. Att detta
varit de sakkunnigas mening framgår av de av dem föreslagna ändringarna
av texten i vissa paragrafer. En missuppfattning av förslaget i denna punkt
har emellertid kommit till synes i några av remissyttrandena, varför jag velat
särskilt framhålla saken och betona att uttrycket ''fastighetsdel’ här såsom
eljest på förevarande lagstiftningsområde användes i nyssnämnda betydelse,
medan termen fastighet avser ej blott registerfastighet utan även
kvotdel av en sådan.
Även det av de sakkunniga föreslagna nya undantaget från regeln alt i
sammanläggning få ingå blott fastigheter, som tillhöra samma ursprungliga
skifteslag, synes mig väl motiverat. Den inskränkning av sammanläggningsmöjligheterna,
som denna regel innebär, har visserligen tillkommit i ett be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
15
stämt syfte, nämligen att förebygga oreda i fastighetsförhållandena och minska
betydelsen av det ännu olösta spörsmålet örn och i vad mån en fastighet,
som bildats av delar av olika skifteslag, skall ingå i skifte å ettdera av dessa.
Betydelsen härav får emellertid icke överdrivas, .lag vill i detta avseende
hänvisa till mina yttranden till statsrådsprotokollet år 1937, när jag
föreslog den av statsmakterna samma år genomförda inskränkningen i regelns
tillämplighet. Bl. a. framhöll jag då, hurusom de skäl, som kunde åberopas för
regeln, ägde enahanda giltighet beträffande sammanläggning av fastigheter
inom olika sekundära skifteslag. Sådan sammanläggning har emellertid
varit medgiven alltsedan ikraftträdandet av 1926 års lagstiftning, och den
erfarenhet i förevarande hänseende, som man nu har att bygga på, omfattar
alltså mer än ett årtionde. Då under hela denna tid de befarade olägenheterna
icke i något känt fall gjort sig märkbara, lärer sådan vikt icke behöva
tillmätas dem att varje i och för sig önskvärd utvidgning av möjligheterna
att sammanlägga över rågång eller skifteslinje måste väcka betänklighet.
Vidare må särskilt framhållas att en dylik, i enlighet med de sakkunnigas
förslag skeende utvidgning i själva verket icke skulle vara att gå ett steg
längre än vad 1937 års lagändring innebär utan endast att i full överensstämmelse
därmed medge enahanda undantag från regeln i ett parallellfall,
för vars uppkomst möjlighet skulle skapas genom den föreslagna nya kombinationen
av sammanläggning och laga skifte.
Jag delar alltså de sakkunnigas mening att omedelbart bör öppnas möjlighet
för sammanläggning under laga skifte mellan fastighet i skifteslaget
och fastighet utom detsamma samt att därvid bör göras ett mot 1937 års
lagändring svarande undantag från regeln att sammanläggning icke får omfatta
fastigheter, tillhörande olika ursprungliga skifteslag.
Sättet för genomförande av förslagets syfte.
Vad härefter angår det sätt, på vilket en dylik kombination av skifte och
sammanläggning lämpligen bör förverkligas, hava de sakkunniga anfört
följande:
Det åsyftade sambandet mellan laga skifte och sammanläggning av fastighet,
som ingår i skiftet, å ena, samt fastighet utom skifteslaget, å andra sidan,
kan törlanda etableras på olika sätt. Man kunde tänka sig att, i analogi
med vad som gäller om avstyckning för sammanläggning, låta skiftet
verkställas först men under villkor örn sammanläggning, som därefter finge
ske i samband med faslställelsen av skiftet. En dylik lösning synes dock
mindre tillfredsställande. Motsvarande tillvägagångssätt kan vara lämpligt
vid avstyckning, som ju vanligen är en ganska enkel förrättning, berörande
endast sökanden och eventuellt även någon, som är hans medkontrahent i
ett avtal. Men laga skifte är oftast en mer omständlig och kostsam procedur
och innebär lätteligen betydande verkningar för andra än dem, som hava
intresse av att sammanläggningen kommer till stånd. Sammanläggningen
bör därför betraktas såsom en förberedande åtgärd, som skall vara klar,
innan ett av densamma beroende skifte slutföres. Å andra sidan bör tydligen
sammanläggning, för vilken skiftet är en betingelse, icke få fullbordas
utan tillräcklig garanti för att skiftet verkligen äger rum och verkställes i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
huvudsaklig överensstämmelse med vad i saminanläggningsärendet förutsatts.
Problemet bär sin motsvarighet ej blott vid avstyckning utan även vid sådan
sammanläggning under skifte, som redan enligt gällande bestämmelser
kan äga rum. d. v. s. vid sammanläggning av fastigheter, som alla tillhöra
skifteslaget. Med avseende å detta fall, som väl kan anses ligga det förevarande
närmast, ges regler i 3 kap. 14 ij jorddelningslagen samt i 1 g sista
stycket, 3 §, 6 § andra stycket och 11g andra stycket lagen örn sammanläggning
av fastigheter å landet. Reglerna synas förutsätta att frågan örn
sammanläggning behandlas efter det att tillstånd till skiftet meddelats men
före skiftesläggningen. Med den sistnämnda får, örn skiftet ej därigenom
oskäligt uppehälles, anstå tills sammanläggningsfrågan definitivt avgjorts
vid vederbörligt forum. Eftersom sammanläggningen sålunda föregår skiflesläggningen,
komma de fastigheter, som sammanläggas, tydligen i regel att
bestå av ännu icke genom legal delning utbrutna ideella andelar i skifteslaget.
Genom stadgandena i 1 § sista stycket och 3 § i sammanläggningslagen
har också, såsom förut berörts, sammanläggning av dylika fastigheter
i ett under skifte varande skifteslag möjliggjorts. Det kan emellertid även
vara fråga om fastigheter, som bildats genom lantmäteriförrättning; och med
en sådan fastighet kan under skifte sammanläggas en ideell andel, som skall
utbrytas genom skiftet. Som nyss nämnts torde förutsättas att tillstånd till
skiftet givits, innan sammanläggningen sker. Emellertid måste det ju ofta
kunna inträffa, att icke blott skiftesläggningen och andra sekundära skiftesspörsmål
utan även själva tillståndet till skiftet måste bero på sammanläggningsärendets
utgång. Man kunde måhända ifrågasätta, om ej i så fall ordningen
för spörsmålens behandling vid skiftet skulle omkastas i så måtto,
att utlåtande om tillstånd till skifte icke meddelades, förrän det visat sig.
om den enligt 3 kap. 14 § för ansökan om sammanläggning förelagda tiden
lörsittes eller ej, och i senare fallet, huruvida ansökningen beviljas. Men
genom ett sådant tillvägagångssätt skulle uppstå onödigt stor risk för att
sammanläggningen sker, oaktat skiftet av någon anledning icke kommer till
stånd. Ar skiftet av väsentlig betydelse för saminanläggningsärendet, bör
däri krävas att tillstånd till skiftet redan meddelats. Om hela skiftet är beroende
av att sammanläggningen äger rum, torde följaktligen, oaktat lagen
intet nämner därom, i beslutet om tillstånd lill skiftet kunna stadgas det
villkor att sammanläggning sker. Lämpligen borde i dylikt fall utlåtandet
underställas ägodelningsrätten, så att saminanläggningsärendet och frågan
om skiftets tillåtlighet kunna avgöras i ett sammanhang. Jfr rättsfallet
N. J. A. 1932 sid. 677. För närvarande är underställning emellertid icke
obligatorisk. En lagändring på denna punkt synes därför önskvärd, särskilt
som underställning i detta fall knappast är ägnad att fördröja skiftet. — Utan
uttryckligt stadgande lärer vara klart att, om tillstånd till skiftet meddelats
och sammanläggning skett, skiftesläggningen skall verkställas på sådant sätt
att ej förutsättningarna för sammanläggningen undanryckas. Redan vid
meddelandet av tillståndet till skiftet bör preliminärt undersökas, huruvida
en sådan skiftesläggning är möjlig, och i saminanläggningsärendet måste
utredning härom förebringas. Yttrande från skiftesförrättaren skall enligt
11 § i lagen om sammanläggning inhämtas i detta ärende. (I förbigående må
nämnas att om utlåtandet beträffande tillstånd till skiftet underställts ägodelningsrätten
och lantmätaren i detta utlåtande uttalat sin mening i sammanläggningsfrågan,
nytt yttrande därom icke torde behöva inhämtas från
honom, såframt ej särskilda skäl därtill föranleda.)
Det synes de sakkunniga att den reglering av förhållandet mellan laga
skifte och sammanläggning, som sålunda nu förekommer, lämpligen skulle
Kungl. Maj.ts proposition nr 90.
17
—- om bestämmelserna tolkas på här angivet sätt och kompletteras nied ett
stadgande örn att underställning av villkorligt skit testillstånd skall vara
obligatorisk -— kunna komma till användning även beträffande nu ifrågavarande
fall, eller alltså då i skiftet ingående fastighet skall sammanläggas
nied fastighet utom skifteslaget. Det kan väl mot proceduren anmärkas att
full säkerhet ej bereus för att det vid sammanläggningen förutsatta skiftet
fullbordas. Men olägenheterna av alt sammanläggningen även eljest skulle
bestå, torde icke kunna bliva så betydande att man ej kail bortse från den
föga sannolika händelse att skiftet inställes, oaktat tillstånd till detsamma
redan meddelats. Ej ens det resultat att nied arealfastighet i det ena skifteslaget
sammanlagts ideell andel i fastighet i det andra vore alltför stötande.
Att till en fastighet hör, förutom visst område, jämväl andel i samfälld mark
är ju en vanlig företeelse. För säkerhets skull kunde nian emellertid införa
en regel, motsvarande 13 § andra stycket i den särskilda lagen örn jorddelning
i vissa delar av Kopparbergs län. Då de sakkunniga dock icke föreslå
en dylik regel, beror detta ej blott på att behovet därav ansetts ringa i förevarande
fall utan även på att den skulle kunna medföra mindre önskvärda
verkningar, särskilt om den genom sammanläggningen bildade fastigheten intecknats.
Förbud mot inteckning under tiden tills skiftet fastställts skulle
åter kunna ej blott hindra behövlig lånupptagning utan även menligt inverka
på möjligheterna att få sammanläggningen till stånd. I fall då fastigheterna
äro intecknade var för sig, ordnas ju ofta och lämpligen saken så,
att inteckningarna dödas och därpå, sedan sammanläggningen skott, återupplivas
i den nybildade fastigheten; men en förutsättning för att inteckningshavarna
skola vilja medverka lill dödningsåtgärderna lärer vanligen
vara att de nya inteckningarna kunna beviljas så gott som genast.
I enlighet med vad nu anförts föreslås för det törsta att stadgandena i 3
kap. 14 § tredje stycket i jorddelningslagen samt 3 § andra punkten och G §
andra stycket i sammanläggningslagen omformuleras så, att de bliva tilllämpliga
även å det fall, att den ena av de i sammanläggningen ingående
fastigheterna icke tillhör det under skifte varande skifteslaget. Vidare föreslås
att till det i 4 kap. 3 § jorddelningslagen meddelade stadgandet att besked
skall givas, huruvida tillstånd till det sökta skiftet lämnas eller icke,
fogas en uttrycklig bestämmelse att, där tillståndet är beroende av sammanläggning,
villkor därom skall fästas vid detsamma ävensom att i 4 § lörsta
stycket i samma kapitel stadgas obligatorisk underställning av dylikt villkorligt
tillstånd till skifte. Med dessa bestämmelser om villkorligt tillstånd
avses alltså ej det fall, att sammanläggningen icke är avgörande för skiftets
tillåtlighet överhuvud utan blott för frågan, huruvida för vissa delägare
skall utläggas gemensam ägolott. Självklart lärer vara, att man j det uttalande
i sislberörda fråga, som utlåtandet i vissa fall skall innehålla jämlikt
3 § fjärde stycket, kan behöva angiva olika alternativa lösningar, beroende
på huruvida sammanläggning kommit till stånd eller ej innan skiftesläggningen
sker.
Det undantag från de i 1 § sammanläggningslagen uppställda allmänna
villkoren för sammanläggning, som denna paragraf medger i fråga örn fastigheter.
som alla ingå i skiftet, bör tydligen för fall av sammanläggning
mellan fastighet i skifteslaget med fastighet utom detsamma motsvaras av
en bestämmelse, som väl icke är av lika generell innebörd men beträffande
den i skiftet ingående fastigheten dispensera!- från regeln alt ännu icke definitivt
utbruten ideell andel icke får ingå i sammanläggning. Denna undantagsbestämmelse
torde lämpligen meddelas som ett tillägg till stadgandet i
nuvarande sista stycket av förevarande paragraf. Härtill kommer ju, örn
de sakkunnigas förslag skall genomföras, undantag från den allmänna regeln
att de i sammanläggningen ingående fastigheterna skola tillhöra ett och
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr VO. J
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
samma ursprungliga skifteslag. Enär detta undantag, i motsats till det förra,
skulle gälla endast då sammanläggningen är erforderlig för att andelen skall
kunna utbrytas genom skiftet, synes lämpligast att placera bestämmelsen i
sammanhang med motsvarande stadgande rörande sammanläggning i samband
med avstyckning. Eftersom nyss omförmälda tillägg i nuvarande sista
stycket är en förutsättning för att det överhuvud skall kunna komma i fråga
att under skifte sammanlägga andelsfastighet, som genom skiftet skulle utbrytas,
med fastighet utom skifteslaget, och sådan sammanläggning ''över
rågång’ blott är ett specialfall, torde de nuvarande sista och näst sista styckena
få byta plats med varandra. Sker så, föranledes därav en redaktionell
ändring i 6 § tredje stycket. Att både andra och tredje styckena i sistnämnda
paragraf bliva tillämpliga å sammanläggning över rågång i samband med
skifte, synes icke innebära något anmärkningsvärt.
I samband med de nya bestämmelsernas införande torde lämpligen i
3 kap. 14 § jorddelningslagen tydligare än med nuvarande lydelsen utmärkas,
hur djupt lantmätarens prövning skall gå i fråga om möjligheten att
sammanlägga fastigheterna. En anmälan av i lagrummet angivet slag lärer
icke böra lämnas utan vidare avseende av skiftesförrättaren blott för att
denne för sin del i ett tveksamt fall förmenar att ansökan örn sammanläggningen
borde avslås av vederbörande. Men örn det är uppenbart att ansökningen
icke kan bifallas, t. ex. om fastigheterna ligga i olika socknar, bör
vid skiftet icke tagas någon hänsyn till dylik anmälan. Såsom uppenbart
lunder får naturligtvis icke räknas, att erforderliga samtycken ännu ej inhämtats
från inteckningshavare eller att eljest ärendet ej är i fullt förberett
skick. Dock synes man böra, i överensstämmelse med gällande lag, kräva
att, redan då frågan väckes vid skiftet, fastigheterna äro i samme ägares
hand. Örn nu föreläggande att inom viss tid söka sammanläggning meddelas,
måste dock ej ovillkorligen med skiftet anstå tills vidare. Frågan härom
får bedömas med hänsyn till om dröjsmålet kan anses skäligt. Därest
själva tillståndet till skiftet eller huvuddragen av skiftesläggningen äro beroende
av sammanläggningsärendets utgång, torde väl i regel vara skäl att
meddela tillståndet under villkor, på sätt ovan berörts, och sedan avbida
utgången av den förelagda ansökningstiden samt, om denna ej försittes, beslutet
i sammanläggningsärendet.
I 4 § tredje stycket i kungörelsen den 25 november 1927 med vissa bestämmelser
i anledning av lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet
m. m. torde ordalydelsen böra jämkas så, att därstädes för överlantmätaren
stadgad underrättelseplikt kommer att avse även nu förevarande fall.
Vad beträffar 1 kap. 8 § första stycket jorddelningslagen så nämnes ju i
detta lagrum för närvarande intet om det fall att sammanläggning sker under
skifte. Enär det förutsättes att sammanläggningen är fullbordad, innan
skiftesläggningen sker, och en icke utbruten andel kan sammanläggas endast
med annan fastighet, som själv ingår i skiftet, kommer ägolott att utläggas
för den fastighet, som bildats genom sammanläggningen, och denna inverkar
alltså direkt å ägolollens beskaffenhet. Men vill man, såsom här avses,
bereda möjlighet att under skiftet sammanlägga även med fastighet utom
skifteslaget och att vid den i förevarande lagrum anbefallda prövningen taga
hänsyn till verkställd dylik sammanläggning, måste lagrummets lydelse ändras,
ty en otillräcklig ägolott blir ju, betraktad såsom isolerad för sig, icke
bättre genom sammanläggningen, örn ock den större enhet, som därigenom
tillskapas och vari ägolotten ingår, är fullt lämplig för sitt ändamål. I nu
ifrågavarande lagrum skulle alltså på något sätt utsägas att ägolott, som icke
själv är tillräcklig, dock må utläggas, örn den under skiftet sammanlägges
med annan fastighet till en lämplig sådan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
19
Slutligen hava de sakkunniga föreslagit att till reglerna i jorddelningslagens
17 kap. 1 § om fördelning av skifteskostnader göres ett tillägg av innehåll
att, därest i fall då delägares fastighet i skifteslaget under skiftet sammanlagts
med däri icke ingående fastighet, finnes att skiftet medför avsevärd
nytta vid bruket av sistnämnda fastighet, delägaren skall vara pliktig vidkännas
sådan ökning av sin andel av skifteskostnaderna, som med hänsyn
därtill må anses skälig.
De sakkunniga hava anfört att de härmed ingalunda velat deklarera någon
ståndpunkt till frågan om kostnadsfördelningen i hela dess vidd, vilken frågas
slutliga lösning borde ske i ett större sammanhang, men att det syntes
tillbörligt att, om man nu i enlighet med de sakkunnigas förslag beredde möjlighet
att under skifte sammanlägga fastighet i skifteslaget med fastighet utom
detsamma, tillika öppna utväg att, då dylik sammanläggning skett, vid
fördelningen av skifteskostnaderna taga hänsyn härtill; utgifterna i sammanläggningsärendet
inginge visserligen icke i nämnda kostnader, men om skiftet
medfört avsevärd nytta för den ifrågavarande till skifteslaget ej hörande
fastigheten, syntes dess ägare böra vidkännas ökning av den andel i skifteskostnaderna,
som skulle belöpa på honom, om hänsyn toges blott till hans
fastighet i skifteslaget.
Även i nu förevarande delar synes de sakkunnigas förslag hava vunnit anslutning
hos det stora flertalet av remiss myndigheterna. Ungefär
halva antalet av dem har lämnat förslaget härutinnan utan någon som helst
erinran, och de anmärkningar, som av de övriga framställts, beröra i allmänhet
endast en eller annan detalj. I vissa fall innebära dessa anmärkningar
önskemål om förtydligande eller kompletterande bestämmelser i frågor, som
kunna uppstå även vid tillämpning av gällande lag och av vilka en del behandlats
i proposition nr 12 till innevarande års riksdag, medan återstoden
torde tillhöra den blivande allmänna revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen.
I övrigt har anmärkts väsentligen följande.
Fyra ägodelningsdomare och två överlantmätare ifrågasätta att till undvikande
av oreda i fastighetsförhållandena sammanläggningsbeslutet ej borde
bliva definitivt, förrän skiftet fastställts, utan meddelas under villkor härom.
Det göres gällande att en dylik regel icke behövde föranleda några svårigheter
i inteckningshänseende och att det icke saknades exempel på att skifte
inställts, ehuru tillstånd lill detsamma redan meddelats.
En ägodelningsdomare förmenar att underställning av villkorligt tillstånd
till skifte icke behövde vara obligatorisk samt ifrågasätter att, till sparande
av tid och kostnader, i stället ålägges ägodelningsdomare att, vid behandling
av ärende om sammanläggning i samband med laga skifte, pröva förrättningsmännens
utlåtande i fråga örn tillstånd till skiftet och, om han finner utlåtandet
icke lagligen grundat, hänskjuta ärendet till ägodelningsrätten
Göta hovrätt anmärker att, ehuru det icke torde möta hinder för ägodelningsdomare
att, då processuella lämplighetsskäl därtill föranleda, hänskjuta
ett sammanläggningsärende till ägodelningsrättens prövning, det dock syntes
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
önskvärt att det föreskreves att så skulle ske i fall då skiftestillstånd meddelats
under villkor om sammanläggningen eller eljest underställts ägodelningsrätten
och ägde motsvarande samband med sammanläggningsärendet.
En äg odelning sdomare betvivlar nyttan av den föreslagna särskilda bestämmelsen
om skifteskostnaders fördelning och anser densamma icke vara
principiellt riktig. Lämpligheten eller behovet av denna bestämmelse ifrågasättes
även av två överlantmätare.
Departements- Det ideala sättet för skiftes kombination med sammanläggning vore tydlichefen.
„en frågorna, i den mån de äro beroende av varandra, finge avgöras samtidigt
av en och samma myndighet. Detta önskemål torde emellertid icke
kunna fullt ut förverkligas, i varje fall icke utan en så genomgripande omvandling
ay det nuvarande systemet, att den ej kan ifrågakomma i förevarande
sammanhang. Skall man anknyta till gällande regler, måste sammanläggningen
ske vid en tidpunkt och skiftesläggningen vid en annan. Lämpligen
bör då den förstnämnda åtgärden ske först, ty risken för att en ofullständig
fastighet tillskapas genom skiftet eller att hela skiftet kanske behöver
göras om eller gå åter måste anses allvarligare än faran för att de ifrågavarande
förutsättningarna för sammanläggningen visa sig brista, sedan denna
kommit till stånd. Med realiserandet av de sakkunnigas förslag skulle
sistnämnda fara dessutom väsentligt minskas, i det att sammanläggningen
skulle företagas, visserligen före själva skiftesläggningen, men först efter det
att tillstånd till skiftet meddelats, därvid ju tillika ett preliminärt överslag
skall ske rörande skiftesläggningens huvuddrag. Beträffande den under utredningen
diskuterade möjligheten att, i likhet med vad som skett vid den
särskilda jorddelningslagstiftningen för vissa delar av Kopparbergs län, låta
sammanläggningen gå åter, därest skiftet inställes, biträder jag de sakkunnigas
mening. Ofta torde vid sammanläggningen åtskilliga inteckningsfrågor
hava med stort besvär och ansenliga kostnader ordnats så att särinteckningar
i de olika i sammanläggningen ingående fastigheterna kommit att
belasta hela den nybildade fastigheten med viss inbördes förmånsrätt. Föga
tillfredsställande vore då, örn dessa åtgärder sedermera skulle visa sig hava
skett förgäves och åstadkommit ett helt annat resultat än vad som avsetts.
Såsom de sakkunniga framhållit skulle det ock kunna medföra olägenheter
såväl att förbjuda som att tillåta inteckning i den genom sammanläggningen
bildade fastigheten under den tid sammanläggningens fortbestånd vore tvivelaktigt.
Förbud synes icke heller ifrågasättas från något håll. Då det
emellertid i vissa remissyttranden antydes alt några komplikationer ej skulle
uppstå av att inteckning meddelats, vill jag erinra att i sammanläggningen
kan hava ingått område, som avstyckats under villkor örn sammanläggningen.
Förfaller beslutet härom, går även avstyckningen åter, och det av inteckningen
besvärade området återförenas med sin stamfastighet. Området bör
naturligtvis icke därför bliva fritt från inteckningen men lika litet kan denna
få komma att besvära även stamfastigheten.
En ökad säkerhet för att ej förutsättningarna för beslutad sammanlägg
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
21
ning skola brista kan beredas genom att utlåtandet om tillstånd till skiftet
underställes ägodelningsrättens prövning. Att föreskriva obligatorisk underställning
i alla fall, då det uppstått fråga örn kombination mellan skiftet och
sammanläggning, vore dock betänkligt, i det att skiftet därigenom skulle
kunna fördröjas och fördyras för samtliga delägare på grund av att någon
av dem önskade en sammanläggning, som måhända icke är till nytta för de
övriga. Det synes därför lämpligast att i enlighet med förslaget göra underställning
obligatorisk endast i fall då sammanläggningen är en förutsättning
för att skiftet över huvud taget skall få äga rum och tillståndet till skiftet således
meddelas under villkor om sammanläggningen. I detta fall lärer underställning
kunna anses ligga i alla delägarnas såväl som i det allmännas
intresse. Det i ett av remissyttrandena framställda förslaget, att det skulle
ankomma på ägodelningsdomaren att i sammanläggningsärendet pröva, huruvida
frågan om skiftets tillåtlighet skulle på förhand hänskjutas till rätten,
synes icke tillräckligt tillgodose berörda synpunkter. Detta förslag innebure
ju i själva verket obligatorisk underställning, låt vara endast under domaren,
i alla fall, då sammanläggning i samband med skiftet är i fråga, utan
att dock bereda den större trygghet, som underställning under rätten medför.
Genom underställning vinnes ej blott en säkrare grundval för sammanläggningen
och för de fortsatta skiftesåtgärdema utan vanligen även att de av
varandra beroende frågorna kunna avgöras i ett intimare sammanhang. Regelmässigt
torde ägodelningsrätten kunna på en gång pröva båda frågorna.
Såsom Göta hovrätt berört, torde nämligen den omständigheten, att ägodelningsdomaren
för sin del finner ansökningen örn sammanläggning kunna
bifallas, icke utgöra hinder för honom att hänskjuta detta ärende till ägodelningsrätten.
Ett stadgande att frågan om sammanläggningen och det underställda
utlåtandet om skiftestillstånd skola prövas av rätten i ett sammanhang,
synes obehövligt och med avseende å vissa situationer mindre lämpligt,
enär därav skulle kunna föranledas onödigt dröjsmål eller överflödiga kostnader.
Det kan ju tänkas att skiftesfrågan kan upptagas vid ett sammanträde,
som rätten av annan anledning måste hålla, och att vid detta tillfälle
sammanläggningsärendet ännu icke kommit i det skick att det kan företagas
till avgörande. Domaren bör naturligtvis icke kunna förordna om sammanläggningen,
innan rätten prövat det underställda utlåtandet örn tillstånd till
skifte. Att sammanläggningen sker i samband med skiftet innebär enligt
förslaget bl. a. att skiftestillstånd skall hava meddelats av förrättningsmännen
respektive, örn deras utlåtande härutinnan skall underställas, att rätten
prövat skiftet få äga rum.
Vad angår skifteskostnadsfördelningen så kan ju icke i detta sammanhang
komma i fråga att inlåta sig på det betydande spörsmålet om en revision av
den gamla principen örn fördelning i förhållande till de vid skiftet erhållna
ägobeloppen. Avsikten med förslaget i förevarande punkt är endast att
reglera en detaljfråga, som uppkommer i anledning av förslagets huvudsakliga
innehåll. För övrigt skulle den föreslagna nya bestämmelsen endast
formellt hava karaktiir av undantag från regeln. Denna avser nämligen
opaginerad Kontrollera mot PDF
22
Kungl. Majlis proposition nr 90.
fördelning mellan de i skiftet ingående fastigheterna men torde näppeligen
innebära ett ståndpunktstagande till frågan, huruvida någon utom skifteslaget
belägen fastighet, som drager nytta av skiftet, bör deltaga i kostnaderna
för detsamma. Beträffande denna fråga har däremot i 17 kap. 1 § fjärde
stycket jorddelningslagen givits ett stadgande, med vars grund den nu föreslagna
bestämmelsen lärer kunna anses överensstämma. Naturligtvis bör
den del av den genom sammanläggningen bildade fastigheten, som icke ingår
i skiftet, ej likställas med de av detta omfattade ägorna, men lika litet kan
det vara billigt att i alla fall vid kostnadsfördelningen helt bortse från
synpunkten, huruvida skiftet medför nytta vid bruket av fastighetens utanför
skifteslaget belägna ägor. Förhållandena kunna vara så växlande att
någon fix norm för beräkningen av dessa ägors andel icke torde kunna
uppställas. Ägornas storlek och värde kunna tydligen ej tjäna till måttstock.
Hänvisning får ske till en skälighetsprövning i varje särskilt fall. Till förekommande
av missbruk av bestämmelsen synes välbetänkt att, såsom de
sakkunniga föreslagit, göra dess tillämplighet beroende av att den ifrågavarande
nyttan kan betecknas såsom avsevärd. Sin största praktiska betydelse
torde bestämmelsen få i sådana fall, då vederbörande delägare icke
lika väl kan låta med sin begäran om sammanläggningen anstå tills skiftet
fullbordats utan har behov av att få åtgärderna kombinerade, såsom förhållandet
är örn hans andel i skifteslaget är så ringa, att den eljest ej skulle
kunna utbrytas, eller örn han önskar få sin ägolott utlagd på ett sätt, som
kan tillåtas endast under förutsättning att sammanläggningen ägt rum.
I fall då hans andel i skifteslaget är ringa och han sålunda enligt huvudregeln
skulle få blott obetydlig del i skifteskostnaderna, är den föreslagna
undantagsbestämmelsen tydligen mest behövlig. Otvivelaktigt kan i detta
fall skiftet vara till avsevärd nytta vid bruket av hans utanför skifteslaget
belägna, i sammanläggningen ingående ägor, såsom t. ex. om skiftet verkställts
för utbrytning av en ringa kvotdel och dennas sammanläggning med
annan fastighet till välbehövlig utvidgning av området för därtill hörande
ekonomibyggnader eller andra anläggningar.
I övrigt får jag hänvisa till de sakkunnigas här återgivna uttalanden.
Det förslag till författningstexter, som jag nu framlägger, överensstämmer
så nära med de sakkunnigas textförslag, att detta sistnämnda icke torde
behöva biläggas protokollet. De smärre ändringar jag låtit vidtaga avse
huvudsakligen att förebygga sådan missuppfattning, som, på sätt förut berörts,
kommit till synes i vissa av remissyttrandena i fråga om sammanläggning
av en i laga skifte ingående fastighet samt en för ändamålet avstyckad
del av fastighet i annat skifteslag. I
I enlighet med vad sålunda anförts hava upprättats förslag till
1) lag om ändrad lydelse ao 1 kap. 8 §, 3 kap. 14 §, 4 kap. 3 och 4 §§
samt 17 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å
landet; samt
2) lag örn ändrad lydelse av 1, 3 och 6 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr
336) örn sammanläggning av fastigheter ä landet.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
23
Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över dessa förslag, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Sigrid Linders. 1
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 februari
1940.
Närvarande:
justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet den 23 februari 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 16 februari 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 3 kap. 14 §, 4 kap. 3 och 4 §§ samt
17 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet; samt
2) lag örn ändrad lydelse av 1, 3 och 6 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
örn sammanläggning av fastigheter å landet.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Gösta Quensel.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj.ts proposition nr 90.
25
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 mars 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 27
februari 1940 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 16 februari 1940
remitterade förslagen till lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 3 kap. 14 §,
4 kap. 3 och 4 §§ samt 17 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning
av jord å landet och lag örn ändrad lydelse av 1, 3 och 6 §§ lagen den
18 juni 1926 (nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet; därvid
föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats utan erinran,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sigrid Linders.
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 90.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- 2LU 1940:33 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33 s. 1 i texten