Sök i Ratio Lex

Angående förordning om ändrad lydelse av 23 § 2 mom. och 34 § 1 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562)

1940-03-01 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:99, Angående förordning om ändrad lydelse av 23 § 2 mom. och 34 § 1 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 99.

1

Nr 99.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående förordning

om ändrad lydelse av 23 § 2 mom. och

34 § 1 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936

(nr 562); given Stockholms slott den 1 mars 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse

av 23 § 2 mom. och 34 § 1 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562).

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 99.

476 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 23 § 2 mom. oell 34 § 1 mom. vägtrafikstadgan

den 23 oktober 1936 (nr 562).

Härigenom förordnas, att 23 § 2 mom. och 34 § 1 morn. vägtrafikstadgan

den 23 oktober 1936 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

23 §.

2 mom. Automobil med större bredd än 220 centimeter må ej framföras å

allmän väg, gata eller annan allmän plats utan särskilt tillstånd. Detta skall

sökas hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller, örn trafiken

skall försiggå inom viss stads område, hos polismyndigheten i staden. Där

sådant tillstånd lämnas för omnibus, skall högsta tillåtna bredden bestämmas

till 230 eller till 240 centimeter, beroende av vägens beskaffenhet.

Automobils bredd---och snökedjor.

34 §.

1 morn. Örn till automobil kopplas fordon, må fordonen icke framföras

med högre hastighet än nedan för varje särskilt fall sägs, nämligen där till

automobilen kopplats

a) endast en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger en tredjedel av

automobilens tjänstevikt, med samma hastighet, som är medgiven för automobilen

utan släpvagn;

b) endast en släpvagn, vars totalvikt överstiger en tredjedel av automobilens

tjänstevikt, med högst 35 kilometer i timmen;

c) två eller —--timmen; samt

d) annat fordon--— i timmen.

Meddelas tillstånd--- — böra ifrågakomma.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 mars 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Departementschefen, statsrådet Andersson anför:

Jag anhåller att till behandling få upptaga fråga örn vissa ändringar i 1936

års vägtrafikstadga, vilka aktualiserats på grund av nu rådande särskilda förhållanden.

1 skrivelse den 13 november 1939 har statens gengasnämnd hemställt örn

ändring av gällande bestämmelser örn största tillåtna bredd för motorfordon.

I 23 § 2 och 3 mom. stadgas härom:

2 mom. Omnibus med större bredd än 220 centimeter och annan automobil

med större bredd än 210 centimeter må ej framföras å allmän väg, gata

eller annan allmän plats utan särskilt tillstånd. Detta skall sökas hos länsstyrelsen

i det län, där vägen är belägen, eller, örn trafiken skall försiggå inom

viss stads område, hos polismyndigheten i staden. Där sådant tillstånd

lämnas för omnibus, skall högsta tillåtna bredden bestämmas till 230 eller till

240 centimeter, beroende av vägens beskaffenhet.

Automobils bredd mätes över de längst utskjutande delarna av fordon och

last, varvid dock bortses från backspegel, utfälld körriktningsvisare och snökedjor.

3 mom. Vid lämnande av medgivande eller tillstånd, som i 1 och 2 mom.

sägs, skola fastställas de villkor, som kunna anses nödiga till trafiksäkerhetens

främjande eller vägens skyddande.

I 33 § 1 mom. stadgas vidare, att vad som i 23 § är föreskrivet beträffande

annan automobil än omnibus skall äga motsvarande tillämpning å fordon, som

tillkopplas automobil.

Innan jag ingår på gengasnämndens framställning torde jag få erinra om

följande:

1934 års vägtrafiksakkunniga, vilkas förslag ligger till grund för nu gällande

motorfordonsförordning och vägtrafikstadga, föreslogo i fråga örn största tilllåtna

bredden för automobiler en höjning från 210 till 220 centimeter. I flertalet

av de över de vägtrafiksakkunnigas förslag avgivna yttrandena lämnades

förslaget i vad avser fordonsbredden utan erinran. I en del av yttrandena

gjordes emellertid gällande, att en ökning av fordonsbredden vore olämplig

och opåkallad. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordade, att den föreslagna

fordonsbredden borde gälla såvitt avsåge lastbilar endast för vägarna i södra

och mellersta Sverige. Vid anmälan av frågan den 6 mars 1936 anförde dåvarande

chefen för kommunikationsdepartementet, att en mycket stor del av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 99.

landets vägnät innefattade vägar med så ringa bredd, att ett framförande å

desamma av fordon med en bredd av 220 centimeter syntes kunna medföra

allvarliga olägenheter, icke minst från trafiksäkerhetssynpunkt. Såvitt avsåge

lastautomobiler torde, uttalade vidare departementschefen, något berättigat

behov av en dylik ökning knappast kunna anses föreligga. Riksdagen uttalade

icke någon erinran mot det förslag, som Kungl. Majit framlade i anslutning till

departementschefens uttalande.

I sin skrivelse har statens gengasnämnd anfört:

Vid av gengasnämnden hittills anordnade prov med gengasdrivna fordon

har bland annat visat sig, att det, för åstadkommande av en effektiv och ändamålsenlig

montering av gengasaggregat, varit förenat med svårigheter att,

då aggregaten monteras, inskränka bredden å fordonet till i vägtrafikstadgan

23 § 2 mom. föreskrivna maximibredder. Vid monteringen måste nämligen

hänsyn tagas till den brandrisk, som uppstår, därest aggregatet placeras för

nära träkonstruktionen på fordon. Särskilt ha svårigheter i detta avseende

visat sig vid montering av större aggregat på bilar, som varit i övrigt lämpliga

härför. I sprängämnesinspektionens senaste anvisningar har även föreskrivits

vissa anordningar, bland annat exjdosionsskydd, vilka torde komma att medföra

viss ökning av bredden på fordonet. I allmänhet torde en maximibredd

av 215 centimeter få anses tillräcklig, därest mindre, utskjutande delar såsom

beslag och muttrar icke inräknas i denna bredd. I den händelse dessa skulle

inräknas, torde maximibredden böra ökas till 220 centimeter.

Visserligen torde ägare av gengasdrivna fordon kunna hemställa örn dispens

hos vederbörande länsstyrelse i fall, då maximibredden överskridits, men då

det för åstadkommande av en enhetlig tillämpning på detta område torde vara

fördelaktigare, att generella bestämmelser utfärdas, får gengasnämnden hemställa,

att Kungl. Majit måtte vidtaga ändring av bestämmelsen i 23 § 2 mom.

vägtrafikstadgan såtillvida, att antingen högsta tillåtna maximibredden ökas

från 210 till 220 centimeter eller utskjutande smärre delar av gengasaggregatet

jämställas med i andra stycket omförmälda utrustningsdelar, i vilket fall

maximibreddens ökning kan inskränkas till 215 centimeter.

Över framställningen har väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen i utlåtande den

4 december 1939 anfört:

I styrelsens utlåtande den 14 oktober 1935 över av 1934 års vägtrafiksakkunniga

avgivet betänkande med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga

m. m. anförde styrelsen bland annat.

»I 23 § 2 mom. av förslaget stadgas, att ''automobil med större bredd än

220 centimeter må ej framföras å allmän väg, gata eller annan allmän plats i

stad utan särskilt tillstånd’. Häremot synes intet vara att erinra vad beträffar

södra och mellersta Sverige ävensom ifråga örn omnibusar de fyra nordligaste

länen. Vad däremot angår lastautomobiler inom sistnämnda län, synes det

styrelsen, att för dessa bör fastställas en största bredd av 210 centimeter.)''

Sedan styrelsens förenämnda utlåtande avgavs, hava de allmänna vägarna

undergått väsentliga förbättringar, innebärande bland annat breddningar av en

betydande del av vägnätet. Styrelsen anser för sin del, att hinder ur trafiksäkerhetssynpunkt

icke'' längre föreligger mot att generellt öka den enligt

gällande vägtrafikstadga största tillåtna fordonsbredden till 220 centimeter.

Enligt vad styrelsen har sig bekant, har nu gällande bestämmelse för fordonsbredden

å lastautomobiler medfört betydande olägenheter vid byggande

av större lastautomobiler, då denna nämligen motverkar eller försvårar strävan

att för minskande av vägslitningen kunna förse fordonen med dubbla bakringar

av tillräcklig bredd och med lämpligt mellanrum.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 99.

På grund härav och för att tillgodose det av gengasnämnden påvisade behovet

förordar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen därför, att 23 § 2 mom. första

meningen vägtrafikstadgan gives följande lydelse: »Automobil med större

bredd än 220 centimeter må ej framföras å allmän väg, gata eller annan allmän

plats utan särskilt tillstånd».

Gengasnämnden har vidare i skrivelse den 4 januari 1940 hemställt om viss

ändring av 34 § 1 mom. i 1936 års vägtrafikstadga. I nämnda moment stadgas

bland annat följande:

1 mom. Örn till automobil kopplas fordon, må fordonen icke framföras med

högre hastighet än nedan för varje särskilt fall sägs, nämligen där till automobilen

kopplats

a) endast en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger 350 kilogram, med

samma hastighet, som är medgiven för automobilen utan släpvagn;

b) endast en släpvagn, vars totalvikt överstiger 350 kilogram, med högst

35 kilometer i timmen;

c) två eller flera släpvagnar eller endast en släpsläde, med högst 25 kilometer

i timmen; samt

d) annat fordon eller mer än en släpsläde, med högst 15 kilometer i timmen

eller örn fordonet har hjulringar av järn eller annat hårt material, med högst

10 kilometer i timmen.

I sin skrivelse har gengasnämnden till en början framhållit, att sedan

fabrikationen av släpfordon, varå gengasverk monterades för drift av motorfordon,

nu kommit i gång, hade det visat sig, att vikterna å dessa släpfordon i

flera fall komme att bliva av den storleksordning, att motorfordon, till vilka

släpfordon med påmonterade aggregat kopplades, icke komme att få framföras

annat än med den begränsade hastighet, som omförmäldes i 34 § vägtrafikstadgan.

Då det, uttalar nämnden, i väsentlig mån skulle verka hindrande på gengasdriftens

utveckling, örn nämnda bestämmelser fortfarande skulle äga bestånd,

syntes det nämnden angeläget, att vissa lättnader medgåves.

Till belysande av vikterna på de släpfordon, som det vanligen torde komma

att bliva fråga om, har nämnden som exempel meddelat följande uppgifter:

Tillverkare

1. Aktiebolaget Lovén & Co., Stockholm......

2. Aktiebolaget Volvo, Göteborg ...............

3. Aktiebolaget Svenska Järnvägsverkstäderna:

a, »Linköping»-släpvagn ........................

b. typ Volvo

max.

c. » Svedlund nr 6 .................. »

d. » Svedlund nr 7 .................. »

Vikt

kg-

Anm.

600

inkl. gengasverk m. m.

95,5

» gengasverk.

250

exkl. gengasverk men

med låda för 4 lil kol +

1 res. hjul och koppb an- ordning.

600

inkl. gengasverk, reserv- bränsleförråd och full

bränslebehållare.

700

full bränslebehållare.

950

» »

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 99.

I anslutning härtill anför gengasnämnden, att därest Kungl. Maj:t skulle

finna vissa lättnader påkallade, det syntes nämnden lämpligast, att dessa lättnader

sattes i relation till motor- och släpfordonets inbördes viktförhållande.

Därvid borde förslagsvis medgivas rätt för förare av motorfordon att framföra

detta med samma hastighet, som örn släpfordon icke vore tillkopplat, under

förutsättning att släpfordonets vikt icke överstege Vs av motorfordonets totalvikt,

dock högst 1,000 kilogram.

Gengasnämnden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte,

att sådan ändring av 34 § vägtrafikstadgan åstadkommes, att motorfordon med

tillkopplat släpfordon, vars vikt understiger Vo av motorfordonets totalvikt,

dock högst 1,000 kilogram, må få framföras utan annan hastighetsinskränkning

än vad som framgår av 24 § vägtrafikstadgan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har efter inhämtande av yttrande av

automobilbesiktningsmännens förening avgivit utlåtande i ärendet den 20

januari 1940.

Automobilbesiktningsmännens förening har i sitt yttrande till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen anfört:

Släpsläde lämnas i det följande helt åsido, då enligt föreningens erfarenheter

dylika släpfordon icke lämpa sig för högre farter särskilt för deras

benägenhet att slänga i sidled.

Vid bestämmandet av den tyngd en bil må kunna få draga i form av släpvagn,

måste ur trafiksäkerhetshänsyn tvenne synpunkter beaktas. Den första

är möjligheten att bromsa det genom tillkoppling av släpvagn uppkommande

tåget och den andra hänsynen till de svängningar släpfordonet kan råka i.

Vad beträffar den första synpunkten kan tillräcklig trafiksäkerhet nås på

huvudsakligen två sätt. Det första är att förse samtliga släpvagnshjul med

bromsar, manövrerbara i samband med den dragande bilens fotbroms och

av samma effektivitet som denna. Det andra sättet är att avpassa släpvagnens

vikt i förhållande till den dragande bilens förhandenvarande tyngd och beroende

på detta nedbringa hastigheten i lämplig proportion för att ernå

godtagbara bromssträckor med tillkopplad obromsad släpvagn.

Under förutsättning av att kopplingsanordningarna äro väl gjorda och

passa väl ihop, uppstå i allmänhet inga större slängningar av släpvagnen

vid farter upptill cirka 40 kilometer i timmen. Vid högre farter ökas benägenheten

hos släpvagnen att slänga och detta mera ju mer kopplingarna glappa

och hastigheten ökas. Sådana slängningar kunna bliva farliga, dels för att

släpvagnen kan svänga ut i körbanan mot andra fordon eller i diket, dels för

att släpvagnen kan kasta den dragande bilens bakhjul, så att styrningen försvåras

eller omöjliggöres. Detta senare riskeras särskilt, örn släpvagnen är

för tung gentemot den dragande bilen.

Ovan angivna synpunkter medföra, då de vägas mot varandra, att örn

en generell bestämmelse skall uppgöras, man icke kan utgå från den dragande

bilens totalvikt, bland annat därför att sådan vikt ej finnes fastställd för

personbilar. Så har heller icke skett i nuvarande bestämmelser i vägtrafikstadgans

33 § 2 mom. Att utgå från den förhandenvarande fordonsvikten,

som skett i 33 §, synes i detta sammanhang opraktiskt, då den gjorda framställningen

främst berör gengasaggregat med en totalvikt, som växlar högst

obetydligt. Den förhandenvarande vikten på dragbilen växlar däremot avsevärt

med lasten. Bäst synes därför vara utgå från tjänstevikten, vilken är

konstant. Undersökningar giva vid handen, att totalvikten på släpvagn kan

sättas till V3 av tjänstevikten, utan att trafiksäkerheten åsidosättes. Detta

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 99.

skulle exempelvis innebära, att en bil med en tjänstevikt örn 900 kilogram

skulle få draga en släpvagn örn 300 kilogram och en bil om 2,400 kilograms

tjänstevikt en släpvagn örn 800 kilograms totalvikt, vilket torde fylla det

framställda önskemålet. Utöver sagda förhållande mellan bil och släpvagn

kan man icke gå, örn ej fartreduceringar samtidigt skola föreskrivas. En

fartreducering synes dock icke fylla framställda önskemål.

Väg- och vattenhy g gnadsstyr elsen har i sitt utlåtande anfört, att styrelsen

för sin del icke hade något att erinra mot viss ändring av vägtrafikstadgan i

föreslagen riktning. På av automobilbesiktningsmännens förening anförda

skäl ansåge styrelsen, att viktsbegränsningen av släpfordonet borde knytas till

det dragande fordonets tjänstevikt. Styrelsen funne det av föreningen föreslagna

förhållandet Vs vara lämpligt. Enligt styrelsens mening borde dock

ändringen icke avse släpslädar och allenast det fall, att endast en släpvagn

tillkopplades det dragande fordonet, varför bestämmelserna i 34 § 1 mom.

c) och d) vägtrafikstadgan icke borde undergå ändring.

Ur synpunkten att främja en ökad användning av gengasdrivna automobiler är Departementsen

ökning av den största tillåtna bredden av motorfordon av betydelse. Enligt chefen.

vad gengasnämnden framhållit i sin framställning örn en ökning av fordonsbredden

lägger nu gällande bestämmelse i ämnet i vissa fall hinder i vägen

för en ändamålsenlig montering av större gengasaggregat å automobiler, som

i övrigt äro för ändamålet lämpliga. Vidare kan anföras, att en större fordonsbredd

medför ökade möjligheter att förse fordonen med dubbla bakringar av

tillräcklig bredd och med lämpligt mellanrum, vilket ur synpunkten att minska

vägslitningen är av betydelse. Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit

i sitt utlåtande över nu ifrågavarande spörsmål hava de allmänna vägarna

under de senare åren undergått väsentliga förbättringar, innebärande bland

annat breddning av en betydande del av vägnätet. De skäl, som tidigare talat

för att framgå med en viss försiktighet i vad avser att öka den normalt tillåtna

största bredden å automobiler, torde därför numera icke vara lika vägande

som förut. Av nu anförda skäl anser jag mig böra tillstyrka gengasnämndens

framställning örn en ökning av den största tillåtna bredden för automobil

från 210 till 220 centimeter. Skulle denna ökade fordonsbredd befinnas i

vissa delar av landet på grund av vägarnas och gatornas ringa bredd medföra

fara ur trafiksäkerhetssynpunkt, torde det få ankomma på vederbörande myndighet

att med stöd av 12 § vägtrafikstadgan utfärda inskränkande bestämmelser.

Såsom jag förut erinrat örn medför enligt nu gällande bestämmelser

koppling till automobil av en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger 350 kilogram,

icke någon inskränkning av den eljest för automobilen stadgade hastigheten.

Överstiger släpvagnens totalvikt 350 kilogram, må däremot fordonskombinationen

icke framföras med högre hastighet än 35 kilometer i timmen.

Enligt vad gengasnämnden meddelat i sin framställning den 4 januari 1940

överstiger i åtskilliga fall sammanlagda vikten av en släpvagn och därå

monterat gengasaggregat 350 kilogram. I dessa fall är sålunda den högsta

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 99.

tillåtna hastigheten för fordonen endast 35 kilometer i timmen. Det torde

ligga i sakens natur, att åtskilliga fordonsägare, som eljest skulle övergå till

att driva sitt fordon med gengas, finna den omständigheten, att fordonen endast

må framföras med en så starkt begränsad hastighet, innebära en sådan

olägenhet, att de avstå från tanken på en övergång till gengasdrift. I likhet

med gengasnämnden finner jag det vara av stor betydelse, att särskilt

under nu rådande förhållanden motorfordon drivas med generatorgas, då

så ur teknisk synpunkt är försvarligt. Med hänsyn till nu anförda förhållanden

och då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom automobilbesiktningsmännens

förening förklarat sig kunna tillstyrka en uppmjukning

av nu förevarande hastighetsbestämmelse anser jag mig icke böra motsätta

mig en sådan ändring av 34 § vägtrafikstadgan, att gengasnämndens önskemål

tillgodoses. I anslutning till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit

förordar jag, att hastighetsinskränkningen göres beroende av förhållandet

mellan det dragande fordonets tjänstevikt och släpfordonets totalvikt. Därest

den senare icke överstiger en tredjedel av dragautomobilens tjänstevikt, skulle

någon särskild, av fordonskombinationen beroende hastighetsinskränkning

icke gälla. Skulle däremot släpfordonets totalvikt överstiga en tredjedel av det

dragande fordonets tjänstevikt, skulle den högsta tillåtna hastigheten utgöra

35 kilometer i timmen. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att vad jag

nu förordat givetvis icke medför någon ändring av den allmänna bestämmelsen,

att vid framförande av automobil hastigheten städse skall anpassas efter vad

behörig hänsyn till andra vägfarande och till trafiksäkerheten kräver och

nödig försiktighet bjuder.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom kommunikationsdepartementet

utarbetats förslag till förordning örn ändrad lydelse av 23 §

2 mom. och 34 § 1 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562).

Förslaget torde böra underställas riksdagen för yttrande.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte besluta

att inhämta riksdagens yttrande över här ifrågavarande förslag

till förordning örn ändrad lydelse av 23 § 2 mom. och 34 § 1 mom.

vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562).

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Majit Konungen lämna bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Carl-Adam von Schéele.

Stockholm 3940. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:188 Skrivelse till Konungen i anledning av framställningar angående ersättning till vissa personer i anledning av sjukdom eller kroppsskada, ådragen under militärtj s. 2 i texten
  2. 2LU 1940:20 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående förordning om ändrad lydelse av 23 § 2 inom. och 34 § 1 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 19 s. 1 i texten