Angående förordning om ändrad lydelse av 23 § 2 mom. och 34 § 1 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562)
1940-03-01 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1940:99, Angående förordning om ändrad lydelse av 23 § 2 mom. och 34 § 1 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562)
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 99.
1
Nr 99.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående förordning
om ändrad lydelse av 23 § 2 mom. och
34 § 1 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936
(nr 562); given Stockholms slott den 1 mars 1940.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse
av 23 § 2 mom. och 34 § 1 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562).
GUSTAF.
Gustaf Andersson.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 99.
476 40
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 23 § 2 mom. oell 34 § 1 mom. vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 (nr 562).
Härigenom förordnas, att 23 § 2 mom. och 34 § 1 morn. vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
23 §.
2 mom. Automobil med större bredd än 220 centimeter må ej framföras å
allmän väg, gata eller annan allmän plats utan särskilt tillstånd. Detta skall
sökas hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller, örn trafiken
skall försiggå inom viss stads område, hos polismyndigheten i staden. Där
sådant tillstånd lämnas för omnibus, skall högsta tillåtna bredden bestämmas
till 230 eller till 240 centimeter, beroende av vägens beskaffenhet.
Automobils bredd---och snökedjor.
34 §.
1 morn. Örn till automobil kopplas fordon, må fordonen icke framföras
med högre hastighet än nedan för varje särskilt fall sägs, nämligen där till
automobilen kopplats
a) endast en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger en tredjedel av
automobilens tjänstevikt, med samma hastighet, som är medgiven för automobilen
utan släpvagn;
b) endast en släpvagn, vars totalvikt överstiger en tredjedel av automobilens
tjänstevikt, med högst 35 kilometer i timmen;
c) två eller —--timmen; samt
d) annat fordon--— i timmen.
Meddelas tillstånd--- — böra ifrågakomma.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 mars 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Departementschefen, statsrådet Andersson anför:
Jag anhåller att till behandling få upptaga fråga örn vissa ändringar i 1936
års vägtrafikstadga, vilka aktualiserats på grund av nu rådande särskilda förhållanden.
1 skrivelse den 13 november 1939 har statens gengasnämnd hemställt örn
ändring av gällande bestämmelser örn största tillåtna bredd för motorfordon.
I 23 § 2 och 3 mom. stadgas härom:
2 mom. Omnibus med större bredd än 220 centimeter och annan automobil
med större bredd än 210 centimeter må ej framföras å allmän väg, gata
eller annan allmän plats utan särskilt tillstånd. Detta skall sökas hos länsstyrelsen
i det län, där vägen är belägen, eller, örn trafiken skall försiggå inom
viss stads område, hos polismyndigheten i staden. Där sådant tillstånd
lämnas för omnibus, skall högsta tillåtna bredden bestämmas till 230 eller till
240 centimeter, beroende av vägens beskaffenhet.
Automobils bredd mätes över de längst utskjutande delarna av fordon och
last, varvid dock bortses från backspegel, utfälld körriktningsvisare och snökedjor.
3 mom. Vid lämnande av medgivande eller tillstånd, som i 1 och 2 mom.
sägs, skola fastställas de villkor, som kunna anses nödiga till trafiksäkerhetens
främjande eller vägens skyddande.
I 33 § 1 mom. stadgas vidare, att vad som i 23 § är föreskrivet beträffande
annan automobil än omnibus skall äga motsvarande tillämpning å fordon, som
tillkopplas automobil.
Innan jag ingår på gengasnämndens framställning torde jag få erinra om
följande:
1934 års vägtrafiksakkunniga, vilkas förslag ligger till grund för nu gällande
motorfordonsförordning och vägtrafikstadga, föreslogo i fråga örn största tilllåtna
bredden för automobiler en höjning från 210 till 220 centimeter. I flertalet
av de över de vägtrafiksakkunnigas förslag avgivna yttrandena lämnades
förslaget i vad avser fordonsbredden utan erinran. I en del av yttrandena
gjordes emellertid gällande, att en ökning av fordonsbredden vore olämplig
och opåkallad. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordade, att den föreslagna
fordonsbredden borde gälla såvitt avsåge lastbilar endast för vägarna i södra
och mellersta Sverige. Vid anmälan av frågan den 6 mars 1936 anförde dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet, att en mycket stor del av
4
Kungl. Majus proposition nr 99.
landets vägnät innefattade vägar med så ringa bredd, att ett framförande å
desamma av fordon med en bredd av 220 centimeter syntes kunna medföra
allvarliga olägenheter, icke minst från trafiksäkerhetssynpunkt. Såvitt avsåge
lastautomobiler torde, uttalade vidare departementschefen, något berättigat
behov av en dylik ökning knappast kunna anses föreligga. Riksdagen uttalade
icke någon erinran mot det förslag, som Kungl. Majit framlade i anslutning till
departementschefens uttalande.
I sin skrivelse har statens gengasnämnd anfört:
Vid av gengasnämnden hittills anordnade prov med gengasdrivna fordon
har bland annat visat sig, att det, för åstadkommande av en effektiv och ändamålsenlig
montering av gengasaggregat, varit förenat med svårigheter att,
då aggregaten monteras, inskränka bredden å fordonet till i vägtrafikstadgan
23 § 2 mom. föreskrivna maximibredder. Vid monteringen måste nämligen
hänsyn tagas till den brandrisk, som uppstår, därest aggregatet placeras för
nära träkonstruktionen på fordon. Särskilt ha svårigheter i detta avseende
visat sig vid montering av större aggregat på bilar, som varit i övrigt lämpliga
härför. I sprängämnesinspektionens senaste anvisningar har även föreskrivits
vissa anordningar, bland annat exjdosionsskydd, vilka torde komma att medföra
viss ökning av bredden på fordonet. I allmänhet torde en maximibredd
av 215 centimeter få anses tillräcklig, därest mindre, utskjutande delar såsom
beslag och muttrar icke inräknas i denna bredd. I den händelse dessa skulle
inräknas, torde maximibredden böra ökas till 220 centimeter.
Visserligen torde ägare av gengasdrivna fordon kunna hemställa örn dispens
hos vederbörande länsstyrelse i fall, då maximibredden överskridits, men då
det för åstadkommande av en enhetlig tillämpning på detta område torde vara
fördelaktigare, att generella bestämmelser utfärdas, får gengasnämnden hemställa,
att Kungl. Majit måtte vidtaga ändring av bestämmelsen i 23 § 2 mom.
vägtrafikstadgan såtillvida, att antingen högsta tillåtna maximibredden ökas
från 210 till 220 centimeter eller utskjutande smärre delar av gengasaggregatet
jämställas med i andra stycket omförmälda utrustningsdelar, i vilket fall
maximibreddens ökning kan inskränkas till 215 centimeter.
Över framställningen har väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen i utlåtande den
4 december 1939 anfört:
I styrelsens utlåtande den 14 oktober 1935 över av 1934 års vägtrafiksakkunniga
avgivet betänkande med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga
m. m. anförde styrelsen bland annat.
»I 23 § 2 mom. av förslaget stadgas, att ''automobil med större bredd än
220 centimeter må ej framföras å allmän väg, gata eller annan allmän plats i
stad utan särskilt tillstånd’. Häremot synes intet vara att erinra vad beträffar
södra och mellersta Sverige ävensom ifråga örn omnibusar de fyra nordligaste
länen. Vad däremot angår lastautomobiler inom sistnämnda län, synes det
styrelsen, att för dessa bör fastställas en största bredd av 210 centimeter.)''
Sedan styrelsens förenämnda utlåtande avgavs, hava de allmänna vägarna
undergått väsentliga förbättringar, innebärande bland annat breddningar av en
betydande del av vägnätet. Styrelsen anser för sin del, att hinder ur trafiksäkerhetssynpunkt
icke'' längre föreligger mot att generellt öka den enligt
gällande vägtrafikstadga största tillåtna fordonsbredden till 220 centimeter.
Enligt vad styrelsen har sig bekant, har nu gällande bestämmelse för fordonsbredden
å lastautomobiler medfört betydande olägenheter vid byggande
av större lastautomobiler, då denna nämligen motverkar eller försvårar strävan
att för minskande av vägslitningen kunna förse fordonen med dubbla bakringar
av tillräcklig bredd och med lämpligt mellanrum.
5
Kungl. Majus proposition nr 99.
På grund härav och för att tillgodose det av gengasnämnden påvisade behovet
förordar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen därför, att 23 § 2 mom. första
meningen vägtrafikstadgan gives följande lydelse: »Automobil med större
bredd än 220 centimeter må ej framföras å allmän väg, gata eller annan allmän
plats utan särskilt tillstånd».
Gengasnämnden har vidare i skrivelse den 4 januari 1940 hemställt om viss
ändring av 34 § 1 mom. i 1936 års vägtrafikstadga. I nämnda moment stadgas
bland annat följande:
1 mom. Örn till automobil kopplas fordon, må fordonen icke framföras med
högre hastighet än nedan för varje särskilt fall sägs, nämligen där till automobilen
kopplats
a) endast en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger 350 kilogram, med
samma hastighet, som är medgiven för automobilen utan släpvagn;
b) endast en släpvagn, vars totalvikt överstiger 350 kilogram, med högst
35 kilometer i timmen;
c) två eller flera släpvagnar eller endast en släpsläde, med högst 25 kilometer
i timmen; samt
d) annat fordon eller mer än en släpsläde, med högst 15 kilometer i timmen
eller örn fordonet har hjulringar av järn eller annat hårt material, med högst
10 kilometer i timmen.
I sin skrivelse har gengasnämnden till en början framhållit, att sedan
fabrikationen av släpfordon, varå gengasverk monterades för drift av motorfordon,
nu kommit i gång, hade det visat sig, att vikterna å dessa släpfordon i
flera fall komme att bliva av den storleksordning, att motorfordon, till vilka
släpfordon med påmonterade aggregat kopplades, icke komme att få framföras
annat än med den begränsade hastighet, som omförmäldes i 34 § vägtrafikstadgan.
Då det, uttalar nämnden, i väsentlig mån skulle verka hindrande på gengasdriftens
utveckling, örn nämnda bestämmelser fortfarande skulle äga bestånd,
syntes det nämnden angeläget, att vissa lättnader medgåves.
Till belysande av vikterna på de släpfordon, som det vanligen torde komma
att bliva fråga om, har nämnden som exempel meddelat följande uppgifter:
Tillverkare
1. Aktiebolaget Lovén & Co., Stockholm......
2. Aktiebolaget Volvo, Göteborg ...............
3. Aktiebolaget Svenska Järnvägsverkstäderna:
a, »Linköping»-släpvagn ........................
b. typ Volvo
max.
c. » Svedlund nr 6 .................. »
d. » Svedlund nr 7 .................. »
Vikt
kg-
Anm.
600
inkl. gengasverk m. m.
95,5
» gengasverk.
250
exkl. gengasverk men
med låda för 4 lil kol +
1 res. hjul och koppb an- ordning.
600
inkl. gengasverk, reserv- bränsleförråd och full
bränslebehållare.
700
full bränslebehållare.
950
» »
6
Kungl. Majus proposition nr 99.
I anslutning härtill anför gengasnämnden, att därest Kungl. Maj:t skulle
finna vissa lättnader påkallade, det syntes nämnden lämpligast, att dessa lättnader
sattes i relation till motor- och släpfordonets inbördes viktförhållande.
Därvid borde förslagsvis medgivas rätt för förare av motorfordon att framföra
detta med samma hastighet, som örn släpfordon icke vore tillkopplat, under
förutsättning att släpfordonets vikt icke överstege Vs av motorfordonets totalvikt,
dock högst 1,000 kilogram.
Gengasnämnden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte,
att sådan ändring av 34 § vägtrafikstadgan åstadkommes, att motorfordon med
tillkopplat släpfordon, vars vikt understiger Vo av motorfordonets totalvikt,
dock högst 1,000 kilogram, må få framföras utan annan hastighetsinskränkning
än vad som framgår av 24 § vägtrafikstadgan.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har efter inhämtande av yttrande av
automobilbesiktningsmännens förening avgivit utlåtande i ärendet den 20
januari 1940.
Automobilbesiktningsmännens förening har i sitt yttrande till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anfört:
Släpsläde lämnas i det följande helt åsido, då enligt föreningens erfarenheter
dylika släpfordon icke lämpa sig för högre farter särskilt för deras
benägenhet att slänga i sidled.
Vid bestämmandet av den tyngd en bil må kunna få draga i form av släpvagn,
måste ur trafiksäkerhetshänsyn tvenne synpunkter beaktas. Den första
är möjligheten att bromsa det genom tillkoppling av släpvagn uppkommande
tåget och den andra hänsynen till de svängningar släpfordonet kan råka i.
Vad beträffar den första synpunkten kan tillräcklig trafiksäkerhet nås på
huvudsakligen två sätt. Det första är att förse samtliga släpvagnshjul med
bromsar, manövrerbara i samband med den dragande bilens fotbroms och
av samma effektivitet som denna. Det andra sättet är att avpassa släpvagnens
vikt i förhållande till den dragande bilens förhandenvarande tyngd och beroende
på detta nedbringa hastigheten i lämplig proportion för att ernå
godtagbara bromssträckor med tillkopplad obromsad släpvagn.
Under förutsättning av att kopplingsanordningarna äro väl gjorda och
passa väl ihop, uppstå i allmänhet inga större slängningar av släpvagnen
vid farter upptill cirka 40 kilometer i timmen. Vid högre farter ökas benägenheten
hos släpvagnen att slänga och detta mera ju mer kopplingarna glappa
och hastigheten ökas. Sådana slängningar kunna bliva farliga, dels för att
släpvagnen kan svänga ut i körbanan mot andra fordon eller i diket, dels för
att släpvagnen kan kasta den dragande bilens bakhjul, så att styrningen försvåras
eller omöjliggöres. Detta senare riskeras särskilt, örn släpvagnen är
för tung gentemot den dragande bilen.
Ovan angivna synpunkter medföra, då de vägas mot varandra, att örn
en generell bestämmelse skall uppgöras, man icke kan utgå från den dragande
bilens totalvikt, bland annat därför att sådan vikt ej finnes fastställd för
personbilar. Så har heller icke skett i nuvarande bestämmelser i vägtrafikstadgans
33 § 2 mom. Att utgå från den förhandenvarande fordonsvikten,
som skett i 33 §, synes i detta sammanhang opraktiskt, då den gjorda framställningen
främst berör gengasaggregat med en totalvikt, som växlar högst
obetydligt. Den förhandenvarande vikten på dragbilen växlar däremot avsevärt
med lasten. Bäst synes därför vara utgå från tjänstevikten, vilken är
konstant. Undersökningar giva vid handen, att totalvikten på släpvagn kan
sättas till V3 av tjänstevikten, utan att trafiksäkerheten åsidosättes. Detta
7
Kungl. Majus proposition nr 99.
skulle exempelvis innebära, att en bil med en tjänstevikt örn 900 kilogram
skulle få draga en släpvagn örn 300 kilogram och en bil om 2,400 kilograms
tjänstevikt en släpvagn örn 800 kilograms totalvikt, vilket torde fylla det
framställda önskemålet. Utöver sagda förhållande mellan bil och släpvagn
kan man icke gå, örn ej fartreduceringar samtidigt skola föreskrivas. En
fartreducering synes dock icke fylla framställda önskemål.
Väg- och vattenhy g gnadsstyr elsen har i sitt utlåtande anfört, att styrelsen
för sin del icke hade något att erinra mot viss ändring av vägtrafikstadgan i
föreslagen riktning. På av automobilbesiktningsmännens förening anförda
skäl ansåge styrelsen, att viktsbegränsningen av släpfordonet borde knytas till
det dragande fordonets tjänstevikt. Styrelsen funne det av föreningen föreslagna
förhållandet Vs vara lämpligt. Enligt styrelsens mening borde dock
ändringen icke avse släpslädar och allenast det fall, att endast en släpvagn
tillkopplades det dragande fordonet, varför bestämmelserna i 34 § 1 mom.
c) och d) vägtrafikstadgan icke borde undergå ändring.
Ur synpunkten att främja en ökad användning av gengasdrivna automobiler är Departementsen
ökning av den största tillåtna bredden av motorfordon av betydelse. Enligt chefen.
vad gengasnämnden framhållit i sin framställning örn en ökning av fordonsbredden
lägger nu gällande bestämmelse i ämnet i vissa fall hinder i vägen
för en ändamålsenlig montering av större gengasaggregat å automobiler, som
i övrigt äro för ändamålet lämpliga. Vidare kan anföras, att en större fordonsbredd
medför ökade möjligheter att förse fordonen med dubbla bakringar av
tillräcklig bredd och med lämpligt mellanrum, vilket ur synpunkten att minska
vägslitningen är av betydelse. Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit
i sitt utlåtande över nu ifrågavarande spörsmål hava de allmänna vägarna
under de senare åren undergått väsentliga förbättringar, innebärande bland
annat breddning av en betydande del av vägnätet. De skäl, som tidigare talat
för att framgå med en viss försiktighet i vad avser att öka den normalt tillåtna
största bredden å automobiler, torde därför numera icke vara lika vägande
som förut. Av nu anförda skäl anser jag mig böra tillstyrka gengasnämndens
framställning örn en ökning av den största tillåtna bredden för automobil
från 210 till 220 centimeter. Skulle denna ökade fordonsbredd befinnas i
vissa delar av landet på grund av vägarnas och gatornas ringa bredd medföra
fara ur trafiksäkerhetssynpunkt, torde det få ankomma på vederbörande myndighet
att med stöd av 12 § vägtrafikstadgan utfärda inskränkande bestämmelser.
Såsom jag förut erinrat örn medför enligt nu gällande bestämmelser
koppling till automobil av en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger 350 kilogram,
icke någon inskränkning av den eljest för automobilen stadgade hastigheten.
Överstiger släpvagnens totalvikt 350 kilogram, må däremot fordonskombinationen
icke framföras med högre hastighet än 35 kilometer i timmen.
Enligt vad gengasnämnden meddelat i sin framställning den 4 januari 1940
överstiger i åtskilliga fall sammanlagda vikten av en släpvagn och därå
monterat gengasaggregat 350 kilogram. I dessa fall är sålunda den högsta
8
Kungl. Majus proposition nr 99.
tillåtna hastigheten för fordonen endast 35 kilometer i timmen. Det torde
ligga i sakens natur, att åtskilliga fordonsägare, som eljest skulle övergå till
att driva sitt fordon med gengas, finna den omständigheten, att fordonen endast
må framföras med en så starkt begränsad hastighet, innebära en sådan
olägenhet, att de avstå från tanken på en övergång till gengasdrift. I likhet
med gengasnämnden finner jag det vara av stor betydelse, att särskilt
under nu rådande förhållanden motorfordon drivas med generatorgas, då
så ur teknisk synpunkt är försvarligt. Med hänsyn till nu anförda förhållanden
och då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom automobilbesiktningsmännens
förening förklarat sig kunna tillstyrka en uppmjukning
av nu förevarande hastighetsbestämmelse anser jag mig icke böra motsätta
mig en sådan ändring av 34 § vägtrafikstadgan, att gengasnämndens önskemål
tillgodoses. I anslutning till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit
förordar jag, att hastighetsinskränkningen göres beroende av förhållandet
mellan det dragande fordonets tjänstevikt och släpfordonets totalvikt. Därest
den senare icke överstiger en tredjedel av dragautomobilens tjänstevikt, skulle
någon särskild, av fordonskombinationen beroende hastighetsinskränkning
icke gälla. Skulle däremot släpfordonets totalvikt överstiga en tredjedel av det
dragande fordonets tjänstevikt, skulle den högsta tillåtna hastigheten utgöra
35 kilometer i timmen. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att vad jag
nu förordat givetvis icke medför någon ändring av den allmänna bestämmelsen,
att vid framförande av automobil hastigheten städse skall anpassas efter vad
behörig hänsyn till andra vägfarande och till trafiksäkerheten kräver och
nödig försiktighet bjuder.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom kommunikationsdepartementet
utarbetats förslag till förordning örn ändrad lydelse av 23 §
2 mom. och 34 § 1 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562).
Förslaget torde böra underställas riksdagen för yttrande.
Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte besluta
att inhämta riksdagens yttrande över här ifrågavarande förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 23 § 2 mom. och 34 § 1 mom.
vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562).
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen lämna bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Carl-Adam von Schéele.
Stockholm 3940. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1940:188 Skrivelse till Konungen i anledning av framställningar angående ersättning till vissa personer i anledning av sjukdom eller kroppsskada, ådragen under militärtj s. 2 i texten
- 2LU 1940:20 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående förordning om ändrad lydelse av 23 § 2 inom. och 34 § 1 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 19 s. 1 i texten