Sök i Ratio Lex

Angående upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m. m

1941-03-07 · 41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:156, Angående upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

1

Nr 156.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående upplåtelse åt

lappar av lägenheter å kronomark m. m.; given

Stockholms slott den 7 mars 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

7 mars 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp,

fråga om ändrade grunder för upplåtelse åt lappar av lägenheter

å kronomark samt anför härvid följande:

Inledning.

Jämlikt Kungl. Majlis bemyndigande den 28 april 1939 tillkallade jag

samma dag expeditionschefen E. Falk att inom departementet verkställa

överarbetning av 1930 års lapputrednings betänkande (stat. off. utr. 1936:

23) ävensom den utredning i övrigt rörande lappväsendet, som sammanMliang

till riksdagens protokoll 1941. 1 saini. Nr 156.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

hängde med i betänkandet omhandlade spörsmål. Med stöd av samma bemyndigande

förordnades därjämte den 27 juni 1939 ledamöterna av riksdagens

andra kammare O. W. Lövgren i Boden och U. R. Jacobson i Vilhelmina

samt t. f. lappfogden K. E. Kangas i Luleå, jordbrukskonsulenten

W. L. Wanhainen i Luleå, kyrkoherden G. L. Park i Stensele och lappmannen

P. L. Andersson-Juuso i Luokta lappby att såsom särskilda experter

med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet. Efter det expeditionschefen

Falk avlidit, anmodade jag den 14 december 1939 generaldirektören

L. Berglöf att såsom sakkunnig inom departementet fullfölja ifrågavarande

utredning.

1930 års lapputredning omhänderhades på grund av Kungl. Maj:ts

beslut den 30 maj 1930 av länsstyrelsen i Norrbottens län jämte vissa

särskilt tillkallade personer och avsåg undersökning av de åtgärder, som

borde vidtagas för avhjälpande av de inom vissa delar av lappmarken i

nämnda län yppade missförhållandena, samt rörande de kostnader, som därav

kunde föranledas. Utredningen, som i det följande benämnes Norrbottensutredningen,

avgav den 29 december 1935 betänkande i ämnet. Samtidigt

med att Kungl. Maj:l gav berörda uppdrag åt länsstyrelsen i Norrbottens

län, anbefalldes länsstyrelserna i Västerbottens och Jämtlands län

var för sig att i erforderlig omfattning verkställa utredning angående de åtgärder,

som för överskådlig tid kunde behöva vidtagas till renskötselns ändamålsenliga

bedrivande i vederbörande län, och rörande de kostnader, som

därav föranleddes. Med anledning liärav har av länsstyrelsen i Västerbottens

län avgivits två särskilda den 26 maj 1939 dagtecknade utlåtanden (Västerbottensutredningen).

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som av Kungl. Maj:t

bemyndigats tillkalla särskild sakkunnig att deltaga i länsstyrelsens utredning,

har i skrivelse den 15 juni 1940 framlagt resultatet av sitt arbete

(Jämtlandsutredningen). I de nämnda utredningarna avhandlas en mångfald

frågor, av vilka de renskötande lapparna och deras näring äro beroende,

ävensom förutvarande renskötande lappars förhållanden. Bland de

spörsmål, vari förslag framläggas, må nämnas lappadministrationen, ordningen

för renskötselns bedrivande, anläggningar till underlättande av renskötseln

samt åtgärder för lappars bosättning och för lindrande av motsättningar

mellan bofasta och lappar.

Den senast tillkallade utredningsmannen har ansett, att det skulle draga

allt för långt ut på tiden att vid den anbefallda överarbetningen samtidigt

upptaga till behandling alla de omfattande frågor, som berörts i nämnda utredningar.

Utredningsmannen har därför avsett att framlägga förslag rörande

olika huvudspörsmål var för sig. Såsom första fråga har han upptagit

spörsmålet om den lapska bosättningen och den 27 november 1940 avgivit

betänkande angående lägenhetsupplåtelser åt lappar, som lämnat renskötseln

(stat. off. utr. 1940: 37). Över betänkandet ha yttranden avgivits av statskontoret,

riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

egnahemsstyrelsen samt länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län. Vid domänstyrelsens utlåtande funnos fo
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

3

gade yttranden från överjägmästarna i övre Norrbottens, Nedre Norrbottens,

Skellefteå, Umeå, Mellersta Norrlands och Gävle-Dala distrikt, varjämte

egnahemsstyrelsen låtit höra egnahemsnämnderna i Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län. Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län ha

inhämtat yttranden från vederbörande lappfogdar. Vidare ha representanter

för lappbyarna i riket givits tillfälle att yttra sig över förslaget vid ett i

Arvidsjaur i december 1940 hållet möte.

Jag anhåller nu att få för Kungl. Maj:t anmäla frågan om ändrade grunder

för upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark.

Gällande bestämmelser m. m.

Gällande bestämmelser rörande grunder för upplåtelse åt lappar av lägenheter

å kronomark finnas upptagna i kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 314).

I kungörelsen förutsättes, att genom Kungl. Maj:ts föranstaltande skall å

kronan tillhörigt område inom lappmarkerna samt å renbetesfjällen avsättas

mark för upplåtelser åt lappar av dels jordbrukslågenheter och dels

bostadslägenheter. Upplåtelse av mark ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen

ombesörjes av länsstyrelsen och beträffande annan mark av domänstyrelsen

efter samråd med länsstyrelsen.

Vid upplåtelserna skola föreskrifterna i kungörelsen lända till efterrättelse,

men den myndighet, som verkställer upplåtelse, äger bestämma

de ytterligare villkor, som kunna vara erforderliga. Överinseendet över

upplåten lägenhet tillkommer samma myndighet. De genom upplåtelser av

mark ovan odlingsgränsen och å renbetsfjällen inflytande medlen skola användas

till förmån för lapparna. Dessa medel tillföras därför länens lappfonder.

I fråga om upplåtelse av jordbrukslågenheter föreskrives i kungörelsen i

huvudsak följande.

Dylik lägenhet bör ha den storlek, som med hänsyn till förhållandena

i varje särskilt fall prövas lämplig. Upplåtelse av sådan lägenhet må endast

ske åt lapp, som enligt lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige äger rätt till renskötsel men icke är i

tillfälle att utöva denna näring. Det torde i detta sammanhang böra nämnas,

att rätt att driva renskötsel jämlikt nämnda lag i huvudsak tillkommer

den, som är av lapsk härkomst, så framt hans fader eller moder eller någon

av dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt

däri eller ock länsstyrelsen medgiver honom rätt därtill. Rätt tili renskötsel

tillkommer även kvinna, som är eller varit gift med man med dylik

rätt. Enligt kungörelsen må vidare upplåtelse av jordbrukslägenhet ske endast

till den, som äger förutsättningar att driva ett mindre jordbruk. Lägenhet

må ej upplåtas till den, som redan äger fast egendom av den storlek,

att därå kan födas en familj. Ej heller får samma person erhålla mera än

en lägenhet. Arrendetiden skall utgöra 50 år med rätt för arrendatorn att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

— så framt han förhållit sig väl — erhålla ny upplåtelse för lika lång tid

på de då fastställda villkoren. Därvid skall iakttagas, att dessa väl må med

hänsyn till tidsförhållandena förändras men ej göras väsentligen mera betungande

för arrendatorn än de förutvarande. Om arrendatorn dör under

arrendetiden och efterlämnar änka, skall hon vara berättigad att övertaga

arrendet för återstående tiden. Vill hon ej inträda som arrendator, må arrendet

övertagas av bröstarvinge, som befinnes vara lämplig därtill. Om sådan

arvinge ej finnes, får arrendet överlåtas å lapp, som enligt vad nyss

nämnts kan vara behörig att antagas till arrendator.

I upplåtelsekontraktet skola intagas bestämmelser rörande arrendatorns

skyldighet att bebygga och uppodla lägenheten. Arrendatorn äger rätt att av

allmänna medel utan återbetalningsskyldighet erhålla byggnadshjälp med

högst 2,000 kronor ävensom odlingshjälp med högst 500 kronor. Dessa bidrag,

som utgå ur lappfonderna och bestämmas med hänsyn till de föreliggande

omständigheterna, utbetalas i mån av arbetets fortgång. Under 15

år från första upplåtelsen skall arrendatorn åtnjuta frihet från utlagor och

onera för lägenheten. Därefter skall han erlägga årligt arrende, som fastställes

vid upplåtelsen.

I kontraktet skall arrendatorn berättigas att i viss ordning å närmaste

kronomark i trakten erhålla virke till byggnader ävensom erforderligt

bränsle samt stängsel-, hässje- och slöjdvirke m. m. Såvitt möjligt bör upplåtelsen

jämväl innefatta rätt att jaga och fiska inom visst bestämt område.

Därjämte skall arrendatorn å anvisat område av kronans mark äga erhålla

bete för å lägenheten vinterfödda kreatur.

Det skall ankomma å arrendatorn att hålla åbyggnaderna brandförsäkrade

med rätt för kronan att vid inträffande brandskada uppbära brandskadeersättningen,

vilken skall tillhandahållas arrendatorn i den mån så

erfordras för nybyggnaden. Vidare åligger det arrendatorn att tillse, att

icke genom hans åtgöranden intrång eller svårigheter i något avseende beredas

de renskötande lapparna vid utövning av deras renskötsel eller tillgodogörande

av andra dem tillkommande förmåner. På grund därav får

han ej avstänga de för bränsletäkt och bete anvisade områdena. Han är

ansvarig för att ej heller andra personer, som vistas å lägenheten, göra sig

skyldiga till åtgärder, som lända lapparna till förfång. Felar arrendatorn

mot vad sålunda föreskrivits, kan han skiljas från arrendet. För skada, som

förorsakas av renarna, är arrendatorn icke berättigad till ersättning utan så

är att den, vilken vården örn renarna ålegat, orsakat skadan i syfte att tillskynda

arrendatorn förlust. När en jordbrukslägenhet avträdes, äger avträdaren

ej rätt till ersättning för därå nedlagda kostnader i vidare mån

än den myndighet, som meddelat upplåtelsen, prövar skäligt.

Vidkommande bostadslägenheterna stadgas i kungörelsen, att dylik lägenhet

endast må upplåtas åt lapp, som förut drivit renskötsel eller biträtt i sådan

näring men till följd av minskad arbetsförmåga upphört därmed. Den,

som uppenbarligen skulle komma att sakna medel till sitt livsuppehälle, kan

icke ifrågakomma till erhållande av någon lägenhet. Upplåtelse får ej ske

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

5

för längre tid än innehavarens och hans hustrus livstid. Rörande lägenhetens

bebyggande genom innehavarens försorg skola givas föreskrifter i upplåtelsekontraktet.

Av det allmänna äger innehavaren utan återbetalningsskyidighet

erhålla byggnadshjelp med högst 700 kronor. Någon lega utgår

ej vid lägenhetens första upplåtande. Först när en lägenhet ånyo upplåtes,

kan en billig avgift fastställas för dess nyttjande.

Å kronomark invid lägenheten skall innehavaren äga rätt att i viss ordning

taga nödigt bränsle och slöjdvirke ävensom erforderligt virke till de

byggnader, som skola uppföras, samt till stängsel och hässjor. Såvitt möjligt

bör upplåtelsen även innefatta rätt till jakt och fiske inom visst bestämt

område å angränsande kronomark. Innehavaren kan vidare medgivas rätt

att å kronans mark beta kreatur till i upplåtelsekontraktet bestämt antal

samt, i den mån så prövas kunna ske utan förfång för de renskötande lapparna,

avbärga slåtteräng.

Beträffande lägenhetsinnehavarens ställning till de renskötande lapparna

och deras näring samt hans skyldighet att själv svara för skador, som av

renarna kunna förorsakas å lägenheten, gälla samma bestämmelser som i

fråga om innehavare av jordbrukslägenhet. Vid upphörandet av nyttjanderätten

skall lägenheten i befintligt skick tillfalla kronan utan ersättning för

därå nedlagda kostnader i vidare mån än som prövas skäligt.

Utredningsmannen har i sitt betänkande lämnat uppgifter rörande de upplåtelser,

som ägt rum i anslutning till 1928 års kungörelse. Det framgår att

Kungl. Maj:t låtit för upplåtelser åt lappar avsätta dels hemmanen Kurravaara

nr 5, 6 och 7 i Jukkasjärvi socken och dels vissa områden inom Gällivare,

Jokkmokks, Arjeplogs, Arvidsjaurs och Malå socknar. Vidare inhämtas

att fem lägenheter upplåtits å hemmanen Kurravaara och fyra å vissa

av de övriga för ändamålet avsatta områdena. I betänkandet har jämväl

intagits en redogörelse dels för Norrbottens-, Västerbottens- och Jämtlandsutredningarnas

förslag till åtgärder från statens sida för att förhjälpa lappar,

som lämnat renskötseln, lill utkomst inom jordbruksnäringen och dels

för vissa andra framställningar om ändring i gällande bestämmelser beträffande

lägenhetsupplåtelser åt lappar. Jag tillåter mig att härutinnan

hänvisa till betänkandet (sid. 14—32).

Utredningsmannens förslag och yttrandena däröver.

Översikt över förslaget.

Utredningsmannens förslag, som i stort sett ansluter sig till det av Norrbottensutredningen

framlagda, innebär i huvudsak följande.

Kungl. Maj:t skall erhålla befogenhet alt inom Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län å kronan tillhörig eller för ändamålet förviirvad mark

avsätta områden för upplåtelse under nyttjanderätt av jordbruks- och bo
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

stadslägenheter åt lappar. Därvid skall iakttagas att sådan mark ej tages i

anspråk, där lägenhetsupplåtelserna kunna lända de renskötande lapparna

till förfång. Verksamheten med anskaffande av lämplig mark och upplåtelse

av lägenheter å densamma skall omhänderhavas av den statliga egnahemsorganisationen.

Jordbrukslägenheterna skola endast få upplåtas till de lappar, som enligt

renbeteslagen äga rätt till renskötsel men icke äro i tillfälle att utöva denna

näring. Någon upplåtelse av dylika lägenheter skall ej få ske, om därigenom

skulle föranledas, att nödig arbetskraft komme att saknas inom renskötseln

eller renbetesmarker lämnas outnyttjade. Vid upplåtandet av jordbrukslägenheter

skall till varje lägenhet i regel läggas odlingsbar mark till

så stor areal, att innehavaren och hans familj kunna, sedan lägenheten blivit

uppodlad, erhålla sin huvudsakliga utkomst av jordbruket å lägenheten.

Det skall ankomma å egnaliemsorganen att i viss omfattning iordningställa

jordbrukslägenheterna. Vid tillträdet skall nämligen så stor del av odlingsmarken

å varje lägenhet vara iordningställd, att två kor omedelbart kunna

födas å lägenheten och potatis odlas för husbehovet. Lägenheten skall även

vara försedd med nödiga byggnader och övriga för jordbrukets drift erforderliga

anläggningar. Det allmännas kostnader för iordningställandet av en

jordbrukslägenhet i den omfattning nu nämnts beräknas komma att uppgå

till i genomsnitt 11,000 kronor. Arrendatorn skall själv uppodla den övriga

till lägenheten hörande odlingsmarken. Härvid skall arrendatorn tilldelas

vissa odlingsbidrag, som föreslås skola kunna utgå med högre belopp än

de, med vilka staten i allmänhet bidrager vid utförandet av nyodlingsföretag.

I samband med upplåtelsen skall lån kunna beviljas arrendatorn med

belopp, som prövas oundgängligen erforderligt för anskaffande av nödiga

jordbruksinventarier, utsäde och dylikt. Lånet, som ej får överstiga 1,500

kronor, skall utlämnas från en nyinrättad fond, benämnd inventarielånefonden

för lappar. Arrendatorn skall under vissa förutsättningar få med äganderätt

inlösa den av honom brukade lägenheten, när han innehaft den under

tjugu år i följd.

Bostadslägenheterna skola upplåtas på i huvudsak samma villkor, som

gälla enligt 1928 års grunder. Det skall alltså ankomma å innehavaren att

själv bebygga en dylik lägenhet. Bidraget av allmänna medel till byggnadernas

uppförande föreslås dock skola höjas från högst 700 kronor till högst

2,000 kronor.

Utredningsmannen har beräknat, att under de närmaste fem åren 35 jordbrukslägenheter

behöva iordningställas och utarrenderas samt något 10-tal

bostadslägenheter upplåtas. De markområden, som avsättas för lägenhelsupplåtelser

åt lappar, skola ingå i en nyinrättad fond, benämnd lapplägenhetsfonden.

Enligt förslaget skall ett belopp av 450,000 kronor anvisas till

sistnämna fond samt ett belopp av 50,000 kronor till den föreslagna inventarielånefonden.

De för ändamålet erforderliga medlen ha ansetts kunna

erhållas från jämtländska renbetesfjällens skogsfond.

För att möjliggöra för unga lappar, som önska övergå till jordbruksnä
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

7

ringen, att erhålla utbildning vid jordbruksgårdar samt lantmanna- och lanthushållsskolor

föreslås, att medel härför skola ställas till förfogande ur länens

lappfonder.

Efter denna kortfattade översikt över utredningsmannens förslag torde jag

få ingå på en närmare redogörelse för förslaget ävensom för motiveringen

till detsamma.

Utredningsmannens motivering.

Utredningsmannen har i motiveringen till sitt förslag inledningsvis framlagt

vissa allmänna synpunkter på den lapska bosättningsfrågan och dess

nuvarande läge. Härvid har utredningsmannen framhållit vissa brister i de

åtgärder, som hittills vidtagits till underlättande av lapparnas bosättning.

Härutinnan har utredningsmannen — efter att ha framhållit att endast

några få upplåtelser av lägenheter enligt 1928 års kungörelse kommit till

stånd — anfört i huvudsak följande.

Lapparnas talesmän synas ha haft den uppfattningen, att vad av statsmakterna

dittills åtgjorts icke vore att betrakta såsom sista ordet i frågan.

Kort tid efter det 1928 års bestämmelser gåvos, föranstaltade Kungl. Majit

om de nu föreliggande utredningarna i lappfrågan, vari jämväl det invecklade

spörsmålet om lapsk bosättning upptagits till behandling. Medan dessa

utredningar pågått, ha lapparna själva, bland annat vid ett möte i Arvidsjaur

år 1937, dryftat hithörande frågor. Det är antagligt, att det i avbidaii på

väntade förbättringar i villkoren fått anstå med ansökningar om upplåtelse

av lägenheter enligt de för närvarande gällande reglerna. Erinras må tillika

att enligt dessa regler lägenheterna skola förläggas å obruten kronomark,

vars uppodlande helt skall ombesörjas av innehavaren. Anläggande av nya

jordbruk inom de karga trakter, som hittills anvisats för ändamålet, torde

medföra så tungt arbete och så avsevärda ekonomiska påfrestningar, att lappen

mången gång torde stått tveksam rörande möjligheten för honom att gå

i land med nybyggesverksamhet därstädes. Det torde krävas starkare ekonomiskt

stöd från det allmännas sida än vad 1928 års författning erbjuder

för att lapparna skola påbörja sådana kolonisationsföretag, som avses i författningen.

Vid upplåtelse av jordbrukskolonaten å hemmanen Kurravaara

har biståndet åt kolonisterna måst utsträckas väsentligt längre än man tidigare

tänkt sig. Beträffande de för upplåtelser av lägenheter åt lappar hittills

anvisade områdena må vidare anmärkas, att åtskilliga av dem icke varit

lämpliga för jordbruk.

Det må sålunda vara i viss mån förklarligt, att någon större efterfrågan

på jordbrukslägenhet er icke funnits bland lapparna. Egendomligare synes

däremot att icke flera upplåtelser av bostadslägenheter ägt rum enligt 1928

års grunder. En av anledningarna härtill kan vara, att denna upplåtelseform

icke blivit tillräckligt känd. Men även härvidlag torde man kunna säga, att

det bidrag, som av allmänna medel utgår till bebyggandet av lägenheterna,

är för lågt för att utgöra en effektiv hjälp lill grundläggande av ett dylikt

hem.

En jämförelse med vissa andra former för upplåtelser av lägenheter å

kronomark utvisar även, enligt utredningsmannens mening, att de förmåner,

som äro förenade med dylika upplåtelser, ehuru i vissa fall fördelaktigare

än de för lapparna gällande, icke äro tillräckliga. Utredningsmannen har

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ej heller ansett möjligt för lapparna att med hjälp av egnahemslån förvärva

egna fastigheter. Den hjälp som därvid erbjudes är icke heller tillfyllest.

Beträffande övriga synpunkter, som av utredningsmannen anförts i detta

sammanhang, hänvisas till betänkandet (sid. 33—43).

Upplåtelseform.

Såsom förut nämnts har utredningsmannen förordat, att lägenheterna

skola upplåtas under nyttjanderätt samt att jordbrukslägenheterna skola få

av innehavarna inlösas med äganderätt. Härom har i betänkandet framhållits

i huvudsak:

Vid övervägande av den form, i vilken åtgärderna för överförande i jordbruksnäringen

av lappar böra iklädas, synes man till en början böra välja

arrendeformen. Under arrendetiden torde lappnybyggaren och hans familj

kunna leva sig in i den förändrade miljö och tankevärld, som det bofasta

levnadssättet medför. Arrendetiden lämnar lappen även tillfälle att pröva

sina krafter som självständig jordbrukare utan att samtidigt tvinga honom

att påtaga sig ett alltför tyngande ekonomiskt ansvar. Han kommer att sitta

tryggare, om staten tills vidare kvarstår såsom ägare än om han själv omedelbart

övertager lägenheten med äganderätt och därvid måste skuldsätta

sig till avsevärt belopp. För det allmänna torde de ekonomiska riskerna bliva

mindre vid användandet av arrendeformen än vid omedelbar upplåtelse

med äganderätt.

Den lapske nybyggaren torde emellertid, när han behärskar sitt nya yrke,

böra givas i huvudsak samma ställning som andra kolonister å kronans jord.

Han bör därför få möjlighet att genom inlösen med äganderätt övertaga den

brukade lägenheten. En dylik lösningsrätt överensstämmer med upplåtelsens

syfte att bereda lappen tillfälle att försörja sig såsom självständig jordbrukare.

Vetskapen örn att han kan få förvärva lägenheten med äganderätt

torde även sporra hans intresse för arbetet med jordbruket.

Vad bostadslägenheterna beträffar torde de, i enlighet med vad som för

närvarande gäller, böra upplåtas under nyttjanderätt. Upplåtelsetiden torde

böra avse innehavarens och hans hustrus livstid. Någon anledning att medgiva

innehavaren rätt till inlösen av dylik lägenhet torde icke finnas. När

upplåtelsetiden gått till ända, torde lägenheten ånyo böra upplåtas till lapp,

som nödgats lämna renskötseln.

Upplåtelsemyndighet.

Den föreslagna verksamheten bör enligt utredningsmannens mening handhavas

av de statliga egnahemsorganen såsom de på förevarande område mest

sakkunniga. Rörande denna fråga har yttrats bland annat:

Lämpligaste organet för handhavandet av det allmännas verksamhet för

upplåtande av jordbruks- och bostadslägenheter åt lappar synes vara den

nybildade statliga egnahemsorganisationen eller alltså egnahemsstyrelsen

jämte de därunder lydande egnahemsnämnderna och egnahemsombuden i

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Enhetlighet i högsta ledningen

och speciell sakkunskap vid lägenheternas bildande och iordningställande

äro av största betydelse för utvinnande av bästa resultat av kolonisationsverksamheten.

Med hänsyn till de särskilda förhållanden, varunder ifråga
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

9

varande kolonisation har att framväxa, måste dock egnahemsorganen nära

samverka med länsstyrelserna i de tre länen och lappadministrationen därstädes.

Egnahemsstyrelsen bör sålunda i ärenden av större vikt eller när så

eljest påkallas inhämta yttrande från vederbörande länsstyrelse.

Å egnahemsstyrelsen torde det böra ankomma att ntöva ledningen och

kontrollen över verksamheten ävensom överinseendet över de upplåtna lägenheterna.

Styrelsen bör jämväl ha att draga försorg örn att för ifrågavarande

ändamål lämplig mark kan ställas till förfogande. Därvid höra givetvis

renskötselns intressen noga beaktas.

Egnahemsnämnderna torde böra avgiva förslag med avseende å den mark,

som lämpligen bör avsättas för upplåtelse åt lappar, och i övrigt biträda

egnahemsstyrelsen vid jordanskaffningsverksamheten. Vederbörande nämnd

torde vidare böra handha den närmaste uppsikten och förvaltningen av de

lägenheter, som utläggas och iordningställas, samt besluta om deras upplåtande.

Det synes vidare vara mest ändamålsenligt, att nämnden gentemot

nyttjanderättshavaren handhar alla uppgifter, som över huvud ankomma å

jordägaren. Sedan en arrendator tillträtt sin lägenhet, hör egnahemsnämnden

sålunda med uppmärksamhet följa hans skötsel av jordbruket och handhavande

av de till lägenheten hörande byggnaderna och anläggningarna.

Nämnden torde härvid lämna arrendatorn de råd och anvisningar, som kunna

finnas nödiga för företagets genomförande. Vid handläggning av frågor

örn upplåtelse och inlösen av lägenheter samt därmed sammanhängande

ärenden torde lappfogden i den ort, där respektive lägenhet är belägen, böra

såsom ledamot ingå i egnahemsnämnden.

Med hänsyn till att kolonisationsverksamheten förväntades komma att erhålla

en jämförelsevis blygsam omfattning, har utredningsmannen ansett, att

någon ökning av egnahemsorganens arbetskrafter eller avlöningsanslag åtminstone

tills vidare icke behövde ifrågakomma. Erfarenheten finge sedermera

utvisa, huruvida egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna bleve i

någon högre grad betungade av de nya arbetsuppgifterna.

Jordanskaffningen.

Utredningsmannen har utgått från att kronan redan tillhörig jord borde

tagas i anspråk för de ifrågavarande lägenheterna. Därjämte borde emellertid

lämpligt belägen mark i enskild ägo söka förvärvas. Beträffande jordanskaffningen

har i betänkandet yttrats bland annat följande.

För anskaffande av erforderlig mark för lägenheterna torde höra tagas

i anspråk kronan tillhörig jord. Därvid synes såväl i domänfonden och jordfonden

ingående jord som mark å renbetesfjällen och de till utvidgning av

dessa inköpta fastigheterna höra ifrågakomma. Örn så befinnes erforderligt

och lämpligen kan ske, torde även mark tillhörig enskilda personer eller bolag

och andra samfälligheter böra inköpas. Skulle med hänsyn till redan

befintlig odling och bebyggelse jordbrukslägenheter kunna iordningställas

på förmånligare villkor å salubjuden jord i annans ägo än statens, torde

dylik jord i första hand böra förvärvas. Men endast sådana områden böra

tagas i anspråk, där förutsättningar för lönande jordbruksdrift verkligen

föreligga. Det torde böra ankomma å Kungl. Majit att efter förslag av egnahemsstyrelsen

besluta, vilka kronan tillhöriga områden som skola avsättas

för ändamålet. Därvid hör givetvis beaktas alt något intrång icke förorsakas

renskötseln. Detta gäller i särskilt hög grad, såvida mark skall tagas i an
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

språk ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen. Likaså bör det ankomma

på Kungl. Majit att på förslag av egnahemsstyrelsen bestämma om förvärv

av fastigheter, som befinnas lämpliga för upplåtelse till lapplägenheter, samt

om fastigheternas reserverande för detta ändamål.

Till egnahemsstyrelsens förvaltning synes i fråga om kronomark, som står

under domänstyrelsens vård, böra överflyttas endast de områden, som äro

avsedda till byggnads- och odlingsändamål. Den för husbehovsvirke, bränsle

och bete erforderliga skogsmarken torde böra stå kvar under domänstyrelsens

förvaltning. Några särskilda lantmäteriförrättningar för avskiljande av

de kronomarker, som tagas i anspråk, torde så länge fråga är allenast om

nyttjanderättsupplåtelser icke vara påkallade. Redan vid odlingsmarkens avsättande

bör emellertid vederbörlig hänsyn tagas till att de lägenheter, som skola

upplåtas, i framtiden kunna tilldelas erforderlig skogsmarksareal, så att när

fråga uppkommer om deras inlösen hinder på denna grund icke möter mot

deras avskiljande till särskilda fastigheter. Överlantmätaren i länet torde

därför alltid böra yttra sig beträffande den föreslagna markens lämplighet

för det avsedda ändamålet.

Endast den mark, som under de närmaste åren kan beräknas komma att

tagas i anspråk för jordbruks- och bostadslägenheter, torde till en början

böra avsättas för ändamålet. I mån av behov få sedermera nya markområden

ställas till förfogande.

Lägenheternas förläggning.

Efter att lia redogjort för de särskilda länsutredningarnas förslag i fråga

om förläggningen av de för lappar avsedda lägenheterna, har utredningsmannen

i stora drag sökt angiva förutsättningarna för på jordbruk baserad

bosättning inom de olika delarna av det vidsträckta område, inom vilket

lapsk bosättning kan tänkas ifrågakomma och som sträcker sig från Jämtlands

läns södra gräns till det omkring 70 mil nordligare belägna Torne

träsk. Härutinnan hänvisas till betänkandet (sid. 46—49).

Utredningsmannen har ansett, att man vid bestämmande av platsen för

kolonatens förläggning i största möjliga mån borde beakta och tillgodose de

blivande kolonisternas egna önskningar. Det vore emellertid ofrånkomligt att,

när det allmänna med avsevärda uppoffringar sökte bereda utkomst för lapparna

i jordbruksnäringen, kolonaten förlädes å sådan plats, som verkligen

erbjöde i klimat och jordmån grundade betingelser för drivande av jordbruk,

vilka kunde löna sig och bliva till effektivt stöd för innehavarnas utkomst.

Kraven på platsen för kolonatens förläggning har utredningsmannen sammanfattat

sålunda:

1) Kolonisationen finge icke förorsaka intrång eller skada för renskötseln.

2) Klimatet i trakten måste erbjuda möjlighet för växtodling.

3) Tillgång på odlingsbar jord borde finnas i sådan utsträckning, att ett

flertal kolonat kunde förläggas i samma trakt.

4) Kolonatens behov av byggnadsvirke och skog för övriga ändamål skulle

kunna utan svårighet tillgodoses.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

11

5) Kolonaten i fjälltrakterna borde, förutom erforderlig odlingsmark, kunna

tilldelas röjningsland och fiskevatten samt nödiga ängar för användning

under första tiden efter upplåtelsen.

6) Kolonisten borde såvitt möjligt kunna erhålla arbetstillfällen vid sidan

av jordbruket.

7) Anordnande av vägar och andra kommunikationsanstalter samt skolgång

m. m. finge icke bereda alltför stora svårigheter och kostnader.

8) Kolonaten borde såvitt möjligt kunna förses med elektrisk ström för belysning

och drivkraft.

Kungl. Maj:t borde enligt utredningsmannens mening erhålla befogenhet

att reservera mark för upplåtelse åt lappar på lämpligt belägna platser inom

hela Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Härom har i betänkandet

yttrats:

I Jämtlands län kunna jordbrukslägenheterna förläggas å renbetesfjällen

och de för utvidgning av dessa inköpta områdena, inom Västerbotten å trakter

såväl ovan som nedan odlingsgränsen inom länets lappmarker, medan

det i Norrbottens län blir nödvändigt att förlägga liuvudparten av den blivande

bosättningen till skogslandet nedanför odlingsgränsen inom lappmarkerna.

Erinras må dock att inom de sydligaste delarna av sistnämnda län

odlingsmark i viss utsträckning även torde förefinnas ovan odlingsgränsen.

Man synes emellertid icke böra begränsa möjligheterna för kolonatens

förläggning till endast lappmarkerna samt renbetesfjällen och de för deras

utvidgning inköpta fastigheterna. Såsom statens egnahemsstyrelse i sitt yttrande

över Norrbottensutredningens förslag framhållit, finnas nedanför lappmarkerna

inom Pajala och Tärendö socknar kronan tillhöriga marker, som

kunna tagas i anspråk för lappkolonisationen. Därjämte torde finnas åtskilliga

odlingsmarker å kronoparkerna i Jämtlands län. Tillämplighetsområdet

för den författning, som reglerar ifrågavarande upplåtelser, synes därför

böra utsträckas att avse de kronan tillhöriga områden inom Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, som särskilt avsättas för ändamålet.

Då emellertid kolonisationsverksamheten för lapparna åtminstone till en

början kunde förväntas huvudsakligen komma att bedrivas inom lappmarkerna

och kronan tillhöriga områden i Jämtlands län, har i betänkandet

lämnats en redogörelse för tillgängliga uppgifter rörande tillgången å odlingsbar

jord inom lappmarkerna och nämnda områden i Jämtlands län. Beträffande

denna redogörelse hänvisas till betänkandet (sid. 50—54).

Behöriga till erhållande av lägenheter.

Enligt utredningsmannens förslag skola jordbrukslägenheterna endast få

upplåtas till sådana lappar, som jämlikt 1928 års renbeteslag äga rätt lill

renskötsel men icke äro i tillfälle att utöva denna näring. Vidkommande

lappens personliga kvalifikationer för att bliva antagen till arrendator har

utredningsmannen anfört:

För att en person skall kunna antagas till arrendator av en jordbrukslägenhet

förutsättes väl i allmänhet, att han genom sin föregående verksamhet

gjort sig förtrogen med skötseln av jordbruk. Även örn man rent

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 156-

principiellt till innehavare av lappkolonat endast borde antaga den, som kan

anses lia förvärvat erforderlig erfarenhet, kan man dock för närvarande icke

uppställa alltför höga fordringar i detta avseende. Många av de förutvarande

nomader, som det gäller att överföra i jordbruksnäringen, torde äga ringa

förtrogenhet med vad till ett jordbruks rätta skötsel hörer. Detta gäller särskilt,

därest man vill söka omhändertaga bland annat de lappar, som slagit

sig ned högt uppe i fjälltrakterna och där söka sig en knapp bärgning. Huvudvikten

lärer i många fall få läggas därå att kolonisternas barn omhändertagas

och utbildas till goda jordbrukare. Möjligheter till jordbruksutbildning,

såväl teoretisk som praktisk, torde böra beredas den å kolonaten uppväxande

ungdomen liksom även den övriga lappungdom, som icke kan

vinna sin utkomst i renskötseln och därför önskar övergå till jordbruksnäringen.

Beträffande lappens personliga kvalifikationer för att bliva antagen

till innehavare av ett kolonat bör emellertid fordras, att han äger förutsättningar

för drivande av ett mindre jordbruk. Ilan bör vara frisk och arbetsför.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för erhållande av

egnahemslån bör även uppställas krav på att lappen är minst 21 år gammal

samt känd för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet. Hänsyn bör

även tagas till om han har hustru och barn, som kunna vara honom behjälpliga

vid lägenhetens skötsel. Egnahemsnämnden, till vilken ansökan

om lägenhetsupplåtelse bör ingivas, har att pröva sökandens lämplighet i

olika hänseenden. Vid denna prövning, som förvisso icke blir lätt, bör vederbörande

lappfogde deltaga såsom ledamot av nämnden. Därvid bör särskild

uppmärksamhet ägnas frågan rörande renskötselförhållandena i orten

och renskötselns behov av arbetskraft. Det bör icke få bliva så, att jordbruksnäringen

äter ut renskötselnäringen. En lapp, som redan äger fast

egendom av den storlek, att han och hans familj kunna erhålla sin huvudsakliga

utkomst av densamma, bör naturligen ej få antagas till arrendator

av en jordbrukslägenhet. Ej heller bör mer än en lägenhet fä upplåtas till en

och samma person.

Utredningsmannen har ansett, att någon anledning icke funnes att göra

ändring i nu gällande bestämmelser i fråga om behörigheten att erhålla

upplåtelse av bostadslägenhet. Dylik lägenhet skulle alltså endast få upplåtas

till sådan lapp, som förut drivit renskötsel eller biträtt i denna näring

men till följd av minskad arbetsförmåga upphört därmed.

Förening av jordbruk och renskötsel.

I 1928 års renbeteslag finnes ingen bestämmelse, som direkt hindrar

lapparna att jämsides med renskötseln driva jordbruk. Under förarbetena

till denna lag var emellertid frågan om renskötsel lämpligen kunde förenas

med jordbruk föremål för olika meningar. Särskilt bland skogslapparna

är det vanligt, att mindre jordbruk drivas jämsides med renskötseln.

Häremot torde några egentliga erinringar icke ha framställts, utan dessa

riktade sig huvudsakligen mot att fjällrenskötsel förenades med jordbruksnäring.

Det torde i detta sammanhang förtjäna nämnas, att enligt 1919 års

konvention med Norge betraktas den lapp, som brukar hemman eller nybygge

eller biträder vid skötseln av sådan fastighet, icke såsom nomadiserande

lapp även om han personligen följer och bevakar sina renar. På grund

därav äger han ej heller betningsrätt för sina renar i Norge.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

13

Utredningsmannen har ansett, att i upplåtelsekontrakten beträffande de

jordbrukslägenheter, varom här är fråga, borde intagas förbehåll därom

att arrendatorn icke finge jämsides med lägenhetens brukande på stadigvarande

sätt driva renskötsel eller biträda däri, såvida icke egnahemsnämnden

lämnade honom tillstånd därtill. Dylikt tillstånd borde endast få lämnas,

om arrendatorn kunde antagas äga förutsättningar att samtidigt med

renskötseln på ett tillfredsställande sätt handha jordbruket, och endast

avse en tid av högst feni år för varje gång. Härom har i betänkandet framhållits

bland annat följande.

Vid bedömandet av frågan huruvida innehavaren av ett lappkolonat jämväl

må bedriva renskötsel, synes viss skillnad böra göras mellan skogsrenskötsel

och fjällrenskötsel. Skogsrenskötseln, varunder i förevarande avseende

synes kunna inbegripas jämväl viss del av den renskötsel, som utövas

inom Jämtlands län, bedrives inom en relativt begränsad trakt. Har lappen

sin lägenhet liggande å eller invid denna, har han lättare att därifrån begiva

sig ut bland renarna. Å andra sidan gives honom tillfälle att under renvaktningen

lättare komma till hemmet. Fjällappen däremot lärer aldrig kunna

erhålla ett jordbruk så beläget, att han därifrån själv kan rationellt och

kontinuerligt övervaka sin renhjord. I och för sig lägga fjällapparnas milslånga

förflyttningar efter årstiderna hinder härför. Även den tid av året, då

renarna ströva inom jämförelsevis begränsade områden, nämligen under

uppehållen å höst- och vårbeteslanden samt å sommarlanden, äro renarna

mycket rörliga och kunna, beroende som de äro av väderleksförhållandena,

företaga snabba förflyttningar. Vid god renvård måste renarna vara under

oavbruten uppsikt. Med hänsyn till att betesmarkerna i stor utsträckning äro

belägna längs gränsen mot Norge och inne i detta land samt även till den

svenska jordbrukande befolkningens intressen är omsorgsfull bevakning av

nöden, så att renarna ej inkomma på områden, där de icke äga uppehålla sig

eller där de kunna förorsaka skadegörelse. I övrigt må framhållas, att liöstoch

vårbeteslanden samt sommarlanden med få undantag icke äro av den

natur med avseende å klimat och jordbeskaffenhet, att verkliga jordbrukslägenheter

kunna förläggas därstädes.

Skall en lösning vinnas på lapparnas bosättningsproblem, måste de, vare

sig fråga är om fjällappar eller skogslappar, erhålla lägenheter, där de

kunna bliva besuttna. Bosättningen måste bygga på lång sikt och söka skapa

definitiva grunder för lappens försörjning. Talrika förefintliga halvmesyrer

både av lapska och andra bosättningar tala sitt varnande språk. Härtill kommer

att, om lappen och hans familj skola kunna hämta sin huvudsakliga

bärgning av lägenheten, denna under åtminstone större delen av året fordrar

hela familjens ihärdiga arbete, och detta så väl vid lägenhetens första mottagande,

då lappen oerfaren står inför en ny levnadsbana, som efter det

odlingsarealerna vuxit ut. Då även fjällrenskötseln å sin sida för att fylla

fordringarna på effektivitet kräver sin man, synas förhållandena själva lägga

hinder i vägen för en uppdelning av arbetskraften mellan de båda helt

skilda yrkena, vilka uppställa så olika kompetensfordringar på sina utövare.

Vad skogsrenskötseln beträffar må det på grund av de olika förhållanden,

under vilka denna bedrives, kunna tänkas att — liksom en lägenhetsinnehavare

på ett vanligt nybygge vissa tider av året söker arbete utom hemmet

-— även lappen såsom kolonist ägnar någon del av sitt arbete åt skötseln

av sina i närheten av lägenheten kringströvande renar. En dylik ordning,

som säkerligen hilt kommer att fördröja utvecklingen av jordbruket

å lägenheten, synes emellertid böra få förekomma endast under första liden

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Muj:ts proposition nr 156.

efter lägenhetens övertagande. Sedan odlingarna vuxit ut mot avsedd storlek,

torde bruket av lägenheten kräva, att större arbetsuppgifter ej påtagas

utanför denna.

Även om man som regel bör utgå från att innehavaren av ett

lappkolonat icke må driva renskötsel, kan det såsom nämnts förekomma

särskilda fall, där hinder ej torde böra läggas mot att kolonisten vid

sidan av lägenhetens skötsel deltager i rennäringen. Det synes böra ankomma

å egnahemsnämnden att efter framställning av lägenhetsinnehavaren

pröva, huruvida han må tillåtas att jämsides med bruket av lägenheten

på stadigvarande sätt driva renskötsel eller biträda däri. Ett dylikt tillstånd

bör icke lämnas med mindre det av verkställd utredning framgår, att

arrendatorn kan antagas äga förutsättning att på ett tillfredsställande sätt

och i enlighet med bestämmelserna i upplåtelsekontraktet handha skötseln

av jordbruket, oaktat han även sysslar med renskötsel. Tillståndet bör vidare

endast lämnas för viss tidsperiod, förslagsvis högst fem år för varje

gång. De ytterligare villkor, som kunna finnas erforderliga, torde det böra

ankomma å egnahemsnämnden att bestämma. Givetvis bör lappfogden även

vid handläggning av sådana ärenden, varom nu är fråga, ingå såsom ledamot

i nämnden. Tillståndet bör kunna av nämnden återkallas, därest arrendatorn

på grund av arbetet med renskötseln icke skulle fullgöra sina skyldigheter

med avseende å lägenheten. Det torde vara självklart att tillståndet förfaller,

örn länsstyrelsen skulle jämlikt renheteslagen förklara arrendatorn förlustig

rätten att vidare vara renskötare.

Antalet erforderliga lägenheter.

Enligt vad utredningsmannen anfört ha lappfogdarna i Norrbottens län

under år 1939 på länsstyrelsens föranstaltande verkställt utredning rörande

bosättnings- och försörjningsförhållandena hos länets lapska befolkning samt

beträffande de ingripanden, som från det allmännas sida kunna vara behövliga

för eventuella missförhållandens undanröjande. Enligt lappfogdarnas uppfattning

skulle redan för närvarande över 100 jordbrukslägenheter och 9

bostadslägenheter behöva upplåtas till lappfamiljer, som lämnat renskötseln.

Från Västerbottens län har uppgivit^ till utredningsmannen, att något 10- tal lägenheter behövde upplåtas till lappar inom länet under de närmaste

åren.

Jämtlandsutredningen har gjort gällande, att inom Jämtlands län funnes

behov av ungefär 10 nya jordbrukskolonat för lappar.

Utredningsmannen har funnit det ytterst vanskligt att ens tillnärmelsevis

bedöma, i vilken utsträckning lägenheter komme att efterfrågas av lapparna.

Av den utav lappfogdarna i Norrbottens län verkställda utredningen framginge

emellertid enligt utredningsmannens mening, att ett betydande antal

lappfamiljer vore i behov av att erhålla lägenheter. Huruvida alla de personer,

som lappfogdarna föreslagit till erhållande av jordbrukslägenheter,

verkligen uppfyllde kraven härför, hade dock icke kunnat undersökas. Utredningsmannen

har hållit före, att under de fem första åren 25 jordbrukslägenheter

behövde iordningställas inom Norrbottens län, 5 inom Västerbottens

län och 5 inom Jämtlands län. Dessutom torde något 10-tal bostadslägenheter

böra upplåtas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 156.

15

Jordbrukslägenheternas omfattning.

Utredningsmannen har förordat, alt till jordbrukslägenheterna som regel

borde läggas så stor odlingsbar markareal, att innehavarna och deras familjer

kunde, sedan lägenheterna blivit uppodlade, erhålla sin huvudsakliga

bärgning av jordbruket. Endast örn stadigvarande arbetstillgång funnes i

orten eller möjlighet gåves till försörjning genom hemslöjd, pälsdjursuppfödning

eller dylikt, borde till lägenheterna få läggas mindre odlingsmark än vad

nu nämnts. Härom har utredningsmannen efter att lia redogjort för de tidigare

utredningarnas uppfattning i frågan anfört följande.

Såsom ett önskemål vid all nykolonisation står givetvis, att innehavaren

av en upplåten jordbrukslägenhet och hans familj skola kunna erhålla sin

fulla bärgning av lägenheten. Dessvärre är detta ett önskemål, som enligt

vad erfarenheten visat är svårt att uppnå. Endast de dugligaste kolonisterna

torde komma så långt. Inom de trakter, där kolonisationsverksamhet för

lapparna skall bedrivas, torde svårigheterna vara än större att framskapa

verkliga familjejordbruk. Ett dylikt jordbruk skulle för övrigt en lappkolonist

i allmänhet icke äga förutsättningar att sköta förr än han vunnit mer

erfarenhet. Den omständigheten, att en långsam utveckling i många fall är att

emotse, bör dock ej hindra att lägenheten utlägges så stor, att ett jordbruk

medgivande besuttenhet kan uppstå. Den risken får tagas, att besutenhet

törhända ej kommer att uppnås inom en närmare framtid. Målet med verksamheten

bör sålunda vara att framskapa jordbruk av den omfattning, att

de kunna utgöra det huvudsakliga underlaget för innehavarnas utkomst.

Man måste emellertid räkna med att lappkolonisten, särskilt under de första

åren, får söka förskaffa sig inkomster genom skogsarbete, fiske eller annan

binäring. I annat fall skulle lian gå sysslolös vissa tider av året. Om vad

sålunda sagts bör vara regel, kan dock icke bortses från de synnerligen växlande

förhållanden som förekomma. Omständigheterna kunna vara sådana,

att stadigvarande sysselsättning är att tillgå utom jordbruket eller att möjlighet

finnes till vinnande av huvudsaklig försörjning genom hemslöjd eller

dylikt. Ä andra sidan kan tillgången på jord vara alltför begränsad för att

medgiva bildandet av ett jordbruk av sådan omfattning, varom nyss nämnts.

1 dylika fall — vilka böra betecknas såsom undantagsfall — må övervägas

i vad mån förutsättningar föreligga för utläggande av ett stödjordbruk.

För att en jordbrukslägenhet inom de trakter, varom här är fråga, skall

kunna sägas i huvudsak utgöra underlag för innehavarens utkomst, torde

det fordras, att å lägenheten, sedan den blivit uppodlad, kunna hållas omkring

6 kor och smådjur samt möjligen häst. Skall detta kunna uppnås,

måste lägenheterna äga en odlingsbar markareal av 8 å 10 hektar. Större

fordringar torde icke skäligen kunna uppställas. Vid utläggande av stödjordbruk

torde böra tillses, att de icke göras allt för små; minst 3 kor böra

kunna födas å lägenheten, när den blivit iordningställd. Arealen bör därför

i allmänhet icke sättas lägre än till 5 hektar. Vid kolonatens bildande torde

örn möjligt tilllses, att till värjo kolonat i framtiden kan läggas ytterligare någon

odlingsmark. Några bestämmelser rörande maximi- och minimiarealcr

ä lägenheterna torde icke behöva upptagas i den blivande författningen i

ämnet. Det lärer kunna förväntas, att egnahemsstyrelsen, som enligt förslaget

skall handha exploateringen av den för lägenheterna avsatta marken,

bestämmer arealen på sådant sätt, som i varje särskilt fall befinnes vara

mest ändamålsenligt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Lägenheternas iordningställande.

Såsom förut framhållits har utredningsmannen ansett det vara nödvändigt

att, då en jordbrukslägenhet förlägges å obruten mark, någon del av

marken iordningställes genom egnahemsorganens försorg så att kolonisten,

vilken oftast torde vara helt obemedlad, redan från tillträdet kan erhålla

något stöd av lägenheten för sin utkomst.

Till motivering härav har framhållits i huvudsak, att erfarenheterna från

annan kolonisationsverksamhet, bland annat från kolonisationen i Kurravaara,

tydligt givit vid handen, att det toge lång tid i anspråk för en obemedlad

och föga erfaren kolonist att bringa nödig areal jord i hävd, även om

jorden vid tillträdet blivit utdikad och de viktigaste odlingsarbetena utförda.

Kolonisten syntes ofta behöva flera år för att få jorden i sådant skick, att den

kunde giva verkligt stöd för familjens underhåll. Därjämte borde beaktas,

att möjligheterna för nybyggare att erhålla inkomster genom körslor eller

annat arbete utanför den egna fastigheten under senare år blivit allt mer

begränsade, då speciella yrkeskårer av arbetare tillkommit för olika arbetsuppgifter.

Det hade därför även för de icke-lapska kolonisterna blivit vanskligare

än förr att nyskapa jordbruk i ödebygderna.

Enligt utredningsmannens mening vore det ofrånkomligt att så stor areal

uppodlades och bringades färdig till skörd eller röjdes, att kolonisten redan

från början kunde hålla åtminstone 2 kor. Därjämte borde han ha tillgång

till åkerareal för odling av potatis till husbehovet. Då det vöre fråga om fastmarkskolonat,

vilket särskilt torde bliva fallet inom Jämtlands och Västerbottens

län, skulle för nämnda ändamål i regel erfordras en odlad areal av

2 hektar faslmarksjord och 1 hektar röjd ängsmark. Beträffande myrjordskolonaten,

vilka skulle få utläggas framför allt inom Norrbottens län, tarvades

en odlad areal av 3 hektar, därav 2.6 hektar myrjord och 0.5 hektar fastmarksjord.

Den odlingsbara mark, som icke vore iordningställd vid tillträdet

av lägenheten, borde det ankomma å arrendatorn att själv uppodla på sätt

och inom tid, som angåves i upplåtelsekontraktet.

Vidare borde jordbrukslägenheterna enligt förslaget på det allmännas bekostnad

och genom kolonisationsorganens försorg förses med de nödvändiga

åbyggnaderna, d. v. s. bostadshus, ladugård, foderlada samt visthusbod, ävensom

med övriga för jordbrukets drift erforderliga anläggningar. Den blivande

kolonisten borde emellertid i största möjliga omfattning deltaga i skapandet

av det egna hemmet. Kolonisationsorganen borde därför i görligaste

mån utnyttja kolonisternas förmåga härvidlag. Det skulle dock säkerligen

vara att övervärdera kolonisternas kompetens att utgå från att de i allmänhet

skulle kunna själva förse sina jordbrukslägenheter med nödiga åbyggnader.

Beträffande byggnadernas storlek och beskaffenhet har framhållits, att

byggnaderna — liksom vid den övriga med understöd av statsmedel bedrivna

egnahemsverksamheten — måste göras så enkla men på samma gång så

ändamålsenliga som möjligt. Att söka upprätta för hela det vidsträckta örn
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

17

rådet enhetliga typritningar för de olika byggnaderna vore enligt utredningsmannens

förmenande varken lämpligt eller nödvändigt. Egnahemsorganen

borde få fria bänder i detta avseende. Härigenom kunde även traditionen

i fråga örn byggnadssättet i anslutning till de lokala förhållandena göra sig

gällande.

Utredningsmannen har ansett, att den vid kolonisationen å hemmanen

Kurravaara tillämpade storleken på bostadshusen i stort sett skulle vara

tillfredsställande. Bostadshusen där inrymde förstuga, stort kök och kammare

samt hushållskällare under köket, Ekonomibyggnaden borde beräknas

så stor, att plats kunde beredas för 6 kor samt nödiga ung- och smådjur.

Detta borde vara maximistorlek. Egnahemsorganen borde givetvis avpassa

storleken efter förhållandena i varje särskilt fall. Till grund för de följande

kostnadskalkylerna har emellertid utredningsmannen lagt byggnader av nu

nämnda storlek och beskaffenhet.

Såsom framgår av vad tidigare anförts skulle bostadslägenheterna enligt

förslaget i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller bebyggas

och iordningställas av innehavarna. Bidraget av allmänna medel till byggnadskostnaderna

borde emellertid höjas. Något bidrag av allmänna medel

till kostnaderna för de smärre odlingar, som genom innehavarnas försorg

kunde komma till utförande å lägenheterna, har icke ansetts erforderligt.

Vid nyttjanderättens upphörande borde dock vederbörande nyttjanderättshavare

eller hans arvingar kunna erhålla någon gottgörelse för det å lägenheten

nedlagda odlingsarbetet.

Kostnadsberäkningar.

Uppgörandet av på längre sikt syftande kostnadskalkyler har utredningsmannen

funnit knappast vara möjligt under nu rådande osäkra förhållanden.

Hans beräkningar avsåge därför icke annat än att giva en föreställning

örn de belopp, egnahemsorganen borde få till sitt förfogande för lappkolonisationens

bedrivande under de närmaste åren.

Vid uppgörandet av beräkningarna har utredningsmannen utelämnat kostnaden

för jordanskaffningen, då statens egen mark i stor utsträckning kostnadsfritt

ansåges kunna tagas i anspråk för ändamålet och behovet av inköp

av annan mark vore i hög grad ovisst. Svårigheter mötte emellertid enligt

utredningsmannens mening även mot att uppskatta vissa kostnader för

jordens iordningställande. Sålunda har han ansett det vara ogörligt att beräkna

kostnaden för erforderliga avloppsdiken. Eventuellt kunde finnas

andra intressenter, som borde deltaga i gäldandet av kostnaderna. En utdikning

kunde nämligen lia betydelse exempelvis för den omgivande skogsmarken.

Medel måste emellertid ställas till egnahemsorganens förfogande

för gäldande av de kostnader, som belöpte å den under deras förvaltning

ställda marken. Utredningsmannen har ifrågasatt, att ett belopp av 25,000

kronor skulle beräknas för detta ändamål.

Billan!/ till riksdagens protokoll 1941. 1 sand. Nr ISO.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Men även beräkningen av direkta odlingskostnader har utredningsmannen

funnit erbjuda stora vanskligheter, särskilt som dessa kostnader varierade

i hög grad allt efter den jordart, som bleve föremål för uppodling. På öppna

myrmarker ansåges odlingskostnaden icke behöva belöpa sig till mer än

500—600 kronor per hektar, när utgiften för avloppsdiken icke medräknades,

medan kostnaden på de moränmarker, som i stor utsträckning funnes

inom lappmarkerna, uppginge till 1,200—2,000 kronor per hektar och möjligen

ändå mera beroende framför allt på jordens mer eller mindre stenbundna

beskaffenhet.

Såsom ovan nämnts har föreslagits, att av de huvudsakligen å myrjordsområden

förlagda kolonaten skulle vid upplåtelsen 2.5 hektar myrjord och

0.5 hektar fastmarksjord vara odlade, gödslade och till största delen besådda

med gräsfrö. Av fastmarkskolonaten skulle genom egnahemsorganens

försorg 2 hektar fastmarksjord vara iordningställda på sätt nu nämnts,

varjämte 1 hektar skulle vara röjd till ängsmark. Man kunde enligt utredningsmannens

mening i stort sett utgå från att endast sådan mark toges i

anspråk där odlingskostnaden, inbegripet kostnaden för den första bearbetningen

av jorden, per hektar uppginge för myrjord till högst 600 kronor

och för fastmarksjord till högst 1,200 kronor. Härtill komme konstgödselmedel

och gräsfrö, för vilka kostnaderna per hektar kunde beräknas till

respektive 95 och 45 kronor eller tillsammans 140 kronor. Kostnaden för

röjning av 1 hektar ängsmark uppskattades till 350 kronor.

Egnahemsorganens utgifter för jordens iordningställande har sålunda beräknats

uppgå tillhopa till omkring 2,520 kronor för myrjordskolonat och

3,030 kronor för fastmarkskolonat.

Den övriga till lägenheterna hörande odlingsbara marken har utredningsmannen

ansett höra iordningställas för sitt ändamål genom vederbörande

arrendators försorg. Bestämmelser härom borde intagas i upplåtelsekontraktet.

För utförandet av dessa arbeten borde kolonisten få åtnjuta

hiding från det allmännas sida. Utredningsmannen har funnit

det kunna ifrågasättas, huruvida icke denna bidragsverksamhet borde

följa de regler, som gällde beträffande statsbidrag till förstärkning av

ofullständiga jordbruk och som återfinnas i kungörelsen den 30 juni 1939

(nr 466). Enligt denna författning utgår nyodlingsbidrag med högst 60 procent

av den beräknade kostnaden för företaget, dock icke med högre belopp

än 400 kronor för hektar. Då det gällde lappjordbruk, har utredningsmannen

emellertid ansett, att ett dylikt bidrag — även om det utginge med

maximibelopp — vore väl lågt, särskilt örn företaget avsåge nyodling å moränmark.

Utredningsmannen har därför förordat, att beträffande nyodlingsarbetena

å ifrågavarande lägenheter bidraget skulle kunna uppgå till högst

75 procent av den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 900 kronor

där fråga vore om odling av fastmarksjord och 450 kronor då företaget avsåge

myrjord, allt räknat för hektar av den för nyodling avsedda arealen.

Enligt nämnda kungörelse den 30 juni 1939 liandhaves bidragsverksamheten

av vederbörande hushållningssällskap. Det har förefallit utred
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

19

ningsmannen vara ändamålsenligare, att egnahemsnämnderna i de ifrågavarande

länen, som enligt förslaget skola ombesörja lägenheternas förvaltning

och övervakningen av upplåtelsevillkorens fullgörande, finge i uppdrag

att till arrendatorerna utgiva de bidrag, som skulle utgå för odlingsarbetena

å lägenheterna. Storleken av bidragen och de särskilda villkoren för deras

åtnjutande borde bestämmas av egnahemsnämnderna med hänsyn till föreliggande

omständigheter. Redan i upplåtelsekontrakten borde planerna för

odlingsarbetena och de därför undan för undan utgående bidragen vara noggrant

angivna.

Kostnaderna för bebyggandet av kolonaten har utredningsmannen med

ledning av det allmännas utgifter för bebyggandet av lägenheterna i Kurravaara

beräknat icke behöva överstiga 7,500 kronor, detta dock under förutsättning

att fritt virke på rot kunde erhållas och att de blivande kolonisterna

kunde hjälpa till med hantlangningsarbete.

Härtill skulle emellertid komina kostnaderna för anläggande av utfartsväg

och upptagande av brunn, vilka kostnader beräknats till högst 500 respektive

300 kronor eller tillsammans 800 kronor. Utredningsmannen har

förutsatt, att även dessa arbeten skulle utföras genom egnahemsorganens

försorg men med kolonistens biträde.

Enligt utredningsmannens beräkningar skulle alltså kostnaderna för iordningställandet

av ett kolonat uppgå till följande belopp:

För kolonat huvudsakligen å myrjord:

jordens uppodling och iordningställande.................. kronor 2,520

uppförande av byggnader .............................. » 7,500

anordnande av utfartsväg och brunn.................... » 800

Summa kronor 10,820.

För kolonat huvudsakligen å fastmarksjord:

jordens uppodling och iordningställande ................ kronor 3,030

uppförande av byggnader .............................. » 7,500

anordnande av utfartsväg och brunn .................... » 800

Summa kronor 11,330.

I genomsnitt skulle alltså det allmännas kostnader för iordningställande av

ett jordbrukskolonat i den omfattning utredningsmannen förordat kunna

uppskattas till 11,000 kronor.

Beträffande bostadslägenheterna har utredningsmannen ansett, att det allmänna

icke behövde vidkännas andra kostnader än för bidrag till byggnaderna.

Bidraget, som för närvarande utgår med högst 700 kronor, borde dock

höjas och fastställas till högst 2,000 kronor. Det i varje särskilt fall utgående

beloppet borde egnahemsnämnden bestämma med hänsyn till de föreliggande

omständigheterna. Bidraget borde utbetalas i terminer allt efter arbetets fortgång.

Därigenom kunde i möjligaste mån vinnas garantier för att egnahemsnämndens

föreskrifter i fråga örn byggnadernas uppförande verkligen bleve

iakttagna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Inventarielån.

Utredningsmannen har hållit före, att många av de lappar, vilka borde förhjälpas

till erhållande av jordbrukslägenheter, vore helt obemedlade. Det

skulle därför enligt hans mening ofta bliva nödvändigt, att staten i samband

med upplåtelsen lämnade hjälp för anskaffande av erforderliga levande och

döda inventarier samt till driftkostnaderna under den första tiden. Härom

har i betänkandet framhållits följande.

Det allmännas bistånd för anskaffande av inventarier, utsäde, konstgödselmedel

och foder samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättande av driften

å lägenheten synes lämpligast böra lämnas i form av lån på fördelaktiga

villkor, vilka lån, förslagsvis benämnda inventarielån, torde böra beviljas samtidigt

med upplåtelsen av lägenheten. Den föreslagna låneverksamheten torde

böra handhavas av vederbörande egnahemsnämnd. Därvid bör iakttagas

att större belopp icke beviljas än som oundgängligen kräves i varje särskilt

fall. Å andra sidan måste tillses att beloppet är tillräckligt för anskaffande

av de inventarier, som erfordras för ett effektivt utnyttjande av lägenheten

och för täckande av nödiga utgifter för igångsättande av driften å densamma.

Då kolonaten böra utläggas i grupper, torde möjligheterna till inköp av

gemensamma redskap böra beaktas. Lånebeloppet bör av egnahemsnämnden

utbetalas i mån av behov. Såsom en övre gräns för lånet torde böra fastställas

1,500 kronor. Lånet bör vara räntefritt. Under de fem första åren bör lånet

även vara amorteringsfritt. Egnahemsstyrelsen torde böra tillerkännas

befogenhet att medgiva utsträckning av den amorteringsfria tiden under ett

eller flera år. Det årliga amorteringsbeloppet torde kunna bestämmas lika

för hela amorteringstiden, vilken lämpligen torde utgöra 15 år.

Det förefaller emellertid vara skäligt, att möjlighet beredes en skötsam arrendator

att erhålla viss del av lånet efterskänkt. I sådant hänseende föreslås

att, därest arrendatorn ordentligt återbetalt två tredjedelar av lånet i överensstämmelse

med den fastställda återbetalningsplanen samt dessutom vid besiktning

å lägenheten, varom egnahemsnämnden förordnar, befunnits ha på

ett tillfredsställande sätt fullgjort sina för de gångna arrendeåren stadgade

skyldigheter, återstående tredjedel av lånet må efter framställning av egnahemsnämnden

kunna efterskänkas av egnahemsstyrelsen. I fråga om säkerhet

för lånet, dess uppsägning m. m. torde i övrigt böra gälla i huvudsak samma

bestämmelser, som i kungörelsen den 7 juni 1940 angående den statliga

egnahemsverksamheten stadgats beträffande arrendelån.

Övriga villkor för upplåtelse av jordbrukslägenheter.

Utredningsmannen har härefter i betänkandet upptagit till behandling frågan

örn de övriga villkor, som böra förbindas med upplåtelsen av ifrågavarande

jordbrukslägenheter. Härom har anförts i huvudsak:

Örn arrendatorn erhåller rätt att inlösa sin lägenhet, sedan han fullgjort

sina skyldigheter med avseende å lägenheten samt visat sig vara duglig och

skötsam, torde arrendetiden böra bestämmas väsentligt kortare än vad för

närvarande gäller. Det synes som örn en arrendetid av 20 år må vara lämplig.

Denna tidsperiod torde vara tillräckligt lång för att lappen och hans familj

skola kunna i tillräcklig mån leva sig in i den bofastes vanor och livssyn.

Givetvis bör en optionstid av 20 år tillförsäkras arrendatorn, därest han

icke önskar lösa den arrenderade lägenheten.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

21

Någon anledning att göra ändring i de i 1928 års kungörelse intagna bestämmelserna

i fråga örn rätt för änka eller bröstarvinge efter arrendator att

övertaga arrendet torde icke finnas.

Därest redan uppodlade fastigheter inköpas, kunna lägenheter upplåtas i

fullt uppodlat och brukhart skick. Med hänsyn härtill torde någon sådan generell

bestämmelse örn rätt för arrendatorn att åtnjuta frihetsår, som förekommer

i 1928 års författning, icke böra upptagas i den blivande författningen

i ämnet. Det torde i stället böra ankomma å den utarrenderande myndigheten

att medgiva arrendatorn frihet från arrende samt andra utlagor och

onera för lägenheten under det antal år från upplåtelsen, som i varje särskilt

fall må anses påkallat. Mer än 15 frihetsår synas dock icke böra få beviljas

någon arrendator. Vid bedömandet av frågan huru många frihetsår, som skola

medgivas, torde hänsyn böra tagas till arten och omfattningen av de odlingsarbeten,

som kunna återstå å lägenheten. Man torde kunna räkna med att

under en så lång tidrymd som 15 år böra åtminstone största delen av de odlingsarbeten,

som det ankommer å arrendatorn att utföra, vara färdigställda.

Då de personer, som torde ifrågakomma till arrendatorer av lägenheterna,

i regel icke lia självständigt handhaft skötseln av ett jordbruk, böra arrendeavgifterna

sättas till jämförelsevis låga belopp. Det med verksamheten avsedda

syftet skulle i annat fall kunna äventyras. Givetvis må icke förväntas

att staten skall genom sagda avgifter erhålla full förräntning av byggnadsoch

odlingskostnader eller erlagda köpeskillingar för förvärvad jord. I likhet

med vad som gäller beträffande arrendeegnahem torde avgiften icke få

sättas högre än som finnes skäligt med hänsyn till den avkastning, som kan

utvinnas av lägenheten.

Det bör ankomma å arrendatorn att underhålla lägenhetens byggnader

och övriga anordningar. Likaså bör erforderlig brandförsäkring av byggnaderna

ombesörjas och bekostas av arrendatorn. Denne bör uppmanas att

hålla även inventarier och övrigt lösöre brandförsäkrade.

Arrendatorn bör i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller enligt

1928 års kungörelse tillerkännas rätt att å staten tillhörig mark, som för

ändamålet ställes till förfogande, taga nödigt virke till stängsel, hässjor och

övrigt husbehov, såsom till reparationer av byggnader, ävensom bränsle. Där

så befinnes nödvändigt, torde han även kunna medgivas rätt till nödigt bete

å dylik mark för de å lägenheten vinterfödda kreaturen. Såvitt möjligt bör

arrendatorn få rätt att jaga och fiska å närliggande kronomark. Bestämmelser

rörande nu nämnda rättigheter torde i varje särskilt fall böra meddelas

av den upplåtande myndigheten efter samråd med den myndighet, under vars

förvaltning sagda kronomark står.

I fråga örn arrendatorns förhållande till de renskötande lapparna och skyldighet

för honom att själv freda sin gröda från skada av renar torde föreskrifterna

därom i 1928 års kungörelse böra lända till efterrättelse.

I ovigt synas ifrågavarande arrendeupplåtelser, därest icke särskilda skäl

föranleda till annat, böra ske i enlighet med bestämmelserna i allmänna arrendelagen.

De ytterligare upplåtelsevillkor, som kunna finnas erforderliga,

torde egnahemsnämnden äga att bestämma. Det förutsättes, att med avseende

å verksamhetens sociala betydelse egnahemsorganen vid företrädandet

av jordägarintressena söka att lösa uppkommande konflikter genom överenskommelser.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Bidrag till anskaffande av jordbruksförnödenheter.

I likhet med Norrbottensutredningen har utredningsmannen ansett, att

innehavarna av jordbrukslägenheterna under arrendetiden vöre i behov av

visst stöd för att kunna reda sig å desamma. Ett av Norrbottensutredningen

framfört förslag att en skogsallmänning skulle avsättas, av vars avkastning

varje kolonist årligen skulle få uppbära visst belopp, har emellertid

avstyrkts av utredningsmannen. Denne har erinrat, att en skogsallmänning

för lapparna redan kunde anses förefinnas, nämligen skogarna å renbetesfjällen

och de för utvidgning av dessa fjäll inköpta fastigheterna. Skogsavkastningen

från renbetesfjällen och nämnda fastigheter inginge till en fond,

jämtländska renbetesfjällens skogsfond. Av fondens medel hade köpeskillingarna

för de fastigheter, som undan för undan inköpts för renbetesfjällens

utvidgande, gäldats, varjämte medel ur fonden anslagits till en mångfald

andra ändamål till renskötselns stödjande och detta icke endast såvitt anginge

Jämtlands län utan även beträffande Västerbottens och Norrbottens

län. Skogsavkastningens storlek hade möjliggjort, att högst avsevärda belopp

kunnat ställas till förfogande. Skogsområdena å renbetesfjällen och de till

deras utvidgning inköpta fastigheterna kunde därför enligt utredningsmannens

förmenande sägas till gagnet vara för lapparna, vad allmänningsskogarna

vore för hemmansägarna.

Det syntes utredningsmannen lämpligt att fonden, vars avkastning lämnade

god tillgång därtill, toges i anspråk även för understödjande av lappkolonisterna.

Att tillställa varje kolonist ett årligt kontant belopp ansåge emellertid

utredningsmannen vara en mindre tilltalande understödsform. Lämpligare

vore då att visst belopp beräknades för de inom samma län boende kolonisternas

gemensamma behov och att därav genom egnahemsnämndens

försorg tillhandahölles för jordbruket nödvändiga förnödenheter såsom t. ex.

konstgödselmedel. Värdet av vad en kolonist sålunda skulle kunna erhålla

borde dock icke i något fall få överstiga 150 kronor för år.

Villkor för inlösen av jordbrukslägenheter.

Enligt vad i det föregående berörts har utredningsmannen föreslagit, att

arrendatorn av en sådan jordbrukslägenhet, varom här är fråga, borde få

med äganderätt inlösa den brukade lägenheten. Såsom förutsättning härför

borde gälla, att lägenheten jämte erforderlig skogsmark kunde avskiljas till

särskild fastighet, att lägenheten icke vore till avsevärt men för renskötseln,

att arrendatorn innehaft lägenheten med nyttjanderätt under tjugu år i

följd och därvid fullgjort sina skyldigheter med avseende å lägenheten, att

han ådagalagt duglighet och skötsamhet samt jämväl med hänsyn till övriga

omständigheter kunde antagas vara i stånd att genomföra köpet och att till

honom utlämnat inventarielån blivit till fullo återbetalat eller efterskänkt.

Frågan om lägenhetens inlösen borde enligt utredningsmannen prövas av

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

23

egnahemsstyrelsen. Skulle det befinnas att inlösen finge ske, borde köpeskillingen

bestämmas av styrelsen med hänsyn till värdet vid tiden för försäljningen.

Avdrag borde därvid göras för värdet av sådana förbättringar å

lägenheten, som arrendatorn utöver sina skyldigheter enligt arrendekontraktet

eller eljest utfört eller själv bekostat och för vilka han icke i särskild ordning

under denna tid erhållit eller vid frånträdet av arrendet skulle erhålla

ersättning.

Örn fastigheten vöre belägen inom trakt, där lappar jämlikt renbeteslagen

ägde uppehålla sig under någon tid av året, borde emellertid försäljningen

enligt utredningsmannens mening förbindas med det förbehållet, att ägaren

av fastigheten icke vore berättigad till ersättning för skada, som å fastigheten

förorsakats av renar, såvida icke den, som haft hand om vården av

renarna, orsakat skadan i syfte att tillskynda ägaren förlust.

Förvaltningen av vissa till lappar tidigare upplåtna lägenheter.

Utredningsmannen har förordat, att förvaltningen av och överinseendet

över de lägenheter, som av domänstyrelsen och vederbörande länsstyrelse

upplåtits jämlikt 1928 års kungörelse, borde övertagas av egnahemsorganen.

Så borde även ske beträffande de i anslutning till bestämmelserna i samma

kungörelse å hemmanen Kurravaara upplåtna lägenheterna. Det borde därvid

tillses, att lägenhetsinnehavarna vederbörligen tillgodosåges med avseende

å skogsfångst- och betesrättigheter.

De lappnybyggen, som upplåtits å renbetesfjällen i Jämtlands län och de

till utvidgning av dessa fjäll förvärvade fastigheterna och som enligt vad

Jämtlandsutredningen upplyst uppgå lill ett antal av 44, har utredningsmannen

ansett även böra överföras från länsstyrelsens till egnahemsorganens

förvaltning. Enligt Jämtlandsutredningens förslag borde en del av lägenheterna

utvidgas till verkliga jordbrukslägenheten De härför erforderliga byggnads-

och odlingsarbetena skulle enligt utredningsmannens mening bäst kunna

planläggas av egnahemsorganen. Då emellertid frågan om de bestämmelser,

som borde förbindas med övertagandet av förvaltningen, och örn de anslag,

som för ändamålet skulle ställas till förfogande, borde bliva föremål

för ytterligare utredning i samråd med egnahemsstyrelsen, har utredningsmannen

ansett sig icke kunna framlägga något definitivt förslag i ämnet.

Lantbruksundervisning för lappar.

Utredningsmannen har ansett del vara nödvändigt, att större möjligheter

bereddes den lappungdom, som icke kunde vinna sin utkomst inom renskötseln,

alt erhålla undervisning i jordbruk och lanthushållning. Härom har

i betänkandet anförts bland annat följande.

I främsta rummet böra ungdomarna i de lappfamiljer, som på grund av

fattigdom eller bristande utrymme på renbetesmarkerna upphört med renskötseln

och slagit sig ned i fjälltrakterna, givas tillfälle lill utbildning inom

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ett yrke, som kan bereda dem utkomstmöjligheter. Vid val av yrke bör givetvis

hänsyn tagas till den unges håg och fallenhet. Ett sådant yrke hör väljas,

som häst passar den enskilde och lättast kan bereda honom utkomst. Erfarenheten

visar att lappar för närvarande anträffas inom skilda yrken. De för

de icke-renskötande lapparna vanligaste näringsfången äro emellertid jordbruk

och fiske. Med hänsyn härtill och ändamålet i övrigt med denna framställning

tages bär närmast sikte på att underlätta för lappungdomen att erhålla

lantbruks- och lanthushållsundervisning. Della synes lämpligen kunna

ske genom alt särskilda stipendier eller bidrag ställas till förfogande för att

unga lappar skola kunna genomgå för bofasta avsedda ungdomsskolor och

därigenom befästas i bofast levnadssätt. De ungdomsskolor, som närmast

synas kunna ifrågakomma, utgöras av jordbruksgårdarna vid Pålkem och

Vittjärv i Norrbotten samt Sorsele i Västerbotten ävensom lägre läroanstalter

för lanthruksundervisning, närmast lantmanna- och lanthushållsskolor,

Att inrätta några särskilda uthildningsanstalter för sådana lappar, som övergivit

nomadlivet, torde däremot icke höra komma ifråga. Skall lappen bliva

van vid de bofastas liv och förhållanden, torde han så tidigt som möjligt höra

sammanföras med bofast ungdom. Innan en lapp tilldelas sådant bidrag, varom

nu nämnts, hör emellertid noggrant beaktas, huruvida han icke med hänsyn

till egna anlag och behovet av renskötare i hans hemtrakter hör bibehållas

i rennäringen. Örn lappen kan vinna sin utkomst inom renskötseln, bör

det allmänna icke vidkännas några särskilda uppoffringar för hans utbildning

inom annan näring.

Såsom förhållandena i varje fall för närvarande gestaltade sig skulle man

enligt vad utredningsmannen inhämtat såväl vid Pålkem som Vittjärv kunna

till undervisning mottaga ett mindre antal unga lappar. Vid Sorselegården

hade verksamheten ännu icke påbörjats. Efter genomgångna kurser vid jordbruksgårdarna

borde enligt utredningsmannens mening de ungdomar, som

hade för avsikt att ägna sig åt jordbruk, höra under ett eller annat år deltaga

i arbetet hos någon jordbrukare. Det förutsattes att de själva under denna

tid kunde förtjäna tillräckligt för sitt uppehälle. Därefter kunde lappynglingarna

anses vara jämförelsevis väl rustade för att kunna vinna sin utkomst

bland de bofasta. De ynglingar, som deltagit i kurser vid någon av jordbruksgårdarna

i Pålkem och Sorsele, borde emellertid, sedan de förvärvat

erforderlig praktik, beredas möjlighet att även bevista undervisningen vid

någon lägre anstalt för lanthruksundervisning, förslagsvis en lantmannaskola

med helårskurs. Flickorna borde få genomgå en lanthushållsskola. Det kunde

givetvis även tänkas, att unga lappar sökte erhålla utbildning vid lantmanna-

eller lanthushållsskolor utan att först ha genomgått någon kurs vid

jordbruksgårdarna. Utbildningen av de jämtländska lappungdomar, som hade

för avsikt att ägna sig åt jordbruk, syntes utredningsmannen lämpligen kunna

ske vid lantmanna- och lanthushållsskolor i länet.

Utredningsmannen har betonat, att man vid övervägandet av frågan, med

vilket belopp en ekonomiskt svagt ställd lapp borde understödjas för att han

skulle kunna erhålla en sådan utbildning, varom nu nämnts, måste beakta,

att beloppet ej finge tillmätas så att det kunde utgöra den egentliga lockelsen

till genomgående av kurserna. Understödet borde därför icke vara högre än

som krävdes för att envar med anlitande av egna medel eller hjälp från

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

25

hemmet kunde förskaffa sig den utbildning, som befunnes erforderlig. Med

avseende å de växlande förhållanden, under vilka understödet till unga lappar,

som skulle utbildas till jordbrukare, kunde behöva utgå, har utredningsmannen

ansett, att några detaljerade bestämmelser rörande förutsättningarna

för understödets beviljande eller rörande dess belopp knappast vöre

möjliga. Det borde ankomma å den myndighet, som skulle handha verksamheten,

att i varje särskilt fall få bestämma härutinnan. Högre bidrag än

350 kronor om året borde dock enligt utredningsmannens förmenande icke

få utgå till någon. Bidrag borde icke heller få beviljas en och samma person

för mer än tre år. Skulle beslutad böjning av de statliga stipendierna

till elever vid lantmanna- och lanthushållsskolor träda i kraft, torde tilläggsbidraget

till lappelever vid dessa undervisningsanstalter böra i motsvarande

mån nedsättas under nämnda maximibelopp.

Det har synts utredningsmannen vara mest ändamålsenligt, att länsstyrelserna

i de tre nordligaste länen handhade verksamheten med de ifrågavarande

understödens beviljande. Vederbörande länsstyrelse borde till styrelsen

för varje skola eller anstalt översända det åt dess elever beviljade understödsbeloppet.

I vilken utsträckning unga lappar kunde söka att komma i åtnjutande av

de möjligheter till erhållande av utbildning, som genom de nu nämnda understöden

skulle öppnas för dem, är givetvis svårt att bedöma. Utredningsmannen

har för sin del ansett, att medel borde ställas till förfogande, så att

tills vidare minst 2 lappar inom Jämtlands län, 3 inom Västerbottens län och

6 inom Norrbottens län årligen kunde erhålla ett understöd av högst 350 kronor.

Anslagsfrågor.

Såsom förut nämnts har utredningsmannen föreslagit, att 35 jordbrukslägenheter

skulle tillskapas och upplåtas till lappar under de närmaste fem

åren. Det allmännas kostnader för dessa lägenheters första iordningställande

på föreslaget sätt har av utredningsmannen beräknats komma att uppgå

till omkring 385,000 kronor. Örn en del av lägenheterna förlädes å torvmark,

skulle dock härtill komma utgifterna för erforderliga avloppsdiken, vilka utgifter

upptagits till ett runt belopp av 25,000 kronor. Vidare bar beräknats

att 10 bostadslägenheter skulle behöva upplåtas under nämnda tid, vilket för

för det allmänna skulle medföra en kostnad av 20,000 kronor. Det har emellertid

anmärkts att, i den mån verksamheten utvecklades, medelsförbrukningen

å anslaget till fattigvård och barnavård för lappar, vilket anslag i riksstalen

för budgetåret 1940/41 upptagits med 90,000 kronor, kunde förväntas

komma att nedgå.

För redovisning av den mark, som skulle användas för ifrågavarande ändamål,

borde enligt förslaget upprättas en särskild fond, lapplägenhetsfonden.

Statens kostnader för markens utdikning och jordbrukslägenbeternas

iordningställande samt andra löpande utgifter för desamma, såsom bidragen

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kanot. Maj.ts proposition nr 156.

för täckande av arrendatorernas med odlingsarbetena förenade utgifter, borde

bokföras å fonden. Å andra sidan borde arrendeavgifter och andra medel,

som i anledning av arrendeupplåtelserna komme att inflyta, tillföras fonden

liksom även de köpeskillingar, som kunde komma att erläggas för försålda

lägenheter. Vidare har föreslagits att den byggnadshjälp, som skulle utgå till

innehavare av bostadslägenheter, redovisades över fonden. Vid nyttjanderättens

upphörande skulle nämligen lägenheterna i befintligt skick eller alltså

med byggnader och övriga anläggningar tillfalla fonden. Jämväl den ersättning,

som då kunde utgå till vederbörande rättsinnehavare, har ansetts höra

gäldas av fondens medel. I samband med att staten tillhörig mark, som redovisades

under domänfonden eller jordfonden, överfördes till lapplägenhetsfonden,

borde enligt utredningsmannens mening värdet av domänfonden eller

jordfonden nedskrivas med markens bokförda eller uppskattade värde. De

lägenheter, som redan upplåtits till lappar och som utredningsmannen ansett

böra överföras till egnahemsorganens förvaltning, borde likaledes redovisas

under lapplägenhetsfonden.

Utredningsmannen har förordat, att såsom kapitalökning för fonden skulle

anvisas förenämnda tre belopp å 385,000, 25,000 och 20,000 kronor eller tillhopa

430,000 kronor. Därjämte borde fonden för de löpande utgifternas bestridande

tillsvidare tillföras ett belopp av 20,000 kronor i följd varav ett

kapitalökningsanslag å 450,000 kronor skulle vara erforderligt.

Då de föreslagna åtgärderna för beredande av lägenheter åt lapparna i

huvudsak hade samma karaktär som den allmänna statliga egnahemsverksamheten,

skulle man enligt utredningsmannens förmenande väl kunna ifrågasätta,

att nämnda anslag upptoges i riksstaten och anvisades att utgå av

skattemedel. Utredningsmannen har emellertid hållit före, att utgifterna borde,

liksom de jämlikt 1928 års kungörelse utgående byggnads- och odlingsbidragen,

täckas av de medel, som fonderats för bekostande av olika statliga

ingripanden till lapparnas fromma. De medel, vilka sålunda redan stöde till

förfogande, försloge väl att påläggas vidgade uppgifter. Ett särskilt skäl för

att ifrågavarande speciella lappmedel toges i anspråk syntes utredningsmannen

vara, att det här gällde att bereda lapparna förmåner, vilka ej oväsentligt

överstege vad som för motsvarande ändamål tillerkänts andra medborgare.

Vidare har erinrats örn det finansiella läget och skattemedlens hårda

anlitande för andra ändamål.

Efter att ha redogjort för de olika lappfondernas uppkomst och nuvarande

ställning har utredningsmannen förordat, att nämnda kapitalökningsanslag

skulle anvisas att i sin helhet utgå från jämtländska renbetesfjällens skogsfond,

vilken som regel erhölle högst betydande årliga tillskott.

Enligt utredningsmannens förslag borde även för den förordade lånerörelsen

inrättas en fond, benämnd inventarielånefonden för lappar. Såsom kapital

för denna fond, borde tillsvidare ett belopp av 50,000 kronor anvisas,

vilket även borde utgå ur skogsfonden.

Sedan verksamheten kommit i gång och jordbrukslägenheter upplåtits,

borde såsom förut nämnts årligen anvisas medel ur skogsfonden för att ar
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

27

rendatorerna skulle kunna genom egnahemsnämndernas försorg tilldelas för

lägenheternas brukande erforderliga förnödenheter till ett värde av högst 150

kronor för varje lägenhet.

De understöd, som enligt förslaget skulle kunna tilldeles obemedlade eller

mindre bemedlade lapska elever vid kurser å jordbruksgårdar samt vid lantmanna-

och lanthushållsskolor, ha ansetts böra utgå ur länens lappfonder.

Av medel ur jämtländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens

lappfonder borde därför ställas till förfogande för länsstyrelserna i

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ett årligt belopp av respektive

700, 1,050 och 2,100 kronor.

Yttrandena.

Utredningsmannens förslag att särskilda åtgärder skola vidtagas för att

underlätta för lappar, som nödgats lämna renskötseln, att erhålla lämpliga

jordbruks- och bostadslägenheter å kronomark har i allmänhet vunnit anslutning

i de avgivna yttrandena. Endast lantbruksstyrelsen har förklarat

sig icke kunna biträda förslaget. Enligt styrelsens mening borde de lappar,

som önskade bedriva jordbruk eller övergå till fast bosättning, icke komma

i åtnjutande av andra förmåner i sådant avseende än som gällde för övriga

svenska medborgare. I andra yttranden har framförts en del betänkligheter

beträffande verksamhetens omfattning och de ifrågasatta kostnaderna. Statskontoret

har sålunda ansett, att kolonisationsverksamheten borde bedrivas

i mindre omfattning än vad utredningsmannen förordat och få karaktären

av försöksverksamhet. Liknande synpunkter ha även framförts av domänstyrelsen

och egnahemsstyrelsen. På vissa håll har kritik riktats även mot

utredningsmannens förslag, att jordbrukslägenheterna skola få förvärvas med

äganderätt av innehavarna. Statskontoret, domänstyrelsen, egnahemsstyrelsen,

länsstyrelsen i Norrbottens län och lappfogden i Västerbottens län ha

sålunda avstyrkt, att innehavarna tillerkändes i-ätt att få inlösa sina lägenheter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har för sin del ifrågasatt lämpligheten

av att det skulle ankomma på egnahemsnämnden att avgöra ärenden,

där renskötselintresset finge anses vara det primära. Prövningen av dylika

frågor borde enligt länsstyrelsens mening alltjämt handhavas av vederbörande

länsstyrelse. Även länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län

ha uttalat, att länsstyrelsen borde tillerkännas större inflytande vid dessa

frågors avgörande än vad förslaget förutsatte. Egnahemsstyrelsen, länsstyrelsen

i Västerbottens län och egnahemsnämnden i detta län lia gjort gällande,

att kostnaderna för jordbrukslägenheten^ iordningställande på föreslaget

sätt knappast skulle kunna hållas inom den angivna kostnadsramen.

Egnahemsstyrelsen och länsstyrelsen i Västerbottens län lia vidare funnit

det vara lämpligare, att bostadslägenheterna -— i stället för att bebyggas

av vederbörande nyttjanderättshavare — försåges med erforderliga byggnader

genom egnahemsnämndernas försorg och på det allmännas bekostnad

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 156-

samt att innehavarna av dessa lägenheter därefter erlade viss årlig lega. Beträffande

redovisningen av den mark, som komme att tagas i anspråk för

lappkolonisationen, lia statskontoret och riksräkenskapsverket ansett, alt någon

särskild fond icke behövde inrättas.

Av i yttrandena gjorda uttalanden av principiell innebörd

må här återgivas följande.

Statskontoret har uttalat bland annat:

Enligt såväl 1928 års kungörelse som det framlagda förslaget må jordbrukslägenhet

endast upplåtas åt den, som äger förutsättningar för drivande

av ett mindre jordbruk. Enligt förslaget skulle alltså frågan örn yrkesvalet

alltjämt endast lösas för dem, som prövas äga nämnda förutsättningar, medan

övriga icke renskötande lappar för sin yrkesutbildning hänvisas till samma

ordning, som gäller för den övriga befolkningen. En dylik olikformig

behandling av lappar, vilkas ställning i fråga om renskötseln är densamma,

synes mindre lycklig. Innan statskontoret uttalar sig angående förslagets

detaljer, får ämbetsverket därför framhålla, att det ur liera synpunkter hade

varit lämpligt, att frågan om alla icke renskötande lappars yrkesval upptagits

i ett sammanhang. Härigenom hade exempelvis den beräknade kostnaden

för lapparnas utbildning i eller överförande till även andra yrken kunnat

jämföras sinsemellan och med de kostnader jordbrukskolonisationen

medför. Vidare hade totalbeloppet för det allmännas samtliga beräknade

kostnader för ifrågavarande lappars överförande till andra yrken kunnat angivas.

Med hänsyn till de höga kostnader kolonisationen skulle komma att förorsaka

det allmänna, kan statskontoret ej tillstyrka, att verksamheten bedrives

i den utsträckning utredningsmannen föreslagit. Ämbetsverket anser

det även mindre välbetänkt, att staten generellt förbinder sig lill utgifter

för denna kolonisation, vilka ej äro begränsade och ännu ej torde kunna

fixeras. Då det vidare är att befara, att de gynnsamma villkor och höga

bidrag, som föreslagits för lapparna, komma att medföra krav på ökat

ekonomiskt stöd även från andra nybyggares sida, kan statskontoret ej tillstyrka

utfärdandet av definitiv författning i ämnet. Därest en utökad kolonisation

anses nödvändig för att avlägsna de mest framträdande missförhållandena,

förordar statskontoret en fortsatt försökskolonisalion i likhet med

den, som bedrives å hemmanen Kurravaara enligt 1939 års riksdags beslut.

Domänstgrelsen har framhållit bland annat följande:

Styrelsen anser det tveksamt, huruvida föreliggande förslag till lägenhetsupplåtelser

kan råda bot för de, helt visst svårlösta, missförhållanden, som

— åtminstone i vissa trakter — förefinnas i fråga örn existensvillkoren för

lappar, som lämnat renskötseln, och för de svårigheter, som väntas uppkomma

därigenom, att möjligheter till renskötselns utvidgning för den tillväxande

lappbefolkningen torde saknas. Upplåtelse av jordbrukslägenhet förutsättes

enligt förslaget — och detta med rätta — endast böra ske till lapp,

som är känd för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet. Personer med

dessa egenskaper torde emellertid vara behövliga för renskötselns bedrivande

och därjämte äga förutsättning att utanför renskötseln skaffa sig utkomst

även på annat sätt än som jordbrukare. Problemets svårigheter synas styrelsen

icke så mycket röra sig om personer, som äga sagda egenskaper, utan

fastmer om dem, som äro i saknad därav, och för dessa innebär förslaget

ingen tillfredsställande lösning. Lämpligheten av att till dem upplåta före
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kunni. Mcij:ts proposition nr 156.

29

slagna bostadslägenheter kan ifrågasättas. Styrelsen har härmed velat framhålla,

att upplåtelse av de föreslagna jordbrukslägenheterna tillsvidare måhända

icke kan beräknas ifrågakomma i någon större omfattning. Styrelsen

anser därför, att man vid planläggning av lägenheterna bör framgå med stor

försiktighet och i första hand upplåta sådana till ännu mindre antal än utredningsmannen

förutsatt, varigenom de beräknade kostnaderna också kunna

nedbringas.

Lantbruksstyrelsen har anfört:

Den ringa omfattning, lapparnas jordbruksverksamhet enligt gällande bestämmelser

hittills fått, synes vara beroende på vissa mindre tillfredsställande

erfarenheter örn lapparnas förmåga att handhava jordbruk. Därest

brukaren av en jordbrukslägenhet icke äger de personliga förutsättningarna

för att framgångsrikt bedriva ett jordbruk, torde dylika erfarenheter ej heller

i framtiden kunna undvikas. 1 så fall synes även den sociala omvårdnaden

om lapparna lämpligen böra komma till uttryck på annat sätt.

Om lappar finna sig böra lämna det yrke, vartill de av klimatologiska

och rasbiologiska skäl ackommoderats, hade enligt styrelsens mening i främsta

rummet bort undersökas, i vad mån deras naturliga näringsfång kunnat

ekonomiskt förbättras, innan förslag framlagts till åtgärder, som väsentligen

torde vara och städse komma att bliva främmande för denna folkras. Styrelsen

har sig bekant, att avsättningen av renskötselns produkter för närvarande

icke är vidare rationellt ordnad. Om sålunda den väsentliga orsaken

till renskötselns svårigheter är renprodukternas oekonomiska nyttiggörande,

så innebär detta givetvis icke ett kriterium på att renskötseln bör övergivas.

Snarare böra i stället anordningar träffas för att göra renskötseln lönsam

för lapparna, som genom ekonomiskt-organisatoriska åtgärder från det allmännas

sida böra kvarhållas vid sin näring, medan siaktning och produkternas

försäljning såsom numera sker inom jordbrukets animalieproduktion

bör överlåtas åt härför sakkunnigt folk till ekonomisk fromma för lappfolket.

Lika viktig som den här berörda ekonomiska frågan är för lapparna är

spörsmålet örn lapparnas lämplighet som jordbrukare eller såsom bofast befolkning

överhuvud taget. Lapparnas rasegenskaper torde knappast — i

samma mening som gäller Sveriges övriga invånare — lämpa sig för bofasthet.

Skulle möjlighet föreligga för lappbefolkningen att genom det allmännas

försorg erhålla särskilda förmåner vid förvärv av jordbruk samtidigt

som de verkliga orsakerna till renskötselns ekonomiska svårigheter lämnades

obeaktade, skulle den risken uppstå, att lapparna successivt tvingades

in i för dem onaturliga förhållanden, varigenom renskötseln med tiden skulle

upphöra och de stora fjällvidderna därefter icke som hittills kunna utnyttjas.

Egnahemsstyrelsen har förklarat sig biträda förslaget örn att särskilda

åtgärder borde vidtagas för all underlätta för de lappar, som av en eller

annan anledning icke längre kunde få sin försörjning av renskötsel, att

övergå till jordbruksdrift. Staten borde enligt styrelsens mening på förmånliga

villkor ställa jord lill förfogande samt lämna bidrag och lån i lämpliga

former till jordbrukets iordningställande och driftens igångsättande.

Huru förmånliga villkoren härför än gjordes, ansåge styrelsen det vara att

befara, att kolonisterna i många fall komme att få svårigheter med sina företag,

på grund varav verksamheten tills vidare borde få anses vara av försökskaraktär.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Beträffande upplåtelseformen har domänstyrelsen anfört i huvudsak

följande.

Inlösen av jordbrukslägenheter är enligt förslaget förknippad med så

stränga — ehuru befogade -— villkor, att frågan örn inlösen endast i enstaka

undantagsfall torde kunna uppstå. Med hänsyn till syftet med tillkomsten

av dessa jordbrukslägenheter synes det också kunna ifrågasättas, huruvida

kronan bör avhända sig äganderätten till desamma, då det torde vara svårt

att under sådana förhållanden få dem bibehållna för avsett ändamål. Visserligen

innebär förslaget, att kronan vid försäljning skall förbehålla sig

återköpsrätt, men denna medför samtidigt, såsom utredningsmannen påpekat,

vissa ekonomiska risker för kronan. Då härtill lägges, att fråga om

inlösen enligt förslaget knappast kan vara för handen förrän mer än 20 år

förflutit, under vilken tid på frågan inverkande förhållanden kunna vara

väsentligt förändrade, finner styrelsen för sin del avgörande skäl tala för

att frågan örn inlösen helt uteslutes ur författningen. Skulle i enstaka fall

förutsättningar uppstå för jordbrukslägenhets försäljning, lärer hinder icke

möta mot att sådan fråga göres till föremål för särskild prövning av statsmakterna.

Medgives försäljning av lägenhet, som upplåtits från mark under

domänstyrelsens förvaltning, bör domänfonden tillgodoföras så stor del

av köpeskillingen, som motsvarar det värde, varmed området vid dess avskiljande

ingått i domänfonden.

Lappfogden i Västerbottens län har ansett tillräckliga skäl icke förefinnas

för att medgiva arrendatorerna rätt att inlösa sina lägenheter, i varje fall

såvitt anginge å kronomark ovan odlingsgränsen utlagda lägenheter. Därest

förslaget i denna del genomfördes, komme detta ofelbart att medföra, att

övriga kategorier av lägenhetsinnehavare å kronomark framställde krav på

att få lösa sina lägenheter. I en del fall skulle det måhända bliva svårt att

tillbakavisa de framställda kraven. Det kunde därför befaras att inlösningsrätten

skulle bliva till skada för det system av bestämmelser, som statsmakterna

uppställt i syfte att i görligaste mån minska friktionen mellan renskötseln

å ena sidan och jordbruksintressena å den andra.

Beträffande förslaget att egnahemsorganen skola handha

ifråvarande verksamhet har egnahemsnämnden i Norrbottens

län framhållit, att nämnden redan för närvarande vore så belastad med arbete,

att den endast med svårighet kunde med disponibla arbetskrafter fullgöra

de föreliggande uppgifterna. För att nämnden skulle kunna påtaga sig

ytterligare uppgifter, ansåges det vara ofrånkomligt, att arbetskrafterna på

lämpligt sätt förstärktes.

Över jägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt har ansett, att bärande skäl

ej förebragts för någon ändring beträffande upplåtelsemyndigheterna. Skulle

egnahemsorganen övertaga bestyret med lägenheternas upplåtande, komme

statsverket enligt överjägmästarens förmenande att förorsakas betydande och

helt säkert onödiga dubbelkostnader för resor till en och samma lägenhet av

såväl egnahemsorganen som skogspersonalen.

Domänstyrelsen har anfört bland annat följande.

Enligt förslaget skulle vederbörande lägenhetsinnehavare berättigas att å

särskilt angiven eller anvisad kronomark erhålla nödigt virke för lägenhetens

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

31

behov. Vidare skulle upplåtelsen så vitt möjligt innefatta rätt att jaga och

fiska^ inom visst bestämt område å närliggande kronomark, varjämte med

upplåtelsen skulle kunna följa rätt till nödigt bete å anvisat område av kronans

mark. Samtliga sålunda ifrågakommande rättigheter torde i flertalet fall

komma att avse mark under domänstyrelsens förvaltning. Då prövningen av

dessa rättigheters omfattning och bestämmandet av den kronomark, som därvid

hör tagas i anspråk, lämpligast torde ske vid upplåtelseärendets handläggning

i egnahemsnämnden, synes det styrelsen ofrånkomligt, att vederbörande

Överjägmästare vid sådan handläggning ingår som ledamot i nämnden.

Även överjägmästaren i Skellefteå distrikt har uttalat sig för att en representant

för domänverket skulle ingå i egnahemsnämnden, då det vore fråga örn

tilldelning av virke till lägenheter, som upplåtits till lapparna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län bär yttrat i huvudsak följande.

Då länsstyrelsens befattning med frågor rörande lappväsendet i allmänhet

icke ifrågasatts skola undergå någon förändring, är att befara att konflikter

kunna uppstå mellan vederbörande länsstyrelse och egnahemsnämnd, därest

förslaget genomföres i oförändrat skick. Härtill kommer att egnahemsnämnderna

torde sakna den insikt i fråga om lappväsendet, som är en nödvändig

förutsättning för ett rätt bedömande av ifrågavarande spörsmål. Visserligen

föreslås att lappfogden skall ingå som ledamot i nämnden vid handläggning

av frågor om upplåtelse och inlösen av lägenheter, men därigenom erhålles

ingen garanti för att av honom framförda synpunkter bliva beaktade vid beslutens

fattande.

Det bör därför tillkomma vederbörande länsstyrelse att pröva frågorna,

huruvida upplåtelse av jordbrukslägenheter skulle föranleda att nödig arbetskraft

komme att saknas inom renskötseln eller betesmarker lämnas outnyttjade

eller örn arrendatorn må jämsides med lägenhetens brukande driva

renskötsel, liksom överhuvud taget alla ärenden, där renskötselintresset måste

anses vara det primära. Jämväl prövningen av frågan om vederbörande sökandes

lämplighet och kvalifikationer som arrendator synes böra ankomma

på länsstyrelsen. Odlings- och byggnadsarbeten samt tillsynen över lägenheterna

böra däremot ankomma på egnahemsnämnderna. Genom det skisserade

förfarandet skulle lappfogdarnas inordnande i egnahemsnämnderna

kunna undvikas. Mot förslaget i denna del kan för övrigt erinras, att ärendenas

avgörande kan tänkas bliva avsevärt fördröjt genom lappfogdens deltagande

i handläggningen, då denne en avsevärd del av året — särskilt under

sommaren och hösten då de flesta sammanträdena med egnahemsnämnderna

torde äga rum — vistas på resor i fjällbygden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit att frågan, huruvida arrendatorn

av en jordbrukslägenhet finge jämsides med lägenhetens brukande

driva renskötsel, borde prövas av länsstyrelsen, som hade ansvaret för och

överblick över hela rennäringen inom länet.

Beträffande anskaffandet av erforderlig mark för ifrågavarande

lägenheter har domänstyrelsen anfört, att redan uppodlad kronojord,

som icke funnit brukare, i första hand borde tagas i anspråk.

Överjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt har framhållit, att i kustlandets

skogssocknar, såsom exempelvis Edefors socken, funnes betydande arealer

delvis uppodlad kolonatjord, som icke blivit utarrenderad och som där
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

för borde ställas till förfogande för ändamålet. Det vore knappast förenligt

med god hushållning att med dryga kostnader uppodla den tungbrukade lappmarksjorden

medan åkerjord av tillfredsställande beskaffenhet i kustlandet

lämnades åt sitt öde.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har för sin del ifragasatt, huruvida det

icke skulle ställa sig fördelaktigare att — i stället för att uppodla kronojord

— inköpa i enskild ägo befintliga fastigheter inom fjälltrakterna och iordningställa

dem på lämpligt sätt. Säljarna av dessa fastigheter borde lämpligen

genom egnahemsorganens försorg kunna beredas möjlighet att inköpa

jord, som redan stöde till förfogande för egnahemsupplåtelser.

I fråga örn rätt för arrendatorn av en jordbrukslägenhet

att jämsides med lägenhetens brukande driva renskötsel

har vid det i december 1940 hållna mötet i Arvidsjaur av flertalet representanter

för lappbyarna uttalats, att arrendatorerna i allmänhet borde

medgivas att syssla med renskötsel och att tillståndet härtill borde lämnas

varje gång för en tid av 10 år.

Vidkommande jordbruksfastigheternas omfattning har

egnahemsnämnden i Jämtlands län framhållit, att lägenheterna ledan flan

början borde utläggas med så stor areal, att de ej i framtiden behövde kompletteras

med tillskottsjord. Då upplåtelsen avsåge tillskapande av familjejordbruk,

borde enligt nämndens förmenande arealen odlingsbar jord uppgå

till minst 12—15 hektar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har däremot med hänsyn till att de lappar,

som kunde ifrågakomma såsom arrendatorer, i allmänhet icke vore fullgoda

odlare, ansett det tvivelaktigt, örn det odlingsprogram den föreslagna

storleken av lägenheterna förutsatte vore genomförbart eller ens lämpligt.

Beträffande frågan, i vilken utsträckning jo rdbrukslägenh eterna

skola iordningställas genom egnahemsorganens försorg, har egnahemsnämnden

i Västerbottens län anfört bland annat följande.

I de trakter, där lappkolonisationen huvudsakligen kommer att äga rum,

är den naturliga växtligheten ofta mycket god. Genom tillförsel av växtnäringsämnen

och eventuellt ytlig nedbrukning av dessa samt avledning av yt

vatten, på sätt som sker vid anläggning av kulturbeten, kan markens avkastning

ökas och vegetationen förbättras till kvaliteten. En röjning och ytbehandling

av sådana marker leder även snabbare till resultat än fullständig odling

och blir dessutom avsevärt billigare. Ett sådant tillvägagångssätt har av ålder

praktiserats i fjälltrakterna och förtjänar alltjämt att uppmuntras. Enligt

förslaget skola kolonaten omfatta 8—10 hektar odlad jord. Detta torde även

vara behövligt om all skörd skall tagas från den odlade jorden. Uppodlingen

lärer dock endast undantagsvis bliva så fullständig. Man skulle sannolikt bade

snabbare och säkrare uppnå tillräcklig foderproduktion för det behövliga antalet

djur, örn en del av marken finge kultiveras på sätt ovan angivits. Utredningsmannen

har föreslagit, att en del av den mark, som skall tillhandahallas

kolonisten färdig vid tillträdet, skall utgöras av röjd ängsmark och beraknat

kostnaden härför till 350 kronor per hektar. Kolonisten bör även själv, sedan

han tillträtt fastigheten, fortsätta dessa åtgärder, varigenom arealen odlad

mark avsevärt kunde inskränkas. Enligt egnahemsnämndens mening bor han

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

33

för detta ändamål åtnjuta bidrag ungefärligen enligt de grunder, som gälla

för den av hushållningssällskapen handhavda hidragsverksamheten för kultivering

av beten på ofullständiga jordbruk.

Egnahemsnämnden i Norrbottens län har förklarat sig icke vilja bestrida,

att det i vissa fall kunde vara ändamålsenligt att jordbrukslägenheternas bebyggande

och övriga iordningställande skedde på det allmännas bekostnad

och i egnahemsorganens egen regi. Men å andra sidan skulle det ej sällan vara

förenat med uppenbara fördelar, att vederbörande lägenhetsinnehavare —

med den rådgivning och hjälp från nämndens sida, som kunde befinnas

lämplig och erforderlig — själva bebyggde och iordningställde lägenheterna.

Nämnden ansåge därför, att egnahemsorganen borde lia full frihet att för

varje särskilt fall välja lämpligt förfaringssätt för bebyggandet och iordningställandet.

Domänstyrelsen har framhållit, att såväl ur jordbrukssynpunkt som med

hänsyn till angelägenheten av att befria skogsmarken från betning borde

hägnad betesmark anordnas å lägenheterna för det antal vinterfödda kreatur,

som kunde påräknas under första upplåtelsetiden. Skogsbete av får och framför

allt getter har styrelsen ansett icke böra få medgivas vid lägenhetsupplåtelser

i skogslandet.

Ur yttrandena i vad dessa beröra de av utredningsmannen framlagda

kostnadsberäkningarna må här återgivas följande.

Statskontoret har ansett, att kostnaderna för kolonatens första iordningställande,

som av utredningsmannen beräknats till i genomsnitt 11,000 kronor,

skulle kunna avsevärt nedbringas. Genom koncentration av bebyggelsen

skulle man enligt ämbetsverkets mening kunna vinna, att gemensam

brunn och utfartsväg anordnades för flera lägenheter. Därjämte borde två

eller tre kolonister under den första tiden kunna begagna sig av gemensam

ladugård. Även efter dessa inskränkningar kvarstode dock kostnader, vilka

avsevärt överstege de bidrag, som svenska kolonister eller kronotorpare kunde

påräkna.

Egnahemsstyrelsen har däremot för sin del kommit till den uppfattningen,

att kostnaderna för kolonatens iordningställande på föreslaget sätt knappast

skulle kunna hållas inom den angivna kostnadsramen. Även det för bebyggandet

av en bostadslägenhet föreslagna bidragsbeloppet av 2,000 kronor

har synts styrelsen vara väl lågt. Enligt styrelsens mening skulle det mången

gång vara lämpligare, att bostadslägenheterna i huvudsak bebyggdes av

egnahemsnämnderna i stället för av innehavarna.

Egnahemsnämnden i Jämtlands län har funnit det erforderligt, att det

ifrågasatta byggnadsbidraget vid bostadlägenheterna höjdes med 1,000 kronor

till 3,000 kronor. Det av utredningsmannen föreslagna bidraget till odlingsarbeten

å jordbrukslägenheterna — högst 900 kronor för hektar då

fråga vore örn odling av fastmarksjord och högst 450 kronor då företaget

avsåge myrjord — har nämnden däremot ansett vara för högt. Enligt nämndens

förmenande horde bidraget utgå enligt bestämmelserna i kungörelsen

Bihang lill riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 156. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. \laj:ts proposition nr 156.

den 30 juni 1939 angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk

m. m.

Egnahemsnämnden i Västerbottens län har uppskattat kostnaderna för bebyggandet

av en jordbrukslägenhet till minst 10,000 kronor och för dess förseende

med utfartsväg och brunn till i runt tal 1,500 kronor. Nämnden har

därför ansett, att egnahemsorganen icke kunde iordningställa en dylik lägenhet

för lägre kostnader än 14—15,000 kronor. De föreslagna maximibeloppen

för det allmännas bidrag till de odlingsarbeten å lägenheterna, som det skulle

ankomma å innehavarna att utföra, har nämnden däremot funnit kunna

nedsättas till högst 750 kronor för hektar vid fastmarksodling och 300 kronor

vid myrodling.

Beträffande övriga villkor, som böra förbindas med

upplåtelsen av jordbrukslägenheterna, har domänstyrelsen

framhållit, att skyldighet för arrendatorerna att erlägga arrende och

skatter för lägenheterna borde inträda året efter det dessa genom det allmännas

försorg blivit iordningställda på det sätt som föreslagits. Det vore

nämligen rimligt, att det allmänna för de kostnader, som nedlades å lägenheternas

iordningställande, och för de förhållandevis rundliga bidrag, som

under odlingsarbetets fortskridande avsåges att utgå, krävde en viss motprestation,

särskilt som det kunde förutsättas att tillfälle till arbetsförtjänster under

tiden stöde arrendatorerna till buds. Vidare har styrelsen ansett, att rätten

för nyttjanderättshavarna att från kronomark erhålla virke i skogsvårdens

intresse måste förknippas med det uttryckliga villkoret, att virket endast

finge tagas efter utsyning eller anvisning av vederbörande. Betesrätt å kronans

mark borde enligt styrelsens mening medgivas allenast för det fall, att

hägnad betesmark icke lämpligen kunnat eller bort anordnas, och endast avse

å lägenheten vinterfödda nötkreatur och hästar.

Vad angår frågan vilka medel, som skola tagas i anspråk

för kolonisationens finansiering, har statskontoret

tillstyrkt, att kostnaderna i enlighet med förslaget skulle gäldas av jämtländska

renbetesfjällens skogsfond. Ämbetsverket, vilket såom ovan nämnts förordat

att kolonisationen till en början skulle få karaktären av försöksverksamhet,

har däremot motsatt sig, att någon särskild fond skulle inrättas för

redovisning av den mark, som foges i anspråk för ändamålet, så länge kolonisationen

endast bedreves försöksvis. Såsom skäl härför har även framhållits,

att inrättandet av en dylik fond ej borde ske separat utan i samband med

reglering av samtliga lappfonder och jämtländska renbetesfjällens skogsfond,

å vilken markvärden ej redovisades. Enligt ämbetsverkets mening borde ej

heller någon särskild inventarielånefond bildas, utan de för anskaffande av

nödiga inventarier erforderliga lånen borde utgå direkt ur respektive lappfonder.

Riksräkenskapsverket har anfört följande.

Det synes icke böra komma i fråga att nedskriva statens i rikshuvudboken

bokförda nettoförmögenhet med värdet å den mark, som avsättes från domänverkets

fond respektive från jordfonden för att användas för ifrågavarande

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

35

kolonisationsverksamhet. Därest sådan mark i enlighet med utredningsmannens

förslag överföres till en särskild fond, bör följaktligen denna fond

givas karaktären av statlig kapitalfond och alltså erhålla eget konto i rikshuvudboken.

Beträffande redovisningen å den nya fonden skulle enligt vedertagna

normer bland annat behöva iakttagas, att de medel, som överfördes

till fonden från jämtländska renbetesfjällens skogsfond, tillfördes fondens

kapitalkonto endast till den del de avsåge kapitalutgifter men i övrigt gottskreves

fondens vinst- och förlustkonto samt att de med angivna medel gjorda

kapitalinvesteringarna i fonden med hänsyn till den bristande förräntningen

omedelbart avskreves genom upptagande av motsvarande belopp å

fondens skuldsida under ett för ändamålet uppfört avskrivningskonto.

Riksräkenskapsverket vill emellertid i betraktande av den föreslagna kolonisationsverksamhetens

speciella karaktär samt jämförelsevis ringa omfattning

för sin del förorda, att en enklare redovisningsform än den nu angivna

kommer till användning. Redovisningen bör dock vara så anordnad, att

värdet å den mark, som tages i anspråk för verksamheten, kommer att ingå

i det i rikshuvudboken redovisade statskapitalet. Detta krav bör tillgodoses

sålunda, att den mark. som enligt utredningsmannens förslag avsättes respektive

inköpes för ifrågavarande ändamål och ställes under egnahemsstyrelsens

förvaltning, föreskrives skola bokföras å domänfonden jämlikt de av

1939 års riksdag godkända grunderna för redovisning å domänfonden av

vissa för speciella uppgifter disponerade egendomar lii. m. Den årliga ersättning

för markens upplåtelse, som enligt angivna grunder kan befinnas

böra erläggas till domänverket, bör anvisas att utgå från det anslag för ersättning

till statens domäners fond för upplåten mark, som sedan budgetåret

1939/40 finnes uppfört under riksstatens nionde huvudtitel.

Vid tillämpning av den av riksräkenskapsverket förordade redovisningsformen

böra de medel, som av utredningsmannen förutsatts skola överföras

från jämtländska renbetesfjällens skogsfond till den föreslagna lapplägenlietsfonden,

i stället tillgodoföras en i egnahemsstyrelsens räkenskaper för

ändamålet upplagd diversemedelstitel och de med medlen bestridda utgifterna

direkt avföras å denna titel. Detta kommer att innebära, att kostnaderna

för ifrågavarande lägenheters iordningställande bliva direkt avskrivna,

vilket ansluter sig till vad som tillämpats beträffande liknande utgifter

för de fastigheter, som redan äro upptagna till redovisning å domänfonden

i enlighet med ovan berörda beslut av 1939 års riksdag. Arrendeavgifter

för lägenheterna och andra medel, som komma att inflyta i anledning av

arrendeupplåtelserna, böra också tillföras angivna diversemedelstitel. Skulle

dessa inkomster visa sig komma att överstiga de löpande utgifterna med något

mera betydande belopp, synes överskottet lämpligen böra överföras till

förenämnda anslag för att användas till täckande av utgående ersättning till

domänverket för upplåten mark. För den av utredningsmannen föreslagna

utlåningsverksamheten, vilken synes vara avsedd att erhålla en synnerligen

obetydlig omfattning, bör icke heller inrättas någon statlig kapitalfond. De

medel, sorn anvisas för ändamålet från nämnda skogsfond, böra i stället

överföras till en härför i egnahemsstyrelsens räkenskaper likaledes upplagd

diversemedelstitel. Utestående lån böra emellertid redovisas såsom tillgångar

i styrelsens räkenskaper.

Såsom framgår av det anförda har frågan örn lappväsendets ordnande Departementssedan

länge slått på dagordningen. Ett flertal utredningar i ämnet lia un- chefender

senare är verkställts. Ett av de problem, som på detta område mest

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

fränker till sin lösning, är frågan om ett rationellt ordnande av lapparnas

bosättning. Av utredningarna framgår, att de begränsade betesmarkerna och

den nomadiserande lappbefolkningens tillväxt nödvändiggöra en viss överflyttning

från renskötsel till andra näringsfång. Även andra omständigheter

torde tvinga en del lappar att lämna renskötseln och övergå till andra

yrken. Ett flertal åtgärder i syfte att bistå lapparna vid övergången till fast

bosättning lia redan vidtagits av statsmakterna. Anledningen till att dessa

åtgärder icke haft åsyftat resultat synes, såsom utredningsmannen framhållit,

huvudsakligen lia varit, att desamma icke varit tillräckligt omfattande

för att lapparna skulle erhålla effektivt bistånd vid sin bosättning. Det torde

vara nödvändigt att staten lämnar lapparna ett tillräckligt stöd i förevarande

hänseende genom en förbättring och utbyggnad av de statliga stödåtgärderna.

Det av utredningsmannen framlagda förslaget bygger i huvudsak

på de hittills tillämpade grunderna i fråga om hjälpen åt lapparna och

avser i främsta rummet en sådan ändring av dessa grunder, att effektiviteten

av stödåtgärderna ökas. Förslaget, vilket biträtts i flertalet av de över

detsamma avgivna yttrandena, synes mig i stort sett kunna läggas till grund

för den fortsatta verksamheten på förevarande område. I anslutning till

vad statskontoret och domänstyrelsen anfört synes dock försiktigheten bjuda

att verksamheten, i avbidan på att erfarenhet vinnes rörande dess verkningar,

till en början bedrives försöksvis och i begränsad omfattning.

De av utredningsmannen uppställda fordringarna för att lapp skall kunna

komma i åtnjutande av jordbruk eller bostadslägenhet synas lämpliga och

torde böra lända till efterrättelse. I likhet med vad för närvarande tillämpas

torde det vara mest ändamålsenligt att upplåtelserna av jordbrukslägenheter

ske på arrende. Arrendesystemet lämnar lapparna tillfälle att

pröva sina krafter som självständiga jordbrukare utan att samtidigt tvinga

dem att påtaga sig alltför tyngande skuldbördor. Med hänsyn till att verksamheten

såsom jag förut anfört till en början bör få karaktären av försök,

anser jag det knappast vara lämpligt att på sätt utredningsmannen ifrågasatt

redan nu förbinda upplåtelsen med rätt för innehavarna att med äganderätt

inlösa de brukade lägenheterna. Skulle i enstaka fall förutsättningar

finnas för försäljning, torde frågan härom framdeles kunna göras till föremål

för särskild prövning av statsmakterna. Arrendetiden synes lämpligen

kunna bestämmas till tjugu år. Arrendatorn bör tillerkännas rätt att efter

arrendeperiodens slut erhålla ny upplåtelse för lika lång tid på de villkor,

som då kunna fastställas. Bostadslägenheterna böra liksom hittills upplåtas

under nyttjanderätt såsom regel för innehavarens och hans hustrus livstid.

Vad angår frågan om anskaffande av mark för ifrågavarande verksamhet

anser jag, att man såvitt möjligt i första hand bör taga i anspråk sådan

uppodlad kronomark, som icke är utarrenderad. Därjämte torde man böra

söka förvärva jordbruksfastigheter i enskild ägo inom lappmarkerna samt

iordningställa dem för ändamålet. Detta förfaringssätt torde ställa sig billigare

än att uppodla och bebygga lägenheter å kronomark. Emellertid torde

man få räkna med att även i viss begränsad utsträckning iordningställa

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

37

kolonat å kronans ouppodlade marker. Vad utredningsmannen framhållit

i fråga om lägenheternas förläggning torde därvid böra vinna beaktande.

I enlighet med vad utredningsmannen föreslagit böra jordbrukslägenheterna

i regel givas sådan omfattning, att de kunna utgöra det huvudsakliga underlaget

för innehavarnas utkomst. Lägenhet bör därför i allmänhet vara av

den storlek att å densamma kan, sedan den blivit uppodlad, födas omkring

6 kor samt smådjur ävensom möjligen en häst. Endast örn stadigvarande

sysselsättning är att tillgå utom jordbruket eller om möjligheter finnas till

huvudsaklig försörjning genom hemslöjd, pälsdjursuppfödning eller dylikt,

böra stödjordbruk utläggas. Å ett sådant jordbruk torde böra kunna hållas

minst 3 kor. Utredningsmannens förslag örn att viss del av den till varje

jordbrukslägenhet lagda marken skall vara iordningställd vid tillträdet samt

att nödiga byggnader och övriga anläggningar skola vara färdigställda synes

ändamålsenligt och lämpligt. Enligt min mening bör man emellertid

överväga möjligheten av att, då flera lägenheter utläggas i närheten av varandra,

kolonisterna till en början -— innan full kreatursbesättning kan hållas

— använda gemensamma ekonomibyggnader. Det torde även kunna

ifrågasättas, huruvida icke de odlingsarbeten, som skola utföras genom kolonisationsorganens

försorg, i varje fall då fråga är om lägenheter inom

Jämtlands och Västerbottens län kunna i något större omfattning än utredningsmannen

tänkt sig bedrivas såsom röjningsarbeten för framskapande

av naturliga slåtterängar. I viss utsträckning synas de odlingsarbeten, som

det skall ankomma å arrendatorn att utföra, knappast behöva bliva så fullständiga,

som avses i förslaget, utan mera få karaktären av anläggningar

för betesförbättring. Härigenom torde kunna vinnas, att kronans skogsmarker

icke behöva besväras med betesrättigheter under så lång tid efter

lägenheternas upplåtande som eljest skulle bliva fallet. Därest den av mig

antydda koncentrationen av bebyggelsen iakltages och odlingsarbetena i

större utsträckning avse ängsröjning, torde det vara möjligt att hålla utgifterna

för jordbrukskolonatens iordningställande inom den av utredningsmannen

angivna kostnadsramen.

Jag ställer mig tveksam till lämpligheten av utredningsmannens förslag

att arrendatorerna vid uppodling till åker av den till lägenheterna lagda

odlingsmarken skola av allmänna medel kunna erhålla bidrag med upptill

75 procent av den beräknade kostnaden, dock högst 900 kronor då företaget

avser fastmarksjord och högst 450 kronor då detsamma avser myrjord,

allt räknat för hektar av den för nyodling avsedda arealen. Uppodlingen

lärer endast undantagsvis bliva så fullständig att bidrag av dylik storlek

skulle vara motiverade. Enligt mitt förmenande böra bidragen kunna avse,

förutom uppodling till åker av därför lämplig odlingsbar jord, följande slag

av åtgärder, nämligen stenröjning å odlad jord, påförande av mineraljord på

myrjord, befordrande av rationell beteskultur och fördjupning av avloppsdiken,

samt utgå enligt de grunder, som angivas i kungörelsen den 30 juni

1939 angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.

Härvid vill jag erinra, alt arrendatorerna enligt förslaget skola kunna komma

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

i åtnjutande av frihetsår under den tid — dock högst 15 år — odlingsarbetena

skola bedrivas. I likhet med utredningsmannen anser jag, att planerna

för odlingsarbetena och de för dessa undan för undan utgående bidragen

böra angivas redan i upplåtelsekontrakten. Det för bebyggandet av en bostadslägenhet

föreslagna maximibidraget å 2,000 kronor synes mig med hänsyn

till nuvarande byggnadskostnader väl lågt. Jag vill därför förorda, att

detsamma höjes med ytterligare 500 kronor till högst 2,500 kronor.

I likhet med utredningsmannen anser jag, att i upplåtelsekontrakten beträffande

jordbrukslägenheterna böra intagas förbehåll om att vederbörande

arrendator icke får jämsides med lägenhetens brukande på stadigvarande

sätt driva renskötsel eller biträda däri, såvida icke särskilt tillstånd härtill

lämnas. Dylikt tillstånd synes endast böra lämnas, örn det framgår, att arrendatorn

kan antagas äga förutsättning att på ett tillfredsställande sätt

och i enlighet med bestämmelserna i kontraktet handha skötseln av jordbruket,

oaktat han även sysslar med renskötsel. Då frågan huruvida tillstånd

bör lämnas alltså närmast bör ses ur synpunkten av jordbrukets behov

av arbetskraft, torde spörsmålet i enlighet med vad utredningsmannen

föreslagit böra prövas av den myndighet, som handhar upplåtelseverksamheten.

Tillstånd att jämsides med jordbruket driva renskötsel torde i regel

icke böra lämnas för längre tid än fem år för varje gång.

De av utredningsmannen i övrigt föreslagna villkoren för upplåtelse av

jordbruks- och bostadslägenheter torde i huvudsak kunna godtagas. Dock synes

böra gälla, att lägenhetsinnehavama skola erhålla behövligt virke från

kronans mark endast efter utsyning och erforderligt skogsfång till bränsle

endast efter anvisning. Därjämte bör rätt till bete å kronomark upplåtas

för de å lägenheterna vinterfödda hästarna och nötkreaturen för den händelse,

att hägnad betesmark av tillräcklig storlek icke lämpligen kunnat

anordnas. Ehuru de av mig nu förordade arrendevillkoren otvivelaktigt äro

mycket fördelaktiga, synes det dock behövligt i vissa fall att dessutom något

stöd under arrendetiden lämnas arrendatorerna. Detta stöd torde i anslutning

till utredningsmannens förslag böra få den formen, att vederbörande

arrendator årligen må kunna tilldelas konstgödselmedel och andra för jordbruket

erforderliga förnödenheter till ett värde av högst 150 kronor.

Såsom framgår av vad förut anförts skall enligt utredningsmannens förslag

i samband med upplåtelse av en jordbrukslägenhet kunna utlämnas lån med

belopp, som prövas oundgängligen erforderligt för anskaffande av nödiga

jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen, foder och dylikt, dock högst

med 1,500 kronor. Då det understundom torde vara oundgängligen nödvändigt

att nyttjanderättshavarna beredas möjlighet att erhålla dylika lån, kan

jag biträda förslaget. De för lånets återbetalning ifrågasatta bestämmelserna

ha icke givit anledning till annan erinran från min sida än att amorteringstiden

synes böra förkortas, så att lånet som regel hinner återbetalas innan

inventarierna äro förslitna. Lånet torde därför från och med femte kalenderåret

efter det, då tillträdet av lägenheten ägt rum, böra återbetalas med

minst en tiondel årligen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 156.

39

Såsom utredningsmannen föreslagit bör den förordade verksamheten handhavas

av de statliga egnahemsorganen. Vederbörande lappfogde torde böra

ingå såsom ledamot i egnahemsnämnden vid handläggning av ärenden rörande

frågavarande kolonisation. Då lappfogden sålunda kommer att deltaga

i ärendenas behandling i egnahemsnämnden, torde de i vissa yttranden

uttalade farhågorna att renskötselintressena icke skulle vinna tillbörligt beaktande

få anses obefogade. Såsom domänstyrelsen framhållit synes det

även lämpligt, att överjägmästaren ingår såsom ledamot i egnahemsnämnden

då fråga är om sådan upplåtelse, med vilken skall följa rätt för lägenhetsinnehavaren

att erhålla skogsförnödenheter och bete samt att jaga och fiska å

kronomark, som står under domänverkets förvaltning.

I samband med genomförande av den nu av mig förordade omläggningen

av ifrågavarande verksamhet synes ändamålsenligt, att de enligt 1928 års

kungörelse till lappar upplåtna lägenheterna liksom även de å renbetesfjdilén

upplåtna lappnybyggena ställas under egnahemsorganens förvaltning.

I överensstämmelse med utredningsmannen anser jag, att unga lappar, som

icke kunna vinna sin bärgning inom renskötseln, böra beredas större möjligheter

än för närvarande att erhålla lantbruks- och lanthushållsundervisning.

Förslaget att särskilda stipendier eller bidrag skola ställas till förfogande

för att möjliggöra för obemedlade eller mindre bemedlade lappar att genomgå

för bofasta avsedda ungdomsskolor finner jag därför värt att prövas. Mot

den föreslagna storleken av bidragen har jag intet att invända, liksom ej

heller mot förslaget att det skall ankomma å länsstyrelserna i de tre nordligaste

länen att handha verksamheten med bidragens beviljande.

Såsom utredningsmannen föreslagit torde för gäldande av det allmännas

kostnader för lägenheternas bebyggande och iordningställande i övrigt böra

få tagas i anspråk erforderliga medel från jämtländska renbetesfjällens skogsfond.

De disponibla tillgångarna i fonden torde för närvarande uppgå till

i runt tal 1,300,000 kronor. För nämnda verksamhet har utredningsmannen

ansett ett belopp av 450,000 kronor behövligt för de närmaste fem åren. Någon

anledning att göra ändring i detta belopp på grund av de av mig förordade

jämkningarna i bidragsbeloppen för odlingsarbeten å jordbrukslägenheterna

och byggnadsarbeten å bostadslägenheterna torde icke föreligga. För

låneverksamheten bör i enlighet med förslaget ett belopp av 50,000 kronor

anvisas. Även delta belopp synes böra utgå ur nämnda skogsfond.

Den mark, som kommer alt avsättas för ifrågavarande ändamål och ställas

under egnahemsstyrelsens förvaltning, bör såsom riksräkenskapsverket förordat

bokföras å domänfonden tillsammans med vissa för speciella uppgifter

disponerade egendomar m. m. Den årliga ersättning för markens upplåtelse,

som enligt angivna grunder kan befinnas böra erläggas till domänverket

och som under nästa budgetår icke torde komma att uppgå till något

större belopp, bör utgå från det anslag för ersättning till statens domäners

fond för upplåten mark, som sedan budgetåret 1939/40 finnes uppfört under

riksstatens nionde huvudtitel. Det belopp å 450,000 kronor, som enligt vad

jag tillstyrkt bör tågås i anspråk av jämtländska renbetesfjällens skogsfond,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-56.

torde böra tillgodoföras en i egnahemsstyrelsens räkenskaper för ändamålet

upplagd diversemedelstitel och de med medlen bestridda utgifterna direkt

avföras å denna titel. Detta kommer att medföra, att det allmännas kostnader

för de ifrågavarande lägenheternas iordningställande bliva direkt avskrivna.

Nu angivna förfarande ansluter sig till vad som tillämpats beträffande liknande

utgifter för de fastigheter, som redan äro upptagna till redovisning

å domänfonden i enlighet med förut berörda beslut av 1939 års riksdag. Å

andra sidan böra såväl arrendeavgifter för lägenheterna som andra medel,

vilka komma att inflyta i anledning av arrendeupplåtelserna, tillföras angivna

diversemedelstitel. Skulle dessa inkomster komma att överstiga de

löpande utgifterna med något mera betydande belopp, bör överskottet lämpligen

överföras till förenämnda anslag för att användas till täckande av utgående

ersättning till domänverket för upplåten mark. Det belopp å 50,000

kronor, som jag ansett böra anvisas från nämnda skogsfond för den föreslagna

utlåningsverksamheten, torde böra överföras till en i egnahemsstyrelsens

räkenskaper likaledes upplagd diversemedelstitel. Utestående lån böra

redovisas såsom tillgångar i styrelsens räkenskaper.

Sedan upplåtelse av jordbrukslägenheten skett, böra årligen ur skogsfonden

anvisas de medel, som erfordras för att arrendator ma genom egnahemsnämnds

försorg kunna tilldelas konstgödselmedel och andra för jordbruket

erforderliga förnödenheter till ett värde av högst 150 kronor för år.

De understöd, som enligt vad jag i det föregående tillstyrkt skola kunna

tilldelas obemedlade eller mindre bemedlade lapska elever vid kurser å jordbruksgårdar

samt vid lantmanna- och lanthushållsskolor, böra gäldas från

respektive läns lappfond och utdelas av länsstyrelserna.

Därest riksdagen bifaller vad jag sålunda förordat, torde det sedermera

få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga författningsbestämmelser

i ämnet ävensom övriga föreskrifter, som må befinnas påkallade.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

dels medgiva, att Kungl. Majit må i huvudsaklig överensstämmelse

med vad jag förut anfört inom Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län å kronan tillhörig eller för ändamålet

förvärvad mark avsätta områden för upplåtelse under

nyttjanderätt av jordbrukslägenheter och bostadslägenheter

till lappar,

dels medgiva att av de å jämtländska renbetesfjällens

skogsfond redovisade medlen må tagas i anspråk ett belopp

av 500,000 kronor för att i huvudsaklig överensstämmelse med

vad jag förut angivit disponeras för den föreslagna kolonisationsverksamheten,

dels ock godkänna de förslag i övrigt, som av mig i det

föregående tillstyrkts.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156. 41

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr ISO.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:246 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark to. to. a1 i texten
  2. JoU 1941:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. s. 8 i texten