Med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m
1941-03-07 · 41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1941:161, Med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
1
Nr 161.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.; given Stockholms
slott den 7 mars 1941.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels godkänna härvid fogade förslag till kungörelser om ändring i vissa
delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) samt örn ändrad
lydelse av 20 § 1 mom. militära avlöningsreglementet den 15 juni 1939
(nr 275);
dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sand. Nr 161.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
Förslag
till
kungörelse om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8).
Härigenom förordnas, dels att 15 § 4 morn., 52 § 7 mom. 5 punkten,
55 § 4 mom. 1 punkten och 58 § 2 mom. 3 punkten civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 skola hava nedanstående ändrade lydelse, dels
att 6 punkten i 64 § 4 mom. samma reglemente skall utgå, dels ock att till
64 § skall fogas ett nytt moment, 5 mom. Bostad m. m., av den lydelse som
här nedan angives:
15 §.
4 morn. Vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd skall kvinnlig
tjänsteman
a) vidkännas A-avdrag under en tid av högst 120 dagar, dock ej för tid
efter 90:e dagen från förlossningen;
b) vidkännas C-avdrag för tid därutöver.
52 §.
7 moni. Statens sinnessjukhus.
5. Överläkare äger — •—• •—- eller efterträdare.
Därest överläkare---finner skäligt.
För annan tjänsteman än överläkare gäller i stället för vad i 41 § första
stycket stadgas att, därest åt tjänstemannen såsom bostad anvisas lägenhet,
vilken äges eller disponeras av statsverket, han skall vara skyldig att
bebo densamma. Prövas med hänsyn till tjänstemannens ekonomiska förhållanden
eller andra särskilda omständigheter avsevärda olägenheter för
tjänstemannen vara förenade med skyldigheten att taga i besittning honom
anvisad bostad eller att vidare bebo redan innehavd sådan, må dock vederbörande
myndighet på framställning av tjänstemannen kunna meddela honom
befrielse från nämnda skyldighet. Innan sådan framställning upptages
till prövning, skall tillfälle beredas ett för avgivande av yttrande i
dylika ärenden utsett personalombud att utlåta sig över framställningen.
Det ankommer på medicinalstyrelsen att meddela beslut angående sättet
för utseende av personalombud och dettas verksamhetsområde.
Vad i 41 § andra stycket samt 42 och 43 §§ stadgas rörande tjänstebostad
skall äga motsvarande tillämpning beträffande bostad, varom i nästföregående
stycke är fråga.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 161.
55 §.
4 morn. Karolinska sjukhuset:
1. Semestertidens längd utgör årligen
a) för överläkare vid gynekologiska avdelningen av radiumhemmet 90
dagar samt för laborator och förste byråingenjör vid radiofysiska institutionen
60 dagar,
b) för assistent och tekniskt biträde vid radiofysiska institutionen, för
tjänsteman tillhörande sjukvårdspersonalen vid radiumhemmet, vilken i sitt
arbete handskas med röntgen eller radium, ävensom för reparatör vid röntgen-
och ljusavdelningen av radiumhemmet 42 dagar, dock med rätt för
sjukhusdirektionen att medgiva semester under ytterligare högst 18 dagar,
c) för tjänsteman---42 dagar,
d) för annan---35 dagar.
58 §.
2 morn. Telegrafverket.
3. På därom gjord ansökning äger Kungl. Maj:t medgiva, att tjänsteman,
vilken förordnats såsom distriktschef, verkstadsdirektör, överdirektör
eller överingenjör men vilkens förordnande upphört utan att efterföljas av
förnyat förordnande, må återgå till ordinarie befattning inom den lönegrad
han före förordnandet tillhörde. Har sådant medgivande lämnats,
skall för bestämmande av tjänstemannens placering i löneklass så anses,
som om han även under den tid förordnandet varat innehaft ordinarie
befattning inom nämnda lönegrad.
Därest så---ordinarie tjänster.
64 §.
5 mom. Bostad m. m.
Distriktsveterinär i distrikt, där särskild bostad är av distriktet eller
däri ingående kommun eller kommuner för veterinären anordnad och av
länsstyrelsen, efter länsveterinärens hörande, godkänd, är skyldig att förhyra
densamma till belopp, som, där överenskommelse ej kan träffas, fastställes
av länsstyrelsen.
Äro till bostaden anslutna särskilda, för veterinärtjänstens skötande erforderliga
utrymmen, såsom lokal för husdjursklinik, laboratorielokal, sjukstall
el. dyl., skall i fråga örn förhyrande m. m. av sådant utrymme gälla
vad i första stycket sägs.
Innehavare av bostad, som i första stycket avses, eller, örn han avlidit,
hans dödsbo, åligger att till vikarie eller efterträdare på distriktsveterinärtjänsten
mot skälig ersättning upplåta expeditionslokal och till bostaden
eventuellt anslutna, för veterinärtjänstens skötande erforderliga särskilda
utrymmen, ävensom, i den omfattning som kan finnas lämplig, tillhandahålla
honom bostadsutrymme.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
Är bostaden med därtill hörande särskilda utrymmen kostnadsfritt upplåten
åt distriktsveterinären, skall tillhandahållande av expeditionslokal
m. m. samt bostadsutrymme ske utan ersättning.
I fråga örn avträdande av bostad, som här avses, skall vad i 43 § 1 mom.
stadgas äga motsvarande tillämpning.
Distriktsveterinär i distrikt, där bostad icke finnes för veterinären anordnad,
är skyldig att vid honom beviljad semester eller tjänstledighet,
där så påkallas och omständigheterna sådant medgiva, mot skälig ersättning
tillhandahålla vikarie nödig expeditionslokal.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1941.
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
5
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. militära
avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 275).
Härigenom förordnas, att 20 § 1 moni. militära avlöningsreglementet
den 15 juni 1939 skall hava ändrad lydelse på sätt nedan angives:
20 §.
1 mom. Vid tjänstledighet —--tid därutöver.
Vad i detta moment sägs gäller, i enlighet med vad därom är eller må varda
särskilt stadgat, även i fråga om avlöning till beställningshavare, som erhåller
tjänstledighet för tvångsvis anordnad läkarundersökning.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1941.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 161.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars
1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Andersson, Domö, Rosander.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag till vissa ändringar
i civila avlöningsreglementet och militära avlöningsreglementet jämte vissa
andra lönespörsmål. Departementschefen anför:
1. Ändring i bestämmelserna angående kvinnlig tjänstemans
(lärares) tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd.
I 15 § 4 mom. civila avlöningsreglementet stadgas:
»Vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd skall kvinnlig tjänsteman
a)
vidkännas A-avdrag under en tid av högst 120 dagar, varav högst 90
dagar efter förlossningen;
b) vidkännas C-avdrag för tid därutöver.»
Nämnda föreskrift är tillämplig även på kvinnliga lärare vid allmänna
läroverk och seminarier m. fl. statliga läroanstalter.
Det nyss återgivna uttrycket »varav högst 90 dagar efter förlossningen»
är givetvis närmast avsett att innebära, att lön med A-avdrag må uppbäras
under ledighet, som i sammanhängande följd åtnjutes för tiden från och
med förlossningen till och med högst 90 :e dagen därefter. Men stadgandets
avfattning synes icke utesluta jämväl den tolkningen, att ledigheten — med
ett eller flera avbrott -— kan utsträckas även för tid efter sistnämnda dag.
Särskilt framträdande kan nämnda dubbeltydighet i författningens ordalydelse
bliva på undervisningsväsendets område med hänsyn till där förekommande
ferier.
I avlöningsreglementet den 30 september 1937 (nr 868) för lärare vid folkoch
småskolor lämnas i 19 § föreskrifter angående avlöning åt lärare vid
ledighet för vissa angivna ändamål. Härvid föreskrives, att läraren skall i
löneavseende för sådan tid avstå ett belopp, motsvarande det vid tjänstledig
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
7
het på grund av behörigen styrkt sjukdom i 17 § stadgade tjänstledighetsavdraget
(»A-avdrag»), I anslutning härtill föreskrives i 19 § följande:
»Vad sålunda stadgats skall även gälla vid kvinnlig lärares ledighet för
havandeskap eller barnsbörd under en tid av högst 90 dagar.»
När riksdagen i skrivelse den 11 juni 1937, nr 468, anmälde sina beslut
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för folkoch
småskollärare, anförde riksdagen i samband med behandlingen av frågan
om avlöning under ledighet för havandeskap eller barnsbörd, att riksdagen
ville ifrågasätta, huruvida icke sådan ledighet borde uttagas inom viss
tid, som av Kungl. Maj:t bestämdes. Vid bestämmelsens definitiva utformning
föreskrevs emellertid, såsom av det redan anförda framgår, icke någon
sådan tidsbegränsning.
Den sist återgivna bestämmelsen gäller jämlikt 10 § avlöningsreglementet
den 17 juni 1938, nr 419, jämväl beträffande kvinnlig nomadlärare.
Även i avlöningsreglementet den 11 november 1938 (nr 660) för lärare
vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor
och högre folkskolor föreskrives skyldighet för kvinnlig lärare att i löneavseende
vidkännas A-avdrag vid ledighet för havandeskap eller barnsbörd
under en tid av högst 90 dagar.
Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 5 april 1938 föreslagit, att den nyssnämnda
bestämmelsen i 19 § avlöningsreglementet för lärare vid folk- och
småskolor, avseende avlöning under ledighet för havandeskap eller barnsbörd,
skulle erhålla följande ändrade lydelse:
»Vad sålunda stadgats skall även gälla vid kvinnlig lärares ledighet för
havandeskap eller barnsbörd under en tid av högst 90 dagar, dock icke beträffande
ledighet, som infaller senare än 90 dagar efter det havandeskapet
upphört.»
Såsom motivering för detta förslag anförde skolöverstyrelsen, att stadgandet
i fråga borde givas sådan formulering, att därav tydligt framginge, inom
vilken tid efter havandeskapets upphörande ledigheten skulle infalla för att
bestämmelsen örn samma tjänstledighetsavdrag som vid sjukdom skulle
kunna tillämpas.
I utlåtande häröver den 23 april 1938 anförde undervisningsväsendets lönenämnd,
att enligt vad lönenämnden hade sig bekant skulle det ha inträffat,
att en lärarinna, vars nedkomst inträffat under loppet av ferier, begärt och
erhållit 90 dagars ledighet för barnsbörd, räknat från och med början av
den efter ferierna inträffande lästerminen. Skolöverstyrelsens förslag finge
ses mot bakgrunden av sådana fall och skulle givetvis på ett effektivt sätt begränsa
det ifrågavarande stadgandets tillämpning. Lönenämnden hade intet
att erinra mot grundtanken i skolöverstyrelsens förslag men ville för sin del
förorda, alt det ifrågavarande författningsrummet erhölle följande ändrade
lydelse:
»Vad sålunda stadgats skall även gälla vid kvinnlig lärares ledighet för
havandeskap eller barnsbörd under en tid av högst 90 dagar, varvid likväl
Departements
chefen.
8 Kungl. Maj.ts proposition nr 161.
tiden för tjänstledigheten ej må utsträckas längre än till och med 90 :e dagen
efter nedkomsten.»
Statskontoret anförde i utlåtande den 12 maj 1938, att 19 § sista stycket
avlöningsreglementet syntes böra erhålla den av lönenämnden förordade lydelsen.
I skrivelse den 16 juni 1939 har skolöverstyrelsen ånyo framlagt förslag till
ändring av 19 § avlöningsreglementet för lärare vid folk- och småskolor och
därvid föreslagit samma bestämmelse som i sin nyssnämnda skrivelse den 5
april 1938.
Sedan det vid övervägande inom finansdepartementet av den förevarande
frågan befunnits önskvärt, att densamma bleve belyst jämväl ur medicinsk
synpunkt, upprättades inom departementet en promemoria över vad i ärendet
förekommit, vilken för yttrande remitterades till medicinalstyrelsen. Styrelsen
infordrade i ärendet yttrande från medlemmen av sitt vetenskapliga
råd, professorn E. Ahlström, vilken anförde:
Då det gäller att motivera tjänstledighet efter förlossningen och den tid,
under vilken sådan skall få åtnjutas, synes mig den bestämmande medicinska
synpunkten böra vara, att tjänstledigheten från förlossningen räknat skall
utsträckas så långt, att puerperiet (barnsängen) i vidsträckt bemärkelse hinner
vara avslutat, d. v. s. att genitalorganen efter förlossningen återgått till
sin normala beskaffenhet; härför räknar man allmänt med en tid av två
månader efter förlossningen. En tjänstledighet efter denna tid synes mig
sålunda — förutsatt att ej någon sjukdom tillkommer — sakna berättigande
från medicinsk synpunkt.
I utlåtande den 17 juni 1940 har medicinalstyrelsen för egen del anfört följande:
I
anslutning till professorn E. Ahlströms uttalande vill styrelsen framhålla,
att de föreslagna 90 dagarnas ledighet efter barnsbörden har ett starkt medicinskt
motiv i önskvärdheten att bereda modern möjlighet att under det nyfödda
barnets första levnadskvartal själv omhänderhava dess vård och genomföra
regelbunden amning.
Medicinalstyrelsen har intet att erinra mot den av undervisningsväsendets
lönenämnd föreslagna lydelsen av ifrågavarande författningsrum.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, gäller numera för kvinnlig
ordinarie tjänsteman (lärare), å vilken civila avlöningsreglementet äger tilllämpning,
att tjänstledighet med A-avdrag kan i anledning av havandeskap
eller barnsbörd beviljas för en tid av högst 120 dagar, varav högst 90 dagar
efter förlossningen. Härvid är icke i författningen uttryckligen utsagt, att
sistnämnda tid av 90 dagar skall uttagas i omedelbar följd efter förlossningen.
Ej heller beträffande kvinnlig folk- eller småskollärare, kvinnlig nomadlärare
eller kvinnlig lärare vid kommunal flickskola m. fl. högre kommunala
läroanstalter angives i vederbörande författning någon motsvarande begränsning
med avseende å tjänstledighetens förläggning till viss tid efter förlossningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
9
Skolöverstyrelsen har, med instämmande i sak av dåvarande undervisningsväsendets
lönenämnd, statskontoret och medicinalstyrelsen, ansett önskvärt
att, så vitt angår kvinnlig folk- eller småskollärare, ett begränsande tilllägg
gjordes till vederbörande avlöningsbestämmelse, så att därav tydligt
franninge, inom vilken tid efter havandeskapets upphörande ledigheten skulle
infalla för att bestämmelsen örn samma tjänstledighetsavdrag som vid sjukdom
skulle kunna tillämpas.
För egen del finner jag mig böra hävda den uppfattningen, att vid de
ifrågavarande avlöningsbestämmelsernas tillkomst avsikten utan tvivel varit,
att den tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd, som under högst
visst antal dagar må beviljas på förmånliga villkor beträffande löneavdrag,
skulle uttagas antingen omedelbart före och efter eller ock omedelbart efter
nedkomsten. Enligt vad av medicinalstyrelsens yttrande framgår kunna i
normala fall icke heller medicinska skäl åberopas för att ledighet för barnsbörd
skulle få uttagas senare än 90 :e dagen efter förlossningen.
Av vad i förevarande ärende förekommit framgår emellertid, att viss oklarhet
rörande bestämmelsernas rätta tolkning gjort sig gällande. Jag anser
mig därför böra föreslå, att hithörande författningsbestämmelser i erforderlig
grad förtydligas.
Förslag torde sålunda böra föreläggas riksdagen om ändrad lydelse av 15 §
4 mom. civila avlöningsreglementet. Därest riksdagen bifaller förslaget, böra
genom Kungl. Maj:ts försorg ändringar av motsvarande innebörd vidtagas i
civila och militära icke-ordinariereglementena. Vidare torde Kungl. Majit
böra inhämta riksdagens bemyndigande att i 19 § sista stycket avlöningsreglementet
för lärare vid folk- och småskolor samt i 14 § A. 5) och 33 §
4 mom. avlöningsreglementet för lärare vid kommunala flickskolor m. fl.
högre kommunala läroanstalter vidtaga erforderliga ändringar i det nu omhandlade
avseendet.
Jag vill tillägga, att införandet i vederbörande författningar av förtydligande
bestämmelser av nu angiven innebörd givetvis icke bör medföra återbetalningsskyldighct
i sådana fall, då kvinnlig tjänsteman (lärare) mot löneavdrag
motsvarande sjukavdrag tidigare må hava medgivits ledighet för
barnsbörd under tid, som legat efter 90 :e dagen efter förlossningen.
2. Visst undantag från de i civila avlöningsreglementet meddelade
bestämmelserna angående tjänstebostad.
I sitt betänkande den 16 december 1937 nied förslag till civilt avlöningsreglemente
(SOU 1937:48, sid. 217 o. f.) upptog 1936 års lönekommitté till
behandling frågan om en omläggning av de statliga verkens tjänstebostadsförhållanden.
På närmare anförd motivering föreslog kommittén —- för att
undanröja de irritationsmoment mellan verk och personal, som tvånget alt bebo
av verket anvisad bostad understundom visat sig framkalla -— att en uppdelning
skulle ske av de bostäder, som staten ägde eller varöver den dispone
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 161.
rade på det sätt, att de lägenheter, vilkas anvisande lill tjänstemän såsom
bostad vore betingat av ett direkt tjänsteintresse, skulle anses såsom tjänstebostäder
i avlöningsreglementets mening, medan det övriga bostadsbeståndet
skulle avvecklas. I avvaktan på denna avveckling borde dessa bostäder
uthyras på den öppna marknaden och någon skyldighet att bebo dem borde
icke åläggas befattningshavarna.
I enlighet härmed upptog kommittén under 41 § av sitt reglementsförslag
bestämmelser av följande lydelse:
»Därest åt tjänsteman anvisas tjänstebostad, är han skyldig att bebo densamma.
Med tjänstebostad förstås av statsverket ägd eller disponerad lägenhet,
vars upplåtande åt viss tjänsteman vid verket finnes påkallat ur tjänstesynpunkt.
I fråga om lägenhetens begagnande och bestämmandet av ersättningen
härför gälla de närmare föreskrifter, som i detta kapitel stadgas eller som
eljest meddelas av Kungl. Majit eller av vederbörande myndighet.»
De ytterligare föreskrifterna angående tjänstebostad, såsom i fråga örn ersättning
för tjänstebostad, tidpunkt för tjänstebostads avträdande m. m., intogos
under 42 och 43 §§ av reglementsförslaget.
Vid den sålunda förordade omläggningen av verkens tjänstebostadsförhållanden
ansågs emellertid undantag böra göras beträffande de av statens järnvägar
ägda eller disponerade lägenheterna. Lönekommittén erinrade, hurusom
många av de till personalen vid statens järnvägar upplåtna bostäderna
läge inom statens järnvägars inhägnade områden, inom bangårds-, stationsoch
verkstadsområden, och icke lämpligen kunde avyttras eller uthyras till
hyresgäster utom verket. Med hänsyn till de svårigheter, som på grund av
vid detta verk rådande särskilda förhållanden kunde befaras uppkomma vid
en tillämpning av kommitténs avvecklingsförslag, ansåg kommittén, att för
statens järnvägars del särskilda undantagsbestämmelser i ämnet borde meddelas.
I enlighet härmed föreslog kommittén följande särstadgande för järnvägspersonalen:
»I
stället för vad i 41 § första stycket stadgas gäller att, därest åt tjänsteman
såsom bostad anvisas lägenhet, vilken äges eller disponeras av statsverket,
han skall vara skyldig att bebo densamma. Prövas med hänsyn till
tjänstemannens ekonomiska förhållanden eller andra särskilda omständigheter
avsevärda olägenheter för tjänstemannen vara förenade med skyldigheten
att taga i besittning honom anvisad bostad eller att vidare bebo redan
innehavd sådan, må dock vederbörande myndighet på framställning av
tjänstemannen kunna meddela honom befrielse från nämnda skyldighet. Innan
sådan framställning upptages till prövning, skall tillfälle beredas ett för
avgivande av yttrande i dylika ärenden utsett personalombud att utlåta sig
över framställningen. Det ankommer på verkets styrelse att meddela beslut
angående sättet för utseende av personalombud och dettas verksamhetsområde.
Vad i 41 § andra stycket samt i 42 och 43 §§ stadgas rörande tjänstebo
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 161. 11
stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande bostad, varom här är
fråga.»
Vad sålunda av kommittén i nu berörda delar föreslagits upptogs i proposition
nr 263 till 1938 års riksdag och föranledde ingen erinran av riksdagen.
Det för statens järnvägar gällande särstadgandet återfinnes numera under
58 § 3 inom. 8 punkten av civila avlöningsreglementet. Enligt föreskrift
i civila icke-ordinariereglementet äger nämnda stadgande tillämpning jämväl
å extra ordinarie tjänstemän och aspiranter vid statens järnvägar.
I skrivelse till Kungl. Majit den 12 september 1939 har medicinalstyrelsen
hemställt, att särskilda bestämmelser i överensstämmelse med dem, som utfärdats
för statens järnvägar, måtte meddelas beträffande tjänstebostäder vid
statens sinnessjukhus. Till stöd härför har styrelsen anfört följande:
Flertalet av de till personalen vid statens sinnessjukhus upplåtna bostäderna,
vilka äro av två huvudtyper, dels omöblerade s. k. familjebostäder för
gift personal, dels möblerade bostäder för ogift personal, torde med hänsyn
till nödvändigheten att vid utomordentliga tillfällen hava erforderlig personal
lätt tillgänglig kunna anses vara behövliga ur tjänstesynpunkt. Denna
synpunkt har emellertid icke enbart varit avgörande vid uppförande av personalbostäder
vid sinnessjukhusen. Dessa anstalters ofta isolerade läge långt
från närmast belägna stadssamhälle har nödvändiggjort, att staten vid
anstaltens anläggande måst bereda bostäder åt befattningshavarna, såväl de
gifta som de ogifta. Med tiden har emellertid i anstalternas närhet
uppvuxit tätt bebyggda samhällen, där befattningshavarna vid respektive
sjukhus kunnat förhyra bostad eller genom köp skaffa sig eget
hem. Denna möjlighet har också medfört att antalet gifta befattningshavare
proportionsvis vuxit, utan att staten måst utöka antalet familjebostäder
i motsvarande grad. Någon nämnvärd olägenhet av denna utflyttning
från sjukhuset har hitintills icke försports, enär genom personalens
kontinuerliga ökning och stegrad äktenskapsfrekvens de på sjukhuset
befintliga bostäderna -— såväl för gifta som för ogifta — hitintills
kunnat upplåtas åt andra, i den mån innehavaren medgivits utflytta eller
ingått äktenskap. Den tidpunkt torde emellertid icke vara avlägsen då en
fortsatt utflyttning måste förhindras. Man torde visserligen icke numera
kunna påstå, att samtliga till sinnessjukhusens personal upplåtna, av staten
disponerade bostäder äro betingade ur tjänstesynpunkt även örn stora flertalet,
enligt vad ovan framhållits, torde kunna anses vara det, men å andra
sidan synes man med hänsyn till sjukhusets karaktär av sluten sjukvårdsanstalt
ej utan men för sjukhusdriften kunna för den fria hyresmarknaden
upplåta ur tjänstesynpunkt icke betingade lägenheter vid sjukhuset. Dessutom
torde det i varje enskilt fall vara mycket svårt att avgöra vilken av ett
flertal lika bostäder, som är att anse såsom erforderlig ur tjänstesynpunkt,
och vilken, som icke är del. Befattningshavarnas önskan att flytta ut från
sjukhuset för att bilda eget hem är förståelig, men ett fortsatt tillmötesgående
av densamma kan medföra, att ett flertal ursprungligen för personalens
bekvämlighet uppförda bostäder komma att stå outhyrda, enär de icke lämpligen
kunna uthyras till andra än befattningshavare vid respektive sjukhus.
I 58 § 3 mom. 8 punkten civila avlöningsreglementet har inryckts särskilda
bestämmelser för tjänstebostäder för statens järnvägar. Enligt medicinalstyrelsens
uppfattning äga de skäl, som föranlett nämnda bestämmelser, tilllämplighet
även beträffande statens sinnessjukhus.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
Över ifrågavarande framställning anbefalldes statens bostadsnämnd att yttra
sig. I utlåtande den 14 oktober 1939 anförde bostadsnämnden bl. a. följande:
Vad
angår de i remissakten omförmälda bostäderna vid statens sinnessjukhus
synes det bostadsnämnden av vad medicinalstyrelsen anfört framgå, att
där i huvudsak ensartade förhållanden äro för banden som vid statens järnvägar
och försvarsväsendet. Enligt vad nämnden inhämtat, ligger det stora
flertalet personalbostäder vid sinnessjukhusen inom inhägnade anstaltsområden,
på grund varav en uthyrning av dem på den fria marknaden får anses
utesluten. Dessa bostäder kunna tydligen icke anses tillhöra det bostadsbestånd,
som av 1936 års kommitté enligt ovanstående ansågs kunna småningom
avvecklas. Även beträffande det relativa fåtal lägenheter, som är beläget
utanför sådant område (omkring 120 lägenheter av ett totalt bostadsbestånd
av omkring 3,000), synas i allmänhet samma förhållanden råda. Beträffande
dessa bostäder, vare sig de ligga inom eller utom anstaltsområde, torde
med få undantag kunna sägas, att de icke utan men för sjukhusdriften kunna
upplåtas i den fria marknaden. Något bärande skäl till en kategoriklyvning
av hithörande bostäder lär därför, enligt bostadsnämndens åsikt, knappast
föreligga. Det torde till och med kunna ifrågasättas, om icke samtliga
personalbostäder vid sinnessjukhusen äro av den natur, att de enligt civila
avlöningsreglementets definition borde betraktas som tjänstebostäder i
egentlig mening. De lia alla tillkommit i ett klart verksinlresse. Även örn
beträffande vissa sinnessjukhus bostadsförhållandena småningom inträtt i
ett förändrat läge, synes man dock kunna utgå från, att i regel vid resp. anstalter
icke finnas personalbostäder till större antal eller av annan beskaffenhet
än som kan anses betingat av tjänstens behov och intresse. Inom ramen
av tillgängligt bostadsbestånd torde man även på rimligt sätt kunna vid anvisande
av tjänstebostäder tillmötesgå personliga önskemål och behov hos
befattningshavarna. Å andra sidan är nämnden icke främmande för den erfarenheten
att, om avlöningsreglementenas principer för bestämmandet av
ersättning för tjänstebostads rätt tillämpas — vilket ju innebär, att den allmänna
hyresmarknaden blir grundläggande — befattningshavarna i åtskilliga
fall kunna befinnas obenägna för inflyttning i tvångsvis anvisade tjänstebostäder.
Svårigheter kunna därför befaras uppstå särskilt vid sådana verk,
där flertalet tillgängliga bostäder med nödvändighet måste tagas i anspråk
som tjänstebostäder. Även örn man kunde utgå från, att gällande avlöningsreglemente
skulle kunna tolkas så, att sinnessjukhusens bostäder samtliga
vore att betrakta såsom tjänstebostäder i egentlig mening, kvarstår därför —
i saknad av klara direktiv i förevarande hänseende — risken att intressekonflikter
kunna uppstå mellan verket och personalen. För undanröjande av
denna risk synes det vara av behovet påkallat, att särskilda bestämmelser i
överenstämmelse med dem, som utfärdats för statens järnvägar, meddelas beträffande
statens sinnessjukhus.
I detta samanhang anser bostadsnämnden sig slutligen böra erinra om,
att behov av särbestämmelser i förevarande avseende möjligen förefinnes
även inom vissa andra delar av statsförvaltningen, exempelvis beträffande
fångvårdens bostäder.
Sedan svenska sinnessjukvårdspersonalens förbund och statens sinnessjukhus
ekonomipersonals förbund i gemensam skrivelse den 26 oktober 1939
på anförda skäl hemställt, att medicinalstyrelsens framställning icke måtte
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd, remitterades ärendet till allmänna lönenämnden,
som den 24 januari 1940 utlåtit sig bl. a. sålunda:
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
13
Med hänsyn till de av medicinalslyrelsen anförda omständigheterna och
då uppförandet av de ifrågavarande personalbostäderna jämväl ägt rum i
personalens intresse, ansåge lönenämnden befogat, att åtgärder vidtoges till
förhindrande av en icke önskvärd utflyttning från dessa bostäder. Lönenämnden
ville framhålla, att det ur statsverkets synpunkt givetvis icke kunde våra
tillfredsställande, att förefintliga bostadsutrymmen icke utnyttjades i den utsträckning,
som avsetts. Då förhållandena vid sinnessjukhusen i nu berörda
hänseenden företedde betydande likheter med vad som förekomme vid statens
järnvägar, finge lönenämnden tillstyrka, att för sinnessjukhusens vidkommande
meddelades liknande särsbestämmelser i fråga örn tjänstebostad
som de för statens järnvägar utfärdade. Föreskriften att ett särskilt utsett
personalombud skulle beredas tillfälle att utlåta sig över framställningar om
befrielse från skyldighet att bebo anvisad bostad syntes lönenämnden utgöra
en garanti för att personalens intressen skulle i möjligaste mån bliva beaktade.
Med anledning av vad statens bostadsnämnd i sitt yttrande i ärendet anfört,
ansåge sig lönenämnden böra tillägga, att, enligt vad lönenämnden under
hand inhämtat från fångvårdsstyrelsen, något behov av liknande bestämmelser
beträffande fångvårdspersonalens bostäder icke för närvarande förelåge.
Lönenämnden ville till slut erinra örn, att bestämmelserna i 5 § kungörelsen
1937:292 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän torde vara
tillämpliga i fall sådant som det förevarande.
En ledamot av lönenämnden förklarade sig, bl. a. med hänsyn till att
förhandling i ärendet icke skett med vederbörande personalorganisationer,
icke kunna för sin del tillstyrka medicinalstyrelsens framställning.
Genom remiss den 1 mars 1940 anbefalldes medicinalstyrelsen att ånyo avgiva
yttrande i ärendet i anledning av vad därutinnan förekommit sedan
styrelsen den 12 september 1939 ingivit sin framställning. I sitt i anledning
härav den 21 maj 1940 avgivna utlåtande har styrelsen anfört, att vid förhandlingar
med ombud för svenska sinnessjukvårdspersonalens förbund och
statens sinnessjukhus ekonomipersonals förbund rörande förevarande ärende
enighet uppnåtts i fråga om de av medicinalstyrelsen föreslagna särskilda
bestämmelserna, i det att nämnda organisationer därvid förklarat sig tillstyrka
medicinalstyrelsens i förberörda skrivelse den 12 september 1939 framställda
förslag. I anslutning härtill har styrelsen förnyat sin i berörda skrivelse
gjorda hemställan.
Såsom medicinalstyrelsen anfört skulle framdeles olägenheter för själva Departement*- sjukhusdriften kunna uppstå, örn personalen vid sinnessjukhusen obehindrat
finge utflytta från de vid sjukhusen befintliga personalbostäderna. Styrelsen
har också framhållit, att nian ej utan men för sjukhusdriften kunde på den
fria hyresmarknaden upplåta ur tjänstesynpunkt icke betingade lägenheter
vid sjukhusen, liksom ock att det i de enskilda fallen mötte svårigheter att
avgöra, vilka bostäder vore att anse såsom erforderliga ur tjänstesynpunkt
och vilka som icke vore det. Med hänsyn härtill och då det givetvis är ett
statsintresse, att de bostäder, som anordnats och bekostats av statsverket,
bliva på behörigt sätt utnyttjade, finner jag mig böra biträda styrelsens för
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
slag om skyldighet för vid sinnessjukhus anställd befattningshavare att bebo
sjukhuset tillhörande bostadslägenhet, som anvisas honom till bostad, oavsett
örn lägenheten är att betrakta såsom tjänstebostad i avlöningsreglementets
mening eller icke. Härför erfordras emellertid införande i civila avlöningsreglemenlet
av särbestämmelser i ämnet. Dessa särbestämmelser torde böra
givas motsvarande avfattning som de för statens järnvägars vidkommande
i 58 § 3 mom. 8 punkten av reglementet meddelade och intagas under
punkt 5 i reglementets 52 § 7 mom. Jag vill påpeka att, därest tjänstebostadsförhållandena
ordnas på sätt skett vid statens järnvägar, tjänsteman
vid sinnessjukhus likväl skulle under vissa förhållanden kunna befrias från
skyldigheten att bebo honom anvisad bostad och att prövning av sådan fråga
skulle ske i samråd med särskilt för ändamålet utsett personalombud.
Vid bifall till mitt förslag bör erforderlig ändring göras jämväl i civila
icke-ordinariereglementet.
3. Semester för vissa befattningshavare vid karolinska institutet
och karolinska sjukhuset.
I 55 § 4 mom. civila avlöningsreglementet hava meddelats vissa särskilda,
från de allmänna semesterbestämmelserna i reglementets 11 § avvikande
föreskrifter rörande semestertidens längd för bl. a. sådana befattningshavare
vid karolinska sjukhuset, vilka i sin tjänstgöring hava att handskas med
röntgen eller radium.
På chefens för ecklesiastikdepartementet föredragning har Kungl. Majit
den 21 februari 1941 till riksdagen avlåtit proposition, nr 74, angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet. Propositionen innefattar, bland annat,
förslag örn att forskningsavdelningarna vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik,
nämligen svulstpatologiska avdelningen — efter övertagandet
benämnd radiopatologiska avdelningen — och radiofysiska avdelningen, vilkas
drift nu delvis bekostas av Konung Gustaf V:s jubileumsfond, skola
från och med den 1 juli 1941 helt övertagas av statsverket och inordnas under
karolinska sjukhuset. Enligt den föreslagna personalorganisationen för
ifrågavarande institutioner efter övertagandet skulle å karolinska institutets
stat nyuppföras 1 professor och föreståndare och 1 laborator, avsedda
för radiopatologiska avdelningen, och 1 professor och föreståndare, avsedd
för radiofysiska avdelningen, samtliga med avlöning enligt de för professor
respektive laborator vid institutet gällande grunder, samt å karolinska sjukhusets
stat upptagas följande befattningar, nämligen 2 laboratorer, tillika
avdelningsföreståndare, i lönegrad A 28, 1 laborator, tillika kemist, i lönegrad
A 26, 1 förste byråingenjör, tillika avdelningsföreståndare, likaledes i
lönegrad A 26, 1 assistent i lönegrad A 14, 1 instrumentmakare i lönegrad
A 10 och 1 förste vaktmästare i lönegrad A 7. Å andra sidan skulle den å
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
15
karolinska sjukhusets stat för närvarande uppförda befattningen såsom laborator
i lönegrad A 26 vid radiofysiska avdelningen bortfalla.
I den framställning från styrelsen för Konung Gustaf V.s jubileumsfond
av den 11 november 1939, som legat till grund för det i propositionen framlagda
förslaget, har förordats, att för innehavarna av de nya befattningar,
med vilka äro förenade göromål berörande röntgen eller radium, meddelas
särskilda bestämmelser angående semestertidens längd. Dessa befattningar
äro professorn och föreståndaren å radiofysiska avdelningen samt i övrigt
följande befattningshavare å nämnda avdelning nämligen de tre laboratorerna,
förste byråingenjören samt assistenten. Enligt förslaget skulle innehavarna
av ifrågavarande befattningar äga åtnjuta semester, professorn
under högst 90 dagar samt övriga befattningshavare under högst 60 dagar
årligen. I de över framställningen avgivna yttrandena hava semesterfrågorna
icke blivit särskilt berörda.
Styrelsens framställning, i vad den avser semesterfrågorna, har överlämnats
till finansdepartementet för vidare behandling.
Vad först angår den årliga semestern för professorn och föreståndaren för Departement#.
radiofysiska institutionen torde denna böra i likhet med vad som gäller för Stefen.
överläkaren vid gynekologiska avdelningen av radiumhemmet bestämmas
till 90 dagar. Föreskrift härom torde lämpligen kunna meddelas genom en
komplettering av vederbörande instruktion.
För laborator och förste byråingenjör vid förstnämnda institution synes
semestern i anslutning till vad som föreslagits böra bestämmas till 60 dagar.
Assistent vid institutionen bör i likhet med tekniskt biträde för fysiska
mätningar berättigas åtnjuta semester under 42 dagar, med rätt för sjukhusdirektionen
att medgiva semester under ytterligare högst 18 dagar. Förslag
torde böra föreläggas riksdagen om komplettering av semesterföreskrifterna
i 55 § 4 mom. 1 punkten civila avlöningsreglementet i enlighet härmed.
I detta sammanhang torde jag få påpeka, att professorer och laboratorer
vid karolinska institutet äga i stället för semester åtnjuta ferier. Professorn
ävensom laboratorn vid radiopatologiska institutionen skola emellertid,
ehuru upptagna å karolinska institutets stat, icke tjänstgöra vid nämnda
institut utan huvudsakligen vid radiopatologiska institutionen inom karolinska
sjukhuset. Vid sådant förhållande synes en särskild föreskrift erfordras
för reglerandet av deras semesterförhållanden. Jag föreslår, att semestern
för den förre, i anslutning till vad som gäller för överläkare i allmänhet vid
karolinska sjukhuset, bestämmes till 60 dagar samt för den senare till 45 dagar.
På sätt jag nyss förordat i fråga örn semester för professorn å radiofysiska
institutionen torde stadgande härom böra meddelas i form av en
instruktionsbestämmelse.
Departements
chefen.
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
4. Vissa förordnandetjänstemäns vid telegrafverket återgång till
förut innehavd befattning.
Enligt 58 § 2 mom. 3 punkten civila avlöningsreglementet äger Kungl.
Majit på därom gjord ansökan medgiva, att tjänsteman, vilken förordnats
såsom telefondirektör i Stockholm eller såsom verkstadsdirektör vid telegrafverket
men vilkens förordnande upphört utan att efterföljas av förnyat förordnande,
må återgå tili ordinarie befattning inom den lönegrad han före
förordnandet tillhörde. Har sådant medgivande lämnats, skall för bestämmande
av tjänstemannens placering i löneklass så anses, som örn han även
under den tid förordnandet varat innehaft ordinarie befattning inom nämnda
lönegrad. Därest så erfordras för beredande åt tjänsteman i nu avsett fall
av ordinarie befattning, äger Kungl. Majit besluta därav betingad tillfällig
ökning av antalet ordinarie tjänster.
Motsvarande bestämmelser äro i reglementet meddelade beträffande postsparbankschef
vid postverket, distriktschef, förrådsdirektör, verkstadsdirektör
och verkstadsöveringenjör vid statens järnvägar, kraftverksdirektör,
överingenjör, driftdirektör, förrådsdirektör och kanaldirektör vid statens vattenfallsverk
samt försäljningschef vid domänverket.
Tidigare i dag har chefen för kommunikationsdepartementet anmält förslag
till riksdagen angående omorganisation av telegrafverket m. m. I detta
förslag ingår bl. a. inrättandet av vissa nya förordnandetjänster vid nämnda
verk, nämligen befattningar såsom överdirektör, överingenjör och distriktschef.
I samband med omorganisationen skulle befattningen såsom telefondirektör
i Stockholm bortfalla. Departementschefen har i nämnda sammanhang
anfört, att ett bifall härtill påkallade ändring av föreskrifterna i 58 §
2 mom. 3 punkten civila avlöningsreglementet i syfte att bereda innehavarna
av nämnda nya tjänster möjlighet att återgå till ordinarie befattning
inom förut innehavd lönegrad.
På grund av vad sålunda förekommit får jag förorda, att förslag förelägges
riksdagen om sådan ändring av stadgandet i 58 § 2 mom. 3 punkten
civila avlöningsreglementet, att å ena sidan befattningen såsom telefondirektör
i Stockholm bortfaller samt att å andra sidan där införas de nya befattningarna
såsom överdirektör, överingenjör och distriktschef vid telegrafverket.
5. Bestämmelser angående tjänstebostad för distriktsveterinärer.
Avlöningsförmånerna för distriktsveterinärerna äro numera reglerade genom
bestämmelser i civila avlöningsreglementet. Med hänsyn till de betydande
avvikelser från de i reglementet meddelade allmänna bestämmelserna,
främst i fråga om löneplanen, som ansetts nödvändiga vid ordnandet av distriktsveterinärernas
löneförhållanden, hava emellertid löneföreskrifterna för
Kungl. Majlis proposition nr 161.
17
nämnda tjänstemannagrupp — i likhet med vad som skett beträffande vissa
andra befattningshavargrupper, såsom provinsialläkare, rektorer m. fl. -—
upptagits under en särskild paragraf, 64 §, av reglementet. Därvid hava allenast
vissa av reglementets allmänna bestämmelser genom direkt hänvisning
gjorts tillämpliga å distriktsveterinär, medan paragrafen i övrigt upptager
för distriktsveterinärer erforderliga specialföreskrifter. Nämnda hänvisning
omfattar emellertid icke de i 41—43 §§ av reglementet meddelade föreskrifterna
om tjänstebostad. Ej heller hava i samband med distriktsveterinärernas
inordnande under civila avlöningsreglementet särföreskrifter i nämnda
hänseende blivit, så vitt angår denna kategori tjänstemän, intagna i reglementet.
I skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 4 oktober 1940 hava
au kommunalfullmäktige i Östra Husby kommun utsedda kommitterade för
byggande av veterinärbostad hemställt, att frågan om utnyttjande för framtiden
av veterinärbostäder, som uppförts av vederbörande kommuner, måtte
underkastas utredning samt att Kungl. Maj:t med ledning av utredningens resultat
måtte utfärda bestämmelser i ämnet. Kommitterade hava därvid i huvudsak
anfört följande.
Överallt på landsbygden mötte man ofta svårigheter att få lämpliga bostäder
och ämbetslokaler för tjänstemän. Ofta vore det ock så, att dessa
tjänstemän inte på förhand kunde veta om de stannade på en plats eller huru
länge, varför det vore svårt för deni att planera för och bygga egna bostäder.
Lämpliga bostäder att hyra, som också passade till tjänstebostäder,
förekomme mera sällan på den rena landsbygden. Följden bleve, att dessa
tjänstemän i stor utsträckning begärde och erhölle tillstånd att bosätta sig
i närmaste samhälle eller stad. Denna utveckling att landsbygden avfolkades
ej blott genom jordbruksbefolkningens utflyttning utan också av andra, som
hade sin verksamhet på landsbygden, vore beklaglig, allra helst som kommunerna
ginge miste om goda skatteobjekt.
Dessa olägenheter framträdde särskilt tydligt i fråga om veterinärerna.
Önskvärdheten av att de bodde på central plats inom distriktet läge i öppen
dag, så att de vore lätt anträffbara och resorna ej bleve onödigt dyra. I sådana
fall, där lämpliga bostäder ej ginge att uppbringa, kunde tänkas, att
kommun trädde till och uppförde veterinärbostad, som sedan uthyrdes till
veterinären. I sådana fall, där bostäder kunde ordnas på sådant sätt, vore det
önskvärt, att veterinären också finge föreläggande att bebo en sådan bostad
som tjänstebostad. Ett sådant föreläggande vore mycket viktigt därför, att
en liten landskommun, om en tjänsteman flyttade och efterträdaren av någon
anledning ej ville övertaga denna bostad, ej hade möjlighet att uthyra densamma
till någon annan lämplig person, varför kommunen kunde göra stora
ekonomiska förluster, detta helst som en bostad, speciellt uppförd för t. ex.
en veterinär och försedd med utrymmen för laboratorium och andra anordningar
som dikterades av yrkets art, ej med fördel kunde utnyttjas av någon
annan.
Sedan Kungl. Majit genom beslut den 11 oktober 1940 uppdragit åt medicinalstyrelsen
att verkställa den begärda utredningen, har styrelsen, som
infordrat yttrande i ärendet från svenska distriktsvelerinärföreningens .styrelse,
den 6 november 1940 inkommit med förslag till bestämmelser i ämnet.
Bihang titt riksdagens protokoll 19M. t samt. Nr 101. il
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 161.
Styrelsen framhåller inledningsvis, att någon av staten uppförd bostad för
distriktsveterinär styrelsen veterligt icke funnes och att förslag i sådant hänseende
med all sannolikhet ej heller komme att framläggas inom den närmaste
framtiden. I betraktande härav hade medicinalstyrelsen ansett sin
föreliggande uppgift begränsad till att yttra sig endast i fråga om tjänstebostäder,
som av landsting eller distrikt eller en eller flera kommuner därinom
uppförts eller vore avsedda att uppföras åt distriktsveterinärer. Enligt
tillgänglig underhandsuppgift skulle antalet sådana bostäder uppgå till
högst 25.
De av styrelsen föreslagna bestämmelserna innehålla i huvudsak följande.
Distriktsveterinär i distrikt, där särskild bostad är av landsting eller distrikt
eller av till distriktet hörande kommun eller kommuner eller kommunalförbund
anordnad, är skyldig att förhyra och bebo densamma under nedan
angivna förutsättningar:
1) Bostaden skall hava ett för sitt ändamål lämpligt läge.
2) Bostaden skall vara ändamålsenlig. Härför erfordras, att den är uppförd
enligt av länsstyrelsen, efter hörande av länsveterinären och svenska
distriktsveterinärföreningens styrelse, godkända ritningar samt försedd med
nutida bekvämligheter och hilgarage samt för tjänstens behöriga skötande
nödvändiga utrymmen, såsom expeditionsavdelning och lokal för inrättande
av ett enkelt laboratorium (det sistnämnda kan även förläggas utom bostaden).
Till bostaden böra dessutom höra stall och kliniklokal. Sistnämnda två
lokaler samt eventuellt utom bostaden förlagt laboratorium skola likaledes
inrättas och uppföras enligt ritningar, godkända på nyss angivet sätt; motsvarande
skall även gälla i fråga örn behövliga moderniseringar.
Då byggnadsarbetet fullbordats, skola byggnaderna på ägarens bekostnad
avsynas av en av länsstyrelsen utsedd byggnadssakkunnig person (eventuellt
länsarkitekten), som bär att utlåta sig huruvida arbetet utförts enligt fastställda
ritningar.
Därefter har länsstyrelsen att besluta i fråga om godkännande av byggnadsarbetet.
Äro bostad samt därtill hörande utrymmen inrättade och uppförda, innan
nu föreslagna bestämmelser meddelats, skall länsstyrelsen inhämta yttrande
av länsveterinären och svenska distriktsveterinärföreningens styrelse samt låta
på ägarens bekostnad genom av länsstyrelsen utsedd byggnadssakkunnig person
avsyna nämnda byggnader och utrymmen. Befinnas dessa vid nämnda
avsyning vara ändamålsenliga, skola de av länsstyrelsen godkännas; i annat
fall skall länsstyrelsen föreskriva ägaren att verkställa nödiga örn- eller tillbyggnader,
varefter avsyning av desamma skall ske i enlighet med vad nyss
angivits samt godkännande under ovan nämnd förutsättning meddelas av
länsstyrelsen.
Örn tjänsten är med ordinarie innehavare besatt, skall även dennes yttrande
inhämtas av länsstyrelsen.
3) Hyresbeloppet skall vara maximerat och får icke överstiga det pris, som
å orten i allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet
samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden.
4) Hyran skall erläggas månatligen.
5) Skatter och onera samt försäkring betalas av bostadens ägare.
6) Ägaren är skyldig att väl underhålla anläggningen samt vid behov modernisera
densamma.
Kunell. Maj:ts proposition nr 161. 19
7) Beträffande avflyttning från bostaden skall, såvida annat icke avtalats,
gälla följande:
Innehavare av bostad eller, om han avlidit, hans dödsbo åligger att till vikarie
eller efterträdare på distriktsveterinärtjänsten mot skälig ersättning upplåta
expeditionsavdelning, laboratorium och garage ävensom i den omfattning,
som kan finnas lämplig, tillhandahålla honom bostadsutrymme. Har
byra erlagts för stall- och kliniklokaler, skall vikarie eller efterträdare, som
önskar disponera sistnämnda lokaler, till bostadsinnehavaren eller dödsboet
erlägga skälig ersättning jämväl för dessa.
Dessutom skola rörande avflyttningen under ovan angiven förutsättning
gälla nedan nämnda bestämmelser:
a) Distriktsveterinär skall vid transport eller befordran äga rätt såväl att
utan uppsägning avflytta från bostaden den första dagen i månaden efter det
han erhöll kännedom om beslutet rörande transporten eller befordringen som
att, om han så önskar, disponera bostaden under högst två månader från
nämnda tidpunkt.
b) Därest bostadsinnehavaren avgår ur tjänst med pension eller entledigas,
skall han avträda bostaden inom två månader efter avgången eller entledigandet.
c) Om distriktsveterinär avlidit, skall hans dödsbo avträda bostaden å fardag,
som infaller näst efter tre månader från det dödsfallet skett.
8) För den händelse ägaren önskar använda byggnaderna för annat än
ovannämnda ändamål, skall distriktsveterinären äga åtnjuta minst 6 månaders
uppsägningstid före avflyttningen.
9) Tvistigheter beträffande tillämpningen av någon av de under ovannämnda
punkter berörda villkoren skola hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande.
Slutligen skulle enligt styrelsens förslag distriktsveterinär, som ägde egen
bostad å stationeringsorten innan tjänstebostad uppförts, vara berättigad att
bebo den egna bostaden och sålunda vara fritagen från skyldighet alt bebo
tjänstebostad.
över medicinalstyrelsens förslag hava utlåtanden avgivits av statskontoret
den 7 december 1940, av statens bostadsnämnd den 30 december 1940, av
svenska landskommunernas förbund den 14 januari 1941 samt av byggnadsstyrelsen
den 21 januari 1941.
Statskontoret har intet alt erinra mot att för distriktsveterinär föreskrives
skyldighet alt bebo anvisad och vederbörligen godkänd tjänstebostad
men framställer erinringar beträffande vissa av de av medicinalstyrelsen
föreslagna detaljbestämmelserna. Sålunda anser ämbetsverket, att liyresersättningen
för bostaden bör bestämmas efter överenskommelse mellan distriktsveterinären
och bostadsupplåtaren samt att, där överenskommelse ej
kan träffas, ersättningen bör fastställas av vederbörande länsstyrelse. Någon
maximering av hyresbeloppet bör under denna förutsättning icke förekomma.
Tiden för hyresersättningens erläggande bör enligt statskontorets mening
bestämmas efter överenskommelse. Därest distriktsveterinär befordras eller i
annan ordning förflyttas eller han avgår från tjiinsten med pension eller han
av annan anledning avgår ur tjänst eller entledigas, bör i fråga örn bostadens
disponerande motsvarande föreskrifter meddelas, som enligt 43 § civila avlöningsreglementet
gälla för av statsverket upplåten bostad.
Utöver de av medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelserna föreslår statskontoret
meddelande av föreskrifter örn skyldighet för tjänstinnehavare att
med aktsamhet begagna och viii vårda åt honom upplåten bostad m. m.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
Departements
chefen.
Jämväl statens bostadsnämnd anser att, därest av landsting,
kommun el. dyl. åt distriktsveterinär upplåten bostad är lämpad för sitt ändamål
och godkänd som sådan, veterinären i regel bör vara skyldig bebo densamma.
Ej heller framställer bostadsnämnden någon erinran mot det av medicinalstyrelsen
för övergångsförhållanden avsedda undantaget från denna
regel i det fall, att veterinären äger och bebor egen bostad å stationeringsorten.
Bostadsnämnden avråder, i likhet med statskontoret, från införande av en
föreskrift örn maximering av hyresersättningen. Ersättningen för bostaden,
däri inbegripen i förekommande fall gottgörelse för centraluppvärmning, bör
enligt nämndens mening bestämmas med hänsyn till det pris, som å orten i
allmänhet gäller för likvärdig lägenhet. Till undvikande av att distriktsveterinär
skall kunna påtvingas för stor bostad med därav följande alltför betungande
ersättningsskyldighet bör föreskrift meddelas örn storleken av den
bostad, för vilken han skall vara ersättningsskyldig. Där överenskommelse
ej kan träffas mellan distriktsveterinären och bostadsupplåtaren om ersättningsbeloppet,
bör den förre äga hänskjuta ersättningsfrågan till någon
myndighet. Jämkning av fastställd ersättning bör icke medgivas, innan ett
år förflutit från det densamma senast fastställdes.
Nämnden förklarar sig sakna möjlighet bedöma, huruvida för distriktsveterinär
särskilt gällande förhållanden kunna anses påkalla avvikelser från
dc bestämmelser i fråga örn avflyttning från upplåten bostad, som innefattas
i civila avlöningsreglementet. Särskilt ifrågasätter nämnden, om icke för
det fall, att distriktsveterinär avgår ur tjänst med pension eller entledigas,
den angivna tidsfristen av två månader efter avgången eller entledigandet
kan vara alltför kort.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför, att
styrelsen ur de synpunkter densamma företräder icke har någonting att
erinra mot det framlagda förslaget. Ej heller byggnadsstyrelsen
har i huvudsak något att erinra mot förslaget men uttalar önskvärdheten av
att bestämmelser meddelas, huruvida hyra skall utgå för till tjänstebostaden
hörande expeditionslokal, laboratorium, stall och kliniklokal. Styrelsen finner
det likaledes önskvärt, att föreskrifterna örn hyresersättningens fastställande
givas i huvudsak samma formulering som motsvarande bestämmelser i 42 §
2 mom. civila avlöningsreglementet.
Medicinalstyrelsens förslag med däröver avgivna utlåtanden har sedermera
överlämnats till finansdepartementet för vidare behandling.
Såsom av det anförda framgår har medicinalstyrelsen framlagt förslag till
detaljerade bestämmelser för reglerande av tjänstebostadsförhållandena för
distriktsveterinärer i sådana veterinärdistrikt, där särskild bostad för veterinären
är av distriktet eller av till distriktet hörande kommun eller kommuner
eller kommunalförbund eller av landsting anordnad. Mot förslaget hava av
de hörda myndigheterna framförts vissa erinringar.
Det synes mig angeläget, alt vissa av de föreslagna föreskrifterna, örn ock
med en del ändringar, intagas bland de i 64 § civila avlöningsreglementet för
distriktsveterinärer avsedda avlöningsbestämmelserna. Att märka är att, då
här icke är fråga om bostad som upplåtes av statsverket, de i civila avlöningsreglementet
införda allmänna bestämmelserna örn tjänstebostad icke kunna
utan vidare komma i tillämpning. Jag vill ock erinra, att bland avlöningsbe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
21
stämmelserna för provinsialläkare i 59 § 5 mom. civila avlöningsreglementet
äro införda vissa särskilda bestämmelser angående tjänstebostad för läkare i
sådana provinsialläkardistrikt, där bostad är av distriktet eller däri ingående
kommun eller kommuner för läkaren anordnad och av länsstyrelsen
godkänd. Dessa föreskrifter synas mig kunna tjäna till ledning vid meddelande
av tjänstebostadsbestämmelser för distriktsveterinärer.
I första hand torde böra föreskrivas, att distriktsveterinär i distrikt, där
särskild bostad är av distriktet eller däri ingående kommun eller kommuner
för veterinär anordnad och av länsstyrelsen efter länsveterinärens hörande
godkänd, skall vara skyldig att förhyra densamma till belopp, som, där överenskommelse
ej kan träffas, fastställes av länsstyrelsen. Det sagda bör ock
gälla, där till bostadsfastigheten höra särskilda utrymmen, som äro erforderliga
för veterinärtjänstens skötande, såsom lokal för husdjursklinik, laboratorielokal,
sjukstall el. dyl. Jag delar sålunda den av statskontoret uttalade
meningen, att hyresersättningen bör bestämmas efter fri överenskommelse
mellan tjänstinnehavaren och bostadsupplåtaren samt att någon maximering
av hyran icke bör förekomma. Där överenskommelse örn ersättningsbeloppet
ej kan träffas, bör detsamma såsom statskontoret föreslagit fastställas
av länsstyrelsen. Någon viss termin för hyrans erläggande synes mig
icke böra stipuleras. För det fall, att tjänstinnehavaren befordras eller förflyttas
till annan stationeringsort eller avgår från tjänsten eller entledigas,
synas mig de i 43 § 1 mom. civila avlöningsreglementet givna bestämmelserna
kunna utan olägenhet göras direkt tillämpliga.
Enligt 64 § 4 mom. 6 punkten civila avlöningsreglementet är distriktsveterinär,
som åtnjuter semester eller tjänstledighet, skyldig att, där så påkallas
och omständigheterna sådant medgiva, mot skälig ersättning tillhandahålla
vikarie nödig expeditionslokal. Denna föreskrift är givetvis tillämplig,
oavsett om distriktsveterinären bebor tjänstebostad eller annan bostad.
För provinsialläkare, som innehar tjänstebostad, är emellertid i 59 § 5 mom.
stadgad en vidsträcktare skyldighet i avseende å tillhandahållande av utrymme
åt vikarie. Det synes mig lämpligt, att bestämmelserna för distriktsveterinär
i denna del närmare anslutas till de för provinsialläkare redan gällande.
Skyldighet att underkasta sig de nya bestämmelserna skulle givetvis åligga
den, som hädanefter utnämnes till distriktsveterinär. Samma skyldighet torde
ock kunna åläggas redan utnämnd distriktsveterinär, som på egen ansökan
erhåller förflyttning till distrikt, där bostad för veterinären är anordnad. I
övrigt torde nuvarande innehavare av distriktsveterinärsbefattningar icke
kunna förpliktas att underkasta sig de nya bestämmelserna angående tjänstebostad.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
6. Dispens för vissa befattningshavare från gällande bestämmelser
angående förening av tjänster.
I 4 § 1 mom. civila avlöningsreglementet stadgas följande:
»Med tjänst, som avses i detta reglemente, må förenas ordinarie statlig befattning,
vilken tillsättes genom förordnande tills vidare och med vilken pensionsrätt
icke är förenad, ävensom extra ordinarie statlig befattning inom
högre lönegrad, dock under förutsättning att tjänstemannen frånträder utövandet
av förstnämnda tjänst.
I övrigt må tjänst, som avses i reglementet, icke förenas med ordinarie eller
extra ordinarie befattning i statens tjänst, ej heller med jämförlig kommunal
befattning, så framt ej Kungl. Maj:t och riksdagen för visst fall annorlunda
beslutit.»
För lärare vid de allmänna läroverken, folk- och småskoleseminarierna
m. fl. statliga läroanstalter har i reglementets 55 § 9 mom. 4 punkt stadgats
vissa undantag från förenämnda stadgande. I punktens första stycke föreskrives
följande:
»Såsom undantag från vad i 4 § 1 morn. stadgas gäller, att med befattning
såsom lärare i övningsämne vid någon av de i detta moment avsedda läroanstalterna
må kunna förenas annan tjänst, därest skolöverstyrelsen på därom
gjord framställning prövar sådan förening kunna utan olägenhet för undervisningen
äga rum; dock att fråga om förening med sådan övningslärarbefattning
av ordinarie statlig eller därmed jämförlig kommunal övningslärarbefattning
skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Medgivande varom
nu sagts skall, där så kan ske, avse viss tid, som ej bör överstiga tre år
i sänder.»
Slutligen är i detta sammanhang att erinra om stadgandet i 5 § 1 mom.
avlöningsreglementet den 30 september 1937 för lärare vid folk- och småskolor,
vari stadgas:
»Med ordinarie lärarbefattning må icke förenas annan tjänst å rikets eller
riksdagens stat, ej heller, utan att sådant medgivits genom beslut av Kungl.
Maj:t och riksdagen, å kommuns stat.»
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 mars 1940 har skolöverstyrelsen gjort
framställning örn rätt för musikläraren vid östra realskolan i Göteborg Werther
Carlson att med sin tjänst få förena ordinarie folkskollärartjänst vid Göteborgs
folkskolor, överstyrelsen har därvid till en början erinrat, att Carlson
på därom gjord ansökan och sedan vederbörande rektor och skolöverstyrelsen
tillstyrkt ansökningen genom Kungl. Maj:ts beslut den 14 oktober 1939
medgivits rätt att få förena sin ordinarie övningslärarbefattning vid östra
realskolan i Göteborg med ordinarie musiklärartjänst vid Göteborgs folkskolor.
Av handlingarna i nämnda ansökningsärende hade ingenting annat framgått
än att fråga varit om förening av statlig övningslärarbefattning med sådan
kommunal övningslärarbefattning, som avsåges i 55 § 9 mom. 4 punkten
första stycket, till vilket författningsrum sökanden också hade hänvisat.
Därefter har överstyrelsen i huvudsak anfört följande:
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
23
Nu hade det emellertid kommit till överstyrelsens kännedom, att tjänsten
vid folkskolorna i Göteborg icke vore en kommunal övningslärarbefattning i
egentlig mening utan en ordinarie folkskollärartjänst, ehuru undervisningen
omfattade uteslutande sång och musik. På grund härav syntes ovan nämnda
bestämmelse icke äga tillämpning i detta fall.
Visserligen stadgades å anfört ställe, att med befattning som lärare i övningsämne
vid bl. a. allmänna läroverk kunde förenas annan tjänst — för
så vitt det icke vore fråga örn viss övningslärarbefattning — därest skolöverstyrelsen
på därom gjord framställning prövade sådan förening kunna utan
olägenhet för undervisningen äga runi. Detta syntes kunna innebära, att överstyrelsen
skulle kunna avgöra bär ifrågavarande ärende. Men i 5 § 1 punkten
avlöningsreglementet för lärare vid folk- och småskolor stadgades, att med
ordinarie lärartjänst icke finge förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens
stat. På grund härav syntes bestämmelsen i § 55 mom. 9 punkt 4 första stycket
civila avlöningsreglementet icke bär kunna tillämpas. Enligt nyss nämnda
bestämmelse i avlöningsreglementet för lärare vid folk- och småskolor syntes
en tjänsteförening av här ifrågavarande slag över huvud icke vara möjlig,
vilket däremot syntes vara fallet enligt civila avlöningsreglementets huvudbestämmelse
om tjänsteförening, 4 § 1 mom. andra stycket.
Vad sakfrågan beträffade, syntes ingen tvekan kunna råda. Föreningen av
de nämnda tjänsterna hade ägt rum redan år 1914, då musiklärare Carlson
utnämndes till musiklärare vid östra realskolan. Tjänsten vid folkskolorna
bade han innehaft sedan år 1910.
I anslutning härtill har överstyrelsen hemställt, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga
de åtgärder, som kunde befinnas nödvändiga för att musiklärare Carlson
fortfarande kunde innehava de ordinarie tjänster vid östra realskolan
i Göteborg och vid Göteborgs folkskolor, till vilka han tidigare utnämnts.
Allmänna lönenämnden har i infordrat utlåtande den 29 maj 1940 understrukit,
att tjänsteförening i förevarande fall icke kan äga rum, med mindre
riksdagens samtycke härtill — utom ramen för vad som förutsatts i avlöningsreglementet
för lärare vid folk- och småskolor •— utverkats. Med hänsyn
till de i ärendet föreliggande särskilda omständigheterna, främst det förhållandet
att Carlson under en lång följd av år innehaft förenämnda båda tjänster,
har lönenämnden icke velat motsätta sig, att åtgärder vidtagas för inhämtande
av riksdagens samtycke till tjänsteföreningen.
Vidare har ordinarie folkskolläraren vid Göteborgs folkskolor Torsten
Carlsson i en till Kungl. Majit ingiven ansökning anhållit örn tillstånd att
med sin tjänst få förena befattningen såsom ordinarie organist och kantor
i Göteborgs Masthuggs församling. Av ansökningen framgår, att Carlsson tillträtt
nämnda organist- och kantorsbefattning den 13 juni 1920 och att han
den 1 maj 1925 blivit ordinarie innehavare av densamma. Den 1 juli 1939
har han erhållit sin innehavande ordinarie folkskollärartjänst efter att dessförinnan
från och med höstterminen 1924 — med undantag allenast för år
1928 — hava innehaft icke-ordinarie lärartjänst vid nämnda folkskolor. Med
organist- och kantorsbefattningen vore förenad en tjänstgöring av allenast
1 å 5 timmar i veckan.
I ärendet hava utlåtanden avgivits av skolöverstyrelsen den 5 mars, av statskontoret
den 0 maj samt av allmänna lönenämnden den 29 maj 1940.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
Departementschefen.
Skolöverstyrelsen, som finner stadgandet i 5 § 1 mom. avlöningsreglementet
för lärare vid folk- och småskolor i förevarande fall äga
tillämpning, framhåller, att den arbetsbörda, som ålåge sökanden i den kyrkliga
tjänsten, icke vore större än som vore vanligt vid åtskilliga, med ordinarie
folkskollärartjänster i laga ordning förenade organistbefattningar. Något
sakligt hinder syntes därför icke föreligga för bifall till ansökningen,
överstyrelsen hemställer, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärd för inhämtande
av riksdagens medgivande till tjänsteföreningen.
Allmänna lönenämnden, som anlagt samma synpunkter på ärendet
som skolöverstyrelsen, förklarar sig med hänsyn härtill och till att sökanden
under en lång följd av år innehaft organisttjänsten icke vilja motsätta
sig, att åtgärd vidtages för inhämtande av riksdagens beslut i ärendet.
Lönenämnden framhåller i detta sammanhang, att inhämtande av riksdagens
samtycke till tjänsteföi’ening i fall sådana som det förevarande måste
anses innebära en onödig omgång. Enligt lönenämndens mening borde genom
en reglementsändring sörjas för att Kungl. Majit erhölle befogenhet att ensam
träffa avgörande i angivna hänseende.
I motsats mot förenämnda myndigheter ifrågasätter statskontoret,
huruvida i förevarande fall tillräckliga skäl kunna anses föreligga för en
framställning till riksdagen i ärendet. Ämbetsverket förordar, att den gjorda
framställningen icke måtte föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.
I anledning av vad allmänna lönenämnden anfört örn behovet av en ändring
av bestämmelserna örn tjänsteförening i avlöningsreglementet för lärare
vid folk- och småskolor vill jag framhålla, att ifrågavarande bestämmelser -—
liksom ock de i sådant hänseende meddelade bestämmelserna i avlöningsreglementet
för de högre kommunala skolorna — icke på ett ur saklig synpunkt
tillfredsställande sätt ansluta sig till motsvarande bestämmelser i civila
avlöningsreglementet, ett förhållande som givetvis bland annat är beroende
av att reglementena tillkommit vid olika tidpunkter. Jag har emellertid ansett
mig icke på grund av de föreliggande framställningarna böra ingå på någon
prövning av de ändringar i vederbörande reglementen, som skulle erfordras
för att åstadkomma en utjämning i förevarande hänseende. Denna fråga synes
mig vara av den natur, att den lämpligen bör upptagas till behandling i samband
med en blivande revision av de av Kungl. Majit utfärdade avlöningsreglementena
för kommunala lärare.
Vid sådant förhållande och i betraktande av de särskilda omständigheter,
som anförts i de nu föreliggande ärendena, vill jag icke motsätta mig, att
Kungl. Majit utverkar riksdagens samtycke till de tjänsteföreningar, varom
i ärendena är fråga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
25
7. Avlöning till viss civil personal i statens eller kommuns tjänst
under tjänstgöring vid allmänt hemvärn eller verkshemvärn.
I överensstämmelse med riksdagens beslut har Kungl. Maj:t den 31 maj
1940 utfärdat kungörelse (nr 408) om hemvärnets organisation och uppgifter
m. m. (liemvärnskungörelse). I enlighet med nämnda kungörelse består
hemvärnet, som utgör en del av lantförsvaret, av militärt organiserade, på
frivillighetens väg rekryterade förband, vilkas främsta uppgift är att verka
för det omedelbara tryggandet av den egna hemorten (kungörelsens 1 §).
Hemvärnets högsta ledning utövas under chefen för armén av en hemvärnschef,
som i sitt arbete biträdes av en hemvärnsstab (2 §). Överinseendet av
hemvärnet inom varje militärområde åligger militärområdesbefälhavaren.
Under denne utövas ledningen av hemvärnet inom varje inskrivningsområde
av inskrivningsbefälhavaren (3 §). För hemvärnets organiserande indelas
inskrivningsområdena i hemvärnskretsar. Hemvärnskretsarna indelas i hemvärnsområden.
För varje hemvämskrets förordnas en hemvärnskretsbefälhavare
och för varje hemvärnsområde en hemvärnsområdesbefälhavare. Under
liemvärnsområdesbefälhavaren lyda hemvärnsmän och reservhemvärnsmän
inom hemvärnsområdet (4—6 §§).
Hemvärnsmän och reservhemvärnsmän antagas av inskrivningsbefälhavaren
efter förslag av hemvärnsområdesbefälhavaren. Hemvärnsmän avses för
aktiv tjänst i hemvärnet. Reservhemvärnsmännen bilda en reserv för ersättande
av avgångna hemvärnsmän (8 §). Till hemvärnsmän (reservhemvärnsmän)
antagas i värnpliktshänseende över- och underåriga män ävensom sådana
värnpliktiga, vilka på grund av frikallelse, uppskov av längre varaktighet
eller annan orsak beräknas icke komma att inkallas till tjänstgöring
vid mobilisering. Antagning sker på därom hos inskrivningsbefälhavaren
gjord skriftlig ansökan. Med den antagne upprättas kontrakt (hemvärnskontrakt)
angående anställningen (9—10 §§).
Hemvärnsmän (reservhemvärnsmän) må åläggas att under fredstid i utbildningssyfte
årligen fullgöra högst 50 timmars tjänstgöring, däri icke inräknas
den tid som åtgår för vidmakthållande och förkovran av skjutskicklighet
och fältduglighet i övrigt. Nämnda tjänstgöring må icke utan särskild
överenskommelse förläggas till hemvärnsmannens (reservhemvärnsmannens)
arbetstid (11 § 1 inom.). Under krig ävensom eljest, då Konungen utfärdat
befallning alt hemvärnet skall hållas i beredskap, är hemvärnsmän
.skyldig att på kallelse inställa sig till den tjänstgöring, som erfordras för fyllandet
av hemvärnets uppgifter (11 § 2 morn.).
Vid tjänstgöring under fredstid äger hemvärnsmän åtnjuta fri inkvartering
ävensom fria resor (12 § 1 moni.). Vid tjänstgöring under krig ävensom
då Konungen anbefallt hemvärnets hållande i beredskap åtnjuter hemvärnsman
dels fri inkvartering och fria resor, dels dagavlöning med 2 kronor 50
öre för varje tjänstgöringsdag örn sammanlagt minst 3 timmar, dels ock för
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 161-
sörjningsbidrag för varje sådan tjänstgöringsdag med 2 kronor för hustru
och 50 öre för varje hemvärnsmannens eller hans hustrus barn eller adoptivbarn
under 16 år, dock att änkling eller frånskild, som sålunda är berättigad
till bidrag för ett eller flera barn, äger att för ett av barnen uppbära
2 kronor (12 § 2 morn.).
Hemvärnskrets- eller hemvärnsområdesbefälhavare äga därutöver åtnjuta
särskild ersättning i form av ett mindre årligt arvode (12 § 3 morn.).
I anslutning till hemvärnskungörelsen har hemvärnsledningen utfärdat
vissa anvisningar beträffande hemvärnets organisation vid vissa statens verk
och inrättningar (s. k. verkshemvärn). I enlighet med nämnda anvisningar
förutsättas hemvärnsförband skola organiseras vid statliga verk och inrättningar,
där verksamheten under alla förhållanden måste hållas vid gång.
Vcrksförband avses uteslutande för det omedelbara skyddet av vederbörande
verk tillhörig anläggning (station) enligt de närmare föreskrifter, som fastställas
av inskrivningsbefälhavaren i samråd med verket. Ifrågasättes användning
av verksförband för andra uppgifter än skyddet av verkets anläggningar,
skall samråd ske med verkets ledning, varvid verksledningens
önskemål skola tillgodoses. Rekrytering av verksförband sker genom antagning
i vanlig ordning enligt hemvärnskungörelsens bestämmelser, dock uteslutande
bland den vid verket anställda personalen. Såsom förbandschef förordnas
lämplig vid verket anställd befattningshavare. Förbandet utrustas genom
försorg av vederbörande inskrivningsbefälhavare, dock förutsättes det,
att vapenutrustning i viss utsträckning skall kunna tillhandahållas av vederbörande
verk. Utbildningen vid verkshemvärn avses skola bedrivas efter
enahanda grunder, som gälla för hemvärnet i övrigt.
A. Avlöning under tjänstgöring vid det allmänna hemvärnet.
I skrivelse den 17 september 1940 har chefen för armén framhållit, hurusom
av ett flertal framställningar till hemvärnsledningen framgått, att för
hemvärnsmän, som tillika vore tjänstemän vid den civila statsförvaltningen,
avlöningsförhållandena under tjänstgöring vid hemvärnet med vederbörliga
avlöningsreglementens nuvarande avfattning bleve synnerligen otillfredsställande,
i det att vederbörande under sådan tjänstgöring måste vidkännas C-avdrag,
d. v. s. avstå hela lönen. I betraktande av att dels hemvärnsmannen
frivilligt och med delvis uppoffrande av sin fritid ställt sig till förfogande
för fullgörande av en betydelsefull insats till landets försvar, dels hemvärnsmannens
tjänstgöringsskyldighet, sedan han tecknat kontrakt, delvis vöre av
obligatorisk natur, kunde berörda förhållande icke anses förenligt med rättvisa
och billighet.
Chefen för armén har därför hemställt, att civila avlöningsreglementet och
civila icke-ordinariereglementet måtte omarbetas därhän, att hemvärnstjänstgöring
jämställdes med värnpliktstjänstgöring i landstormen samt att hem
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
27
värnsman sålunda under tjänstledighet för tjänstgöring i denna sin egenskap
finge uppbära honom eljest tillkommade avlöning minskad med B-avdrag.
Över nämnda framställning hava allmänna lönenämnden och statskontoret
den 8 respektive den 28 november 1940 avgivit utlåtanden.
Lönenämnden framhåller, att enligt vad som inhämtats, det i vissa
fall förekomme, att kortare utbildningskurser eller övningar anordnades under
sådana förhållanden, att deltagarna icke samtidigt kunde tjänstgöra i
sina civila befattningar. Dessa kurser syntes hittills närmast hava avsett
hemvärnsbefälet, men det vore icke uteslutet, att liknande kurser eller övningar
anordnades även för andra hemvärnsmän. Lönenämnden ansåge för sin
del skäl tala för att ordinarie och extra ordinarie tjänstemän, vilka vore underkastade
ovannämnda avlöningsreglementen, medgåves rätt att vid deltagande
i dylika utbildningskurser eller övningar uppbära lön med B-avdrag
under en tid av högst 14 dagar av ett och samma kalenderår, i anslutning till
vad som för närvarande gällde beträffande konstituerad landstormsofficer.
Föreskrifter av dylik innebörd syntes lönenämnden lämpligen böra intagas i
avlöningsreglementena. övervägas borde, om icke ett motsvarande stadgande
också borde intagas i militära icke-ordinariereglementet.
Statskontoret har till en början erinrat, att under den förstärkta försvarsberedskap,
som varit rådande sedan hösten 1939, avsteg befunnits påkallade
från de i civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet
meddelade bestämmelserna om avlöning under ledighet för militärtjänstgöring.
Bestämmelser i sådant hänseende hade meddelats genom ett
flertal olika kungörelser. Huruvida och i vilken utsträckning dessa från avlöningsreglementena
avvikande bestämmelser komme att bliva bestående, sedan
mera normala förhållanden åter inträtt, vore för närvarande svårt att
avgöra. Ämbetsverket föreställde sig emellertid, att framdeles en allmän översyn
av bestämmelserna örn avlöning under ledighet för militärtjänstgöring
bleve ofrånkomlig. Vid sådant förhållande ansåge ämbetsverket tillräckliga
.skäl icke föreligga att nu i reglementet intaga bestämmelser örn avlöning under
ledighet för tjänstgöring vid hemvärnet, utan syntes dylika bestämmelser
—- i avvaktan på en mera definitiv reglering av hithörande spörsmål —
böra äga giltighet allenast under förstärkt försvarsberedskap eller partiell
mobilisering. Statskontoret hade icke något att erinra mot att dessa provisoriska
bestämmelser gåves den innebörd, som lönenämnden föreslagit.
B. Avlöning under tjänstgöring vid verkshemvärn.
1 skrivelser den 5 respektive den 18 och den 7 november 1940 hava generalpoststgrelsen,
telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen — med förmälan
att hemvärnsförband avsåges skola organiseras vid postverket och telegrafverket
och redan upprättats vid statens vattenfallsverk — en var beträffande
sitt förvaltningsområde gjort framställning angående ersättning till den verkspersonal,
som komme att tjänstgöra vid sådant förband. Verksstyrelserna
framhålla, att i samband med organiserandet av ifrågavarande verkshemvärn
uppstått fråga örn ersättning åt verkshemvärnsman vid tjänstgöring inom
verkshemvärnet, bland annat för sådant fall att hemvärnsmän drabbades av
sjukdom eller olycksfallsskada under dylik tjänstgöring. Beträffande till allmänna
hemvärnet ansluten personal syntes dylika ersättningsfrågor — att
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
döma av uttalanden i propositionen nr 257 till 1940 års riksdag angående
organiserandet av ett hemvärn — tills vidare skola regleras på grundval av
I § andra stycket förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Enär verksstyrelsernas ifrågavarande framställningar äro i allt väsentligt
av likalydande innehåll torde jag i det följande kunna inskränka mig till
att beröra vad generalpoststyrelsen anfört i ämnet. Betxäffande ersättning
till postverkets personal under tjänstgöring vid verksförband under de i
II § 2 mom. hemvärnskungörelsen angivna förutsättningarna d. v. s. under
krig eller eljest då Konungen anbefallt hemvärnets hållande i beredskap
yttrar generalpoststyrelsen:
Postverkets hemvärnspersonal kommer att utgöras av vid verket anställda
tjänstemän och arbetare, vilkas tjänstgöring under krig eller krigsfara måste
regleras med hänsyn till de då rådande förhållandena. De kunna således komma
att lagas i anspråk än för den egentliga posttjänsten, än för luftskyddstjänstgöring
och än för hemvärnstjänst, allteftersom verkets intressen kräva.
I alla dessa verksamhetsgrenar komma de sålunda att tjäna postverkets
intresse att i möjligaste mån upprätthålla och skydda driften. Det synes
därför knappast möjligt att uppdraga några skillnader ur tjänstesynpunkl
mellan de olika grenarna. Dessa böra tvärtom samtliga och i samma grad
betraktas såsom tjänstgöring vid verket, och det är så mycket mindre befogat,
att tjänstemännen vid utövandet av luftskydds- eller verkshemvämstjänst
bliva i avlöningshänseende sämre ställda än vid fullgörandet av den
egentliga posttjänsten, som personalen vid de båda förstnämnda tjänstegrenarna
kan beräknas bliva utsatt för allvarliga risker för verkets skull.
Av sistnämnda skäl är det önskvärt, att de tre olika tjänstegrenarna äro
likaberättigade i fråga örn ersättning, även med hänsyn därtill, att det eljest
med all sannolikhet torde kunna förutses, alt personalen ej är villig att
utanför det ordinäre postarbetet utsätta sig för de särskilda risker, tjänstgöring
vid verkshemvärnet medför.
Örn man sålunda, såsom generalpoststyrelsen anser riktigt, betraktar
tjänsten i verkshemvärnet såsom en särskild form av tjänstgöring vid verket,
betingad av de särskilda förhållanden, under vilka hemvärnet är avsett
att träda i funktion, bör därav följa, att verkshemvärnsman skall vid
tjänstgöring såsom sådan bibehållas vid de avlönings- och pensions- m. fl.
förmåner, som enligt nu gällande eller framdeles utfärdade bestämmelser äro
förenade med den befattning han innehar eller förordnats att uppehålla vid
verket. Ä andra sidan bör, enär tjänstgöringen vid verkshemvärnet är beroende
av frivilligt åtagande, sådan tjänstgöring icke medföra förmåner
från verket utöver dem, som skulle tillkommit tjänstemannen, därest han
icke åtagit sig hemvärnstjänsten. Däremot torde det få anses självfallet, att
verkshemvärnsman åtnjuter samma förmåner från hemvärnet, som enligt
12 § hemvärnskungörelsen tillkommer övrig hemvärnspersonal.
Det sagda innebär bland annat, att verkshemvärnsman, som under tjänstgöring
såsom sådan drabbas av sjukdom eller olycksfallsskada, skall åtnjuta
sjukavlöning och läkarvård m. m., såsom om han insjuknat eller drabbats
av olycksfallet under utövande av den vanliga posttjänsten. Om dylikt
olycksfall föranleder tjänstemans död, bör följaktligen till de efterlevande
utgå, förutom familjepension enligt därom gällande bestämmelser, livränta
enligt olycksfallsförsäkringslagen. Vad nu sagts beträffande tjänsteman bör
i tillämpliga delar gälla även beträffande arbetare vid tjänstgöring såsom
Kungl. \laj:ts proposition nr 161.
29
verkshemvärnsmän. Han bör sålunda under dylik tjänstgöring äga åtnjuta
oavkortad lön, vilken av praktiska skäl bör beräknas på samina sätt som
semesterlön (dock icke understigande vid tillfället utgående tidion), samt,
om han under tjänstgöringen drabbas av sjukdom eller olycksfallsskada,
samma förmåner, som tillkomma honom i hans vanliga arbete i verkets
tjänst, d. v. s. sjukvård och sjukavlöning enligt gällande bestämmelser ävensom
invalidpension enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare eller beträffande
sådan arbetare, som ej äger rätt till tjänstepension, livränta enligt
olycksfallsförsäkringslagen. Örn olycksfallsskada, varom nu är fråga, medför
arbetares död, bör till de efterlevande utgå livränta enligt sistnämnda lag.
Därest de förmåner, som enligt vad sålunda ifrågasatts skulle tillgodoujutas
av verkshemvärnsmän vid postverket, bliva ofördelaktigare än enligt
de grunder, som tillämpas för hemvärnsmän vid allmänna hemvärnet,
lidra sistnämnda grunder gälla. Detta synes kunna bliva fallet bland annat
örn verkshemvärnsmän under tjänstgöring såsom sådan i fredstid ådrager
sig sjukdom, som medför bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan
eller den sjukes död. I dylikt fall utgår nämligen beträffande personalen
vid allmänna hemvärnet livräntor enligt 1927 års militärersättningsförordning,
under det att olycksfallsersättningslagen berättigar till ersättning
endast för olycksfall men icke för sjukdom i allmänhet.
I fråga örn ersättning till postverkets personal under tjänstgöring vid verkshemvärnet
i fredstid (11 § 1 mom. hemvärnskungörelsen) anför generalpoststyrelsen:
Såsom
framgår av hemvärnskungörelsen 11 § 1 moni., skall under fredstid
hemvärnsmännens utbildning och övningar ske under hemvärnsmannens
fritid. Då inträde i hemvärnet är beroende av frivilligt åtagande, bör
givetvis någon ersättning av postmedel för tjänstgöring vid verkshemvärnet
i regel icke ifrågakomma. Med avseende å avlönings- och pensionsförmåner
m. m. vid sjukdom eller olycksfallsskada synas emellertid de föreslagna
ersättningsgrunderna böra tillämpas även under fredstjänstgöring vid
verkshemvärnet. Detta torde emellertid icke komma att medföra några
nämnvärda merutgifter för postverket, alldenstund ersättning för sjukdom
i alla vanliga fall utgår efter samma grunder, vare sig tjänsteman (eller
arbetare) insjuknar under tjänstgöringstid eller under fritid, och då riskerna
för olycksfall under hemvärnstjänstgöring icke torde vara särskilt stora
i fredstid.
I ytterligare ett avseende anser generalpoststyrelsen sig emellertid böra
föreslå en särskild förmån för verkshemvärnsmännen under fredstid. Ehuru,
som ovan sagts, hemvärnsmännens utbildning under fredstid i allmänhet icke
må förläggas till hemvärnsmännens arbetstid, kan det likväl till följd av
bristen på befäl i hemvärnet understundom bliva nödvändigt att för utbildning
till hemvärnsbefäl sammanföra hemvärnsmän till kurser, som pågå
hela dagarna under kortare tid. Då tjänstgöring i verkshemvärnet, enligt vad
ovan framhållits, principiellt bör likställas med tjänstgöring i den egentliga
posttjänsten, bör sådan utbildning till hemvärnsbefäl även kunna jämställas
med postal utbildning. Generalpoststyrelsen vill därför föreslå, att
tjänsteman eller arbetare vid postverket för bär ifrågavarande utbildning
till hemvärnsbefäl må under viss kortare tid, förslagsvis högst 10 dagar
årligen, kunna beviljas tjänstledighet med oavkortad lön. Bortsett från nu
nämnda fall skulle de ifrågasatta grunderna för ersättning åt verkshemvärnsman
äga tillämpning allenast vid tjänstgöring i hemvärnet under de i
11 § 2 punkten hemvärnskungörelsen angivna förutsättningarna.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 161.
Departementschef
en.
Beträffande vissa särskilda avlöningsförmåner, såsom övertidsersättning
samt resekostnads- och traktamentsersättning, anser generalpoststyrelsen,
att dylika förmåner icke böra utgå av postverkets medel för tjänstgöring vid
hemvärnet under freds- eller krigsförhållanden.
Telegrafstyrelsen har med avvikelse i denna del från de båda övriga
verksstyrelserna uttalat, att de villkor i fråga örn resekostnads- och traktamentsersättning
samt tjänstgöringstraktamente, som gällde för tjänsteman,
vilken deltoge i av verket anordnad utbildningskurs, även syntes höra tilllämpas
vid tjänstemans deltagande under fredstid i kurs för utbildning av
hemvärnsbefäl.
Över verkstyrelsernas framställningar har allmänna lönenämnden den
26 november 1940 avgivit infordrat utlåtande. Lönenämnden har därvid i
huvudsak tillstyrkt de gjorda framställningarna. Emellertid framhåller lönenämnden,
att det i 12 § 2 mom. c) hemvärnskungörelsen stadgade försörjningsbidraget,
vilket bidrag är avsett att utgå till hemvärnsman vid tjänstgöring
i hemvärnet under krig eller då Konungen anbefallt hemvärnets hållande
i beredskap, icke bör tillkomma verkshemvärnsman. Lönenämnden
förordar telegrafstyrelsens förslag om resekostnads- och traktamentsersältning
ävensom tjänstgöringstraktamente till tjänsteman, som deltager i kurs
för utbildning av hemvärnsbefäl, varvid dock nämnden ansett skäl tala
för att tjänstgöringstraktamentet bestämdes efter enhetliga grunder för
samtliga kursdeltagande hemvärnsmän.
Vad till en början angår avlöningsförmåner till tjänsteman under tjänstgöring
i egenskap av hemvärnsman i det allmänna hemvärnet finner jag i
likhet med allmänna lönenämnden och statskontoret skäl tala för att någon
del av lönen må behållas. I enlighet med vad lönenämnden föreslagit och
statskontoret tillstyrkt förordar jag därför, att i civila avlöningsreglementet
avsedd ordinarie tjänsteman och i civila icke-ordinariereglemenlet eller militära
icke-ordinariereglementet avsedd extra ordinarie tjänsteman berättigas
under tjänstledighet, som tjänstemannen erhåller för deltagande i hemvärnsövningar
och hemvärnskurser, uppbära avlöning med B-avdrag, dock under
högst 14 dagar av ett och samma kalenderår. Lön med avdrag motsvarande
B-avdrag synes mig under ledighet för samma ändamål även böra — med
enahanda tidsbegränsning — tillkomma hemvärnsman, som i kommuns
tjänst innehar sådan ordinarie eller extra ordinarie lärår- eller därmed jämförlig
befattning, å vilken avlöningsreglementet den 11 november 1938 (nr
660) för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor. praktiska
mellanskolor och högre folkskolor eller avlöningsreglementet den 30
september 1937 (nr 868) för lärare vid folk- och småskolor är tillämpligt. Samma
förmån hör jämväl tillkomma ordinarie eller extra ordinarie nomadlärare.
Jag delar ock den av statskontoret hävdade meningen, att bestämmelser i
ämnet för närvarande lämpligen icke böra intagas i själva avlöningsreglementena.
Under nu rådande förhållanden och i avvaktan på närmare erfa
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
31
renhet rörande hemvärnets helt nyligen genomförda organisation och hemvärnsrörelsens
vidare utveckling synes det mig ändamålsenligast att, i likhet
med vad som skett i fråga om avlöning under vanlig militärtjänstgöring åt
åtskilliga grupper befattningshavare i statens och kommuns tjänst, i ämnet
meddelas allenast provisoriska föreskrifter.
Kungl. Maj:t torde böra av riksdagen utverka bemyndigande att utfärda
dylika föreskrifter av i huvudsak det innehåll, jag nyss förordat.
Vad härefter angår generalpoststyrelsens, telegrafstyrelsens och vattenfallsstyrelsens
i allt väsentligt samstämmiga förslag i fråga örn ersättning till personal
vid postverket, telegrafverket och statens vattenfallsverk, som anställes
för tjänstgöring vid verkshemvärn, framgår av vad i det föregående blivit
anfört, att verksstyrelserna utgått från att ifrågavarande tjänstgöring är att
anse såsom en särskild form av tjänstgöring vid vederbörande verk. Styrelserna
förutsätta tillika, att de i 12 § hem värnskungörelsen meddelade ersättningsbestämmelserna
skola gälla jämväl för verkshemvärnsmän.
Beträffande verkshemvämsmans tjänstgöring under krig ävensom under
hemvärnet anbefalld beredskap hava styrelserna föreslagit, att verkshemvärnsmannen
skall vid sådan Ijänstgöring bibehållas vid de avlönings- och
pensionsförmåner, som enligt nu gällande eller framdeles utfärdade bestämmelser
må vara förenade med den befattning han innehar eller förordnats att
uppehålla vid verket. I fråga om vissa avlöningsförmåner ifrågasättes dock
meddelande av särbestämmelser. Sålunda borde, med hänsyn till den i 12 §
2 mom. b) hemvärnskungörelsen stadgade dagavlöningen, föreskrivas, att resekostnads-
och traktamentsersättning eller tjänstgöringstraktamente icke
finge utgå vid tjänstgöring varom nu är fråga. Någon särbestämmelse i fråga
om övertidsersättning föreslås däremot ej, enär det kunde förväntas, att
Kungl. Majit komme att under förhållanden, då verkshemvärn foges i anspråk,
meddela inskränkande föreskrifter i ämnet.
I fråga om ersättning till verkshemvärnsmän under tjänstgöring i fredstid
skulle enligt verksstvrelsernas förslag särskild ersättning av vederbörande
verks medel i princip icke medgivas. Vissa särföreskrifter föreslås dock. Sålunda
förutsättes, att föreskrifterna om tjänstemans avlönings- och pensionsförmåner
m. m. vid sjukdom eller olycksfallsskada skola gälla, även om sjukdomen
uppkommit eller skadan inträffat i anledning av tjänstgöring vid hemvärnet.
Vidare avses, att tjänsteman skulle för deltagande i kurs för utbildning av
hemvärnsbefäl kunna beviljas tjänstledighet nied oavkortad lön, dock för
högst 10 dagar årligen. Telegrafstyrelsen har härvid ansett, att resekostnadsocli
traktamentsersättning ävensom tjänstgöringstraktamente borde få utgå
såsom vid deltagande i av verket anordnad fackutbildningskurs.
Slutligen innefattas i styrelsernas förslag, att till arbetare vid postverket,
telegrafverket och statens vattenfallsverk, som tjänstgör vid verkshemvärn,
skall under tjänstgöringstiden utgå ersättning efter motsvarande grunder som
för tjänstemän.
För egen del anser jag i likhet med verksstyrelserna att, där verkshem
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
värnsman beordras till tjänstgöring vid verkshemvärnet under förhållanden
som avses i 11 § 2 mom. hemvärnskungörelsen, d. v. s under krig och eljest,
då hemvärnet hålles i beredskap, sådan tjänstgöring är att likställa med annan
tjänstgöring i verkets tjänst och att fördenskull den rätt med avseende å
avlöning och pension, som tillkommer hemvärnsmannen i hans civila befattning,
bör bibehållas även under hemvärnstjänstgöringen. Jag förutsätter dock
härvid, alt varken resekostnads- och traktamentsersättning eller tjänstgöringstraktamente
eller ersättning för övertid skall utgå under ifrågavarande
tjänstgöring. I likhet med lönenämnden anser jag, att det i 12 § hemvärnskungörelsen
stadgade försörjningsbidraget icke bör tillkomma verksbemvärnsman.
Jag biträder ock den av verksstyrelserna uttalade uppfattningen att i princip
någon ersättning av verksmedel icke bör utgå till verkshemvärnsman under
tjänstgöring vid hemvärnet i fredstid. Däremot torde den rätt med avseende
å avlöning och pension vid sjukdom och olycksfallsskada, ådragen i
hemvärnstjänsten, som föreslagits, böra få åtnjutas. Jag vill i avseende härå
framhålla, att även hemvärnstjänstgöring under nu avsedda förhållanden
sker i verkets intresse och att det för ernående av tillfredsställande rekrytering
av verkshemvärnet torde bliva erforderligt, att nämnda särskilda förmåner
erbjudas tjänstemännen. Likaledes synas mig de föreslagna förmånerna
av oavkortad lön under högst 10 dagar för år samt resekostnadsoch
traktamentsersättning ävensom tjänstgöringstraktamente vid deltagande
i kurser för hemvärnsbefäl böra få tillgodonjutas, resekostnads- och
traktamentsersättning samt tjänstgöringstraktamente dock endast i de fall,
då vederbörande icke erhåller fria resor m. m. enligt bestämmelserna
i hemvärnskungörelsen. Det av lönenämnden väckta detaljspörsmålet om
fastställande av ett enhetligt tjänstgöringstraktamente torde få närmare övervägas
i samband med utfärdande av de bestämmelser rörande villkoren
för verkspersonalens tjänstgöring vid verkshemvärnet, som bliva erforderliga.
Jag förutsätter, att vid bifall till vad jag nu förordat ersättning enligt föreslagna
grunder jämväl skall tillkomma arbetare vid här ifrågavarande verk
under tjänstgöring vid verkshemvärnet.
Med hänsyn till arten av de förmåner, varom här är fråga, föreslår jag,
att Kungl. Majit hemställer om riksdagens medgivande att utfärda erforderliga
bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående
förordat. Enligt vad jag inhämtat är emellertid avsikten att anordna
verkshemvärn jämväl vid statens järnvägar. Sådan fråga kan möjligen bliva
aktuell även vid något annat statens verk. Då de i det föregående föreslagna
grunderna för avlöning m. m. till personal under tjänstgöring vid verkshemvärn
givetvis böra gälla även i dessa fall, synes det lämpligt, att medgivandet
erhåller generell karaktär.
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
33
8. Visst undantag från de i civila avlöningsreglementet meddelade
bestämmelserna angående tjänstedräkt.
Jämlikt 45 § civila avlöningsreglementet äger tjänsteman, som är pliktig
att under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt (uniform) eller bära tjänstetecken
eller vars tjänstgöring påkallar nyttjandet av särskild skyddsbeklädnad,
att genom vederbörande myndighets försorg bekomma för ändamålet
erforderliga persedlar eller materialier antingen med äganderätt, mot särskild
ersättning enligt de i 46 § angivna grunderna, eller, där så prövas
lämpligt i fråga örn tjänstetecken eller skyddsbeklädnad, såsom lån. Ersättning
för utbekomna klädespersedlar eller materialier skall jämlikt 46 § sagda
reglemente motsvara myndighetens självkostnadspris. I fråga örn tjänsteman,
som är pliktig att under tjänstgöring bära fullständig uniform, skall
dock vid ersättningens bestämmande avdragas ett belopp, motsvarande trettio
procent av självkostnadspriset, vederbörande myndighet likväl obetaget
att, där särskilda skäl därtill föreligga, medgiva större avdrag, dock högst
femtio procent av självkostnadspriset.
Vad sålunda stadgats i fråga om tjänstedräkt för ordinarie tjänstemän gäller
enligt 23 och 41 §§ civila icke-ordinariereglementet jämväl för extra ordinarie
och extra tjänstemän (aspiranter).
I skrivelse den 29 oktober 1940 har lotsstyrelsen hemställt om Kungl.
Maj:ts medgivande att, med tillämpning av de i 46 § civila avlöningsreglementet
angivna grunderna, till uniformspliktig tjänsteman vid lots- och fyrstaten,
vilken själv anskaffat uniformspersedel, som av styrelsen prövas erforderlig,
utbetala bidrag till anskaffningskostnaderna. Styrelsen har därvid
till en början anfört, alt befattningshavare vid lots- och fyrstaten vore skyldiga
att i tjänsten bära uniform enligt bestämmelser, som år 1923 av styrelsen
utfärdats. Dessa bestämmelser vöre emellertid föremål för omarbetning
inom styrelsen. Under arbetet härmed hade från personalhåll framhållits
vissa önskemål örn hur uniformsanskaffningen borde organiseras
Sålunda hade lotsförbundet i en till lotsstyrelsen ingiven framställning uttalat
sig för att uniformstyg borde anskaffas genom lotsstyrelsens försorg
men att varje befattningshavare borde få ombesörja tillverkningen av uniform
hos skräddare, som befattningshavaren själv utvalde. Även för dessa
tillverkningskostnader — för foder, sylön m. m. — borde emellertid enligt
lotsförbundets mening ersättning beredas befattningshavaren enligt de i 46 §
civila avlöningsreglementet angivna grunderna.
För egen del har lotsstyrelsen anfört följande:
Med hänsyn till betydelsen av att tjänstemännen erhålla uniformer med
god passform och då vid central tillverkning av uniformer provning för stora
grupper av tjänstemän icke kan på lämpligt sätt organiseras, finner jämväl
lotsstyrelsen angeläget, att för lots- och fyrstatens längs rikets kuster utspridda
personal möjlighet öppnas för anskaffning av uniformer i den ord
Hihang
lill riksdagens protokoll tott. 1 sami. Nr 101. 3
34
Kungl. \laj:ts proposition nr 161.
nius personalorganisationerna hemställt. En dylik ordning skulle ock förenkla
anskaffningsförfarandet och därför vara jämväl lör staten fördelaktig.
På statsverket belöpande kostnader skulle vid denna ordning i varje fall
icke bliva större än vid anskaffning genom styrelsens försorg. För central
tillverkning av uniformer ifrågakomma i första hand arméns centrala beklädnadsverkstad
i Stockholm och marinens centrala beklädnadsverkstad i
Karlskrona, vilka verkstäder med fördel anlitats av vissa civila förvaltningsgrenar.
Under nuvarande förhållanden kunna dessa två verkstäder icke åtaga
sig sådan tillverkning på grund av omfattningen av arbetet för försvarsväsendet.
Jämväl denna omständighet talar för att tillverkning bör få ordnas
av tjänstemännen själva. Ersättningsreglerna i 46 § civila avlöningsreglementet
torde emellertid få anses lägga ett visst hinder för en dylik ordning.
Visserligen kan personalen från lotsstyrelsen erhålla materialicr till
ett pris, motsvarande självkostnadspriset och med stadgat avdrag, lägst 30
procent, men för sylön och eventuellt andra tillbehör synes med nuvarande
avfattning av stadgandet någon dylik förmån icke kunna beredas personalen
vid sådan enskild anskaffning, som nyss nämnts. På grund av vad förut
anförts bör enligt lotsstyrelsens uppfattning möjlighet beredas styrelsen att
jämväl för dylika kostnader tillerkänna personalen samma förmån som vid
central tillverkning skulle ha utgått. Förmånen har styrelsen tänkt sig böra
utgå i form av särskilt kontant bidrag till tjänstemannen. Såsom förutsättning
för erhållande av sådant bidrag bör gälla, att medgivande i varje särskilt
fall inhämtats för anskaffning i dylik ordning och bidragets storlek torde,
med ledning av de priser som gälla vid central tillverkning såsom t. ex. vid
arméns centrala beklädnadsverkstad, böra beräknas enligt de i 46 § civila
avlöningsreglementet angivna grunderna. Såsom villkor för erhållande av
dylikt bidrag torde självfallet böra uppställas, att uniformspersedeln är utförd
enligt fastställda bestämmelser och i övrigt av fullgod beskaffenhet.
Med den sålunda ifrågasatta ordningen för anskaffandet av uniform har
styrelsen icke avsett att betaga den som så önskar möjlighet att bekomma
uniform från verkstad, med vilken överenskommelse träffas örn central tillverkning
av uniformspersedlar.
Då enligt vad styrelsen erfarit ett antal befattningshavare efter den 1 juli
1939 redan gått i författning om enskild anskaffning av uniformspersedlar,
varvid i vissa fall även tyg anskaffats utan styrelsens förmedling, anser styrelsen
skäligt, att jämväl dessa befattningshavare efter prövning av lotsstyrelsen
i varje särskilt fall må kunna beredas ersättning enligt samma grunder
som nyss sagts. Sedan styrelsen under år 1940 anskaffat uniformstyg kommer
sådant att för framtiden i mån av tillgång tillhandahållas personalen.
Den kontanta ersättningen skulle sålunda för framtiden regelmässigt endast
komma att avse kostnader för sylön och vissa tillbe]lör. Med hänsyn till
försörj ningsläget i landet i fråga örn textilvaror och då svårigheter torde
kunna uppstå att förnya styrelsens lager av uniformstyg synes dock enligt
styrelsens uppfattning möjlighet böra lämnas öppen för styrelsen att jämnväl
framdeles bereda personalen ersättning även för tyg, sorn anskaffats på enskild
väg.
I infordrat utlåtande den 23 november 1940 över lotsstyrelsens ifrågavarande
framställning har allmänna lönenämnden anfört bl. a. följande:
Den av lotsstyrelsen väckta frågan om ersättning för uniforms anskaffning
vore närmast av praktisk natur och lönenämnden hade för sin del icke någon
bestämd uppfattning, huru detta spörsmål lämpligen borde lösas. Beträffande
en av detaljerna i lotsstyrelsens förslag ställde sig emellertid lönenämnden
Kungl. Maj.ts proposition nr 161.
35
tveksam, nämligen i fråga om bestämmandet av det kontanta bidraget. Enligt
lotsstyrelsens förslag skulle detta beräknas med ledning av priserna vid
central tillverkning. En dylik beräkningsgrund konnne, så vitt lönenämnden
kunde se, icke att giva ett fullt exakt resultat, enär självkostnadspriset väl
måste bestämmas med utgångspunkt från den centrala tillverkarens produktion,
vilken med det nu tilltänkta systemet icke skulle kunna på förhand
bestämmas.
I fråga örn möjligheterna att genomföra den ifrågasatta omläggningen inom
ramen för de nuvarande bestämmelserna i civila avlöningsreglementet ville
lönenämnden påpeka, att sagda bestämmelser förutsatte, att persedlarna utbekommes
genom myndighetens försorg. Därest en dylik anordning kunde
genomföras med avseende å det av lotsstyrelsen ifrågasatta tillvägagångssättet,
syntes styrelsen själv kunna vidtaga den tilltänkta omläggningen, I
annat fall torde en ändring av bestämmelserna bliva erforderlig, och härför
erfordrades riksdagens medverkan.
En ledamot av nämnden har reservationsvis förklarat sig anse, att nämnden
bort avstyrka lotsstyrelsens hemställan på den grund, att en spridning
av uniformstillverkningen på sätt som föreslagits kunde vara ägnad att medföra
försvagad kontroll från verkets sida och ökade kostnader för statsverket.
Enligt avlöningsreglemenlets bestämmelser är tjänsteman, som är pliktig Departementsatt
bära fullständig uniform, berättigad att vid inköp från vederbörande verk chefen.
av uniformspersedlar eller materialier därtill erhålla bidrag av statsmedel till
anskaffningen i form av rabatt å det självkostnadspris, som verket haft att
vidkännas för persedlarnas eller materialiernas upphandling. Förutsättningen
för erhållande av dylikt bidrag är sålunda, att anskaffningen sker genom
vederbörande verks försorg. Enligt lotsstyrelsens föreliggande förslag skulle
tjänsteman vid lots- och fyrstaten, som visserligen mot ersättning med rabatt
utbekommit material (tyg m. m.) från verket men själv ombesörjt tillverkningen
av uniformspersedlarna, erhålla kontant bidrag till tillverkningskostnaderna.
Lotsstyrelsen har därjämte ansett, att till tjänsteman, som under
övergångstiden från civila avlöningsreglementets ikraftträdande den 1 juli
1939 till dess styrelsen under år 1940 hunnit anskaffa erforderligt lager av
tyg m. m. för personalens uniformsbehov, utan styrelsens förmedling ombesörjt
såväl inköp av tyg till uniform som uniformstillverkningen, skulle kunna
utbetalas kontant bidrag beträffande hela uniformskostnaden. Möjlighet
borde lämnas öppen att även framdeles bereda personalen sådan ersättning.
Örn jag ock hyser viss tveksamhet inför den av lotsstyrelsen föreslagna
anordningen, har jag likväl ansett mig, särskilt med hänsyn lill den anförda
svårigheten för styrelsen att under nuvarande förhållanden centralt anskaffa
och mot ersättning tillhandahålla färdiga uniformer åt den uniformspliktiga
personalen, icke böra motsätta mig styrelsens förslag ali medgiva kontanta
bidrag till tjänstemän, som sjiilva ombesörja tillverkning av sina uniformspersedlar.
Ett medgivande för styrelsen att utbetala dylika bidrag bör dock
endast lämnas försöksvis tills vidare under nu rådande krisförhållanden. Såsom
ovillkorlig förutsättning för detta medgivande bör gälla, att verket häri
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
genom icke åsamkas större kostnader för personalens uniformering än som
skulle uppkomma vid anskaffning genom verkets försorg av färdiga uniformspersedlar.
Medgivandet torde även få inbegripa bidrag till personalens kostnader
för inköpt uniformstyg under den förut omförmälda övergångstiden
liksom även eljest, där särskilda skäl föreligga.
Då den försöksvisa anordning, jag sålunda förordar, uppenbarligen innebär
ett avsteg från bestämmelserna örn tjänstedräkt i civila avlöningsreglementet,
torde Kungl. Majit böra inhämta riksdagens bemyndigande att meddela beslut
härutinnan.
9. Fråga om rätt för hos distriktslantmätare anställt tekniskt
biträde, som åtnjutit ledighet för värnpliktstjänstgöring i anledning
av förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering, att
erhålla avlöningsförbättring av statsmedel.
I proposition, nr 97, till 1939 års lagtima riksdag framlade Kungl. Majit
förslag om avlöningsförbättring enligt vissa grunder till de hos distriktsluntmätarna
anställda tekniska biträdena. Förslaget blev av riksdagen godkänt
(skr. nr 183). I enlighet härmed har Kungl. Majit i brev till lantmäteristyrelsen
den 26 maj 1939 med tillämpning från och med budgetåret 1939/40
föreskrivit följande:
1. Av lantmäteristyrelsen hos lantmätare anställt tekniskt biträde, som
efter förordnande av styrelsen innehaft sådan anställning under tre år eller
mera med en sammanlagd effektiv tjänstgöringstid av minst 24 månader, må
erhålla avlöningsförbättring av statsmedel genom ålderstillägg å 240 kronor
för därefter infallande kalenderår örn minst 8 effektiva tjänstgöringsmånader.
På enahanda villkor må efter ytterligare tre anställningsår ålderstillägget
utgå med 480 kronor, efter ytterligare tre år med 720 kronor och slutligen
efter ytterligare tre år med 960 kronor.
2. Beräkningen av tjänstgöringsmånader skall ske på det sätt, att vid del
av månad sammanlagda dagantalet medräknas och därvid trettio dagar beräknas
såsom hel månad.
3. Avlöningsförbättringen utbetalas vid ingången av kalenderåret näst efter
det, för vilket avlöningsförbättringen skall utgå.
4. Det åligger lantmäteristyrelsen att såväl själv som genom överlantmätarna
i länen övervaka, att obehörig nedsättning i tekniskt biträdes löneförmåner
icke sker, då sådant biträde tillerkännes avlöningsförbättring av
statsmedel.
5. Lantmäteristyrelsen har att besluta om och utbetala här ifrågavarande
avlöningsförbättring samt meddela de närmare bestämmelser i ämnet,
som må finnas erforderliga.
I skrivelse till Kungl. Majit den 15 oktober 1940 har Sveriges lantmäteritekniska
biträdens riksförening framhållit att, enligt en år 1940 verkställd
undersökning, av 109 anställda tekniska biträden högst 94 vore värnpliktiga
och att av dessa 94 biträden minst 45, därav 32 familjeförsörjare, varit eller
vore inkallade till värnpliktstjänstgöring. De bland dessa sistnämnda biträ
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 161.
37
den, som på grund av sin militärtjänstgöring icke kunde fullgöra tjänstgöring
inom lantmäteriet under sammanlagt 8 månader av år 1940, kunde icke
enligt gällande bestämmelser komma i åtnjutande av avlöningsförbättring för
nämnda år och bleve sålunda sämre ställda än övriga, icke inkallade biträden.
I betraktande härav har föreningen i sin skrivelse hemställt, att Kungl.
Majit måtte av billighetsskäl medgiva, att avlöningsförbättring av statsmedel
måtte få utgå till tekniskt biti-äde, ändock att sådant biträde på grund av
värnpliktstjänstgöring i anledning av förstärkt försvarsberedskap eller partiell
mobilisering icke kunnat fullgöra härför stadgad tjänstgöring inom lantmäteriet.
över framställningen i fråga har lantmäteristyrelsen, allmänna lönenämn(len
och statskontoret den 21 november 1940 respektive den 18 december
1940 och den 11 januari 1941 avgivit infordrade utlåtanden.
Lantmäteristyrelsen yttrar bl. a., att i fråga örn de avlöningsförmåner
tekniskt biträde åtnjöte av den lantmätare, hos vilken han vore anställd,
kunde — då biträdets avlönande hänförde sig till den inkomst lantmätare
enligt lantmäteritaxan erhölle av biträdets arbete — icke annat vara
att påräkna än att biträdet under värnpliktstjänstgöringen finge avstå samtliga
dessa avlöningsförmåner. Med hänsyn härtill och till avlöningsförbättringens
karaktär av ålderstillägg och förutsättningen av en längre tids tjänstgöring
hos lantmätare syntes starka skäl tala för bifall till den gjorda
framställningen. Ett villkor för att värnpliktstjänstgöringen finge inräknas
i den effektiva tjänstgöringstiden borde emellertid vara, att densamma
verkligen varit orsak till förlorad effektiv tjänstgöringstid. Dessutom syntes
det vara mera konsekvent och rättvist, om inräknande av värnpliktstjänstgöringen
finge ske även beträffande den sammanlagda effektiva tjänstgöringstid
av minst 24 månader, som krävdes för grundläggande av rätt till avlöningsförbättring
och höjning av sådan.
Lönenämnden framhåller, att då inkallelse till värnpliktstjänstgöring
av förevarande slag ansetts icke böra menligt inverka på de reglerade tjänstemännens
rätt till löneklassuppflyttning, lönenämnden ansåge sig icke böra
framställa någon erinran mot bifall till vad lantmäteristyrelsen föreslagit.
Statskontoret har biträtt den mening, åt vilken allmänna lönenämnden
givit uttryck.
Icke heller jag har något att erinra mot att värnpliktstjänstgöring, varom
här är fråga, får tagas i betraktande som effektiv tjänstgöring för erhållande
av avlöningsförbättring. Jag förordar sålunda, att Kungl. Majit utverkar
medgivande av riksdagen, att tekniskt biträde må såsom effektiv tjänstgöringstid
för erhållande av avlöningsförbättring taga i betraktande jämväl
lid, varunder han i anledning av förstärkt försvarsberedskap eller partiell
mobilisering varit inkallad till värnpliktstjänstgöring, dock endast i den
mån biträdet av värnpliktstjänstgöringen varit hindrad att fullgöra för avlöningsförbätlringens
åtnjutande eljest föreskriven tjänstgöring.
Departement.5- chefen.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 161.
Departements
chefen.
10. Förlängt bemyndigande för Kungl. Majit att meddela särskilda
avlöningsföreskrifter vid eventuell övergång till krisadministration.
I proposition, nr 294, till 1940 års lagtima riksdag framlade Kungl. Majit
på min föredragning förslag i vissa av krisläget föranledda lönespörsmål.
Därvid hemställde Kungl. Majit — under åberopande av en inom finansdepartementet
upprättad promemoria i ärendet — bl. a. om riksdagens bemyndigande
att meddela de särskilda avlöningsföreskrifter, som sammanhängde
med övergång till krisadministration. Bemyndigandet skulle, på sätt jag anfört,
avse, förutom rätt att överföra tjänstemän på en särskild temporär krisindragningsstat
och besluta om dessa tjänstemäns avlöningsförmåner, jämväl
befogenhet att, örn och i den mån så befunnes lämpligt, föreskriva vissa
begränsningar av löneförmånerna till den personal, som bibehölles i tjänstgöring.
I skrivelse den 18 juni 1940, nr 437, anmälde riksdagen sitt beslut i anledning
av propositionen. Beträffande de löneproblem, som sammanhängde
med genomförandet av en krisadministration, yttrade riksdagen, att riksdagen
insåge nödvändigheten av att Kungl. Majit lämnades vittgående befogenheter
i de hänseenden jag angivit. Det syntes dock riksdagen angeläget,
att riksdagen med icke alltför stora mellanrum sattes i tillfälle att verkställa
omprövning av såväl behovet som omfattningen av den fullmakt, varom här
vore fråga. Riksdagen hade därför funnit sig höra i princip begränsa fullmakten
till att gälla ett budgetår i sänder.
Enär de förhållanden, som föregående år föranledde Kungl. Majit att hos
riksdagen utverka förenämnda bemyndigande, alltjämt äro för handen, vill
jag förorda, att Kungl. Majit hos riksdagen utverkar bemyndigandets förlängning
för nästkommande budgetår.
11. Skyldighet i vissa fall för beställningshavare vid försvarsväsendet
att underkasta sig läkarundersökning m. m.
I skrivelse den 4 juli 1940 hava arméförvaltningens civila departement och
sjukvårdsstyrelse anfört:
I 1 § första stycket kungörelsen den 18 juli 1935, nr 460, angående skyldighet
i vissa fall att förete läkarintyg för vinnande av anställning i statens
tjänst föreskrives, att anställning i befattning, med vilken är förenad pensionsrätt
enligt civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934, nr 442,
icke må vinnas av någon, med mindre han företett läkarintyg angående sitt
hälsotillstånd. Vidare stadgas i kungörelsen den 18 juli 1935, nr 459, angående
skyldighet för tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen, att
i vissa fall underkasta sig läkarundersökning m. m., bland annat, att vederbörande
myndighet, då så finnes erforderligt, äger förskriva, att tjänsteman
skall underkastas vederbörlig läkarundersökning. Under tiden för dylik un
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
39
dersökning må tjänstemannen beviljas ledighet såsom på grund av sjukdom.
Jämlikt 15 § 1 mom. sista stycket civila avlöningsreglementet och 14 § 1
mom. sista stycket civila icke-ordinariereglemenetet skall under den tid ledighet
åtnjules för dylik tvångsvis anordnad läkarundersökning bestämmelserna
i nämnda moment angående avlöning under tjänstledighet till följd av
sjukdom vara tillämpliga.
Bestämmelser motsvarande de här angivna saknas för vid försvarsväsendet
anställd civil personal, vilken åtnjuter pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet.
Samma skäl, som föranlett nämnda bestämmelser för personal hänförlig
under civila tjänstepensionsreglementet, tala emellertid för, att motsvarande
bestämmelser utfärdas jämväl för civil personal hänförlig under militära
tjänstepensionsreglementet.
I anslutning till det anförda hava civila departementet och sjukvårdsstyrelsen
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte — i vad avser ändringar i militära
avlöningsreglementet efter riksdagens hörande — utfärda föreskrifter i enlighet
med vad i det föregående anförts.
I ärendet hava infordrade utlåtanden avgivits av flygförvaltningen den 26
juli och av marinförvaltningen den 12 augusti 1940.
Flygförvaltningen har anfört, att ämbetsverket, som redan i viss
utsträckning av civil personal fordrat företeende av läkarintyg för vinnande
av anställning i befattning med vilken vore förenad pensionsrätt enligt militära
tjänstepensionsreglementet, funne sig böra tillstyrka utfärdandet av bestämmelser
i framställningens syfte.
Marinförvaltningen har förklarat sig icke hava något att erinra
mot bifall till den gjorda framställningen.
Härefter har försvarsväsendets lönenämnd avgivit ett den 11 februari 1941
dagtecknat utlåtande i ärendet. Lönenämnden anför:
Försvarsväsendets lönenämnd tillstyrker för sin del, att föreskrifterna angående
skyldighet i vissa fall att förete läkarintyg för vinnande av anställning
i statens tjänst ävensom angående skyldighet för tjänsteman att i vissa
läll underkasta sig läkarundersökning m. m. utvidgas att avse jämväl civil
personal, vilken åtnjuter pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet.
Några motsvarande stadganden rörande militär och civilmilitär personal
torde ej erfordras, enär föreskrifter rörande skyldighet för sådan personal
att förete läkarintyg för vinnande av anställning i befattning, med
vilken är förenad pensionsrätt, meddelats i annan ordning och skyldighet
att underkasta sig läkarundersökning torde kunna åläggas denna personal
efter därom av vederbörande befälhavare utfärdad order. Införandet av föreskrift
i militära avlöningsreglementet respektive icke-ordinariereglementet
motsvarande de ovan berörda stadgandena i civila avlöningsreglementet respektive
icke-ordinariereglementet, synes emellertid lönenämden böra avse
ali personal, å vilken de militära avlöningsreglementena äro tillämpliga.
I likhet med myndigheterna tillstyrker jag, att gällande kungörelse angå- Departemcntsende
skyldighet i vissa fall att förete läkarintyg för vinnande av anställning c!lefeni
statens tjänst ändras på det sätt, att bestämmelserna bliva tillämpliga jämväl
å vid försvarsväsendet anställd civil personal, vilken åtnjuter pensionsrätt
enligt militära tjänstepensionsreglementet. Jag torde framdeles få ånyo
anmäla denna fråga inför Kungl. Maj:t.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 161.
Jämväl beträffande frågan om en motsvarande utvidgning av gällande bestämmelser
angående skyldighet för tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen,
att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning m. m. kan
jag ansluta mig till det föreliggande förslaget. Då hithörande bestämmelser
(kungörelsen 1935:459) tillkommit efter riksdagens hörande, torde Kungl.
Maj :t böra inhämta riksdagens bemyndigande att meddela erforderliga föreskrifter
på denna punkt.
Såsom en konsekvens av det nu anförda bör emellertid även övervägas införandet
av visst tillägg till de i militära avlöningsreglementet intagna bestämmelserna
om avlöning under tjänstledighet för behörigen styrkt sjukdom.
Nämnda tillägg skulle — i anslutning till stadgandet i 15 § 1 morn.
civila avlöningsreglementet — innebära, att vad i 20 § 1 morn. militära avlöningsreglementet
sägs skall, i enlighet med vad därom särskilt stadgas, gälla
även i fråga örn avlöning till beställningshavare, som erhåller tjänstledighet för
tvångsvis anordnad läkarundersökning. Jag finner mig, med beaktande jämväl
av vad försvarsväsendets lönenämnd anfört, böra tillstyrka, alt till riksdagen
avlåtes förslag till ändrad lydelse av 20 § 1 mom. militära avlöningsreglementet
av nu angiven innebörd.
Därest förslaget vinner riksdagens bifall, torde Kungl. Maj :t sedermera
böra besluta om införande av motsvarande bestämmelse i militära ickeordinariereglementet.
Hemställan.
Inom finansdepartementet bär utarbetats dels förslag till kungörelse örn
ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet acn 4 januari 1939 (nr
8), dels ock förslag till kungörelse om ändring av 20 § 1 mom. militära avlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 275). Förslagen innefatta de ändringar
i berörda avlöningsreglementen, som i det föregående förordats.
Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna förberörda förslag till kungörelser,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet med vad i det föregående
förordats vidtaga ändring av bestämmelserna angående
kvinnlig lärares avlöning under ledighet för havandeskap
eller barnsbörd i 19 § avlöningsreglementet den 30 september
1937 för lärare vid folk- och småskolor samt i 14 och 33 §§
avlöningsreglementet den 11 november 1938 för lärare vid
kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska
mellanskolor och högre folkskolor,
dels medgiva, att ordinarie läraren i musik vid östra realskolan
i Göteborg Werther Carlson må med sin tjänst förena befattning
såsom ordinarie folkskollärare vid Göteborgs folk
-
Kungl. Ma]:ts proposition nr 161.
41
skolor och att ordinarie folkskolläraren vid Göteborgs folkskolor
Torsten Carlsson må med sin tjänst förena befattningen
såsom ordinarie kantor och organist vid Göteborgs Masthuggs
församling,
dels bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsak enligt de
grunder, som i det föregående angivits, utfärda bestämmelser
angående avlöning till vissa befattningshavare (lärare) i statens
tjänst ävensom till vissa kommunalt anställda lärare
under tjänstledighet för deltagande i hemvärnsövningar och
hemvärnskurser,
dels bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsak enligt de
grunder, som i det föregående angivits, utfärda bestämmelser
angående avlöning m. m. till befattningshavare i statens
tjänst under tjänstgöring vid verkshemvärn,
dels bemyndiga Kungl. Majit att besluta örn kontant bidrag
till sådan uniformspliktig personal vid lots- och fyrstaten, som
själv ombesörjer anskaffning av färdiga uniformspersedlar,
dels medgiva, att hos lantmätare anställt tekniskt biträde
må såsom effektiv tjänstgöringstid för erhållande av avlöningsförbättring
av statsmedel taga i betraktande jämväl tid,
varunder biträdet i anledning av förstärkt försvarsberedskap
eller partiell mobilisering varit inkallad till värnpliktstjänstgöring,
dock endast i den mån biträdet på grund av värnpliktstjänstgöringen
varit hindrad att fullgöra för avlöningsförbättringens
åtnjutande eljest föreskriven tjänstgöring,
dels lämna Kungl. Majit fortsatt bemyndigande för budgetåret
1941/42 att meddela särskilda avlöningsföreskrifter
vid eventuell övergång till krisadministration,
dels ock bemyndiga Kungl. Majit att meddela erforderliga
föreskrifter angående skyldighet för vid försvarsväsendet anställd
civil personal, vilken åtnjuter pensionsrätt enligt militära
pensionsreglementet, att underkasta sig läkarundersökning
m. m.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
V. Schwartz.
Biliana till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 161.
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- BU 1941:68 Utlåtande i anledning av framställningar från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande alt genomföra krisadmi s. 8 i texten
- Rskr. 1941:286 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ändring i vissa delar av civila avlöning sreglementet den 4 januari 1939 s. 2 i texten
- BU 1941:50 Utlåtande i anledning av framställning från delegerade för riksdagens verk i fråga om viss ändring av avlöningsreglementet för riksdagens verk. s. 6 i texten
- SU 1941:130 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 s. 1 i texten