Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m

1941-05-09 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:229, Med förslag till lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

1

Nr 229.

Kungl. Majis proposition till riksdagen med förslag till lag om

rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.; given

Stockholms slott den 9 maj 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder

m. m.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 19i1. 1 sami. Nr 229.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Förslag

till

lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Arrendator må i enlighet med anvisningar, som lämnats av statens livsmedelskommission

eller efter dess bemyndigande av lokal kristidsmyndighet,

från den arrenderade fastigheten bortföra stråfoder utan hinder av vad i

arrendeavtalet eller eljest finnes stadgat rörande förbud mot sådant bortförande.

2 §•

Har i arrendeavtal fastställts viss odlingsplan för den arrenderade fastigheten,

må arrendatorn avvika från planen, i den mån livsmedelskommissionen

eller efter dess bemyndigande lokal kristidsmyndighet lämnat anvisningar

rörande tillämpning av annan odlingsplan.

3 §•

För tillämpning av denna lag erforderliga föreskrifter må meddelas av

Konungen eller efter Konungens bemyndigande av statens livsmedelskommission.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller till

och med den 30 juni 1942.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25

april 1941.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, ecklesiastik- och

folkhushållningsdepartementen anmäler chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Pehrsson-Bramstorp, fråga om lagstiftning rörande rätt för arrendator

att i vissa fall föra stråfoder från den arrenderade fastigheten m. m.

samt anför:

I skrivelse den 18 mars 1941 har statens livsmedelskommission hemställt

om genomförande av sådan lagstiftning att arrendator kan dels avvika från

i arrendeavtalet fastställd odlingsplan, dels ock utan hinder av stadgandet

i 2 kap. 19 § nyttjanderättslagen eller arrendeavtalet bortföra stråfoder från

den arrenderade fastigheten.

I 2 kap. 19 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas, bland

annat, att arrendator icke utan jordägarens samtycke äger föra stråfoder

från fastigheten, innan arrendet upphör. Har arrendatorn, när han skall avflytta,

stråfoder kvar, är han pliktig att till pris motsvarande hälften av det

i orten för dylikt foder gångbara överlåta det till jordägaren. Kan ej överenskommelse

träffas om den ersättning, vilken sålunda bör utgå, skall frågan

därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera

parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten

att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig örn valet av den

tredje, åge domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger att draga tvisten

under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar

från det skiljemännens beslut tillställdes honom.

I vissa andra författningar finnas upptagna bestämmelser rörande förbud

för arrendator att bortföra stråfoder från arrenderad ecklesiastik jord och

kronojord.

Såsom motivering för den begärda lagstiftningen örn rätt att avvika från

fastställd odlingsplan har kommissionen anfört.

Med hänsyn till den bristande tillgången på utländska fodermedel har det

ansetts i hög grad önskvärt att den inhemska foderproduktionen i största

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

möjliga utsträckning utvidgas och intensifieras. Statens livsmedelskommission

söker sedan en längre tid genom propaganda och på andra sätt verka

härför. Därvid har också framhållits betydelsen i nuvarande läge av att

trädesbruket i varje fall i viss omfattning inskränkes. På många håll har

också stort intresse visats för denna sak.

I åtskilliga arrendekontrakt finnas emellertid intagna bestämmelser, som

medföra att arrendatorerna ej kunna fritt disponera de arrenderade arealerna

utan äro bundna vid att använda en viss växtföljd. Sålunda gives ofta

en föreskrift därom att en viss del av den bortarrenderade fastighetens åkerareal

skall användas till träda eller till odling av gräs och andra foderväxter.

Betydelsen av en dylik anordning med hänsyn till jordens produktionsförmåga

är i viss mån föremål för olika meningar inom sakkunniga kretsar. Under

rådande förhållanden, då varje disponibel areal bör utnyttjas för en i

högsta grad intensifierad produktion, synes i varje fall ett fasthållande vid

kontraktsbestämmelser av nyssnämnda art icke vara försvarligt. I allmänhet

torde väl också jordägaren icke motsätta sig att föreskrifterna åtminstone

temporärt suspenderas.

Enligt vad för kommissionen anmälts förekomma emellertid även fall,

där jordägaren icke velat taga hänsyn till lägets krav utan enständigt utan

rimlig anledning vägrat att eftergiva de omtalade kontraktsbestämmelserna.

Att dylikt kan få förekomma måste under rådande förhållanden te sig synnerligen

stötande.

Rörande den ifrågasatta lagstiftningen angående suspension av 2 kap. 19 §

nyttjanderättslagen har kommissionen yttrat:

Det har redan i flera fall visat sig, att jordägaren med stöd av stadgandet

i 2 kap. 19 § nyttjanderättslagen förbjudit arrendatorn att försälja halm, som

arrendatorn själv ansett sig kunna undvara. Bakom detta förbud har då ofta

legat en önskan hos jordägaren att bekomma en större eller mindre del av

ersättningen för halmen. En sådan vägran från jordägarens sida medför

emellertid, att stråfodret icke kan på snabbaste och enklaste sätt tagas i

anspråk för tillgodoseende av de olika, delvis synnerligen trängande, stråfoderbehoven.

Livsmedelskommissionen kan nämligen då nödgas tillgripa

det relativt omständliga och tidsödande förfarande som anvisas i allmänna

förfogandelagen. På grund härav synes även nyssberörda lagstadgande — och

i överensstämmelse därmed avfattade kontraktsbestämmelser -—- under rådande

förhållanden böra suspenderas.

Därest en dylik suspension anses böra ifrågakomma, torde det jämväl böra

övervägas, huruvida ej jordägaren bör tillerkännas rätt att av arrendatorn

utbekomma viss andel av ersättning för stråfoder, som försäljes från fastigheten.

En sådan rätt skulle i så fall grundas på att den gödsel, som faller

efter foder, vilket alstras och utfodras å fastigheten, anses tillhöra denna.

Kommissionen vill i detta sammanhang för Kungl. Majit anmäla, att, då

fråga uppkommer om utbetalning av ersättning för stråfoder som enligt

kommissionens förordnande avstås från arrendegårdar till kronan jämlikt

allmänna förfogandelagen, kommissionen anser sig skyldig att, i vad på

kommissionen ankommer, föranstalta om ersättningens utbetalande till arrendatorn.

Denne synes nämligen i förevarande fall vara att betrakta såsom

ägare till stråfodret; någon anledning torde därför vid nuvarande lagbestämmelser

icke föreligga att, även om jordägaren anmäler anspråk på

ersättningen, tills vidare innehålla densamma eller nedsätta den i allmänt

förvar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Över livsmedelskommissionens skrivelse har efter remiss yttrande den 4

april 1941 avgivits av lantbruksstyrelsen. Av detta yttrande må här återgivas

följande.

Såsom framhållits av livsmedelskommissionen torde arrendekontraktsbestämmelser,

som medföra tvång i fråga örn viss växtföljd rm m., nog stå

hindrande i vägen för en med hänsyn till rådande krisförhållande önskvärd

intensifiering eller omläggning av jordbruksdriften. Lantbruksstyrelsen

har därför intet att invända mot att den av statens livsmedelskommission

härutinnan ifrågasatta lagstiftningen kommer till stånd, varigenom kontraktsbestämmelser

av här berörda slag i lämplig omfattning upphävas, eller

varigenom Kungl. Majit erhåller befogenhet att förordna om sådant upphä
Livsmedelskommissionens

förslag i fråga om suspension under rådande

krisförhållanden av lagstadgandet rörande arrendators rätt att bortföra strander

från fastighet och i överensstämmelse därmed avfattade kontraktsbestämmelser

vill ''lantbruksstyrelsen biträda, dock med viss inskränkning. Arrendator

bör sålunda enligt lantbruksstyrelsens mening visserligen erhålla

rätt att i nuvarande läge utan jordägarens samtycke föra stråfoder från fastighet,

men allenast i begränsad omfattning. Lantbruksstyrelsen förordar,

att dylik rätt må avse en årlig stråfoderkvantitet, motsvarande högst en tredjedel

av årets skörd av hö respektive halm. En vidsträcktare omfattning av

den ifrågasatta rätten synes icke kunna motiveras med önskvärdheten att

olika jordbrukares behov av strafoder ma kunna pa ett snabbt och enkelt

sätt tillgodoses. . . .,

Med anledning av vad livsmedelskommissionen vidare anfort, vill lantbruksstyrelsen

framhålla, att enligt styrelsens förmenande jordägare icke bör

tillerkännas rätt att av arrendator utbekomma viss andel av ersättning för

stråfoder, som arrendatorn försålt från fastigheten. Alltför stora svårigheter

skulle nämligen med säkerhet möta att fastställa rättvisa grunder för beräkliing

av sådan ersättningsandel. Dylik rätt komme därför sannolikt att medföra

svåröverskådliga konsekvenser i fråga örn rättsförhållandena joi dägare

och arrendator emellan. Härtill kommer, att arrendatorerna numera ganska

allmänt torde lia kommit till den uppfattningen att i regel intet står att vinna

genom utarmning av åkern på näringsämnen. I allmänhet torde arrendatorerna

vara benägna att söka genom användning av konstgödsel eller på annat

sätt kompensera ett bortförande från fastighet av stråfoder. Lantbruksstyrelsen

avstyrker alltså, att jordägare tillerkännes viss andel av ersättning

för stråfoder, som bortförts från arrenderad fastighet.

Lantbruksstyrelsen bär vidare övervägt, huruvida icke arrendator, som

bortför stråfoder från fastighet, borde åläggas att i stället tillföra fastigheten

viss kvantitet konstgödsel. Dylikt åläggande anser lantbruksstyrelsen sig

emellertid icke böra ifrågasätta, då däremot torde kunna anföras i huvudsak

samma skäl, som föranlett lantbruksstyrelsens avstyrkande av rätt för jordägare

till andel i ersättning för stråfoder, som bortförts fran utarrenderad

fastighet.

I)en lill följd av stormaktskriget i hög grad hindrade importen västerifrån

samt föregående års svaga foderskörd lia medfört en kännbar knapphet

å fodermedel. Varje möjlighet lill ökad inhemsk odling måste därför

under nuvarande förhållanden tillvaratagas. Av stor vikt är även att en rationell

fördelning av befintliga tillgångar på fodermedel genomföres. I sistberörda

syfte har Kungl. Majit genom kungörelse den 10 januari 1941 (nr

Departements»

chefen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 229-

16) förordnat om beslag å stråfoder. I 5 § av denna kungörelse föreskrives,

att innehavare av beslagtaget stråfoder, vilken vägrar att på villkor, som bestämmas

av livsmedelskommissionen, sälja varan till av kommissionen anvisad

köpare, skall vara pliktig att, i den mån kommissionen det föreskriver,

avstå densamma till kronan enligt allmänna förfogandelagen. Med stöd av

dessa bestämmelser har livsmedelskommissionen i första hand sökt verkställa

en lämplig frivillig fördelning av fodermedeltillgångarna. Vissa svårigheter

synas emellertid härvid ha uppstått i fråga örn stråfoder å utarrenderade

fastigheter. Enligt vad kommissionen upplyst ha fastighetsägare med

stöd av 2 kap. 19 § nyttjanderättslagen eller stadgande i arrendeavtalen motsatt

sig att stråfoder föres från de arrenderade egendomarna. I dylika fall

har livsmedelskommissionen måst använda förfogandelagens bestämmelser

för att få disponera fodermedlen i fråga, vilket har förorsakat onödig

omgång och kostnad. Ett smidigare och snabbare förfarande skulle givetvis

kunna genomföras, därest möjligheter förelåge att medgiva undantag mot

fastighetsägarens önskan från arrendeavtalets eller nyttjanderättslagens ifrågavarande

föreskrifter rörande förbud för arrendatorn att bortföra stråfoder

från den arrenderade egendomen. Ehuru det uppenbarligen måste ingiva

betänkligheter att medgiva avsteg från ingångna avtal, anser jag mig likväl

under nu för handen varande förhallanden kunna i viss utsträckning biträda

kommissionens förslag i detta avseende; i all synnerhet som här icke avses

annat än ett undvikande av det mera komplicerade och tungrodda förfarande

som en tillämpning av förfogandelagen innebär. Den nu ifrågasatta

lagstiftningen bör emellertid omgivas med tillräckliga garantier för förhindrande

av missbruk. Densamma bör sålunda icke, såsom livsmedelskommissionen

synes ha förutsatt, givas det innehåll, att det lägges i arrendatorns

hand att avgöra huruvida arrendeavtalet skall sättas ur kraft. Att såsom

lantbruksstyrelsen föreslagit härutinnan begränsa arrendatorns handlingsfrihet

att avse allenast viss del av det å fastigheten senast bärgade stråfodret

synes icke heller tillfredsställande. Syftet med den ifrågasatta lagstiftningen

torde bäst vinnas om upphävandet av avtals- och lagbestämmelserna göres

beroende av beslut av den eller de myndigheter som handha foderregleringen.

I den nya lagstiftningen torde därför böra upptagas ett stadgande av

innehåll, att arrendator må i enlighet med anvisningar, som lämnats av statens

livsmedelskommission eller efter dess bemyndigande av lokal kristidsmyndighet,

från den arrenderade fastigheten bortföra stråfoder utan hinder

av vad i arrendeavtalet eller eljest finnes stadgat rörande förbud mot sådant

bortförande. En dylik utformning av bestämmelsen ger möjlighet för vederbörande

myndighet att lämna dispens från såväl föreskrifter i arrendeavtalet

och nyttjanderättslagen som de för utarrenderande av ecklesiastik- och kronoegendom

gällande reglerna. Jag förutsätter emellertid att myndigheterna

vid beviljande av dispens beakta behovet av foder å den egendom, varom

fråga är. Givet är, att arrendatorn icke må genom försäljning av sådana

djur, som böra finnas å egendomen med hänsyn till dess storlek, förskaffa

sig möjlighet till större försäljning av foder än eljest skulle varit fallet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

7

I skrivelsen från livsmedelskommissionen har även framhållits betydelsen

av att i nuvarande läge trädesbruket i varje fall i viss omfattning inskränktes.

Såsom jag redan inledningsvis anfört är det av största vikt att varje

möjlighet till odling utnyttjas. I icke ringa omfattning torde emellertid, då

det gäller utarrenderade egendomar, bestämmelser i arrendekontrakten rörande

skyldighet för arrendatorn att följa viss odlingsplan lägga hinder i vägen

för en sådan utvidgad odling. Dylika bestämmelser lära också i viss utsträckning

förhindra övex-gång till den för närvarande så betydelsefulla oljeväxtodlingen.

Önskvärt synes därför vara att även bestämmelser av nu ifrågavarande

slag kunna sättas ur kraft. Jämväl i denna fråga anser jag mig

böra biträda livsmedelskommissionens av lantbruksstyrelsen tillstyrkta förslag.

Såsom jag understrukit beträffande den förut förordade lagstiftningen

rörande medgivande för arrendatorn att bortföra stråfoder från den arrenderade

fastigheten, bör det icke få ankomma på arrendatorn att avgöra huruvida

och i vilken omfattning arrendeavtalet skall åsidosättas. I anslutning

till vad jag förut tillstyrkt finner jag mig i nu förevarande hänseende kunna

föreslå, att arrendator berättigas att avvika från i arrendeavtalet fastställd

odlingsplan, i den mån livsmedelskommissionen eller efter dess bemyndigande

lokal kristidsmyndighet lämnat anvisningar rörande tillämpning av annan

odlingsplan. Anvisningar av här ifrågavarande slag torde kunna givas mera

generell form och sålunda avse visst område eller vissa delar av landet.

Såväl livsmedelskommissionen som lantbruksstyrelsen lia upptagit till

övervägande frågan, huruvida icke jordägaren, därest medgivande att bortföra

stråfoder lämnas arrendatorn, bör erhålla någon gottgörelse av arrendatorn.

Det torde även kunna ifrågasättas om icke jordägaren även kan

vara berättigad till ersättning i det fall att arrendatorn avviker från den för

egendomen fastställda odlingsplanen. För min del är jag närmast böjd att

i förevarande hänseende i anslutning till vad lantbruksstyrelsen anfört icke

tillskapa några särskilda rättsregler rörande ersättning åt jordägaren. Den

nu av mig förordade lagstiftningen är påkallad av de särskilda av krisen

uppkomna svårigheterna för landets försörjning med livsmedel och torde

därför endast böra vinna tillämpning så länge dessa förhållanden äro bestående.

Någon nämnvärd skada torde jordägaren icke komma att lida därest

arrendatorn under ett eller annat år bortför mer stråfoder från egendomen

än i kontraktet medgivits eller avviker från fastställd odlingsplan. Arrendatorn

torde i eget intresse komma att tillföra egendomen erforderliga gödningsämnen.

För det fall att arrendet upphör under lagstiftningens giltighetstid

kan ifrågasättas huruvida icke jordägaren drabbas av en viss förlust.

Enligt 2 kap. 19 § nyttjanderättslagen är arrendatorn, när lian vid avflyttningen

bar stråfoder kvar, nämligen pliktig att till pris motsvarande hälften

av det i orten gångbara överlåta fodret till jordägaren. Medgives arrendator

med stöd av den nu förordade lagstiftningen att sälja fodret, kommer jordägaren

icke att kunna begagna sin lösningsrätt. I nuvarande läge torde emellertid

arrendatorn i regel komma att använda allt foder å fastigheten och

sålunda icke lämna något till jordägaren. För den händelse i något fall mera

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 229.

foder skulle finnas än som för närvarande behöves å egendomen och arrendatorn

önskar att få sälja detta i stället för att låta jordägaren övertaga

detsamma, torde man kunna förvänta att myndigheterna lämna anvisningar

härom endast i sådan omfattning att jordägarens berättigade intresse icke

trädes för när. Försäljning av sådant foder, som oundgängligen behöves för

egendomens rätta brukande, bör alltså icke ifrågakomma.

Erfordras för tillämpning av den nu tillstyrkta lagstiftningen ytterligare

föreskrifter, böra dessa få meddelas av Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj:ts

bemyndigande av livsmedelskommissionen.

Såsom jag redan antytt bör lagstiftningen endast givas begränsad varaktighet.

Jag förordar att densamma till en början gives giltighet till och med

den 30 juni 1942.

Enligt bestämmelserna i 2 kap. 36 § nyttjanderättslagen är arrenderätten

förverkad, därest arrendatorn avviker från fastställd odlingsplan och icke

på tillsägelse vidtager rättelse eller ock mot stadgandet i 19 § från fastigheten

bortför stråfoder. Givet är, att, därest arrendator med stöd av nu ifrågavarande

lagstiftning avviker från fastställd odlingsplan eller bortför stråfoder,

berörda påföljd icke skall äga tillämpning. Något särskilt stadgande

härom torde icke vara erforderligt.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad jag nu anfört har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till lag om rätt för arrendator att bortföra

stråfoder m. m., vilket lagförslag torde böra såsom bilaga fogas vid detta

protokoll.1

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över lagförslaget

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Per Eldin.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade författningsförslaget,

har här uteslutits.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

9

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 maj

1941.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 2 maj 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll över

jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25 april

1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag

till lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet hovrättsrådet B. Fallenius.

Lagrådet fann förslaget föranleda allenast följande yttrande:

Då tillträde och avträde av utarrenderad fastighet vanligen sker vid tiden

för laga fardag, den 14 mars, och således innan perioden för vinterutfodringen

är avslutad, överlämnas i ett mycket stort antal fall till nytillträdande

arrendator viss mängd stråfoder med förpliktelse för arrendatorn att vid avträdet

till jordägaren överlämna motsvarande myckenhet. Vid meddelandet

av anvisningar beträffande försäljning av stråfoder bör vederbörande kristidsmyndighet

taga hänsyn till dylika förpliktelser, vilka uppenbarligen lämnas

orubbade av förevarande lagstiftning.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 19bl. 1 sund. Nr 229.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maid Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

9 maj 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö,

Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, ecklesiastik- och folkhushallningsdepartementen

anmäler chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagradets den 5 maj 1941 avgivna utlåtande

över det den 25 april 1941 till lagrådet remitterade förslaget till lag örn rätt

för arrendator att bortföra stråfoder m. m.

Efter att ha redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden:
I

likhet med lagrådet anser jag, att vederbörande kristidsmyndighet vid

meddelande av anvisningar beträffande försäljning av stråfoder bör taga

hänsyn till i arrendeavtalet intagna föreskrifter angående skyldighet för

arrendatorn att vid avträdet av arrendet till jordägaren överlämna viss myckenhet

stråfoder. Såsom lagrådet framhållit lämnas givetvis dylika förpliktelser

orubbade av den nu föreslagna lagstiftningen.

Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda lagförslag måtte jämligt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

417717. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1941.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:227 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m. a1 i texten
  2. 2LU 1941:19 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m. s. 1 i texten