Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter m. m

1941-05-09 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:234, Med förslag till lag om upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl MaJ.-ta proposition nr 234-

Nr 234.

Kungl. Alcij.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter m.

m.; given Stockholms slott den 9 maj 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag örn upphörande av landsfiskals rätt

till andel i böter m. m.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang titt riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 234.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Förslag

till

Lag

om upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter m. m.

Härigenom förordnas, att vad i lag eller författning finnes stadgat om rätt

i vissa fall för åklagare eller annan att i anledning av åtgärd i tjänsten erhålla

andel i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten egendom, dess värde

eller dylikt icke skall äga tillämpning å landsfiskal; skolande hans andel

i stället tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1941. Vad i lagen stadgas skall

icke äga tillämpning i fall då genom utslag, som meddelats före lagens

ikraftträdande, böter, vite eller skadestånd ådömts, egendom förklarats förbruten

eller belopp, svarande mot egendomens värde, eller dylikt utdömts,

ändå att utslaget vid nämnda tidpunkt icke vunnit laga kraft.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 april 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga

om lagstiftning angående upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter

m. m.

Föredraganden anför:

Inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga — 1937 års landsfiskalsoch

stadsfiskalsutredning — avgåvo den 22 april 1939 betänkande med förslag

till omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m.

(statens offentl. utredn. 1939: 9). Sedan yttranden över betänkandet inkommit

från olika myndigheter och sammanslutningar, avlämnade Kungl. Maj:t

till 1940 års lagtima riksdag en på grundval av betänkandet utarbetad proposition

(nr 219), vari hemställdes att riksdagen måtte godkänna de i propositionen

framlagda grunderna för en omorganisation av landsfiskals- och

stadsfiskalsbefattningarna m. m., avsedd att träda i tillämpning vid den

framtida tidpunkt, som kunde bliva bestämd därför, sedan riksdagen, på

framställning, anvisat medel för de av omorganisationen föranledda kostnaderna.

Riksdagen anmälde därefter i skrivelse (nr 438), att riksdagen med

vissa erinringar godkänt de i propositionen framlagda grunderna för omorganisationen.

Den av 1940 års lagtima riksdag sålunda i princip godkända omorganisationen

innebär i huvudsak följande:

Under landsfogdarna såsom överåklagare och länspolischefer skola i de

större och medelstora städerna — med vissa undantag — stadsfiskalema och

å landsbygden landsfiskalerna vara lokala åklagare och polischefer. De

mindre städerna skola upphöra att utgöra egna åklagardistrikt och förty i

polis- och åklagarhänseende förenas med landsfiskalsdistrikt. Den åtalsrätt

som nu tillkommer i vissa köpingar tillsatt polisbefäl skall upphöra och

överflyttas å landsfiskalerna. Landsfiskalerna skola dessutom vara bl. a. utmätningsmän

inom sina distrikt och sålunda bibehålla bestyret med indrivning

och redovisning av restförda utskylder och av böter m. m. För behörig
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 234.

het till landsfiskalstjänst skola uppställas skärpta fordringar. Lönereglering

skall genomföras för landsfiskalerna och dessas biträden, i samband varmed

samtliga nu utgående sportler skola indragas till statsverket och landsfiskalerna

förbjudas att vid sidan örn tjänsten bedriva viss privat verksamhet. Stadsfiskalerna

skola i avvaktan på ett förstatligande av polisväsendet bibehållas

såsom kommunala befattningshavare, vilket innebär att deras avlöning skall

fastställas i nu gällande ordning. I samband med blivande löneregleringar

för stadsfiskalerna skola samtliga till dem utgående sportler indragas och

för stadsfiskalerna stadgas samma förbud i fråga örn bisysslor som för landsfiskalerna.

Som kompetensvillkor för stadsfiskalstjänst skola principiellt

gälla samma fordringar som i fråga örn landsfiskalstjänst.

På anmälan av chefen för socialdepartementet har Kungl. Majit förut i

dag beslutat till riksdagen avlåta proposition med anhållan bland annat, alt

riksdagen måtte godkänna, att den i princip beslutade omorganisationen av

landsfiskalsbefattningarna m. m. samt löneregleringen för landsfiskalerna

och deras biträden skall i enlighet med vad i propositionen anföres träda i

kraft den 1 oktober 1941.

I anledning härav torde frågan örn lagstiftning rörande indragning

av landsfiskalernas andelar i böter och förverkad

egendom m. m. nu böra underställas Kungl. Majits prövning.

Spörsmålet örn indragning av åklagarnas bötesandelar m. m. har vid åtskilliga

tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Sålunda hemställde redan 1917 års riksdag (skrivelse nr 286), att Kungl.

Majit måtte taga under övervägande i vad mån gällande författningar skulle

kunna ändras sålunda, att åklagare och beslagare tillkommande andelar i

böter och beslagtagen egendom indroges till kronan, ävensom i vad mån

botes- och beslagarandelar i de fall, där de efter prövning möjligen ansågcs

böra bibehållas, skulle kunna till beloppet begränsas. Sedan i anledning av

denna skrivelse utlåtanden infordrats från åtskilliga myndigheter, utarbetades

år 1926 inom justitiedepartementet ett förslag till lag om ändrade

bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m. Enligt detta

förslag skulle — där i lag eller författning vore stadgat att andel i böter

eller vite eller i egendom som dömdes förbruten eller i värdet av sådan

egendom eller i förbrutet penningbelopp eller i skadestånd tillfölle åklagare,

beslagare eller angivare — i stället gälla, att inflytande medel vilka utgjorde

sådan andel skulle ställas till överståthållarämbetets respektive länsstyrelsernas

förfogande att i enlighet med föreskrifter, som Konungen utfärdade,

användas till uppmuntran av åklagare och polismän, vilka ådagalagt synnerligt

nit i sin tjänsteutövning. Från den angivna huvudregelns tillämplighet

föreslogos vissa undantag. Beträffande övergången till det nya systemet stadgades

i förslaget, att — där underrätt meddelat utslag före den nya lagens

ikraftträdande — äldre lag skulle tillämpas av högre instans dit målet fullföljts.

Vid föredragning av detta förslag i lagrådet den 4 april 1927 yppade sig

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

5

olika meningar. Tre av lagrådets ledamöter lämnade förslaget utan erinran

ur principiell synpunkt men ställde sig tveksamma inför frågan örn den

rätta tidpunkten för dess genomförande. En av nyssnämnda ledamöter ifrågasatte

— under erinran att landsfiskalerna icke fått sina avlöningsförmåner

ordnade på ett sätt som motsvarade på dem ställda krav — huruvida ej

med indragningen borde 1''å anstå åtminstone till dess den kunde ställas i

samband med en allmän lönereglering för nämnda tjänstemän. Den fjärde

ledamoten uttalade, att en så genomgripande förändring som den föreslagna

icke borde vidtagas annat än i samband med en omorganisation av åklagarväsendet

eller åtminstone en allmän löneförbättring för åklagarna.

Beträffande den föreslagna övergångsbestämmelsen uttalade lagrådet, att

spörsmålet i vad mån ny lag örn fördelning av böter m. m. skulle vinna tilllämpning

i fråga örn påföljd för tidigare begånget brott blivit besvarat på

olika sätt. I utlåtandet omnämndes, att avgörande betydelse därvid tillagts

än tiden för brottets begående, än åter huruvida åtal anställts eller utslag

avkunnats före den nya lagens ikraftträdande. Lagrådet erinrade emellertid

hurusom högsta domstolen i sin praxis i senare tid tillämpat en princip, som

något vidgade ny lags giltighetsområde, i det man ej tillerkände betydelse

åt att utslag tidigare meddelats, med mindre det gått i fällande riktning och

således bötesandel eller dylikt redan blivit — eller vid riktig lagtillämpning

bort från underrättens ståndpunkt i målets huvudfråga bliva —- åklagare

eller annan tillerkänt. Lagrådet hemställde att denna praxis måtte lagfästas

och alltså övergångsbestämmelsen få det innehåll, att den nya lagen ej

skulle av högre rätt tillämpas i mål om brott, för vilket den tilltalade sakfällts

genom utslag som meddelats före den dag då lagen trädde i kraft.

Förslaget blev icke framlagt för riksdagen.

Bötesandelarnas belopp begränsades genom lagen den 10 februari 1933

(nr 28) om ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter

m. m. Enligt denna lag må andel i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten

egendom, dess värde eller dylikt, som enligt lag eller författning skall

tillfalla åklagare, beslagare, angivare eller upptäckare av förseelse, ej utgå

med högre belopp än, böter och annat sammanlagt, 500 kronor, ändå alt

sådan begränsning eljest icke finnes stadgad. Från lagens bestämmelser gjordes

undantag i fråga örn den rätt till andel i böter och värdet av förverkad

egendom, som enligt lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel

och lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig

befattning med spritdrycker och vin tillkommer beslagare.

Enligt övergångsbestämmelse till lagen skulle vad i denna stadgas äga

tillämpning jämväl i fall, då den tilltalade sakfällts av första domstol efter

den 30 november 1932 genom utslag, som ej vid lagens ikraftträdande vunnit

laga kraft. Örn sådant utslag bleve ståndande, skulle de i lagen meddelade

föreskrifterna iakttagas av myndighet, som jämlikt lag eller författning har

att redovisa på grund av utslaget inflytande medel.

Vid behandlingen av detta lagstiftningsärende framfördes olika meningar

beträffande övergångsbestämmelsen (se proposition nr 5 och första lagut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

<)

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

skottets utlåtande nr 3). Sålunda hemställde lagrådets flesta ledamöter, att

övergångsbestämmelsen måtte avfattas på sätt i 1927 års förutnämnda lagrådsutlåtande

förordats. Till denna uppfattning anslöt sig en minoritet inom

första lagutskottet, under det att majoriteten tillstyrkte det förslag som framlagts

i propositionen och sedermera vann riksdagens bifall.

Frågan om en allmän indragning av åklagarnas rätt till andel i böter m. m.

var ånyo föremål för riksdagens uppmärksamhet i samband med tillkomsten

av gällande lag om mått och vikt. Förslaget till denna lagstiftning framlades

av Kungl. Majit genom proposition (nr 97) till 1934 års riksdag. Enligt förslaget

skulle böter som ådömdes enligt lagen tillfalla kronan. Detta innebalen

ändring i förhållande till då gällande bestämmelser, enligt vilka en tredjedel

av böterna skulle tillfalla kronan och två tredjedelar åklagaren, dock att

där särskild angivare funnes denne skulle taga hälften av åklagarens andel.

Första lagutskottet föreslog i sitt utlåtande (nr 33) i anledning av propositionen,

att de gällande bestämmelserna om bötesfördelning skulle bibehållas

Enligt utskottets mening kunde det nämligen icke vara riktigt att genom bifall

till förslaget i denna del utan samband med någon lönereglering beröva

åklagarna en avsevärd del av deras sportler. Sedan kamrarna stannat i olika

beslut i denna fråga, förordade utskottet (memorial nr 38), med vidhållande

av sitt ändringsförslag, att riksdagen måtte uttala sig för ett avskaffande i

största möjliga utsträckning av åklagares rätt till bötesandelar. Riksdagen

antog ändringsförslaget samt hemställde (skrivelse nr 159), att Kungl. Majit

måtte verkställa utredning angående de ekonomiska verkningar, som vore

förknippade med avskaffande av åklagares rätt till bötesandelar, samt därefter

för riksdagen framlägga det eller de förslag vartill utredningen kunde

föranleda.

I samband med en lönereglering för landsfogdarna utfärdades lagen den

24- april 1936 (nr 164) om upphörande av landsfogdes rätt till andel i böter

m. m. Enligt denna skall vad i lag eller författning finnes stadgat örn rätt

i vissa fall för åklagare eller annan att i anledning av åtgärd i tjänsten erhålla

andel i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten egendom, dess

värde eller dylikt icke äga tillämpning å landsfogde. Hans andel skall i stället

tillfalla kronan. Lagen, som trädde i kraft den 1 juli 1936, innehåller inga

övergångsbestämmelser.

Indragning av stadsfiskalernas motsvarande andelar möjliggjordes följande

år genom lagen den 19 mars 1937 (nr 80) örn upphävande av vissti

åklagares rätt till andel i böter m. m. Enligt denna lag skall nämligen Konungen

äga rätt att, där av stad avlönad åklagare tillförsäkras skälig fast avlöning,

bestämma att rätt till andel som nyss sagts icke skall tillkomma sådan

åklagare.

År 1938 verkställdes vissa ändringar i 1923 års lag örn straff för olovlig

varuinfÖrset och 1924 års lag med särskilda bestämmelser angående olovlig

befattning med spritdrycker och vin, varigenom beslagares rätt till andel i

böter och värdet av förverkad egendom avskaffades. Härvid meddelades vissa

övergångsbestämmelser, vilka, såvitt angår 1923 års lag, voro av det innehåll,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234-

7

att de äldre fördelningsföreskrifterna fortfarande skulle tillämpas, om före

den nya lagstiftningens ikraftträdande böter ådömts, egendom förklarats förverkad

eller belopp, svarande mot egendomens värde, utdömts, ändå att frågan

örn böternas ådömande, egendomens förverkande eller gäldande av dess

värde icke var slutligen avgjord vid tiden för den nya lagens ikraftträdande.

1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning har i sitt förut omnämnda

betänkande behandlat frågan örn indragning av landsfiskalernas botes- och

beslagarandelar samt därvid anfört bland annat:

Bötesandelarna — och de därmed i nu förevarande hänseende likställda

andelarna i beslagtagen och förbruten egendom m. m. — utgöra den sportelform

mot vilken den starkaste kritiken riktats. Anledningen till att åklagare

tillerkänts rätt till andel i böter som utdömts på hans talan har varit den att

åklagaren därigenom skulle sporras att nitiskt fullgöra sin åklagartjänst. Helt

visst hava åklagarandelarna också haft sin betydelse för åtalsfrekvensen. Häri

ligger emellertid också systemets svaghet. Det är icke i överensstämmelse med

rättsmedvetandet, att en åklagare skall hava ekonomisk fördel av att, i enlighet

med sin tjänsteplikt, åtala en person. Bland allmänheten har uppkommit

den föreställningen, att en åklagare skulle vara mera benägen att anställa åtal

för sådana brott, där han äger andel i böterna, än för sådana, där böterna gå

till kronan. Detta kan uppenbarligen vara ägnat att rubba tilltron till åklagarmaktens

objektivitet. Stundom har det gjorts gällande, att bötesandelarna

fyllde en funktion speciellt beträffande vissa grupper av brott, där åklagarens

arbete vore särskilt hårt och otacksamt och där utredningsarbetet ställde stora

krav på åklagarens oräddhet och förmåga av initiativ, varför det vore lämpligt

om åklagaren erhölle en viss ekonomisk uppmuntran för visat nit vid beivrandet

av dylika brott.

De anförda synpunkterna torde helt visst äga sitt berättigande. De hava

också beaktats i ett år 1926 inom justitiedepartementet utarbetat förslag till

lag örn ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.

Den verksamhet som det härvidlag kan vara av intresse alt uppmuntra är

emellertid huvudsakligen ren polisverksamhet. Detta intresse är, i fråga om de

grupper av brott där det särskilt gör sig gällande, tillgodosett bl. a. genom de

särskilda föreskrifterna i kungörelsen den 16 december 1921 angående användningen

av viss del av böter m. m. enligt förordningen angående försäljning

av rusdrycker med flera författningar. Något behov torde icke föreligga

av att även till andra brottskategorier utsträcka tillämpningen av de i denna

kungörelse givna bestämmelserna örn användande av bötesmedel m. m. till

uppmuntran av polismän som ådagalagt synnerligt nit vid beivrandet av

olovlig rusdrycks- eller sprithantering.

Därest en lönereglering genomfördes för landsfiskalerna, förelåge enligt utredningens

mening icke något hinder mot att restlöst indraga samtliga till

landsfiskalerna nu utgående andelar i böter och beslagtaget gods.

Utredningen har vid sitt betänkande fogat ett utkast lill lag om upphörande

av landsfiskals rätt till andel i böter m. m. Förslaget har utformats i full

överensstämmelse med förutnämnda lag av den 24 april 1936 örn upphörande

av landsfogdes motsvarande rätt. Enligt utredningens mening syntes anledning

icke föreligga att i denna del göra skillnad mellan de båda åklagarkategorierna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ti proposition nr 234.

Departe
ments
chefen.

Den av Kungl. Majit och riksdagen i princip beslutade omorganisationen

av landsfiskalsbefattningarna och löneregleringen för landsfiskalerna förutsätter,

att de till dessa befattningshavare nu utgående sportlerna skola indragas

till statsverket. Sportelindragningen bör uppenbarligen omfatta jämväl

rätten till andel i böter och förverkad egendom m. m. Systemet med

åklagarandelar är numera ställt på avskrivning och har tillämpning i huvudsak

allenast inom vissa delar av specialstraffrätten. Ifrågavarande sportelform

har emellertid ännu icke kunnat helt avskaffas, emedan bötesandelarna

m. m. ansetts utgöra en så betydande del av åtskilliga åklagares inkomster,

att man funnit sig icke kunna helt indraga dem till statsverket

annat än i samband med en lönereglering för de berörda befattningshavarna.

Därest en med hänsyn till vikten och omfattningen av landsfiskalernas arbetsuppgifter

tillfredsställande lönereglering nu genomföres för dem, föreligger

icke längre detta hinder. Indragningen torde i likhet med vad som redan

skett i fråga örn landsfogdarna böra avse rätten att i anledning av åtgärd i

tjänsten erhålla andel i böter, vite eller skadestånd —- varmed avses sådant

skadestånd varom förmäles i 53 § 1. förordningen den 19 november 1914 angående

stämpelavgiften — eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt.

Lagstiftningen torde böra träda i kraft i samband med den nya löneregleringen

för landsfiskalerna eller sålunda den 1 oktober 1941. Med hänsyn

till vikten att ernå en enhetlig rättstillämpning synes det vara önskvärt att

genom en övergångsbestämmelse reglera frågan, i vad mån lagen skall tilllämpas

i fall, då mål anhängiggjorts före lagens ikraftträdande men vid

denna tidpunkt icke blivit avgjort genom lagakraftägande utslag, övergångsbestämmelsen

synes böra utformas i anslutning till motsvarande föreskrifter

i 1938 års lagstiftning rörande vissa ändringar i lagen om straff för

olovlig varuinförsel. Den bör sålunda få det sakliga innehåll, att den nya lagen

icke skall tillämpas i fall, då sakfällande utslag meddelats — oavsett i

vilken instans — före lagens ikraftträdande. Såsom framgår av det föregående

överensstämmer denna lösning i princip med vad lagrådet förordat i sitt år

1927 avgivna utlåtande.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter

m. m.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

1 Denna bilaga, vilken äT likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

9

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 maj

1941.

Närvarande:

• • K j ''

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 5 maj 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 18 april 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter

m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn Gunnar

Danielson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. t sami. Nr 234.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Utdrag av protokollet över justUiedepartemenisärenden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrddet å Stockholms

slott den 9 maj 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets

den 8 maj 1941 avgivna utlåtande över det den 18 april 1941 till lagrådet

remitterade förslaget till lag oqi upphörande av landsfiskals rätt till

andel i böter m. m.; därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av

lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

T. Eliaeson.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

411949

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:441 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj;ts proposition med förslag till lag örn upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter m. m. s. 1 i texten
  2. 1LU 1941:44 Betänkande med förslag till omorganisation av landsfiskalsoch stadsfiskalsbefattningarna m. m. a1 i texten