Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om varuskatt m. m

1941-04-25 · 118 sidor, varav 108 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,5 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 108 av 118 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:237, Med förslag till förordning om varuskatt m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

1

Nr 237.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om varuskatt m. m.; given Stockholms slott den

25 april 1941.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om varuskatt;

2) förordning angående skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten

beträffande vissa varor;

3) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 22 december

1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker;

4) förordning om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. förordningen den 8 juni

1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker;

5) förordning angående upphävande av förordningen den 22 december

1939 (nr 905) örn industrisockerskatt;

6) förordning angående upphävande av förordningen den 22 december

1939 (nr 906) om accis å druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 237.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Förslag

till

förordning om varuskatt.

Härigenom förordnas som följer:

Skattskyldighetens omfattning.

1 §•

För vara, som är upptagen i en vid denna förordning fogad förteckning,

skall, där den tillverkas yrkesmässigt inom riket för avsalu eller för

vidare bearbetning eller ock införes till riket, enligt vad nedan sägs till staten

erläggas särskild skatt (varuskatt).

2 §•

Skatten skall för vara, som tillverkas inom riket, erläggas av tillverkaren

och för vara, som införes till riket, av den för vars räkning införseln äger rum.

3 §•

1. Skatten utgår med det procenttal av varans beskattningsvärde, som

angives i förteckningen; dock skall den, som inom riket tillverkar skattepliktig

vara, erlägga varuskatt med lägst femtio kronor för varje månad,

varunder han enligt vad nedan sägs ägt bedriva rörelsen.

2. Beskattningsvärdet för vara, som tillverkats inom riket, är lika med

det pris, tillverkaren i allmänhet betingar sig för varan vid försäljning till

detaljhandlare eller, i fall där försäljning till detaljhandlare icke bedrives,

det pris, tillverkaren kan antagas hava betingat sig, därest sådan försäljning

skett. I intetdera fallet skall varuskatten inberäknas i priset.

Det ankommer på kontrollstyrelsen att meddela närmare anvisningar rörande

tillämpningen av det i första stycket givna stadgandet.

3. Beskattningsvärdet för vara, som införes till riket, är lika med varans

värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen, med tillägg av den å varan

belöpande tullen.

Bestämmelser avseende tillverkning inom riket.

4 §.

1. Tillverkning, som i 1 § avses, skall stå under statens kontroll.

Kontrollen utövas av kontrollstyrelsen med biträde av särskilda kontrolltjänstemän.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

3

2. Kontrolltjänsteman äger påfordra att när som helst erhålla tillträde

till samtliga för tillverkarens rörelse använda lokaler.

3. Tillverkare skall för kontrollen utan ersättning tillhandahålla erforderliga

prov å varan samt i förekommande fall beskrivning över densamma

ävensom ställa för kontrollen hos tillverkaren nödiga hjälpmedel till förfogande

och lämna behövlig handräckning.

4. Tillverkare är pliktig att ordna sin bokföring på sådant sätt, att den

möjliggör kontroll över värdet av försåld eller för vidare bearbetning uttagen

vara, samt att vid anfordran tillhandahålla kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman

sina handelsböcker med tillhörande handlingar.

5. Tillverkare skall ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,

som kontrollstyrelsen för erhållande av en betryggande kontroll över skattens

behöriga utgörande meddelar, ävensom de anvisningar, som kontrolltjänsteman

i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter kan komma att lämna.

6. Återförsäljare av skattepliktig vara är skyldig att på anfordran lämna

sådana upplysningar örn sin rörelse, som kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman

finner erforderliga för skattekontrollen. Sådan uppgiftsskyldighet

åligger ock den, som idkar handel med vara, vilken användes för framställning

av skattepliktig vara.

5 §•

1. Den som ämnar bedriva tillverkning, som i 1 § avses, skall därom

göra skriftlig anmälan till kontrollstyrelsen minst fjorton dagar före tillverkningens

påbörjande med angivande av företagets namn och belägenhet, tillverkarens

fullständiga namn och postadress, det eller de varuslag, tillverkningen

är avsedd att omfatta, samt dagen för dess påbörjande.

Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan, skall

tillverkaren inom åtta dagar underrätta kontrollstyrelsen därom.

2. Önskar tillverkare göra avbrott i rörelsen, skall han i förväg göra

skriftlig anmälan därom till kontrollstyrelsen med uppgift örn den tid, avbrottet

avser. Under sagda tid må rörelsen icke bedrivas.

Ämnar tillverkare helt nedlägga rörelsen, skall han minst åtta dagar dessförinnan

till kontrollstyrelsen göra anmälan därom med uppgift om dagen,

då nedläggandet kommer alt ske.

6 §.

Den som bedriver tillverkning, som i 1 § avses, skall inom en månad efter

varje kalenderkvartals utgång eller, där kontrollstyrelsen finner skäl meddela

sådan föreskrift, inom fjorton dagar efter varje kalendermånads utgång

till kontrollstyrelsen insända en på tro och heder avgiven deklaration angående

beskattningsvärdet av de varor, som under den tid deklarationen avser

av honom eller för hans räkning levererats till köpare eller tagits i anspråk

för vidare bearbetning. Härvid må avdrag göras för värdet av varor, som

a) använts vid den tillverkning deklarationen avser och som visas hava

tidigare blivit påförda varuskatt;

b) återtagits av tillverkaren;

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

c) enligt bevis av tullmyndighet utförts ur riket eller till svensk frihamn.

På särskild prövning av kontrollstyrelsen ankommer, huruvida och i vad

mån avdrag jämväl må göras för beskattningsvärdet av varor, vilkas försäljning

förorsakat tillverkaren förlust på grund av bristande betalning från

köparen.

Deklaration skall vara till riktigheten styrkt av två trovärdiga personer.

7 §•

1. Tillverkare skall samtidigt med deklarationens avlämnande erlägga enligt

deklarationen upplupen skatt genom insättning å kontrollstyrelsens postgirokonto.

2. Erlägges icke skatten inom föreskriven tid, må kontrollstyrelsen meddela

tillverkaren förbud tills vidare, till dess skatten guldits, att förfoga över

skattepliktig vara.

För uttagande av förfallet skattebelopp må på framställning av kontrollstyrelsen

utmätning omedelbart verkställas.

3. Tillverkare är skyldig att, då kontrollstyrelsen det påfordrar, hos styrelsen

ställa säkerhet för skattens behöriga erläggande till belopp, som styrelsen

finner erforderligt.

Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet, skall vad i 2 mom. första stycket

sägs äga motsvarande tillämpning.

Bestämmelser avseende införsel till riket.

8 §•

För skattepliktig vara, som införes till riket, skall skatten erläggas till tullverket

samtidigt med tullen. Vad i fråga om tull finnes stadgat rörande betalningsanstånd,

ställande av säkerhet samt påföljd för fördröjd eller utebliven

betalning skall äga motsvarande tillämpning beträffande skatten.

För vara, som införts till riket men sedermera utförts ur riket eller till

svensk frihamn, må åtnjutas restitution av skatt i den ordning och omfattning,

Kungl. Maj:t bestämmer.

Skatt utgår icke för vara, som införes under sådana omständigheter, att

tullfrihet för densamma åtnjutes. Dock föreligger skattskyldighet vid återinförsel

av vara, för vilken skatt icke erlagts eller för vilken erlagd skatt

restituerats.

Ansvarsbestämmelser m. m.

9 §•

Den som utan föreskriven anmälan bedriver tillverkning, som i 1 § avses,

eller efter sådan anmälan, som i 5 § 2 mom. sägs, fortsätter rörelsen eller

i strid mot förbud, varom i 7 § 2 mom. sägs, förfogar över vara, straffes med

dagsböter, ej under tjugu, och skall, därest å varan belöpande skatt icke erlagts,

tillika förpliktas utgiva skatten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

5

Underlåter någon i andra fall än nu sagts att fullgöra vad honom åligger

enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter,

straffes med böter, högst trehundra kronor.

10 §.

Kontrollstyrelsen må vid vite förelägga tillverkare att fullgöra vad honom

åligger enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter.

11 §•

Har tillverkare uppsåtligen i deklaration lämnat oriktig uppgift och har

därav föranletts, att skatt icke utgått eller att skatt utgått med mindre belopp

än som bort utgå, bote högst fem gånger det belopp, som undandragits statsverket.

Vid synnerligen försvårande omständigheter må till fängelse i högst

sex månader dömas.

Har tillverkare genom grov vårdslöshet gjort sig skyldig till förfarande,

som i första stycket avses, vare straffet böter, högst två gånger det belopp,

som undandragits statsverket.

Den som dömes till straff enligt denna paragraf skall jämväl förpliktas

utgiva den skatt, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

12 §.

Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna förordning

må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa affärsförhållande,

varom han därvid erhållit kännedom. Tjänsteman, som häremot

bryter, vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel. Gör annan än tjänsteman

sig skyldig till förseelse, som nu sagts, straffes med dagsböter.

13 §.

Polismyndighet åligger att tillhandagå kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman

med begärd upplysning örn person eller företag, som kan antagas

bedriva i denna förordning avsedd tillverkning.

14 §.

Av tillverkare begången förseelse mot denna förordning åtalas vid allmän

underrätt i den ort, där tillverkarens rörelse bedrives.

15 §.

Förseelse, som avses i 9 § andra stycket, må av allmän åklagare åtalas

allenast efter angivelse av kontrollstyrelsen.

Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

16 §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpningen av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Övergångsbestämmelser.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.

Härvid skall iakttagas:

1. Där i förordningen avsedd tillverkning bedrives vid tiden för förordningens

ikraftträdande, skall i 5 § 1 mom. föreskriven anmälningsskyldighet

fullgöras inom åtta dagar efter ikraftträdandet.

2. Visar skattskyldig, att vara, för vilken varuskatt skall utgå, försålts till

pris, som avtalats före förordningens ikraftträdande, och är den skattskyldige

icke på grund av särskilt förbehåll eller eljest berättigad att hos köparen uttaga

den för varan utgående skatten, äger Kungl. Majit bestämma, att skatten

skall erläggas av köparen, eller, då skäl därtill äro, utan sådant åläggande för

köparen medgiva befrielse från eller återbäring av skatten; dock att ansökan

härom skall till Kungl. Majit ingivas inom en månad efter förordningens

ikraftträdande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

7

Förteckning

över

varor, för vilka varuskatt skall erläggas,

i gällande tulltaxa nied statistisk varuförteckning hänförliga

till nedanstående statistiska nummer

Statistiskt

nr

Varuslag

Skattesats,

procent av j

beskattnings-t

värdet

1

ur 298-302

Choklad med tillsats av socker; konfityrer, såsom

karameller, konfekt, dragéer, kola, marsipan, mar- melad i bitar, glacerade eller kanderade frukter och

bär, tuggummi, glass, käx med överdrag eller mellan- lägg av socker, choklad, fruktgelé e. dyl., lakrits

med tillsats av socker eller i form av båtar, rem- mar e. dyl., pastiljer och tabletter samt med socker

40

försatta gelé- och lemonadpulver................

Anm. 1. Vid tillämpning av förordningen om varuskatt

skola följande varor icke anses såsom konfityrer, nämligen

tårtor, bakelser, maränger, tebröd och andra liknande bak- verk samt färdigställda efterrätter, vari glass ingår.

Anm. 2. För sådan marsipan, mandelmassa eller liknande

massa, som av tillverkaren användes för framställning

av icke skattepliktig vara, skall skatt ej utgå.

ur 582: 2,

Putsmedel för läderarbeten eller för skodon, oav-

20

604

sett materialet ................................

ur 587—588

Essenser och extrakter, avsedda för beredning av

alkoholhaltiga drycker..........................

75

591

Tandpulver och tandpasta........................

20

ur 592

Puder, med undantag av ströpuder, samt smink,

75

läppstift härunder inbegripna ..................

ur 593

Lukt- eller toalettvatten, munvatten, parfymer samt

badsalt och andra dylika preparat ävensom po- mada, hårvatten, hårolja, ögonhårskräm, ögon- brynsstift, nagellack samt andra liknande preparat

20

för hårets eller naglarnas vård..................

Anm. För vara, som å apotek herodes för försäljning enligt

recept av läkare, veterinär eller tandläkare, utgår icke

skatt. Ej heller utgår skatt för preparatet sprit, glycerin

och rosenvatten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Förslag

till

förordning angående skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten

beträffande vissa varor.

Härigenom förordnas, att allmän omsättningsskatt enligt förordningen den

13 december 1940, nr 1000, såvitt angår vara, som är upptagen i en vid denna

förordning fogad förteckning, skall utgå med det procenttal av den skattepliktiga

omsättningen, som angives i förteckningen.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes.

Förordningen äger icke tillämpning i fråga om försäljning, arbetsprestation

eller uthyrning, varom före förordningens ikraftträdande slutits avtal, vari

vederlaget blivit till beloppet fastställt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 237.

9

Förteckning

över

varor, för vilka allmän omsättningsskatt skall utgå med högre

skattesats än fem procent,

i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning upptagna under

nedanstående statistiska nummer

Statistiskt

nr

Varuslag

Skattesats,

procent av

den skatte- pliktiga om- sättningen

678—681

Pälsverk, beredda, lösa..........................

20

682—684

Arbeten av pälsverk:

beredda, hopsydda skinn samt delvis bearbetade

persedlar, foder, tillskurna besättningar, bräm

och mattor med eller utan sömnadsarbete här- under inbegripna............................

20

685:1—691

fullfärdiga persedlar, ej särskilt nämnda, med päls- verk till övertyg eller foder ..................

20

999, 1000

1001—

1002: 2

Mattor, ej särskilt nämnda, även försedda med söm- nadsarbete eller fransar:

20

helt eller delvis av lill eller andra djurhdr, utan

inblandning av silke, knutna................

20

ur 1185: 1

o. 2

Skodon:

av lackerade eller bronserade skinn samt av guld-,

silver-, mocka-, ödle-, orm- eller fiskskinn ----

20

1186

av spånadsvara, innehållande silke eller finare me- talltråd ...........................

20

1323—1325

Arbeten av guld, silver eller platina, även med in- fattade pärlor eller stenar, ej utgörande artiklar,

avsedda för tekniskt bruk, eller plåt, rör och

20

1326: 2

Pärlor och koraller, äkta, oinfattade samt ädelstenar,

oinfattade, även konstgjorda, andra än industri-

20

ur 1885: 2

20

Anin. I värdet av radiomottagningsapparat inräknas värdet

å en uppsättning av tor apparaten erforderliga elektron- rör.

1951

20

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

Statistiskt

nr

Varuslag

Skattesats,

procent av

den skatte- pliktiga om- sättningen

ur 1954

Fotografikameror, vägande högst 3 kg per stycke ..

20

1971

Fickur med boett av guld eller platina............

20

1977

Urboetter av guld eller platina....................

20

ur 1992:1,

1992: 2

Grammofoner och färdiga grammofonskivor ......

20

ur 2049—

2051,

ur 2053

Väskor och necessärer, med eller utan inredning

eller tillbehör, samt portföljer, plånböcker och

portmonnäer, av läder eller skinn eller av spånads- vara, innehållande silke eller finare metalltråd ...

20

ur 2054

Koffertar, kappsäckar, hattfodral och dylika resef- fekter, med eller utan inredning, av läder eller

skinn ........................................

20

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 237.

11

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 22

december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 22 december 1939 om skatt

å läskedrycker skall erhålla följande ändrade lydelse:

5 §.

Skatten utgår med tolv öre för liter; dock skall envar tillverkare erlägga

skatt med lägst femtio kronor för varje månad, varunder han ägt bedriva

rörelsen.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Maj :t bestämmes.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. förordningen den 8

juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å

spritdrycker1.

Härigenom förordnas, att 2 § 2 mom. förordningen den 8 juni 1923 angående

omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker skall erhålla följande

ändrade lydelse:

2 §•

2 inom. För spritdrycker, som jämlikt av Kungl. Majit med stöd av 1 kap.

4 § 3 mom. eller 2 kap. 10 § 5 mom. förordningen den 18 juni 1937 angående

försäljning av rusdrycker meddelade bestämmelser hos partihandelsbolaget

inköpas eller till riket införas, skall omsättningsskatt upptagas med en grundavgift

av 1 krona 40 öre för bier räknat.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.

Senaste lydelse se SFS 1939: 779.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen den 22 december

1939 (nr 905) om industrisockerskatt.1

Härigenom förordnas, att förordningen den 22 december 1939 om

industrisockerskatt från och med dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes, skall

upphöra att gälla; dock skall förordningen alltjämt äga tillämpning beträffande

förhållanden, som hänföra sig till tiden före sistnämnda dag.

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen den 22 december

1939 (nr 906) om accis å druv- och stärkelsesocker^ samt

stärkelsesirap.

Härigenom förordnas, att förordningen den 22 december 1939 om

accis å druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap från och med dag,

som av Kungl. Maj:t bestämmes, skall upphöra att gälla; dock skall förordningen

alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden, som hänföra sig

till tiden före sistnämnda dag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

13

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 april

1941.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, frågan om en utvidgad

varubeskattning samt anför därvid döljande:

Jämsides med förarbetena till den vid 1940 års urtima riksdag beslutade

allmänna omsättningsskatten upptogs inom finansdepartementet frågan örn

en skärpt skatt å omsättningen av mera umbärliga eller lyxbetonade varor.

Sålunda uppdrogs i mars 1940 åt sekreteraren Ragnar Sundén och advokaten

Åke Wiberg att verkställa en utredning i ämnet. Till fullgörande av uppdraget

överlämnade utredningsmännen den 30 juni 1940 en V. P. M. med

synpunkter och förslag i fråga örn en utvidgad varubeskattning, vid vilken

fogats dels förslag till förordning om särskild skatt för vissa inom riket tillverkade

varor dels ock förslag till förordning örn särskild omsättningsskatt

å vissa varor. Promemorian torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll.

Beträffande varuurvalet för den ifrågasatta beskattningen ävensom utformningen

av förstnämnda författningsförslag ha utredningsmännen samrått med

byråchefen i generaltullstyrelsen C. E. L. Sandquist. Det av utredningsmännen

framlagda förslaget till förordning om särskild omsättningsskatt å vissa

varor har utarbetats av landskamreraren A. Wigert i nära anslutning till det

av honom och professorn E. Lindahl upprättade, i Kungl. Maj:ts proposition

nr 3 till 1940 års urtima riksdag omförmälda förslaget till förordning om

allmän omsättningsskatt. Slutligen har aktuarien i generaltullstyrelsen A.

Törnell biträtt utredningsmännen med statistiska beräkningar i fråga om

skatteintäkter m. m.

Sagda förslag lia under hand granskats av cheferna för ett antal verk och

myndigheter samt av andra sakkunniga. Yttranden över promemorian föreligga

från överståthållaren, som åberopat en av t. f. underståthållaren K. G.

A. Sandström i anledning av nyssnämnda förslag till allmän omsättningsskatt

avgiven promemoria, landshövdingarna i Stockholms, Uppsala, Örebro

och Västerbottens län, t. f. landshövdingen i Malmöhus län E. Sverne, som

åberopat en av t. f. landskamreraren S. Dahlrup upprättad promemoria, generaldirektören

och chefen för statskontoret, kammarrättens president, vilken

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

beträffande förslaget till förordning om särskild omsättningsskatt å vissa

varor hänvisat till vad som anförts i ett av honom efter samråd med kammarrättsråden

Norrman, Ekenberg och Wikström avgivet underhandsyttrande

angående berörda förslag till förordning om allmän omsättningsskatt, generaltulldirektören,

t. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket

P. S. Runemark, överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen samt byråchefen

i styrelsen S. G. Almgren ävensom t. f. generaldirektören och chefen

för kommerskollegium A. Gjöres. Den sistnämndes yttrande har avgivits efter

överläggningar med representanter för Stockholms handelskammare, Kooperativa

förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

industriförbund och Sveriges hantverksorganisation. Jämte yttrandet ha

överlämnats dels protokollsanteckningar från överläggningarna dels ock en

av nämnda näringsorganisationer med undantag av Kooperativa förbundet

till kollegium ingiven skrivelse med därvid fogad promemoria jämte bilagor.

Nu berörda yttranden avgåvos under juli och augusti 1940.

Ärendet har därefter varit föremål för fortsatt beredning inom finansdepartementet.

Under beaktande av de anmärkningar, som i yttrandena framställts

mot utredningsmännens förslag, ha därvid upprättats utkast till dels

förordning om varuskatt dels ock förordning med särskilt stadgande beträffande

vissa varor i fråga om skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten.

Då de nya författningsutkasten i vissa avseenden innefattade tämligen

väsentliga förändringar i de ursprungliga förslagen, ha yttranden jämväl

över utkasten under hand inhämtats från generaltulldirektören, överdirektören

och chefen för kontrollstyrelsen samt t. f. generaldirektören och chefen för

kommerskollegium. Dessutom har ordföranden i centrala omsättningsskattenämnden

avgivit yttrande över det senare av nu berörda två författningsutkast.

Principiella synpunkter på frågan om en utvidgad varubeskattning.

Utredningsmännen. I utredningsmännens promemoria framhålles, att,

trots regleringar på produktionens, prisbildningens samt konsumtionens och

kapitalbildningens områden, behovet av finanspolitiska försvars- och beredskapsåtgärder

kvarstår. Betydelsen av dylika åtgärder ligger icke blott på

det rent fiskaliska utan även på det allmänekonomiska och socialpolitiska

planet. I sistnämnda avseende understryka utredningsmännen särskilt önskemålet

att de växande bördorna rättvist fördelas på skilda befolkningsskikt.

Vad angår finanspolitikens allmänt ekonomiska uppgifter framhålles vikten

av att medel skapas för absorberande eller neutraliserande av den fria köpkraft,

som i nuvarande situation kan uppkomma och på olika vägar undergräva

det finansiella och försörjningspolitiska läget.

Undersökningen avser förutsättningarna och metoderna för konsumtionens

inskränkning genom köpkraftsbegränsande medel av speciell natur, d. v. s.

genom importavgifter, tillverkningsskatter och speciella omsättningsskatter.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

15

Såsom en allmän förutsättning för utredningen har därjämte uppställts, att

de åtgärder, som kunna komma i fråga, icke i främsta rummet avse att fullfölja

fiskaliska syften utan utformas med tanke på den åsyftade konsumtionsbegränsningen,

med beaktande av angelägenheten att inom ramen av

konsumtionsvaruindustriernas befintliga kapacitet bereda rum för vissa statliga

beställningar för militära ändamål.

I första hand har undersökts, i vilken mån utrymme finnes för en penningpolitiskt

motiverad konsumtionsbeskattning. Denna uppgift leder över

till tanken att på beskattningsvägen dirigera konsumtionen, något som kan

åsyfta antingen att avleda efterfrågan från varor, vilka utmärkas av särskild

knapphet, eller ock att inrikta inkomsterna på sparbildning.

Utredningsmännen anmärka tillika, att det valutapolitiska läget kan innefatta

ett viktigt motiv för en konsumtionsinskränkning. Denna synpunkt

äger visserligen efter den inträdda handelsavspärrningen icke samma aktualitet

som tidigare, men en förändring härutinnan kan inträda.

Den ändamålsenligaste utformningen av en konsumtionsdirigerande och

samtidigt köpkraftsabsorberande beskattning vore, att de förnödenheter, varifrån

efterfrågan skulle avledas, belädes med särskilda krispålägg, vilkas

storlek skulle variera alltefter den begränsning av konsumtionen, som åsyftades.

På så sätt finge man en skala, som avspeglade statsmakternas uppfattning

om levnadsbehovens berättigande. Mot ett sådant system finna emellertid

utredningsmännen allvarliga invändningar kunna riktas. Särskilt framhålles,

att om den åsyftade konsumtionsbegränsningen komme till stånd,

detta på betydelsefulla områden av svenskt produktionsliv kunde vara ägnat

att utlösa depressiva tendenser. När sysselsättningsproblemet på grund av

exportindustriens svårigheter i stigande utsträckning kräver beaktande, måste

de produktionsmöjligheter tillvaratagas, som erbjuda sig inom den egentliga

liemmamarknadsindustrien. Utredningsmännen konstatera sålunda, att de

krav, som sysselsättningsproblemet ställer, i viss mån konkurrera med de

anspråk, statsmakterna måste göra på konsumenternas inkomster. Det synes

därför utredningsmännen tillrådligt att gå fram med försiktighet vid en utvidgning

av konsumtionsbeskattningen. Om en utbyggnad av den allmänna

omsättningsskatten skall komma till stånd, synes den böra få en vida mer

begränsad räckvidd än en brett lagd, konsumtionsbegränsande varubeskattning

av nyss berörda art. I

I promemorian framhålles, att en huvudprincip för den finansteori, som

utbildades under senare delen av 1800-talet, var att ernå en rättvis fördelning

av skattebördorna genom införandet av progressiva inkomst- och förmögenhetsskatter

och avskaffandet av de konsumtionsskatter, som träffade

de breda folklagrens förbrukning av oumbärliga varor. Vid en exceptionell

stegring av anspråken på statskassan har man dock varit nödsakad att anlita

sådana indirekta skatter, som tendera att absorbera en större del av inkomsten

hos de lägre än hos de högre inkomsttagarna. Denna tendens, som är

särskilt utmärkande för den allmänna omsättningsskatten, kan emellertid

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

vid nämnda beskattning motvägas genom en hårdare belastning av de burgnare

samhällsklasserna på andima områden av skattesystemet, genom att vissa

för de smärre inkomsttagarna betydelsefulla varuslag fritagas från omsättningsskatt

eller belastas efter en lindrigare skattesats samt slutligen genom

att omsättningsskatten utbygges med en högre skatt å lyxbetonade varor. De

två sistnämnda metoderna innebära, att den av sociala rättviseskäl uppburna

progressionsprincipen vinner tillämpning på de indirekta skatternas område.

Utredningsmännen erinra, att vid tiden för promemorians avgivande vissa

åtgärder redan vidtagits eller planerats till vinnande av en social utjämning

av skattetrycket, men framhålla vidare, bland annat, att i flertalet utländska

skattesystem, där en allmän omsättningsskatt förekommer, den omständigheten

att vissa elementära förnödenheter helt fritagits från beskattning icke

uteslutit en differentiering även uppåt av den allmänna omsättningsskatten

genom en särskild skatt å lyxvaror. En sådan förhöjd skatt å umbärliga varor

framstår från de angivna utgångspunkterna i alla avseenden såsom sekundär

och supplementär i förhållande till den allmänna omsättningsskatten.

Den förhöjda skattens syfte ligger sålunda väsentligen på det sociala planet.

Yttranden. Tanken på en komplettering av den allmänna omsättningsskatten

med en skärpt beskattning av umbärliga varor har helt avvisats av

de näringsorganisationer, som under hand bereus tillfälle att yttra sig i ämnet.

I övrigt ha några invändningar av principiell natur icke framställts, medan

den ifrågasatta åtgärden däremot uttryckligen förordats i flera yttranden.

Landshövdingen i Stockholms län har uttalat, att mot införandet av en

särskild lyxbeskattning i nuvarande läge ej syntes vara annat att erinra, än

att en dylik åtgärd icke borde tillgripas med mindre skatteresultatet kunde

förväntas komma att stå i rimlig proportion till de med anordningen förenade

förvaltningsbesvären och kostnaderna.

I den av landshövdingen i Malmöhus län åberopade promemorian av t. f.

landskamreraren Dahlrup anföres, att en förnuftigt genomförd lyxbeskattning,

i den mån så låter sig göra helst progressiv, redan under normala förhållanden

må hava sitt berättigande, icke blott ur social rättvisesynpunkt

utan jämväl såsom ett medel och en garanti för skapandet av en stabil ekonomisk

bärkraft. Med denna inställning ter sig en lyxskatt under nu rådande

exceptionella förhållanden så mycket mer berättigad, som till förut angivna

synpunkter kommer behovet och nödvändigheten dels att tillföra statsverket

inkomster utöver det normala, dels ock att för angelägna statsändamål

frigöra erforderlig, för närvarande vid mera umbärlig produktion bunden

arbetskraft. Även om en vidgad varubeskattning av tilltänkt slag således

i princip tillstyrkes, uttalas dock anslutning till utredningsmännens åsikt,

att man för åstadkommande av minsta möjliga störningar i det ekonomiska

livet bör framgå med mycken försiktighet, då resultatet eljest lätt kunde

bliva det omvända mot vad man åsyftat.

Landshövdingen i Västerbottens län framhåller, att i nuvarande krisläge

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 237.

17

— med stark ansvällning av statsbudgetens utgiftssida samtidigt som vissa

inkomstkällor bliva mindre givande — extraordinära åtgärder helt naturligt

måste vidtagas för täckande av statens nya medelsbehov men också för

att framtvinga av omständigheterna betingade konsumtionsinskränkningar.

Ur denna synpunkt finge man se den av utredningsmännen ifrågasatta utvidgningen

av varubeskattningen.

Generaldirektören oell chefen för statskontoret finner de av utredningsmännen

framhållna socialpsykologiska motiven med särskild styrka tala för att

vid införande av en allmän omsättningsskatt lyxkonsumtionen blir föremål

för en starkare beskattning än övrig konsumtion och förordar därför de

ifrågasatta åtgärderna av sådan innebörd.

T. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket framhåller,

att en verklig allmän lyxbeskattning — som, därest man ville någorlunda

fullständigt beskatta yttringar av lyx, ej skulle kunna inskränka sig till en

varubeskattning — uppenbarligen skulle kunna tillföra det allmänna inkomster

av helt annan storleksordning än de av utredningsmännen föreslagna

skatterna. Mot det rättmätiga i en sådan allmän lyxbeskattning syntes

i och för sig intet kunna invändas. Svårigheten att genomföra densamma

läge emellertid i öppen dag. Främst av psykologiska skäl vore det då

motiverat att i nuvarande läge införa en partiell lyxbeskattning. En dylik

beskattning borde givas en demonstrativ karaktär. Även om en skatt i sådan

form aldrig kunde komma att drabba annat än ett relativt godtyckligt

urval av varor, kunde den likväl vara motiverad, när det endast vore fråga

om en tillfällig beskattningsåtgärd i ett krisläge. Med utgångspunkt från

angivna begränsade krav vore det föreliggande förslaget i sina huvuddrag

tillfredsställande.

T. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium yttrar, att det

i och för sig icke kan möta erinringar att staten i en situation som den nu

rådande genom en särskild beskattning av lyxvaror söker dels vinna ökade

statsinkomster dels ock begränsa lyxkonsumtionen. Emellertid hade lyxbeskattningen

merendels ur statsfinansiell synpunkt visat sig mindre effektiv,

och det kunde ifrågasättas, huruvida den omgång för handeln och den

kontrollapparat, som krävdes för tillsyn över skattens redovisning, uppvägdes

av det fiskaliska intresset av lyxbeskattningens genomförande.

De hörda näringsorganisationerna göra gällande, att den ifrågasatta beskattningen

skulle giva en relativt ringa inkomst och att dess konsumtionsbegränsande

effekt skulle bli mycket obetydlig. Det syntes vidare vara praktiskt

taget uteslutet att utforma en rättvis omsättningsbeskattning, åtminstone

örn beskattningen skulle sträcka sig utöver den mycket snäva kretsen av

verkliga lyxvaror. En differentiering av skatter av omsättningsnatur mötte

också så stora praktiska vanskligheter, att en sådan princip icke borde genomföras.

Främst därför, att de praktiska olägenheterna bleve så betydande,

att de icke uppvägdes av det ekonomiska resvdtatet, avstyrktes förslaget.

Under alla förhållanden vore det lämpligt att först genomföra den allmänna

Bihang till riksdagens protokoll 1941 ■ 1 sami. Nr 237. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Mcij.ts proposition nr 237.

Departements

chefen.

omsättningsskatten och låta de enskilda företagarna insättas i och vänjas

vid denna skatteform innan dess tillämpning ytterligare komplicerades genom

särskilda påbyggnader.

• Möjligheten av en fullständigare utbyggnad av varubeskattningen i syfte

att såvitt möjligt nyansera denna med hänsyn till konsumenternas skattekraft

har inom finansdepartementet varit föremål för omfattande uti-edningar.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för de yttranden, som avgivits

över framlagda förslag till en sådan utbyggnad, har tanken på en komplettering

av den allmänna omsättningsskatten med en skärpt beskattning av

umbärliga varor vunnit stark anslutning. Trots de vanskligheter, som obestridligen

äro förknippade med en dylik beskattning, framstår det även enligt

mitt bedömande såsom en befogad åtgärd, att den avsevärt utvidgade

indirekta beskattning, som statsmakterna under trycket av krisläget nödgats

införa, erhåller ett komplement av ifrågasatt art.

De verkställda utredningarna ha givit vid handen, att betydande svårigheter

på åtskilliga punkter möta vid en utbyggnad av den indirekta beskattningen

i angiven riktning. Inhämtade upplysningar rörande läget inom de

olika produktionsgrenar, som i detta sammanhang kunde tänkas ifrågakomma

såsom skatteobjekt, ha också visat nödvändigheten av en stark

begränsning av det antal varor, för vilka en skärpt beskattning skulle gälla.

Under sådana förhållanden kan det ekonomiska resultatet av beskattningen

icke bli av större statsfinansiell betydelse.

Den utvidgning av beskattningen, som synes möjlig att genomföra, medför

likväl en icke oväsentlig ökning av inkomsten från den indirekta beskattningen.

I allt fall blir det ekonomiska resultatet otvivelaktigt av sådan storleksordning,

att i vissa yttranden uttalade farhågor för att skatteresultatet

icke skulle stå i rimlig proportion till de med beskattningen förenade olägenheterna

och kontrollkostnaderna, kunna betecknas såsom ogrundade. Då

härtill kommer, att genom den ifrågasatta utvidgningen vinnes en viss anpassning

av skattebördan efter konsumenternas bärkraft, finner jag mig

böra tillstyrka, att förslag i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med de

resultat, till vilka de verkställda utredningarna lett fram, föreläggas riksdagen.

1 samband med den nu ifrågasatta utvidgningen av den indirekta beskattningen

erbjuda sig möjligheter att lägga om sockerbeskattningen, så

att den direkt kommer att drabba den mera lyxbetonade konsumtionen

av konfityrer och dylikt, medan däremot vissa nödvändighetsvaror, såsom

bröd, befrias från den skattebelastning, som vid nuvarande utformning

av sockerbeskattningen föreligger. Såsom av det följande framgår tillstyrker

jag en sådan omläggning, vilken synes mig innebära en genom de

nya skatteförslagen vunnen fördel av icke oväsentlig betydelse.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

19

Valet av skattetyp.

Utredningsmännen. Beträffande frågan, till vilket stadium i produktionsoch

distributionsprocessen en ökad belastning av lyxbetonade förnödenheter

bör anknytas, framhålla utredningsmännen, att valet i princip kan stå mellan

en råvarubeskattning och en beskattning av den färdiga varan. Den förstnämnda

beskattningsformen skulle ha kunnat övervägas, därest det varit

möjligt och lämpligt att bereda större utrymme åt de allmänekonomiska synpunkterna,

främst önskvärdheten av en kraftig besparing av de i nuvarande

läge knappa industriella råvarorna. Mot en råvarubeskattning talar emellertid,

att det endast i begränsad utsträckning är möjligt att från början avgöra,

huruvida en viss råvara kan komma att användas för framställning av det

ena eller andra varuslaget. Endast undantagsvis konstituerar råvaran ett föremåls

lyxkaraktär; fastmer är härför merendels avgörande måttet och kvaliteten

av det å råvaran nedlagda arbetet. Vidare skulle en råvarubeskattning

komma att drabba även exportindustrien och sålunda nödvändiggöra

ett skatterestitutionsförfarande, något som torde erbjuda ytterst avsevärda

praktiska svårigheter. Även med hänsyn till importen erbjuder en inhemsk

råvarubeskattning icke oansenliga svårigheter.

Utredningsmännen förorda därför en beskattning av den färdiga varan.

Valet kan därvid stå mellan en skattebeläggning i samband med varans tillverkning

(tillverkningsskatt) eller i samband med dess försäljning till förbrukaren

( varuomsåttningsskatt).

Till förmån för att skatten förlägges till producentstadiet anföres, att antalet

tillverkare väsentligt understiger antalet detaljhandlare, att den enskilde

producenten kan förväntas besitta långt större varukunskap än flertalet av

de detaljister, som föra hans produkter, samt att producenternas bokföring

i regel torde vara mera rationell och bättre ägnad att möjliggöra en kontroll

än detaljisternas. Dessa fördelar minskas i de fall, då tillverkningen väsentligen

sker genom företag av småindustriell eller hantverksmässig karaktär.

Olika utvägar erbjuda sig dock att minska denna olägenhet, såsom fullständig

skattefrihet för företag med endast obetydlig omsättning, en enhetsskatt

eller minimiskatt för dylika smärre företag eller rätt för dessa att få skatten

schematiskt beräknad på grundval av ett föregående års omsättning. Utredningsmännen

erinra, att minimiavgift tidigare i ett par fall föreskrivits beträffande

konsumtionsskatter i Sverige, nämligen i fråga om skatterna å

maltdrycker och läskedrycker.

Utredningsmännen påpeka vidare, att vid en tillverkningsskatt åtgärder

måste vidtagas till förhindrande av att den inhemska industriens konkurrenskraft

med utlandet försvagas.

Mot en tillverkningsskatt talar, att denna icke når i gross- och detaljhandeln

förekommande varulager. Ur statsfinansiell synpunkt kan möjligen också

vara att beakta, att varan, örn skatten uttages i detaljhandeln, träffas på

det stadium, då den nått sitt högsta värde, en fördel som dock motväges av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

elen större säkerheten vid en skatteuppbörd genom producenten. Om skatten

förlägges till detaljhandeln, öppnas en i och för sig önskvärd möjlighet att

hårdare träffa varor, som tillhandahållas i mera lyxbetonade affärer och där

betinga ett högre pris. Vid en tillverkningsskatt torde man icke ens med en

relativt fast priskontroll kunna helt förhindra, att procentuella pålägg inom

gross- och detaljhandeln komma att beräknas jämväl på den del av varans

inköpspris, som svarar mot skatten. Utredningsmännen påpeka slutligen de

icke ringa svårigheter, som äro förenade med avvecklingen av en tillverkningsskatt.

Å andra sidan framhålles, att en differentiering av detaljhandelsskatten är

förenad med betydande olägenheter. Många detaljister, i synnerhet småhandlarna,

ha ett outvecklat bokföringssystem och besitta icke alltid en mera ingående

varukunskap. Det måste också innebära en frestelse för detaljisten

att i fall, då minsta tvekan kan råda huruvida en viss vara är skattepliktig

eller icke, hänföra densamma till den skattefria gruppen i sin deklaration.

Vid en avvägning av de olika argumenten finna utredningsmännen visserligen,

att — såvitt gäller ekonomiska synpunkter — de starkaste skälen tala

för en detaljhandelsskatt men att kontrollsvårigheterna vid en sådan utformning

av skatten torde bli så betydande, att detta argument måste fälla

avgörandet till förmån för tillverkningsskatten. Då det emellertid är praktiskt

omöjligt att generellt genomföra en tillverkningsskatt —- t. ex. med avseende

å juvelerararbeten — framtvingas en kompromisslösning, innefattande

en spänning av skatten i dels en mera omfattande tillverkningsskatt

och dels en mindre omfattande detaljhandelsskatt. När detta steg ändå måste

tagas, synes det böra undersökas, örn icke ytterligare varugrupper utan

berörda med kontrollen förbundna olägenhet skulle kunna beläggas med

skatt i detaljhandeln. Detta synes möjligt beträffande sådana lätt individualiserbara

föremål, som företrädesvis försäljas i specialaffärer.

Yttranden. Utredningsmännens förslag att utforma ifrågavarande beskattning

som en tillverkningsskatt med avseende å vissa varor och en skärpt omsättningsskatt

beträffande andra varor, har lämnats utan erinran i flertalet

avgivna yttranden.

T. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket uttalar, att den

föreslagna kompromisslösningen synes vara väl funnen och bereda de bästa

möjligheterna till skattens praktiska utformning och tillämpning.

Landshövdingen i Stockholms län finner det beklagligt, att två olika skatteformer

skola behöva anlitas. I och för sig vore det väl knappast önskvärt

att vid sidan av en allmän omsättningsskatt införa särskilda omsättningsskatter.

Men då en effektiv lyxbeskattning icke läte sig anordna därförutan,

ville det, med förslagsställarnas principiella uppfattning örn detaljhandelsskattens

företräde framför tillverkningsskatten, synas, som om beskattningen

i större utsträckning än förslaget avsåge kunde läggas på detaljhandeln.

I t. f. landskamreraren Dahlrups promemoria uttalas, att hela den utvidgade

varubeskattningen lämpligen borde givas formen av en detalj
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

21

liandelsskatt. De olägenheter, som angivits förbundna med en differentiering

av detaljhandelsskatten syntes icke så avskräckande, att de

skulle väga tyngre än de nackdelar, som måste tillskrivas tillverkningsskatten.

Därtill komme, att det finge anses angeläget att skattesystemen i möjligaste

mån begränsades.

Från näringsorganisationernas sida uttalas, att när utredningsmännen,

trots att de i princip förorda detaljhandelsskatten, likväl med hänsyn till

kontrollsvårigheterna vid en sådan utformning av skatten i princip rekommendera

tillverkningsskatten, stärker detta uppfattningen, att en rättvis differentiering

av den indirekta varubeskattningen svårligen låter sig omsätta

i det praktiska livet. När utredningsmännen slutligen nödgas förorda en

kompromisslösning med en detaljhandelsskatt beträffande föremål, vilka

företrädesvis säljas i specialaffärer, lia de förbisett, att det endast är i de

allra största städerna som specialaffärer för de åsyftade artiklarna förekomma,

medan i övrigt dessa varor säljas i blandade affärer. Även i storstädernas

specialaffärer förekomma vid sidan av de egentliga specialiteterna

en mångfald olika artiklar.

Vilken metod som än väljes för den utvidgade varubeskattningen, kommer DeparUmtntsdensamma

otvivelaktigt att medföra vissa olägenheter. De på frågan an- »hefen
förda

synpunkter, som i det föregående återgivits, synas mig giva vid

banden, att utredningsmännens förslag är bäst ägnat att minska dessa.

Jag förordar sålunda, i enlighet med detta förslag, att den utvidgade varubeskattningen

gives formen av en skatt på den färdiga varan att beträffande

vissa varuslag uttagas hos tillverkaren och beträffande andra varuslag,

som företrädesvis försäljas i specialaffärer, i detaljhandeln. På sätt i det

följande skall utvecklas, anser jag emellertid, att de vid utredningsmännens

författningsförslag fogade förteckningarna över varor, som skulle

drabbas av den utvidgade beskattningen, böra i vissa hänseenden omarbetas.

Denna omarbetning torde vara ägnad att icke oväsentligt minska de med

beskattningen förenade olägenheterna. I fråga om den hos tillverkaren

utgående skatten torde i själva verket den åsyftade förenklingen av varuförteckningen

medföra, att den nya tillverkningsskatten i huvudsak kommer

att sammanfalla med den typ av konsumtionsskatt, som redan utgår

för malt- och läskedrycker och som på dessa beskattningsområden fungerat

tillfredsställande. Vad åter angår den del av beskattningen, som skulle uttagas

i detaljhandeln, torde en sådan påbyggnad på den allmänna omsättningsskatten

komma att vålla mindre olägenheter än man tidigare befarat,

då den nu införes efter det att detaljhandlarna hunnit bliva förtrogna med

beskattningsformen i fråga.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Tillverkningsskatten.

Beskattningsområdcts avgränsning.

Utredningsmännen. I promemorian framhålles, att begreppet lyx alltigenom

är relativt och subjektivt och måste undergå starka förskjutningar

under de tider av föränderlighet på det sociala och ekonomiska området,

vari vi nu leva. Avstår man från försöket att definiera lyxbegreppet, måste

gränsen för beskattningens omfattning sökas med ledning av de principiella

synpunkter på frågan, som förut berörts. Härutinnan erinras om å ena

sidan synpunkten av en rättvis avvägning av skattetrycket samt å andra

sidan önskvärdheten av att icke i rådande ömtåliga läge giva ökad näring

åt depressiva krafter. Båda dessa synpunkter peka hän mot en relativt

snäv begränsning av skatteområdet. Härför tala även praktiska överväganden.

Tillverkningsskatten föreslås skola omfatta följande varuslag:

fruktsalt;

flyktiga vegetabiliska oljor, estrar samt inom parfymindustrien eller vid

tillverkningen av konfityrer, bakverk, drycker o. dyl. använda essenser och

andra välluktande ämnen;

puder, smink, hudkräm och näskitt;

lukt- eller toalettvatten, parfymer och kosmetiska medel;

parfymerad tvål;

ljus;

putsmedel för läderarbeten eller skodon;

vävnader, band, snören, spetsar och tyll, innehållande silke;

gulddragararbeten och spånadsvaror i förening med finare metalltråd;

skodon av lackerade eller bronserade skinn, guld- och silverskinn samt

vissa andra finare slag av skinn ävensom av spånadsvara, innehållande silke

eller finare metalltråd;

etuier, askar, dosor och fodral av läder, skinn eller spånadsvara;

väskor, necessärer, portföljer, plånböcker och portmonnäer;

koffertar, kappsäckar, hattfodral och dylika reseffekter;

leksaker, andra än av trä, masker, oäkta pärlor samt bijouterivaror av annat

ämne än guld, silver eller platina.

Utredningsmännen medge, att vissa av de angivna varugrupperna näppeligen

i önskvärd grad fylla kravet på individualisering. I dessa fall skulle

kunna övervägas tillämpningen av prisgräns på så sätt, att dylika varor beskattas

allenast i den mån de betinga ett visst högre pris. Med hänsyn till

ogynnsamma erfarenheter vid lyxbeskattning i utlandet avvisa emellertid utredningsmännen

en dylik gränsdragning. De anse dock icke riktigt att helt

fritaga varorna i fråga från lyxbeskattning och påpeka, att de icke lyxbetonade

kvaliteterna som regel betinga ett så lågt pris, att en måttlig skattesats

icke behöver bli alltför betungande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Om det ur statsfinansiell synpunkt skulle anses ofrånkomligt att stödja

skatten med ett begränsat antal skattekraftigare varor utanför kategorien

lyxartiklar, anse utredningsmännen elektriska metalltradslampor och strumpstolsarbeten,

innehållande silke, vara de artiklar, som vad tillverkningsskatten

angår med minsta olägenhet kunna ifrågakomma.

Yttranden. I flera yttranden ha strykningar påyrkats i den av utredningsmännen

upprättade förteckningen över varor, som skulle bliva underkastade

tillverkningsskatt. Dessa yrkanden avse följande varuslag.

Parfymerad tvål. Från näringsorganisationernas sida göres gällande,

att all för toalettändamål avsedd tvål är parfymerad i tulltaxans mening.

Toalettvål kan icke betecknas som lyx utan är en nödvändighetsvara.

Ljus. Generaldirektören och chefen för statskontoret finner det icke välbetänkt

att uppföra ljus bland skattepliktiga varor. Näringsorganisationerna

framhålla, att ljus även under normala förhållanden endast delvis är en

lyxbetonad vara och med rådande knapphet pa fotogen är en nödvändig

ersättningsvara.

Varor, innehållande silke. Näringsorganisationerna uttala, att

konstsilkevaror icke kunna betecknas som lyxbetonade. I all synnerhet under

rådande knapphet på ull och bomull ha konstsilkeproduktema alltmer

fått karaktär av ersättningsvaror. En specialbeskattning av dessa skulle sålunda

direkt motverka strävandena att begränsa konsumtionen av ull och

bomull.

I yttrandet framhålles vidare, bland annat, att en tillverkningsskatt a silkesvaror

måste vara förenad med betydande kontrollsvårigheter. Om en specialbeskattning

av dessa varor skall genomföras, kan ifrågasättas, om det icke

vöre lämpligare att höja silkesaccisen och motsvarande tullar.

Etuier, väskor, koffertar o. dyl. Beträffande dessa varuslag lia

näringsorganisationerna bland annat anfört, att under denna grupp folie

vissa artiklar, t. ex. plånböcker, portmonnäer och enklare reseffekter, vilkas

lyxkaraktär syntes i viss mån tvivelaktig.

Leksaker, bijouterivaror m. m. Överdirektören och chefen för

kontrollstyrelsen har framhållit önskvärdheten av att antalet varugrupper,

som skulle omfattas av tillverkningsskatten, med hänsyn till kontrollsvårigheterna

kunde minskas något. De varor, som härvid närmast borde komma

i fråga, syntes vara leksaker, masker, pärlor och bijouterivaror. Dessa borde

i stället överföras till detaljhandelsskatten.

T. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium anför:

De varuförteckningar, som äro avsedda att läggas till grund för lyxbeskattningen,

äro för de olika varuslagen kopierade på den för tullbehandlingen

använda statistiska varuförteckningen. Därvid mäste emellertid beaktas, att,

medan tillämpningen av den senare är lagd i händerna på särskilt utbildade

statstjänstemän, bedömandet av tillämpligheten i det. särskilda fallet av lyxbeskattningens

varuförteckningar ankommer på vida kretsar av befolkningen

vars förmåga att tolka varuförteckningens invecklade varubeskrivning

icke kan skattas alltför högt. Det sagda gäller särskilt tillverknings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

skatten, där t. ex. ett stort antal småhantverkare på landsbygden skulle lia

att bedöma örn deras tillverkning kan falla t. ex. under rubriken etuier, dosor

m. m. eller leksaker eller bijouterivaror.

Då underlåtenhet att göra anmälan örn tillverkning, som är underkastad

lyxbeskattning, är förenad med straffansvar liksom underlåtenhet att avgiva

deklaration, är det ett ofrånkomligt krav att förteckningen på de varor,

som äro avsedda att inbegripas under lyxbeskattningen, innehåller en klar

och distinkt uppgift på de avsedda varorna.

Att svårigheter kunna uppstå att avgöra, huruvida en vara i tulltaxans

mening är att hänföra till bijouterivaror eller leksaker, har även påpekats av

näringsorganisationerna. Fragan betecknas dock såsom av delvis underordnad

betydelse, da tillverkningen inom landet av dessa varor är ringa.

Elektriska metalltrådslampor. Lämpligheten av att i förteckningen

medtaga detta varuslag har ifrågasatts av landshövdingen i Uppsala

län, generaldirektören och chefen för statskontoret, t. f. generaldirektören

och chefen för riksräkenskapsverket, t. f. generaldirektören och chefen för

kommerskollegium samt näringsorganisationerna. I yttrandena har bland annat

framhållits, att elektriska lampor, med den omfattning elektrifieringen

mäste betraktas som en för de breda lagren nödvändig förbrukningsartikel.

I ett par yttranden har en utvidgning av den i promemorian framlagda

varuförteckningen för tillverkningsskatten ifrågasatts. Landshövdingen i

Uppsala län påpekar, att utredningsmännen icke medtagit en del lyxvaror,

såsom vissa matvaror och konfektyrer, vissa prydnadsartiklar och modevaror

samt vissa blott för nöje eller rekreation avsedda föremål, vilka upptagits

i en av utredningsmännen omförmäld, av kanslirådet A. Nordlindh år

1922 utarbetad promemoria rörande lyxbeskattning. Huruvida detta berodde

på att den beräknade avkastningen ansetts alltför ringa i jämförelse med

de tekniska svårigheterna eller på andra orsaker, framginge icke av promemorian.

Även i t. f. landskamreraren Dahlrups promemoria förordas viss utvidgning

av lyxbeskattningens tillämpningsområde. De därvid nämnda skatteobjekten

synas emellertid närmast falla under den skärpta omsättningsskatten och

skola därför närmare beröras i ett senare sammanhang. I

I den vid ärendets fortsatta beredning inom finansdepartementet upprättade

nya förteckningen över varor, för vilka skatt skulle utgå å tillverkningsstadiet,

ha samtliga de varor uteslutits, beträffande vilka yrkanden i sådan riktning

framställts i de avgivna yttrandena. Härvid är dock att märka, att vissa lädervaror

i stället upptagits i förteckningen över varor, för vilka skärpt omsättningsskatt

skall utgå. Till sistnämnda förteckning ha även finare skodon

överförts.

Å andra sidan skulle enligt det nya förslaget tillverkningsskatt uttagas även

för choklad och konfitgrer — därvid i stället nu utgående industrisocker
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

25

skatt och glykosaccis skulle bortfalla — ävensom för tandpulver och tandpasta,

tändstickor oell ersättningsartiklar för tändstickor samt spelkort.

Förutom de nu nämnda förändringarna ha vissa mindre jämkningar i varuförteckningen

föreslagits. Sålunda har varugruppen essenser och extrakter

begränsats till s. k. spritdrycksessenser. Vidare har varugruppen puder,

smink, hudkräm och näskitt begränsats till puder, med undantag av ströpuder,

samt smink. Slutligen har jämte fruktsalt upptagits s. k. kruschensalt

och liknande preparat. Sistnämnda preparat äro hänförliga till mineralkällsalter

(statistiskt nr 538).

I de nya yttrandena lia ett par punkter i varuförteckningen behandlats.

Såväl generaltulldirektören som överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen

ha sålunda framhållit, att skäl funnes att utesluta fruktsalt, kruschensalt

och dylika preparat ur förteckningen.

Generaltulldirektören har härom uttalat:

Vad först beträffar kruschensalt må framhållas, att benämningen i fråga

torde utgöra ett sådant av lag skyddat varumärke, som tillverkare begagna

för att i den allmänna handeln skilja sina varor från andras och som icke

lämpligen bör komma till användning i en skatteförfattning. Vidare bör

tagas i betraktande att ett särskiljande av kruschensalt och liknande preparat

från övriga till statistiskt nr 538 hänförliga mineralkällsalter ofta kan komma

att möta svårigheter. Visserligen skulle dessa svårigheter kunna undgås genom

att samtliga till statistiskt nr 538 hänförliga varor åsattes skatt, men i sådant

fall komme även vissa för medicinsk användning avsedda mineralkällsalter

att skattebeläggas, vilket torde få anses mindre lämpligt. Därest med hänsyn

till dessa synpunkter kruschensalt och liknande preparat anses böra utgå

ur förteckningen torde även fruktsalt böra undantagas från skatt då kruschensaltet

är ett fruktsalten närstående preparat och en konkurrensvara till dessa.

överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen finner det kunna ifrågasättas,

huruvida fruktsalt och kruschensalt, vilka artiklar äro hänförliga till

läkemedel, böra anses utgöra överflödsvaror, samt påpekar i likhet med generaltulldirektören,

att svårigheter kunna uppstå att särskilja kruschensalt och

liknande preparat från annat slag av mineralkällsalter. Den mest framträdande

olägenheten för kontrollstyrelsens vidkommande bestode emellertid däri,

att, under det att nämnda varor fabriksmässigt tillverkades av allenast ett fåtal

företag i landet, flertalet apotek sysslade med beredning av dem, varigenom

även apoteken i stor utsträckning skulle dragas in under skattekontrollen.

I båda de nu berörda yttrandena har slutligen erinrats, att mineralkällsalter

äro tullfria och att det alltså i detta sammanhang skulle bliva erforderligt

att för kriminalisering av olovlig import införa viss tullsats å dem,

såvitt man icke i förordningen om varuskatt ville tillägga en särskild straffbestämmelse,

som allenast komme att gälla med avseende å mineralkällsalter.

T. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium har ifrågasatt,

huruvida det kunde vara anledning att i varuförteckningen upptaga tändstickor,

som i motsats till flertalet av de uppräknade varorna ej syntes kunna

betecknas som föremål för lyxkonsumtion.

opaginerad Kontrollera mot PDF

•26

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen bär i sitt senare yttrande

vidare anfört vissa av de föreslagna förändringarna i varuförteckningen

föranledda allmänna synpunkter på varubeskattningens genomförande. Härutinnan

uttalas i huvudsak följande:

Det nu föreliggande förslaget örn skatt å umbärliga varor skiljer sig från

det under föregående år framlagda bland annat därigenom, att antalet skattepliktiga

varor minskats, varjämte vissa varor, som tidigare avsetts skola drabbas

av beskattning hos tillverkaren, överförts till förteckningen över de varor,

som ansetts böra beskattas genom skärpt omsättningsskatt. De i berörda hänseende

vidtagna ändringarna äro ägnade att skapa gynnsammare möjligheter

för beskattningens genomförande såväl därigenom att de skattskyldigas antal

väsentligt minskats, som på grund av de bättre förutsättningarna i övrigt,

som de nu för beskattning avsedda produktionsgrenarna erbjuda för utövandet

av en möjligast tillfredsställande skattekontroll. Det kvarstår emellertid

alltjämt, att en varuskatt enligt det föreslagna systemet, frånsett några

av de avsedda varugrupperna, är svår att effektivt kontrollera, särskilt i

fråga örn sådana kategorier av skattskyldiga, som driva tillverkningen hantverksmässigt

eller eljest i liten omfattning, ofta nog utan skyldighet att föra

handelsböcker. Detta gäller särskilt den inom varuskattens område stora

gruppen choklad- och sötvaror, beträffande vilken även är att märka, att

antalet skattepliktiga artiklar är mycket stort och svårigheter i mångå fall

äro förhanden att avgöra, huruvida en viss vara är skattepliktig eller ej,

exempelvis i fråga om vissa konfityrer, som i beskattningshänseende understundom

endast med svårighet skulle kunna särskiljas från småbröd och

dylikt. Att olägenheter av nu antydd art äro förbundna med en varubeskattning

av den föreslagna konstruktionen, har kontrollstyrelsen haft anledning

framhålla i ett den 30 oktober 1933 dagtecknat utlåtande till Kungl. Majit

med förslag till förordning om skatt å vissa sötsaker. Styrelsen uttalade därvid

bland annat, att den verkställda utredningen givit vid handen, att konsumtionen

av choklad och sötsaker visserligen utgjorde ett lämpligt skatteobjekt

såtillvida, som en beskattning av dessa varor i stort sett drabbade en

umbärlig förbrukning, men att denna beskattning ur kontrollsynpunkt och

på grund av sin inverkan på produktionsförhållandena vore förbunden med

sådana olägenheter, att dess införande i vårt land icke utan synnerligen

tvingande nödvändighet borde ifrågakomma. I det statslinansiella läge, som

för närvarande är rådande, torde man emellertid ha att bortse från de betänkligheter,

som kunna anföras mot en varubeskattning, och oaktat vissheten

örn de svårigheter, som under alla förhållanden måste möta vid skattens

genomförande, söka ernå bästa möjliga anordning och resultat av densamma.

Då avsikten är att samtidigt med varuskattens införande upphäva industrisockerskatten,

som till viss del skulle bliva ersatt av beskattningen av

choklad och sötvaror, må framhållas, att, även örn mot industrisockerskatten

kunna resas vissa tungt vägande principiella invändningar, den dock,

åtminstone så länge sockerransoneringen varar, erbjuder jämförelsevis tillfredsställande

kontrollmöjligheter och i väsentligt mindre grad än vid ett

system med varubeskattning betungar tillverkarna vid beskattningsprocedurens

fullgörande. Då genom varuskattens tillkomst allenast en relativt liten

årlig merinkomst — måhända högst 10 milj. kronor — utöver vad industrisockerskatten

tillför statskassan, skulle erhållas, synes någon tvekan kunna

råda örn lämpligheten av att, sedan väl kontrollen av industrisockerskatten

börjat fungera någorlunda tillfredsställande, slopa denna skatt och ersätta

den med en särskild beskattning av choklad och sötsaker. För införandet av

sistnämnda beskattning talar dock det skälet, att den med större fördel

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

skulle kunna bibehållas efter sockerransoneringens upphörande än vad fallet

skulle bli med industrisockerskatten. En väsentlig omständighet att taga

hänsyn till i detta sammanhang är vidare, att genom industrisockerskattens

bortfallande produktionen av matbröd och övriga enklare brödsorter m. fl.

andra varor, vilka skäligen icke bort drabbas av särskild beskattning, icke

längre skulle betungas av de ogynnsamma verkningar, som industrisockerskatten

medfört.

I enlighet nied den av utredningsmännen intagna ståndpunkten, f inner Departementslag

det tillrådligt iakttaga försiktighet vid en utvidgning av konsumtions- chefenbeskattningen.

Det är av praktiska skäl angeläget att förenkla varuförteckningen

så långt detta är möjligt utan åsidosättande av mera vägande fiskaliska

synpunkter. På grund av dessa omständigheter synes mig tvekan icke

behöva råda därom, att sådana varuslag som tvål, ljus, elektriska metalltrådslampor,

etuier, askar o. dpi. samt leksaker, masker, oäkta pärlor och

bijouterivaror böra uteslutas ur varuförteckningen. På de av generaltulldirektören

samt överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen anförda skälen

finner jag även fruktsaft samt kruschensalt och liknande preparat böra

uteslutas.

Vad angår textilier innehållande silke må till en början erinras, att dessa

varuslag redan drabbas av silkesaccisen. Det torde vidare icke kunna förnekas,

att silkesvarorna i icke obetydlig utsträckning förlorat sin lyxkaraktär,

i synnerhet med hänsyn därtill, att knapphet råder å ersättningsvaror av ull

och bomull, vilka sistnämnda varor också väsentligt fördyrats. Slutligen bör

särskilt framhållas, att ifrågavarande textilier, som omfatta en mångfald

artiklar av skiftande slag, jämte spånadsvaror i förening med finare metalltråd

utan tvivel utgöra de varuslag, vilkas beskattning skulle medföra de

ojämförligt största praktiska svårigheterna. Med hänsyn till dessa omständigheter

anser jag även nu berörda varugrupper böra utgå ur förteckningen.

Förslaget alt ur varugruppen essenser och extrakter endast upptaga s. k.

spritdrycksessenser anser jag mig böra biträda. Utom för beredning av alkoholhaltiga

drycker finna essenser och extrakter i huvudsak användning

för tillverkning av läskedrycker, konfityrer, finare bakverk samt parfymer.

En beskattning av essenser och extrakter, vilka användas vid läskedrycksti

11 verkning, skulle få den icke önskvärda följden, att extraktrikare och följaktligen

värdefullare läskedrycker bleve hårdare beskattade än mindre

extraktrika drycker samt att mineralvatten skulle gå helt fritt från denna

beskattning. Då en konsumlionsskatt å läskedrycker, mineralvatten därunder

inbegripet, redan införts genom förordning den 22 december 1939, synes

det lämpligare att den i nämnda förordning stadgade skattesatsen något höjes

än att ifrågavarande råvaror vid dryckernas tillverkning underkastas

varuskatt. Enligt 5 § 1939 års förordning utgår skatt å läskedrycker med

i io öre för liter. Denna skattesats anser jag nu böra höjas till tolv öre för

liter. Motsvarande höjning bör samtidigt vidtagas å tullen för ifrågavarande

drycker.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Särskild beskattning av de essenser, som användas vid tillverkning av

choklad och konfityrer, synes icke böra ifrågakomma, då sistnämnda varuslag

medtagas under varuskatten.

Vad angår essenser, vilka användas vid tillverkningen av finare bakverk,

är härvidlag fråga örn mycket små kvantiteter, då essenserna användas i

stark utspädning. För att få någon praktisk betydelse skulle därför varuskatten

få uttagas efter ett utomordentligt högt procenttal. Då skatteinkomsten

av bageriessenserna i allt fal! skulle bliva relativt ringa, torde det

vara rationellare att helt utesluta dessa ur varuförteckningen.

Beträffande slutligen parfymessenserna äro dessa ur beskattningssynpunkt

i allmänhet att hänföra till parfymer och bliva på den grund underkastade

varuskatt.

Den i utkastet ifrågasatta begränsningen av varugruppen puder, smink,

hudkräm och näskitt finner jag även motiverad. Att s. k. ströpuder undantages

fran beskattningen torde salunda få anses befogat med hänsyn till att

detta varuslag övervägande användes i rent medicinskt eller hygieniskt syfte.

Beträffande hudkräm är att märka, att åtskilliga under denna beteckning

fallande artiklar likaledes finna rent medicinsk användning, exempelvis

zinksalva, fiostsalvor o. dyl. Varorna höra till s. k. frigivna apoteksvaror.

Att vid beskattningen särskilja olika arter av hudkräm torde vara en praktiskt

olöslig uppgift. Därtill kommer, alt ett mycket stort antal damfrisörer och

liknande yrkesutövare själva i sin rörelse tillverka hudkräm. Att effektivt

kontrollera en beskattning av i sådan rörelse framställda varor torde vara

förenat med mycket avsevärda svårigheter. Med hänsyn lill dessa omständigheter

anser jag jämväl hudkräm böra utgå ur varuförteckningen. Vad

till sist angår näskitt synes mig denna vara icke böra drabbas av varuskatten,

enär den så gott som uteslutande torde säljas för sceniskt bruk.

Beträffande de tillägg till den av utredningsmännen föreslagna varuförteckningen,

som ifragasatts i det vid ärendets fortsatta beredning upprättade

utkastet till förordning om varuskatt, biträder jag förslaget att förordningarna

örn industrisockerskatt och glykosaccis upphävas och att i stället

val lekatten far omfatta choklad och konfityrer. Då nu systemet för en utvidgad

varubeskattning föreligger utarbetat, synes mig nämligen övervägande

skäl tala för att sistnämnda varuslag inpassas i detta system. Härigenom

vinnes det ur principiell synpunkt önskvärda resultatet, att det lyxmoment,

som utmärker dyrbarare kvaliteter av chokladvaror och konfityrer, kan nås

av skatten, vilken skulle utgå i förhållande till priset, medan beskattningen

nu drabbar varan efter den mängd socker eller glykos varan innehåller. Vidare

skulle, såsom överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen framhållit,

bland annat produktionen av enklare brödsorter icke längre komma

att betungas av särskild beskattning.

Enligt berörda utkast skulle vidare tandpulver och tandpasta införas under

varubeskattningen. Nämnda varor ha på grund av en omfattande re
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

29

klain uppnått stor omsättning. Den betydande kostnaden för denna reklam

ingår självfallet i varans pris. Varan erhåller därigenom obestridligen en

viss lyxbetoning. Ä andra sidan torde icke kunna förnekas, att ifrågavarande

preparat ha viss betydelse för folkhygienen. En avvägning av dessa

olika synpunkter synes böra leda till att varorna medtagas vid varubeskattningen

med en försiktigt avpassad skattesats.

Att i den beskattning av umbärliga varor, som av förut angivna principiella

skäl här föreslås, medtaga tändstickor finner jag mindre lämpligt. Jag

förordar alltså, att detta varuslag uteslutes ur varuförteckningen. Anledning

torde då saknas att medtaga ersättningsartiklar för tändstickor.

Vad till sist angår spelkort är att märka, att särskild stämpelavgift för

sådana jämlikt kungörelse den 13 juni 1919 (nr 291) utgår med en krona

för varje kortlek. Avgiften utgår för såväl inom riket tillverkade som hit

införda spelkort. Det skulle visserligen kunna anses stå i överensstämmelse

med principerna för den utvidgade varubeskattningen att föreskriva en skatt

å spelkort, som utginge i förhållande till priset. Emellertid har jag inhämtat,

att ehuru de i handeln förekommande spelkortsfabrikaten variera rätt

avsevärt i pris efter olika kvaliteter, en alldeles övervägande del av försäljningen

belöper på spelkort till ett pris i minuthandeln av 6 å 7 kronor för förpackning

örn två lekar. Med hänsyn härtill och då det synes angeläget undvika,

att både stämpelavgift och varuskatt uttagas för samma vara, anser jag

spelkort icke böra medtagas under varuskatten. Däremot kunde någon höjning

av stämpelavgiften övervägas. Med hänsyn till sättet för uppbärande av

denna stämpelavgift är emellertid en höjning av densamma en jämförelsevis

invecklad åtgärd, som icke låter sig genomföra utan viss tidsutdräkt och

särskilda övergångsbestämmelser. Då en höjning av stämpelavgiften i allt

fall bleve av ringa fiskalisk betydelse, anser jag en dylik åtgärd icke i förevarande

sammanhang böra vidtagas.

Tillverkningsskattens utformning.

Utredningsmännen. Det av utredningsmännen framlagda förslaget till varuskatt

å tillverkningsstadiet anknyter till tidigare i vårt land införda konsumtionsskatter.

Tillverkningen av skattepliktig vara föreslås bliva ställd under uppsikt

av kontrollstyrelsen, till vilken myndighet anmälan om tillverkningen skall

göras. Inom en månad efter varje kvartals utgång skall tillverkaren till kontrollmyndigheten

avgiva en deklaration angående värdet av de skattepliktiga

varor, som under deklarationsperioden av honom försalts och levererats

eller tagits i anspråk för vidare bearbetning. Skatten skall erläggas samtidigt

med deklarationens avlämnande. En övervakning förutsattes i form av

stickprovskontroll å tillverkning och boki Öring fran kontrollmyndighetens

sida.

De skattepliktiga varorna angivas — såsom redan i det föregående berörts

— i en vid författningsförslaget fogad särskild förteckning, uppställd i an
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

slutning till den vid tulltaxeförordningen fogade statistiska varuförteckningen.

Skatten skulle utgå med visst i förteckningen för varje vara angivet antal

procent av varans värde, varmed skulle förstås det pris, varan betingat

vid försäljning, eller — i fall då vara tagits i anspråk för vidare bearbetning

— det pris, varan skulle hava betingat vid försäljning till återförsäljare.

Till närmare belysning av spörsmålet om beräkningsgrunden för skatten

hava utredningsmännen anfört följande:

Därest skatteberäkningen skulle grundas på varuvärdet, finge man utgå

ifrån att en gemensam värdesats bestämdes antingen för samtliga varor eller

för en större grupp likartade artiklar. Då det gäller lyxvaror med ett ofta

skiftande och svårbedömligt värde, möta å andra sidan ur kontrollsynpunkt

betänkligheter mot denna beräkningsgrund. Med hänsyn till liknande betänkligheter

har man i den svenska tulltaxan så långt möjligt undvikit att

beträffande dylika varor tillämpa värdetullar. Frågan örn räckvidden av

denna invändning blir ytterst beroende av den norm, vilken man anser sig

böra uppställa för uppbörden och uppbördsresullatet. Åsyftas samma stränga

uppbördsförfarande och samma strikta uppbördsresultat som vid tullbehandlingen,

får invändningen onekligen en betydande relevans; nöjer man sig

åter med ett uppbördsresultat och en kontroll, liknande dem som ligga till

grund för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen (baseras med andra ord

uppbörden på ett deklarationsförfarande), torde invändningen icke böra tillmätas

avgörande betydelse.

Vid bedömandet av frågan om beräkningsgrunden torde hänsyn även böra

tagas till skattens återverkningar i tulltekniskt avseende. Skulle tillverkningsskatten

på varje särskild vara, som kan tänkas bli föremål jämväl för

import, anses böra kompletteras med en motsvarande tullhöjning, utgjorde

denna omständighet otvivelaktigt ett avgörande skäl emot skattens beräkning

på varuvärdet.

Fråga är emellertid, huruvida denna konsekvens är ofrånkomlig; starka

skäl tala i annan riktning. I den mån på grund av traktatmässiga hänsyn

är möjligt, torde den interna tillverkningsskatten böra kompletteras icke

med tullförhöjningar eller därmed jämställda importavgifter utan med avgifter,

uttagna i samband med licensansökan, alltså importlicensavgifter, vilka

skulle avvägas och beräknas enligt enahanda grunder som den interna

beskattningen, i förekommande fall med tillägg för övliga handelsmarginaier.

Då statsmakterna synas ha för avsikt att för framtiden beträda sistnämnda

väg, och då en skatteuppbörd hos producenten genom deklarationsförfarande

synes kunna göras nöjaktigt betryggande, ha vi låtit betänkligheten mot

en värdeskatt även å tillverkningsstadiet falla. I denna uppfattning stärkas

vi vid betraktande av de betydande olägenheter, som en vikt- eller styckeberäkning

av skatten skulle medföra för producenterna och som understundom

skulle innebära, att de tillverkade varorna underkastades en regelrätt »tulltaxering».

I specialmotiveringen till sitt författningsförslag lia utredningsmännen beträffande

stadgandet om beräkningsgrunden för skatten vidare uttalat:

I och för fastställandet av skattepliktig varas värde har man att räkna

med två olika fall, nämligen antingen att varan blivit i vanlig ordning försåld

eller att den, utan att i föreliggande skick undergå försäljning, tages i

anspråk för vidare bearbetning. I förra fallet bör värdet lämpligen beräknas

lika med det pris, som varan jämte eventuellt förefintligt emballage betingat

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

31

vid försäljningen. Detta innebär sålunda, att skatten, oberoende av de prisdifferenser,

som för ett och samma varuslag kunna föranledas av olikheter

i varupartiernas stoidek, leveranstidens längd och andra på prissättningen inverkande

faktorer, alltid bör beräknas efter det vid varje särskilt försäljningstillfälle

och för varje särskild varupost faktiskt tillämpade försäljningspriset

beräknat ab fabrik och med avdrag för mellan säljaren och köparen

överenskomna rabatter, däri inbegripna kassarabatter. Härav framgår, att

exempelvis katalog- och priskurantpriser samt gängse marknadspriser (värde

enligt ortens pris o. d.) icke i och för sig kunna tillerkännas betydelse för

värdebestämningen utan att avgörande för denna bör bliva den i varje särskilt

fall betingade köpeskillingen.

Vad däremot angår det fallet, att varan icke undergått försäljning utan tagits

i anspråk för vidare bearbetning, måste det skattepliktiga värdet grundas

på beräkning. Till åstadkommande av principiell överensstämmelse med

den för försålda varor föreslagna värderegeln, enligt vilken värdet skall beräknas

lika med det pris, som varan betingat vid försäljningen, har därvid

föreslagits, att värdet skall beräknas lika med det pris, som varan skulle

hava betingat vid försäljning till återförsäljare. Det har då förutsatts, att tillverkaren

skulle hava att själv deklarera värdet i fråga. Nämnda regel för

värdeberäkningen vore avsedd att tillämpas, så snart försäljning i egentlig

mening icke ägt rum, och bör sålunda komma till användning jämväl beträffande

varor, som av tillverkare för försäljning överlämnas till försäljningsbolag

eller annan av tillverkaren ägd eller kontrollerad försäljningsorganisation.

Vid fastställandet av varas skattepliktiga värde bör beloppet av skatten

icke medräknas.

Yttranden. Utredningsmännens förslag har i nu berörda delar blivit föremål

för erinringar allenast i ett fåtal yttranden. Landshövdingen i Uppsala

län har förordat, att skattekontrollen förlägges till länsstyrelserna i stället

för till kontrollstyrelsen. En dylik förändring ifrågasättes även av generaltulldirektören.

Däremot har t. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket

funnit det ligga närmast till hands, att uppbörden och kontrollen

anförtros åt kontrollstyrelsen. Även överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen

anser ifrågavarande arbetsuppgift med hänsyn till skattens natur

närmast falla inom styrelsens ämbetsområde.

Från nåringsorganisationernas sida har anmärkts, alt bestämmelserna örn

det värde, på vilket skatten skall beräknas, fått en alltför vag utformning. Det

pris, som varan betingar vid försäljning från tillverkaren, varierar från fall

till fall och är t. ex. beroende på, till vilket led i distributionen varan försäljes.

Skatten är ägnad att drabba direktförsäljning till detaljist hårdare än

annan försäljning, och företag med egen försäljningsorganisation äga möjlighet

att delvis undgå skatten genom att flytta över vissa kostnader å själva

distributionen.

Vad angår tillverkningsskatten har den förut berörda överarbetningen av

utredningsmännens förslag i två avseenden berört beskattningsformens huvudprinciper,

nämligen dels beträffande frågan örn varas beskattningsvärde

och dels beträffande frågan om uttagande av en mot skatten svarande av
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj-.ts proposition nr 237.

Sitt å importerad vara. Vidare bör här nämnas, att utkastet upptager ett

stadgande örn viss minimiskatt för inom riket tillverkad vara.

Beträffande först frågan om varas beskattningsvärde innebär det nya författningsutkastet,

att till grund för beskattningen av vara, som tillverkats inom

riket, skall läggas det pris, tillverkaren generellt betingar sig vid försäljning

till utomstående detaljhandlare. Denna princip avses gälla alla inom

riket tillverkade varor. Har en vara vunnit avsättning på annat sätt än genom

försäljning till detaljhandlare, skall enligt utkastet den angivna principen

likväl vinna tillämpning, i det att skatten utgår å det pris, varan skulle

hava betingat vid försäljning till detaljhandlare. Den beräkning av varupriset,

som i dylikt fall måste ske, skall enligt det föreslagna stadgandet verkställas

i enlighet med anvisningar av kontrollstyrelsen.

Beträffande denna fråga har överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen

yttrat:

I det tidigare förslaget om utvidgad varubeskattning angavs beskattningsvärdet

i princip skola utgöra det pris, som varan betingat vid tillverkarens

försäljning. Härvid togs sålunda ingen hänsyn till det förhållandet, att en

tillverkare kan försälja samma slags vara till olika pris till skilda återförsäljare.

Vid försäljning till en grossist eller till en detaljhandlare med en

betydande omsättning av den skattepliktiga varan, i vilka fall tillverkaren

är i stånd att lämna en ofta nog betydande rabatt, skulle alltså beskattningsvärdet

kunna bliva avsevärt lägre än i andra fall. Ett sådant förhållande

måste ur beskattningssynpunkt anses vara mindre tillfredsställande

och ägnat att medföra icke endast minskad skatteinkomst för staten utan

även ojämn skattebelastning å samma varuslag för såväl tillverkare som

konsumenter, ett förhållande, som säkerligen skulle framkalla klagomål

från näringslivets sida. Nämnda olägenhet har man i det nu föreliggande

förslaget sökt förebygga genom att såsom beskattningsvärde angiva tillverkarens

försäljningspris, skatten oberäknad, vid försäljning till detaljhandel,

av vars avkastning tillverkaren icke såsom delägare eller eljest har ekonomiskt

intresse. I princip skulle härigenom erhållas ett på lika sätt beräknat

beskattningsunderlag. Tillämpar tillverkaren sålunda vid sin försäljning

till detaljhandlare en prislista för sina skattepliktiga varor, vilkens priser

avses skola till beloppet enhetligt gälla för hela kundkretsen, skulle alltså

s„ ^ fakturan beräknas å de i prislistan angivna priserna. Om vid försäljning

till grossist eller större detaljhandlare rabatt lämnas å nämnda priser,

finge vid beskattningsvärdets bestämmande hänsyn icke tagas till dylik

rabatt, utan skatten skulle även i sådant fall utgå å prislistepriset. I vissa

fall — detta gäller särskilt s. k. märkesvaror — upptager prislista det pris,

som varan skall betinga i minuthandeln, å vilket pris återförsäljaren kommei

i åtnjutande av en rabatt, som kan vara olika för större eller mindre

avnämare. I dylika fall bör vid beskattningsvärdets bestämmande hänsyn

allenast tagas till sådan rabatt, som tillverkaren normalt erbjuder hela sin

kundkrets bland detaljhandlarna. Behov synes emellertid föreligga av en

uttrycklig föreskrift härom.

En annan utväg för beskattningsvärdets bestämmande, vilken måhända

skulle innebära en mera exakt reglering av detsamma, skulle ha varit, att —

såsom skett i grannländerna beträffande sötvarubeskattningen — i förordningen

stadgades skyldighet för alla tillverkare att upprätta prislista över

skattepliktiga varor, upptagande de priser, enligt vilka tillverkaren enhetligt

utbjuder varorna till hela sin kundkrets, och att dessa fixa priser utan några

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

33

sorn helst rabattei- skulle utgöra beskattningsvärdet för varorna. Denna anordning,

som jämväl skulle innebära, att prislistorna jämte de successivt

skeende ändringarna i desamma skulle tillhandahållas skattemyndigheten

och hos denna utgöra kontrollmaterial, skulle emellertid medföra ett alltför

långtgående ingripande gentemot de företag, som beröras av varuskatten,

och särskilt vid övergången påkalla en betungande omläggning för dem. Härtill

kommer, att det av praktiska skill näppeligen skulle kunna krävas, att

en tillverkare upprättade prislista å vissa enstaka artiklar, som måhända

tillverkades endast å beställning. Någon föreskrift i denna riktning har med

hänsyn härtill icke ansetts kunna påyrkas. Givet är, att företagens prislistor

i allt fall komma att vara till god nytta såsom underlag vid kontrollen. I

sådana fall, där tillverkare helt saknar prislista eller där densamma icke

är ägnad att på ett tillfredsställande sätt tjäna till ledning vid beskattningsvärdets

fastställande, lärer få förutsättas, att kontrollstyrelsen äger befogenhet

att ålägga vederbörande att upprätta prislista enligt lämnade anvisningar.

I sådana fall, där tillverkaren anlitar mellanhand vid försäljning till detaljhandlare

(exempelvis grossist) eller själv säljer de av honom framställda

skattepliktiga varorna direkt till konsumenterna, vilket oftast är fallet

med de smärre tillverkarna, skall beskattningsvärdet beräknas å ett pris,

som tillverkaren skulle lia betingat sig därest varan försålts till detaljhandlare.

Tillvägagångssättet för konstruerandet av ett dylikt pris är icke angivet

i förordningen, utan har det ansetts ankomma på kontrollstyrelsen att för nu

angivna fall meddela närmare anvisningar. Vad beträffar tillverkare, som

jämsides med försäljningen till grossister eller direkt till konsumenter även

säljer skattepliktiga varor till detaljhandlare, blir givetvis de beskattningsvärden,

som tillämpas vid sistnämnda försäljning, bestämmande även för beskattningsvärdet

vid hans grossist- resp. minutförsäljning. Säljer tillverkaren

däremot varorna uteslutande till grossist, bör beskattningsvärdet utgöra ett

belopp, motsvarande grossistens pris vid försäljning till detaljhandlare. Om

tillverkarens försäljning sker uteslutande direkt till konsumenterna bör minuthandelspriset

— inberäknat varu- och omsättningsskatt — ytterst läggas

till grund för beskattningsvärdets fastställande, med avdrag av ett belopp,

motsvarande detaljhandelsavansen jämte varu- och omsättningsskatt å varan.

Vid bestämmandet av storleken av nu berörda avdrag torde kontrollstyrelsen

lia att inhämta upplysningar från representanter inom resi), branscher.

Beträffande beskattningsvärdet bör slutligen anmärkas, att värdet av varans

förpackning (kartonger o. dyl.) i allmänhet bör inkluderas i det pris,

varå beskattningsvärdet grundar sig. Vidare må från sagda pris icke göras

avdrag för fraktkostnader.

Enligt utkastet lill förordning örn varuskatt skall skatten utgå icke blott

för inom riket tillverkad utan även för hit införd vara. Beskattningsvärdet

för importerad vara är enligt utkastet lika med varans värde, beräknat enligt

4 § tulltaxeförordningen, med tillägg av den å varan belöpande tullen.

Detta förslag har berörts såväl av generaltulldirektören som av överdirektören

och chefen för kontrollstyrelsen.

Generaltulldirektören framhåller, alt det värde, på vilket skatten å införd

vara enligt det nya utkastet skall beräknas, i flertalet fall närmast torde

komma att motsvara det pris, till vilket varan försäljes till partihandlare.

Följaktligen skulle skatten på dylik vara merendels bliva baserad å ett lägre

lilis än skatten på motsvarande inom landet tillverkade vara. Härigenom

Bihang till riksdagens protokoll IDAL i sami. Nr 237.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

kommer den svenska fabrikanten att i skatteavseende försättas i sämre läge

än importören, vilket i realiteten medför en minskning av tullskyddet. Visserligen

äro de skattepliktiga varorna i allmänhet belagda med tullar, som

utgå med högre belopp än som kunna anses erforderliga ur ren skyddssynpunkt,

men för några av varorna, t. ex. putsmedel för skodon, tändstickor

samt vissa slag av konfityrer, torde tullarna icke vara högre än att berörda

differens i beskattningsvärdet kan för den inhemska tillverkningen komma

att medföra icke önskvärda konsekvenser med hänsyn till konkurrensen från

importerad vara.

Överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen påpekar likaså, att ett

enligt utkastet beräknat beskattningsvärde i vissa fall kan vara ägnat att i

skattehänseende ställa utländska varor i ett fördelaktigare läge gent emot

inhemska. Härom uttalas i yttrandet:

I beskattningsvärdet för inhemska varor ingå jämväl på varorna belöpande

kostnader för affärsorganisation, försäljning och reklam m. m., vilka kostnader

emellertid vid importtillfället ännu icke belasta den utländska varan

och vilka således icke bliva inbegripna vid beskattningsvärdets fastställande.

Beträffande vissa varor kan även tänkas, att de importeras utan sådan förpackning,

i vilken de äro avsedda att tillhandahållas allmänheten -— exempelvis

pastiller — vilket arbete alltså utföres här i landet, utan att kostnaderna

härför komma att ingå i det av tullverket fastställda beskattningsvärdet.

I fråga örn beskattningen av choklad och sötvaror har enligt de i

Danmark och Norge gällande bestämmelserna hänsyn tagits till nu berörda

förhållanden på så sätt, att ett extra procentuellt tillägg utöver skattens procentsats

skall göras vid beräkningen av importvaras beskattningsvärde. Detta

tillägg har i Danmark utgjort 20 procent och i Norge för vissa varor ända

upp till 140 procent. Under normala förhållanden torde en motsvarande anordning

kunna vara påkallad jämväl för svenska förhållanden. Det synes

emellertid näppeligen vara möjligt att i förordningen nu fixera något visst

procenttal för sagda ändamål, enär fastställandet av detsamma måste göras

beroende av mera ingående undersökningar och framkomna erfarenheter.

Med hänsyn till rådande handelsspärr och höga fraktkostnader m. m. vill

det synas, som om det i nuvarande läge skulle vara försvarligt att undanskjuta

nu berörda spörsmål och i stället framdeles, så snart av erfarenheterna

kan befinnas påkallat, upptaga detsamma till närmare omprövning. Att i

förordningen fastställa något visst procenttal synes emellertid knappast bliva

möjligt. Det kan dock ifrågasättas, huruvida icke Kungl. Maj:t bör utverka

riksdagens bemyndigande att härutinnan utfärda närmare bestämmelser.

Vad till sist angår frågan om viss minimiskatt för vara, som tillverkats inom

riket, har i utkastet upptagits en i förhållande till utredningsmännens förslag

ny bestämmelse av innebörd, att Kungl. Maj:! på framställning av kontrollstyrelsen

beträffande grupp av tillverkare, vilka allenast i ringa omfattning

framställa skattepliktig vara, skulle äga fastställa visst lägsta skattebelopp.

Nämnda förslag har berörts i yttrandet av överdirektören och chefen för

kontrollstyrelsen, som härom anför:

Då ganska begränsade möjligheter i allmänhet torde bliva för handen att

kunna utöva en mera effektiv kontroll över företag med liten tillverkning av

skattepliktiga varor, och dessa skattskyldiga sålunda, oaktat den ringa skatteinkomst,

som statsverket kan påräkna från dem, åsamka skattemyndigheten

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

35

ofta nog betydande besvär och arbete, synes den föreslagna bestämmelsen

väl motiverad. På grund av de ogynnsamma erfarenheter, som kontrollstyrelsen

haft av det betydande antalet mindre tillverkare på industrisockerskattens

område — av cirka 11,000 skattskyldiga erlägga cirka 3,000 mindre

skattebelopp än 10 kronor per månad — föreslås emellertid, att i förordningen

måtte fixeras en till beloppet bestämd minimiskatt, förslagsvis 150 kronor

för varje kvartal eller 50 kronor för varje månad, gällande för alla skattskyldiga

enligt förordningen. En motsvarighet till en sådan bestämmelse återfinnes

i 5 § förordningen om läskedrycksskatt, där det stadgas, att skatten skall

utgå med lägst 50 kronor för månad räknat. Mot den nu föreslagna anordningen

kan den invändningen göras, att ett alltför kännbart ingrepp därigenom

sker i vederbörandes näringsutövning. De tillverkningsområden, där

minimiskatten överhuvud taget bleve tillämplig, skulle närmast vara gruppen

choklad- och sötvaror samt toalettmedel (puder, smink, lukt- och toalettvatten

m. m.). Vad beträffar förstnämnda varugrupp motsvarar emellertid det

belopp, vartill minimiskatten ovan föreslagits, utgörande 600 kronor för år,

ett så ringa årligt försäljningsvärde som 1,500 kronor, räknat efter priset vid

avsättning till återförsäljare, eller örn tillverkaren själv säljer varan i minuthandeln,

cirka 2,000 kronor. Till jämförelse må nämnas att dylik minimiskatt

finnes stadgad i den norska lagstiftningen angående skatt å choklad

och sötsaker, där minimiskatten är 1,000 kronor för år (för s. k. säsongtillverkare

90 kronor per månad).

I betraktande av att tillverkningen av vissa skattepliktiga varor åtminstone

inom choklad- och sötvarubranschen är säsongbetonad (glass, karamelltillverkning

sommartid eller vid jul och påsk etc.), synes emellertid skäligt

att tillverkarna med hänsyn till bestämmelsen örn minimiskatt medgivas rätt

att anmäla avbrott i tillverkningen med den verkan, att skatt icke skulle

beräknas för den tid avbrottet varade. I

I det föregående har framhållits, att den nya tillverkningsskatten, såvitt Departementsangår

inom riket framställd vara, efter de av mig förordade förenklingarna c),efenav

varuförteckningen i huvudsak kommer att sammanfalla med den typ av

konsumtionsskatt, som redan utgår för malt- och läskedrycker. Under sådana

förhållanden saknas enligt min uppfattning anledning att överväga någon

annan utformning av tillverkningsskatten än den på nämnda områden förut

beprövade. Jag biträder sålunda den ståndpunkten, att beskattningen av

inom riket tillverkad vara bör ställas under uppsikt av kontrollstyrelsen och

grundas på ett deklarationsförfarande med stickprovskontroll å tillverkning

och bokföring från kontrollmyndighetens sida.

Frågan om anslag till kontrollstyrelsen för avlöning till erforderlig kontrollpersonal

torde jag få anmäla i annat sammanhang.

Vad angår den centrala frågan örn beräkningsgrunden för skatten, bör

uppenbarligen ett enhetligt beskattningsvärde för varje skattepliktigt varuslag

eftersträvas. Såsom i vissa yttranden påpekats, skulle den av utredningsmännen

föreslagna regeln, enligt vilken beskattningsvärdet skulle vara lika

med tillverkarens försäljningspris, föranleda att skatten för en och samma

vara bleve olika stor örn varan av tillverkaren försålts till grossist, detaljist

eller konsument. En beräkningsmetod, som medför en dylik olikformighet i

beskattningen, anser jag icke kunna godtagas. Däremot synes mig den i

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

utkastet till förordning om varuskatt givna regeln innefatta en i möjligaste

mån tillfredsställande lösning. Nämnda regel innebär, såsom av den föregående

redogörelsen framgått, att priset vid försäljning från tillverkare till

detaljhandlare alltid skall läggas till grund för beskattningen av inom riket

tillverkad vara, sålunda även örn varan vunnit avsättning i annan form. En

tillämpning av denna regel möter tydligen icke någon svårighet så snart någon

del av den varumängd, som upptages i viss tillverkares deklaration, försålts

till detaljhandlare. Icke heller då hela tillverkningen försålts till grossist,

uppkommer hinder för regelns tillämpning, enär i detta fall utan vidare

kan antagas, att det pris, tillverkaren skulle hava betingat sig vid försäljning

till detaljhandlare, är identiskt med det pris, grossisten betingat sig

av detaljhandlaren.

På endera av nu nämnda två vägar — genom försäljning till detaljist eller

till grossist — torde otvivelaktigt en alldeles övervägande del av de skattepliktiga

varorna vinna avsättning. Emellertid har man även att räkna med,

att hela tillverkningen kan försäljas direkt till konsumenterna. Särskilt kan

detta förekomma i fråga om mera hantverksmässig framställning i liten omfattning.

Ett annat praktiskt fall är att ett varuhus tillverkar exempelvis konfityrer

uteslutande för sin egen minuthandel. Undantagsvis kan också tänkas,

att hela den framställda varumängden användes för vidare bearbetning

i tillverkarens egen rörelse. 1 nu berörda fall förutsätter tydligen en tillämpning

av den förut angivna regeln, att en beräkning verkställes av det pris,

som man kan antaga alt varan skulle ha betingat vid försäljning till detaljist.

Har hela tillverkningen sålts till konsumenter, bör man, såsom överdirektören

och chefen för kontrollstyrelsen påpekat, tydligen utgå från minuthandelspriset

och från detta avdraga — förutom varuskatt och omsättningsskatt

— inom branschen gängse detaljhandelsavans, för att på detta sätt

nå ett tänkt pris vid försäljning från fabrikant till detaljhandlare. Därest

förordningen gällt med avseende å allenast en varugrupp, skulle detta avdrag

lia kunnat angivas i författningstexten. Då emellertid fråga är om ett flertal

olika varugrupper och detaljhandlarens avans är olika inom olika branscher,

synes mig lämpligen — såsom i utkastet föreslagits — åt kontrollmyndigheten

böra överlåtas att efter samråd med representanter för varje

bransch, där fallet uppkommer, bestämma ett för branschen enhetligt

avdrag från minuthandelspriset för beskattningsvärdets fastställande. I det

säkerligen mycket ovanliga fallet, att en tillverkare utnyttjar hela sin tillverkning

av skattepliktig vara för vidare bearbetning i sin egen rörelse, finge

man på motsvarande sätt beräkna beskattningsvärdet efter jämförelse med

det pris, andra tillverkare inom branschen betinga sig vid försäljning till detaljhandlare.

Uppenbart torde vara, att med tillverkarens pris vid försäljning till detaljhandlare

bör avses det pris, som enligt prislista eller eljest gäller för hela

kundkretsen, och att hänsyn sålunda icke får tagas till särskilda rabatter,

som på grund av betalningsvillkoren, inköpets storlek eller liknande omständigheter

beviljas i särskilda fall. Självfallet kan heller icke det i fakturan

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

37

angivna priset utan vidare godtagas såsom beräkningsgrund för skatten, om

försäljningen till konsumenterna sker genom tillverkarens egen försäljningsorganisation

(fabriksbodar). I realiteten utgör detta fall endast en variant

av det nyss behandlade, då fabrikanten säljer sin tillverkning direkt till kon

sumenterna. Finner kontrollmyndigheten i dylikt fall, att tillverkaren gottskrivit

sina egna detaljaffärer större rabatt å minuthandelspriset än han kan

antagas hava varit villig att bevilja utomstående detaljhandlare, föreligger

tydligen också en situation, i vilken kontrollmyndigheten — efter jämförelser

med de av andra tillverkare inom samma bransch tillämpade försäljningsvillkoren

— skall ha att meddela särskilda föreskrifter i syfte att säkerställa

tillämpningen av regeln för beskattningsvärdets beräkning.

Såsom överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen påpekat, bör värdet

av varas förpackning i allmänhet inkluderas i det pris, varå beskattningsvärdet

grundar sig. Ingå fraktkostnader i priset (varan säljes »fraktfritt» för

visst pris), bör avdrag icke få göras för dessa kostnader.

Det i utkastet väckta förslaget, att varuskatten skulle utgå även för importerad

vara och att skatten i detta fall skulle uppbäras av tullverket samtidigt

med tullen, anser jag mig kunna biträda. Beskattningsvärdet skulle här

anses utgöra varans värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen med tilllägg

av den å varan belöpande tullen, d. v. s. inköpspriset jämte tull och samtliga

å Varan nedlagda kostnader intill varans ankomst till gränsort inom tullområdet.

Om antalet skattepliktiga varor blivit så stort, som utredningsmännen

ifrågasatt, skulle otvivelaktigt en tillämpning av denna regel ha

åsamkat tullverket en så omfattande arbetsuppgift, att regeln knappast varit

praktiskt genomförbar. Då nu åtskilliga strykningar i varuförteckningen förordats

— och särskilt då textilvaror av silke föreslagits skola utgå — torde

praktiska hinder icke längre vara förhanden att tillämpa regeln. Mot densamma

har emellertid invänts, att den skulle i skatteavseende försätta vissa

svenska fabrikanter i ett sämre läge än importörer inom branschen, då i tullvärdet

ej ingår sådana reklam- och distributionskostnader, som först efter

införseln nedläggas å den importerade varan. Denna inviindning drabbar

visserligen icke de fall, då de skattepliktiga varorna äro belagda med tullar,

som utgå med högre belopp än som kunna anses erforderliga ur ren skyddssynpunkt.

Generaltulldirektören har framhållit, att detta gäller flertalet av

de varor, för vilka varuskatt skulle utgå, men har såsom undantag nämnt

putsmedel för skodon, tändstickor samt vissa slag av konfityrer. Vad angår

putsmedel för skodon har jag emellertid inhämtat, att någon nämnvärd import

av detta varuslag för närvarande icke förekommer, och beträffande

tändstickor har jag förordat att detta varuslag uteslutes ur förteckningen

över skattepliktiga varor. Med hänsyn härtill och då frågan, såsom i yttrandet

av överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen framhållits, på

grund av rådande handelsspärr och höga fraktkostnader vid import från utlandet

icke synes äga omedelbar aktualitet, ansluter jag mig till den i sistnämnda

yttrande intagna ståndpunkten, att spörsmålet nu bör kunna undan
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

skjutas för att framdeles återupptagas, därest erfarenheten skulle visa, att

åtgärder till skydd för den inhemska tillverkningen beträffande något eller

några varuslag äro påkallade.

Vad angår förslaget att stadga en minimiskatt för inom riket tillverkad vara

har en dylik bestämmelse redan i utredningsmännens promemoria nämnts

såsom ett medel att minska de kontrollsvårigheter, som i fråga örn företag

av småindustriell eller hantverksmässig karaktär kunna uppstå vid uppbörden

av en tillverkningsskatt. Behovet av ett sådant stadgande har nu ytterligare

understrukits i yttrandet av överdirektören och chefen för kontrollstvrelsen.

Även för egen del finner jag en dylik föreskrift, som i icke ringa

mån bör vara ägnad att förenkla skattekontrollen, lämpligen böra införas i

varuskatteförordningen. Med avseende å frågan om den lämpligaste utformningen

av stadgandet biträder jag det i sistnämnda yttrande framställda förslaget,

att här liksom i förordningen om skatt å läskedrycker i själva författningstexten

fastställes ett visst belopp för minimiskatten. Anledning torde

saknas att bestämma ett annat belopp än det som gäller för läskedrycksskatten

eller 50 kronor. Emellertid har jag inhämtat, att motsvarande stadgande

i förordningen om skatt å läskedrycker, enligt vilket minimiskatten

utgör 50 kronor för månad, vållat viss oklarhet i tillämpningen. Stadgandet

synes böra erhålla den innebörden, att en minimiskatt av 50 kronor skall utgå

för varje månad, oavsett huruvida rörelsen bedrivits under hela månaden

eller icke.

Såsom överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen förutsatt, bör möjlighet

beredas tillverkare med säsongbetonad rörelse att anmäla avbrott i

tillverkningen med den verkan, att skatt icke beräknas för månad, varunder

rörelsen icke bedrivits.

Skattesatserna.

Enligt utredningsmännens förslag skulle skattesatsen för tillverkningsskatten

utgöra 10 procent för flertalet varuslag samt 20 procent för ett mindre

antal artiklar, t. ex. puder, smink och vissa toalettmedel.

Generaldirektören och chefen för statskontoret säger sig icke kunna förorda

de ifrågasatta låga procentsatserna. Skäl torde saknas för den ringa

differentiering av tillverkningsskatten, som förslaget avser. Vissa varuslag

kunna mycket väl åsättas en tillverkningsskatt av 50 procent.

I det inom finansdepartementet upprättade nya förslaget har skattesatsen

upptagits till 75 procent för essenser och extrakter, avsedda för beredning

av alkoholhaltiga drycker, samt för puder och smink, 40 procent för choklad

och konfityrer och 20 procent för övriga varuslag.

överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen har i sitt yttrande över

det nya förslaget härom anfört följande:

Enligt förslaget skulle skattesatsen för gruppen lukt- och toalettvatten,

munvatten, parfymer etc. utgöra 20 procent av beskattningsvärdet. I betraktande

av den utpräglat lyxbetonade karaktär, som dessa preparat genom
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

39

gående äga, kan det ifrågasättas, huruvida icke nämnda procenttal bör sättas

högre än som föreslagits. Ett dylikt preparat, vars beskattningsvärde enligt

tillgänglig varukatalog nu utgör exempelvis 2 kronor 10 öre, skulle vid

försäljning till detaljhandlaren med tillämpning av nämnda skattesats betinga

ett pris av 2 kronor 52 öre. Varans minuthandelspris utgör nu 3 kronor

16 öre. Prisökningen skulle i delta fall bli allenast cirka 50 öre för

allmänheten, vilket belopp synes väl obetydligt, då det är avsett att utgöra en

av lyxbeskattningen betingad prisförhöjning. Ett skattepålägg av förslagsvis

40 procent av beskattningsvärdet synes lämpligare avvägt för ändamålet.

Frågan om avvägningen av skattesatsen för spritdrycksessenser har gjorts

till föremål för särskild undersökning i en inom kontrollstyrelsen upprättad,

den 24 januari 1941 dagtecknad promemoria av i huvudsak följande innehåll:
I

samband med den höjning av omsättningsskatten på sprit och spritdrycker,

som genomfördes hösten 1939, bestämdes en särskild grundavgift

för sprit, avsedd för tillverkning av essenser och extrakter för beredning av

alkoholhaltiga drycker (spritdrycksessenser). Avsikten härmed var att i någon

mån utjämna den genom den höjda spritskatten ökade differensen i pris

mellan originalvara och i hemmen beredda spritdrycker i syfte att minska

förbrukningen av de senare. Ungefär samtidigt tillkom industrisockerskatten,

vilken även kom att i någon mån belasta ifrågavarande essenser och

extrakter.

Genom dessa beskattningsåtgärder har detaljhandelspriset för den vanligaste

förpackningen alkoholstark essens (rymd c:a 35 kbcm, alkoholhalt

c:a 60 procent) stigit från kronor 1: 35 till kronor 1: 70 och för den vanligaste

förpackningen alkoholfri essens (rymd V2 liter, alkoholhalt understigande

2Vé procent) från kronor 2 till kronor 2: 35, exclusive allmän

omsättningsskatt. Priset för en liter färdigberedd hemtillverkad likör har

samtidigt stigit från kronor 5: 50 till kronor 8: 30 resp. från kronor 4: 75

till kronor 6: 80. Priset för den billigaste svenska originallikören har under

samma tidrymd gått upp från kronor 6: 60 till kronor 10:30 för liter. Av

nuvarande pris på spritdrycksessenser utgöres c:a 25 öre resp. c:a 30 öre

netto av skatt.

Konsumtionen av spritdrycksessenser har väsentligt nedgått under år 1940.

Någon siffra för tillverkningen av dylika essenser under detta år finnes visserligen

ännu ej tillgänglig, men förbrukningen av sprit för ifrågavarande

ändamål har nedgått från omkring 20,000 liter år 1938 till 6,394 liter år

1940, det vill säga med c:a 2U. Orsaken till denna kraftiga nedgång torde

dock icke huvudsakligen vara att söka i den ovannämnda höjningen av

grundavgiften för här avsedd sprit — prisförhöjningen på essenser på grund

av den höjda grundavgiften och sockerskatten inskränker sig till 35 öre —

utan i det förhöjda priset på brännvin, som medfört en stegring i priset per

liter för den hemtillverkade likören med kronor 2: 45 och kronor 1: 70 för

av alkoholhaltig resp. alkoholfri essens beredd likör. Alt märka är att konsumtionen

av spritdrycksessenser minskat, trots alt differensen mellan priset

på hemtillverkad vara och originalvara ökats.

Fabrikantens utförsäljningspris för ovannämnda förpackningar av spritdrycksessenser

utgör för närvarande kronor 1:25 resp. kronor 1:70. Under

förutsättning alt en särskild lyxskatt uppgående till detta belopp pålägges

spritdrycksessenserna, och någon ökning i detaljhandelspålägget icke verkställes

med anledning härav, .skulle detaljpriserna stiga lill kronor 2:95 resp.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Departements
chefen.

kronor 4:05, medan för en liter färdig vara priset bleve kronor 9:65, resp.

kronor 8: 50, samtliga dessa priser exclnsive allmän omsättningsskatt. Då

priset för en liter originallikör av billigaste märke utgör kronor 10: 30, skulle

härmed det viktigaste incitamentet till hemtillverkning av likörer, det billigare

priset, till stor del bortfalla. Då det emellertid föreligger ytterligare ett

skäl för ifrågavarande tillverkning, »utdrygning» av ransonen, torde även

med nämnda höjning en viss försäljning komma att kvarstå, men denna

torde dock bliva obetydlig.

I samband med frågan om påläggande av lyxskatt torde frågan örn den

särskilda grundavgiften för sprit avsedd för tillverkning av spritdrycksessenserna

böra tagas upp till omprövning. Skälet till dess införande var, som

nämnts, en önskan alt minska differensen mellan priset på hemtillverkad

vara och originalvara för att härigenom minska hemtillverkningen. Grundavgiftens

betydelse i detta hänseende torde emellertid lia varit ringa, medan

en eventuell lyxskatt däremot torde komma att visa sig synnerligen effektiv.

På grund av de speciella förhållanden, som råda vid tillverkningen av

essenser, har den särskilda grundavgiften för sprit till spritdrycksessenser

förorsakat avsevärda svårigheter både vid den av kontrollstyrelsen utövade

tillsynsverksamheten och för de enskilda tillverkarna. Flertalet tillverkare

av spritdrycksessenser tillverka samtidigt även essenser för bageri- och läskedrycksindustrierna

m. fl. industrier. För denna tillverkning användes sprit,

för vilken den vanliga grundavgiften utgår. Då det ofta ej föreligger någon

större skillnad mellan essenser för olika ändamål, ha de lojala tillverkarna

fått vidtaga omfattande åtgärder beträffande bokföring och lager, för att

sammanblandning icke skall ske och för att möjliggöra kontroll. Kontrollen

av spritanvändningen, som hos essenstillverkarna alltid varit besvärlig,

på grund av att en stor del av de tillverkade essenserna användes inom

den egna rörelsen för framställning av andra essenser, har med införandet

av den särskilda grundavgiften ytterligare försvårats. På grund av den stora

prisskillnaden mellan låg- och liögbeskattad sprit har ett incitament till sammanblandning

uppstått, varför svårigheten att utöva effektiv kontroll måste

anses som en allvarlig brist.

Statsverkets inkomst av den särskilda grundavgiften utgjorde under år

1940 kronor 63,943: 70, och torde vid genomförande av lyxskatt bli än lägre,

varför ett slopande av denna avgift saknar betydelse ur statsfinansiell synpunkt.

Starka skäl synas sålunda tala för att vid införande av lyxskatt på spritdrycksessenser

samtidigt den särskilda grundavgiften för sprit avsedd för

tillverkning av dylika upphäves.

Utförsäljningspriset för tidigare omnämnda förpackningar skulle då kunna

sättas till kronor 1: 05 resp. kronor 1: 60. Med pålägg av hundraprocentig

lyxskatt, men med bortseende från ökning i detaljhandelspålägget och från

den allmänna omsättningsskatten, skulle detaljpriset bliva kronor 2: 55 resp.

kronor 3:85 eller för en liter färdig vara kronor 9: 20 resp. kronor 8: 30.

Vad först angår skattesatsen för spritdrycksessenserna finner jag lämpligt,

att densamma, såsom i kontrollstyrelsens promemoria föreslagits, så avväges,

att den år 1939 införda särskilda grundavgiften å spritdrycker, avsedda

för tillverkning av nämnda essenser, kan borttagas. Avgiften utgår jämlikt

stadgande i 2 § 2 mom. förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående

omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker, vilket författningsrum

sålunda bör ändras. Samtidigt bör den enligt kungörelse den 22 december

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237. 41

1939, nr 896, utgående tilläggstullen å ifrågavarande slag av essenser och

extrakter upphävas.

Skattesatsen för spritdrycksessenserna har i utkastet till förordning om

varuskatt föreslagits bliva 75 procent, medan en skattesats å 100 procent

förordats i nyssnämnda promemoria. Att ett högt procenttal här är befogat

synes mig uppenbart. Det torde kunna betecknas som i viss mån stridande

mot det svenska spritdrycksmonopolet, att tillverkning av dessa essenser

överhuvud taget medgives. Då emellertid dylik tillverkning sedan en följd

av år tillåtits fortgå, synes icke motiverat att i förevarande sammanhang införa

en rent prohibitiv beskattning. Under sådana förhållanden torde skattesatsen

lämpligen böra fastställas till 75 procent av beskattningsvärdet.

Jämväl för puder och smink synes skattesatsen, såsom i utkastet föreslagits,

med hänsyn till varugruppens utpräglade lyxkaraktär böra fastställas

till 75 procent. För den närstående varugruppen lukt- och toalettvatten

m. m. torde skattesatsen däremot, med hänsyn till avsättningsmöjligheterna

inom branschen, böra avvägas med större försiktighet. Jag biträder det i

utkastet framställda förslaget örn en skattesats av 20 procent.

Jämväl i övrigt finner jag mig kunna förorda de i utkastet upptagna skattesatserna

eller sålunda 40 procent beträffande choklad och konfityrer samt

20 procent beträffande putsmedel för läderarbeten eller skodon ävensom

tandpulver och tandpasta.

Den skärpta omsättningsskatten.

Varuförteckningen.

Enligt utredningsmännens förslag skulle skärpt omsättningsskatt utgå för

följande varor:

pälsar, pälskragar, mattor av pälsverk o. dyl., med undantag för arbeten

av fårskinn;

finare mattor;

arbeten av ädla metaller, även med infattade pärlor och stenar;

radioapparater och rör därtill;

kikare;

fotografikameror;

vägg- och studsare; samt

grammofoner och grammofonskivor.

Liksom ifråga örn tillverkningsskatten ha utredningsmännen i syfte att

förbättra det ekonomiska resultatet av skatten ifrågasatt ett tillägg i varuförteckningen,

taget utanför kategorien lyxartiklar, vilket tillägg här skulle

avse velocipeder.

Även beträffande denna varulista lia yrkanden örn strykningar framkommit

i de avgivna yttrandena.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj-.ts proposition nr 237.

Mattor. Landshövdingen i örebro län anser, att hemslöjden skulle

svårt drabbas om mattor av lill och andra djurhår belädes med särskild omsättningsskatt.

Nåringsorganisationerna ha framhållit, att under de av utredningsmännen

här upptagna numren ur statistisk varuförteckning, 999—1005, falla mattor

av högst olika kvaliteter, vilket framgår därav, att mattor hänförliga

till nr 999 draga en tull av 20 kronor för kilogram men mattor hörande till

nr 1003—1005 allenast 75 öre och 1 krona. Åtminstone mattor hänförliga

till sistnämnda tre nummer borde därför utgå ur förteckningen.

Arbeten av ädla metaller. Beträffande denna varugrupp ha näringsorganisationerna

anfört följande:

Läget inom denna bransch torde för närvarande vara synnerligen betryckt,

och svårigheterna skulle ytterligare skärpas genom den föreslagna extra

omsättningsskatten. Det bör observeras, att affärerna inom denna bransch

i allmänhet icke sälja andra varor, på vilka verksamheten kan stödjas. Hithörande

artiklar äro dock obestridligen av lyxkaraktär, och om detta förhållande

anses utgöra avgörande skäl för särskild beskattning av desamma,

kan det ifrågasättas, huruvida det icke vore enklare att uttaga skatten i form

av höjda kontrollavgifter.

Radioapparater. Generaldirektören och chefen för statskontoret finner

synnerlig tvekan kunna råda, huruvida radioapparater och elektronrör

till sådana böra bliva föremål för särskild beskattning. Vikten av att radiomeddelanden

må kunna nå största möjliga antal medborgare synes i nuvarande

tidsläge så stor, att en konsumtionsbegränsning av radioapparater

knappast lärer kunna anses önskvärd.

T. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium erinrar, att under

rådande förhållanden till och med författningarnas ikraftträdande stundom

gjorts beroende på deras tillkännagivande i radio, varför radioapparater

ej torde kunna betecknas som en för de förmögnare avsedd lyxartikel.

Även näringsorganisationerna göra gällande, att radioapparater åtminstone

i viss mån kunna betecknas som nödvändighetsvaror.

Kikare. Näringsorganisationerna framhålla, att kikare för närvarande

huvudsakligen torde försäljas till militärmyndigheterna samt personer, som

tjänstgöra i hemvärnen.

Fotografi kameror. Näringsorganisationerna anmärka, att denna rubrik

icke uteslutande omfattar lyxvaror, utan även fotografiapparater för

vetenskapliga och militära ändamål.

Vägg- och studsar ur. Näringsorganisationerna uppge, att den huvudsakliga

försäljningen av hithörande artiklar för närvarande utgöras av

ur med foder av trä, vilken vara torde böra betecknas närmast som en nödvändighetsvara

och i allt fall brukar ingå bland de artiklar, som i första hand

inköpas vid uppsättning av nya hem.

Velocipeder. Att velocipeder uteslutas ur förteckningen har påyrkats

av landshövdingarna i Uppsala och örebro län, generaldirektören och chefen

för statskontoret, kammarrättens president, t. f. generaldirektören och che
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

43

fen för riksräkenskapsverket, t. f. generaldirektören oell chefen för kommerskollegium

samt näringsorganisationerna.

I yttrandena framhålles, att velocipeden med nuvarande inskränkningar

av de motordrivna kommunikationsmedlen blivit en nödvändighetsvara för

stora grupper av befolkningen, exempelvis arbetare och skolbarn, och att en

beskattning skulle orättvist drabba deni, som icke tidigare varit i tillfälle att

anskaffa velociped.

T. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket har ytterligare

anfört, alt örn visst fog för ett utnyttjande av velocipeden som skatteobjekt

kan finnas ur andra synpunkter än de här ifrågavarande, en dylik beskattning

borde ske genom uttagande av en årlig fordonsskatt, en synpunkt som

även kommit till uttryck i yttrandet av t. f. generaldirektören och chefen för

kommerskollegium.

Såsom i det föregående berörts, har viss utvidgning av varuförteckningen

ifrågasatts i den av t. f. lanclskamreraren Dalilrup upprättade promemorian.

De varuslag, som därvid nämnts, äro äkta pärlor och stenar, konstgjorda

blommor och dekorationsartiklar av varje slag, ramar och spegelglas, tapisseriarbeten

samt tidskrifter (utom vetenskapliga, religiösa eller syftande mot

välgörande ändamål) och periodiskt utkommande förströelselektyr ävensom

antikviteter och konstverk, förutsatt dock att endast försäljningar i andra

hand komme ifråga och något intrång i de producerande konstnärernas intressen

således icke behövde ske.

Då vid ärendets fortsatta beredning ny förteckning över varor, som skulle

drabbas av skärpt omsättningsskatt, upprättats, Ira flera av de i yttrandena

framförda synpunkterna beaktats. Sålunda ha mattor, hänförliga till statistiska

numren 1003—1005 — d. v. s. icke knutna mattor, helt eller delvis

av ull eller andra djurhår, utan inblandning av silke — uteslutits. Beträffande

radioapparater har i det nya utkastet ifrågasatts en värdegräns, så att

apparater med ett värde understigande 200 kronor skulle gå fria från den

särskilda skatten. Vägg- och studsare ha uteslutits, medan i stället fickur

med boett av guld eller platina ävensom urboetter av nämnda slag tillagts.

Velocipeder lia utgått ur förteckningen. Oinfattade äkta pärlor och koraller

samt oinfattade ädelstenar, med undantag för industridiamanter, lia tillagts,

varjämte, såsom i det föregående nämnts, vissa slag av finare skodon samt

väskor, necessärer och koffertar m. m. överflyttats från tillverkningsskatten

lill den skärpta omsättningsskatten.

Vad angår nämnda nya varuförteckning för den skärpta omsättningsskatten

har ordföranden i centrala omsättningsskattenämnden anfört följande:

Radiomottagningsapparater drabbas av den högre skatten endast örn de

hava högre värde än 200 kronor. Där nämnden beträffande ett varuslag funnit

sig ej kunna hänföra detsamma i dess helhet till butikshandelsvaror, har

nämnden icke vågat uppställa visst värde såsom gräns utan sökt göra diffe
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

Departements
chefen.

rentieringen efter annan linje (vikt, diameter, för hushållsbruk etc.). Enkannerligen

i fråga om reparation av en radiomottagningsapparat torde synnerliga

svårigheter uppkomma, om skattskyldigheten skall avgöras nied hänsyn

till apparatens värde. För den händelse annan, mera objektiv gräns icke kan

fastställas, vill jag därför ifrågasätta, huruvida icke för enkelhetens skull

dessa apparater — i betraktande av själva varutypen — kunde oavsett värdet

inbegripas under det föreslagna stadgandet.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att Föreningen Sveriges pälsvarugrossister

och Sveriges pälsvaruarbetsgivareförening i en gemensam, den

7 mars 1941 dagtecknad skrift hemställt, att vid fastställande av skattesatsen

för en eventuell lyxskatt å pälsverk hänsyn måtte tagas till de svårigheter,

som, huvudsakligen på grund av importspärren, uppstått inom branschen.

Föreningarna lia vidare givit uttryck åt den uppfattningen, att en lyxskatt å

pälsverk för enhetlighetens skull lämpligen borde utgå på alla slag av skinn.

De vid ärendets fortsatta beredning ifrågasatta förändringarna i den av

utredningsmännen upprättade förteckningen över varor, beträffande vilka

skärpt omsättningsskatt skulle gälla, har jag i flertalet fall funnit motiverade.

Sålunda förordar jag, att de slag av mattor, som äro hänförliga till statistiska

numren 1003—1005, ävensom velocipeder samt vägg- och studsarur

uteslutas ur förteckningen. Att däremot oinfattade äkta pärlor och koraller

samt oinfattade ädelstenar, med undantag för industridiamanter, ävensom

fickur med boett av guld eller platina samt urboetter av nämnda slag böra

medtagas, finner jag icke kunna bliva föremål för tvekan.

Beträffande pälsverk torde — såsom branschens egna representanter framhållit

— praktiska skäl tala för, att undantag från skatteplikt för vissa pälssorter

icke stadgas. Härtill kommer, att även enklare pälsslag numera ofta

försäljas på sådant sätt bearbetade, att varorna äga en obestridlig lyxkaraktär.

Jag finner sålunda samtliga slag av pälsverk och arbeten av pälsverk

böra medtagas i varuförteckningen.

Vad angår radioapparater finner jag, med hänsyn till vad ordföranden i

centrala omsättningsskattenämnden anfört, någon värdegräns icke böra uppdragas.

Utredningsmännen ha såsom en allmän reflexion framhållit, att de

icke lyxbetonade kvaliteterna av en vara som regel betinga ett så lågt pris,

att en måttlig skattesats icke behöver bli alltför betungande. Denna synpunkt

torde även kunna åberopas vad radioapparaterna angår. Jag anser mig därför

kunna förorda, att detta varuslag oavsett värdet inbegripes under den skärpta

omsättningsskatten.

Såsom förut framhållits, delar jag den i vissa yttranden uttalade uppfattningen,

att den utvidgade varubeskattningen av principiella skäl bör i något

större utsträckning än utredningsmännen föreslagit förläggas till detaljhandelsstadiet,

och förordar härutinnan det vid ärendets fortsatta beredning

väckta förslaget, att finare skodon samt väskor, necessärer och koffertar

m. m. överflyttas från tillverkningsskatten till den skärpta omsättningsskatten.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

45

Den skärpta omsättningsskattens utformning.

Såsom av det föregående framgått innefattade utredningsmännens förslag

en särskild förordning örn skärpt omsättningsskatt å vissa varor.

I flera yttranden har framhållits lämpligheten av att den skärpta omsättningsskatten

infogades i den allmänna omsättningsskatten. Denna synpunkt

vann även beaktande vid den slutliga utformningen av omsättningsskatteförordningen,

vars 3 § stadgar, att allmän omsättningsskatt utgår med fem procent

av den skattepliktiga omsättningen »där ej beträffande vissa varor eller

varugrupper annan skattesats finnes särskilt stadgad».

Det är sålunda nu tillfyllest att under hänvisning till en särskild varuförteckning

fastställa procentsatser för den skärpta omsättningsskatten, medan

i övrigt föreskrifterna i förordningen om allmän omsättningsskatt bliva direkt

tillämpliga. Detta är också innebörden i förutnämnda, under ärendets fortsatta

beredning upprättade utkast till förordning med särskilt stadgande beträffande

vissa varor i fråga om skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten.

Berörda utkast har föranlett följande uttalande av ordföranden i centrala

omsättningsskatt enämnden:

Genom utkastet sker ingen ändring i omsättningsskatteförordningen; det

stadgas allenast i anslutning till 3 § i berörda förordning att skatten för vissa

varor — angivna i en vid utkastet fogad förteckning — skall utgå med

viss högre skattesats än fem procent. Endast i den mån dessa varor äro att

anse såsom butikshandelsvaror, kommer således stadgandet i tillämpning.

Omförmälda varor äro otvivelaktigt att i och för sig hänföra till butikshandelsvaror;

med avseende å åtskilliga av dem har omsättningsskattenämnden

visserligen ej meddelat något beslut härom, men detta förklaras tydligen

därav att deras karaktär i angivna hänseende ansetts självfallen. Jag anser

mig emellertid böra framhålla, att bl. a. med avseende å »Arbeten av guld,

silver eller platina» fall kunna förekomma, då ett dylikt arbete utgör en

vara, vilken icke är att hänföra till butikshandelsvaror; så må exempelvis

nämnas, att nämnden förklarat vissa ordensdekorationer samt medaljer ej

vara att hänföra till butikshandelsvaror. I ett sådant fall lärer förty förevarande

stadgande icke kunna föranleda, att omsättningsskatt skall utgå.

Särskilda tolkningsspörsmål kunna ock uppkomma, när en i förteckningen

upptagen vara utgör del av en annan vara, som själv är en butikshandelsvara,

exempelvis en skinnkrage å en kappa. För min del anser jag, att i dylika

fall »lili vild varans» karaktär bör vara avgörande; den högre skatten

bör följaktligen i sistnämnda exempel icke utgå för skinnkragen. Till stöd

för denna uppfattning får jag — under erinran örn vederbörande riksdagsulskotts

uttalande å sid. 20: inköp av skattepliktiga varor för tillverkning

av skattefria sådana — åberopa den ståndpunkt nämnden intagit i fråga om

det jämförliga spörsmålet, att en butikshandelsvara ingått såsom del i en

icke butikshandelsvara eller vice versa; så skall enligt nämndens mening omsättningsskatt

icke till någon del utgå för en med gengasaggregat (butikshandelsvara)

utrustad omnibus (ej butikshandelsvara).

Såsom av förarbetena till omsättningsskatteförordningen framgår ansågs

omfattningen av skattefria varor böra av skattetekniska och praktiska skäl

göras så ringa som möjligt; man hade därvid i sikte främst de svårigheter

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Departementschefen.

för detaljhandeln som skulle uppkomma, därest densamma i någon större

utsträckning hade att röra sig med varor, som i skattehänseende folie inom

skilda kategorier. Genomförandet av nu ifrågavarande författningsutkast

kommer uppenbarligen att medföra enahanda svårigheter. Särskilt må i detta

hänseende understrykas nackdelarna, såvitt angår smärre företagare av den

typ som avses i 1 § f) omsättningsskatteförordningen. Det synes mig fara

värt, att exempelvis frågan örn avdragsrätt kommer att avsevärt kompliceras

för nu omförmälda företagare.

Emellertid äro nu berörda svårigheter, om än skärpta, ej av annan art

än som kunna föreligga i andra fall; och jag saknar därför anledning att

med hänsyn till här antydda omständigheter avstyrka genomförande av det

föreslagna stadgandet.

Att uppdelningen av skattesatsen för omsättningsskatten medför vissa olägenheter

är obestridligt. Såsom jag förut framhållit, torde emellertid svårigheterna

nu bliva mindre, än om differentieringen ifråga skolat tillämpas redan

vid den allmänna omsättningsskattens införande. Åtskilliga problem

liknande dem, som den skärpta omsättningsskatten kan medföra, ha såväl

detaljhandlare som skattemyndigheter nu hunnit bliva förtrogna med, och

åtskilliga anvisningar ha meddelats, som kunna tjäna till förebild, när det

gäller att bemästra de nya svårigheterna.

Författningstekniskt synes den skärpta omsättningsskatten erhålla en enkel

och tillfredsställande lösning genom en direkt anknytning till förordningen

om allmän omsättningsskatt.

De av ordföranden i centrala omsättningsskattenämnden gjorda uttalandena

rörande vissa tolkningsfrågor vid tillämpningen av den skärpta omsättningsskatten,

föranleda icke någon erinran från min sida. Såvitt angår sammansatta

varor förutsätter jag därvid, att en »huvudvaras» karaktär tillmätes

avgörande betydelse allenast så länge sammansättning av varor sker inom

ramen för vad som kan sägas vara gott handelsbruk. Anbringas en vara å

en annan i uppenbart syfte att med hänsyn till den senare varans karaktär

undkomma skatten å den förra, bör sålunda den av nämndens ordförande

anförda regeln icke tillämpas.

Skattesatsen.

Enligt utredningsmännens förslag skulle skattesatsen för den skärpta omsättningsskatten

för samtliga varuslag utgöra 10 procent, därvid emellertid

är att märka, att detaljhandelsskatten tänkts skola utgå vid sidan av den allmänna

omsättningsskatten.

Såsom motivering för förslaget ha utredningsmännen anfört, att någon

differentiering icke ansetts kunna ifrågakomma och att skattesatsen valts

med hänsyn till de minst bärkraftiga av de i varuförteckningen upptagna artiklarna.

Generaldirektören och chefen för statskontoret har härom uttalat, att

grupperna pälsverk, mattor och guldarbeten vore hänförliga till typiska lyxvaror.

Även om detta ej i samma utsträckning gällde grammofoner och gram
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

47

mofonskivor, kikare, kameror samt vägg- och studsarur syntes det, därest det

funnes nödvändigt att fastställa en enhetlig skattesats, dock böra övervägas,

att denna bestämdes till åtminstone 20 procent.

I t. f. landskamreraren Dahlrups promemoria har ifrågasatts, huruvida

icke arbeten av ädla metaller ävensom äkta pärlor och stenar borde beläggas

med högre skattesats än utredningsmännen föreslagit. Dessa varuslag

kunde nämligen under rådande oroliga förhållanden lätt tänkas bliva föremål

för kapitalplacering i en utsträckning som tidigare icke varit väntad,

I det senaste utkaslet har skattesatsen för samtliga varuslag föreslagits

bliva 25 procent.

För egen del finner jag det vara förenat nied viss fördel, att skattesatsen Departementsblir

enhetlig. Då den i utkastet föreslagna skattesatsen, 25 procent, synes mig chefenväl

hög, i varje fall för vissa av de varuslag, för vilka skärpt omsättningsskatt

skulle utgå, förordar jag, att densamma bestämmes till 20 procent.

Inkomstberäkning.

Särskilt i nu rådande läge är det uppenbarligen förenat med betydande

svårigheter att verkställa någon mera tillförlitlig beräkning av den inkomst,

som skulle tillföras statsverket genom de nu föreslagna beskattningsåtgärderna.

Enligt en överslagsvis gjord uppskattning torde emellertid kunna antagas,

att varuskatten skulle lämna en årlig inkomst av omkring 25 miljoner

kronor. I nämnda belopp ingår varuskatten för choklad och konfityrer med

det ojämförligt största beloppet. Härtill kommer den merinkomst av läskedrycksskatten,

som hänför sig till den föreslagna höjningen av nämnda skatt

från 10 öre till 12 öre för liter, utgörande omkring 1.2 miljon kronor. Den

inkomst, som skulle uppstå genom höjningen av skattesatsen för den allmänna

omsättningsskatten beträffande vissa varor, har uppskattats till omkring

19 miljoner kronor. Sammanlagt skulle alltså genom de nu föreslagna

beskattningsåtgärderna erhållas en inkomst för statsverket av (25.0 + 1.2 +

19.0 =) 45.2 miljoner kronor för år. Från detta belopp bör emellertid avdragas

inkomsten av industrisockerskatten och glykosaccisen, för närvarande

beräknad till sammanlagt 20 miljoner kronor.

Detaljfrågor rörande varuskatten.

Beträffande varuskatten lia under ärendets beredning åtskilliga detaljspörsmål

uppkommit, av vilka vissa torde böra särskilt omnämnas.

Ifrågasatta undantag från beskattningen av konfityrer. I sitt senare yttrande

har överdirektören och chefen för kontrollstgrelsen föreslagit vissa

undantag vid beskattningen av konfityrer. Härom anföres i yttrandet:

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. May.ts proposition nr 237.

Till de skattepliktiga varorna inom gruppen sötsaker höra även marsipan,

mandelmassa och liknande massor. Dessa varor användas i jämförelsevis

stor omfattning inom konditoribranschen för vidare bearbetning till såväl

skattepliktiga som skattefria varor, i sistnämnda fall såsom överdrag eller

mellanlägg m. m. å tårtor och andra bakverk. Enligt utkastet till förordningen

örn varuskatt skulle massorna i fråga, då de användas vid framställning

av nyssnämnda skattefria bakverk, vara skattelagda. Särskilt i betraktande

av det stora antalet smärre företagare inom konditoribranschen, som i

många fall i övrigt icke skulle lia att redovisa annan skattepliktig tillverkning,

bleve det säkerligen ogörligt att utöva någon kontroll över användningen

och beskattningen av de nu berörda varorna. Den härå belöpande

skatteinkomsten skulle säkerligen ej komma att stå i rimligt förhållande till

kontrollbestyrens omfattning. Det föreslås därför, att till rubriken choklad

etc. fogas en anmärkning av innebörd att för marsipan, mandelmassa

och liknande massor, som i egen rörelse användas för framställning av icke

skattepliktiga varor, skatt icke skall utgå.

Vidare synes ytterligare en liknande anmärkning böra fogas vid rubriken

i fråga beträffande glass. Denna vara tillverkas även inom restauranger och

matserveringar enbart för servering till gäster därstädes. Av liknande skäl,

sorn nyss anförts beträffande marsipan m. m., synes sådan tillverkning avglass

jämväl böra undantagas från beskattningen. Anmärkningen skulle i

detta fall givas den innebörden, att för glass, som inom restaurang, matservering

eller liknande näringsställe tillverkas för servering till gäster därstädes,

skatt ej skall utgå.

De modifikationer beträffande beskattningen av marsipan och glass, som

här föreslagits, skulle otvivelaktigt medföra betydande lättnader vid skatteuppbörden

bos de mindre tillverkarna och synas därför böra komma till

stånd. Mot att föreskrifterna härom givas formen av anmärkningar i varuförteckningen

torde icke vara något att erinra. Vad särskilt angår det beträffande

glass föreslagna undantaget från beskattningen synes medgivandet härom

böra inbegripas i den anmärkning, varigenom tårtor, bakelser etc. undantagas

från beskattningen, samt angivas gälla färdigställda efterrätter, vari

glass ingår, oavsett alltså varest tillverkningen ägt rum.

Kontrollföreskrifter. Enligt utredningsmännens förslag till förordning om

tillverkningsskatt skulle tillverkare av skattepliktig vara kunna åläggas tillhandahålla

kontrollmyndigheten erforderliga prov å varan samt i förekommande

fall beskrivning över densamma.

T. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium har uttalat, att

berörda stadgande kunde komma att innebära vissa vådor för företagarna.

Jämväl näringsorganisationerna lia framställt anmärkning mot att tillverkare

skulle åläggas att till kontrollmyndigheten utlämna viktiga affärshemligheter.

De sålunda uttalade farhågorna torde utan tvekan kunna betecknas som

ogrundade. Enahanda befogenheter tillkomma sedan länge kontrollstyrelsen

med avseende å andra skatter och acciser utan att något missnöje däröver försports.

Befogenheten torde sällan ha utnyttjats av kontrollstyrelsen, överhuvudtaget

är det utmärkande för kontrollföreskrifter av förevarande art, att

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

49

de bliva ytterst litet kännbara för den lojale tillverkaren men innefatta ett

oumbärligt maktmedel mot den mindre lojale. De innefatta en icke minst ur

tillverkarnas synpunkt värdefull garanti för en rättvis tillämpning av beskattningsreglerna.

Stadgandet torde därför böra bibehållas.

Såväl enligt utredningsmännens förslag som enligt utkastet till förordning

om varuskatt skulle tillverkare av skattepliktig vara ha att ställa sig till efterrättelse

de särskilda föreskrifter, som kontrollstyrelsen för erhållande av en

betryggande kontroll över skattens behöriga utgörande meddelar.

Rörande detta stadgande har överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen

uttalat följande:

Från kontrollstyrelsens sida förutsättes, att häri inbegripes skyldighet för

tillverkare att föra de särskilda kontrollhandlingar (journaler, sammandrag

o. dyl.), som kunna befinnas erforderliga, att anskaffa nödiga blanketter härtill

samt att om så påkallas insända kontrollhandlingarna till kontrollstyrelsen.

Likaså skall styrelsen med stöd av bestämmelsen äga ålägga tillverkare

att vid varje utlämning av skattepliktiga varor upprätta faktura, å vilken även

beskattningsvärdet samt skattebeloppet finnas angivna. Om så visar sig erforderligt,

bör kontrollstyrelsen jämväl äga befogenhet föreskriva, att faktura

skall upprättas i sådant antal exemplar, att ett exemplar därav kan tillhandahållas

styrelsen.

Mot en dylik tolkning av stadgandet torde intet vara att erinra.

Forumfråga vid överträdelse av förordningens föreskrifter. I sitt senare

yttrande har överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen berört frågan

om forum vid åtal för överträdelse av varuskatteförordningens bestämmelser.

I yttrandet anföres:

Enligt vissa av de beskattningsförordningar, varmed kontrollstyrelsen har

att taga befattning, åligger det den skattskyldige att inom föreskriven tid till

styrelsen avlämna dels en s. k. driftsanmälan beträffande rörelsen dels ock

periodvis en av honom i vederbörlig ordning upprättad deklaration, som skall

ligga till grund för uttagandet av den ifrågakommande skatten. För underlåtenhet

att fullgöra anmälningsskyldigheten ävensom att inom föreskriven tid

avgiva deklaration samt för lämnande av, bland annat, medvetet oriktiga

uppgifter i deklarationen stadgas straffpåföljd. Under den tid, berörda förordningar

varit i tillämpning, har kontrollstyrelsen i ett antal fall funnit sig

nödsakad att göra polisanmälningar för förseelser mot förordningarna i nu

angivna avseenden. De av anmälningarna föranledda åtalen torde vanligen

lia utförts vid domstolar å den ort, där vederbörande har sitt hemvist, men

ett flertal fall har dock förekommit, då vederbörande domstol eller åklagare

avvisat ärendet, under förmälan att, enär deklarationsskyldigheten skulle — i

saknad av särskilda föreskrifter i förordningen — fullgöras hos myndighet i

Stockholm, åtal borde i enlighet med forumregeln i 10 kap. 21 § rättegångsbalken

anställas vid rådhusrätten därstädes.

Den anordning, som sålunda tillämpats i fråga örn utförande av åtal, synes

mindre lämplig såviil ur utredningssynpunkt som — icke minst — med hänsyn

till den tilltalade, vilken i många fall kommer att åsamkas extra omkostnader

och ökade svårigheter för att kunna tillvarataga sina intressen. Svea Hovrätt

har också i en likartad forumfråga (se rättsfall i Svensk juristtidning 1936,

sid. 51) ansett, att åtal borde anliängiggöras vid domstol ute i landet, oaktat

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 237.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

fråga var om försummelse av deklarationsskyldighet, som skolat fullgöras i

Stockholm.

Med hänsyn till det ovan anförda ifrågasättes, om icke i det nu föreliggande

förslaget till förordning örn varuskatt borde intagas en bestämmelse örn att

åtal för förseelse mot däri intagna anmälnings- och deklarationsbestämmelser

skall anhängiggöras vid den allmänna underrätt, inom vars domvärjo den

anmälnings- eller deklarationsskyldiges hemortskommun är belägen.

Av de skäl, som anförts i yttrandet, torde det otvivelaktigt vara lämpligt

att meddela särskilt stadgande rörande forum i mål angående underlåtenhet

att fullgöra föreskriven anmälnings- och deklarationsplikt ävensom i mål

angående oriktig deklaration. Lämpligast synes vara, att åtalet anhängiggöres

vid domstol i den ort, där tillverkarens rörelse bedrives.

Berörda forumfråga torde undantagsvis kunna uppkomma även i andra

fall än de här särskilt angivna. Med hänsyn därtill torde böra generellt stadgas,

att av tillverkare begången förseelse mot förordningen skall åtalas vid

allmän underrätt i ort, där tillverkarens rörelse bedrives.

Övergångsbestämmelser. I utkastet har upptagits den övergångsbestämmelsen,

att om skattskyldig visar, att vara, för vilken varuskatt skall utgå,

försålts till pris, som avtalats före förordningens ikraftträdande, och den

skattskyldige icke på grund av särskilt förbehåll eller eljest är berättigad att

hos köparen uttaga den för varan utgående skatten, Kungl. Majit skall äga

bestämma, att skatten skall erläggas av köparen, eller, då skäl därtill äro,

utan sådant åläggande för köparen medgiva befrielse från eller återbäring av

skatten. Ansökan härom skall dock ingivas inom en månad efter förordningens

ikraftträdande.

En motsvarighet till detta stadgande återfinnes exempelvis i 10 § förordningen

den 14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl

och torde även här böra upptagas. Anledning synes emellertid föreligga

till antagande, att tillverkarna för närvarande i allmänhet i försäljningskontrakten

intaga sådant särskilt förbehåll, som åsyftas i stadgandet,

varför detta torde komma att få en tämligen begränsad tillämpning.

För att undvika dubbelbeskattning av de vid varuskattens ikraftträdande

befintliga lagren av choklad och konfityrer, vari redan beskattad råvara (socker

och glykos) ingår, har i utkastet föreslagits den övergångsbestämmelsen,

att skatten för nämnda varor under de tre första månaderna skall utgå efter

en skattesats, som med 5 procent understiger den i varuförteckningen angivna.

Om försäljningspriset under övergångstiden beräknades som om skatten

utginge oavkortad, komme tillverkaren härigenom att beredas en viss

gottgörelse, vilken skulle ersätta en restitution av erlagd industrisockerskatt

respektive glykosaccis.

Ifrågavarande spörsmål har behandlats i yttrandet av överdirektören och

chefen för kontrollstyrelsen, som därom uttalat:

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl äro för handen att

i detta fall taga hänsyn till berörda dubbelbeskattning. Då det icke är möjligt

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

51

alt härvidlag tillämpa något slags restitutionsförfarande, grundat på varornas

socker- eller glykoshalt, må framhållas, hurusom beredandet av gottgörelsen

i fråga enligt den föreslagna anordningen komme att innebära en i hög grad

summarisk beräkningsgrund, som skulle medföra stora ojämnheter och i övrigt

icke te sig särskilt rationell. Då tillverkarna säkerligen icke omedelbart

vid beskattningens ikraftträdande torde lia hunnit förbereda nya prislistors

upprättande utan en lid framåt komme att vid försäljningen tillämpa sina

förutvarande priser, med vederbörligt tillägg för varuskatt, finnes i allt fall

beträffande denna försäljning ej anledning att bereda lindring ifråga örn

skattesatsen. Vidare måste risk förefinnas för att tillverkare omedelbart innan

den normala skattesatsen vid övergångstidens slut blir gällande, begagnar sig

av möjligheten att i större omfattning verkställa utförsäljning av varor. Viss

olägenhet uppstår även därigenom att olika skattesatser övergångsvis komma

att tillämpas å en och samma skattedeklaration. Därest emellertid en

gottgörelse för dubbelbeskattningen anses övergångsvis böra beredas tillverkarna

av choklad och sötsaker, har kontrollstyrelsen icke något att erinra

mot alt härför tillämpas den enligt förslaget avsedda anordningen. Vad den

till 35 procent minskade skattesatsen under övergångstiden beträffar, synes

någon erinran icke vara att framställa mot beräkningen av densamma. Enligt

inhämtade upplysningar kan antagas, att industrisockerskatten i allmänhet

belastar choklad och sötvaror med cirka 10 å 15 procent av fabrikantens försäljningspris.

Med utgångspunkt från sistnämnda procenttal och med beräkning,

att den varukvantitet, till vilken hänsyn bör tagas för beredandet av

här omhandlade skaltegottgörelse, motsvarar i stort sett en månadsförsäljning,

bör alltså för envar av de tre första månaderna efter förordningens

ikraftträdande gälla en till 35 procent reducerad skattesats för gruppen choklad

och sötsaker. Uppdelningen på tre månader, varigenom en reducering av

skattesatsen till allenast 35 procent möjliggöres, synes väl motiverad för undvikande

i möjligaste mån av sådan utförsäljning omedelbart före den normala

skattesatsens ikraftträdande, som ovan berörts.

Därest nu berörda övergångsanordning beträffande skattesatsen anses böra

komma till genomförande, synes jämväl ett annat spörsmål, avseende förhindrande

av dubbelbeskattning, böra tagas under övervägande, nämligen i

fråga om restitution av accis å glykos, som sötvarufabrikanterna hava i lager

vid varuskattens ikraftträdande. Enligt inhämtade upplysningar pläga vissa

fabrikanter inneha lager av nämnda vara för en å två månaders behov. I

detta fall synes lämpligt, att glykosaccisen restitueras för de partier, som

fabrikanterna styrka sig besitta vid tidpunkten för förordningens ikraftträdande.

Restitutionen bör grundas å en av tillverkare av skattepliktiga sötvaror

på heder och samvete avgiven deklaration rörande glykosinnehavet,

bestyrkt av två ojäviga personer. För att restitution skall kunna medgivas,

bör innehavet av glykos omfatta viss minsta kvantitet, förslagsvis 50 kilogram.

Deklarationen skall insändas lill kontrollstyrelsen inom viss tid — förslagsvis

14 dagar — efter nämnda ikraftträdande. Bestämmelserna härom

böra meddelas i särskild kungörelse.

Såsom av yttrandet framgår, kunna åtskilliga invändningar riktas mot den

i utkastet föreslagna anordningen till undvikande av dubbelbeskattning av

choklad och konfityrer vid övergången från industrisockerskatt respektive

glykosaccis till varuskatt. Utöver vad i yttrandet anförts kan emellertid ytterligare

en anmärkning framställas. Förslaget bygger på det antagandet, att de

hos tillverkarna inneliggande lagren av choklad och konfityrer i allmänhet

skulle motsvara en månads försäljning. Enligt vad jag inhämtat är emellertid

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

lagrens storlek mycket varierande. Särskilt i fråga om karamelltillverkning

synes icke vara ovanligt, att lagren motsvara försäljning under betydligt längre

tid än den antagna genomsnittstiden av en månad. Då härtill kommer, att

tillverkarna ha möjlighet att bereda sig den avsedda gottgörelsen genom prishöjning

å varorna, synes övergångsbestämmelsen i fråga böra utgå. Anledning

torde då även saknas att ifrågasätta restitution av erlagd glykosaccis.

I och med upphävandet av förordningen om industrisockerskatt och förordningen

om accis å druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap (SFS

1939: 905 och 906) böra vissa ändringar ske i gällande tullförfattningar. Enligt

bemyndigande (i skrivelse nr 105) av 1939 års urtima riksdag har nämligen

dels genom kungörelse den 26 januari 1940, nr 45, stadgats tilläggstull för

kulör (stat. nr 293), dels genom kungörelser den 22 december 1939, nr 908,

samt den 26 januari 1940, nr 46 och 47, vidtagits höjning i tidigare utgående

tilläggstullar för druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap (stat. nr 290),

för choklad (stat. nr 298) och för konfityrer, innehållande choklad (stat. nr

299:1). Då berörda bemyndigande allenast avser tid, varunder utgår skatt å

socker och sirap, som användes vid tillverkning av de under stat. nr 293, 298

och 299:1 angivna varuslagen, respektive accis å druv- och stärkelsesocker

samt stärkelsesirap, skall i och med upphävandet av nyssnämnda båda förordningar

den 22 december 1939 tilläggstullen för kulör borttagas och övriga

här nämnda tilläggstullar nedsättas till de belopp, som förut gällt.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag

till

1) förordning om varuskatt;

2) förordning angående skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten

beträffande vissa varor;

3) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen

den 22 december 1939 (nr 919) örn skatt å läskedrycker;

4) förordning örn ändrad lydelse av 2 § 2 mom. förordningen

den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt

å spritdrycker;

5) förordning angående upphävande av förordningen den

22 december 1939 (nr 905) om industrisockerskatt;

6) förordning angående upphävande av förordningen den

22 december 1939 (nr 906) örn accis å druv- och stärkelsesocker

samt stärkelsesirap;

dels besluta, att den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober

1929 (nr 316) fogade tulltaxan skall från och med dag, som

av Kungl. Majit bestämmes, i nedan angivna del erhålla följande

ändrade lydelse:

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 237.

53

144

Mineralvatten och kolsyrade,

alkoholfria

läskdrycker...............

. 100 liter

12: —

dels ock besluta, att förordningen den 31 januari 1932

(nr 15) med tillägg till gällande tulltaxa skall från och med

dag, som av Kungl. Majit bestämmes, i nedan angivna del

erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår:

Tull-

taxe-

nr

Statis-

tiskt

nr

Varuslag

Tilläggstull

för 100 kg

kronor

257

587

Flyktiga vegetabiliska oljor, — —

andra slag, i kärl eller för- packning vägande brutto:

E

200: —

258

588

E

200: —

Anm. lill nr 257—258 (slät. nr

587—588).

För flyktiga vegetabiliska oljor,

som äro avsedda uteslutande

för tillverkning av putsmedel

för läderarbeten eller för sko- don, skall tilläggstull icke utgå.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

R. Borgström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga.

V. P. M.

MED SYNPUNKTER OCH FÖRSLAG I FRÅGA OM

EN UTVIDGAD VARUBESKATTNING

Av

Sekreteraren Ragnar Sundén och

advokaten Åke W ib er g

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

3

Innehållsförteckning.

Författningsförslag:

Sid.

Förslag till förordning om särskild skatt för vissa inom riket tillverkade

varor............................................ 7

Förteckning över skattepliktiga varor.................................... 11

Förslag till förordning örn särskild omsättningsskatt å vissa varor .......... 13

Förteckning över skattepliktiga varor.................................... 20

Motiv:

I. Principiella synpunkter på en utvidgad varubeskattning .............. 23

II. Lyxtillverknings- och lyxomsättningsskatter i den finansvetenskapliga

teorien och i utländsk skattelagstiftning.......................... 32

III. Den svenska pärlskatten samt tidigare förslag till indirekt lyxbeskattning ''

i Sverige ...................................................... 43

IV. Varuurvalet .................................................... 46

V. Den utvidgade varubeskattningens praktiska utformning .............. 48

VI. Skattesatser och beräknad skatteinkomst............................ 55

VII. Specialmotivering ................................................ 57

A. Förslaget till förordning örn särskild skatt för vissa inom riket tillverkade

varor................................................ 57

B. Förslaget till förordning örn särskild omsättningsskatt å vissa varor 61

Bilagor:

Bil. 1. Förteckning över lyxvaror enligt kanslirådet A. Nordlindhs förslag av

den 30 december 1922 i fråga om anordnande av utsträckt lyxbeskattning

.................................................... 65

Bil. 2. Inkomstberäkning m. m. i anslutning till förslaget till förordning örn

särskild skatt för vissa inom riket tillverkade varor................ 70

Bil. 3. Inkomstberäkning m. m. i anslutning till förslaget till förordning örn

särskild omsättningsskatt å vissa varor............................ 72

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

Källor:

1. Plan till s. k. ^beskattning, utarbetad av Conrad Carleson (Sthlm 1916).

2. Betänkande jämte förslag i fråga örn anordnande av utsträckt lyxbeskattning,

avgivet av A. Nordlindh (1922; otryckt).

3. Motion 1:72 och 11:132/1940; Bev. U. 37/1940.

4. Grete Auerbach: Die Luxusumsatzsteuer, Zeitschr. f. d. ges. Staatswiss. 1921.

5. Brauer: Art. Luxussteuern i Handw. b. d. ges. Staatswiss. 2 Aufl. Bd. 6.

6. Jecht: Stand und Probleme der deutschen Kriegsfinanzierung, Weltwirtschaft
liches

Archiv, maj 1940.

7. Lissner: Die Zukunft der Yerbrauchssteuern in Deutschland (Stuttgart 1914).

8. Charlotte Lorentz: Die Steuerkraft des Verbrauchs, Finanzarchiv N. F. 4.

9. National Industrial Conference Board: General Sales or Turnover Taxes

(N. Y. 1929).

10. Popitz: Kommentar zum Umsatzsteuergesetz, 3. Aufl. (Berlin 1928).

11. Supplement till d:o (Berlin 1930).

12. Popitz: Art. Aufwandbesteuerung (i Handbuch der Finanzwissenschaft II /Tiib.

1927/.).

13. Rath: Die produktiven Aufgaben der Kriegsfinanzierung, Weltwirtschaftliches

Archiv, maj 1940.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

7

Förslag

till

förordning om särskild skatt för vissa inom riket tillverkade varor.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För de inom riket till avsalu eller för vidare bearbetning tillverkade varor,

som finnas upptagna i en vid denna förordning fogad förteckning, skall

erläggas särskild skatt enligt vad nedan sägs.

Vid tillämpning av förordningen skall med avsalu likställas avyttring genom

byte och avbetalningsköp. Med vidare bearbetning avses i förordningen

även sådan behandling, som omfattar komplettering, reparation eller

emballering av vara.

2 §•

Skatten skall, på sätt i förteckningen finnes angivet, utgå med vissa procent

av varans värde, varvid värdet beräknas lika med det pris, som varan

betingat vid försäljning, eller i fråga om vara, som icke försålts, lika med

det pris, som varan skulle hava betingat vid försäljning till återförsäljare.

3 §.

Den, som ämnar tillverka skattepliktig vara, har att därom göra skriftlig

anmälan till kontrollstyrelsen. Anmälningsskyldigheten skall, där tillverkningen

bedrives vid tiden för denna förordnings ikraftträdande, fullgöras

utan dröjsmål och i annat fall minst fjorton dagar före tillverkningens påbörjande.

I anmälan skall uppgivas företagets namn och belägenhet, tillverkarens

fullständiga namn och postadress, det eller de varuslag, som tillverkningen

är avsedd att omfatta, samt, där tillverkningen ännu icke tagit sin början,

dagen för dess påbörjande. Inträder ändring i förhållande, varom uppgift

lämnats i anmälan, skall tillverkaren inom åtta dagar underrätta kontrollstyrelsen

därom.

4 §■

Tillverkningen av skattepliktig vara skall stå under statens kontroll.

Kontrollen utövas av kontrollstyrelsen med biträde av särskilda kontrolltjänstemän.

5 §•

Tillverkare är pliktig att för tillsyn bereda kontrolltjänsteman, närhelst

han det påfordrar, tillträde till samtliga för tillverkarens rörelse använda

lokaler, att vid anfordran hålla sina handelsböcker med tillhörande handlingar

tillgängliga för kontrolltjänsteman, att ordna sin bokföring på sådant

sätt, att denna möjliggör kontroll över värdet av tillverkad och försåld eller

för vidare bearbetning avsedd vara, ävensom att på begäran av kontroll
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

tjänsteman tillhandahålla prov å varan samt i förekommande fall beskrivningar

över densamma.

I övrigt är tillverkare skyldig att ställa sig till efterrättelse de särskilda

föreskrifter, som kontrollstyrelsen för erhållande av en betryggande kontroll

över skattens behöriga utgörande meddelar, ävensom de anvisningar,

som kontrolltjänsteman i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter kan

komma att lämna.

6 §•

Det åligger tillverkare att efter ingivande av anmälan, som i 3 § sägs,

inom en månad efter varje kalenderkvartals utgång till kontrollstyrelsen avlämna

en på tro och heder avgiven deklaration angående värdet av de

skattepliktiga varor, som under deklarationsperioden av honom försålts och

levererats eller tagits i anspråk för vidare bearbetning.

Vid avgivande av deklaration må avdrag göras för värdet av varor, som

använts uteslutande för framställning, komplettering, reparation eller emballering

av skattepliktiga varor och som visas hava tidigare blivit påförda

skatt. Ävenledes må avdrag göras för värdet av varor, som enligt av köparen

på tro och heder avgiven försäkran tagits i retur av tillverkaren eller

enligt av vederbörande tullmyndighet utfärdat bevis utförts ur riket eller

till svensk frihamn. På särskild prövning av kontrollstyrelsen må bero,

huruvida och i vad mån avdrag jämväl må göras för värdet av varor, vilkas

försäljning förorsakat tillverkaren kundförluster.

Deklaration skall vara till riktigheten styrkt av två personer, vilka kunna

förutsättas äga kännedom om de förhållanden, som i densamma avses.

Tillverkares skyldighet att avlämna deklaration upphör, sedan skriftlig

anmälan om rörelsens upphörande och dagen därför ingivits till kontrollstyrelsen.

Dock skall deklaration avlämnas för den månad, under vilken

rörelsen upphört.

7 §•

Samtidigt med deklarationens avlämnande skall tillverkaren erlägga den

skatt, som belöper å värdet av de i deklarationen upptagna varorna, i förekommande

fall efter i 6 § medgivna avdrag. Skatten skall inbetalas genom

insättning å statsverkets checkräkning i riksbanken för kontrollstyrelsens

räkning.

Tillverkare är skyldig att, då kontrollstyrelsen så prövar nödigt, för skattens

behöriga erläggande hos kontrollstyrelsen ställa säkerhet till belopp,

som styrelsen finner erforderligt. Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet,

må kontrollstyrelsen meddela tillverkaren förbud att, till dess säkerhet

ställts, utlämna skattepliktig vara.

Anstånd med erläggande av skatt må efter därom gjord framställning

kunna av kontrollstyrelsen medgivas för en tid av högst två månader, under

förutsättning att tillverkaren ställt av kontrollstyrelsen godkänd säkerhet

för skattebeloppet.

Försummar tillverkare att erlägga skatten, må denna på framställning

av kontrollstyrelsen utmätas. 8

8 §''

Köpare av skattepliktig vara är på anfordran av kontrollstyrelsen eller

kontrolltjänsteman pliktig att lämna uppgift örn tillverkarens namn och

adress samt varans inköpspris ävensom att förete de handlingar, som kunna

tjäna till styrkande av sålunda lämnad uppgift.

Polismyndighet åligger att på begäran av kontrollstyrelsen eller kontroll
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

9

tjänsteman tillhandagå med upplysning om personer eller företag, vilka

kunna antagas bedriva tillverkning, som i denna förordning avses.

9 §•

Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits,

må ej verkställas av annan än kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman.

Deklarationerna skola tillhandahållas dem, som i och för sin befattning

böra därav erhålla del. I övrigt må deklaration icke vara för någon tillgänglig

utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit dess offentliggörande;

dock må deklarationer, på sätt Kungl. Maj:t förordnar, för statistisk

bearbetning utlämnas till ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken Kungl.

Majit uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

10 §.

Den, som utan anmälan, varom i 3 § sägs, tillverkar vara, för vilken skatt

skall utgå, eller i strid mot förbud, som avses i 7 § andra stycket, utlämnar

sådan vara, straffes med dagsböter och skall, där skatt för den vara, som

av honom tillverkats, icke erlagts, tillika förpliktas utgiva skatten.

11 §•

Underlåter tillverkare att ställa sig till efterrättelse vad honom enligt 5 §

åligger eller vägrar köpare att lämna uppgift, som i 8 § första stycket sägs,

eller att förete där omförmälda handlingar, vare straffet böter från och med

fem till och med trehundra kronor; och må kontrollstyrelsen förelägga tillverkaren

lämpligt vite.

12 §.

Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, bote

från och med fem till och med trehundra kronor; och må kontrollstyrelsen

förelägga den uppgiftsskyldige lämpligt vite.

13 §.

Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, så att

han därigenom undgått att betala skatt eller fått erlägga för låg skatt, bote

högst fem gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

Vid synnerligen försvårande omständigheter må till fängelse i högst

sex månader dömas.

Har den oriktiga uppgiften icke lämnats mot bättre vetande men har den,

som lämnat uppgiften, vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet,

vare straffet böter, högst två gånger det belopp, som genom den

oriktiga uppgiften undandragits.

Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas

utgiva den skatt, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

14 §.

Tjänsteman, vilken på grund av sin befattning med ärende, som i denna

förordning avses, erhållit del av deklaration eller tillverkares bokföring, må

ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa vare sig innehållet i

sådan deklaration eller annat tillverkares affärsförhållande, varom han därvid

erhållit kännedom. Den häremot bryter vare underkastad ansvar såsom

för tjänstefel. Gör annan än tjänsteman sig skyldig till förseelse, som

nu sagts, straffes med dagsböter.

Den, som på grund av sådant förordnande örn statistisk bearbetning av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

deklarationer, som i 9 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej utom tjänsten

yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav vare den

skyldige förfallen till ansvar, som i första stycket stadgas.

15 §.

Förseelse, som avses i 11 §, må av allmän åklagare åtalas allenast efter

angivelse av kontrollstyrelsen.

Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

16 §.

Konungen äger meddela de ytterligare föreskrifter, som kunna befinnas erforderliga

för tillämpningen av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

11

Förteckning

över

skattepliktiga varor,

i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning upptagna under nedanstående

statistiska nummer.

Statistiskt

nr

Varuslag

Skattesats,

procent

av värdet

ur 540: 2

Fruktsalt...........................................

20

l ur 582: 2

Sprithaltiga putsmedel för läderarbeten...............

10

! 587, 588

Flyktiga vegetabiliska oljor, andra än bittermandelolja,

sammansatta eterarter (estrar) samt inom parfymindu-

strien eller vid tillverkningen av konfityrer, bakverk,

drycker o. dyl. använda essenser och andra välluktande

ämnen, ej hänförliga till annat nummer, naturliga eller

konstgjorda......................................

20

592

Puder, smink, hudkräm och näskitt..................

20

593

Lukt- eller toalettvatten, parfymer och kosmetiska medel,

fasta eller flytande, ej hänförliga till annat nummer

20

596

Tvål, parfymerad, annan än raktvål, eller i formade

handstycken, s. k. transparenttvål härunder inbegripen

20

599

Ljus...............................................

10

604

Putsmedel, ej sprithaltiga, för läderarbeten eller för

skodon, oavsett materialet.........................

10

Vävnader, ej särskilt nämnda:

innehållande silke:

ion, 1012

fälb-, plysch- och sammetsvävnader, oskurna eller

skurna ......................................

10

andra slag, ej till nr 1010 hänförliga:

1013—1015

av silke enbart eller i förening med högst 15 %

annat spånadsämne (helsiden)...............

10

1017

av silke i förening med mer än 15 % annat spå-

nadsämne: andra än till nr 1016 hänförliga

(halvsiden) ................................

10

Band, ej hänförliga till annat nummer, härunder inbe-

gripna flätade, bandliknande snören med raka kanter

och utan annat mönster än sådant, som åstadkommits

genom färgat garn eller färgad tråd:

innehållande silke:

1079

fälb-, plysch- och sammetsband................

10

andra:

! 1080, 1081

av silke enbart eller i förening med högst lb%

annat spånadsämne (helsidenband) ........

10

1082: 2

av silke i förening med mer än Ib % annat spå-

nadsämne: andra än till nr 1082: 1 hänförliga

(halvsidenband)...........................

! 10

Bihang till riksdagens protokoll 1941. Isand. Nr 237. 5

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Statistiskt

nr

Varuslag

Skattesats,

procent

av värdet

1087

Snören och andra snörmakararbeten, ej hänförliga till

annat nummer: innehållande silke.................

10

1089

Spetsar samt spetsvävnader och tyll, ej hänförliga till

annat nummer: innehållande silke.................

10

1093, 1094

Strumpstolsarbeten och andra genom virkning, stickning

eller knytning tillverkade varor, metervara härunder

inbegripen, ej hänförliga till annat nummer: innehål- lande silke, andra än till nr 1092 hänförliga........

10

Spånadsvaror i förening med finare metalltråd, ej sär-

skilt nämnda, gulddragararbeten härunder inbegripna:

1175

gulddragartråd; ävensom paljetter och kantiljer, oav-

sett materialets beskaffenhet...................

10

1176, 1177

andra slag, bälten, skärp och dylika artiklar här-

under inbegripna: innehållande metalltråd eller

med metalltråd överspunnet garn till mer än 15 %

av varans hela vikt...........................

10

1179

Hattflätor, ej hänförliga till nr 808: innehållande silke

eller gulddragartråd...............................

10

Skodon:

ur 1185: 2

av lackerade eller bronserade skinn, guld- och silver-

skinn samt ödle-, orm- och fiskskinn, vägande 750 g

eller därunder per pär..........................

20

1186

av spånadsvara, innehållande silke eller finare metall-

tråd...........................................

20

1843

Elektriska metalltrådslampor.........................

10

2044-2046

Etuier, med eller utan tillbehör, samt askar, attrapper,

dosor och fodral, ej särskilt nämnda: av läder, skinn

eller spånadsvara, ävensom av andra ämnen i för- ening med agat, bärnsten, elfenben, förgylld, försilvrad

eller platinerad metall, prydnadsfjädrar, pärlemor,

skinn, sköldpadd, snäckor, spetsar eller med spånads- vara, vari ingår silke eller finare metalltråd.........

10

2049-2052

Väskor, vägande per stycke högst 0.8 kg, och necessärer,

med eller utan inredning eller tillbehör, samt port- följer, plånböcker och portmonnäer; ävensom delar

av läder eller skinn till väskor och övriga i denna

rubrik upptagna artiklar...........................

10

2053

Väskor, vägande per stycke mer än 0.8 kg, med eller

utan inredning eller tillbehör......................

10

2054, 2055

Koffertar, kappsäckar, hattfodral och dylika reseffekter,

2056, 20571

ur 2058 \

ur 2059 )

ej särskilt nämnda, med eller utan inredning.......

10

Leksaker, andra än av trä, munharmonikor härunder

inbegripna, och sällskapsspel samt delar därtill......

20

2061

Masker samt karnevals- och kotiljongsartiklar av papp

eller papper......................................

20

2062, 2063

Pärlor, oäkta, oinfattade; ävensom arbeten av oäkta

pärlor, ej hänförliga till bijouterivaror..............

20

2064

Bijouterivaror av annat ämne än guld, silver eller platina

20

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

13

Förslag

till

förordning om särskild omsättningsskatt å vissa varor.

Härigenom förordnas som följer:

Om särskild skattepliktig omsättning och beräknande av särskild omsättningsskatt.

Har i fall, som omförmälas i 1 § a), c), d), e) och f) i förordningen om

allman omsättningsskatt1 den 1940, omsättningen avsett de

varor som finnas upptagna i en vid denna förordning fogad förteckning

skall, utöver allmän omsättningsskatt, särskild omsättningsskatt erläggas till

staten.

2 §.

... Särskild omsättningsskatt skall utgå med tio procent av den omsättning

tor vilken skatteplikt föreligger (särskild skattepliktig omsättning).

3 §•

Särskild skattepliktig omsättning omfattar med avdrag, varom nedan stadgas,

a) vid försäljning eller arbetsprestation: vederlaget;

.vl<Lut.tag för annat ändamål än för avsalu från rörelse, i vilken yrkesmässig

försäljning enligt 1 § a), c) eller d) förordningen örn allmän omsättningsskatt

ager rum: varornas saluvärde enligt ortens pris;

,..c\.vid import: det belopp, som utgör summan av kostnaderna för varans

lorvarvande.

Vederlag enligt a) inräknas i den särskilda skattepliktiga omsättningen i

den man vederlaget influtit kontant såsom likvid eller vid diskontering av

vaxel, som lamnats såsom likvid. 8

• nIa/-\ ^ den särskilda skattepliktiga omsättningen inräknats vederlag, som

influtit vid diskontering av växel, och nödgas säljaren inlösa växeln efter

bristande betalning, ma säljaren vid beräkning av särskild skattepliktig omsattnmg

gora avdrag för den av honom erlagda växelsumman,

ni i de -.v ,och.b) angivna värdena må vid beräkning av särskild skattephktig

omsättning i rörelse avdrag göras för anskaffande av varor, som äro

avsedda for tillredning, tillverkning eller bearbetning inom företaget, om

och i den man företagaren utgivit sådant vederlag för varorna, som enligt

förevarande förordning skall ingå i särskild skattepliktig omsättning för mottagaren

av vederlaget.

Alarik"Wiger1!1'' a"gående omsättningsskatt av professorn Erik Lindahl och landskamreraren

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

4 §•

Särskild skattepliktig omsättning skall beräknas månadsvis.

Avdrag, varom förmäles i 3 §, skall verkställas för den månad, då växel

inlöses eller betalning för anskaffade varor erlägges, överstiger avdragssumman

viss månad den särskilda skattepliktiga omsättning, som skall anses

belöpa å samma månad, må överskjutande belopp avdragas vid den särskilda

skattepliktiga omsättningens beräknande för följande månad eller

månader. Skattskyldig må dock vid beräknande av särskild skattepliktig

omsättning för viss månad endast tillgodogöra sig dylikt avdrag i den mån

betalning för inlöst växel eller anskaffade varor erlagts under samma månad

eller de närmast föregående sex månaderna.

Om skattskyldighet.

5 §.

Särskild omsättningsskatt skall erläggas av den som för omsättningen är

skattskyldig till allmän omsättningsskatt.

Om betalning av särskild omsättningsskatt i förskott.

6 §.

Skattskyldig åligger att senast den 15 i varje månad till länsstyrelsen i det

län, där hans hemortskommun är belägen,

1) avlämna uppgift för nästföregående månad å den särskilda skattepliktiga

omsättningen samt grunderna för densammas beräknande enligt fastställt

formulär;

2) i förskott inbetala särskild omsättningsskatt å den uppgivna särskilda

skattepliktiga omsättningen.

I fråga örn särskild skattepliktig omsättning enligt 3 § a) och b) skall

särskild uppgift avlämnas för varje förvärvskälla.

Skattebelopp inbetalas genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto,

därvid för ändamålet särskilt avsett inbetalnings- eller girokort, försett med

formulär enligt 1), skall användas.

Belopp, som avse beräkningen av den särskilda skattepliktiga omsättningen,

skola utföras i jämna krontal, så att överskjutande öretal bortfalla.

7 §■

Avlämnar skattskyldig icke inom föreskriven tid uppgift, som avses i 6 §,

må länsstyrelsen förelägga honom att inkomma med sådan uppgift.

Länsstyrelsen äger utsätta vite vid meddelande av föreläggande.

8 §•

Har skattskyldig icke inom föreskriven tid fullgjort honom åliggande skyldighet

att inbetala särskild omsättningsskatt enligt 6 §, skall oguldet belopp

uppdebiteras och indrivas. 9

9 §•

Med stöd av tillgängliga uppgifter skall länsstyrelsen upprätta och föra

register över de skattskyldiga inom länet.

I registret skall anteckning verkställas örn inkomna uppgifter och inbetalda

skattebelopp samt vidtagna åtgärder enligt 7 och 8 §§.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237. I5

Om taxering till särskild omsättningsskatt m. m.

10 §.

Taxering till särskild omsättningsskatt skall avse beskattningsår och verkställas

av vederbörande beskattningsnämnder för den årliga taxeringen.

11 §•

Skattskyldig taxeras till särskild omsättningsskatt i hemortskommunen.

Eftertaxering, som i 21 § omförmäles, skall ske där, varest taxeringen bort

verkställas, örn den skett i rätt tid.

12 §.

Särskild skattepliktig omsättning enligt 3 § a) och b) beräknas och taxeras

särskilt för varje förvärvskälla.

13 §.

Länsstyrelsen skall sammanföra av skattskyldig lämnade uppgifter enligt

6 § för varje beskattningsår samt snarast efter beskattningsårets utgång överlämna

uppgifterna för det tilländalupna beskattningsåret till ordföranden i

den taxeringsnämnd, som, såvitt för länsstyrelsen är känt, har att verkställa

taxering av den skattskyldige för beskattningsåret.

14 §.

1 moni. Finner taxeringsnämndens ordförande, att uppgifter enligt 6 §,

som till honom översänts för taxering av skattskyldig till särskild omsättningsskatt,

avse skattskyldig, som bör taxeras till sådan skatt i annat distrikt,

har ordföranden att skyndsamt återsända uppgifterna till länsstyrelsen

med uppgift tillika å den kommun, till vilken skattskyldig avflyttat.

Länsstyrelsen åligger härefter att verkställa utredning angående den skattskyldiges

hemortskommun för taxeringsåret.

Är hemortskommunen belägen inom länet, skola uppgifterna ofördröjligen

översändas till taxeringsnämndens ordförande i denna kommun.

Befinnes hemortskommunen vara belägen inom annat län, har länsstyrelsen

att översända uppgifterna jämte erforderliga meddelanden från det

i 9 § omförmälda registret till länsstyrelsen i det län, där hemortskommunen

är belägen. Sistnämnda länsstyrelse åligger att vidarebefordra uppgifterna

till vederbörande taxeringsnämnds ordförande för åtgärd.

2 mom. Finner taxeringsnämndens ordförande, att uppgifter, som avses

i 6 §, icke kommit honom tillhanda i fråga om skattskyldig, som inom

distriktet bör taxeras till särskild omsättningsskatt, skall anmälan härom

jämte tillgängliga upplysningar angående den skattskyldiges tidigare vistelseort

insändas till länsstyrelsen.

15 §.

Efter anmaning är envar skyldig att i den omfattning, som i anmaningen

angivits, meddela för egen taxering till särskild omsättningsskatt erforderliga

upplysningar.

Idkare av rörelse är efter anmaning av landskamrerare skyldig avlämna

uppgift örn belopp, som han utbetalt till namngiven annan idkare av rörelse,

därest mottagaren är pliktig att för beloppet utgöra särskild omsättningsslc

tilt

Vad i 32 § 3 moni., 39 § 6 morn., 79 § 1 och 3 mom. samt 93 § 2 och 3 st.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

taxeringsförordningen stadgas angående granskning av skattskyldigs handelsböcker

och beträffande sådan rörelseidkare, som ej fört handelsböcker,

av honom förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen

jamte därtill hörande handlingar, skall äga motsvarande tillämpning.

För de fall då skyldighet föreligger att efter anmaning lämna uppgift eller

upplysning eller tillhandahålla bokföring eller andra handlingar till ledning

vid taxering till särskild omsättningsskatt, föreligger sådan skyldighet jämval

i fråga om förhållanden, som avse tid före beskattningsåret och som hava

betydelse för asättande av taxering eller eftertaxering.

16 §-

Den omsättningsskattelängd, varom i 19 § förordningen om allmän omsättningsskatt

förmäles, skall innehålla uppgift angående den skattskyldiges

namn och adress, den särskilda skattepliktiga omsättningen samt den särskilda

omsättningsskatten.

17 §•

Det åligger taxeringsnämndens ordförande att uträkna den särskilda omsättningsskatten

och införa densamma i omsättningsskattelängden.

18 §.

1 morn. Har skattskyldig taxerats för högre särskild skattepliktig omsättning

än vad han för beskattningsåret uppgivit, åligger det taxeringsnämndens

ordförande att i länen före den 15 juni och i Stockholm före den 10 juli i

rekommenderat brev underrätta den skattskyldige örn taxeringsnämndens

beslut samt om skälen därför.

2 morn. Underrättelse, som i första mom. omförmäles, skall innefatta upplysning

om vad den som icke åtnöjes med taxeringsnämndens beslut har att

iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.

19 §.

Taxering till särskild omsättningsskatt, som till följd av prövningsnämnds

beslut tillkommit eller blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt,

skall uppföras i den särskilda ändringslängd, som omförmäles i 22 §

förordningen om allmän omsättningsskatt. Sådan ändringslängd skall upptaga

den skattskyldiges namn och adress, den särskilda skattepliktiga omsättningen

samt den särskilda omsättningsskatten.

20 §.

I fråga om granskning och förvaring av ingivna uppgifter och örn taxeringsförfarandet

i övrigt samt fullföljd av talan skall vid taxering till särskild

omsättningsskatt vad i taxeringsförordningen stadgas äga motsvarande

tillämpning.

Eftertaxering.

21 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning för

taxering till särskild omsättningsskatt, lämnat oriktigt meddelande eller har

han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,

och har därav föranletts, att särskild skattepliktig omsättning icke

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

17

blivit taxerad, skall vad som genom berörda förfarande undgått taxering

eftertaxeras och särskild omsättningsskatt påföras den skattskyldige med

belopp, som genom förfarandet undandragits statsverket.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen rätteligen

bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans

dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter utgången

av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven

för inregistrering.

Uppbörd.

22 §.

Länsstyrelsen har att, så snart omsättningsskattelängd inkommit, med

ledning av det i 9 § omförmälda registret undersöka, huruvida skattskyldig

förskottsvis till fullo inbetalat det belopp, som på grund av taxering till särskild

omsättningsskatt påförts honom såsom särskild omsättningsskatt.

Å förteckning, som omförmäles i 25 § 2 st. förordningen om allmän omsättningsskatt,

skall länsstyrelsen uppföra skattskyldiga, som skola erlägga

särskild omsättningsskatt med högre belopp än vad de för beskattningsåret

förskottsvis inbetalat. För varje skattskyldig skall ogulden särskild omsättningsskatt

angivas.

Har skattskyldig i förskott inbetalat särskild omsättningsskatt med högre

belopp än vad han enligt taxeringsnämndens eller prövningsnämndens beslut

skolat erlägga, ankommer det på länsstyrelsen att snarast möjligt utan

särskild ansökan föranstalta örn restitution.

23 §.

Föranledes genom prövningsnämndens beslut örn taxering till särskild

omsättningsskatt ändring av eller tillägg till den i 22 § 2 st. omförmälda

förteckningen, skall anteckning härom verkställas å den ändringsförteckning,

som avses i 26 § förordningen om allmän omsättningsskatt.

24 §.

Särskild omsättningsskatt, som på grund av taxering, som fastställts av

taxeringsnämnd eller prövningsnämnd, skall utgå utöver vad i förskott inbetalats,

skall uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden

samt erläggas under första uppbördsterminen av den allmänna uppbörden av

kronoutskylder.

Allmänna stadganden.

25 §.

För särskild omsättningsskatt, som påförts avliden person eller på grund

av stadgandet i 21 § denna förordning oskift dödsbo efter honom, svarar

dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svara bodelägarna

icke för mera än vad av skatten å bans lott belöper och icke i

något fall med mera än lians lott i boet utgör.

Lag samma vare om särskild omsättningsskatt, som eljest påförts oskift

dödsbo, såvitt angår det beskattningsår, varunder dödsfallet inträffade.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 237.

26 §.

Konungen äger fastställa formulär, som omförmäles i 6 §, samt meddela

de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för vinnande av kontroll

angående skattskyldighetens fullgörande vid import av sådana varor,

för vilka särskild omsättningsskatt skall erläggas.

27 §.

Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun hava i

denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen.

Saknar skattskyldig hemortskommun, skall så förfaras som vore Stockholm

hans hemortskommun.

Med förvärvskälla förstås i denna förordning vad därom i 18 § kommunalskattelagen

stadgas, dock att i fråga om jordbruksfastighet varje fastighet,

fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens

hand är att anse som förvaltningsenhet, skall utgöra en gemensam förvärvskälla,

även om fastigheten, fastighetsdelen eller fastigheterna äro belägna

inom olika kommuner.

28 §.

I denna förordning förstås med län jämväl Stockholms stad, med länsstyrelse

jämväl Överståthållarämbetet samt med landskamrerare jämväl

skattedirektören vid överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden.

29 §.

Den centrala omsättningsskattenämnd, varom i 32 § förordningen örn allmän

omsättningsskatt förmäles, har att i den utsträckning, som framgår av

särskilda av Kungl. Majit meddelade föreskrifter, efter framställning från

landskamrerare eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden

eller från prövningsnämnd avgiva yttrande i ärenden rörande

taxering till särskild omsättningsskatt.

Ansvarsbestämmelser.

30 §.

Den som ej behörigen fullgör vad honom enligt 15 § 2 st. åligger, skall,

där han ej för försummelsen är underkastad ansvar enligt 31 g 4 morn., böta

tjugufem kronor.

31 §.

1 mom. Har någon i uppgift, som avses i 6 §, mot bättre vetande lämnat

oriktigt meddelande om den särskilda skattepliktiga omsättningen och särskild

omsättningsskatt med ledning därav blivit för lågt beräknad, bote högst

fem gånger ett belopp, motsvarande skillnaden mellan den särskilda omsättningsskatt,

som skolat erläggas, och den särskilda omsättningsskatt, som påförts

honom; dock skola böterna bestämmas till minst femtio kronor.

2 mom. Har någon till ledning för egen taxering till särskild omsättningsskatt

mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att leda

till frihet från taxering till särskild omsättningsskatt eller till för låg dylik

taxering, och är han ej för försummelsen underkastad ansvar enligt 1 morn.,

bote, om det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen följt, högst fem

gånger den särskilda omsättningsskatt, som därigenom undandragits, och

i annat fall högst fem gånger den särskilda omsättningsskatt, som skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

hava undandragits, i händelse det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen,

i vartdera fallet dock minst femtio kronor.

3 mom. Har oriktigt meddelande, varom i 1 och 2 mom. förmäles, icke

lämnats mot bättre vetande, men har den som lämnat meddelandet vid dess

avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, skall vad i 1 och 2 morn.

stadgas hava motsvarande tillämpning; dock må böterna bestämmas till

högst hälften av vad i nämnda mom. sägs, men likväl ej lägre än tjugufem

kronor. , .

4 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förseelse, som i 1° och 2

mom. sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd och dåd uppsåtligen

hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffas som vore han själv gärningsman.

5 mom. Förseelse, som i denna paragraf sägs, är föremål för allmänt

åtal.

32 §.

Vid tillämpning av 7, 15, 30 och 31 §§ skola föreskrifterna i 143 §

5 mom. och 144 § taxeringsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Det skall tillkomma länsstyrelse att utdöma böter enligt 30 §.

Denna förordning träder i kraft den 1940.

Skyldighet, varom i 6 § förmäles, skall fullgöras första gången senast

den 1940 och avse den särskilda skattepliktiga omsättningen

under månad 1940.

I samband med den första inbetalning, som den skattskyldige^ verkställer

enligt denna förordning, skall han till länsstyrelsen insända en på heder och

samvete lämnad uppgift enligt särskilt formulär å den totalsumma, vartill

hans utestående varufordringar, som avse i 1 § angivna varor, uppgingo

den 1940. Med varufordringar avses jämväl odiskon
terade

växlar. Vid beräkning av vederlag enligt 3 § 2 st. iakttages, att vad

som efter den 1940 influtit å dylik fordran får av
dragas.

I enlighet därmed skall vid varje månadsinbetalning uppgift lämnas

örn det belopp, som under månaden influtit å sådana fordringar, som uppkommit

före den 1940.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

Förteckning

över

skattepliktiga varor,

i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning upptagna under nedanstående

statistiska nummer.

Statistiskt

nr

Varuslag

ur 685:

1 o. 2,

686—691

Arbeten av pälsverk: fullfärdiga persedlar, ej särskilt nämnda,

med pälsverk till övertyg eller foder (pälsar, pälskragar, mat- tor av pälsverk och andra dylika persedlar), andra än av

fårskinn

999, 1000

1001—1005

Mattor, ej särskilt nämnda, även försedda med sömnadsarbete

eller fransar:

innehållande silke

helt eller delvis av ull eller andra djurhår utan inblandning

av silke

1323—1325

Arbeten av guld, silver eller platina, andra än till nr 1321 och

1322 hänförliga, även med infattade pärlor och stenar

ur 1885: 1,1

ur 1885: 2 |

1917

1951

ur 1954

Radiomottagningsapparater och elektronrör därtill

Velocipeder

Kikare

Fotografikameror, vägande högst 3 kg per stycke

1974

Vägg- och studsarur i foder; ävensom lösa urfoder:

av alabaster ellar annan sten, porslin, terrakotta, majolika

eller annat lergods]

ur 1975

av annat ämne, ädel metall härunder inbegripen, andra än

skeppskronometrar

ur 1992

Grammofoner och grammofonskivor

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

23

I. Principiella synpunkter på en utvidgad varubeskattning.

Den reala innebörden av den huvuduppgift, inför vilken det europeiska

stormaktskriget ställt finanspolitiken i vårt land, är att till försvarsmaktens

förfogande ställa förnödenheter och arbetskraft i erforderlig utsträckning.

Försvarsbördornas finansiering är salunda — såsom en modern tysk finansvetenskapsman

uttryckt saken1 — intet annat än återspeglingen på penninghushållningens

område av människans och materielens mobilisering i försvarets

tjänst. Konstaterandet härav innebär ingen underskattning av det

finanspolitiska problemets betydelse. Tvärtom torde händelseutvecklingen

under den pågående maktkampen i Europa redan ha givit vid handen, i vilken

grad ett framgångsrikt genomförande av den militära och, än mer, den

ekonomiska mobiliseringen är beroende av insatsen i rätt tid och riktiga

proportioner av de lämpliga finansiella medlen.

Å andra sidan är för den nutida krigs- och försvarsfinansieringen utmärkande,

att den för sin fulla effektivitet förutsätter kompletterande och underbyggande

åtgärder i form av regleringar pa produktionens, prisbildningens

samt konsumtionens och kapitalbildningens områden. Den nödvändiga omställningen

av den industriella produktionen från tillgodoseendet av civila

till täckandet av militära behov förverkligas exempelvis som regel icke främst

på finansiell väg utan genom råvarukontroll och direkta produktionsdirigerande

ingrepp och anvisningar. Vidare kan efterfrågans anpassning till en

inträffad knapphet på konsumtionsvaror i många fall verksammare och

framför allt på ett socialt mera rättvist sätt -— åvägabringas genom kortransonering

än förmedelst en på skattevägen genomförd köpkraftsbegränsning.

Det synes slutligen mången gång vara att föredraga att med priskontrollens

hjälp förhindra uppkomsten av icke önskvärda konjunkturvinster

än att i efterhand med anlitande av beskattningsinstrumentet draga in dem

till det allmänna. ...

Exemplen skulle kunna mångfaldigas, men de fa icke tolkas sa, som skulle

de direkta regleringarna avsevärt minska behovet av finanspolitiska försvars-

och beredskapsåtgärder. De ha tvärtom behållit och stärkt sin ställning

i det krisekonomiska systemet; deras betydelse ligger icke blott på det

rent fiskaliska utan även på det allmänekonomiska och socialpolitiska planet.

Icke minst den sistnämnda synpunkten må redan nu understrykas. I tider,

som kräva den högsta anspänning av nationens krafter och resurser, ligger’det

större makt än eljest på att de växande bördorna rättvist fördelas på

skilda befolkningsskikt. Varje avsteg från denna grundsats betyder en försvagning

av den inre fronten, eller rentav en bräsch i beredskapen. Härtill

kommer, att det sätt, varpå försvarsbördorna fördelas, blir av en kanhända

utslagsgivande betydelse för nationens framtida sociala struktur.

Vad åter finanspolitikens uppgifter på det allmänekonomiska planet beträffar

tilldrager sig i första hand uppmärksamhet den på senaste tiden i

den internationella diskussionen livligt debatterade frågan örn den frigjorda

köpkraften och de medel, som kunna vara tjänliga att kanalisera in densamma

i fåror, där den kan bliva fruktbringande. Frigörande av köpkraft kail

1 Jfr betr. detta och följande resonemang Hans .lecht: Stand nild Problcme, särskilt sid. 46:> 7.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

i nuvarande situation schematiskt uttryckt tänkas uppkomma på i huvudsak

följande sätt, nämligen

1) därigenom att staten för täckande av sina växande utgifter i stället för

äkta inkomstmedel tar i anspråk med sedelpressarnas hjälp alstrad, konstgjord

köpkraft, vilken därefter kommer till synes såsom inkomsttillskott hos

anställda och företagare;

2) därigenom att produktionen eller importen av konsumtionsvaror minskas

utan att en motsvarande begränsning av betalningsmedelsförsörjningen

kommer till stånd;

3) därigenom att medel, som hittills hållits bundna i varulager eller driftsinventarier,

frigöras vid försäljning av lagren eller inventarierna utan följande

nyanskaffning.

Denna fria köpkraft — en den inhemska penningmarknadens motsvarighet

till det internationella »vagabondkapitalet» —- kan på olika vägar undergräva

det finansiella och försörjningspolitiska läget. En med den fria köpkraften

förbunden fara ligger i risken för uppkomsten av svarta varubörser

med priser, som undandraga sig de statliga myndigheternas kontroll. En

annan risk, som kanske i det nuvarande läget är mera överhängande, ligger

i att köpkraften inriktas mot icke ransonerade varuområden och där leder

till en rensning av lagren. Denna process är visserligen i och för sig övergående;

har den väl slutförts, kan den — såsom lecht påpekar1 — leda till

att den återstående fria köpkraften blir oanvändbar för varje annat ändamål

än sparande, men ingen torde vara benägen att betrakta denna utväg för

realiserandet av tanken på tvångssparande såsom idealisk eller lämplig.

Valet av de finanspolitiska medlen för absorberande eller neutraliserande

av den fria köpkraften beror ytterst på ett politiskt bedömande av frågan

om det önskvärda eller icke önskvärda i strukturförändringar i nuvarande

läge. Utgår man från att strukturförändringar nu i stort sett böra undvikas,

skulle den schematiska regeln för den frigjorda köpkraftens uppsugande

vara den, att i den mån densamma uppträder i form av konsumentinkomster,

bör den uppsugas genom skatter, i den del den åter uppträder såsom frigjorda

förmögenhetsdelar, bör den absorberas genom lån.2

Ur en annan synpunkt kunna de ingripanden, varom här är fråga, indelas

i dels generella åtgärder, vilka alltså rikta sig mot köpkraften i allmänhet,

och dels speciella åtgärder, avseende att begränsa köpkraften genom en fördyring

av just de knappare varorna. Bland tänkbara medel av den förstnämnda

kategorien märkas en stegring av de direkta skatterna, införandet

av allmän omsättningsskatt samt upptagandet av tvångslån. Såsom exempel

på åtgärder av det senare slaget kunna anföras importavgifter och speciella

varuskatter (tillverkningsavgifter, omsättningsskatter å särskilda varor).

Med hänsyn till andra parallellt med förevarande undersökning bedrivna

utredningar, har densamma ansetts böra begränsas till att avse ett studium

av förutsättningarna och metoderna för konsumtionens inskränkning genom

köpkraftsbegränsande medel av speciell natur, d. v. s. genom importavgifter,

tillverkningsskatter och speciella omsättningsskatter. Såsom en allmän

förutsättning för utredningen har därjämte uppställts, att de åtgärder, som

kunna komma i fråga, icke i främsta rummet avse att fullfölja fiskaliska syften

utan utformas med tanke på den åsyftade konsumtionsbegränsningen,

med beaktande av angelägenheten att inom ramen av konsumtionsvaruindustriernas

befintliga kapacitet bereda rum för vissa statliga beställningar för

militära ändamål.

1 Jecht, a. a. sid. 480.

2 Jfr Rath: Die produktiven Aufgaben der Kriegsfinanzierung, särskilt sid. 505.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kiinc/l. Maj.ts proposition nr 237.

25

I enlighet med vad nu anförts, kommer i första hand att undersökas frågan,

i vilken mån utrymme förefinnes för en penning politiskt motiverad konsumtionsbeskattning.

Denna utredningsuppgift griper emellertid in i ett annat

motivkomplex, nämligen tanken att på beskattningsvägen dirigera konsumtionen.

Delvis löpa de båda syfllinjerna parallellt, men problemet om

beskattningens konsumtionsdirigerande uppgift har en vidare räckvidd. En

på skattevägen genomförd dirigering kan nämligen syfta antingen till att

avleda efterfrågan från varor, vilka utmärkas av särskild knapphet, till sådana,

som utmärkas av mindre knapphet, eller också kan den åsyfta att

avleda inkomsterna från konsumtionen överhuvud taget och i stället inrikta

dem på sparbildning; denna senare uppgift sammanfaller uppenbarligen

med det nyssberörda penningpolitiska syftet alt absorbera den fria köpkraften.

En konsumtionsinskränkning kan naturligen framstå såsom önskvärd

även på andra grunder än de nu nämnda; ett viktigt sådant motiv kan vara

det valutapolitiska läget. Innan vårt land i början av april innevarande år

avskurits från handelsförbindelserna västerut, kunde man endast i fråga om

enstaka importvaror tala om en verklig brist. Läget var fastmera det, att

landets valutatillgångar i betydande utsträckning toges i anspråk för inköp

från utlandet av ett stort antal relativt umbärliga varor. Bland annat med

hänsyn till importprisutvecklingen kunde det befaras, alf underskottet i betalningsbalansen

komme att ökas redan inom ramen för den ordinarie handeln.

Därutöver ställde emellertid för statsmakternas räkning vidtagna extraordinära

inköp i utlandet av viktiga förnödenheter betydande krav på landets

valutatillgångar. Under sådana förhållanden tedde det sig vid nu ifrågavarande

tid som en alltmera angelägen uppgift att begränsa den umbärliga

importen för att i stället valutamässigt bereda rum för en ökad införsel av

nödvändiga varor. Denna ståndpunkt, som synes ligga till grund för K. k. den

21 mars 1940 (nr 161) angående importförbud å vissa varor, torde ha inneburit,

alt valutareserven visserligen borde få snabbt utbytas mot fastare värden

än utländska valutor, men att det däremot framstode såsom olämpligt,

att den användes för löpande civila konsumtionsändamål. För förverkligandet

av denna princip skulle erfordras en importbegränsning med approximativt

600 milj. kronor för det löpande året, vilket skulle innebära en nedskärning

med 15 å 20 °/o av den totala importen, räknat efter 1936—1938 års

siffror.

Efter den inträdda handelsavspärrningen från de viktiga transoceana och

västeuropeiska marknaderna har den valutapoliliska synpunkten naturligen

icke längre samma aktualitet som tidigare. Folkförsörjningsproblemet har

i stället kommit att domineras av frågan, hur de inhemska förråden av

konsumlionsförnödenheter och industriella råvaror skola på bästa sätt fördelas

och användas, medan frågan örn sammansättningen och regleringen av

den import, som under de inträdda förhållandena kan komma till stånd, torde

vinna sin lösning i sådana former, att valulatillgången icke direkt påverkas

därav. Detta läge kan dock möjligen snabbt komma att ändras, varigenom

problemet örn den lämpliga dispositionen av valutatillgångarna ånyo

kan komma att påkalla uppmärksamhet.

Den ändamålsenliga utformningen av en konsumtionsdirigerande och samtidigt

köpkraftsabsorberande beskattning skulle vara, att de förnödenheter,

varifrån efterfrågan skulle avledas, belädes med särskilda krispålägg. Dessa

skulle variera alltefter den begränsning, som åsyftades av konsumtionen; på

så sätt finge man en skala, som avspeglade statsmakternas — d. v. s. den

försörjningspolitiska ledningens — uppfattning örn levnadsbehovens berättigande,

en skala, som mer än någon propaganda skulle bidraga lill att i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 237 ■

det allmänna medvetandet inpränta nödvändigheten av en omläggning av

levnadsvanorna i enlighet med det nya tidslägets krav.

Såsom intressanta exempel på en radikal, över hela linjen genomförd

konsumtionsbegränsning, motiverad av väsentligen samma allmänekonomiska

överväganden, som i det föregående berörts, kan anföras två av den engelska

regeringen utfärdade förordningar, den ena härrörande från mitten av

april och den. andra från början av juni innevarande år.

I den förstnämnda förordningen föreskrevs en begränsning av textilvaruförbrukningen

under en tid av 6 månader. Hårdast drabbades därvid linnevarorna,

varav konsumtionen sänktes till 25 °/o av den normala förbrukningen,

medan konsumtionen av bomullsvaror och konstsilke reducerades till

75 °/o. Ransoneringsmetoden bestod däri, att fabrikanter och grossister förbjödos

att till detaljhandlarna leverera mer än den sålunda faslslagna kvoten.

Däremot tillgrepos inga ransoneringsåtgärder i förhållande till den konsumerande

allmänheten; i stället hoppades man att på propagandans väg

och genom samtidigt vidtagna prishöjningar ernå den önskade reaktionen

även från allmänhetens sida.

Samma teknik lades till grund för de nya och mycket vittgående konsumtionsbegränsande

föreskrifter, som promulgerades genom juniförordningen.

Enligt sistnämnda bestämmelser skulle den totala varuomsättningen i detaljhandeln

begränsas till två tredjedelar av förkrigsvärdet i fråga örn följande

varuslag:

1. Korsetter, gördlar, hängslen etc.; 2. handskar, utom arbetshandskar;

3. trikåvaror; 4. spetsar och broderier (med undantag för handarbeten ävensom

textilvaror med olika slags applikationer); 5. pälsverk och kläder samt

kläder med pälsbesättning; 6. madrasser, kuddar, bolster etc.; 7. linoleum,

korkparkett, filt- och oljedukar, mattor etc.; 8. porslins- och lervaruarbeten,

laboratorie- och industriutensilier, kakel samt sanitetsporslin, glasvaror, speglar

samt termosflaskor; 9. stålmöbler utom för vissa specialändamål, knivar

utom kirurgiska instrument etc.; 10. reseffekter, portmonnäer, etuier av läder

eller läderimitation; 11. möbler av rotting eller bamburör etc.; 12. fotografiapparater

med tillbehör ävensom fotografisk film och fotografiskt kopieringspapper;

13. musikinstrument av alla slag, sportartiklar (utom sportkläder),

leksaker; 14. bijouterivaror samt toalett- och hushållsartiklar av

elfenben, bärnsten, koraller, pärlor etc. av celluloid och andra plastiska material;

reservoarpennor och pennstift, cigarrettändare; 15. juvelerarearbeten

utom ur och barometrar; 16. parfym- och toilettpreparat utom tvål och tandpasta;

17. alla slags maskiner med småmotorer med högst 1h0 hkr., permanent-

och torkapparater, klippmaskiner, tvättmaskiner, dammsugare, kylskåp

med kubikinnehåll av högst 12 kubikfot, elektriska brödrostar, elektriska

strykjärn samt elektriska pannor.

Även de sist berörda konsumtionsbegränsningarna gälla i första hand för

6 månader framåt, men de förmodas komma att förlängas och skärpas, om

kriget vid utgången av denna tid ännu icke är slut.

Vid en granskning av listan faller det i ögonen, att densamma upptager

ett stort antal husgerådsartiklar, vilka knappast kunna hänföras till lyxvaror.

Vid sådant förhållande kan det synas överraskande, att man icke föreskrivit

en differentiering av konsumtionsinskränkningen på så sätt, att en starkare

begränsning vidtagits med avseende å egentliga lyxartiklar.

Åtgärderna anses komma att leda icke blott till en besparing av råmaterial,

som — om hänsyn tages till den efter krigsutbrottet inträffade prisstegringen

— kan uppskattas till 50 °/o av normalförbrukningen, utan även till ett frigörande

av inemot en halv miljon arbetare, vilka i stället kunna överföras

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237-

27

till krigsproduktionen; varuurvalet har uppenbarligen i icke ringa grad påverkats

av just det sistnämnda syftet.

Då de nu återgivna brittiska ransoneringsförordningarna såsom nämnts

icke kompletterats vare sig med kvantitativ reglering av de enskilda konsumenternas

efterfrågan eller av särskilda beskattningsåtgärder1 oell då vidare

de prishöjningar som samtidigt vidtogos å vissa varor knappast stodo i proportion

till det minskade utbudet, ha farhågor uttalats för att de skulle komma

att framkalla hamstringsköp från allmänhetens sida. Det har icke varit

möjligt utröna, i vad mån dessa farhågor besannats; onekligen inge dock

de nämnda förordningarna ett intryck av leges imperfeetse.

Men icke heller metoden att genom en utvidgad varubeskattning söka förverkliga

en ur penning- och försörjningspolitiska synpunkter motiverad konsumtionsbegränsning

går helt fri från invändningar, och dessa ligga på såväl

det principiella som det praktiska planet.

a) Såvitt rör den principiella sidan, kan i första hand diskuteras, huruvida

den förut angivna allmänna finanspolitiska utgångspunkten att strukturförändringar

i rådande läge i stort sett höra undvikas är försvarlig. Man kan

fråga sig, huruvida det verkligen är ett eftersträvansvärt mål att bl. a. hindra

uppkomsten av nya besparingar hos de breda lagren av löntagare men konservera

kapitalet i de kretsar, där en kapitalbildning redan kommit till stånd.

b) Det kan ock diskuteras, huruvida en varufördyring verkligen ger upphov

till en stegrad sparverksamhet. En författare2 har gjort den synbarligen

välgrundade observationen, att en utveckling av konsumtionen och en nybildning

av sparande i stort sett förlöpa parallellt. Därur kan man möjligen

draga den slutsatsen, att incitamentet till sparverksamheten främst ligger i

inkomstökningar; sedan en viss inkomstnivå uppnåtts, torde det vara relativt

sällsynt, att en väsentlig inkomstbeskärning vidtages för möjliggörande av

ett vidgat sparande. Är denna iakttagelse generellt riktig, torde den nästan

a fortiori äga tillämpning å det svenska folkkynnet. Det finns sålunda anledning

antaga, att en kraftig varufördyring i första hand utlöser en efterfrågan

på lyx i de former, som icke nås eller kunna nås av beskattningen.

c) Med hänsyn till förefintligheten av betydande reserver av likvida medel

hos den konsumerande allmänheten och till stelheten i köpvanorna är det

under alla förhållanden antagligt, att en anpassning på prisvägen kommer alt

försiggå relativt långsamt, örn ej mycket drakoniska skattesatser tillgripas.

Trots de principiella betänkligheter, som sålunda göra sig gällande i fråga

örn möjligheterna att använda en differentierad varubeskattning i förut angivna

allmänekonomiska syften, lia vi funnit synpunkten av sådant intresse,

att vi låtit närmare undersöka, hur en dylik skatt skulle i praktiken kunna

utformas. I samråd med oss har fördenskull byråchefen i generaltullstyrelsen

C. E. L. Sandquist utarbetat ett detaljerat förslag till en på bred basis

uppbyggd konsumtionsbegränsande varubeskattning. Här nedan torde en

summarisk redogörelse få lämnas för huvuddragen av denna plan.

Skatten tänktes förlagd till producentstadiet. Vid varuurvalet tillämpades

i huvudsak följande principer: I första rummet medtogos sådana varor,

som kunna betraktas såsom lyxartiklar eller mera umbärliga varor och beträffande

vilka en konsumtionsbegränsning måste i nuvarande läge anses

önskvärd. Till dylika varor hänfördes i första hand de varuslag, som genom

K. k. den 21 mars 1940 (nr 101) belagts med importförbud. Undantag

gjordes dock för vissa varor, beträffande vilka det skulle möta särskilt

stora svårigheter alt utöva någotsånär tillfredsställande kontroll över skattens

1 Deri i budgetpropositionen föreslagna omsättningsskatten Inar ännu icke genomförts.

1 Charlotte Lorenz: Die Steucrkraft des Verbrauchs, sid. 676.

Milling lill riksdagens protokoll /!>•}/. I sami. Nr 7. 6

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj-.ts proposition nr 237.

riktiga uttagande. Emellertid funnos vissa artiklar, som i icke mindre

mån än de sålunda redan importförbjudna varorna kunde betraktas såsom

lyxartiklar eller umbärliga varor och som därför med samma fog borde

läggas under beskattning. I denna grupp ingingo åtskilliga varor, som i samband

med en allt mera stegrad levnadsstandard visserligen kommit att i det

allmänna medvetandet framstå såsom nödvändighetsartiklar men som dock

äro av den art, att de i en pressad ekonomisk situation väl kunna och böra

ersättas med enklare och billigare varor. Ävenledes medtogs en grupp av

varor, vilka väl måste anses såsom nödvändighetsvaror och som icke lämpligen

kunna ersättas med andra artiklar, men beträffande vilka en konsumtionsminskning

ändock måste anses eftersträvansvärd ur allmänna besparingssynpunkter.

Exempel på dylika produkter äro finare skodon och klädespersedlar,

pälsverk etc.

En tredje grupp utgjordes av strumpstolsarbeten och andra genom virkning,

stickning eller knytning tillverkade varor innehållande silke. Denna

grupp hör måhända rätteligen till den fjärde kategorien av de i det diskuterade

utkastet medtagna förnödenheterna, nämligen sådana varor, som väl

icke kunna betraktas som lyxvaror i egentlig mening, men som dock äro av

sådan art, att en konsumtionsminskning i nuvarande läge kunde anses önskvärd.

Hit hörde framför allt sådana varaktiga konsumtionsnyttigheter, som

kylskåp, dammsugare och golvbonare, d. v. s. föremål, vilka normalt i jämförelsevis

betydande utsträckning binda sparmedel.

Slutligen upptog utkastet såsom en femte grupp olika slag av förpackningsmaterial.

Motiveringen härför var den utveckling mot allt mera dyrbart

och lyxbetonat material, som under en följd av år ägt rum på detta

område.

Vid avvägningen av skattesatserna enligt detta utkast hade eftersträvats att

ernå en gradering av skatten allt efter de särskilda varuslagens större eller

mindre betydelse ur behovssynpunkt. Sålunda föreslogs för de mera lyxbetonade

varorna i regel avsevärt högre skatter än för övriga varor. Till

belysande av de föreslagna skatternas storlek meddelas här nedan uppgifter

örn skattens förhållande till det beräknade salutillverkningsvärdet för ett

antal mera representativa varuslag:

Varuslag

Skatt i procent av

salutillverkningsvärdet

(approximativt)

Puder, smink och hudkräm..............................

Lukt- eller toalettvatten, parfymer och kosmetiska medel ...

Vy- och gratulationskort..................................

Tvål, parfymerad........................................

Bijouterivaror ...........................................

Tändstickor.............................................

Papeterier...............................................

Putsmedel för skodon ...................................

Etuier, väskor etc. (finare)................................

Tapeter (finare)..........................................

Glas, slipat etc...........................................

Guld-, silver- och platinaarbeten..........................

Radiomottagningsapparater................................

Leksaker ................................................

Ljus....................................................

Papperspåsar och kuverter...............................

Skodon av lackerade skinn, guld- och silverskinn etc.......

50—70

250

150

140

100

100

90

80

75

60

60

50

50

50

45

40

40

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

29

Skatt i procent av

Varuslag salutillverkningsvärdet

(approximativt)

Knivar, finare........................................... 40

Förpackningskartonger................................... 40

Marmorarbeten.......................................... 30

Handskar............................................... 25

Pälsverk och arbeten därav.............................. 25

Wellpapp och wellpapper................................ 25

Skodon av kautschuk (galoscher o. d.).................... 25

Kylskåp för hushållsbruk................................. 25

Dammsugare............................................ 25

Metalltrådslampor........................................ 25

Flyglar, pianinon och tafflar.............................. 15—20

Siden vävnader........................................... 12

Velocipeder.............................................. 10

Strumpstolsarbeten, innehållande silke..................... 8

Såsom av de anförda siffrorna framgår skulle enligt detta utkast de föreslagna

skatterna, med bortseende från skatten å strumpstolsarbeten, innehållande

silke, motsvara i procent av salutillverkningsvärdet lägst 10 % (velocipeder)

och högst 250 % (puder, smink och hudkräm). De anmärkningsvärt

låga procentsatserna för sidenvävnader samt för strumpstolsarbeten, innehållande

silke, nämligen 12 respektive 8 %, förklaras därav, att utgångsmaterialet

för varorna i fråga — naturligt och konstgjort silke — redan är belagt med en

skatt av 3 kronor per kilogram, vilken skatt, vad beträffar det konstgjorda

silket, i och för sig motsvarar omkring 50 % av silkets tillverkningsvärde. Ett

ytterligare skäl till att skattesatserna för sidenvävnader och strumpstolsarbeten,

innehållande silke, i utkastet upptagits till jämförelsevis låga belopp är, att

en alltför hög beskattning av nämnda varor skulle motverka en med hänsyn

till den nuvarande bristen på bomull och ull önskvärd konsumtionsförskjutning

mot de ur råmaterialsynpunkt lättare tillgängliga konstsilkevarorna.

Vid prövningen av denna plan föll emellertid omedelbart i ögonen

a) den praktiska svårigheten, att uppbyggandet av varuförteckningen

skulle i själva verket innebära tillskapandet av en intern »tulltaxa» och en

däremot svarande organisatorisk apparat. Endast i begränsad utsträckning

kunde denna taxa baseras på de för producenterna relativt bekväma värdetilläggen.

För att uppnå konformitet med tullagstiftningen framstod nämligen

i regelfallen en taxering efter vikt eller stycketal som den enda framkomliga

vägen. Anmärkas kan dock, att exempel icke saknas från utlandet

på att en genomförd inhemsk konsumtionsbeskattning anordnats efter mönster

av tulltaxan. Detta var exempelvis förhållandet med de i den österrikiska

förbundsstaten gällande bestämmelserna örn pausclialbeskattning1 vid varuomsättningen.

Å andra sidan häntyda uppgifter i litteraturen på att den interna

österrikiska tariffen endast i begränsad utsträckning kom till praktisk

användning, enär de skattepliktiga företagen i allmänhet torde lia begagnat

sig av en föreliggande möjlighet att i stället för skatt å de särskilda transaktionerna

enligt tariffen erlägga en på grundval av den genomsnittliga omsättningen

beräknad klumpsumma (»skatteackord»).

b) Men en beskattning i enlighet med riktlinjerna i det berörda utkastet

måste möta även en annan i de faktiska förhållandena grundad, allvarligare

1 Jfr nedan sid. 40—41.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

invändning. För den händelse den åsyftade konsumtionsbegränsningen komme

till stånd, skulle detta nämligen på betydelsefulla områden av svenskt

produktionsliv i en ömtålig situation otvivelaktigt vara ägnat att utlösa depressiva

tendenser. I viss utsträckning äro emellertid tendenser i dylik riktning

redan märkbara för flera av de lill beskattning ifrågasatta varorna.

Detta gäller exempelvis tändstickor, kylskåp, dammsugare och golvbonare,

med avseende å vilka exportmarknaden starkt beskurits, överhuvud taget

synes ett sådant system som det nu diskuterade lämpligt allenast i en viss

mycket speciell situation, som utmärkes icke blott av en brist på råvaror

utan även av en betydande, ej endast övergående brist på arbetskraft. När

emellertid sysselsättningsproblemet på grund av exportindustriens svårigheter

i stigande utsträckning kräver beaktande, måste självfallet omsorgsfullt

tillvaratagas de produktionsmöjligheter, som erbjuda sig inom den

egentliga hemmamarknadsindustrien. Man kan sålunda på denna punkt

konstatera, att de krav, som sysselsättningsproblemet ställer, i viss mån konkurrera

med de anspråk, som statsmakterna för sin del måste göra gällande

å konsumenternas inkomster. Såvitt angår frågan örn utformningen av konsumtionsbeskattningen

leda de angivna förutsättningarna till slutsatsen, att

det synes tillrådligt framgå med försiktighet vid en ytterligare utvidgning av

skatteområdet. Om en utbyggnad av den ifrågasatta allmänna omsättningsskatten

skall komma till stånd, synes den följaktligen böra få en vida mera

begränsad räckvidd än den nu diskuterade planen på en brett lagd konsumtionsbegränsande

varubeskattning.

En av huvudteserna i den finansteori, som utbildade sig under senare delen

av 1800-talet och som successivt vann insteg i de flesta kulturländers

skattesystem, utgjordes av principen om förverkligandet av tanken på den

rättvisa fördelningen av skattebördorna genom införandet av progressiva inkomst-

och förmögenhetsskatter. Dessa skatter ansågos ägnade att täcka en

ständigt stigande del av statsutgifterna, varför de socialt stötande konsumtionsskatter,

som träffade de breda folklagrens förbrukning av oumbärliga

varor, borde i motsvarande mån kunna mildras eller avskaffas. Vid en

exceptionell stegring av anspråken på statskassan, såsom framför allt under

1914—18 års världskrig och åren närmast därefter samt under nu pågående

europeiska stormaktskrig, har det visat sig omöjligt att i praktiken upprätthålla

den nämnda grundsatsen. I stället svara intäkterna av de s. k. indirekta

skatterna (konsumtionsavgifter, tullar, inkomster av statsmonopol etc.)

för en allt större del av de totala statliga intäkterna, och samhället avlägsnar

sig alltmera från den nyssnämnda finansteoriens ideala tillstånd, som kännetecknades

av att statsutgifterna helt eller till övervägande del täcktes med

inkomst- och förmögenhetsskatter.1 I vårt land skulle särskilt införandet av

en allmän omsättningsskatt ge vid handen, att statsmakterna äro nödsakade

att i långt högre grad än som tidigare ansetts önskvärt eller möjligt lita till

sådana indirekta skatter, som tendera att absorbera en större del av inkomsten

hos de lägre inkomsttagarna än hos de högre inkomsttagarna. Detta

utmärkande drag för den nämnda skatteformen utgör tvivelsutan i sig ett

politiskt hinder för dess genomförande. Det kan emellertid motvägas på i

stort sett följande tre sätt: För det första kunna på andra områden av skattesystemet

faktorer inbyggas, som innebära en hårdare belastning av de

burgnare samhällsklasserna. För det andra kan en lättnad flir de smärre

inkomsttagarna åvägabringas genom att vissa för dem betydelsefulla varuslag

antingen helt fritagas från den allmänna omsättningsskatten eller ock

1 Jfr Karl v. Balås: Zur Logik iler Besteuerung, särskilt sid. 8 f.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 237.

31

belastas efter en lindrigare skattesats. En tredje möjlighet att utjämna de

socialt ogynnsamma verkningarna av den allmänna omsättningsskatten erbjuder

sig slutligen, därest densamma utbygges med en högre skatt å lyxbetonade

varor. De två sistnämnda av de nu berörda metoderna innebära,

att den av sociala rättviseskäl uppburna progressionsprincipen vinner tilllämpning

på de indirekta skatternas område.

Vid övervägandet av de nu angivna linjerna må till en början bringas i

erinran, att enligt det remitterade förslaget till allmän omsättningsskatt

komme att från nämnda skatt undantagas vissa i särskilt de mindre hushållens

budget tungt vägande poster (bränslen, mej eri varor). Vidare ha som

bekant efter krigsutbrottet mycket avsevärda skärpningar vidtagits i den

direkta beskattningen, och ett ytterligare steg i samma riktning tages, därest

—- såsom torde vara avsikten — samtidigt med den ifrågasatta allmänna omsättningsskatten

en särskild krigskonjunkturskatt införes, önskemålet om

en social utjämning av skattetrycket kan måhända genom dessa vidtagna

eller planerade åtgärder, vilka äro att hänföra till den första eller andra av

de nyss angivna kategorierna, anses vinna tillräckligt beaktande. Å andra

sidan har även på speciella områden den indirekta beskattningen skärpts

till förfång för de mindre inkomsttagarna; i detta hänseende må särskilt pekas

på kaffeskatten. Det är också att märka, att i flertalet utländska skattesystem,

där en allmän omsättningsskatt förekommer, den omständigheten

att vissa elementära förnödenheter helt fritagits från beskattning icke utesluter

tillämpningen av den tredje av de berörda metoderna, d. v. s. en differentiering

även uppåt av den allmänna omsättningsskatten genom dess utbyggnad

med en .särskild skatt å lyxvaror. Tanken på en dylik lyxskatt synes

därför i det följande böra upptagas till övervägande. För att framstå

såsom berättigad skall en sådan utbyggnad av den allmänna omsättningsskatten

fylla den funktionen i skattesystemet som helhet att träffa den umbärliga

förbrukningen och därigenom åstadkomma en utjämning av den

belastning, som de smärre inkomsttagarna ha att bära på grund av en hård

beskattning av oumbärliga förnödenheter.1

Härav följer att en förhöjd skatt å vissa umbärliga varor från nu angivna

utgångspunkter framstår såsom i alla avseenden sekundär och supplementär

i förhållande till den allmänna omsättningsskatten. Den förhöjda skattens

syfte skulle sålunda ligga väsentligen på det sociala planet. Konstaterandet

härav kan emellertid icke leda till ett accepterande utan vidare av

tanken på en dylik skatt. En social hallstämpel på ett förslag innebär förvisso

icke alltid garantier för att enbart rättvisesynpunkter fått vara vägledande

vid dess utformande, och även örn så är fallet, är begreppet social

rättvisa alltid ytterst subjektivt. När det gäller ifrågasatta inskridanden mot

lyx eller umbärlig förbrukning överhuvud taget, torde man lia särskild anledning

att kritiskt pröva, i vad mån yrkandena äro utslag av social rättfärdighetskänsla

och i vad mån de enbart äro yttringar av avund eller annan

mänsklig svaghet.2 Det nyss angivna kriteriet på berättigandet av en särskild

»^beskattning» kan i ett sunt finanspolitiskt system icke innebära

annat, än att skatten i fråga är ägnad bidraga till en jämnare fördelning

av skattebördan i förhållande till den enskildes skattekraft.

Att en sålunda motiverad skatt kan ge anledning till högst skiljaktiga politiska

bedömanden och ställningstaganden, torde icke vara ägnat förvåna

och bekräftas till fullo vid en studie av de erfarenheter, som utomlands

gjorts av sådana eller därmed likartade skatter.

1 Brauer: Luxussteuern.

2 Jfr v. Balås, a. a. sid. 7.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

II. Lyxtillverknings- och lyxomsättningsskatter i den finansvetenskapliga

teorien och i utländsk skattelagstiftning.

Den utbyggnad av den allmännare varubeskattningen, vilken enligt det

förda resonemanget sålunda i nuvarande läge bör upptagas till övervägande,

erbjuder betydande likheter med de förslag till lyxtillverknings- och

lyxomsättningsskatter, som vid olika tillfällen och i olika länder framkommit

och i vissa fall även förverkligats.

Före mediet av 1800-talet torde den skatteform, varom bär är fråga, ha varit

sällsynt, låt vara att en viss motsvarighet därtill påträffats i de tidigare

accissystemen, i vilka ofta värdefulla förbrukningsartiklar hårdare belastades

än livsmedel. I synnerhet hade den äldre engelska accislagstiftningen

att uppvisa en mångfald exempel på en högre belastning av lyxbetonade eller

umbärliga varor.

Vad som faller i ögonen vid en historisk återblick är framför allt det

nära° sammanhanget mellan försöken med lyxbeskatlning och de av krigsförhållanden

vållade finansiella nödtillstånden. Detta gäller de nyssnämnda

engelska lyxskatterna, likaväl som ett under Napoleonskrigen infört lyxskattesystem

i Preussen samt vissa franska lyxskatter av år 1870. Ett karakteristiskt

drag är vidare, att dessa tidigare försök med lyxskatter infördes vid

tidpunkter, då såväl allmänna inkomstskatter som varje form av progressiva,

personella skatter saknades, under det att däremot konsumtionsskatterna,

särskilt på varor avsedda för allmän förbrukning, voro starkt utbildade,

för att icke säga hårt ansträngda. Dessa sistnämnda skatter belastade

givetvis i högre grad de lägre inkomsttagarna. När man för att täcka de

av kriget starkt stegrade statsutgifterna ansåg sig i högre grad böra belasta

de förmögnare folkgrupperna, skedde detta i den formen, att de yttre tecknen

på rikedomen belädes med skatt. Sedan efter hand skattesystemen utbyggts

med allmänna inkomst- och förmögenhetsskatter, vilka bättre än konsumtionsskatterna

tillgodosåge kravet på en belastning av medborgarna efter

deras ekonomiska bärkraft, förminskades väsentligt intresset för lyxbeskattningen.

Den omedelbara föregångaren till de moderna lyxtillverknings- och lyxomsättningsskatterna

återfinnes i vissa bestämmelser rörande den allmänna omsättningsskatt,

som under inbördeskriget infördes i Förenta Staterna och

enligt vilka bestämmelser särskilda produkter uttogos till hårdare beskattning;

detta gällde exempelvis patentmediciner, skönhetsmedel, spelkort och tobaksvaror.

Denna amerikanska omsättningsskatt avskaffades sedermera på 1880- talet.

I den finansvetenskapliga teorien framträdde från och med 1870-lalet åtskilliga

förfäktare för en särskild skatt å lyxvaror, vilken enligt den allmännast

hävdade uppfattningen borde förläggas till producentstadiet. Ett av

de första och intressantaste inläggen i debatten härom återfinnes hos polacken

von Bilinsky. Sedermera framlade österrikaren Schäffle i sitt arbete

»Die Steuern» konkreta och till och med i detalj gående förslag till en dylik

beskattning. Schäffle fann skattefriheten i fråga om lyxföremål utgöra den

största bristen i det dåvarande skattesystemet, i synnerhet som detta i många

fall innebar en belastning av de breda massornas nödvändiga förnödenheter.

Strax före publiceringen — i slutet på 1890-talet — av Schäffles arbete hade

fransmannen René Stourm i »Systémes généraux d’Impöts» uttalat, att idealet

för beskattningen vore, örn man kunde lägga hela skattebördan på den s. k.

lyxen, d. v. s. på rikedomens påfallande, närapå straffbara uttrycksformer.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

33

1905 sökte Franz Graf genom sitt arbete »Das Problem der Luxussteuer» verka

för de Schäffleska tankegångarnas praktiska genomförande i det tyska skattesystemet,

och strax före krigsutbrottet gjorde Julius Lissner (Die Zukunft

der Verbrauchssteuern in Deutschland) ett försök i samma riktning, vilket är

av intresse med hänsyn till att det tydligen i viss utsträckning tjänat såsom

förebild för den några år senare i Tyskland genomförda lagstiftningen på

området.

I stort sett kan man säga, att före världskriget hade tanken på en lyxomsättningsskatt

vunnit föga förståelse utanför 1’inansvetenskapsmännens krets.

Under senare delen av världskriget inträdde emellertid en ändring härutinnan.

Det är betecknande, hur i alla viktigare länder uppdykande tendenser till

gulascheri och ett ständigt stigande, de breda massorna belastande skattetryck

banade väg för övertygelsen om nödvändigheten av en särskild ^beskattning,

vilken om icke av annat dock syntes motiverad av sociala rättvisehänsyn.

I det följande må1 lämnas en redogörelse för denna frågas utveckling i Frankrike,

Tyskland och England under förra världskriget och åren närmast därefter.

Frankrike. Det första land, i vilket en lyxbeskattning genomfördes under

världskriget, var Frankrike. Specifika förhållanden inom det franska skattesystemet,

liksom även partiställningen i det franska parlamentet inverkade i

skilda hänseenden på utformningen av lyxbeskattningen i detta land. Karakteristiskt

för den franska skattepolitiken före världskriget var den intressekamp,

som pågick i fråga om den allmänna inkomstskatten. De konservativa

partierna, framför allt i senaten, fasthöllo hårdnackat vid de indirekta skatter,

som betraktades såsom en stor nationell vinning av den franska revolutionen.

Den radikala kammarmajoriteten däremot hade just år 1914 voterat en allmän

inkomstskatt, vilken innebar en fullständig förändring av det skattepolitiska

systemet. Den omständigheten, att Frankrike sålunda vid krigsutbrottet och

under de första krigsåren befann sig i en utpräglad övergångsperiod på skattepolitikens

område, betecknade tvivelsutan en avsevärd svaghet i landets finansiella

försvarsberedskap. Under dessa år försökte man till att börja med

omsorgsfullt undvika alla nya skatter, som kunde innebära en överbelastning

av näringslivet, vilket led mycket redan på grund av den tyska ockupationen

av många viktiga industridistrikt och den kraftiga beskärningen av utrikeshandeln.

Men även sedan sysselsättningsproblemet lösts genom arbetskraftens

överförande till krigsproduktionen och den därigenom skapade krigskonjunkturen

givit anledning till betydande merinkomster på olika håll, drog man

sig för att pålägga nya skatter. De ledande finansvetenskapliga auktoriteterna,

framför allt Leroy-Beaulieu, varnade för en höjning av de bestående skatterna,

något som sades kunna menligt inverka på kapitalbildningen, och

varnade även för att i tider, då förvaltningsapparaten förminskats genom

militärinkallelserna, göra experiment med nya skatter.

Denna ståndpunkt blev emellertid i mitten av år 1917 ohållbar, och man

fick söka efter nya skatteformer, framför allt efter nya konsumtionsskatter.

Två olika utvägar upptogos härvid till diskussion: den första av dessa syftade

till en utbyggnad av kvittostämpelsystemet till en proportionell skatt på

alla betalningar, vilken såsom belastning på alla förekommande utgifter skulle

verka såsom en »automatisk inkomstskatt». Den andra utvägen avsåg genomförandet

av en hög, örn möjligt progressiv belastning av vissa lyxvaror,

såsom ädelstenar, konstverk, parfymer, viner etc. Dessa båda förslag upptogos

av finansminister Thierry och sammansmältes till ett utkast till utgiftsbeskatt
1

Väsentligen på grundval av Auerbach: Die Luxusumsatzsteuer oell Popitz: Kommentar

zum Umsatzsteuergesetz.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

ning. Meningen var att söka förena fördelarna i de båda olika förslagen, nämligen

enkelheten och den höga intäkten av den allmänna skatten på betalningar,

å ena sidan, och rättvisemomentet i lyxbeskattningen, å den andra

sidan. Thierrys förslag gick i korthet ut på dels en skatt på 1 700 på samtliga

betalningstransaktioner, som försiggingo mellan köpmän, dels en skatt på

5 % av alla försäljningar i detaljhandeln med undantag av livsmedel och

vissa viktiga produktionsartiklar; denna detaljhandelsskatt höjdes till 10 %>,

såvitt gällde en rad lyxartiklar, nämligen finare viner och likörer, efter mått

tillverkade kläder och skodon, pälsverk, solfjädrar, plymer, mattor, keramik,

glas och porslin, antikviteter och övriga samlarföremål, konstverk, juveler

och produkter av ädla metaller, parfymer samt grammofoner.

Thierrys förslag kom aldrig att förverkligas, men grundtankarna i detsamma

upptogos i slutet av 1917 av den dåvarande finansministern Klot/.

I motsats till Thierry lade emellertid Klotz huvudvikten vid lyxbeskattningen,

vilken beräknades inbringa 1 miljard francs årligen emot en intäkt av 240

miljoner francs av kvittoskatten. Parlamentets beslut gick ut på en kvittoskatt

i form av stämpelavgift på 2 °/oo> vidare en detaljhandelsskatt med

samma låga skattesats och begränsad till betalningar överstigande 150 francs.

Å andra sidan vidgades tillämpningsområdet för lyxbeskattningen, och det

gjordes gällande, att denna komrne att träffa den samlade lyxförbrukningen.

Denna s. k. allmänna ^beskattning kan i mångt oell mycket ledas tillbaka

till principer, som angivits av R. Favareille i en i februari 1917 publicerad

uppsats i »Revue Politique et Parlamentär». Att Klotz för sin del upptog

dessa tankegångar i sitt skatteförslag torde i hög grad lia berott på socialisternas

motstånd mot utvidgningen av kvitto- och nyinförandet av detaljliandelsskatten.

Icke desto mindre röstade de socialistiska deputeradena,

när frågan slutligen kom upp i kammaren, emot lyxbeskattningen, under förmenande

av att denna vore ägnad att skada industrien. Däremot hälsade de

konservativa deputeradena skatten med tillfredsställelse såsom en rättvis

belastning av förbrukningen.

På grundval av parlamentets beslut utfärdades den 31 december 1917 en

lyxskattelag. Denna hade karaktär av en ramförfattning, vilken innehöll bestämmelser

om två olika slag av skattepliktiga transaktioner, nämligen:

1) försäljning i detaljhandeln av vissa artiklar, vilkas urval skulle fastställas

av en särskild kommission, sammansatt av representanter för finansmyndigheterna

och för handeln;

2) uppehåll eller förplägnad å hotell eller restauranger under sådana förhållanden,

att prissättningen gåve vid handen, att hotellet eller restaurangen

vore att hänföra till kategorien lyxföretag.

Sedan kommissionen avslutat sitt arbete och parlamentet antagit varuförteckningen,

utfärdades en tillämpningsförordning den 23 mars 1918. Den

sålunda beslutade lyxskatten innebar ett försök att i detaljhandeln skattebelägga

överhuvud taget alla lyxföremål. De svårigheter, som förelågo med

hänsyn till relativiteten och subjektiviteten i begreppet lyx sökte kommissionen

övervinna genom uppställandet av tre olika objektiva kriterier för en

varas hänförande till lyxkategorien, nämligen:

1) varans natur, d. v. s. dess betydelse för behovstillfredsställelsen enligt

dess allmänna beskaffenhet;

2) dess pris, alltså dess dyrbarhet;

3) dess bestämmelse i särskilda fall.

Med utgångspunkt härifrån klassificerades de olika artiklarna och uppdelades

på två olika listor. Av dessa listor innehöll den första, lista A, varor,

vilka på grund av sin natur alltid skulle betraktas såsom lyxartiklar och i

varje fall vara underkastade skatt. Varorna fördelades på 26 olika positioner

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

35

och utgjordes av bl. a. smycken, ur, konstverk, antikviteter, pälsar, mattor,

fotografiapparater, biljarder, musikinstrument, automobiler, sidenkläder och

silkesstrumpor, parfymartiklar, vissa delikatesser, jaktartiklar, kort sagt de

förmögnare befolkningsgruppernas lyx.

Den andra listan, lista B, innehöll varor, av vilka endast de högre kvaliteterna

betraktas såsom lyxvaror. Delvis var här fråga örn föremål, som kunde

betecknas som överflödiga småsaker och i varje fall icke såsom egentliga

nödvändighetsartiklar, såsom imiterade smycken, keramik, konfityrer, spetsar,

solfjädrar, fotografier och reproduktioner av konstverk, sportartiklar, lacksaker

etc. Huvudparten utgjordes emellertid av bruksföremål ingående i den

ordinarie levnadsstandarden, vilka emellertid på grund av sitt finare utförande

representerade en viss och mycket utbredd form av lyx; häribland

märktes kläder, hattar, möbler, skor, handskar, borstar, lampor, resväskor,

paraplyer, tvålar, näsdukar o. s. v. Avgörande för frågan, huruvida alla

dessa olika artiklar utgjorde lyxföremål, var priset; för varje särskild grupp

fastställdes en prisgräns, under vilken de ifrågavarande artiklarna voro fria

från lyxskatt, men över vilken en skatt pålades på hela försäljningssumman.

Skattesatsen utgjorde 10 °/o av varans pris och skatteplikten inträdde, så

snart varan försåldes till en konsument, likgiltigt örn säljaren var köpman

eller privatperson. Skattepliktig var likaledes import av hithörande lyxartiklar,

i den mån de voro avsedda för konsumtion; export av sådana varor

var däremot skattefri.

Skatteuppbörden kunde ske i två olika former, antingen^ genom åsättande

av stämpelmärken eller genom kontant inbetalning, försåvitt köpmannen

föredrog att träda i direkt förbindelse med skattemyndigheterna. I sistnämnda

fall hade han att varje månad insända utdrag ur en skattebok och

att samtidigt inbetala på månaden belöpande skatt.

Allmänhetens inställning till lyxskatten var från början mycket ogynnsam;

än mer gällde detta köpmännens. Dessa hade att fungera såsom

skatteuppbördsmän men kände sig i realiteten såsom skattebetalare och

klagade över den belastning, som den utökade bokföringsskyldigheten innebar

för dem, men framför allt över de svårigheter, som tillämpningen av

den komplicerade och delvis oklara lagstiftningen medförde. Under ledning

av de olika handelskamrarna avhöllos redan på våren 1918 protestmöten

mot skatten och pressen slöt i stor utsträckning ripp vid deras sida.

Arbetare och företagare inom lyxindustrien förenade sig också med motståndarna

till denna skatt. En stor roll i denna opinionsstorm spelade det

argumentet, att skatteintäkterna stannade långt under finansministerns beräkningar,

vilket också faktiskt var fallet. 1 januari 1919 framlade finansminister

Klotz ett förslag till revision av lyxbeskattningen. Vissa föremål,

vilka understundom kunde komma till användning icke blott för konsumtion

utan även såsom medel i förvärvsverksamhet, exempelvis fotografiapparater

och finare fisknät, strökos från listan. På grund av den stigande allmänna

prisnivån höjdes prisgränserna inom lista B. Den principiellt viktigaste

ändringen innebar, att grundläggande för skatteplikten beträffande

varor å lista B framdeles skulle vara icke1 hela priset utan endast den del

av priset, som överskrede ett visst fastställt normalpris.

Trots dessa tillmötesgåenden upphörde icke klagomålen över skattens

orättvisor. Då skatten emellertid oaktat sina brister inbringade cirka 100

miljoner francs örn året, bibehölls (Ion under år 1919, dock väsentligen därför

att de olika fraktionerna i parlamentet icke kunde ena sig örn andra

utvägar för uppbringandet av en motsvarande summa. Vid den revision

av hela det franska skattesystemet, som genomfördes genom lagstiftning av

den 25 juni 1920, infördes emellertid i stället för 1917 års lyxskatt en skatt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr ‘237.

på 1 % av alla omsättningar inom handel och industri, i vilken omsättningsskatt

den 10 °/o-iga lyxskatten infogades.

Genom sedermera vidtagna modifikationer höjdes skattesatsen för absoluta

lyxvaror (= lista A) till 12 %>, medan skatten sattes till 6 % för sådana

varor, vilka voro skattepliktiga endast i den mån priset överstege viss värdegräns

(= lista B). Genom dekret den 6—7 juli 1934 upphävdes i stor

utsträckning den franska lyxheskattningen. Såvitt kunnat utrönas, utgår

för närvarande den allmänna omsättningsskatten med 2 % på varans värde,

och endast för vissa lyxartiklar är skatten högre (3—16 %).

Tyskland. Även såvitt gäller Tyskland måste införandet av lyxheskattningen

under förra världskriget ses mot bakgrunden av den allmänna utvecklingen

på det ekonomiska och statsfinansiella området. De depressionstendenser,

som uppträdde .strax efter krigsutbrottet 1914, förbyttes mycket

snart i en utpräglad krigskonjtinktur, som karakteriserades av starkt stegrad

sysselsättning samt växande inkomster hos arbetare, affärsmän och

fabrikanter. Efter ett par år, eller i slutet av 1916 och början av 1917, ledde

dessa krigsvinster till en starkt stigande efterfrågan på lyxbetonade eller

umbärliga varor. Denna tendens förstärktes av den kraftiga prisstegringen,

vilken kom dyrbarare sakföremål alt framslå såsom den enda värdebeständiga

kapitalplaceringen. Våren 1917 föranledde den stigande efterfrågan

på lyxartiklar en motion i riksdagen örn införande av en särskild lyxskatt.

Tanken i detta enskilda initiativ upptogs snart av riksfinansmyndigheterna,

vilka på grund av delstaternas ensamrätt att pålägga direkta skatter,

voro hänvisade till att söka finna nya indirekta skatter för täckandet

av den växande budgetbristen. De indirekta skatterna hade redan under

de tidigare krigsåren kraftigt utbyggts och kommit att hårt belasta de oundgängliga

konsumtionsvarorna, något som framkallat en stark opinion inom

riksdagens vänsterfraktioner. Det blev uppenbart för riksfinansmyndigheterna,

att denna ensidiga belastning av de breda folklagren icke kunde

fortsätta utan att systemet med konsumtionsskatter måste utformas på ett

socialt mera tilltalande sätt. Såsom det lämpligaste medlet härför framstod

påläggandet av lyxskatter.

Enligt 1918 års lag om allmän omsättningsskatt utgick en avgift på 5 °/oo

på varje omsättning utan hänsyn till de omsatta varornas umbärlighet;

denna allmänna omsättningsskatt kompletterades emellertid med en detaljliandelsavgift

på 10 °/o för vissa lyxartiklar, nämligen föremål av ädla

metaller, pärlor, ädelstenar, fickur, skulpturer, målningar och grafiska

konstverk, antikviteter och samlarobjekt, pälsverk, mattor, fotografiapparater,

handvapen, biljarder, musikinstrument samt fordon för personbefordran.

I den mån det emellertid kunde uppvisas, att varorna inköpts för

tillgodoseende av ett allmännyttigt intresse eller för förvärvsändamål, öppnades

en möjlighet för köparen av vissa av de lyxskattehelagda varorna att

på ansökan få den erlagda skatten restituerad. Vid skattens beräkning

skulle skattebeloppet inräknas i varuvärdet, och då skattesatsen såsom

nämnt utgjorde 10 °/o av detta värde (försäljningspriset + skatten) fördyrades

varan alltså med 11.1 %>. Skatten upptogs genom deklarationsförfarande.

Särskilda bestämmelser gällde för icke förvärvsmässiga transaktioner

mellan privatpersoner, varvid kvitto skulle utställas och stämpelbeläggas;

likaså utgick skatt vid införseln av varan.

Efter vapenstilleståndet ställdes riksfinansmyndigheterna inför uppgiften

att återinföra ett ordnat budgetväsende, vilket innebar ett ytterligare växande

skattebehov. Hela skattesystemet upptogs till omprövning; såsom en av de

mest angelägna uppgifterna uppfattades utbyggandet av omsättningsskatterna.

En plan utarbetades, vilken gick ut på att till den allmänna omsätt
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237■

37

ningsskatten foga en allmän 5 % detaljhandelsskatt saint en väsentlig utbyggnad

av lyxskatterna, en plan, som alltså erbjöd flera likheter med den

franske finansministern Thierrys ursprungliga förslag till utgiftsbeskattning.

Denna omfattande generalaccis stötte emellertid inom alla partier på det

häftigaste motstånd, vilket framför allt riktade sig mot detaljhandelsskatten.

Endast genom en kompromiss emellan regeringspartierna räddades i sista

stund den allmänna omsättningsskatten såväl som den särskilda Iyxskatten.

Ytterligare modifikationer vidtogos därefter av den i Weimar sammanträdande

nationalförsamlingen.

Den 24 december 1919 utfärdades den nya lagstiftningen i ämnet. Såvitt

gällde den särskilda Iyxskatten karakteriserades denna av en strävan att

med skatt belägga ett väsentligt utsträckt antal umbärliga varor. Undantag

gjordes dock -—■ genom de av nationalförsamlingen företagna modifikationerna

— för sådana föremål som choklad och vanligare sötsaker, flertalet

leksaker, sportartiklar, julgransprydnader, vykort, fotografier etc., korteligen

vad som skulle kunna betecknas som »de breda massornas lyx». De lyxskattebelagda

varorna uppdelades av lagstiftaren i två huvudgrupper. Den

första gruppen innefattade en rad hushållsartiklar, för vilka grunden för den

särskilda skattebeläggningen var det använda materialet (föremål av metaller,

lergods, glas, horn, läder, trä, korgämnen) och vilka därjämte på grund

av sin utformning voro att betrakta såsom lyxföremål. Den andra gruppen

åter upptog en serie varor, vilka med hänsyn till sättet för användningen

voro att betrakta såsom lyxartiklar (prydnadssaker, tavlor, lyxpapper, fotografiapparater,

handvapen, musikinstrument, biljarder, fordon, barnvagnar,

pälsverk, solfjädrar, fjäderboor, plymer, skönhetsmedel, promenadkäppar,

ur, belysningsartiklar, parkettgolv, mattor, väggbeklädnader, reseffekter, kläder,

gardiner, täcken, band, trikåvaror, hattar, praliner etc.). Inom de särskilda

grupperna verkställdes avgränsningen genom angivandet av särskilda

kännemärken, såsom sättet för materialets bearbetning, föremålens storlek

samt framför allt deras utsmyckning. Dessa listor kompletterades med en

varuförteckning, utfärdad av regeringen med stöd av en särskild fullmakt.

Därest Iyxskatten även enligt 1919 års lagstiftning skulle upptagits i detaljhandeln,

hade detta inneburit en väsentlig ökning av skattesubjektens antal.

För att undvika detta konstruerade den nya lagen Iyxskatten såsom en tillverkningsavgift.

Detta kunde dock icke ske över hela fältet, enär ju vissa

av de skattebelagda lyxartiklarna icke lämpade sig eller icke alls medgåvo

uppbörd hos tillverkaren (antikviteter och samlarobjekt, blommor, konstverk,

juvelerarartiklar). I dessa fall bibehölls den gamla formen av detaljhandelsskatt.

Skattesatsen fastställdes till 15 °/o.

Den tyska omsättnings- och lyxbeskattningen betecknades av sina egna

upphovsmän uttryckligen såsom ett provisorium och såsom ett nödvändigt

ont, särskilt med hänsyn till de ogynnsamma ekonomiska och kulturella

återverkningarna. Att skattelagstiftningen dessa brister till trots antogs av

Weimarförsamlingen, berodde främst på nödvändigheten av att öka statsintäkterna.

Rättvisemomentet i lyxbeskattningen vann dock nästan allmänt

erkännande, men uteslöt icke att klagomål och protestresolutioner, riktade

mot densamma, lid efter annan ingingo till myndigheterna, särskilt från de

utövande konstnärernas och från konsthantverkets sida.

I fråga örn den relativa betydelsen av intäkterna av den tyska lyxbeskattningen

divergera uppgifterna bland olika bedömare på ett ganska egendomligt

siitt. I sin .studie från 1921 ställde sig Auerbach — stödd på allenast

preliminära uppgifter— mycket tvivlande i fråga örn möjligheterna att skatten

skulle medföra det åsyftade ti 11 skol tet lill statskassan. Den av National

Industrial Gonference Board framlagda internationella undersökningen av

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

omsättningsskatterna betecknar den tyska lyxbeskattningen såsom avgjort

misslyckad. Den uppger nämligen, att skatten icke på långt när inbragte

det belopp, varmed man ursprungligen räknat, och tillfogar, att när intäkterna

voro som högst, eller under finansåret 1924/25, uppgingo dessa till

blott 6.2 % av inkomsterna av den allmänna omsättningsskatten. Emellertid

är att märka, att den lavinartade inflation, som under mellantiden övergick

Tyskland, måste i högsta grad försvåra varje beräkning och varje jämförelse.

Tyngst vägande får väl anses det omdöme, som fälles av den

främste kännaren på detta område, nämligen Pointz, och som avser de två

sista finansår, då skatten var i kraft; finansåret 1924/25 (varunder skattesatsen

sänktes från 15 till 10 %) inbragte skatten tillhopa 180 milj. RM och

nästa finansår (varunder skatten ytterligare sänktes från 10 till 7.5 °/o) inbragte

densamma 77.7 milj. RM. Popitz betecknar detta resultat såsom ett

icke betydelselöst bidrag till statsinkomsterna.

England. I motsats till Frankrike och Tyskland förde England redan

från början av förra världskriget en relativt hård skattepolitik, som bl. a.

åsyftade att motverka tendensen till konsumtionsstegring och som åtföljdes

av en sparsamhetskampanj. Trots detta förmärktes dock även i England

en tendens till ökning av lyxkonsumtionen, särskilt ifrån de nyrika kretsarnas

sida, och därmed banades vägen för en särskild ^beskattning. 1917

framlade Bonar Law en plan, som gick ut på att beskatta såvitt möjligt varje

slag av förbrukning, men förslaget avvek så starkt från den traditionella

engelska skattepolitiken och mötte så många prakliska invändningar, att det

uppsköts till 1918 års budgetarbeten. Under mellantiden tillkom i Frankrike

den lyxskattelagstiftning, för vilken redogörelse tidigare lämnats, varför

Bonar Law inför 1918 års parlament kunde peka på Frankrike såsom en

förebild i detta hänseende. Förslaget mottogs icke desto mindre alltjämt

med stor skepsis av parlamentet, inom vilket särskilt de liberala kretsarna

uttalade starka tvivelsmål rörande möjligheten av att kunna skattbelägga

ett så stort antal varor. Det lagförslag, som Bonar Law i april 1918 föreläde

parlamentet, hade väsentligen karaktären av en ramförordning och innehöll

inga uppgifter rörande de särskilda objekten för lyxskatten. Förslaget förutsatte

en detaljhandelsskatt av 2 pence per shilling, alltså 1/6 av värdet på

alla lyxvaror. För urvalet av skatteobjekt, vars verkställande anförtroddes

en särskild kommitté, skulle den franska lagen tjäna såsom förebild, och

även i övriga avseenden låg denna lagstiftning till grund för det engelska

förslaget. Samtliga konsumtionsvaror skulle prövas med hänsyn till frågan

om deras lyxkaraktär; därvid verkställdes först en uppdelning i herrartiklar,

damartiklar, husgeråd och möbler, konstföremål, preciosa etc. för att komma

till en arbetsfördelning som kunde läggas till grund för vidare undersökningar,

som företogs i samråd med specialister. Därefter inhämtades sakkunnigutlåtanden,

framför allt från representanter för de olika näringsorganisationerna

och för olika handelsföretag. Till grund för kommitténs arbete,

såvitt gällde avgränsningen av skatteområdet låg enligt direktiven att utesluta

sådana allmänna bruksföremål, som voro avsedda att skapa en viss

komfort, såframt de understege ett visst pris. Detta pris skulle fastställas

så, att en sparsam individ skulle kunna vid sina olika inköp helt undgå

skatten.

Kommitténs utredning utmynnade i förslag till tvenne listor, den ena omfattande

absoluta lyxartiklar och i stort sett överensstämmande med motsvarande

franska lista A, den andra omfattande den s. k. relativa lyxen. I en

särskild lista C upptogos de undantagsfall, då eljest skattebelagda varor

skulle åtnjuta skattefrihet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237-

39

Fastställandet av ett visst normalpris såsom utgångspunkt för skatteplikten

stötte på de största svårigheter. Man stannade emellertid till sist vid de

aktuella priserna för goda, varaktiga varor, vilka bestämdes med hjälp av

särskilda sakkunniga. Då dylika genomsnittspriser emellertid icke kunde för

olika grupper av behovsartiklar enhetligt fastställas, erfordrades en i detalj

gående uppdelning av varuförteckningarna. Stor tvekan rådde om hur långt

man skulle driva denna specifikation utan att därför hamna i ändlösa uppräkningar

och utan att å andra sidan bestämma ett enhetligt genomsnittspris

för alldeles ojämförbara artiklar. Särskilt sistnämnda svårigheter föranledde

kommittén att gå in på en kritik, som utmynnade i konstaterandet av att en

varas lyxkaraktär icke kan objektivt bestämmas genom fixerandet av vissa

prisgränser. En ^beskattning borde fastmer utformas efter praktiska utgångspunkter

och endast drabba ett antal artiklar, som äro lätta att definiera.

Detta resultat av kommitténs arbete försvagade i hög grad lagstiftningens

ställning inom den parlamentariska opinionen, och kritiken understöddes

livligt av såväl pressen som av köpmannaorganisationerna. På grund av det

växande motståndet för hela frågan sjönk denna snart därpå, sedan vapenstilleståndet

avslutats, helt i glömska.

Jämför man de franska, tyska och engelska förteckningarna på lyxföremål,

så visar det sig, att listan över absoluta lyxvaror i det franska systemet

väsentligen överensstämmer med det tyska varuurvalet av år 1918; listan upptar

sålunda föremål som i första hand tjäna behovet att äga sällsynta och

dyrbara ting (juveler, konstverk, antikviteter, pälsverk och mattor). Den

ledande synpunkten vid bestämmandet av de skattepliktiga varorna enligt

1918 års tyska lagstiftning torde ha varit den rent skattetekniska. Avsikten

var att om möjligt enhetligt belasta den totala omsättningen i de särskilt

skattepliktiga affärerna för att därigenom kunna gestalta deklarationsförfarandet

enklare. Framför allt lramstod det emellertid klart för^ skattelagstiftaren

att en kontroll genom bokgranskning och lagergenomgång endast

läte sig göra, i den mån den kunde begränsas till ett relativt litet antal specialaffärer
Det

hade vid sådant förhållande legat nära till hands att utforma skatten

såsom en omsättningsskatt på alla lyxbetonade detaljhandelsföretag (delikatessaffärer,

konditorier, konsthandlare, specialaffärer för broderier och sidenvaror,

för finare läderartiklar samt porslin och glas, vidare hatt- och handskmagasin

samt förstklassiga konfektionsaffärer). Lagstiftaren synes emellertid

ha ryggat tillbaka inför de väntade förebråelserna att på detta sätt tillskapa

en diskriminerande specialbeskattning. Anmärkningsvärt är emellertid

att med de principer, som lågo till grund för varuurvalet i 1918 års tyska

lagstiftning, beskattades den kulturellt mest betydelsefulla lyxen (konstverk,

musikinstrument), medan däremot modelyxen lämnades fri.

I motsats därtill men i likhet med den franska lagstiftningen och med det

engelska lagförslaget sökte 1919 års tyska lagstiftning att nå fram till en

enhetlig beskattning av all lyxbetonad konsumtion; därigenom sökte man

bl. a. förhindra en överflyttning av lyxkonsumtionen från beskattade lill

skattefria varugrupper. Denna avsikt kunde emellertid icke förverkligas,

enär:

a) endast varulyx beskattades medan däremot lyxutgifter för tjänster i

stort sett lämnades fria;

b) å andra sidan inbegrips i lyxbeskattningen en serie varor, som ingalunda

generellt kunde betecknas såsom lyxföremål (kläder, skodon, möbler);

i dessa fall kunde de förenklade och schematiska kännetecknen för varornas

lyxkaraktär mycket lätt leda lill stötande och obilliga resultat. Ä andra sidan

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

torde den tyska metoden för varuurvalet betraktas som överlägsen den

fransk-engelska med dess anknytning till vissa prisgränser, en metod vilken

särskilt vid hastiga och starka prisfluktuationer blir omöjlig att i praktiken

upprätthålla.

Vad härefter gäller frågan om uppbörds- och kontrollförfarandet enligt

de olika systemen, måste det betecknas såsom en allvarlig brist i den franska,

till detaljhandeln förlagda lyxbeskattningen, att med det stora varuurvalet

mycket få detaljaffärer torde lia funnits, som icke sålt lyxbeskattade

arktilar; härigenom blev antalet skattskyldiga utomordentligt stort, vilket

av flera författare anges som en huvudanledning till det dåliga uppbördsresultatet

i Frankrike. Vid utvidgning av området för lyxbeskattningen i

Tyskland genom 1919 års lagstiftning insågo de tyska myndigheterna omöjligheten

av att genomföra en effektiv kontroll av de tusentals affärer, vari

de lyxbeskattade varorna komme att tillhandahållas, och man övergick till

att i princip utforma lyxskatten såsom en tillverkningsskatt.

Den i det föregående lämnade redogörelsen för utvecklingen av lyxbeskattningen

i några viktiga länder må till sist avslutas med en mera summarisk

översikt av denna eller likartade skatteformer i utlandet i övrigt. Rådande

tidsförhållanden nödvändiggöra, att uppgifterna lämnas med reservation för

sådana förändringar, vilka icke framgå av det material, som varit tillgängligt.

I Österrike infördes genom lag av den 27 november 1922 en allmän omsättningsskatt

kombinerad med lyxskatt på vissa varor. Skattesatsen vid den

allmänna omsättningsskatten var 1 %>, beträffande lyxskatten 12 %.

Vilka föremål, som behandlades som lyxartiklar och under vilka förutsättningar

detta var fallet, angavs närmare i tillämpningsförordningen till

varuomsättningsskatteförordningen. Detta skedde genom de ifrågavarande

artiklarnas upptagande på en särskild lista, vilken fanns fogad såsom bilaga

till tillämpningsförordningen. I åtskilliga fall var frågan örn en varas beteckning

såsom lyxartikel eller icke beroende av, huruvida den överskred viss

värdegräns. Varuomsättningsskatteförordningen 13 § mom. 2 stadgade för

detta fall, att avgörande för frågan huruvida gränsen överskredes vöre de

enstaka föremålens pris; vid sammansatta föremål, vilka enligt den allmänna

uppfattningen i handeln (Verkehrsanschauung) bilda en enhet, blev priset

på denna enhet avgörande för frågan, huruvida värdegränsen överskredes.

Arbeten, som utföras på beställning, vörö underkastade lyxskatt enligt

samma grunder som varor, vilka köptes färdiga. Däremot fritogos reparationsarbeten

utom i de fall, då i samband med reparationen nya delar, vilka

själva voro underkastade lyxskatt, infogades i det reparerade föremålet.

Enligt en särskild bestämmelse kunde genom ytterligare tillämpningsförordningar

föreskrivas, att lyxskatten i fråga örn bestämda varuslag icke

skulle upptagas i detaljhandeln utan i stället anknytas till leveranser från tillverkaren

till återförsäljaren; i detta fall blevo ifrågavarande förnödenheter i

detaljhandeln icke belagda med den särskilda lyxskatten utan allenast med

den vanliga varuomsättningsskatten.

Det intressantaste draget i den österrikiska omsättningsskattelagstiftningen

utgjordes emellertid av bestämmelserna om -»Phasenpauschalierung». Dessa

bestämmelser inneburo, att den allmänna, varje omsättningsakt belastande

skatten omvandlades till en enhetsskatt, som uttogs på ett visst produktionsstadium

— vanligen tillverkningsstadiet. Skattesatsens höjd bestämdes därvid

under hänsynstagande till det genomsnittliga antal omsättningar, som

varan från och med det nämnda stadiet undergår, ävensom till de genomsnittliga

prisförhållandena.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 237.

41

Pauschalbestämmelserna — vilka genomfördes efter omfattande förarbeten

—- lia vid förevarande utredning varit tillgängliga enligt deras avfattning

i förordningen av den 31 mars 1926 (BGB1. sid. 303). Pauschaleringen

omfattade enligt denna förordning 399 positioner, bl. a. lantbruksprodukter,

levande djur, byggnadsvirke och bränsle samt en lång rad industriella produkter

(glasvaror, cement, kemiska arktilar, textilier och pälsverk, läder,

järn, metallvaror, maskiner, fartyg, instrument, belysningsartiklar, korgoch

borstbinderiartiklar). Pausclialsatsen uppgick i genomsnitt till 3.5 %

men sjönk i vissa fall till 2 % och översteg sällan 5.5 %.

Denna pauschalskatt kompletterades med en för varje objekt bestämd utjämningsavgift

vid införseln liksom av en exportpremie till förmån för de

företagare, som exporterade varor, underkastade pauschalskatt. Exportpremierna,

vilkas avvägning uppges lia givit upphov till mycket betydande meningsskiljaktigheter,

utgingo med vissa procent av skillnaden mellan utjämningsavgifterna

vid import, å ena sidan, och pauschalsatsen på den inhemska

marknaden, å andra sidan. Jämte dessa pauschalbestämmelser förefanns

även möjlighet till specialöverenskommelser mellan skattemyndigheterna och

enskilda skattepliktiga företag.

I Tjeckoslovakien tillkom redan genom lag av den 11 december 1919 en

omsättningsskatt, väsentligen baserad på den tyska lagstiftningen i ämnet.

Denna allmänna omsättningsskatt kompletterades med en omfattande lyxbeskattning,

anordnad dels såsom tillverkningsskatt och dels såsom detaljhandelsskatt.

1923 reviderades bestämmelserna såvitt de angingo den allmänna

omsättningsskatten och anslötos nära till den österrikiska lagstiftningen.

I Ungern genomfördes en lyxbeskattning genom lag av den 28 juli 1920.

Skatten uppbäres antingen i detaljhandeln och utgår då med 10 % på varans

värde eller ock hos tillverkaren, i vilket sistnämnda fall skattesatsen

utgör 13 %.

I Rumänien finnes en differentierad varubeskattning; för egentliga lyxvaror

utgör skattesatsen enligt senaste tillgängliga uppgifter 18 %, för umbärliga

varor 12.5 °/o och för övriga varor, med undantag för vissa helt

skattefria eller endast lågt beskattade nödvändighetsartiklar 6 °/''o.

Även i Polen, Belgien, Luxemburg och Italien lia under kortare eller längre

tid lyxskatter, anordnade väsentligen med det franska systemet såsom

förebild, varit införda.

I Förenta Staterna infördes år 1919 varuskatter (exice taxes), vilka liksom

i Tyskland och Tjeckoslovakien voro utformade dels såsom tillverkningsskatter

och dels såsom detaljhandelsskatter. Dessa kunna icke anses

lia karaktär av rena lyxskatter. Enligt de färskaste uppgifter, som varit

tillgängliga, utgår skatt f. n. nied 10 % av varans värde för fotografikameror,

sportartiklar samt parfymer och kosmetika, 5 % för mekaniska kvlapparater,

radioapparater och delar därtill samt tandpastor m. m. och slutligen

nied 2—3 % för automobiler och delar därtill.

I Danmark antogs i slutet av mars 1940 en lag örn omsättningsskatter

m. m., vilken liksom den nyss nämnda amerikanska lagstiftningen emellertid

torde lia ett vidsträcktare syfte än att enbart begränsa lyxkonsumtionen.

I den allmänna motiveringen till skatten framhålles, att det främsta syftet

vore att åstadkomma en ökning av den danska statens inkomster dels genom

införandet av en importavgift, dels genom påläggande av omsättningsavgift

på vissa varor och dels genom höjning av redan föreliggande förbrukningsavgifter.

Statsminister Stauning har emellertid förklarat, att skattehöjningarna

även fullfölja icke fiskala ändamål. Ilan har nämligen medgivit, att

prisförhöjningarna torde komma att förorsaka någon nedgång i konsuln
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

tionen men har därtill fogat ett uttalande, att denna utveckling vore önskvärd.

Om Danmark fortsatt att importera varor i samma utsträckning som

dittills, skulle detta nämligen betytt ett underskott i handelsbalansen på icke

mindre än 500 milj. kronor per år. Importen måste sålunda nedbringas

högst betydligt.

Med avseende på de särskilda bestämmelserna i lagen är följande afl

märka:

En importavgift av 10 % av värdet utgår för bl. a. dels sådana varor, för

vilka tullsatserna enligt gällande handelstraktater äro bundna •—- hit höra

bl. a. kol, koks, tackjärn — dels några i synnerhet för lantbruket viktiga

varor, såsom spannmål, ärter, vicker etc., foderämnen, utsädesfrö, gödningsämnen,

lantbruksmaskiner och jordbruksredskap; vidare fröer och frukter

för oljeberedning, textilämnen, råmetaller, brännoljor, industrikemikalier

samt en hel del för byggnadsverksamheten viktiga varor, nämligen, förutom

järnbalkar, även timmer, fönsterglas m. m.

Restitution av importavgiften medges för bl. a. varor eller material, som

användas till framställning av för export avsedda varor, likaså beviljas gottgörelse

av avgiften vid fartygsbyggen.

Omsättningen av guld- och silvervaror, ur, skinn- och lädervaror (med

undantag av skodon) samt av manufakturvaror, pälsverk, hattar och övriga

klädespersedlar belägges i detaljhandeln med en avgift av 10 % av värdet.

Finansministern är bemyndigad att fastställa regler, enligt vilka sådana

företagare, som utslutande förarbeta från kunderna mottaget material, helt

eller delvis kunna fritagas från avgiften, försåvitt deras totala omsättning

icke överstiger 6,000 kronor.

Segelgarn, bindgarn, rep, tågvirke, säckar och omslagsduk, fisknät och segelduk

kunna fritagas från avgift.

Å vissa varor utgå produktionsskatter, nämligen å papper och papp med 5,

respektive 2 öre per kg., å glödlampor med 25 öre per styck, å radiolampor

med 2 kr. 50 öre per styck. Tillverkningsskatt utgår även å läskedrycker

m. m.

Vidare lia öl-, rusdrycks- och tobaksskatterna höjts.

På parfymeri- och kosmetiska artiklar utgår slutligen en omsättningsskatt

med 40 °/o av värdet i engroshandeln.

Enligt lagen skola däri angivna skatter och skatteökningar äga giltighet

intill utgången av oktober månad 1940.

Under nuvarande förhållanden är det utomordentligt svårt att bedöma, till

vilka belopp de intäkter kunna komma att belöpa sig, som statskassan skulle

tillföras genom de nämnda skatterna, men man har approximativt beräknat

inkomsten för den föreslagna giltighetsperioden till 80—85 milj. kronor.

I Folketinget antogs lagen med 89 röster mot 35, i Landstinget med 49

röster mot 13.

De nya skatterna ha, särskilt från den konservativa pressens sida, gjorts

till föremål för en delvis rätt skarp kritik. Beri. Tidene kritiserade i en

artikel, betitlad »En daarlig Beskattningsteknik», metoden att upptaga skatten

i detaljhandeln. Den minsta butik bleve därigenom ett uppbördskontor;

det hade enligt tidningen varit bättre, örn skatten lagts på försäljningarna

från grossist till detaljist.

Borsen åter skrev under rubriken »For att gore det svaerere»: »Det framlagda

förslaget till omsättningsskatt för vissa varor präglas av finansministerns

enastående förmåga att göra en sak svårare och mera invecklad än

nödvändigt. En allmän omsättningsavgift hade varit att föredraga, ty den

hade givit bättre resultat med mindre besvär och känts mindre tryckande.»

Det kan tilläggas, att tvenne representativa näringsorganisationer, nämli
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 237.

43

gen Grosserer Societeten och Provinshandelskammeret, i slutet av innevarande

juni månad gjort framställning om upphävande av de nya skatterna

och importavgifterna.

III. Den svenska pärlskatten samt tidigare förslag till indirekt

lyxbeskattning i Sverige.

Det är av intresse att konstatera, att de skandinaviska staterna i visst avseende

intaga en ledande plats i utvecklingen av den moderna lyxomsättningsskatten.

Såvitt kunnat utrönas återfinnes nämligen det första exemplet

på en lyxbeskattning av förevarande slag i de förordningar om skatt på

pärlor och vissa andra juvelerararbeten, som infördes i Danmark och Norge

år 1917. Denna följdes i vårt land av den vid 1919 års riksdag beslutade,

den 11 juli s. å. utfärdade K. f. om utgörande av en särskild stämpelavgift

i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor m. fl. lyxvaror.

I det följande må en redogörelse lämnas för huvuddragen av ifrågavarande

författning.1

Skattskyldighet inträdde vid köp eller byte av äkta pärlor och ädla stenar,

av föremål, däri sådana pärlor och stenar äro infattade, samt av smycken

utav guld, silver eller platina, ävensom vid införsel hit till riket av utomlands

genom köp eller byte förvärvade föremål av angivna slag, med

undantag för vissa särskilt uppräknade fall samt under förutsättning att

föremålets värde översteg 300 kronor. Med nu angivna begränsningar avsågs

att förhindra att skatten drabbade andra föremål än sådana, som obetingat

kunde betecknas såsom lyxföremål. Särskilt ville man, att husgeråd

av silver skulle gå fria från skatten. Skatten utgick med 10 kronor, då föremålets

värde icke översteg 350 kronor, och därutöver med 5 kronor för

varje ytterligare påbörjat belopp av 50 kronor; dock att där föremål, som

nu nämnts, gingo i byte mot varandra, stämpelavgift skulle utgöras endast

för det belopp, varmed det övriga vederlag som betingats vid bytet, överstege

nämnda gränsvärden. Vid överlåtelse av föremål, beträffande vilket stämpelplikt

ägde rum, skulle upprättas avräkningsnota och vid införsel av sådant

föremål anmälningssedel. Skyldighet att upprätta avräkningsnota ålåg

överlåtaren, och enahanda skyldighet beträffande anmälningssedel ålåg

den, för vars räkning införseln ägt rum. Stämpel åsattes avräkningsnota

eller anmälningssedel till det belopp, varmed stämpelavgiften skulle utgå.

Stämpelbeläggning av avräkningsnota ombesörjdes av överlåtaren, och stämpelbeläggning

av anmälningssedel verkställdes av vederbörande tullmyndighet.

Den som ämnade driva handel med föremål, som i förordningen avsågs,

ålåg dels att göra särskild anmälan till Överståthållarämbetet eller vederbörande

länsstyrelse, dels ock alt beträffande överlåtelser, vid vilka

stämpelavgift skulle utgöras, föra särskild bok, som skulle utvisa dagen för

överlåtelsen, föremålet eller föremålen för densamma, värdet å varje särskilt

föremål, beloppet av den erlagda stämpelavgiften samt namnet på den,

till vilken överlåtelsen skett. Tillsyn över efterlevnad av förordningens föreskrifter

tillkom Överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Tillsynen utövades

genom särskilda tillsyningsmän. Särskilda stämplar, benämnda lyxstämplar,

tillhandahöllos av generalpoststyrelsen. Underlät den sorn var

pliktig upprätta avräkningsnota eller avgiva anmälningssedel, alt sådant

fullgöra eller alt förse upprättad avräkningsnota med föreskriven stämpel,

eller underlät den, till vilken överlåtelsen skett och som icke fått behörigen

1 Jfr K. prop. nr 199 till 1923 års riksdag, sid. 10—11.

lii hung till riksdagens protokoll V.)\l. 1 sand. Nr 237.

7

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

stämpelbelagd avräkningsnota till sig överlämnad, honom enligt förordningen

åliggande anmälningsskyldighet, var straffet böter från och med två till

och med trettio gånger det felande stämpelbeloppet, dock minst tio kronor.

Voro omständigheterna synnerligen förmildrande, kunde straffet sänkas under

vad nu angivits, dock alt minsta bot i varje fall var tio kronor. Hade

någon i avräkningsnota eller anmälningssedel mot bättre vetande lämnat

oriktig uppgift och därigenom föranlett, att stämpelavgift icke blivit till behörigt

belopp utgjord, var straffet böter från och med fem till och med

femtio gånger det stämpelbelopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits,

dock minst tjugufem kronor.

Skattens ringa effektivitet och obetydliga resultat framkallade vid upprepade

tillfällen tvivelsmål om dess berättigande. I statsverkspropositionen

till 1921 års riksdag framhöll finansministern sålunda, att det beräknade

skattebeloppet för 1920, eller 220,000 kronor, utgjorde en relativt obetydlig

summa. I betraktande därav och då beloppet med de vikande konjunkturerna

torde komma att ytterligare nedgå samt då kontrollen med avseende

å skattens uttagande syntes lämna åtskilligt övrigt att önska och dessutom

ställde sig jämförelsevis dyrbar, förklarade sig finansministern icke lia för

avsikt att framlägga förslag om förlängd giltighet av förordningen i ämnet.

Med anledning av motion i ämnet beslöt riksdagen emellertid, att skatten

med viss ändring skulle bibehållas. Ej heller till 1922 års riksdag framlades

någon proposition angående förordningens fortsatta tillämpning. Med användande

av sin motionsrätt föreslog emellertid bevillningsutskottet, att åt

förordningen skulle förlänas fortsatt giltighet till utgången av år 1923. Detta

förslag bifölls av riksdagen.

Sedan riksdagen sålunda två år å rad utan initiativ från Kungl. Maj:t

fattat beslut örn fortsatt tillämpning av 1919 års förordning, drog år 1923

dåvarande finansministern, statsrådet Thorsson, därav den slutsatsen, att

riksdagen önskade fortbeståndet av en skatteform, som i så hög grad som

denna vore ett utslag av principen, att ren lyxkonsumtion borde vara föremål

för en särskilt hög beskattning. I proposition, nr 199, till 1923 års

riksdag förklarade finansministern, att han för sin del skänkte denna princip

sin anslutning. I nämnda proposition föreslogs en förlängning av skatten

men med vissa modifikationer i fråga örn uppbörds- och kontrollbestämmelserna.

Denna revision av förordningen innehar, att skyldigheten att

upprätta avräkningsnotor i normala fall, d. v. s. vid överlåtelse, som här i

riket verkställdes av någon, som för egen räkning eller i kommission drevhandel

med de beskattade föremålen, bortföll, och att stämpelbeläggningen

i stället skedde i försäljningsböckerna.

I samband med 1923 års nu berörda ändring i pärlskatteförordningen upptogs

till diskussion även frågan om en mera väsentlig utvidgning av området

för lyxstämpelskatten till att avse även andra juvelerararbeten, än den relativt

snävt begränsade grupp, som dittills drabbats därav. Finansministern

konstaterade emellertid, att med en sådan utvidgning skulle följa en jämförelsevis

mycket stark ökning av antalet beskattade föremål och troligen

även av antalet affärsmän, som skulle bli underkastade skyldighet att föra

försäljningsböcker. Härav skulle utan tvivel följden bli större kontrollkostnader.

Av dessa och även andra skäl förklarade sig finansministern icke

beredd att för det dåvarande föreslå en utsträckning av beskattningen beträffande

de varuslag, varom nu vore fråga. Trots 1923 års reform försämrades

relationen mellan skatteintäkterna och kontrollkostnaderna under

en följd av år ytterligare. Slutligen upptogs frågan örn pärlskattens bibehållande

till förnyat övervägande i 1936 års statsverksproposition, varvid — under

hänvisning till att uppbörden dåmera sjunkit till 61,000 kronor mot kon
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

45

trollkostnader på cirka 10,700 kronor — finansministern icke fann sig böra

föreslå framställning till riksdagen om fortsatt giltighet av förordningen i

ämnet. Genom K. f. den 30 juni 1936 upphörde förordningen att gälla.

Redan innan framläggandet av 1919 års pärlskatteförslag hade —- i samband

med upprättandet av det svenska tobaksmonopolet — inom finansdepartementet

utarbetats ett förslag till en mera omfattande konsumtionsbeskattning

i form av en lyxomsättningsskatt.1 Skatten, som skulle utgöras

genom stämpel å nota eller räkning, skulle träffa lyxen vid köp inom landet

av — för att följa förslagets rubriker — kläder, vissa slags skodon, möbler

och artiklar för hemmets bekvämlighet, prydnad och belysning, husgeråd,

reseffekter, vävnader, leksaker och parfymer. För detta ändamål skulle man

på förhand för varje särskild artikel, som folie under nämnda rubriker, fastställa

gränsen i värdet, där lyxen kunde anses vidtaga. I den mån en artikel

överstege sagda värde, skulle skatt utgöras med 20 procent å överskjutande

beloppet. Sålunda skulle t. ex. den, vilken för en hel kostym kläder för

herrar betalade mera än 80 kronor, vid räkningens likviderande i skatt erlägga

20 procent av iiverskjutande belopp och alltså för en kostym om 100

kronor i stämpelavgift 4 kronor.

I detta förslag ingick därjämte en motsvarande skattskyldighet vid förtäring

å restaurant eller kafé, då förtäringen för gång och person överstege

visst belopp, förslagsvis angivet till 4 kronor.

För att yttra sig över nu nämnda förslag tillkallades ett antal sakkunniga

personer, vilka emellertid på följande grunder funno sig böra avgiva ett avstyrkande

utlåtande:

Det vore synnerligen svårt om icke omöjligt att fastställa lyxgränsen för

alla de i förslaget omnämnda artiklarna. Utom det att denna gräns växlade

efter tid och ort, måste beaktas, att den dyrbarare artikeln ofta nog i

längden vore billigare än den mindre dyrbara. Dessa svårigheter måste tillerkännas

så mycket starkare vitsord, som frågan till stor del gällde verkliga

förnödenhetsartiklar. Förslaget innebure en fara för yrkesskickligheten. Så

skulle t. ex. de hantverksmässigt utförda artiklarna kunna befaras komma

över lyxgränsen och alltså bli starkt lidande i konkurrensen med motsvarande

artiklar, som framställts fabriksmässigt. Ja, även förelåge fara att den

enskilda skulle finna med sin fördel förenligt att till skada för den inhemska

produktionen utifrån i större utsträckning taga sina förnödenhetsartiklar.

En skatt av ifrågavarande beskaffenhet skulle väcka stark ovilja hos allmänheten,

som ständigt och jämt skulle mötas av statens skattekrävande

hand. För effektiv kontroll och för uppbörden skulle uppstå stora svårigheter.

Man torde icke kunna undgå att göra såväl säljare som köpare

ansvariga för skattens erläggande. Under sådana förhållanden skulle säljaren

eller handlanden icke kunna mottaga betalning för på kredit lämnade

varor utan att skatten erlades. I praktiken skulle detta leda till konsekvenser,

än för staten, än för handlanden, än för bäggedera beklagliga.

I samband med att 1921 års riksdag tillkännagav sitt förut omnämnda

beslut att förnya pärlskatten, uttalade sig riksdagen för att lyxkonsumtionen

gjordes till föremål för en lämpligt anordnad särskild beskattning i syfte

ej mindre att förskaffa statsverket ökade inkomster än även att örn möjligt

nedbringa konsumtionen av lyxvaror. Med anledning av detta riksdagsuttalande

tillkallade chefen för finansdepartementet den 7 juli 1921, efter bemyndigande

av Kungl. Majit, kanslirådet fil. dr Arvid Nordlindh för att verkställa

utredning angående den eller de olika möjligheterna all i vårt skattesystem

inpassa en mer genomförd lyxbeskattning. Efter alt för studium av

1 Jfr härom Carleson: Plan lill s. k. lyxbeskattning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

i utlandet förekommande eller ifrågasatt lyx- och nöjesbeskattning lia företagit

en resa till Tyskland, Österrike, Italien, Schweiz och Frankrike, avgav

Nordlindh därpå den 30 december 1922 ett betänkande jämte i samråd med

dåvarande byråchefen i generaltullstyrelsen Ture Alsén utarbetat förslag i

fråga om anordnande av utsträckt lyxbeskattning. Detta förslag gick ut på

att ett stort antal varor, vilka kunde betecknas såsom lyxföremål i mera

vidsträckt bemärkelse, skulle beläggas med en 10-procentig tillverkningsskatt.

Denna skulle genom stämpel uttagas hos tillverkaren i samband med

varans försäljning från fabrik eller tillverkningsställe. En förteckning, upptagande

de av Nordlindh till beskattning föreslagna varorna, finnes fogad

såsom bilaga 1 till denna V. P. M. Oaktat det stora antalet varor — dessa

fördelades på 74 positioner, var och en i regel omfattande ett flertal varor

— beräknades skatten icke komma att avkasta mer än högst 15 milj.

kronor.

Det Nordlindhska förslaget blev aldrig föremål för remiss; på grund av

meddelanden i pressen om dess framläggande föranledde det dock ett flertal

framställningar från tillverkare av till beskattning föreslagna varor. I allmänhet

gingo dessa invändningar ut därpå, att de ifrågavarande näringarna

— framför allt grammofon- och vissa damkonfektionsindustrier — vilka redan

hårt drabbats av den i början av 1920-talet rådande ekonomiska krisen,

icke voro i stånd att bära en ytterligare belastning. Först den 12 januari 1934

anmäldes betänkandet i konselj och föranledde då ingen Kungl. Maj:ts åtgärd.

Slutligen har frågan om en lyxbeskattning av i princip enahanda karaktär

underställts även innevarande års riksdag genom likalydande motioner, nr

72 i första kammaren och nr 132 i andra kammaren, vari hemställdes att

riksdagen måtte besluta örn utredning avseende en effektiv beskattning av

vissa i motionerna angivna lyxvaror, nämligen guld- och silvervaror, spetsar,

hel- och halvsiden, silke m. m., pälsvaror samt parfym, eau de Cologne, hårvatten,

puder och smink. I motiveringen till sitt förslag framhöllo motionärerna

bland annat, att de av fjolårets urtima riksdag beslutade extra konsumtionsskatterna

i flera fall kraftigt fördyrat vad som inom stora lager av

vårt folk betraktats som hart när oumbärliga nödvändighetsvaror, såsom

t. ex. kaffe, bensin, tobak, m. m. De måste därför för många med jämförelsevis

små inkomster bli till en tryckande ekonomisk börda, som dock i hög

grad motiveras av det nuvarande läget. Även av statsfinansiella skäl borde

enligt motionärernas mening en lyxbeskattning införas, enär lyxen i en tid

som denna syntes kunna med all rätt särskilt böra belastas. I sitt betänkande

nr 37 ansåg sig bevillningsutskottet, under hänvisning till de inom finansdepartementet

pågående utredningar om förslag till nya indirekta skatter,

icke nu böra föreslå någon åtgärd i anledning av motionerna och hemställde

för den skull, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan.

IV. Varuurvalet.

Den redogörelse, som i det föregående lämnats för lyxtillverknings- och

lyxomsättningsskatterna i utlandet och diskussionen i anslutning därtill,

torde liksom översikten av tidigare svenska lagstiftning och förslag i ämnet

ha lämnat synpunkter, som kunna tjäna till ledning för utformningen av det

nu ifrågasatta komplementet till en allmän omsättningsskatt.

I flera utländska lagar liksom i det Nordlindhska förslaget anknöts lyx
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kunell. Majlis proposition nr 237.

47

beskattningen till ett bestämt bibegrepp. Häremot kunna starka invändningar

resas; närmast till hands synes ligga att uppfatta begreppet lyx såsom

alltigenom relativt och subjektivt, vilket måste komma att undergå särskilt

starka förskjutningar under de tider av föränderlighet på det sociala och

ekonomiska området, vari vi nu leva. Avstår man från försöket att definiera

lyxbegreppet, måste gränsen för den ifrågasatta beskattningens omfattning

de lege ferenda sökas med stöd av andra överväganden än en analys av frågan

örn vad som är att hänföra till lyx; det ligger i sakens natur, att gränsen

då blir vidare och ännu mera flytande. De synpunkter, som härvid i första

hand uppställa sig, ha i det inledande principiella avsnittet av denna V. P. M.

närmare berörts. Å ena sidan märkes här synpunkten av en rättvis avvägning

av skattetrycket, å andra sidan önskvärdheten av att icke i rådande ömtåliga

läge giva ökad näring åt de vid sidan av inflatoriska impulser föreliggande

latenta depressiva krafterna. Båda dessa synpunkter torde av skäl,

som förut utvecklats, närmast peka hän mot en relativt snäv begränsning

av skatteområdet.

Till förmån för denna ståndpunkt tala även praktiska överväganden. Väljer

man att begränsa området för lyxbeskattningen till ett relativt litet antal

varor, kan man nöja sig med lätt individualiserade artiklar. Vidgas däremot

kretsen av de skattebelagda produkterna, måste man ständigt iakttaga, att

en diskriminerande behandling av närbesläktade varor så långt möjligt undvikes.

Svårigheten att med tillräcklig skärpa beskriva den skattebelagda

varan ökas i detta fall högst avsevärt och leder till att en vida större krets

av produkter än den ursprungligen åsyftade måste för undvikande av obillighet

och skattesvek eller misstag underkastas beskattning. Man kommer

i så fall fram till varuförteckningar av en omfattning, liknande den, som

det förut nämnda, efter tysk förebild uppbyggda Nordlindhska förslaget

(jfr bilaga 1 till denna V. P. M.).

En vidsträckt ^beskattning har utomlands av nyss anförda skäl, särskilt

under första tillämpningstiden, ofta påkallat snabba justeringar av varuförteckningarna,

varvid parlamentens medverkan icke alltid kunnat avvaktas.

Behov kunde sålunda, örn skatten finge stor räckvidd, komma att yppa sig

av en för svensk konstitutionell praxis rätt väsensfrämmande delegation av

beskattningsrätten till Kungl. Majit.

Till förmån för en begränsning av skatteområdet talar även den synpunkten,

att det här är fråga örn en ny skatteform av en erfarenhetsmässigt starkt

kontroversiell natur, där strid kan uppkomma örn skäligheten av beskattningen

av varje särskilt varuslag. I samma riktning pekar slutligen ock

ovissheten örn, hur länge de förhållanden skola fortbestå, som motivera

skattens tillkomst.

Från nu angivna allmänna utgångspunkter föreslås, att den särskilda skatten

— därest den anses böra komma till stånd — kommer att omfatta väsentligen

följande varor, nämligen fruktsalt, flyktiga vegetabiliska oljor, estrar

samt inom parfymindustrien eller vid tillverkningen av konfityrer, bakverk,

drycker o. dyl. använda essenser och andra välluktande ämnen; puder och

smink; lukt- eller toalettvatten, parfymer och kosmetiska medel; parfymerad

tvål; ljus; putsmedel för läderarbeten eller skodon; pälsar, pälskragar,

mattor av pälsverk o. dyl. med undantag för arbeten av fårskinn; finare

mattor; vävnader, band, snören, spetsar och tyll, innehållande silke; gulddragararbeten

och spånadsvaror i förening med finare metalltråd; skodon av

lackerade eller bronserade skinn, guld- och silverskinn samt vissa andra finare

slag av skinn, ävensom av spånadsvara, innehållande silke eller finare

metalltråd; arbeten av ädla metaller, även med infattade pärlor och stenar;

radioapparater och rör därtill; kikare; fotografikameror; vägg- och studsar
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

ur; grammofoner och grammofonskivor; etuier, askar, dosor och fodral av

läder, skinn eller spånadsvara; väskor, necessärer, portföljer, plånböcker och

portmonnäer; koffertar, kappsäckar, hattfodral och dylika reseffekter; leksaker,

andra än av trä, oäkta pärlor samt bijouterivaror av annat ämne än

guld, silver eller platina.

Vid varuurvalet hava vi samrått med byråchefen Sandquist.

I vissa hänseenden kan denna förteckning över de till beskattning ifrågasatta

varorna anses avvika från nyss angivna princip för varuurvalet. Särskilt

gäller detta artiklarna parfymerad tvål, vägg- och studsare, etuier etc.,

väskor och necessärer etc., koffertar m. fl. reseffekter, leksaker och bijouterivaror.

De nämnda varugrupperna fylla näppeligen i sådan grad som

önskvärt vore kravet på individualisering. I dessa fall skulle kunna övervägas

tillämpningen av prisgräns på så sätt, att dylika varor beskattas allenast

i den mån de betinga ett visst högre pris. Emellertid har, såsom bl. a.

Nordlindh framhåller, erfarenheten i Tyskland och i Frankrike visat otjänligheten

av en gränsdragning efter prishöjden. Genom att en dyrare och därför

skattebelagd artikel vid försäljning redovisas såsom två eller flera billigare,

icke skattepliktiga artiklar, kringgås utan svårighet prisgränsen; sådana

bedrägerier torde i regel vara oåtkomliga. Å andra sidan synas de nu

angivna varorna ofta representera ett så pass markerat inslag av lyx att det,

även örn en prisgräns icke kan uppställas, icke synes riktigt att helt fritaga

dem från lyxbeskatining. Förhållandet är ju också det, att de icke lyxbetonade

kvaliteterna som regel betinga ett så lågt pris, att en måttlig skattesats

i dessa fall icke behöver bli alltför betungande.

Med den begränsade räckvidd som här förordats för lyxbeskattning, därest

en sådan skulle komma att införlivas med det svenska skattesystemet,

skulle den statsfinansiella betydelsen av skatten ifråga bli jämförelsevis ringa

och dess berättigande på denna grund diskutabelt. De statsfinansiella synpunkterna

ha i förevarande undersökning enligt de allmänna riktlinjerna

för densamma väsentligen kunnat lämnas å sido. Om det emellertid skulle

anses ofrånkomligt att stödja skatten med ett — självfallet mycket begränsat

— antal skattekraftigare varor utanför kategorien lyxartiklar, ha i förslaget

också medtagits de grupper, som därvid med minsta olägenhet synas

kunna ifrågakomma. Dessa varor äro elektriska metalltrådslampor samt velocipeder

och strumpstolsarbeten, innehållande silke. Med denna utvikning

skulle skatten komma att beteckna ett steg i riktning mot de i redogörelsen

för den främmande rätten berörda nordamerikanska och danska varuskatterna.

V. Den utvidgade varubeskattningens praktiska utformning.

Liksom vid all varubeskaltning inställer sig även vid den nu ifrågasatta

ökade belastningen av lyxbetonade förnödenheter det spörsmålet, till vilket

stadium i produktions- och distributionsprocessen, skatten bör anknytas.

I princip kan valet här komma att stå mellan följande alternativ:

A. Råvarubeskattning, varvid skatten lämpligen uttages beträffande importerade

varor vid deras införsel och beträffande andra varor vid deras

försäljning.

B. Beskattning av elen färdiga varan:

a) i samband med dess tillverkning (tillverkningsskatt):

1. genom kontinuerlig övervakning av kontrolltjänsteman vid varje fabrik,

varvid skatten uttages å vad som under kontroll tillverkats eller försålts;

2. genom deklarationsförfarande, varvid skatten grundas å tillverkarens

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 237.

49

egen uppgift om storleken av tillverkningen eller försäljningen samt stickprovskontroll

över tillverkningen och bokföringen;

3. genom stämpelbeläggning, som kan verkställas antingen å fakturor eller

i producentens räkenskapsböcker;

b) i samband med dess försäljning till förbrukaren (varuomsättningsskatt):
1.

genom att försäljningen underkastas ransonering, i vilket fall skatten

skulle uttagas samtidigt med att kupong till inköpskort avlämnades;

2. genom att varuförpackningen eller inköpskvittot åsättes märke eller

banderoll, respektive beläggningsstämpel eller frimärke, representerande det

fastställda skattebeloppet;

3. genom införande av visst procentuellt tillägg till köpesumman utöver

den föreslagna allmänna omsättningsskatten.

Av dessa olika metoder skulle den första kunnat övervägas, därest det varit

möjligt och lämpligt att bereda större utrymme åt de i annat sammanhang

berörda allmänekonomiska synpunkterna, främst önskvärdheten av en

kraftig besparing av de i nuvarande läge knappa industriella råvarorna. På

en punkt, nämligen såvitt gäller produkter av konstsilke (som av fiskaliska

skäl och därför med förut angivna reservationer upptagits i förslaget), skulle

dock skatten med fördel kunna förläggas till råvarustadiet i form av en

förhöjning av den nu utgående konstsilkeaccisen. I övrigt tala emellertid

följande skäl emot en råvarubeskattning:

a) Det är endast i begränsad utsträckning möjligt att från början avgöra,

huruvida en viss råvara kan komma att användas för framställning av det

ena eller andra varuslaget. Endast undantagsvis konstituerar råvaran ett föremåls

lyxkaraktär; fastmer är härför merendels avgörande måttet och kvalitén

av det å råvaran nedlagda arbetet.

b) En råvarubeskattning skulle förutom tillverkningen för den inhemska

marknaden komma att drabba även den exportinriktade industrien, i den

mån denna arbetar nied samma råvaror. Då det näppeligen kan komma i

fråga att definitivt belasta exportindustrien med en skatt, som skulle avsevärt

förminska dess internationella konkurrenskraft, måste ett skatterestitutionsförfarande

införas. Att finna en utväg, som möjliggör en riktig avvägning

eller beräkning av en dylik restitution, torde emellertid erbjuda

ytterst avsevärda praktiska svårigheter. Med hänsyn till att arten och mängden

av skattebelagda råvaror i de olika exportfabrikaten kunna starkt variera,

.skulle en skatterestitution av detta slag -—- på grund av svårigheten att

anställa exakta kostnadsjämförelser — alltför lätt utomlands kunna uppfattas

såsom en exportpremie och följaktligen betraktas såsom en dumpingåtgärd.

Även med hänsyn till importen erbjuder en inhemsk råvarubeskattning

icke oansenliga svårigheter, i det att importerade färdigvaror och halvfabrikat

måste belastas med tull eller importavgift, svarande mot icke blott

den inhemska råvaruskattens normala belopp utan därutöver även de procentuella

pålägg, som på olika stadier i produktions- och distributionsförloppet

kunna ha lagts på skatten; självfallet blir det här mången gång fråga

om mycket vanskliga avvägningar. Något avgörande hinder mot en råvarubeskattning

utgöra dock icke dessa vid importen uppträdande svårigheter.

Detta framgår icke blott därav, att samma problem möter vid den egentliga

allmänna omsättningsskatten (»Lawinensteuer») av den på kontinenten rätt

vanliga typen, utan även därav att liknande kompensatoriska åtgärder redan

nu regelmässigt vidtagas även i vårt land med avseende å importerade

färdigfabrikat i samband med förändringar av tullsatserna för halvfabrikat.

De sålunda anförda argumenten torde lia giltighet även för vårt lands

vidkommande, och i överensstämmelse med vad fallet är beträffande samt
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

liga nu gällande konsumtionsskatter med undantag av industrisockerskatten

synes skattebeläggningen därför böra ske enligt något av de två övriga i det

föregående angivna huvudalternativen, d. v. s. taga formen antingen av en

tillverkningsskatt eller en förhöjd omsättningsskatt. Praktiskt sett betyder

detta ett val mellan producenten av den färdiga varan eller detaljisten såsom

skattebetalare.

Den förut lämnade redogörelsen för den utländska lagstiftningen på hithörande

beskattningsområde ger vägledning för valet mellan de sistnämnda

två huvudformerna, men lämnar intet definitivt svar å frågan.

Till förmån för att skatten förlägges till producentstadiet torde i huvudsak

följande argument anföras:

a) Antalet tillverkare understiger väsentligt antalet detaljhandlare inom

branschen.

b) Den enskilde producenten kan förväntas besitta varukunskap i långt

högre grad än flertalet av de detaljister, som föra hans produkter. Det ligger

ock nära till hands att antaga, att producenten verkligen förskaffar sig

kunskap örn de detaljerade bestämmelser, som måste utfärdas rörande varornas

skattebeläggning och örn dessa bestämmelsers tillämpning i praxis.

c) I regel torde producenternas bokföring vara mera rationellt lagd och

bättre ägnad att möjliggöra en fortlöpande kontroll, än vad fallet är med

detaljisternas.

Dessa fördelar minskas emellertid i de fall, då tillverkningen av varor inom

en skattebelagd bransch väsentligen sker genom företag av småindustrien

eller hantverksmässig karaktär. Räckvidden av denna invändning belyses av

det förhållandet, att enligt 1931 års företagsräkning de småindustriella företflgen,

.jd'' v- s'' företag med UPP till 10 anställda) utgjorde 90.8 % av samtliga

företag. År 1935 räknade denna grupp 60 % inom den kemisk-tekniska

industrien, 54 % inom läder- och hårindustrien samt 30 % inom textiloch

beklädnadsindustrien, allt i förhållande till samtliga företag inom de

olika branscherna. Samma företeelse möter, ehuru givetvis i växlande omfattning,

inom de länder, som redan infört en särskild produktionsbeskattning,

och har mångenstädes framtvingat särskilda beräkningsregler vid dessa

smärre företag. I stort sett lia följande tre utvägar erbjudit sig:

1) fullständig skattefrihet för företag med endast obetydlig omsättning;

2) en enhetsskatt (av typen »mantalspenning») eller minimiskatt för dylika

smärre företag;

3) rätt tor de smärre företagen att få skatten schematiskt beräknad på

grundval av ett visst föregående års omsättning. Den vanligaste formen är

därvid, att den skattskyldige och skattemyndigheterna överenskomma örn

beräkningen av en viss genomsnittsomsättning, på vilken skatten utgår med

en klumpsumma (»skatteackord»). De särskilda administrativa svårigheterna

vid uppbörden hos de smärre företagarna undvikas sålunda genom att

den indirekta, den särskilda varan belastande avgiften förvandlas till en

direkt skatt å rörelsen.

Beträffande de i Sverige för närvarande utgående konsumtionsskatterna

bär i ett par fall minimiavgift föreskrivits; detta gäller såväl läskedrycksskatten,

vilken uttages med minst 50 kronor per månad, som maltdrycksskatten,

där minimibeloppet satts till 500 kronor i kvartalet. Vid industrisockerskatten,

vilken berör ett mycket betydande antal (c:a 9,000) smärre företagare,

har däremot intet minimibelopp stadgats, trots de svårigheter, som med

hänsyn till den mången gång outvecklade bokföringen hos dessa företagare

måste yppa sig vid beräkningen av den förbrukade mängden skattepliktig

råvara. Enligt vad som inhämtats från kontrollstyrelsen, tillämpas emellertid

i detta fall undantagsvis det förfaringssättet, att i samband med in
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

51

spektion överenskommelse träffas mellan företagaren och kontrollstyrelsens

representant örn att skatten skall utgå för viss beräknad myckenhet och

sålunda med ett visst uppskattat belopp. Likaledes torde i samband med

förhöjning av margarinaccisen dylika uppgörelser understundom ha förekommit.

Vad nu anförts ger vid handen, att man även i vårt land i praxis,

när så undantagsvis befunnits ändamålsenligt, tillämpat en liknande anordning

som de i utländsk rätt förekommande »skatleackorden». Vid sådant

förhållande torde det icke vara erforderligt att intaga särskilda föreskrifter

örn beräkning av lyxskatten såvitt gäller småföretagarna.

En annan invändning, som kan anföras emot en tillverkningsskatt, hänför

sig till frågan, i vilken mån en sådan skatt fördyrar de inhemska produkterna

till skada för den inhemska industriens konkurrenskraft med utlandet.

Detta problem påkallar uppmärksamhet såväl ifråga om importen som beträffande

exporten. För att förhindra att de från utlandet införda varorna

säljas utan skattebelastning och därmed otillbörligen konkurrera med de

inhemska produkterna, är det emellertid i flertalet fall tillräckligt, att en

importavgift, svarande mot den av de inhemska tillverkarna uttagna skatten

lägges på importvaran, eller att eventuellt utgående tull för varan höjes

med skattens belopp. Endast i den mån den inhemska tillverkningsskatten

uttages på halvfabrikat, kompliceras läget. Skulle nämligen en importerad

färdigprodukt belastas med allenast samma belopp som halvfabrikatet,

komme — i enlighet med vad som redan utvecklats vid diskussionen av råvarubeskattningen

— i den importerade varans pris icke att medräknas de

procentuella pålägg, som under förädlingsprocessen kan komma att läggas

till det ursprungliga skattebeloppet. I detta fall bör alltså importavgiften

utgå med det högre belopp, som svarar mot de procentuella påläggen, om

man icke av andra skäl anser det olämpligt, att dylika procentuella pålägg

uttagas.

Vid export åter, torde den regeln böra införas, att försäljningar från producenten

till utlandet fritagas från skatt. Komplikationer tillstöta emellertid i

de fall, då producenten icke själv försäljer sina varor till utlandet, utan exporten

i stället sker genom en eller flera mellanhänder. En restitution är dock

även här tekniskt möjlig, örn också vissa svårigheter möta, när varan efter

att ha lämnat producenten och hos honom beskattats, undergår ytterligare

bearbetning.

En tredje invändning, som uppreser sig emot en tillverkningsskatt sammanhänger

med de för vårt land i närvarande läge specifika marknadsförhållandena,

vilka utmärkas av förekomsten av mycket betydande, för en

dylik skatt oåtkomliga lager i gross- och detaljhandeln. Vissa omständigheter

— såsom en starkt forcerad lyxvaruimport i början av året — synas

tala för att detta förhållande gäller icke minst inom de varugrupper, som

skulle beröras av den ifrågasatta lyxbeskattningen. Onekligen har man

häri att se ett argument, som talar till förmån för skattens förläggande till

detaljhandeln. Det återstår att undersöka, örn icke även andra skäl kunna

peka i samma riktning. Man kan därvid konstatera följande:

a) Uttages skatten i detaljhandeln, träffas varan på det stadium, da den

nått sitt högsta värde, vilket möjligen kan vara att beakta ur statsfinansiell

synpunkt. Å andra sidan motväges — såsom bl. a. Nordlindh påpekar —

denna fördel av den större säkerheten vid en skatteuppbörd genom producenten.

b) Örn skatten förlägges till detaljhandelsskiktet, öppnas en i och för sig

önskvärd möjlighet att hårdare träfla varor, som tillhandahallas i mera

lyxbetonade affärer och där belinga ett högre försäljningspris.

c) Genom skattens förläggande till detaljhandelsskiktet undvikes vidare

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

det restitutionsproblem, som vid en tillverkningsskatt kan uppstå med avseende

å produkter, som till viss del avsältas å hemmamarknaden, till annan

del åter exporteras.

d) såsom en väsentlig förutsättning för en ändamålsenlig varubeskattning

måste betraktas, att densamma så utformas, att en prisanpassning uppåt

åvägabringas utan att samtidigt möjligheter skapas för inflationsvinster. I

den mån emellertid varubeskattningen ges formen av en tillverkningsskatt,

torde man icke ens med en relativt fast priskontroll kunna helt förhindra, att

procentuella pålägg inom gross- och detaljhandeln komma att beräknas jämväl

på den del av varans inköpspris, som svarar mot skatten. Varan skulle sålunda

komma att för de slutliga konsumenterna fördyras mer än skattens

absoluta belopp, och skillnaden komma mellanleden mellan tillverkare och

förbrukare tillgodo.

e) De varor, som skulle ifrågakomma såsom objekt för den särskilda skatten,

äro i icke ringa omfattning modebetonade, och handeln med dylika

artiklar är därför erfarenhetsmässigt förenad med betydande prisfallsrisker.

Visserligen motsvaras dessa risker av förhållandevis stora mellanhandspålägg,

men frågan är, huruvida dessa pålägg äro så stora, att de motivera, att detaljisten

ålägges bära, förutom prisfallsrisken, även risken för en tillverkningsskatt,

vilket skulle bli fallet, därest varan blir osäljbar eller endast kan

avyttras med förlust. Det oklara läget på denna punkt talar för att i valet

mellan en detaljhandelsskatt och en tillverkningsskatt den förra utvägen

föredrages.

f) Därest avsikten är, att den särskilda varubeskattningen skall bestå allenast

under en begränsad tidrymd, nämligen så länge det nuvarande krisläget

varar, har man anledning att till skärskådande upptaga de icke ringa svårigheter,

som äro förenade med en avveckling av ett system av tillverkningsskatter.

Örn skatten i ett visst fall mildras eller helt borttages, komma de

handelsföretag, som ligga inne med större lager av de skattebelagda produkterna,

att tillfogas förluster, i den mån de billigare, icke skattebelagda varorna

komma ut i rörelsen. De härigenom uppstående svårigheterna ha tidigare

i ett speciellt fall vunnit statsmakternas beaktande, nämligen vid upphävandei

av gummiringsskatten i maj 1938. För att då undanröja orättvisor

och förhindra förluster på inneliggande lager medgavs genom en särskild

förordning rätt till restitution, svarande mot skattens belopp, i fråga om

alla icke begagnade gummiringar, såframt dessa icke voro i obrukbart skick.

Uppenbart torde emellertid vara, att ett dylikt förfarande icke gärna kan

vinna tillämpning på ett större antal skattebelagda produkter, enär kontio Usvårigheterna

torde vara så stora, att mycket betydande defraudationsrisker

föreligga. Nu nämnda svårigheter kunna i viss utsträckning övervinnas, därest

skatten gradvis nedsättes under en följd av år; detta förfarande har exempelvis

tillämpats i Tyskland, där den 15 °/o-iga lyxtillverkningsskatten successivt

nedsättes till 71/2 °/o, innan den slutligt avskaffades. På samma sätt sänktes

i olika etapper en kanadensisk accis å tillverkade varor. Såsom en avgjord

fördel med skattens utformning såsom en differentierad detaljhandelsskatt

måste betecknas den omständigheten, att nu berörda avvecklingsproblem

överhuvud taget icke inställer sig vid en sådan skatteform.

Härmed har emellertid fördelningen av olägenheter och fördelar mellan

de tänkbara beskattningsformerna ännu icke uttömmande angivits. Enligt

vad erfarenheterna från utlandet synas ge vid handen, är även en differentiering

av detaljhandelsskatten förenad med betydande olägenheter. Dessa kunna

sammanfattas sålunda:

Många detaljister, i synnerhet småhandlarna, lia ett outvecklat bokföringssystem

och besitta icke alltid en mera ingående varukunskap. De lia därför

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 237.

53

ofia svårt att särskilja de hårdare belastade varorna från de mindre hårt belastade.

Särskilt stora krav på materialkännedom ställa varor inom grupperna

textilier, bijouterier etc. (vilka äro representerade i förslaget). Uppenbarligen

ökas avsevärt de betänkligheter, som nu angivna förhållanden ge upphov

till, med hänsyn till den frestelse, det måste innebära för detaljisten att i

fall, då minsta tvekan kan råda, huruvida en viss vara är skattepliktig eller

icke, hänföra densamma till den skattefria gruppen i sin deklaration. I alla

de länder, där en differentierad omsättningsskatt varit genomförd, lia därför

starka klagomål anförts emot detta system; mot bakgrunden härav har man

att se, att lyxskatten i ett flertal fall överflyttats från distributions- till produktionsstadiet.

Vid en avvägning mot varandra av de nu anförda argumenten för en tillverkningsskatt

och för en detaljhandelsskatt lia vi icke undgått att — såvitt

gäller de ekonomiska synpunkterna — finna de starkaste skälen tala för den

senare skatteformen. Vi nödgas dock medge, att kontrollsvårigheterna vid

en sådan utformning av skatten torde bli så betydande, att detta argument

måste fälla avgörandet till förmån för tillverkningsskatten.

Såsom redan framgått av den i kap. 11 lämnade redogörelsen för den

främmande rätten, har det i ett flertal system, vilka i princip accepterat

tillverkningsskattelinjen, visat sig praktiskt omöjligt att generellt genomföra

densamma för alla beskattade lyxvaror. Sålunda gäller med avseende å de

mest utpräglade lyxvarorna, nämligen juvelerararbeten, att dylika varor

mången gång måste omsmältas och moderniseras, innan de i ny gestalt slutligen

vinna avsättning. Skatten å dessa varor kan därför icke förläggas till

produktionsstadiet. Mot denna skatteform i fråga örn juvelerararbetena talar

ock det ofta höga värdet av dylika föremål, vilket medför att detaljisten vid

en tillverkningsskatt skulle nödgas förskottera betydande skattebelopp.

Den kompromisslösning, som för sist angivna fall tvingar sig fram, innebär

en spänning av lyxskatten i dels en mera omfattande, till fabrikationsskiktet

förlagd skatt och dels en mindre omfattande sådan, förlagd till detaljhandelsskiktet.

När delta steg ändå måste tagas, synes det — av nyss

angivna skäl — böra undersökas, om icke ytterligare för lyxbeskattning

ägnade varugrupper skulle, utan förutberörda med kontrollen förbundna

olägenhet, kunna beläggas med skatt i detaljhandeln i stället för hos tillverkaren.

Detta synes möjligt beträffande sådana kitt individualiserbara föremål,

vilka företrädesvis försäljas i specialaffärer. Gruppen skulle lämpligen

omfatta — förutom juvelerararbeten — pälsverk, mattor, radioapparater

och radiorör, velocipeder, kikare, fotografikameror, vägg- och studsar - ur samt grammofoner och grammofonskivor. Vi föreslå följaktligen, att —

därest en förhöjd skatt lägges å dessa varor — densamma uttages i detaljhandeln.

Av vikt för bedömandet av frågan om återverkningarna av den utvidgade

varubeskattningen på vår utrikeshandel är, att de enda av de i förslaget i

första hand medtagna artiklarna, varav någon mera betydande export förekommer,

nämligen radioapparater och radiorör (export 1938 cirka 1.8 milj.

kronor) samt grammofoner och grammofonskivor (export 0.3 milj. kronor)

upptagas på listan över i detaljhandeln beskattade varor. För producenter

eller grosshandlare, som försälja nu nämnda artiklar till utlandet, uppkommer

sålunda icke något restitutionsproblem. Vad åter beträffar de endast i andra

hand i förslaget upptagna varorna, nämligen strumpstolsarbeten, innehållande

silke, elektriska metalltrådslampor samt velocipeder, förekommer en jämförelsevis

betydande export av de håda sistnämnda varuslagen (uppgående

till respektive cirka 1.2 och 1.6 milj. kronor). Av dessa lia velocipeder, såsom

nämnt, föreslagits beskattade i detaljhandeln, medan en eventuell särskild

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

beskattning av elektriska metalltrådslampor lämpligare torde — trots förekomsten

av export — böra förläggas till producentstadiet.

I den mån den särskilda skatten utformas såsom en differentierad omsättningsskatt

i detaljhandeln, uppkommer icke frågan, efter vilka grunder

skatten skall beräknas; i detta fall torde nämligen allenast varuvärdet lämpa

sig såsom beräkningsgrund. Förlägges däremot skatten till tillverkningsstadiet,

förtjänar spörsmålet örn beräkningsgrunden att närmare belysas.

Därest skatteberäkningen skulle grundas på varuvärdet, finge man utgå

ifrån att en gemensam värdesats bestämdes antingen för samtliga varor

eller för en större grupp likartade artiklar. Då det gäller lyxvaror med ett

ofta mycket skiftande och svårbedömligt värde, möta å andra sidan ur kontrollsynpunkt

betänkligheter mot denna beräkningsgrund. Med hänsyn till

liknande betänkligheter har man i den svenska tulltaxan så långt möjligt

undvikit att beträffande dylika varor tillämpa värdetullar. Frågan örn räckvidden

av denna invändning blir ytterst beroende av den norm, vilken man

anser sig böra uppställa för uppbörden och uppbördsresultatet. Åsyftas

samma stränga uppbördsförfarande och samma strikta uppbördsresultat som

vid tullbehandlingen, får invändningen onekligen en betydande relevans;

nöjer man sig åter med ett uppbördsresultat och en kontroll, liknande dem

som ligga till grund för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen (baseras

med andra ord uppbörden på ett deklarationsförfarande), torde invändningen

icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Vid bedömandet av frågan örn beräkningsgrunden torde hänsyn även böra

tagas till skattens återverkningar i tulltekniskt avseende. Skulle tillverkningsskatten

på varje särskild vara, som kan tänkas bli föremål jämväl för

import, anses böra kompletteras med en motsvarande tullhöjning, utgjorde

denna omständighet otvivelaktigt ett avgörande skäl emot skattens beräkning

på varuvärdet.

Fråga är emellertid, huruvida denna konsekvens är ofrånkomlig; starka

skäl tala i annan riktning. I den mån på grund av traktatmässiga hänsyn

är möjligt, torde den interna tillverkningsskatten böra kompletteras icke

med tullförhöjningar eller därmed jämställda importavgifter utan med avgifter,

uttagna i samband med licensansökan, alltså importlicensavgifter,

vilka skulle avvägas och beräknas enligt enahanda grunder som den interna

beskattningen, i förekommande fall med tillägg för övliga handelsmarginaler.

Då statsmakterna synas lia för avsikt att för framtiden beträda sistnämnda

väg, och då en skatteuppbörd hos producenten genom deklarationsförfarande

synes kunna göras nöjaktigt betryggande, ha vi låtit betänkligheten

mot en värdeskatt även å tillverkningsstadiet falla. I denna uppfattning

stärkas vi vid betraktande av de betydande olägenheter, som en vikt- eller

stp ekel? eråkning av skatten skulle medföra för producenterna och som understundom

skulle innebära, att de tillverkade varorna underkastades en

regelrätt »tulltaxering».

Uppbörden av skatten kan, såsom förut nämnts, grundas antingen på

kontinuerlig övervakning genom kontrolltjänsteman eller på deklaration eller

slutligen på stämpelförfarande. Vid en tillverkningsskatt torde allenast

de två förstnämnda alternativen äga praktisk betydelse. Nordlindh förordade

visserligen i sitt förslag till lyxbeskattning ett stämpelförfarande, innebärande

stämpelbeläggning i försäljningsbok, men detta sammanhängde

bl. a. med att denna skatt icke tänktes kombinerad med en allmän, på deklarationsförfarande

grundad omsättningsskatt. Då i flera fall de till lyxbeskattning

nu ifrågasatta varorna torde komma att försäljas direkt från

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

55

producenten till allmänheten, kan det ej vara rationellt att tillämpa avvikande

uppbördsförfaranden och därmed skilda besvärsformer för den allmänna

omsättningsskatten å ena sidan och lyxskatten å andra sidan. Av

nu anförda skäl elimineras även det andra av de övriga alternativen, nämligen

fortlöpande kontroll genom övervakning av kontrolltjänsteman; mot

nämnda alternativ talar dessutom, att det skulle ställa sig mycket kostsamt

i tillämpningen. Vid sådant förhållande återstår endast att, såsom i

alternativ B a) 2 förutsättes, grunda beskattningen på av tillverkaren avgivna

deklarationer. Emellertid kräves även vid tillämpningen av denna

metod en viss övervakning i form av stickprovskontroll å tillverkningen och

bokföringen. Härvid synes kontrollstyrelsen lämpligen böra fungera såsom

kontrollmyndighet.

Till nedbringande av statsverkets kostnader för kontrollen synes det

lämpligt, att kontrollstyrelsen beredes möjlighet att för kontrollens utövande

påkalla biträde av tullverkets tjänstemän så långt dessa kunna ställas till

förfogande för ändamålet. Det må framhållas, att de kammarskrivarutbildade

tulltjänstemännen bland annat på grund av sin varukännedom torde

äga speciella förutsättningar för verkställande av en tillverkningskontroll.

Nämnas må också, att kammarskrivareleverna numera bibringas viss kunskap

i bokföring och att det därför torde finnas möjlighet att bland tjänstemännen

utvälja sådana som även kunna utöva bokföringskontroll.

Såvitt gäller den ifrågasatta utbyggnaden av detaljliandelsskatten synes

samma deklarationsförfarande som vid den allmänna omsättningsskatten

böra komma till tillämpning. Visserligen vore det av psykologiska skäl

önskvärt att den särskilda lyxskatten på ett påtagligt sätt utåt framträdde,

vilket skulle bli fallet, därest en kvittostämpel här komme till användning,

och visserligen torde detta utan större svårighet låta sig göra, enär här

ifrågavarande artiklar i regel torde försäljas mot särskilt kvitto, men mot

denna fördel står den förut anförda, tyngre vägande nackdelen av att för

samma transaktioner tvenne olika besvärsförfaranden komme att tillämpas.

VI. Skattesatser och beräknad skatteinkomst.

Vad beträffar skattens höjd kunna självfallet olika möjligheter komma i

betraktande. I detta sammanhang möter främst frågan, huruvida skatten

bör differentieras eller icke. Svaret härpå är avhängigt dels av sättet för

skattens uttagande, dels av beräkningsgrunden. Vid en Hilverkningsslcatt,

beräknad efter kvantitativa grunder (vikt, stycketal), sättes i princip ingen

gräns för differentieringen. Baseras däremot en tillverkningsskatt på varuvärdet,

medför detta automatiskt även vid enhetlig skattesats en icke oväsentlig

differentiering; intet hinder möter emellertid för att i detta fall genom

högre eller lägre procentsatser åstadkomma en ytterligare avvägning av

belastningen å olika kategorier av varor. För den händelse avsikten icke är

att giva skatten längre varaktighet, synes det dock, med hänsyn till avvecklingssvårigheterna,

knappast tillrådligt att pålägga alltför höga procentuella

avgifter. Med beaktande av nu anförda synpunkter lia vi stannat inför att

föreslå, att tillverkningsskatten utgår med 10 % respektive 20 °/o, i enlighet

med den förteckning, som finnes fogad vid 1''örfattningsförslaget. I de

fall, där den lägre satsen valts, har detta skett dels med hänsyn till redan

bestående skattebelastning (av särskild betydelse såvitt gäller varor, innehållande

silke), dels med hänsyn till att i de till beskattning föreslagna varorna

kunna ingå även andra än utpräglat lyxbetonade artiklar.

Såvitt gäller detaljhandelsskatten har någon differentiering icke ansetts

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

kunna ifrågakomma; en enhetlig skattesats på 10 %, bestämd med hänsyn

till de minst bärkraftiga av de i varuförteckningen upptagna artiklarna. Ilar

här synts lämplig.

Såväl tillverkningsskatten som detaljhandelsskatten tänkas utgå vid sidan

av den allmänna omsättningsskatten; en dubbelbeskattning är sålunda på

denna punkt åsyftad.

Till förhindrande av att de föreslagna skatterna elimineras genom ökad

import av skattepliktiga varor och till åstadkommande av att gällande tullskydd

upprätthålles vore det under normala förhållanden nödvändigt, att

de för varorna fastställda tullsatserna underkastades mot skattesatserna svarande

höjningar. En dylik åtgärd synes dock i nuvarande situation böra

såvitt möjligt undvikas. I stället synes — såsom nämnt — böra i vidgad

utsträckning anlitas utvägen, att gällande importförbud å vissa av de till

skattebeläggning föreslagna varorna utsträckas till samtliga av skatterna berörda

varuslag. Under förutsättning att undantag från importförbuden därvid

antingen icke alls medgivas eller lämnas endast mot erläggande av en

import- eller licensavgift, som uppgår till lägst skattens belopp, skulle såväl

i fiskaliskt avseende som ur tullskyddssynpunkt ernås samma resultat som

genom tullförhöjningar. Då fråga skulle kunna uppstå, huruvida bindningar

av tullsatser i gällande handelsavtal lägga hinder i vägen för uttagande av

dylika licensavgifter, har vid varuförteckningens upprättande så långt som

möjligt undvikits att medtaga sådana varor, där tullsatserna äro bundna. I

beräkningarna över skatteintäkterna bar förutsatts, att importavgiften över

lag kommer att utgå med samma procentsats som tillverkningsskatten. Varuurvalet

torde ock i regel ha träffats så, att något procentuellt tillägg till denna

avgift i allmänhet icke lärer få anses erforderligt (jfr ovan sid. 51, st. 2). I

I bilaga 2 finnes intagen en av byråchefen Sandquist verkställd beräkning

av den inkomst, som, under förutsättning att den föreslagna varubeskattningen

bade tillämpats under år 1938, skulle under nämnda år ha tillförts

statskassan. Av beräkningen i fråga framgår, att avkastningen av tillverkningsskatterna,

beräknad på värdet av dåvarande industriproduktion med

avdrag för exportvärdet, skulle kunna uppskattas till omkring 15 milj. kronor.

Till detta belopp bör fogas uppbörden av mot skatterna svarande import-

eller licensavgifter för till riket införda varor av de slag, som vid tillverkning

här i landet skulle vara underkastade den särskilda beskattningen.

Denna uppbörd kan med ledning av 1938 års importvärden beräknas till i

runt tal 4 milj. kronor. Den sammanlagda uppbörden skulle alltså med

sagda beräkning uppgå till cirka 19 milj. kronor. En av olika orsaker

framkallad konsumtionsminskning torde dock vara ägnad att sänka detta

belopp, men å andra sidan verka inträffade prisstegringar i motsatt riktning.

Vid en försiktig beräkning kunna — med beaktande av nu nämnda förhållanden

— tillverkningsskatten och däremot svarande importavgifter antagas

avkasta cirka 15 milj. kronor årligen. Därest skatten icke kommer att omfatta

elektriska metalltrådslampor, minskas intäkterna med drygt 1 milj.

kronor; medtagas ej heller strumpstolsarbeten av silke, nedgår avkastningen

med ytterligare 3 å 3.5 milj. kronor.

En liknande beräkning återfinnes för den särskilda omsättningsskatten i

bilaga 3. Uppskattningsvis skulle i detta fall skatten, om 1938 års försäljning

lägges till grund för beräkningen, inbringa i runt tal 14 milj. kronor

årligen. Med beaktande av förut angivna faktorer, synes detta belopp böra

sänkas till 12 milj. kronor. Medtages icke gruppen velocipeder skulle avkastningen

av den särskilda omsättningsskatten komma att minskas med

approximativt 3 å 4 milj. kronor.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

57

VII. Specialmotivering.

A. Förslaget till förordning om särskild skatt för vissa inom riket

tillverkade varor.

Förslaget till förordning om särskild skatt för vissa inom riket tillverkade

varor är grundat på den förutsättningen, att skatten skall erläggas av producenten.

I fråga om innehållet i de särskilda paragraferna må framhållas

följande.

1 §•

Enligt denna paragraf skall skatt i första hand utgå för sådana varor,

som äro tillverkade för avsalu, varmed bör likställas avyttring genom byte

och avbetalningsköp. Emellertid äro vissa av de till beskattning föreslagna

varorna av sådan art, att de av tillverkaren eller köparen även kunna tagas

i anspråk för framställning, komplettering, reparation eller emballering av

icke skattepliktiga varor. Den omständigheten, att en vara erhåller dylik

användning, bör självfallet icke föranleda, att den befrias från skatt. På

grund härav har i paragrafens första stycke stadgats skatteskyldighet jämväl

för varor, som tillverkas för vidare bearbetning. Under detta sammanfattade

begrepp bör då anses falla även sådan behandling av varan, som

består däri, att den begagnas exempelvis såsom kompletterings-, reparationseller

förpackningsmateriel. Skattepliktiga askar, etuier, fodral o. d. skulle

sålunda underkastas skatt, även om de icke försäljas utan endast användas

till förpackning av icke skattepliktiga varor.

Därest i och för sig skattepliktiga varor använts för framställning, komplettering,

reparation eller emballering av andra för försäljning avsedda,

likaledes skattepliktiga varor, bör skatt uppenbarligen erläggas endast för

dessa senare varor. Då det emellertid i vissa fall torde bliva omöjligt att

på förhand avgöra, huruvida varorna komma att få sådan till skattefrihet

föranledande användning, har bestämmelsen om skatt för varor, som tillverkats

för vidare bearbetning, givits generell giltighet. Emellertid har till

undvikande av dubbelbeskattning i 6 § intagits en bestämmelse, enligt vilken

i deklaration avdrag må göras för varor, som använts för framställning

av skattepliktiga varor och som visas hava tidigare blivit påförda skatt.

2 §•

I och för fastställandet av skattepliktig varas värde har man att räkna

med två olika fall, nämligen antingen att varan blivit i vanlig ordning försåld

eller att den, utan att i föreliggande skick undergå försäljning, tages

i anspråk för vidare bearbetning. I förra fallet bör värdet lämpligen beräknas

lika med det pris, som varan jämte eventuellt förefintligt emballage

betingat vid försäljningen. Detta innebär sålunda, att skatten, oberoende

av de prisdifferenser, som för ett och samma varuslag kunna föranledas

av olikheter i varupartiernas storlek, leveranstidens längd och andra

på prissättningen inverkande faktorer, alltid bör beräknas efter det

vid varje särskilt försäljningstillfälle och för varje särskild varupost

faktiskt tillämpade försäljningspriset, beräknat ab fabrik och med avdrag

för mellan säljaren och köparen överenskomna rabatter, däri inbegripna

kassarabatter. Härav framgår, att exempelvis katalog- och priskurantpriser

samt gängse marknadspriser (värde enligt ortens pris o. d.) icke i och

för sig kunna tillerkännas betydelse för värdebestämningen utan att avgörande

för denna bör bliva den i varje särskilt fall betingade köpeskillingen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

Vad däremot angår det fallet, att varan icke undergått försäljning utan

tagits i anspråk för vidare bearbetning, måste det skattepliktiga värdet

grundas på beräkning. Till åstadkommande av principiell överensstämmelse

med den för försålda varor föreslagna värderegeln, enligt vilken värdet

skall beräknas lika med det pris, som varan betingat vid försäljningen,

har därvid föreslagits, att värdet skall beräknas lika med det pris, som varan

skulle hava betingat vid försäljning till återförsäljare. Det har då förutsatts,

att tillverkaren skulle hava att själv deklarera värdet i fråga. Nämnda

regel för värdeberäkningen vore avsedd att tillämpas, så snart försäljning

i egentlig mening icke ägt rum, och bör sålunda komma till användning

jämväl beträffande varor, som av tillverkare för försäljning överlämnas

till försäljningsbolag eller annan av tillverkaren ägd eller kontrollerad

försäljningsorganisation.

Vid fastställandet av varas skattepliktiga värde bör beloppet av skatten

icke medräknas.

3 §•

I denna paragraf stadgas anmälningsskyldighet för den, som ämnar tillverka

skattepliktig vara. Paragrafen är avfattad i huvudsaklig anslutning

till motsvarande stadganden i förordningarna örn industrisockerskatt och

skatt å läskedrycker.

4 §•

Enligt förordningen om accis å silke skall den för skattebeläggningen erforderliga

kontrollen över tillverkningen utövas av generaltullstyrelsen. Av

förarbetena till lagstiftningen i fråga framgår, att motivet härtill varit, att

vid tiden för skattens införande endast en fabrik för tillverkning av silke

existerade inom landet och alt denna fabrik var förlagd till en plats, där det

fanns en tullkammare, vilken i och för andra tjänsteangelägenheter redan

stod i livlig kontakt med såväl nämnda fabrik som nied andra, vilka i sin

tillverkning använde silke såsom halvfabrikat. Vid sådant förhållande ansågs

mest ändamålsenligt att kontrollen över efterlevnaden av förordningen

anförtroddes åt tullverket.

I fråga om flertalet andra nu gällande producentskatter fungerar kontrollstyrelsen

såsom beskattningsmyndighet. Detta synes böra bliva fallet jämväl

beträffande den nu föreslagna varubeskattningen. Visserligen äro många

av de industriföretag, som tillverka varor av här ifrågakommande slag, belägna

å orter, där tullkammare finnes, och en icke ringa del av dessa företag

äro även på grund av att de tilldelats tullrestitutionsrätt för exportvaror redan

underkastade viss kontroll från tullverkets sida. Emellertid torde tullverkets

organisation icke i alla avseenden lämpa sig för omhändertagande

av den särskilda och omfattande form av beskattningsverksamhet, varom

här är fråga. Med hänsyn härtill och då det till bevarande av kontinuiteten

och åstadkommande av likformighet i beskattningsproceduren måste anses

önskvärt, att producentbeskattningen i största möjliga utsträckning koncentreras

till en och samma skattemyndighet, torde även här ifrågavarande

skattebeläggning böra handhavas av kontrollstyrelsen. Därvid torde det

dock få anses lämpligt, att kontrollstyrelsen i de avseenden, som nedan beröras,

beredes möjlighet till samarbete med vederbörande tullmyndigheter.

Såsom framgår av den till förslaget fogade varuförteckningen, hava de

såsom skattepliktiga upptagna varorna definierats i enlighet med den statistiska

varuförteckningens numrering och terminologi. Avsikten härmed har

varit, bland annat, att ernå en i möjligaste mån klar och otvetydig avgränsning

mellan skattepliktiga och skattefria varor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

59

Erfarenheten på det tulltekniska området har emellertid visat, att det ofta

möter betydande svårigheter alt med bestämdhet avgöra, huruvida en vara

skall anses liänförlig lill det ena eller det andra statistiska numret. På grund

av det jämförelsevis stora antalet olika varor, som skulle underkastas beskattning,

kunna sådana svårigheter väntas uppstå även då det gäller varornas

skattebeläggning. Med hänsyn härtill bör kontrollstyrelsen i tveksamma

fall kunna hos generaltullstyrelsen inhämta yttrande angående varornas

rätta rubricering i statistiskt avseende och på dylikt sätt utnyttja

inom tullverket samlad erfarenhet härutinnan. Någon särskild föreskrift i

sådant syfte är uppenbarligen icke påkallad.

Vidare synes samarbete mellan kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen

även så till vida kunna inledas, att kontrollstyrelsen i och för kontroll å avlämnade

deklarationer, i vad dessa avse värdet av de deklarerade varorna,

skulle vid behov kunna påkalla medverkan av det inom generaltullstyrelsen

för kontrollering av tullvärden inrättade s. k. tullvärdekontrollkontoret. I

anslutning till vissa av årets lagtima riksdag på förslag av Kungl. Maj:t beslutade

ändringar i gällande tullvärdebestämmelser, kommer nämnda kontrollorgan,

enligt vad som uppgivits, att från och med den 1 juli 1940 även

inrikta sig på undersökningar rörande försäljningspriserna å inom landet

tillverkade varor. Icke heller för en dylik samverkan mellan de båda ämbetsverken

torde krävas särskild föreskrift.

Såsom förut nämnts äro åtskilliga av de industriföretag, som tillverka varor,

för vilka beskattning föreslagits, underkastade kontroll från tullverkets sida

på grund av att de erhållit rätt till tullrestitution för exportvaror. Det ligger

då nära till hands att låta denna kontroll även omfatta av företagen tillverkade,

för den svenska marknaden avsedda skattepliktiga varor, och att

jämväl utsträcka kontrollen i fråga till andra, icke restitutionsberättigade

företag, i den mån detta kan ske ulan hinder för tullgöromålens behöriga

fortgång. Visserligen skulle den nu ifrågasatta beskattningen väsentligen grundas

på ett deklarationsförfarande, men till övervakande av dels att deklarationer

verkligen avgivas av alla skatteskyldiga dels att de avgivna deklarationerna

äro riktigt upprättade, måste krävas en ganska omfattande såväl

central som lokal kontroll. Denna bör givetvis i första hand ombesörjas av

kontrollstyrelsen och hos denna anställda särskilda kontrolltjänstemän. Vad

den lokala kontrollen beträffar synes dock densamma till nedbringande av

kontrollkostnaderna kunna i viss omfattning anförtros åt härför lämpliga

tulltjänstemän. Särskilt de kammarskrivarutbildade tjänstemännen måste på

grund av sin varukännedom anses äga goda förutsättningar för verkställande

av sådan kontroll. Enligt uppgift bibringas kammarskrivareleverna numera

även viss kunskap i bokföring och det torde därför finnas möjlighet att bland

tjänstemännen utvälja sådana som jämväl kunna utöva erforderlig bokföringskontroll.

Huruvida och i vilken omfattning tulltjänsteman skulle kunna

ställas till förfogande för här berörda ändamål, måste självfallet bliva i hög

grad beroende av den fortsatta importutvecklingen. Skulle till följd av krisförhållandena

en mera avsevärd nedgång i importen komma att inträda och

tullverkets arbetsbörda därigenom minskas, torde möjligheterna för ett dylikt

anlitande av tulltjänstemännen komma att okas.

Till åstadkommande av samverkan mellan kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen

i det avseende, som nu berörts, torde krävas vissa särskilda författningsbestämmelser,

vilka emellertid synas med stöd av det i lii § intagna

bemyndigandet kunna utfärdas av Kungl. Majit. Med hänsyn lill att fullgörande

av kontroll över den inre beskattningen är en arbetsuppgilt, som

får anses falla utom tulltjänstemans vanliga tjänstutövning, och då arbetsuppgiften

i fråga kan väntas bliva både grannlaga och krävande, synes det

Bihang till riksdagens protokoll l!)il. 1 sunil. A’r 237. &

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

skäligt, att tulltjänsteman, som utövar dylik kontroll, kommer i åtnjutande

av särskild gottgörelse härför. Även de för sådant ändamål erforderliga föreskrifterna

torde kunna meddelas av Kungl. Majit.

5 §•

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna hava till syfte att möjliggöra

och underlätta kontrollen över tillverkningen samt försäljningen eller

den vidare bearbetningen av de skattepliktiga varorna.

6 §■

Vad beträffar silkesaccisen skall skattedeklaration ingivas inom en månad

efter varje kalenderkvartals utgång, medan i fråga örn exempelvis industrisocker-

och läskedrycksskatterna deklarationerna skola insändas senast å

femtonde söckendagen efter varje månads utgång. Av olika skäl synes det

lämpligt att beträffande de varor, varom nu är fråga, tillämpa den längre av

dessa deklarationsperioder, innebärande att deklaration icke skulle behöva

avlämnas oftare än var tredje månad. Det må i detta sammanhang framhållas,

att kontrollstyrelsen jämlikt stadgande i 7 § skulle äga rätt att, om så prövas

nödigt, föreskriva om ställande av erforderlig säkerhet för skattens behöriga

erläggande.

Enligt förslaget skulle skatt uttagas icke endast för försålda varor utan även

för varor, som använts för framställning, komplettering, reparation eller

emballering av icke skattepliktiga varor. Hava däremot varorna begagnats

för framställning och så vidare av andra skattepliktiga, för försäljning avsedda

varor, bör skatt givetvis utgå endast för sistberörda valör. Emellertid

kan det fallet inträffa, att en i och för sig skattepliktig vara, innan den tages

i anspråk för sådan ytterligare bearbetning, som nyss nämnts, undergått

försäljning och därvid blivit i föreskriven ordning skattebelagd. I den mån

även slutprodukten är skattepliktig, skulle alltså här en dubbelbeskattning

bliva följden. Till undvikande av en sådan har, såsom redan i ett tidigare

sammanhang nämnts, i paragrafen intagits en bestämmelse enligt vilken

vid avgivande av deklaration avdrag må göras för värdet av varor, som

använts för framställning, komplettering, reparation eller emballering av

skattepliktiga varor och som visas hava tidigare blivit påförda skatt.

Då det icke kan anses skäligt, att varor, som måst av säljaren återtagas,

underkastas beskattning, har vidare föreskrivits, alt avdrag i deklaration

även må göras för värdet av varor, som enligt av köparen på tro och heder

avgiven försäkran tagits i retur av tillverkaren. I likhet med vad fallet är

beträffande andra med producentskatt belagda artiklar har avdrag jämväl

medgivits för varor, som enligt av vederbörande tullmyndighet utfärdat bevis

utförts ur riket eller till svensk frihamn. Slutligen har föreslagits en bestämmelse,

enligt vilken på särskild prövning av kontrollstyrelsen må bero, huruvida

och i vad mån avdrag må göras även för värdet av varor, vilkas försäljning

förorsakat tillverkaren kundförluster.

I övrigt har beträffande deklarationen föreskrivits, bland annat, att densamma

skall vara till riktigheten styrkt av två personer, som kunna förutsättas

äga kännedom örn de förhållanden, som däri avses. Till mönster för

detta stadgande har tjänat en motsvarande bestämmelse i kungörelsen med

tillämpningsföreskrifter till tullrestitutionsförordningen.

7—16 §§.

De i dessa paragrafer intagna bestämmelserna hava i allt väsentligt sin

motsvarighet i andra liknande skatteförfattningar, varför någon motivering

för desamma icke torde kunna anses påkallad.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

61

B. Förslaget till förordning örn särskild omsättningsskatt å vissa varor.

Då stadgandena i förevarande förslag äro avfattade i nära anslutning till

bestämmelserna i det av professorn E. Lindahl och landskamreraren A. Wigert

utarbetade förslaget till förordning om allmän omsättningsskatt, torde en

generell hänvisning till motiveringen för sistnämnda förslag här vara till

fyllest.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

65

Bilaga 1.

Förteckning över lyxvaror enligt kanslirådet An Nordlindhs förslag

av den 30 december 1922 i fråga om anordnande av utsträckt

lyxbeskattning.

1. Statyetter samt andra prydnads-, skriv- eller rökbordsartiklar, bestående

till huvudsaklig del av marmor, alabaster, bärnsten, gagat eller andra finare

stenåker eller efterbildningar därav.

2. Belysningsartiklar, bestående till huvudsaklig del av marmor, alabaster

eller andra finare stenarter eller efterbildningar därav, ävensom skålar och

andra delar till sådana artiklar.

3. Ostron och kaviar; gåsleverpastej i bakverk eller i s. k. terriner, även

örn dessa förekomma i hermetiskt tillslutna kärl.

4. Choklad, chokladvaror och kakaopreparat, alla slag med undantag av

kakaopulver och kokchoklad; konfekt, karameller och dylika konfityrer, härunder

inbegripna även kanderade varor, ävensom lakrits och lakritsvaror,

marsipan och marsipanvaror, marsipanmassa och andra massor, i vilka ingå

mandel eller mandelersättning, nötter eller kärnor.

Anm. Såsom kokchoklad anses sådan choklad i kakor örn minst 80 grams

nettovikt per stycke, som har en fetthalt av högst 28 procent och vilken, förutom

kakao och socker, ej innehåller andra ämnen än tillsats av vanilj eller

vanillin.

5. Handskar av läder eller skinn, med undantag av dels arbetshandskar,

dels handskar med foder av pälsverk av får eller av annat spånadsämne än

siden.

6. Sadlar, ridspön, hundpiskor, för spel avsedda bollar samt överdrag därtill,

boxhandskar, lädertapeter, läderplastik, gyllenläder, reskuddar, koffertar;

kappsäckar med ett värde av minst 100 kronor per stycke; hattfodral;

väskor, necessärer och etuier med inredning för toalettartiklar o. dyl. samt

med ett värde av minst 20 kronor per stycke; damväskor, med ett värde av

minst 15 kronor per stycke, allt för så vitt de angivna artiklarna till huvudsaklig

del bestå av läder eller skinn.

Anm. I värdet av väskor, necessärer och etuier med inredning inräknas

även inredningens och därtill hörande föremåls värde.

7. Skodon, vilkas överdelar huvudsakligen bestå av siden-, sammet- eller

brokadvävnad eller av lackerade, sämskade, förgyllda eller försilvrade skinn.

8. Damkläder, med undantag av västar; ävensom rockar och kappor alla

slag, allt för så vitt övertyg eller foder utgöres av beredda skinn (ej pälsverk).

9. Pälsverk, beredda, alla slag, med undantag av pälsverk av får, get, ren,

hund, varg eller katt.

10. Kläder och andra persedlar, ej särskilt nämnda, även icke fullfärdiga,

helt eller delvis bestående av pälsverk med undantag av pälsverk av får, get,

ren, hund, varg eller katt.

11. Möbler och andra bearbetade trävaror, förgyllda, försilvrade eller försedda

med s. k. japansk lackering, skulpterade (med bildhuggeriarbeten försedda),

med inläggningar eller med uteslutande i prydnadssyfte anbragta be
-

t

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

slag av metall, möbler med övertyg, vari silke ingår, ävensom, oavsett bearbetningens

art, biljarder samt delar och tillbehör därtill även av annat ämne

än trä, rouletter, tebord och andra bord med skivor eller brickor av porslin

eller metall, för spel särskilt inrättade bord, rökbord, skåp och skrin för tobaksvaror,

provianteringskorgar (matsäckskorgar) och provianteringslådor

med inredning för utrustningsartiklar, för spel avsedda klubbor och klot

ävensom räckets.

Anm. 1. Vid bedömandet, huruvida en trävara är skulpterad, fästes ej avseende

vid enklare träsnideriarbeten ej heller vid rosetter, knoppar och dylika

för karaktären av varans bearbetning mindre väsentliga delar.

Anm. 2. I värdet av provianteringskorgar och provianteringslådor med

inredning inräknas även de till inredningen hörande artiklarnas värde.

12. Föremål, helt eller delvis bestående av elfenben, valross- eller flodhästtänder,

pärlemor, med undantag av knappar till underkläder, eller av

sköldpadd.

13. Promenadkäppar med ett värde av minst 5 kronor per stycke.

14. Papper, förgyllt, försilvrat eller med annan metall belagt, plisserat,

eller pressat, ävensom färgat silkespapper (ej vitt eller tonfärgat).

15. Ljuskänsligt fotografiskt papper med undantag av s. k. blå- och vitkopieringspapper.

16. Films, även biograf- och kinematograffilms.

17. Brevpapper, brevkort eller korrespondenskort jämte kuverter i askar

(s. k. papeterier).

18. Papperstapeter med förgyllning, försilvring eller bronsering i upphöjt

mönster; tvättbara tapeter, imiterande siden eller med förgyllning, försilvring

eller bronsering; ävensom tapeter med å ytan anbragt stoft av spånadsämne.

19. Frimärks-, vykorts- och fotografialbum samt delar därtill, ävensom

poesialbum.

20. Böcker, tryckta, i band, bestående till huvudsaklig del av läder eller

skinn, biblar och psalmböcker samt kontorsböcker dock undantagna.

21. Vykort och gratulationskort.

Vävnader:

22. hel- och halvsiden samt andra vävnader, innehållande silke.

Anm. Avseende fästes ej vid i vävnader ingående silke, som ej överstiger

3 % av vävnadens vikt.

23. brokadvävnader, guld- och silvertyg samt andra vävnader med in
gående

finare metalltrådar.

24. skurna plysch- och sammetsvävnader med undantag av s. k. man
chester.

Anm. Hit hänföras även vävnader, tillverkade av sniljgam.

25. svarta herr- och gosskostymvävnader med undantag av cheviotväv
nader.

26. yllemattor, knutna; ävensom plyschartade, oskurna dock undan
tagna.

Kläder och andra sömnadsarbeten, ej särskilt nämnda:

27. av vävnader, innehållande silke eller finare metalltrådar, eller med

foder, uppslag eller annan besättning av varor, i vilka silke ingår,

dock att avseende ej fästes vid ärmfoder, krage, kantband

eller snören till skydd för kanter eller påsydda för att ersätta

knapphål.

Anm. Avseende fästes ej vid i vävnader ingående silke, som ej överstiger

3 °/o av vävnadens vikt.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

28. av skurna plysch- och sammetsvävnader med undantag av s. k.

manchester.

29. av svarta herr- och gosskostymvävnader med undantag av cheviot
vävnader.

30. av spetsar, spetsvävnader eller tyll med undantag av trådgardins
vävnader.

av andra spånadsvaror:

31. underkläder, försedda med broderier eller spetsar av minst 4 cm.

bredd eller täckande mer än en femtedel av persedelns yta.

Anm. Broderier, utgörande endast monogram, bokstäver eller siffror, lämnas

utan avseende.

32. klädningar, promenaddräkter, blusar, kappor och andra sömnads
arbeten,

ej särskilt nämnda, med undantag av lakan, örngått, servetter

och dukar, även näsdukar; allt för såvitt ifrågavarande

arbeten äro försedda med broderier, applikationer, spetsar eller

hålsöm eller i prydnadsändamål påsydda band, snören, fransar,

gulddragararbete, pärlor eller stenar; dock att beträffande kläder

av bomulls-, linne- eller hampvävnader även i prydnadssyfte påsydda

band eller bandliknande snören av annat ämne än silke

lämnas utan avseende.

33. Bolstrar, kuddar, även soffkuddar, stickade täcken och andra sängkläder

samt sängskärmar med övertyg av hel- eller halvsiden; ävensom duntäcken

oavsett övertygets beskaffenhet.

34. Strumpstolsarbeten, vantar härunder inbegripna, och andra genom

virkning, stickning eller knytning tillverkade varor, ej särskilt nämnda, med

eller utan sömnadsarbete och ej utgörande glödnät, av silke enbart eller i

förening med annat spånadsämne; av annat spånadsämne än silke, för såvitt

däri ingår finare metalltråd eller varorna äro försedda med i prydnadssyfte

anbragta band, snören, franser, gulddragararbete, broderier, pärlor

eller stenar.

35. Spetsvävnader med undantag av trådgardinsvävnader; spetsar, innehållande

silke eller finare metalltråd; ävensom spetsar av annat spånadsämne,

för såvitt de hålla mer än 4 cm. i bredd.

36. Broderier, alla slag, även metervara, vävnader med påsydda snören

eller paljetter, pärlor o. dyl. härunder inbegripna.

37. Plysch- och sammetsband.

38. Band, fransar och snörmakararbeten, innehållande silke eller finare

metalltråd, hattflätor dock undantagna.

39. Gulddragararbeten, paljetter och kantiljer, alla slag, ävensom arbeten,

i vilka dessa artiklar till mer eller mindre väsentlig del ingå.

Anm. Hit hänföres icke gulddragartråd.

40. Paraplyer och parasoller av hel- eller halvsiden; av andra vävnader

i förening med broderier eller spetsar.

41. Hängslen, bälten, skärp, strumpeband samt andra dylika persedlar

av hel- eller halvsiden eller av elastiska band eller snören, i vilka silke

ingår.

42. Hattar, färdiga eller halvfärdiga och plattor därtill samt mössor av

brokad eller av vara, i vilken silke ingår, eller av sammanklistrade fjädrar;

ävensom panama-, manilla- oell florentinerliattar.

43. Hattar, monterade antingen med espriter, döss, plymer eller andra

prydnadsfjädrar, preparerade fåglar eller delar därav eller med konstgjorda

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

blommor, frukter, blad eller växter, i vilka silke ingår eller som äro tillverkade

av sammets- eller plyschvävnader.

44. Espriter, cross, plymer och andra bearbetade prydnadsfjädrar samt

för prydnadsändamål preparerade fåglar eller delar därav, ävensom konstgjort

fjäderpälsverk.

45. Konstgjorda blommor, frukter, blad eller växter, i vilka silke ingår

eller som äro tillverkade av sammets- eller plyschvävnader, ävensom delar

till sådana artiklar.

46. Solfjädrar.

47. Artiklar av krukmakargods, fajans eller porslin, vilka måste anses

huvudsakligen avsedda till prydnad och icke eller endast i ringare mån till

verkligt gagn, såsom statyetter, vaser, ateniennprydnader, dekorationstallrikar

och andra väggprydnader m. m.

48. Belysningsartiklar samt skålar och andra delar därtill av fajans eller

porslin, förgyllda, försilvrade, målade eller på annat sätt dekorerade.

49. Krukmakargods, fajans- och porslinsvaror i förening med annan oädel

metall än järn, köksartiklar dock undantagna.

50. Arbeten av äkta porslin, förgyllda, försilvrade, målade eller på annat

sätt dekorerade.

Anm. Vid bedömandet, huruvida här ifrågavarande föremål äro dekorerade,

lämnas rymd-, innehålls- eller dylik beteckning samt fabrikantens eller

säljarens namn eller märke utan avseende.

51. Fönster- och spegelglas, fasetterat, i prydnadssyfte etsat, målat eller

eljest dekorerat, ävensom arbeten av sådant glas, härunder inbegripet, oavsett

målning eller annan dekorering, i metall infattat glas för fönster, dörrar

och diskinredningar.

52. Fotografiska torrplåtar.

53. Artiklar av glas, vilka måste anses huvudsakligen till prydnad och

icke eller endast i ringare mån till verkligt gagn.

54. Glasvaror i förening med annan oädel metall än järn.

55. Glasvaror, slipade, etsade, målade, förgyllda eller eljest med annan

dekorering än sådan, som åstadkommits genom gravyr i formen, härunder

inbegripna, oavsett slipning och annan dekorering, prismor, kedjor, stavar

och dylika föremål för belysningsartiklar, ävensom pärlfransar, alla slag.

56. Emaljvaror, förgyllda, försilvrade, dekorerade eller i förening med

annan metall än järn.

57. Jaktgevär med ett värde av minst 125 kronor per stycke, pistoler

och revolvrar, salongsgevär samt fjäder- och luftbössor.

58. Sängar och delar därtill, bestående till huvudsaklig del av annan

metall än järn.

59. Statyetter och andra prydnadsföremål samt rökbordsartiklar, bestående

till huvudsaklig del av oädel metall.

60. Föremål av oädla metaller eller av glas, trä eller dylika ämnen, helt

eller delvis på mekanisk eller galvanisk väg överdragna med guld, silver

eller platina, dock med undantag för plåt och tråd, knivar, skedar och gafflar,

julgransprydnader samt fickur och delar därtill.

61. Automobiler och motorcyklar för personbefordran samt över- och

underreden därtill ävensom andra delar och tillbehör till automobiler och

motorcyklar, alla slag, gummiringar dock undantagna.

62. Segel- och motordrivna båtar för sport- eller nöjesändamål samt segel

och andra tillbehör därtill.

63. Förgasaremotorer.

64. Parfymer, luktvatten, hårtinktur och andra toalettvatten med undan
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

69

tag av munvatten; puder, smink, pomador och andra kosmetiska medel med

undantag av tandpulver och tandpasta.

65. Fyrverkeriarbeten, även s. k. salongsfyrverkeri (bengaliska tändstickor

o. dyl.).

66. Fotografikameror samt delar och tillbehör därtill dock med undantag

för sådana kameror samt delar och tillbehör därtill, som äro avsedda för

yrkesmässigt bruk.

67. Biograf- och kinematografapparater samt delar och tillbehör därtill,

upptagningskameror härunder inbegripna, ävensom biograf- och kinematograffilmer.

68. Flyglar, pianinon, tafflar; orglar med undantag av kyrkorglar; blåsoch

stränginstrument, accordion, positiv, speldosor samt delar och tillbehör

därtill.

69. Grammofoner, fonografer och dylika för återgivande av musik m. m.

inrättade instrument samt delar och tillbehör därtill.

70. Etuier, med eller utan inredning, askar, väskor, portföljer och fodral

i förening med vävnader eller band av plysch, sammet eller hel- eller halvsiden,

dock att sådana materialier, som äro avsedda för fasthållande av askens

lock eller eljest av underordnad betydelse för föremålens utseende, härvid

lämnas utan avseende.

Anm. I värdet av etuier, portföljer o. dyl. artiklar, försedda med inredning,

inberäknas även inredningens och därtill hörande föremåls värde.

71. Leksaker, med ett värde av mer än 5 kronor per stycke.

Anm. Vid värdeberäkningen anses föremål, uppfästade eller avsedda att

uppfästas å samma karta eller vilka i detaljhandeln pläga förekomma i

samma förpackning såsom ett stycke.

72. S. k. kulörta lyktor av papper, glas, gelatin e. dyl. ämnen.

73. Masker, kotiljongsartiklar, serpentiner, konfetti och andra skämtartiklar.

74. För personligt bruk avsedda föremål, tjänande såsom prydnad eller

vilka, om de också hava ett praktiskt syftemål, dock i väsentlig grad äro

avsedda till prydnad ävensom delar till sådana föremål.

Hit hänföras bland annat: armband med undantag av urarmband, broscher,

bröstnålar; hattnålar med undantag av sådana, som hava knoppar

av icke dekorerat glas eller porslin; hals- och andra prydnadskedjor samt

urkedjor, med undantag av sådana, som bestå av icke förgylld eller försilvrad

oädel metall eller av läder eller av dessa ämnen i förening, hårnålar

med undantag av sådana, som bestå uteslutande av järn eller annan oädel

metall, icke förgylld eller försilvrad; hårspännen, hårkammar och andra

hårprydnader, kors, ringar, berlocker, urhakar, manschett- och bröstknappar,

hattspännen; skärp- och skospännen med undantag av sådana, som

huvudsakligen bestå av oädel metall, icke förgyllda eller försilvrade.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

Inkomstberäkning m. m.

Bilaga 2.

i anslutning till förslaget till förordning om särskild skatt för vissa inom riket

tillverkade varor, grundad på 1938 års tillverknings- och importvärden.

1

2

3

4

5

6

7

Statistiskt

nr

Varuslag

Tillverk- nings- värde 1

Import- värde 2

Skattesats

% av

värdet

Tillverk-

nings-

skatt

Import-

avgift

milj. kr.

milj. kr.

1,000 kr.

1,000 kr.

ur 540

Fruktsalt...........................

1.0

3 0.2

20

200

40

ur 582: 2

Sprithaltiga putsmedel för läderarbeten

4 .

0.1

10

4 .

10

587, 588

Flyktiga vegetabiliska oljor, estrar etc.

»3.5

2.2

20

700

440

592

Puder, smink, hudkräm och näskitt..

1

593

Lukt- eller toalettvatten, parfymer och

\ 3 11.0

1.7

20

2,200

340

1

596

Tvål, parfymerad, annan är raktvål,

1,680

eller i formade handstycken etc.....

8.4

0.1

20

20

599

Ljus................................

3.1

0.2

10

310

20

604

Putsmedel, ej sprithaltiga, för läderar-

beten eller skodon.................

1.5

0.1

10

150

10

1011-1015,

1017

1079-1081,

1082: 2

30.7

9.0

10

3,070

70

900

3 0.7

1.6

10

160

1087

Snören och andra snörmakararbeten

8 0.3

0,3

10

30

30

1089

Spetsar, spetsvävnader och tyll inne-

40

8 0.4

1.0

10

100

1093,1094

Strumpstolsarbeten etc. innehållande

silke..............................

31.5

2.5

10

3,150

250

1175-1177

Spånadsvaror i förening med finare

metalltråd........................

»0.3

0.4

10

30

40

1179

Hattflätor innehållande silke eller guld-

3 0.1

0.2

10

10

20

ur 1185:2

Skodon av lackerade eller bronserade

skinn, väg. 750 g eller därunder per par

3 3.5

3 0.8

20

700

160

1186

Skodon av spånadsvara, innehållande

silke eller finare metalltråd........

3 0.5

0.02

20

100

4

1843

Elektriska metalltrådslampor.........

8.0

2.4

10

800

240

2044-2046

Etuier, askar etc., av läder eller spå-

nadsvara etc......................

8 0.5

0.5

10

50

50

2049-2053

Väskor, necessärer, portföljer, plån-

7''0

23

10

700

230

2054,2055

2056, 2057,

Koffertar, kappsäckar etc.............

3.5

0.3

10

350

30

ur 2058,

ur 2059

|Leksaker, andra än av trä...........

3 1.2

3 3.1

20

240

620

2061

Masker, karnevals- och kotiljongsartik-

3 0.2

0.1

20

40

20

2062, 2063

2064

Pärlor, oäkta samt arbeten därav ....

3 0.02

8 2.5

0.02

2.0

20

20

4

500

4

400

Summa

15,124

4,138

1 Efter avdrag av exportvärdet; se bil. 3. — 2 Se bil. 3. — 3 Uppskattat värde. — 4 Ingår i siff
rorna

för putsmedel, ej sprithaltiga.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

71

Värdet i 1,OOO-tal kronor av utrikes handelsomsättningen år 1938 nied fördelning

på de huvudsakligaste ursprungsländerna för de varuslag, som äro upptagna i

förestående förteckning.

Stat. nr

Import; Export

Stat. nr

Import

Export

1 ur 540

1 ur 582:2

587/8

592

593

596

599

604

1011/5,

1017

1079/81,

1082: 2

Total ...........

Storbritannien .

U. S. A........

Total

1087

Tyskland

U. S. A...

Total ..........

Tyskland ____

Nederländerna

Storbritannien

Frankrike____

Total ...........

Tyskland .....

Storbritannien .

Frankrike.....

U. S. A........

Total

Tyskland .....

Storbritannien .

Frankrike.....

U. S. A........

Total ..........

Storbritannien

Frankrike ....

Total ..........

Nederländerna

Total ..........

Storbritannien

Total ..........

Tyskland ....

Storbritannien

Frankrike ....

Italien........

Schweiz......

Total ......

Tyskland

Frankrike

Total

Tyskland

U. S. A...

200

60

2,150

637

660

198

284

627

59

190

261

108

1,100

69

198

692

88

114

34

54

232

152

101

55

8,967

4,545

447

1,504

409

1,213

1,588

1,141

222

294

109

138

60

40

171

52

35

196

298

10

1089

1093/4

1175/7

1179

''ur 1185: 2

1186

1843

2044/6

2049/53

2054/5

1 2056/7

ur 2058/9

2061

2062/3

2064

Total ............

Tyskland ......

Storbritannien .

Frankrike.....

966

269

341

247

Total ............j 2,518

Tyskland ......

U. S. A.........

Total ......

Tyskland

Frankrike

Total ......

Tyskland

Schweiz .

Total ...........

Tyskland .....

Tjeckoslovakien

Ungern .......

Total

Total

Tyskland ____

Nederländerna

Ungern ......

Total ......

Tyskland

Total......

Tyskland

Total ......

Tyskland

Total ......

Tyskland ____

Japan ........

Storbritannien

Total ......

Tyskland

Total .....

Total ...........

Tyskland .....

Tjeckoslovakien

1,810

267

423

94

276

187

31

135

800

21

2,426

1,039

582

437

459

331

2,261

1,738

283

184

3.100

2.100

500

250

110

92

15

2,025

1,234

596

263

1,188

9

24

80

170

15

Uppskattat värde.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Bilaga 3.

Inkomstberäkning m. ni.

i anslutning till förslaget till förordning om särskild omsättningsskatt å vissa

varor, grundad på 1938 års tillverknings- och importvärden.

1

2

3

4

5

6

Statistiskt

nr

Varuslag

Tillverk- nings- värde 1 *

milj. kr.

Import- värde 8

milj. kr.

Summa

milj. kr.

Beräknat

detaljhan- delsvärde

milj. kr.

ur 685:1,

ur 685: 2,

686—691

Pälsar, pälskragar, mattor och andra dyl.

fullfärdiga persedlar med pälsverk till

övertyg eller foder, andra än av får- skinn ................................

3 17.0

3 2.5

19.5

27.0

999,1000

1001—1005

Mattor, ej s. n., även försedda med söm- nadsarbete eller fransar:

innehållande silke....................

3 0.1

0.1

0.2

0.3

av ull eller andra djurhår, utan inbland- ning av silke ......................

2.1

8.6

10.7

14.0

1323-1325

Arbeten av guld, silver eller platina, ej

hänförliga till stat. n:ris 1321—1322,

även med infattade pärlor och stenar..

5.8

4.3

10.1

14.0

ur 1885:1,

ur 1885: 2

Radiomottagningsapparater och elektron- rör därtill ..........................

319.0

3 7.0

26.0

35.0

1917

Velocipeder............................

27.7

1

0.0

27.7

38.0

1951

Kikare ................................

ur 1954

Fotografikameror, väg. högst 3 kg per st.

| 3 0.1

1.7

1.8

2.5

1974

Vägg- och studsarur i foder; ävensom lösa

urfoder:

ur 1975

av annat ämne med undantag av skepps- kronometrar ........................

l 3 0.2

1.9

2.1

2.9

ur 1992

Grammofoner och grammofonskivor ....

3 0.9

3 2.0

2.9

4.0

Summa

137-7

1 Efter avdrag av exportvärdet.

8 Med tillägg av tull.

3 Uppskattat värde.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

73

Värdet i 1,OOO-tal kronor (exkl. tull) av utrikes handelsomsättningen år 1938 med

fördelning på de huvudsakligaste ursprungsländerna för de varuslag, som äro

upptagna i förestående förteckning.

Stat. nr

*ur 685: t,

ur 685: 2,

686/91

Total ............

Tyskland ......

Storbritannien ..

Frankrike......

Tjeckoslovakien

Ungern ........

Import

Export

2,200

450

238

277

400

400

40

999,1000

Total

Iran

59

56

Stat. nr

Import

Export

Storbritannien ..

Ungern ........

U. S. A.........

1,934

1,014

2,794

1917

Total

7 1,564

1951

Total .....

Tyskland

Frankrike

Schweiz .

342

90

113

103

5

1001/5

Total ............

Tyskland ......

Nederländerna ..

Belgien ........

Storbritannien ..

Tjeckoslovakien

Iran............

7,192

2,710

375

856

461

635

1.236

67

1 ur 1954

Total

Tyskland

1974

Total .....

Frankrike

1,300 6

1,100

19 —

12

1323/5

Total ............

Danmark ......

Tyskland ......

Storbritannien ..

3,788

301

2,738

188

90

1 ur 1975

Total

Tyskland

Schweiz .

1,600

1,350

150

21885: 1-2

Total

Tyskland ......

Nederländerna ..

16,227

4,342

5,462

1,831

21992

Total ............

Tyskland ......

Storbritannien ..

2,274

769

1,030

68

306

1 Uppskattat värde.

2 Siffrorna omfatta även delar.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. SU 1941:196 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till kontrollstyrelsen m. m. s. 2 i texten
  2. BevU 1941:40 Bevillningsutskottets memorial Nr 40 s. 1 i texten
  3. BevU 1941:36 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om fortsatt tilllämpning av förordningen den 8 juni 1923 s. 6 i texten
  4. Rskr. 1941:257 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15 december 1914 s. 1 i texten
  5. BevU 1941:22 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om varuskatt m. m. s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 1994 ref. 5 ur registret