Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m

1941-05-09 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:244, Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

1

Nr 244.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse

för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m.; given Stockholms slott

den 9 maj 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 244—246.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 maj

1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,"Andersson, Domö, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:

I skrivelse den 19 april 1941 hava fullmäktige i riksbanken hemställt, att

riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juli 1941 till och med den 30

juni 1942 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna

sedlar med guld efter deras lydelse. I samband härmed hava fullmäktige

i huvudsak anfört:

I skrivelse den 7 mars 1940 angående penning- och valutapolitiken uttalade

fullmäktige, att huvudmålet för penningpolitiken sådant det i tidigare programuttalanden

fastställts, nämligen eftersträvandet av största möjliga stabilitet

i prisnivån, borde kvarstå orubbat. Fullmäktige underströko emellertid

i samband härmed, att de medel av penningpolitisk natur, som stodo till

förfogande, icke vore tillräckliga för uppnående av angivna mål. De åtgärder

av allmänt ekonomisk och politisk art, som enligt fullmäktiges mening

krävdes härför, behandlades av fullmäktige i nämnda skrivelse. Enligt fullmäktiges

mening borde dessutom i det dåvarande läget penningpolitiken utformas

med tanke på nödvändigheten att skydda landets valutareserver.

Sedan denna skrivelse avlämnades, har vårt lands ekonomiska situation undergått

en avgörande förändring. Detta återspeglades redan vid behandlingen

vid 1940 års lagtima riksdag av den med anledning av fullmäktiges framställning

avgivna propositionen. I sitt utlåtande (nr 33) framhöll sålunda

bankoutskottet bland annat, att angelägenheten att skydda valutareserven

visserligen vore av stor betydelse, men att densamma på grund av den i april

1940 inträdda handelsavspärrningen tills vidare hade kommit i bakgrunden.

Riktigheten av detta uttalande har bestyrkts av den senare utvecklingen.

Det alltjämt i huvudsak kvarstående avbrottet i våra förbindelser västerut har

medfört, att landets guld- och valutatillgångar endast i mycket begränsad utsträckning

kunnat utnyttjas för att tillgodose importbehoven. I själva verket

har det synliga tillflödet av valutor till landet varit större än förbrukningen

därav. Från slutet av april 1940 till och med februari månad innevarande

år har sålunda riksbankens och affärsbankernas sammanlagda guld- och valutabehållning

undergått en nettoökning med omkring 115 milj. kr., medan

inströmningen av valutor i riksbanken till följd av överflyttning från affärsbankerna

till riksbanken under motsvarande period varit betydligt större,

nämligen omkring 295 milj. kr. Detta förhållande jämte den omständighe
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kimot. Maj.ts proposition nr 244.

3

ten att valutamarknaden är underkastad statlig reglering har tills vidare gjort

det möjligt att utforma penningpolitiken utan att taga hänsyn till storleken

av landets valutabehållningar.

Så länge fria ekonomiska förbindelser med utlandet kunna upprätthållas,

är en allmän sänkning av växelkurserna att anse som ett effektivt medel då

det gäller att motverka en prisstegring. Under nuvarande förhållanden, då

endast en begränsad del av varuutbytet försiggår i fria valutor, har en dylik

åtgärd ej samma betydelse för prisnivån inom landet. Hänsyn till kursbestämmelserna

i vissa av våra clearingavtal samt till de svenska exportintressena

minskar dessutom i viss mån handlingsfriheten i detta avseende.

Då sålunda en växelkurssänkning i syfte att dämpa prisstegringen för

närvarande icke torde kunna ifrågakomma, finnes det anledning att ytterligare

understryka fullmäktiges ovan berörda uttalande, nämligen att penningpolitiska

åtgärder icke ensamma äro tillräckliga för att hålla tillbaka

en prisstegring. I själva verket synes detta uttalande lia vunnit ökad aktualitet

under det sist förflutna året. Den uppgång av den allmänna prisnivån,

som inträffat sedan krigsutbrottet, kunde till att börja med huvudsakligen

direkt och indirekt återföras på den starka prisstegringen på importerade

varor, som framkallades av de hastigt stigande frakt- och försäkringskostnaderna

samt i viss utsträckning av prisstegringen i utlandet. En väsentlig

del av den totala stegring av grosshandelspriserna med omkring 48 %, som

enligt kommerskollegii index inträffade från augusti 1939 till februari 1941,

förklaras sålunda av de stegrade importpriserna. Prisutvecklingen har sedermera

i ökad omfattning kommit att stå under inflytande av de statliga prisoch

kostnadsregleringarna samt, särskilt beträffande detaljpriserna, av ökad

beskattning. Varuknappheten och ökningen av penninginkomsterna, i väsentlig

grad framkallad av de omfattande, huvudsakligen av försvarspolitiska

skäl ökade statliga utgifterna, ha även i stegrad grad verkat prishöjande. Under

sådana förhållanden blir penningpolitikens betydelse för att bekämpa

prisstegringstendenserna alltmera minskad. Penningpolitiska medel bliva

därför i rådande läge endast länkar i den kedja av i vidsträckt mening ekonomisk-politiska

åtgärder, som måste sammanfogas för att prisläget skall

kunna bindas vid en icke alltför uppdriven nivå. Härvid är även att märka,

att penningpolitiken icke kan ställas uteslutande i prispolitikens tjänst. Vid

utformningen av de penningpolitiska åtgärderna måste nämligen dessas allmänna

verkningar på samhällsekonomien beaktas.

De allmänna förutsättningarna för bibehållandet av en viss prisstabilitet

lia behandlats av fullmäktige och av bankoutskottet i nyssberörda uttalanden.

I sitt utlåtande den 13 mars 1941 över förslag lill ny prisregleringslag

lia fullmäktige ånyo fäst uppmärksamheten på vissa grundläggande förutsättningar

för att prispolitiken skall kunna nå åsyftat resultat. Fullmäktige

lia härvid särskilt framhållit vikten av att statens utgifter icke tillåtas överstiga

de statliga inkomsterna med mera än som är oundgängligen nödvändigt,

att en ökning av produktionskostnaderna motverkas, varvid en begränsning

av lönestegringar och prisstegringar för jordbruks- och industriprodukter,

däribland även bränsle, är av särskild betydelse, att försörjningspolitiken

inriktas på att hålla varulillgången inom landet på en hög nivå

samt att inflationsförväntningar och tendenser till flykt titt sakvärden bekämpas.

I fortsättningen vilja fullmäktige därför begränsa sig till att framlägga

vissa synpunkter med avseende på penning- och kreditpolitiken.

Bankontskottet bär i sitt utlåtande den 14 mars 1941 (nr 21) angående

verkställd granskning av riksbankens och riksgiildskontorets styrelse och

förvaltning särskilt uppehållit sig vid ränte- och lönepolitiken. Utskottet

har härvid framhållit vikten av att en viss reduktion av den allmänna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

räntenivån kommer till stånd, dels av hänsyn till näringslivets utveckling

och arbetslöshetens bekämpande, dels ur statsfinansiell synpunkt.

Enighet torde råda angående önskvärdheten av att räntorna inom landet

hållas på en så låg nivå som förhållandena medgiva. Den aktuella penningpolitiska

frågeställningen blir därför närmast å ena sidan hur mycket räntan

kan sänkas utan att riskerna för en kreditinflation och därmed för en från

penningsidan framkallad prisstegring bliva alltför stora, å andra sidan vilka

medel, som böra komma till användning för att åstadkomma en räntesänkning.

Vad den första frågan beträffar, är det enligt fullmäktiges mening icke

möjligt att i ett givet läge — och än mindre i förväg — på objektiva grunder

fastställa, var gränserna ligga för omfattningen av de ingripanden, som i

räntesänkande syfte kunna ske utan att alltför stora inflationsrisker uppkomma.

Förhållandena i detta avseende äro beroende av en mängd olika

faktorer av såväl ekonomisk som psykologisk art. Det är icke alltid möjligt

att med penningpolitiska medel ingripa i syfte att åstadkomma ett omslag

i en rådande marknadstendens på en kreditmarknad av en så förhållandevis

begränsad omfattning som den svenska. Däremot torde i allmänhet resultat

kunna vinnas med åtgärder som påskynda eller retardera en marknadsutveckling,

som redan börjat göra sig gällande eller för vilken i varje fall de

allmänna förutsättningarna kunna anses föreligga.

I detta sammanhang vilja fullmäktige påpeka, att det under de osäkra förhållanden,

som rådde på kreditmarknaden i .slutet av år 1939 och i början

av år 1940, samt med hänsyn till omöjligheten att förutse den utrikespolitiska

utvecklingen icke ansågs lämpligt att genom omfattande marknadsoperationer

hindra den åtstramning av kreditvillkoren, som gjort sig gällande sedan

mitten av år 1939. Såsom en följd av avspärrningen inträffade emellertid

under sommaren 1940 ett omslag på kreditmarknaden, bland annat kännetecknat

av en minskad kreditefterfrågan. Härigenom ökades möjligheterna

att föra en räntesänkande penningpolitik utan skadliga biverkningar. Penningmarknaden

har därför kunnat tillföras medel genom alt staten i viss

utsträckning upptagit krediter i riksbanken samt genom att denna i begränsad

omfattning övertagit obligationer utan att riskerna för en överdriven

kreditexpansion väsentligt stegrats. Härvid lia tendenserna till räntesänkning

även på kapitalmarknaden förstärkts.

Enligt fullmäktiges mening bör, om betydande förändringar i landets ekonomiska

och politiska läge icke inträffa, penningpolitiken kunna bidraga till

att åstadkomma den räntereduktion, som utskottet i sitt sistnämnda utlåtande

förklarat vara önskvärd. Fullmäktige anse emellertid, att detta liksom hittills

bör ske med försiktighet och under noga aktgivande på att tendenser till

en väsentligt ökad kreditgivning icke uppstå. Detta är så mycket mera angeläget

som det av prispolitiska skäl erfordras, att den köpkraft, som kan bilda

underlag för en prisuppdrivande efterfrågan på varor och tjänster, neutraliseras.

Såsom fullmäktige i sitt ovan nämnda uttalande angående förslag till

ny prisregleringslag framhållit, kan det dock krävas att prisutvecklingen behärskas

genom prisreglerande åtgärder utan att dessa erhålla stöd av i utpräglad

grad restriktiva, penningpolitiska åtgärder av generell art.

Vad beträffar de medel, som kunna komma till användning för att påverka

ränteläget i sänkande riktning, har utskottet särskilt pekat på möjligheterna

att genom en samverkan mellan riksgäldskontoret och riksbanken åstadkomma

en reduktion av diskontot på skattkammarväxlar. Utskottet har även

framhållit, att villkoren för långfristiga lån bland annat äro beroende av

den penningtillgång, som riksbanken genom köp av valutor, skattkammarväxlar,

obligationer etc. ställer till marknadens förfogande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

5

Fullmäktige vilja i detta sammanhang anföra, att det samarbete, som sedan

lång tid ägt rum mellan riksgäldskontoret och riksbanken, starkt utvecklats

sedan de stora statliga lånebehoven uppstått i syfte att i viss utsträckning

ställa medel till statens förfogande utan att riksgäldskontoret direkt

skulle behöva anlita marknaden och därigenom påverka lånevillkoren i

åtstramande riktning. Sålunda har riksbanken genom diskontering av skattkammarväxlar,

vilken diskontering under fjolåret omlades till särskilda

växelkrediter, tillhandahållit medel icke blott såsom tidigare för reservförrådsnämndens

inköp i utlandet, utan även sedan början av år 1940 för andra

statliga likvider i utländska valutor eller guld. Vidare har genom överenskommelse

mellan riksbanken och riksgäldskontoret till det senare såsom

kassaförstärkning överlämnats i riksbanken för statliga myndigheters räkning

innestående medel. Dessutom har riksbanken vid skilda tillfällen avlämnat

bud på och övertagit skattkammarväxlar, i regel i konkurrens med

affärsbankerna.

Så länge det nuvarande läget icke undergår några avsevärda förändringar,

kommer riksbanken även i fortsättningen att påverka tillgången på penningmarknaden

huvudsakligen genom dylika, i samverkan med riksgäldskontoret

vidtagna åtgärder berörande den statliga, kortfristiga upplåningen.

Emellertid böra, såsom utskottet antyder, även direkta ingripanden på den

långfristiga marknaden övervägas. Från riksbankens sida lia dylika ingripanden

hittills skett i viss omfattning, närmast för att hindra tillfälliga utbud

att pressa marknaden samt för att utjämna spänningar mellan olika avsnitt

av den långfristiga marknaden. Det bör även framhållas, att riksbanken

sökt påverka utvecklingen genom vissa underhandsförhandlingar med

affärsbanker, sparbanker och andra kreditinstitulioner beträffande räntesatser

och kreditvillkor i övrigt. Fullmäktige anse att riksbanken bör fortsätta

på den sålunda inslagna vägen.

Såsom ovan framhållits är det icke möjligt att uppdraga några allmänna

riktlinjer beträffande de gränser, inom vilka här antydda åtgärder i räntesänkande

syfte böra hållas för att en väsentligt ökad kreditgivning från

penninginstitutens sida skall undvikas. Utskottet har uttalat, att om en

ökad kreditgivning skulle komma till stånd den ekonomiska politikens ledning

förfogade över möjligheter att motverka densamma, exempelvis genom

åtgärder, för vilkas genomförande rätten att föreskriva, att affärsbankerna

skola hålla vissa kassareserver hos riksbanken kan tjäna såsom bakgrund.

Därvid torde utskottet avse, att kreditrestriktioner skulle kunna komma i

fråga, varvid kassareservlagen örn så erfordrades skulle kunna begagnas

såsom ett påtryckningsmedel vid förhandlingar med affärsbankerna.

Det är klart, att örn man är beredd att ingripa i det för närvarande fria

förhållandet mellan kreditgivarna och låntagarna, de nyss avsedda gränserna

för de räntesänkande åtgärdernas omfattning kunna sättas avsevärt vidare

än vad som eljest skulle vara fallet. Genom mer eller mindre långtgående

kreditrestriktioner, vilka enligt fullmäktiges mening i vissa situationer

kunna visa sig erforderliga, torde nämligen en överdriven kreditexpansion

kunna förhindras. Örn en dylik kreditexpansion ej motverkas genom

kreditrestriktioner, måste åtstramande åtgärder av generell natur tillgripas,

avsedda att framkalla ett omslag i marknadssituationen. Detta skulle emellertid

medföra oro och osäkerhet pä kreditmarknaden, vilket uppenbarligen

skulle leda till ogynnsamma konsekvenser för näringslivet. Under sådana

förhållanden är det enligt fullmäktiges mening av vikt att — örn införandet

av kreditrestriktioncr icke anses lif)ra ifrågakomma — dirigeringen

av kreditmarknaden i riktning mot ett lättare läge icke sker för brådstörtat.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Departements
chefen.

Till stöd för sin framställning om fortsatt befrielse för riksbanken från

skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse

ha bankofullmäktige uttalat, att ett återupptagande av denna skyldighet

med hänsyn till valutamarknadens allmänna läge icke syntes kunna ifrågakomma

under det kommande året.

En av fullmäktige, herr Jonsson, har enligt ett skrivelsen bifogat protokollsutdrag

anfört, att han ansåge, att fullmäktige bort mera bestämt ha uttalat

sig för kreditransonering såsom ett medel att förhindra en sådan olämplig

eller onödig kreditgivning, som kunde verka prisstegrande och öka inflationsrisken.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava, efter remiss, avgivit utlåtande i

ärendet och därvid förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall till

bankofullmäktiges framställning.

I anslutning till sin hemställan om fortsatt befrielse för riksbanken från

skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld ha bankofullmäktige

framlagt vissa synpunkter på penningpolitikens utformning i nuvarande

läge. Fullmäktige ha därvid inledningsvis framhållit, att penningpolitikens

betydelse för att bekämpa prisstegringstendenserna blivit alltmera

minskad. Penningpolitiska medel vore endast länkar i den kedja av i

vidsträckt mening ekonomisk-politiska åtgärder, som måste sammanfogas

för att prisläget skulle kunna bindas vid en icke alltför uppdriven nivå.

Penningpolitiken kunde icke uteslutande ställas i prispolitikens tjänst. Vid

dess utformning måste de allmänna verkningarna på samhällsekonomien

beaktas.

Med avseende på de allmänna förutsättningarna för bibehållandet av en

viss prisstabilitet lia fullmäktige hänvisat till sitt utlåtande över förslag till

ny prisregleringslag, där fullmäktige särskilt framhållit vikten av att statens

utgifter icke tillåtas överstiga de statliga inkomsterna med mera än som

är oundgängligen nödvändigt, att en ökning av produktionskostnaderna motverkas,

att försörjningspolitiken inriktas på att hålla varutillgången inom

landet på en hög nivå samt att inflationsförväntningar och tendenser till

flykt till sakvärden bekämpas. I den nu föreliggande framställningen begränsa

sig fullmäktige till utformningen av den egentliga penning- och

kreditpolitiken. Fullmäktige ha därvid utgått från bankoutskottets nyligen

gjorda uttalande angående ränteutvecklingen, i vilket utskottet framhållit

vikten av att en viss reduktion av den allmänna räntenivån komme till

stånd.

Om betydande förändringar i landets ekonomiska och politiska läge icke

inträffa, borde penningpolitiken enligt bankofullmäktiges mening kunna

bidraga till att åstadkomma den önskvärda räntereduktionen. Detta borde

ske under noga aktgivande på att tendenser till en väsentligt ökad kreditgivning

icke uppstode, detta så mycket mera som det av prispolitiska skäl

erfordrades, att den köpkraft som kunde bilda underlag för en prisnppdri
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

7

vande efterfrågan på varor och tjänster neutraliserades. Att fullmäktige likväl

icke vilja binda räntepolitiken inom de gränser, de prispolitiska önskemålen

kunna uppdraga, framgår av att till här återgivna förklaring fogats

en erinran om att det kunde krävas, att prisutvecklingen behärskades genom

prisreglerande åtgärder utan att dessa erhölle stöd av i utpräglad grad

restriktiva, penningpolitiska åtgärder av generell art.

Efter en översikt över de möjligheter som stöde riksbanken till buds att

genom ingripanden på den långfristiga kreditmarknaden såväl som genom

samarbete med riksgäldskontoret vid ordnandet av statens kortfristiga upplåning

stödja räntelägets utveckling i sjunkande riktning, lia fullmäktige i

anslutning till bankoutskottets nyssnämnda uttalande framhållit, att gränserna

för de räntesänkande åtgärdernas omfattning kunde sättas avsevärt

vidare än som eljest skulle vara fallet, om man vore beredd att ingripa i

det för närvarande fria förhållandet mellan kreditgivarna och låntagarna.

Genom mer eller mindre långtgående kreditrestriktioner, vilka enligt fullmäktiges

mening i vissa situationer kunde visa sig erforderliga, borde nämligen

en överdriven kreditexpansion kunna förhindras. Örn en dylik expansion

ej motverkades genom kreditrestriktioner, måste åtstramande åtgärder

av generell natur tillgripas, vilka kunde medföra oro och osäkerhet på kreditmarknaden.

Fullmäktige lia under sådana förhållanden funnit det vara

av vikt, att — örn införandet av kreditrestriktioner icke ansåges böra ifrågakomma

— dirigeringen av kreditmarknaden i riktning mot ett lättare

läge icke skedde för brådstörtat.

Vad fullmäktige anfört angående de allmänna önskemål, som nu måste

ställas på den ekonomiska politiken, innefattar ett understrykande av de

riktlinjer för denna politik åt vilka statsmakterna givit sin anslutning och

vilkas innebörd och räckvidd jag tidigare i olika sammanhang haft anledning

att närmare utveckla. Även fullmäktiges uttalanden i räntefrågan, som

utgå från nödvändigheten av att utforma penningpolitiken utan ensidigt

hänsynstagande till prispolitiska krav och under beaktande av samhällsekonomien

i dess helhet, anknyta till den avvägning av den ekonomiska politiken

som hittills eftersträvats och ansetts böra även för framtiden eftersträvas.

De påpekanden som fullmäktige göra angående utformningen av olika

åtgärder i syfte att ernå den önskvärda räntesänkningen torde på ett från

den angivna utgångspunkten riktigt och värdefullt sätt utveckla de av

bankoutskottet framlagda synpunkterna på räntepolitiken. Det synes mig

sannolikt, att riksbanken enligt av fullmäktige angivna linjer och i samarbete

med övriga kreditinstitutioner skall till båtnad för produktionen

kunna ulan risk för inflatoriska konsekvenser förverkliga den lägre räntenivå,

mot vilken utvecklingen nu synes tendera.

Då jag sålunda — med anslutning till hankoutskottets synpunkter på föreliggande

spörsmål — kan i huvudsak biträda vad fullmäktige i sin framställning

anfört, saknar jag anledning att här gå närmare in på de av fullmäktige

berörda frågorna. Jag torde i övrigt få hänvisa lill vad jag uttalat vid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.-ts proposition nr 244.

anmälan av förslaget till ny prisregleringslag och då särskilt till vad därvid

anförts angående målet för prispolitiken.

I likhet med bankofullmäktige finner jag det med hänsyn till valutamarknadens

allmänna läge uteslutet, att ett återupptagande av riksbankens skyldighet

att inlösa av banken utgivna sedlar med guld skall ifrågakomma under

det närmaste året.

Med åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva

att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli 1941

till och med den 30 juni 1942 vara fritagen från skyldigheten

att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med

guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att,

örn förhållandena därtill giva anledning, före utgången av

nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

R. W(Erneman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:325 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag under tolfte huvudtiteln för budgetåret 1941/42. s. 8 i texten
  2. BU 1941:56 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. s. 1 i texten