Sök i Ratio Lex

Angående anslag till statens tvdngsarbetsoch alkoholistanstalter

1941-05-16 · 77 sidor, varav 77 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 77 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:271, Angående anslag till statens tvdngsarbetsoch alkoholistanstalter

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t» proposition nr 271.

1

Nr 271.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

till statens tvdngsarbets- och alkoholistanstalter; given

Stockholms slott den 16 maj 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 maj 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

I. Inledning.

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 52—59, föreslagit riksdagen att, i avbidan på

särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1941/42 beräkna de anslag, som

upptagas i följande sammanställning:

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 271.

1098 -ll

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Ma:j:ts proposition nr 271.

Belopp

kr.

Anslag

Statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens alkoholistanstalt

därstädes: Avlöningar, förslagsanslag ....................................... 309,000

Statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens alkoholistanstalt

därstädes: Omkostnader, förslagsanslag .................................... 184,000

Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona och statens alkoholistanstalt

därstädes: Avlöningar, förslagsanslag ....................................... 111,300

Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona och statens alkoholistanstalt

därstädes: Omkostnader, förslagsanslag .................................... 80,000

Statens alkoholistanstalt å Venngarn: Avlöningar, förslagsanslag ... 141,000

Statens alkoholistanstalt å Venngarn: Omkostnader, förslagsanslag 145,000

Statens alkoholistanstalt å Haknäs: Avlöningar, förslagsanslag ...... 15,400

Statens alkoholistanstalt å Haknäs: Omkostnader, förslagsanslag ... 19,500

Anledningen till att nämnda anslag allenast beräknades preliminärt var

att en utredning igångsatts rörande organisationen av anstaltsvården för

lösdrivare och vissa alkoholister, vars resultat kunde komma att påverka

anslagsbehovet för ifrågavarande ändamål. Den 13 december 1940 hade nämligen

Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för socialdepartementet att tillkalla

högst tre sakkunniga med uppdrag att — i avvaktan på en slutlig lösning av

frågan örn ändrad lösdrivarlagstiftning och av därmed sammanhängande spörsmål

— dels inom socialdepartementet biträda med verkställande av utredning

rörande möjligheterna att genom provisoriska åtgärder åvägabringa en mera

rationell och ekonomisk organisation av anstaltsvården för lösdrivare ävensom

för sådana alkoholister, vilka dittills plägat vårdas å i anslutning till

statens tvångsarbetsanstalter anordnade statliga alkoholistanstalter, dels

ock snarast möjligt inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva

anledning. Med stöd av nämnda bemyndigande hade jag den 2 januari 1941

såsom sakkunniga tillkallat Stockholms stads fattigvårdsdirektör O. Wangson,

bankrådet H. K. A. Ekengren och skyddshemsinspektören A. M. Pehrling,

varjämte jag uppdragit åt Wangson att vara de sakkunnigas ordförande.

Utredningen beräknades komma att slutföras i så god tid att ett därpå grundat

förslag skulle kunna föreläggas 1941 års riksdag.

Sakkunniguppdraget har numera fullgjorts, i det de sakkunniga med

skrivelse den 21 april 1941 till socialdepartementet ingivit utredning och

förslag rörande anstaltsorganisationen för lösdrivarvården och med denna

förenad alkoholistvård. Sakkunnigförslaget innehåller dels förslag till omedelbara

åtgärder, dels ock vissa rekommendationer med avseende å frågor, som

enligt de sakkunnigas mening böra bliva föremål för fortsatt utredning.

Över betänkandet hava yttranden avgivits av styrelserna för anstalterna å

Svartsjö, i Landskrona och å Haknäs, av socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen,

statskontoret, riksräkenskapsverket och allmänna lönenämnden ävensom av

styrelsen för Sveriges fångvårdsmannaförbund.

Haknässtyrelsen har bifogat till styrelsen ingivet yttrande av direktören

för Haknäsanstalten, varjämte styrelsen för fångvårdsmannaförbundet överlämnat

en av förbundets avdelning nr 16, omfattande personalen vid Landskronaanstalten,

ingiven skrift i ämnet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 271.

Jag anhåller nu att få till närmare prövning Upptaga föreliggande organisations-

och anslagsfrågor, därvid jag allenast kommer att redogöra för de delar

av de sakkunnigas betänkande, som innehålla förslag avsedda att realiseras

under den närmaste framtiden.

II. Allmänna utgångspunkter.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava till en början erinrat, att de författningsbestämmelser,

som för närvarande gälla beträffande lösdr i var vår den

och vården av sådana alkoholister, som förpassas till med

tvångsarbetsanstalt förenad alkoholistanstalt, i huvudsak återfinnas

i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, lagen den

14 juni 1918 örn fattigvården (75 och 92 §§), lagen den 12 juni 1931 örn behandling

av alkoholister samt stadgan den 23 december 1920 (nr 945) för

statens tvångsarbetsanstalter och i samband med dem anordnade alkoholistanstalter.

Rörande innehållet i dessa bestämmelser lämna de sakkunniga följande

redogörelse.

Enligt 1885 års lag vore såsom lösdrivare att behandla den, som sysslolös

ströke omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle och som ej

sökte arbete, samt den, vilken utan att äga medel till sitt uppehälle underläte

att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förde ett sådant levnadssätt,

att våda uppstode för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Lagen

vore endast tillämplig å den, som fyllt tjugoett år. Ehuru i lagtexten icke

uttryckligen angåves att lagen ägde tillämpning jämväl i fråga örn prostituerade

kvinnor, hade de dock ansetts omfattas av ordalydelsen i lagens 1 § andra

stycket.

Initiativet vid lagens tillämpning tillkomme polismyndighet. De medel,

som lagen lade i myndigheternas hand, vore dels varning och dels häktning

för överlämnande till länsstyrelse, som kunde döma vederbörande till tvångsarbete.

Tiden för tvångsarbete skulle av länsstyrelse fastställas i domen och

kunde uppgå till lägst en månad och högst ett år, såvitt ej vederbörande tidigare

varit ådömd tvångsarbete eller straffarbete, då tvångsarbetstiden kunde

utsträckas till högst tre år. Endast i speciella undantagsfall kunde den dömde

frigivas från tvångsarbetsanstalten, innan interneringstiden utgått. Efter

anstaltsvistelsen vore mot den frigivne gällande lagens s. k. förpassningsbestämmelser

(10—12 §§), vilka starkt inskränkte dennes personliga frihet.

I 9 § lösdrivarlagen funnes bestämmelser beträffande tvångsarbetets förrättande.

Där föreskreves, att för brott straffade i allmänhet skulle särskiljas

från andra samt att de dömda skulle hållas till lämpligt arbete efter olika

arbetsförmåga. Den särskilda stadgan för statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter

innehölle även vissa bestämmelser angående internernas vård

och föreskreve i sådant hänseende, att hänsyn jämväl skulle tagas till de intagnas

individuella anlag.

Innehållet i fattigvårdslagens 75 § innebure, att å fattigvårdsanstalt (även

arbetshem) intagen person, vårdtagare eller försörjningspliktig, som undandroge

sig att fullgöra anvisat arbete eller utan tillstånd lämnade arbetet eller

visade tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gjorde sig skyldig till

uppförande, som strede mot sedlighet eller god ordning, kunde av länsstyrelse

efter anmälan av fattigvårdsstyrelsen (anstaltsstyrelsen) under vissa förut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

sättningar i övrigt ådömas tvångsarbete. Fattigvårdslagens 92 § innehölle

vissa bestämmelser angående bettlares behandling såsom lösdrivare enligt

lösdrivarlagen, vars 15 § i sin tur hänvisade till fattigvårdslagens ifrågavarande

stadgande. Det för fattigvårdslagens efterlevnad i denna del förutsatta

systemet med kommunala uppsyningsman syntes dock numera ha kommit

helt ur bruk.

Enligt alkoholistlagen ägde länsstyrelse förordna örn tvångsintagning å

allmän alkoholistanstalt. Uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården, d. v. s.

socialstyrelsen, kunde i enlighet med 2 och 3 kap. i stadgan för statens tvångsarbetsanstalter

och i samband med dem anordnade alkoholistanstalter besluta

örn direkt intagning på eller överflyttning från annan allmän alkoholistanstalt

till tvångsarbetsanstalt, som avsåges i stadgan. Där intoges enligt vissa i

stadgan närmare angivna indikationer sådana svåranpassliga alkoholister,

som ej lämpligen borde vårdas å vanlig alkoholistanstalt.

De sakkunniga erinra vidare, att anstaltsbehandlingen av manliga

lösdrivare vore förlagd till statens tvångsarbets- och alkoholistanstalt å

Svartsjö, men att motsvarande anstalt för det kvinnliga klientelet, statens

tvångsarbets- och alkoholistanstalt i Landskrona, sedan den 14 juni 1940 icke

utnyttjades för sitt avsedda ändamål. Enligt ett av Kungl. Maj:t genom brev

den 3 maj 1940 meddelat beslut hade nämligen tvångsarbetsanstalten för

kvinnliga lösdrivare provisoriskt förlagts till särskild avdelning vid centralfängelset

i Växjö, medan vårdanstalten för kvinnliga alkoholister ersatts av

en vid egendomen Haknäs i Vassunda socken anordnad anstalt.

Med avseende å den omfattning, i vilken lösdrivarlagen på senare tid blivit

tillämpad, uttala de sakkunniga till en början, att lagens ålderdomlighet med

dess onyanserade behandlingsmetoder medfört minskad tillämpning av lagen

och på grund därav successiv nedgång av det av vederbörande myndigheter

redovisade tvångsarbetsklientelet. De sakkunniga ville redan i detta sånnman

hang framhålla, att den utpräglade tendens till minskad beläggningsfrekvens

å tvångsarbetsanstalterna, som den följande redogörelsen utvisade, av alla

tecken att döma alls icke berodde av en nedgång i lösdriveriföreteelserna såsom

sådana utan fastmera direkt sammanhängde med myndigheternas obenägenhet

att tillämpa nuvarande lagbestämmelser i insikt om dessas olämplighet

och otillräcklighet för en effektiv lösdrivarvård.

Beträffande omfattningen av polismyndigheternas åtgärder

mot manliga lösdrivare jämlikt lösdrivarlagen hänvisa de sakkunniga

till vissa av 1937 års lösdrivarlagstiftningskommitté lämnade statistiska

uppgifter. De anföra härom.

Av uppgifterna framginge, att under perioden 1930—1937 i medeltal aktualiserats

6,384 fall per år i hela riket men att av dessa fall genomsnittligt

endast 216 föranlett tvångsarbete, medan 705 medfört offentlig varning.

Övriga hade »varnats enskilt» (1,448 fall), överlämnats till fattigvården (108

fall) eller frigivits utan åtgärd (3,901 fall). Medeltalet fall under åren 1930—

1937 som helhet betraktat och fördelade på sagda olika grupper överstege

genomgående motsvarande tal för år 1937, något som vore belysande för den

allmänt omvittnade utvecklingen mot minskad tillämpning av lösdrivarlagen.

Stockholm lämnade en betydligt större anpart av de till tvångsarbete dömda

än något av övriga distrikt. Av angivna medeltal till tvångsarbete dömda

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 271.

belöpte sålunda 60 fall eller närmare en tredjedel på Stockholm. Närmast

följde Göteborgs stad med 22 fall, Malmö stad med 13 fall samt Göteborgs

och Bohus län, Skaraborgs län, örebro län, Gävleborgs län och Hälsingborgs

stad med vardera 8 fall.

De sakkunniga lämna vidare följande ur årsberättelserna från Svartsjöanstalten

hämtade uppgifter rörande beläggningsfrekvensen med avseende

å tvångsarbetare och alkoholister å Svartsjö under

tidsperioden 1930 —1940.

o

A r

1930

1931

1932

1933

1934

1935

1936

1937

1938

1939

1940

Tvångsarbe- tare ......

158

199

215

189

168

151

164

136

95

87

64

Alkoholister..

30

39

53

62

71

79

117

121

97

99

87

Summa

188

238

268

251

239

230

281

257

192

186

151

I anslutning härtill uttala sig de sakkunniga på följande sätt.

Av uppgifterna framginge, att å ena sidan antalet internerade enligt lösdrivarlagen

betydligt nedgått, medan å andra sidan antalet alkoholister av

utpräglat asocial eller kriminell typ, som intagits med tillämpning av alkoholistlagens

bestämmelser i stort sett stegrats. Summan av tvångsarbetare

och alkoholister å Svartsjö hade emellertid nedgått. Att alkoholistlagen

fått i viss grad tjäna som ersättning för den föråldrade och mer svårtillämpade

lösdrivarlagen framginge bland annat därav, att, efter vad som

vitsordades i Svartsjöanstaltens årsberättelser, dte enligt alkoholistlagen

internerade till typ, karaktär och sitt kriminella förflutna icke avveke från de

enligt lösdrivarlagen dömda.

Av de sakkunniga införskaffade särskilda uppgifter om internernas föregående

vandel utvisade också, att flertalet av de internerade alkoholisterna —

och för övrigt till och med i större utsträckning än lösdrivarna — tidigare

varit ådömda tvångsarbete eller straffarbete.

Börande av polismyndigheterna anhållna kvinnliga lösdrivare

meddela de sakkunniga följande statistiska uppgifter.

Medan år 1936 hade anhållits 793 personer, hade motsvarande antal år

1937 blott varit 534. Av 1937 års fall hade 107 icke föranlett åtgärd, och i 242

fall hade givits enskild varning, varför således av hela antalet anhållna för

detta år endast 185 eller 34 procent blivit föremål för sådan åtgärd, som i

lösdrivarlagen angåves. Av dessa 185 hade 108 varnats offentligt och 50

ådömts tvångsarbete, medan övriga 27 överlämnats till vederbörande fattigvårdsmyndighet.

Av de under år 1937 verkställda anhållandena hade icke

mindre än 321 eller 60 procent företagits i Stockholm, sammanlagt 121 i de

andra större städerna och återstående 92 i den övriga delen av riket, vilket

bestyrkte den allmänna erfarenheten örn det kvinnliga lösdriveriet, speciellt

prostitutionen, såsom ett storstadsproblem. Detta förhållande bekräftades

även därav, att vid de sakkunnigas besök vid Yäxjöanstalten i januari 1941

samtliga där intagna kvinnliga lösdrivare varit ådömda tvångsarbete av Överståthållarämbetet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 271.

Beträffande beläggningsfrekvensen med avseende å tvångsarbeterskor

och alkoholister vid Landskronaansfalten under

åren 1931—1939 och den del av år 1940, som anstalten varit i

bruk, hava de sakkunniga uppgjort följande sammanställning.

Ä r

1931

1932

1933

1934

1935

1936

1937

1938

1939

Vi—:“/«

1940

Tvångsarbetare . .

94

95

96

92

90

81

60

33

23

18

Alkoholister......

5

6

6

10

15

15

14

20

17

8

Summa

99

101

102

102

105

96

74

53

40

26

De sakkunniga uttala, att av uppgifterna syntes framgå, att även beträffande

det kvinnliga klientelet lösdrivarlagens tillämpning minskades alltmer,

medan alkoholistlagens tillämpning ökades. Vidare framhålla de sakkunniga,

att de uppgifter de sakkunniga låtit inhämta angående internernas tidigare

vandel utvisade, att med nuvarande tillämpning av lösdrivar- och alkoholistlagarna

till tvångsarbetsanstalt och därmed förenad alkoholistanstalt så gott

som uteslutande förpassades bottenskiktet av kvinnliga prostituerade och

alkoholister. Av de å Växjö- och Haknäsanstalterna under januari månad 1941

förvarade eller därifrån permitterade, sammanlagt uppgående till 47, hade

sålunda 39 eller 83 procent tidigare varit föremål för tvångsarbete eller alkoholistvård,

medan samtliga de enligt alkoholistlagen intagna 19 kvinnorna

tidigare varit intagna å tvångsarbets- eller alkoholistanstalt.

Härefter erinra de sakkunniga örn tidigare verkställda utredningar

och avgivna förslag angående lösdrivarvården. I sådant hänseende

anföra de sakkunniga i huvudsak följande.

Lagstiftningen örn behandlingen av lösdrivare hade alltsedan år 1923 varit

föremål för upprepade ändringsförslag. Icke mindre än sex olika förslag

till omreglering av denna fråga hade sålunda framlagts — åren 1923, 1926,

1929, 1930, 1931 och 1939 — utan att ha föranlett ny lagstiftning i ämnet.

Det av Kungl. Majt år 1931 framförda förslaget hade dock resulterat i de år

1934 genomförda ändringarna i lösdrivarlagens 1 § och barnavårdslagens 22 §

av innebörd att med lösdriveri beträdd person under tjugoett år undantoges

från lösdrivarlagens tillämpning och i stället bleve föremål för åtgärd enligt

barnavårdslagen.

Allmän enighet syntes råda i uppfattningen örn olämpligheten av — och

i vissa avseende otillräckligheten i — 1885 års lösdrivarlag. Medan den sociala

lagstiftningen i övrigt varit föremål för en stark utveckling, hade i denna del

bibehållits bestämmelser från en tid, då samhällsuppfattningen i de sociala

spörsmålen varit av ett för nutiden betydligt främmande innehåll. Örn otidsenligheten

i dessa bestämmelser över huvud taget förtjänade närmare angivas,

kunde såsom de mest uppenbara allmänna bristerna däri framhållas avsaknad

av regler för förebyggande och eftervårdande behandling, behandlingsmetodernas

knappa stelhet, vilka ej möjliggjorde en efter fallen avpassad variation

av behandlingen till art och tidslängd, samt de otillfredsställande anstaltsförhållandena,

vilka ej medgåve tillräcklig differentiering i behandlingen av

de intagna.

Som en följd av de brister, som vidlådde den nuvarande lagstiftningen och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 271.

anstaltsvården, hade de verkställande myndigheterna såsom redan framhållits

visat allt större obenägenhet att tillämpa lagen.

Resultatet härav hade blivit, dels att samhället icke i önskvärd grad

skyddade sig mot de parasiterande lösdrivarna, dels att möjligheten att i tid

tillrättaföra de bildbara elementen ej tillvaratoges, dels ock att den bestående

administrativa anstaltsapparaten icke kommit att stå i rimlig proportion till

den nuvarande lösdrivarvårdens omfattning.

Företagna utredningar och enquéter hade utvisat, att polismyndigheterna

i medvetande örn lagstiftningens brister sökt finna olika utvägar för en

mindre bunden behandling av lösdrivarärendena. Enskild varning, samarbete

med på området verksamma frivilliga enskilda sammanslutningar, försök till

arbetsanskaffning samt uppmjukad tillämpning av förpassningsbestämmelserna

finge i sådant hänseende anses representativa för denna inriktning.

Reformförslagen på lagstiftningens område kunde sägas hava haft det

gemensamt, att man avböjt att kriminalisera lösdriveriet såsom sådant, att

tyngdpunkten lagts på en differentiering av hjälpåtgärder och tvångsåtgärder

samt att man i fråga örn de sistnämnda övergivit systemet med en i samband

med domen företagen bestämning av intagningstiden å tvångsarbetsanstalt,

varjämte möjligheterna till ingripande mot lösdrivarklientelet mera differentierats.

Däremot hade rätt vitt skilda uppfattningar givit sig tillkänna i

fråga örn vilka organ som skulle handhava lösdrivarvården samt beträffande

indikationerna och formerna för samhällets ingripande mot de prostituerade

kvinnorna.

1937 års lösdrivarlagstiftningskommitté hade i sitt år 1939 framlagda

förslag till lag örn arbetsfostran m. nr. (statens off. utredn. 1939: 35)

med avseende å de manliga lösdrivarna bibehållit principen att icke kriminalisera

lösdriveriet. Föremål för behandling skulle enligt detta lagförslag

vara den, som fyllt tjugoett år och som under kringstrykande eller eljest visat

sig vara hemfallen åt ett lättjefullt eller oordentligt leverne och som antingen

på ohederligt sätt förskaffade sig medel till sitt uppehälle eller eljest genom

sitt levnadssätt måste anses farlig för allmän ordning och säkerhet, eller

gjorde sig skyldig till bettleri eller läte annan bettla för sin räkning. Samtidigt

hade föreslagits ett tillägg till 22 § barnavårdslagen, genom vilket

person i åldern mellan tjugoett och tjugofyra år under vissa förutsättningar

skulle kunna bliva föremål för ungdomsnämnds åtgärder. De tillrättaförande

och arbetsfostrande medel, vilka lagen örn arbetsfostran angåve, vore varning,

arbetsanskaffning, beredande av vård hos anhörig eller å anstalt, övervakning

och intagande å arbetshem. Visade sig dessa åtgärder icke ändamålsenliga,

skulle ärendet hänskjutas till behandling av domstol, vilken ägde

döma till intagning å arbetsanstalt. Intagningstiden å såväl arbetshem som

arbetsanstalt skulle icke i förväg fixeras utan bli beroende på anstaltsstyrelsens

beslut, varvid hänsyn efter vissa regler skulle tagas till omständigheterna

i varje särskilt fall.

I samband med arbetsheramens utnyttjande för lösdrivarvården hade föreslagits

dessas förstatligande.

Beträffande de kvinnliga lösdrivarna och det därmed förbundna prostitutionsproblemet

hade kommittén föreslagit vissa åtgärder i tillrättaförande

avsikt, kriminaliserat vissa utslag av med prostitutionen sammanhängande

påtagligt samhällsskadliga företeelser samt skapat förutsättningar för en

differentierad behandlingsmetod.

I förebyggande syfte verkade sålunda angivna tillägg till 22 § barnavårdslagen,

varjämte föreslagits statsunderstöd till enskilda institutioner för hjälpverksamhet

bland prostituerade. Vidare hade föreslagits visst tillägg till 1 §

alkoholistlagen av den innebörden, att åt alkoholmissbruk hemfallen person,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 271.

vilken förde ett kringflackande liv eller vore hemfallen åt sedeslöst leverne i

tillfälliga förbindelser, skulle bli förmål för åtgärd enligt alkoholistlagen.

Genom vissa föreslagna ändringar i och tillägg till 18 kap. strafflagen hade

kriminaliserats sådana med prostitutionen förbundna direkt samhällsskadliga

företeelser, varemot samhället ansetts böra skapa skyddsåtgärder.

Den individualisering, som eftersträvades i samhällets åtgärder även mot

dessa åt grövre sedeslöshet hemfallna kvinnor, vore avsedd att vinnas genom

en ändring av 8 § lagen örn villkorlig dom, varigenom domstol ägde att överlämna

åt övervakningsnämnd att vidtaga åtgärder för den dömdes omhändertagande

för arbetsfostran enligt den föreslagna lagen därom eller till nykterhetsnämnd.

Därmed hade sålunda denna lags och alkoholistlagens differentierade

behandlingsmetoder inkojjplats även på gruppen brottsliga prostituerade.

Socialstyrelsen hade i skrivelse den 23 september 1940 avgivit ett

förslag till provisorisk lagstiftning i ämnet. Styrelsen hade däri anfört, bland

annat, att kommitténs betänkande främst av statsfinansiella skäl icke kunde

förordas till genomförande. Emellertid hade styrelsen ansett en reform på

lösdrivarvårdens område vara en samhällssanerande åtgärd av så stor betydelse,

att den icke borde helt undanskjutas.

Den provisoriska lagstiftningen skulle omfatta vissa grupper av samhällsfarliga

lösdrivare, bettlare och sådana villkorligt dömda, som av domstol

överlämnats till vederbörande myndighet för lösdrivarbehandling. Den för

samtliga grupper gällande allmänna indikationen skulle vara hemfallenhet åt

ett lättjefullt eller oordentligt leverne, under kringstrykande eller eljest, och

endast avse personer över tjugoett år. Såsom icke provisoriska lagändringar

förordades bland annat kommitténs omförmälda förslag till ändring av 22 §

barnavårdslagen, ävensom ett inom kommittén reservationsvis framfört förslag

om höjning av åldersgränsen till tjugotre år. Socialstyrelsen skulle utgöra

centralorgan för lösdrivarvården, varigenom denna komme att administrativt

samordnas med alkoholistvården. Svartsjöanstalten skulle fungera

som sluten bottenanstalt, varjämte erkända alkoholistanstalter och arbetshem

skulle i mån av behov jämväl tjäna lösdrivarvården som erkända lösdrivaranstalter;

fördelning å respektive anstalter skulle ske efter anvisning av socialstyrelsen.

Under den tid Landskronaanstalten vore tagen i anspråk för annat

ändamål skulle Växjöanstalten utgöra sluten bottenanstalt, medan något av

arbetshemmen för kvinnor skulle brukas som öppen lösdrivaranstalt.

Vidare hade fångvårdsstyrelsen i skrivelse den 27 augusti 1940

ifrågasatt överflyttning av den vid tvångsarbetsanstalten i Växjö tjänstgörande

personalen till fångvårdsstaten, varjämte överdirektören och

chefen för fångvårdsstyrelsen i tjänsteutlåtande av den 30 september

1940 givit uttryck åt den uppfattningen, att tvångsarbetsanstalterna lämpligen

borde återföras till fångvårdsstaten. Enligt överdirektörens mening kunde

rättsutvecklingens inriktning på detta och angränsande områden samt de

ledande tendenserna inom fångvårdens utveckling icke längre föranleda några

principiella invändningar mot att förlägga lösdrivarvården och fångvården

under gemensam statsadministration. För ett rationellt utnyttjande av lösdrivarvårdens

yttre attribut, anstalter och personal, finge en sådan anordning

anses i hög grad lämplig. Dessutom skulle därigenom vinnas bättre befordringsmöjligheter

för tvångsarbetsanstalternas personal.

De sakkunniga hava icke funnit, sig böra taga ståndpunkt

till de sålunda föreliggande reformförslagen. Härom uttala sig

de sakkunniga på följande sätt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj ds proposition nr 271.

Lösdriverilagstiftningskommitténs och socialstyrelsens förslag förutsatte

genomgripande lagändringar och en betydande utökning av statsverkets kostnader

för lösdrivarvården. Fångvårdsstyrelsens förslag åter föregrepe enligt

de sakkunnigas uppfattning den slutliga lösning av lösdrivarvårdens organisation,

som dock kunde förmodas åter bli aktualiserad, så snart den statsfinansiella

situationen det tilläte. De sakkunniga, som inriktat sig på att finna

en lösning av anstaltsfrågan på kort sikt, i första hand för budgetåret 1941/42,

hade därför funnit sig icke böra taga ställning till något av ifrågavarande förslag.

De sakkunniga hade sålunda vid fullföljande av sitt uppdrag ansett sig

böra utgå från fortsatt tillämpning av nu gällande lagstiftning och en i stort

sett oförändrad organisation av anstaltsvården. De förslag, som de sakkunniga

framlade, avsåge följaktligen endast att innebära en interimistisk lösning

av lösdrivarvårdens organisationsproblem.

Yttranden.

Socialstyrelsen framhåller, att det syntes vara en samstämmig uppfattning

bland alla på området sakkunniga iakttagare, att den nuvarande organisationen

av lösdrivarvården vore mycket bristfällig. Styrelsen anför vidare

följande.

Örn man på denna vårdform ställde samma fordringar i fråga om humanitet

och effektivitet samt över huvud rationell behandling av klientelet, som numera

gällde för socialvården i övrigt i vårt land, vöre det knappast överord

att beteckna den nuvarande lösdrivarvården såsom en skamfläck på den

svenska socialpolitiken. Icke minst gällde detta örn anstaltsvården, vid vilket

konstaterande socialstyrelsen särskilt hade Svartsjöanstalten i tankarna. Att

det under de två sista årtiondena framkommit icke mindre än fyra sakkunnigförslag

rörande lösdrivarlagstiftningens revision vore ju också ett slående

uttryck för att det på detta område funnes ett stort behov av radikal omläggning.

Då dessa förslag emellertid antingen fallit av olika skäl eller, vad beträffade

det sista, ännu icke blivit föremål för slutlig prövning, och då det

icke torde vara att förvänta, att en genomgripande reform komme till stånd i

nuvarande tidsläge, syntes någon annan utväg för att vinna förbättring i förhållandena

icke stå till buds än partiella reformer. Socialstyrelsen måste från

de anförda synpunkterna beklaga, att icke redan i det nu föreliggande sakkunnigbetänkandet

själva vårdsynpunkterna ägnats större uppmärksamhet.

Under förhandenvarande förhållanden ville styrelsen livligt tillstyrka de sakkunnigas

hemställan om att utredningen örn rationalisering av lösdrivarvården

måtte fortsättas. Det nuvarande tillståndet på lösdrivarvårdens område

måste med det snaraste bringas att upphöra.

Fångvårdsstyrelsen har i sitt yttrande framhållit den splittring, som för

närvarande rådde med avseende å anstalter för asociala av olika slag, samt

uttalat, att till motverkande av denna splittring till omedelbart övervägande

borde upptagas frågan örn förläggande under fångvårdsstyrelsen av bland

annat tvångsarbetsanstalterna. Sin ståndpunkt i detta ämne har styrelsen

närmare utvecklat på i huvudsak följande sätt.

Tiden och utvecklingen hade löpt förbi deli uppfattningen, att tvångsarbetsanstalterna

skulle hava en arbetsuppgift, som vore artskild från fångvårdens.

Lösdriveri och kriminalitet läge varandra synnerligen nära.

Att ett återförande av tvångsarbetsanstalterna till fångvården skulle medföra

ekonomisk och organisatorisk fördel hade redan framhållits av statens

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

organisationsnämnd. Enligt styrelsens mening hade den nu föreliggande utredningen

ytterligare bestyrkt detta förhållande.

Fristående anstalter bleve lätt nog isolerade. Detta återverkade på personalens

ställning, i det att befordringsmöjligheterna bleve mindre, vilket i

sin tur försvårade rekryteringen. Ett personalutbyte mellan tvångsarbetsanstalterna

och fångvården kunde genomföras på ett effektivare sätt, örn

anstalterna förenades med fångvården.

Även anstaltsutrymmet kunde i dylikt fall utnyttjas bättre, varjämte vissa

vårdfrågor kunde lösas på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt. Det vore

sålunda möjligt att till Svartsjöanstalten förlägga även vissa fångar.

Den omständigheten, att en alkoholistanstalt vore förlagd till Svartsjöanstalten,

behövde icke vålla särskilda svårigheter vid en sammanslagning.

Handläggningen av ärendena rörande alkoholisterna syntes kunna omhänderhavas

av en särskild, av Kungl. Majit utsedd styrelse.

En dylik ordning hade avsetts av 1937 års lösdrivarlagstiftningskommitté,

som föreslagit, att tvångsarbetsanstalterna skulle inläggas under fångvården.

Enligt styrelsens mening vore tiden inne för en sådan åtgärd, vilken efter

det frågan nu flera gånger varit uppe till behandling syntes kunna vidtagas

utan större utredning. En dylik koncentrering av anstaltsväsendet skulle

bidraga till att hålla kostnaderna för anstaltsväsendet nere också därigenom

att den ekonomiska förvaltningen i sin helhet centraliserades.

Även Sveriges fångvårdsmannaförbunds avdelning nr 16 har förordat, att

lösdrivarvården nu överflyttas till fångvården.

Departementschefen.

Tvivelsutan företer den gällande lösdrivarlagstiftningen betydande brister.

Meningarna rörande de linjer, efter vilka denna lagstiftning lämpligen bör

reformeras, hava emellertid varit mycket delade och jag är icke beredd att nu

taga slutlig ställning till dessa spörsmål. I likhet med de sakkunniga är jag

av den uppfattningen att lagstiftningen på förevarande område tills vidare

bör lämnas orubbad och att man i nuvarande läge bör inskränka sig till att

interimistiskt lösa de problem rörande ifrågavarande anstaltsvård, vilka kräva

omedelbara åtgärder. Under sådana förhållanden anser jag mig icke heller

kunna förorda en så betydande omläggning av den nuvarande organisationen,

som ett bifall till fångvårdsstyrelsens förslag om förläggande av tvångsarbetsanstalterna

under nämnda styrelse skulle innebära. Jag utgår alltså även i

sistnämnda avseende från att den nuvarande ordningen skall tills vidare bestå.

III. Den statliga anstaltsvården för manliga lösdrivare

och alkoholister.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava till en början lämnat en redogörelse för den nuvarande

organisationen vid statens tvångsarbete- och alkoholistanstalt å Svartsjö m. m.

Beträffande anstaltens läge, anstaltsbyggnadernas användning,

antalet platser och internerade m. m. lämna de sakkunniga följande

uppgifter.

Svartsjöanstalten vore förlagd till Svartsjö gamla kungsgård i Sånga

socken av Stockholms län och innefattade en total areal av 786 hektar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj;ts proposition nr 271.

Till slottets huvudbyggnad med flyglar vore förlagda logement (bostadsceller)

för internerna, fördelade å tolv olika men inbördes kommunicerande

avdelningar, ekonomiavdelningar, sjukhus, verkstäder, direktörs- och kamrerareexpeditioner

samt avdelning för vaktpersonal. Inom huvudanstaltens

område funnen vidare en år 1928 uppförd särskild sluten avdelning med tillhörande

verkstadsbyggnad, ekonomibyggnader för jordbruket samt personalbostäder.

Till anstalten hörde därjämte tvenne utgårdar, varav den ena,

Svartsjö djurgård med omkring 75 hektar och belägen på 2.2 kilometers avstånd

från huvudanstalten, tillhörde Drottningholms slottsförvaltning och

vore av denna upplåten på arrende.

Antalet platser för interner vore 391, därav 300 i slottsbyggnaden, 9 i

isoleringsavdelningen, 62 i den slutna avdelningen, 12 å den s. k. Svartsjö

kungsgård, belägen i nära anslutning till huvudbyggnaderna och 8 å Svartsjö

djurgård.

Internerna sysselsattes, förutom med handräckningsarbeten, i jordbruk,

trädgårdsskötsel och i någon mån verkstadsdrift.

Jordbruket, för vars behöriga skötsel enligt uppgift erfordrades minst 75

interner jämte i arbetet deltagande bevakningspersonal, örn man skulle kunna

undvika att anlita lejd arbetskraft, hade en areal av omkring 400 hektar åker

och 100 hektar äng.

Vid bedömandet av behovet av erforderlig arbetskraft vore att taga hänsyn

till den omständigheten att ekonomibyggnaderna vore starkt arbetskrävande

och sålunda otillfredsställande för en rationell drift.

Trädgården hade en areal av omkring 20 hektar och fordrade ungefär 10

interners arbetskraft.

I verkstadsrörelsen inginge huvudsakligen skrädderi- och skomakeriverkstäder

för eget behov samt pås- och leksakstillverkning för avsalu. Därjämte

sysselsattes interner, ehuru i ringa omfattning, i för anstaltens skötsel befintliga

plåtslageri- och måleriverkstäder samt vedgård.

Intagnings- och beläggningsfrekvensen vid anstalten hade under de senaste

åren starkt nedgått. Medeltalet intagna hade uttryckt i procent av platsantalet

under åren 1930—1940 varit följande.

Å r 1930 1931 1932 1933 1931 1935 1936 1937 1938 1939 1940

% ......... 48 60 68 64 61 58 71 65 49 47 38

Antalet å anstalten intagna hade i medeltal utgjort under år 1940 151 samt

under månaderna januari, februari och mars 1941 respektive 157, 162 och 163.

I anslutning härtill anföra de sakkunniga, att det icke syntes finnas anledning

förvänta någon stegrad frekvens av tvångsarbetsdomar med nuvarande

lagbestämmelser. Då en mot möjligheter till differentiering av lösdrivarbehandlingen

inriktad lagrevision och därav sannolikt föranledd ökning av

myndigheternas ingripande mot lösdriveriet torde komma att medföra nya

behandlingsformer, syntes någon anledning icke förefinnas att för framtiden

räkna med något väsentligt stegrat ianspråktagande av anstaltens kapacitet.

De sakkunniga räknade därför med en fortsatt genomsnittlig beläggning av

anstalten på omkring 160 interner. Vid uppgörande av sina förslag hade de

sakkunniga utgått från denna beläggningssiffra.

Beträffande personalbeståndet vid anstalten upplysa de sakkunniga,

att detsamma i januari 1941 ställde sig på sätt framgår av följande tablå:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr 271.

Ordinarie personal.

Löneplacering.

1 direktör ........................................................................... A 27

1 pastor och l:ste lärare......................................................... A 24

1 kamrerare ....................................................................*.. A 22

1 assistent av l:a klass ......................................................... A 20

1 assistent av 2:a klass ......................................................... A18

1 lantbruksinspektor ............................................................ A18

1 trädgårdsmästare ............................................................... A 12

4 uppsyningsman .................................................................. A 10

11 förste förmän (därav 1 vakant) ............................................. A 8

2 yrkesmästare av 2:a klass ................................................... A 8

37 ordinarie förmän (därav 1 vakant och 3 antagna till e. o. förste

förmän) ........................................................................... A 6

Icke-ordinarie personal.

1 assistent av 3:e klass (vakant) ............................................. Eo 16

3 extra ordinarie förste förmän ............................................. Eo 8

1 extra ordinarie förste förman (mejerist) .............................. Eo 8

1 extra ordinarie förste förman (montör) .............................. Eo 8

15 extra ordinarie förmän1) ................................................... Eo 6

8 extra tjänstemän (förmän), ................................................ Ex 6

Arvodesper sonat.

1 läkare ......................................................... arvode kronor 5,000

Då internernas antal under januari 1941 i medeltal uppgått till 157, hade

— framhålla de sakkunniga — förhållandet mellan personalens och internernas

antal då motsvarats av talen 1:1.8.

Vakt- och hantverkspersonalen hade under nämnda månad vid huvudanstalten

med tillhörande underavdelning varit fördelad på följande sätt.

Huvudbyggnaden.

Bevakningspersonal:

1 uppsyningsman.

4 förste förmän.

1 förste förman (avlösare).

16 förmän.

Köket.

1 förman.

Direktör sexpeditionen.

1 uppsyningsman.

1 förman.

1 förste förman (montör).

1 förste förman (maskinist).

Sjukhuset.

1 förste förman.

1 förman.

Vedgården.

1 förman.

Slutna avdelningen.

1 uppsyningsman.

8 förmän.

Kamrerar eexpeditionen.

1 uppsyningsman.

1 förste förman.

1 förman.

Verkstäder m. m.

2 yrkesmästare av 2:a klass.

Jordbruket.

5 förste förmän.

1 förste förman (mejerist).

15 förmän.

Trädgården.

1 förste förman (vakant).

4 förmän.

.) Därav uppehöll 1 en vakant förmanstjänst; 3 uppehöllo förmanstjallster efter ordinarie

förmän, som antagits till e. o. förste förmän.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 271.

De sakkunniga anföra, att vaktpersonalens arbetstid vore 48 timmar per

vecka samt att vid disponibilitet utan direkt tjänstgöring halva tiden räknades

som arbetstid. De enskilda tjänstemännen inom varje personalgrupp tjänstgjorde

omväxlande enligt fastställt tjänstgöringsschema under bestämd tidsperiod

å de olika tjänsteställena inom arbetsfältet.

De sakkunniga hava även lämnat vissa uppgifter rörande anstaltens

omkostnader samt inkomsterna å jordbruksrörelsen och verkstadsdriften.

Av uppgifterna framgår, bland annat, att nettokostnaderna

per intern och vårddag under de senaste budgetåren uppgått till

följande belopp i kronor räknat.

Budgetär

Belopp

Budgetår

Belopp

1932/33 ...............

............... 4:08

1936/37 ...............

............... 3:98

1933/34 ...............

............... 3: 80

1937/38 ...............

............... 5:75

1934/35 ...............

............... 3:80

1938/39 ...............

............... 5:75

1935/36 ...............

............... 4:64

1939/40 ...............

............... 6: 50

De sakkunniga betona, att en genomgående tendens till stegrad kostnad

per vårddag gjort sig gällande samt att denna vore särskilt markant för

budgetåret 1939/40. Därvid finge — uttala de sakkunniga — givetvis beaktas

den allmänna höjningen av prisnivån.

Rörande konsekvenserna av nedgången i antalet interner anföra de

sakkunniga vidare följande.

Den minskade beläggningsfrekvensen hade enligt de sakkunnigas uppfattning

icke åtföljts av en motsvarande anpassning av internernas arbetsprogram.

Därav hade följt, att de olika verksamhetsformerna tidvis endast med svårighet

kunnat uppehållas utan anlitande av lejd arbetskraft och verkstadsdriften

hade vissa perioder måst helt ligga nere. Därtill hade även bidragit anstaltens

allt mer framträdande karaktär av bottenanstalt, vilket medfört en markerad

tendens till klientelets försämring i fråga örn arbetsduglighet.

Dessa omständigheter hade föranlett de sakkunniga att söka finna en mer

rationell och koncentrerad organisation av arbetsdriften vid anstalten under

rådande förhållanden.

De sakkunniga hava härefter framlagt sina förslag till förändringar rörande

Svartsjöanstalten.

Beträffande omläggning av verksamheten föreslå de sakkunniga

följande.

Svartsjö djurgård vore nied hänsyn till sitt avlägsna läge från huvud

anstalten starkt arbetskrävande. Detta förhållande hade särskilt framträtt,

då gården — såsom för närvarande vore fallet — icke vore belagd med interner.

På grund härav torde åtgärder snarast möjligt böra vidtagas antingen för

arrendekontraktets hävande eller egendomens utarrendering. Enligt uppgift

omfattade egendomen en areal av cirka 130 tunnland, varav omkring 105

tunnland åker. Av arrendetiden återstode för närvarande omkring två år

(till den 14 mars 1943) och arrendet utgjorde 1,500 kronor för år, vilket i

oell för sig torde få anses förmånligt. Genom den föreslagna åtgärden komme

jordbrukets storlek vid anstalten att bli bättre anpassad till föreliggande tillgång

på arbetskraft.

Utredning syntes vidare böra företagas örn möjligheten att utan större

kostnader vidtaga ändringar av ekonomibyggnaderna i arbetsbesparande syfte.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Därest sådana möjligheter befunnes föreligga, borde medgivande lämnas att

taga i anspråk intäkter från jordbruksdriften till erforderliga ändringsarbeten.

I samma syfte borde i den mån så erfordrades åt trädgårdsrörelsen givas en

minskad omfattning. Med hänsyn till att jordbruket måste i första hand

tillgodoses med arbetskraft, borde verkstadsdriften uppehållas endast i den

omfattning så erfordrades för att bereda sysselsättning åt internerna och med

iakttagande i övrigt av att denna drift vore ekonomiskt lönande.

Att handräckningen såsom improduktivt arbete i den mån det vore möjligt

borde inskränkas vore självfallet. Den borde på ett rationellt sätt ordnas

och vid uttagande av personal därtill måste hänsyn tagas till att för de mer

arbetskrävande uppgifterna, i första hand inom jordbruket, borde tillhandahållas

därför lämpad arbetskraft.

De sakkunniga avsåge sålunda att efter dessa riktlinjer åstadkomma en

koncentrering av arbetsdriften till huvudanstaltens jordbruk och i samband

därmed en rationalisering av arbetsmetoderna, vilket torde få vara ägnat att

medföra ett ekonomiskt gynnsammare resultat än vad som torde framgå av

den vid anstalten nu tillämpade och för en betydligt större arbetsstyrka

upplagda organisationsplanen för arbetsdriften.

De sakkunniga hava — såsom förut nämnts — räknat med en framtida

beläggning vid anstalten av 160 personer. Beträffande sättet för de

internerades förläggande uttala sig de sakkunniga sålunda.

Internerna vore nu förlagda dels till slottsbyggnadens båda huvudvåningar

i ett flertal olika småavdelningar, dels till den slutna avdelningen, dels ock

tidvis till de båda utgårdarna. Då med anledning av den låga totala beläggningsfrekvensen

dessa olika avdelningar vore långt ifrån fullbelagda, vore

det uppenbart att bevakningen måste bli relativt personalkrävande.

Med hänsyn till det särskilt låga medeltalet intagna, vilket under tiden

januari—augusti månader år 1940 utgjort 151, samt den på grund av inkallelser

till militär beredskapstjänst starkt reducerade personalen hade anstaltsledningen

gjort ett försök att under viss del av år 1940 koncentrera förläggningen

till huvudanstalten och Svartsjö kungsgård. Sammanförandet av svårbehandlat

klientel från den slutna avdelningen med övriga intagna hade emellertid

lett till försämring av disciplinen, och tidvis hade vissa särskilt besvärliga

interner måst förvaras i den ohygieniska isoleringsavdelningen. Strax före

årsskiftet 1940—1941 hade emellertid av disciplinära skäl den slutna avdelningen

åter delvis tagits i bruk, ehuru intagningsfrekvensen ej företett någon

stegring. Denna avdelning tjänstgjorde numera jämväl som upptagningsavdelning

för alla nyintagna tvångsarbetare.

Den nu tillämpade dispositionen för internernas förläggning kunde trots

ianspråktagande av flera olika avdelningar icke sägas medföra önskvärd och

föreskriven avgränsning mellan alkoholister och lösdrivare eller mellan olika

grupper av lösdrivare med hänsyn till anpasslighet m. m.

De sakkunniga vore väl medvetna örn svårigheten att med förhandenvarande

lokala och andra förhållanden på ett såväl ur ekonomiska som behandlingssynpunkter

tillfredsställande sätt åstadkomma en lämpligare förläggningsplan.

Efter noggrann prövning hade de sakkunniga emellertid funnit

sig böra föreslå, att vid anstalten försöksvis tillämpades följande ändrade förläggningsplan.

Den slutna avdelningen, som innehölle 62 platser, borde fullbeläggas.

Avdelningen borde därvid även i fortsättningen tjänstgöra som upptagningsavdelning

för nyintagna klienter i och för bedömande av deras anpassningsförmåga.

Genom ett sådant generellt tillämpat undersökningssystem torde

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Marits proposition nr 271.

kunna skapas nödvändiga förutsättningar för en lämplig fördelning av

klientelet. Därjämte skulle den slutna avdelningen tagas i bruk för förläggning

av svårhanterliga interner och för tillfällig förvaring av sinnessjuka

Cellsystemet i denna avdelning möjliggjorde förhindrandet av icke önskvärd

sammanblandning av de skilda interngrupper, som där förvarades.

Den till anstalten anslutna utgården, den s. k. kungsgården, kunde i

differentieringssyfte lämpligen disponeras för inkvartering av det mest anpassliga

och för sådan förläggning i övrigt mest lämpade klientelet.

Återstående interner skulle förläggas i slottsbyggnaden. Vid en beläggning

av anstalten med omkring 160 interner behövde i denna byggnad tågås

i anspråk omkring 100 platser. I syfte att uppnå önskvärd besparing, öka

säkerheten och åstadkomma tekniska förutsättningar för lokal differentiering

av klientelet borde endast övervåningen utnyttjas för förläggning, medan

den undre våningen avstängdes. Övervåningen rymde nämligen omkring

100 platser. Den torde sålunda bli tillräcklig med utgångspunkt från den

prognos för beläggningsfrekvensen, som de sakkunniga tidigare uppställt.

Denna våning vore vidare ur hygienisk synpunkt icke oväsentligt bättre än

undervåningen och torde jämväl med sina fyra avdelningar i bevakningshänseende

vara mer lättskött än den nedre våningen, vilken innehölle åtta olika

avdelningar. Kraven på bevakningspersonalens storlek torde genom denna

anordning kunna minskas.

De sakkunniga meddela härefter, att de med utgångspunkt från bland annat

de skilda åtgärder, som de sakkunniga i det föregående föreslagit, och med

beaktande jämväl av vissa möjligheter till rationalisering av anstaltens

administrationsapparat, vilka vore ägnade att minska anstaltens personalbehov,

utarbetat ett preliminärt förslag till ändrad personalorganisation

vid anstalten. Enligt detta förslag skulle anstaltens personal utgöras

av:

1 direktör ...........................................................................

1 assistent av l:a klass .........................................................

1 assistent av 2:a klass ......................................................

1 lantbruksinspektor ............................................................

1 läkare, arvode 5,000 kronor.

1 pastor (arvodet torde kunna fastställas till belopp mellan 600—

1,000 kronor).

1 trädgårdsmästare ......................f........................................

2 uppsyningsmän.........................1........................................

Härav 1 vid slutna avdelningen och 1 vid huvudanstalten.

4 förste förmän ..................................................................

Härav 1 i trädgård, 1 i jordbruk, 1 i verkstäder och 1 i sjuk

avdelning.

36 förmän ...........................................................................

Härav 12 vid huvudanstalten, 6 vid slutna avdelningen, 12 i

jordbruk, smedja och verkstäder, 4 i trädgård, 1 i vedgård och

1 i sjukavdelning.

1 ekonomiföreståndarinna ......................................................

1 kanslibiträde .....................................................................

1 skrivbiträde .....................................................................

I anledning av detta preliminära förslag hade — anföra de sakkunniga —

anstaltsstyrelsen i avgivet yttrande framfört vissa erinringar, varefter de sak
-

A 27

A 20

A 18

A 18

A 12

A 10

A 8

A 6

Eo 6

Eo 6

Eo 2

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

kunniga utarbetat slutligt förslag i ämnet. För sina förslag ävensom

anstaltsstyrelsens yttrande hava de sakkunniga i ett sammanhang lämnat en

detaljerad redogörelse, som i det följande i huvudsak återgives.

Beträffande direktörsbefattningen (A 27) har icke ifrågasatts någon ändring.

Enligt det preliminära förslaget skulle den nuvarande befattningen såsom

pastor och l:ste lärare i lönegraden A 24 ersättas med en arvodestjänst, vars

innehavare skulle erhålla en gottgörelse av 600 å 1,000 kronor för år. Anstaltsstyrelsen

hade förklarat sig icke hava något att invända mot att den nuvarande

befattningen utbyttes mot en tjänst förenad med ett årligt arvode av 1,000

kronor. Styrelsen hade emellertid framhållit önskvärdheten av att den blivande

innehavaren av tjänsten besutte kompetens även som organist. De sakkunniga

hava med anledning härav anfört, att de förutsatte, att styrelsen ordnade den

kyrkliga tjänsten vid anstalten inom ramen för det föreslagna arvodet.

De sakkunnigas preliminära förslag innebar vidare, att den nuvarande

kamrer artjänsten (A 22) skulle indragas samt att av assistenttjänsterna de två

ordinarie, i lönegraderna A 20 och A 18 placerade tjänsterna skulle bibehållas,

medan den vakanta assistenttjänsten i lönegraden Eo 16 skulle indragas. Anstaltsstyrelsen

hade uttalat sin anslutning till de sakkunnigas förslag örn indragning

av kamrerartjänsten, under förutsättning att assistenttjänsten i lönegraden

A 20 uppflyttades till lönegraden A 21 med beteckningen assistent och

redogörare. De sakkunniga förklara sig icke hava något att erinra mot denna uppflvttning,

därvid de framhålla att de, förutom till det med tjänsten förenade

ökade ansvaret, tagit hänsyn till att innehavaren komme att fungera såsom

direktörens ställföreträdare. De sakkunnigas förslag örn indragning av den

vakanta assistenttjänsten hade anstaltsstyrelsen biträtt. De sakkunniga framhålla,

att vid förhandlingar med socialstyrelsen vissa invändningar rests mot

detta förslag, men att de sakkunniga det oaktat vidhölle detsamma. De sakkunniga

hava alltså föreslagit indragning av kamrerartjänsten och den vakanta

assistenttjänsten samt förändring av den nuvarande assistenttjänsten i lönegraden

A 20 till en befattning såsom assistent och redogörare i lönegraden

A 21. Därjämte skulle assistenttjänsten i lönegraden A 18 bibehållas.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle beträffande befattningarna såsom

lantbruksinspektor och trädgårdsmästare icke företagas någon ändring.

I sitt preliminära förslag hade de sakkunniga föreslagit, att den med

enklare kontorsarbete sysselsatta kvalificerade vaktpersonalen skulle utbytas

mot kvinnlig biträdespersonal. De sakkunniga hade i enlighet härmed förordat,

att 1 befattning såsom uppsyningsman med placering å kamrerarexpeditionen

skulle utbytas mot 1 kanslibiträdes tjänst i lönegraden Eo 6

och 1 befattning såsom uppsyningsman med placering å direktörsexpeditionen

skulle ersättas med 1 skrivbiträdestjänst i lönegraden Eo 2. Såsom följd

härav skulle antalet uppsyningsman kunna minskas från 4 till 2. Förslaget,

som godtagits av anstaltsstyrelsen, har sedermera vidhållits av de sakkunniga.

Jämlikt de sakkunnigas preliminära förslag skulle båda de nuvarande befattningarna

såsom yrkesmästare av 2:a klass — av vilka en är avsedd för

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl Majds proposition nr 271,

skrädderiverkstaden oell en för snickeriverkstaden — indragas. Anstaltsstyrelsen

hade biträtt förslaget om indragning av yrkesmästaren i snickeri, men

motsatt sig indragning av yrkesmästaren i skrädderi. I sitt slutliga förslag

hava de sakkunniga anslutit sig till anstaltsstyrelsens ståndpunkt. De sakkunniga

framhålla, att enligt deras förslag internernas sysselsättning huvudsakligen

borde koncentreras till jordbruket. De påpeka ock, att den av de

sakkunniga konstaterade bristen på yrkesutbildat folk bland internerna berättigade

till en viss avveckling av den egentiga verkstadsdriften. Intill dess

den nuvarande innehavaren av yrkesmästartjänsten vid snickeriverkstaden

kunde överflyttas till annan tjänst, borde hans arbetskraft i största möjliga

utsträckning utnyttjas för underhållsarbeten inom anstalten.

Beträffande behovet av förste förmanst jurister hava de sakkunniga i huvudsak

anfört följande.

I sitt preliminära förslag hade de sakkunniga ifrågasatt en reducering av de 11

ordinarie och 5 extra ordinarie förste förmanstjänsterna till inalles 4 tjänster.

Anstaltsstyrelsen hade efter företagen utredning förklarat sig kunna förorda

en minskning av de nuvarande tjänsterna till 9. De sakkunniga hade efter

förnyad prövning av frågan icke funnit anledning frångå sin uppfattning, att

det i och för sig ur befälssynpunkt skulle erfordras endast 4 förste förmanstjänster

med placering av 2 i jordbruk med trädgård, 1 vid verkstäderna

(maskinist och montör) och 1 vid sjukavdelningen. Därvid vore att märka,

att de sakkunniga liksom styrelsen avsett att bibehålla dels för de yttre

arbetena de båda tjänsterna såsom lantbruksinspektor och trädgårdsmästare

och dels för den inre bevakningen de nuvarande 2 uppsyningsmanstjänsterna.

Emellertid hade de sakkunniga vid omprövning av denna fråga funnit sig

kunna förorda ett större antal förste förmanstjänster än vad som sålunda av

de sakkunniga ansetts oundgängligen erforderligt, detta väsentligen i syfte

att därmed skapa förmånligare befordringsmöjligheter för personalen och

stimulera dennas intresse för arbetsuppgifterna. Det förutsattes dock, att

innehavarna av dessa tjänster skulle hava skyldighet att fullgöra vanlig vakttjänst

och sålunda i detta avseende vara att jämställa med övrig vaktpersonal.

De sakkunnigas ursprungliga förslag överensstämde med styrelsens vad

beträffade placering av 1 förste förman å sjukavdelningen och 1 vid verkstäderna.

De sakkunniga hade preliminärt föreslagit, att tjänsten såsom förste förman

å kamrerarexpeditionen skulle indragas. Detta förslag hade emellertid

anstaltsstyrelsen motsatt sig med hänsyn till de särskilda arbetsuppgifter,

som åvilade innehavaren av denna tjänst. På grund av vad styrelsen anfört

i frågan hade de sakkunniga, ehuru med tvekan, funnit sig icke böra motsätta

sig styrelsens förslag örn tjänstens bibehållande. Med hänsyn till de ändringar,

som de sakkunniga föreslagit beträffande kontorsorganisationen syntes

emellertid förste förmannens uppgifter komma att minskas. De sakkunniga

förutsatte därför, att han delvis skulle kunna utnyttjas för bevakningstjänst.

Anstaltsstyrelsen hade föreslagit, att 2 förste förmän skulle avdelas för

bevakningstjänst. Detta förslag tillstyrktes av de sakkunniga av förut angivna

skäl.

Med beaktande av omförmälda allmänna motivering och med hänsyn

särskilt till den väsentliga ekonomiska betydelsen av jordbrukets skötsel hade

de sakkunniga ej heller velat motsätta sig styrelsens förslag att för placering

vid jordbruk mod trädgård avsåges 4 förste förmän.

Det sammanlagda antalet förste förmanstjänster skulle sålunda bliva 9.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 271.

1098 41

9

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

För närvarande vore vid tvångsarbetsanstalten anställda 10 ordinarie förste

förmän, medan en förste förmanstjänst, närmast avsedd för trädgården, vore

vakant. Samtliga 5 extra ordinarie förste förmanstjänster vore däremot besatta.

En av sistnämnda 5 tjänster innehades av anstaltens montör, en av

anstaltens mejerist och en av förste förmannen å sjukavdelningen. Tre av de

extra ordinarie förste förmännen innehade ordinarie tjänster såsom förmän

i lönegraden A 6, medan de två övriga nämligen mejeristen och montören,

icke vore innehavare av ordinarie tjänst.

Av de extra ordinarie förste förmännen skulle mejeristen och montören bli

övertaliga. Däremot skulle extra ordinarie förste förmannen å sjukavdelningen

bibehållas, varjämte enligt uppgift en av de nuvarande extra ordinarie förste

förmännen avsåges för tjänsten såsom förste förman (rättare) å jordbruket.

Den femte av ifrågavarande extra ordinarie förste förmännen skulle icke oundgängligen

behöva bibehållas vid sin extra ordinarie befattning och han borde

följaktligen återgå till sin ordinarie förmanstjänst.

Yad anginge den nu vakanta tjänsten som förste förman med tjänstgöring

huvudsakligen i trädgården funnes för närvarande enligt uppgift ingen för

tjänsten lämplig person anställd vid anstalten. Möjlighet syntes därför böra

hållas öppen att för tjänsten, vilken åtminstone tillsvidare torde böra vara

extra ordinarie, anställa utomstående person.

Av det anförda framginge att 2 av de nuvarande extra ordinarie förste förmännen

— båda ordinarie tjänstemän i lönegraden A 6 — borde bibehållas

såsom extra ordinarie förste förmän, och att en extra ordinarie förste förmanstjänst

borde reserveras för utomstående person. Vid sådant förhållande och

då hela antalet ordinarie och extra ordinarie förste förmanstjänster skulle utgöra

9, borde av de nuvarande ordinarie förste förmännen 6 bibehållas å ordinarie

stat. De 4 ordinarie förste förmän, som med dessa utgångspunkter skulle

bli övertaliga, borde överflyttas å övergångsstat.

Av de 4 förste förmän, som vid tillämpning härav skulle komma att överföras

å övergångsstat, torde man kunna beräkna, att åtminstone någon till

följd av nedsatt tjänstbarhet komme att sjukpensioneras eller eventuellt efter

egen framställning erhålla förtidspension.

Vad anginge mejeristen syntes det lämpligt, att han efter uppsägning entledigades

från sin anställning vid anstalten. Han uppnådde nämligen föreskriven

pensionsålder redan med utgången av oktober 1943 och hans arbetskraft

kunde numera,''kedan mejeridriften nedlagts vid anstalten, icke utnyttjas

därstädes.

Beträffande montören kunde det däremot synas ligga närmast till hands

att icke nu vidtaga uppsägning utan beräkna, att han skulle kunna erhålla

annan statstjänst. Som han redan uppnått 55 års ålder, torde emellertid svårigheter

uppkomma att placera honom i annan statsanställning. Då därtill

komme, att de sakkunniga förutsatt, att den såsom ordinarie förste förman

anställde maskinisten samtidigt skulle kunna uppehålla sysslan som montör

vid anstalten och den nuvarande montören följaktligen icke skulle få några

arbetsuppgifter att uppfylla därstädes, hade de sakkunniga vid frågans övervägande

stannat vid att föreslå, att även montören efter uppsägning finge

sluta sin anställning vid anstalten.

Med avseende å förmcmstjänsterna hava de sakkunniga uttalat sig på i

huvudsak följande sätt.

Antalet förmanstjänster utgjordes av 37 ordinarie och 11 extra ordinarie

tjänster. Då 4 ordinarie tjänster upphölies av extra ordinarie förmän, vore

emellertid det verkliga antalet extra ordinarie förmän 15. De sakkunniga hade

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 271.

preliminärt föreslagit, att antalet förmanstjänster skulle reduceras till sammanlagt

36. Efter utredning hade anstaltsstyrelsen förklarat, att en reducering

till 39 tjänster vore möjlig. De sakkunniga hade efter ytterligare prövning

av denna fråga funnit sig kunna biträda styrelsens uppfattning i denna del

utom vad beträffade av styrelsen föreslagna 13 förmanstjänster för allmän

bevakning. De sakkunniga fasthölle alltså vid sitt ursprungliga förslag örn

reducering av ifrågavarande vaktmanskap till 12 tjänster. De sakkunnigas

förslag innebure sålunda bibehållande av 38 förmanstjänster.

För närvarande funnes vid anstalten — förutom de 3 extra ordinarie förste

förmän, som innehade ordinarie förmanstjänster — 33 ordinarie förmän.

En förmanstjänst vore för närvarande vakant. Dessutom vore vid anstalten

anställda 15 extra ordinarie förmän.

Man torde böra räkna med att å personalförteckningen för anstalten borde

uppföras 31 förmanstjänster å ordinarie stat. Återstående nu besatta 5 ordinarie

tjänster torde böra överföras å övergångsstat. Av sistnämnda 5 tjänster

skulle två komma att innehas av de båda ordinarie förmän, som för närvarande

innehade tjänster som extra ordinarie förste förmän och som enligt vad föreslagits

skulle bibehållas i denna egenskap. De återstående 3 till övergångsstat

överflyttade tjänsterna innehades av tjänstemän, som skulle avgå med ålderspension

under nästkommande budgetår, en med utgången av juli 1941, en med

utgången av november 1941 och en med utgången av januari 1942. Med hänsyn

därtill skulle ingen av de ordinarie förmanstjänsterna faktiskt bli övertalig.

Formellt skulle emellertid som nämnts 5 förmanstjänster överflyttas å

övergångsstat under budgetåret 1941/42; under därpå följande budgetår skulle

endast 2 förmanstjänster komma att kvarstå å övergångsstat.

Yad beträffade de extra ordinarie förmännen skulle det i och för sig erfordras

7 sådana tjänstemän för att bringa upp hela antalet ordinarie och

extra ordinarie förmanstjänster till 38. Det vore emellertid att märka, att

åtminstone 2 förste förmän, som föreslagits överförda till övergångsstat, torde

komma att tillsvidare kvarstå i tjänst vid anstalten och därvid utföra tjänstgöring,

som eljest skulle ha ankommit på de extra ordinarie förmännen, varigenom

dessas antal faktiskt skulle kunna ytterligare minskas. Det vore emellertid

att förvänta att så icke skulle behöva ske utan att det i stället skulle

bli möjligt att utan utvidgning av det föreslagna personalbeståndet vid anstalten

stadigvarande bibehålla ytterligare någon av de extra ordinarie tjänstemännen.

Bland de ordinarie tjänstemän, som enligt förut återgivna förslag

skulle komma att kvarstå i tjänst, funnes nämligen några — enligt uppgift

minst fyra — vilka vore sjukliga eller eljest mindre tjänstbara och beträffande

vilka man hade anledning förutsätta, att anstaltens styrelse skulle vidtaga åtgärder

för sjukpensionering eller för att förmå dem att begära förtidspension.

Sådana åtgärder måste anses påkallade redan därav att man med den föreslagna

begränsningen av anstaltens personalbestånd måste räkna med att föreliggande

arbetsuppgifter kunde tillfredsställande utföras endast örn personalen

praktiskt taget helt vore fullt tjänstbar. Den ifrågavarande pensioneringen

torde dessutom vara önskvärd även ur personalsynpunkt. I den mån på ordinarie

stat kvarstående tjänstemän avginge, syntes nämligen hinder icke böra

resas mot att befordra därför lämpliga extra ordinarie förmän till ordinarie

förmanstjänster. De extra ordinarie förmännen hade nämligen i allmänhet

varit i anstaltens tjänst under relativt lång tid. De till tjänståren äldsta hade

sålunda inträtt i tjänst en år 1928 och två år 1929; den senast antagne extra

ordinarie tjänstemannen hade börjat sin anställning den 1 april 1935.

Yad anginge de övertaliga extra ordinarie förmännen torde man få utgå

från att dessa skulle kunna beredas annan statstjänst, i första hand inom

fångvården. Tills detta läte sig göra, borde de få kvarstanna vid anstalten.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 271.

Överhuvudtaget torde man få utgå från, att anpassningen efter den av de

sakkunniga föreslagna personalorganisationen finge ske successivt under tillbörligt

hänsynstagande icke blott till statens intressen utan även till anstaltens

övertaliga personal.

De nuvarande 8 extra förmännen i lönegraden Ex 6, vilka dittills fått tjänstgöra

som vikarier för ledig ordinarie och extra ordinarie personal, föresloges

bli entledigade. Åtgärder borde vidtagas för att örn möjligt bereda dem, som

kunde anses lämpliga därför, placering i annan förvaltning. De sakkunniga

beräknade, att endast om särskilda omständigheter det påkallade någon extra

personal skulle behöva anställas vid Svartsjöanstalten, i varje fall under de

närmaste två åren.

Vid beräkningen av antalet förmanstjänster hava de sakkunniga utgått från

att 1 förmanstjänst vid köksavdelningen skulle ersättas med en för ifrågavarande

arbetsuppgifter specialutbildad kvinnlig arbetskraft, nämligen 1

ekonomiföreståndarinna, vilken åtminstone till en början kunde placeras i

lönegraden Eo 6 samt att såsom biträde åt denna borde anställas 1 kokerska

med placering i lönegraden Ex 2. Genom inrättande av tjänsten såsom ekonomiföreståndarinna

skulle bland annat vinnas den fördelen, att viss minskning

komme att inträda beträffande kamrerarexpeditionens nuvarande göromål.

De sakkunnigas förslag i berörda hänseenden hade biträtts av anstaltsstyrelsen.

Beträffande läkarvården vid anstalten hava de sakkunniga framhållit önskvärdheten

av att vid anstalten, förutom en kroppssjukläkare, anställdes jämväl

en rådgivande psykiater för att tillgodose lösdrivarlagens bestämmelser

angående påbörjat tvångsarbetes upphörande vid inträffad sinnessjukdom

samt för att i övrigt medverka vid bedömande av klientelets placering och

behandling inom anstalten. De sakkunniga förutsätta, att man genom en sådan

medverkan av psykiater skulle kunna uppnå lämplig behandling av de på

grund av själsliga defekter mer svåranpassliga internerna, vilket i sin tur

torde komma att i arbetsbesparande riktning inverka på behovet av vaktpersonal.

Enligt de sakkunnigas mening behövde det i gällande avlöningsstat till

läkararvode beräknade beloppet av 5,000 kronor icke höjas till följd av en

dylik uppdelning av arbetsuppgifterna. Det syntes böra ankomma på anstaltsstyrelsen

att på skäligt sätt fördela nämnda belopp mellan de båda läkartjänsterna.

De sakkunniga hava slutligen anfört, att anstaltsstyrelsen i sitt yttrande

till de'' sakkunniga, under erinran att Svartsjöanstalten vore organiserad såsom

ett fristående verk, framhållit att, därest en minskning av anstaltens personalbestånd

i föreslagen omfattning komme till stånd, det för en tillfredsställande

rekrytering å de kvarstående tjänsterna syntes nödvändigt att vidtaga

åtgärder i syfte att underlätta personalutbyte mellan anstalten och fångvården.

Med understrykande av vad styrelsen sålunda anfört, hava de sakkunniga

förklarat, att de väl insåge svårigheterna för anstaltsstyrelsen att

tillfredsställande lösa de personalproblem, som uppkomme vid så isolerade

förvaltningsenheter varom nu vore fråga, samt livligt uttalat sig för att sam
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 271.

21

arbete i angivet syfte åstadkommes mellan anstaltsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen

samt andra närstående förvaltningsorgan.

Det resultat, vartill de sakkunniga kommit i fråga örn lämpliga förändringar

i Svartsjöanstaltens personalorganisation under förhandenvarande förhållanden,

innebär i sammanfattning följande.

Tjänsten såsom pastor och förste lärare indrages och innehavaren överföres

på övergångsstat med skyldighet att fullgöra med tjänsten nu förenade göromål,

till dess han kan erhålla annan tjänst. I stället för den indragna tjänsten

inrättas en arvodestjänst såsom pastor och organist med ersättning av 1,000

kronor för år, eventuellt efter styrelsens bestämmande två tjänster med sammanlagt

nämnda arvode. Arvodet får tagas i anspråk först sedan den nuvarande

pastorn lämnat sin tjänst.

Kamreraret jäns ten indrages och innehavaren överföres å övergångsstat

med skyldighet att uppehålla tjänsten intill dess att annan tjänst kan beredas

honom.

Den nuvarande tjänsten såsom assistent av l:a klass (A 20) omregleras till

tjänst såsom assistent och redogörare med placering i lönegraden A 21. Den

nyreglerade tjänsten må dock icke besättas, så länge den nuvarande ordinarie

kamreraren kvarstår i tjänst. I avvaktan på att omregleringen kan genomföras

bör assistenttjänsten i lönegraden A 20 uppföras å övergångsstat.

Den nu vakanta tjänsten såsom assistent av 3:e klass (Eo 16) indrages.

Två uppsyningsmän behållas i tjänst med placering 1 vid huvudanstalten

och 1 vid den slutna avdelningen. De 2 övriga uppsyningsmanstjänsterna indragas

och innehavarna överflyttas å övergångsstat med fortsatt tjänstgöringsskyldighet

till dess de kunna erhålla annan statstjänst.

En yrkesmästare placeras vid skrädderiverkstaden, medan den andre yrkesmästaren

överföres å övergångsstat med fortsatt tjänstgöringsskyldighet tills

vidare vid anstalten.

Förste förmanstjänster bibehållas till ett sammanlagt antal av 9 — därav

6 ordinarie och 3 extra ordinarie — med placering av 2 i bevakningstjänst,

1 å kamrerarexpeditionen, 4 i jordbruket och trädgården, 1 vid sjukhuset

samt 1 såsom maskinist och montör. Av de nuvarande ordinarie förste förmännen

skulle 4 överföras å övergångsstat och av de extra ordinarie förste

förmännen skulle 1 återgå till sin ordinarie förmanstjänst och 2 (mejeristen

och montören) bli övertaliga.

Förmännens sammanlagda antal bestämmes till 38, därav 31 ordinarie och

7 extra ordinarie, med placering av 12 i allmän bevakningstjänst, 8 vid den

slutna avdelningen, 12 i jordbruket, 4 i trädgården, 1 i sjukhuset och 1 i vedgården.

Vid kontoret anställas 1 kanslibiträde och 1 skrivbiträde samt vid köksavdelningen

1 ekonomiföreståndarinna och 1 kokerska.

Läkarvården vid anstalten ombesörjes, förutom av en läkare för kroppssjukvården,

av en rådgivande psykiater, och fördelningen av det i nuvarande

avlöningsstat beräknade arvodesbeloppet, 5,000 kronor, mellan de båda läkarna

fastställes av styrelsen.

Personalen vid anstalten skulle enligt förslaget komma att bestå av 1

direktör (A 27), 1 assistent och redogörare (A 21), 1 assistent av 2:a klass

(A 18), 1 lantbruksinspektor (A 18), 1 trädgårdsmästare (A 12), 2 uppsyningsmän

(A 10), 9 förste förmän (6 i A 8 och 3 i Eo 8), 1 yrkesmästare av 2:a klass

(A 8), 38 förmän (31 i A 6 och 7 i Eo6), 1 ekonomiföreståndarinna (Eo6),

1 kanslibiträde (Eo6), 1 skrivbiträde (Eo 2) och 1 kokerska (Ex 2). Dessutom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

skulle såsom arvodespersonal finnas 1 predikant (och organist), 1 kroppssjukläkare

och 1 rådgivande psykiater.

De tjänster av olika grader, som enligt förslaget icke vidare skulle erfordras,

äro följande: 1 pastor och förste lärare (A 24), 1 kamrerare (A 22), 1 assistent

av Ira klass (A20), 1 assistent av 3:e klass (Eo 16; för närvarande vakant), 7

förste förmän (5 i A 8, därav 1 vakant, och 2 i Eo 8), 1 yrkesmästare (A 8), 10

förmän (6 i A 6, därav 1 vakant, och 4 i Eo 6) och 8 extra förmän (Ex 6).

De sakkunniga tillägga, att anstalten, därest icke några väsentliga förändringar

skulle inträffa ifråga örn beläggningsfrekvens, borde kunna drivas

med den enligt detta organisationsförslag tillgängliga personalen och internernas

arbetskraft, och att därutöver endast i yttersta nödfall utomstående

arbetskraft borde behöva lejas. De sakkunniga hade vid uppgörande av förslaget

till personalorganisation vidare förutsatt, att endast örn synnerliga skäl

därtill föranledde den för jordbruksdriften avsedda tjänstepersonalen borde

åläggas andra uppgifter, därest dess arbetskraft alltjämt erfordrades vid jordbruket.

Yttranden.

Socialstyrelsen anser, att de sakkunniga beräknat den ledande personalen

vid Svartsjöanstalten alltför knappt. Styrelsen uttalar sig härom sålunda.

Direktören och hans närmaste medhjälpare i vårdarbetet hade att förskaffa

sig personlig kännedom örn varje intagen, på dem folie huvudparten av det

rent personliga vårdarbetet bland klientelet och de hade att — i samarbete med

nykterhetsnämnder, arbetsförmedlingar och andra — planlägga och ordna för

varje vårdtagares avgång från anstalten ävensom, beträffande alkoholisterna,

att handhava tillsyn å övervakningen av de från anstalten försökspermitterade.

Yad den sistnämnda arbetsuppgiften beträffade syntes de sakkunniga helt

hava förbisett, att ett icke oväsentligt antal av de å anstalten intagna alkoholisterna

vore försökspermitterade, enär dessa vårdtagare icke inginge i de av

de sakkunniga angivna siffrorna över antalet intagna. Vid en välskött anstalt

måste emellertid stort intresse och åtskillig tid ägnas även åt de försökspermitterade.

En annan arbetsuppgift av avsevärd omfattning hänförde sig till bestämmelserna

om kvarhållande enligt 37 § alkoholistlagen. Svartsjöanstaltens farliga

och förkomna klientel omfattade för närvarande omkring 25 sådana kvarhållna

personer och enligt gällande föreskrifter skulle frågan örn dylik persons

utskrivning upptagas till prövning minst en gång varje halvår. Redan

det formella arbetet med uppsättande av promemorior och skrivelser i dessa

ärenden toge åtskillig tid i anspråk. Med hänsyn till den stora betydelse

ifrågavarande beslut hade för de därav berörda individerna vore det uppenbart,

att handläggningen av dessa ärenden måste anförtros åt tjänstemän i

ledande ställning. Det vore vidare nödvändigt, att den ledande personalen

hade tillräcklig tid för samtal med vårdtagarna och detta gällde särskilt för

Svartsjöanstalten, i betraktande av att dess oroliga och lättirriterade klientel

vore i så hög grad avstängt från yttervärlden. Alla dessa uppgifter skulle enligt

sakkunnigförslaget påvila direktören och en assistent, eftersom man torde

kunna utgå från att den assistent, som jämväl skulle vara redogörare,

torde få ägna ali sin tid åt räkenskapsföring, redovisning, inköp och

dylikt. Socialstyrelsen hade för de sakkunniga framhållit, att den ordning

som rått sedan den extraordinarie assistentbefattningen av tredje

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majus proposition nr 271.

klassen blivit vakantsatt icke varit tillfredsställande och att det för ett nöjaktigt

fullgörande av berörda uppgifter för enbart alkoholistklientelet erfordrades

två assistenter. Enligt den av de sakkunniga föreslagna ordningen

skulle ställas till förfogande för vårdarbetet endast en assistent för anstaltens

hela klientel, sålunda för både tvångsarbetare och alkoholister. Därtill komme,

att förslaget innebure, att den nuvarande pastorstjänsten vid anstalten skulle

slopas, vilket ägde betydelse i detta sammanhang, enär pastorn, särskilt efter

vakanssättningen av den extraordinarie assistentbefattningen, fått handhava

en del av alkoholistklientelets angelägenheter.

Enligt socialstyrelsens åsikt borde å personalstaten för Svartsjöanstalten

uppföras två assistenter förutom assistenten och redogöraren.

Socialstyrelsen föreslår vidare, att ej assistenten och redogöraren utan en

av de andra assistenterna får tjänstgöra såsom direktörens ställföreträdare

och att denne assistent i lönehänseende placeras minst lika högt som assistenten

och redogöraren.

De sakkunnigas förslag örn anställandet av en särskild rådgivande

psykiater avstyrkes av socialstyrelsen. Styrelsen framhåller, att anstaltens

nuvarande läkare ägde psykiatrisk utbildning och att därjämte en av anstaltsstyrelsens

ledamöter vore överläkare vid sinnessjukhus. Styrelsen tillfogar,

att anstaltsläkaren bodde på platsen och hade regelbundna mottagningar

ett pär gånger i veckan -— varunder han lärde känna en stor del av

klientelet — samt i allmänhet torde vara anträffbar även andra dagar i

brådskande fall, medan en särskilt anställd psykiater icke torde komma att

bo på platsen och icke kunde antagas komma att besöka anstalten mer än

ett fåtal gånger i månaden. Enligt socialstyrelsens mening borde anstaltsledningen

så ofta detta erfordrades, anlita den nuvarande anstaltsläkaren även

för rent psykiatriska uppgifter, därvid styrelsen förutsatt, att läkaren i förekommande

fall kunde påräkna stöd av anstaltsstyrelsens läkarledamot.

Fångvårdsstyrelsen motsätter sig sakkunnigförslaget, i vad detsamma avser

inskränkning av yrkesdriften vid anstalten. Styrelsen betonar, att det bland

internerna vid Svartsjö funnes åtskilliga, som till följd av ålderskrämpor eller

av andra orsaker icke kunde göra nämnvärd nytta i jordbruket. Att placera

dessa i lantarbete, där de icke kunde utföra annat än en bråkdel av en normal

arbetares dagsverke, gåve anstalten en prägel av tristess, som i sin mån försvårade

disciplinen.

Svartsjöstyrelsen har icke haft något att erinra mot de sakkunnigas förslag

till koncentrering av arbetsdriften och en rationalisering av

arbetsmetoderna. Styrelsen upplyser, att styrelsen inhämtat, att ägaren

av den till Svartsjöanstalten utarrenderade jordbrukskolonien Svartsjö djurgård

icke komme att motsätta sig en överlåtelse å annan av gällande arrendekontrakt

samt att styrelsen igångsatt utredning rörande möjligheterna att

genom vissa ändringsarbeten å anstaltens ekonomibyggnader rationalisera

jordbruksdriften.

Vidare biträder anstaltsstyrelsen i stort sett de sakkunnigas förslag rörande

ändrad förläggningsplan för internerna. Styrelsen framhåller dock, att

klientelets beskaffenhet måste vara utslagsgivande beträffande frågan i vilken

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

omfattning öppen eller sluten anstaltsvård kunde komma till användning samt

att det därför syntes tvivelaktigt, huruvida den slutna avdelningen borde

tagas i anspråk i den utsträckning, som de sakkunniga förutsatt.

I fråga örn personalorganisationen vidhåller anstaltsstyrelsen sin tidigare

intagna ståndpunkt att antalet förmän icke bör sättas lägre än 39. Vidare

anför styrelsen, att det, då anstaltens nuvarande läkare vore i besittning av

viss psykiatrisk utbildning, kunde ifrågasättas, om tillräckligt behov förelåge

att anställa särskild rådgivande psykiater. Styrelsen anser ock. att det

vore tveksamt, örn det nuvarande läkararvodet kunde uppdelas och erinrar i

detta hänseende, att arvodet av 1940 års lagtima riksdag nedsatts från 6,000

kronor till 5,000 kronor.

Statskontoret finner icke tillräckliga skäl föreligga för att assistenttjänsten

av l:a klass uppflyttas till lönegraden A21. Ämbetsverket har ej

heller kunnat tillstyrka, att större antal förste förmanstjänster än vad

som av de sakkunniga ansetts oundgängligen erforderligt bibehölles. Antalet

förste förmanstjänster har därför av statskontoret föreslagits begränsat till

fyra.

I motsats till statskontoret har allmänna lönenämnden icke haft något att

erinra mot de sakkunnigas förslag till personalorganisation vid Svartsjö.

Sveriges fångvårdsmannaförbund, som inledningsvis framhållit, att klientelet

vid Svartsjö med åren blivit allt sämre och att detta medförde stora krav

på anstaltsorganisationen, har uttalat den uppfattningen att den föreslagna

personalreduceringen icke kunde genomföras utan att ordning och säkerhet

vid anstalten äventyrades. Förbundet beräknar för sin del minimibehovet av

förmän till 41, därav 13 i allmän bevakningstjänst och 10 vid den slutna avdelningen.

Förbundet ifrågasätter lämpligheten av att nedlägga anstaltens snickeriverkstad

samt att överföra yrkesmästaren vid snickeriverkstaden

till övergångsstat. Härom anför förbundet bland annat.

Snickeriverkstaden vore utrustad med förstklassiga maskiner representerande

ett avsevärt värde. Av yrkesmästaren eller under hans ledning stående

interner utfördes också årligen å anstaltens byggnader och tjänstebostäder

omfattande reparationsarbeten, varjämte anstaltsinventarier nytillverkades.

Ett fortsatt drivande av verkstaden finge därför anses väl motiverat från såväl

ekonomisk som anstaltsorganisatorisk synpunkt. Därest yrkesmästaren indroges,

skulle följden helt säkert bliva att lejd arbetskraft finge anlitas i sådan

utsträckning att en utgiftsökning skulle uppkomma för statsverket.

Departementschefen.

Av den föreliggande utredningen framgår, att det genomsnittliga antalet

interner vid Svartsjöanstalten, vilket ännu år 1936 var så pass högt som

281, därefter år från år nedgått och år 1940 utgjorde allenast 151. Då sannolikheten

talar för att beläggningen icke i framtiden skall komma att stiga, är

jag i likhet med de sakkunniga av den åsikten att man för den närmaste tiden

icke behöver räkna med en högre beläggningssiffra än 160. Då verksamheten

vid anstalten givetvis måste anpassas efter det minskade antalet interner,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

25

synes det mig riktigt att, på sätt de sakkunniga föreslagit, vidtaga åtgärder

för koncentrering av anstaltens jordbruk och för inskränkning av den vid

anstalten bedrivna trädgårdsrörelsen. Måhända bör därjämte även en viss

begränsning av verkstadsdriften äga rum.

De sakkunnigas förslag att förlägga de internerade dels till den s. k. slutna

avdelningen dels ock till den övre våningen i slottsbyggnaden synes mig ändamålsenligt.

Då emellertid här icke finnas mer än 162 vårdplatser och det icke

är uteslutet att antalet interner tidvis kan komma att överstiga detta antal,

torde man hava att räkna med den möjligheten att tillfälligtvis även andra

utrymmen måste tagas i anspråk för förläggningsändamål.

En konsekvens av den starkt reducerade beläggningen är uppenbarligen att

en avsevärd minskning av anstaltspersonalen kan äga rum. De sakkunniga

hava också förordat synnerligen betydande inskränkningar i personalbeståndet

och jag anser mig med vissa jämkningar kunna tillstyrka de i sådant hänseende

framlagda förslagen.

Sålunda biträder jag förslaget örn utbytande av befattningen såsom pastor

och förste lärare mot en predikanttjänst, vilkens innehavare skulle äga uppbära

ett arvode av högst 1,000 kronor för år. Möjlighet synes därjämte böra

förefinnas att anställa särskild organist, men torde arvodena till predikanten

och organisten icke böra sammanlagt få överstiga nyssnämnda belopp. Det

lärer få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma rörande eventuell uppdelning

av arvodet.

Ej heller mot förslaget att indraga kamrerartjänsten har jag något att invända.

Liksom de sakkunniga förutsätter jag dock härvid att den nuvarande

befattningen såsom assistent av l:a klass i lönegraden A 20 förändras till en

befattning såsom assistent och redogörare med placering i lönegraden A 21.

Jag räknar då med att innehavaren av sistnämnda befattning skall ej blott

kunna ägna sig åt den ekonomiska sidan av anstaltens verksamhet utan även

kunna fungera såsom direktörens närmaste man och i denna sin egenskap deltaga

i vården av och tillsynen över de intagna.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle — förutom assistenten och redogöraren

— blott behövas ytterligare en assistent, nämligen den nuvarande assistenten

av 2:a klass i lönegraden A 18, medan den för några år sedan inrättade

men för närvarande vakanta assistentbefattningen i lönegraden Eo 16 skulle

indragas. I motsats härtill har socialstyrelsen med styrka hävdat den

meningen, att sistnämnda befattning icke för framtiden kunde undvaras. För

min del vill jag icke förneka att vissa skäl tala för befattningens bibehållande.

Då emellertid anstaltsstyrelsen icke ansett befattningen oumbärlig, vill jag

icke motsätta mig förslaget i denna del utan tillstyrker indragningen. Tillräckliga

skäl att, på sätt socialstyrelsen ifrågasatt, uppflytta assistenttjänsten

av 2:a klass i högre lönegrad synas mig icke föreligga.

I likhet med de sakkunniga anser jag det ändamålsenligt att ersätta de 2

uppsyningsman, vilka tjänstgöra å kamrerar- och direktörsexpeditionerna, med

biträdespersonal. Antalet uppsyningsmän bör därför minskas från 4 till 2 och

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

1 stället böra anställas 1 kanslibiträde i lönegraden Eo 7 och 1 skrivbiträde i

lönegraden Eo 2. Av de återstående uppsyningsmännen avses en för den

slutna avdelningen och en för huvudavdelningen i slottsbyggnaden.

Med hänsyn bland annat till vad som i ämnet anförts av Sveriges fångvårdsmannaförbund

kan jag däremot icke biträda sakkunnigförslaget, i vad

detsamma avser indragning av den för snickeriverkstaden avsedde yrkesmästaren.

Jag räknar alltså med att vid anstalten fortfarande skola finnas

2 yrkesmästare av 2:a klass.

Yad angår antalet förste förmanstjänster kan tydligen en avsevärd minskning

äga rum. Att härutinnan gå så långt som preliminärt ifrågasatts av de

sakkunniga och i anslutning härtill förordats av statskontoret synes mig dock

icke tillrådligt. Jag tillstyrker i stället de sakkunnigas slutliga, av anstaltsstyrelsen

biträdda förslag, vilket innebär att antalet tjänster av förevarande

slag skulle reduceras från 11 ordinarie och 5 extra ordinarie till 6 ordinarie

och 3 extra ordinarie.

Antalet förmanstjänster vid anstalten är nu 48, därav 37 ordinarie och 11

extra ordinarie, varjämte finnas 8 extra förmän, vilka tjänstgöra såsom

vikarier för de ordinarie och extra ordinarie förmännen. De sakkunniga hava

förordat, att samtliga extra förmanstjänster indragas samt att antalet förmanstjänster

i övrigt reduceras till 38, därav 31 ordinarie och 7 extra ordinarie.

An stadsstyrelsen och fångvårdsmannaförbundet ha va icke helt kunnat ansluta

sig till detta förslag, i det anstaltsstyrelsen uppskattat det behövliga antalet

tjänster till 39 och fångvårdsmannaförbundet ansett ett minimibehov av 41

tjänster föreligga. För min del anser jag mig böra i detta avseende följa

anstaltsstyrelsen och räknar därför med 39 förmanstjänster, därav 32 ordinarie

och 7 extra ordinarie. Vid bifall härtill böra samtliga de extra förmanstjänsterna

indragas.

Vid beräkningen av antalet förmanstjänster har jag liksom de sakkunniga

utgått från att vid anstalten bör anställas 1 ekonomiföreståndarinna i lönegraden

Eo 6, vilken såsom biträde bör erhålla 1 kokerska i lönegraden Ex 2.

Enligt sakkunnigförslaget bör det nuvarande årsarvodet till anstaltens

läkare å 5,000 kronor uppdelas å två arvoden — ett för läkaren för kroppssjukvården

och ett för en rådgivande psykiater. Även jag anser, att en dylik uppdelning

bör komma till stånd. Jag vill i detta sammanhang erinra, att en

motsvarande anordning sedan åtskilliga år varit genomförd bland annat vid

tvångsarbetsanstalten i Landskrona. Beslut rörande det sätt, varpå uppdelningen

av arvodet bör äga rum, synes lämpligen böra fattas av Kungl. Maj:t.

Liksom de sakkunniga ifrågasätter jag icke någon ändring beträffande

direktörstjänsten eller med avseende å befattningarna såsom lantbruksinspektor

och såsom trädgårdsmästare.

Vid bifall till mitt förslag skulle i personalförteckningen för Svartsjöanstalten

få upptagas följande ordinarie tjänster, nämligen: 1 direktör (A 27),

1 assistent och redogörare (A 21), 1 assistent av 2:a klass (A 18), 1 lantbruksinspektor

(A 18), 1 trädgårdsmästare (A 12), 2 uppsyningsmän (A 10), 6 förste

förmän (A 8), 2 yrkesmästare av 2:a klass (A 8) och 32 förmän (A 6).

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

27

Samtidigt skulle å övergångsstat få uppföras 1 pastor och förste lärare

(A 24), 1 kamrerare (A 22), 1 assistent av lia klass (A 20), 2 uppsyningsman

(A 10), 4 förste förmän (A 8) och 4 förmän (A 6). Tjänsten som assistent och

redogörare bör få tillsättas först, när kamreraren å övergångsstat avgått från

sin befattning.

Till sist vill jag i detta sammanhang erinra, att statlig anstaltsvård för manliga

alkoholister bedrives — förutom å Svartsjöanstalten — jämväl å statens

alkoholistanstalt å Venny arn, vilken anstalt emellertid icke är avsedd för det

svårbehandlade klientel, som vårdas å alkoholistanstalten å Svartsjö. De sakkunniga

hava icke ifrågasatt någon ändring med avseende å Yenngarnsanstaltens

organisation. Icke heller jag finner någon dylik ändring påkallad.

IV. Den statliga anstaltsvården för kvinnliga lösdrivare

och alkoholister.

De sakkunniga.

Såsom förut nämnts hava de kvinnliga lösdrivarna och de av staten omhändertagna

kvinnliga alkoholisterna till och med den 14 juni 1940 vårdats

å statens tvångsarbets- och alkoholistanstalt i Landskrona.

Beträffande denna anstalt lämna de sakkunniga följande uppgifter.

Anstalten vore inrymd i Landskrona gamla fästning, belägen på två av

vallgravar omgivna öar, vilka helt disponerats för anstaltens ändamål. Enligt

uppgift av anstaltens direktör hade anstalten ett totalt platsantal av 19Ö,

uppdelat å ett flertal olika avdelningar. De till anstalten hörande skilda byggnaderna

hade vid flera tillfällen underkastats reparationer och ombyggnader

samt befunne sig i huvudsak i gott skick.

Hela anstaltsområdet upptoge en areal av cirka 10 hektar. I omedelbar

anslutning till huvudanstalten funnes en trädgård örn enligt uppgift cirka

10,000 kvadratmeter — varav cirka 4,500 kvadratmeter uppodlade vallsläntor

—- vilken drivits i anstaltens regi, samt en av anstalten driven större tvättinrättning.

Båda hade nyttjats för internernas sysselsättande. Tvättinrättningen

hade -— likaledes enligt uppgift av anstaltens direktör — kunnat bereda

sysselsättning för ett 60-tal interner samtidigt, och till belysning av dess

kapacitet kunde anföras, att antalet kilo levererad tvätt år 1940 utgjort 907,393

(därav kemisk tvätt 171,245).

Den med anstalten förbundna alkoholistanstalten hade till en början varit

inrymd i huvudanstalten. I samband med att staten genom beslut av 1930 års

riksdag såsom gåva till anstalten emottagit en närbelägen egendom Hildero

örn 15 tunnland trädgård och åker, hade alkoholistavdelningen samma år förflyttats

till en mindre lägenhet »Farmen» å denna egendom, varjämte i

differentieringssyfte till egendomen förlagts vissa lösdriverskor. Den 11

december 1931 hade emellertid Kungl. Majit beslutat, att avdelningen å

Hildero skulle nedläggas, varför från och med den 1 februari 1932 såväl alkoholisterna

som övriga interner där återflyttats till huvudanstalten. Egendomen

Hildero, som i därå befintliga byggnader hade ett beräknat platsantal

av 30, vore sedan dess utarrenderad.

Såsom framginge av de av de sakkunniga tidigare lämnade uppgifterna, hade

beläggningsfrekvensen vid anstalten alltsedan år 1927 så gott som oavbrutet

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 271.

nedgått. Intagningsfrekvensen hade beträffande de kvinnliga alkoholisterna

varit varierande men i stort sett stigande, medan samma frekvens ifråga örn

tvångsarbeterskorna varit sjunkande. Beläggningsfrekvensen i procent av det

totala platsantalet hade, örn man bortsåge från de 30 platserna å egendomen

Hildero, under tiden 1 januari 1931—14 juni 1940 varit följande.

Å r 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940

%........ 52 53 54 54 55 50 39 38 21 14

Den minskade beläggningen hade motsvarats av stigande kostnader per

intern. Sålunda hade dessa kostnader per dag och internerad, som under

budgetåret 1935/36 utgjort 5 kronor 4 öre, för budgetåret 1938/39 stigit till

12 kronor 73 öre och för budgetåret 1939/40 till 16 kronor 17 öre.

På grund av den starkt minskade beläggningsfrekvensen hade i besparingssyfte

en koncentrering av beläggningen måst genomföras, vilket givetvis varit

till nackdel för önskvärd differentiering av klientelet.

De sakkunniga hava härefter på följande sätt redogjort för Kungl. Majlis i

det föregående omförmälda brev den 3 maj 1940 rörande förflyttning av

Landskronaklientelet till vissa andra anstalter ävensom de i anledning därav

vidtagna åtgärderna.

Sedan under år 1940 fråga uppkommit örn viss militär disposition av Landskronaanstalten,

hade Kungl. Maj:t den 3 maj 1940 fattat ett beslut av följande

innebörd.

1) Anstalten med undantag för tvättinrättningen finge i den omfattning,

varom särskild överenskommelse skulle träffas, disponeras för militära

ändamål.

2) Tvångsarbetsanstalt för kvinnor skulle i stället anordnas vid centralfängelset

i Växjö samt vid behov jämväl vid annan fångvårdsanstalt. Tvångsarbeterskorna

skulle överföras till Växjö, dit personal i mån av behov skulle

förflyttas. Styrelsen för denna anstalt skulle utövas av fångvårdsstyrelsen

samt den direkta ledningen av fängelsets styresman. För vård och behandling

av internerna skulle gälla stadgan för Landskronaanstalten och för överflyttad

personal i tillämpliga delar gällande instruktion och arbetsordning för

fångvårdsstaten. Driftkostnaderna skulle förskotteras av fångvårdsstyrelsen.

3) Å Landskronaanstalten intagna alkoholister skulle överflyttas till en

vid egendomen Haknäs i Vassunda socken särskild anordnad alkoholistanstalt.

Styrelsen över Haknäsanstalten skulle utövas av styrelsen för alkohoiistanstalten

å Venngarn, förstärkt med två särskilt utsedda personer. För

personal och interner å Haknäs skulle gälla föreskrifterna i stadgan för

Landskronaanstalten. Driftkostnaderna skulle förskotteras av Venngarnsanstaltens

medel.

4) Styrelsen för Landskronaanstalten skulle fortfarande äga att omhänderha

förvaltningen av anstaltens byggnader och område, i den mån desamma

ej övertagits av militära myndigheter, ävensom av tvättinrättningen.

Styrelsen skulle jämväl äga disponera över anslagna medel.

I anledning av Kungl. Majts beslut hade till centralfängelset i Växjö överflyttats

15 interner och 5 anställda. Till Haknäs hade överflyttats 12 interner

och 4 anställda, av vilka dock 2 senare återflyttats till Landskronaanstalten.

Den 27 september 1940 hade avtal träffats örn disposition av Landskronaanstalten

för försvarsväsendet. Vidare hade anställts erforderlig civil arbetskraft

för tvättinrättningens drift.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majus proposition nr 271.

Efter dessa åtgärder förelåge vid Landskronaanstalten följande förhållanden.

Förvaltningen av anstaltsområdet och byggnaderna — i den mån dessa

ej disponerades för militärt ändamål — samt av tvättinrättningen utövades

av tvångsarbetsanstaltens styrelse. Inga interner funnes kvar. Av personalen

vore i tjänst vid anstalten bibehållna 17 ordinarie och 6 extra ordinarie

tjänstemän, varjämte vid tvättinrättningen vore genom kollektivavtal anställda

38 personer. Militären, som disponerade större delen av anstalten,

erlade därför icke hyra, men vore ersättningsskyldig för eventuellt uppkommande

skada och särskilda driftkostnader.

De sakkunniga hava härefter ingått på frågan örn Landskronaanstaltens

framtida användning och i sådant hänseende anfört bland annat.

Till en början kunde konstateras, att anstaltens fastighetsbestånd bland

annat tack vare tillfredsställande underhållsarbeten stöde på en jämförelsevis

hög standard. Med nuvarande låga frekvens av tvångsarbetsdomar vore

emellertid anstalten uppenbarligen för stor såsom tvångsarbetsanstalt för

kvinnliga lösdrivare, och det vore enligt de sakkunnigas uppfattning under

alla förhållanden olämpligt att sammanföra alla till tvångsarbete dömda lösdrivare

och till alkoholistanstalt av här ifrågavarande art förpassade till en

enda anstalt. Örn till följd av en reviderad lagstiftning samhällets ingripande

mot lösdriveriet skulle komma att öka, vore ock att förvänta, att

det yngre och uppfostringsbara klientelet komme att intagas å ungdomshemmen

eller i varje fall å anstalter av annan och mindre typ. Landskronaanstalten

skulle för sådant fall endast kunna utnyttjas såsom gemensam bottenanstalt

för det sämsta klientelet. Det syntes dock uppenbart, att Landskronaanstalten

vid sådan funktion inom lösdrivarvården icke kunde komma att tagas i anspråk

till mer än en ringa del av sin kapacitet och att driftkostnaderna följaktligen

måste bli relativt höga. Anstaltens geografiska läge i sydligaste

delen av riket måste vidare anses såsom en olägenhet för dess utnyttjande

såsom gemensam riksanstalt till följd av de långa transporter av klientelet,

som därav föranleddes och som starkare skulle komma att göra sig gällande,

för den händelse ett utvidgat förfarande med permissioner och försöksutskrivning

av internerna skulle komma att tillämpas.

De sakkunniga hade därför kommit till den uppfattningen, att Landskronaanstaltens

användning inom lösdrivarvården måste bli oekonomisk, då anstaltens

storleksgrad och allmänna disposition fordrade ett enhetligt bruk

för något ändamål av mera betydande storleksordning. Anstalten i dess dittillsvarande

funktion inom lösdrivar- och alkoholistvården borde sålunda

helt avvecklas.

För bedömande av frågan om anstaltens lämpliga användning hade de

sakkunniga hos arméförvaltningens tyg- och intendenturdepartement samt

fortifikationsstyrelse begärt uppgift örn huru länge de militära myndigheterna

ansåge sig behöva disponera över anstalten. Övar hade därpå ingått med

besked, att någon bestämd uppgift å långvarigheten av det militära förfogandet

över anstalten icke för närvarande kunde lämnas. Det hade dock meddelats,

att så länge beredskapstjänsten i nuvarande omfattning upprätthölles,

oförändrat behov av anstalten för militärt bruk komme att föreligga och att

i händelse av mobilisering anstalten i sin helhet måste tagas i anspråk för

försvarsväsendet.

Samtidigt hade meddelats, att anstaltens byggnader och områden, därest

de skulle bli obehövliga för lösdrivar- och alkoholistvården, även efter avslutandet

av den nuvarande beredskapstjänsten i sin helhet kunde nyttiggöras

för lantförsvarets

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 271.

Med hänsyn dels till fastighetsbeståndets tillfredsställande standard och

till de tekniska möjligheter, som anstalten erbjöde för lämplig uppgift inom

socialvården, och dels till de betydande kostnader, som nedlagts å anstalten

för dess utnyttjande för sådant ändamål, hade de sakkunniga för sin del funnit,

att man i första hand borde söka bibehålla anstalten för civilt bruk inom

socialvårdens eller möjligen sjukhusförvaltningens område. De sakkunniga

hade därför ej nu velat tillstyrka anstaltens inordnande inom den militära

förvaltningen. Spörsmålet örn anstaltens ändamålsenligaste användning under

normala förhållanden borde sålunda enligt de sakkunnigas uppfattning tills

vidare lämnas öppet för fortsatt behandling vid den tidpunkt och i det sammanhang,

då frågan framdeles kunde bliva aktuell.

Intill dess att användningen av Landskronaanstalten mera varaktigt

kunde bliva bestämd, hava de sakkunniga beträffande denna anstalt föreslagit

vissa interimistiska anordningar. Sakkunnigförslaget innehåller härutinnan

följande uttalanden.

För bedömande av frågan huru man lämpligen borde förfara med tvättinrättningen

hade de sakkunniga från anstaltens direktör infordrat vissa

alternativa förslag. Alternativ I innebure, att all anstaltens personal med

denna nu tillkommande löneförmåner bibehölles i tjänst vid tvättinrättningen,

alternativ II att endast viss del av personalen genom kollektivavtal anställdes

vid inrättningen, och alternativ III att tvättinrättningen utarrenderades. De

sakkunniga hade vidare tagit i betraktande möjligheten och lämpligheten av

att tvättinrättningen skulle övertagas av någon av dess största avnämare,

nämligen statens järnvägar, Yipeholms sjukhus eller vederbörande militära

myndigheter. Efter övervägande hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen,

att någon sådan förändring av den nuvarande organisationen ej

borde vidtagas, som skulle kunna äventyra möjligheten att taga anstalten

med alla dess nuvarande och därför väl ägnade resurser i bruk för lämplig

uppgift inom socialförvaltningen eller nedsätta dess värde för sådant ändamål.

De sakkunniga hade jämväl ansett det vara av betydelse att möjligheten

hölles öppen att vid tvättinrättningen placera anstaltens övertaliga

personal, i den mån denna icke kunde beredas annan tjänst eller erhålla avsked

på lämpliga och godtagbara villkor.

De sakkunniga föresloge sålunda, att tvättinrättningens verksamhet, vilken

dittills lämnat ett relativt tillfredsställande resultat — något som vid lämplig

skötsel torde kunna beräknas bli fallet åtminstone så länge rörelsen kunde

bedrivas i nuvarande omfattning — tills vidare fortsattes under ledning av

tvångsarbetsanstalten direktör. Den anstaltens ordinarie personal i övrigt,

som icke kunde beredas placering i annan tjänst eller pensioneras, borde tills

vidare placeras för tjänstgöring vid tvättinrättningen. De sakkunniga vore

medvetna örn att denna anordning ur driftekonomiska synpunkter vore föga

rationell. Så länge emellertid frågan örn anstaltens framtida mer bestående

användning icke blivit löst, och då det föreslagna arrangemanget med avseende

å personalen icke på något sätt bunde de framtida dispositionerna, syntes

denna lösning dock under förhandenvarande omständigheter vara den lämpligaste.

Med detta förslag hade icke tagits någon ståndpunkt till frågan om

tvättinrättningens bibehållande i statsdrift även under normala förhållanden.

Vid bedömande av tvättinrättningens resultat finge icke förbises de nuvarande

speciella förhållandena, vilka medfört ett starkt ianspråktagande av

inrättningens kapacitet från de militära myndigheterna, något som icke med

säkerhet kunde påräknas under normala förhållanden.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Tvättinrättningens lönsamhet och omfattningen av dess verksamhet i fredstid

måste i viss mån te sig ovissa. Örn betingelserna för ett i ekonomiskt avseende

tillfredsställande resultat med nu föreslagen organisation skulle försämras,

borde övervägas att anknyta tvättinrättningen till någon större statlig,

kommunal eller enskild avnämareorganisation. Vid ett dylikt övervägande

borde dock ihågkommas, att det arbete, som tvättinrättningen kunnat bereda,

varit av mycket stort värde för anstalten vid dess hittillsvarande funktion

och att den finge anses äga motsvarande betydelse, om anstalten i en framtid

skulle tilldelas likartad uppgift.

Definitivt bedömande av inrättningens lämpligaste användning kunde sålunda

enligt de sakkunnigas uppfattning icke företagas annat än i samband

med beslut om hela anstaltens slutliga disposition.

Anstaltens styrelse syntes böra behållas, enär den erfordrades dels för de

uppgifter, som icke berördes av den militära dispositionen, såsom förvaltningen

av vissa delar av anstaltens område med därå uppförda byggnader,

tvättinrättningen, trädgården och egendomen Hildero, dels såsom chefsmyndighet

för den vid anstalten kvarblivande, på övergångsstat uppförda personalen.

Med hänsyn till de starkt beskurna och helt förändrade uppgifter, som

sålunda komme att åvila styrelsen, borde övervägas, huruvida dess sammansättning

borde ändras i syfte bland annat att tillföra den speciell sakkunskap

för dess uppgift såsom förvaltare av tvättinrättningen. Med hänsyn till begränsningen

i uppgifterna torde man vidare kunna utgå ifrån, att styrelsen

icke skulle behöva sammanträda lika ofta som dittills.

All anstaltens ordinarie personal, som icke kunnat erhålla annan anställning

och icke heller sjuk- eller förtidspensionerats, torde böra placeras å

övergångsstat med skyldighet att fullgöra tjänstgöring vid tvättinrättningen,

tills förflyttning till annan tjänst bleve möjlig.

Den personal i övrigt, som erfordrades för inrättningens drift, borde anställas

genom kollektivavtal.

Den till anstalten anslutna trädgården borde utarrenderas med skyldighet

för arrendatorn att nödtorftigt underhålla anstaltens nuvarande parkområde,

i den mån det icke disponerades för militärt ändamål. Arrendesumman borde

fastställas med hänsyn till dessa åligganden.

Beträffande egendomen Hildero kunde skäl åberopas för att försälja denna.

Det nuvarande arrendet, 600 kronor per år, lämnade nämligen ej skälig förräntning

å den summa, som kunde beräknas inflyta vid egendomens försäljning.

Arrendekontraktet, som löpte på ett år räknat från och med den 14

mars, lade ej hinder i vägen därför. Då de sakkunniga icke förordade en

dylik åtgärd, vore detta föranlett av att egendomen genom sin storleksordning

och sina allmänna resurser eventuellt torde kunna visa sig lämplig för användning

inom annan statlig anstaltsvård.

De sakkunniga framlägga härefter förslag rörande sättet för ordnande

av den statliga anstaltsvården för kvinnliga lösdrivare och

alkoholister.

Yad först de kvinnliga lösdrivarna beträffar erinra de sakkunniga örn

Kungl. Maj:ts beslut den 3 maj 1940, enligt vilket till tvångsarbete dömda

kvinnliga lösdrivare för närvarande förpassas till en i anslutning till det för

kvinnor avsedda centralfängelset i Växjö anordnad tvångsarbetsanstalt,

samt anföra vidare följande.

Vid sagda tvångsarbetsanstalt hade vid en av de sakkunniga i januari

månad 1941 företagen undersökning angående klientelets sammansättning

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

m. m. varit intagna 28 kvinnor. Fängelset hade då varit fullbelagt. Sedermera

hade till följd av inträdd ökning av antalet fångar fängelset icke kunnat

samtidigt mottaga alla kvinnliga fångar och lösdrivare, varför fångvårdsstyrelsen

ansett sig böra till straffängelset i Karlstad överflytta en del fångar.

Samtliga till tvångsarbete dömda kvinnliga lösdrivare vårdades emellertid

fortfarande å Växjöanstalten.

Styrelsen över tvångsarbetsanstalten utövades av fångvårdsstyrelsen och

som direktör fungerade fängelsets direktör. Personalen utgjordes av 1 första

vaktfru och 4 vaktfruar, vilka överflyttats från Landskronaanstalten.

Underhållskostnaderna hade i ett inom fångvårdsstyrelsen upprättat tjänsteutlåtande

den 27 augusti 1940 för 20 interner beräknats till 7,300 kronor för

år eller 365 kronor per intern, vartill skulle komma beräknad avlöning för en

såsom erforderlig ansedd personal av 2 första vaktfruar och 4 vaktfruar med

16,794 kronor eller cirka 840 kronor per intern. De sammanlagda kostnaderna

skulle således komma att uppgå till cirka 1,200 kronor per intern och år,

vilket motsvarade en dagskostnad av 3 kronor 28 öre per intern. Det kunde

emellertid ifrågasättas, huruvida icke fångvårdsstyrelsen komme att anse sig

böra debitera högre ersättning för de av styrelsen förskottsvis bestridda

kostnaderna än sålunda beräknats. Till jämförelse kunde nämligen framhållas,

att fångvårdens kostnader för å centralfängelset i Växjö intagna fångar

i medeltal uppgått till 7 kronor 76 öre per dag och fånge under budgetåret

1939/40 och att dessa kostnader kunde beräknas komma att stiga under innevarande

och nästkommande budgetår till följd av höjda priser på olika förnödenheter

m. m.

Förklaringen till skillnaden i de beräknade vårdkostnaderna å centralfängelset

för å ena sidan de kvinnliga lösdrivarna och å andra sidan det

vanliga fängelseklientelet torde ligga däri, att i förstnämnda fallet hänsyn

tagits endast till de direkta merkostnader med avseende å utspisning av

internerna och avlöningar åt personalen, som föranletts av den särskilda avdelningen

för kvinnliga lösdrivare. Fängelsets övriga med driften förenade

kostnader hade sålunda icke till någon del belastat denna kostnadsberäkning

för tvångsarbetsavdelningen.

Vid kostnadsfrågans bedömande hade man vidare att ta hänsyn till att,

såsom förut nämnts, fångvårdsstyrelsen, när centralfängelset i Växjö visat sig

otillräckligt för att rymma samtliga dit hänvisade kvinnliga fångar och dessutom

de kvinnliga tvångsarbetarna, överflyttat en del fångar till straffängelset

i Karlstad. Ur de sakkunnigas synpunkt vore i och för sig intet att invända

mot en sådan anordning. Huruvida de faktiska kostnaderna för den kvinnliga

lösdrivarvården komme att påverkas därav — om man toge i betraktande att

överflyttningen föranletts av att tvångsarbeterskorna intagits å Växjöfängelset

— kunde nu icke tillförlitligt bedömas.

Ehuru några på erfarenhet grundade siffror rörande det ekonomiska resultatet

av den provisoriskt anordnade anstalten vid Växjö ännu ej förelåge,

syntes det dock de sakkunniga som örn någon anledning till erinran mot

organisationen i denna del av ekonomiska skäl icke skulle föreligga, även om

den verkliga underhållskostnaden vid anstalten toges i betraktande.

Ur behandlingssynpunkt ansåge de sakkunniga visserligen det ej vara

lämpligt att varaktigt anordna tvångsarbetsanstalt vid fängelseinrättning,

enär därigenom lätt torde komma att vidlåda anstalten en prägel av straffanstalt,

vilket stöde i direkt strid mot den inriktning av lösdrivarvårdens utveckling,

som i allmänhet torde anses önskvärd. Då likväl någon annan

lämpligare tillfällig anordning för tvångsarbetarnas omhändertagande å

anstalt icke befunnits föreligga och då något förslag till mera varaktig lös
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr ''K l.

ning av anstaltsorganisationen icke nu ansetts böra framläggas, finge de sakkunniga

förorda, att den till centralfängelset i Växjö anslutna provisoriska

tvångsarbetsanstalten för kvinnor bibehölles även under budgetåret 1941/42.

Någon utökning av tvångsarbetsanstalten vid Växjöfängelset anse de sakkunniga

ej böra eller behöva vidtagas. De sakkunniga förorda nämligen, att

man även utnyttjar arbetshem men för kvinnor för lösdrivarvården.

Härom uttala sig de sakkunniga på följande sätt.

Dessa arbetshem vore för närvarande icke till fullo utnyttjade, varför

kostnaderna för de kvinnliga lösdrivare, som skulle inackorderas därstädes,

torde komma att ställa sig relativt förmånliga ur statens synpunkt, samtidigt

som ett bättre utnyttjande av arbetshemmens kapacitet komme att för landstingen

i någon mån minska utgifterna för arbetshemmens vanliga klientel.

Därigenom skulle även möjligheterna att åstadkomma en differentiering av

de kvinnliga lösdrivarna kunna i någon mån förbättras. En sådan anordning

skulle också ligga i linje med de senast framlagda förslagen till lösdrivarvårdens

organisation.

De sakkunniga hade från de olika arbetshemmens styrelser införskaffat

uppgifter å den platsreserv, som skulle kunna disponeras för ifrågavarande

ändamål. Enligt dessa uppgifter kunde platsreserven beräknas till sammanlagt

19 platser, därav 6 platser vid Arie arbetshem, 10 platser vid Herrljunga

arbetshem och 3 platser vid Emaus arbetshem.

Därvid vore att observera, att Smedsbo arbetshem örn 24 platser i sin helhet

för närvarande vore taget i anspråk för visst med krigsförhållandena sammanhängande

ändamål. Skulle arbetshemmet icke vidare erfordras för sagda

ändamål, komme det tillgängliga platsantalet att öka med 24.

Rörande sättet för fördelningen av tvångsarbeterskorna

mellan Yäxjöanstalten och arbetshemmen m. m. hava de sakkunniga

uttalat sig sålunda.

Samtliga till tvångsarbete dömda kvinnor borde omedelbart intagas å

Yäxjöanstalten, som alltså skulle tjänstgöra som upptagningsanstalt. Där

skulle emellertid den fungerande direktören vid anstalten äga att efter prövning

fördela därför lämpade interner å tillgängliga arbetshemsplatser. För

varaktig vård å Yäxjöanstalten skulle sålunda endast behållas det för inackordering

å arbetshem uppenbart olämpliga klientelet, medan övriga skulle

beredas sådan inackordering. Givetvis finge vid fördelningen hänsyn tagas

till arten av det klientel i övrigt, som vistades å de olika arbetshemmen, därest

variationer därutinnan förelåge. Upplysningar därom torde utan svårighet

kunna erhållas genom hänvändelser till arbetshemmens ledning.

Ersättningen för sådan inackordering syntes böra godkännas av socialstyrelsen

i egenskap av tillsynsmyndighet för arbetshemmen. De sakkunniga

hade utgått ifrån, att statsverkets omedelbara kostnad finge beräknas efter

självkostnadspriset, vilket med ledning av arbetshemmens årsberättelser

kunde uppskattas till cirka 5 kronor 60 öre per vårddag. Ersättningen därför

torde i likhet med vårdkostnaderna å Växjöanstalten lämpligen böra förskotteras

av fångvårdsstyrelsen.

De sakkunniga anse, att örn trots den föreslagna anordningen med utnyttjande

av de kvinnliga arbetshemmen för lösdrivarvården fråga skulle uppkomma

örn ianspråktagande av ytterligare fångvårdsanstalt för lösdrivarvården eller

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 271. io96 n 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majus proposition nr 271.

utvidgning av den nuvarande avdelningen av centralfängelset i Växjö, borde

spörsmålet örn lösdrivarvårdens anstaltsorganisation upptagas till förnyad

prövning, innan sådan anordning vidtoges.

Rörande verksamheten vid tvångsarbetsanstalten i Växjö anföra

de sakkunniga vidare följande.

Styrelse och förvaltning torde under nästa budgetår, och därutöver så

länge till dess frågan kunnat mera stadigvarande regleras, lämpligen böra

anordnas samt medelsbehovet tillgodoses i huvudsak i enlighet med föreskrifterna

i Kungl. Maj:ts beslut den 3 maj 1940. Ehuru de sakkunniga förväntade

en nedgång av lösdrivarklientelet vid Växjöanstalten till följd av de

föreslagna åtgärderna, ansåge sig de sakkunniga nu icke böra ifrågasätta att

personalbehovet beräknades lägre än vad fångvårdsstyrelsen föreslagit, dock

att 1 första vaktfru torde böra utbytas mot 1 vaktfru.

Behovet av vaktpersonal vid den till Växjöanstalten provisoriskt förlagda

tvångsarbetsavdelningen beräknades sålunda till 1 första vaktfru och 5 vaktfruar.

Denna personal borde rekryteras från den vid Landskronaanstalten

övertaliga personalen.

De sakkunniga förutsatte härvid, att, därest lösdrivarklientelet å fängelset

nedginge, fångvårdsstyrelsen skulle äga möjlighet utnyttja den i sådant Jall

övertaliga personalen för annat vårdbehov.

I eftervårdande syfte hade till tvångsarbetsanstalten i Landskrona disposition

under anstaltens omkostnadsanslag funnits uppförd en särskild anslagspost,

betecknad »omkostnader för utskrivna och permitterade». Denna anslagspost,

som för innevarande budgetår vore uppförd med 7,000 kronor — under

budgetåret 1939/40 med 11,000 kronor — hade huvudsakligen använts för

utlämnande av understöd åt permitterade och frigivna fångar. Enligt Kungl.

Majrts brev den 26 april 1940 finge dock av anslagsposten högst 2,400 kronor

utbetalas till Stockholms kyrkliga socialråd för bestridande av avlöning till

ett biträde vid den av socialrådet bedrivna verksamheten beträffande från

tvångsarbetsanstalt utskrivna tvångsarbeterskor från Stockholm.

I av styrelsen för Landskronaanstalten framlagt statförslag för budgetåret

1941/42 hade upptagits ett oförändrat belopp av 7,000 kronor för

nämnda ändamål. Detta belopp ansåge dock de sakkunniga kunna nedsättas

till 5,000 kronor med hänsyn till nedgången i klientelet. Ytterligare nedsättning

av beloppet hade de sakkunniga med hänsyn till det därur utgående

bidraget till Stockholms kyrkliga socialråd icke ansett sig kunna förorda.

Då styrelsen för Landskronaanstalten icke komme att hava befattning med

lösdrivarvården i övrigt, föresloge de sakkunniga, att de för ändamålet tillgängliga

och erforderliga medlen finge efter fångvårdsstyrelsens närmare bestämmande

utnyttjas av direktören för centralfängelset i Växjö för fördelning.

Fördelningen borde ske i samarbete med på området verksamma enskilda

skyddsorganisationer samt i förekommande fall med ledning för det arbetshem,

där vederbörande sist kunde hava varit intagen.

Beträffande vården av de kvinnliga alkoholister, som tidigare skolat vårdas

å Landskronaanstalten, hava de sakkunniga erinrat, att desamma jämlikt

Kungl. Maj:ts beslut den 3 maj 1940 vårdades å en särskild alkoholistanstalt

vid egendomen Haknäs i Vassunda socken, samt vidare uttalat sig på följande

sätt.

Haknäsanstalten vore inrymd i ett å egendomen befintligt bostadshus, som

förhyrts. Genom vissa anordningar, som betingat en sammanlagd kostnad av

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majus proposition nr 271.

26,350 kronor, hade iordningställts särskilda sovboxar för 15 interner, personalrum

m. m. Sysselsättning bereddes de intagna med sömnad, strumpstoppning,

vävning samt arbete i trädgård. Anstalten vore för närvarande

fullbelagd.

Styrelsen över anstalten utövades av styrelsen för alkoholistanstalten å

Venngarn, varvid dock vid behandling av ärenden, som rörde Haknäsanstalten,

två av styrelsens ledamöter ersattes med två andra av Kungl. Majit särskilt

förordnade ledamöter.

Till direktör för anstalten hade förordnats direktören för alkoholistanstalten

å Venngarn. Övrig personal hade under första verksamhetstiden

utgjorts av en föreståndarinna och en arbetsledarinna, vilka tidigare varit

anställda såsom assistent respektive extra ordinarie vaktfru vid Landskronaanstalten,

samt en husmoder och en vaktfru, vilka båda senare med bibehållande

av sin placering vid Landskronaanstalten förordnats att tjänstgöra vid Haknäs.

Sedermera hade de båda senare återvänt till Landskronaanstalten och såsom

tillfällig personal nyanställts två kvinnliga befattningshavare, varav den ena

vore sysselsatt i husligt arbete och den andra i sömnad. — Styrelsen hade i

anslutning till statförslaget för budgetåret 1941/42 föreslagit, att sistnämnda

båda befattningshavare skulle avlönas som sköterskor i lönegrad Ex 3 (löneklass

a). Den nuvarande avlöningen utginge tills vidare efter denna beräkningsgrund.

I anstaltsstyrelsens statförslag för budgetåret 1941/42 hade å omkostnadsstaten,

uppgjord för en beräknad beläggning av anstalten med 15 interner,

upptagits ett belopp av 19,500 kronor. Som avlöningsstaten beräknats till

15,000 kronor, skulle kostnaden för Haknäsanstalten för nästa budgetår utgöra

tillhopa 34,500 kronor, vilket motsvarade en kostnad av 6 kronor 30 öre

per vårddag.

Genom Landskronaanstaltens nedläggande hade problemet uppkommit örn

att erhålla en tillfredsställande bottenanstalt för kvinnliga alkoholister. För

närvarande vårdades kvinnliga alkoholister endast på erkända alkoholistanstalten

Hagbyhemmet, som hade 21 platser, och på Haknäsanstalten, som

erbjöde 15 platser. Sammanlagt funnes alltså 36 vårdplatser för kvinnliga

alkoholister.

Enligt tillgängliga uppgifter hade beläggningen vid årsskiftena under åren

1935—1939 varit å Hagbyhemmet i medeltal 11 interner och å Landskronaanstalten

i medeltal 16. För närvarande vistades å Haknäsanstalten 15 och å

Hagbyhemmet 7 interner. Av de anförda siffrorna torde framgå, att nu tillgängligt

platsantal väl fyllde behovet för hela gruppen kvinnliga alkoholister.

Det kunde emellertid befaras, att, örn icke anstaltsorganisationen kompletterades,

Haknäsanstalten kunde komma att tillföras enstaka svårhanterliga

alkoholister, vilka icke lämpligen borde förvaras på denna anstalt utan

av disciplinära skäl borde hänvisas till annan strängare vårdform. På grund

härav borde intill dess en mera stadigvarande organisation fastställdes en

provisorisk anordning för detta ändamål skapas. Möjlighet därtill förelåge

genom att hänvisa sådana mera svårdisciplinerade omhändertagna till anstalten

i Växjö. Vården av dessa kvinnliga alkoholister borde lämpligen handhavas

under överinseende av fångvårdsstyrelsen och den direkta ledningen

utövas av centralfängelsets styresman. Fångvårdsstyrelsens därav föranledda

ersättningsanspråk torde kunna regleras i huvudsak efter samma grunder, som

föreslagits beträffande de kvinnliga lösdrivarna.

De sakkunniga hade icke velat taga ställning till frågan örn Haknäs lämpligen

för framtiden borde bibehållas såsom anstalt för bottenskiktet av kvinn
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 271.

liga alkoholister. Med hänsyn främst till de stora kostnader, som redan nedlagts

på iordningställandet av Haknäsanstalten, syntes den emellertid böra

användas för dittillsvarande ändamål jämväl under budgetåret 1941/42. Ledningen

borde därvid även i fortsättningen utövas i enlighet med föreskrifterna

härom i Kungl. Maj:ts brev den 3 maj 1940. I anslutning till det statförslag,

som de sakkunniga i det följande framlade, ville de sakkunniga uttala den

uppfattningen, att av kostnadsskäl anstaltens personal i sin helhet borde

rekryteras från den ordinarie och extra ordinarie personalen vid tvångsarbetsoch

alkoholistanstalten i Landskrona och att, i den mån annan personal vid

Haknäsanstalten nyanställts, denna borde entledigas och ersättas med personal

från Landskronaanstalten. Någon olägenhet ur vårdsynpunkt syntes

därav icke kunna uppkomma, då det klientel, som kunde antagas bli inremitterat

till anstalten, genomsnittligt icke torde bliva av högre kvalitet än

det som tidigare vårdats å Landskronaanstalten och sålunda rimligen icke

kunde behöva kräva högre utbildad personal än den vid denna anstalt anställda.

De sakkunniga hade i fråga örn den föreslagna provisoriska organisationen

för vården av kvinnliga alkoholister trätt i förbindelse med socialstyrelsen

och styrelsen för Haknäsanstalten för att inhämta deras inställning till av de

sakkunniga avsedda åtgärder. Därvid hade under hand erfarits, att socialstyrelsen

icke hade någon erinran mot de sakkunnigas förslag, i vad detta avsåge

anstaltens fortsatta användning i befintligt skick som alkoholistanstalt

under budgetåret 1941/42. Däremot hade styrelsen för Haknäsanstalten uttalat

tveksamhet beträffande förslaget att helt rekrytera personalen vid

anstalten från Landskronaanstalten.

Yttranden.

Spörsmålet örn utackordering av tvångsarbeterskor i arbetshem

har i yttrandena behandlats av socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen och

styrelsen för Landskronaanstalten.

Socialstyrelsen anför i detta ämne till en början följande.

Styrelsen anslöte sig till de sakkunnigas förslag att avlasta den provisoriska

tvångsarbetsanstalten för kvinnor vid Yäxjöfängelset genom att utnyttja

obelagda platser å arbetshem för kvinnor. Detta skulle enligt förslaget

ske på ett tämligen formlöst sätt och utan att gällande bestämmelser om

arbetshemmen m. m. ändrades. Såsom de sakkunniga föreslagit, borde Yäxjöanstalten

tills vidare fungera såsom upptagningsanstalt för samtliga nyinkomna

fall. Enligt de sakkunnigas mening skulle det ankomma på den

fungerande direktören vid Yäxjöanstalten, d. v. s. fängelsedirektören, att besluta

örn fördelning på arbetshemmen av härför lämpade interner.

Socialstyrelsen hade av representanter för styrelserna för berörda arbetshem

inhämtat, att dessa vore villiga att mottaga ifrågavarande klientel, under

förutsättning dels att garanti förelåge för att det klientel som överflyttades

till hemmen, lämpligen kunde omhändertagas å dessa, dels att ersättningsfrågan

löstes på ett för hemmen acceptabelt sätt. I förstnämnda hänseende

hade dessa representanter uttalat det önskemålet, att det skulle ankomma på

socialstyrelsen att, efter hörande av vederbörande arbetshems ledning, be

sluta örn dessa överflyttningar. I enlighet med denna uppfattning skulle

Växjöanstaltens direktör hava att, då fråga uppkomme om överflyttning till

arbetshem av en kvinnlig tvångsarbetare, antingen på grund av dennas egen

ansökan härom eller av annan anledning, översända handlingarna till social

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majus proposition nr 271.

styrelsen med eget yttrande. Då det i sådana fall icke komme an på att beslutet

kunde fattas mycket snabbt, skulle den obetydliga omgång, som uppkomme

genom denna ordning, sakna betydelse. Däremot vore det av stor vikt

att olämpliga överflyttningar förebyggdes. Socialstyrelsen tillstyrkte därför

denna av arbetshemmen under hand föreslagna ordning, vilken torde böra

omfatta befogenhet för socialstyrelsen att jämväl besluta om återflyttning till

Växjöanstalten av sådana interner, som visat sig olämpliga för vård å arbetshem.

— Beträffande storleken av den ersättning, som borde utgå till arbetshemmen

för vården av de överflyttade, syntes den av de sakkunniga angivna

beräkningsgrunden, nämligen varje särskilt arbetshems genomsnittliga vårddagskostnad

under närmast föregående räkenskapsår, böra vara godtagbar för

arbetshemmen, under förutsättning att driftkostnaderna icke ändrades mycket

hastigt. Emellertid vore det i vissa fall icke utan vidare klart vad som skulle

inräknas i vårddagskostnaden. Socialstyrelsen förordade därför den av de

sakkunniga föreslagna ordningen, att storleken av ersättningen till arbetshemmen

skulle godkännas av socialstyrelsen.

Med avseende å frågan i vad män en ^ackordering av ifrågavarande slag

låter sig förena med gällande bestämmelser i lösdrivarlagen framhåller socialstyrelsen,

att de sakkunniga icke närmare ingått härpå, samt uttalar sig härom

på följande sätt.

Enligt 9 § lösdrivarlagen skulle tvångsarbete förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt.

Av ett stadgande i andra stycket av detta lagrum framginge,

att lagstiftaren icke varit främmande för tanken att en allmän tvångsarbetsanstalt

icke nödvändigtvis behövde vara statlig. En utväg, varigenom den

föreslagna anordningen kunde genomföras utan lagändring, syntes därför

vara, att Konungen genom särskilda beslut förklarade, att berörda arbetshem

skulle, förutom att bedriva sin dittillsvarande verksamhet, tills vidare jämväl

fungera såsom allmänna tvångsarbetsanstalten Det förhållandet, att tvångsintagning

enligt alkoholistlagen i stor omfattning ägde rum å s. k. erkända

— icke statliga men av Konungen såsom allmänna förklarade — alkoholistanstalter,

vore tydligen ägnat att låta denna utväg framstå såsom ganska

naturlig, särskilt örn man i densamma endast såge ett provisorium betingat

av nu rådande särskilda förhållanden. I samband med åtgärden att erkänna

vissa anstalter såsom allmänna tvångsarbetsanstalter torde böra meddelas

föreskrifter örn tillsyn å anstalternas verksamhet genom statlig myndighet.

Då socialstyrelsen vore uppsiktsmyndighet över arbetshemmen, torde det vara

naturligt, att styrelsen erhölle uppgiften att utöva samma funktion i fråga om

dessa anstalters provisoriska nya verksamhet.

En alternativ utväg skulle vara. att ifrågavarande vårdbehövande erhölle

permission från tvångsarbetsanstalten i Växjö för att under den återstående

delen av vårdtiden vistas å något arbetshem, varom anvisning i varje särskilt

fall lämnades av socialstyrelsen. Permissionsvillkoren skulle därvid innefatta

skyldighet för vederbörande att ställa sig till efterrättelse bland annat de för

arbetshemmet gällande föreskrifterna. I händelse av brott mot villkoren skulle

återhämtande till anstalten kunna äga rum på beslut av socialstyrelsen efter

framställning av arbetshemmets ledning. I detta fall skulle icke erfordras

erkännande av berörda arbetshem såsom allmänna tvångsarbetsanstalter.

Detta förfarande, som givetvis vore enklare i flera avseenden, syntes emellertid

förutsätta en så pass fri tolkning av omförmälda stadgande i lösdrivarlagen,

att socialstyrelsen icke ansett sig kunna enbart framföra detta förslag

utan även angivit förut närmare utvecklade alternativ.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 271.

Fångvårdsstyrelsen har uttalat sig sålunda.

Enligt 9 § i lösdrivarlagen skulle tvångsarbete förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt

eller ock i enskild av ett fattigvårdssamhälle för sig eller av flera

fattigvårdssamhällen gemensamt inrättad och under offentlig myndighets tillsyn

ställd tvångsarbetsanstalt. Någon inackordering å arbetshem eller annan

anstalt syntes icke kunna ifrågakomma under annan förutsättning än att

anstalten förklarades som tvångsarbetsanstalt. Med den definition av fattigvårdssamhälle,

som lämnades i fattigvårdslagen, torde ett dylikt erkännande

av ett av landsting ägt arbetshem icke kunna äga rum.

Då de sakkunniga föresloge, att direktören vid Växjöanstalten skulle äga

att efter prövning fördela därför lämpade interner å tiilgängliga arbetshemsplatser,

ansåge sig styrelsen böra fästa uppmärksamheten på att det med nuvarande

ordalydelse av 9 § i lösdrivarlagen ankomme på länsstyrelse att förordna

om tvångsarbetets förrättande i enskild tvångsarbetsanstalt.

Det torde vidare böra observeras, att ersättning för sådan inackordering

skulle fastställas av Konungen.

Landskronastyrelsen betonar nödvändigheten av att vid utnyttjandet för

lösdr]''varvården av arbetshemmen för kvinnor all möjlig hänsyn foges till

arten av det mycket skiftande klientel, som redan funnes å de olika arbetshemmen.

Styrelsen ifrågasätter örn ej i huvudsak ett enda av de berörda

arbetshemmen borde utnyttjas för vården av lösdrivare.

Beträffande förslaget om vård av kvinnliga lösdrivare å centralfängelset

i Växjö yttrar fångvårdsstyrelsen bland annat.

Styrelsen hade med sin principiella inställning beträffande lösdrivarvården

icke något att erinra mot att kvinnliga tvångsarbetare i fortsättningen

förvarades å en av fångvården anordnad tvångsarbetsanstalt. De sakkunniga

hade föreslagit, att tvångsarbetsanstalten skulle liksom nu vara anordnad vid

centralfängelset i Växjö och att, örn ytterligare någon fångvårdsanstalt skulle

behöva tagas i anspråk eller tvångsarbetsanstalten i Växjö skulle behöva ut

vidgas, spörsmålet örn lösdrivarvårdens anstaltsorganisation dessförinnan

borde upptagas till förnyad prövning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 3 maj 1940 hade fångvårdsstyrelsen erhållit

bemyndigande att anordna tvångsarbetsanstalt för kvinnor jämväl vid annan

fångvårdsanstalt än centralfängelset i Växjö, dock med skyldighet för styrelsen

att ofördröjligen göra anmälan härom hos Kungl. Majit. Denna rörelsefrihet

för styrelsen vore oundgängligen nödvändig. Frånsett att det med

hänsyn till bland annat evakueringsbehov kunde bliva erforderligt att snabbt

vidtaga förflyttningsåtgärder, hade centralfängelset, i Växjö till följd av att

antalet både fångar och tvångsarbeterskor stigit visat sig otillräckligt. Styrelsen

hade därför provisoriskt förflyttat vissa kvinnofångar med kortare

strafftider till straffängelset i Karlstad. Ur behandlings- och differentieringssynpunkt

syntes det emellertid riktigare att dit förflytta tvångsarbeterskorna.

Anstalten i Karlstad, som undergått en genomgripande modernisering och

därtill förfogade över ett större trädgårdsområde, lämpade sig väl för ändamålet.

Sannolikt skulle det befinnas lämpligt att å centralfängelset i Växjö

låta sådana tvångsarbeterskor kvarstanna, som vore i behov av vård å den

därstädes befintliga sinnessjukavdelningen.

I flera yttranden behandlas de sakkunnigas förslag om intagande av

kvinnliga alkoholister å Växjöanstalten.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Socialstyrelsen gör i ämnet följande uttalanden.

De sakkunniga hade föreslagit, att svårdisciplinerbara kvinnliga alkoholister

skulle kunna intagas å Växjöanstalten, vilken sålunda provisoriskt skulle

fungera även såsom bottenanstalt för det kvinnliga alkoholistklientelet. Detta

förslag hade framkommit på yrkande av socialstyrelsen. Den dittillsvarande

bottenanstalten Haknäs saknade nämligen tekniska resurser att komma till

rätta med sådana individer, som på anstalt vore störande för ordningen.

Socialstyrelsen funne sig därför förhindrad att anvisa plats å denna anstalt

för sådana personer, som under tidigare intagningar å Landskronaanstalten

visat sig vara svårdisciplinerbara. Om intagningsförordnande enligt alkoholistlagen

komme att meddelas för någon sådan person, bleve styrelsen därför

nödsakad att meddela vederbörande länsstyrelse eller nykterhetsnämnd, att

plats å alkoholistanstalt icke kunde beredas för denna. Man kunde emellertid

med ganska stor säkerhet utgå från att det endast i mycket ringa omfattning

skulle visa sig nödvändigt att anlita Växjöanstalten såsom alkoholistanstalt.

Sannolikt torde behov därav föreligga endast i ett fåtal fall om året.

Intagning å denna anstalt borde givetvis i varje fall kunna ske endast på

beslut av socialstyrelsen. Indikation för sådant beslut syntes böra vara, då

fråga vore örn överflyttning från Haknäsanstalten, att vederbörande på grund

av sitt för anstaltsordningen störande uppförande icke kunde åtnjuta fortsatt

vård å denna anstalt, samt, då fråga vore örn direkt intagning å Växjöanstalten,

att vederbörande på grund av ordningsstörande uppförande under tidigare

anstaltsvistelse å alkoholist- eller tvångsarbetsanstalt icke lämpligen kunde

beredas vård å Haknäsanstalten.

För att den föreslagna anordningen skulle stå i överensstämmelse med

alkoholistlagens bestämmelser torde Växjöanstalten böra förklaras tills vidare

vara allmän alkoholistanstalt för kvinnor samt anstaltens direktör böra erhålla

uppdrag att fungera såsom alkoholistanstaltens styrelse. Med hänsyn till

verksamhetens sannolikt mycket ringa omfattning samt provisoriska karaktär

torde man kunna bortse från de formella egendomligheter, som vore förknippade

med detta arrangemang.

Förslaget att inom fångvården bereda en bottenanstalt för kvinnliga

alkoholister hade — anför fångvårdsstyrelsen — inom styrelsen varit föremål

för åtskilliga överväganden. Styrelsen ville icke motsätta sig detsamma men

nödgades framhålla, att en dylik anordning ytterligare framhävde såsom

ofrånkomligt att styrelsen bemyndigades anordna tvångsarbete- och alkoholistanstalt

även vid annat fängelse än centralfängelset i Vä*jö. Styrelsen till

fogar, att det vid ett bifall till vad styrelsen sålunda föreslagit syntes ur

ekonomisk synpunkt vara lämpligast att tillsätta lokala styrelser för varje

alkoholistanstalt, som inrättades. Styrelsernas funktioner skulle självfallet

endast omfatta frågor, som avsåges i alkoholistlagen, d. v. s. frågor om

interneringstidens längd, försökspermission, kvarhållande och återhämtande.

Åt fångvårdsstyrelsen borde uppdragas att handlägga de ärenden i övrigt,

som enligt stadgan för Landskronaanstalten tillkomme denna anstalts styrelse.

Direktören för statens alkoholistanstalt å Haknäs yttrar i berörda ämne

följande.

Då det icke synes önskvärt, att anstaltsorganisationen på alkoholistvårdens

område samordnades med fångvården, kunde principiella skäl anföras mot

förslaget att överflytta svårhanterliga kvinnliga alkoholister till Växjöanstalten,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

meli förslaget syntes det oaktat böra accepteras såsom ett provisorium för

nästa budgetår. Såsom de sakkunniga anfört förelåge nämligen behov av att

anstaltsorganisationen kompletterades med en sluten anstalt för sådana kvinnliga

alkoholister, som icke kunde vårdas å Haknäs. Från sistnämnda anstalt

hade dittills tre personer avvikit, i två fall vardera två gånger. I ett av dessa

fall hade vederbörande efter anträffandet överförts till sinnessjukhus och

måst utskrivas från alkoholistanstalten, enär hon icke kunde vårdas å öppen

anstalt. Då hennes sinnestillstånd icke motiverade fortsatt sjukhusvård, hade

hon snart blivit utskriven jämväl från sjukhuset och då återfallit till sina

tidigare levnadsvanor, men sedermera häktats för lösdriveri. Av disciplinära

skäl vore det nödvändigt att rymmare kunde överflyttas till sluten anstalt

Det vore ävenledes känt, att bland ifrågavarande klientel funnes några, örn

vilka det på grund av tidigare erfarenheter måste antagas, att de genom dåligt

uppförande skulle äventyra ordningen å en öppen anstalt.

Under hänvisning till vad direktören sålunda anfört har jämväl styrelsen

för Haknäsanstalten förklarat, att styrelsen icke ville motsätta sig de sakkunnigas

förslag att såsom ett provisorium anlita tvångsarbetsavdelningen i

Växjö för vård av kvinnliga alkoholister.

I anledning av de sakkunnigas förslag örn överflyttande av ytterligare

personal från Ländskronaanstalten till Haknäsanstalten

hava uttalanden gjorts dels av styrelserna för nämnda anstalter, dels ock av

socialstyrelsen.

Landsfronastyrelsen anför, att ytterligare 2 ordinarie vaktfruar syntes

kunna överflyttas från Landskrona till Haknäs.

I motsats härtill har direktören för Haknäsanstalten uttalat sig på följande

sätt.

Det syntes ligga i öppen dag att kraven på personlig lämplighet och anpassningsförmåga

vore väsentligen andra vid en liten öppen anstalt som Haknäs,

där personalen ständigt måste leva tillsammans med de intagna inom anstaltens

begränsade utrymme, än vid en sluten anstalt som tvångsarbetsanstalten

i Landskrona, där befattningshavarna med en ordnad tjänstgöring av

48 timmar i veckan fritt kunde disponera sin fritid för familjeliv eller andra

enskilda angelägenheter. De sakkunniga hade i sitt förslag örn överflyttning

av personal anfört, att klientelet å Haknäsanstalten rimligen icke kunde

behöva kräva högre utbildad personal än den vid Landskronaanstalten anställda.

Detta uttalande torde ha tillkommit på grund av att de båda vid

Haknäs tillfälligt anställda befattningshavarna besutte särskild utbildning

som köksföreståndarinna respektive handarbetslärarinna, I anledning därav

torde böra framhållas, att styrelsen icke uppställt några formella kompetenskrav

i fråga om utbildning. De vaktfruar vid Landskronaanstalten, som

skulle kunna ifrågakomma för förflyttning, syntes huvudsakligen haft rent

bevakningsarbete. Vid Haknäs vore det emellertid fråga om andra och mera

krävande arbetsuppgifter. Av de båda tjänster, varom nu vore fråga, vore

den ena avsedd för befattningshavare med förmåga att självständigt förestå

hushållet och den andra för arbetsledare i sömnad och vävning.

Anstaltsstyrelsen, som tillsammans med de sakkunniga genomgått förteckningen

å de övertaliga befattningshavarna vid Landskronaanstalten, hade

för sin del kommit till den uppfattningen, att det icke lämpligen läte sig

göra att överflytta någon av dem till Haknäs. Ingen av de berörda syntes

själv önska sådan förflyttning. Det måste befaras att en tvångsförflyttning

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majus proposition nr 2i /.

skulle skapa missnöje och vantrevnad, som kunde oförmånligt inverka på

arbetet. Sedan några vaktfruar överflyttats till fångvården, syntes bland de

återstående flera vara mindre tjänstedugliga. I andra fall vore vederbörande

gifta eller bade eljest sådana familjeförhållanden, att en tvångsförflyttning

till Haknäs syntes obillig med hänsyn till att bostäder icke kunde förhyras

inom rimligt avstånd från anstalten. Inom anstalten funnes endast enkelrum

disponibla för personal. Närmaste samhälle vore Knivsta, dit avståndet vore

7 kilometer. För övrigt vore det nödvändigt, att personalen bodde inom

anstalten, därest icke en avsevärd utökning av densamma vidtoges.

Då det gällde att taga ståndpunkt till förevarande personalfråga, kunde

man icke förbise, att å Haknäsanstalten intoges ett synnerligen förkommet

klientel, som tidigare ansetts höra hemma å sluten anstalt. Att detta klientel

med framgång kunnat vårdas under de fria (och därmed även billiga) former,

som tillämpades å Haknäs, måste väsentligen tillskrivas den lyckliga omständigheten

att lämplig personal kunnat erhållas.

Anstaltens styrelse, som redan i samband med anstaltens anordnande

hade anledning överväga örn ytterligare personal kunde överflyttas från

Landskronaanstalten och funnit att så icke lämpligen kunde ske, hade gått

i författning örn tillfällig anställning från 1 oktober 1940 av två befattningshavare,

som i avgivet förslag till avlöningsstat under benämningen sköterskor

placerats i lönegrad Ex 3 (motsvarande den lägsta placeringen för vårdpersonal

vid sinnessjukhusen). Eftersom alkoholistanstaltens förläggning till Haknäs

alltjämt vore att betrakta såsom ett provisorium, hade icke ifrågasatts, att

de båda nyanställda skulle beredas annan anställningsform än som extra

tjänstemän. Lönen utginge då enligt löneklass a, vilket på A-ort innebure en

årslön av 1,872 kronor. Med 15 procent rörligt tillägg och 4 procent kristillägg

ökades denna summa till 2,228 kronor. Vid detta förhållande kunde

ifrågasättas, örn det förelåge några statsekonomiska skäl av sådan vikt, att

trots däremot anförda lämplighetsskäl personal borde tvångsförflyttas från

Landskronaanstalten till Haknäs. De sakkunniga hade beträffande tvångsarbetsanstalten

i Landskrona visserligen förordat, att den nedlades helt som

anstalt för lösdrivar- och alkoholistvården, men samtidigt föreslagit, att

driften vid tvättinrättningen bibehölles tills vidare. Därvid hade som ett

skäl anförts, att de sakkunniga ansett det vara av betydelse att möjligheten

höljes öppen att vid tvättinrättningen placera anstaltens övertaliga personal,

i den mån denna icke kunde beredas annan tjänst eller erhålla avsked på

lämpliga och godtagbara villkor. Det finge väl då antagas att de båda befattningshavare,

som eventuellt kunde ifrågakomma för överflyttning till

Haknäs (något förslag å vissa personer förelåge veterligen icke), skulle, örn

förflyttning ej skedde, i stället beredas arbete i tvättinrättningen, varigenom

motsvarande minskning kunde ske av antalet kollektivanställda tvätterskor.

Skulle deras arbetsduglighet icke vara sådan, att de kunde ersätta en

tvätterska, kunde de uppenbarligen icke heller ifrågakomma för tjänst vid

Haknäsanstalten. Av sakkunnigförslaget bifogade handlingar framginge att

avtalsenlig lön till tvätterskor och sömmerskor beräknats till 2,100 kronor

varjämte löneindex angivits till cirka 5 procent, vilket innebure att årslönen

skulle uppgå till 2,205 kronor, eller praktiskt taget samma belopp, som vid

Haknäsanstalten skulle utgå till de föreslagna extra befattningshavarna. Då

vid tvångsförflyttning skulle utgå flyttningsersättning och nu icke räknades

med en definitiv förläggning av anstalten till Haknäs, syntes det även ur

ekonomiska synpunkter väl försvarligt, att personalen under provisorietiden

finge kvarstanna i Landskrona och sysselsättas i tvättinrättningen.

Under hänvisning till direktörens yttrande har styrelsen för Ilalcnäsan

stalt en förklarat, att styrelsen icke kunde taga på sitt ansvar att förorda

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

den överflyttning av befattningshavare från Landskrona till Haknäs, som

av de sakkunniga ansetts böra äga rum.

Socialstyrelsen har i denna fråga yttrat sig sålunda.

De sakkunniga hade framhållit önskvärdheten av att personalen å Haknäsanstalten

uteslutande rekryterades från den övertaliga personalen å Landskronaanstalten.

En sådan lösning anmälde sig givetvis i första hand, örn

personalfrågan uteslutande skulle bedömas från statens ekonomiska synpunkt

Socialstyrelsen hade icke haft möjlighet att undersöka storleken av statens

merkostnader för det fall, att Haknäsanstaltens personal till större eller

mindre del utgjordes av andra än befattningshavare vid Landskronaanstalten,

men holle före, att denna merkostnad icke vore så betydande, att den borde

få vara avgörande och undanskjuta andra hänsyn. Det vore nämligen tydligt,

att arbetet för personalen å Haknäsanstalten vore mycket pressande. Med

hänsyn därtill samt till anstaltens isolerade läge vore det synnerligen viktigt

för anstaltens verksamhet, att de olika befattningshavarna rent personligen

passade att leva och arbeta tillsammans. Då socialstyrelsen vore benägen att,

av reella vårdskäl, tillerkänna dylika hänsyn stort beaktande, kunde styrelsen

icke ansluta sig till de sakkunnigas kategoriska deklaration, att Haknäsanstaltens

personal framdeles borde utgöras av befattningshavare från

Landskronaanstalten.

Sveriges fångvårdsmannaförbunds avdelning nr 16 anser, att den ordinarie

kvinnliga vaktpersonal, som för närvarande tjänstgör vid tvättinrättningen i

Landskrona, bör få Qvarstanna därstädes, bortsett från 1 första vaktfru, som

bör sjukpensioneras, och 1 vaktfru, som bör erhålla förtidspension.

Departementschefen.

Vidkommande först frågan om Landskronaanstältens användning

är det tydligt att densamma för den närmaste framtiden behöves för militära

ändamål och att därför någon återflyttning av lösdrivare och alkoholister

till anstalten icke nu kan äga rum. Frågan huru anstalten sedermera lämpligen

bör utnyttjas kan för närvarande icke besvaras, men man torde på de

grunder, som angivits av de sakkunniga, kunna med tämligen stor visshet

utgå från att anstalten icke mera skall komma att utnyttjas såsom centralanstalt

för vård av kvinnliga lösdrivare och alkoholister.

De anordningar, som vidtagas beträffande Landskronaanstalten, måste under

förhandenvarande omständigheter få en interimistisk karaktär. Med avseende

å arten av dessa anordningar ansluter jag mig till sakkunnigförslaget. Sålunda

anser jag, att verksamheten vid anstaltens tvättinrättning tills vidare

bör fortgå, att anstaltens styrelse bör bibehållas med de uppgifter, som för

närvarande tillkomma densamma, samt att den ordinarie personal vid anstalten,

som icke kan erhålla annan anställning och icke kan pensioneras, bör överföras

till övergångsstat och förpliktigas att, intill dess förflyttning till annan

tjänst kan ske, tjänstgöra vid tvättinrättningen.

Vad den till anstalten hörande trädgården beträffar har jag inhämtat, att

vissa försök gjorts att utarrendera densamma men att dessa icke krönts med

framgång. Sannolikt kommer emellertid trädgården att under den närmaste

tiden övertagas av de militära myndigheterna. Egendomen Hildero torde tills

vidare böra kvarbliva i statens ägo.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majus proposition nr 271.

I fråga om vården av de kvinnliga lösdrivarna delar jag de sakkunnigas

uppfattning att för denna vård bör även under nästa budgetår tagas

i anspråk centralfängelset i Växjö, varest alltså liksom nu är fallet skulle

vara anordnad en särskild tvångsarbetsanstalt. För den händelse svårigheter

skulle uppkomma för fångvården att här för tvångsarbeterskornas räkning

avstå erforderligt antal vårdplatser, bör dock fångvårdsstyrelsen äga möjlighet

att besluta, att även annat fängelse skall, i den omfattning så befinnes

oundgängligen nödvändigt, få disponeras för vård av kvinnliga lösdrivare.

Därest sådant beslut fattas, bör anmälan därom ofördröjligen göras hos

Kungl. Majit. Jag tillstyrker vidare de sakkunnigas förslag i vad det avser

utnyttjande av vissa arbetshem för vård av de kvinnliga lösdrivarna.

Vid ett bifall till förslaget skulle vinnas att å ena sidan platsbristen vid

Växjöanstalten skulle minskas och å andra sidan möjlighet skulle uppkomma

att rationellt utnyttja förefintligt platsöverskott vid arbetshemmen.

Även ur vårdsynpunkt medför förslaget fördelar, då vid ett realiserande av

detsamma skulle kunna genomföras en differentiering av de enligt lösdrivarlagen

omhändertagna kvinnorna, som för närvarande icke kan äga rum.

I vissa av de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena har berörts frågan

huruvida förslaget om utackordering av lösdrivarna till arbetshemmen kan

genomföras utan ändring av lösdrivarlagen eller icke. Därvid har fångvårdsstyrelsen

förfäktat den meningen, att en sådan utackordering icke vore förenlig

med bestämmelserna i gällande lag, medan socialstyrelsen intagit en

motsatt ståndpunkt. För min del anser jag, att förslaget kan genomföras utan

lagändring. Hinder lärer nämligen icke möta att betrakta arbetshem, som

enligt förslaget utnyttjas för ifrågavarande ändamål, såsom allmän tvångsarbetsanstalt

i den mening, som avses i 9 § första stycket lösdrivarlagen, detta

så mycket mindre som i praktiken sådant arbetshem till den del det toges i

anspråk för vård av lösdrivare skulle komma att fungera såsom en fristående

avdelning av den till Växjö förlagda tvångsarbetsanstalten. Vid

sådant förhållande förordar jag, att gällande lagbestämmelser i ämnet lämnas

orubbade.

Jämlikt de sakkunnigas förslag skulle direktören vid fängelset i Växjö,

vilken tillika skulle vara direktör för tvångsarbetsanstalten därstädes, äga besluta

om överflyttning av lösdrivare från tvångsarbetsanstalten till arbetshem.

I motsats härtill har socialstyrelsen ansett, att det borde tillkomma styrelsen

att bestämma därom. Också enligt min mening bör direktören för fängelset

fungera såsom direktör för tvångsarbetsanstalten. Härutöver bör emellertid

— på sätt skett vid övriga anstalter av motsvarande slag — tillsättas en särskild

styrelse för tvångsarbetsanstalten. Kåtten att besluta örn överflyttning från

anstalten till arbetshem bör tillkomma denna styrelse, vilken styrelse också

bör äga att, när skäl därtill äro, besluta örn återförande av internerad från

arbetshemmet till Växjöanstalten. Beträffande grunderna för ersättning till

arbetshemmen för vården av från Växjö utackorderade tvångsarbeterskor torde

det lämpligen ankomma på Kungl. Majit att efter hörande av socialstyrelsen

meddela beslut. Principen bör här vara den, att ersättning skall utgå med

belopp motsvarande arbetshemmens kostnader för vården.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

De sakkunniga beräkna personalbehovet för tvångsarbetsanstalten i Växjö

till 1 ordinarie första vaktfru och 5 ordinarie vaktfruar och förutsätta, att för

ändamålet tågås i anspråk från Landskronaanstalten överflyttade befattningshavare.

Enligt vad jag erfarit tjänstgöra emellertid sedan någon tid vid

tvångsarbetsanstalten 7 från Landskronaanstalten överförda ordinarie tjänstemän,

nämligen 1 första vaktfru och 6 vaktfruar. Enligt min mening torde

samtliga dessa befattningshavare böra för nästa budgetår avses för tvångsarbetsanstalten.

Jag utgår därvid från att, örn antalet internerade tvångsarbeterskor

på grund av överflyttning till arbetshemmen eller av annan anledning

skulle mera avsevärt nedgå och därmed arbetet för de till Växjöanstalten

överförda befattningshavarna skulle minskas, dessa skola i lämplig omfattning

kunna beredas sysselsättning för fångvårdens räkning.

Med avseende å den statliga anstaltsvården för de kvinnliga

alkoholisterna innebär de sakkunnigas förslag, att under nästa budgetår

dylika alkoholister skulle såsom för närvarande vårdas å den å egendomen

Haknäs inrättade alkoholistanstalten samt att därjämte för sådana svårdisciplinerbara

kvinnliga alkoholister, vilka icke lämpligen kunna omhändertagas å

Haknäsanstalten, skulle i anslutning till tvångsarbetsanstalten i Växjö inrättas

en alkoholistanstalt, liksom tvångsarbetsanstalten inrymd i centralfängelset därstädes.

Tvångsarbetsanstalten och alkoholistanstalten skulle därvid stå under

gemensam ledning på motsvarande sätt, som för närvarande är fallet vid

Svartsjöanstalten och på sätt tidigare var förhållandet även i Landskrona.

Lika med de sakkunniga anser jag, att verksamheten vid Haknäsanstalten bör

fortgå även under budgetåret 1941/42. Också inrättandet av den ifrågasatta

anstalten i Växjö tillstyrker jag. Visserligen kunna principiella betänkligheter

anföras mot att på föreslaget sätt vårda alkoholister inom fångvårdens ram,

men dessa betänkligheter torde böra få vika med hänsyn till det behov, som

uppenbarligen för närvarande föreligger av en sluten anstalt för svårhanterliga

kvinnliga alkoholister och som vid ett bifall till förslaget skulle på ett

enkelt sätt tillgodoses. Jag förutsätter därvid, att den särskilda styrelse, som

enligt mitt förslag skulle tillsättas för tvångsarbetsanstalten i Växjö, även

skall fungera såsom styrelse för alkoholistanstalten därstädes samt att fängelsets

direktör kommer att tjänstgöra såsom direktör också för alkoholistanstalten.

Den personal, som förut beräknats för tvångsarbetsanstaltens del, bör

vara tillräcklig även för alkoholistanstaltens behov. Antalet alkoholister, som

kommer att interneras å Växjöanstalten, kan nämligen antagas bliva synnerligen

obetydligt.

Med avseende å Haknäsanstalten hava de sakkunniga av sparsamhetsskäl

föreslagit, att anstaltens personal i sin helhet skulle rekryteras från

Landskronaanstalten och att i följd härav vissa vid Haknäsanstalten tillfälligt

anställda tjänstemän skulle ersättas med från Landskronaanstalten överflyttade

befattningshavare. Av vad som anförts av, bland andra, socialstyrelsen

och direktören för Haknäsanstalten synes mig emellertid framgå, att ett överflyttande

av ytterligare personal från Landskrona till Haknäs icke lämpligen

kan äga rum. Det är ock uppenbart, att den besparing, som skulle följa med

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 271.

45

överflyttningen, bleve mycket obetydlig. Med hänsyn härtill anser jag mig

böra intaga den ståndpunkten, att den ifrågasatta personalöverflyttningen

icke bör komma till stånd. Jag har härvid utgått från att den personal, som

enligt mitt förslag kan komma att i brist på annan placering få kvarstanna i

Landskrona, därstädes kommer att erhålla sysselsättning i tvättinrättningen.

V. Fråga om läkarundersökning av för lösdriveri tilltalade.

De sakkunniga.

De sakkunniga förklara, att det syntes dem som örn vid tillämpningen av

lösdrivarlagen föreliggande möjligheter till sinnesundersökning av för lösdriveri

tilltalade personer icke tillräckligt utnyttjades. De anföra i denna

fråga följande.

I 7 § lösdrivarlagen jämförd med 46 § sinnessjuklagen föreskreves bland

annat att den, som på grund av sinnessjukdom vore oförmögen försörja sig,

icke finge ådömas tvångsarbete, samt att myndighet, vilken ägde ålägga

tvångsarbete och som vid handläggning av sådant ärende funne anledning

till antagande att vederbörande vore sinnessjuk, ej finge döma till tvångsarbete

utan att läkares utlåtande inhämtats angående den anhållnes sinnesbeskaffenhet

och beträffande frågan örn han vore i behov av vård å sinnessjukhus.

Angelägenheten av att sådan sinnesundersökning företoges bestyrktes

icke minst av en under år 1938 företagen psykiatrisk undersökning av 120

interner å Svartsjöanstalten och 54 intagna å Landskronaanstalten. Av utredningsresultatet

hade framgått, att av de förra endast 3 och av de senare sammanlagt

10 interner icke företett några psykopatologiska drag. De sakkunniga

hade i detta sammanhang haft under diskussion möjligheten och lämpligheten

av en lagändring, som gåve utrymme för obligatorisk psykiatrisk

undersökning av lösdrivare, innan tvångsarbete ådömdes. Det hade emellertid

befunnits mindre lämpligt att i lösdrivarfrågans nuvarande läge föreslå en

dylik isolerad lagändring. Inom ramen av gällande lagstiftning syntes dock

den anordningen omedelbart kunna och böra genomföras, att för lösdriveri

tilltalad person, innan frågan örn ådömande av tvångsarbete företoges till avgörande,

bleve föremål för läkarundersökning till utrönande av, huruvida

vederbörande lede av sådan sinnessjukdom att han eller hon icke lämpligen

borde underkastas tvångsarbete. I sådant fall borde hänvisning ske till fortsatt

klinisk eller rättspsykiatrisk undersökning för utrönande av annan lämpligare

vårdform.

Yttranden.

Fångvårdsstyrelsen har funnit de sakkunnigas förslag angående läkarundersökning

av för lösdriveri tilltalade i och för sig beaktansvärt. Styrelsen påpekar

emellertid, att undersökningsinstitutionerna för närvarande till följd av

den stigande kriminaliteten vore i hög grad arbetstyngda, vartill konime, att

det till följd av läkarnas inkallande i militärtjänst understundom visat sig

mycket svårt att erhålla tillräckligt med arbetskraft. Med hänsyn därtill syntes

enligt fångvårdsstyrelsen tidpunkten varken ur praktiska eller ekonomiska

synpunkter lämpligt vald för vidtagande av åtgärder av föreslagen natur.

Landskronas tyr elsen föreslår, att läkarundersökning bör vidtagas till utrönande

av om vederbörande lider av själslig sjukdom eller undermålighet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majus proposition nr 271.

Departementschefen.

Enligt vad jag inhämtat tillämpas gällande lagbestämmelser rörande undersökning

av sinnesbeskaffenheten hos för lösdriveri tilltalade personer jämförelsevis

sällan. Då det givetvis är önskvärt, att härutinnan en ändring

kommer till stånd, synes det mig påkallat, att vederbörande myndigheters

uppmärksamhet fästes på betydelsen av att bestämmelserna i fråga erhålla

en mera effektiv tillämpning. Jag utgår härvid i likhet med de sakkunniga

från att någon lagbestämmelse om obligatorisk läkarundersökning av berörda

personer icke för närvarande bör genomföras.

VI. Förtidspensionering m. m. åt viss övertalig personal.

De sakkunniga.

De sakkunniga framhålla, att vid bifall till deras förslag rörande Svartsjöoch

Landskronaanstal terna viss personal skulle bliva övertalig. De hava därför

till behandling upptagit frågan, vilka pensionerings- och ersättningsgrunder,

som borde tillämpas för delina personal, i den män den icke ansetts

böra tills vidare kvarstanna i tjänst eller bliva förflyttad till annan statstjänst.

Vad först beträffar den ordinarie personalen erinra de sakkunniga

om de möjligheter till sjukpension, som jämlikt civila tjänstepensionsreglementet

i vissa fall finnas för sådan personal. Härom uttala sig de sakkunniga

sålunda.

Enligt 12 § 2 morn. c) i civila tjänstepensionsreglementet inträdde skyldighet

att avgå från tjänsten med sjukpension, då det behörigen (genom läkarintyg)

styrktes, att tjänstemannen till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte

eller till följd av nedsatt arbetsförmåga vore för framtiden oförmögen att på

tillfredsställande sätt sköta sin tjänst samt han prövades icke lämpligen kunna

tjänstgöra i sådan annan befattning, till vilken han kunde vara pliktig att låta

förflytta sig. Beslut i fall, som här avsåges, meddelades av statskontoret.

Enligt 4 mom. i samma paragraf kunde Kungl. Maj:t, örn tjänsteman befunnes

urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden,

utan att sådant fall vore för handen, varom i 2 mom. c) sägs, på därom

av anstaltsstyrelsen gjord framställning förklara honom skyldig att avgå från

tjänsten och entlediga honom, under förutsättning att tjänstemannen uppnått

en levnadsålder, som med högst 5 år understege den för hans tjänst stadgade

pensionsåldern. Framställning i fall, som sålunda avsåges, kunde icke avlåtas

utan att tjänstemannen satts i tillfälle att yttra sig i ärendet. Även när detta

moment tillämpades erhölle tjänstemannen sjukpension. Skillnaden mellan

12 § 2 mom. c) och 4 mom. vore, att sistnämnda moment icke förutsatte sjukdom,

vanförhet eller lyte som grund för den bristande tjänstbarheten.

Sjukpensionens storlek berodde på antalet tjänstår. Innehade tjänstemannen

det för hel ålderspension erforderliga antalet tjänstår, överensstämde

sjukpensionen med hel ålderspension. Eljest utginge avkortad pension, dock

i allmänhet lägst 75 procent av hel pension.

De sakkunniga hade förutsatt, att styrelserna för tvångsarbetsanstalterna

å Svartsjö och i Landskrona skulle tillse, att i dessa författningsrum angivna

möjligheter till sjukpensionering i tillämpliga fall tillvaratoges.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majus proposition nr 271.

Vidare hava de sakkunniga erinrat, att under vissa förutsättningar möjlighet

till förtidspensionering förefinnes för ordinarie tjänstemän. Sålunda

stadgas i 17 § civila tjänstepensionsreglementet, att sådan tjänsteman, som

tidigast fem år före uppnåendet av pensionsåldern frivilligt avgår ur tjänst,

må kunna av Kungl. Maj:t medgivas rätt att komma i åtnjutande av förtidspension,

under förutsättning att han innehar minst trettio tjänstår samt att

avgången finnes icke vara stridande mot statens intressen.

De sakkunniga föreslå, att för de ordinarie tjänstemän av den övertaliga

personalen vid Svartsjö- och Landskronaanstalterna, som anses vara mindre

tjänstbara, men å vilka de återgivna bestämmelserna i 12 § 2 mom. c) eller

4 mom. tjänstepensionsreglementet icke anses kunna tillämpas, skall beredas

möjlighet att erhålla förtidspension, även om förutsättningarna härför enligt

17 § tjänstepensionsreglementet icke föreligga, Såsom förutsättning härför

skulle dock gälla, att vederbörande tjänsteman uppnått minst 40 års ålder och

är mindre tjänsteduglig. Enligt förslaget skulle förtidspensionen bestämmas så,

att tjänstemannen finge tillgodoräkna, förutom intjänt antal år, den tid som

återstode till pensionsåldern. Samma pensionsunderlag borde tillämpas som i

tjänstepensionsreglementet vore bestämt för innehavd lönegrad. Bemyndigande

borde lämnas Kungl. Maj:t, att på framställning av tjänstemannen och efter

hörande av anstaltsstyrelsen, besluta angående förtidspension i fall, som här

avsåges.

Beträffande detta förslag framhålla de sakkunniga att, därest detsamma

vunne statsmakternas bifall, personalen komme att beredas en fördel utöver vad

som följde av gällande pensioneringsbestämmelser. Å andra sidan syntes de

föreslagna bestämmelserna vara fördelaktiga även ur statens synpunkt med

hänsyn till att de skulle tillämpas endast beträffande mindre tjänstbar personal,

vars arbetskraft det skulle vara förenat med stora, svårigheter för staten

att tillfredsställande utnyttja.

Med avseende å extra ordinarie tjänstemän äro bestämmelser om

sjukpension meddelade i 26 och 27 §§ civila tjänstepensionsreglementet. Sjukpension

utgår, då vederbörande tjänsteman entledigas på grund därav att han

till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte eller till följd av nedsatt arbetsförmåga

blivit oförmögen till fortsatt tillfredsställande tjänstgöring, dock under

förutsättning att han vid avgången kan räkna minst tio tjänstår. Sjukpensionen

beräknas i huvudsak enligt samma grunder som gälla, när fråga är om

ordinarie personal. Enligt 30 § i reglementet äga bestämmelserna i 17 § angående

förtidspension motsvarande tillämpning beträffande extra ordinarie

tjänstemän.

De sakkunniga framlägga förslag örn förtidspension och livränta i vissa fall

till extra ordinarie tjänstemän. De sakkunniga uttala sig i denna del på följande

sätt.

När det gällt att bedöma frågan örn de ersättningsgrunder, som borde tilllämpas

för den extra ordinarie personal vid Svartsjö- och Landskronaanstalterna,

som skulle bli övertalig och som icke kunde beredas annan statstjänst,

hade de sakkunniga funnit sig böra i huvudsak utgå från de grunder, som år

1933 fastställts vid domänverkets omorganisation. I den proposition däri

denna omorganisation föreslagits (nr 233/1933) hade anförts, att sistnämnda

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr ''Kl.

grunder vore särskilt förmånliga och att orsaken härtill bland annat vore att

personalen svårligen kunde förskaffa sig anställning i privat tjänst. Samma

skäl kunde med fog åberopas även här. överhuvud syntes föreliggande omständigheter

vara av sådan art att den extra ordinarie personalen vid Svartsjö

och Landskrona rimligen icke borde tillerkännas mindre förmånlig förtidspension

eller avskedsersättning än domänverkets övertaliga motsvarande personal.

Det förtjänade nämnas, att den extra ordinarie tjänsteman vid Landskronaanstalten,

som kommit senast i statstjänst, vid utgången av innevarande

budgetår bomme att inneha mer än 6V2 tjänstår. Beträffande ifrågavarande

tjänsteman (husmor i lönegraden Eo 6) torde möjlighet finnas till förflyttning

till annan anstalt. Övriga extra ordinarie tjänstemän vid Landskronaanstalten

hade vid utgången av juni 1941 varit anställda i statens tjänst 2 cirka 15 år

8 månader, 1 cirka 13V2 år, 1 12 år 7 månader och 1 11 år. De båda extra

ordinarie förste förmän (mejeristen och montören) vid Svartsjöanstalten, vilka

likaledes föreslagits bliva entledigade, hade vid innevarande budgetårs slut

varit anställda i statens tjänst över 223/4, respektive 93/r år.

I anslutning till det anförda torde till de extra ordinarie tjänstemän vid

Svartsjö- och Landskronaanstalterna, som vid entledigandet uppnått 40 levnadsår

samt varit anställda i statens tjänst minst 12 år, böra utgå ersättning

i form av förtidspension.

Pensionen borde för tjänsteman med 12 tjänstgöringsår utgå med belopp,

som motsvarade fyra niondelar av lönen enligt A-ort och högsta löneklass i den

lönegrad, som tjänstemannen vid avskedet tillhörde. För varje ytterligare

tjänstgöringsår intill 25 år borde pensionen ökas med 20 kronor.

När tjänsteman erhölle uppskjuten livränta enligt civila tjänstepensionsreglementet,

borde förtidspensionen minskas med livräntans belopp. Vad nu

sagts borde även gälla, örn vederbörande skulle erhålla pension enligt statligt

tjänstepensionsreglemente eller pensionsreglemente för arbetare.

Dessa ersättningsgrunder skulle få tillämpning å en tjänsteman (mejeristen)

vid Svartsjö samt å de tre till såväl levnadsåldern som tjänståren äldsta extra

ordinarie vaktfruarna vid Landskronaanstalten.

Till övriga extra ordinarie tjänstemän, som bleve entledigade utan att erhålla

annan statstjänst, torde böra utgå avskedsersättning i form av livränta.

Därvid syntes det vara motiverat att icke anknyta till de vid domänverkets

omorganisation tillämpade grunderna. Eftersom det här torde bli fråga endast

örn 3 tjänstemän, nämligen 1 vid Svartsjöanstalten (montören) och 2 vid

Landskronaanstalten (2 vaktfruar) bleve dessa grunder onödigt komplicerade.

Dessutom ledde icke ifrågavarande regler till ett tillfredsställande sakligt

resultat, eftersom en mycket stor skillnad förelåge mellan den förtidspension,

som utginge, örn vederbörande kunde tillgodoräkna 12 tjänstår, och den livränta,

som skulle utgå, örn tjänstetiden icke fullt uppginge till nämnda antal

år. Av dessa skäl hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå individuellt bestämda

livräntebelopp för här avsedda 3 tjänstemän.

Till förste förmannen (montören) vid Svartsjöanstalten Viktor Johansson,

vilken vore född den 22 mars 1885 och antagits i anstaltens tjänst den 23

september 1931, syntes böra utgå en årlig livränta av 1,200 kronor i ett för

allt. Till jämförelse kunde nämnas, att, därest de beträffande förtidspension

föreslagna bestämmelserna ägt tillämpning å Johansson, han skulle

/3 921x4=\

ha erhållit en förtidspension av I—-^-\ 1,463 kronor. Erhölle Johans
son

uppskjuten livränta (jämte dyrtidstilliigg) jämlikt bestämmelserna i 22 §

civila tjänstepensionsreglementet, torde den här föreslagna livräntan böra

minskas med vad som utginge i uppskjuten livränta.

Vad beträffade de båda förut åsyftade extra ordinarie vaktfruarna i Landskrona

nämligen Greta Svensson och Brita Rosenberg, vore den förra född

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

den 3 maj 1906 och anställd i statens tjänst den 15 december 1927, medan den

senare vore född den 4 juli 1898 och anställd den 1 juli 1930. I fråga örn

dem syntes någon anledning icke föreligga att, såsom skulle följa av de vid

domänverkets omorganisation tillämpade grunderna, göra någon skillnad beträffande

livräntans storlek utan Rosenbergs högre ålder syntes få motväga

Svenssons längre tjänstetid.

För bägge syntes en årlig livränta av 750 kronor lämpligen böra fastställas.

Beloppet motsvarade ungefär vad som enligt nyssnämnda grunder skulle utgå

till Svensson men överstege med omkring 2Ö0 kronor vad som skulle tillkomma

Rosenberg. A dessa livräntor borde dyrtidstillägg ej utgå. Vid bedömande

av livräntornas skälighet borde beaktas, att både Svensson och

Rosenberg torde kunna påräkna anställning vid tvättinrättningen mot lön

enligt kollektivavtal. Med hänsyn till livräntans relativt blygsamma belopp

syntes det icke föreligga anledning föreslå, att den uppskjutna livränta enligt

civila tjänstepensionsreglementet, som kunde tillkomma dem på grund av anställningen

som extra ordinarie tjänstemän, skulle i sinom tid föranleda

minskning i den nu förordade livräntan. Skulle däremot tjänsteman bli berättigad

till pension enligt statligt tjänstepensionsreglemente eller arbetarpensionsreglemente,

borde den föreslagna livräntan upphöra att utgå.

Extra ordinarie vaktfru, som tillerkänts förtidspension eller livränta, borde,

örn hon erhölle arbetaranställning vid tvättinrättningen, icke äga uppbära högre

belopp i lön från arbetaranställningen och i förtidspension eller livränta än

den lön, som skulle ha tillkommit henne, örn hon kvarstått i den extra ordinarie

anställningen. Förtidspensionen eller livräntan borde i sådant fall

reduceras med det överskjutande beloppet. Det borde ankomma på anstaltsstyrelsen

att lämna statskontoret meddelande härom.

I enlighet med vad som fastställts vid domänverkets omorganisation borde

slutligen tillämpas följande grunder vid förening av förtidspension eller livränta

med annan statsanställning.

Tjänsteman, som tillerkänts ersättning i form av förtidspension eller livränta,

skulle vara skyldig att, då han erhölle anställning i annan statstjänst

än vid tvättinrättningen, till statskontoret anmäla förhållandet med angivande

jämväl av den inkomst av anställningen, som han åtnjöte. Befunnes tjänsteman

ha underlåtit att inom en månad efter utgången av det kalenderår, under

vilket anställningen tagit sin början, verkställa sådan anmälan, skulle Kungl.

Majit kunna besluta, att den tjänstemannen tillerkända ersättningen icke

vidare skulle utgå.

Därest tjänsteman, som tillerkänts ersättning i form av förtidspension eller

livränta, erhölle sådan anställning, som i föregående stycke nämnts, skulle

han vara skyldig, att såvida summan av ersättningen och inkomsten av den

nya anställningen för visst kalenderår överstege den avlöning tjänstemannen

omedelbart före avskedstillfället åtnjutit, för nämnda år avstå två tredjedelar

av det överskjutande beloppet, dock högst förtidspensionens eller livräntans

belopp.

Förtidspension och livränta, som avsåges i förslaget, syntes böra bestridas

av anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

Rörande den extra personalen anföra de sakkunniga härefter.

Do vid Svartsjöanstalten anställda extra tjänstemännen hade antagits för

att uppehålla vikariat i fall av semester eller annan ledighet för den (ivriga

personalen. De extra tjänstemännen hade dock haft praktiskt taget ständig

tjänstgöring. Den i tjänsten äldste extra tjänstemannen vore född 1906 och

hade anställts vid anstalten den 3 juli 1936, där han sedermera från och med

den 1 januari 1938 antagits till extra tjänsteman. Den senast anställda hade

kommit i tjänst den 2 november 1937.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 271.

1090 41 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Med hansjon till att de extra tjänstemännen anställts för inkallelse till

tjänstgöring i fall av behov och deras tjänstgöring följaktligen varit i viss mån

beroende av tillfälliga omständigheter, syntes det icke tillräckligt motiverat

att tillerkänna dem någon avskedsersättning. Det förutsattes, att dessa extra

tjänstemän, om de vore därtill lämpliga, skulle ha möjlighet att vinna motsvarande

anställning vid fångvården, i den mån behov av utökad arbetskraft

där förelåge, eller vid annan statlig anstalt.

Vid Landskronaanstalten funnes icke för närvarande anställd någon extra

tjänsteman. Däremot vore vid tvättinrättningen därstädes anställda 2 f. d.

extra tjänstemän. Den ena, Selma Schwan, vore född den 31 oktober 1891

och hade inträtt i statstjänst elen 1 juni 1917. Hon hade sedan, med ett avbrott

på något över 4 år, varit anställd som extra vaktfru till dess hon efter uppsägning

fått sluta denna anställning med utgången av år 1938 för att övergå

till arbetaranställning. Den andra, Anna Stark, vore född den 19 mars 1887

och hade antagits i tjänst den 5 augusti 1928. Efter att sedan dess oavbrutet

ha tjänstgjort som extra vaktfru hade hon likaledes från ingången av år 1939

blivit överförd till arbetaranställning.

Genom beslut den 21 oktober 1938 och den 28 april 1939 hade Kungl. Majit

medgivit, att ifrågavarande båda anställningshavare skulle tills vidare så länge

de sysselsattes vid tvättinrättningen få åtnjuta den avlöning och de förmåner

i övrigt, som vid utgången av år 1938 tillkommit dem som extra vaktfruar,

dock att de skulle äga åtnjuta semester under femton dagar årligen.

De sakkunniga ansåge sig sakna anledning att närmare ingå på frågan örn

dessa anställningshavares avlöningsvillkor. De sakkunniga ville endast framhålla,

att det syntes vara rimligt, att pensionsrätt bereddes dem såsom

arbetare i statens tjänst.

De sakkunniga hava till sist understrukit att, även örn förtidspension eller

livränta skulle hava tillerkänts övertalig tjänsteman vid Svartsjö- eller Landskronaanstalten,

detta beslut borde gå i verkställighet endast om tjänstemannen

icke före anställningstidens utgång kunde beredas annan statstjänst.

Yttranden.

Statskontoret understryker angelägenheten av att omedelbara åtgärder vidtagas

för utnyttjande inom statsförvaltningen av den övertaliga personalen,

i första hand givetvis av tjänstemän å övergångsstat och extra ordinarie befattningshavare

med längre tids anställning. Ämbetsverket anför vidare följande.

Statskontoret kunde av principiella skäl icke tillstyrka, att möjlighet till

förtidspension bereddes ordinarie befattningshavare under andra förutsättningar

än som stadgades i 17 § civila tjänstepensionsreglementet. Ett bifall

till de sakkunnigas förslag i denna del, innebärande införandet av en ny

pensionsform för befattningshavare, vilka utan att fylla förutsättningarna för

sjukpensionering skulle anses tjänsteodugliga, syntes ämbetsverket kunna

medföra synnerligen svåröverskådliga konsekvenser.

Däremot funne ämbetsverket goda skäl tala för att sådana övertaliga extra

ordinarie tjänstemän, vilka inom fem år beräknades uppnå stadgad pensionsålder

och icke lämpligen kunde överflyttas å annan befattning, i anslutning

till bestämmelserna i 17 § civila tjänstepensionsreglementet finge beviljas

ålderspension.

Bortsett från dessa fall avstyrkte statskontoret, att pensioner och livräntor

tillerkändes extra ordinarie befattningshavare, som genom omorganisationen

bleve övertaliga. I motsats till de sakkunniga kunde statskontoret icke finna

sådana förhållanden, som föranlett statsmakterna att medgiva dylika förmåner

vid domänverkets omorganisation, föreligga inom här ifrågavarande arbets
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Majus proposition nr 271.

område. Såsom framginge av det anförda förutsatte ämbetsverket för övrigt,

att hithörande personal, åtminstone i den mån densamma under någon mera

avsevärd tid varit i statstjänst, skulle kunna beredas annan anställning inom

statsförvaltningen.

Sveriges fångvårdsmannaförbunds avdelning nr 16 föreslår, att de extra

ordinarie befattningshavare, som för närvarande sysselsättas i tvättinrättningen

i Landskrona och enligt sakkunnigförslaget skulle erhålla förtidspension

eller livränta, därjämte tillförsäkras rätt att kvarstanna vid tvättinrättningen

och därvid från tvättinrättningens stat erhålla sådan lön att

deras sammanlagda inkomst komme att motsvara det belopp, som de uppburit

vid avgången från tjänsten.

Departementschefen.

För egen del finner jag angeläget, att — i den mån så kan anses rationellt

och ur statsverkets synpunkt fördelaktigt samt tillika förenligt med skäligt

hänsynstagande till personalens intressen — den efter omorganisationen

övertaliga personalen vid Svartsjö- och Landskronaanstalterna tages i anspråk

för andra uppgifter inom statsförvaltningen. Jag vill i detta sammanhang

erinra, hurusom chefen för justitiedepartementet vid anmälan i proposition

den 4 april 1941, nr 194, av frågan om anslag till fångvårdsstaten m. m.

framhållit, att möjligheten att vid vakanser inom fångvårdsstaten dit överflytta

övertalig personal vid Svartsjö- och Landskronaanstalterna borde tillvaratagas.

Även med utgångspunkt från att överflyttning till fångvårdsstaten

eller andra grenar av statsförvaltningen i största möjliga utsträckning sker

torde emellertid vara att förvänta, att en del av den nuvarande personalen

icke kan i statstjänst erhålla lämplig sysselsättning i fortsättningen. Därest

anledningen härtill är att söka i nedsättning i vederbörandes arbetsförmåga,

böra — såsom även i ärendet förutsatts — till buds stående möjligheter i

fråga örn sjuk- eller tvångspensionering enligt bestämmelserna i civila tjänstepensionsreglementet

utnyttjas i den utsträckning så ske kan. Härutöver torde

möjligen viss avgång av övertalig personal kunna vinnas genom tillämpning

av de i civila tjänstepensionsreglementet innefattade bestämmelserna rörande

s. k. frivillig förtidspensionering.

Utöver nu antydda mera reguljära utvägar för avkoppling av övertalig

personal hava de sakkunniga, på sätt av den föregående redogörelsen framgår,

ifrågasatt meddelande av vissa särskilda föreskrifter i syfte att ernå

minskning i personalbeståndet. Vad då till en början angår den av de sakkunniga

föreslagna anordningen av innebörd att frivillig förtidspensionering

skulle kunna ske även under andra förutsättningar och enligt andra grunder

än de, som regelmässigt gälla för sådan pensionering, måste jag i likhet med

statskontoret finna en dylik anordning vansklig ur prejudikatsynpunkt. Då

vidare, såvitt jag med stöd av tillgänglig utredning kunnat finna, ett medgivande

i dylik riktning icke torde komma att få mer avsevärd praktisk betydelse,

därest föreliggande möjligheter till å ena sidan sjuk- och tvångspensionering

och å andra sidan förflyttning till annan tjänst, väl tillvaratagas,

vill jag för min del förorda, att beslut om dylik förtidspensionering i värja

fall icke meddelas för närvarande. Det synes mig lämpligt, att resultatet

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majus proposition nr 271.

av övriga avvecklingsåtgärder avvaktas, innan slutlig ståndpunkt tages till

frågan, i vad mån och efter vilka grunder i avseende å pensionsberäkningen

nu avsedda särskilda förtidspensionering bör komma till användning. Jag

förutsätter, att vid ett eventuellt framtida övervägande av denna fråga en

individuell behandling av pensionsfallen kan äga rum.

Beträffande övertalig extra ordinarie personal hava de sakkunniga förordat

beredande åt vederbörande befattningshavare av förtidspensioner eller livräntor

enligt grunder och bestämmelser, som i viss mån ansluta sig till vad

som i motsvarande hänseende föreskrivits i samband med domänverkets omorganisation.

Yad sålunda föreslagits kan jag i huvudsak biträda. Jag vill

emellertid — i anslutning till vad statskontoret i denna del anfört —- framhålla,

att även i fråga örn extra ordinarie befattningshavare möjligheterna

att bereda befattningshavaren annan jämförlig ainställning böra noggrant

undersökas ävensom att föreslagen förtidspension eller livränta bör tillerkännas

befattningshavare först sedan det visat sig, att denne icke kan vinna

sådan ny anställning i samband med avgången från nu innehavd befattning.

Från pensions- eller livränteförmån böra däremot icke vara uteslutna de

extra ordinarie befattningshavare vid Landskronaanstalten, som kunna komma

att i fortsättningen sysselsättas vid den därstädes inrättade tvättinrättningen.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande regleringen av ersättningsförhållandena

för dessa befattningshavare anser jag mig böra biträda.

I fråga örn den extra personalen ansluter jag mig till de av de sakkunniga

gjorda uttalandena.

Bemyndigande torde böra hos riksdagen utverkas för Kungl. Maj:t att

beträffande den extra ordinarie personalen meddela beslut i huvudsaklig

överensstämmelse med av mig sålunda angivna riktlinjer.

VII. Anslag till Svarts.]''öanstalten för budgetåret 1941/42.

Gällande stater m. m.

För verksamheten vid Svartsjö hava för budgetåret 1940/41 anvisats två

anslag nämligen ett förslagsanslag å 309,000 kronor, rubricerat statens tvångsarbetsanstalt

å Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes: avlöningar,

samt ett förslagsanslag å 184,000 kronor, benämnt statens tvångsarbetsanstalt

å Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes: omkostnader.

Vad först beträffar avlöningarna har Kungl. Maj:t den 26 april 1940

för Svartsjöanstalten fastställt följande av riksdagen godkända avlöningsstat,

att tillämpas tills vidare för budgetåret 1940/41:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis ...... kronor 215,500

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t. ........................................................................ » 8,000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m......................... kronor 51,000

b. Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis » 8,000 » 59 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ............................................. » 26,500

Summa förslagsanslag kronor 309,000

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majus proposition nr 271.

Samtidigt har Kungl. Maj:t föreskrivit, att anslagsposten till arvoden och

särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, skulle tills vidare från och

med budgetåret 1940/41 disponeras på följande sätt:

Arvode till en läkare ......................................................... kronor 5,000

Arvode till styrelsens sekreterare ....................................... » 1,200

Arvode till styrelsens jordbrukstekniska biträde .................. » 1,500

Ersättning för orgelspelning ................................................ » 300

Summa kronor 8,000

Med avseende å omkostnaderna har Kungl. Majit nyssnämnda dag för

budgetåret 1940/41 fastställt en omkostnadsstat, upptagande följande huvud
-

poster:

1. Reseersättningar, förslagsvis ....................................... kronor 2,500

2. Expenser, förslagsvis ................................................... » 39,000

3. Publikationstryck, förslagsvis ....................................... » 200

4. övriga utgifter, förslagsvis .......................................... » 142.300

Summa kronor 184,000

Av anslagsposten till expenser har ett belopp av 34,000 kronor beräknats

för bränsle, lyse och vatten samt ett belopp av 5,000 kronor för övriga

expenser.

Anstaltsstyrelsens anslagsäskanden m. m.

I skrivelse den 23 augusti 1940 har Svartsjöstyrelsen framlagt beräkningar

rörande medelsbehovet för anstalten under budgetåret 1941/42. Styrelsen

har härvid utgått från en sannolik medelbeläggning av 200 interner.

Styrelsen har föreslagit, att den extra ordinarie assistenttjänsten vid anstalten,

som under en längre tid stått obesatt, icke heller under nästa

budgetår skulle vara besatt och att de med tjänsten förenade göromålen skulle

fullgöras av assistenten av 2:a klass. Vidare har styrelsen räknat med att den

slutna avdelningen vid anstalten ävensom kolonien å Svartsjö djurgård icke

skulle tagas i bruk mera än halva budgetåret och att därigenom skulle kunna

inbesparas ett avlöningsbelopp motsvarande avlöningen till 5 extra ordinarie

förmän.

Med dessa utgångspunkter har styrelsen uppskattat avlöningskostnaderna

för nästa budgetår till sammanlagt 321,000 kronor, därav 224,300

kronor till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, 8,000 kronor till arvoden

och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, 47,800 kronor till

avlöningar till övrig icke-ordinarie personal och 40,900 kronor till rörligt

tillägg.

Beträffande omkostnaderna har anstaltsstyrelsen upptagit för reseersättningar

2,000 kronor, för expenser 58,000 kronor — därav för bränsle,

lyse och vatten 53,000 kronor och för övriga expenser 5,000 kronor — samt

för övriga utgifter 167,000 kronor. De föreslagna höjningarna å posterna för

expenser och övriga utgifter hava motiverats främst med ökade bränsle- och

utspisningskostnader. Det erforderliga omkostnadsanslaget har sålunda av

anstaltsstyrelsen beräknats till (2,000 + 58,000 + 167,000) 227,000 kronor.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majus proposition nr 271.

Socialstyrelsen, sorn den 31 oktober 1940 yttrat sig över anstaltsstyrelsens

ifrågavarande förslag, har i stort sett icke haft något att erinra mot detsamma.

Socialstyrelsen har emellertid framhållit, att den slutna avdelningen vid

Svartsjö vore fullt tidsenligt ordnad, medan så alldeles icke vore förhållandet

med Svartsjöanstalten i övrigt samt att därför stängningen av nämnda avdelning

innebure att de relativt bäst ordnade anstaltsplatserna icke toges i

anspråk. Åtgärden att av besparingsskäl delvis hava den slutna avdelningen

stängd måste därför betraktas såsom en nödfallsutväg, som kunde försvaras

endast med hänsyn till de för närvarande rådande förhållandena.

De sakkunniga.

De sakkunniga erinra, att de vid sin uppskattning av föreliggande anslagsbehov

räknat med en genomsnittlig beläggning å Svartsjöanstalten av omkring

160 interner, ävensom att de såväl vid beräkningen av anslag för Svartsjöanstalten

som av övriga av de sakkunniga behandlade anslag utgått från

de av statsmakterna godkända nya grunderna för statuppställning. De sakkunniga

övergå härefter till en detaljerad uppskattning av de olika posterna

i Svartsjöanstaltens avlöningsanslag.

Beträffande anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän

anföra de sakkunniga, att under posten borde inräknas, förutom medel

för avlöning av de ordinarie tjänstemän, som enligt de sakkunnigas förslag

skulle komma att kvarstå å ordinarie stat, även avlöningen för de ordinarie

tjänstemän å övergångsstat, som under hela budgetåret eller del därav kunde

komma att kvarstanna i tjänst vid anstalten och för vilka avlöningen icke

bomme att belasta anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal.

Med hänsyn till den stora ovisshet, som rådde beträffande storleken av personalen

å övergångsstat under nästa budgetår, måste anslagsberäkningen bliva

osäker. Med utgångspunkt från vissa sannolikhetskalkyler hava emellertid

de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att anslagsposten upptages till 180,000

kronor, därvid räknats med omkring 160,000 kronor för personal å ordinarie

stat och omkring 20,000 kronor för personal å övergångsstat.

Posten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Majit, uppskatta de sakkunniga till sammanlagt 7,700 kronor. De

sakkunniga hava härvid beräknat arvodena till en läkare för kroppssjukvården

och en rådgivande psykiater till sammanlagt 5,000 kronor, arvodet till styrelsens

sekreterare till 1,200 kronor samt arvodet till styrelsens jordbrukstekniska

biträde till 1,500 kronor.

I fråga örn posten till avlöningar till icke-ordinarie personal

uttala sig de sakkunniga på följande sätt.

Posten vore liksom posten till avlöningar till ordinarie tjänstemän synnerligen

vansklig att beräkna för nästa budgetår med hänsyn till ovissheten

rörande personalbeståndets faktiska omfattning. De sakkunniga hade utgått

från att den icke-ordinarie personalen vid anstalten skulle komma att utgöras

av 3 extra ordinarie förste förmän, 7 extra ordinarie förmän, 1 ekonomiföreståndarinna

och 1 kanslibiträde, båda i Eo 6, 1 skrivbiträde i Eo 2 och 1

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

kokerska i Ex 2. Men därtill torde, i varje fall till en början under budgetåret,

komma någon eller några extra ordinarie förmän, som icke dessförinnan

hunnit placeras i annan statstjänst. De sakkuninga hade beräknat, att kostnaderna

under denna anslagspost borde kunna hållas inom ett belopp av 40,000

kronor och att, örn avvecklingen kunde genomföras något snabbare under

nästa budgetår än de sakkunniga i detta sammanhang ansett sig böra förutsätta,

en viss besparing skulle uppstå. Därest emellertid kostnaderna för avlöning

av den icke-ordinarie personalen icke, trots försök till placering av den övertaliga

personalen vid annan statsinstitution, kunde hållas inom angivna ram,

torde den möjligheten stå öppen för Kungl. Majit att med stöd av riksdagens

bemyndigande beträffande överskridande av icke-ordinarieanslag kunna anvisa

de ytterligare medel, som oundgängligen ansåges erforderliga.

Posten till rörligt tillägg har av de sakkunniga föreslagits upptagen

till 32,300 kronor.

De sakkunniga hava alltså beräknat avlöningskostnaderna för nästa

budgetår till sammanlagt (180,000 -f 7,700 + 40,000 + 32,300) 260,000 kronor.

De tillägga emellertid, att när avvecklingen helt genomförts, avlöningsanslaget

under i övrigt samma förutsättningar som dem, varå beräkningarna grundate,

syntes kunna sänkas till 225,000 å 230,000 kronor.

Vad angår omkostnaderna hava de sakkunniga till en början upptagit en

post för sjukvård m. m. å 700 kronor.

Utgifterna för reseersättningar uppskatta de sakkunniga liksom anstaltsstyrelsen

till 2,000 kronor.

Kostnaderna för expenser beräkna de sakkunniga till 60,000 kronor, därav

55,000 kronor till bränsle, lyse och vatten samt 5,000 kronor till övriga

expenser. Vad beträffar utgifterna för bränsle m. m. framhålla de sakkunniga,

att dessa enligt inhämtade uppgifter för löpande budgetår kunde beräknas

till omkring 53,000 kronor. Därvid vore att märka, att den slutna avdelningen

hållits stängd under en stor del av budgetåret. Örn denna avdelning,

såsom de sakkunniga förutsatte, helt toges i bruk under nästa budgetår, torde

därigenom uppkomma en kostnadsökning för bränsle m. m., vilken icke till

fullo motvägdes av att den undre våningen i slottsbyggnaden i stället beräknades

kunna hållas stängd. Det kunde vidare tilläggas, att i den mån

bränslet utgjordes av ved, som utvunnits ur anstaltens egen skog, bränslekostnaderna

i viss mån motsvarades av inkomster för anstalten.

Posten för övriga utgifter har av de sakkunniga upptagits till 147,300

kronor. Härvid hava utspisningskostnadema — frånsett provianten till kostförbättring

— uppskattats till 58,200 kronor, vilket vid en medelbeläggning

av 160 personer ungefär motsvarar 1 krona per intern och dag. Utgifterna

för arbetspremier för handräckning, vilka av anstaltsstyrelsen uppskattats

till 15,000 kronor, hava de sakkunniga ansett sig icke behöva beräkna till

högre belopp än 12,000 kronor. De sakkunniga hava nämligen förutsatt, att

internerna skulle i huvudsak utnyttjas i jordbruk och trädgård. För den därstädes

sysselsatta arbetskraften komme då jordbruket och trädgården att

belastas och alltså icke posten till övriga utgifter.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

De totala omkostnaderna för budgetåret 1941/42 hava alltså av de sakkunniga

uppskattats till (700 + 2,000 + 60,000 + 147,300) 210,000 kronor.

Departementschefen.

Till en början vill jag framhålla, att någon anledning till ändrad rubricering

av de för Svartsjöanstalten för nästa budgetår erforderliga anslagen icke

lärer förefinnas. Liksom de sakkunniga utgår jag därför från att för anstalten

böra anvisas ett förslagsanslag till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och

statens alkoholistanstalt därstädes: avlöningar samt ett förslagsanslag till

statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes:

omkostnader.

Beträffande avlöningsanslaget föreligga, såsom de sakkunniga framhållit,

stora svårigheter att ens någorlunda exakt uppskatta utgifterna under posterna

till avlöningar till ordinarie tjänstemän och till avlöningar till

övrig icke-ordinarie personal. Dessa poster torde emellertid liksom i

sakkunnigförslaget kunna upptagas till 180,000 respektive 40,000 kronor.

Enligt allmänna regler skulle sistnämnda post icke få överskridas. Med hänsyn

till angivna förhållanden förordar jag emellertid, att posten allenast beräknas

förslagsvis.

Då under posten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t — förutom de arvoden, varmed de sakkunniga kalkylerat

— bör beräknas ett arvode av 1,000 kronor till predikant (och organist), torde

denna post böra upptagas till 8,700 kronor. Något predikantarvode bör givetvis

icke utgå, förrän den nuvarande pastorn och förste läraren frånträtt sin

tjänst. Däremot bör hinder icke möta att dessförinnan av arvodesbeloppet

utbetala ersättning till av anstaltsstyrelsen anlitad organist.

Utgifterna för rörligt tillägg uppskattar jag liksom de sakkunniga till

32,300 kronor.

Avlöningsanslaget kan alltså beräknas till (180,000 + 40,000 + 8,700 +

32,300) 261,000 kronor.

Vad angår omkostnadsanslaget vill jag påpeka, att den av de sakkunniga

upptagna posten till sjukvård m. m., som är avsedd för sjukvård, begravningshjälp

m. m. åt Svartsjöanstaltens tjänstemän, lämpligen bör benämnas sjukvård

m. m. åt befattningshavare. Mot de sakkunnigas uppskattning av denna

post eller av övriga poster under omkostnadsstaten har jag icke något att invända.

I överensstämmelse härmed föreslår jag, att omkostnadsanslaget upptages

till 210,000 kronor.

VIII. Anslag till anstalter för kvinnliga lösdrivare och

alkoholister för budgetåret 1941/42.

Gällande stater m. m.

Jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 5 maj 1939 gäller från och med den 1 juli

1939 följande personalförteckning för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona

och statens alkoholistanstalt därstädes:

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 271. 57

Personalförteckning

Befattning. Lönegrad.

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 direktör .............................................................................. A 24

2 assistenter av 4:e klass ......................................................... A 12

4 förmän ............................>................................................. A 6

3 första vaktfruar..................................................................... A 6

1 sjuksköterska ..................................................................... A 6

1 kontorsbiträde ..................................................................... A 4

11 vaktfruar ........................................................................... A 1

Vidare bar för budgetåret 1940/41 anvisats ett förslagsanslag av 111,300

kronor till statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona och statens alkoholistanstalt

därstädes: avlöningar. Genom brev den 26 april 1940 har Kungl. Majit

fastställt följande av riksdagen godkända avlöningsstat att gälla från och med

nämnda budgetår.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis...... kronor 78,500

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit ........................................................................ » 5,600

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m. ................................. 15,200

b. Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis ......... 3,000 » 18,200

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ............................................. »_9,000

Summa förslagsanslag kronor 111,300

Samtidigt har Kungl. Majit föreskrivit, att anslagsposten till arvoden och

särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, skulle tills vidare från och

med budgetåret 1940/41 disponeras på följande sätt:

Arvode till en på könssjukdomarnas område särskilt utbildad,

för hälso- och sjukvården vid anstalten svarande läkare ...... kronor 2,500

Arvode till en rådgivande psykiater .................................... » 500

» » » predikant ................................................... » 1,000

» » » styrelsens sekreterare .................................... » 600

Ersättning till en orgelnist ................................................ » 500

j> » » lärarinna i sång ....................................... » 200

» » » » i gymnastik .............................. » 300

Summa kronor 5,600

Vad beträffar omkostnaderna har för budgetåret 1940/41 anvisats ett förslagsanslag

av 80,000 kronor till statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona och

statens alkoholistanstalt därstädes: omkostnader. Beträffande användningen

av detta anslag har Kungl. Majit den 26 april 1940 fastställt omkostnadsstat

för nämnda budgetår, upptagande följande huvudposter:

1. Reseersättningar, förslagsvis .......................................... kronor 900

2. Expenser, förslagsvis ................................................... » 25,000

3. Publikationstryck, förslagsvis .................................. » 200

4. övriga utgifter, förslagsvis ................................ » 53,900

Summa kronor 80,000

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majis proposition nr 271.

Av det för expenser upptagna beloppet hava 21,000 kronor beräknats för

bränsle, lyse och vatten samt 4,000 kronor för övriga expenser.

Vid fastställandet av nämnda personalförteckning och ifrågavarande stater

hade man räknat med att vid Landskronaanstalten skulle på samma sätt som

dittills vårdas kvinnliga lösdrivare och alkoholister. På grund av Kungl.

Maj:ts beslut den 3 maj 1940 hava emellertid, på sätt framgår av den förut

lämnade redogörelsen, tvångsarbeterskorna provisoriskt överflyttats till en

vid centralfängelset i Växjö inrättad tvångsarbetsanstalt, medan för de kvinnliga

alkoholisterna provisoriskt anordnats en statens alkoholistanstalt å egendomen

Haknäs i Vassunda socken.

Till tvångsarbetsanstalten i Växjö hava numera av personalen i Landskrona

överflyttats 1 första vaktfru och 6 vaktfruar, medan till alkoholistanstalten å

Haknäs överflyttats dels 1 av assistenterna av 4:e klass, som därstädes tjänstgör

såsom extra ordinarie föreståndarinna, dels ock 1 extra ordinarie vaktfru,

vilken å Haknäsanstalten tjänstgör såsom extra ordinarie arbetsledarinna.

Den personal, som icke överförts till Växjö eller Haknäs, är alltjämt kvar i

Landskrona.

Anslagsäskanden av styrelserna för anstalterna

1 Landskrona och å Haknäs.

I skrivelse den 31 augusti 1940 har anstaltsstyrelsen i Landskrona — under

hänvisning till ovissheten beträffande Landskronaanstaltens framtida användning

—- hemställt, att anstaltens avlönings- och omkostnadsanslag måtte

för budgetåret 1941/42 beräknas till samma belopp som för budgetåret 1940/41

och alltså upptagas till respektive 111,300 och 80,000 kronor.

Vidare har styrelsen för alkoholistanstalten å Haknäs i skrivelse den 4 september

1940 gjort framställning rörande anslag till avlöningar och omkostnader

för anstalten under budgetåret 1941/42.

Beträffande avlöningarna räknar styrelsen till en början med behov av en

anslagspost till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj: t, å 1,900 kronor. Styrelsen anför rörande denna post följande.

Den administrativa och ekonomiska ledningen för anstalten hade uppdragits

åt direktören vid statens alkoholistanstalt å Venngarn. Då direktören

tillika vore styrelsens sekreterare, syntes till honom böra utgå ersättning

med ett belopp, som icke skäligen kunde sättas lägre än 600 kronor

för år. Redogöraren vid anstalten å Venngarn hade att beträffande anstalten

å Haknäs föra särskild redovisning och åsamkades därigenom ett ökat arbete,

för vilket han borde tillerkännas ersättning. Denna hade styrelsen beräknat

så lågt som 300 kronor för år. I fråga örn läkare hade styrelsen funnit lämpligt

vidtaga motsvarande anordning som vid Venngarn och avtalat med sin

på detta område sakkunniga ledamot att vara rådgivande psykiater. På grund

av klientelets beskaffenhet vore det angeläget, att anstaltsledningen hade möjlighet

att anlita psykiatrisk sakkunskap för rådgivning, i synnerhet som observation

eller väre! å sinnessjukhus — såsom erfarenheten redan visat — i åtskilliga

fall vore påkallad. Då rådgivande psykiatern vore den av styrelsens

ledamöter, som oftast besökte anstalten och sålunda komme att särskilt utöva

tillsyn över vården av de intagna, hemställde styrelsen, att arvodet bestämdes

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Majus proposition nr 271.

till 400 kronor. Beträffande kroppssjukvården hade styrelsen träffat överenskommelse

med husläkaren å Yenngarn, som komme att besöka anstalten å

Haknäs minst en gång i månaden samt så ofta eljest påkallades. Erfarenheten

hade visat, att klientelet genomgående vore i behov av läkarvård, varför husläkaren

varje vecka måst besöka anstalten eller behandla intagna, som förts

till hans mottagning i Sigtuna, ävensom per telefon lämna läkarråd. Arvodet

till läkaren kunde icke skäligen sättas lägre än 600 kronor.

Arvodesposten finge därför upptagas till (600 + 300 + 400 + 600) 1,900

kronor.

Styrelsen framhåller vidare, att den övriga personalen vid anstalten bestode

av en föreståndarinna och en arbetsledarinna, vilka befattningar placerats

i lönegraderna Eo 19 respektive Eo 6. Å föreståndarinnebefattningen

tjänstgjorde i enlighet med av Kungl. Majit lämnat bemyndigande en av de

ordinarie assistenterna i Landskrona, medan såsom arbetsledarinna tjänstgjorde

en från Landskrona överflyttad extra ordinarie vaktfru. Styrelsen tillfogar,

att därjämte varit anställda en husmoder och en vaktfru, vilka tillfälligtvis

överflyttats frän Landskrona till Haknäs. Styrelsen, som utgår från att

sistnämnda två befattningshavare borde återvända till Landskrona, räknar

med att i deras ställe bora anställas 2 sköterskor med placering i lönegraden

Ex 3. På grund härav har styrelsen för avlöningar till övrig ickeordinarie

personal beräknat en anslagspost å 11,800 kronor, varav avsetts

11,500 kronor för grundavlöningar och 300 kronor för avlöningsförhöjningar.

Utgifterna för rörligt tillägg hava av styrelsen uppskattats till

1,700 kronor.

Avlöningsanslaget har sålunda av styrelsen sammanlagt beräknats till

(1,900 + 11,800 + 1,700) 15,400 kronor.

I sina kalkyler rörande omkostnaderna har styrelsen först uppehållit sig

vid reseersättningarna. Styrelsen har därvid framhållit, att styrelsen

torde få sammanträda fyra gånger örn året å anstalten och sannolikt lika

många gånger i Stockholm. Genom kombination med sammanträden för

Venngarnsanstalten kunde sammanträdeskostnaderna något begränsas. Från

posten till reseersättningar borde bestridas — förutom kostnaderna för

styrelseledamöternas resor till sammanträdena -— även reseersättning till

rådgivande psykiatern vid besök å anstalten mellan sammanträdena ävensom

kostnaderna för föreståndarinnans och annan befattningshavares resor för

övervakning av permitterade och utskrivna ävensom för arbetsanskaffning.

Posten till reseersättningar har därför upptagits till 500 kronor.

Utgifterna för expenser hava uppskattats till 3,500 kronor, därav 3,000

kronor till bränsle, lyse och vatten samt 500 kronor till övriga expenser.

För övriga utgifter har styrelsen upptagit ett belopp av sammanlagt

15,500 kronor, därvid bland annat beräknats 1,800 kronor för underhåll av

byggnader och 6,500 kronor för utspisning.

Det erforderliga omkostnadsanslaget skulle enligt styrelsens beräkningar

få upptagas till (500 + 3,500 + 15,500) 19,500 kronor.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 271.

60

De sakkunniga.

De sakkunniga förorda, att de nuvarande två förslagsanslagen till Landskronaanstalten

uppdelas å fyra särskilda förslagsanslag, lämpligen betecknade

statens tvångsarbetsanstalt för kvinnliga lösdrivare: avlöningar, statens

tvångsarbetsanstalt för kvinnliga lösdrivare: omkostnader, statens alkoholistanstalt

å Haknäs: avlöningar och statens alkoholistanstalt å Haknäs: omkostnader.

Att uppföra särskilda anslag för tvångsarbetsavdelningen i Växjö anse

de sakkunniga knappast lämpligt med hänsyn till att avdelningens ianspråktagande

för lösdrivar- och alkoholistvården finge anses såsom ett provisorium

på kort sikt. Av de båda förstnämnda anslagen borde — anföra de sakkunniga

— bestridas avlöningar och omkostnader dels för den under avveckling

varande Landskronaanstalten och dels för tvångsarbetsavdelningen i Växjö,

däri inberäknat utgifterna för utackordering av kvinnliga lösdrivare å arbetshem.

Från de nu nämnda båda anslagen torde vidare böra utgå ersättning till

fångvården för de kostnader, som kunde uppkomma, därest centralfängelset

i Växjö (tvångsarbetsavdelningen) skulle behöva tagas i anspråk för vård av

svårdisciplinerbara kvinnliga alkoholister.

Beträffande den personal, som skulle behöva avlönas från anslaget till

statens tvångsarbetsanstalt för kvinnliga lösdrivare: avlöningar, anföra de

sakkunniga härefter följande.

Personalen vid tvångsarbetsavdelningen i Växjö kunde för nästa budgetår

beräknas till 1 första vaktfru och 5 vaktfruar. Då man syntes kunna utgå från

att samtliga dessa befattningshavare komme att utgöras av ordinarie tjänstemän,

syntes den för statens tvångsarbetsanstalt för kvinnliga lösdrivare avsedda

personalförteckningen böra upptaga ifrågavarande 6 befattningshavare.

Dittills hade såsom förut nämnts till Växjö överflyttas 1 första vaktfru och 4

vaktfruar, varför man kunde räkna med att av de vid Landskronaanstalten nu

befintliga 7 ordinarie vaktfruarna ytterligare 1 skulle komma att förflyttas

till Växjö.

Enligt vad de sakkunniga i det följande föresloge skulle 1 av de 2 assistenterna

av 4:e klass uppföras å personalförteckningen för Haknäsanstalten.

Huruvida ytterligare någon ordinarie tjänsteman från Landskronaanstalten

komme att överflyttas till Haknäs, kunde icke nu bedömas, men i detta sammanhang

syntes man böra bortse från denna möjlighet.

Av de vid anstalten anställda 4 förmännen beräknades en avgå med ålderspension

före den 1 juli 1941.

Den vid Landskronaanstalten efter utgången av juni 1941 i tjänst kvarstående

ordinarie personalen, vilken borde upptagas å personalförteckningen

såsom överförd å övergångsstat, skulle med dessa utgångspunkter komma att

utgöras av

1 direktör ..............

1 assistent av 4:e klass

3 förmän ..................

2 första vaktfruar .....

1 sjuksköterska .........

1 kontorsbiträde ......

6 vaktfruar ...............

i lönegraden A 24

» » A12

» » A 6

» » A 6

» » A 6

» » A 4

» » Al

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

61

Av ifrågavarande 6 vaktfruar beräknades en erhålla anställning i fångvården,

men hon torde kunna överföras å fångvårdens stat först när ordinarie

tjänst därstädes bleve ledig. Med hänsyn därtill hade det ansetts lämpligast,

att hon finge kvarstå å tvångsarbetsanstalten övergångsstat, dock utan att

medel behövde beräknas under förevarande anslag för hennes avlöning.

Den vid Landskronaanstalten anställda sjuksköterskan (A 6) liksom även

kontorsbiträdet (A 4) och en förman (maskinisten: A 6) torde likaledes formellt

böra uppföras å övergångsstat, men de sakkunniga utginge från att

dessa tjänstemän redan innan den 1 juli 1941 skulle hava kunnat placeras å

annan statstjänst. Så torde även kunna ske med någon av övriga till övergångsstat

överförda tjänstemän vid Landskronaanstalten. Vid anslagsberäkningen

hade de sakkunniga ansett sig med hänsyn till det anförda lia att för

hela nästa budgetår eller del därav beräkna medel till avlöningar endast

för direktören, 1 assistent, 2 förmän, 2 första vaktfruar samt högst 5 vaktfruar.

De sakkunniga förutsatte vidare, att någon eller några av dessa komme

att avgå ur tjänst med sjukpension eller förtidspension.

Ifråga örn de extra ordinarie tjänstemännen torde man få utgå från att de

senast den 30 september 1941 skulle hava lämnat sin tjänst vid anstalten antingen

till följd av förflyttning till annan statstjänst eller utan att hava

erhållit ny sådan tjänst. Örn de sedan vunne anställning vid tvättinrättningen,

hade detta intet att betyda för medelsbehovet under här avsedda anslag.

De sakkunniga, som härefter övergått till en beräkning av de olika avlöningsposterna,

uppskatta approximativt posten till avlöningar till ordinarie

tjänstemän — innefattande såväl tjänstemän å ordinarie stat som

å övergångsstat — till 56,000 kronor, därav 16,000 kronor skulle avse tjänstemän

å ordinarie stat och återstoden tjänstemän å övergångsstat.

Den i gällande avlöningsstat för Landskronaanstalten upptagna anslagsposten

till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit,

anse de sakkunniga för nästa budgetår bliva obehövlig. De sakkunniga förutsätta

härvid, att sekreterargöromålen skola med hänsyn till anstaltens numera

synnerligen begränsade verksamhet kunna omhänderhavas av anstaltens

direktör utan att något särskilt arvode därför beräknas. Enligt vad de sakkunniga

inhämtat, utgår av övriga arvoden allenast arvodet till anstaltens

läkare å 2,500 kronor. De sakkunniga föreslå, att läkaren får lämna sitt uppdrag

senast vid utgången av juni månad 1941 samt att härefter för den vid

anstalten kvarvarande tjänstemannapersonalen anlitas verksläkare mot i sådant

avseende föreskriven ersättning.

Utgifterna under posten till avlöningar till icke-ordinarie personal

uppskatta de sakkunniga till allenast 2,500 kronor.

Slutligen upptaga de sakkunniga för rörligt tillägg en anslagspost å

8,500 kronor.

Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle avlöningsanslaget för statens

tvångsarbetsanstalt för kvinnliga lösdrivare få upptagas till (56,000 + 2,500 +

8,500) 67,000 kronor.

Med avseende å det föreslagna anslaget till statens tvångsarbetsanstalt för

kvinnliga lösdrivare: omkostnader anföra de sakkunniga inledningsvis, att från

detsamma borde under nästkommande budgetår bestridas de omkostnader för

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Landskr Olman stal ten, vilka icke enligt principerna för budgetredovisningen

täcktes av inkomster, som inflöte till tvättinrättningen. Det syntes nämligen

icke föreligga tillräckliga skäl att redovisa tvättinrättningens inkomster brutto,

d. v. s. utan avdrag av kostnader för lejd arbetskraft m. m. Vidare borde från

anslaget utgå omkostnaderna för de lösdriverskor, som intagits å tvångsarbetsavdelningen

i Växjö, ävensom kostnaderna för utackordering av tvångsarbeterskor

å arbetshem.

Beträffande de särskilda posterna i omkostnadsanslaget framlägga de sakkunniga

följande beräkningar.

Sålunda upptaga de sakkunniga en post till sjukvård m. m. å 800 kronor.

De sakkunniga framhålla, att från denna post bör utgå ersättning till den av

de sakkunniga föreslagne verks!åkaren.

Börande posten till reseersättningar uttala de sakkunniga, att densamma

med hänsyn till de ändrade förhållandena syntes kunna nedsättas till

500 kronor.

Posten till expenser uppskatta de sakkunniga till 6,600 kronor, därav

6.000 kronor för bränsle, lyse och vatten samt 600 kronor för övriga expenser.

De sakkunniga hava härvid utgått från att kostnaderna för uppvärmning, i

vad de avse byggnader i Landskrona, som tagits i anspråk av försvarsväsendet,

skola bestridas av vederbörande militärmyndigheter.

För övriga utgifter hava de sakkunniga upptagit en post å 46,600

kronor, därvid beräknats 1,000 kronor för underhåll av byggnader m. m.,

40.000 kronor för kostnader för vård å tvångsarbetsavdelningen vid centralfängelset

i Växjö eller å arbetshem, 5,000 kronor för omkostnader för frigivna

och permitterade samt 600 kronor för diverse utgifter. De sakkunniga hava

i detta sammanhang anfört bland annat.

Utgifterna för underhåll av byggnader, park och vallar syntes, med hänsyn

till att vederbörande militärmyndigheter hade att ombesörja underhållet av

huvuddelen av Landskronaanstalten, kunna avsevärt reduceras. Beträffande

park och vallar syntes man kunna förutsätta, att erforderliga åtgärder för

slåtter skulle ombesörjas av den, som kunde komma att arrendera anstaltens

trädgård.

Vad anginge vårdkostnaderna syntes de kunna approximativt, intill dess

närmare erfarenhet vunnits, upptagas till 40,000 kronor.

I fråga örn utgifterna för omkostnader för frigivna och permitterade hänvisade

de sakkunniga, till vad de därom i annat sammanhang anfört.

De sakkunniga hade vid beräkningen av posten till övriga utgifter icke

upptagit några belopp för inventarier samt för tvätt och renhållning. I den

mån utgifter lör sådant ändamål uppkomme syntes de nämligen böra bestridas

från det för övriga expenser avsedda beloppet.

Några medel för bestridande av direktörens representationskostnader

syntes icke behöva anvisas, sedan Landskronaanstalten förlorat sin karaktär

av tvångsarbetsanstalt.

Vad anginge utgifterna för underhåll och drift för Landskronaanstaltens

automobiler kunde nämnas, att anstalten för närvarande hade låtit inmontera

gengasaggregat å den ena av anstaltens lastautomobiler men däremot icke å

den andra. Enligt vad som upplysts skulle emellertid anstalten för fullgörande

av erforderliga transporter numera hava behov av båda automobilerna. De

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

63

för driften erforderliga kostnaderna torde lämpligen böra bestridas av intäkter

från tvättinrättningen, eftersom automobilen (automobilerna) helt

användes för denna inrättning Under omkostnadsstaten borde därför icke

beräknas något belopp för ifrågavarande ändamål.

De sakkunniga hava alltså beräknat utgifterna under ifrågavarande omkostnadsanslag

till sammanlagt (800 + 500 + 6,600 + 46,600) 54,500 kronor.

Härefter hava de sakkunniga till behandling upptagit frågan örn anslagsbehovet

för avlöningar och omkostnader vid statens alkoholistanstalt å

Haknäs.

I fråga örn avlöningarna anföra de sakkunniga, att de icke hade något att

erinra mot de av Haknässtyrelsen föreslagna arvodena till direktören vid

Yenngarnsanstalten i dennes egenskap av direktör vid Haknäsanstalten och

sekreterare hos anstaltsstyrelsen, samt till redogöraren, till rådgivande psykiater

och till läkaren för kroppssjukdomar. Däremot förklara de sakkunniga,

att de icke kunnat undgå att ställa sig tveksamma till förslaget om anvisande

av medel för avlönande av anstaltens föreståndarinna med lön enligt lönegraden

Eo 19. De sakkunniga ha särskilt framhållit, att Haknäsanstalten

måste med hänsyn till sin allmänna karaktär och till de villkor, under vilka

den disponerades, anses vara av provisorisk natur, och att det därför syntes

mindre lämpligt att anställa en föreståndarinna i extra ordinarie tjänst. De

sakkunniga förorda därför, att hon bibehålies i sin ordinarie tjänst i lönegraden

A 12 och att denna tjänst uppföres å anstaltens personalförteckning

Såsom kompensation för det ökade ansvar, som hon fått ikläda sig i egenskap

av föreståndarinna för anstalten, föreslå de sakkunniga, att hon tillerkännes

ett årligt arvode av 600 kronor.

Yad beträffar den extra ordinarie vaktfru, vars löneställning höjts från

lönegraden Eo 1 till förordnande å tjänst i lönegraden Eo 6, framhålla de

sakkunniga, att de liksom anstaltsstyrelsen ansåge det påkallat, att föreståndarinnan

till sitt närmaste biträde hade en person i något högre löneställning

än som följde med vaktfrutjänsten. Huruvida det icke funnits

möjligt att därför anlita någon av de vid Landskronaanstalten tjänstgörande

befattningshavarna i första vaktfrugraden — eventuellt Landskronaanstaltens

husmoder —- undandroge sig de sakkunnigas bedömande. Att en sådan lösning

i första hand bort ifrågakomma, om frågan bedömdes ur statens

ekonomiska synpunkt, syntes dock få anses påtagligt.

Beträffande anstaltens personal i övrigt uttala sig de sakkunniga på

följande sätt.

De sakkunniga utginge från att med hänsyn till tillgången på övertalig

personal vid Landskronaanstalten det skulle vara möjligt att tillgodose personalbehovet

vid Haknäsanstalten utan att därför taga i anspråk utomstående

arbetskraft. Denna personal vore nämligen anställd för vård av ett sådant

klientel, för vilket Haknäsanstalten närmast vore avsedd. Enligt de sakkunnigas

mening kunde det icke för omhändertagande av detta klientel

krävas sådana speciella kvalifikationer, att icke dessa kunde fyllas av tillgänglig

personal vid Landskronaanstalten. Särskilt borde framhållas, att

det ur statens ekonomiska synpunkt näppeligen kunde vara försvarligt att

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 271.

i tvättinrättningen vid Landskrona utnyttja övertalig tjänstepersonal eller

bereda icke-ordinarie personal vid nämnda anstalt förtidspension eller avskedsersättning

(livränta), om den kunde placeras i annan statstjänst och då

i första rummet inom det arbetsfält, för vilket den närmast anställts. De

sakkunniga utginge därför från att vid anslagsberäkningen borde upptagas

lön för två ordinarie eller extra ordinarie vaktfruar (Al eller Eol). Det

syntes lämpligt att å personalförteckningen för anstalten upptaga en ordinarie

tjänst i lönegraden A 1.

De sakkunniga hava med utgångspunkt från det anförda ansett sig böra

räkna med en anslagspost till avlöningar till ordinarie tjänstemän.

Denna post har av de sakkunniga upptagits till 6,500 kronor motsvarande

lön i högsta löneklassen å A-ort för dels en tjänst i lönegraden A 12, dels

en tjänst i lönegraden A 1.

Posten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj:t, vilken post av anstaltsstyrelsen upptagits till 1,900 kronor,

har av de sakkunniga med hänsyn till förslaget om ett särskilt arvode till

föreståndarinnan beräknats till (1,900 + 600) 2,500 kronor.

Beträffande posten till avlöning till övrig icke-ordinarie personal

anföra de sakkunniga, att densamma syntes böra avses för lön till en tjänsteman

i lönegraden Eo 6 samt till en tjänsteman i lönegraden Eo 1 och borde

bestämmas till 5,500 kronor. Därest möjligheten att förflytta en ordinarie

tjänsteman i lönegraden A1 från Landskronaanstalten icke komme att utnyttjas,

utan i stället en av Landskronaanstaltens extra ordinarie tjänstemän

anställdes vid Haknäs, syntes — tillägga de sakkunniga — Kungl. Majit

äga befogenhet att med stöd av riksdagens bemyndigande överskrida den

föreslagna icke-ordinarieposten.

Pör rörligt tillägg hava de sakkunniga till sist upptagit en post å

1,700 kronor.

Avlöningsanslaget för Haknäsanstalten har således av de sakkunniga

föreslagits till (6,500 + 2,500 +5,500 + 1,700) 16,200 kronor.

Haknäsanstaltens omkostnads ansia g har av de sakkunniga beräknats helt

i överensstämmelse med anstaltsstyrelsens förslag och följaktligen upptagits

till 19,500 kronor.

Yttranden.

Beträffande de föreslagna anslagen för vården av tvångsarbeterskorna

har fångvårdsstyrelsen förklarat, att styrelsen icke ville motsätta

sig förslaget att av dessa anslag skulle bestridas avlöningar och omkostnader

dels för den under avveckling varande Landskronaanstalten och dels tvångsarbetsavdelningen

i Växjö, men att styrelsen ville fästa uppmärksamheten på

att tydliga föreskrifter måste utfärdas beträffande vilken myndighet det tillkomme

att fatta beslut örn dispositionen av de båda anslagen. I detta sammanhang

har styrelsen också anfört, att det syntes bäst stå i överensstämmelse

med vedertagna principer, att det belopp av 5,000 kronor, som föreslagits till

omkostnader för permitterade och utskrivna ställdes till styrelsens disposition

för att enligt styrelsens närmare bestämmande användas vid respektive

tvångsarbets- och alkoholistanstalter.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Under framhållande av att enligt de sakkunnigas förslag avlönings- och

omkostnadsanslagen till tvångsarbetsanstalten för kvinnliga lösdrivare skulle

komma att disponeras av två skilda myndigheter, uttalar riksräkenskapsverket

att det kunde av praktiska skäl ifrågasättas att låta de direkta kostnaderna

för tvångsarbetsanstalten i Växjö utgå från de till fångvårdsstyrelsens förfogande

stående anslagen, men att riksräkenskapsverket icke med hänsyn till

anstaltens provisoriska karaktär velat motsätta sig de sakkunnigas förslag i

denna del.

Beträffande Haknäsansfalten hava yttranden avgivits av statskontoret

och socialstyrelsen ävensom av Haknässtyrelsen och direktören för Haknäsanstalten.

Statskontoret ifrågasätter dels örn de bestyr med alkoholistanstalten å

Haknäs, vilka skulle ankomma på direktören och redogöraren vid Venngarnsanstalten,

kunde vara så omfattande, att särskilda arvoden härför borde utgå,

dels ock örn föreståndarinnans för Haknäsanstalten arbetsuppgifter kunde

vara så kvalificerade, att icke de avlöningsförmåner, som tillkomme assistent

i lönegraden A 12, vore tillräckliga.

Socialstyrelsen avstyrker den ändring med avseende å föreståndarinnetjänsten

vid Haknäs, som föreslagits av de sakkunniga. Styrelsen framhåller,

att det med hänsyn till beskaffenheten av anstaltens klientel — det mest

förkomna som över huvud vårdades å öppen anstalt i vårt land — syntes

uppenbart, att den tjänsteman, som närmast hade ledningen av anstaltens

verksamhet, måste hava den självständiga ställningen som föreståndarinna.

Direktören för Haknäsanstalten anför beträffande föreståndarinnetjänsten

vid anstalten, att då densamma placerats i lönegraden Eo 19 jämförelse syntes

hava skett med motsvarande befattningar vid skyddshemmen. Enligt anstaltsstyrelsens

förslag hade emellertid Kungl. Maj:t föreskrivit, att befattningen

tills vidare skulle uppehållas medelst förordnande. Föreståndarinnan uppbud

därför dels lön motsvarande hennes ordinarie placering såsom assistent

(löneklass 15 inom lönegrad A 12), dels ock vikariatsersättning. Vid bifall

till de sakkunnigas förslag skulle föreståndarinnan få vidkännas en löneminskning

av omkring 125 kronor för år räknat.

Slutligen uttalar Haknässtyrelsen, att de sakkunniga icke syntes hava förebragt

tillräckliga skäl för ändring i de av styrelsen med Kungl. Maj:ts medgivande

verkställda löneplaceringen av föreståndarinnan vid Haknäs samt

att styrelsen därför icke kunde tillstyrka de sakkunnigas förslag i denna del.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att kostnaderna för vården av alkoholisterna

å Haknäs böra bestridas från två för denna anstalt avsedda förslagsanslag,

varav ett för avlöningar och ett för omkostnader och torde

anslagen böra erhålla de av de sakkunniga föreslagna benämningarna.

Däremot anser jag det mindre lämpligt att, på sätt de sakkunniga förordat,

låta utgifterna för Landskronaanstalten samt för tvångsarbets- och alkoholistanstalten

i Växjö bestridas från gemensamma anslag. Ehuru här är fråga om

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 271.

1096 41 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

en provisorisk anordning, synes det mig mera rationellt att anvisa särskilda

anslag för anstalten i Landskrona och särskilda för anstalten i Växjö. Jag

får därför föreslå, att för Landskronaanstalten under hittillsvarande rubricering

anvisas ett avlöningsanslag och ett omkostnadsanslag ävensom att för

Växjöanstalten upptagas ett anslag under rubriken statens tvångsarbetsanstalt

i Växjö och statens alkoholistanstalt därstädes: avlöningar samt ett

anslag, rubricerat statens tvångsarbetsanstalt i Växjö och statens alkoholistanstalt

därstädes: omkostnader. Samtliga anslagen böra erhålla förslagsanslags

karaktär.

Jag går nu att verkställa en beräkning av de anslagsbelopp, som erfordras

för de olika här angivna ändamålen.

Vad först beträffar Haknäs anst alt en tillstyrker jag de sakkunnigas förslag

om uppförande å anstaltens personalförteckning av en av assistentbefattningarna

i Landskrona. Jag förutsätter härvid, att den assistent, som för närvarande

tjänstgör såsom föreståndarinna vid Haknäsanstalten, skall fungera

såsom sådan jämväl i fortsättningen. Hon torde därvid böra få uppbära dels

sin assistentlön, dels därutöver ett arvode, som skäligen synes kunna bestämmas

till 750 kronor. I likhet med de sakkunniga anser jag vidare, att

föreståndarinnan bör liksom hittills biträdas av en arbetsledarinna och att

för detta ändamål bör avses en befattning i lönegraden Eo 6. Av vad jag anfört

i det föregående framgår, att jag icke ansett mig böra biträda de sakkunnigas

förslag örn överflyttande från Landskrona till Haknäs av ytterligare

befattningar. I stället förordar jag, i överensstämmelse med Haknässtyrelsens

förslag, att vid anstalten få anställas 2 sköterskor i lönegraden Ex 3.

Haknäsanstaltens avlöningsanslag torde böra beräknas sålunda.

För avlöning till en ordinarie tjänsteman torde böra upptagas

en post å 4,000 kronor, motsvarande avlöningen till 1 assistent i 4:e klass i

lönegraden A 12.

Under en post till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, torde i överensstämmelse med anstaltsstyrelsens, av de

sakkunniga tillstyrkta förslag böra beräknas 600 kronor till arvode åt direktören,

300 kronor till arvode åt redogöraren, 400 kronor till arvode åt en rådgivande

psykiater och 600 kronor till arvode åt en läkare för kroppssjukvården,

allt för år räknat. Härtill kommer enligt mitt förslag ett årsarvode till föreståndarinnan

av 750 kronor. Posten skulle alltså få upptagas till 2,650 kronor.

För avlöningar till övrig icke-ordinarie personal torde böra

beräknas ett belopp av 6,800 kronor.

Slutligen torde för rörligt tillägg få avses en post å 1,650 kronor.

Avlöningsanslaget skulle således för budgetåret 1941/42 kunna upptagas

till (4,000 + 2,650 +6,800 + 1,650) 15,100 kronor.

Haknäsanstaltens omkostnader hava av anstaltsstyrelsen för nästa budgetår

uppskattats till 19,500 kronor, vilket förslag av de sakkunniga lämnats utan

erinran. Mot beräkningen har jag icke något annat att invända än att ett

belopp av förslagsvis 100 kronor bör avses för sjukvård m. m. åt befattningshavare.

Omkostnadsanslaget behöver emellertid icke för den skull höjas utan

lärer i enlighet med vad som föreslagits kunna uppskattas till 19,500 kronor.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Vid uppskattningen av avlöning sanslag et för Växjöanstalten har man, såsom

jag förut framhållit, att räkna med avlöning till 1 ordinarie första vaktfru

och 6 ordinarie vaktfruar. Detta antal befattningar bör upptagas i Växjöanstaltens

personalförteckning. Skulle det visa sig erforderligt att från Landskrona

till Växjö överflytta ytterligare någon ordinarie befattningshavare, bör Kungl.

Majit givetvis äga möjlighet härtill utan hinder därav att antalet befattningar

i personalförteckningen därigenom skulle komma att överskridas. Under anslaget

torde böra upptagas en post till avlöningar till ordinarie

tjänstemän å 18,500 kronor.

Några anslagsposter för arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Majit, eller för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal torde icke

bliva erforderliga.

För rörligt tillägg bör däremot upptagas en post å 2,800 kronor.

Hela det för avlöningar erforderliga anslagsbeloppet skulle alltså bliva

21,300 kronor.

Vad angår omkostnaderna för anstalten i Växjö torde för sjukvård m. m.

åt befattningshavare få beräknas ett belopp av 200 kronor.

För reseersättningar lärer vidare få upptagas en post å 200 kronor,

från vilken torde få i förekommande fall bestridas kostnader för resor av

anstaltsstyrelsens ledamöter samt utgifter för resor av anstaltens befattningshavare,

i den mån dessa utgifter ej ersättas från annan anslagspost.

För övriga utgifter torde få upptagas ett belopp av 45,000 kronor. Härvid

har jag beräknat 40,000 kronor för vårdkostnader för å Växjöanstalten

intagna eller till arbetshem utackorderade, medan jag uppskattat utgifterna

för frigivna och permitterade till 5,000 kronor.

Omkostnadsanslaget för Växjöanstalten bör således enligt mina kalkyler

upptagas till 45,400 kronor.

Under förutsättning av bifall till vad jag i det föregående förordat skulle

å personalförteckning för Landskronaanstalten få upptagas följande tjänstemän

å övergångsstat, nämligen 1 direktör (A 24), 1 assistent av 4:e klass

(A 12), 3 förmän (A 6), 2 första vaktfruar (A 6), 1 sjuksköterska (A 6), 1

kontorsbiträde (A 4) och 5 vaktfruar (Al). Såsom de sakkunniga framhållit,

kan det emellertid antagas att flera av dessa befattningshavare skola kunna

tämligen snart — en del redan före den 1 juli 1941 ■—- placeras i annan statstjänst.

Någon eller några av befattningshavarna torde vidare komma att avgå

nied pension. Det under avlöningsanslaget för nästa budgetår för avlöningar

till ordinarie tjänstemän erforderliga beloppet kan uppenbarligen icke

med någon större säkerhet beräknas men torde approximativt kunna uppskattas

till 40,000 kronor.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att förekommande sekreterargöromål

vid anstalten böra utan särskild gottgörelse kunna fullgöras av anstaltens

direktör samt att sjukvården för anstaltspersonalen i Landskrona bör ordnas

genom anställande för densamma av en från omkostnadsanslaget anlitad verksläkare.

Någon anslagspost till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Majit, blir därför icke vidare behövlig.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

För avlöningar till icke-ordinarie personal torde få avses ett

belopp av 2,500 kronor. Med hänsyn till den osäkerhet, som vidlåder uppskattningen,

bör den för ändamålet erforderliga posten allenast upptagas med

ett förslagsvis beräknat belopp.

Posten till rörligt tillägg uppskattar jag till 6,500 kronor.

De sammanlagda utgifterna för avlöningar till Landskronaanstalten skulle

alltså bliva (40,000 + 2,500 + 6,500) 49,000 kronor.

Omkostnaderna för ifrågavarande anstalt måste under förhandenvarande

omständigheter bliva ganska obetydliga. Jag uppskattar dem för nästa

budgetår till sammanlagt 9,000 kronor. Därvid beräknar jag för sjukvård

m. m. 600 kronor, för reseersättningar 300 kronor, för expenser

6,500 kronor och för övriga utgifter 1,600 kronor.

IX. Anslag till statens alkoholistanstalt å Venngarn

för budgetåret 1941/42.

Gällande stater m. m.

Kungl. Majit har den 5 maj 1939 fastställt av riksdagen godkänd personalförteckning

för statens alkoholistanstalt å Yenngarn, att gälla tills vidare

från och med budgetåret 1939/40.

För budgetåret 1940/41 har riksdagen till statens alkoholistanstalt å Venngarn:

avlöningar anvisat ett förslagsanslag av 141,000 kronor. Den 26 april

1940 har Kungl. Majit fastställt följande av riksdagen godkända avlöningsstat

för anstalten, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1940/41:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis ... kronor 80,300

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit ........................................................................ » 6,500

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m......................... kronor 40,100

b. Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis » 3,000 » 43,100

4. Körligt tillägg, förslagsvis ............................................. » 11,100

Summa förslagsanslag kronor 141,000

Till statens alkoholistanstalt å Venngarn: omkostnader har för budgetåret

1940/41 anvisats ett förslagsanslag av 145,000 kronor. Den 26 april 1940 har

Kungl. Majit fastställt omkostnadsstat för anstalten, upptagande följande

huvudposter:

1. Keseersättningar, förslagsvis ....................................... kronor 2,500

2. Expenser, förslagsvis ................................................... » 29,500

3. Övriga utgifter, förslagsvis .......................................... » 113,000

Summa kronor 145,000

Av det för expenser upptagna beloppet hava 25,000 kronor beräknats för

bränsle, lyse och vatten samt 4,500 kronor för övriga expenser.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Majus proposition nr 271.

Anstaltsstyrelsens anslagsäskanden.

I skrivelse den 4 september 1940 har Venngarnsstyrelsen framlagt sina beräkningar

rörande medelsbehovet under budgetåret 1941/42 för avlöningar

och omkostnader för Venngarnsanstalten. Styrelsen har däri — under förmälan

bland annat att antalet å anstalten vårdade uppgått den 1 januari 1940

till 144 och den 31 augusti 1940 till 116 — ansett sig böra utgå från en genomsnittsbeläggning

å anstalten av 130 eller samma beläggning, med vilken

räknats för budgetåret 1940/41.

Yad angår avlöningsanslaget har styrelsen upptagit anslagsposterna till

avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, till arvoden och

särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, samt till avlöningar

till övrig icke-ordinarie personal till oförändrade belopp,

alltså till respektive 80,300 kronor, 6,500 kronor och 43,100 kronor, medan

posten till rörligt tillägg föreslagits höjd till 18,100 kronor. Det erforderliga

avlöningsanslaget har således beräknats till 148,000 kronor.

Vidkommande härefter omkostnadsanslaget föreslår styrelsen en nedsättning

av anslagsposten till reseersättningar från 2,500 kronor till 2,200

kronor.

Utgifterna för bränsle, lyse och vatten uppskattas till 33,500 kronor, vilket

belopp ungefär motsvarar de verkliga utgifterna för ändamålet under budgetåret

1939/40. För övriga expenser upptages samma belopp som i gällande

omkostnadsstat eller 4,500 kronor. Expenserna hava alltså sammanlagt

beräknats till 38,000 kronor.

Posten till övriga utgifter föreslås av styrelsen höjd från 113,000

kronor till 127,800 kronor, därvid höjningen i sin helhet faller på delposten

till utspisning. Såsom skäl till höjningen åberopar styrelsen de starkt ökade

livsmedelskostnaderna.

Enligt styrelsens förslag skulle omkostnadsanslaget få uppskattas till

(2,200 + 38,000 + 127,800) 168,000 kronor.

Departementschefen.

Till en början vill jag framhålla, att de föreslagna förändringarna beträffande

anstalterna å Svartsjö, i Landskrona, i Växjö och å Haknäs icke

beröra Venngarnsanstalten och att alltså medelsbehovet för sistnämnda

anstalt kan beräknas med utgångspunkt från hittills rådande förhållanden.

Till styrelsens anslagskalkyler kan jag också i huvudsak ansluta mig. En

viss omräkning måste emellertid äga rum till följd av de numera beslutade

ändrade grunderna för avlöningsstaternas uppställning m. m.

Vad först angår avlöningsanslaget bör för avlöningar till ordinarie

tjänstemän beräknas ett belopp av 73,000 kronor.

Posten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Majit, kan liksom tidigare upptagas till 6,500 kronor.

Utgifterna för avlöning till övrig icke-ordinarie personal och

för rörligt tillägg torde få uppskattas till 54,000 respektive 16,500 kronor.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

Enligt mina kalkyler skulle således avlöningsanslaget få upptagas till

(73,000 + 6,500 + 54,000 + 16,500) 150,000 kronor.

Beträffande omkostnadsanslaget är att märka, att under detsamma bör

inrymmas en post till sjukvård m. m. åt befattningshavare, vilken

lämpligen kan uppskattas till 200 kronor.

Posterna till reseersättningar och expenser torde i enlighet med

anstaltsstyrelsens förslag kunna upptagas till respektive 2,200 kronor och

38,000 kronor, medan för övriga utgifter ett belopp av 127,600 kronor

synes vara tillfyllest. Även enligt mina beräkningar skulle alltså medelsbehovet

för omkostnaderna kunna uppskattas till 168,000 kronor.

X. Anslag till bestridande av vissa kostnader för statens

alkoholistanstalt å Haknäs.

Kungl. Majas brev den 3 och den 31 maj 1940.

I förut omförmälda brev den 3 maj 1940 föreskrev Kungl. Maj:t bland

annat, att kostnaderna för vård och underhåll av de å tvångsarbetsanstalten

vid centralfängelset i Växjö eller vid annan fångvårdsanstalt och å alkoholistanstalten

å Haknäs intagna kvinnorna ävensom för erforderlig personal vid

ifrågavarande anstalter skulle tills vidare förskotteras av anslag, som stöde

till fångvårdsstyrelsens respektive styrelsens för alkoholistanstalten å Venngarn

disposition. Kungl. Maj:t förklarade tillika, att Kungl. Maj:t ville framdeles,

på anmälan av fångvårdsstyrelsen respektive styrelsen för alkoholistanstalten

å Venngarn, meddela beslut örn ersättande av de sålunda förskotterade

medlen. Den för alkoholistvården avsedda byggnaden måste först

av vederbörande ägare förhyras och därefter iordningställas för sitt nya

ändamål. På framställning av styrelsen för alkoholistanstalten å Venngarn

i dess egenskap av styrelse för Haknäsanstalten beslöt därför Kungl. Majit

genom brev den 31 maj 1940, bland annat, dels godkänna avtal örn förhyrande

av den till egendomen Haknäs hörande mangårdsbyggnaden av sten, dels medgiva,

att vissa ändringsarbeten i den förhyrda byggnaden finge utföras för en

kostnad av högst 23,500 kronor. Därjämte bemyndigade Kungl. Majit styrelsen

att från anslag, som stöde till styrelsens disposition, förskottera ej

mindre hyres- och byggnadskostnaderna än även — intill ett belopp av 3,000

kronor — de ytterligare kostnader, som kunde bliva erforderliga för Haknäsanstaltens

iordningställande. Även beträffande ersättande av ifrågavarande

kostnader förklarade sig Kungl. Majit vilja framdeles meddela beslut.

Anstaltsstyrelsens framställning.

Sedan Haknäsanstalten blivit vederbörligen iordningställd, har anstaltsstyrelsen

i skrivelse den 7 november 1940 gjort framställning dels om ersättning

för kostnaderna för Haknäsanstaltens iordningställande, dels ock örn anvisande

av medel för avlöningar och omkostnader för Haknäsanstalten under

budgetåret 1940/41.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

I skrivelsen anförde styrelsen till en början, att byggnadskostnaderna för

Haknäsanstalten uppgått till 23,500 kronor och övriga kostnader för iordningställandet

till 2,850 kronor. Då dessa kostnader — tillhopa 26,350 kronor —

förskotterats av styrelsen, har styrelsen hemställt, att beslut måtte meddelas

rörande ersättande av sistnämnda belopp.

Beträffande kostnaderna för vård och underhåll samt för erforderlig personal

anförde styrelsen, att styrelsen i enlighet med givna direktiv förskotterat

dessa kostnader av disponibla medel. Då det syntes antagligt, att verksamheten

vid Haknäsanstalten komme att fortgå hela budgetåret 1940/41 har styrelsen

framlagt förslag till avlönings- och omkostnadsstater för anstalten för

nämnda budgetår. Styrelsens beräkningar ansluta sig i huvudsak till de

anslagskalkyler för budgetåret 1941/42, som av styrelsen framlagts i skrivelsen

den 4 september 1940.

Vad först angår avlöningskostnaderna beräknar styrelsen kostnaderna för

arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit,

till 1,900 kronor, därvid i anslutning till beräkningarna för budgetåret 1941/42

avsetts 600 kronor för arvode till direktören, 300 kronor för arvode till redogöraren,

400 kronor för arvode till en rådgivande psykiater och 600 kronor för

arvode till en husläkare.

Börande kostnaderna för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal

anför styrelsen följande.

Styrelsen, som från och med den 1 oktober 1940 tillfälligt anställt 2 sköterskor,

vilka medgivits lön motsvarande den, som skulle utgå till befattningshavare

i lönegraden Ex 3, beräknade berörda kostnader enligt de grunder,

som angivits i skrivelsen den 4 september 1940. Det för innevarande budgetår

behövliga beloppet vore emellertid något högre än det belopp, som beräknats

för nästa budgetår, enär lönerna för juni månad utbetalats först under juli

1940 samt dessutom under första kvartalet av budgetåret 1940/41 två befattningshavare

från Landskronaanstalten tjänstgjort å Haknäsanstalten och därvid

uppburit högre löner än som beräknats för sagda sköterskor. Styrelsen

uppskattade för innevarande budgetår utgifterna för avlöningar till övrig ickeordinarie

personal till 13,400 kronor, därav för grundavlöningar 13,200 kronor

och för avlöningsförhöjningar 200 kronor.

Styrelsen, som för rörligt tillägg upptagit ett belopp av 1,400 kronor,

har uppskattat de totala avlöningskostnaderna för löpande budgetår till

(1,900 + 13,400 + 1,400) 16,700 kronor.

Omkostnaderna för budgetåret 1940/41 har styrelsen uppskattat till sammanlagt

16,300 kronor. Därvid har styrelsen beräknat för reseersättningar

800 kronor, för expenser 3,500 kronor och för övriga utgifter

12,000 kronor. Styrelsen har vid dessa beräkningar utgått från en sannolik

medelbeläggning av 12 vårdtagare.

Styrelsen har hemställt, att Kungl. Majit måtte godkänna av styrelsen

framlagda förslag till avlönings- och omkostnadsstater för Haknäsanstalten

för budgetåret 1940/41 ävensom anvisa medel till bestridande av de enligt

statförslagen erforderliga avlönings- och omkostnadsbeloppen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Yttrande.

Efter erinran om innehållet i Kungl. Maj:ts berörda brev den 3 och den 31

maj 1940 samt de i anledning därav vidtagna åtgärderna, har riksräkenskapsverket

i ett över förevarande framställning avgivet yttrande anfört bland

annat.

För de nyinrättade anstalterna i Växjö och å Haknäs hade, bortsett från de

kostnader, som kunde täckas från de för Landskronaanstalten anvisade anslagen,

några medel icke beräknats i den nu löpande riksstaten. För anstalten

å Haknäs föresloges nu en särskild avlöningsstat, för vilken utrymme icke

syntes finnas i de för anstalterna i Landskrona och å Venngarn ”fastställda

staterna. Förslaget till avlöningsstat för anstalten å Haknäs syntes därför

böra anmälas för riksdagen, vilket lämpligen kunde ske i samband med avgivande

av den proposition angående anslag till de berörda anstalterna,

sorn enligt meddelande i årets statsverksproposition skulle avlämnas till den

pågående riksdagen. Av motsvarande skäl torde även de för Haknäsanstaltens

iordningsställande förskotterade kostnaderna böra anmälas för riksdagen.

I fråga örn sättet för täckning av de för de överflyttade anstalterna förskotterade

kostnaderna vore följande möjligheter tänkbara. Kostnaderna kunde

bestridas 1) av de för tvångsarbetsanstalten i Landskrona anvisade anslagen,

vilka i så fall sannolikt skulle behöva överskridas, 2) med anlitande av° de

för fångvårdsstaten respektive alkoholistanstalten å Venngarn anvisade anslagen

eller 3) med särskilda å tilläggsstat för detta ändamål anvisade

anslag.

Att disponera de för Landskronaanstalten avsedda anslagen för Haknäsanstaltens

utgifter, vilka icke omfattade avlöning till ordinarie personal,

torde vid anslagsdispositionen medföra vissa praktiska svårigheter samt även

av redovisningstekniska skäl vara mindre lämpligt. Icke heller torde de för

alkoholistanstalten å Venngarn avsedda anslagen böra användas, eftersom

Haknäsanstalten torde böra anses som en särskild anstalt, för vilken speciella

avlönings- och omkostnadsstater vore avsedda att fastställas. För budgetåret

1941/42 vöre — enligt vad som framginge av 1941 års statsverksproposition

— meningen att anvisa särskilda avlönings- och omkostnadsanslag för Haknäsanstalten.

Vid sådant förhållande finge riksräkenskapsverket förorda, att

för redovisning av de i Haknässtyrelsens framställning anmälda utgifterna

särskilda anslag uppfördes å tilläggsstat för innevarande budgetår. Riksräkenskapsverket

finge tillika meddela, att, enligt vad ämbetsverket underhand

erfarit, något motsvarande skäl att å speciella tilläggsstatsanslag redovisa

den till Växjö förlagda tvångsarbetsanstaltens kostnader icke syntes

förefinnas.

Departementschefen.

I likhet med vederbörande anstaltsstyrelse anser jag, att kostnaderna för

iordningställande av Haknäsanstalten, vilka kostnader förskotterats av till

Venngarnsanstaltens disposition stående medel, böra ersättas. Likaså böra

Venngarnsanstaltens anslag erhålla gottgörelse för de utgifter för avlöningar

och omkostnader, som under budgetåret 1940/41 förskotterats eller komma

att förskotteras från anslagen. Mot de för avlöningarna och omkostnaderna

beräknade beloppen, vilka i huvudsak uppskattats enligt de grunder, som

av mig förordats vid beräkningen av anslag för Haknäsanstalten för budgetåret

1941/42, har jag i stort sett icke något att erinra. Jag uppskattar således

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Majus proposition nr 271.

avlöningskostnaderna till 16,700 kronor och utgifterna för omkostnader till

16,300 kronor. På grund av från Venngarnsanstalten under hand erhållna

uppgifter beräknar jag av sistnämnda belopp 900 kronor till reseersättningar,

3,500 kronor till expenser och 11,900 kronor till övriga utgifter.

Angående sättet för kostnadernas ersättande delar jag riksräkenskapsverkets

mening att särskilda anslag böra för ändamålet anvisas å tilläggsstat II

till riksstaten för löpande budgetår. Jag får därför tillstyrka, att å nämnda

tilläggsstat anvisas dels ett reservationsanslag av 26,400 kronor för kostnaderna

för Haknäsanstaltens iordningställande, vilket anslag lämpligen torde kunna

rubriceras statens alkoholistanstalt å Haknäs: vissa byggnadsarbeten m. m.,

dels ett förslagsanslag av 16,700 kronor, benämnt statens alkoholistanstalt å

Haknäs: avlöningar, dels ock ett förslagsanslag av 16,300 kronor med rubriceringen

statens alkoholistanstalt å Haknäs: omkostnader. Att sedan numera

större delen av budgetåret 1940/41 förflutit, fastställa särskilda avlönings- och

omkostnadsstater för Haknäsanstalten, att gälla för sagda budgetår, synes

mig icke vara av omständigheterna påkallat.

I detta sammanhang vill jag nämna, att från fångvårdsstyrelsen ännu icke

inkommit framställning om ersättande av fångvårdens kostnader under budgetåret

1940/41 för tvångsarbetsanstalten i Växjö men att dylik framställning

inom den närmaste tiden är att förvänta. Dessa kostnader, som — i vad de

avse avlöningskostnader — helt utgöras av avlöning för ordinarie personal,

torde lämpligen kunna bestridas från Landskronaanstaltens anslag för

löpande budgetår. Särskilda anslag för gäldande av sagda utgifter torde

alltså icke erfordras.

XI. Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående i olika hänseenden anfört

får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

I) till Statens alkoholistanstalt å Haknäs: Avlöningar å till
läggsstat

II till riksstaten för budgetåret 1940/41 under femte

huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av ............ kronor 16,700;

II) till Statens alkoholistanstalt å Haknäs: Omkostnader å

tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 under femte

huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av ......... kronor 16,300;

III) till Statens alkoholistanstalt å Haknäs: Vissa byggnads
arbeten

m. m. å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret

1940/41 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av ............................................................... kronor 26,400;

IV) godkänna följande personalförteckning för statens tvångsarbetsanstalt

å Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes:

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majlis proposition nr 271.

Personalförteckning.

Befattning. Lönegrad.

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 direktör ............................................................ A 27

1 assistent och redogörare....................................... A21

1 assistent av 2:a klass .......................................... A 18

1 lantbruksinspektor ............................................. A18

1 trädgårdsmästare ................................................ A12

2 uppsyningsmän ................................................... A 10

6 förste förmän...................................................... A 8

2 yrkesmästare av 2:a klass .................................... A 8

32 förmän ............................................................ A 6

Tjänstemän å övergångsstat.

1 pastor och förste lärare ....................................... A 24

1 kamrerare ......................................................... A 22

1 assistent av l:a klass .......................................... A 20

2 uppsyningsmän ................................................ A10

4 förste förmän...................................................... A 8

4 förmän ............................................................ A 6

Anm. Tjänsten som assistent och redogörare skall hållas obesatt, så

länge den å övergångsstat uppförda kamreraren kvarstår i tjänst.

Y) godkänna följande avlöningsstat för statens tvångsarbetsanstalt

å Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes, att

tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1941/42:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

................................................... kronor 180,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Majit ....................................... » 8,700

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis ............................................. » 40,000

4. Körligt tillägg, förslagsvis ........................ » 32,300

Summa förslagsanslag kronor 261,000;

Yl) till Statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens

alkoholistanstalt därstädes: Avlöningar för budgetåret 1941/42

under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av ................................................... kronor 261,000;

VII) till Statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens

alkoholistanstalt därstädes: Omkostnader för budgetåret 1941/42

under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av ................................................... kronor 210,000;

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

VIII) godkänna följande personalförteckning för statens

tvångsarbetsanstalt i Landskrona och statens alkoholistanstalt

därstädes:

Personalförteckning.

Befattning. Lönegrad.

Tjänstemän å övergångsstat.

1 direktör ............................................................ A 24

1 assistent av 4:e klass ............................................. A 12

3 förmän ............................................................... A 6

2 första vaktfruar ................................................... A 6

1 sjuksköterska ...................................................... A 6

1 kontorsbiträde .................................. A 4

5 vaktfruar ............................................................ A 1;

IX) godkänna följande avlöningsstat för statens tvångsarbetsanstalt

i Landskrona och statens alkoholistanstalt därstädes, att

tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1941/42:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis kronor 40,000

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal, för
-

slagsvis ................................................... » 2,500

3. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................... » 6,500

Summa förslagsanslag kronor 49,000;

X) till Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona och statens

alkoholist anst alt därstädes: Avlöningar för budgetåret 1941/42

under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av ...................................................... kronor 49,000;

XI) till Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona och statens

alkholistanstalt därstädes: Omkostnader för budgetåret 1941/42

under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av ...................................................... kronor 9,000;

XII) godkänna följande personalförteckning för statens tvångsarbetsanstalt

i Växjö och statens alkoholistanstalt därstädes:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 första vaktfru ...................................................... A 6

6 vaktfruar ............................................................ Al;

XIII) godkänna följande avlöningsstat för statens tvångsarbetsanstalt

i Växjö och statens alkoholistanstalt därstädes, att

tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1941/42:

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis kronor 18,500

2. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................... » 2,800

Summa förslagsanslag kronor 21,300;

XIV) till Statens tvångsarbetsanstalt i Växjö och statens

alkoholistanstalt därstädes: Avlöningar för budgetåret 1941/42

under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av ...................................................... kronor 21,300;

XV) till Statens tvångsarbetsanstalt i Växjö och statens

alkoholistanstalt därstädes: Omkostnader för budgetåret 1941/42

under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av ...................................................... kronor 45,400;

XVI) godkänna följande personalförteckning för statens alkoholistanstalt

å Haknäs:

Personalförteckning.

Befattning. Lönegrad.

Tjänsteman å ordinarie stat.

1 assistent av 4:e klass .......................................... A12;

XVII) godkänna följande avlöningsstat för statens alkoholistanstalt

å Haknäs, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1941/42:

Avlöningsstat.

1. Avlöning till en ordinarie tjänsteman, förslagsvis

................................................... kronor 4,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t .......................................... » 2,650

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal... » 6,800

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................... » 1,650

Summa förslagsanslag kronor 15,100;

XVIII) till Statens alkoholistanstalt å Haknäs: Avlöningar för

budgetåret 1941/42 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av ...................................................... kronor 15,100;

XIX) till Statens alkoholistanstalt å Haknäs: Omkostnader för

budgetåret 1941/42 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av ...................................................... kronor 19,500;

XX) godkänna följande avlöningsstat för statens alkoholistanstalt

å Venngarn, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1941/42:

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 271. 77

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

................................................... kronor 73,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Majit ....................................... » 6,500

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal » 54,000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ » 16,500

Summa förslagsanslag kronor 150,000;

XXI) till Statens alkoholistanstalt å Venngarn: Avlöningar för

budgetåret 1941/42 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av ................................................... kronor 150,000;

XXII) till Statens alkoholistanstalt å Venngarn: Omkostnader

för budgetåret 1941/42 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av ............................................. kronor 168,000;

samt

XXIII) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse

med av mig i det föregående förordade grunder meddela

beslut angående förtidspensioner och livräntor till viss

övertalig extra ordinarie personal vid statens tvångsarbetsanstalt

å Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes ävensom vid

statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona och statens alkoholistanstalt

därstädes.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Stig Wernstedt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:387 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majus proposition angående anslag till statens tvångsarbeteoch alkoholistanstalter. s. 1 i texten
  2. SU 1941:172 Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående anslag till statens tvångsarbetsoch alkoholistanstalter jämte en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten