Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, m. m

1941-10-30 · 37 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 37 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:316, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 316.

1

Nr 316.

Kungl. Majus proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den

17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete, m. m.; given Stockholms slott den 30

oktober 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1. lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235)

om försäkring för olycksfall i arbete,

2. förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni

1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring,

3. förordning angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen

örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m. samt

4. förordning angående dyrtidstillägg å vissa förmåner enligt förordningen

den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen

föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 316.

1927 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts proposition nr 316.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 285)

om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 6, 7, 9 och 10 §§ lagen den 17 juni 1916 om

försäkring för olycksfall i arbete1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

6§\

Har arbetare---ersättning utgivas:

1) örn olycksfallet---av arbetsförmågan:

a) så länge---och dylikt;

b) under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen

för olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel,

från och med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen varar:

sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett belopp,

bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt

nedan angives (hel sjukpenning) och vid nedsättning av arbetsförmågan det

lägre belopp, som svarar mot nedsättningen; skolande hel sjukpenning utgå

med belopp, som framgår av följande tabell:

I)en årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens

belopp

| till (kronor) men ej till (kronor)

kronor

.. !

ore

— i 675

i

50

675 945

2

—

945 1.215

2

50

1,215 1,485

2

75

1,485 1,755

3

25

1,755 2,025

3

50

2,025 | 2,295

4

—

2,295 1 2,565

4

50

2,565 2,835

5

—

2,835 3,105

5

50

3,105 i 3,375

6

—

3,375 3,645

6

50

3,645

7

—

2) örn olycksfallet--— höjande av arbetsförmågan.

På därom — — — gällande beräkningsgrunder.

Kan vid---den skadade.

På grund — — — av arbetsförmågan.

1 Senaste lydelse av 6 och 10 §§ se SFS 1928: 135 samt av 7 och 9 §§ se SFS 1926: 215.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 316.

7 §•

Har olycksfallet---ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock ej med mindre belopp än tvåhundrafemtio kronor.

b) livräntor till — — — avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor — — — livräntetagare belöper.

Livränta till--— sexton år.

Till änka---årliga arbetsförtjänst.

9 §•

Den årliga — — — olycksfallet inträffat.

Har den —--ej inträffat.

Utgöres avlöning---finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten tretusenniohundra kronor, tages

det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten

fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till detta belopp.

10 §.

Försäkringsinrättning, i —--sådan anstalt.

Har den skadade intagits å sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen

att, med skäligt hänsynstagande till den skadades försörjningsplikt mot

make och andra anhöriga, som omförmälas i 7 §, till täckande av kostnaden

för vården, å sjukpenning, som under tiden för vården tillkommer honom,

avdraga högst hälften.

Försäkringsinrättning äger — — — dylik anstalt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942. Ersättningsanspråk, som

grundas å olycksfall, vilket inträffat före nämnda dag, skall dock bedömas

enligt äldre lag.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1927

(nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring.

Härigenom förordnas, att 6, 7, 10 och 11 §§ förordningen den 18 juni 1927

örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

6 §-

För skada — — — i ersättning:

1) om olycksfallet---under sjukdomstiden:

a) erforderlig läkarvård---och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett

belopp, bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt

nedan angives (hel sjukpenning) och vid nedsättning av arbetsförmågan det

lägre belopp, som svarar mot nedsättningen; dock att sjukpenning utgår

endast, för så vitt sjukdomen varat under mer än tre dagar efter dagen för

olycksfallet och arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel; skolande

hel sjukpenning utgå med belopp, som framgår av följande tabell:

i Den årliga arbetsförtjänsten uppgår

j

Sjukpenningens

belopp

•

till (kronor)

men ej till (kronor)

kronor

öre

675

i

50

675

945

2

—

945

1,215

2

50

1,215

1,485

2

75

1,485

1.755

3

25

1,755

2,025

3

50

2,025

2,295

4

—

2,295

2,565

4

50

2,565

2,835

5

—

2,835

3,105

5

50

3,105

3,375

6

—

3,375

3,645

6.

50

3,645

—

7

—

2) örn olycksfallet---höjande av arbetsförmågan.

På därom---gällande beräkningsgrunder.

Ersättning, varom---myndighets försorg.

Kan vid — — — den skadade.

Kostnad för —---militära myndighet.

7 §•

Har olycksfallet---ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock ej med mindre belopp än tvåhundrafemtio kronor;

b) livräntor till----avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor---livräntetagare belöper.

Till änka---årliga arbetsförtjänst.

10 §.

Riksförsäkringsanstalten må — ---sådan anstalt.

Vårdas den skadade efter tjänstgöringens eller anställningens slut å militär

sjukvårdsanstalt eller beredes honom av riksförsäkringsanstalten eller militär

myndighet vård å civil sådan anstalt, må, med skäligt hänsynstagande till

den skadades föx-sörjningsplikt mot maka och andra anhöriga, som omför
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 816.

målås i 7 §, till täckande av kostnaden för vården, å sjukpenning, som

under tiden för vården tillkommer honom, avdragas högst hälften.

Biksförsäkringsanstalten äger---dylik anstalt.

11 §•

Skall vid skada till följd av olycksfall av statsmedel utgå avlöning, pension

eller annan ersättning, som icke avses i denna förordning men som

helt eller delvis utgör understöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant

understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning, som understödes av

statsmedel, avdrages från ersättning, som utgives enligt denna förordning,

vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål från statens sida,

av kassan eller pensionsinrättningen utgives för tid, under vilken ersättningen

utgår; dock att i fråga örn understöd från kassa eller pensionsinrättning

sådant avdrag endast må ske, örn kostnaden för understödet helt

och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av staten, och ej ske med

större belopp än som skäligen kan anses svara emot statens bidrag.

Såsom understöd---- genom anställningstiden.

Avdrag må — — — örn blindhetsersättning.

ikr det — — — därtill föranleda.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942. Ersättningsanspråk,

som grundas å olycksfall, som inträffat eller sjukdom som yppats före

nämnda dag, skall dock bedömas enligt äldre lag.

Förslag

till

F ö rordning

angående dyrtidstillägg ät vissa livräntetagare enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats

före den 1 januari 1941 äger rätt till livränta enligt någon av de i 2 §

omförmälda lagar eller författningar äger erhålla dyrtidstillägg därå motsvarande

15 procent av livräntans belopp. Har Konungen förordnat, att livränta

skall utgå enligt grunderna i någon av ifrågavarande lagar och författningar,

skall dyrtidstillägg utgå även å sådan livränta.

Dyrtidstillägg utgår jämväl å livränta, som utgives av arbetsgivare, vilken

enligt gällande bestämmelser står självrisk.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Dyrtidstillägg utgår icke å livränta, som grundas på frivillig försäkring,

samt ej heller å livränta, som utgår på grund av lägre invaliditetsgrad än

30 procent.

Dyrtidstillägg å livränta fortfar att utgå utan hinder därav att livräntan

för viss tid utbytes mot sjukpenning.

2 §■

De lagar och författningar, som avses i 1 §, äro:

lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete,

förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) örn ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring,

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete,

kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser

i fråga örn tillämpning av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete

den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning,

kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till

i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor

m. m.,

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel

för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under

1914—1919 års världskrig,

kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268) angående höjning av ersättning,

som utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) örn ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring,

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl.,

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt fångar m. fl.,

kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående viss tillämpning av 11 §

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete beträffande livräntor till arbetare,

som före år 1937 skadats i arbete för statens räkning samt

förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) örn livräntetillägg av statsmedel åt

vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete. 3

3 §•

Dyrtidstillägg bestrides av statsmedel samt bestämmes och utgives av

riksförsäkringsanstalten. Bolag, som avses i 4 § lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete, åligger dock att samtidigt med utbetalning av livräntan

förskottsvis utgiva dyrtidstillägg enligt denna förordning å från bolaget utgående

livräntor.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majlis proposition nr 316.

4 §•

De bestämmelser i lag eller författning, som gälla beträffande livränta,

varå dyrtidstillägg utgår enligt denna förordning, skola i tillämpliga delar

äga motsvarande giltighet beträffande dyrtidstillägget.

5§-

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

linnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942 och gäller till och

med den 31 december 1943.

Förslag

till

F ö r o r d n i n g

angående dyrtidstillägg å vissa förmåner enligt förordningen den 18

juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Utgår i anledning av olycksfall eller sjukdom, som efter ingången av år

1941 drabbat värnpliktig, sjukpenning eller livränta jämlikt förordningen den

18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, skall å sådan förmån utgå dyrtidstillägg motsvarande

30 procent av förmånens belopp.

2 §•

De författningsbestämmelser, som gälla beträffande förmån, varå dyrtidstillägg

utgår enligt denna förordning, skola i tillämpliga delar äga motsvarande

giltighet beträffande dyrtidstillägget.

3§-

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

linnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942 och gäller till och

med den 31 december 1943.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 17 oktober 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn vissa ändringar

i lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. samt anför:

I skrivelse den 25 april 1941 har landsorganisationen i Sverige framhållit,

att den på grund av rådande förhållanden inträdda värdeminskningen i fråga

örn de förmåner, vilka enligt gällande bestämmelser utgå till dem, som drabbats

av olycksfall i arbete, borde i någon form kompenseras.

Jag vill nu upptaga berörda spörsmål till behandling. Inledningsvis må

lämnas en redogörelse för de författningsbestämmelser, vilka i förevarande

sammanhang äro av intresse.

Gällande bestämmelser.

1916 års olycksfallsförsäkringslag m. m.

Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete

är i princip envar arbetare försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall.

Kostnaderna för försäkringen bestridas, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,

genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivarna (1 §).

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall enligt 6 § ersättning

utgivas till honom. Örn olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat

förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall utgivas dels läkarvård, läkemedel

m. m. [6 § 1) a)], dels ock — under förutsättning att sjukdomen varat

mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts

med minst en fjärdedel — sjukpenning för varje dag [6 § 1) b)l. Sjukpenningen

utgör, örn arbetsförtjänsten under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet,

ej uppgått till 675 kronor, 1 krona. Uppgår den årliga arbetsförtjänsten

till 675 men ej till 945 kronor, utgör sjukpenningen 1 krona 50 öre. För varje

ytterligare ökning i arbetsförtjänsten med 270 kronor höjes sjukpenningen

med 50 öre, så att högsta sjukpenning, 5 kronor 50 öre, utgår, örn den årliga

arbetsförtjänsten uppgår till eller överstiger 2,835 kronor. Yad nu sagts avser

hel sjukpenning; vid nedsättning av arbetsförmågan utgår det lägre belopp,

som svarar mot nedsättningen. Örn olycksfallet, efter upphörande av därav

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

förorsakad sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust

eller nedsättning av arbetsförmågan skall utgå livränta med ett årligt belopp,

motsvarande vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades

årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp,

som svarar mot nedsättningen. Kräver den skadades tillstånd särskild vård,

må med hänsyn därtill livräntan bestämmas till högre belopp än nyss nämnts

men dock ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten. Livränta

utgår icke, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel.

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall jämlikt 7 § i ersättning utgivas

dels begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock ej mindre belopp än 100 kronor, och dels livräntor till efterlevande.

Livräntornas summa får emellertid icke överstiga två tredjedelar av arbetsförtjänsten.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten 3,000 kronor, tages — vid bestämmande

av livränta till den skadade eller av begravningshjälp och livräntor

till efterlevande — det överskjutande beloppet icke i beräkning; understiger

den årliga arbetsförtjänsten 450 kronor, skall den beräknas till detta be

lopp (9 §)•

Har skadad person intagits å sjukvårdsanstalt, äger vederbörande försäkringsinrättning

enligt 10 § andra stycket att, till täckande av kostnaderna

för vården, å sjukpenning, som under tiden för vården utgives till honom av

inrättningen, avdraga högst hälften. Jämlikt försäkringsrådets cirkulär till

försäkringsinrättningarna den 10 juli 1919 får avdrag icke ske för den del av

kostnaden, som motsvarar beredande å sjukvårdsanstalt av ersättning enligt

6 § 1) a) (läkarvård, läkemedel m. m.). Denna ersättning bör enligt försäkringsrådets

mening antagas motsvara i avrundat tal iU av kostnaden för sjukhusvården.

Att märka är slutligen, att arbetsgivare äger försäkra arbetare även

för olycksfall utom arbetet (35 §).

Enligt kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser

i fråga om tillämpning av lagen örn försäkring för olycksfall i

arbete den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning

utgår till sådan arbetare, som skadas till följd av olycksfall i arbetet, ersättning

av statsmedel i enlighet med bestämmelserna i 1916 års lag. Vissa

specialbestämmelser härutinnan finnas i en kungörelse den 8 april 1938

(nr 112).

Jämlikt lagen den 11 juni 1937 (nr 318) om krigsförsäkring för ombord ä

fartyg tjänstgörande personer erhåller skadad person, som är försäkrad enligt

1916 års olycksfallsförsäkringslag, dels ersättningar enligt vissa förmånligare

grunder, dels ock vissa särskilda ersättningar utöver dem, som föranledas av

sistnämnda lag.

Yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Den som jämlikt 1916 års olycksfallsförsäkringslag är försäkrad för skada

till följd av olycksfall i arbete, skall enligt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj-.ts proposition nr 316.

försäkring för vissa yrkessjukdomar anses vara försäkrad jämväl för de yrkessjukdomar,

som närmare angivas i 1 § av sistnämnda lag.

Beträffande försäkringen i vad den avser dessa yrkessjukdomar skola bestämmelserna

i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete i princip äga motsvarande

tillämpning.

Vissa till 1916 års olycksfallsförsäkringslag

samt yrkessjukdomsförsäkringslagen

anknutna författningar.

Enligt förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersäitning

ät tvångsarbetare m. fl. skall i vissa fall ersättning utgivas

av allmänna medel, därvid bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag

och i yrkessjukdomsförsäkringslagen i tillämpliga delar skola lända

till efterrättelse, där ej annat följer av vad som stadgas i förordningen. En

från 1916 års lag avvikande bestämmelse är den, att den årliga arbetsförtjänstens

maximibelopp fastställts till 1,764 kronor. Föreskrifter av enahanda

innehåll givas även i förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfallsoch

yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl. Ersättning jämlikt bestämmelserna

i olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna utgår även enligt

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under tjänstgöring vid luftskyddet eller under luftskyddsövning.

1901 års olycksfallsersättningslag.

Å livränta, som bestämts på grundval av föreskrifterna i lagen den 5 juli

1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

(vilken gällde före 1916 års lag i ämnet) utgår dels enligt kungörelsen den

10 juni 1921 (nr 410) till i statens tjänst skadade arbetare tilläggsersättning

med ett årligt belopp, motsvarande 125 procent av livräntan, dels ock enligt

förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) till andra livräntetagare av statsmedel

årligt tillägg, jämväl motsvarande 125 procent av livräntan; tillägg utgår dock

icke i något fall för livränta, motsvarande lägre invaliditetsgrad än BO procent.

1927 års militärersättningsförordning lii. lii.

Enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgår ersättning av allmänna

medel till värnpliktiga samt vissa vid försvarsväsendet fast anställda,

som under militärtjänstgöring i fredstid skadas till följd av olycksfall eller

annorledes ådraga sig sjukdom. Beglema för fastställandet av sjukpenning,

livränta och begravningshjälp äro enligt förordningen desamma som föreskrivas

i 1916 års olycksfallsförsäkringslag och den årliga arbetsförtjänsten

beräknas för fast anställda enligt nämnda lags bestämmelser. För värnpliktiga

gälla däremot i sistnämnda hänseende avvikande regler. De värnpliktigas

årliga arbetsförtjänst uppskattas nämligen till vissa bestämda belopp, för mera

utbildade till 2,160 kronor samt för övriga till 1,764 kronor.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Att märka är, att livräntor fortfarande utgå, som äro fastställda enligt förordningen

den 18 juni 1009 (nr 89) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring. Vissa ersättningar enligt denna förordning

skola förhöjas med 100 procent enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268).

Jämlikt förordningen dea 28 juni 1941 (nr 593) örn ersättning i anledning

kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring, utgår ersättning av allmänna

medel för olycksfallsskada eller sjukdom i huvudsaklig överensstämmelse

med de regler, som i 1927 års militärersättningsförordning äro föreskrivna

för vid försvarsväsendet fast anställda. Den årliga arbetsförtjänsten,

som fastställes enligt reglerna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag, må dock

enligt denna förordning såvitt angår livränta icke beräknas till lägre belopp

än 1,764 kronor.

I förordningen den 17 maj 1940 (nr 333) örn särskild ersättning i vissa fall

för skada till följd av olycksfall vid flygning föreskrivas vissa särskilda bestämmelser

att vid sådant olycksfall gälla utöver föreskrifterna i 1916 års

olycksfallsförsäkringslag och 1927 års militärersättningsförordning.

Härjämte må uppmärksammas, att enligt förordningen den 28 juni 1941

(nr 591) örn familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada,

familjebidrag tills vidare må kunna utgå till värnpliktig, som under

tjänstgöring, varunder krigsfamiljebidragsförordningen varit tillämplig å

honom, drabbats av kroppsskada, som föranleder rätt till ersättning enligt

1927 års militärersättningsförordning.

Ytterligare författningar.

Vidare må nämnas, att ersättning i vissa fall utgår enligt förordningen dem

1 juli 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel för skada till följd av

olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig.

Slutligen må erinras örn förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall. Till denna

försäkring, som är av frivillig natur, lämnas vissa bidrag av statsmedel. Där

olycksfall förorsakats av krigsåtgärd utgår enligt kungörelsen den 27 oktober

1939 (nr 755) av statsmedel ett tillägg, motsvarande 50 procent av ersättningen

enligt förordningen.

Vissa tidigare ändringsförslag m. m.

I förevarande sammanhang må särskilt erinras därom, att den arbetsförtjänst,

som skulle läggas till grund för beräkning av ersättningsbelopp enligt

1916 års olycksfallsförsäkringslag, vid lagens tillkomst maximerades till 1,800

kronor. Minimigränsen fastställdes då till 300 kronor. — År 1919 höjdes från

och med år 1920 maximigränsen till 2,400 kronor och minimigränsen till 450

kronor. — För 1926 års riksdag framlades åter förslag till ändring av maximigränsen.

I egenskap av föredragande departementschef framhöll jag (propositionen

nr 109), att arbetslönerna år 1924 i stort sett fördubblats sedan åren

1914—15. Detta förhållande kunde i och för sig motivera en höjning av grän
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

sen till 3,600 kronor. Med hänsyn bland annat till att levnadskostnaderna i

genomsnitt icke stigit i samma proportion som arbetslönerna föreslogs dock

en något lägre gräns, nämligen 3,300 kronor. Riksdagen beslöt emellertid,

under hänvisning bland annat till den avsevärt ökade belastning, som den

föreslagna höjningen skulle medföra för vissa industrier, att avlöningsmaximum

skulle fastställas till 3,000 kronor.

Ytterligare må omnämnas, att andra lagutskottet vid 1937 års riksdag —

nied anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om försäkring

för olycksfall i arbete — anfört (utlåtande nr 36), bland annat, att

en höjning i fråga örn beloppet av sjukpenning och livränta, som utginge inom

de lägre inkomstgrupperna, för utskottet framstode såsom synnerligen önskvärd.

Höjning torde kunna ske även med bibehållande av nuvarande bestämmelser

därutinnan i huvudsak oförändrade. Enligt utskottets mening borde

olycksfallsförsäkringslagen även i andra hänseenden underkastas en omarbetning,

syftande till en mera rättvis avvägning av ersättningarna i vissa fall.

Sålunda ifrågasatte utskottet, bland annat, örn icke större hänsyn borde tagas

till den skadades försörjningsförhållanden. Vissa skäl talade för en omarbetning

i dylik riktning av bestämmelserna örn avdrag å sjukpenning under tiden

för vård å sjukvårdsanstalt. Detta syntes kunna ske exempelvis på det sättet,

att avdragets storlek — i stället för att som nu göras beroende av legosängsavgiften

— bestämdes olika allteftersom den skadade hade vissa närmare anhöriga

att försörja eller så icke vore fallet. En annan möjlighet vore att göra

sjukpenningens belopp beroende av försörjningsskyldigheten. Vidare kunde

det enligt utskottets mening förtjäna att övervägas, huruvida icke sjukpenning

borde liksom livränta kunna utgå med högre belopp, därest den skadades tillstånd

krävde särskild vård. — I enlighet med förslag av utskottet hemställde

riksdagen i skrivelse den 8 maj 1937, nr 261, att Kungl. Majit måtte låta

verkställa en allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning örn försäkring

för olycksfall i arbete, vid vilken utredning de synpunkter, som kommit

till uttryck i utskottets motivering, borde tagas under omprövning, samt för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. — Genom

beslut den 11 juni 1937 anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstalten alf

verkställa den utredning, varom riksdagen i sin skrivelse gjort framställning,

samt att inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. —

Ytterligare må nämnas, att Kungl. Majit, sedan 1939 års lagtima riksdag (skrivelse

nr 95) anhållit, att frågan örn utvidgad försäkring för olycksfall i arbete

måtte upptagas till fortsatt utredning, den 13 april 1939 överlämnat handlingarna

i ärendet till den år 1938 tillsatta socialvårdskommittén för att tagas

under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag.

Med hänsyn till nu rådande tidsförhållanden samt i avvaktan på resultatet

av socialvårdskommitténs arbete har riksförsäkringsanstalten ansett, att det

tills vidare borde anstå med fullföljandet av den utredning, som den 11 juni

1937 uppdrogs åt anstalten.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 316.

13

Framställning från landsorganisationen i Sverige m. m.

Landsorganisationens skrivelse.

I sin förut omnämnda skrivelse den 25 april 1941 har landsorganisationen

framhållit, att realvärdet av de enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående,

redan förut knappt tillmätta ersättningarna undergått en väsentlig minskning

till följd av den under tiden efter krigsutbrottet inträdda och alltjämt fort

gående levnadskostnadsstegringen. Därest ersättningarna, speciellt sjukpenningen,

skulle fylla sin uppgift att bereda de av olycksfall i arbete drabbade

ett drägligt uppehälle syntes det vara oundgängligt, att — på sätt

redan skett beträffande folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag —

värdeminskningen i någon form kompenserades. Frågans lösning syntes icke

kunna anstå till slutförandet av det för närvarande vilande, åt riksförsäkringsanstalten

uppdragna arbetet med revisionen av olycksfallsförsäkringslagen.

En fristående, provisorisk reglering syntes erforderlig.

Landsorganisationen har därför hemställt, att berörda spörsmål måtte

upptagas till skyndsam utredning samt att därav föranledda förslag måtte

föreläggas riksdagen.

Yttranden i anledning av landsorganisationens

framställning.

Över landsorganisationens framställning hava yttranden avgivits av riksförsäkringsanstalten,

försäkringsrådet, pensionsstyrelsen, statskontoret,

svenska arbetsgivareföreningen och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening. Därefter har landsorganisationen yttrat sig över vad i ärendet förekommit.

Slutligen har socialvårdskommittén avgivit yttrande över samtliga

handlingar i ärendet.

I förevarande sammanhang föreligga till behandling två huvudspörsmål,

nämligen dels frågan örn åtgärder för förbättring av ersättningar, som redan

fastställts jämlikt olycksfallsförsäkringslagen och vissa andra därmed sammanhörande

författningar, och dels frågan örn erforderliga lagändringar för att för

framtiden möjliggöra fastställandet av förbättrade ersättningar. I det följande

behandlas dessa spörsmål var för sig; jag upptager först det senare av de två

spörsmålen.

Lagändringar för förbättring av ersättningarna enligt

olycksfallsförsöleringslagen rn. m.

Höjning av den årliga arbetsförtjänstens

maximibelopp i olycksfallsförsäkringslagen.

Riksförsäkringsanstalten har framhållit, att, då ersättningarna enligt

olycksfallsförsäkringslagen inom angivna maximi- och minimigränser stöde i

direkt proportion till storleken av den skadades arbetsförtjänst under året

närmast före olycksfallet, höjning eller sänkning av arbetsförtjänsten i regel

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

verkade automatiskt höjande eller sänkande på ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen

och det även med avseende på de ersättningar, som, på

grundval av den skadades arbetsförtjänst under året närmast före olycksfallet,

i form av livräntor i vissa fall tillerkändes att utgå för den skadades eller hans

efterlevandes återstående livstid. De löneförhöjningar, som till följd av

levnadskostnadernas stegring ganska genomgående ägt rum under den nuvarande

kristiden, hade alltså redan successivt gjort sig gällande vid tillämpning

under denna tid av ersättningsbestämmelserna enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Då emellertid sambandet mellan avlöningar och ersättningar

enligt lagen vore begränsat uppåt sålunda, att vid högre årlig arbetsförtjänst

än 3,000 kronor det överskjutande beloppet ej toges i beräkning, måste den

frågan uppstå, örn ej den numera inträdda allmänna lönestegringen, vari någon

tillbakagång ej nu syntes kunna skönjas, borde medföra en höjning av nämnda

maximibelopp. Riksförsäkringsanstalten ville för sin del besvara denna fråga

jakande.

Rörande storleken av höjningen har riksförsäkringsanstalten anfört:

Enligt lönestatistisk årsbok för 1939, utgiven av socialstyrelsen, hade beträffande

arbetare inom industri och hantverk, handel och transportväsen,

allmän tjänst m. m. indextalet (1913 = 100) för löneinkomsten per år, som år

1924 uppgick till 211, 1925 till 216 och 1926 till 220, år 1939 stigit till 260.

Från år 1924, vilket år var grundval för 1926 års beslut örn höjning av lönegränsen,

till år 1939 skulle stegringen i löneinkomsten per år hava utgjort

omkring 21 procent och från 1926, då höjningen av lönegränsen genomfördes,

omkring 16 procent. Sedan 1939 har som bekant ytterligare stegring ägt rum.

Genomsnittliga löneinkomsten per år för hela landet utgjorde 1939 inom olika

näringsgrenar (exklusive säsongindustri) 2,802 kronor. För män över 18 år

(exklusive arbetande förmän) utgjorde beloppet 3,167 kronor och för kvinnor

i,882 kronor. Arbetslönerna växlade emellertid avsevärt inom olika yrkes

och dyrortsgrupper. Under det att medeltalet för män för ortsgrupp A utgjorde

2,412 kronor, uppgick det för ortsgrupp G till 3,713 kronor, för ortsgrupp

H till 4,354 kronor och för ortsgrupp I till 4,255 kronor. För kvinnorna

voro beloppen avsevärt lägre.

I detta sammanhang torde få erinras, att levnadskostnadsindex med juli

1914 som bas till år 1924 steg till 174 men i juli 1939 utgjorde 169. Sedermera

har index till omkring den 1 april 1941 stigit till 219. Stegringen från juli

1939 utgör alltså omkring 30 procent.

Därest maximigränsen för årliga arbetsförtjänsten skulle motsvara nuvarande

löneförhållanden, jämväl å dyrorter, vore påtagligen en högst betydande

höjning av nämnda gräns erforderlig. Enligt riksförsäkringsanstaltens

mening måste emellertid en viss varsamhet iakttagas vid företagande av sådan

höjning. Liksom vid förra världskriget kan stegringen av den allmänna prisnivån

måhända antagas bliva åtminstone delvis av övergående natur. På grund

härav kunna särskilt de för lång tid utgående ersättningarna, såsom livräntor,

komma att bliva alltför höga vid prisnivåns nedgång. Därtill kommer att

hänsyn måste tagas till den belastning av näringslivet, som en mera avsevärd

höjning av avlöningsgränsen skulle komma att medföra. Med hänsyn till vad

sålunda anförts anser sig riksförsäkringsanstalten böra föreslå, att maximi

gränsen för årliga arbetsförtjänsten höjes med 20 procent eller till 3,600 kronor,

varigenom högsta livräntan vid helinvaliditet kommer att ökas från 2,000 till

2,400 kronor.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Om den årliga arbetsförtjänstens maximigräns höjdes till 3,600 kronor,

föranleddes därav en påbyggnad av intervallerna för sjukpenningen, nämligen

så att, örn den årliga arbetsförtjänsten uppginge till 3,105 men ej till 3,375

kronor, sjukpenning skulle utgå med 6 kronor samt att, om den årliga arbetsförtjänsten

uppginge till eller överstege 3,375 kronor, sjukpenningen skulle

utgöra 6 kronor 50 öre.

Någon ändring av grunderna för livräntornas beräknande i övrigt syntes

riksförsäkringsanstalten icke böra för närvarande ifrågakomma. I detta sammanhang

har anstalten framhållit, att skäl icke syntes föreligga för höjning

av minimigränsen — 450 kronor — vilken vore av betydelse huvudsakligen

för livräntor till mindre arbetsföra åldringar. I den mån deras arbetsförtjänster

under nuvarande förhållanden ökades över 450 kronor, höjdes

automatiskt ersättningsbeloppen.

Vad angår kostnaderna för de ökade ersättningar, som höjningen av maximum

för den årliga arbetsförtjänstens beräkning skulle föranleda, har riksförsäkringsanstalten

anfört, att en uppskattning därav — för en noggrann

beräkning funnes ej erforderligt material — krävt så omfattande förarbeten,

att anstalten icke haft tillfälle utföra densamma.

Pensions styr elsen har framhållit vissa mera allmänna synpunkter samt

därutinnan anfört:

Enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser rörande sjukpenning

och livränta blir den, som omfattas av försäkringen, automatiskt tillförsäkrad

högre ersättning, då hans arbetsförtjänst stiger, beträffande sjukpenning

dock under förutsättning att han därvid uppnår åtminstone undre gränsen för

närmast högre inkomstintervall. Enär numera en mycket betydande del av

de anställda har sin arbetsinkomst reglerad i förhållande till levnadskost

naderna, följer, att vid stegring av dessa kostnader den anställdes försäkringsbehov

i det nya försörjningsläget tillgodoses av den nuvarande lagen inom

angivna gränser i stort sett i samma grad som lönebehovet tillgodoses genom

de indexreglerade löneavtalen och andra liknande löneöverenskommelser.

Någon anledning att på grund av den nu inträdda levnadskostnadsstegringen

frångå lagstiftningens bestämmelser i denna del synes därför knappast föreligga.

Undantag torde dock böra göras beträffande lagens bestämmelse, att

den högsta medgivna sjukpenningen skall utgöra 5 kronor 50 öre ävensom i

fråga örn föreskriften att, örn den årliga arbetsförtjänsten överstiger 3,000

kronor, det överskjutande beloppet icke tages i beräkning vid bestämmande

av ersättnings storlek. De av förhöjningen föranledda kostnaderna torde böra

bäras av försäkringen själv.

Statskontoret har inledningsvis uttalat, att, med hänsyn till de vittomfattande

utredningar angående revision av olycksfallsförsäkringslagen och

därmed sammanhängande spörsmål, som igångsatts, tvekan kunde råda, huruvida

tillräcklig anledning vore för handen att, innan resultatet av dessa utredningar

förelåge, vidtaga särskilda åtgärder i det av landsorganisationen

angivna syftet. Statskontoret har även påpekat, att de löneförhöjningar, som

till följd av levnadskostnadernas stegring torde hava ägt rum under den

nuvarande kristiden, verkade automatiskt höjande på ersättningsbeloppen.

Å andra sidan gjorde sig kraven på förbättring av ersättningarna med sär
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

skild styrka gällande under nu rådande förhållanden. Statskontoret ville

därför icke motsätta sig, att de av landsorganisationen berörda spörsmålen

upptoges till övervägande.

Statskontoret, som tagit del av riksförsäkringsanstaltens yttrande, tillstyrkte

anstaltens förslag beträffande höjning av den årliga arbetsförtjänstens

maximibelopp med därav följande höjd sjukpenning i två nya inkomstklasser.

Landsorganisationens framställning har avstyrkts av svenska arbetsgivareföreningen,

som anfört, bland annat:

I landsorganisationens skrivelse har anförts, att en höjning vore motiverad

särskilt av sjukpenningbelojjpen. En arbetare, som blir sjuk på grund

av olycksfall i arbetet, erhåller emellertid på grund av det högre löneläget

numera i många fall ersättning efter en högre sjukpenningsklass än den som

för något år sedan varit tillämplig för honom. Häri ligger en visserligen

indirekt men dock fullt tydlig kompensation för levnadskostnadsstegringen.

Det är sålunda blott de arbetstagare, som uppnått en sådan årsinkomst,

2,835 kronor, att de blivit berättigade till den högsta sjukpenningen, 5

kronor 50 öre, som möjligen skulle kunna göra anspråk på att sjukpenningens

belopp höjes, vilket väl skulle tillgå så, att man tillskapade en eller flera

grupper med högre sjukpenning än den högsta nu utgående. Det måste

allvarligt ifrågasättas, huruvida i nuvarande läge en dylik provisorisk åtgärd

till förmån för de bättre ställda arbetargrupperna är tillrådlig.

Föreningen har tillagt, att lönestegringen visserligen först med en viss

eftersläpning gjorde sig gällande, men olägenheterna därav syntes dock icke

vara så stora, att av denna anledning särskilda åtgärder behövde vidtagas för

att bereda försäkringstagarna ekonomisk kompensation.

Landsorganisationen har i sitt yttrande över vad i ärendet förekommit

framhållit, att den föreslagna maximigränsen med hänsyn såväl till löneutvecklingen

som till levnadskostnadsstegringen efter år 1926 syntes alltför

snäv. Som skäl för återhållsamhet på denna punkt hade riksförsäkringsanstalten

åberopat, bland annat, att stegringen av den allmänna prisnivån

kunde antagas åtminstone delvis vara av övergående natur, varför särskilt

de för lång tid utgående ersättningarna, såsom livräntor, kunde komma att

framstå som alltför höga vid prisnivåns nedgång. Då fråga endast vore örn

en provisorisk lagstiftning, torde detta skäl dock icke kunna anses vara av

betydelse att förhindra inkomstgränsens anpassning till bättre överensstämmelse

med den faktiska löne- och levnadskostnadsutvecklingen. Landsorganisationen

förordade, att inkomstmaximum fixerades till 4,000 kronor,

innebärande en förhöjning av 33 procent; en överslagsberäkning gåve vid

handen, att stegringen i löneinkomsten från år 1924, vilket år utgjorde grundval

för 1926 års beslut, per den 1 juli 1941 utgjorde cirka 38.7 procent.

Socialvårdskommittén har tillstyrkt riksförsäkringsanstaltens förslag.

Höjning av sjukpenningen enligt olycksfallsförsäkringslagen

i de lägsta inkomstklasserna.

Riksförsäkringsanslalten har erinrat därom, att sjukpenning enligt gällande

bestämmelser för varje dag — även helgdag — ansetts böra uppgå unge

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

får ligen till 2/3 av den skadades dagliga arbetsförtjänst. Högsta sjukpenning,

5 kronor 50 öre, utginge vid en arbetsförtjänst av 2,835 kronor eller mera.

Om den årliga arbetsförtjänstens maximigräns höjdes till 3,600 kronor,

föranleddes därav, såsom förut nämnts, en påbyggnad av intervallerna för

sjukpenningen.

Efter att hava erinrat örn att 1937 års riksdag framhållit önskvärdheten

av en höjning av beloppet av sjukpenning inom de lägre inkomstgrupperna,

har riksförsäkringsanstalten anfört, att även enligt dess mening sjukpenningen

i dessa fall framstode såsom väl låg. Anstalten har därför föreslagit, att

sjukpenning i de fem lägsta inkomstklasserna skall utgå med följande belopp:

vid en årlig arbetsförtjänst av högst 675 kronor (nu 1:—) kronor 1:50

» » » » » 675 men ej 945 kronor (nu 1:50) » 2: —

» » » » » 945 » »1,215 » (» 2: —) » 2: 50

» » » » » 1,215 » » 1,485 » (» 2:50) » 2:75

» » » » » 1,485 » » 1,755 » ( » 3: —) » 3:25.

För de följande klasserna skulle sjukpenningen bliva oförändrad eller

således 3 kronor 50 öre i den sjätte klassen o. s. v.

Riksförsäkringsanstalten har vidare erinrat örn att sjukpenningen automatiskt

stege, i den mån den skadade i följd av löneökning komme i en

högre inkomstklass (inom maximigränsen). En höjning av sjukpenningen

inom varje inkomstklass utgjorde alltså i vissa fall en tvåfaldig kompensation.

En sådan kunde dock inom de lägsta inkomstklasserna motiveras med det

i och för sig alltför låga sjukpenningsbeloppet men skulle innebära en allt

för vittgående ändring av lagens grunder beträffande de högre inkomstklasserna.

Beträffande de av föreslagna höjningar av sjukpenningen föranledda

kostnaderna har riksförsäkringsanstalten anfört, att, örn höjningarna varit

tillämpliga å de olycksfall, som inträffat under år 1937, en kostnadsökning

å 650,000 kronor skulle hava uppstått. På grund av de sedan år 1937 ökade

lönerna och därav föranledd beräkning av sjukpenningen enligt högre inkomstklass

kunde den sammanlagda ökningen i de lägre inkomstklasserna

under nuvarande förhållanden antagas uppgå till lägre belopp.

Statskontoret har icke funnit anledning föreligga att vidtaga föreslagen

ökning av sjukpenningen inom de fem lägsta inkomstklasserna. I den mån

den skadade genom löneökning komme i en högre inkomstklass, stege sjukpenningen

automatiskt, varför den av anstalten föreslagna höjningen skulle

innebära en dubbel kompensation.

Svenska arbetsgivareföreningen har, såsom förut nämnts, avstyrkt åtgärder

för ändring av gällande bestämmelser.

Landsorganisationen har anfört, att de av riksförsäkringsanstalten föreslagna

höjningarna vore förhållandevis blygsamma. Med hänsyn till den

återverkan, som på grund av indexregleringarna inträdande löneökningar

likväl medförde, ansåge sig landsorganisationen dock kunna godtaga anstaltens

förslag.

Riksförsäkringsanstaltens förslag har tillstyrkts av socialvårdslcommittén.

Bihang till rikadagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 316. 1027 41 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Höjning av begravningshjälpen enligt

olycksfallsförsäkringslagen.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit, att minimibeloppet för begravningshjälp,

vilket för närvarande är 100 kronor, måtte höjas till 200 kronor.

En sådan höjning kunde enligt anstaltens mening antagas komma att

föranleda en kostnadsökning av högst ett par tiotusental kronor.

Statskontoret har tillstyrkt riksförsäkringsanstaltens förslag. Även landsorganisationen

och socialvårdskommittén hava anslutit sig till detsamma.

Ändrade bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen

om avdrag å sjukpenning vid

sjukhusvård.

Riksf örsäkringsanstalten har i förevarande sammanhang upptagit till behandling

även ett annat spörsmål, nämligen rörande ändrade bestämmelser

örn avdrag å sjukpenning vid sjukhusvård. Anstalten har därvid erinrat örn

att 1937 års riksdag ifrågasatt omarbetning av gällande bestämmelser, därvid

större hänsyn borde tagas till den skadades försörjningsförhållanden. Anstalten

har framhållit, att försäkringsinrättningarna enligt gällande bestämmelser

vore oförhindrade att, när den skadade vårdades å sjukhus — inom

stadgade gränser — antingen göra avdrag å sjukpenningen eller att utan något

avdrag utgiva full sjukpenning. Hittills hade emellertid ända från lagens tillkomst

ifrågavarande bestämmelse — i enlighet med motiveringen till densamma

i ålderdomsförsäkringskommitténs år 1915 avgivna betänkande -—

tillämpats så, att utan hänsyn till den skadades förhållanden i olika fall det

medgivna avdraget fullt ut gjorts. Anledningen härtill hade huvudsakligen

varit hänsyn till de administrativa svårigheter för försäkringsinrättningarna,

som skulle vara förenade med en genomgående differentiering av avdragen

med hänsyn till den skadade åvilande försörjningsplikt. Arten och omfattningen

av för den skadade förhandenvarande försörjningsplikt gent emot

vissa anhöriga, t. ex. självförsörjande hustru, ett eller flera minderåriga barn

i äktenskap, minderåriga barn utom äktenskap, föräldrar, som helt eller delvis

underhölles av den skadade, etc. vore ju för försäkringsinrättningarna i de

allra flesta fall okända. Det läge i sakens natur, att införskaffande av tillfredsställande

uppgifter härom i ett flertal olika fall vore förenat med omgång

och svårigheter.

Riksförsäkringsanstalten hade emellertid den 17 maj 1941 beslutat att,

inom ramen av vad som administrativt sett kunde låta sig göra, med stöd

av 10 § andra stycket tills vidare i allmänhet utgiva högre sjukpenning än

hittills för tid, varunder skadad person, som vore familjeförsörjare, vårdades

å sjukhus. Därvid skulle försöksvis i första hand läggas till grund den upp

gift, som i det nu använda formuläret till anmälan örn olycksfall i arbete

av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren lämnades, örn den skadade vore

gift eller icke.

Det syntes anstalten lämpligt, att i 10 § andra stycket infördes ett uttryckligt

stadgande, som anslöte sig till den huvudregel för ersättningens bestäm
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

mande, vilken kommit till uttryck i anstaltens berörda beslut. Hänsyn skulle

sålunda ej vidare tagas till kostnaden för vården utan skulle frågan, huruvida

avdrag borde ske och i så fall med vilket belopp, avgöras allenast med hänsyn

till den skadades eventuella försörjningsskyldighet gent emot sådana

anhöriga, som omförmäldes i 7 § av olycksfallsförsäkringslagen, detta i den

mån sådant administrativt läte sig göra. I 7 § avsåges make, barn i och utom

äktenskap samt adoptivbarn under 16 år ävensom i vissa fall föräldrar och

adoptivföräldrar. Lägsta sjukpenningen skulle bliva halv sådan, men denna

skulle knappast ifrågakomma i andra fall än då den skadade ej hade någon

försörjningsskyldighet. Genom att sjukpenningen sålunda bleve oberoende

av den å olika allmänna sjukhus och under olika vårdtider å vederbörande

sjukhus högst växlande dagkostnaden skulle en mycket önskvärd förenkling

vinnas i handhavåndet av hithörande ersättningsfrågor.

Kostnadsökningen vid realiserandet av riksförsäkringsanstaltens förslag

har anstalten förklarat komma att understiga 200,000 kronor.

Statskontoret, landsorganisationen och socialvårdskommittén hava tillstyrkt

riksförsäkringsanstaltens förslag.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har omnämnt, att

.föreningen anmodat sina medlemmar att — med viss mindre jämkning -—•

tillämpa de beslut, som av riksförsäkringsanstalten fattats den 17 maj 1941

rörande tillämpningen av 10 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen.

Lagstiftningens utformning.

Riksförsäkringsanstalten, som i anslutning till vad anstalten i det föregående

anfört framlagt förslag till lag örn förhöjning i vissa fall av ersättningarna

enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i

arbete, har anfört, att denna lagstiftning på grund av ovissheten örn den framtida

utvecklingen av prisnivån i våld land och de i allmänhet osäkra förhållandena

på det ekonomiska området borde givas allenast provisorisk karaktär.

Ilen borde träda i kraft vid början av ett kalenderår, lämpligen den 1 januari

1942, samt äga giltighet till slutet av ett kalenderår. Då beslut i fråga örn

eventuellt fortsatt giltighet av lagstiftningen måste fattas före den 1 september

året innan beslutet skulle träda i kraft för att premierna skulle hinna bestämmas

för det följande kalenderåret, syntes den ifrågasatta lagen böra givas

giltighet till utgången av år 1943.

De föreslagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen syntes påkalla motsvarande

ändringar i de i huvudsak lika lydande ersättningsbestämmelserna i

6, 7 och 10 §§ i förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, och möjligen även i

8 §, som innehölle bestämmelser rörande beräknande av den årliga arbetsförtjänsten.

Då emellertid sociala försvarsberedskapskommittén under år

1941 framlagt ett förslag till krigspensionsförordning, vilket förslag i vissa

fall hade betydelse för ersättningarna i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, hade riksförsäkringsanstalten ansett sig icke böra

för närvarande framlägga något förslag till ändringar i 1927 års förordning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 316.

Statskontoret har tillstyrkt, att lagstiftningen i ämnet gives allenast provisorisk

karaktär.

Sociala år etsk ommitt én Ilar framhållit, att i förevarande sammanhang erforderliga

ändringar borde vidtagas även i militärersättningsförordningen, enär

förslaget till krigspensionsförordning ännu icke föranlett förslag till riksdagen.

Dyr t ids t ill äg g å ersättningar, som redan fastställts jämlikt

olycksfallsförsäkringslagen eller vissa andra därmed sammanhör

ande författningar.

Riksförsäkringsanstalten har framhållit, att landsorganisationen, som i sin

skrivelse den 25 april 1941 hänvisat till de dyrtidstillägg, vilka nyligen beviljats

beträffande folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, syntes

åsyfta en höjning icke blott av de ersättningar, som framdeles skola bestämmas,

utan även av redan nu utgående ersättningar. Huvudsakligen torde därvid

bliva fråga örn livräntor på grund av redan inträffade olycksfall eller olycksfall,

som inträffa före den 1 januari 1942. Något tillägg till utgående sjukpenning,

som i regel utgåves endast för kort tid och som därför i många fall

kunnat följa stegringen i lönenivån, synes riksförsäkringsanstalten ej böra

ifrågakomma.

Anstalten har anfört, att den nuvarande dyrtiden otvivelaktigt kunde orsaka

avsevärda ekonomiska svårigheter för de livräntetagare, som väsentligen vore

hänvisade till livräntan för sitt uppehälle, framför allt då livräntorna fastställts

vid en avsevärt lägre lönenivå än den nuvarande. Emellertid vore det för de

sociala försäkringsinrättningarna uteslutet att av egna medel kunna lämna

något tillägg till livräntorna, enär redan erlagda eller bestämda premier vore

beräknade att så nära som möjligt motsvara ersättningarna enligt nu gällande

lag Livräntereserverna, vilka vore beräknade enligt av Kungl. Maj:t fastställda

grunder, lämnade självfallet icke heller utrymme för höjning av nu

utgående livräntor. Därest en sådan höjning ansåges ofrånkomlig, måste

staten träda emellan. Detta skulle visserligen innebära ett frångående av

principen att olycksfallsersättningarna skulle bestridas av arbetsgivarna. Men

så hade skett i fråga örn vissa livräntor, utgående enligt 1901 års olycksfallsförsäkringslag,

nämligen sådana livräntor, som uppginge till eller överstege

90 kronor (motsvarande 30 procents invaliditet).

Riksförsäkringsanstalten har — utan att yttra sig i frågan, huruvida statsmedel

kunde ställas till förfogande för ändamålet — lämnat följande uppgifter

rörande kostnaden för eventuellt tillägg till livräntorna enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

För undersökning av kostnaden hava de från försäkringsinrättningarna vid

1940 års slut utgående livräntorna enligt nyssnämnda lag fördelats, efterlevandelivräntorna

på olika slag av efterlevande och invalidlivräntorna efter

invaliditetsgrad. I de fall, då fördelningen av de från ömsesidiga bolag utgående

livräntorna icke kunnat ske med ledning av från bolagen erhållna uppgifter,

har fördelningen skett uppskattningsvis med ledning av fördelningen

inom de från riksförsäkringsanstalten utgående livräntorna. Invaliditetsgraderna

hava sammanförts i fyra grupper, nämligen 10—19 procent, 20—29 procent,

30—49 procent och 50—100 procent.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Undersökningens resultat framgår av följande sammanställning.

Livräntor till efterlevande

Antal

livräntor

Summa årligt

livräntebelopp, kr.

änkor och änklingar ............

.................. 3,984

2,534,000

barn .................................

................... 2,339

798,000

föräldrar ...........................

.................. 396

140,000

Livräntor till invalider

Summa 6,719

3,472,000

10— 19 procent ..................

.................. 18,455

2,901,000

20— 29 » ..................

.................. 9,729

2,717,000

30— 49 » ..................

.................. 4,174

1,791,000

50—100 » ..................

.................. 3,327

2.688,000

Summa 35,685

10,097,000

Riksförsäkringsanstalten kai’ — i anslutning till förenämnda sifferuppgifter

— framhållit, att, om samtliga vid 1940 års slut utgående livräntor till efterlevande

skulle höjas med exempelvis 10 procent och samma höjning skulle

tillämpas för invalider med lägst 30 procent invaliditet, den årliga kostnaden

därför skulle kunna uppskattas till för närvarande i runt tal 800,000 kronor.

Enär livräntor på grund av olycksfall, som inträffat efter utgången av år

1940, i regel torde hava beräknats med viss hänsyn till den efter krigsutbrottet

höjda lönenivån, skulle enligt riksförsäkringsanstaltens åsikt livräntetillägg

dock möjligen kunna begränsas att avse livräntor på grund av olycksfall, som

inträffat före utgången av år 1940.

Försäkringsrådet, som avgivit yttrande i ärendet innan riksförsäkringsanstaltens

nyss omförmälda utredning varit tillgänglig, har framhållit, att, då

ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen utginge utan behovsprövning

och kostnaderna bestredes av arbetsgivarna, det uppenbarligen icke kunde

ifrågakomma att låta tilläggsersättning bestridas av arbetsgivarna, att ersättningarna

enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag vore av en helt annan storleksordning

än ersättningarna enligt 1901 års lag i ämnet samt att utredning

örn den ekonomiska innebörden av ett tillmötesgående av landsorganisationens

framställning borde verkställas icke blott beträffande ersättningar enligt

olycksfallsförsäkringslagen utan även i fråga örn ersättningar enligt lagen örn

försäkring för vissa yrkessjukdomar. Det borde övervägas, huruvida en kompensation

skulle ske efter samma procenttal, oberoende av när olycksfallet inträffat,

samt om behovsprövning borde äga rum i varje särskilt fall. Beträffande

förstnämnda fråga funne försäkringsrådet böra beaktas, att efter antagande

av 1916 års olycksfallsförsäkringslag ändringar skett, som medfört högre

ersättningar bland annat på grund av höjt maximum för den årliga arbetsförtjänsten.

Vidare hade penningvärdet fluktuerat under den tid lagen varit

giltig, vilket gjort, att arbetsinkomsten oftast varit högre, då penningvärdet

varit lågt. Då ersättningen beräknats efter arbetsinkomstens storlek, hade

redan därigenom en viss kompensation för dyrtid erhållits.

Två ledamöter av försäkringsrådet1 anförde i särskilt yttrande:

1 Herrar Geijer och Blomqvist.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen utgöra icke ett socialt

understöd i samma mening som tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag

utan representera en arbetsgivarnas lagstadgade ersättningsplikt, som

av praktiska skäl iklätts försäkringens form. Från denna utgångspunkt är

det naturligt att någon behovsprövning såsom villkor för dessa ersättningars

utgående icke äger rum. Det remitterade förslaget torde väl även avse, att de

tilläggsersättningar, som enligt förslaget ifrågasättas, jämväl skola utgå utan

behovsprövning. Det torde då kunna ifrågasättas, om det vore med billighet

och rättvisa överensstämmande att utan föregående behovsprövning med statsmedel

gynna en viss kategori medborgare, som dock redan åtnjuter en, låt

vara stundom otillräcklig, ersättning för inträffat olycksfall, under det att stora

medborgarkategorier, som oförvållat råkat i fattigdom, äro helt hänvisade till

det allmännas mellankomst efter behovsprövning i vanlig ordning. Hårda

anspråk komma säkerligen under de närmaste åren att ställas på statskassan,

därest folkets levnadsstandard över huvud taget skall kunna hållas på en god

och rimlig nivå. Det är därför ett samhällsintresse av vikt, att fördelningen

av understöd från det allmännas sida sker så rättvist som möjligt, att de

grupper, hos vilka behovet är störst, bliva i första hand tillgodosedda, samt att

understöd av statsmedel icke utdelas till personer, som befinna sig i dräglig

ekonomisk ställning, vilket dock i avsevärd utsträckning är fallet med olycksfallsförsäkringslagens

ersättningstagare.

Därest man åter skulle reflektera på tilläggsersättningar efter behovsprövning,

skulle detta endast leda till ytterligare splittring av det allmännas redan

nu svårt splittrade understödsverksamhet utan någon verklig nytta för dem,

för vilka understöden vore avsedda.

Pensionsstyrelsen har framhållit, att verkningarna av levnadskostnadsstegringen

gåve sig mer eller mindre tillkänna i samtliga pågående försäkringsfall,

särskilt sådana som inträffat innan prisstegringen blivit mera markerad. En

förbättring av dessa förmånstagares ställning syntes knappast kunna ske på

annat sätt än genom en statlig ersättning i en eller annan form.

Statskontoret har anslutit sig till riksförsäkringsanstaltens uppfattning, att

någon höjning av sjukpenning icke borde ifrågakomma. Huruvida kompensation

för dvrtiden borde tillerkännas livräntetagare syntes statskontoret mera

tveksamt. Ur försäkringsteknisk synpunkt torde åtgärder i dylik riktning vara

ägnade att ingiva betänkligheter. Då kostnaderna för livräntetilläggen uppenbarligen

måste bestridas av statsmedel, skulle detta innebära ett frångående

av principen, att olycksfallsförsäkringarna skola bestridas av arbetsgivarna.

Enligt statskontorets mening kunde icke heller de livräntetillägg, som utginge

å livräntor enligt 1901 års olycksfallsförsäkringslag, anses prejudicerande för

en dylik åtgärd. Med hänsyn till de av kristiden härrörande förhållandena ville

statskontoret emellertid icke motsätta sig, att ett övervägande örn beredande

av tillägg till nu utgående livräntor i av riksförsäkringsanstalten angiven utsträckning

komme till stånd. Statskontoret ville dock föreslå, att från de

grupper livräntetagare, som här avsåges, måtte undantagas de, som i annan

form erhölle dyrtidskompensation av statsmedel.

Svenska arbetsgivareföreningen har framhållit, att det ur principiell synpunkt

torde vara uteslutet att bereda livräntetagare någon kompensation för

stegring i levnadskostnaderna . Visserligen hade livräntorna i flertalet fall

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 316.

fastställts vid en tidpunkt, då levnadskostnaderna och till följd därav även

arbetslönerna Varit lägre än nu vore fallet, men å andra sidan funnes livräntor,

som fastställts, då levnadskostnaderna varit högre än nu. Om man ville upprätthålla

principen, att olycksfallsförsäkringen skulle vara en försäkringsform

och bedrivas efter försäkringstekniska grunder — varom enighet principiellt

torde råda — syntes det omöjligt att garantera ett visst realvärde å livräntorna.

-— Jämförelsen med de för närvarande utgående dyrtidstilläggen å folkpensioner,

invalidunderstöd och barnbidrag syntes icke adekvat. I nämnda

fall vore det icke fråga om verksamhet, som bedreves efter försäkringsmässiga

grunder. Dessa former av understöd utginge nämligen blott då behov därav

i viss ordning konstaterats vara för handen. Starka skäl talade för att man

begränsade dyrtidskompensationen till dylika understöd sformer och sålunda

icke utsträckte den till ersättningar, vilka — såsom förhållandet vore enligt

olycksfallsförsäkringslagen — utginge oberoende av huruvida den berättigade

vore i behov därav eller ej.

Landsorganisationen har i sitt yttrande över vad i ärendet förekommit till

en början framhållit, att frågan örn tillägg till nu utgående sjukpenning vore

av mindre praktisk betydelse. Landsorganisationen hade vid sin framställning

främst haft i sikte livräntorna. Kompensation därutinnan måste givetvis

bestridas med statsmedel. Någon avgörande betydelse kunde icke tillmätas

de erinringar av principiell innebörd, som framställts i vissa remissyttranden,

särskilt som principen örn olycksfallsersättningarnas bestridande av arbetsgivarna

redan frångåtts genom 1938 års förordning örn tillägg till livräntor

enligt 1901 års lag. Vidare vore det nu fråga allenast om en provisorisk, av

undantagsförhållanden föranledd reglering. Den av riksförsäkringsanstalten

beräknade årliga kostnaden för ett dyrtidstillägg av 10 procent — 800,000 kronor

—. vöre icke av någon statsfinansiellt sett avskräckande storleksordning.

TJr kompensationssynpunkt vore en tilläggsprocent av 10 emellertid alltför låg.

Den levnadskostnadsstegring, som inträtt under tiden efter krigsutbrottet,

drabbade alldeles särskilt hårt de livräntetagare, vilka för sitt uppehälle hade

att lita till endast livräntorna, Procenten borde i förevarande fall icke sättas

lägre än tilläggsprocenten beträffande folkpensionerna; under alla förhållanden

borde detta gälla, örn rätten till tillägg i fråga om invalider begränsades

till invaliditetsgrader över 30 procent.

Socialvårdskommittén1 har, liksom riksförsäkringsanstalten, icke funnit tillräckligt

vägande skäl föreligga för att införa dyrtidstillägg å sjukpenningar.

Beträffande livräntorna, som utginge på längre sikt, syntes däremot billighetsskäl

kunna anföras för att dyrtidstillägg skulle utgå åtminstone i viss

omfattning. Kommittén delade de hörda myndigheternas mening, att sådana

dyrtidstillägg måste finansieras med statsmedel, örn de skulle kunna komma

ifråga. Vissa betänkligheter hade uttalats mot att lämna tillskott av statsmedel

till ifrågavarande försäkring, för vilken kostnaderna principiellt skulle

bäras av arbetsgivarna. Kommittén funne för sin del, att denna princip icke

1 I ärendets behandling inom kommittén hava deltagit herrar Eriksson, Bexelius,

Hagård, Höjer, Wallén och Wangson.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

behövde anses rubbad genom att staten under de nuvarande exceptionella förhållandena

lämnade en skälig hjälpa åt vissa livräntetagare, beträffande vilka

omständigheterna i stort sett kunde antagas vara ömmande. Emellertid måste

ali uppmärksamhet ägnas åt de konsekvenser i olika avseenden, som kunde

tänkas uppkomma, örn staten lämnade dyrtidstillägg å ifrågavarande försäkringsmässiga

prestationer.

Kommittén har vidare framhållit, att åtgärder, som av staten vidtoges beträffande

denna gren av socialförsäkringen, visserligen möjligen kunna tagas

till intäkt för krav å likartade åtgärder inom andra till socialvården hörande

områden, men åtgärderna torde däremot icke kunna åberopas såsom stöd för

krav å statliga hjälpåtgärder inom andra försäkringsområden.

Till utredning angående beloppet av utgående livräntor av sådan natur, att

de eventuellt böra förenas med dyrtidstillägg, har socialvårdskommittén åberopat

en av byråchefen D. Östrand i riksförsäkringsanstalten upprättad promemoria,

utvisande bland annat följande:

Årliga beloppet av vid 1940 års slut från försäkringsinrättningarna utgående

livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen har beräknats utgöra för

efterlevande 3,472,000 kronor samt för invalider med lägst 30 procent invaliditet

4,479,000 kronor eller tillhopa 7,951,000 kronor. 20 procent tillägg å dessa

livräntor skulle alltså motsvara en årlig kostnad av omkring 1,600,000 kronor.

I nämnda belopp ingå icke livräntor på grund av olycksfall, som träffat arbetare

i statens tjänst, vare sig livräntorna utbetalas av riksförsäkringsanstalten eller

av annan myndighet. Antalet vid 1940 års slut utgående sådana livräntor till

efterlevande och till invalider med lägst 30 procent invaliditet har uppskattats

till omkring 1,250 och motsvarande årliga livräntebelopp torde möjligen kunna

uppskattas till omkring 675,000 kronor. 20 procent å detta belopp utgör 135,000

kronor. I förstnämnda belopp ingå ej heller livräntor, som utgå enligt olycksfailsförsäkringslagen

men på grund av särskilt åtagande utgivas av vissa

arbetsgivare, som stå s. k. självrisk. Antalet sådana livräntor av ovan angivet

slag har uppskattats vid 1940 års slut uppgå till omkring 470. Motsvarande årliga

livräntebelopp torde möjligen kunna uppskattas till omkring 250,000

kronor, varå 20 procent utgör 50,000 kronor. Livräntor enligt lagen örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar äro inräknade i ovannämnda belopp. I vissa

fall, då lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar icke varit tillämplig,

hava livräntor på grund av yrkessjukdom tillerkänts efter beslut av riksdagen

eller efter riksdagens bemyndigande av Kungl. Majit. Ifrågavarande livräntor

utgöra endast ett relativt obetydligt antal.

Livräntetillägg å livräntor enligt 1901 års olycksfallsförsäkringslag utgåvos

av riksförsäkringsanstalten under år 1940 med sammanlagt omkring 350,000

kronor. Motsvarande årliga livräntebelopp utgjorde omkring 280,000 kronor.

20 procent av summan av dessa båda belopp utgör omkring 125,000 kronor.

Årliga beloppet av från riksförsäkringsanstalten utgående livräntor enligt

1927 års militärersättningsförordning har beräknats utgöra för efterlevande

258.000 kronor samt för invalider med lägst 30 procents invaliditet 765,000

kronor eller tillhopa 1,023,000 kronor. 20 procents tillägg å dessa livräntor

skulle alltså motsvara en årlig kostnad av omkring 200,000 kronor.

Årliga beloppet av från riksförsäkringsanstalten utgående livräntor enligt

1909 års militärersättningsförordning har beräknats utgöra för efterlevande

40.000 kronor samt för invalider med lägst 30 procents invaliditet 190,000 kronor

eller tillhopa 230,000 kronor. I detta belopp ingår höjning av vissa liv
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 316. 25

räntor nied 100 procent. 20 procent av nyss angivna belopp utgör i runt tal

45,000 kronor.

Sammanlagda beloppet av livräntor, vilka under år 1940 utgivits enligt förordningen

angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall,

som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig, utgjorde

omkring 40,000 kronor, utgående huvudsakligen till efterlevande.

Socialvårdskommittén har härefter anfört:

Det synes kommittén uppenbart, att eventuella dyrtidstillägg måste utgå

även å livräntor på grund av olycksfall, som träffat arbetare i statens tjänst,

ävensom å livräntor till arbetare, vilkas arbetsgivare enligt medgivande av

respektive försäkringsanstalt jämlikt olycksfallsförsäkringslagens 11 § helt

eller delvis stå självrisk. Livräntor enligt förordningarna örn olycksfalls- och

yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. och åt fångar m. fl. torde

vidare vara helt jämställda med livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen.

De livräntor, som utgå enligt 1901 års olycksfallsförsäkringslag, hava enligt

statsmakternas år 1938 fattade beslut förstärkts genom med statsmedel finansierade

livräntetillägg. Trots detta torde dessa livräntor vara lägre än de, som

utgå enligt 1916 års lag. De skäl, som kunna anföras för att under nuvarande

krisläge lämna dyrtidstillägg å sistnämnda livräntor, torde även kunna anses

gälla beträffande livräntorna enligt 1901 års lag. Riksförsäkringsanstalten har

i sitt förslag på anfört skäl icke medräknat livräntor, som utgå enligt gällande

förordning örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Då den förutsättning för dessas undantagande, å vilken anstalten

byggt, icke föreligger, är det enligt kommitténs mening ofrånkomligt, att eventuellt

dyrtidstillägg även utgår å dessa livräntor, liksom å livräntor enligt 1909

års förordning i samma ämne. Enahanda skäl som kunna anföras för utbetalande

av dyrtidstillägg till ovan omförmälda grupper livräntetagare torde

kunna åberopas jämväl beträffande livräntor enligt förordningen angående ersättning

av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av

krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig.

Socialvårdskommittén har funnit övervägande skäl tala för att dyrtidstillägg

av statsmedel i viss omfattning utginge till livräntetagare, tillhörande

samtliga nyss omförmälda grupper. Däremot syntes enligt kommitténs mening

skäl icke föreligga för dyrtidstillägg å eventuella livräntor enligt författningarna

örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring

vid luftskyddet eller under luftskyddsövning, samt örn ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen rinder hemvärnstjänstgöring.

Vissa begränsningar syntes dock kommittén böra uppställas för dyrtidstilläggets

utgående. Dyrtidstillägg borde sålunda icke utgå å andra livräntor

än sådana, som grundade sig å obligatorisk försäkring och som beräknats efter

en invaliditetsgrad av minst 30 procent. Vidare borde tillägg icke utgå å livräntor,

som till storleken överstege visst belopp. — Då den s. k. fiskareförsäkringen

vore frivillig borde dyrtidstillägg av principiella skäl icke utgå å livräntor

på grund av densamma.

Rörande begränsningen av rätten till dyrtidstillägg till att avse livräntor

under visst belopp har kommittén anfört:

Den motivering, som kan anföras för utbetalande av dyrtidstillägg å nyss

omförmälda grupper av livräntor, är förvissningen, att den övervägande delen

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 316.

av livräntetagarna på grund av krisläget kommit i trängande behov därav.

Detta motiv torde icke kunna åberopas beträffande dem, som tillerkänts de

högsta livräntorna. Man måste hålla i minnet, att en avsevärd del av den

arbetsföra befolkningen i vårt land har att nöja sig med inkomster, som understiga

2,000 kronor. Det kan då icke vara rimligt att med statsmedel och utan

behovsprövning bisträcka dem, som hava en säker och fast inkomst å detta

belopp. Erinras må i detta sammanhang att till skadad, som på grund av sitt

tillstånd kräver särskild vård, livräntan kan bestämmas till högre belopp än

två tredjedelar av den årliga arbetsförtjänsten. Gentemot en möjlig invändning

att de högsta livräntorna huvudsakligen utgå till sådana, som äro bosatta

å de dyraste orterna, må hänvisas till den princip, som av statsmakterna fastslagits

beträffande pensionerna till statens tjänstemän. Dessa pensioner hava

icke beräknats efter dyraste ort, enär man utgått ifrån att pensionären skulle

kunna bosätta sig å en billigare ort, örn pensionen annars icke räckte till.

Kommittén kan på grund av det anförda icke tillstyrka, att dyrtidstillägg

utgår å livräntor uppgående till 1,600 kronor eller högre belopp.

Enahanda synpunkter tala för att det procentuella dyrtidstillägget icke

bör vara detsamma för alla livräntetagare utan variera efter livräntans storlek.

Närmast till hands ligger att utgå ifrån att personer med små livräntor

i regel äro i behov av större tillägg än personer med stora livräntor. Häremot

kan visserligen invändas, att de som ha små livräntor i stor utsträckning lida

av mindre höggradig invaliditet och därför ha tillfälle att skaffa sig arbetsinkomst.

Helst borde därför dyrtidstillägget varieras även efter invaliditetsgraden.

Full rättvisa lärer emellertid icke vara möjlig att ernå vilken linje

man än väljer. Ehuru vissa skäl tala för en differentiering efter invaliditetsgraden,

torde det likväl för vinnande av enhetliga bestämmelser vara lämpligt

att icke göra någon åtskillnad ur denna grund. Däremot torde av nyss

angivna skäl en differentiering böra göras efter livräntans belopp. Det kan

då vara skäligt att beträffande livräntor på låga belopp lämna ett högre

dyrtidstillägg än som eljest skulle ha varit lämpligt. Förslagsvis skulle 25

procents tillägg kunna lämnas på livräntor upp till 400 kronor. För livräntor

på högre belopp bör tilläggsprocenten successivt sjunka, så att den vid en

livränta örn 1,600 kronor blir 0 efter en skala, som kommittén med hänsyn

till den knappa tiden icke varit i tillfälle att närmare utforma.

Socialvårdskommittén har vidare framhållit, att — såsom riksförsäkringsanstalten

ifrågasatt — dyrtidstillägg borde utgå endast på livräntor, som

tillerkänts på grund av olycksfall, vilka inträffat före utgången av år 1940.

Slutligen har kommittén förklarat sig anse, att dyrtidstillägg, som borde

vara av tillfällig karaktär, lämpligen syntes kunna fastställas att utgå under

högst två år. Beträffande de årliga kostnaderna för dyrtidstillägg enligt

föreslagna grunder hade kommittén icke haft tillfälle att verkställa mera

ingående beräkningar men ville hålla för troligt, att desamma leonline att

något understiga 2,000,000 kronor.

I fråga örn grunderna för dyrtidstillägget hava två ledamöter av socialvårdsJcommittén1

haft avvikande mening samt anfört:

Då livräntorna i vissa fall uppgå till jämförelsevis höga belopp ligger den

tanken nära till hands, 1) dels att utesluta dem som uppbära det högsta livräntorna

från erhållande av dyrtidstillägg och 2) dels att statsbidraget skall

utgå enligt en graderad skala. Enligt vår mening torde dock icke någon

1 Herrar Eriksson och Wangson.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

rättvis grund kunna utfinnas, åtminstone om individuell behovsprövning

skall undvikas, efter vilken dyrtidstillägg skulle kunna graderas.

Livräntetagarnas behov av förbättrade förmåner torde nämligen i liög

grad variera efter dyrort, ålder, hälsotillstånd, försörjningsplikt, förmåga att

utföra arbete, huruvida ett högt eller lågt löneläge förelegat vid tiden för

livräntans bestämmande, vid nämnda tid gällande lagstiftning och praxis,

med flera omständigheter. Fall torde sålunda kunna förekomma, då behov

av förhöjning av livräntans belopp icke föreligger eller är så ringa att inskridande

från statens sida icke kan anses påkallat. Å andra sidan kunna

mycket ömmande omständigheter föreligga även beträffande sådana, som

åtnjuta de högsta livräntorna. Örn man skall gradera statsbidraget efter

hjälpbehovet är ingalunda säkert att de som ha de lägsta livräntorna alltid

äro de mest behövande. Skadade med 30—40 procent invaliditet kunna ofta

fortsätta arbetet inom yrket eller ha övergått till annat yrke, som ger dem

en relativt god inkomst. Livräntetagare med högsta livränta, bosatta på

dvrort, kunna ha sämre försörjningsmöjligheter än andra med väsentligen

lägre livränta, bosatta på orter med lägre levnadskostnader. Även örn vi

anse att talande skäl kunna anföras för att dyrtidstillägget skall utgå efter

en graderad skala, ha vi dock funnit olägenheterna därav så betydande, att

vi föreslå, att dyrtidstillägget måtte utgå med lika procenttal till alla livräntetagare,

som erhålla dyrtidstillägg. I likhet med majoriteten anse vi, att dyrtidstillägg

icke bör utgå å andra livräntor än sådana, som grundas å obligatorisk

försäkring och som beräknas efter en invaliditetsgrad av minst 30

procent.

Yad angår storleken av det dyrtidstillägg, som enligt vår mening bör utgå,

må först framhållas, att ifrågavarande livräntor, som utan behovsprövning

utgå efter försäkringsmässiga grunder, icke kunna jämföras med folkpensioner,

invalidunderstöd, barnbidrag eller blindhetsersättningar. Någon anledning

att anknyta till det dyrtidstillägg, som utgår å nämnda förmåner,

finnes därför icke. Härjämte må bemärkas, att ett icke ringa antal av livräntorna

uppgå till ganska avsevärda belopp, dock högst 2,000 kronor samt

att en del av dem fastställts på grund av en lönenivå, som varit förhållandevis

hög. Nämnda synpunkt och de förut anförda omständigheterna angående

svårigheterna att i de enskilda fallen rättvist anpassa dyrtidstilläggen tala

enligt vår mening för att försiktighet iakttages vid ställningstagandet till

den procent efter vilken dyrtidstillägg bör utgå. Självfallet måste härvid

även statsfinansiella synpunkter beaktas. Dyrtidstillägget torde i varje fall

icke kunna bestämmas högre än till 20 procent, örn riksförsäkringsanstaltens

förslag till provisoriska lagändringar vinner bifall —- i annat fall kunde livräntor,

beviljade i enlighet med de nu gällande bestämmelserna, komma att

utgå med högre belopp än sådana, å vilka de nu föreslagna lagändringarna

bliva tillämpliga. Å dessa senare livräntor förutsätta vi att dyrtidstillägg ej

skall utgå. Ehuru skäl kunna tala för att nyssnämnda procentsats kommer

till användning, finna vi dock tveksamt, huruvida icke ett tillägg örn 15 procent

kan anses uppfylla de rimliga anspråk, som med hänsyn till de anförda omständigheterna

kunna ställas å statens hjälp till de ifrågavarande livräntetagarna.

Dyrtidstillägget, som bör vara av tillfällig karaktär, synes lämpligen

kunna fastställas att utgå under högst två år.

De årliga kostnaderna torde kunna beräknas uppgå till vid ett dyrtidstillägg

om 15 procent omkring 1,650,000 kronor och vid ett dyrtidstillägg om 20

procent omkring 2,200,000 kronor.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 316.

Den under de senaste åren inträdda stegringen av levnadskostnaderna har

medfört, att realvärdet av de förmåner, som enligt lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete och därmed sammanhörande eller jämförliga författningar

utgå till skadade eller sjuka personer samt i vissa fall till deras

efterlevande, avsevärt nedgått. Av utredningen i förevarande ärende framgår,

att det måste anses vara ett viktigt samhällsintresse att tillse, att

en viss förbättring härutinnan åstadkommes såväl med avseende å de förmåner,

vilka utgå enligt nu gällande regler — närmast sådana, som redan

blivit bestämda — som i fråga örn förmåner, vilka komma att fastställas framdeles.

Yad först angår förmåner, som komma att fastställas framdeles,

erfordras för deras förbättring — utöver den förbättring, som automatiskt

åstadkommes därigenom att löneinkomsterna stegrats — ändringar i gällande

författningar, i första hand 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit höjning av maximigränsen för den

årliga arbetsinkomsten, vilken gräns för närvarande är fastställd till 3,000

kronor. Stegringen av löneinkomsterna synes närmast tala för en avsevärd

sådan höjning. Genomsnittliga arbetslönerna för män uppgingo år 1939, alltså

innan de av kriget föranledda prisstegringarna hunnit påverka lönenivån,

inom de högsta ortsgrupperna till 4,255 och 4,354 kronor; genomsnittliga löneinkomsten

för hela landet utgjorde 3,167 kronor. Å andra sidan har framhållits,

dels att en viss återhållsamhet torde böra iakttagas i fråga om höjning av

denna gräns, bland annat med hänsyn till den ökade belastning för näringslivet,

som en sådan höjning medför, och dels att de livräntor, som under tiden

för nu ifrågavarande bestämmelsers giltighet bliva fastställda, oförändrade

komma att utgå för framtiden även om prisnivån sjunker. Riksförsäkringsanstaltens

förslag till maximigräns, 3,600 kronor, synes mig emellertid, även

örn hänsyn tages till sist angivna omständigheter, vara för låg. Maximigränsen

bör för att skapa rättvisa de försäkrade emellan bestämmas till ett belopp,

som mera närmar sig lönenivån i de högre ortsgrupperna. Jag föreslår därför,

att gränsen fastställes till 3,900 kronor. Högsta livränta vid full invaliditet

blir till följd härav 2,600 kronor. Förslaget i denna del föranleder ändring av

9 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Någon ändring i övrigt av grunderna

för livräntors beräknande synes, såsom riksförsäkringsanstalten anfört, nu

icke böra ifrågakomma. Härför talar, bland annat, att de löneförhöjningar,

som under de senaste åren ägt rum på grund av levnadskostnadsstegringen,

verka automatiskt höjande på ersättningsbeloppen.

För närvarande utgår högsta sjukpenning — 5 kronor 50 öre — örn arbetsinkomsten

uppgår till eller överstiger 2,835 kronor. Höjes maximigränsen

för inkomsten fran 3,000 kronor till 3,900 kronor, måste det nuvarande intervallsystemet

för sjukpenningens beräknande, i vilket system intervallerna äro

270 kronor i fråga örn inkomstbeloppen samt 50 öre beträffande sjukpenningens

belopp, utökas med tre nya klasser. Högsta sjukpenningen blir i följd härav

7 kronor, vilket belopp utgår, örn den årliga arbetsförtjänsten uppgår till

eller överstiger 3,645 kronor. Av nu angivna förslag föranledes ändring av

6 § i 1916 års lag.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Riksdagen framhöll år 1937 i sin skrivelse rörande utredning av frågan

örn förbättring av olycksfallsförsäkringslagen, bland annat, att en höjning av

sjukpenningen inom de lägre inkomstgrupperna vore önskvärd. Riksförsäkringsanstalten

har, såsom framgår av vad i det föregående anförts, ansett

sig kunna konstatera, att behov av lagändring i detta hänseende förefinnes

samt avgivit förslag till höjning av sjukpenningen, i de tre lägsta klasserna

med 50 öre samt i fjärde och femte klasserna med 25 öre. Förslaget har tillstyrkts

av socialvårdskommittén och landsorganisationen men avstyrkts av

statskontoret och svenska arbetsgivareföreningen; statskontoret har framhållit,

att de föreslagna höjningarna skulle innebära dubbel kompensation,

enär sjukpenningen automatiskt stigit, i den mån en skadad person genom

löneökning under senare tid kommit i en högre inkomstklass. Häremot må

anföras, att ökningen av sjukpenningen i de fem lägsta inkomstklasserna

aldrig varit tänkt såsom någon slags dyrtidskompensation utan motiverats

därav, att sjukpenningen i och för sig ansetts vara för låg. Jag anser mig

därför böra ansluta mig till riksförsäkringsanstaltens förslag. Även detta förslag

föranleder ändring av 6 § i 1916 års lag.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit höjning — i 7 § olycksfallsförsäkringslagen

— av minimibeloppet för begravningshjälp från 100 till 200 kronor.

Häremot har erinran icke gjort i remissyttrandena. För egen del finner jag

emellertid höjningen otillräcklig och föreslår, att minimibeloppet bestämmes

till 250 kronor.

I nu förevarande sammanhang har riksförsäkringsanstalten upptagit till

behandling även spörsmålet, i vad mån hänsyn borde tagas till skadad persons

försörjningsförhållanden, när försäkringsinrättning hade att avgöra, örn avdrag

skulle göras å sjukpenning, då vård på inrättningens bekostnad lämnades å

sjukhus. Jämlikt gällande bestämmelser i 10 § olycksfallsförsäkringslagen

får högst hälften av sjukpenningen avdragas. Enligt tidigare praxis har denna

avdragsrätt helt utnyttjats. Sedan våren 1941 tages emellertid, såsom framgår

av vad i det föregående anförts, viss hänsyn till den vårdades försörjningsplikt.

En bestämmelse i lagen att så skall ske har nu föreslagits av riksförsäkringsanstalten

och tillstyrkts i remissyttrandena. För egen del finner jag

en bestämmelse örn skäligt hänsynstagande till försörjningsplikten önskvärd;

finnes hustru eller barn synes man härvid kunna följa vissa schematiska

regler. Det bör anmärkas, att försäkringsrådets föreskrifter rörande högsta

tillåtna avdrag fortfarande torde böra tillämpas.

De i det föregående omförmälda författningsändringarna hava sammanförts

i ett förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17

juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete. Riksförsäkringsanstalten

har för sin del föreslagit, att nu ifrågavarande författningsbestämmelser,

med hänsyn till de osäkra förhållandena på det ekonomiska området,

skulle givas allenast provisorisk karaktär. Även örn man sedermera vid en

översyn av olycksfallsförsäkringslagen kommer att finna, att densamma i

större eller mindre omfattning bör underkastas omarbetning, synes det mig

icke sannolikt, att försämringar av de i det föregående förordade ersättningarna

skola visa sig påkallade. Skulle mot förmodan tillräckligt starka

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

skäl kunna anföras för sådana försämringar, kunna de genomföras lika väl i

en lag av permanent karaktär som i en provisorisk lag. Med hänsyn till vad

jag sålunda anfört finner jag anledning icke föreligga att giva den nu föreslagna

lagen, vilken torde böra träda i kraft den 1 januari 1942, provisorisk

karaktär.

Genomföras de föreslagna ändringarna av 6, 7 och 10 §§ i 1916 års olycksfallsförsäkringslag,

synas motsvarande ändringar böra vidtagas även i de i

huvudsak likalydande bestämmelserna i 6, 7 och 10 §§ i 1927 års militärersättningsförordning.

Med anledning av vad riksförsäkringsanstalten i denna

del anfört torde böra erinras, att ändringar i denna förordning äro erforderliga,

oavsett att förslag framlagts till krigspensionsförordning. — Då tveksamhet

uppstått, huruvida begravningshjälp är sådan förmån, beträffande vilken

vissa i 11 § militärersättningsförordningen upptagna avdragsregler skola äga

tillämpning, har det •— för att klarhet skall vinnas, att avdrag skall göras —

synts lämpligt att i förevarande sammanhang verkställa viss omformulering

av första stycket i berörda paragraf.

8 § i militärersättningsförordningen innehåller vissa särskilda bestämmelser

rörande beräkningen av årlig arbetsförtjänst. Såsom förut nämnts skall

denna i fråga örn fast anställda beräknas efter de grunder, som stadgas i 9 §

av 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Den höjning av maximibeloppet beträffande

den årliga arbetsförtjänsten, som därutinnan föreslagits, inverkar

därför även på de fast anställda militärernas förmåner. I fråga örn värnpliktiga

är däremot läget ett annat, i det att beträffande dem föreskrivits vissa bestämda

belopp, till vilka arbetsförtjänsten alltid skall anses uppgå, nämligen

för mera utbildade värnpliktiga 2,160 kronor samt för övriga 1,764 kronor.

Till spörsmålet örn tillskapandet av särskilda föreskrifter att gälla i fråga örn

värnpliktiga anhåller jag att få återkomma i det följande.

Yad beträffar förmåner, som utgå enligt nu gällande regler —

närmast sådana förmåner, som redan blivit bestämda — har riksförsäkringsanstalten,

såvitt angår förmåner enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag,

framhållit, bland annat, att dyrtidstillägg å utgående sjukpenning icke

borde ifrågakomma, att dyrtiden otvivelaktigt kunde orsaka avsevärda ekonomiska

svårigheter för livräntetagare, som väsentligen vore hänvisade

till livräntan för sitt uppehälle, samt att eventuella dyrtidstillägg å livräntor

måste bekostas av statsmedel. Beträffande spörsmålet huruvida dyrtidstillägg

över huvud böra utgå å livräntorna hava, på sätt framgår av vad i

det föregående anförts, olika meningar kommit till uttryck i yttrandena.

För egen del måste jag visserligen vitsorda, att åtgärder för att av

statsmedel bereda livräntetagare enligt olycksfallsförsäkringslagen kompensation

för levnadskostnadsökningen innebära ett frångående i viss mån av

principen, att olycksfallsförsäkringen skall bekostas av arbetsgivarna; jag

har emellertid den uppfattningen, att livräntetagarnas läge i det övervägande

flertalet fall är sådant, att de äro i stort behov av en dylik

kompensation, och från den nyss omförmälda principen har för övrigt

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 316. 31

avsteg redan tidigare gjorts, nämligen då tillägg av statsmedel beviljats livräntetagare

enligt 1901 års olycksfallsersättningslag.

De tillägg, varom nu är fråga, böra vara av tillfällig natur.

Socialvårdskommitténs majoritet har framhållit, att från dyrtidstillägg

borde uteslutas livräntetagare, som uppbure de högsta livräntorna —- 1,600

kronor eller därutöver — ävensom att tillägget borde utgå efter en med hänsyn

till livräntans storlek graderad skala, så att 25 procents tillägg skulle utgå å

livräntor upp till 400 kronor samt därefter allt lägre procenttal å livräntor

från 400 kronor upp till 1,600 kronor. Minoriteten inom socialvårdskommittén

har däremot framhållit, att enligt dess mening någon rättvis grund icke kunde

utfinnas — åtminstone örn individuell behovsprövning skulle undvikas —

efter vilken dyrtidstilläggen skulle kunna graderas; behovet varierade i hög

grad efter dyrort, ålder, hälsotillstånd, försörjningsplikt, förmåga att utföra

arbete, huruvida ett högt eller lågt löneläge förelegat vid tiden för livräntans

bestämmande, vid nämnda tid gällande lagstiftning och praxis med flera omständigheter.

Minoriteten har vidare ansett, att dyrtidstillägg borde utgå

även å de högsta livräntorna. För egen del kan jag vitsorda, att en mängd

faktorer av skilda slag inverka å livräntetagarnas behov av förbättrade förmåner;

behovet är ingalunda alltid störst, örn livräntan är låg, och synnerligen

ömmande fall kunna förekomma även då livräntan är hög. Med hänsyn

härtill tillstyrker jag, att livräntetillägg skola utgå med lika procenttal till

alla livräntetagare med undantag, såsom i yttrandena föreslagits, allenast för

de fall, då livräntan grundas på frivillig försäkring samt då invaliditetsgraden

icke uppgår till minst 30 procent. I de fall, då en livräntetagare uppbär två

eller flera livräntor — på grund av olika olycksfall —- synes dyrtidstillägg

böra utgå endast i den mån varje särskild livränta utgår på grund av 30 procents

eller högre invaliditetsgrad. — Tillägg synas vidare böra utgå endast å

livräntor, som avse olycksfall, vilka inträffat före utgången av år 1940. Livränta

på grund av olycksfall, som inträffat därefter, torde nämligen i regel

hava beräknats med viss hänsyn till den efter krigsutbrottet höjda lönenivån.

Då det gäller att fixera den procentsats, efter vilken dyrtidstillägg å livräntor

böra utgå, synes det naturligaste vara att anpassa tillägget så, att

livräntan utgår med samma belopp, som skulle tillkomma nya livräntetagare,

vilka erhållit lönekompensation för prisstegringarna. Löneökningen bestämmes

för de stora arbetstagargrupperna enligt det s. k. ramavtalet. Levnadskostnadernas

höjning sedan juli 1939 utgör ungefär 30 procent. Då nyss omförmälda

arbetstagargrupper i stort sett nu erhålla kompensation för allenast halva levnadskostnadsstegringen,

medför ett dyrtidstillägg, som bestämmes till hälften

av 30 procent eller 15 procent, att livräntan uppgår till det belopp, som nyss

nämnts. Skulle emellertid läget bliva ändrat beträffande storleken av arbetstagarnas

kompensation för dyrtiden, torde få upptagas till övervägande, huruvida

icke dyrtidstilläggsprocenten i fråga om livräntorna bör undergå motsvarande

jämkning. Att dyrtidstillägg skall utgå och för närvarande bestämmas till

15 procent å livräntans belopp samt att i fråga om tillägget i tillämpliga delar

skall gälla vad i lag eller författning stadgas rörande livräntan synes mig böra

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

föreskrivas i en av Kungl. Majit och riksdagen antagen förordning. Förslag till

förordning angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, m. m. har därför upprättats inom socialdepartementet.

Förordningen torde böra givas allenast provisorisk giltighet, förslagsvis

för tiden från och med den 1 januari 1942 till och med den 31 december

1943. I enlighet med vad socialvårdskommittén anfört synas dyrtidstillägg

böra utgå å livräntor, bestämda enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag —

innefattande även livräntor, som utgivas av arbetsgivare, vilka jämlikt 11 §

olycksfallsförsäkringslagen stå så kallad självrisk (givetvis dock endast i den

mån sådan livränta motsvarar livränta enligt lagen), livräntor, som utgå till

arbetare i statens tjänst, livräntor enligt förordningarna örn olycksfalls- och

yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. samt åt fångar m. fl. samt

livräntor enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen — samt vidare å livräntor enligt

1901 års olycksfallsersättningslag samt 1921 års kungörelse och 1938 års

förordning örn tillägg å sådana livräntor, enligt 1909 års militärersättningsförordning

och 1925 års kungörelse örn höjning av ersättning enligt densamma,

enligt 1927 års militärersättningsförordning — till frågan örn ytterligare dyrtidstillägg

beträffande värnpliktiga återkommer jag i det följande —

samt enligt 1923 års förordning angående ersättning av statsmedel för

skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under

1914—1919 års världskrig. Har Kungl. Majit föi’ordnat, att livränta skall

utgå enligt grunderna i någon av förutnämnda lagar och författningar,

skall dyrtidstillägg utgå jämväl å sådan livränta. Däremot torde dyrtidstillägg

av principiella skäl icke böra utgå å livräntor enligt fiskarförsäkringsförordningen.

Dyrtidstillägg enligt den föreslagna förordningen synas böra bestämmas

och utgivas av riksförsäkringsanstalten. De ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen

torde dock böra åläggas att samtidigt med utbetalning av

livränta förskottsvis utgiva dyrtidstillägg enligt förordningen å från bolaget

utgående livräntor. Kostnaderna för ifrågavarande dyrtidstillägg synas, i enlighet

med de av socialvårdskommittén införskaffade uppgifterna, kunna för

närvarande uppskattas till i runt tal 1,625,000 kronor för år. De kostnader,

som belöpa å första halvåret 1942, torde i fall, då livräntan utgår av statsmedel,

få belasta de för innevarande budgetår beviljade förslagsanslag, från vilka

respektive livräntor utgå, samt eljest det under tolfte huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar

i anledning av olycksfall i arbete.

Å sjukpenningar, vilka utgå i anledning av olycksfall som inträffat eller

sjukdomar, som yppats före den 1 januari 1941, synes, såsom i yttrandena i

ärendet framhållits, dyrtidstillägg i princip icke böra beviljas; detsamma torde

böra gälla beträffande begravningshjälp i anledning av sådana olycksfall eller

sjukdomar. Visst undantag härutinnan behandlas emellertid i det följande. I

detta sammanhang må nämnas, att det särskilt i fråga örn militärer, som åtnjuta

livränta enligt 1909 eller 1927 års militärersättningsförordning, ej sällan förekommer,

att livränta vid intagning å sjukvårdsanstalt eller eljest för viss tid

utbytes mot sjukpenning. Till förhindrande av att minskning av utgående för
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 316. 33

maner därigenom skall uppstå, synes en bestämmelse skälig, att dyrtidstillägg

i sådant fall fortfarande skall utgå å livräntan under sjukpenningstiden.

Jag återkommer nu till frågan örn vissa särskilda regler beträffande

förmåner, som utgå jämlikt 1 927 års militärersättningsfbrordning

i anledning av olycksfall eller sjukdom, som

drabbat värnpliktig. Dessa förmåner bestämmas på grundval av de beträffande

värnpliktiga fastställda inkomstbelopp — 1,764 och 2,160 kronor —

örn vilka i det föregående nämnts. Härvid tages alltså icke någon hänsyn till de

inkomster, som de värnpliktiga faktiskt åtnjutit i sitt civila arbete. Nyssnämnda

belopp måste anses i och för sig för låga. En förbättring för de värnpliktiga

kan åstadkommas antingen genom att beloppen höjas eller också

genom att ett skäligt dyrtidstillägg beviljas. En höjning av beloppen torde

icke kunna ske med hänsyn tagen till de inkomster, som värnpliktiga av

äldre årgångar, vilka under nuvarande förhållanden i stor utsträckning äro

inkallade till tjänstgöring, förut åtnjutit i sitt civila arbete. Beloppen torde

i stället böra anpassas efter de löneförhållanden, som under normala förhållanden

gälla för värnpliktiga i 20-årsåldern. I avsaknad av närmare utredning

rörande angivna spörsmål har det icke synts mig lämpligt att nu

genom ändring i förordningen höja ifrågavarande belopp. Dyrtidskompensation

till de värnpliktiga samt i förekommande fall deras efterlevande synes

mig därför böra lämnas enligt det andra alternativet, d. v. s. på det sätt,

att dyrtidstillägg förklaras skola utgå å sjukpenning och livränta. Med hänsyn

ej minst till den nyss berörda omständigheten, att det under rådande

förhållanden i stor utsträckning är fråga örn till mogen ålder komna män med

inkomster i det civila arbetet, som avsevärt överstiga nyss omförmälda i förordningen

angivna inkomstsiffror, har jag funnit mig böra föreslå, att dyrtidstilläggsprocenten

bestämmes till 30. Då tillägget till betydande del ersätter

en höjning av inkomstbeloppen, synes anledning i förevarande fäll icke föreligga

att införa ett stadgande därom, att dyrtidstillägg skall utgå endast då

invaliditetsgraden uppgår till minst 30 procent. Dyrtidstillägg å begravningshjälp

synes icke böra ifrågakomma. Lämpligen synes dyrtidstillägg av angiven

storlek böra utgå å sjukpenning och livränta, som utgivas i anledning

av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats efter ingången av år

1941. Förslag till förordning innefattande nu omförmälda bestämmelser har

upprättats inom socialdepartementet. Även denna förordning synes böra

givas giltighet allenast till och med den 31 december 1943. Har olycksfall

inträffat eller sjukdom yppats under tiden från den 1 september 1939 till

1940 års utgång, under vilken tid värnpliktiga av äldre årgångar i stor omfattning

varit inkallade, synes Kungl. Majit böra hava rätt att bevilja sådan

dyrtidskompensation, att sammanlagt 30 procents dyrtidstillägg utgår. —- Kostnaderna för nu ifrågavarande dyrtidstillägg, vilka för år räknat för närvarande

torde kunna uppskattas till i runt tal 300,000 kronor, synas för första

halvåret 1942 böra få belasta för innevarande budgetår beviljat förslagsanslag.

I detta sammanhang torde böra behandlas även frågan örn viss förbättring

av de förmåner, vilka jämlikt förordningarna om olycksfall s
Bihang

till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 316. ion 41 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

och yrkessj ukdoms ersättning åt tvångsarbetare m. fl. samt åt

fångar m. fl. utgå i anledning av olycksfall som inträffat eller

sjukdom som yppats efter ingången av år 1941. Enär på grund av

kristiden höjd lönestandard icke inverkar på ifrågavarande förmåner, i den

mån arbetsinkomsten överstiger 1,764 kronor för år räknat, synes Kungl. Majit

böra medgivas rätt att för tiden från och med den 1 januari 1942 till och med

den 31 december 1943 bevilja sådan dyrtidskompensation å sjukpenning och

livränta, att beloppen av nämnda förmåner bliva sådana, som skulle hava utgått,

därest maximigränsen för arbetsinkomsten — 1,764 kronor — höjts med

30 procent. Kostnaderna för dessa dyrtidstillägg, vilka kunna beräknas uppgå

till allenast några hundra kronor för år räknat, synas för första halvåret 1942

böra få belasta det förslagsanslag, från vilket själva förmånerna utgå.

Slutligen synes böra anmärkas, att särskilda bestämmelser icke torde böra

meddelas i fråga örn de förmåner, som grunda sig å 1937 års lag örn krigsförsäkring

för ombord å fartyg tjänstgörande personer, 1940 års förordning

örn särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning

samt 1941 års förordningar örn ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under hemvärnstjänstgöring, samt örn ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under tjänstgöring vid luftskyddet eller under luft

skyddsövning. Till undvikande av missförstånd synes böra nämnas, att i fråga

om krigsförsäkringslagen dyrtidstillägg icke avses skola utgå å den del av

livränta, som faller inom olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser.

Ee upprättade förslagen till de nya författningar, örn vilka i det föregående

varit fråga, torde såsom bilagor1 få fogas till protokollet i förevarande ärende.

Av författningarna synes allenast den som innehåller ändringar i 1916 års

olycksfallsförsäkringslag vara av den natur, att lagrådets utlåtande däröver

skall inhämtas.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17

juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller

Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

1 Dessa bilagor, vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,

hava här uteslutits.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

35

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den

29 oktober 1941.

Närvarande:

justi tieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 28 oktober 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den

17 oktober 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni

1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven Björkholm.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majus proposition nr 316.

Utdrag av protokollet ove)'' socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 oktober 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Dusander, G jönes, Ewerlöf..

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 29 oktober

1941 avgivna utlåtande över det den 17 i samma månad till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni

1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Under förmälan att lagrådet lämnat nämnda lagförslag utan erinran hemställer

föredraganden, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, förelägga riksdagen nyssnämnda

lagförslag till antagande,

dels föreslå riksdagen att antaga de inom socialdepartementet

upprättade förslagen till

1. förordning angående ändring i vissa delar av förordningen

den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring,

2. förordning angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare

enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m. samt

3. förordning angående dyrtidstillägg å vissa förmåner enligt

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i

anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

dels ock föreslå riksdagen att medgiva,

att Kungl. Maj:t åt värnpliktiga, som under tiden från och

med den 1 september 1939 till 1940 års utgång drabbats av

olycksfall eller sjukdom och som till följd därav äro berättigade

till sjukpenning eller livränta enligt förordningen örn ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

må för tiden från och med den 1 januari 1942 till och med

den 31 december 1943 bevilja sådan dyrtidskompensation, att

sammanlagt 30 procents dyrtidstillägg å nämnda förmåner utgår,

att Kungl. Maj:t åt personer, som efter 1941 års ingång drabbats

av olycksfall eller sjukdom och som till följd därav äro

berättigade till sjukpenning eller livränta enligt förordningen

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj-.ts proposition nr 316.

om olycksfalls- och yrkessjukdom sersättning åt tvångsarbetare

m. fl. eller förordningen om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt fångar m. fl., må för tiden från och med den

1 januari 1942 till och med den 31 december 1943 bevilja

sådan dyrtidskompensation, att beloppen av nämnda förmåner

uppgå till vad som skulle hava utgått, därest den i förordningarna

fastställda maximigränsen för arbetsinkomst höjts

med 30 procent,

att å första halvåret 1942 belöpande kostnader för dyrtidstillägg

jämlikt förordningen angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare

enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete,

m. m. må, i fall då livräntan utgår av statsmedel, belasta de

för budgetåret 1941/42 beviljade förslagsanslag, från vilka respektive

livräntor utgå, samt eljest det under tolfte huvudtiteln

uppförda, för samma budgetår beviljade förslagsanslaget till

Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar

i anledning av olycksfall i arbete,

att å första halvåret 1942 belöpande kostnader för dyrtidstillägg

jämlikt förordningen angående dyrtidstillägg å vissa

förmåner enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

ävensom för dyrtidskompensation, som Kungl. Maj:t

enligt vad i det föregående föreslagits kan komma att bevilja

värnpliktiga, må få belasta det under tolfte huvudtiteln uppförda,

för budgetåret 1941/42 beviljade förslagsanslaget till

Bidrag till ersättning i anledning av kroppskada, ådragen under

militärtjänstgöring

samt att å första halvåret 1942 belöpande dyrtidskompensation,

som Kungl. Majit enligt vad i det föregående föreslagits

kan komma att bevilja tvångsarbetare m. fl. samt fångar m. fl.,

må få belasta det under tolfte huvudtiteln uppförda, för budgetåret

1941/42 beviljade förslagsanslaget till Statsverket åliggande,

av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall

i arbete.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

^ Ur protokollet:

Bengt Hammarberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:508 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 s. 3 i texten
  2. B2LU 1941:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 s. 1 i texten