Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, m. m
1941-10-24 · 36 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 36 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1941:317, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 317.
1
Nr 317.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen
den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
örn elektriska anläggningar, m. m.; given
Stockholms slott den 24 oktober 1941.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni
1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;
och
2) lag angående ändrad lydelse av 48, 89 och 91 §§ lagen den 12 maj 1917
(nr 189) örn expropriation.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 317.
1
2
Kunni. Maj.ts proposition nr 317.
Förslag
till
Lag
angående
ändrad lydelse av 1 § oell 2 § 1 moni. lagen den 27 juni 1902
(nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.
Härigenom förordnas, att 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902. innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
1 §•
Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller för dylikt
ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning,
som finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen prövat
nödigt, att fastighet, som tillhör annan än kronan, användes till station
för alstrande av elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, till framdragande
av elektrisk starkströmsledning eller eljest till elekteisk starkströmsanläggning,
skall vad för ändamålet erfordras emot ersättning avstås
eller upplåtas. Tarvas för viss fastighets förseende med belysning eller drivkraft,
att elektrisk starkströmsledning framdrages över annan fastighet, som
ej tillhör kronan, skall, ändå att ledningen ej är avsedd för anläggning av
större betydelse för det allmänna, vad för ändamålet erfordras avstås eller
upplåtas, såframt det intrång, som därav förorsakas, av Konungen prövas
ringa i jämförelse med nyttan av ledningen. Har fastighets ägare förklarat
sig villig att upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt för elektrisk starkströmsledning
och medför expropriation därav allenast ringa men, vare Konungens
tillstånd till expropriationen ej erforderligt.
Menighet vare ej pliktig att utan synnerliga skäl inom område, för vilket
finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde
avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.
Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan
eller byggnadsplan, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något avstå
eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning, som utan
synnerlig olägenhet för anläggaren kan användas, medföra minst lika stort
men som den föreslagna.
1 Senaste lydelse av 1 § se 1931: 148 och av 2 § 1 mom. se 1938: 458.
Kungl. Maj.ts proposition nr 317.
3
Skall enligt vad i denna paragraf är sagt fastighet avstås eller upplåtas,
åge, där ej här nedan annorlunda föreskrives, vad i lagen om expropriation i
allmänhet stadgas samt den särskilda bestämmelsen i 91 § första stycket
ävensom i fråga om elektriska starkströmsledningar övriga i sagda lag meddelade
särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska svagströmsledningar
motsvarande tillämpning; och skall vad där stadgas med avseende
å upplåtelse av nyttjanderätt för svagströmsledning gälla jämväl beträffande
upplåtelse av servitutsrätt för starkströmsledning.
2 §.
1 mom. Vill någon---olika ägare.
Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning
framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från byggnad,
som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen
skall utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen
icke mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare
meddelas, utan så är, att annan sträckning, som utan synnerlig olägenhet för
anläggaren kan användas, prövas medföra minst lika stort men som den föreslagna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
I mål, däri stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, skall vad i
äldre lag stadgas om förhöjning i ersättning alltjämt tillämpas.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 48, 89 och 91 §§ lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation.
Härigenom förordnas, att 48, 89 och 91 §§ lagen den 12 maj 1917 om
expropriation1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
48 §.
Expropriationsersättning, som enligt 47 § blivit av rätten fastställd, skall
nedsättas hos Konungens befallningshavande inom nittio dagar från det rättens
utslag vunnit laga kraft. Avser expropriationen upplåtelse av särskild
rätt, som medför allenast ringa men, och prövas den, örn fastigheten besväras
av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller jämlikt 11 kap. 2 § jorda
1
Senaste lydelse av 48 § se 1934: 31.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
balken kan häfta för ogulden köpeskilling, uppenbarligen icke rubba fordringsägarens
säkerhet, äge rätten medgiva, att nedsättning ej behöver äga
rum. Har sådant medgivande lämnats, gore den exproprierande, i stället för
att nedsätta ersättningen, anmälan hos Konungens befallningshavande och
styrke därvid, att expropriationsersättningen guldits. Vad i denna lag är stadgat
om nedsättande av expropriationsersättning skall i tillämpliga delar gälla
anmälan som nu sagts.
Vid nedsättning eller anmälan, varom i första stycket förmäles, ingive den
exproprierande till Konungens befallningshavande rättens utslag jämte bevis
att och när utslaget vunnit laga kraft. När nedsättning äger rum, skall
den exproprierande tillika ingiva gravationsbevis rörande fastigheten, såframt
ej förordnande enligt 47 § tredje stycket meddelats.
89 §.
Ansökning om---redogörelse därför.
Har fastighetens ägare förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt för
ändamålet och medför expropriation därav allenast ringa men, vare Konungens
tillstånd till expropriationen ej erforderligt; och skall i ty fall den
utredning, som skolat ingivas till Konungen, i stället förebringas hos rätten.
91 §.
Bifalles ansökning, som i 89 § sägs, eller har fastighetens ägare förklarat
sig villig att upplåta nyttjanderätt för ändamål, som där avses, må fastigheten,
sedan stämning i exproprialionsmålet utfärdats, genast tagas i användning
av den exproprierande, om han hos Konungens befallningshavande
ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent
årlig ränta därå från tillträdesdagen.
Vad i---motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 juni 19A1.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Andersson,
Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman,
fråga örn ändrade bestämmelser angående expropriation för elektriska
ledningar.
Föredraganden anför:
Framställda önskemål.
I olika sammanhang har fråga väckts angående ändrade bestämmelser om
rätt att framdraga elektriska ledningar över annans mark och om införande
av möjlighet att på ett enkelt sätt trygga ledningsrätt för framtiden, när fastighetsägaren
lämnat medgivande till lednings framdragande. Tillika ha
önskemål framförts örn möjlighet att i större utsträckning utbetala expropriationsersättning
direkt till fastighetsägaren, således utan att ersättningen
behöver nedsättas hos länsstyrelsen. I samband härmed har uppkommit fråga
örn expropriationsrättens innebörd, då koncession för ledningen är tidsbegränsad.
Rätt att taga i anspråk annans mark för elektrisk ledning,
kan vinnas antingen enligt den allmänna lagen örn expropriation den 12 maj
1917 eller enligt lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar.
Enligt 1917 års lag om expropriation får fastighet, som tillhör annan än
kronan, efter tillstånd av Kungl. Majit tagas i anspråk för vissa angivna
ändamål, såsom för allmän väg eller för telegraf- eller telefonanläggning
eller annan anläggning för den allmänna samfärdselns främjande, ävensom
för annat ändamål, som är jämförligt med något av, bland andra, de nu
nämnda och som äger väsentlig betydelse för det allmänna.
I 1902 års lag stadgas, att örn Konungen, för någon orts förseende med belysning
eller drivkraft eller för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft
åt sådan industriell anläggning som finnes vara av större betydelse för
det allmänna, prövat nödigt, att fastighet, som tillhör annan än kronan, an
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
vändes till station för alstrande av elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft
eller eljest till elektrisk starkströmsanläggning, skall vad för ändamålet
erfordras emot ersättning avstås eller upplåtas. Menighet är dock ej
pliktig att inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller
inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats
eller vattendrag. Ledning må ej heller tvångsvis framdragas inom område, för
vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, på mindre avstånd än 150
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård som tillhör fastighetens ägare, utan så är att Konungen
finner annan sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet
användas.
Mellan expropriation enligt 1917 års lag och expropriation enligt 1902 års
lag föreligger bland annat den skillnaden att i senare fallet skall utgå 50
procents förhöjning å ersättningen, dock att örn fastigheten skall användas
för kronans räkning eller om sådant fall är för handen att expropriation för
starkströmsanläggning kan äga rum jämlikt 1917 års lag, förhöjning ej skall
beräknas.
Varken 1917 års lag eller 1902 års lag torde ge den enskilde fastighetsägaren
rätt att, då fråga ej är om anläggning av större betydelse för det allmänna,
för sin fastighets behov framdraga ledning över annans mark. Såvitt
angår telefonanläggning torde dock, åtminstone därest telegrafstyrelsen ställer
sig såsom sökande till expropriation, sådan kunna erhållas enligt 1917
års lag, även om ledningen närmast tjänar endast viss fastighets behov.
I skrivelse till Konungen den 11 mars 1935 (nr 71) har riksdagen anhållit,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående möjligheterna att
förenkla och förbilliga förfarandet vid tvångsförvärv av rätt att å annans
mark framdraga elektriska ledningar.
Skrivelsen var föranledd av en motion (II: 256), i vilken anfördes, att det
kunde möta svårigheter att få draga elektriska lågspännings- eller telefonledningar
över annans mark. I allt fall kunde det enligt vad i motionen andres
bliva nödvändigt att erlägga oskäliga ersättningar och i de fall då
expropriation kunde äga rum vore den förenad med stora kostnader och toge
lång tid i anspråk. Motionären framhöll, att numera fordrades till nästan
varje hem på landet dylika ledningar.
Andra lagutskottet, vars utlåtande (nr 12) godkändes av riksdagen, fann
önskvärt, att förfarandet vid tvångsförvärv av äganderätt eller annan rätt
till mark för framdragande av elektriska ledningar ordnades så enkelt och
billigt som möjligt. I fråga örn vattenledningar syntes det tillvägagångssätt,
som anvisades i lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga
ledning för vatten till husbehovsförbrukning, fylla rimliga anspråk
på snabbhet och billighet. Beträffande elektriska ledningar ställde sig däremot
det nuvarande expropriationsförfarandet ofta synnerligen tidsödande och
kostsamt i förhållande till den skada och det intrång som föranleddes av
ledningarnas framdragande. Enligt vad utskottet från skilda håll inhämtat
.
Kungl. Maj.ts proposition nr 317.
7
förekomme det ej sällan, att markägare med vetskap om den tidsutdräkt och
de dryga kostnader, expropriationsförfarandet förde med sig, vägrat att mottaga
skälig ersättning för marks avstående eller upplåtande samt att vederbörande,
för att undgå att expropriera, nödgats utgiva väsentligt högre ersättning
än som överensstämt med en riktig värdesättning.
I lagen örn rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till
husbehovsförbrukning stadgas att, om det för viss fastighets förseende med
vatten till husbehovsförbrukning är nödvändigt, att ledning dragés över annan
fastighets område, den senare fastighetens ägare är pliktig att mot ersättning
tåla intrånget härav. Kan överenskommelse icke träffas, skall frågan
instämmas till allmän underrätt i orten. Rätten äger uppdraga åt två
ojäviga män att avgiva utlåtande, huruvida ledningens framdragande över
svarandens mark kan anses behövligt samt i sådant fall var och hur ledningen
bör göras samt med vilket belopp ersättning för intrång genom ledningen
bör utgå.
I utskottets utlåtande anmärktes även följande uppgifter som utskottet
inhämtat från telegrafstyrelsen:
Antalet fullbordade expropriationer av nyttjanderätt till mark för framdragande
av telegrafverkets telegraf- och telefonledningar utgjorde år 1930
1 st., 1931 4 st., 1932 2 st., 1933 4 st. och 1934 10 st. eller sålunda under
nämnda fem år sammanlagt 21 st., berörande 118 jordägare. Dessa expropriationer
hade huvudsakligen avsett mark för nedläggande av jordkablar.
I endast ett av dessa fall hade expropriationsnämnd måst anlitas. Nämnden
tillerkände markägaren en ersättning av 1 krona 50 öre för nyttjanderätt
och 2 kronor 50 öre för skada. Telegrafverkets kostnader för expropriationsnämnd,
rättens protokoll m. m. uppgingo till 204 kronor, vartill kom
ersättning för resor m. m. till verkets egna tjänstemän. Den vanliga formen
för uppgörelse vore emellertid kontrakt med vederbörande fastighetsägare,
vilka kontrakt intecknades i de fastigheter, varå ledningarna skulle framdragas.
Antalet sådana kontraktsuppgörelser hade under de senare åren utgjort
600—1,000 per år.
Svenska valtenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen ha
i skrivelse den 7 december 1940 framhållit önskvärdheten av att expropriation
må kunna erhållas för framdragande av elektrisk lågspännings- eller
högspänningsledning, även om behovet av kraft är begränsat till viss fastighet.
Föreningarna anföra i denna del:
Expropriationsmöjlighet finnes för närvarande icke för ledningar som
äro avsedda att tillgodose behovet av elektrisk energi för enskilda fastigheter,
vilka icke anses äga större betydelse för det allmänna och ej heller kunna
klassificeras som industrier av allmännyttig karaktär. Denna begränsning
av expropriationsmöjligheterna drabbar i första hand enskilda jordbruksfastigheter;
för industriella fastigheter spelar den säkerligen mindre roll, då
nästan alla industrier av någon betydenhet torde betecknas som allmännyttiga
på grund av de möjligheter till ökad utkomst, som genom dem beredes
innevånarna i den trakt där de äro belägna.
Föreningarna vilja tillstyrka en lagstiftning genom vilken expropriationsrätten
utsträckes att omfatta även ledningar, som ha till ändamål att tillgodose
viss fastighets behov av elektrisk energi. Denna utvidgade rätt hör
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
ej enbart avse lågspänningsledningar utan även högspänningsledningar för
sagda ändamål. Som motiv härför må endast anföras, att jordbruket numera
i allt större utsträckning använder elektiislc motorkraft för tung drift, bl. a.
tröskning, varför enskilda gårdar eller smärre grupper av gårdar ofta utrustas
med egna transformatorer, matade från högspända kraftledningar.
Föreningarna ha på grund av det sagda förordat införandet av vidgad expropriationsrätt.
Genom expropriation vinner exproprianten en rätt till den därmed avsedda
fastigheten som går före alla andra rättigheter till denna. Expropriation
är därför av värde, även om fastighetsägaren medgivit att hans fastighet
må tagas i anspråk. S. k. proformaexpropriation anlitas också
i dylika fall för att bereda exproprianten en trygghet som icke kan vinnas
t. ex. genom inteckning.
Ehuru proformaexpropriation ger bättre rätt än frivilliga överenskommelser,
torde förfarandet icke hittills ha tillämpats i större utsträckning. Detta
lärer sammanhänga bland annat med att det är förenat med mycket besvär
och dryga kostnader. Då emellertid olägenheterna av att helt lita till frivilliga
överenskommelser också äro mycket betydande, ha krav framställts på
införande av särskilda bestämmelser, varigenom på ett enklare sätt än nu
skulle kunna vinnas en mot envar bestående ledningsrätt.
I gemensam skrivelse till Konungen den 18 oktober 1930 framhöllo svenska
vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen önskvärdheten
av att godvilliga uppgörelser med vederbörande fastighetsägare örn
rätt att framdraga elektriska kraftledningar kunde utan inteckning göras betryggande
mot nya ägare och innehavare av respektive fastigheter, så länge
kraftledningarna ägde bestånd. Härvid framhöllo föreningarna, att expropriationsförfarandet
i allmänhet vore oskäligt dyrbart i förhållande till
expropriationsobjektet. Föreningarna hemställde, att Kungl. Maj:t måtte
låta undersöka möjligheten att genomföra en lagstiftning örn rätt att hava
kraftledningar å annans mark, grundad på samma principer som lagen om
vågrätt.
Enligt denna lag gäller, att om mark enligt medgivande av fastighetens
ägare tagits i anspråk för allmän väg, den sedan må nyttjas med vågrätt utan
hinder av den rätt, som annan kan äga i avseende å fastigheten. För visst
fall föreligger vågrätt, trots att ägaren av fastigheten icke uttryckligen medgivit
att marken får tagas i anspråk. Fastighetens ägare är i regel berättigad
till ersättning av väghållningsdistriktet för markens upplåtande samt för
annat intrång. Ersättningsrätt tillkommer under vissa förutsättningar även
innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten ävensom
innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar vid tiden för markens
tagande i anspråk. Talan därom skall instämmas till rätten i den ort, där
fastigheten är belägen. Rätten äger utse två gode män att avgiva yttrande
med förslag till ersättning åt varje sakägare.
En lagstiftning av mera begränsad innebörd och i syfte huvudsakligen att
underlätta proformaexpropriation har föreslagits av telegrafstyrelsen i skri
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
9
velse till Konungen den 8 november 1935 och av vattenfallsstyrelsen i skrivelse
till Konungen den 3 mars 1936.
Telegrafstyrelsen anförde i sin skrivelse, att i fråga om expropriationer som
berörde telegrafverket sammanträde för ersättningens fördelning brukat hållas
endast i rena undantagsfall, nämligen då överenskommelse ej kunnat
träffas. I alla övriga fall hade ersättningen av styrelsen utbetalats direkt till
fastighetsägaren. Telegrafstyrelsen har framhållit, att telegrafverkets expropriationer
under de sista fem åren före skrivelsens avlatande berört fastigheter
med ett sammanlagt taxeringsvärde av omkring 4,500,000 kronor
samt att de för samma fastigheter utbetalade expropriationsersättningarna
uppgått till i runt tal 3,000 kronor. De ersättningar som erlagts belöpte
sig sålunda till allenast 0.07 %> av fastigheternas taxeringsvärde. Då emellertid
enligt styrelsens uppfattning kunde ifrågasättas, huruvida nämnda förfaringssätt
i brist på uttryckligt lagstadgande i längden kunde bibehållas,
ansåg styrelsen av vikt, att snarast möjligt åstadkommes en lagändring, innebärande
att nedsättningsplikt rörande expropriationsersättning för intrång
av svagströmsledningar icke erfordrades. Härvid anförde styrelsen, att en
dylik lagändring skulle medföra, att ledningsägaren komme i samma ställning
som den vilken utbyggde ett vattenfall. Enligt 9 kap. 54 och 56 §§ vattenlagen
kunde nämligen, örn skadan prövades vara väsentligen utan betydelse
för fordringsägarens säkerhet, efter domstols avgörande ersättningsbeloppet
utbetalas direkt till den vilken ersättningen tillerkänts.
Vattenfallsstyrelsen upptog i sin skrivelse till behandling enahanda spörsmål
beträffande kraftledningar samt anförde, att styrelsens rätt att bibehålla
sina högspänningsledningar över de fastigheter som därav berördes
brukade säkerställas antingen genom servitutsavtal eller genom expropriation.
Utom i de fall, då uppgörelse örn ersättningens storlek icke kunnat träffas
med jordägaren, tillgreps expropriation även då frivillig uppgörelse om sådan
ersättning ägt rum men avtal härom icke kunnat intecknas på grund
av brister i lagfartshänseende för ifrågavarande fastigheter. Under dylika
omständigheter hade, innan utbetalning av den överenskomna ersättningen
verkställts, påfordrats domstols fastställande av den träffade överenskommelsen.
Jämlikt 48 § i expropriationslagen skulle expropriationsersättning i
varje fall nedsättas hos länsstyrelsen. Enligt av länsstyrelserna tidigare tilllämpad
praxis ansågs sammanträde för ersättningens fördelning icke erfordras,
om domstolen prövat att inteckningshavarnas rätt icke komme att
förnärmas genom expropriationen. Länsstyrelserna hade emellertid med anledning
av visst rättsfall (N. J. A. 1930 sid. 536) numera ändrat praxis. Detta
medförde dels alt kostnader uppstode för fördelningssammanträde och dels
att i de flesta fall jordägaren icke ville träffa godvillig uppgörelse, då ersättningen
icke komme att utbetalas direkt lill honom. En ändring av expropriationslagen,
innebärande rätt för den exproprierande att verkställa utbetalning
av ersättningen direkt till jordägaren, syntes böra äga rum.
Svenska vattenkraft föreningen oell svenska elektricitetsverks} greningen lia
framfört samma önskemål.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
I detta sammanhang ha föreningarna även upptagit till behandling frågan,
huruvida expropriationsrätt för koncession spiik tiga ledningar
är begränsad till den tid koncessionen avser.
Enligt 2 § i 1902 års lag är den som vill utföra elektrisk starkströmsledning
med spänning överstigande 250 volt med vissa undantag pliktig att söka
koncession hos Konungen. Efter lagändring den 30 juni 1938 kräves koncession
även om någon i anslutning till viss generator- eller transformatorstation
eller inom visst område vill utföra elektrisk starkströmsledning med
lägre spänning än nyss nämnts, såframt ledningen avser distribution av ström
till fastigheter med olika ägare. Konungens tillstånd erfordras dessutom för
att elektrisk starkströmsledning skall få framdragas inom område för allmän
väg, vattentrafikled eller järnväg eller, när fråga är om luftledning, på mindre
avstånd än 1,000 meter fran gränsen av staten eller kommun tillhörigt
flygfält. — Koncession meddelas för viss tid ej överstigande 40 år eller,
örn särskilda skäl därtill föranleda, 60 år. Koncession för högspänningsledning
är i regel förfallen om den ej tages i bruk inom tre år.
Föreningarna anföra:
Efter fullbordad expropriation äger den förvärvade rätten till fastigheten
företräde framför all annan rätt till samma fastighet. I Kungl. Maj :ts tillstånd
till expropriation brukar emellertid icke utsägas huruvida tillståndet innebär
möjlighet att förvärva äganderätt eller dispositionsrätt för all framtid eller
enbart^ en, lika med tiden för koncessionen, till tiden begränsad nyttjanderätt.
Koncession kan beviljas för 60 år, men den gängse koncessionstiden
är för helt nya huvudledningar 40 år och för grenledningar den tid, som
återstår av motsvarande huvudlednings koncessionstid. Denna sistnämnda
tid kan självfallet vara ganska kort; de först beviljade 40-åriga koncessionerna
enligt 1902 års lag utgå örn några år.
Den fråga, som sålunda uppställer sig då det gäller exproprierad rätt för
koncessionerade ledningar, är: äger den exproprierade rätten bestånd endast
under första koncessionstiden eller har den varaktighet utöver denna tid. I
regel torde — även för ledningar med kort koncessionstid — expropriationsersättningarna
genomgående beräknas som om expropriationen avsåge all
framtid. Många kraftföretag söka i själva verket genom att i expropriationsstämningen
angiva att expropriationen har denna karaktär få fram en dylik
ersättningsberäkning, för att när koncessionen framdeles förlänges då icke
ånyo behöva taga upp frågan om rätten att hava ledningen framdragen över
vederbörande fastighet och därmed sammanhängande ersättningsfrågor.
Det kan dock härvid göras gällande, att, om Kungl. Maj:ts expropriationstillstand
avser endast samma tid som koncessionen, den därpå grundade
exproprierade rätten att nyttja annans fastighet icke genom åtgärder i expropriationsmålet
kan göras giltig under längre tid än den första koncessionen
och att således frågan måste tagas upp på nytt när koncessionen förlänges,
även för det fall att ersättning betalats för all framtid.
Den sålunda rådande osäkerheten beträffande sambandet mellan expropriationsrättens
varaktighet och koncessionstiden för en koncessionerad ledning
kan icke anses tillfredsställande, vare sig ur markägarens eller koncessionshavarens
synpunkt. Det kan tänkas, att denna osäkerhet kan komma
att medföra omfattande processer mellan markägarna och kraftledningsägaren,
både för det fall att koncessionen förlänges för den förste koncessionshavaren
eller örn den överlåtes på en ny koncessionshavare. Även i det fall
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
11
att genom domstolsprejudikat eller på annat sätt den uppfattningen skulle
bekräftas, att expropriationsrätten för en koncessionerad ledning endast avser
koncessionstiden, torde vid förlängning eller överlåtelse av koncessionen
svårlöst frågor uppstå, då det gäller att reglera markägarnas och kraftledningsägarnas
inbördes rättsförhållanden.
Föreningarna ha hemställt, att expropriationstillstånd för elektriska starkströmsledningar,
som beviljas enligt nu gällande eller framdeles eventuellt
kompletterande lagar på området, formuleras så, att av desamma klart framgår,
att den exproprierade rätten gäller så länge ledningen är koncessionerad
och nyttjas.
Promemoria och lagutkast.
Inom justitiedepartementet har sedermera upprättats en den 27 december
1940 dagtecknad promemoria i dessa frågor.
I promemorian framhålles, att det ur allmän synpunkt är av vikt, att
ökad elektrifiering, i synnerhet av landsbygden, äger rum och att, även örn
en ledning i det särskilda fallet kan synas tjäna allenast ett enskilt intresse,
utbyggandet av ledningsnätet till de enskilda konsumenterna, sett i större
sammanhang, är av betydelse för landets produktionsförmåga. Detta gällde
såväl ledningar för belysning som ledningar för drivkraft. För att elektrifiering
skulle kunna ske i önskvärd utsträckning vore det nödvändigt, att möjlighet
funnes att tvångsvis taga mark i anspråk för framdragande av behövliga
ledningar och att det härför erforderliga förfarandet ej krävde alltför
lång tid eller vore förenat med för stora kostnader. När mark frivilligt upplåtes,
vore det vidare av vikt, att den rätt som därmed avses på ett lämpligt
sätt kunde tryggas för framtiden.
Vidare anföres, bland annat:
Riksdagens andra lagutskott har ifrågasatt, huruvida icke ett förfarande,
analogt med det som föreskrives i 1918 års lag örn vattenledningar, borde
införas i fråga om elektriska ledningar. Vattenkraftföreningen och elektricitetsverksföreningen
ha åter i sin skrivelse år 1930 uttalat sig för ett institut
av samma art som vågrätt. Intetdera av dessa alternativ torde dock vara
fullt lämpligt. Gentemot en utvidgning av det förfarande som stadgas i lagen
om vattenledningar kan anföras, att framdragandet av elektriska ledningar
kräver specialkunskaper och noggrant iakttagande av ett flertal detaljbestämmelser.
Det kan därför icke lämpligen överlämnas åt två betrodda män,
vilka som helst, att bestämma ledningarnas sträckning såsom när det gäller
vattenledningar för husbehov. Beträffande möjligheten att införa bestämmelser
liknande dem som meddelats i lagen om vågrätt märkes, att dessa
endast avse att legalisera ett redan uppkommet besittningsförhållande och
att de särskilda omständigheter som gåvo upphov till denna lag icke torde
äga motsvarighet i fråga om elektriska ledningar. Dessa torde icke framdragas
på samma formlösa sätt som tidigare skett i fråga örn vägar. Det behöver
endast nämnas, att koncession alltid erfordras för högspänningsledning,
med vissa speciella undantag, och att även för lågspänningsledningar
numera i viss utsträckning kräves koncession. Ett av huvudskälen till lagstiftningen
örn vågrätt var, att vägarna ofta omlagts eller breddats, varigenom
de kommit att förskjutas eller att taga mera mark i anspråk än förut,
utan att uttryckligt medgivande därtill inhämtats av fastighetsägaren eller
12
Kungl. Majlis proposition nr 317.
den rättsliga frågan eljest reglerats. En ledning torde däremot ej flyttas
från sin en gång givna plats annat än i undantagsfall. Vad särskilt angår det
i nämnda lagar föreskrivna sättet för bestämmande av ersättning bör framhållas
att det är av vikt, att förekommande ersättningar såvitt möjligt komma
att utgå enligt enhetliga grunder. Ur denna synpunkt är det bättre alt
anlita expropriationsnämnd, vars ledamöter kunna antagas vinna större erfarenhet
än sådana gode män som avses i berörda lagar. Då expropriationsnämnden,
när fråga är om upplåtelse av nyttjanderätt för elektriska ledningar,
allenast består av tre ledamöter, synes det i dessa fall icke heller
vara förenat med någon större besparing att för ersättnings bestämmande
anlita gode män i stället för expropriationsnämnd. En för nu föreliggande
problem bättre anpassad lösning torde kunna vinnas i nära anslutning till
gällande lagstiftning örn expropriation och örn elektriska anläggningar.
1 promemorian upptages härefter till behandling fråga om vidgad expropriationsrätt
i vissa fall. I denna del anföres bland annat:
Under det att expropriation för närvarande torde kunna erhållas i erforderlig
utsträckning för elektriska svagströmsledningar (telefonledningar m.
m.), står denna möjlighet icke till buds för framdragande av elektriska
starkströmledningar i åtskilliga fall, då det enligt nutida uppfattning rimligen
måste anses påkallat. Rätt att tvångsvis få framdraga kraftledning över annans
mark föreligger icke t. ex. örn strömmen är avsedd allenast för belysning
å viss fastighet i enskilt bruk, och således icke för en hel ort eller
annat allmänt ändamål, eller om den skall användas vid en industriell anläggning
som, ehuru i och för sig betydelsefull, likväl icke kan anses vara
av »större betydelse» för det allmänna. Att det i allt fall varit möjligt att i
så stor utsträckning som skett framdraga erforderliga ledningar över annans
mark sammanhänger med att de flesta fastighetsägare på orten ofia haft
ett gemensamt intresse av elektrifiering, varför nyttan av ledningen för den
enskilde övervägt det intrång som den medfört för honom och vid sådant
förhållande frivilliga upplåtelser skett. Av vad som anfördes vid 1935 års
riksdag framgår likväl, att svårigheter ej sällan uppkommit och att fastighetsägare
som ställt sig avvisande kunnat bereda sig oskäliga förmåner på
andras bekostnad. Detta utgör ett påtagligt missförhållande. Ehuru det är
av vikt, att användningen av expropriation icke utvidgas utöver vad som är
strängt nödvändigt, torde, för att avhjälpa detta missförhållande, möjligheten
att få framdraga elektrisk ledning över annans mark böra utsträckas.
Till stöd härför kan även åberopas, att enligt vattenlagen möjlighet föreligger
att taga i anspråk annans fastighet för ett flertal enskilda ändamål. Även
enligt den särskilda lagen om vattenledningar har en motsvarande tvångsrätt
erkänts för enskilt behov. UT principiell synpunkt kunna alltså några
avgörande betänkligheter icke anföras mot en lagändring i den riktning som
nu nämnts.
Om således en sådan utvidgning i princip får anses befogad, uppstår frågan.
i vilken omfattning ökad expropriationsrätt bör införas. Vissa elektriska
starkströmsledningar kunna ju medföra ett betydande intrång för ägaren
av den fastighet där ledningen går fram. Detta gäller emellertid huvudsakligen
stamledningarna, om vilka nu icke är fråga och för vilka expropriationsrätt
redan finnes i erforderlig utsträckning. De lokala distributionsledningarna
medföra i regel ej några större olägenheter. För att vinna en avgränsning
mot de fall, då större intrång vållas, kunde måhända ifrågasättas
att medgiva den vidgade expropriationsrätten allenast i fråga om lågspänningsledningar.
En sådan avgränsning måste dock antagas bliva alltför snäv
i många fall. Även distributionsledningarna ha numera, enligt vad som blivit
upplyst, mången gång högre spänning än 250 volt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
13
I promemorian föreslås att i 1 § av 1902 års lag införes stadgande, att om
det för viss fastighets förseende med belysning eller drivkraft tarvas att elektrisk
starkströmsledning framdrages över annan fastighet, som ej tillhör
kronan, vad för ändamålet erfordras skall upplåtas, ändå att ledningen ej är
avsedd för anläggning som är av större betydelse för det allmänna. Till
skydd mot oskäligt intrång har härtill fogats den reservationen, att expropriationsrätt
ej skall föreligga annat än örn det intrång som förorsakas prövas
ringa i jämförelse med nyttan av ledningen. Vidare skall expropriation
kunna vägras, om intrånget eljest med hänsyn till ledningens ändamål kan
anses oskäligt. Såsom exempel härå har anförts, att innehavaren av ett nöjesetablissement
eller av en utpräglad lyxindustri vill över annans mark
framdraga ledning som vållar väsentlig olägenhet. I den föreslagna expropriationsrätten
skall, liksom i den expropriationsrätt som nu medgives i 1 §,
gälla den inskränkningen att menighet ej skall vara pliktig att inom område,
för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde
avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag. Vidare
föreslås även för nu ifrågavarande fall, att där ledning inom område, för vilket
ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, skall framdragas på mindre avstånd
än 150 meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad
eller tomtplats eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne ej skall
vara skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan
sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.
Därest expropriationsrätt införes för framdragande av ledningar som nu
sagts, bör enligt vad i promemorian föreslås tagas under övervägande att
i anslutning till ett sådant stadgande införa visst undantag från regeln
att e x p r o p r i a t i o n s t i 11 s t å n d alltid skall meddelas
av Kungl. Majit, därvid erinras att enligt vattenlagen och den särskilda
lagen örn vattenledningar expropriationsrätt medgives av domstol
eller synemän. Härefter anföres i promemorian:
Det torde näppeligen ha framträtt praktiskt behov av att göra något större
avsteg från principen i 1902 och 1917 års lagar, att nämnda fråga i fall som
här avses skall prövas av Kungl. Majit. Har fastighets ägare förklarat sig
villig att upplåta nyttjanderätt för elektrisk ledning, förefaller det emellertid
vara fog för ett avsteg från nämnda regel. En undantagsbestämmelse härom
torde utan att förfela sitt syfte kunna — med hänsyn till andra sakägares
rätt — begränsas till det fall att allenast ringa men vållas. För framdragande
av högspänningsledning kräves i allt fall i regel koncession av Kungl.
Majit, varför ärendet på denna grund måste bringas under Kungl. Majlis
prövning. Även i fråga om lågspänningsledningar fordras numera koncession,
örn ledningen är avsedd för distribution av ström till fastigheter med
olika ägare. Ytterligare kräves koncession för ledning inom område för allmän
väg, vattentrafikled eller järnväg eller, när fråga är örn luftledning, på
mindre avstånd än 1,000 meter från gränsen av staten eller kommun tillhörigt
flygfält. Från dessa krav på koncession skall givetvis icke i detta sammanhang
göras något avsteg. Det må anmärkas, att vid ansökan om koncession
för högspänningsledning skall fogas minst lika grundlig utredning
som vid ansökan örn expropriation, varjämte tillf rille att yttra sig i ärendet
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
skall beredas kommuner eller municipalsamhällen, över vilkas områden ledning
skall framdragas, ävensom ägare och innehavare av fastigheter som beröras
av ledningen.
På grund av det anförda föreslås, att stadgande meddelas örn rätt till expropriation
utan Kungl. Maj:ts tillstånd för elektrisk ledning, när fastighetens
ägare förklarat sig villig till upplåtelsen och denna förorsakar allenast
ringa men, och att det skall ankomma på domstolen att pröva att dessa förutsättningar
föreligga. Domstolen har däremot, enligt vad i promemorian
framhålles, icke att verkställa prövning av frågan örn koncession. I promemorian
anmärkes, att i de fall, då enligt den här ifrågavarande undantagsbestämmelsen
Kungl. Maj:ts tillstånd för expropriation icke vidare erfordras,
sökanden bör hos domstolen förebringa den utredning som eljest skolat biläggas
ansökningen till Konungen. För detta ändamål borde vidtagas en
ändring i 89 § lagen örn expropriation, som handlar om elektriska svagströmsledningar
och till vilken 1 § fjärde stycket i 1902 års lag hänvisar.
Härefter upptages till behandling i promemorian fråga om jämkning
i nu gällande regler om förhöjning av ersättning. Sådan
förhöjning skall enligt 1902 års lag utgå med hälften av det belopp som
jämlikt de i 1917 års lag stadgade grunder skolat utgivas. Skall fastigheten
användas för kronans räkning eller är sådant fall för handen, att expropriation
för starkströmsanläggning kan äga rum jämlikt sistnämnda lag, skall
dock vad nu sagts örn förhöjning av ersättningen icke tillämpas.
I promemorian anföres, att när det gäller distributionsledningar, i allmänhet
syntes mindre påkallat att förhöjning skulle utgå å ersättningen. Ägaren
av en fastighet, som hade ett ogynnsamt läge med hänsyn till möjligheterna
att erhålla elektrisk kraft, nödgades genom nämnda regel att vidkännas
extra kostnader utöver vad som kunde anses nödvändigt. Undantag från förhöjning
borde därför stadgas åtminstone i fråga örn ledning med spänning
ej överstigande 250 volt. Ledning med större spänning kunde medföra väsentligt
intrång och inverka menligt på möjligheten att framdeles höja fastighetens
avkastningsförmåga. Det syntes därför vara mera motiverat, att
förhöjning skulle utgå å ersättning för framdragande av högspänningsledningar.
Beträffande själva förfarandet i övrigt vid expropriation ha i promemorian
upptagits de av telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen uttalade önskemålen
om befrielse i vissa fall från skyldighet att nedsätta
expropriationsersättning hos länsstyrelsen, vilka önskemål gällde
såväl svagströms- som starkströmsledningar. En lättnad i detta hänseende
syntes vara av stor betydelse för ökad tillämpning av proformaexpropriation.
I denna del uttalas i promemorian:
Proformaexpropriation är, särskilt när det gäller nyttjanderätt, ur flera
synpunkter att föredraga framför vanliga frivilliga upplåtelser. Genom expropriation
förvärvad nyttjanderätt gäller som bekant mot envar, utan att
den behöver intecknas, och är icke underkastad eljest gällande tidsbegräns
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
15
ning. En genom överenskommelse upplåten nyttjanderätt är tidsbegränsad
och kan, liksom servitutsrätt, tryggas endast genom inteckning. Denna kan
emellertid vid exekutiv auktion få vika för dem som ha bättre rätt, något
som helt naturligt kan medföra allvarliga konsekvenser, då ledningsinnehavaren
icke är betjänt med att hans rätt i övrigt står sig, om den går förlorad
på viss del av den erforderliga ledningssträckan. Dessutom torde denna utväg
i längden medföra väsentligt mera besvär för alla parter. Det kan sålunda
bliva nödvändigt för fastighetsägaren att — om t. ex. tomtförsäljning
äger rum — i inteckningsärenden, som röra fastigheten, varje gång begära
samtycke av den som innehar ledningsrätten; och denne måste med anledning
härav, om han icke vill utan vidare ställa sig avvisande, undersöka,
huruvida sådant tillstånd utan risk kan medgivas. Dylika ärenden kunna
enligt vad erfarenheten visat bliva mycket talrika, örn ledningarna gå fram
över ett stort antal fastigheter. Det är också tydligt, att kravet på ledningsinnehavarens
tillstånd i sin mån ökar inskrivningsdomarens arbete, när
ärendena sedermera bliva föremål för hans handläggning.
I 48 § i 1917 års lag stadgas för närvarande ovillkorlig skyldighet att verkställa
nedsättning av expropriationsersättning. Det synes obestridligt, att
denna bestämmelse är onödigt betungande bl. a. när fråga är örn expropriation
för elektriska ledningar. Föreskriften torde sålunda böra modifieras.
Motsvarande spörsmål har i vattenlagen vunnit en mera praktisk lösning, i
det att enligt denna lag -—- även om fastigheten i fråga är intecknad eller
häftar för ogulden köpeskilling — nedsättning ej erfordras, såframt den skada
eller det intrång, varom är fråga, av vattendomstolen prövas vara väsentligen
utan betydelse för fordringsägarens säkerhet. Befogenhet att medgiva
undantag från nedsättningsskyldighet torde i nu ifrågavarande fall böra tillerkännas
den domstol där expropriationsmålet är anhängig!.
Vid fastställande av undantagens omfattning böra uppmärksammas stadgandena
i 59 och 95 §§. I 59 § behandlas verkan i allmänhet av överenskommelse
med vederbörande sakägare rörande expropriationsersättning. Den
exproprierande äger instämma de kända fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen,
för att erhålla fastställelse å denna. Om ej någon bestrider, att
överenskommelsen fastställes, må det ske, såframt expropriationen avser
endast ringa del av fastigheten eller upplåtelse av särskild rätt, som medför
ringa men och uppenbarligen icke rubbar säkerheten för fordringsägare, vilka
ej godkänt överenskommelsen. Med fordringsägare förstås den som innehar
sökt eller beviljad inteckning i fastigheten eller panträtt jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken. I 95 § meddelas en särskild bestämmelse beträffande upplåtelse
av nyttjanderätt för elektriska svagströmsledningar, enligt vilken överenskommelse
om ersättningen städse må av rätten fastställas, därest upplåtelsen
medför ringa men och uppenbarligen icke rubbar säkerheten för fordringsägare
som ej godkänt överenskommelsen. Denna bestämmelse är enligt
1 § fjärde stycket i 1902 års lag tillämplig även å elektriska starkströmsledningar.
Under i huvudsak de förutsättningar som angivits i 95 § i 1917 års lag
föreslås undantag från skyldigheten att nedsätta expropriationsersättning hos
länsstyrelsen. Det har icke ansetts vara skäl alt begränsa stadgandet till det
fall, att fråga är örn upplåtelse av nyttjanderätt för elektriska ledningar, men
angivits, alt stadgandet skall gälla allenast, då fråga är örn upplåtelse av
särskild rätt och avsikten således icke är att expropriera äganderätt. I anslutning
till detta stadgande, som borde införas i 48 §, har föreslagits, att
örn undantag från nedsättningsskyldighet medgives, den exproprierande i
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 317 ■
stället för att nedsätta ersättningen skall göra anmälan hos länsstyrelsen och
styrka, att expropriationsersättningen guldits, samt att vad i lagen är stadgat
om nedsättande av expropriationsersättning i tillämpliga delar skall gälla
sådan anmälan. Detta innebär, att örn anmälan försummas, expropriationsrätten
förverkas.
Till sist ha i promemorian föreslagits vissa ändringar i de bestämmelser
som under 89—96 §§ i 1917 års lag meddelas om elektriska svagströmsledningar.
Såsom förut nämnts har i promemorian ifrågasatts
att beträffande elektriska starkströmsledningar stadga visst undantag
från regeln att Kungl. Maj:ts tillstånd förutsättes för expropriation, nämligen
då fastighetens ägare lämnat sitt medgivande till ledningens framdragande
och ledningen medför allenast ringa men. Ett sådant undantag
har synts motiverat även i fråga örn elektriska svagströmsledningar, i
synnerhet som sådana praktiskt sett icke framdragas av annan än telegrafstyrelsen.
I promemorian framhålles vidare, att enligt 91 § i lagen om expropriation
fastighet, som avses med ansökan om rätt att framdraga svagströmsledning,
må genast tagas i användning av den exproprierande sedan stämning i expropriationsmålet
utfärdats, dock allenast såframt säkerhet ställes för expropriationsersättningen
jämte ränta. Motsvarande rätt att taga fastigheten i besittning,
sedan stämning utfärdats, föreslås för det fall, att fastighetsägaren
förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt för ledningen, ehuru han helt
naturligt i allmänhet kan förväntas godvilligt lämna medgivande även till
besittningstagandet. Vidtages denna ändring, kommer den enligt vad i promemorian
uttalas att jämlikt 1 § fjärde stycket i 1902 års lag bliva tillämplig
även då fråga är örn elektrisk starkströmsledning.
Beträffande frågan, i vad mån expropriation för koncessionspliktiga ledningar,
vilken icke avser äganderätt, kan gälla för längre tid än koncessionstiden,
anmärkes avslutningsvis i promemorian, att något hinder härför icke
syntes föreligga. Särskilt när tilläggskoncession medgives med allenast kort
giltighetstid, förefölle det också praktiskt nödvändigt att denna möjlighet
funnes. Vid meddelande av expropriationstillstånd borde tydligt angivas, huruvida
det vore avsett att expropriation skulle gälla för längre tid än koncessionen.
Som en sammanfattning uttalas i promemorian, att därest de föreslagna
ändringarna genomfördes, expropriation för elektriska starkströmsledningar
skulle kunna erhållas, även örn de vore avsedda för enskilt bruk, och att förfarandet
vid proformaexpropriation av nyttjanderätt för elektriska starkströms-
eller svagströmsledningar kunde gestalta sig på ett förenklat sätt.
Ansökan om expropriation kunde sålunda ingivas direkt till domstolen i orten,
därvid erforderlig utredning skulle bifogas och fastighetsägarens samtycke
företes. Expropriationsrätt kunde av domstolen medgivas, om endast
ringa men vållades, och fastigheten kunde, sedan stämning utfärdats, omedelbart
tagas i bruk. Såsom hittills kunde överenskommelse örn ersättning
Kungl. Maj.ts proposition iu 317.
17
för intrång fastställas av rätten, därest upplåtelsen medförde allenast ringa
men och uppenbarligen icke rubbade säkerheten för fordringsägare som ej
godkänt överenskommelsen. Därjämte skulle rätten äga medgiva, att ersättningen
finge utbetalas direkt till sakägaren, om expropriationen allenast
medförde ringa men och funnes uppenbarligen icke rubba fordringsägarens
säkerhet. Om nedsättning ej skall äga rum, skulle expropriationen fullbordas
genom anmälan hos länsstyrelsen att expropriationsersättningen guldits. Å
ersättning för elektrisk lågspänningsledning skulle — liksom i fråga om
svagströmsledning — förhöjning ej beräknas.
Vid promemorian bade fogats i enlighet med det anförda upprättade utkast
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar och lag angående
ändrad lydelse av A8, 89 och 91 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.
yttranden.
Över promemorian jämte därvid fogade lagutkast ha efter remiss avgivits
yttranden av vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen, kommerskollegium,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands
län ävensom av Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens
folk, svenska vattenkraftföreningen, svenska elektricitetsverksföreningen,
Kristianstads läns elektriska förening och Västbo kraftverksförening.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har vid sitt utlåtande fogat yttrande av
Västernorrlands läns elektriska förening. Västerbottens läns elektriska förening,
vilken jämväl erhållit tillfälle att yttra sig, har ej inkommit med yttrande.
Den föreslagna lagstiftningen har tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Kommerskollegium,
som framfört vissa önskemål utöver dem som upptagits i
promemorian, har dock ifrågasatt, huruvida icke med lagstiftningen borde
anstå i avbidan på utredning av sistnämnda frågor.
Av telegrafstyrelsen har uttalats, att de föreslagna lagändringarna väl tillgodose
telegrafverkets intressen.
Västernorrlands läns elektriska förening har ansett, att förslagen skulle
förverkliga ett gammalt önskemål för praktiskt taget alla som syssla nied
distribution av elektrisk ström, och jämväl Kristianstads läns elektriska förening
har funnit förslagen innebära en avgjord förbättring. Sistnämnda förening
har därvid anfört följande:
Under föreningens 20-åriga verksamhet, varvid biträde för planering av
elektriska anläggningar lämnats åt ett femtiotal elektriska distributionsföretag
inom länet jämte enstaka privata företag, och där ett mycket stort antal
enskilda markägare berörts, har endast i få fall expropriation behövt tillgripas.
Det möter i länet i allmänhet inga svårigheter att på frivillighetens väg
uppnå rimlig överenskommelse. Det må dock ifrågasättas örn icke enbart
vetskapen örn möjligheterna för expropriation verkar välgörande, enär det torde
kunna förutsättas att jämväl markägaren helst vill komma ifrån det besvär,
som han vid dylikt tillfälle måste underkasta sig, och därför föredrar
frivillig uppgörelse. Uteslutet är dock icke att rena okynnesfall kunna före
Rihang
till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 317. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
ligga, varför det är nödvändigt att så enkla och klara bestämmelser som möjligt
finnas i lag fastställda.
Riksförbundet landsbygdens folk har funnit, att förslaget ur jordbrukaresynpunkt
innebär ett önskvärt tillrättaläggande av expropriationsärenden, som
beröra framdragandet av elektriska ledningar, och att förslaget sannolikt
kommer att medföra, att elektrifiering kan ifrågakomma på ett flertal gårdar,
där det med nuvarande bestämmelser är praktiskt taget omöjligt att få
rätt att framdraga elektriska ledningar till gårdarna.
Sveriges lantbruksförbund har uttalat följande:
Förbundet vill med tanke på landsbygdens elektrifiering understryka
önskvärdheten av ändrade bestämmelser i syfte att underlätta framdragandet
av elektriska ledningar, att på enklare sätt än hittills kunnat ske
trygga nyttjanderätten till mark, som frivilligt upplåtits för sådana ledningar,
samt att överhuvud taget möjliggöra ett snabbare och billigare förfarande
vid upplåtande av mark för elektriska ledningars framdragande.
Icke blott med hänsyn lill nu rådande förhållanden utan även och i lika hög
grad med hänsyn till framtida behov synes det vara angeläget, att ändrade
bestämmelser i dessa hänseenden komma till stånd. Enligt förbundets uppfattning
är möjligheten att tillgodose behovet av elektrisk kraft numera av
sådan betydelse för lantbruket, att tillgodoseendet av detta behov icke bör
kunna hämmas genom formella hinder för ledningars framdragande.
Förbundet har på grund av det anförda tillstyrkt de föreslagna lagändringarna
men samtidigt ifrågasatt, huruvida icke förfarandet vid tvångsförvärv
av nyttjanderätt för elektriska ledningar borde kunna ytterligare förenklas,
samt har härom anfört, bland annat:
Enligt förbundets mening är det önskvärt, att ett mera förenklat förfarande
i viss utsträckning kommer i tillämpning även vid tvångsvis upplåtande
av nyttjanderätt till mark för elektriska ledningar. Beträffande motiven
härför hänvisas till vad riksdagens andra lagutskott 1935 anförde i sitt utlåtande.
De däri berörda olägenheterna, vilka bestyrkas av uppgifter, som
förbundet inhämtat, avlägsnas icke genom de nu föreslagna lagändringarna.
Även örn möjlighet till tvångsexpropriation finnes, är denna dock för närvarande
förenad med så höga kostnader och sådan tidsförlust, att den av
ledningens framdragande intresserade merendels föredrager att betala markägaren
den ersättning, som erfordras för frivillig upplåtelse, även om denna
ersättning är otillbörligt hög.
I brist på närmare utformade bestämmelser rörande ett förenklat förfarande
kan denna fråga för närvarande icke närmare bedömas. Dock synes
en viss förenkling utan större ingrepp i bestämmelserna kunna vinnas, örn
tillstånd till expropriation av nyttjanderätt får lämnas av domstol, då det gäller
ledningar, som ingå i ett lokalt distributionsnät, liksom ledningar till enskilda
fastigheter i övrigt. En ändring i detta avseende är enligt förbundets
mening önskvärd. Motsvarande torde då också böra gälla beträffande tillstånd
till proformaexpropriation. Enligt den i promemorian föreslagna lagtexten
skulle domstol kunna lämna tillstånd till proformaexpropriation, när
ledningen medför »allenast ringa men». En dylik vag bestämmelse synes i
många fall kunna giva anledning till osäkerhet örn var tillstånd skall sökas.
I anslutning till vad nu anförts angående önskvärdheten av förenklade bestämmelser
beträffande elektriska ledningar till enskilda fastigheter ifråga
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 317. 19
sättes, huruvida icke dylika bestämmelser framdeles kunde utformas i en
särskild lag.
Även Västbo kraftverksförening har i sitt yttrande, utan att framställa erinran
mot grunderna för förslagen, förordat vissa andra, mera genomgripande
ändringar i expropriationslagstiftningen.
Av kommerskollegium har betonats, att det centrala problemet vid den revision
av förevarande lagstiftning, som är erforderlig, vore frågan om ett förenklat
förfarande för att säkerställa för lednings ägare rätten att ha ledningen
framdragen över annans mark. Denna fråga vöre av den invecklade
art, att den icke gärna kunde lösas utan ett grundligt övervägande av såväl
de tekniska som de juridiska komplikationer, som en dylik förenkling föranleder.
Kollegium ville därför hemställa, att en utredning angående detta
spörsmål igångsattes. De övriga frågor, som i den remitterade promemorian
upptagits till behandling, syntes icke vara av den brådskande art, att icke
med deras lösning kunde anstå i avbidan på en dylik utredning, och möjligt
vore att det kunde finnas lämpligt att till sådan utredning hänskjuta icke
blott frågor rörande expropriationslagstiftning utan även övriga frågor, som
vid senaste revision av 1902 års lag upptogos till nyprövning. Om någon av
expropriationsfrågorna skulle redan nu upptagas till behandling, borde det
gälla problemet örn rätt till expropriation för enskild fastighets förseende
med belysning eller drivkraft. Kollegium hade ingen erinran emot att förslag
i sådant hänseende redan nu underställdes riksdagen.
Svenska vattenkraftföreningen och svenska elcktricitetsverksföreningen ha
uttalat att -— även örn de i promemorian föreslagna lagändringarna genomföras
— det icke vore uteslutet, att ett förfarande av ungefär samma natur
som vägrättsinstitutet och utformat med hänsyn till kraftledningarnas speciella
ari och ändamål kunde komma att visa sig önskvärt.
Med avseende å detaljerna i förslagen lia i yttrandena vissa erinringar eller
önskemål framställts.
Beträffande den föreslagna rätten att påkalla expropriation
för enskild fastighets behov har kommerskollegium uttalat, att även örn något
större praktiskt behov av den ifrågasatta utvidgningen av expropriationsrätten
för framdragande av elektriska ledningar enligt erfarenhet knappast
torde föreligga, kunde givetvis enstaka fall förekomma, då den ifrågasatta
rätten vore av värde för en fastighetsägare. Kollegium ville därför tillstyrka,
att en bestämmelse därom intoges i lagen, men funné föreskriften lämpligen
kunna införas på det sätt att såsom förutsättning för expropriationsrätten
stadgades, att Konungen för fastighets förseende med belysning eller drivkraft
eller för annat dylikt ändamål prövat nödigt, att fastighet användes för
avsedda ändamål.
Kollegium har till utveckling av sin ståndpunkt anfört följande:
I promemorieförslaget har såsom förutsättning för Konungens befogenhet
att lämna medgivande till expropriation i ovan avsedda fall stadgats vissa
restriktioner, bl. a. att det intrång, som av anläggningen förorsakas, av Ko
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
nungen prövas ringa i jämförelse med nyttan av ledningen. Bedömandet av
detta spörsmål skulle emellertid ofta kräva* ingående undersökningar av de
lokala förhållandena i varje särskilt fall, och det skulle sannolikt ankomma
på befattningshavarna vid Statens elektriska inspektion att företaga dessa
undersökningar. Enär det synes angeläget att den redan ganska omständliga
prövningen av ansökningar örn koncession och expropriation icke ytterligare
kompliceras samt behov av en dylik ingående prövning ej heller synes föreligga,
vill kollegium förorda, att restriktionen i fråga får falla. Vidare har i
promemorieförslaget införts den restriktionen att intrånget »ej heller eljest
med hänsyn till ledningens ändamål kan anses oskäligt». I motiveringen härtill
har anförts såsom exempel, att innehavaren av ett nöjesetablissemang
eller en utpräglad lyxindustri ville över annans mark framdraga ledning, som
vållade väsentlig olägenhet. Kollegium vill för sin del framhålla, att något
starkare skäl att införa en dylik restriktion icke synes föreligga.
Våstbo kraftverksförening har ansett, att expropriation för ledning, som
vore avsedd för enskild fastighets behov, borde få äga rum, utan någon särskild
inskränkning med hänsyn till ändamålet med ledningen. Det syntes ej
lämpligt att, såsom i promemorian förutsatts, göra undantag för nöjesetablissement
eller lyxindustri. Föreningen har vidare anmärkt, att ur 1902 års lag
syntes böra uteslutas bestämmelsen om att ledning i regel ej finge framdragas
närmare än 150 meter från byggnad, tomtplats eller trädgård inom område,
för vilket ej finnes stadsplan.
I anslutning härtill har föreningen jämväl uttalat, att frågan örn expropriationsrätt
för redan befintliga ledningar, som framdragits utan att fullt bindande
avtal kommit till stånd, borde regleras.
Med avseende å frågan om undantag från regeln att expropriationstillstånd
meddelas av Kungl. Maj: t har kommerskollegium
uttalat vissa betänkligheter mot vad i promemorian föreslagits
samt därom anfört följande:
I promemorian framhålles, att, örn fastighets ägare förklarat sig villig
upplåta nyttjanderätt för elektrisk ledning, fog kunde finnas för ett avsteg
från nämnda regel. Med hänsyn till andra sakägares rätt borde emellertid
enligt promemorian en undantagsbestämmelse i dylikt syfte utan att förfela
sitt syfte kunna begränsas till det fall att allenast ringa men vållas av anläggningen.
Det skall i så fall ankomma på domstol att pröva, huruvida
denna förutsättning föreligger. Den fråga, som sålunda i promemorian är
berörd, synes emellertid vara av långt mera vittgående beskaffenhet än i
promemorian angivits. I själva verket bär man här att göra med ett av de
betydelsefullaste spörsmålen vid den revidering av expropriationsbestämmelserna
för elektriska anläggningar, som synes erforderlig, och det synes icke
lämpligt, att detta spörsmål löses allenast i den mycket begränsade omfattning,
som i promemorian skett. Spörsmålet gäller i själva verket möjligheten
att utfinna en juridiskt framkomlig väg att på annat och enklare sätt än
genom expropriation eller inteckningsförfarande trygga en genom frivillig
överenskommelse förvärvad rätt att för elektrisk ledning nyttja viss
mark. Det kan givetvis icke ifrågasättas, att kollegium i detta sammanhang
skulle kunna uppdraga riktlinjerna för konstruktionen av ett dylikt
institut, utan kollegium vill hemställa, att detta spörsmål upptages till en
noggrannare utredning i samband med de övriga utredningsfrågor på förevarande
område som föreligga.
Kungl. Maj.ts proposition nr 317.
21
Kommerskollegium bär i sitt yttrande även berört frågan örn expropriationsrätt
för område med stadsplan eller byggnadsplan eller
b a m n o m r å d e. Härom anför kollegium följande:
I promemorian har framhållits, att den föreslagna utvidgade expropriationsrätten
borde, liksom fallet vore nied den expropriationsrätt, som vöre
medgiven i 1 g i dess nu gällande lydelse, icke gälla i fråga örn område, för
vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan eller inom fastställt hamnområde,
där fråga vore örn avstående eller upplåtande av gata, torg, allmän plats
eller vattendrag.
Kollegium vill angående denna fråga bringa i erinran, hurusom den vetorätt,
som sålunda tillkommer kommun, huvudsakligen tillkommit för att bereda
kommun möjlighet att förhindra dylika ledningars framdragande, därest
detta med hänsyn til! användningen av kommunens ga lusy stern för trafiken
samt för anbringande av anordningar för belysning, vattenledning och
markens torrläggning m. m. skulle visa sig mindre lämpligt. Med den avfattning
stadgandet ifråga kom att få har emellertid den kommunala vetorätten
fått en större omfattning. Kommunen bar sålunda i sin hand att förhindra
framdragandet även av ledningar, som i och för sig på intet vis kunna vara
till hinders ur angivna synpunkter. Kommunerna hava även i stor utsträckning
begagnat sig av vetorätten för ledningar av dylikt slag, nämligen då
kommunens intressen som kraftleverantör kunnat skadas genom tillstånds
medgivande. Sedan numera efter den vid 1938 års riksdag genomförda ändringen
av 1902 års lag det ankommer på Kungl. Majit alt tillse, att koncessionsansökningar
för elektriska starkströmsledningar icke bifallas med mindre
ledningen i fråga fyller ett verkligt behov och därjämte kan anses ingå
som ett led i en rationell elektrifiering, synes frågan örn rätten att framdraga
ledning inom stadsplanelagt område böra avgöras icke av vederbörande kommun
utan av Kungl. Majit.
I detta sammanhang vill kollegium erinra örn att en fråga, likartad med
den bär berörda, föranlett särskild riksdagsskrivelse (n:r 249/1920). I denna
hemställde riksdagen att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida
nu gällande lagbestämmelser rörande elektriska anläggningar borde ändras
i den riktning att menighet, där ett för staten eller annan menighet viktigt
intresse det krävde, kunde åläggas skyldighet att inom område för vilket
byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning eller inom fastställt hamnområde,
avstå eller upplåta gata m. m. för framdragande av elektrisk starkströmsledning
erforderlig för elektrisk järnväg eller spårväg. Denna riksdagsskrivelse
tillkom i anledning av en motion i andra kammaren, vilken
motion föranleddes av den bekanta tvisten mellan Djursholmsbanan och
Stockholms stad beträffande banans rätt att trafikera Engelbrektsgatan i
Stockholm. Kollegium, som den 29 februari 1932 avgav utlåtande i ärendet,
biträdde den av andra lagutskottet utalade principiella uppfattningen i frågan,
men höll före att den ifrågasatta lagändringen icke vore av den aktualitet
eller vikt att den ensam borde vidtagas, utan ansåg att den borde upptagas
till prövning vid en förestående revision av elektricitetslagen i dess
helhet.
Sedan detta kollegii yttrande avgavs har emellertid det i riksdagsskrivelsen
berörda spörsmålet aktualiserats. Man torde nämligen kunna förvänta, att i
en nära framtid behov kommer att föreligga för framdragande av ledningar
för trådbussar i olika städer från kringliggande förorter. Det synes vara av
betydelse alt möjlighet att för sagda ändamål erhålla expropriation hålles
öppen.
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 317-
Med hänsyn till det förenämnda vill kollegium föreslå att andra stycket i
1 § utgår.
Vidare har kommerskollegium fäst uppmärksamheten vid det i 1 § tredje
stycket i 1902 års lag intagna stadgandet att en fastighets ägare icke skall
vara skyldig att avstå eller upplåta mark för ledning, som inom område, för
vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, är avsedd att framdragas på
mindre avstånd än 150 meter från boningshus m. m. Kollegium anför härom
följande:
Från nämnda regel gör stadgandet ett undantag av innebörd, att dylik
plikt föreligger, därest Konungen finner annan sträckning för ledningen icke
utan synnerlig olägenhet kunna användas. Kollegium finner i samband med
revision av förevarande lag även en viss uppmjukning i fråga om dessa bestämmelser
erforderlig i syfte alt komma ifrån de olägenheter, som den nuvarande
avfattningen av ifrågavarande stadgande innebär, nämligen i de
ofta förekommande fall, då flera ur intrångssynpunkt m. m. likvärdiga alternativ
för ledningens sträckning föreligga. Kollegium föreslår att bestämmelsen
erhåller följande avfattning: »Skall ledning inom område, för vilket ej
finnes stadsplan eller byggnadsplan framdragas på mindre avstånd än 150
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, vare denne dock ej skyldig något
avstå eller upplåta, utan så är att Konungen prövat annan sträckning av
ledningen medföra större eller lika stor olägenhet, som den ifrågasatta.»
Kollegium har erinrat alt, därest den nu föreslagna ändringen vidtoges,
syntes motsvarande ändring böra vidtagas i 2 § i lagen. I
I fråga om förhöjning av ersättning för elektrisk ledning har
kommerskollegium utalat sig för att stadgandet i lagen örn sådan förhöjning
får helt utgå. Kollegium framhåller i denna del följande:
Vid expropriation enligt 1902 års lag skall förhöjning av ersättningen ske
med hälften av det belopp, som jämlikt i 1917 års lag stadgade grunder skall
utgå. Skall fastigheten användas för kronans räkning eller är sådant fall för
handen, att expropriation kan ske jämlikt sistnämnda lag, skall förhöjning
i ersättningen dock icke utgå. I promemorian föreslås nu att förhöjning
icke skall utgå vid expropriation för lågspänningsanläggningar. Detta
motiveras i promemorian med att när det gäller distributionsanläggningar,
torde det i allmänhet framstå såsom mindre påkallat att förhöjning skall
utgå å ersättningen. Förutom det förhållandet att begreppet »distributionsanläggningar»
har ett vida större omfång än begreppet »lågspänningsanläggningar»,
vill kollegium framhålla, att den föreslagna lindringen skulle bliva
skäligen betydelselös, enär — även vid ett genomförande av den nu föreslagna
utsträckningen av expropriationsrätten —• expropriation för lågspänningsanläggningar
allljämt torde komma att äga rum endast i enstaka
undantagsfall. I övrigt torde med fog kunna ifrågasättas, örn borttagandet
av förhöjningen just för lågspänningsanläggningar vilar på en riktig tanke.
Enligt kollega mening kan nämligen lika väl göras gällande, att för lågspänningsanläggningar,
som i regel icke äro av den allmänna betydelse som
andra starkströmsanläggningar, borde tillämpas strängare bestämmelser.
Vid tillkomsten av 1902 års lag motiverades bestämmelsen om 50 °/o förhöjning
med att jordägaren på ett eller annat sätt borde göras delaktig och
därigenom även intresserad i elektrifieringsföretaget och i det av vederöd
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
23
rando riksdagsutskott avgivna utlåtandet hänvisas till elt liknande förut i
svensk lag förefintligt stadgande, nämligen rörande ersättning för skador vid
vattenuppdämning m. m. Någon särskild motivering för åtgärden att fritaga
kronan från 50 %> förhöjning lämnades dock icke av utskottet. Grunderna
för ersättning vid vattenuppdämning återfinnas numera i vattenlagen.
I denna förekommande bestämmelser om 50 % förhöjning äro emellertid —
i motsats till vad fallet är i elektricitetslagen — tillämpliga även beträffande
kronan.
Vid tillkomsten av 1902 års lag torde knappast hava varit förutsett att
statliga distributionsanläggningar av den omfattning, som numera administreras
av vattenfallsstyrelsen, skulle komma till stånd. Då dessa statliga
anläggningar till dels konkurrera med enskilda kraftföretag, kan det
knappast vara riktigt, att de för den statliga verksamheten erforderliga ledningarna
skola i jämförelse med den enskilde företagarens belastas med
blott två tredjedelar av den kostnad som i förevarande avseende den enskilde
får vidkännas. Ej heller synes det lämpligt att jordägarens ersättning
skall vara beroende av för vems räkning expropriationen sker. Jordägaren
utfår sålunda mindre ersättning icke blott då kronan exproprierar utan
även i de fall då expropriation för starkströmsledningar kan ske enligt 1917
års lag. Ett upphävande av nu rådande olikhet i fråga örn grunderna för
ersättningens utgående skulle slutligen medföra den fördelen att vederbörande
myndigheter skulle befrias från vid nu gällande ordning erforderliga
ställningstaganden till den i vissa fall svårbedömbara frågan om expropriation
må ske enligt den ena eller andra lagen.
Med hänsyn till vad ovan anförts synes frågan om grunderna för ersättningens
utgående böra lösas antingen genom ett upphävande av bestämmelsen
om att 50 °/o förhöjning icke skall utgå då kronan exproprierar och
då expropriation enligt 1917 års lag kan äga rum, eller genom att helt upphäva
bestämmelsen om ifrågavarande förhöjning. Med hänsyn till att statsmakterna
i insikt örn den stora betydelse, som den elektriska kraften numera
har för landets näringsliv och befolkningens trevnad, på olika sätt söker
främja landets elektrifiering, och till att några vägande skäl knappast kunna
anföras, varför markägaren skall åtnjuta högre ersättning vid expropriation
för kraftledningar än för anordningar för andra allmännyttiga anordningar,
synes det kollegium mest önskvärt att det senare alternativet väljes.
Svenska vattenkraft f öreningen och svenska elektricitetsverks föreningen ha
uttalat sig för en allmän översyn av gällande bestämmelser örn förhöjd ersättning
vid expropriation i vissa fall.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i sitt yttrande behandlat frågan
örn befrielse i vissa fall från skyldighet att nedsätta
expropriationsersättning hos länsstyrelsen samt har därom anfört
följande:
I promemorian återgives innehållet i en skrivelse från vattenfallsstyrelsen
till Konungen den 3 mars 1936. Vattenfallsstyrelsen anförde i skrivelsen att
enligt av länsstyrelserna tidigare tillämpad praxis ansågs sammanträde för
fördelning av expropriationsersättning icke erfordras, örn domstolen prövat
att inteckningshavarnas rätt icke kommc att förnärmas genom expropriationen.
Länsstyrelserna hade emellertid med anledning av visst rättsfall numera
ändrat praxis.
Uppgiften, att länsstyrelserna enligt tidigare tillämpad praxis ansett sammanträde
för ersättningens fördelning icke erfordras, om domstolen prövat
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
att inteckningshavamas rätt icke komme att förnärmas genom expropriationen,
torde bero på en missuppfattning. Det förhöll sig i stället så, att länsstyrelserna
utbetalade ersättningen till jordägaren, om samtliga inteckningar
i fastigheten företeddes och inteckningshavarna medgåvo, att beloppet utbetalades
till jordägaren. Detta innebar ett betydligt enklare och billigare förfarande
än det som framtvingats genom ovan angivna rättsfall. Länsstyrelsen
vill därför livligt understryka de av vattenfallsstyrelsen framhållna olägenheterna
med nu rådande förhållanden och tillstyrka en utredning rörande
sådana ändringar i gällande bestämmelser om utbetalning av exproprialionsersättning
att utbetalning direkt till jordägaren i enlighet med länsstyrelsernas
tidigare praxis åter möjliggöres. Detta skulle medföra betydande lättnader
för jordägare, inteckningshavare och länsstyrelser.
Svenska vattenkraft föreningen och svenska elektricitetsverksföreningen lia
i detta sammanhang hemställt, att den nu i 48 § intagna bestämmelsen om
att den exproprierande vid nedsättning av expropriationsersättning skall förete
gravationsbevis måtte modifieras så att denna skyldighet bleve beroende
av domstolens prövning.
Av vattenfallsstyrelsen har vidare yrkats, att med upplåtelse av nyttjanderätt
för elektriska ledningar måtte i de avseenden som nu äro i fråga jämställas
upplåtelse av servitutsrätt.
Styrelsen har i denna del anfört följande:
I promemorian framhålles, att genom expropriation förvärvad nyttjanderätt
icke är underkastad tidsbegränsning. Vidare göres gällande, att något
hinder icke synes föreligga för meddelande av expropriation för ledning, vilken
icke avser äganderätt, att gälla för längre tid än koncessionstiden. Med
hänsyn härtill torde det vara ur formell synpunkt likgiltigt om rätten att
bibehålla ledningen erhåller nyttjanderätts eller servitutsrätts karaktär. I förslaget
till ändring av 48 § expropriationslagen synes man hava intagit denna
ståndpunkt, då där talas örn »särskild rätt». Konsekvensen synes leda till att
i de »Särskilda bestämmelserna örn expropriation för elektriska svagströmsledningar»,
i den mån de gälla för starkströmsledningar, ordet »nyttjanderätt»
utbytes mot orden »särskild rätt».
Svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksf öreningen ha
instämt i detta yrkande samt tillagt att en motsvarande ändring borde vidtagas
i 1 § fjärde stycket i 1902 års lag.
Beträffande frågan huruvida expropriationsrätt för koncessionspliktig ledning
vore begränsad till koncessionstiden har länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län ansett önskvärt att en lagbestämmelse meddelas samt härom anfört
följande:
I promemorian framhålles att de ifrågasatta lagändringarna icke lösa frågan,
i vad mån expropriation för koncessionspliktiga ledningar, vilken icke
avser äganderätt, kan gälla för längre tid än koncessionstiden.
Gällande lags ståndpunkt i denna fråga synes icke vara fullt klar. 1917
års expropriationslag synes emellertid förutsätta obegränsad tid för expropriation.
Bestämmelserna i 68 § om lösningsrätt till expixxprierad egendom
tyda härpå. Med stöd av dessa bestämmelser kan ägaren av den fastighet,
som besväras av en exproprierad rätt, under vissa förutsättningar, såsom att
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
25
rätten ej kommit till användning för det avsedda ändamålet eller dess användande
för ändamålet upphört, befria fastigheten från expropriationen,
därest talan härom instämmes inom tjugo år från det expropriationen fullbordats.
Även om man vågade antaga, att gällande rätt gåve den genom expropriationen
vunna rättigheten bestånd utöver koncessionstiden, är frågan
därmed icke praktiskt löst. Man kan nämligen ifrågasätta, om fastighetsägaren
skall nödgas igångsätta det vidlyftiga förfarande som en process innebär
och vidkännas därav föranledda kostnader för att befria fastigheten
från en expropriation, vilken varit sammankopplad med en koncession, som
upphört att gälla. Sett ur denna synpunkt vore en expropriation av samma
längd som koncessionen att föredraga. Olägenheterna av att binda expropriationens
giltighetstid helt vid koncessionen äro emellertid ur andra synpunkter
uppenbara. Om vid koncessionstidens utgång koncessionen förnyas, måste
för dylikt fall ett nytt expropriationsförfarande inledas. Markägarnas och
kraftledningsägarnas inbördes rättsförhållanden kunna även i andra avseenden
bliva komplicerade, särskilt när tilläggskoncession medgives med allenast
kort giltighetstid. Man bör därför söka åstadkomma, att expropriationen
får gälla för längre tid än koncessionen. I promemorian föreslås, att det vid
meddelandet av expropriationstillstånd bör angivas, huruvida det är avsett
att expropriation skall gälla för längre tid än koncessionen. Detta förslag
synes emellertid medföra osäkerhet och bristande likformighet i fråga om
expropriationstidens längd.
Länsstyrelsen har för sin del förordat en föreskrift att, därest ny koncession
icke erhåller inom exempelvis ett år efter koncessionstidens utgång,
den på expropriationen grundade rätten skall vara förverkad. I
I den remitterade promemorian har föreslagits införande av en vidgad expropriationsrätt
för elektriska ledningar, i det att expropriation skall kunna
erhållas även för ledning som är avsedd för viss fastighets enskilda behov.
De förslag som i övrigt upptagits i promemorian innebära icke obetydliga
lättnader i förfarandet vid expropriation för elektriska ledningar. Enligt
förslagen må ansökan om expropriation ingivas direkt till domstolen i orten,
örn fastighetsägaren givit sitt samtycke till expropriationen och allenast ringa
men vållas. Fastigheten kan i så fall också omedelbart tagas i bruk. Domstolen
skall vidare äga medgiva, att ersättning får utbetalas direkt lill sakägaren,
om expropriation medför allenast ringa men och uppenbarligen icke rubbar
fordringsägares säkerhet. Slutligen föreslås, att förhöjning å ersättning för
elektrisk lågspänningsledning ej skall beräknas.
Dessa ändringar i den gällande lagstiftningen ha, såsom förut nämnts, i
allmänhet tillstyrkts i yttrandena. Av kommerskollegium och vissa sammanslutningar
har emellertid fråga väckts om en mera genomgripande revision
av gällande lagstiftning i syfte bland annat alt bereda möjlighet till säkerställande
av ledningsrätt utan anlitande av det vanliga expropriationsförfarandet
eller inteckning. Dessa önskemål, som torde vara förtjänta av alt tagas
i förnyat övervägande, synas emellertid icke böra hindra, att de genom promemorian
framlagda förslagen efter vissa jämkningar genomföras utan avvaktan
på en utredning i nämnda hänseende.
Enligt utkastet till ändring i 1902 års lag skall expropriation för viss fas
-
Departe
ments
chefen.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
tighets enskilda behov kunna medgivas, om det intrång som förorsakas av
ledningen prövas ringa i jämförelse med nyttan av ledningen och intrånget
ej heller eljest med hänsyn till ledningens ändamål kan anses oskäligt. En
utvidgning av expropriationsrätten i denna riktning synes med hänsyn till
nutida förhållanden välmotiverad och har tillstyrkts av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna. Kommerskollegium har därvid i sitt yttrande
förordat, att båda de föreslagna begränsningarna i nämnda rätt måtte
utgå. I ett annat yttrande har ifrågasatts, huruvida icke ur förslaget borde
uteslutas den föreslagna begränsningen, att intrånget ej finge anses oskäligt
med hänsyn till ledningens ändamål. Enligt min mening är bestämmelsen,
att intrånget ifråga skall prövas vara ringa i jämförelse med nyttan, av värde
och slår i god överensstämmelse med andra stadgande!! örn rätt till expropriation
för enskilt behov. Däremot synes det överflödigt att särskilt angiva,
att intrånget ej får vara oskäligt med hänsyn till ledningens ändamål, enär
bedömandet av ändamålet med ledningen tydligen ingår i prövningen av
förstnämnda fråga.
Det må anmärkas, att möjlighet till expropriation uppenbarligen föreligger
för en redan framdragen ledning -—- lika väl som för en tillämnad ledning —
om rätten att behålla ledningen icke förut tryggats genom expropriation.
Enligt 1 § andra stycket i 1902 års lag kan menighet vägra att inom område,
för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt
hamnområde för elektrisk anläggning avstå eller upplåta gata, torg, allmän
plats eller vattendrag. Kommerskollegium har i sitt yttrande riktat en enligt
min mening välbefogad kritik mot denna vetorätt. Med anledning av vad kollegium
anfört torde det vara lämpligt att jämka stadgandet så, att Konungen
må medgiva undantag därifrån om synnerliga skäl föreligga. Kommerskollegium
har vidare föreslagit en mindre jämkning av den i tredje stycket av
paragrafen intagna bestämmelsen örn att fastighets ägare ej är skyldig att
något avstå eller upplåta, därest ledningen skall inom område, för vilket ej
finnes stadsplan eller byggnadsplan, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad
eller tomtplats eller trädgård som tillhör fastighetsägaren. Denna jämkning,
som avser att giva bestämmelsen en smidigare avfattning, torde böra genomföras.
En motsvarande ändring bör vidtagas i 2 § 1 mom.
Beträffande det genom promemorian framlagda förslaget, att ansökan örn
expropriation för elektrisk ledning skall kunna göras direkt hos domstolen
i orten, såframt fastighetsägaren lämnat sitt medgivande till expropriationen
och denna medför allenast ringa men, har kommerskollegium anmärkt, att
frågan örn avvikelse från regeln att expropriationstillstånd meddelas av
Kungl. Majit syntes vara av större räckvidd och ej borde lösas partiellt för
nyssnämnda speciella fall. Nämnda förslag torde dock fylla ett praktiskt behov
och synes icke kunna stå hindrande i vägen för en mera omfattande lagstiftning
om ledningsrätt, som framdeles kan tänkas bliva genomförd.
I fråga örn den närmare innebörden av bestämmelsen torde böra upp
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 317.
27
märksammas, att frågan, vad som kan anses utgöra allenast ringa men, bör
bedömas med hänsyn till fastighetens värde och övriga omständigheter i varje
särskilt fall. Det är ju uppenbart, att visst intrång, även örn det uppskattas
till samma belopp, kan vara av helt olika betydelse för olika fastigheter. Intrång
som i fråga om en större fastighet är att anse såsom ringa kan alltså,
då det gäller en mindre fastighet, innebära väsentligt men. Vidare må påpekas,
att om domstolen skulle finna att det intrång som åsamkas ej kan anses
ringa, domstolen givetvis bör bereda sökanden tillfälle att hos Kungl. Majit
göra ansökan örn expropriationstillstånd innan målet slutligen avgöres.
Av Sveriges lantbruksförbund har framställts önskemål, att i detta sammanhang
måtte stadgas rätt för domstol att i fråga örn lokala ledningar giva
expropriationstillstånd, även då det icke är fråga örn proformaexpropriation.
Ett så betydande avsteg från huvudprincipen i 1917 års och 1902 års lagar
torde dock icke böra göras utan närmare utredning. Även örn frågan angående
expropriationstillstånd ofta kan synas enkel när det gäller det lokala
ledningsnätet, kan givetvis förekomma fall, då intrånget skulle bliva betydande
eller lämpligheten av sådant tillstånd kan sättas i fråga ur allmän
synpunkt.
Vad härefter angår bestämmelsen i 1 § fjärde stycket i 1902 års lag örn
att förhöjd ersättning i vissa fall skall utgå lärer det icke kunna bestridas,
att den skillnad i fråga om ersättningen som där göres mellan expropriation
för kronans och expropriation för annans räkning är svårförklarlig. Kronan
skall enligt gällande lag icke i något fall utgiva större ersättning än fulla
värdet, under det att annan sökande skall utgiva förhöjning med 50 procent,
såvida icke expropriation kan äga rum enligt 1917 års lag. Det synes önskvärt
att åstadkomma likställighet i fråga örn expropriation för likartade ändamål,
oavsett vem som är sökande. En sådan likställighet kan åvägabringas
antingen genom att stadga, att förhöjd ersättning skall gäldas även av kronan,
eller genom att utesluta den nuvarande bestämmelsen örn sådan förhöjning.
Det senare alternativet har förordats av kommerskollegium. Till
stöd härför kunna också, särskilt under nu rådande förhållanden, anföras
starka skäl. Den elektrifiering som alltjämt återstår torde beröra sådana
landsändar, dit det förut varit mindre lönande att draga fram ledningar på
grund av avståndet, gles bebyggelse eller andra särskilda förhållanden.
Statsmakterna ha sökt att på alla sätt medverka till att dessa delar av riket
komma i åtnjutande av den förmån tillgången till elektrisk kraft erbjuder.
Tydligen är det för detta syfte bland annat angeläget, att onödiga kostnader
undvikas. Framdragandet av ledningar till nämnda bygder torde icke böra
fördyras genom att vissa jordägare i trakten eller i närheten därav — med
avvikelse från vad som gäller enligt den allmänna expropriationslagstiftningen
— erhålla gottgörelse för det intrång, som vållas dem, med mer än verkliga
värdet. Erfarenheten torde lia utvisat, att den ersättning som bestämmes
av expropriationsnämnd innefattar skälig gottgörelse utan att förhöjning utgår.
Med hänsyn härtill anser jag mig kunna biträda kommerskollegiets
förslag.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
I mål, däri stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, bör nu
gällande bestämmelse om förhöjning i ersättning alltjämt tillämpas.
I promemorian har såsom förut nämnts vidare föreslagits, att domstolen
under vissa förutsättningar skall kunna medgiva befrielse från skyldighet
att nedsätta expropriationsersättning hos länsstyrelsen, vare sig expropriationstillstånd
givits av Kungl. Majit eller av domstolen. Av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län har vid behandling av denna fråga förordats utredning
i syfte att giva länsstyrelsen rätt att, även örn nedsättning skett, göra
avsteg från stadgandena om hållande av sammanträde för fördelning av ersättningen,
försåvitt samtliga rättsinnehavare som kunna beröras därav givit
sitt samtycke. Genom ett sådant stadgande skulle möjligen fördelningssammanträde
kunna undvikas i större antal fall än som följer av den i promemorian
föreslagna bestämmelsen. Denna står emellertid i bättre överensstämmelse
med vattenlagen och inteckningsförordningens föreskrifter samt
torde fördenskull vara alt föredraga.
I ett par yttranden förordas, att de bestämmelser i 1917 års lag och i 1902
års lag vilka avse upplåtelse av nyttjanderätt för elektriska ledningar må
utvidgas att avse jämväl upplåtelse av servitutsrätt. Till stöd härför har,
efter vad det vill synas, med rätta åberopats, att då nyttjanderätt genom
expropriation kan förvärvas för all framtid,1 servitutsrätt icke innebär någon
större belastning än nyttjanderätt. Tydligt är också, att det bland annat
ur kreditsynpunkt kan vara förenat med fördel att ledningsrätten följer
äganderätten till den fastighet för vilken ledningen är avsedd. Nämnda utvidgning
synes fördenskull böra vidtagas. Den påkallar en övergångsbestämmelse
till undvikande av att redan förvärvade servitutsrättigheter underkastas
den inskränkning som följer av bestämmelserna i 96 § i 1917 års lag örn
skyldighet att flytta ledning m. m.
I det yttrande som avgivits av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
har ifrågasatts, huruvida icke giltigheten av den rätt, som genom expropriation
förvärvats för koncessionspliktig ledning, borde anknytas till koncessionstiden
på så sätt att rätten komme att upphöra örn koncessionen ej
förnyades inom viss tid. Att anknyta rättighetens giltighetstid helt till gällande
koncession är tydligen av praktiska skäl uteslutet. Örn t. ex. tilläggskoncession
medgives, kan det vara uppenbarligen avsett, att ledningen skall bestå
mycket lång tid, ehuru koncessionen begränsas lill återstående tid av förut
meddelad koncession. Avser expropriationen äganderätt, kan för övrigt enligt
sakens natur någon begränsning ej ifrågakomma. Men även en sådan regel
som den av länsstyrelsen föreslagna kan, om den göres generell, tänkas få
obilliga verkningar i fall, då ersättning utgivits för lång tid framåt. Det synes
därför lämpligare att, såsom i promemorian förutsatts, i expropriationstillståndet
angives, huru länge den genom expropriationen förvärvade rätten
må gälla, örn den ej utgör äganderätt. Härvid synes i regel kunna före
1
Jfr Skarstedt: Nya jordabalken 2 uppl. sid. 4; Holmbäck: Begränsade sakrätter till fast
egendom sid. 214 not 1; samt Kungl. prop. nr 46 till riksdagen år 1913 sid. 51—52.
Kungl. Maj.ts proposition nr 317.
29
skrivas, att rättigheten skall gälla för all framtid, såvida ledningen i fråga
utan längre avbrott alltjämt användes för sitt ändamål.
I övrigt torde vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas i de remitterade
lagutkasten.
De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den dag Konungen bestämmer.
I enlighet med det anförda ha inom justitiedepartementet upprättats förslag
till
1) lag angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni
1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;
och
2) lag angående ändrad lydelse av 48, 89—91 och 93—96 §§ lagen den 12
maj 1917 (nr 189) örn expropriation.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de inom justitiedepartementet
upprättade lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
T. Eliaeson.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse ar 1 § och 2 § 1 moni. lagen den 27 juni 1902
(nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.
Härigenom förordnas, att 1 § och 2 § 1 inom. lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
1 §•
Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller för dylikt
ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning,
som finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen prövat
nödigt, att fastighet, som tillhör annan än kronan, användes till station
för alstrande av elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, till framdragande
av elektrisk starkströmsledning eller eljest till elektrisk starkströmsanläggning,
skall vad för ändamålet erfordras emot ersättning avstås
eller upplåtas. Tarvas för viss fastighets förseende med belysning eller drivkraft,
att elektrisk starkströmsledning framdrages över annan fastighet, som
ej tillhör kronan, skall, ändå att ledningen ej är avsedd för anläggning av
större betydelse för det allmänna, vad för ändamålet erfordras avstås eller
upplåtas, såframt det intrång, som därav förorsakas, av Konungen prövas
ringa i jämförelse med nyttan av ledningen. Har fastighets ägare förklarat
sig villig att upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt för elektrisk starkströmsledning
och medför expropriation därav allenast ringa men, vare Konungens
tillstånd till expropriationen ej erforderligt.
Menighet vare dock ej pliktig att utan synnerliga skäl inom område, för
vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde
avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.
Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan
eller byggnadsplan, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något avstå
eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning av ledningen
medföra större eller lika stor olägenhet som den föreslagna.
Skall enligt vad i denna paragraf är sagt fastighet avstås eller upplåtas,
åge, där ej här nedan annorlunda föreskrives, vad i lagen om expropriation i
1 Senaste lydelse av 1 § se 1931: 148 och av 2 § 1 mom. se 1938:458.
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
31
allmänhet stadgas samt den särskilda bestämmelsen i 91 § första stycket
ävensom i fråga om elektriska starkströmsledningar jämväl övriga i sagda
lag meddelade särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska svagströmsledningar
motsvarande tillämpning.
2 §■
1 mom. Vill någon---olika ägare.
Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning
framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från byggnad,
som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen
skall utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen
icke mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare
meddelas, utan så är, att annan sträckning för ledningen prövas medföra
större eller lika stor olägenhet som den föreslagna.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
I mål, däri stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, skall vad
i äldre lag stadgas örn förhöjning i ersättning alltjämt tillämpas.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 48, 89—91 och 93—96 §§ lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation.
Härigenom förordnas, att 48, 89—91 och 93—96 §§ lagen den 12 maj
1917 om expropriation1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
48 §.
Expropriationsersättning, som enligt 47 § blivit av rätten fastställd, skall
nedsättas hos Konungens befallningshavande inom nittio dagar från det rättens
utslag vunnit laga kraft. Avser expropriationen upplåtelse av särskild
rätt, som medför allenast ringa men, och prövas den, om fastigheten besväras
av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
kan häfta för ogulden köpeskilling, uppenbarligen icke rubba fordringsägarens
säkerhet, åge rätten medgiva, att nedsättning ej behöver äga
rum. Har sådant medgivande lämnats, gore den exproprierande, i stället för
att nedsätta ersättningen, anmälan hos Konungens befallningshavande och
styrke därvid, att expropriationsersältningen guldits. Vad i denna lag är stadgat
om nedsättande av expropriationsersättning skall i tillämpliga delar gälla
anmälan som nu sagts.
1 Senaste lydelse av 48 och 95 §§ se 1934: 31.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 317.
Vid nedsättning eller anmälan, varom i första stycket sägs, ingive den exproprierande
till Konungens befallningshavande rättens utslag jämte bevis
att och när utslaget vunnit laga kraft. När nedsättning äger rum, skall den
exproprierande tillika ingiva gravationsbevis rörande fastigheten, såframt ej
förordnande enligt 47 § tredje stycket meddelats.
89 §.
Ansökning om---redogörelse därför.
Har fastighetens ägare förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt eller
servitutsrätt för ändamålet och medför expropriation därav allenast ringa
men, vare Konungens tillstånd till expropriationen ej erforderligt; och skall
i ty fall den utredning, som skolat ingivas till Konungen, i stället förebringas
hos rätten.
90 §.
I fråga örn gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område, för vilket
stadsplanelagens bestämmelser angående stad skola lända till efterrättelse,
eller inom fastställt hamnområde må expropriation ej avse egendoms
avstående utan endast upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt.
91 §.
Bifalles ansökning, som i 89 § sägs, eller har fastighetens ägare förklarat
sig villig att upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt för ändamål, som där
avses, må fastigheten, sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats, genast
tagas i användning av den exproprierande, örn han hos Konungens befallningshavande
ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen
jämte sex procent årlig ränta därå från tillträdesdagen.
Vad i---motsvarande tillämpning.
93 §.
Skall fastighet —--denna lag.
Då fastighet ej avstås utan endast nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes,
skall nämnden, örn annat ej avtalas, bestå av en av rätten utsedd ordförande
samt två ledamöter, av vilka vardera parten väljer en. Till ordförande
skall utses ordföranden i expropriationsnämnder inom länet eller
ersättaren för honom eller eljest någon, som är upptagen å den i 25 § omförmälda
förteckning; och gäde om valbarhet till ledamot vad i allmänhet
är stadgat.
94 §.
Vid expropriation av nyttjanderätt eller servitutsrätt må ersättning icke
av expropriationsnämnden bestämmas för skada eller intrång, som ännu ej
uppkommit. Uppstår därefter skada eller intrång, som enligt 7 § skall ersättas,
varde ersättningen därför, örn överenskommelse ej träffas, bestämd
av domstol.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
95 §.
Hava vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt parterna träffat
överenskommelse om expropriationsersättningen, äge, ändå att ej sådant
fall, som i 59 § första stycket avses, är för handen och ej heller vad i andra
stycket av samma § stadgas hlivit iakttaget, rätten meddela fastställelse å
överenskommelsen, därest upplåtelsen medför ringa men och uppenbarligen
icke rubbar säkerheten för fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen.
Är den mark, till vilken nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes, samfälld
för flera än tio fastigheter med skilda ägare, meddele rätten tillika på
begäran av den exproprierande eller av ägare till någon av fastigheterna förordnande
enligt 47 § tredje stycket.
96 §.
Är egendom, som i 90 § avses, använd för lednings framdragande, och visar
sig, att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar samfärdsel å egendomen
eller hindrar någon för samhället nödig anläggning, såsom gas-,
vatten- eller avloppsledning, spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning, eller
utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för behövliga arbeten å
egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall ledningen på bekostnad
av dess ägare ändras, flyttas eller borttagas, i den mån sådant erfordras för
hindrets eller olägenhetens undanröjande. Har eljest nyttjanderätt eller servitutsrätt
upplåtits för framdragande av ledning, och medför denna på grund
av ändrade förhållanden betydande olägenhet för fastigheten, vare ledningens
ägare pliktig på sin bekostnad ändra eller flytta ledningen, i den mån
sådant erfordras för olägenhetens undanröjande och kan ske utan synnerligt
men för ledningen. Tvist i fråga, som nu är sagd, skall prövas av domstol.
Vill ägare---av domstol.
Upphör egendom---längre gällande.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Genom denna lag göres ej inskränkning i servitutsrätt, vilken upplåtits
genom utslag som meddelats före nya lagens ikraftträdande.
3
lii hang till riksdagens protokoll 1041. 1 sami. Nr 3171
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 juni
19*1.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 16 juni 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 13 juni 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni
1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;
och
2) lag angående ändrad lydelse av 48, 89—91 och 93—96 §§ lagen den 12
maj 1917 (nr 189) örn expropriation.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Gösta
Walin.
Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet:
Enligt nuvarande lydelsen av 1 § tredje stycket i 1902 års lag är en fastighets
ägare icke skyldig att avstå eller upplåta mark för ledning, som inom
område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, är avsedd att framdragas
på mindre avstånd än 150 meter från boningshus m. m., utan sa är,
att Konungen finner annan sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig
olägenhet användas. I förslaget har undantagsstadgandet i stället erhållit
den avfattningen »att Konungen finner annan sträckning av ledningen
medföra större eller lika stor olägenhet som den föreslagna». Då ett stadgande
av detta innehåll allenast giver regler för sådana fall, där annat alternativ
beträffande ledningens sträckning skulle för fastighetsägare medföra
minst lika stor olägenhet som den ifrågasatta sträckningen, göres därigenom
icke det nuvarande undantagsstadgandet överflödigt. Det lär även utan särskild
bestämmelse därom vara klart, att en fastighetsägare är skyldig att
avstå eller upplåta mark för här avsedda ändamål, därest andra möjliga alternativ
beträffande ledningens sträckning äro ur intrångssynpunkt minst lika
Kungl. Maj:ts proposition nr 317.
35
betungande som det föreslagna. Lagrådet hemställer därför, att bestämmelsen
måtte kvarstå i oförändrad avfattning. Skulle något förtydligande anses önskvärt,
bör, med någon jämkning i ordalagen, det gamla undantagsstadgandet
bibehållas vid sidan av det nya.
Vad sålunda anförts gäller även den föreslagna ändringen av 2 § 1 mom.
i 1902 års lag.
De i 1917 års lag meddelade särskilda bestämmelserna örn expropriation
för elektriska svagströmsledningar, till vilka 1902 års lag hänvisar såvitt
angår starkströmsledningar, avse enligt ordalagen endast avstående av fastighet
eller upplåtelse av nyttjanderätt. Däremot omnämnes ej särskilt servitutsrätt.
Sedan i anledning härav vattenfallsstyrelsen, med vissa instämmanden,
yrkat att i nämnda bestämmelser i den mån de gällde starkströmsledningar
ordet »nyttjanderätt» måtte utbytas mot »särskild rätt», hava nämnda lagar
omarbetats sålunda, att servitut likställts med nyttjanderätt ej blott beträffande
starkströmsledningar utan även i fråga om svagströmsledningar. Då
behov av dylik jämkning torde föreligga allenast med avseende å starkströmsledningar,
bör den lämpligen begränsas till 1902 års lag.
Lagrådet hemställer därför, att de i det remitterade förslaget härutinnan
upptagna ändringarna i 1917 års lag måtte utgå och att i stället till 1 § sista
stycket i 1902 års lag måtte fogas ett tillägg av innebörd, att vad i 1917 års
lag stadgas med avseende å upplåtelse av nyttjanderätt för svagströmsledning
skall gälla jämväl beträffande upplåtelse av servitutsrätt för starkströmsledning.
Detta tillägg blir redan med hänsyn till lagrummets avfattning tillämpligt
allenast å servitut som framdeles upplåtas. Frågan huruvida äldre servitut,
i den mån sådana tillkommit genom expropriation, må analogivis likställas
med nyttjanderätt, torde, liksom hitintills, böra överlämnas åt rättspraxis.
Därest särskild bestämmelse om servitut icke införes i 90 § av 1917 års
lag, synes detta lagrum även i övrigt kunna lämnas oförändrat.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
36
Kungl. Majda proposition nr 317
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 24 oktober 1941.
I ■
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för kommunikations- och handelsdepartementen,
lagrådets den 17 juni 1941 avgivna utlåtande över till lagrådet den
13 juni 1941 remitterade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni
1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;
och
2) lag angående ändrad lydelse av 48, 89—91 och 93—96 §§ lagen den 12
maj 1917 (nr 189) örn expropriation.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
I det remitterade förslaget om ändring i 1902 års lag ha vissa bestämmelser
till skydd för ägare av byggnad, tomtplats eller trädgård i 1 § tredje stycket
och 2 § 1 mom. andra stycket i lagen undergått viss jämkning i enlighet
med önskemål, som framställts av kommerskollegium. Lagrådet har hemställt,
att bestämmelserna måtte kvarstå i den nu gällande avfattningen eller
att, örn något förtydligande ansåges önskvärt, jämkningen borde vidtagas på
av lagrådet närmare angivet sätt. Jag finner mig i denna del böra biträda
vad lagrådet i andra hand förordat.
Vad lagrådet hemställt beträffande de föreslagna bestämmelserna örn upplåtelse
av servitut torde böra iakttagas. Härav påkallas ändring av rubriken
till förslaget örn ändring i 1917 års lag.
I stället för den i de remitterade förslagen intagna bestämmelsen, att lagändringarna
skola träda i kraft den dag Konungen bestämmer, anser jag mig
nu böra förorda stadgande, att lagändringarna skola träda i kraft den 1 januari
1942.
Föredraganden hemställer, att de i enlighet med vad nu angivits ändrade
lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
G. Tidelius.
Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
410587
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1941:506 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902 s. 1 i texten
- 2LU 1941:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av t § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902 s. 1 i texten