Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas, m. m

1941-11-28 · 27 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:347, Med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

1

Nr 347.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas,

m. m.; given Stockholms slott den 28 november 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till lag

om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas,

dels ock samtycka till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet

meddelar sådant förordnande, som i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Bihang till riksdagens protokoll 1941

l sami. Nr 347.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition /ir 317.

Förslag

till

Lag

om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas.

Härigenom förordnas som följer:

1§-

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen

ej är samlad, förordna att vad i 2—6 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock

må förordnande som nu sagts ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse

utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio

dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio

dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda

tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande som där avses.

2§-

Därest tillgången på elektrisk kraft ej förslår att tillgodose behovet därav,

äger Konungen eller efter Konungens bemyndigande statens bränslekommission

meddela föreskrift om kraftens fördelning mellan förbrukarna

samt om användningen i övrigt av tillgänglig kraft.

Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket skall tillses, att behov,

vilkas täckande är av särskild betydelse för befolkningen eller produktionen

eller eljest för det allmänna, i främsta rummet bliva tillgodosedda.

3§.

Meddelas föreskrift enligt 2 §, åligger det ägare eller innehavare av sådan

anläggning för alstrande eller tillhandahållande av elektrisk kraft (kraftföretag),

som avses med föreskriften eller som tillhandahåller kraft åt av

föreskriften berörda förbrukare, att enligt av bränslekommissionen eller å

dess vägnar meddelade anvisningar vidtaga åtgärder till förhindrande i görligaste

mån av överträdelser av föreskriften.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

3

4§-

Förbrukare av elektrisk krall, som uttager större myckenhet kraft än han

enligt meddelad föreskrift äger uttaga, skall där Konungen så förordnar

vara skyldig att för den myckenhet kraft, som uttages utöver den enligt

föreskriften medgivna, erlägga förutom till kraftföretaget utgående avgift en

särskild överuttagningsavgift.

överuttagningsavgift utgår enligt grunder, som Konungen bestämmer,

samt tillfaller kronan.

5§.

Det åligger ägare eller innehavare av kraftföretag att enligt av bränslekommissionen

meddelade bestämmelser uppbära och till kommissionen redovisa

överuttagningsavgifter för elektrisk kraft, som för mycket uttagits från

företaget.

Underlåter förbrukare av elektrisk kraft att i föreskriven ordning erlägga

överuttagningsavgift, åligger det ägaren eller innehavaren av kraftföretaget

att enligt bränslekommissionens anvisningar avstänga förbrukaren från vidare

kraftuttag.

6§-

Vad i 2—5 §§ stadgas angående elektrisk kraft och kraftföretag skall äga

motsvarande tillämpning beträffande gas samt anläggning för alstrande eller

tillhandahållande av gas (gasverk).

7 §•

Har ägare eller innehavare av kraftföretag eller gasverk eller av sådan

järnvägs- eller spårvägsanläggning eller industriell eller därmed jämförlig

anläggning, vid vilken elektrisk kraft eller gas användes för annat ändamål

än för belysning, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet åsidosatt beträffande

företaget, verket eller anläggningen meddelad föreskrift enligt 2 §, straffes

med dagsböter eller fängelse.

Har annan förbrukare av kraft eller gas än i första stycket avses uppsåtligen

eller av grov vårdslöshet använt kraft eller gas för annat ändamål än

sådant, vartill han enligt meddelad föreskrift ägt använda kraft eller gas.

dömes till enahanda straff som i första stycket sägs.

8§-

Ägare eller innehavare av kraftföretag eller gasverk, som underlåter att

fullgöra vad honom åligger enligt 3 eller 5 §, straffes med dagsböter.

Bränslekommissionen må vid vite tillhålla den försumlige att fullgöra

åliggande sorn i första stycket avses.

9 §•

Vad i denna lag är stadgat angående ägare eller innehavare av kraftföretag

iller gasverk eller av anläggning, varom i 7 § förmäles, skall, såvitt angår

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 347.

kommunalt kraftföretag eller gasverk eller kommunal anläggning, i stället

hava avseende å föreståndaren.

10 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

11 §•

Föreskrift, som meddelats enligt denna lag, skall icke gälla efter den tidpunkt,

då tillämpning av bestämmelserna i 2—6 §§ upphör. I fråga örn

skyldighet att erlägga överuttagningsavgift för elektrisk kraft eller gas, som

uttagits före nämnda tidpunkt, skola, i den mån Konungen ej annorledes

förordnar, lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

12 §.

Konungen eller efter Konungens bemyndigande bränslekommissionen äger

meddela närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

Vad i lagen är stadgat örn bränslekommissionen skall, i händelse de på

kommissionen ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt

annan myndighet, efter Konungens förordnande gälla beträffande myndighet

varom sist är sagt.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 30 juni 1943. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,

skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 11 § stadgas angående

överuttagningsavgift skall äga giltighet även därefter. Vad i lagen

stadgas i fråga örn sådant under tiden för lagens giltighet begånget brott,

som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört

att gälla.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

5

Utdrag av protokollet över folkhushdllningsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 14 november 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet

Domö fråga angående reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

samt av gas. Föredraganden anför:

Vad först angår frågan örn reglering av förbrukningen

av elektrisk kraft torde jag till en början få erinra örn, att enligt

7 § allmänna förfogandelagen ägare eller innehavare av starkströmsanläggning

är pliktig att, om Konungen så föreskriver, på anfordran av den

Konungen därtill bemyndigat tillhandahålla elektrisk kraft från anläggningen

för kronans räkning samt vidtaga härför erforderliga åtgärder eller

upplåta anläggningen eller del därav till kronan under den tid och i den

omfattning, som för varje särskilt fall bestämmes av den, som gjort anfordran.

I 13 § förfogandelagen stadgas vidare att, om föreskrift meddelas

enligt 7 §, Konungen tillika äger förordna att egendom eller annat skall

avstås eller eljest ställas till förfogande icke åt kronan utan åt annan, som

därvid bestämmes.

Enligt 1 § i den för statens bränslekommission gällande instruktionen av

den 14 juni 1940 (nr 581) åligger det bränslekommissionen bland annat att,

efter förordnande av Kungl. Maj:t, omhänderhava den centrala drifttekniska

ledningen av den elektriska kraftproduktionen och distributionen samt av

det tekniska samarbetet mellan olika kraftföretag inom landet.

Läget har ännu icke ansetts påkalla meddelande vare sig av föreskritt

enligt 7 § förfogandelagen eller av förordnande, som avses i nyssnämnda

stadgande i bränslekommissionens instruktion. Däremot har från bränslekommissionens

sida fråga väckts örn åtgärder i syfte att möjliggöra ransonering

av elektrisk kraft utan samband med förfogande över starkströmsanläggningar

eller därifrån tillhandahållen kraft.

Bränslekommissionen bar sålunda med skrivelse den 1 oktober 1940 till

chefen för folkhushållningsdepartementet —■ i vilken skrivelse kommissionen

emellertid samtidigt anmält, att sannolikheten syntes tala för att en allmän

kraftransonering icke skulle behöva tillgripas under vintern 1940/41

opaginerad Kontrollera mot PDF

<) Kungl. Maj-.ts proposition nr 347.

— överlämnat en promemoria med riktlinjer för en dylik ransonering jämte

förslag till författning i ämnet.

I promemorian har bränslekommissionen anfört följande:

Kraftsituationen var under vintern 1939/40 i hög grad ansträngd. Orsa

kerna härtill voro dels en allmän vattenbrist, dels svårigheterna att anskaffa

och inom landet transportera bränsle och dels en hastigare än normalt till

växande belastning.

I en dylik situation kunna åtgärder av två principiellt skilda slag vara

nödvändiga.

Sålunda erfordras en central ledning av driften vid landets kraftföretag.

Enligt 1 § av bränslekommissionens instruktion åvilar denna uppgift —

efter Kungl. Maj:ts förordnande — kommissionen, men kommissionen har

hittills icke ansett sig hava anledning begära detta förordnande, därför afl

uppgiften i fråga fyllts av den s. k. Centrala driftledningen, som utgör en

frivilligt åstadkommen organisation, omfattande förutom vattenfallsstyrelsen

samtliga större kommunala och enskilda kraftföretag. Kommissionen

anser för närvarande ingen anledning föreligga att ändra på de bestående

arbetsförhållandena.

Vidare kan i den antydda situationen en reglering av kraftförbrukningen

bliva nödvändig. Några statliga föreskrifter på detta område lia hittills icke

utfärdats annat än i samband med det våren 1940 utfärdade centralvarmvattenförbudet,

vilket även gällde elektriskt matade centralvarmvattenberedningsanläggningar.

Däremot förekom på enskilt initiativ i viss omfattning

propaganda med nämnda syftemål, den så kallade kilowattjakten, huvudsakligen

inriktad på den offentliga belysningen, skylt- och reklambelysningen

samt de elektriska värmekaminerna.

Det är svårt att exakt bedöma resultatet av denna propaganda, därför att

man icke vet, vilken belastningen skulle hava varit, örn propagandan icke

förekommit. Sannolikt har den gjort viss nytta, i det att den torde hava

åstadkommit kolbesparing vid ångkraftverken.

Trots detta ansåg man i kraftverkskretsar, att man i fortsättningen icke

borde förlita sig på en frivillig reglering av kraftförbrukningen, utan afl

man borde förbereda en fastare form för regleringen.

Detta arbete påbörjades våren 1940 under ledning av statens industrikommissions

bränsle- och kraftavdelning. Bränslekommissionen, vars kraflbyrå

numera handlägger ifrågavarande ärenden, vill i det följande i korthet

redogöra för de principer, som följdes vid regleringens planläggande.

När det gällde reglering av kraftförbrukningen, ansågs det ändamålsenligt

att anlita de befintliga organisationerna på området, nämligen dels

Centrala driftledningen, dels kraftproducenterna och deras underorganisa

tioner och slutligen elektricitetsverken, distributionsföreningarna och andra

liknande företag. Den hos dessa företag befintliga sakkunskapen komme

att avsevärt underlätta regleringsarbetet.

Det diskuterades, huruvida man skulle låta förberedelsearbetet omfatta

hela landet eller örn man skulle kunna göra undantag för skogrika trakter,

i vilka någon kraftförbrukning för värmeändamål ej vore att befara. Då

förberedelsearbetet till icke oväsentlig del ansågs hava karaktären av ett

beredskapsarbete med tanke på eventuell förstöring av kraftstationer eller

överföringsanordningar, ansågs det riktigast att låta arbetet i huvudsak omfatta

hela landet. Av samma skäl borde det avse ej endast vintertid utan

även sommartid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 347. t

Ett sätt att vid behov begränsa kraftkonsumtionen är att genomföra en

allmän höjning av kraftpriserna. För en sådan begränsning torde emellertid

erfordras en prishöjning, överstigande den, som kan komma att bliva

nödvändig ur tekniskt-kommersiell synpunkt. Denna regleringsmetod är salunda

mindre tilltalande icke endast ur social synpunkt utan aven darfor.

att den i onödan skulle bidraga till en försämring av penningvärdet.

Alternativt kan man för varje konsument fastlägga ett grundbelopp för

energien, av vilket - därest en reglering måste genomföras — viss del kan

fastställas såsom tilldelning för varje månad eller annan avräkningsperiod.

Det är emellertid icke annat än i undantagsfall tekniskt möjligt att förhindra

uttagning av kraft utöver tilldelningen. Därest en konsument - trots tillsägelse örn begränsning — företager sådan överuttagning, bör därför

en extra avgift uttagas av sådan storlek, att den verkar avskräckande.

För den tillåtna uttagningen bör endast den avgiftshöjning förekomma, som

ansluter sig till ökningen av produktions- och distributionskostnaderna.

Denna regleringsmetod blir förenad med ett rätt avsevärt administrativt

arbete, framför allt vid de större kommunala elektricitetsverken, men den

har trots detta ansetts vara att föredraga framför den förut nämnda metoden

med allmän prisförhöjning, i varje tall därest en mera omfattande nedskärning

av kraftkonsumtionen skulle bliva nödvändig.

Vid fastläggandet av grundbeloppen kunna olika vägar följas. Man kan

sålunda antingen utgå från den tidigare förbrukningen — i vissa tall den

enda framkomliga vägen — eller också fastställa vissa normalbelopp pei

enhet av något slag, varvid man i fråga om bostadskonsumenter kan välja

antingen rumsantalet, lägenhetsarealen eller personantalet, såsom enhet. Det

har ansetts önskvärt att härvidlag lämna kraftdistributionsföretagen sa flin

händer som möjligt att förbereda en reglering på det sätt, som med hänsyn

till den befintliga organisationen vållar det minsta merarbetet, dock inom en

av bränslekommissionen angiven ram, avsedd att dels åstadkomma största

möjliga rättvisa, dels förebygga en ogynnsam återverkan av legleiingen pa

de framtida kraftavsättningsmöjligheterna.

De förberedelsearbeten, för vilka ovan redogjorts, äro redan i stort set!

avslutade. Arbetet har utförts frivilligt av vederbörande produktions- och

distributionsföretag på anmodan av industri- resp. bränslekommissionen.

En reglering av kraftförbrukningen kan bliva nödvändig av olika orsakei.

Sålunda kan å ena sidan brist på råkraft nödvändiggöra en allmän inskränkning

av kraftkonsumtionen. Å andra sidan kan en reglering, trots tillgång

på råkraft, komma att bliva behövlig rent lokalt till följd av otillräckliga

överföringsmöjligheter, brist på drivmedel lör lokala dieselkraftstationer

eller ökade behov av kraft hos vissa för försvaret eller folkförsörjningen

speciellt viktiga konsumenter, ävensom till följd av den övergång till elektrisk

drift, som oljebristen på många håll framtvingat.

Enligt det vid bränslekommissionens promemoria lögade förtattningslörslaget

skulle bränslekommissionen, då på grund av brist å bränsle eller

vattenkraft eller i följd av annan omständighet funnes erforderligt att inom

riket eller visst område av riket förbjuda eller föreskriva inskränkningar i

tillhandahållandet eller förbrukningen av elektrisk kraft för vissa ändamål,

äga meddela föreskrifter därom. Vidare skulle kommissionen äga att meddela

föreskrifter beträffande kraftens fördelning mellan förbrukarna, därvid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

skulle tillses att behov, som vore av särskild vikt för befolkningen i dess

helhet eller å viss ort eller för produktionen eller annat ändamål av särskild

betydelse för det allmänna, bleve i främsta rummet tillgodosedda.

Åsidosättandet av sålunda utfärdade föreskrifter skulle enligt förslaget medföra

straffpåföljd av dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

över promemorian med det därvid fogade författningsförslaget hava efter

remiss yttranden avgivits av vattenfallsstyrelsen den 19 november 1940 och

av statens industrikommission den 4 juni 1941.

Vattenfallsstyrelsen har, med förmälan att styrelsen redan från början

hållits å jour med de av bränslekommissionen vidtagna åtgärderna, uttalal

sitt gillande av den utarbetade planen.

Industrikommissionen har tillstyrkt, att bränslekommissionen bemyndigades

handhava regleringen av tillhandahållandet och förbrukningen av elektrisk

kraft i huvudsaklig överensstämmelse med de av bränslekommissionen

uppdragna riktlinjerna. Industrikommissionen har därvid — med erinran

att regleringen skulle innebära, att vissa konsumentgrupper avstängdes från

kraft och att andra grupper finge sin förbrukning inskränkt —- understrukit

att för industriens del regleringen måste genomföras under beaktande av

de olika industriföretagens betydelse för rikets försvar och försörjning; enligt

vad kommissionen under hand inhämtat vore det också bränslekommissionens

mening, att bedömningen av industriföretagens angelägenhetsgrad

skulle ske i nära samråd med industrikommissionen.

Industrikommissionen har i sitt utlåtande — jämte det kommissionen anmärkt

att, enligt vad kommissionen under hand inhämtat, den föreslagna

befogenheten att meddela föreskrifter beträffande kraftens fördelning avsåges

skola innefatta jämväl befogenhet att föreskriva skyldighet för kraftleverantörerna

att upptaga överuttagningsavgifter — vidare anfört bland

annat:

Det förefaller industrikommissionen tveksamt, huruvida man billigtvis

bör straffbelägga konsumenternas överuttagning av kraft. Det är nämligen

uppenbart, att stora konsumentgrupper, särskilt bland de små förbrukarna,

icke äro kompetenta att själva kontrollera sin förbrukning genom regelbundna

avläsningar å mätare. Vill man inom dessa grupper åstadkomma

en minskning av kraftförbrukningen, torde resultatet säkrast nås genom

meddelande av råd och anvisningar, t. ex. om utbyte av lampor mot svagare

sådana eller om sparsammare nyttjande av värmeapparater, kylskåp,

motorer och dylikt. I vissa fall torde det även vara nödvändigt att meddela

förbud mot exempelvis viss belysning eller användning av vissa apparater.

Endast då överuttagningen av kraft beror på uppenbar tredska eller grov

vårdslöshet, bör brottsligt åsidosättande av föreskrifterna anses föreligga.

Industrikommissionen, som vid samråd med bränslekommissionen funnit

stöd för denna uppfattning, har därför ansett det böra i författningen utsägas,

att endast uppsåtligt eller av grov vårdslöshet orsakat åsidosättande

av föreskrifterna medför straffansvar samt att allmän åklagare äger åtala

förseelsen allenast efter angivelse av bränslekommissionen. Vidare torde i

författningen böra ingå en särskild paragraf om husbondeansvar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 347.

y

Den andra av bränslekommissionen anvisade metoden tor säkrande av

ransoneringsföreskrifternas efterlevnad är införandet av en överuttagningsavgift.

I ett av industrikommissionen den 15 maj 1940 utfärdat cirkulär,

efter vars principer bränslekommissionen fortsatt kraftransoneringens planläggning,

har framlagts förslag till metoder för beräkning av denna avgifts

storlek. Enligt den ena metoden, som rekommenderas för företag med etl

litet antal större konsumenter, skulle först hela uttagningen debiteras efter

normal taxa, varefter på hela räkningsbeloppet skulle beräknas ett tillägg,

vars storlek skulle bero dels på överuttagningens storlek i förhållande till

det tilldelade kraftbeloppet, dels på den grad av påpasslighet, som skäligen

kunde begäras av konsumenten. Enligt den andra metoden, som rekommenderas

för företag med ett större antal mindre konsumenter, skulle tilläggsdebitering

efter ett på förhand fastställt å-pris ske för den överuttagna kratten.

Förslag till metod för extraavgiftens beräkning och uttagning skulle

uppgöras av vederbörande kraftleverantör och för godkännande underställas

vederbörande blockchef inom centrala driftledningen. Enligt vad som

upplysts från bränslekommissionen har kommissionen för avsikt att giva

företagen vissa allmänna direktiv, speciellt i fråga örn avvägningen av överuttagningsavgifterna.

Denna fråga har dock ej i detalj studerats, enär med

nämnda direktiv synes kunna anstå till en tidpunkt, då ransoneringsspörsmålet

ter sig mera aktuellt.

Genom en lämplig avvägning av överuttagningsavgiGerna synes — såsom

erfarenheterna från andra länder även visat — en effektiv konsumtionsbegränsning

kunna uppnås. Givetvis kan det dock finnas fall, då icke ens en

mycket hög avgift skulle utgöra ett verksamt hinder mot överuttagning,

exempelvis inom industrier, i vilkas tillverkningskostnader kraftkostnaden

spelar en obetydlig roll. Särskilt med tanke på sådana fall torde det vara

av värde, att extraavgiften kan suppleras med straffansvar.

Det har förutsatts, att extraavgift, som debiterats till följd av överuttagning,

skulle tillfalla det företag, som det åligger att konrollera konsumentens

kraftförbrukning. Härmed har åsyftats, alt företaget skulle erhålla bidrag

till täckning av sina direkta kostnader för genomförandet och övervakningen

av regleringen. Örn lämpligheten av en sådan anordning synes

tvekan kunna råda. Industrikommissionen har emellertid vid sitt övervägande

av denna fråga kommit till den uppfattningen, att en åt företagen

meddelad befogenhet att tillgodogöra sig överuttagningsavgifterna skulle

bidraga till att effektivisera kontrollen av ransoneringsföreskrifternas efterlevnad.

Enär det allmänna icke åsamkas kostnader för vare sig planläggningen

eller genomförandet av ransoneringen, synes det dessutom skäligt,

att de företag, som frivilligt åtagit sig den med ransoneringen förenade betydande

arbetsbördan, på föreslaget sätt finge en del av sina därmed förenade

kostnader täckta.

Mot systemet med överuttagningsavgifter kan visserligen den anmärkningen

göras, att det i många fall skulle innebära hävande av långtidskontrakt

mellan leverantör och konsument. Industrikommissionen anser sig dock

böra bestämt förorda detta systern på grund av dess praktiska fördela!''.

Kommissionen har icke heller kunnat anvisa någon annan metod för effektivisering

av ransoneringsbestämmelserna.

Med skrivelse den 15 juli 1941 har bränslekommissionen därefter till folk

hushållningsdeparlementet överlämnat en promemoria beträffande kommissionens

plan för ransonering av elektrisk kraft.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kanell. Maj:ts proposition nr 347.

Beträffande omfattningen av de verkställda förberedelsearbetena anföres

i promemorian bland annat:

Den övervägande delen av landets kraftproduktion går till industrien och

kommunikationsmedlen. Den stora mängden av småkonsumenter förbruka

endast en mindre del av totalproduktionen. Det diskuterades, huruvida det

under sådana förhållanden vore nödvändigt att utsträcka kraftransoneringsförberedelserna

även till dessa konsumenter. Dock ansågs detta av följande

skäl vara önskvärd.

För det första äro dessa konsumenters förbrukning visserligen för närvarande

obetydlig, men man vet icke vilka proportioner denna förbrukning

skulle antaga, om exempelvis elektriska strålkaminer till följd av bränslebristen

skulle vinna ännu större spridning än som redan skett.

För det andra kommer även vid svår vattenbrist den övervägande delen

av kraftbehovet att kunna tillgodoses med vattenkraft. Även örn småkonsumenternas

förbrukning är liten i förhållande till totalproduktionen, kommer

den därför att vara relativt stor i förhållande till ångkraftproduktionen,

d. v. s. det kraftbelopp, varmed produktionen skall nedbringas genom

ransoneringen, och en inskränkning av dessa konsumenters konsumtion

kommer därför icke att sakna betydelse.

För det tredje måste det anses skäligt, att även ifrågavarande konsumentkategori

i mån av förmåga bidrager till den besparing av kraft och därmed

kol, som industrien med stora olägenheter måste finna sig i.

Slutligen skulle en kraftig ansvällning av småkonsumenternas förbrukning

kunna resultera i en överbelastning av städernas distributionsnät, som

till följd av kopparbristen icke kunna förstärkas i nämnvärd utsträckning.

Även om denna fråga icke direkt ligger inom bränslekommissionens verksamhetsområde,

ansågs synpunkten värd beaktande.

I promemorian anföres vidare i fråga om grundbeloppens fastställande:

Man hade kommit fram till, att ransoneringen borde ordnas på så sätt,

att varje slutlig konsument, från den största till den minsta, skulle erhålla

ett grundbelopp energi, av vilken alltefter förhållandena en större eller

mindre del skulle gälla såsom tillåten uttagning. Av vissa orsaker befanns

det lämpligt att fördela grundbeloppet på ett vinterbelopp och ett sommarbelopp.

Såsom allmän riktlinje för grundbeloppens beräkning fastställdes, att de

så noga som möjligt skulle återgiva uttagningsförhållanden under år 1940,

.sådana de skulle hava varit örn utvecklingen hade fått fortgå utan störningar.

Två i princip skilda metoder att fastlägga grundbeloppen diskuterades.

Den ena metoden går ut på att beräkna grundbeloppen efter den tidigare

uttagningen, den andra på fastställandet av normalbelopp per enhet av något

slag.

Den första metoden är i många fall den enda användbara. Det finnes

exempelvis intet användbart storleksmått för de stora industrikonsumenterna,

och samma gäller i de allra flesta fall alla andra konsumenter än

rena bostadskonsumenter. Det är sålunda endast denna konsumentkategori

som diskussionen kan gälla.

Ingen av de båda metoderna är ur rättvisesynpunkt avgjort överlägsen

den andra.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

11

Å ena sidan kan sålunda konstateras, att det vid en relativt mild ransonering

— då det kanske endast gäller att hindra ansvällning av konsumtionen

— är riktigare att gå efter den tidigare förbrukningen än efter normalbelopp.

Det senare skulle resultera i att de konsumenter, som tidigare till

följd av mångsidig användning av kraften haft stor förbrukning och därmed

bidragit till produktions- och överföringsapparatens utbyggnad, skulle

få finna sig i en högst avsevärd begränsning av sin konsumtion, medan

andra konsumenter icke skulle få någon som helst känning av ransoneringen.

Detta skulle leda till en betänklig rubbning av allmänhetens förtroende

för elkraften, som skulle verka hämmande på det fortsatta utnyttjandet av

densamma.

Å andra sidan är det tydligt, att metoden med normalbelopp blir rättvisare,

ju hårdare ransoneringen måste göras; det bör då närmast gälla att

till var och en tillhandahålla kraft för de allra nödvändigaste behoven utan

hänsyn till den tidigare förbrukningen.

Till fördel för metoden med normalbelopp för bostadsabonnenterna talar

det förhållandet, att administrationsarbetet enligt denna metod blir avsevärt

enklare, vilken fördel blir så mycket mera framträdande som dessa

abonnenters antal i regel är mycket stort.

Vid valet mellan de ovan diskuterade metoderna bestämde man sig för

den kompromissen, att metoden med grundbeloppsberäkning efter tidigare

uttagning skulle vara regel, men att generellt undantag gjordes för bostadskonsumenter

med fortsättningspris om 10 öre pr kWh eller däröver (d. v. s.

i stort sett bostadskonsumenter utan elektrisk matlagning) i fråga om vilka

vederbörande distributionsföretag självt finge välja metod.

I den mån metoden med normalbelopp väljes,- återstår att välja lämplig

enhet. Närmast till hands ligger därvid att välja den tariffenhet — i vanliga

fall rummet, ibland våningsarean — på vilken företagets tariffsystem

är baserat, och båda dessa enheter godkändes. När kraftransoneringen förbereddes,

var emellertid en gasransonering påtänkt och i vissa fall genomförd,

och därvid tänkte man sig på flera håll personanlalet såsom storleksmått.

Då det i dylika läll skulle underlätta arbetet att använda samma storleksmått

vid båda ransoneringarna, godkändes personantalet såsom storleksmått

även i fråga örn kraftransoneringen.

Då standarden i fråga örn kraftförbrukning varierar avsevärt från plats

till plats, ansågs det icke möjligt att fastställa för hela landet gällande grundbelopp

pr rum, m2 våningsarea eller person. Detta överläts till vederbörande

distributionsföretag, som därvid hade att iakttaga, att summan av

alla utdelade grundbelopp skulle stämma med den verkliga förbrukningen

inom företaget i fråga.

Förberedelserna fördes under år 1940 fram så långt, att praktiskt laget

samtliga konsumenter några dagar efter anvisning från bränslekommissionen

kunde hava underrättats om storleken av deras grundbelopp, varefter

ransoneringen kunde hava trätt i kraft successivt från och med nästpåföljande

ordinarie avläsning. Avläsningar göras för större konsumenter vid

varje månadsskifte — i vissa fall till och med tätare — och för mindre

konsumenter i regel vid varje kvartalsskifte (i de större städerna pågår dock

avläsningen ständigt).

Beträffande det tekniska genomförandet av en kraflransonering an föres

slutligen i bränslekommissionens promemoria:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 3-17.

När behovet av en kraftransonering konstaterats — men innan den allmänna

ransoneringen hunnit igångsättas — böra vissa särskilda belastningsobjekt

bliva föremål för förbud eller inskränkning.

Först och främst böra därvid de ur bränsleekonomisk synpunkt olämpligaste

användningarna helt förbjudas. Hit hör uppvärmning med elkraft i

lokaler, där annat uppvärmningssystem finnes, värmning av vatten för annat

än yrkesändamål och generering av ånga i elektriska ångpannor.

Vidare finnas vissa lyxbetonade ändamål, som — utan att hava stor kvantitativ

betydelse — dock lämpligen böra av skälighetshänsyn omedelbart

förbjudas, exempelvis fristående reklambelysning. Gatubelysningen visade

sig under vintern 1939/40 kunna utan stor olägenhet nedbringas till omkring

hälften av den under fredstid normala.

Samtidigt som dessa åtgärder anbefallas, böra samtliga konsumenter erhålla

meddelande örn dem tilldelade grundbelopp. Detta meddelande kommer

även att innehålla uppgift örn den konsumtionsgrupp som konsumenten

tillhör.

Ransoneringen kan därefter påbörjas vid nästpåföljande ordinarie avläsning.

För .större konsumenter kommer denna att inträffa vid närmaste

månadsskifte, för mindre i regel vid närmaste kvartalsskifte. I vissa städer

med ständigt pågående avläsningar kommer ransoneringen att påbörjas

successivt, allteftersom avläsningarna ske.

Det ransoneringspåbud, som per brev, via pressen eller eventuellt radio,

kommer att riktas till konsumenterna, innehåller en uppgift om att förbrukningen

per månad tills vidare ej får överstiga viss del (tilldelningskvot) av

resp. vinter- eller sommargrundbelopp. Tilldelningskvoten kommer att bliva

olika för olika konsumtionsgrupper.

För större, månadsavlästa förbrukare kommer jämförelsen mellan tillåten

och verklig aftagning att ske per månad. För kvartalsavlästa konsumenter

måste jämförelsen ske per kvartal, varvid såsom tillåten aftagning gäller

summan av de tillåtna månadsuttagningarna. Genom detta system blir det

möjligt att under loppet av ett kvartal skärpa ransoneringen även för dessa

mindre konsumenter, om så skulle visa sig nödvändigt.

Örn de primära belastningsförutsättningarna hos någon konsument genomgripande

ändrats efter de utgångskvartal, som varit bestämmande för

grundbeloppens beräkning, måste en justering ske. Ett mycket vanligt fall

kommer att bliva övergång till elektrisk matlagning. För detta fall lia matlagningstillägg

fastställts. I fråga om industri, lantbruk m. m. kunna generella

regler knappast uppställas, utan justeringen får göras från fall till fall.

Efter särskilda framställningar från bränslekommissionen har Kungl. Maj:t

därefter utfärdat kungörelser den 22 augusti 1941 (nr 704) angående inskränkning

i rätten att använda elektrisk kraft för ånggenerering samt den

24 oktober 1941 (nr 820) angående inskränkning i rätten att använda elektrisk

kraft för uppvärmning av byggnad, m. m. Enligt den förstnämnda

kungörelsen får elektrisk kraft användas för alstrande av ånga i därför avsedd

panna endast i den utsträckning och under de villkor, som av bränslekommissionen

eller å dess vägnar bestämmas. Enligt kungörelsen nr 820

får elektrisk kraft endast i den utsträckning och under de villkor, som av

bränslekommissionen eller å dess vägnar bestämmas, användas för uppvärmning

av byggnad, för beredning av varmvatten med för sådant ändamål

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Muj:ts proposition nr 3i7.

särskilt inrättad varmvattenberedningsanordning, för belysning av skyltfönster

och ljusreklam saint för gatu- och vägbelysning och annan belysning

utomhus. Vidare äger enligt sistnämnda kungörelse bränslekommissionen,

i den mån så finnes erforderligt för åstadkommande av begränsning av förbrukningen

av elektrisk kraft, meddela föreskrift örn sänkning av spänningen

på ledningar och nät för distribution av sådan kraft.

Med stöd av sistnämnda kungörelse har bränslekommissionen (cirkulär

nr 101) dels medgivit, att elektrisk kraft må användas för i kungörelsen angivna

ändamål inom hela riket med undantag av det s. k. Sydblocket och

Gotlands län, dels ock meddelat vissa närmare föreskrifter beträffande kungörelsens

tillämpning i fråga örn sistnämnda områden.

Vad härefter angår frågan o lii reglering av förbrukni ng

e n av gas må följande anföras.

Enligt 2 § allmänna förfogandelagen äger Konungen — därest det finnes

erforderligt, för alt tillgodose behovet av förnödenhet som är av vikt

för befolkningen eller produktionen eller för att bereda tillgång till lörnödenliet,

som är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det

allmänna, att sådan förnödenhet ställes till kronans förfogande — föreskriva

att ägare eller innehavare av förnödenheten skall vara pliktig att

avstå densamma till kronan. Sådan föreskrift må avse jämväl förnödenhet,

som tillverkas eller framvinnes efter föreskriftens meddelande. Enligt 13 §

förfogandelagen äger Konungen vid meddelande av föreskrift enligt 2 § förordna,

att förnödenheten i fråga skall avstås icke åt kronan utan åt annan,

som därvid bestämmes. Ytterligare stadgas i 3 § förfogandelagen, att

Konungen för behov, som angivcs i 2 §, äger föreskriva att beslag skall läggas

å där avsedd förnödenhet.

Då gas är alt anse som sådan förnödenhet, varom förmäles i nyssnämnda

stadganden i allmänna förfogandelagen, kan viss reglering av gaslörbrukningen

genomföras på grundval av de Kungl. Maj:t enligt lörfogandelagen

tillkommande befogenheterna. Emellertid har även på förevarande område

fråga uppkommit örn tillskapande av en smidigare form för genomförandet

av en eventuell ransonering än den förfogandelagen erbjuder.

Sålunda har bränslekommissionen med skrivelse den 27 juni 1941 ingivit

förslag till kungörelse angående reglering av tillhandahållandet och förbrukningen

av gas ävensom på anförda skäl hemställt, att kungörelse matte

utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med det ingivna förslaget. Enligt

förslaget skulle i sådan bostads-, butiks- eller kontorslägenhet, som är försedd

med spis för vedeldning, gas ej få förbrukas utan tillstånd. I annan

bostads-, butiks- eller kontorslägenhet skulle gas ej utan tillstånd få förbrukas

för beredning av varmvatten i varmvattenberedare. Vidare upptogs i

förslaget ett stadgande av innehåll att, därest på grund av brist på stenkol

eller eljest funnes erforderligt att inom riket eller viss del därav förbjuda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

tillhandahållandet eller förbrukningen av gas eller däri föreskriva andra inskränkningar

än de förut nämnda, bränslekommissionen skulle äga meddela

föreskrifter härom. Därest kommissionen meddelade föreskrift av innehåll,

att förbrukare finge använda gas endast till viss myckenhet, skulle

kommissionen enligt förslaget tillika äga ålägga den, som tillhandahölle

gasen, att uttaga särskild av kommissionen bestämd tilläggsavgift för den

mängd gas, som förbrukaren därutöver tillgodogjorde sig. Därest förbrukare

uppsåtligen eller av grov vårdslöshet åsidosatte föreskrift, varom nyss är

sagt, skulle han enligt förslaget drabbas av straffpåföljd (dagsböter eller

fängelse i högst sex månader).

Bränslekommissionens hemställan örn utfärdande av kungörelse i enlighet

med förenämnda förslag har emellertid av kommissionen den 9 september

1941 återkallats till följd av vissa ändringar i försörjningsläget beträffande

bränslen.

F&redr-aganden. Fragan om åtgärder i syfte att åstadkomma en reglering av försörjningen

med elektrisk kraft har under åtskillig tid varit föremål för uppmärksamhet.

Vad som nu gjort spörsmålet aktuellt är i första hand den omständigheten,

att den gångna hösten mestadels varit torr. Under normala tider hade

en därav föranledd nedgång i vattenkraftproduktionen kunnat kompenseras

genom en ökning av ångkraftproduktionen. Det nuvarande försörjningsläget

beträffande fossila bränslen omöjliggör emellertid en dylik utökning. Den

sålunda inträdda situationen är så mycket mera värd att uppmärksammas

som knappheten pa olika slag av bränslen medfört tillkomsten av nya eller

utökade anspråk på elektrisk kraft.

Det rådande försörjningsläget har föranlett utfärdandet av de i det föregående

omnämnda kungörelserna angående inskränkning i rätten att använda

elektrisk kraft för anggenerering samt för uppvärmning av byggnad

lii. m. Därigenom har inskränkning skett i fråga örn kraftkonsumtionen för

vissa ändamål, som ansetts i någon man lyxbetonade eller för vilka övergång

till annat bränsle ansetts böra ske. Däremot har en allmän kraftransonering

ännu icke ansetts böra ifrågakomma nied hänsyn till de olägenheter

och svårigheter, som en dylik ransonering skulle medföra. Emellertid är

det uppenbart, att de redan vidtagna åtgärderna icke bliva tillräckliga i ett

ytterligare försämrat läge utan att besparings- eller regleringsåtgärder av

mera generell natur då måste tillgripas.

Såsom bränslekommissionen anfört skulle en mera omfattande begränsning

av kraftkonsumtionen kunna vinnas genom en allmän och relativt betydande

höjning av kraftpriserna. I likhet med kommissionen anser jag

emellertid, att en dylik utväg icke bör tillgripas utan att man i stället — i

den män läget kräver en allmän nedskärning av kraftkonsumtionen — bör

genom ransonering av kraften söka vinna den åsyftade effekten.

Huruvida ett ransoneringsförfarande kan behöva tillgripas kan icke nu

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

med bestämdhet avgöras. Till belysande av situationen må emellertid nämnas,

att nederbörden hittills under året i Götaland och Svealand, där tva

tredjedelar av vattenkraftproduktionen sker, varit endast något över 80 procent

av den normala. Vidare må nämnas, att fyllnadsgraden i Vänern,

landets största och viktigaste sjömagasin, för närvarande är så låg, att ytterligare

tappning i större omfattning tills vidare icke anses böra ske. Försiktigheten

bjuder därför, att erforderliga åtgärder vidtagas för att, örn så

skulle påfordras, ett ransoneringsförfarande omedelbart kan genomföras.

Med hänsyn härtill har jag ansett frågan om utfärdande av författning i

ämnet nu böra upptagas.

I fråga örn ransoneringens genomförande uppställa sig på förevarande

område särskilda problem av ransoneringsteknisk art, framför allt därigenom

att vederbörande kraftleverantörer i allmänhet icke kunna förhindra

att förbrukarna uttaga kraft utöver dem tilldelade kvantiteter. Ransoneringens

genomförande måste därför i huvudsak garanteras genom bestämmelser

om vissa påföljder för de förbrukare, som uttaga kraft utöver vad de

enligt ransoneringsbestämmelserna äga rätt till. Härvid är emellertid att

märka, att generella straffbestämmelser näppeligen kunna uppställas, eftersom

man icke rimligen kan av envar förbrukare begära, att han skall kunna

så avväga sin förbrukning att den icke överstiger den tillåtna. Vad nu sagts

gäller dock icke beträffande vissa kommunikationsföretag samt industriella

och därmed jämförliga anläggningar, vid vilka man noggrant följer strömförbrukningen;

här kan ransoneringsbestämmelsernas efterlevnad med fördel

säkras genom straffsanktioner. För den stora mängden husliållsförbrukare

liksom för sådana förbrukare, som nyttja elektrisk kraft i hantverksrörelse

eller för annat liknande ändamål, bör däremot påföljden vid överträdelse

av ransoneringsbestämmelserna icke givas straffrättslig karaktär

utan bör densamma vara av rent ekonomisk art. Påföljden vid överuttagning

av kraft bör med andra ord vara den, att vederbörande blir skyldig

att för den för mycket uttagna kraften erlägga — förutom den eljest utgående

avgiften — en särskild överuttagningsavgift. Därest ett system med

överuttagningsavgifter införes, synes det lämpligt att dylik avgift i förekommande

fall ålägges jämväl sådana förbrukare för vilka straff, enligt vad

förut sagts, bör kunna ifrågakomma. Detta synes så mycket mera önskvärt

som även i fråga örn dessa förbrukare straff torde böra ådömas endast då

åsidosättandet av ransoneringsbestämmelserna skett uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet.

Vad angår frågan örn överuttagningsavgiftens storlek må till en början

anmärkas, att själva ransoneringen — såvitt angår förbrukare som icke

kunna drabbas av straffpåföljd — erhåller en väsentligt olika karaktär allt

eftersom avgiften sättes relativt låg oller relativt hög. I förra fallet får ransoneringen

mera karaktären av en maning till vederbörande att iakttaga

sparsamhet med kraften, medan en hög överuttagningsavgift för det alldeles

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

övervägande antalet förbrukare betyder ett låsande av konsumtionen vid

— eller något under — den enligt ransoneringsbestämmelserna tillåtna kvantiteten.

Härav följer i sin tur, att avgiftens storlek lämpligen bör anpassas efter

den aktuella kraftsituationen och det resultat man genom ransoneringen vill

vinna. I ett mindre ansträngt läge kan det befinnas tillräckligt med en lägre

avgift, medan i en svårare situation avgiften bör sättas så hög, exempelvis 3 å

5 gånger den eljest utgående avgiften, att den verkar prohibitiv. Vid angivna

förhållande och då det torde bliva nödvändigt att tillämpa olika överuttagningsavgifter

för liushållsförbrukare och därmed likställda, å ena sidan,

samt industriförbrukare och därmed jämförliga förbrukare, å andra sidan,

torde överuttagningsavgiftens storlek lämpligen icke böra fixeras i ransoneringsförfattningen

utan torde Kungl. Majit böra äga att anpassa avgiften

efter de förhållanden, som äro rådande vid tidpunkten för en eventuell ransonering.

Bränslekommissionen har förutsatt att överuttagningsavgifterna skola tillfalla

vederbörande kraftföretag såsom bidrag till täckande av företagens

kostnader för genomförande och övervakning av ransoneringen. Industrikommissionen

har givit uttryck åt en viss tveksamhet på denna punkt men

har likväl kommit till den uppfattningen, att en åt företagen meddelad befogenhet

att tillgodogöra sig överuttagningsavgifterna skulle bidraga till att

effektivisera kontrollen av ransoneringsföreskrifternas efterlevnad. Det vill

emellertid synas som örn vägande invändningar skulle kunna göras mot den

av bränslekommissionen sålunda förutsatta ordningen. Denna skulle nämligen

innebära, att statsmakterna lämnade sin medverkan till att kraftföretagen

för levererad kraft uttoge högre ersättning än som betingades av de

faktiska produktions- och distributionskostnaderna. Det otillfredsställande

härutinnan skulle särskilt framträda i det fall, att överuttagningsavgiften

komme att fastställas till ett relativt högt belopp. Visserligen kan det från

kraftföretagens sida invändas, att en ransonering är liktydig med en minskning

av den totala kraftleveransen och att de eventuella överuttagningsavgifterna

skulle innebära endast en kompensation härför; denna invändning

torde emellertid så mycket mindre böra godtagas som statsmakterna i sin

prispolitik fasthållit vid att en av krisförhållandena framkallad minskning

av omsättningen icke i och för sig utgör skäl för en prishöjning. En förutsättning

för att överuttagningsavgifterna skulle tillfalla kraftföretagen borde

därför vara, att företagen vidtoge motsvarande nedsättning av de ordinarie

kraftavgifterna; med hänsyn till omöjligheten att verkställa någon som helst

förhandsberäkning av företagens merinkomster genom överuttagningsavgifter

lärer en dylik nedsättning emellertid icke kunna komma till stånd.

Det torde i detta sammanhang även böra framhållas, att de på åtskilliga

områden redan vidtagna varuransoneringarna medfört och alltjämt medföra

åtskilligt besvär och arbete för näringsidkarna inom respektive branscher.

Detta arbete fullgöra näringsidkarna utan särskild ersättning. Det torde

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

17

utan vidare vara klart att, därest man beträffande elektrisk kraft knäsätter

principen om ekonomisk gottgörelse åt företagarna för deras medverkan vid

ransoneringens genomförande, man svårligen kan avvisa motsvarande anspråk

från andra grupper av näringsidkare. Då det hittills tillämpade systemet

visat sig vara av betydande värde, synes detsamma icke böra brytas

genom särregler på förevarande område.

Av skäl som framgå av det nu anförda förordar jag, att överuttagningsavgifterna

förklaras skola tillfalla kronan.

De praktiska verkningarna av en kraftransonering bliva självfallet beroende

dels av de principer, efter vilka de olika förbrukarnas grundbelopp

fastställas, dels ock av vilken kvotdel av de fastställda grundbeloppen som

förbrukarna medgivas uttaga. Såsom framgår av det förut anförda, har

enligt anvisningar från vederbörande kommission och under medverkan av

kraftföretagen de olika förbrukarnas grundbelopp redan fastställts. Härvid

har man följt den principen, att grundbeloppen skulle ansluta sig till uttagningsförhållandena

under år 1940 sådana dessa skulle hava gestaltat sig om

utvecklingen fått fortgå utan störningar. Mot den sålunda tillämpade principen

synes intet vara att erinra. Såsom bränslekommissionen framhållit

bör dock grundbeloppets fastställande icke vara definitivt utan måste möjlighet

hållas öppen för vederbörande förbrukare att, där belastningsförutsättningarna

undergått någon mera väsentlig förändring, vinna omprövning

av frågan om grundbeloppets storlek.

Frågan om vilken kvotdel av envar förbrukares grundbelopp, som vid en

eventuell ransonering skall få uttagas, kan självfallet icke för närvarande

besvaras. Tilldelningens storlek måste bliva beroende av förhållandena vid

den tidpunkt, då ransoneringen sättes i kraft. Som allmän regel torde böra

gälla, att tillgänglig kraft i första hand förbehålles, förutom för täckande

av oundgänglig hushållsförbrukning, åt kommunikationsföretagen och de

för landet viktigare industrierna. Det torde emellertid få ankomma på

Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, på bränslekommissionen

att med utgångspunkt från förhållandena vid den tidpunkt, då en

ransonering sättes i kraft, träffa närmare bestämmelser härutinnan.

Med utgångspunkt från de i det föregående angivna riktlinjerna har inom

folkhushållningsdepartementet utarbetats ett förslag till lag, innefattande

bestämmelser örn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft, vilket förslag

torde böra underställas riksdagen. Då frågan om landets försörjning

med gas i väsentliga delar är likartad med frågan örn kraftförsörjningen,

har enligt förslaget lagen gjorts tillämplig jämväl i fråga om gas. Det torde

emellertid böra framhållas att, såvitt nu kan bedömas, möjligheterna att

undvika en ransonering te sig gynnsammare i fråga örn gas än beträffande

elektrisk kraft. Försiktigheten torde emellertid det oaktat bjuda att erforderliga

lagstiftningsåtgärder redan nu vidtagas jämväl beträffande gasen.

Jag torde härefter få lämna en närmare redogörelse för detaljerna i det

upprättade lagförslaget.

Bihang lill riksdagens protokoll 11)41. I sami. Nr 347.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Enligt förslaget har lagen givits karaktären av en fullmaktslag av enahanda

slag som allmänna förfogandelagen med flera lagar. De allmänna

förutsättningar, under vilka lagens materiella bestämmelser må vinna tilllämpning,

angivas i 1 § och äro desamma som gälla i fråga om förfogandelagen.

I 2 § upptages lagens centrala stadgande örn rätt att meddela föreskrifter

om fördelningen av tillgänglig elektrisk kraft mellan förbrukarna samt örn

användningen i övrigt av sådan kraft. Såsom förutsättning för rätten att

meddela dylika föreskrifter skall enligt förslaget gälla, att tillgången på

elektrisk kraft icke förslår att tillgodose behovet därav. De angivna befogenheterna

avses skola tillkomma Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Majlis

bemyndigande, bränslekommissionen. Stadgandet i förevarande paragraf

har kompletterats med en allmän bestämmelse att vid meddelande av föreskrift

enligt paragrafen skall tillses, att behov, vilkas täckande är av särskild

betydelse för befolkningen eller produktionen eller eljest för det allmänna,

i främsta rummet bliva tillgodosedda.

Med stöd av det föreslagna stadgandet böra ransonerings- eller regleringsföreskrifter

kunna utfärdas för hela landet eller för viss del därav eller i

fråga örn visst eller vissa kraftföretag. Även i andra hänseenden bör en

eventuell ransonering eller reglering kunna differentieras efter vad den aktuella

kraftsituationen kräver; det må särskilt anmärkas, att anledning i

allmänhet torde saknas att meddela föreskrifter beträffande sådana lokala

kraftföretag, som sakna anslutning till rikets stamlinjenät och som distribuera

kraft alstrad utan hjälp av flytande eller fossila bränslen. Det har

emellertid icke ansetts erforderligt att i lagtexten särskilt angiva, att med

stöd av paragrafen meddelade föreskrifter sålunda kunna givas en mer eller

mindre omfattande räckvidd. Detta lärer nämligen följa redan därav, att

lagen är av fullmaktslags natur och sålunda avser endast att angiva yttergränserna

för de befogenheter, varom i lagen stadgas.

I 3 § hava upptagits vissa bestämmelser om skyldighet för respektive

kraftföretag att vidtaga avstängnings- och andra tekniska åtgärder till förhindrande

i görligaste mån av överträdelser av meddelade ransoneringseller

regleringsföreskrifter. Dylika åtgärder få emellertid enligt sakens natur

en ganska begränsad räckvidd och torde få sin huvudsakliga betydelse

för sådana fall, där förbrukare skall helt avstängas från kraftuttag. Enligt

förslaget skall det ankomma på bränslekommissionen att själv eller genom

annan (lokal) myndighet meddela anvisningar angående vidtagandet av dylika

åtgärder. Det må i detta sammanhang nämnas, att enligt bestämmelserna

i 8 § ägare eller innehavare av kraftföretag, som underlåter att fullgöra

vad honom enligt nyssnämnda stadgande åligger, är förfallen till straff

(dagsböter), varjämte bränslekommissionen äger vid vite tillhålla den försumlige

att fullgöra sina åligganden.

I 4 § hava upptagits bestämmelser om skyldighet för förbrukare, som

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

överträder meddelad ransonerings- eller regleringsföreskrift, att erlägga

överuttagningsavgift för den för mycket uttagna kraften. Enligt förslaget

skall emellertid systemet med överuttagningsavgifter icke automatiskt tilllämpas

så snart föreskrift enligt 2 § meddelats, utan erfordras Kungl. Maj:ts

förordnande därom. Visserligen torde meddelandet av föreskrift enligt 2 §

i allmänhet föranleda jämväl förordnande om skyldighet att vid överträdelse

av föreskriften erlägga överuttagningsavgift. Å andra sidan kan det

likväl icke anses uteslutet, att i ett givet läge vissa ransonerings- eller regleringsföreskrifter

finnas böra meddelas utan att det anses erforderligt att

förordna om skyldighet att vid eventuellt åsidosättande av föreskrifterna erlägga

överuttagningsavgift. Möjlighet torde därför böra hållas öppen att

meddela ransoneringsföreskrifter utan att föreskrifterna sammankopplas

med skyldighet att gälda överuttagningsavgift.

I fråga örn överuttagningsavgiftens belopp har i förevarande paragraf

allenast stadgats, att avgiften utgår enligt grunder, som Kungl. Maj:t bestämmer.

Beträffande de skäl, som föranlett att avgiftens belopp icke ansetts

höra fixeras i lagen, hänvisas till vad i det föregående anförts. Här må endast

tilläggas, att avgifterna torde få differentieras så att särskild överuttagningsavgift

utgår för förbrukare, som uttaga kraft vid lågspänning, och

.särskild för sådana förbrukare (industrier m. fl.) som uttaga kraft vid högspänning.

I övrigt torde emellertid avgifternas belopp få bestämmas under

hänsynstagande till den aktuella kraftsituationen och de resultat man genom

ransonerings- eller regleringsföreskrifterna vill vinna.

överuttagningsavgifterna skola, enligt vad i 4 § stadgas, tillfalla kronan.

I fråga örn den rättsliga karaktären av överuttagningsavgiften vill jag framhålla,

att avgiften icke avsetts skola utgöra en straffpåföljd i teknisk bemärkelse.

Beträffande ordningen för överuttagningsavgifternas uppbärande stadgas

i förslagets 5 §, att vederbörande kraftföretag skall vara skyldigt att i enlighet

med av bränslekommissionen meddelade föreskrifter uppbära avgifterna

och redovisa dem till kommissionen. Det mest ändamålsenliga är

uppenbarligen, att överuttagningsavgifterna debiteras och uppbäras i samband

med de ordinarie kraftavgifterna. Då vederbörande kraftföretag icke

torde liava anledning eller ens möjlighet att ingripa med tvångsåtgärder

mot förbrukare, som inbetalar den ordinarie kraftavgiften men vägrar att

gälda överuttagningsavgiften, torde emellertid särskilda garantier böra tillskapas

för sistnämnda avgifts inbetalande; utvägen att instämma den försumlige

till domstol med yrkande örn förpliktande för honom att erlägga

avgiften torde nämligen icke vara tillfyllest. För att säkerställa inbetalandet

av debiterade överuttagningsavgifter torde det därutöver vara erforderligt

att i lagen stadga skyldighet för vederbörande kraftföretag att avstänga

försumliga betalare från vidare kraftleverans. Bestämmelse härom bar upptagits

i 5 § av förslaget. Påföljden vid vägran att gälda överuttagningsav
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majas proposition nr 3-47.

gift blir därigenom densamma som kraftföretagen i stor utsträckning tilllämpa

vid försummelse att betala den ordinarie kraftavgiften. Å andra sidan

bör den sålunda föreslagna påföljden, särskilt i vad angår hushållsförbrukning>

tillämpas med viss urskilning. I syfte att vinna en dylik tillämpning

av stadgandet har i 5 § upptagits en bestämmelse av innebörd att, då fråga

uppkommit örn avstängning av förbrukare som vägrar betala honom debiterad

överuttagningsavgift, avstängningen skall ske i enlighet med av

bränslekommissionen meddelade anvisningar. — Underlåter ägare eller innehavare

av kraftföretag att fullgöra sina åligganden enligt nu förevarande

paragraf, straffas lian enligt 8 § med dagsböter, varjämte bränslekommissionen

äger förelägga honom vite.

I 6 § av förslaget har upptagits ett allmänt stadgande örn att vad i 2—5 §§

stadgas angående elektrisk kraft respektive kraftföretag skall äga motsvarande

tillämpning beträffande gas respektive gasverk.

Enligt vad förut anförts synes i fråga örn vissa kategorier av förbrukare

sådana överträdelser av meddelade ransonerings- eller regleringsföreskrifter,

som ske uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, böra vara straffbelagda. Bestämmelser

härom hava upptagits i 7 § första stycket. De subjekt, som enligt

det föreslagna stadgandet kunna drabbas av straff, äro i första hand ägare

eller innehavare av kraftföretag respektive gasverk. Vidare faller under stadgandet

ägare eller innehavare av sådan järnvägs- eller spårvägsanläggning

eller industriell eller därmed jämförlig anläggning, vid vilken elektrisk kraft

eller gas användes för annat ändamål än för belysning. Anledningen till att

i sistnämnda fall straffpåföljd ansetts böra stadgas är att det här gäller förbrukare,

vilka regelmässigt följa och kontrollera sina uttag och vilkas uttag

med hänsyn till storleksordningen äro av särskild betydelse. I allmänhet

torde det icke möta några svårigheter att avgöra, huruvida visst företag eller

viss anläggning är att anse såsom tillhörande de kategorier varom i paragrafen

förmäles. Av ordalagen torde framgå, att sådan näringsidkare, vars

verksamhet är att hänföra till hantverk eller småindustri, icke är avsedd att

omfattas av stadgandet. — Straffskalan upptager, i likhet med prisregleringslagen,

dagsböter och fängelse. Förslagets straffbestämmelser äro emellertid

så till vida strängare än prisregleringslagens motsvarande bestämmelser, att

förslaget icke såsom förutsättning för fängelsestraff kräver att omständigheterna

skola vara synnerligen försvårande.

I andra stycket av 7 § har vidare stadgats straff för annan förbrukare än

i 7 § första stycket avses (d. v. s. förbrukare som använder kraft eller gas för

hushallsändamal eller för hantverk eller småindustri m. fl. ändamål), därest

han använder kraft eller gas för Önnert ändamål än sådant, vartill han enligt

meddelad föreskrift äger använda kraft eller gas. Även här har straffansvaret

begränsats till sådana fall, där brottet skett uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet.

Vad i den föreslagna lagen är stadgat angående ägare eller innehavare av

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

21

kraftföretag eller gasverk eller av anläggning, som i 7 § avses, skall — enligt

9 § — såvitt angår kommunalt kraftföretag eller gasverk eller kommunal

anläggning i stället hava avseende å föreståndaren.

I 11 § av förslaget har stadgats, att föreskrift, som meddelats enligt den föreslagna

lagen, icke skall gälla efter den tidpunkt, då tillämpning av bestämmelserna

i 2—6 §§ upphör. Vidare har i paragrafen upptagits en bestämmelse

därom att i fråga örn skyldighet att erlägga överuttagningsavgift för elektrisk

kraft eller gas, som uttagits före nyssnämnda tidpunkt, lagens bestämmelser

fortfarande skola äga tillämpning. Vad sålunda är stadgat skall dock icke gälla

i den mån Kungl. Maj:t annorledes förordnar. Anledningen till denna undantagsbestämmelse

är att, i händelse tillämpningen av bestämmelserna i 2—6

§§ upphör under löpande tilldelningsperiod, fastställandet av överuttagningsavgifterna

kan visa sig förenat med sådana praktiska svårigheter, att staten

hellre bör avstå från att utkräva avgifterna.

Slutligen har i 12 § av förslaget stadgats dels att Kungl. Majit eller efter

Kungl. Majits bemyndigande bränslekommissionen skall äga meddela erforderliga

tillämpningsföreskrifter, dels ock att vad i lagen är stadgat örn

bränslekommissionen skall, i händelse de på kommissionen ankommande

arbetsuppgifterna uppdragas åt annan myndighet, efter Kungl. Majits förordnande

gälla beträffande sådan myndighet.

Den föreslagna lagen torde lämpligen böra träda i kraft dagen efter den,

då lagen utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen torde

givas allenast temporär giltighet. Till en början torde lagen sålunda böra

gälla endast till och med den 30 juni 1943. Vissa särskilda bestämmelser

torde erfordras angående giltighetstiden för straffbestämmelserna samt bestämmelserna

örn överuttagningsavgift.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det upprättade

förslaget till lag arn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

och gas, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Erik Blomqvist.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen

ej är samlad, förordna att vad i 2—6 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock

må förordnande som nu sagts ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse

utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio

dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio

dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda

tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande som där avses.

2 §•

Därest tillgången på elektrisk kraft ej förslår att tillgodose behovet därav,

äger Konungen eller efter Konungens bemyndigande statens bränslekommission

meddela föreskrift om kraftens fördelning mellan förbrukarna

samt örn användningen i övrigt av tillgänglig kraft.

Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket skall tillses, att behov,

vilkas täckande är av särskild betydelse för befolkningen eller produktionen

eller eljest för det allmänna, i främsta rummet bliva tillgodosedda.

3 §.

Meddelas föreskrift enligt 2 §, åligger det ägare eller innehavare av sådan

anläggning för alstrande eller tillhandahållande av elektrisk kraft (kraftföretag),

som avses med föreskriften eller som tillhandahåller kraft åt av

föreskriften berörda förbrukare, att enligt av bränslekommissionen eller å

dess vägnar meddelade anvisningar vidtaga åtgärder till förhindrande i görligaste

mån av överträdelser av föreskriften.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

23

4 §•

Förbrukare av elektrisk kraft, som uttager större myckenhet kraft än han

enligt med stöd av 2 § meddelad föreskrift äger uttaga, skall där Konungen

så förordnar vara skyldig att för den myckenhet kraft, som uttages utöver

den enligt föreskriften medgivna, erlägga förutom till kraftföretaget utgående

avgift en särskild överuttagningsavgift.

överuttagningsavgift utgår enligt grunder, som Konungen bestämmer, samt

tillfaller kronan.

5 §■

Det åligger ägare eller innehavare av kraftföretag att i enlighet med av

bränslekommissionen meddelade föreskrifter uppbära och till kommissionen

redovisa överuttagningsavgifter för elektrisk kraft, som för mycket uttagits

från företaget.

Underlåter förbrukare av elektrisk kraft att i föreskriven ordning erlägga

överuttagningsavgift, åligger det ägaren eller innehavaren av kraftföretaget

att enligt av bränslekommissionen givna anvisningar avstänga förbrukaren

från vidare kraftuttag.

6 §•

Vad i 2—5 §§ stadgas angående elektrisk kraft och kraftföretag skall äga

motsvarande tillämpning beträffande gas samt anläggning för alstrande eller

tillhandahållande av gas (gasverk).

7 §•

Har ägare eller innehavare av kraftföretag eller gasverk eller av sådan

järnvägs- eller spårvägsanläggning eller industriell eller därmed jämförlig

anläggning, vid vilken elektrisk kraft eller gas användes för annat ändamål

än för belysning, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet åsidosatt beträffande

företaget, verket eller anläggningen meddelad föreskrift enligt 2 §, straffes

med dagsböter eller fängelse.

Har annan förbrukare av kraft eller gas än i första stycket avses uppsåtligen

eller av grov vårdslöshet använt kraft eller gas för annat ändamål än

sådant, vartill han enligt med stöd av 2 § meddelad föreskrift ägt använda

kraft eller gas, dömes till enahanda straff som i första stycket sägs.

8 §•

Ägare eller innehavare av kraftföretag eller gasverk, som underlåter att

fullgöra vad honom åligger enligt 3 eller 5 §, straffes med dagsböter.

Bränslekommissionen må vid vite tillhålla den försumlige att fullgöra

åliggande som i första stycket avses.

9 §•

Vad i denna lag är stadgat angående ägare eller innehavare av kraftföretag

eller gasverk eller av anläggning, varom i 7 § förmäles, skall, såvitt angår

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 3b7.

kommunalt kraftföretag eller gasverk eller kommunal anläggning, i stället

hava avseende å föreståndaren.

10 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

11 §•

Föreskrift, som meddelats enligt denna lag, skall icke gälla efter den tidpunkt,

då tillämpning av bestämmelserna i 2—6 §§ upphör. I fråga om

skyldighet att erlägga överuttagningsavgift för elektrisk kraft eller gas, som

uttagits före nämnda tidpunkt, skola, i den mån Konungen ej annorledes

förordnar, lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

12 §.

Konungen eller efter Konungens bemyndigande bränslekommissionen äger

meddela närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

Vad i lagen är stadgat örn bränslekommissionen skall, i händelse de på

kommissionen ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt

annan myndighet, efter Konungens förordnande gälla beträffande myndighet

varom sist är sagt.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 30 juni 1943. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,

skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 11 § stadgas angående

överuttagningsavgift skall äga giltighet även därefter. Vad i lagen

stadgas i fråga om sådant under tiden för lagens giltighet begånget brott,

som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört

att gälla.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

25

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 november

1941.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 26 november 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll

över folkhushållningsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 14 november 1941, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om reglering av förbrukningen av

elektrisk kraft och gas.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet hovrättsrådet

Rolf Dahlgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 347.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Utdrag av protokollet över folkhushåll ning säre aden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 28 november 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres,

Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet

Domö lagrådets den 27 november 1941 avgivna utlåtande över det den

14 i samma månad till lagrådet remitterade förslaget till lag örn reglering

av förbrukningen av elektrisk kraft och gas samt anför därvid följande:

Förslaget har av lagrådet lämnats utan erinran.

Enligt 1 § i förslaget äger Konungen under tid, då riksdagen är samlad,

endast med riksdagens samtycke meddela i paragrafen avsett förordnande.

Riksdagens samtycke till sådant förordnande torde böra inhämtas samtidigt

med att lagförslaget förelägges riksdagen. — Jag torde i detta sammanhang

få nämna, att bränslekommissionen för sin del funnit kraftsituationen hava

undergått sådan försämring under de senaste veckorna, att kommissionen

den 25 november 1941 (cirkulär nr 103) meddelat föreskrifter om utsträckt

tillämpning av kungörelsen den 24 oktober 1941, nr 820. Enligt nämnda

cirkulär hava inskränkningar i fråga om rätten att använda elektrisk kraft

för i kungörelsen angivna ändamål föreskrivits beträffande hela riket med

undantag av de s. k. Nord- och Hammarforsblocken (d. v. s. de fyra nordligaste

länen jämte vissa delar av Gävleborgs län).

Föredraganden hemställer härefter

dels att lagförslaget — i vilket ett par smärre redaktionella jämkningar vidtagits

— måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande,

dels ock att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att samtycka till, att

Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet meddelar sådant förordnande,

som i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

27

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Curt Nordwall.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:503 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om uppskov med allmän fastighetstaxering m. m. s. 15 i texten
  2. 1LU 1941:49 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas, m. lii. s. 1 i texten