Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m

1941-02-07 · 208 sidor, varav 199 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 199 av 208 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:45, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

1

Nr 45.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av vattenlagen m. m.; given

Stockholms slott den 7 februari 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen;

2) lag örn tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden;

3) lag om ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj

1931;

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917

örn fastighetsbildning i stad; och

5) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926

örn delning av jord å landet,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över bilagda förslag till förordning

om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919.

GUSTAF.

K. G. Westman.

i

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 45.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)

samt, i nedan intagna delar, 2, 3, 9, 10, 11 och 13 kap. nämnda lag* 1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives:

2 KAP.

Om byggande i vatten och örn vattentäkt.

14 §.

Tarvas för -— --är stadgat.

Där vid---motsvarande tillämpning.

Erfordras till skydd mot förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, skall ock vad

i första stycket är stadgat äga tillämpning. Meddelas beslut härom, skall

vattenrättsdomaren ofördröjligen göra anmälan örn beslutet hos inskrivningsdomaren;

och varde med anmälan så förfaret, som om bevis angående

verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.

35 §.

I vatten---nödgats utgiva.

Vad sålunda---däri nedsköljas.

Om förebyggande av förorening i vattendrag, sjö eller annat vattenområde

meddelas, utöver vad i 14 § sägs, bestämmelser i 8 kap.

38 §.

Där arbete, som ovan sägs, avser huvudsakligen anläggande av vattentäkt

eller utförande av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller förbätt
-

1 Senaste lydelse av 9 kap. 47 § och 11 kap. 29 § se 1919: 425; av 3 kap. 9 §, 8 kap., 10 kap.

32—34, 38, 40, 43, 44, 48, 51, 53, 55, 58, 64, 68, 74, 77, 79, 80 och 82 §§ samt 11 kap. 5, 45,

56, 65, 91, 92 och 94 §§ se 1920: 459; av 11 kap. 2 § se 1925: 61; av 11 kap. 59 § se 1932:

138; av 11 kap. 95 § se 1932 : 208; av 11 kap. 4 § se 1936: 70; och av 2 kap. 38 §, 9 kap.

1 §, 10 kap. 67 §, 11 kap. 17, 21, 26, 27, 32, 33, 36, 37, 46, 62, 63, 67, 75, 83 och 88 §§ samt av

13 kap. 8, 11 och 12 §§ se 1939: 146.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

3

rande av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller

avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, skola stadgandena

i 2—37 §§ av förevarande kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant finnes

för varje fall i 42—61 §§ av detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet.

Är fråga---för annat.

3 KAP.

Om vattenreglering.

9 §•

Visas, efter det vattenreglering, som i 1 § sägs, blivit utförd, att densamma

länder till stadigvarande nytta för allmän hamn eller annan allmän farled

eller för anläggning, varigenom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

avledes, må ägaren av farleden eller anläggningen, där den vunna

nyttan kan uppskattas till visst penningbelopp, på talan av deltagarna förpliktas

att antingen på en gång eller med fördelning på visst antal år erlägga

högst så stor del av nämnda belopp, som svarar mot förhållandet mellan

å ena sidan företagets anläggningskostnad och å den andra den beräknade

båtnaden därav i sådant hänseende, som i 3 § avses. Å oguldet kapitalbelopp

skall gäldas ränta efter den räntefot, som finnes skälig. För bidrag,

som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty bidragsgivaren

ej skyldig att taga del i framtida kostnad för detta.

Vad sålunda--— flottleds anläggningskostnad.

Anslag, som---givit anslaget.

8 KAP.

Om avloppsvatten.

Inledande bestämmelser.

1 §•

För avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet från samhälle

eller fastighet skola gälla de villkor, som nedan i detta kap. för varje fall

stadgas.

Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksamhet,

vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes i denna lag

kloakvatten. Spillvatten och orenlighet, som härrör från industriell rörelse,

benämnes industriellt avloppsvatten.

I fråga om vattens avledande för torrläggning av mark inom stadsplan,

som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning, eller för torrläggning

av begravningsplats skall gälla vad örn avledande av kloakvatten stadgas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

2 §•

Vad i denna lag sägs om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande, utsläppande

eller uppläggande av fast avfall från samhälle eller fastighet så, att vattendrag,

sjö eller annat vattenområde därav kan förorenas. Konungen eller

myndighet, som av Konungen utses, äger meddela särskilda bestämmelser

till förebyggande av sådan vattenförorening. I enahanda ordning må ock

meddelas erforderliga föreskrifter till förhindrande av att vatten förorenas

genom avfall från fartyg.

Utöver de bestämmelser, som meddelas i detta kap., skall gälla vad i

hälsovårdsstadgan eller eljest ur hälsovårdssynpunkt föreskrives.

Om avledande av kloakvatten.

Om kloakledningar.

3 §•

Kloakledning skall göras täckt, såframt ej med hänsyn till särskilda förhållanden

öppen ledning må tillstädjas. \

I övrigt skall kloakledning inrättas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad

vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.

4 §•

Tarvas för avledande av kloakvatten, att ledning framdrages över annan

tillhörig fastighet, vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning,

som i 9 kap. sägs, tåla intrånget därav.

5 §•

Där för avledande av kloakvatten erfordras, att genom väg eller genom

järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde avlopp anordnas eller

ock befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren

samt ombesörjas av vägens, järnvägens eller spårvägens ägare,

såvitt ej denne hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren.

Vad nu sagts om ägare av väg skall i fråga om allmän väg avse väghållaren.

6 §■

Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma byggas eller

ändras och påfordrar, innan arbetet påbörjas, någon, som för avledande av

kloakvatten är eller kan bliva i behov av avlopp genom vägen, att sådant

anordnas i enlighet med av honom framlagd, av sakkunnig person uppgjord

plan, åligge väghållaren att sålunda utföra arbetet, där det kan ske utan

men för väganläggningens brukbarhet och framtida bestånd; och njute ersättning

därför med det belopp, varmed väganläggningen och underhållet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

5

därav må fördyras. Underlåtes det, må, därest avlopp sedermera påfordras,

större kostnad än nyss sagts ej åläggas den som är i behov av avloppet.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning å järnväg och spårväg,

för vilken särskild banvall finnes anlagd, jämte därtill hörande broar

och trummor.

7 §•

I den mån ej detta kap. innehåller särskilda föreskrifter skall vad i 7 kap.

5, 12 och 16—19 §§ är stadgat om upptagande av dike i tillämpliga delar

gälla även beträffande kloakledningar.

8 §.

Kloakledning skall, örn någons rätt kan vara därav beroende, av ägaren

behörigen underhållas.

9 §•

Kan kloakledning, som skall byggas för ett samhälle, lämpligen inrättas

för avledande jämväl av annat samhälles kloakvatten, skall, där det från

sistnämnda samhälle påfordras, ledningen så byggas.

Finnes kloakledning, som ett samhälle vill anlägga, med väsentlig fördel

kunna användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle,

som är i behov av kloakledning, vare sistnämnda samhälle pliktigt att taga

del i ledningens anläggande, där ej särskilda omständigheter föranleda att

med frågan om dess deltagande i företaget skäligen bör anstå.

10 §.

Anläggningskostnaden för ledning, varom i 9 § förmäles, varde, i den mån

ledningen är gemensam för två eller flera samhällen, mellan samhällena

fördelad med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten av det kloakvatten,

som från vart samhälle skall avledas; dock vare ej något samhälle

pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större

kostnad än örn samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med

större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses

rimligt.

Har ett samhälle på sätt och för ändamål, som i 6 § sägs, förskjutit medel,

äge det tillgodonjuta ersättning för denna utgift med skälig ränta därå, dock

högst med det belopp, vartill nyttan av utgiften må skattas.

Vad i första stycket är stadgat om anläggningskostnaden skall äga motsvarande

tillämpning i fråga örn kostnaden för den gemensamma ledningens

skötsel och underhåll.

11 §•

Vill samhälle leda kloakvatten lill kloakledning, som redan anlagts för

annat samhälles räkning, må det ej förvägras, utan så är att väsentlig olägenhet

vållas därav och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Har ett samhälle inrättat kloakledning så, att den med väsentlig fördel

kan användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle,

vare sistnämnda samhälle pliktigt att, när det varder i behov av kloakledning,

ingå i företaget, där ej särskilda omständigheter föranleda att med

frågan örn dess deltagande i företaget skäligen bör anstå.

12 §.

Om fördelning av kostnaderna för gemensam ledning i fall, varom i 11 §

förmäles, gälle vad i 10 § stadgas, med iakttagande av att skyldigheten att

deltaga i anläggningskostnaden skall fastställas med hänsyn tagen till ledningens

värde i befintligt skick. Finnes nödigt, att ledningen utvidgas eller annorledes

förändras, vare det samhälle, som berättigats eller förpliktats att ingå

i företaget, ej skyldigt att taga del i redan nedlagd kostnad, som till följd

av ändringen varder onyttig.

13 §.

Tarvas ombyggnad av kloakledning, som är för två eller flera samhällen

gemensam, skall vad här ovan är stadgat om ny ledning äga motsvarande

tillämpning.

Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och är densamma ej tillika

erforderlig för det eller de andra samhällenas räkning, vare samhälle,

som sist sagts, ej pliktigt att bidraga till ombyggnaden i vidare mån än samhällets

utgifter till ledningens skötsel och underhåll beräknas bliva för framtiden

minskade. Varder kostnaden för ledningens skötsel och underhåll genom

ombyggnaden ökad, vare sistnämnda samhälle ej skyldigt att taga del

i sådan ökning.

14 §.

B?

Vad i 9—13 §§ är stadgat i fråga om två eller flera samhällen skall, med

de avvikelser, som föranledas av bestämmelserna i 15 och 16 §§, äga motsvarande

tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter.

Lag samma vare beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som

ej ingå i samhällets stadsplan. I fråga om företag, som är gemensamt för

samhälle och därtill hörande, å område utom stadsplanen belägna fastigheter,

skall vid fördelning av kostnaderna skälig hänsyn tagas jämväl till samhällets

skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen.

15 §.

Varda ett flertal fastigheter delaktiga i samma kloakledning, må, i den

mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest särskilt

förhållande till annat föranleder, fastigheterna förklaras pliktiga att

deltaga i kostnaden för hela ledningen, ändå att kloakvatten från dem tillledes

på skilda ställen.

16 §.

Ägare av fastighet, som ej är sökande till företag, varom ovan sägs, och ej

heller förenat sig med sökanden örn företaget eller fört talan, som föranlett

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

7

större anläggning än sökanden äskat, må berättigas att erlägga å honom belöpande

bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal år

efter ty i varje fall prövas skäligt. Å oguldet kapitalbelopp skall beräknas

ränta efter den räntefot, som finnes skälig.

17 §•

Vad ovan i 3—16 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande avledande

inom stadsplan av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller

andra platser inom det stadsplanelagda området.

Örn ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark.

18 §.

Vill någon leda kloakvatten till ledning, som skall byggas eller är anlagd

för torrläggning av mark, gäde därom vad i 9 § första stycket och 11 §

första stycket är stadgat.

Finnes ledning, som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark,

med väsentlig fördel kunna användas jämväl för avledande av kloakvatten

från samhälle eller fastighet, som är i behov av ledning för sådant ändamål,

skall vad i 9 § andra stycket och 11 § andra stycket är stadgat örn

skyldighet att ingå i kloakledningsföretag lända till efterrättelse.

Med avseende å fördelning av kostnaderna för ledning, som i denna §

avses, mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den, som berättigats eller

förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten att använda ledningen

jämväl för avledande av kloakvatten, å andra sidan, skola bestämmelserna

i 10, 12 och 13 §§ äga motsvarande tillämpning. I fråga om anstånd

med gäldandet av bidrag till anläggningskostnaden skall 16 § lända

till efterrättelse.

19 §.

Ägare av mark, varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll, där ledning

för avledande av kloakvatten skall byggas eller är anlagd, vare berättigad att

för markens torrläggning leda vattnet till ledningen under de förutsättningar

och villkor i övrigt, som ovan finnas stadgade i fråga om inledande av

kloakvatten i kloakledning.

Finnes ledning för avledande av kloakvatten vara till väsentlig nytta för

marks torrläggning, vare ägare av mark, som har båtnad av företaget, pliktig

att taga del i detta efter ty prövas skäligt; dock vare han ej skyldig vidkännas

större bidrag till kostnaden för företaget eller att gälda å honom belöpande

bidrag på andra villkor än om företaget allenast avsett torrläggning

av mark.

20 §.

Vid bedömande, huruvida ledning må användas för såväl avledande av

kloak vatten som torrläggning av mark, skall iakttagas, att erforderlig rening

av kloakvattnet ej må förhindras eller väsentligt försvåras.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Kloakvattnet bör, där det lämpligen kan ske, underkastas erforderlig rening,

innan det tillföres ledningen.

21 §.

Varda två eller flera fastigheter på grund av båtnad genom torrläggning

av mark delaktiga i företag, som i 18 eller 19 § sägs, skall den del av kostnaden

för företaget, som på grund av sagda båtnad åvilar fastigheterna,

mellan dem fördelas efter ty i 7 kap. örn dikningssamfällighet är stadgat.

22 §.

Vad ovan i 18—21 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning å ledning inom

stadsplan för torrläggning av mark inom det stadsplanelagda området eller

för avledande av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser

inom detta område, dock att vad i 19 § första stycket är stadgat skall

gälla jämväl ledning, som nu sagts.

Om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten.

23 §.

Den, som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller

annat vattenområde, vare skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga

erforderliga åtgärder till motverkande av förorening.

24 §.

Tarvas för renande av kloakvatten, innan det utsläppes i vattendrag, sjö

eller annat vattenområde, att anläggning utföres å annan tillhörig fastighet,

vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs,

tåla intrånget därav; dock må ej för ändamål, som nu sagts, tagas i anspråk

tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.

25 §.

De bestämmelser, som i 3 och 8—16 §§ meddelats beträffande kloakledning,

skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl i fråga om

åtgärd till motverkande av förorening genom kloakvatten, innan det utsläppes

i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

26 §.

Tarvas för motverkande av förorening genom kloakvatten, att nya eller

ändrade bestämmelser om vattenhushållningen vid byggnad i vatten meddelas

eller att sådan byggnad utrives eller ändras eller att eljest särskild

åtgärd vidtages i vatten, skall vad i 2 kap. örn byggande i vatten är stadgat

lända till efterrättelse; dock utgöre bestämmelserna i 3 § första stycket

nämnda kap. icke hinder för åtgärd, som nu nämnts.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

27 §.

Är åtgärd, som i 26 § sägs, behövlig till följd av att kloakvatten avledes

från två eller flera samhällen, vare ettvart samhälle pliktigt att taga del i

företaget eller ty prövas skäligt.

28 §.

Har, där två eller flera samhällen avleda kloakvatten till samma vattenområde,

något samhälle vidtagit åtgärder för renande av sitt kloakvatten,

må samhälle, som alltjämt förorenar vattenområdet, förpliktas att, intill

dess samhället vidtager motsvarande åtgärder för renande av sitt kloakvatten,

årligen utgiva bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder efter ty

prövas skäligt.

29 §.

Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i fråga om två eller flera samhällen skall

äga motsvarande tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter så

ock beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som ej äro belägna

inom samhällets stadsplan.

30 §.

Vållar förorening genom kloakvatten olägenhet, som är av någon betydelse,

skall, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena å orten

skäligen bör tålas, ersättning därför givas. Kan ersättningens belopp lämpligen

uppskattas på förhand, varde ersättning för framtiden bestämd efter

ty i 9 kap. skils, om det å någondera sidan påfordras.

Om avledande av Industriellt avloppsvatten.

31 §.

Vad i 3—22 §§ är stadgat örn kloakvatten och ledning för avledande av

kloakvatten skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn industriellt avloppsvatten.

32 §.

Ej må någon så avleda industriellt avloppsvatten, att genom förorening av

vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt

uppkommer olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens förebyggande

prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kunna fordras.

Kan avloppsvattnet från fabrik eller annan industriell inrättning befaras

genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde medföra, att

fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest allmänna

intressen i avsevärd mån förnärmas, må medgivande till utsläppande

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 45.

av avloppsvattnet lämnas allenast, såframt Konungen, efter hemställan av

vattendomstolen, förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens

betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt

hinder däremot ej möter.

33 §.

Vad i 24—29 §§ är föreskrivet om åtgärder till motverkande av förorening

genom kloakvatten samt kostnaden därför skall äga motsvarande tillämpning

beträffande industriellt avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet från

fabrik eller inrättning, som är belägen inom stadsplan, icke genom samhället

tillhörig avloppsledning, vare därvid så ansett, som örn fabriken eller inrättningen

vore belägen utom det stadsplanelagda området.

34 §.

Kan utsläppandet av industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat

vattenområde antagas medföra avsevärt men för fiske, må ägaren av

den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet härrör, förpliktas att till

befrämjande av fisket inom landet erlägga en årlig avgift med minst tjugufem

och högst tretusen kronor.

Avgift, som nu sagts, skall bestämmas efter ty skäligt finnes med fäst

avseende bland annat därå, om avloppsvatten utsläppes till större eller mindre

myckenhet eller är mer eller mindre skadligt för fisket, örn den, som utsläpper

avloppsvattnet, förpliktats att ersätta skada å fiske eller att vidtaga

åtgärder till motverkande av vattenförorening, vare sig genom anordningar

till fiskets bestånd eller eljest, samt örn dylika åtgärder för honom medföra

större eller mindre kostnad.

Huru avgift, varom i denna § förmäles, skall indrivas och för det därmed

avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.

35 §.

I fråga om ersättning för olägenhet av förorening genom industriellt avloppsvatten

skall vad i 30 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

36 §.

För avledande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning

inom samhälles stadsplanelagda område till samhället tillhörig avloppsledning

åge samhället föreskriva de villkor, som på grund av avloppsvattnets

beskaffenhet skäligen kunna anses erforderliga. Sedan avloppsvattnet

inletts i ledningen, är samhället ansvarigt för behövliga åtgärder till motverkande

av förorening genom avloppsvattnet ävensom för skada, som vållas

genom sådan förorening.

Beslut i fråga, som i första stycket första punkten sägs, skall underställas

Konungens befallningshavandes prövning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

11

37 §.

Konungen äger meddela förbud, för hela riket eller viss del av riket, mot

att anlägga vissa fabriker eller andra industriella inrättningar, innan frågan

om erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening blivit prövad

enligt denna lag, eller mot att, innan sådan prövning verkställts, utsläppa

industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde till större

mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut.

Konungen må ock, där det med hänsyn till landets djur- eller växtvärld

eller eljest ur naturskyddssynpunkt finnes vara av särskild betydelse, med

avseende å visst område meddela förbud mot ali förorening genom industriellt

avloppsvatten, såvitt det prövas kunna ske utan att innehavaren av

fabrik eller inrättning, som anlagts innan förbudet meddelats, lider oskäligt

intrång.

Gemensamma bestämmelser.

38 §.

Vill någon begagna sig av rättighet, som i 4, 5 eller 24 § sägs, eller erhålla

prövning av fråga angående delaktighet i företag eller bidragsskyldighet,

som i detta kap. avses, eller av fråga, under vilka villkor han må utsläppa

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat

vattenområde, må ansökan därom ingivas till vattendomstolen och varde

målet därefter prövat i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål;

dock att, där det finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen

äger förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning, som i

10 kap. 32 § sägs. Där mål, som avser både avledande av kloakvatten eller

industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark, efter ty nu sagts hänvisas

till syneförrättning, bör, där så kan ske, till ledning vid förordnande

av förrättningsman angivas, vilket ändamål bör anses som företagets huvudsakliga.

Ansökan, som i första stycket avses, må ock ingivas till Konungens befallningshavande;

och varde målet i ty fall städse behandlat vid syneförrättning.

som i 10 kap. 32 § sägs.

Synemännens utlåtande angående företaget skall, såvitt ej Konungen för

vissa fall stadgar undantag, underställas vattendomstolens prövning; dock

må ej vattendomstolen ingå i bedömande av frågor rörande ersättning i vidare

mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar

eller föreskrifter rörande företagets utförande.

39 §.

Innefattar vattendomstolens laga kraft ägande beslut eller synemäns utlåtande,

varvid skall bero, medgivande till företag, som i detta kap. avses,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

vare beslutet eller utlåtandet gällande mot envar, dock med de inskränkningar,

som följa av bestämmelserna i 40—44 §§ här nedan samt av vad

i 9 kap. ävensom i 10 kap. 77 och 78 §§ och 11 kap. 69 § finnes stadgat

örn förnyad prövning i vissa fall. Om begränsad rättsverkan i visst fall av

vattendomstolens beslut skils i 11 kap. 61 § andra stycket.

Om verkan av vattendomstolens beslut i fall, som jämlikt 26 § skola bedömas

enligt 2 kap., skall gälla vad i sistnämnda kap. är stadgat.

40 §.

Föreskrift, som efter ansökan, varom i 38 § förmäles, meddelats angående

villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, må, efter det tio år förflutit från

det beslutet därom vann laga kraft eller när eljest väsentligt ändrade förhallanden

inträtt, av vattendomstolen ändras efter ty skäligt finnes.

Vållas genom vattnets utsläppande betydande olägenhet, som vid beslutets

eller utlåtandets meddelande icke förutsetts, må vattendomstolen ock

meddela ändrade föreskrifter, som äro ägnade att förebygga eller i största

möjliga mån minska olägenheten för framtiden.

Vattendomstolens beslut eller synemäns utlåtande vare ej hinder för Konungens

befallningshavande att, när särskilda omständigheter föreligga, meddela

de föreskrifter, som föranledas härav.

41 §.

Har ersättning för skada eller intrång av förorening genom kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten efter ty i 9 kap. 47 § skils bestämts att utgå

medelst ärlig avgift till visst belopp, vare beslutet icke hinder för vattendomstolen

att, i sammanhang med beslut örn nya eller ändrade föreskrifter till

motverkande av förorening eller då eljest ändrade förhållanden inträtt, meddela

sådana ändrade bestämmelser rörande ersättningen och sättet för dess

utgående, som därav föranledas.

Har ersättning för skada eller intrång, varom ovan sägs, ej bestämts genom

uppskattning på förhand, stånde den skadelidande fritt att föra talan

örn ersättning i den ordning i 11 kap. för stämningsmål är stadgad.

42 §.

Där genom utförande i enlighet med beslut eller utlåtande, varom i 39 §

förmäles, av företag, som med beslutet eller utlåtandet avses, i annat hänseende

än i 40 § sägs vållas skada eller intrång, som vid beslutets eller utlåtandets

meddelande icke förutsetts, må utan hinder av bestämmelserna i

39 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning

enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

13

till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre

tid, högst tolv år, som genom beslutet eller utlåtandet må hava föreskrivits,

räknat från utgången av den för företagets fullbordande genom beslutet eller

utlåtandet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.

Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom

tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras

örn vidtagande på företagets bekostnad av sådana åtgärder, som utan att

förnärma tredje mans rätt eller för företaget medföra väsentlig olägenhet

äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller

intrånget för framtiden.

43 §.

Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, som

enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 § föreskrivits, vare angående företaget

meddelat beslut eller utlåtande förfallet; dock må, örn giltigt skäl för dröjsmål

visas eller genom företagets inställande synnerligt men skulle uppstå,

vattendomstolen på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja

anstånd med företagets fullbordande på högst tio år.

Meddelas ej anstånd, åge deltagare i företaget påkalla vattendomstolens

prövning, huruvida den å företaget nedlagda kostnad skall gäldas allenast

av sökanden och dem, som förenat sig med honom, eller örn och i vilken

mån jämväl övriga deltagare skola med hänsyn till vunnen nytta taga del i

kostnaden.

44 §.

Finnes under utförandet av företag, som i detta kap. sägs, att visst arbete,

som i beslut eller utlåtande rörande företaget föreskrivits, kan anses obehövligt,

eller erfordras till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan

dylik orsak jämkning av de rörande företagets utförande meddelade bestämmelser,

åge vattendomstolen på ansökan av deltagare i företaget föreskriva

dylik jämkning ävensom i övrigt vidtaga den ändring i bestämmelserna rörande

företaget, som därav må föranledas.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där, sedan bestämmelse

meddelats rörande skötsel eller underhåll av gemensam anläggning, varom

i detta kap. förmäles, eller kostnaden därför eller beträffande bidragsskyldighet,

varom i 27 och 28 §§ sägs, väsentlig ändring inträffar i något förhållande,

som lagts till grund för bestämmelsen.

45 §.

Har fastighet, som förklarats delaktig i företag, varom i detta kap. sägs,

eller som eljest ålagts bidragsskyldighet enligt detta kap., övergått till ny ägare,

vare jämväl denne pliktig att svara för den kostnad, som efter ty ovan

sagts belöper å fastigheten. Har föregående ägares skyldighet att erlägga sagda

kostnad blivit genom dom eller annorledes fastställd eller bar sådan skyl
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 45.

dighet, i det fall att fastigheten är delaktig på grund av båtnad genom marks

torrläggning, åvilat fastigheten, oavsett huruvida båtnaden tagits i bruk, skall

dock ny ägare ej svara för bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år

innan han blev ägare till fastigheten, eller, om han inropat fastigheten å exekutiv

auktion, för bidrag, som före försäljningsdagen förfallit till betalning.

Där föregående ägare försummat att verkställa arbete, som för utförande

av företag eller för underhåll därav ålagts honom, vare nye ägaren skyldig

fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.

46 §.

Är företag, som i detta kap. avses, gemensamt för två eller flera samhällen,

skall det samhälle, som finnes bäst lämpat därför, åläggas att, mot ersättning

för den del av företagets utgifter, som skall åvila den eller de övriga

deltagarna, handhava företagets angelägenheter; dock må företaget, om det

befinnes lämpligt, uppdelas så, att dess angelägenheter i visst hänseende skola

handhavas av ett samhälle och i annat hänseende av annat samhälle.

Är företag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter, skall

samhället handhava företagets angelägenheter, där ej särskilda förhållanden

till annat föranleda. Skall ej samhället handhava företagets angelägenheter,

gäde därom vad nedan i 47—52 §§ är stadgat med avseende å företag,

som är gemensamt för två eller flera fastigheter.

47 §.

I fråga om företag, som är gemensamt för två fastigheter, skall vad i 46 §

första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Är företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall för handhavandet

av företagets angelägenheter utses styrelse, bestående av en eller flera ledamöter.

Vilja deltagarna antaga stadgar rörande handhavande av företagets angelägenheter,

stånde dem fritt; dock vare dylika stadgar ej gällande med mindre

de blivit av Konungens befallningshavande granskade och fastställda. I

fråga om stadgar för företag, som i detta kap. avses, skola i övrigt bestämmelserna

i 3 kap. 13 § äga tillämpning.

49 §.

Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande,

må ej i fall, som i 48 § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd

eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts skall dock ej gälla, om

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 15

syssloman enligt 53 § förordnats för handhavande av företagets angelägenheter.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen

göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande.

Då anmälan, som i denna § sägs, ägt rum, skall underrättelse därom på

deltagarnas i företaget bekostnad intagas i länskungörelserna.

50 §.

Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning

i fråga örn företag, som avses i 48 § i förevarande kap.; dock att förordnande,

som i 3 kap. 17 § sägs, skall införas i länskungörelserna samt att,

där icke i fastställda stadgar viss ort bestämts såsom styrelsens säte, talan,

som i 3 kap. 20 § omförmäles, skall anhängiggöras hos den allmänna underrätt,

inom vars domvärjo anläggningen eller största delen därav är belägen.

51 §.

Rätten att handhava de med företag, som i 48 § avses, förenade angelägenheter

utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger rösträtt

efter det andelstal, som är bestämmande för hans skyldighet att taga del

i företaget. Äro olika andelstal gällande i fråga om anläggningskostnad samt

skötsel och underhåll, skall, där ej fråga allenast är om åtgärd, som hör till

företagets utförande, det andelstal, som gäller skötsel och underhåll, tillämpas.

Kallelse till sammanträde skall, där ej i särskilda stadgar annorledes bestämts,

antingen skriftligen delgivas samtliga deltagarna minst en vecka före

sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i kyrkan

för den eller de församlingar, där anläggningen är belägen, som ock i

minst en av ortens tidningar.

Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § är föreskrivet

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

52 §.

Vad i 3 kap. 23—25 §§ är stadgat om talan mot beslut, som fattas vid

sammanträde med deltagarna, samt örn hållande av dylikt sammanträde

skall äga motsvarande tillämpning beträffande företag, som avses i 48 § i

förevarande kap.; dock att talan skall i fall, som avses i 50 §, anhängiggöras

hos den allmänna underrätt, som i sistnämnda lagrum sägs.

53 §.

Kan med skäl antagas, att i fråga om företag, som i 46—48 §§ avses, viss

eller vissa deltagares intressen åsidosättas eller att företagets angelägenheter

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

eljest försummas eller handhavas på mindre lämpligt sätt, åge Konungens

befallningshavande förordna syssloman att handhava med företaget förenade

angelägenheter och företräda deltagarna. Syssloman, som nu sagts, må,

när förhållandena därtill föranleda, av Konungens befallningshavande entledigas

från uppdraget.

Om förordnande av syssloman skall på deltagarnas bekostnad intagas underrättelse

i länskungörelserna. Syssloman åtnjute av deltagarna arvode,

som bestämmes av Konungens befallningshavande.

Slutbestämmelser.

54 §.

Med samhälle avses i detta kap. kommun eller municipalsamhälle, varest

finnes stadsplan.

I fråga örn avledande av avloppsvatten från område, som ej ingår i stadsplanen,

skall sadant samhälle vara likställt med kommun eller municipalsamhälle,

varest stadsplan ej finnes.

Konungen äger förordna, att med avseende å visst område, som är beläget

inom stadsplan, tills vidare skall tillämpas vad i detta kap. stadgas beträffande

område utom stadsplan.

55 §.

Har kommun eller municipalsamhälle, varest stadsplan ej finnes, i särskild

ordning förpliktats att avleda avloppsvatten eller vill kommunen eller

municipalsamhället eljest avleda sådant vatten, gäde örn företaget vad om

avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat, dock att vad i 14 §

andra stycket är sagt om kostnaderna för företag, som är gemensamt för

samhälle och därtill hörande, utom stadsplanen belägna fastigheter, skall äga

motsvarande tillämpning. Med avseende å förvaltningen av gemensamma angelägenheter

må tillämpas vad i 46 § stadgas.

56 §.

I fråga om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten från

byggnad eller anläggning, som tillhör annan än markens ägare och ej är att

anse såsom fast egendom, skall, såframt omständigheterna prövas därtill föranleda,

vad beträffande avledande av sådant vatten från fastighet är stadgat

om fastighetsägare gälla ägaren av byggnaden eller anläggningen. Berättigas

denne mot annans bestridande att deltaga i gemensamt företag, må såsom

villkor härför föreskrivas att säkerhet ställes för den kostnad, som belöper

på honom.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 45.

17

9 KAP.

Om ersättning.

Om ersättningsskyldighet i allmänhet.

1 §•

Där jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt strömfall

med eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt

område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller vattenkraft, som

tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans egendom

lider skada eller intrång, varde, såvitt ej i 1, 2, 5, 6 eller 8 kap. annorledes

stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs gälda ersättning för egendom,

som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas.

Ersättning skall---beslut fastställd.

47 §.

Ersättning i penningar varde bestämd att utgå på en gång; dock må skadeersättning

till följd av företag enligt 6 kap. eller till följd av förorening genom

avloppsvatten, varom förmäles i 8 kap., fastställas att utgå i årlig avgift,

när skälig anledning därtill förekommer.

Kan i mål rörande allmän flottled skada eller intrång ej på förhand med

säkerhet uppskattas eller synes den ej komma att årligen uppstå, må den

skadelidande hänvisas att göra sin talan gällande i den ordning, som i lagen

om flottning i allmän flottled föreskrives med avseende å flottningsskada,

dock att, där så ske kan, grunderna för ersättningens beräknande böra angivas.

50 §.

I fråga---enligt 9 §.

Beträffande ersättning för skada eller intrång av förorening genom avloppsvatten,

varom i 8 kap. sägs, skall förhöjning icke beräknas.

10 KAP.

Om syneförrättning.

32 §.

1 moni. Till handläggande---dylik förrättning.

2 mom. Beträffande syneförrättning---1 mom. sagts.

3 mom. Skall vattenreglering---dylik förrättning.

4 mom. Till handläggande av syneförrättning rörande avledande av

Bihang till riksdagens protokoll Idit. 1 sami. Nr 45. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten enligt 8 kap. skall förordnas person,

som på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet av Konungen

förklarats behörig att hålla dylik förrättning. Är fråga om företag

av mindre omfattning och enkel beskaffenhet och kan det ej antagas beröra

motstående intresse av någon betydelse, må dock förordnande meddelas jämväl

annan i dylika frågor förfaren person, vilken finnes lämplig.

Beträffande syneförrättning rörande sådant företag enligt 8 kap., som

avser både avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och

torrläggning av mark, skall vid förordnande av förrättningsman företagets

huvudsakliga ändamål vara avgörande.

33 §.

Förordnande, som i 32 § sägs, skall efter ansökan meddelas av Konungens

befallningshavande. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt uppgivas

företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av

det vattenområde, som av företaget kan komma att beröras. Ansökningen

bör tillika innehålla uppgift å de fastigheter, som företaget efter ty i 14 kap.

4 § sägs förmenas angå, samt ägarnas namn och hemvist ävensom sådana

nyttjanderättshavares, vilkas rätt kan vara av företaget beroende. I fråga

om företag enligt 8 kap. vare dock ej erforderligt att angiva fastighet, vilken

av företaget beröres allenast genom förorening, i annat fall än då fråga är

om bestämmande av ersättning därför.

Vad i---denna §.

34 §.

Vid syneförrättning, som avses i 32 § 3 mom. och 4 mom. andra stycket,

skall, där den förordnade ej tillika är behörig att hålla syneförrättning, som

i 1 mom. sägs, person, som innehar dylik behörighet, förordnas att såsom

biträdande förrättningsman deltaga i förrättningen. Finnes eljest med hänsyn

till företagets beskaffenhet erforderligt, att biträdande förrättningsman

förordnas, skall det ock ske.

Är vid---finnes lämplig.

Örn förordnande---33 § stadgas.

38 §.

Efter samråd--— ortens tidningar.

Är företaget---stadgade ordning.

I kungörelse om företag enligt 8 kap. vare ej erforderligt att angiva

fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening, i annat fall

än då fråga är örn bestämmande av ersättning därför.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

40 §.

Har kungörelse rörande företaget utfärdats, skall vad i 8 § är stadgat om

avlämnande av underrättelse till sakägare samt örn förteckning över avsända

underrättelser äga tillämpning jämväl i fråga om syneförrättning enligt

32 §, med iakttagande att sådan underrättelse skall avsändas till envar

i ansökningen uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd ägare

av fastighet, som i kungörelsen avses, till de kända nyttjanderättshavare,

vilkas rätt beröres i saken, så ock till känd förvaltning eller styrelse för allmän

farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän

flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller företag

enligt 8 kap., där det företag, varom fråga är, berör led eller företag, som

nu nämnts. Är egendomen samfälld för helt skifteslag eller eljest för flera

fastigheter, erfordras ej underrättelse till de särskilda delägarna i den samfällda

egendomen. Finnes för denna känd styrelse, varde styrelsen på nämnda

sätt underrättad.

43 §.

År fråga örn sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets

avrinning ur sådant vattenområde eller kan företag, som eljest avses i 32 §

1—3 morn., antagas beröra fiskeintresse av någon betydelse, skall avskrift

av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av förrättningsmannen

översändas till lantbruksstyrelsen. Finner denna---för

fisket.

Kan yttrande---avgiva utlåtande.

44 §.

Beträffande företag, som avses i 32 § 4 morn., skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen utan dröjsmål avsändas till fisketillsynsmyndigheten.

Avskrift av kungörelsen skall tillika utan dröjsmål översändas till ortens

hälsovårdsmyndighet och förste provinsialläkaren i länet samt, örn företaget

är av betydelse för byggnadsverksamheten eller ordnandet av avlopp inom

orten, till byggnadsnämnd, där sådan finnes, och länsarkitekten. Förste provinsialläkaren

och länsarkitekten hava att, om anledning därtill förekommer,

hos Konungens befallningshavande göra anmälan om företaget för den åtgärd,

som enligt 42 § sista stycket eller eljest må ankomma på Konungens befallningshavande.

48 §.

Vill sökande återkalla ansökningen, gore det skriftligen hos förrättningsmannen,

innan förrättningen avslutas, eller hos vattendomstolen på sätt och

inom tid för fullföljd av talan mot synemännens utlåtande är stadgat.

Äro i fråga örn företag enligt 3 eller 7 kap. sökandena flera, må utan

samtligas medgivande återkallelse ej ske, utan så är, att kostnaden av syne
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

männen beräknas uppgå till mer än nio tiondelar av den uppskattade båtnaden

av företaget; dock att härvid hänsyn icke skall tagas till båtnad, för

vilken enligt 3 kap. 6 § och 7 kap. 29 § bidragsskyldighet till företaget inträder

först då båtnaden tages i anspråk. I fråga om företag enligt 8 kap.

må, där sökandena äro flera, utan samtligas medgivande återkallelse ej ske,

med mindre kostnaden för företaget finnes uppgå till högre belopp än med

hänsyn till nyttan därav kan anses rimligt eller företaget på grund av yrkande

under förrättningen blivit väsentligt utvidgat; dock att vad ovan

stadgats i fråga om 7 kap. skall gälla jämväl företag, som avser både avledande

av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och torrläggning av

mark, såvitt detsamma avser sistnämnda ändamål.

Sker återkallelse---såsom sökande.

51 §.

Där fråga är om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,

skola synemännen meddela erforderliga bestämmelser till motverkande av

vattenförorening.

53 §.

Yrkar vid — — — utan avseende.

Varder, innan syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap.

avslutats, ny syneförrättning anhängiggjord angående annat dylikt företag,

som rör samma vattenområde eller av annan grund synes ej kunna jämte

det förra företaget utföras, skall vederbörande förrättningsman härom

ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande.

Göres anmälan---bör förfaras.

Örn behandlingen — — — vattendomstolens prövning.

55 §.

Anhängiggöres, innan syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 eller

8 kap. avslutats, jämlikt stadgande i 11 kap. eller i den ordning, som örn

syneförrättning rörande företag enligt 6 kap. är föreskriven, ansökan om

annat företag, som rör samma vattenområde eller av annan grund synes

ej kunna jämte det förra företaget utföras, ankomme på vattendomstolen

att i samband med prövning av ansökningsmålet eller efter underställning,

där sådan skall äga rum, meddela besked örn företagens förhållande till

varandra; och må förty, innan dylikt besked lämnats, ej meddelas slutligt

utlåtande rörande företag, som först nämnts.

58 §.

Vill någon sakägare förena sig med sökanden örn företaget eller yrka, att

däråt gives större omfattning än sökanden äskat, eller, om sökanden hos

förrättningsmannen återkallar ansökningen, inträda i sökandens ställe, gore

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 21

det skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst synemännens påskrift.

Yrkande om utvidgning av företaget må av förrättningsmannen upptagas

till prövning utan föregående ansökan, ändå att därmed avses att syneförrättning

för torrläggning av mark eller för avledande av kloakvatten eller

industriellt avloppsvatten skall avse båda ändamålen. Yrkandet varde i fall,

som sist sagts, kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.

64 §.

Vid bestämmande av sakägare tillkommande ersättning för förlust, skada

eller intrång skola synemännen iakttaga de i 9 kap. stadgade grunder; dock

att, där fråga uppkommer örn ersättning medelst kraftöverföring, härom

skall gälla föreskriften i 20 §. Skall ersättning utgå med förhöjning över

värdet, böra värdet och förhöjningen var för sig angivas.

Uppkommer eljest---av synemännen.

67 §.

Sedan erforderliga---angående företaget.

Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen,

i de i 62—64 §§ eller eljest här ovan omförmälda frågor. Avgift, som omförmäles

i 11 kap. 95 §, så ock avgift enligt 2 kap. 10 § eller 8 kap. 34 §,

där sådan bör utgå, skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas medgivande till

vattenreglering, valide angivet, om företaget är av beskaffenhet att stadgandena

i 4 kap. örn nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning; och

skall för sådant fall utlåtandet upptaga förslag till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall utlåtandet

innehålla särskild längd, upptagande såväl den å varje delägare belöpande

anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av

strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten avses, som ock det

belopp, vartill kostnaden för företaget beräknats. Skall anläggningskostnaden

för viss del av företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll

fördelas på särskilt sätt, varde det ock tydligt angivet i längden. För

varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller

på grund av föreskriften i 82 § att anse såsom likställd med sökande, så

ock beskaffenheten av båtnad, som må hava lagts till grand för delaktigheten,

samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Ilar på grund av bestämmelsen

i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 16 § rätt medgivits delägare att erlägga

å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock

härom anteckning ske. Beträffande mark, som genom företaget vinner torrläggning,

skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde

före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten

bestämd på sätt i 61 § sägs, varde anteckning därom gjord.

Innehåller utlåtandet — — — sådan väg.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

68 §.

Har i---angående företaget.

I fråga om företag enligt 8 kap. skall ock avskrift av förslaget till utlåtande

översändas till fisketillsynsmyndigheten.

74 §•

Avskrift av — — — nämnda ställen.

I andra---avskrift därav.

I fråga om företag enligt 8 kap. skall ock avskrift av utlåtandet översändas

till fisketillsynsmyndigheten.

77 §.

Menar någon, efter det företag, som avses i 32 § 1—3 mom. och 4 mom.

andra stycket, blivit fullbordat, att sedermera visat sig, att vid uppskattning,

som skett enligt 60 §, till hans skada värdet av den båtnad, som genom

torrläggning beredes till samfälligheten hörande mark, blivit oriktigt beräknat,

äge då erhålla ny uppskattning av värdet, där han före utgången av

kalenderåret näst efter det, som i utlåtandet eller sedermera i anledning av

ansökan om anstånd bestämts för företagets fullbordande, eller, om dessförinnan

företaget efter besiktning förklarats fullbordat, efter det, då sådan

besiktning ägt rum, gör ansökan därom hos Konungens befallningshavande.

Sådan ny —--av företaget.

Sker genom---jämkad därefter.

Är någon---11 kap. 85 § föreskriver.

79 §.

Vad i — — — av sökanden.

Äro flera —<--förskottspliktiga funnes.

Delägare vare icke berättigad till ersättning för sin talans bevakande vid

syneförrättningen. Har annan sakägare måst vidkännas särskild kostnad

för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för bevakande

av sin rätt, skall i utlåtandet tillerkännas honom skälig gottgörelse

därför. I fråga om företag enligt 8 kap. vare sakägare, som fört talan allenast

med hänsyn till befarad olägenhet genom förorening, berättigad till gottgörelse

som nu sagts endast såframt sökanden påfordrat fastställande av

ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av betydelse för

sakägaren att i ärendet bevaka sin rätt.

80 §.

Beträffande den slutliga fördelningen av kostnad, som i 79 § sägs, gälle

enahanda grunder som för fördelningen av kostnaden för själva företaget, dock

att sådan kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan begränsning i delak
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

23

tigheten, som omförmäles i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och 28 §§ samt 8 kap. 16 §.

Avgift enligt 11 kap. 95 § skall fördelas enligt samma grunder, som jämlikt

sistnämnda lagrum skola tillämpas vid avgiftens bestämmande.

Har sakägare---kostnaden därför.

82 §.

Som sökande till förrättning, som i 32 § sägs, anses i detta kap. ej allenast

den, som sökt förrättningen, utan även den, som i den ordning 58 § stadgar

förenat sig med sökanden eller genom yrkande, som där sägs, föranlett

större anläggning än sökanden äskat eller, örn sökanden hos förrättningsmannen

återkallat ansökningen, inträtt i sökandens ställe.

11 KAP.

Om domstolar och rättegång i vattenmål.

2 §.

Vattendomstol består av en vattenrättsdomare såsom ordförande samt såsom

övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän.

Är anläggning, företag eller annat, varom i vattenmål är fråga, utan

nämnvärd inverkan å vattenförhållandena och beröres därav ej heller motstående

intresse av någon betydelse, vare dock i sådant mål vattendomstolen

beslutför med vattenrättsdomaren och vattenrättsnämndemännen samt allenast

en vattenrättsingenjör.

Vattenrättsdomare skall---erfaren man.

Vattenrättsingenjörerna skola vara i vattenfrågors tekniska behandling

sakkunniga och erfarna män.

Vattenrättsnämndemännen böra vara allmänt betrodda, om sin orts förhållanden

kunniga män och må ej hava uppnått sextiofem års ålder; och

skall i övrigt om valbarhet till vattenrättsnämndeman vad om nämndeman

vid häradsrätt är stadgat äga motsvarande tillämpning. Den, som uppnått

sextiofem års ålder, må utan hinder därav tjänstgöra i mål, varmed han

förut såsom vattenrättsnämndeman tagit befattning.

4 §•

Vattenrättsnämndemän utses för sex år, två för varje tingslag, som ensamt

utgör en domsaga, samt en för varje annat tingslag, på det sätt som

om utseende av ägodelningsnämndeman finnes stadgat; dock att domhavanden

föranstaltar om utseende av valmännen och att vid sådan förrättning

rösträtt tillkommer en var i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad.

I stad, som ej lyder under landsrätt, skall ock för tid, som nyss

sagts, av stadsfullmäktige väljas en vattenrättsnämndeman. Om valets utgång

skall på landet domhavanden och i stad stadsfullmäktiges ordförande

så snart ske kan meddela vattenrättsdomaren underrättelse.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Har vattenrättsnämndeman upphört att vara valbar eller hos vattenrättsdomaren

lagligen avsagt sig uppdraget, skall nytt val äga rum.

Örn skyldighet---tagit befattning.

5 §•

Av de---av dem.

Hålles vattendomstolens---att tjänstgöra.

Är vattendomstolen enligt vad i 2 § sägs beslutför med allenast en vattenrättsingenjör,

skall vattenrättsdomaren till tjänstgöring i domstolen kalla

den av vattenrättsingenjörerna, som företrädesvis äger sakkunskap i det ämne,

varom fråga är.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansökning:*!]!!!!:

18. ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första stycket om prövning, utan förutgången

syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande företag, som avses

i 8 kap.;

19. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande

enligt denna lag lämnats, så ock örn tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra

stycket och 59 § samt 8 kap. 43 § andra stycket och 44 § meddelade bestämmelser

eller örn sådan ny uppskattning, som avses i 69 § här nedan;

20. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § om överflyttning från en fastighet lill

en annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad

vattenkraft;

21. ansökan jämlikt 9 kap. 46 § om överflyttning från en fastighet till en

annan av rättighet till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för

förlust av grundvatten.

B. stämningsmål:

22. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vatten

för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes

i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst,

för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 §

andra stycket eller 8 kap. 26 §, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro,

såframt talan grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning

eller icke är av laga beskaffenhet;

23. talan örn ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vatten,

som under 22 sägs;

24. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid

mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang

med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

25

20 § tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens godkännande av

verkställd ändring å dylik byggnad;

25. talan jämlikt 2 kap. 24 § örn ändrande av byggnad i vatten, vartill

vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande

hushållningen med vattnet vid sådan byggnad;

26. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. avsedda,

om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande

av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap.

31 § andra stycket om meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av

förut givna sådana i fråga om annan tillhörig byggnad i vatten;

27. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla

sådan byggnad i vatten, som under 22 sägs, brister i fullgörande av denna

skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant erfordras,

utriver dylik byggnad;

28. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

23 § örn gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller örn fortsatt

tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning

därför, jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap.

14 g om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap.

15 § om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt

2 kap. 16 § om rätt till utmål å annans fastighet;

29. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål örn tdllämpning

av stadgandena i 1 kap. 6—13 §§;

30. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig vattentäkt,

som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning,

eller örn förbud mot tillgodogörande av grundvatten vid

sådan vattentäkt, såframt talan grundas därå att vattentäkten icke tillkommit

i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att grundvatten

vid vattentäkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten;

31. talan örn ersättning för skada eller intrång av sådan vattentäkt, som

under 30 sägs;

32. talan om ansvar för det sådan vattentäkt anlagts eller ändrats eller

nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som med stöd

av denna lag meddelats;

33. talan jämlikt 2 kap. 51 § om ändrande av vattentäkt, vartill vattendomstolen

meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande

av grundvatten vid sådan vattentäkt;

34. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra stycket örn meddelande av föreskrifter

rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt

eller ändrande av förut givna sådana föreskrifter;

35. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

45 § örn rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden;

36. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av stadgandena

i 2 kap. 49 och 52 §§;

37. talan jämlikt 3 kap. 6 § örn skyldighet för delägare i regleringssam
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

fånighet att deltaga i kostnaden för vattenreglering och om beräkning av

den kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt

3 kap. 9 § om skyldighet för den, som av vattenreglering tillskyndas båtnad

i annat hänseende än som omförmäles i 3 § av nämnda kap., att lämna bidrag

till företaget;

38. talan jämlikt 5 kap. 10 § om vidtagande av sådana anordningar vid

allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller

dylikt;

39. talan beträffande allmän flottled örn vidtagande av sådana anordningar

eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap.

17 § första stycket eller 18 § sägs;

40. talan örn borttagande eller ändrande av anläggning eller om rättelse

i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas därå, att anläggningen

eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av

laga beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik anläggning

eller åtgärd eller för olovligt hushållande med eller framsläppande av

vattnet i allmän flottled;

41. talan jämlikt 6 kap. 13 § första stycket om förverkande av rätten till

flottledsarbetes vidare utförande;

42. talan jämlikt 7 kap. 29 § örn skyldighet för ägare av mark att deltaga

i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag så

ock om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles;
43.

talan jämlikt 7 kap. 54 § om skyldighet att lösa mark, som ingår i

invailningssamfällighet;

44. talan, som grundas därå, att genom vattenavledning eller invallning

vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot

föreskrift, som meddelats i samband med arbetets medgivande;

45. talan örn tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 § andra stycket;

46. talan om förbud mot utsläppande av avloppsvatten, varom i 8 kap.

förmäles, i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller angående åtgärd

till motverkande av olägenhet genom utsläppande därav;

47. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om ersättning

för olägenhet av förorening genom avloppsvatten, som nyss sagts;

48. talan örn ansvar för det sådant avloppsvatten avledes i strid mot föreskrift,

som meddelats enligt 8 kap.;

49. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om bestämmande

av fiskeavgift jämlikt 8 kap. 34 §;

50. talan örn tillämpning av stadgandena i 8 kap. 42 § andra stycket;

51. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 g om ändrade föreskrifter rörande

kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt örn

ändring i vad förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och

dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds

belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 §;

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

52. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9 kap.

31 § förmäles;

53. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller om höjning

eller sänkning av redan bestämt sådant vite;

54. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande av vattenkraft,

som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått förlustig;
55.

talan jämlikt 9 kap. 46 § örn ändring i vad förut bestämts angående

vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av

grundvatten, eller om rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid

egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten;

56. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egendom

häftar, örn högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad

vattenkraft eller för skada eller intrång därå;

57. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fast egendom, som

på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.

C. besvärsmål:

58. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10

kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åtgöranden

eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes.

I>. underställningsmål:

59. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning enligt

10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum.

Hurusom, efter---i 68 §.

21 §.

Finnes vid---beslut förbliva.

Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan örn borttagande

eller ändrande av annan byggnad i vatten än som avses i 17 § 22 och 40,

förrän målet blivit vid underrätten avgjort, visar, att han hos vederbörande

vattendomstol gjort ansökan om sådan prövning beträffande byggnaden, som

i 17 § 3 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist örn äganderätt till fastighet

eller omfattningen av fastighets ägoområde, den allmänna underrätten hänvisa

det där anhängiga målet till handläggning och avdömande vid vattendomstolen

i sammanhang med ansökningsmålet. Varder den hos vattendomstolen

gjorda ansökningen avvisad eller återkallas densamma eller förklaras

den hava förfallit, skall på anmälan av någondera parten den allmänna

underrätten ånyo upptaga det där anhängiggjorda målet och detsamma

slutligen avdöma.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts proposition nr 45.

26 §.

Ansökan, som i 17 § 1—21 sägs, skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren

i det antal exemplar, som finnes nedan för varje fall föreskrivet.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt---anläggningen, uppgiven.

1 fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 8, 10 och 18 skall vad i första

stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock vare ej erforderligt

att i ansökan enligt 17 § 18 uppgiva fastighet, vilken av företaget

beröres allenast genom förorening, i annat fall än då fråga är om bestämmande

av ersättning därför.

2 mom. Ansökan, som---i 17 § 9 sägs.

3 mom. I ansökan -— --och hemvist.

4 mom. Då ansökan göres enligt 17 § 20, skall sökanden förete bevis

därom, huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd kraft skall

överflyttas, är besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser, som

i ärendet må hava träffats med inteckningshavare. Ansökningen skall därjämte

innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för framtiden överförd,

samt vara åtföljd av plan för den erforderliga ledningens sträckning.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt

17 § 21 om överflyttning av rättighet till vatten.

29 §.

1 mål, som i 27 § 1, 2 och 3 mom. avses, skola samtliga ansökningshandlingar

ingivas i sex samt i övriga ansökningsmål i tre exemplar. Där så finnes

erforderligt, må vattenrättsdomaren föreskriva, att ytterligare ett eller

flera exemplar skola ingivas.

Hava ansökningshandlingar---förklaras förfallen.

32 §.

Äro ansökningshandlingarna---utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall---skola ingivas.

I mål, som avses i 17 § 1—12, 17, 18, 20 och 21, skola i kungörelsen de

fastigheter, örn vilka uppgift skall lämnas i ansökningen, namngivas eller,

i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam

geografisk eller annan beteckning, varjämte, där sökanden vill med tillärnad

byggnad tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, särskild uppgift

därom skall lämnas. I mål, som avses i 17 § 13, 14 och 15, skall i kungörelsen

uppgivas, vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad försedda

fisken saken må angå, så ock, då ansökningen avser utförande eller

godkännande av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är

utfört.

Innefattar ansökan---i företaget.

Om kungörelsens —---finnes stadgat.

År fråga om ansökan, varom i 17 § 14 och 19 förmäles, skall kungörelse

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

29

enligt denna § eller 61 § första stycket utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren

prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden

och stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjuguförsta dagen förut

kungöras på sätt i 33 § första stycket sägs.

Huruledes mål---andra stycket.

33 §.

Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg dels

för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas, i mål, som i 17 §

1—12 samt 17, 18, 20 och 21 avses, till pastorsämbetet i den eller de församlingar,

där fastigheter, som omförmälas i kungörelsen, äro belägna, i

mål, som avses i 17 § 13, 14, 15 och 16, till pastorsämbetet i den eller de

församlingar, där den del av farleden eller flottleden, varom fråga är, framgår,

samt i mål, som avses i 17 § 19, till pastorsämbetet i den eller de församlingar,

i vilka ansökan om företaget förut kungjorts, dels ock inom tio

dagar införas i en eller flera av ortens tidningar så ock, där fråga ej allenast

är om företag enligt 8 kap., i allmänna tidningarna. Ett exemplar av kungörelsen

skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna ofördröjligen

sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga örn ansökan

enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 13, 14, 15 eller 18, utan dröjsmål i betalt

öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse om kungörelsens

utfärdande, örn det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas för

parterna tillgängliga, samt om den för erinringars avgivande bestämda tiden

till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare

av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, så ock till de kända nyttjanderättshavare,

vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall adresseras till

den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes örn annan

adress inom landet för mottagaren. Varder efter ty i 37 § sägs sökanden

ålagt att delgiva viss sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som

nu sagts, till sådan sakägare.

Där sakägare---nu sagts.

Är jord---sätt underrättad.

Ägare av---fastighetens ägare.

36 §.

I mål, som avses i 27 § 1 morn., skall, där fråga ej allenast är örn vattentäkt

eller örn företag enligt 8 kap., ett exemplar av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen utan dröjsmål av vattenrättsdomaren översändas till lantbruksstyrelsen.

Finner denna---till vattenrättsdomaren.

Vad nu---röna inverkan.

Kan yttrande---45 § sägs.

Är fråga om företag enligt 8 kap., skall vad i 10 kap. 44 § är stadgat äga

motsvarande tillämpning. Avskrift av kungörelsen skall ock tillställas

Konungens befallningshavande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

37 §.

Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, förelägge vattenrättsdomaren

sökanden att inom tid, som i varje fall föreskrives, och vid äventyr,

som nedan sägs, till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att kungörelsen

delgivits anläggningens ägare eller styrelsen för densamma på sätt, som för

delgivande av stämning är stadgat. Lag samma vare beträffande känd förvaltning

eller styrelse för annan allmän farled eller vattenregleringsföretag

eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för

torrläggningsföretag eller företag enligt 8 kap., där det företag, varom i

målet är fråga, berör led eller företag, som nu nämnts.

Är fråga---vid anläggningen.

Vad i---annans vattentäkt.

Där fråga är om ansökan, som i 17 § 20 avses, förelägge vattenrättsdomaren

sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan

stadgat äventyr ingiva bevis örn kungörelsens delgivning med ägaren av

det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom fråga är, tillhandahålles. Vad

nu sagts åge motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt 17 § 11

eller 12.

Är fråga örn ansökan, som i 17 § 21 avses, skall vattenrättsdomaren ålägga

sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan

stadgat äventyr ingiva bevis örn kungörelsens delgivning med ägaren av den

vattentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles.

Försummar sökanden--—— stadgade ordning.

45 §.

1 mom. Erfordras för---vattendomstolens sammanträde.

2 mom. Vattenrättsdomaren må---av nöden.

3 mom. Där vid undersökning jämlikt denna § i mål rörande företag

enligt 3 eller 8 kap. någon sakägare vill förena sig med sökanden örn företaget

eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, gore

det skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsförrättarens

påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren.

46 §.

I mål, som i 17 § 6, 13, 15 och 18 omförmälas, må vattenrättsdomaren,

där sökanden därom anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande

av erforderliga provisoriska åtgärder. Omfattar sådan åtgärd vidlyftigare

arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt därav

att befara, må sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas, allenast

såframt sökanden hos Konungens befallningshavande ställer pant eller borgen

för skadestånd, som han kan kännas skyldig utgiva till följd av arbetet

i fråga.

Tarvas till skydd mot förorening av vatten, att besvär eller last lägges å

annan tillhörig fastighet, åge ock vattenrättsdomaren, där sökanden det be
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

31

gär och ärendet finnes brådskande, meddela provisoriska bestämmelser därom;

och skall i sådant fall vad i första stycket är stadgat om ställande av

säkerhet för skadestånd äga motsvarande tillämpning.

Beslut, som — — — annorlunda förordnar.

47 §.

Framgår av utlåtande, som i 45 § sägs, eller eljest, att företag eller åtgärd,

varom i målet är fråga, angår fastighet, som icke blivit enligt vad i

32 § är föreskrivet i kungörelse angiven, åligge vattenrättsdomaren att därom

utfärda kungörelse med tillkännagivande vad ägare till sådan fastighet

så ock nyttjanderättshavare, där dennes rätt är i fråga, har att iakttaga för

bevakande av sin rätt i målet ävensom att i fall, som i 33 § sägs, och på

sätt, där finnes stadgat, meddela sakägare, som nu nämnts, underrättelse om

kungörelsens utfärdande. Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens

försorg sist å fjortonde dagen före vattendomstolens sammanträde införas

i en eller flera av ortens tidningar så ock, där fråga ej allenast är om företag

enligt 8 kap., i allmänna tidningarna samt för uppläsande i kyrkan avsändas

till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där de i kungörelsen

angivna fastigheter äro belägna. Ett exemplar av kungörelsen skall ofördröjligen

sändas till det eller de i kungörelse enligt 32 § angivna ställe eller

ställen.

Där så---finnes stadgat.

56 §.

Vill sökanden---hos domstolen.

Har återkallelse---bestämda ordning.

Vad i 10 kap. 48 § andra stycket stadgas i fråga örn företag enligt 3 eller

8 kap. skall i tillämpliga delar gälla jämväl, där sådant företag är föremål

för behandling i den för ansökningsmål stadgade ordning.

59 §.

Av de -—■ — — angivna ställen.

Är fråga om företag enligt 8 kap., skall avskrift av utslaget utan dröjsmål

översändas till fisketillsynsmyndigheten.

62 §.

1 mom. Där genom---under byggnadstiden.

2 mom. Är fråga---äga tillämpning.

3 mom. Vad i---andra ansökningsmål.

I mål---handläggning bildad.

I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering,

varde angivet, örn regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i

4 kap. örn nyprövning och örn avgifter därå äga tillämpning. I fråga örn

meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i företag, som nu sagts,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

eller företag enligt 8 kap. skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10

kap. 67 §.

63 g.

I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller

anläggande av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3 eller 8 kap.

medgives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år

eller, där fråga är örn anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken

arbetet skall vara fullbordat.

Vad i---nämnda lagrum.

65 §.

Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra motpart

sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvaratagande

av hans rätt; dock att i mål rörande företag enligt 5 eller 6 kap.

sakägare ej är berättigad till gottgörelse i annat fall än att han måst vidkännas

kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet.

I fråga om företag enligt 8 kap. skall vad i 10 kap. 79 § tredje stycket är

stadgat äga motsvarande tillämpning.

Har svarandepart —--åsamkats denne.

67 §.

Vattendomstolen åge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut må

verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft; dock allenast såframt,

innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är om ändrade eller

nya bestämmelser angående hushållning med vatten eller nyttjande av vattentäkt

eller avledande av avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs, dessa tillämpas,

hos Konungens befallningshavande ställes pant eller borgen för den ersättning

i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläggaren

att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så ock för

det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, örn vattendomstolens beslut

eljest ändras.

Är sådant---äga rum.

75 §.

Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § 22—57 avses, ingive till

vattenrättsdomaren skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens

namn och hemvist så ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill; bifoga

ock de handlingar käranden vill åberopa till stöd för sin talan.

Inlaga, som---denna skyldighet.

Beträffande mål---finnes stadgat.

83 §.

Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande därav

hos vattenrättsdomaren gör ansökan, som i 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 13, 14, 15 eller

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.

33

18 avses, varde målet i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade

ordning, där det ej är av beskaffenhet att jämlikt 61 § andra stycket

ändock böra behandlas som stämningsmål.

Har i---annorlunda förordnar.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där vattendomstol eller

annan myndighet meddelat förbud mot vattenförorening eller förordnat

om åtgärd till motverkande därav samt ansökan göres om ändring i vad

sålunda föreskrivits.

88 §.

Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 § sägs, gäde beträffande

mål, som avse företag enligt 6 kap., vad i 33 § första stycket finnes

stadgat i fråga om mål enligt 17 § 13, 14, 15 och 16 men i andra fall vad

nämnda lagrum föreskriver beträffande mål, som omförmälas i 17 § 1—12

samt 17, 18, 20 och 21; dock vare i fråga om företag enligt 7 eller 8 kap. ej

erforderligt, att kungörelsen införes i allmänna tidningarna. Är sådant företag

av mindre omfattning och berör det allenast viss eller vissa sakägare,

må kungörelsen, i stället för att införas i en eller flera ortstidningar, i rekommenderat

brev avsändas till envar sakägare.

Kungörelsen varde---mottaga förrättningshandlingarna.

Angå besvär---nämnda intressen.

Där i---motsvarande tillämpning.

91 §.

I besvärsmål---enligt 87 §.

Underställningsmål skall---mottaga förrättningshandlingarna.

Är fråga om. företag enligt 8 kap., må, där besvär ej anförts över syneförrättningen,

synemännens utlåtande fastställas utan att kungörelse skett.

92 §.

Vad i 29 § andra stycket, 39—41 §§, 56 § första stycket, 60 § första, andra

och fjärde styckena, 70—72 §§, 73 § första, andra och fjärde styckena samt

74 § stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning

å underställningsmål ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen,

60 § dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 §,

6 kap. 3 § 1 morn., 7 kap. 45 och 55 §§ samt 8 kap. 38 §.

Bestämmelserna i----och underställningsmål.

94 §.

I underställningsmål---att förvänta.

Där i---dit återställas.

Är beslut i mål rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. av beskaffenhet att

föranleda väsentliga förändringar i den enligt 10 kap. 67 § rörande delaktigheten

i företaget upprättade längden, åge domstolen uppdraga åt förrättningsmannen

att upprätta ny sådan längd i enlighet med domstolens beslut.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 45. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

95 §.

Lämnas jämlikt denna lag medgivande till byggande i vatten för vattnets

tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,

som avses i 7 kap., eller till företag enligt 8 kap., vilket avser

förutom avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten jämväl

torrläggning av mark, eller meddelas i syfte att vinna ökad möjlighet att

utnyttja vattenkraft ändrade bestämmelser rörande hushållningen med

vattnet, åligge sökanden att, så snart beslutet därom vunnit laga kraft, erlägga

viss avgift såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation

och verksamhet.

Avgift, som nu nämnts, skall beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande

såsom drivkraft bestämmas i förhållande till den förut icke tillgodogjorda

vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid byggnaden,

dock med avdrag för den vattenkraft, för vilken i samband med regleringsföretag

avgift förut erlagts. Där med vattenreglering eller med ändrade

hushållningsbestämmelser åsyftas ökning i uttagbar vattenkraft, skall avgiften

bestämmas i förhållande till ökningen i den vattenkraft, som vid lågvatten

kan uttagas i sökandens eller, då fråga är om vattenreglering enligt

3 kap. 1 §, samtliga till regleringssamfälligheten hörande strömfall. Avses

att möjliggöra utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare

sätt, varde avgiften bestämd i förhållande till den ökning i vattenkraftens

värde, som genom företaget eller genom de ändrade hushållningsbestämmelserna

beredes. Är ändamålet med vattenreglering jämväl torrläggning av

mark, skall avgift tillika utgå i förhållande till värdet av den båtnad, som i

nämnda hänseende vinnes genom företaget. Vad nu sagts åge ock tillämpning

i fråga om företag enligt 7 kap. samt företag enligt 8 kap., såvitt därigenom

vinnes båtnad genom marks torrläggning. Där till grund för avgiften skall

läggas storleken av viss vattenkraft, skall den utgå med en krona femtio

öre för varje hästkraft till och med 5,000, sjuttiofem öre för varje hästkraft

över 5,000 till och med 10,000 samt fyrtio öre för varje hästkraft utöver

10,000, men må ej, utom då fråga är örn vattenreglering, överstiga trettiotusen

kronor. Skall avgiften beräknas efter ökningen i värde å vattenkraft

eller efter båtnad, som beredes mark, varde den erlagd med en och en halv

för tusen av värdeökningen eller båtnaden.

Avgift, som---icke erläggas.

13 KAP.

Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för

överträdelse av denna lag.

8 §•

Bygger någon---olagligen skett.

Där byggande---rätt kränkes.

Vad ovan i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

35

tillämpning, där någon utan föregången prövning vid vattentäkt tillgodogör

grundvatten till myckenhet, som han icke utan medgivande i laga ordning

är berättigad att tillgodogöra, eller någon nyttjar vattentäkt, vartill medgivande

inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifter. Lag samma vare,

där någon utsläpper industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat

vattenområde i strid mot föreskrift, som meddelats av Konungen jämlikt 8

kap. 37 §, eller någon, sedan prövning enligt denna lag ägt rum angående

villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, utsläpper

avloppsvatten i strid mot föreskrift, som därvid meddelats.

I fråga---avsedda fall.

11 §•

Den, som —--sex månader.

Till samma straff dömes den, som utsläpper industriellt avloppsvatten i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde i strid mot föreskrift, som av Konungen

meddelats jämlikt 8 kap. 37 §.

12 §.

Den, som---sex månader.

Lag samma vare, där någon i strid mot förbud av vattendomstol utan

erforderlig rening utsläpper avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs, i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde eller efter åläggande enligt denna lag

att, om avloppsvatten utsläppes, vidtaga åtgärder till motverkande av vattenförorening

underlåter att utföra sådan åtgärd eller eljest från beslutet gör

avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

Härigenom upphäves 12 § förordningen den 30 december 1880 om jordägares

rätt över vattnet å hans grund, i vad den ej förut blivit upphävd genom

lagen den 28 juni 1918 örn vad iakttagas skall i avseende å införande av

vattenlagen. Vid denna lags ikraftträdande anhängigt ärende, som i nämnda

paragraf avses, varde av Konungens befallningshavande bragt till slut.

Beslut, som med stöd av äldre lag meddelats angående åtgärd till motverkande

av vattenförorening, vare gällande intill dess annorlunda varder förordnat.

I fråga örn ärende, däri utlåtande av synemän meddelats före den 1 januari

1942, skall gälla vad i 8 kap. i dess förutvarande lydelse är stadgat.

Före den 1 januari 1942 vid allmän domstol anhängiggjort mål rörande

ämne, varom bestämmelse givits i denna lag, skall handläggas och bedömas

enligt äldre lag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

över vattendrag, sjöar och andra vattenområden inom riket skall till motverkande

av vattenförorening utövas tillsyn efter vad nedan stadgas.

Örn tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt.

2 §.

Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt skall under lantbruksstyrelsens

inseende utövas av en myndighet, benämnd fisketillsynsmyndigheten.

örn tillsyn av fiskeritjänstemän gäde vad särskilt är stadgat.

3 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten

genom förorening medför olägenhet av någon betydelse, äger den meddela

råd och anvisningar angående lämplig åtgärd till motverkande därav.

4 §•

När omständigheterna därtill föranleda, äger tillsynsmyndigheten hos

länsstyrelsen göra framställning om förbud mot utsläppande av avloppsvatten

utan erforderlig rening eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet

genom utsläppande därav.

Med avseende å länsstyrelsens prövning skall vad i hälsovårdsstadgan föreskrives

äga motsvarande tillämpning.

5 §■

Finnes vattendomstols prövning erforderlig, äger tillsynsmyndigheten hos

vattendomstolen föra talan om förbud eller åtgärd, varom i 4 § sägs, efter

vad i vattenlagen är stadgat.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

37

Tillsynsmyndigheten må ock eljest i ärende angående vattenförorening föra

talan hos vattendomstol ävensom vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.

6 §.

Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra

anmälan hos tillsynsmyndigheten i ärenden som beröra dennas verksamhet.

Örn tillsyn ur hälsovårdssynpunkt.

7 §•

Tillsyn ur hälsovårdssynpunkt utövas av hälsovårdsmyndigheterna enligt

vad därom särskilt stadgas.

I den mån så lämpligen kan ske skall ock fisketillsynsmyndigheten utöva

tillsyn ur hälsovårdssynpunkt. Om tillsynsmyndighetens befogenheter gäde

vad i 3 och 4 §§ är stadgat.

8 §■

Länsstyrelsen äger uppdraga åt lämplig person att ur hälsovårdssynpunkt

föra talan som i 5 § sägs.

Har ej särskild person förordnats, äger fisketillsynsmyndigheten, utan särskilt

uppdrag, föra sådan talan.

Om särskilda tillsyningsman.

9 §.

Finnes anledning till antagande, att genom utsläppande av avloppsvatten

från samhälle eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning kan uppkomma

avsevärd olägenhet, äger länsstyrelsen förordna särskild person att

tillse, att sådan olägenhet förebygges. Förordnandet må av länsstyrelsen

återkallas.

Närmare bestämmelser angående tillsyningsmannens åligganden meddelas

av länsstyrelsen.

10 §.

Ersättning till tillsyningsman skall gäldas av det samhälle eller innehavaren

av den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet utsläppes, enligt

grunder som Konungen bestämmer.

Gemensamma bestämmelser.

11 §■

Fisketillsynsmyndigheten äger, i den mån för utförande av dess uppdrag

så erfordras, rätt att vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning, evad

den är i bruk eller ej, ävensom att företaga undersökningar inom område

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

som hör till anläggningen eller å annan plats där undersökning kan vara

erforderlig.

Vad nu sagts skall, oavsett om tillsynsmyndigheten är tillstädes, jämväl

gälla fiskeritjänsteman eller annan som biträder tillsynsmyndigheten ävensom

sådan särskild tillsyningsman som avses i 9 §.

12 §.

Innehavare av anläggning, från vilken avloppsvatten utsläppes i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde, är skyldig att på begäran lämna fisketillsynsmyndigheten

eller den som biträder denna eller särskild tillsyningsman

erforderliga upplysningar angående anläggningen.

13 §.

Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten skall i tillämpliga delar gälla

jämväl fast avfall eller annat som kan vålla vattenförorening.

14 §.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som erfordras för

utövande av tillsyn enligt denna lag.

15 §.

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag må ej röja yrkeshemlighet

eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa

driftanordning eller affärsförhållande vid anläggning, i avseende å vilken

han tagit sådan befattning. Gör han sig skyldig till dylik förseelse, straffes

med dagsböter eller fängelse.

16 §.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt 12 § åligger honom, straffes med

dagsböter.

17 §•

Åtal för förseelse mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol.

Förseelse som i 15 § sägs må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej

av målsägande, angives till åtal.

18 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

Genom denna lag upphäves förordningen den 30 juni 1937 (nr 598) angående

särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

39

Förbud som meddelats enligt 7 § nämnda förordning vare gällande intill

dess annorlunda förordnas, överträder någon efter lagens ikraftträdande

sådant förbud, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna försvårande,

må till fängelse i högst sex månader dömas.

Med avseende å den som vid lagens ikraftträdande innehar förordnande att

vara tillsyningsman jämlikt 5 § i förordningen skall så anses som om han

utsetts enligt 9 § i denna lag.

Begår den, som tagit befattning med tillsyn enligt förordningen, efter lagens

ikraftträdande förseelse som i 15 § sägs, skall vad i lagen är stadgat

angående sådan förseelse äga motsvarande tillämpning.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29

maj 1931.

Härigenom förordnas, att 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931

(nr 142)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

13 §.

Nybyggnad må---avsett ändamål.

Om så finnes erforderligt, äger Konungens befallningshavande för område

utom stadsplan, för vilket avstyckningsplan enligt vad därom särskilt är stadgat

blivit godkänd, meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd av Konungens

befallningshavande, innan avlopp för området anordnats.

63 §.

Nybyggnad må---avsett ändamål.

Å byggnadsmark---mot tomtindelningen.

Beträffande område---motsvarande tillämpning.

Örn så finnes erforderligt, äger Konungens befallningshavande för område,

som ingår i byggnadsplan eller för vilket avstyckningsplan enligt vad därom

särskilt är stadgat blivit godkänd, meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd

av Konungens befallningshavande, innan avlopp för området anordnats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse av 63 § se 1939: 75.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

41

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj

1917 om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 a §'' lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

örn fastighetsbildning i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles:
-

5 KAP.

8 a §.

Avstyckning av---inom området.

Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet herodes

till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser

inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i

den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av

vatten och för avlopp jämte reningsanordningar.

Finner byggnadsnämnd---punkten sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse se 1931: 143.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 § lagen den 18 juni

1926 om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1 §1 lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles:
-

19 KAP.

1 §•

Från fastighet---äga rum.

Avstyckning av — — — inom området.

Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet

beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser

inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även,

i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av

vatten och för avlopp jämte reningsanordningar.

Finner Konungens---lämnar tillstånd.

Denna lag Jräder i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse se 1937: 164.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kuno!. Maj:ts proposition nr 45.

43

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den

19 juni 1919.

Härigenom förordnas, att 1 §, 9 § 2 morn., 13 § 4 inom., 22 §, 24 § 1, 4 och

5 morn., 27 och 35 §§, 44 § 2 morn., 48, 50 och 52 §§, 55 § 2 mom. samt 60

och 61 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566)1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt i det följande angives samt att i stadgan skall införas en

ny paragraf, betecknad 48 a §, med rubriken Örn avloppsledning, av nedan

angivet innehåll:

1 §•

Varje stad---—i staden.

För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för:

att i---avloppsledningar anläggas;

att erforderliga åtgärder vidtagas till motverkande av vattenförorening;

att, där---öppet vatten.

Det åligger —--särskilt stadgat.

9 §•

2 mom. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro

avsedda för allmänt eller enskilt begagnande, eller vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe

vid sjö, vattendrag eller kanal må ej av någon förorenas.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där åtgärden är medgiven enligt vattenlagen.

13 §.

4 morn. Utan hinder av här ovan meddelade bestämmelser kan hälsovårdsnämnden

på ansökan medgiva anordnandet av vattenklosett, därest

den är så inrättad, att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk ledning

föres ut omedelbart i stadens avloppsledning eller i lämpligt vattendrag

eller annat vattenområde. Därest orenligheten och spolvattnet icke föres ut i

stadens avloppsledning, äger hälsovårdsnämnden, i den mån så prövas erforderligt,

föreskriva, att avloppsvattnet skall ronäs. Ansökan örn tillstånd

till anordnande av vattenklosett skall avfattas skriftligen och jämte erforderlig

ritning över anläggningen ingivas till nämnden.

Utan hälsovårdsnämndens---icke anordnas.

Befinnas större---kan brukas.

1 Senaste lydelse av 27 och 52 §§ se 1936: 322.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten

må utsläppas, gäde om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat.

22 §.

Innan någon för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet

anordnar underjordisk ledning, som ej är avsedd allenast för att föra ut avloppsvattnet

från fastighet till stadens ledning i angränsande gata eller väg,

skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden. Vid denna

anmälan skall fogas karta jämte beskrivning över ledningen, såframt ej

sådan eljest finnes tillgänglig för nämnden.

Avloppsledning skall---ledningens användning.

Rensning av---är stadgat.

Vad om avloppsledning är stadgat skall ock i tillämpliga delar gälla reningsanläggning

och andra till sådan ledning hörande anordningar.

24 §.

1 mom. Hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar

icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närboende

eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm, rök eller ånga

i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande av giftiga gaser

eller illaluktande avloppsvatten eller avloppsvatten, som vållar vattenförorening,

eller ock genom åstadkommande av buller eller dylikt. Förefinnes

sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga

tjänliga åtgärder för dess avhjälpande. Verkställes ej av hälsovårdsnämnden

anbefalld åtgärd inom tid, som nämnden föreskriver, och är den anmärkta

olägenheten svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens

eller näringens drivande.

Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten

må utsläppas, gäde om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat.

4 mom. Färgeriet färgfabriker, garveriet lysgasverk, limkokerier, skinnberedningar,

slakterier, mejerier, stärkelsefabriker, stearinfabriker, fabriker

för bearbetning av tjära eller gasvatten ävensom andra fabriker och näringar,

som, utan att vara hänförliga till de i 2 och 3 mom. omförmälda,

dock till följd av det sätt, varpå de drivas, eller de ämnen, som genom dem

bearbetas, behandlas eller frambringas, eller avfallen vid deras drivande,

eller därvid utströmmande rök och ånga, eller spridande av elak lukt, eller

fara för vattens orenande eller ock av annan anledning kunna medföra sanitära

olägenheter, må förläggas endast å öppen och rymlig tomt i sådan del

av staden, som ej är tätt bebyggd.

5 mom. Innan någon---det allmänna.

Skall lägenhet---eller inrättas.

Om skyldighet att i vissa fall göra anmälan hos fisketillsynsmyndigheten

eller påkalla prövning enligt vattenlagen av fråga angående utsläppande av

avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning samt om förbud

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

45

mot varje förorening genom utsläppande av industriellt avloppsvatten i

vissa vattenområden gäde vad särskilt är eller kan varda stadgat.

Innan hälsovårdsnämndens besked meddelas i ärende, som skall anmälas

hos fisketillsynsmyndigheten, bör tillsynsmyndighetens yttrande avvaktas.

27 §.

Med dagsböter straffes, där ej strängare straff enligt allmän lag eller författning

bör följa å förseelsen,

lägenhetsinnehavare, som---meddelade föreskrifter;

den som underlåter att göra sådan anmälan, som i 22 § första stycket sägs,

eller bryter mot någon honom enligt tredje stycket i samma paragraf åliggande

skyldighet beträffande rensning av avloppsledning, avlägsnande från

staden av den därvid uppsamlade orenligheten samt forsling inom staden av

sådan orenlighet;

den som underlåter att göra---nedsatt lik.

Samma lag---25 § 5 mom. andra stycket.

35 §.

Varje kommun---inom området.

För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för:

att invånarna----vattenledning anlägges;

att vattenavlopp, särskilt på platser med sammanträngd befolkning, anordnas

samt att de utföras så, att icke sanitär olägenhet vållas;

att i övrigt erforderliga åtgärder vidtagas till motverkande av vattenförorening;
att

sunda---öppet vatten.

Det åligger---särskilt stadgat.

44 §.

2 mom. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro avsedda

för allmänt eller enskilt begagnande, eller vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe

vid sjö, vattendrag eller kanal må ej av någon förorenas.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där åtgärden är medgiven enligt vattenlagen.

48 §.

1 mom. Avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus ävensom gödselstad eller

annat upplag av spillning må ej läggas på mindre avstånd än sex meter från

lägenhet, varom i 46 § förmäles, och ej heller så, att flytande orenlighet därifrån

kan utbreda sig till boningshus eller sådan lägenhet, som i 46 § avses,

eller till brunn, källa eller annat vattenhämtningsställe eller till allmän väg

eller plats.

2 mom. Utan hinder av vad ovan stadgats om avträde kan hälsovårdsnämnden

på ansökan medgiva anordnandet av vattenklosett, därest den

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

är så inrättad, att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk ledning

föres ut omedelbart i allmän avloppsledning eller i lämpligt vattendrag eller

annat vattenområde eller, om särskilda skäl därtill äro, kan avledas på annat

sätt, utan att olägenhet vållas därav. Därest orenligheten och spolvattnet

icke föres ut i allmän avloppsledning, äger hälsovårdsnämnden, i den mån så

prövas erforderligt, föreskriva, att avloppsvattnet skall renas. Ansökan om

tillstånd till anordnande av vattenklosett skall avfattas skriftligen och jämte

erforderlig ritning över anläggningen ingivas till nämnden.

Utan hälsovårdsnämndens medgivande får vattenklosett icke anordnas.

Befinnas större brister vidlåda vattenklosett och avhjälpas icke dessa brister

inom tid, som hälsovårdsnämnden föreskriver, eller skötes vattenklosett

vårdslöst, må nämnden tills vidare förbjuda, att inrättningen begagnas, eller

påbjuda sådana åtgärder, att inrättningen icke kan brukas.

Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten

må utsläppas, gäde om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat.

3 mom. Till allmän avstjälpningsplats för orenlighet får ej anvisas ställe,

som är beläget invid tätt bebyggt område eller nära intill allmän väg eller

farled.

Örn avloppsledning.

48 a §.

Innan någon för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet

anordnar underjordisk ledning, som ej är avsedd allenast för att föra ut avloppsvattnet

från fastighet till allmän ledning i angränsande gata eller väg,

skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden. Vid denna

anmälan skall fogas karta jämte beskrivning över ledningen, såframt ej sådan

eljest finnes tillgänglig för nämnden.

Avloppsledning skall vara så inrättad, att den ej kan medföra sanitära

olägenheter. Uppstår felaktighet i avloppsledning eller befinnes den av annan

orsak föranleda sanitär olägenhet, skola åtgärder ofördröjligen vidtagas

för ledningens försättande i fullgott skick. Intill dess ledningen är försatt

i fullgott skick äger hälsovårdsnämnden, om så prövas nödigt, förbjuda ledningens

användning.

Rensning av avloppsledning skall äga rum så ofta behovet påkallar. Den

därvid uppsamlade orenligheten skall omedelbart på sådant sätt avlägsnas

att därav icke vållas sanitär olägenhet.

Vad örn avloppsledning är stadgat skall ock i tillämpliga delar gälla reningsanläggning

och andra till sådan ledning hörande anordningar.

50 §.

1 mom. Hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar

icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närboende

eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm, rök eller ånga

i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande av giftiga ga
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

47

ser eller illaluktande avloppsvatten eller avloppsvatten, som vållar vattenförorening,

eller ock genom åstadkommande av buller eller dylikt. Förefinnes

sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga

åtgärder för dess avhjälpande. Verkställes ej av hälsovårdsnämnden anbefalld

åtgärd inom tid, som nämnden föreskriver, och är den anmärkta olägenheten

svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens

drivande.

Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten

må utsläppas, gäde om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat.

2 mom. Innan någon anlägger sulfatcellulosafabrik, fabrik, där djurämnen

brännas eller underkastas torr destination, fabrik för tillverkning av

animaliska gödningsämnen, ugn eller annan inrättning för rostning av arsenik-

eller svavelhaltiga malmer, fabrik för tillverkning av vitbetsocker, superfosfat,

fosfor, soda, ättiksyra, saltsyra, salpetersyra och svavelsyra, sådant

glasbruk eller kakelfabrik, där arsenik vid tillverkningen begagnas,

kalk-, koks- och masugn, trankokeri, talgsjuderi, benkvarn, pudrettfabrik,

färgeri, färgfabrik, garveri, lysgasverk, limkokeri, skinnberedning, slakteri,

mejeri, stärkelsefabrik, stearinfabrik eller fabrik för bearbetning av tjära

eller gasvatten, skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden

och avvakta besked, huruvida från dess sida hinder därför möter. Vid

denna anmälan skall fogas uppgift örn de anordningar, vilka äro ämnade

att vidtagas för att förhindra att fabriksrörelsen eller näringens bedrivande

må medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna.

Skall lägenhet---eller inrättas.

Om skyldighet att i vissa fall göra anmälan hos fisketillsynsmyndigheten

eller påkalla prövning enligt vattenlagen av fråga angående utsläppande av

avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning samt om förbud

mot varje förorening genom utsläppande av industriellt avloppsvatten i vissa

vattenområden gäde vad särskilt är eller kan varda stadgat.

Innan hälsovårdsnämndens besked meddelas i ärende som skall anmälas

hos fisketillsynsmyndigheten, bör tillsynsmyndighetens yttrande avvaktas.

52 §.

Med dagsböter straffes, där ej strängare straff enligt allmän lag eller författning

bör följa å förseelsen,

lägenhetsinnehavare, som---noggrann renlighet;

den som bryter mot stadgandet i 48 § 2 mom. andra stycket;

den som underlåter att göra sådan anmälan, som i 48 a § sägs;

den som bryter--—- nedsatt lik.

Samma lag---eller 49 a §.

55 §.

2 mom. Länsstyrelserna skola---avhjälpande vidtagas.

Ilar prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten

må utsläppas, gäde örn rätt för länsstyrelsen att meddela ändrade föreskrifter

vad i nämnda lag är stadgat.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

60 §.

Mot sådana---ordning beslutat.

Huruledes vissa frågor om avledande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten

må dragas under vattendomstols prövning, därom stadgas i vattenlagen.

61 §.

Böter och vitén, som ådömas på grund av denna stadga eller de i enlighet

med densamma meddelade föreskrifter, tillfalla kommunen; dock att

vite, som må hava ådömts kommun, skall tillfalla kronan. Vad nu sagts

om kommun galle ock samhälle som i 34 § sägs.

Saknas tillgång---allmänna strafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942.

Länsstyrelsen må vid vite ålägga ägare av nämnda dag befintlig underjordisk

ledning för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet att,

örn ledningen ej är avsedd allenast för att föra ut avloppsvattnet från fastighet

till allmän ledning i angränsande gata eller väg, göra anmälan om ledningen

till hälsovårdsnämnden samt därvid, såvitt möjligt, foga karta jämte beskrivning.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

49

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms

slott den 22 november 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-,

finans-, jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Westman, fråga om ng lagstiftning angående motverkande

av vattenförorening m. m.

Föredraganden anför:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 mars 1935 (nr 89) hemställde riksdagen,

att Kungl. Maj:t ville låta verkställa skyndsam utredning rörande åtgärder

för att förhindra förorening i sjöar och vattendrag. Sakkunniga, som

av chefen för justitiedepartementet tillkallats enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 11 september 1936, avgåvo i december 1936 förslag till provisoriska

bestämmelser i ämnet, vilket vid 1937 års riksdag blev i huvudsak

genomfört. De sakkunniga ha i november 1939 avlämnat slutligt betänkande

angående åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. (statens

offentl. utredn. 1939: 40).1 Sedan yttranden däröver inhämtats från

ett flertal myndigheter och sammanslutningar, anhåller jag att få upptaga

denna lagstiftningsfråga till behandling.

Gällande rätt.

I 12 § förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet

å hans grund, den s. k. vattenrättsförordningen, ålägges ägare

av sågkvarn att tillse, att avfallet ej utsläppes i vattnet. Samma föreskrift

meddelas för det fall att vid annat verk eller inrättning uppkommer avfall,

varav uppgrundning eller annan olägenhet kan förorsakas. Vidtager ej

ägaren nödig åtgärd eller anstalt till skadans förekommande, äger länsstyrelsen

föreskriva vad i sådant hänseende bör iakttagas samt förelägga den

tredskande vite, om ansvar å försummelsen ej finnes särskilt stadgat. Sker

ändock skada, äger den skadelidande njuta ersättning därför efter domstols

1 De sakkunniga voro vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton, ordf., majoren I väg- och

vattenbyggnadskåren W. von Greyerz, direktören i Skönviks aktiebolag G. Göranson, agronomen

T. Anderson i Tejarp och numera hovrättsrådet, byråchefen för lagärenden A. G. Walin.

Bihang till riksdagens protokoll Idit. 1 sami. Nr 46. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

beprövande. Enligt 8 § promulgationslagen till vattenlagen är nämnda paragraf

alltjämt gällande i vad den rör förorening.

Till sistnämnda stadgande anknyter numera förordningen angående

särskilda åtgärder till motverkande av skada å

fiske genom vattenförorening den 30 juni 1937. Genom denna

förordning har i avvaktan på en mera slutgiltig lagstiftning inrättats en

särskild tillsynsmyndighet för att övervaka, att fiskerinäringen såvitt möjligt

ej lider intrång genom vattenförorening. Tillsynsmyndigheten står under

lantbruksstyrelsens inseende.

I vattenlagen meddelas i 8 kap. bestämmelser om kloakledningar. Beträffande

frågan, huruvida och i vilken mån det må vara tillåtet att genom

kloakvatten förorena vatten, varöver annan äger råda, eller luften, samt

i fråga om ersättning därför skall enligt 17 § gälla vad särskilt är eller kan

varda stadgat. I 10 kap. 51 § vattenlagen stadgas, att vid syneförrättning

rörande kloakledning synemännen skola meddela sådana bestämmelser, att

vatten, varöver annan äger råda, eller luften icke genom avledandet förorenas

eller, om sådant förorenande ej kan undvikas, att olägenheterna därav

såvitt möjligt minskas. Ha särskilda föreskrifter i nämnda hänseende

meddelats vid prövning i därför stadgad ordning, skola de noga iakttagas av

synemännen.

Lagen örn flottning i allmän flottled den 19 juni 1919 innehåller

i 69 § vissa stadganden som röra vattenförorening. Virke, som tillföres

allmän flottled å plats varifrån dess utflottning beräknas kunna medhinnas

under första flottningsåret, må enligt detta lagrum flottas obarkat,

men vattendomstolen äger förordna, att virket skall barkas, såframt det finnes

skäligt. Virke, vars utflottning beräknas icke kunna medhinnas under

första flottningsåret, skall så fullständigt som möjligt befrias från bark,

örn ej vattendomstolen funnit skäligt medgiva undantag. Avbarkning må ej

verkställas å isen eller å stranden så nära vattnet att barken kan nedsköljas

däri.

Vidare finnas i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 bestämmelser

som giva hälsovårdsmyndigheterna befogenhet att ingripa till skydd mot

vattenförorening som kan vålla olägenheter ur sanitär synpunkt.

I stadsplan dagen den 29 maj 1931 och byggnadsstadgan

den 20 november 1931 återfinnas vissa föreskrifter som beröra samhällenas

avloppsledningar. Slutligen kan erinras, att enligt lagen om expropriation

den 12 maj 1917 fastighet kan tagas i anspråk för att förhindra förorenande

av vattenledning, som är anlagd för en orts förseende med vatten,

eller för annat därmed jämförligt ändamål.

Huvuddragen i de sakkunnigas förslag.

Riksdagen begärde som förut nämnts år 1935 utredning angående åtgärder

för att förhindra förorening av vatten. I det utlåtande av jordbruksutskottet

(nr 35) som låg till grund för riksdagens skrivelse anfördes, att vid utred
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

51

ningen borde prövas, vilka åtgärder som erfordrades för att effektivt förhindra

uppkomsten av olägenheter genom vattenförorening. Utskottet framhöll

emellertid, att en sådan lösning som krävde inrättande av ett nytt ämbetsverk

borde undvikas. Samma ståndpunkt intog föredragande departementschefen

i uttalande till statsrådsprotokollet den 11 september 1936, då

han begärde bemyndigande att tillkalla de sakkunniga. Han uttalade även,

att det syntes särskilt böra övervägas, huruvida icke prövningen av hithörande

frågor kunde anförtros redan bestående myndigheter.

Efter att i korthet ha återgivit innehållet i den s. k. dikningslagskommitténs

år 1915 avgivna förslag i ämnet redogöra de sakkunniga i sitt betänkande

ingående för inhämtade upplysningar från länsstyrelser, tjänsteläkare,

fisketillsynsmyndigheten, fiskeriintendenterna, samhällen och inrättningar

samt uttala, att dessa upplysningar ovedersägligt ådagalade behovet av ny

lagstiftning mot vattenförorening. Missförhållanden vore sålunda allmänt

förekommande och ofta av allvarlig beskaffenhet. Orsakerna till olägenheterna

kunde till en del hänföras till bristen på teknisk hjälp åt de myndigheter

som hade att handlägga ärendena. Dessa myndigheter kunde emellertid

icke heller i övrigt anses fullt kompetenta att handlägga mera invecklade

ärenden. Särskilt gällde detta ofta hälsovårdsnämnderna. För att förekomma

vattenförorening vore också bestämmelser erforderliga örn skyldighet i vissa

fall att göra ansökan om förprövning, huruvida och under vilka villkor avloppsvatten

finge utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Härjämte

är enligt vad de sakkunniga uttala av vikt, alt stadganden meddelas

örn skyldighet att deltaga i kostnaderna för kloakledningsföretag — tvångsdelaktighet

— eller för reningsverk m. m.

Vid utarbetandet av förslag till ny lagstiftning lia de sakkunniga ansett

den organisatoriska frågan, vilka myndigheter som borde handha

ärenden om vattenförorening, vara av grundläggande betydelse. Såsom en

ledande princip för lösningen av detta spörsmål — liksom för hela lagstiftningen

— ha de fastslagit, att man borde söka att med så små medel som

möjligt nå det eftersträvade målet, nämligen renare vattendrag. I överensstämmelse

härmed står såsom en annan grundprincip i förslaget, att man

bör söka att såvitt möjligt på frivillighetens väg successivt komma fram till

förbättrade förhållanden. Med den ståndpunkt de sakkunniga i dessa delar

intagit blir det en viktig uppgift för de offentliga myndigheterna att utöva

tillsyn. Sådan erfordras enligt de sakkunniga såväl ur sanitär synpunkt som

av hänsyn till fisket och det allmänna naturskyddet.

Ur sanitär synpunkt utövas nu tillsyn — under medicinalstyrelsens överinseende

— av hälsovårdsnämnderna och länsstyrelserna med biträde framförallt

av tjänsteläkarna. Någon ändring i denna del bär icke föreslagits av

de sakkunniga, men de ha förordat, att dessutom under medicinalstyrelsen

ställes en central sanitär tillsynsmyndighet som i samarbete nied

statens institut för folkhälsan skall lia till huvuduppgift att molverka att

sanitära olägenheter vållas av vattenförorening. Den som fungerar såsom sa
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

nitär tillsynsmyndighet skall enligt förslaget lia kemisk-bakteriologisk utbildning,

och vid hans sida skall ställas en medhjälpare med kemiskteknisk

utbildning. Myndigheten skall enligt förslaget i främsta rummet

ägna sin uppmärksamhet åt de olägenheter som kunde förorsakas av kommunalt

avloppsvatten.

Ur fiskesynpunkt skall enligt förslaget övervakning av vattendragen liksom

hittills åligga fiskeriintendenterna och andra fiskeritjänsteman. För fiskets

del skall även finnas en särskild fisketillsynsmyndighet lydande

under lantbruksstyrelsen. Myndigheten skall främst ägna sin uppmärksamhet

åt industriellt avloppsvatten. Förslaget kan i denna del sägas

innebära, att den år 1937 inrättade särskilda tillsynsmyndigheten bibehålies.

På nu nämnda myndighet skall enligt förslaget även ankomma att öva tillsyn

ur allmän naturskyddssynpunkt. Såsom tillsynsmyndighet fungerar för

närvarande laboratorn fil. lic. Sten Vallin, som biträdes av en assistent.

Myndigheten borde enligt de sakkunnigas mening förstärkas genom tillsättande

av en laboratorsbefattning, vars innehavare skulle äga kemisk-teknisk

utbildning, varjämte ett tidsenligt laboratorium borde inrättas.

Enligt förslaget skola de centrala tillsynsmyndigheterna genom råd och

anvisningar verka för förbättrade förhållanden såvitt möjligt i samförstånd

med samhällen och industriföretag m. fl. Det är emellertid uppenbart, att

tvångsmedel måste kunna tillgripas och att ovillkorligen förpliktande beslut

måste kunna meddelas. I fråga om de beslutande organ som skola

handha denna uppgift anknyter sakkunnigförslaget nära till nu rådande

ordning, enligt vilken beslutanderätten i föroreningsfrågor tillkommer dels

hälsovårdsnämnder och länsstyrelser, de förra dock allenast ur sanitär synpunkt,

dels ock — i samband med frågor om framdragande av kloakledningar

— synemän och vattendomstol. Det kan anmärkas, att synemäns

eller vattendomstols beslut angående åtgärder till motverkande av vattenförorening

för närvarande icke torde innebära hinder för hälsovårdsnämnd

eller länsstyrelse att meddela strängare bestämmelser.

De sakkunniga lia ansett det vara av stor vikt, att hälsovårdsmyndigheterna

alltjämt förbliva behöriga att meddela beslut i föroreningsfrågor.

Härom anföres i betänkandet bland annat:

Hälsovårdsnämnderna lia otvivelakigt på förevarande område en dem

naturligt tillkommande uppgift att fylla, var inom sitt distrikt. Detta gäller

i första hand deras allmänt övervakande verksamhet. I denna del torde utan

överdrift kunna påstås, att de äro mycket betydelsefulla organ. Även om

förhållandena i olika orter äro synnerligen växlande torde också av de till de

sakkunniga avgivna yttrandena framgå, att de i stort sett väl fylla sin

nyssnämnda uppgift. Hälsovårdsnämnderna inneha emellertid även, såsom

första beslutande instans i sanitära frågor, en viktig maktbefogenhet. Och

det lärer icke kunna bestridas, att nämnderna mången gång icke äga den

sakkunskap, som erfordras för prövning av hithörande frågor. På grund

härav torde nämnderna i viss utsträckning lia underlåtit att ingripa i frågor

av större mått eller mera invecklad beskaffenhet eller ock icke förmått

att bringa sådana ärenden till ett tillfredsställande slut. Härtill har emellertid

säkerligen även i viss mån medverkat, att hälsovårdsnämnderna ej all
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

53

lid äga tillräcklig auktoritet inom den egna kommunen. Däremot framgår

ej av yttrandena, att hälsovårdsnämnderna i någon anmärkningsvärd omfattning

skulle lia meddelat olämpliga eller oriktiga beslut. —--Det

måste också understrykas, att hälsovårdsnämndernas intresse och initiativkraft

i deras viktiga uppgift såsom övervakande organ helt säkert skulle

starkt minskas eller i många fall helt försvinna, örn de icke själva skulle

äga någon beslutanderätt i föroreningsfrågor. För övrigt är det uppenbart,

att särskilt i smärre frågor erforderligt ingripande som regel bör kunna erhållas

med minsta omgång och tidsutdräkt, örn man kan vända sig till

ett organ i orten som förut känner förhållandena där, samt att hälsovårdsnämnderna

särskilt vid handläggning av sådana mindre omfattande frågor

torde lia värdefullt stöd hos vederbörande provinsialläkare eller stadsläkare.

Det kunde helt naturligt sättas i fråga alt göra en uppdelning med

hänsyn till ärendenas beskaffenhet. Stora svårigheter skulle dock härvid möta

och en sådan uppdelning torde icke heller vara tillräckligt motiverad av

något föreliggande praktiskt behov. I praktiken skei- i viss man en fördelning

redan av det skäl, att hälsovårdsnämnden tvekar att ingripa,^ där den

ej har tillräcklig sakkunskap. Detta torde vara fallet i flertalet småkommuner.

Är nämnden, såsom t. ex. i en större stad, väl kvalificerad, ingriper den

naturligen även i mera komplicerade fall.

Överordnad hälsovårdsmyndighet är vederbörande länsstyrelse. Dennas

verksamhet består dels i prövning av besvär över hälsovårdsnämnds beslut

dels ock i ingripanden såsom första instans. I sistnämnda hänseende utgör

länsstyrelsernas verksamhet ett synnerligen viktigt komplement till de lokala

hälsovårdsmyndigheternas arbete särskilt i sådana fall, då en hälsovårdsnämnd,

till exempel med hänsyn till kostnaden för den egna kommunen

eller andra inom densamma föreliggande särskilda förhållanden, ej haft

tillräcklig auktoritet för att ingripa eller då frågan är mera komplicerad

eller berör flera kommuner. Å andra sidan torde det icke råda någon tvekan,

att även länsstyrelserna för närvarande ej sällan lia stora svårigheter

att komma till rätta med mera komplicerade föroreningsfrågor. Denna omständighet

utgör dock icke — lika litet som motsvarande förhållande beträffande

hälsovårdsnämnderna — tillräcklig anledning att undandraga länsstyrelsen

en uppgift som naturligt hör samman nied dess verksamhet i

övrigt som hälsovårdsmyndighet. Emot en sådan åtgärd kan även anföras,

att på landsbygden förste provinsialläkarna torde vara de organ som äro

livligast verksamma när det gäller att motverka vattenförorening. För dem

lärer vederbörande länsstyrelse vara den myndighet, med vilken de stå

i närmaste förbindelse och som är lättast tillgänglig. Effektiviteten av förste

provinsialläkarnas verksamhet skulle säkerligen minskas örn de ej vidare

kunde direkt hänvända sig till länsstyrelserna.

Av det anförda torde framgå, att såväl hälsovårdsnämnder som länsstyrelser

enligt de sakkunnigas mening måste i sin egenskap av hälsovårdsmyndigheter

bibehållas vid ett mycket väsentligt inflytande i föroreningsfrågor.

I annat fall skulle med största säkerhet inträda en betydande försämring,

i stället för en förbättring, av nu rådande förhållanden. Beträffande

särskilt länsstyrelserna hör uppmärksammas, att dessa på andra närliggande

lagstiftningsområden lia viktiga funktioner att fylla, så enligt flottningslagen,

stadsplanelagen och byggnadsstadgan liksom även i viss utsträckning

beträffande fastighetsbildningen. Någon inskränkning i dessa

funktioner torde icke komma i fråga, överhuvud utgöra länsstyrelserna

organ, som äro vana alt ingripa på så gott som alla områden, där allmänna

intressen kunna lida intrång, och detta är i hög grad förhållandet i fråga

örn vattenförorening.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Enligt förslaget skola hälsovårdsnämnderna liksom för närvarande

granska förhandsanmälningar om fabriker och näringar med hänsyn till

faran för vattenförorening, lika väl som med hänsyn till de sanitära intressena

i allmänhet. De skola vidare kunna ingripa även på ett senare stadium,

nämligen om det visar sig att under driften av viss fabrik eller utövningen

av en näring uppkomma olägenheter. Vidare skola de, var inom sitt hälsovårdsområde,

utöva kontroll över avloppsfrågorna i allmänhet. Länsstyrelserna

skola, såsom överordnade hälsovårdsnämnderna, enligt förslaget

äga samma maktbefogenhet som dessa. Dessutom skola länsstyrelserna enligt

förslaget äga att ingripa mot vattenförorening ej blott ur hälsovårdssynpunkt

utan även ur fiske- och naturskyddssynpunkt. Hälsovårdsmyndigheterna

ha dock i viss utsträckning förklarats bundna av vattendomstols beslut.

Väsentligt ökade befogenheter lia genom förslaget tillerkänts vattendomstolarna.

Det 1’örutsättes, att dessa i viss utsträckning skola verkställa

förprövning beträffande företag som kunna vålla vattenförorening.

Denna förprövning skall i allmänhet vara bindande för hälsovårdsmyndighet.

De sakkunniga anföra härom:

Av de föreslagna tillsynsmyndigheterna torde i synnerhet den av de sakkunniga

förordade sanitära tillsynsmyndigheten genom sin verksamhet komma

att giva hälsovårdsmyndigheterna tillgång till sakkunniga råd och anvisningar,

där de hittills huvudsakligen varit hänvisade till egen erfarenhet

eller till tjänsteläkares kunskaper eller till utlåtanden av sakkunniga, som

enskilda parter anlitat. Härjämte har på senare tid tillkommit statens institut

för folkhälsan. Men även med denna tillgång till råd och utlåtanden

från en sanitär tillsynsmyndighet och sagda institut torde hälsovårdsmyndigheterna

icke kunna anses kompetenta att slutligt pröva mera invecklade

ärenden angående vattenförorening. Det bör även erinras, att i samband med

sådana frågor ofta uppkomma spörsmål av civilrättslig natur, vilkas lösande

ej bör ankomma på administrativ myndighet. Skadeståndsfrågor bedömas

ock enligt gällande rätt av allmän domstol. Härjämte måste en modern

lagstiftning i ämnet innehålla bestämmelser om förprövning, när enskild

rätt kan komma att lida intrång, ävensom beträffande rätt att, t. ex.

för anläggande av reningsverk, mot ersättning taga i anspråk område hörande

till annans fastighet eller eljest göra intrång i annans rätt. Tillämpningen

av sådana bestämmelser torde icke kunna uppdragas åt administrativ

myndighet.

Chefen för justitiedepartementet tiar i direktiven för de sakkunniga antytt,

att frågor om förprövning beträffande anläggningar, som kunde vålla

vattenförorening, eventuellt kunde anförtros vattendomstolarna. Denna utväg

ligger också otvivelaktigt nära till hands. Vattendomstolarna äro vana att

omhänderha mål, där fråga är om bedömande på förhand av de verkningar

som kunna väntas uppkomma av ett företag. Däremot äro rådhus- och

häradsrätter numera utan erfarenhet i sådant avseende. Liksom i fråga om

grundvatten äro ock sistnämnda domstolars jurisdiktionsområden alltför

begränsade till sin omfattning, när det gäller frågor av förevarande natur.

Verkningarna av en anläggning, som vållar förorening, kunna nämligen

sträcka sig mycket långt utefter ett vattendrag. Vattendomstolarnas jurisdiktionsområden

lia däremot som bekant bestämts med hänsyn till nederbördsområden

och omsluta sålunda ett vattendrag från källan till utloppet.

Ur nu angivna synpunkter äro vattendomstolarna väl lämpade att omhän
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 45.

55

derha inål som röra vattenförorening. Härtill kommer att, när det gäller

frågor örn rätt att taga i anspråk annan tillhörig fastighet, vattendomstolarna

helt visst äro de med sådana ärenden mest förfarna myndigheter som

stå till bilds. Vidare må erinras, att det emellanåt kan komma i fråga att

till motverkande av vattenförorening företaga åtgärder som på grund av

sin natur äro att hänföra till byggande i vatten. Det är också att märka

att frågor om vattenförorening redan nu -— ehuru mera sällan — bliva föremål

för vattendomstols prövning, nämligen genom överklagande av syneförrättning

enligt 10 kap. vattenlagen rörande kloakledningsföretag. Sådan

förrättning handlägges av en utav vederbörande länsstyrelse förordnad, i

regel av Kungl. Majit auktoriserad förrättningsman jämte gode män.

Ehuru sålunda starka skäl tala för att anförtro prövning av frågor om

vattenförorening åt vattendomstolarna, får å andra sidan icke förbises, att

dylika frågor ofta erbjuda stora svårigheter av teknisk innebörd och att

vattendomstolarna ej nu äga tillgång till någon speciell sakkunskap uti ifrågavarande

hänseende. De vid vattendomstolarna anställda vattenrättsingenjörerna

med sakkunskap särskilt i torrläggningsfrågor lia väl en viss erfarenhet

jämväl i föroreningsfrågor, men denna erfarenhet är uppenbarligen

icke tillräcklig i mera invecklade fall. Anvisningar om lämpliga reningsanordningar

och dylikt skulle i övrigt visserligen kunna erhållas från någon

av förutnämnda tillsynsmyndigheter men dessa torde icke för nu ifrågavarande

ändamål kunna vara att tillgå i sådan utsträckning, att vattendomstolarnas

prövning av föroreningsfrågor kan bygga å deras sakkunskap.

Tillsynsmyndigheterna torde också ofta komma att i blivande mål om vattenförorening

intaga partsställning, i vilket fall det tillkommer vattendomstolen

att pröva befogenheten av deras talan. Det lärer nied hänsyn till det

anförda kunna visa sig nödvändigt att till vattendomstolarna knyta en eller

flera vattenrättsingenjörer med särskild sakkunskap i föroreningsfrågor.

Detta torde även kunna bliva motiverat med hänsyn till den ökning i vattendomstolarnas

arbetsbörda, som kommer att inträda, därest de i väsentligt

större utsträckning än nu skola handhava ärenden rörande vattenförorening.

Framhållas bör emellertid, att det under alla förhållanden lärer bliva

nödvändigt att i viss utsträckning, när speciellt svåra frågor uppkomma,

anlita särskild sakkunskap.

De sakkunniga vilja under hänvisning till vad ovan framhållits förorda att

ett avgörande inflytande tillerkännes vattendomstolarna i föroreningsfrågor.

Vattendomstolarna skola enligt förslaget lia rätt att föreskriva avvikelse

från hälsovårdsmyndighets beslut, antingen i skärpande eller i mildrande

riktning. Dessa domstolar äro således de myndigheter som enligt förslaget i

regel skola lia sista ordet i föroreningsfrågor. Såväl vattenrättsdomaren som

domstolen har fått möjlighet att i brådskande fall meddela interimistiska

beslut i föroreningsärenden liksom att medgiva omedelbar verkställighet av

meddelade beslut.

De centrala tillsynsmyndigheterna, vilka enligt förslaget ej äga någon befogenhet

att meddela bindande föreskrift örn åtgärder till motverkande av

förorening, skola för att vid behov kunna framtvinga erforderliga åtgärder

äga att föra talan hos länsstyrelse eller vattendomstol.

Av de sakkunniga lia från nu angivna utgångspunkter utarbetats förslag

till lag om ändring i vissa delar av vallenlagen, lag om tillsyn över vattendrag.

sjöar och andra vattenområden, kungörelse örn förprövning rörande åt
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts propositon nr 45.

gärder till motverkande av vattenförorening m. m., instruktioner för den

sanitära tillsynsmyndigheten och fisketillsynsmyndigheten, lag örn ändring

i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931, lag angående ändrad lydelse

av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad och

lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 örn delning

av jord å landet ävensom till kungörelse örn ändring i vissa delar av

byggnadsstadgan den 20 november 1931 och förordning örn ändring i vissa

delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. För innehållet i de särskilda

förslagen redogöres närmare i det följande. Förslagen till kungörelse om

förprövning och till instruktioner för tillsynsmyndigheterna behandlas i

samband med de bestämmelser som föreslagits i 8 kap. 37 § vattenlagen och

i lagförslaget rörande tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Yttranden.

över betänkandet ha efter remiss avgivits yttranden av vattenöverdomstolen

och samtliga vattenrättsdomare, medicinalstyrelsen, statens institut

för folkhälsan, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, lantbruksstyrelsen, statens

fiskeriingenjör, fisketillsynsmyndigheten, fiskeriintendentema och statens

lantbruksingenjörer, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, kommerskollegium,

tekniska högskolan, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat utlåtanden av bland andra

Stockholms, Östergötlands och Södermanlands, Smålands och Blekinge, Skånes

samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare, handelskamrama

i Göteborg och Gävle, Sveriges kemiska industrikontor, svenska cellulosaföreningen

och svenska pappersbruksföreningen. I det utlåtande som avgivits

av Skånes handelskammare har svenska sockerfabriksaktiebolaget instämt.

Länsstyrelserna ha i ett flertal fall överlämnat yttranden från överlantmätaren,

förste provinsialläkaren eller länsarkitekten i länet, från kommunala

myndigheter och tjänstemän samt från hushållningssällskapet i länet

eller dess fiskerikommitté. Vidare ha inkommit yttranden av vetenskapsakademien,

jernkontoret, ingeniörsvetenskapsakademien, Sveriges industriförbund,

i vars yttrande svenska garveriidkareföreningen instämt, svenska

teknologföreningen, med vilken svenska bryggareföreningen instämt, svenska

kommunaltekniska föreningen, förste provinsialläkarnes förening, föreningen

statens lantbruksingenjörer, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund,

föreningen Sveriges länsfiskeritjänstemän, svenska insjöfiskarnas centralförbund,

svenska fiskevårdsförbundet, svenska naturskyddsföreningen och svenska

pappers- och cellulosaingeniörsföreningen. Svenska landstingsförbundet,

som beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, har icke inkommit med yttrande.

Behovet av nya bestämmelser i ämnet vitsordas allmänt i de avgivna yttrandena.

De sakkunnigas förslag har också, utom i ett yttrande, ansetts äg
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

57

nät att läggas till grund för lagstiftningen. Förslaget har sålunda helt tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av vattenöverdomstolen, vattenrättsdomarne

i Söderbygdens, österbygdens och Västerbygdens vattendomstolar,

vattenfallsstyrelsen, egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands,

Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, förste provinsialläkare

i Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län, fiskeriintendenterna i

övre norra och österhavets distrikt, svenska landskommunernas förbund,

riksförbundet landsbygdens folk, Västerbottens läns hushållningssällskap,

föreningen Sveriges länsfiskeritjänstemän och svenska insjöfiskarnas centralförbund.

Förslagets huvudprinciper ha vunnit anslutning även i de yttranden

som avgivits av vattenråttsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, vetenskapsakademien,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Blekinge,

Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro, Kopparbergs och Gävleborgs

lån, förste provinsialläkare i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar,

Blekinge, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, statens fiskeriingenjör,

fisketillsynsmyndigheten, fiskeriintendenterna i södra och mellersta distrikten,

Skaraborgs läns hushållningssällskaps fiskerikommitté, föreningen

statens lantbruksingenjörer. samtliga lantbruksingenjörer, svenska fiskevårdsförbundet

och svenska naturskyddsföreningen. Lantbruksstyrelsen, lantmåteristyrelsen

och förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län ha,

ehuru de funnit en mera centraliserad ordning önskvärd, ej framställt något

yrkande om ändring i förslagets grunder. Länsstyrelsen i Västerbottens

län har allenast framställt erinran mot förslagen till ändringar i stadsplaneoch

fastighetsbildningslagstiftningen. Mot dessa förslag ha jämväl byggnadsstyrelsen

och vissa länsarkitekter gjort erinringar.

Även kammarkollegiet har framställt anmärkning mot vissa detaljer i förslaget.

I vissa yttranden ha — med tillstyrkande helt eller i huvudsakliga delar av

förslaget i övrigt — framförts betänkligheter mot den föreslagna lösningen

av organisationsfrågan. Dessa betänkligheter rikta sig främst mot att den

centrala tillsynen enligt förslaget skulle vara fördelad å två myndigheter,

nämligen en sanitär tillsynsmyndighet och en fisketillsynsmyndighet.

Denna uppdelning har i flera yttranden befarats komma att medföra

såväl onödiga kostnader som konflikter mellan myndigheterna, och en enda

tillsynsmyndighet som skulle fullgöra bägges uppgift har ansetts vara att

föredraga. Uttalanden av denna innebörd lia gjorts av medicinalstyrelsen,

kommerskollegium, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala,

Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Skaraborgs

län, förste provinsialläkaren i Värmlands län, förste provinsiallåkarnes

förening, styrelsen för tekniska högskolan, ingeniörsvetenskapsakademien,

svenska stadsförbundet, Sveriges lantbruks/urband, Sveriges kemiska industrikontor,

svenska teknologföreningen, svenska kommunaltekniska föreningen

och svenska pappers- och cellulosaingcniörsföreningen.

Flera olika förslag till frågans lösning på annat sätt lia framkommit i ytt
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

randena. Kommerskollegium har framhållit, att den nuvarande provisoriska

tillsynsmyndigheten vunnit allmänt erkännande, vartill i icke ringa mån syntes

ha bidragit dess tämligen fristående och självständiga ställning, och att

med hänsyn till de gynnsamma erfarenheterna av dass verksamhet syntes

bäst, att någon ändring åtminstone icke tills vidare vidloges. Av betänkandet

framginge också, att myndigheten redan handlagt ett tämligen stort antal

ärenden även rörande samhällens avloppsvatten eller kombinerad föroreningsverkan

av industrier och samhällen. Kollegiet har fördenskull föreslagit,

att den finge i samråd med medicinalstyrelsen och statens institut för

tolkhälsan fungera jämväl som sanitär tillsynsmyndighet. Tillika har framhållits

såsom i hög grad önskvärt och lämpligt att tillsynsmyndighetens självständiga

ställning upprätthölles. Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen

i Malmöhus län. Av Sveriges kemiska industrikontor uttalas, att

om fisketillsynsmyndighetens verksamhet utbyggdes så att den komme att

omfatta undersökning av avloppsvatten enligt kemiska, biologiska och bakteriologiska

metoder, borde det icke bliva avsevärt arbete över för den föreslagna

sanitära tillsynsmyndigheten, och fisketillsynsmyndigheten kunde i

sanitära frågor erhålla allt nödvändigt stöd från institutet för folkhälsan. Den

nuvarande tillsynsmyndigheten hade arbetat till allas båtnad och en utvidgning

av dess verksamhet borde vara tillfyllest.

I några yttranden, där inrättandet av en särskild sanitär tillsynsmyndighet

avstyrkts, har förordats, att statens institut för folkhälsan skulle helt

eller delvis fullgöra de uppgifter som enligt förslaget skulle ankomma pä

en särskild sanitär tillsynsmyndighet. Denna ståndpunkt har intagits av

länsstyrelserna i Kristianstads och Örebro lån samt av förste provinsialläkare

i flera län. Statens institut för folkhälsan har för egen del uttalat,

att för motverkande av vattenföroreningar krävdes i första hand möjlighet

till undersökningar över vattnets beskaffenhet med hänsyn till såväl hygieniska

synpunkter som fisket. De primära vattenundersökningarna syntes

böra utföras på institutet, vilket komme att äga ett härför välrustat laboratorium.

Speciella frågor rörande fisket borde däremot överlämnas åt undersöknings-

och försöksanstalten för sötvattensfisket. De administrativa uppgifter

som kunde anses erforderliga borde icke åvila institutet, men en särskild

tillsynsmyndighet syntes icke fördenskull erforderlig.

I yttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Östergötlands län och förste

provinsialläkaren i länet, uttalas att, då det förelåge ett starkt lokalt behov

av tillgång till teknisk sakkunskap på området, vore det lämpligare att tilllämpa

ett mera decentraliserat system och ställa förslagsvis fyra på området

kunniga tjänstemän, en för varje vattendomstols område, till hälsovårdsmyndigheternas

förfogande. Aven i ett par andra yttranden framhäves behovet

av tillgång till konsulenter i sanitetstckniskt hänseende.

Ett enda, mera allsidigt utbyggt tillsynsorgan än de sakkunniga föreslagit,

avsett att uppbära båda de föreslagna tillsynsmyndigheternas uppgifter,

har förordats särskilt av ingeniörsvetenskapsakademien och svenska teknologföreningen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4J.

59

Ingeniörsvetcnskapsakademien anför härom, bland annat:

Det kunde synas föi-eligga vissa skäl att åt det nyinrättade statens institut

för folkhälsan anförtro frågor av den art, det här gäller. Institutet har

enligt för detsamma gällande instruktion att ägna uppmärksamhet åt vatten-

och avloppsfrågor men icke genom att i egenskap av övervakande

myndighet beivra missförhållanden och rådföra sig med samhällen och industrier

utan genom att bedriva praktiskt-vetenskapliga undersökningar och

forskningsverksamhet, bland annat inom ämnesområdet allmän hygien som

i viss mån även berör vatten- och avloppsfrågor. Institutets syfte är således

ett helt annat än de av de sakkunniga föreslagna tillsynsmyndigheternas,

och detta syfte bör icke förryckas utan fastmera på allt sätt fullföljas. Alt

tillsynsmyndigheterna kunna komma att draga fördel av institutets praktiskt-vetenskapliga

forskningsverksamhet är däremot ställt utom tvivel.

Med centralisering av tillsynsmyndigheterna till en enda kunna antagligen

vissa ej obetydliga fördelar i personal- och lokalhänseende vinnas. Klart

är, att ett enda institut för avloppsvattenfrågor måste komma att medföra

lägre kostnader för biträdande personal, laboratorium och bibliotek än

två från varandra skilda, och mycken tid och omgång kunde sparas, örn

alla arbetande krafter vore samlade på ett ställe. Framförallt borde dock

samarbetet mellan de medarbetande Wiva främjat, örn det hela ställdes under

en gemensam ledare.

I betänkandet framhålles enligt vår åtsikt alltför litet nödvändigheten av

att ingenjörsvetenskapen bleve tillräckligt fylligt företrädd inom tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndighetens medarbetare måste visserligen äga sakkunskap

i limnologi, fiskenäring och avloppsvattenhygien, men myndigheten

måste framförallt äga ingenjörsvetenskaplig insikt i avloppsvattenteknik, örn

den rätt skall kunna fullgöra sin uppgift.

Om dessa synpunkter äro riktiga, så blir svaret på frågan om den lämpligaste

organisatoriska anordningen av tillsynsmyndigheten fullt klart: Tillsynsmyndigheten

bör vara en enda. Den bör ledas av med frågor om avloppsvattenrening

och kloakvattenanläggningar väl förtrogen ingenjör, och

under denne böra sortera tvenne vatteninspektörer, den ene kvalificerad i

limnologi och fiskekunskap, den andre förtrogen med avloppsvattensanitära

spörsmål.

Det är naturligtvis icke så, att de sakkunniga föi''bisett fördelarna av en

centralisering av de båda tillsynsmyndigheterna, men genomförbarheten

därav har av vissa skäl måst sättas i fråga. Vi känna icke mera ingående

dessa skäl. Skulle de emellertid i verkligheten vara starkare än som kommit

till uttryck i betänkandet, torde man bliva nödsakad att nu ansluta sig till

de sakkunnigas förslag. Det innebär dock en lösning, som i många hänseenden

företer en tydlig förbättring av de nuvarande förhållandena, även

örn den icke synes oss så god och effektiv som den av oss föreslagna.

Teknolog föreningen har, med framhävande av i huvudsak samma synpunkter

som ingeniörsvetcnskapsakademien, föreslagit inrättandet av en särskild

rådgivande, inspekterande och kontrollerande central tillsynsmyndighet,

stående under teknisk ledning och med ungefär samma befogenhet inom

hela verksamhetsområdet som de sakkunniga avsett för de håda av dem

föreslagna tillsynsmyndigheterna inom deras områden. Dessutom borde bedrivandet

av forskningar ingå i myndighetens skyldigheter. En sådan central

tillsynsmyndighet för behandling av frågor rörande förorening av vattendrag

och åtgärder till förekommande därav syntes föreningen lämpligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

GO

Kunni. Maj-As proposition nr 45.

böra arbeta på tre avdelningar, en kemisk-biokemisk, en teknisk-hygienisk

avdelning samt en avdelning för fiskevård och naturskydd, med var sin

chef. Dessa avdelningars chefer borde vara en kemist eller hygieniker, en

på vattenreningsområdet utbildad ingenjör samt en limnolog och fiskesakkunnig.

Tills vidare borde chefen för den teknisk-hygieniska avdelningen

kunna förordnas såsom chef för tillsynsmyndigheten. Även kunde tänkas,

att man till en början såsom ett provisorium åtnöjdes med två avdelningar,

en för sanitära och en för fiske- och naturvårdsärenden, men på sagda sätt

förenade, då enhetligheten syntes föreningen vara ett oeftergivligt villkor för

ernående av ett tillfredsställande resultat. Inom denna tillsynsmyndighets

avdelningar borde inrättas nödiga assistentbefattnigar m. m., vilka efter

behov fördelades på avdelningarna. Snarast möjligt borde upprättas så fullständiga

laboratorier som behovet påkallade samt bibliotek. — I andra

hand har föreningen ifrågasatt en utvidgning av den uppgift som nu tillkommer

statens institut för folkhälsan.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har betonats, att enligt dess mening

behovet av teknisk sakkunskap vore avgörande för frågan om tillsynsverksamhetens

organisation. Styrelsen anför, att den rådgivande och granskande

verksamhet, som tillsynen främst avsåge, i första rummet gällde, vilka anordningar

som erfordrades för att motverka föroreningar och som vore

lämpliga därför, ej minst ur teknisk-ekonomisk synpunkt. Möjlighet att bedöma

detta funnes i första hand hos dem som besutte nödig sakkunskap

för projektering av dylika anläggningar, d. v. s. väg- och vattenbyggnadsingenjörer.

Denna synpunkt hade ej tillräckligt beaktats i betänkandet.

I flertalet yttranden från representanter för industrien och näringarna

har — med godtagande av förslaget om inrättande av två tillsynsmyndigheter

— förordats, att de båda myndigheterna borde underordnas en gemensam

chefsmyndighet. Jernkontoret, som i likhet med industriens representanter

i allmänhet uttalat sin tillfredsställelse med att icke nu föreslagits ett nytt

centralt ämbetsverk av den typ dikningslagskommittén på sin tid förordat,

har ansett, att de båda tillsynsmyndigheterna borde inordnas under kommerskollegium.

Även Sveriges industriförbund har, utan att nämna något

särskilt ämbetsverk, förordat en gemensam chefsmyndighet. Skånes handelskammare

har för sin del därtill föreslagit socialstyrelsen. I det yttrande som

avgivits av svenska cellulosa!öreningen framhålles att, ehuru de båda tillsynsmyndigheterna

delvis skulle gripa in i varandras befogenheter, farhågorna

för intressekonflikter ej finge överdrivas och icke borde utgöra hinder

mot genomförande av förslaget, om myndigheterna inordnades under

en och samma chefsmyndighet, förslagsvis kommerskollegium eller socialstyrelsen.

I

I ett yttrande, nämligen av statskontoret, har uttalats, att både fisketillsynsmyndigheten

och den sanitära tillsynsmyndigheten syntes kunna avvaras.

Ämbetsverket anför härom följande:

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4Ö.

61

Med hänsyn lill de ämbetsåligganden, som påvila medicinalstyrelsen i fråga

om den allmänna hälsovården och lantbruksstyrelsen med avseende å fiskerinäringens

tillstånd och utveckling, måste statskontoret finna det naturligt,

att den centrala tillsynen till motverkande av vattenförorening anförtros

åt dessa ämbetsverk, vart och ett i vad tillsynsverksamheten berör dess ämbetsområde.

En sådan anordning synes statskontoret så mycket mer motiverad

som under dessa ämbetsverk lydande lokala organ av de sakkunniga

tänkts — liksom hittills — skola i första hand hava att taga befattning med

denna tillsynsverksamhet.

För de analytiska och andra laboratorieundersökningar, som bliva påkallade

av här ifrågavarande verksamhet, torde i första hand statens institut

för folkhälsan böra anlitas. Såsom även de sakkunniga påpekat har detta

institut till uppgift att på uppdrag av myndigheter, sammanslutningar och

enskilda utföra praktisk-vetenskapliga undersökningar ävensom att eljest idka

forskningsverksamhet inom den allmänna hygienens, yrkeshygienens och

födoämneshygienens områden i syfte att förbereda och främja förebyggande

åtgärder, ägnade att bevara eller befordra folkhälsan. I fråga örn den allmänna

hygienen tillkommer det institutet bl. a. att ägna uppmärksamhet åt

vatten- och avloppsfrågor samt andra spörsmål av hygienisk-teknisk natur

ävensom att i övrigt såsom centralt undersökningsorgan biträda vid övervakningen

av den allmänna hygienen i riket. I den mån särskilda undersökningar

rörande föroreningars inverkan på fiskbeståndet befinnas erforderliga,

står den till lantbruksstyrelsen direkt anslutna undersöknings- och försöksanstalten

för sötvattensfisket till förfogande. Även för den centrala undersöknings-

och försöksverksamheten torde sålunda redan befintliga statliga

inrättningar kunna utnyttjas.

Arten av här ifrågavarande verksamhet måste givetvis föranleda ett intimt

samarbete mellan medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen, och ofta

torde förekommande ärenden lämpligen böra avgöras av ämbetsverken gemensamt.

Att finna en praktisk form för detta samarbete liksom även för

samarbetet med statens institut för folkhälsan synes icke böra möta större

svårigheter. Härvid må bemärkas, att avdelningsföreståndare vid institutet

för folkhälsan har skyldighet att inom medicinalstyrelsen deltaga i handläggning

av ärende, som varit föremål för behandling å institutet.

Huruvida eller i vad mån den effektiviserade verksamhet till motverkande

av vattenförorening, vilken av de sakkunniga åsyftats, kan förorsaka behov

av ökade arbetskrafter hos de ämbetsverk och inrättningar, vilka enligt statskontorets

ovan framlagda förslag skulle handhava eller biträda vid den centrala

tillsynen, undandrager sig i frågans nuvarande läge statskontorets^ bedömande.

1 varje fall torde emellertid personalkostnaderna kunna hållas

icke obetydligt lägre än i betänkandet ifrågasatts, vartill kommer att beräknade

engångs- och expenskostnader till stor del torde kunna undvikas.

Utredning i bär berörda hänseenden lärer i första hand få verkställas av vederbörande

ämbetsverk.

I några andra yttranden har uttalats tvivel, att särskild tillsyn av ett centralt

organ vore strängt nödvändig ur sanitär synpunkt. Länsstyrelsen i Stockholms

län har med särskild hänsyn till nuvarande förhållanden ifrågasatt,

huruvida del vöre välbetänkt att inrätta en ny myndighet för ändamålet.

Vid sidan av de centrala tillsynsmyndigheterna skola enligt förslaget, såsom

förut nämnts, de lokala hälsovårdsmyndigheterna utöva till -

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

syn över vattendragen, var och en inom sitt område. Detta har ej föranlett

någon erinran i yttrandena. Även de sakkunnigas förslag, att hälsovårdsmyndigheterna

skulle i huvudsak bibehållas vid sin nuvarande befogenhet

att meddela beslut i föroreningsfrågor har i allmänhet gillats. Förhållandet

mellan hälsovårdsmyndigheterna och vattendomstolarna har också i regel

ansetts väl avvägt.

Av några myndigheter har dock uttalats, att hälsovårdsmyndigheterna borde

tillerkännas större befogenheter än de sakkunniga föreslagit. Medicinalstyrelsen,

som i övrigt uttalat att de sakkunniga på ett förtjänstfullt sätt löst

dem förelagda problem, har framfört yrkande i denna riktning och för sin

del anfört:

Sedan de sakkunniga på ett övertygande sätt ådagalagt behovet av ny lagstiftning

angående vattenförorening och därvid särskilt understrukit behovet

dels av sakkunnig teknisk hjälp åt berörda myndigheter dels ock av erforderliga

föreskrifter örn förhandsprövning av hithörande spörsmål, upptages

till behandling den praktiska organisatoriska frågan, vilken eller vilka myndigheter

som framdeles böra handha frågor örn vattenförorening. Medicinalstyrelsen

ansluter sig i stort sett till vad de sakkunniga härutinnan anfört.

Enligt styrelsens förmenande böra sålunda, med avvisande av det tidigare

förslaget örn inrättande av ett nytt centralt ämbetsverk för handläggning

av dessa frågor, hälsovårdsmyndigheterna i huvudsak bibehållas vid

sina nuvarande befogenheter. De hälsovårdsmyndigheter, som de sakkunniga

här närmast syfta pä, äro hälsovårdsnämnderna och länsstyrelserna

samt förste provinsialläkarna. Medicinalstyrelsen vill särskilt framhålla,

att ett utbrytande av de ur sanitär synpunkt synnerligen viktiga föroreningsfrågorna

ur hälsovårdsstadgan skulle vara till ogagn och äventyra •—

såsom de sakkunniga säga — hälsovårdsnämndernas intresse och initiativkraft

i deras viktiga uppgift såsom övervakande organ. Medicinalstyrelsen

erinrar i^ detta sammanhang örn de kompetenskonflikter och andra ogynnsamma

återverkningar det på sin tid genomförda avskiljandet ur hälsovårdsstadgan

av ärenden fallande under 1912 års lag om arbetarskydd

medfört.

Till en början synes det emellertid medicinalstyrelsen, som örn de sakkunniga

i alltför hög grad skjutit undan de hälsovårdande myndigheternas

inflytande vid avgörandet av frågor rörande vattenförorening. Då de sakkunniga

till vattendomstols prövning hänskjutit ärenden rörande dylika

frågor, lia de till undvikande av kompetenskonflikter ansett sig böra begränsa

hälsovårdsmyndigheternas befattning med dessa frågor. Å ena sidan

skulle vattendomstol äga rätt att ändra hälsovårdsmyndighets beslut

och å andra sidan skulle hälsovårdsmyndighet, frånsett vissa undantagsfall,

icke äga föreskriva något, som avviker från vattendomstols beslut. Den

på dylikt sätt begränsade befogenheten för hälsovårdsmyndigheterna kan

visserligen sägas vara en konsekvens av de allmänna grunder, på vilka sakkunnigförslaget

vilar. Medicinalstyrelsen hyser emellertid allvarliga farhågor

för att hälsovårdsarbetet till följd därav blir lidande. De hälsovårdande

myndigheternas intresse för vattenföroreningsfrågor och deras känsla

av ansvar för att dessa frågor erhålla en tillfredsställande lösning måste

väsentligen slappas, då avgörandet av frågorna i sista hand lägges i annan

myndighets hand. För att i någon mån minska denna olägenhet och för

att låta sakkunskapen på området bättre komma till sin rätt synes lämpligt,

att föreskrift meddelas därom, att vattendomstol ej äger ändra hälsovårdsmyndighets

beslut utan att tillsynsmyndigheten eller eventuellt medic!-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

G3

nalstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet. I motiveringen till ett dylikt stadgande

torde böra uttalas, att vattendomstol, endast när synnerliga skäl därtill

föreligga, bör frångå den ståndpunkt som kommit till uttryck i den

sakkunniga myndighetens utlåtande.

Styrelsen anser sig med skärpa böra framhålla, att det i den allmänna

hälsovårdens intresse är av vikt, att de lokala övervakande organen, hälsovårdsnämnderna,

i full utsträckning bibehållas vid sin författningsenliga

skyldighet och rätt att beivra sanitära missförhållanden. Denna skyldighet

och rätt synes ock kunna kvarstå oförändrad, eftersom hälsovårdsnämndernas

uppgifter i förevarande hänseenden ligga på ett annat plan än den

verksamhet som skulle utövas av vattendomstolarna.

Medicinalstyrelsen uttalar i anslutning härtill, att ur förslaget till ändring

av hälsovårdsstadgan borde uteslutas de bestämmelser som betoge

hälsovårdsmyndighet rätt att meddela föreskrifter i ämne som reglerats genom

vattendomstols dom. Till belysande härav har styrelsen framhållit följande:
Hälsovårdsnämndens

skyldighet att ingripa vid sanitärt missförhållande är

för närvarande generell. Sådant ingripande måste i förekommande fall kunna

ske omedelbart och stundom måste tidsfristen för missförhållandes avhjälpande

göras synnerligen kort — vid svår sanitär olägenhet eventuellt förenad

med livsfara kan föreläggande eller förbud meddelas att omedelbart

avhjälpa missförhållandet. Hälsovårdsnämnden har även utrustats med vittgående

maktmedel.

Därest kompetent myndighet, t. ex. Kungl. Maj:t i statsråd eller regeringsrätten

eller ock domstol, meddelat resolution eller utslag i ett ärende som

berör hälsovårdsintressen, synes det uppenbart, att hälsovårdsnämnden icke

kan meddela ett häremot stridande föreläggande eller förbud. Däremot

måste det ligga i sakens natur att hälsovårdsnämnden äger befogenhet och

skyldighet att vidtaga åtgärder mot sanitära missförhållanden, som kunna

uppkomma genom myndighetens beslut. När sålunda Kungl. Majit medgivit

anläggande av en begravningsplats utan hinder av vad därom finnes

stadgat i hälsovårdsstadgan, ankommer det på hälsovårdsnämnden att vidtaga

åtgärder för undanröjande av eventuella sanitära missförhållanden

t. ex. avstängning av brunn. Införas de ovannämnda tilläggen i hälsovårdsstadgan,

borde i författningstexten meddelas en generell bestämmelse, att

det ankomme på hälsovårdsnämnden att vidtaga de särskilda åtgärder, som

erfordrades för undanröjande av hälsofara. Att intaga en sådan bestämmelse

allenast i fråga örn vattendomstols beslut synes emellertid olämpligt

och vilseledande, då såsom nyss framhållits detsamma får anses gälla beslut

av alla kompetenta myndigheter.

Styrelsen vill tillägga, att det givetvis är hälsovårdsnämnd obetaget att

rubba exempelvis ett beslut i regeringsrätten, därest omständigheter inträffa

i fråga örn sanitära missförhållanden, som icke förelågo vid beslutets

fattande.

I huvudsak samma ståndpunkt som medicinalstyrelsen har avdelningsföreståndaren

vid statens institut för folkhälsan professor Carl Naeslund intagit.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har likaledes ansett det olämpligt, att

vattendomstol skall äga att ändra hälsovårdsmyndighets beslut, vilket kunde

undergräva dennas auktoritet.

Även länsstyrelsen i Uppsala län förordar, att hälsovårdsmyndigheternas

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

inflytande ökas i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit. Länsstyrelsen

anför bland annat:

Enligt länsstyrelsens mening är det nödvändigt att bibehålla hälsovårdsmyndigheterna,

och den kanske största betydelsen av det nya sakkunniginstitutet

torde bli, att hälsovårdsmyndigheterna med dess tillhjälp kunna

med större säkerhet och snabbhet ingripa mot sanitära missförhållanden.

Om sakkunniginstitutet blir utrustat med den expertis, som förslaget förutsätter,

torde man kunna hysa det förtroende till hälsovårdsmyndigheternas

beslut ur sanitär och fiskevårdssynpunkt att detta beslut, som alltid

föregås av vidlyftiga partsutredningar, kan vara så tillfredsställande som

omständigheterna efter teknikens utveckling medgiva. Någon anledning till

förnyad prövning av föroreningsfrågan ur dessa synpunkter föreligger därför

icke. De sakkunniga hava dock icke dragit konsekvensen av sitt eget

organisationsförslag, och följden därav har blivit en procedur, som icke

kan anses tillfredsställande. Då hälsovårds- och näringsfrågorna under

vissa förutsättningar hänskjutas till vattendomstol, kan dels avgörandet väsentligt

komma att fördröjas och dels en olämplig sammanblandning mellan

den administrativa och domstolsprocessen''uppstå. — I alla händelser

torde det vara sannolikt, att hänvändelsen till vattendomstolen kommer att

medföra uppskov med åtgärder, som ur sanitär eller fiskesynpunkt äro

önskvärda, varigenom de allmänna intressen, som hälsovårdsstadgan avser

att tillvarataga och som genom de sakkunnigas förslag om de nya tillsynsmyndigheterna

skulle bli bättre tillvaratagna, i stället eftersättas.

Enligt länsstyrelsens mening är det knappast möjligt att undvika dessa

olägenheter på annat sätt än att vattendomstolens kompetens i föroreningsfrågorna

inskränkes till frågor om privata rättigheter och skyldigheter, som

kunna vara förenade med ett avloppsledningsföretag, såsom om skyldighet

att deltaga i avloppsledning, den andel, som skall åvila varje delaktig i företaget,

samt ersättning för skada eller intrång av förorening.

I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsstgrelsen i Västmanlands

lån, som förordat att länsstyrelserna skulle omhänderliava förprövning

av frågor om åtgärder till motverkande av vattenförorening beträffande

såväl kloakanläggningar som industriföretag.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit det vara en rationell och praktisk

åtgärd att anförtro vattendomstolarna en vidgad befogenhet att pröva

frågor om vattenföroreningar, samtidigt som det vore nödvändigt att bibehålla

de nuvarande hälsovårdsmyndigheterna. Länsstyrelsen hade icke förbisett,

att förslaget i denna del innebure en dualism, men hade icke ansett

sig böra tillmäta betydelse åt de invändningar av formell art som fördenskull

skulle kunna göras. Enligt länsstyrelsens mening vore det emellertid

nödvändigt, att länsstyrelserna underrättades om alla ärenden angående vattenföroreningsfrågor

för att de skulle kunna rätt tillvarataga de sanitära

synpunkterna. Av denna anledning borde vissa tillägg göras till förslaget. I

I motsats till de myndigheter som ansett att hälsovårdsmyndigheternas

befogenheter borde utvidgas i förhållande till förslaget ha i vissa yttranden,

särskilt av representanter för industrien, framställts yrkanden örn inskränkning

i dessa befogenheter. Kommerskollegium erinrar, att såsom en svaghet

i de lokala tillsynsorganens handläggning av vattenföroreningsärenden

sedan gammalt framhållits bristen på tillgång till erforderlig fackkunskap.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

65

Enligt gällande hälsovårdsstadga kunde hälsovårdsnämnd i vissa fall besluta

att tills vidare förbjuda fabriks eller närings drivande. Enligt kollegiets

mening borde förbud mot att utsläppa avloppsvatten som ansåges

vålla vattenförorening ej få meddelas av hälsovårdsnämnd utan att tillsynsmyndighetens

godkännande dessförinnan inhämtats. Även jernkontoret har

uttalat sig för en inskränkning i hälsovårdsnämndernas befogenheter. Av

handelskamrarnn i Göteborg och Gävle samt ingeniörsvetenskcipsakademien

har påyrkats, att hälsovårdsnämnderna icke skulle få förbjuda en fabriks

eller närings drivande. I de utlåtanden som avgivits av övriga handelskamrar

vilka yttrat sig i ärendet samt av Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund

förordas, att hälsovårdsnämnderna helt berövas beslutanderätt

i vattenföroreningsfrågor. Svenska pappersbruksföreningen anser likaledes,

att hälsovårdsnämnd ej bör ha beslutanderätt i dylika frågor, och

tillägger, att icke heller länsstyrelse bör äga att utfärda förbud mot fortsättande

av en fabriks drift med mindre tillsynsmyndigheten förordat sådant

förbud eller frågan prövats av vattendomstol.

Svenska teknologi öreningen har i detta sammanhang förordat, att hälsovårdsområdena

bestämdes så att de komme att motsvara minst provinsialläkardistrikten,

varigenom hälsovårdsnämndernas kompetens borde kunna

höjas. Hälsovårdsnämnd borde likväl icke äga att förbjuda en fabriks

drift och i övriga föroreningsärenden borde den vara skyldig att inhämta

yttrande av vederbörande tillsynsmyndighet. Beslut av nämnden som avveke

från tillsynsmyndighetens yttrande borde underställas vattendomstols

prövning.

Enligt den mening som uttalats av svenska cellulosaföreningen och svenska

pappers- och cellulosaingeniörsföreningen borde varken länsstyrelse eller

hälsovårdsnämnd äga beslutanderätt i hithörande frågor. Även länsstyrelsen

i Värmlands län har ansett, att hälsovårdsnämndernas och länsstyrelsernas

befogenheter borde kunna inskränkas eller upphöra. Förutsättning härför

vore emellertid, att befogenhet att meddela interimistiska beslut i ökad utsträckning

anförtroddes vattenrättsdomarne. Jämväl enligt den mening som

uttalats av länsstyrelsen i Jönköpings län borde beslutanderätten i frågor

av hithörande art helt läggas hos vattendomstolarna.

Frågan om förhållandet mellan hälsovårdsmyndigheternas och vattendomstolarnas

prövningsrätt har särskilt uppmärksammats även i några andra

yttranden. Därvid ha framställts önskemål örn en mera preciserad kompetensfördelning.

Svenska stadsförbundet anför i denna del:

I kommunalförvaltningen har man haft ständigt upprepade ^mindre tillfredsställande

erfarenheter av en prövning av samma ärenden i såväl administrativ

väg som av domstol. För att taga ett nära till hands liggande exempel

må erinras örn frågan rörande städernas rätt att uttaga W. C.-avgifter eller

anslutningsavgifter till avloppsledning.

I förevarande fall skulle det emellertid icke röra sig enbart örn parallellt

arbetande, prövande instanser. Här skulle de håda vägarna stundom korsa

varandra. Domstolarna skulle kunna till prövning upptaga ärenden från kommunal

myndighet eller från en enskild, som hade sitt ärende gående den ad
Bihang

till riksdagens protokoll 19bl. 1 samt. Nr 45. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

ministrativa vägen. I betänkandet ser man mycket optimistiskt på utvecklingen

i praktiken och väntar, att det hela skall reda upp sig utan oftare

förekommande överklaganden. Man torde emellertid lia all anledning att se

mera pessimistiskt på saken, om man betänker, att det här ofta nog kan

komma att gälla mycket betydande ekonomiska värden, varför besvärsmöjligheterna

med fog torde utnyttjas. Både den enskilde och de många myndigheter,

som skola vaka över dessa ärenden, torde få anledning tillse, att man

kommer in på domstolsvägen, och hälsovårdsnämndens befogenheter torde

bli nog så trängda mellan andra intressen.

Förbundet måste finna det i hög grad önskvärt, att klara linjer här uppdragas.

En fullständig avkoppling av hälsovårdsnämnderna vill styrelsen självfallet

icke tillråda. Med sin kännedom örn förhållandena inom kommunen

böra de vara självskrivna för uppgiften att övervaka och taga initiativ till åtgärder.

Men önskvärt vore, att i lagstiftningen en bestämd gräns kunde uppdragas

mellan de ärenden som nämnden utan något ingripande av domstol

finge handlägga i vanlig administrativ ordning och de ärenden som efter av

nämnden taget initiativ måste överlämnas för vidare handläggning domstolsvägen.

Dessa senare borde då helt vara avskilda från nämnden, som dock givetvis,

om ändrade förhållanden det påkallade, skulle äga ånyo draga ett dylikt

ärende inför domstol. Det skall icke förnekas, att stora svårigheter torde

möta för en dylik uppdelning. Men även örn densamma i lagstiftningen måste

anges i tämligen grova drag, kan man dock vänta sig i praxis en tämligen

fast fördelning.

A andra sidan har Överståthållarämbetet framhållit, att det icke funnes

någon möjlighet att draga en bestämd gräns mellan hälsovårdsmyndigheternas

och vattendomstolarnas kompetensområden. De regler som de sakkunniga

föreslagit syntes ämbetet väl ägnade att förebygga kompetenskonflikter.

I detta sammanhang må nämnas, att svenska naturskyddsföreningen framställt

anmärkning mot att vattendomstol enligt förslaget syntes kunna ändra

beslut om fridlysning som av länsstyrelse meddelats ur naturskyddssynpunkt.

I några yttranden har uttalats tvekan, huruvida vattendomstolarna,

som enligt de sakkunnigas förslag skulle ha ett avgörande inflytande på föroreningsfrågor,

kunde antagas bliva skickade att handlägga sådana ärenden.

Handelskammaren i Göteborg uttalar, att vattendomstolarna redan nu hade

för stor arbetsbörda, varigenom behandlingen av målen fördröjts. Vidare har

handelskammaren framhållit, att en tekniskt och ekonomiskt sakkunnig behandling

av vattenföroreningsfrågor krävde en i hög grad specialiserad sakkunskap

hos såväl vattenrättsingenjörer som domare. Handelskammaren har

därför ifrågasatt, huruvida icke särskilda vattendomstolar för handläggning

av avlopps- och vattenföroreningsfrågor borde inrättas. Fiskeriintendenterna

i östra distriktet och västerhavets distrikt ha av liknande skäl förordat, att

en särskild vattendomstol inrättas för hela riket. Fiskeriintendenten i västerhavets

distrikt synes därvid ha tänkt sig att domstolen, som borde utrustas

med laboratorium, skulle ersätta jämväl de föreslagna tillsynsmyndigheterna.

Den föreslagna lagstiftningen har avstyrkts endast i ett yttrande, nämligen

av fiskeriintendenten i nedre norra distriktet. Denne har uttalat, att vattenföroreningsärendenas

överflyttning till vattendomstolarna icke innebure någon

fördel ur fiskesynpunkt, snarare tvärtom. 1 vattendomstolarna funnes

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

67

icke någon representant för fiskerisakkunskapen, varemot i förhållande till

fisket motsatta intressen vore företrädda hos vattenrättsingenjörerna. I fråga

om den föreslagna fisketillsynsmyndighetens organisation syntes det vara ett

stort fel, att ledningen skulle omhänderhavas av en person med i huvudsak

fiskeribiologisk utbildning. Befattningen borde i stället innehavas av en expert

i reningsteknik.

Vidare bör nämnas, att i utlåtandet av handelskammaren i Göteborg avrådes

från att genomföra ny lagstiftning i ämnet under nu rådande förhållanden.

I denna fråga har å andra sidan lantbruksstyrelsen anfört, att det

ur de intressen som styrelsen hade att bevaka vore av så stor betydelse att

en bättre och mera tidsenlig ordning i fråga örn tillsyn över och åtgärder

mot vattenförorening komme till stånd, att en dylik ordning borde åstadkommas,

även om icke samtidigt alla betingelser därför förelåge.

Av vad som anförts i de sakkunnigas betänkande och i de avgivna yttrandena

framgår, att behovet av en tidsenlig lagstiftning i fråga om vattenförorening

är starkt framträdande. De sakkunniga ha utarbetat sitt förslag i nära

anslutning till nu bestående organisatoriska former och ha sålunda sökt såvitt

möjligt tillgodogöra den erfarenhet på området som redan finnes representerad

hos myndigheter och tjänstemän. Utmärkande för förslaget är vidare,

att frivillighetens väg ansetts böra anlitas så långt som möjligt vid

motarbetandet av vattenförorening och att all skälig hänsyn tages till kostnaderna.

Då grundlinjerna i förslaget uppdragits på detta sätt, torde det icke

möta hinder att under nu rådande förhållanden upptaga denna lagstiftningsfråga

till behandling, om än med hänsyn till det statsfinansiella läget vissa

modifikationer torde få vidtagas i förslaget. Ur allmän synpunkt är av vikt,

att frågan, som redan länge varit aktuell, erhåller sin lösning. Det bör framhållas,

att åtgärder av här ifrågavarande art enligt sakens natur kunna genomföras

först efter hand och måste lämpas efter rådande förhållanden. Förslaget

kommer fördenskull icke att medföra någon omedelbar påfrestning

för samhällen eller enskilda utan avser i stället, att förefintliga missförhållanden

skola, i den mån det är möjligt och rimligt, successivt avhjälpas,

samtidigt som uppkomsten av nya olägenheter i görligaste män bör förhindras.

Vissa av de ändringar som föreslagits i stadsplanelagstiftningen torde dock

icke böra upptagas i detta sammanhang. Dessa frågor synas lämpligen böra

uppmärksammas i samband med utredning av andra spörsmål inom stadsplanelagstiftningen.

.Tåg har för avsikt att föreslå att en sådan utredning företages.

Enligt de sakkunnigas mening höra samhällen och enskilda uppmuntras

alt självmant vidtaga erforderliga skyddsåtgärder mot vattenförorening, men

det ligger i sakens natur, att örn något resultat av betydelse skall vinnas, en

övervakning från det allmännas sida är nödvändig. De sakkunniga

föreslå, alt för detta ändamål skola finnas två centrala tillsynsorgan, nämligen

en sanitär tillsynsmyndighet under medicinalstyrelsen och en fisketill
-

Departe*

menta*

c heffla.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

synsmyndighet under lantbruksstyrelsen. I åtskilliga yttranden har tillsynens

uppdelning på nämnda sätt föranlett erinringar. Då härvid uttalats, att ett gemensamt

tillsynsorgan skulle vara att föredraga, synes i vissa fall ha lagts

stor vikt vid att en enda institution sannolikt skulle bliva bättre ägnad

att utföra forskningar på området. Häremot bör erinras, att de tillsynsorgan

som de sakkunniga föreslagit främst skulle verka för att erforderliga åtgärder

till motverkande av förorening vidtagas, och således fullgöra en uppgift

av huvudsakligen administrativ natur, varemot enligt de sakkunnigas mening

forskningsuppgiften väsentligen borde åvila statens institut för folkhälsan

och undersöknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket, nied vilka institutioner

de båda tillsynsmyndigheterna skulle samarbeta. De nämnda institutionerna

skulle också biträda med undersökningsarbeten i aktuella

frågor.

Med hänsyn till nuvarande förhållanden torde en begränsning i den föreslagna

organisationen vara ofrånkomlig. Det kan härvid synas erbjuda sig

en möjlighet att, såsom bland annat kommerskollegium förordat, ålägga

den nuvarande fisketillsynsmyndigheten att utöva tillsyn i lika mån ur sanitär

som ur fiske- och allmän naturskyddssynpunkt. Denna anordning skulle

emellertid innebära en väsentlig utvidgning av myndighetens verksamhet,

vilken för närvarande huvudsakligen avser tillsyn ur fiskesynpunkt. Utvidgningen

kan icke genomföras utan en betydande ökning av personalen liksom

av laboratorielokaler och andra hjälpmedel. Redan med hänsyn till kostnaderna

härför torde man vara nödsakad att skjuta den nu diskuterade möjligheten

åsido. Härjämte kan anmärkas, att det icke låter sig väl förena med

den ställning som bör tillkomma medicinalstyrelsen och hälsovårdsmyndigheterna

att lägga den centrala tillsynen ur sanitär synpunkt under en myndighet

som är ansluten till fiskeristaten och lyder under lantbruksstyrelsen.

I några yttranden har uttalats den åsikten att statens institut för folkhälsan

borde utses till tillsynsmyndighet. Icke heller detta förslag torde vara

genomförbart, enär de administrativa uppgifter som enligt de sakkunnigas

mening i främsta rummet skulle tillkomma tillsynsmyndigheterna icke lämpligen

kunna åläggas institutet. Detta bör icke så att säga göras till åklagare i

föroreningstvister, utan dess uppgift på området måste såsom de sakkunniga

förutsätta inskränkas till utförande av undersökningsarbeten i aktuella föroreningsfrågor

samt vetenskapliga forskningar i ämnet.

Då dessa utvägar icke stå till buds, torde för närvarande vara lämpligast

att i huvudsak bibehålla den nuvarande organisationen av tillsynsverksamheten.

Detta innebär, att fisketillsynsmyndigheten alltjämt kommer att utöva

tillsyn främst ur fiskesynpunkt, vartill dock torde kunna läggas tillsyn

ur allmän naturskyddssynpunkt, och att myndigheten skall utöva tillsyn ur

sanitär synpunkt allenast i den mån en sådan tillsynsverksamhet kan förenas

med myndighetens huvudsakliga uppgift. Den sanitära tillsynen får alltså i

första hand ankomma på hälsovårdsmyndigheterna — hälsovårdsnämnder

och länsstyrelser — samt tjänsteläkarna. Denna inskränkning i den föreslagna

organisationen medför — utom minskning i effektiviteten — vissa olägen
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

69

heter särskilt ur processuell synpunkt, då de sakkunniga avsett att den sanitära

tillsynsmyndigheten skulle vara det organ som hos vattendomstolarna

främst utförde talan med hänsyn till sanitära intressen. Dessa olägenheter

torde dock icke bliva av alltför stor betydelse, om i förslaget vidtagas vissa

andra jämkningar till vilka jag återkommer i det följande.

Med anledning av vad statskontoret anfört vill jag framhålla, att den nuvarande

fisketillsynsmyndighetens jämförelsevis självständiga ställning enligt

enstämmiga vittnesbörd visat sig vara till stort gagn och befrämjat ett

smidigt handlag i utövningen av tillsynsverksamheten, vilken också erhållit

de bästa vitsord. Myndigheten har kunnat på ort och ställe under eget ansvar

lämna råd och anvisningar angående erforderliga åtgärder. Självständigheten

skulle gå förlorad, om myndighetens arbetskrafter såsom statskontoret

synes ha förutsatt flyttas inom lantbruksstyrelsen för att där fylla

motsvarande uppgifter. Det är icke antagligt, att därigenom skulle vinnas

någon möjlighet att minska omkostnaderna eller att för samma kostnader

erhålla större arbetseffekt.

Av minst lika stor betydelse som det nu behandlade spörsmålet om den

centrala tillsynen till motverkande av vattenförorening är frågan, vilka myndigheter

som böra äga beslutanderätt i föroreningsfrågor. Även i detta

hänseende lia delade meningar uttalats av de hörda myndigheterna och

sammanslutningarna, om än det vida övervägande flertalet anslutit sig till

de sakkunnigas förslag. I de yttranden som avgivits av representanter för

industrien har mot förslaget erinrats, att hälsovårdsmyndigheternas befogenhet

att meddela beslut i föroreningsfrågor borde i rättssäkerhetens intresse

inskränkas, och anmärkningar ha särskilt riktats mot att hälsovårdsnämnderna

alltjämt skulle äga påbjuda inställandet av en fabriks drift eller

nedläggande av en näring. Å andra sidan har av vissa myndigheter — främst

medicinalstyrelsen — befarats, att vattendomstolarna genom förslaget tillerkänts

alltför stor makt i förhållande till hälsovårdsmyndigheterna, önskemål

ha också framställts örn en närmare kompetensfördelning mellan hälsovårdsmyndigheterna

och vattendomstolarna till undvikande av stridiga

avgöranden.

Invändningen, att med förslagets ståndpunkt slitningar möjligen kunde

uppstå mellan hälsovårdsmyndigheterna och vattendomstolarna, äger ett

visst berättigande. Den har också förutsetts av de sakkunniga och föranlett

särskilda föreskrifter lill undvikande av beslut som strida mot varandra.

Dessa föreskrifter kunna väl icke till fullo undanröja de praktiska olägenheter

som alltid kunna länkas följa av att administrativa myndigheter och

domstolar äga besluta i samma frågor — ett förhållande som ingalunda

saknar motsvarighet på andra områden — men starka lämplighetsskäl tala

likväl för de sakkunnigas ståndpunkt. Hälsovårdsmyndigheterna och vattendomstolarna

ha nämligen otvivelaktigt var för sig såsom beslutande organ

viktiga och med hänsyn lill avgörandets karaktär olikartade uppgifter

att fylla.

Hälsovårdsmyndigheterna kunna såsom lokala övervakande organ upp
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

rätthalla intim kontakt med ortsförhållandena och böra därför vara ägnade

att snabbt ingripa. Visserligen äro de i regel icke kompetenta att pröva

svårbedömda tekniska spörsmål, men de måste likväl anses skickade för

uppgiften att i första hand ingripa mot sanitära olägenheter genom vattenförorening.

För att de skola kunna fullgöra denna uppgift är det nödvändigt,

att de äga meddela förelägganden av olika slag, anpassade efter omständigheterna

i varje särskilt fall. Sakkunniga råd och anvisningar kunna härvid

bland annat erhållas av statens institut för folkhälsan liksom i viss utsträckning

av fisketillsynsmyndigheten. Tydligt är också, att ledning vinnes genom

de avgöranden som träffas av vattendomstolarna. Typfall uppkomma

som lösa frågan i vilken omfattning åtgärder till motverkande av förorening

böra vidtagas, och hälsovårdsmyndigheternas uppgift blir då huvudsakligen

alt i likartade fall framtvinga motsvarande åtgärder. Då ett

sådant prejudicerande avgörande föreligger eller då fallet är av enklare

beskaffenhet eller utredningen eljest kan anses tillfredsställande, bör det

vara möjligt för hälsovårdsmyndigheterna att meddela jämförelsevis detaljerade

förelägganden. I andra fall åter torde de icke lämpligen kunna på

egen hand i detalj pröva, vilka åtgärder som skola vidtagas. I sådan händelse

kunna de enligt förslaget låta frågan örn de särskilda åtgärdernas

beskaffenhet gå till de för prövning därav bättre skickade vattendomstolarna.

Att hälsovårdsmyndigheterna på detta sätt må överlämna det slutliga

avgörandet till annan myndighet innebär icke, att de kunna undandraga sig

ansvaret för att åtgärder vidtagas mot en ur sanitär synpunkt menlig vattenförorening.

Deras funktion att i detta hänseende driva fram erforderliga åtgärder

kvarstår nämligen, med den skillnaden allenast att ingripandet kan

taga den formen att myndigheten tillser att frågan —- utan uppskov — blir

prövad av vattendomstol.

Ehuru hälsovårdsmyndigheterna måste anses oundgängliga som övervakande

och pådrivande organ, innebär detta givetvis icke, att det

skulle vara uteslutet att i ett eller annat hänseende inskränka deras befogenhet

utöver vad de sakkunniga ansett lämpligt. Men för att en sådan inskränkning

skall vidtagas måste starka praktiska skäl kunna åberopas. Några sådana

skäl ha enligt min mening icke anförts. Jag vill särskilt framhålla, att

såsom stöd för de framförda yrkandena örn inskränkning i hälsovårdsnämndernas

befogenheter icke i något fall kunnat åberopas missbruk. Den brist

hos hälsovårdsnämnderna som i många fall framhållits är i själva verket

i stället, att de icke äro tillräckligt effektiva.

Vattendomstolarnas naturliga uppgift i föroreningsfrågor är en helt annan

än hälsovårdsmyndigheternas, den är ej av övervakande och pådrivande

utan av rättsskipande natur. Det bör framhållas att -— såsom i ett yttrande

betonats — även avgörandet av frågan, i vilken utsträckning åtgärder

böra vidtagas till motverkande av förorening och i vad mån förorening

får tålas, är en uppgift som enligt svensk uppfattning måste anses tillhöra

rättsskipningen. Uppenbart är, att nämnda domstolar redan med hänsyn

till domsområdenas utsträckning äro på ett särskilt sätt lämpade för en

sådan uppgift. Varje vattendomstols område omsluter obrutna vattensystem,

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

71

från källan lill havet, medan gränserna för hälsovårdsnämndernas distrikt

så gott som alltid och länsgränserna mycket ofta avskära vattendragen, till

följd varav föroreningskällan kan finnas inom en hälsovårdsmyndighets område,

medan olägenheterna, såsom t. ex. i Ronnebyån, till väsentlig del uppkomma

inom annan eller andra myndigheters områden. Tydligen kunna

föroreningsfrågorna också äga ett intimt samband med andra spörsmål som

röra ett vattendrag, t. ex. en reglering av vattnets avrinning för att erhålla

ökad vattenkraft. De sakkunniga ha påpekat, att vattendomstolarna äga omfattande

erfarenhet av frågor om förprövning över huvud taget och att föroreningsfrågor

äro förknippade med skadeståndsfrågor och ett flertal andra

spörsmål av civilrättslig natur, såsom om rätt att taga i anspråk annans

mark och om delaktighet i gemensamma ledningar eller reningsverk. Det

kan icke sägas utgöra en naturlig uppdelning att såsom en länsstyrelse ifrågasatt

hänvisa dessa senare spörsmål till vattendomstol och alltid låta själva

föroreningsfrågan gå till hälsovårdsmyndighet. Enligt min mening tarvas

det, att för föroreningsfrågan en myndighet av domstols karaktär finnes som

kan slutligen skilja mellan stridiga intressen. I det fall att allenast enskilda

ekonomiska intressen stå mot varandra, synas för övrigt delade meningar

icke kunna råda om att frågan bör avgöras av domstol.

Vid vattendomstolarna finnas icke för närvarande anställda experter i föroreningsfrågor,

men de sakkunnigas förslag innebär möjlighet att låta särskilt

utbildad sakkunnig inträda såsom ledamot i domstolen när så erfordras.

Sakkunnig kan även anlitas såsom biträde åt domstolen utan att inträda såsom

ledamot i denna. Vilkendera formen som bör anlitas är en lämplighetsfråga

som med förtroende kan överlämnas åt tillämpningen. Att vattendomstolarna

icke skulle kunna med anlitande av erforderlig sakkunskap lösa den

uppgift som enligt förslaget pålagts dem, synes icke behöva befaras. Någon

anledning att såsom i vissa yttranden förordats inrätta en eller flera särskilda

vattendomstolar för ändamålet föreligger därför icke, och detta skulle för

övrigt vara förenat med flera olägenheter med hänsyn till det samband som

enligt vad förut nämnts finnes mellan föroreningsfrågor och andra vattenfrågor.

Om sålunda vattendomstolarna kunna antagas vara skickade att omhändertaga

mål som röra föroreningsfrågor i ökad omfattning, måste likväl beaktande

skänkas den invändningen att deras arbetsbörda redan nu är stor.

Då det ur statsfinansiell synpunkt bör undvikas att belasta domstolarna så

att avsevärda kostnader kunna uppkomma för extra arbetskraft, torde viss

begränsning böra göras av de fall då enligt de sakkunnigas förslag förprövning

av vattendomstol skall äga rum. Vid meddelande av bestämmelser härom,

vilka enligt förslaget skola utfärdas i administrativ ordning, torde alltså

böra iakttagas viss återhållsamhet.

Det är möjligt, att någon ytterligare minskning i det arbete som enligt förslaget

skulle åvila vattendomstolarna skulle kunna vinnas genom en kompetensfördelning

mellan hälsovårdsmyndigheterna och vattendomstolarna såsom

i vissa yttranden ifrågasatts. Att begränsa vattendomstolarnas behörighet

att döma i föroreningsfrågor kan dock icke gärna komma i fråga,

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

då dessa måste antagas vara de mest kompetenta myndigheterna samt skola

pröva ärendena även ur andra synpunkter än den sanitära.

I fråga om förhållandet mellan hälsovårdsmyndighets beslut

och vattendomstols avgöranden ha de sakkunniga ansett, att de

förra böra vika för de senare. Medicinalstyrelsen, som befarat att befogenhet

för vattendomstol att ändra hälsovårdsmyndighets beslut kunde verka hämmande

på hälsovårdsarbetet, har hemställt om ändring av förslaget på sagda

punkt. Styrelsen har tillika förordat, att hälsovårdsmyndighet skulle utan

inskränkning äga att meddela föreskrift som avviker från vattendomstols

beslut, under det att enligt förslaget sådan föreskrift skulle få meddelas

endast på grund av särskilda omständigheter och icke av hälsovårdsnämnd

utan allenast av länsstyrelse.

Det torde näppeligen finnas skäl för farhågan, att hälsovårdsarbetet skall

menligt påverkas av att vattendomstolarna erhålla befogenhet att slutligt avgöra

föroreningsfrågor. I själva verket torde antalet av de föroreningsärenden

som komma att handläggas av vattendomstol bliva ganska ringa

i jämförelse nied dem som komma att upptagas av hälsovårdsmyndigheterna,

och hälsovårdsmyndighets beslut kommer sannolikt endast mera sällan

att bliva föremål för omprövning av vattendomstol. Att vattendomstolen

i fall då frågan likväl dragés under dess prövning icke kommer att

ändra hälsovårdsmyndighetens beslut utan verkliga skäl, kan förutsättas.

Det bör emellertid anmärkas, att örn hälsovårdsmyndigheten inskränkt sig

till ett föreläggande som icke innehåller någon lösning i detalj av frågan

om åtgärder till motverkande av förorening, vattendomstolen uppenbarligen

har att komplettera beslutet i erforderliga delar. En av fördelarna med

de sakkunnigas förslag är, att hälsovårdsmyndigheten icke behöver inhämta

utredning om vad i detalj behöver göras utan kan inskränka sig till att

konstatera, att åtgärder erfordras för att häva sanitära missförhållanden,

och överlämna utformningen av åtgärderna antingen tills vidare åt den som

skall utföra dem eller också åt vattendomstol. I förra fallet kan vederbörande

frivilligt begära vattendomstolens utlåtande, men han kommer sannolikt

i allmänhet att föredraga att, efter tillkallande av teknisk sakkunskap

och i samråd bland annat med tillsynsmyndigheten, vidtaga åtgärderna utan

sådan prövning. Denna prövning är nämligen enligt sakens natur förenad

med vissa kostnader, varjämte förfarandet hos vattendomstol — om också

endast i begränsad omfattning — även kommer att innefatta prövning av

ersättningsanspråk som vederbörande hellre vill reglera i godo.

I detta sammanhang må uppmärksammas den praktiska frågan, vilken

verkan som skall tillkomma vitesföreläggande som av hälsovårdsmyndighet

meddelats i ett ärende, om detta därefter dragés under vattendomstols

prövning. Att någon tvekan icke behöver uppkomma, när föreläggandet

allenast innebär att frågan skall prövas på detta sätt, är ju tydligt.

I andra fall inverkar ärendets anhängiggörande hos vattendomstolen ej i och

för sig på vitesföreläggandet. Förslaget upptager emellertid — ill kap. 83 §

vattenlagen — en bestämmelse, enligt vilken vattenrättsdomaren äger för
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

73

ordna att vitesföreläggandet ej må tillämpas innan målet blivit avgjort eller

vattendomstolen annorlunda förordnat. Uppenbarligen får denna bestämmelse

icke tillämpas så, att därigenom vidtagandet av lämpliga åtgärder onödigtvis

fördröjes.

Vad härefter angår de sakkunnigas förslag att, sedan vattendomstol meddelat

sitt beslut, hälsovårdsmyndighet i regel icke må meddela föreskrift

som avviker därifrån, har jag även i denna del funnit förslagets ståndpunkt

välgrundad. Förslaget innefattar vidsträckta befogenheter för vattendomstolen

att själv, på ansökan eller efter därom förd talan, meddela ändrade

föreskrifter. Den möjlighet som förslaget därjämte ger länsstyrelse att meddela

avvikande föreskrifter på grund av särskilda omständigheter synes tillräcklig.

Med anledning av vad medicinalstyrelsen anfört om att bestämmelser kunna

behöva utfärdas såsom en följd av beslut som meddelas av vattendomstol

må för övrigt framhållas, att vattendomstolens beslut givetvis icke är

bindande i andra hänseenden än dem som varit föremål för domstolens prövning.

Ett beslut angående villkoren för avledande av kloakvatten utgör t. ex.

icke hinder för hälsovårdsnämnd att förbjuda användning av vattenhämtningsställe

som därigenom förorenas. Däremot är nämnden icke behörig att

förbjuda kloakvattnets avledande till vattendraget eller att föreskriva någon

reningsprocedur utöver vad vattendomstolen ansett behövligt.

Till sist må i detta sammanhang nämnas, att förslaget icke såsom svenska

naturskyddsföreningen antagit ger vattendomstol rätt att ändra beslut om

fridlysning som ur naturskyddssynpunkt meddelats av länsstyrelse enligt

därom gällande författningar.

Förslag om ändring i vattenlagen.

I vattenlagen regleras olika slags företag som röra vatten, däribland i 8

kap. företag som avse avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet,

i lagen benämnt kloakvatten. Bestämmelserna i nämnda kap. äro

emellertid för närvarande i flera hänseenden ofullständiga. Sålunda saknas

bestämmelser angående de förutsättningar under vilka spillvatten och annan

flytande orenlighet må utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde

(recipienten). I detta avseende föreligger en väsentlig skillnad i jämförelse

med andra i vattenlagen reglerade företag, om vilka fullständiga bestämmelser

meddelas angående frågan under vilka förutsättningar och på vad sätt de

må genomföras. Vid jämförelse med 7 kap., som reglerar torrläggningsföretag,

framträder också såsom en brist i 8 kap., att det saknar stadganden

om skyldighet att deltaga — tvångsdelaktighet — i kloakledningsföretag som

lämpligen kan utföras så, att det länder till nytta för två eller flera intressenter.

De sakkunnigas förslag till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen

innehåller en fullständig omarbetning av 8 kap. Därjämte föreslås ändringar

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

i 2, 3, 9—11 och 13 kap., vilka dock till huvudsaklig del äro följdändringar

som sammanhänga med den nya lydelsen av förstnämnda kapitel.

Spillvatten och annan flytande orenlighet — avloppsvatten — indelas i

förslaget alltefter härkomsten i två huvudgrupper. Spillvatten och orenlighet,

som härrör från bostäder eller från verksamhet vilken icke är att hänföra

till industriell rörelse, benämnes kloakvatten. Spillvatten och

orenlighet, som härrör från industriell rörelse, benämnes industriellt

avloppsvatten.

I förslaget behandlas först avledande av kloakvatten. Förslaget upptager

i denna del till en början bestämmelser om framdragande av kloakledning

över annans mark eller genom väg eller järnvägs eller spårvägs

banvall eller stationsområde samt örn underhåll av kloakledning m. m.

De innehålla icke något väsentligt nytt i förhållande till gällande lag. En

viktig nyhet innefatta däremot efterföljande bestämmelser örn tvångsdela

k t i g h e t i kloakledningsföretag. De sakkunniga lia ansett ett starkt behov

föreligga av sådana bestämmelser, vilka bland annat vore en oundgänglig

förutsättning för att man skulle komma till rätta nied avloppsförhållandena

inom ett område med tät bebyggelse som ej utgjorde egen kommun

eller municipalsamhälle. En annan nyhet i förslaget rör företag för såväl

avledande av kloakvatten som torrläggning av

mark. Bestämmelserna härom innebära bland annat, att samhällen eller

enskilda som äro i behov av ledningar för avledande av kloakvatten samt

ägare av mark som behöver torrläggas kunna tvingas att gå tillsammans i

ett gemensamt företag, oavsett från vilken sida initiativet kommer till företaget.

De sakkunniga ha uttalat, att vissa svårigheter i fråga om fördelningen av

kostnaderna mellan kloakledningsintresset å ena samt torrläggningsintresset

å andra sidan icke kunde undvikas, men att det likväl icke kunde vara föremål

för tvekan, att bestämmelser borde meddelas om kombinerade företag

av denna natur.

De bestämmelser om avledande av kloakvatten för vilka nu redogjorts

skola enligt förslaget äga motsvarande tillämpning i fråga om industriellt

avloppsvatten.

Beträffande åtgärder till motverkande av vattenförorening

föreslås i flera hänseenden olika bestämmelser för kloakvatten å ena samt

industriellt avloppsvatten å andra sidan. Till stöd för att göra denna skillnad

har åberopats, att i fråga om kloakvatten borde tagas till utgångspunkt,

att vederbörande över huvud taget icke skäligen kan förvägras att avleda

kloakvattnet till någon närliggande recipient. Där en viss bebyggelse redan

finnes, har det sålunda icke ansetts kunna komma i fråga att ur allmän eller

enskild synpunkt ställa oöverstigliga hinder i vägen för kloakvattnets avledande.

Lagstiftningens uppgift är i sådant fall enligt de sakkunnigas mening

endast att meddela bestämmelser som syfta till att såvitt möjligt motverka

olägenheter genom avledandet. En annan sak är, att bebyggelsen ej

bör få växa upp på ett så planlöst sätt att vidtagandet av rationella åtgärder

till motverkande av olägenheter genom vattenförorening försvåras eller

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

75

fördyras. Detta spörsmål har av de sakkunniga ansetts höra hemma inom

stadsplane- och fastighetsbildningslagstiftningen, och de ha också såsom förut

nämnts framlagt ändringsförslag i därtill hörande författningar.

Den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till en recipient

skall enligt förslaget, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga

åtgärder till motverkande av förorening. Några detaljerade föreskrifter örn

vad som i varje fall skall iakttagas ha icke intagits i lagen. Om förorening

vållas av kloakvatten som avledes från två eller flera samhällen eller fastigheter,

kunna dessa enligt förslaget förpliktas att deltaga i kostnaden för ett

gemensamt reningsverk eller för andra åtgärder i gemensamt intresse till

motverkande av förorening, t. ex. rensningar i recipienten.

I fråga om industriellt avloppsvatten ha de sakkunniga framhållit,

att utgångsläget vore ett annat. Den som vill utföra en industriell anläggning

kan i viss utsträckning välja mellan flera platser, och ur föroreningssynpunkt

är det av stor betydelse, örn en fabrik förlägges t. ex. vid kusten

i stället för vid ett mindre vattendrag ett stycke in i landet. Ehuru utrymmet

för val mången gång är ganska begränsat, har nämnda förhållande

såsom en konsekvens i lagstiftningen ansetts böra föranleda, att frågan om

rätt att utsläppa industriellt avloppsvatten kan göras beroende av myndighets

prövning. Denna skall enligt förslaget ankomma på vattendomstol, med

eller utan föregången syneförrättning. I vissa fall skall frågan underställas

Kungl. Maj:t.

I förslaget stadgas förbud att avleda industriellt avloppsvatten så att genom

förorening av recipienten ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer

olägenhet av någon betydelse, såvida icke föroreningens förebyggande prövas

kräva åtgärder som ej skäligen kunna fordras. Ägaren av fabrik eller

annan industriell inrättning kan enligt förslaget åläggas icke blott att själv

utföra åtgärder till motverkande av förorening eller att, eventuellt jämte

andra, bekosta sådana åtgärder utan även att utgiva en särskild avgift till

befrämjande av fisket inom landet.

Enligt förslaget äger Kungl. Majit förordna, att avloppsvatten från vissa

fabriker eller industriella inrättningar ej i något fall må utsläppas i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde, innan frågan örn erforderliga åtgärder

till motverkande av förorening blivit prövad i den ordning förslaget innehåller.

Denna bestämmelse är avsedd att komma till användning i sådana

fall då man har särskild anledning att befara olägenheter genom förorening,

och sådan förprövning som nu nämnts skall enligt förslaget till kungörelse

i ämnet vara obligatorisk i fråga örn anrikningsverk, sulfit- eller

sulfatcellulosafabriker, träsliperier m. fl. Nämnda befogenhet för Kungl.

Majit kompletteras i förslaget av ett stadgande, enligt vilket förbud mot förorening

genom industriellt avloppsvatten må meddelas beträffande visst vattenområde,

då det med hänsyn till landets djur- eller växtvärld eller eljest

ur naturskyddssynpunkt är av särskild betydelse.

Den som avleder kloakvatlen eller industriellt avloppsvatten skall vara

skyldig alt giva ersättning för olägenhet genom förorening, såframt olägen
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

heten är av någon betydelse och ej med hänsyn till förhållandena på orten

skäligen bör tålas.

Till de materiella regler för vilka nu i huvudsak redogjorts ansluta i 8

kap. av förslaget utförliga regler örn sättet för prövning av frågor som röra

avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, om verkan av beslut

i sådant ärende samt om förvaltningen av de gemensamma angelägenheterna

för ett företag med två eller flera intressenter m. m.

I 2, 3 och 9 kap. vattenlagen ha smärre ändringar föreslagits. Ändringarna

i 2 kap. gälla bland annat frågan om utkastande av fast avfall och

om utkastande eller utsläppande av avfall från fartyg. Beträffande

10, 11 och 13 kap. innehåller förslaget ett stort antal tillägg till eller jämkningar

av vattenlagens bestämmelser om förfarandet vid syneförrättning

eller inför vattendomstol samt om handräckning och straff.

I yttrandena ha grunddragen i förslaget till ändring av vattenlagen

i allmänhet icke föranlett några erinringar. Vissa anmärkningar av större

räckvidd ha dock framställts.

I fråga om den föreslagna gränsdragningen mellan kloakvatten och industriellt

avloppsvatten har Sveriges kemiska industrikontor uttalat, att någon

sådan uppdelning icke borde komma till stånd. Industrikontoret vitsordar,

att kloakvattnet i förhållande till det industriella avloppsvattnet vore jämförelsevis

enhetligt, men framhåller, att avloppsvattnen från sådana företag

som bearbeta organiska ämnen och t. ex. tillverka livsmedel komme förstnämnda

kategori mycket nära. Det industriella avloppsvattnet hade enligt

industrikontorets åsikt av de sakkunniga behandlats alltför strängt, och i

talrika fall bleve det svårt att skilja de båda kategorierna åt. Även Sveriges

industriförbund har funnit, att industriellt avloppsvatten behandlats för

strängt i jämförelse med kloakvatten, därvid förbundet uttalat att vad de

sakkunniga anfört till stöd för uppdelningen väl icke saknade berättigande

men icke kunde motivera så stor skillnad som föreslagits. De faktorer som

bestämde industriföretagens lokalisering vore enligt förbundets mening av

så grundläggande art, att ofta ej funnes någon möjlighet att såsom de sakkunniga

förutsatt välja mellan olika platser. Vidare har förbundet påpekat,

att kloakvattnet huvudsakligen förorsakade olägenheter av sanitär natur, det

industriella avloppsvattnet främst å fiske. En begränsning av föroreningar

genom kloakvatten vore fördenskull mera angelägen än en begränsning av

olägenheter genom industriellt avloppsvatten. Styrelsen för tekniska högskolan

har särskilt framhållit, att det i praktiken kunde komma att följa

svårigheter av tudelningen, och betänkligheter mot denna lia också uttalats

inom statens institut för folkhälsan av avdelningsföreståndaren professor

Naeslund samt av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Ingeniörsvetenskapsakademien uttalar i sitt utlåtande, att med avseende

på skador i recipienten kloakvatten och industriellt avloppsvatten kunde

verka alldeles likartat, i det att båda kunde åstadkomma sanitära skador

och fiskeskador. Akademien anför vidare:

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 45.

77

Såväl kloakvatten som industriella avloppsvatten kunna innehålla samma

kategorier av smutsämnen, nämligen fasta oorganiska ämnen, fasta organiska

ämnen, lösta oorganiska eller organiska ämnen eller kolloider. Vad som

med avseende på kvalitet skiljer dem åt är — örn man undantager vissa gifter,

som kunna förekomma i industriavloppsvatten, och vissa sjukdomsalstrande

bakterier, som oftare finnas i kloakvatten än i industrivatten — huvudsakligen

koncentrationen av de förorenande ämnena, men denna faktor

inverkar främst på beskaffenheten av de reningsanordningar, som kunna användas.

Härtill kommer, att i talrika fall avloppsvatten kunna förekomma,

som bestå av en blandning av både kloak- och industriellt avloppsvatten.

Med avseende på de reningsmetoder, som nu äro kända, kan det samman

fattningsvis sägas, att de bestå i anordningar för mekaniskt frånskiljande av

fasta partiklar av organiskt eller oorganiskt ursprung, biokemisk eller rent

kemisk mineralisering och oxidation av lösta organiska ämnen, oskadliggörande

medelst kemisk reagens av lösta ämnen, indunstning av avloppsvattnet

eller av lösningar, innan de inkomma i det gemensamma avloppsvattnet,

i vissa fall indunstningsåterstodens förbränning och slutligen avloppsvattnets

utspädning med friskt vatten eller dess återanvändning inom

fabrikationen eller dess utspridning över mark. Vid behandlingen råder den

likheten, att de metoder, som hittills använts vid kloakvattenrening, också i

princip tillämpats vid rening av industriavloppsvatten, medan det omvända

icke är fallet.

Den allmänna praktiska lösningen av problemet att rena enbart samhälleligt

kloakvatten torde dock kunna sägas vara bättre känd än fallet är vid

industriella avloppsvatten, som självfallet förete många olika typer, vilka

var och en fordra särskild behandling. Av stor praktisk betydelse är, att

vid reningen av avloppsvatten, av vad slag de vara må, de behandlas såvitt

möjligt i skilda anläggningar, ty endast därigenom kunna optimala betingelser

för de på reningsresultatet medverkande faktorerna skapas.

Däremot uppträda givetvis ofta svårlösta frågor i samband med renandet

av industriella avloppsvatten, som snarare äro av ekonomisk än teknisk art,

spörsmål där det gäller att avgöra, vad som är möjligt att med skäliga kostnader

uppnå.

Jämväl svenska kommunaltekniska föreningen har uppehållit sig vid spörsmålet,

om någon skillnad borde göras mellan kloakvatten och industriellt

avloppsvatten. Enligt vad föreningen framhållit kunde det ifrågasättas, om

icke den föreslagna uppdelningen vore onödig, men föreningen bar ej velat

förorda någon ändring i förslaget i denna del, då visst fog funnes för ett särskiljande

av kloakvatten och industriellt avloppsvatten, särskilt med hänsyn

till de åtgärder som kunde behöva vidtagas. Föreningen anför:

Det torde nog förhålla sig så, att även örn i många fall likartade mekaniska,

kemiska och biologiska processer kunna komma till användning för

rening av båda vattentyperna, så äro dock de tekniska anordningarna ofta

olika. I andra fall måste alldeles speciella reningsmetoder komma till användning

vid rening av industriellt avloppsvatten. För vissa slag härav hava

lämpliga reningsmetoder ännu ej blivit utexperimenterade, varför eventuella

krav på vattnets rening i dylika fall skulle kunna medföra alltför betungande

kostnader för industrierna ifråga.

För kloakvatten däremot finnas sedan länge reningsmetoder utprovade,

vilka ligga inom gränserna för det för samhällena i regel ekonomiskt möjliga.

Vidare finnes mellan de båda vattentyperna den olikheten, att kloakvattnet

kan vara smittoförande, medan åter industrivattnet kan medföra direkt

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Departe
ments
chefen
-

giftverkan på djur- och växtlivet i vattendragen. På grund härav torde det

kunna vara lämpligt, att kloakvatten och industriellt avloppsvatten skiljas

åt icke endast i lagar och förordningar utan också, såsom erfarenheten redan

visat erforderligt, i praktiken på så sätt, att de om möjligt avledas i skilda

ledningar och behandlas i skilda reningsverk, dock givetvis endast under förutsättning

att ej det ena slaget vatten är av så ringa mängd, att det vid sammanförandet

blir utan inverkan på det andras beskaffenhet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att den skillnad som i förslaget

gjorts mellan kloakvatten och industriellt avloppsvatten borde utjämnas.

Enligt länsstyrelsens mening borde nämligen obligatorisk förprövning

stadgas jämväl i fråga örn större kloakanläggningar. Beträffande såväl dylika

anläggningar som fabriker och andra industriella inrättningar borde förprövningen

omhänderhavas av länsstyrelserna.

Beträffande bestämmelserna om gemensamma företag för avledande av

avloppsvatten har av förste provinsialläkarnes förening och förste provinsialläkaren

i Värmlands län invänts, att bestämmelserna vore otillräckliga. I

deras yttranden uttalas, att det i villasamhällen och andra områden med tätbebyggelse,

där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gälla, ofta vöre

ogörligt att få till stånd samfällda vatten- och avloppsledningar. Erfarenheten

visade nämligen, att örn man för dylik tätbebyggelse, som saknade

ekonomisk myndighet i form av municipalbildning eller liknande, sökte få

till stånd samfällda åtgärder, detta oftast strandade på att de kommunala

bestämmande myndigheterna motsatte sig ekonomiska utlägg för endast viss

del av kommunen. Någon form av ekonomisk myndighet för områdena borde

införas. Förslaget syntes icke ha särskilt beaktat denna utomordentligt

viktiga del av problemet. Länsarkitekten i Stockholms län uttalar, att det

skulle vara till fördel, om en organisation för avloppsledningarnas ordnande

t. ex. inom ett byggnadsplaneområde kunde tillskapas av ungefär

samma art som en vägförening enligt lagen om enskilda vägar.

I det yttrande som avgivits av jernkontoret har berörts ett speciellt spörsmål

som torde böra omnämnas här, nämligen frågan om verkan av att genom

ett sjösänkningsföretag vattenmängden minskas i den recipient till vilken

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten avledes och därigenom föroreningen

i densamma ökas. Ansvaret härför borde genom ändring i 7 kap. åläggas

den som företoge sjösänkningen. I

I de sakkunnigas förslag har 8 kap. vattenlagen blivit föremål för en genomgripande

omarbetning och utvidgning. I förslaget har skilts mellan

kloakvatten å ena samt industriellt avloppsvatten å andra sidan. Denna tudelning

synes mig befogad. Såsom de sakkunniga själva framhållit torde väl

båda slagen av avloppsvatten ofta avledas i gemensamma ledningar, och de

åtgärder som böra vidtagas för rening av avloppsvattnet kunna också vara

likartade. De skäl som de sakkunniga anfört för att giva nämnda slag av

avloppsvatten en i vissa hänseenden olika legislativ behandling måste det

oaktat anses välgrundade. Ett samhälle utvecklas ju efter hand, under det

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

79

att en industriell anläggning i regel på en gång utbygges till en för längre

tid bestående storlek. Detta är uppenbarligen av betydelse särskilt för deu

viktiga frågan, huruvida och i vad mån förprövning bör föreskrivas. Vidare

må erinras örn att effektiva och ekonomiskt utförbara anordningar numera

äro utexperimenterade för rening av kloakvatten, medan ingenjörsvetenskapen

ännu ej tillfredsställande löst detta problem i fråga örn åtskilliga

slag av industriellt avloppsvatten.

De nya bestämmelserna om tvångsdelaktighet i kloakledningsföretag m. m.

och om företag för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark

måste anses fylla en brist i gällande lag, som icke reglerar annat än frivillig

anslutning till företag för avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet

samt, frånsett ett speciellt stadgande, över huvud taget ej behandlar

kombinerade företag för avledande av kloakvatten och för torrläggning.

I ett par yttranden har uttalats, att dessa bestämmelser vore otillräckliga och

att fördenskull tillika borde införas någon ny form av ekonomisk myndighet

för områden med tät bebyggelse i syfte att underlätta framtvingandet av samfällda

avloppsledningar. Denna ekonomiska myndighet borde då också

gälla vattenledningar. Avsikten med detta förslag är tydligen att skapa samfälligheter

som utgöra varken municipalbildning eller sådant gemensamt företag

som åsyftas i de sakkunnigas förslag. Såvitt angår avloppsledningar, varom

nu är fråga, kan jag dock ej finna annat än att sakkunnigförslaget löser

det problem som avses i nämnda yttranden. Samtliga fastigheter inom ett

tättbebyggt område kunna nämligen, om det är praktiskt genomförbart, enligt

förslaget tvingas samman i ett gemensamt företag, varigenom ekonomisk makt

vinnes över dem. Vidare kan enligt 54 § i förslaget, till vilken jag återkommer

i det följande, en kommun låta anordna avloppsledningar inom viss del av

kommunen med rätt att uttaga bidrag av de fastigheter som få nytta därav,

och denna möjlighet att erhålla kostnadsbidrag torde vara ägnad att väsentligt

verka för undanröjande av obenägenheten att vidtaga dylika åtgärder

för en begränsad del av kommunen.

Med anledning av vad länsarkitekten i Stockholms län anfört vill jag framhålla,

att vägfrågan och avloppsfrågan på platser med jämförelsevis tät bebyggelse

särskilt med hänsyn till de förvaltande organen om möjligt böra samordnas.

Då detta bör medföra en kostnadsminskning, synes emellertid med fog

kunna antagas, att en sådan samordning, om ej särskilda skäl tala i motsatt

riktning, äger rum på frivillighetens väg. Skulle i tillämpningen svårigheter

likväl uppstå, bör frågan med ledning av vunna erfarenheter bliva föremål

för omprövning.

Örn ett sjösänkningsföretag, såsom jernkontoret antagit, kan befaras genom

minskning av vattenmängden i en recipient vålla ökning av föroreningsgraden,

bör med tillämpning av stadgandet i 2 kap. 38 §* vattenlagen mellan de stridiga

intressena jämkas så, att ett vart kan tillgodoses utan väsentligt förfång för

annat. För skada eller intrång som åsamkas annan skall enligt 7 kap. 37 §,

jämförd med 1 §, ersättning utgå. På grund härav torde gottgörelse böra ut- 1

1 Jfr 10 kap. 56 § och 11 kap. 63 §.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

dömas, om någon som förut avleder kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

till recipienten eljest skulle bliva nödsakad att vidkännas kostnad som ej

skäligen kunnat åläggas honom, om sjösänkningen ej kommit till stånd. Något

tillägg till sistnämnda bestämmelse synes icke påkallat.

Mot ändringarna i 2, 3, 9—11 och 13 kap. vattenlagen synes i huvudsak

icke vara något att invända.

2 och 3 kap. vattenlagen.

I 2 kap. ha de sakkunniga under 14 § upptagit en bestämmelse örn tillskapande

av särskilda servitut till skydd mot vattenförorening.

Bestämmelsen, som icke föranlett någon erinran i yttrandena, synes lämplig.

Innebörden därav kommer att närmare belysas vid redogörelsen i det

följande för 8 kap. 23 och 32 §§ i förslaget.

I 2 kap. 35 § ha i förslaget intagits vissa stadganden angående förorening

genom fast avfall eller genom föremål eller ämnen från

fartyg. Dessa stadganden torde böra flyttas till 8 kap. och med visst tilllägg

upptagas under 2 §. 12 kap. 35 § synes allenast böra införas en hänvisning

till 8 kap.

Beträffande 2 kap. 38 § och 3 kap. 9 § ha föreslagits vissa ändringar av

redaktionell natur. Mot dessa ändringar torde icke vara något att erinra.

8 kap. vattenlagen.

1 och 2 §§.

Under 1 § i förslaget har upptagits ett inledande stadgande, enligt vilket

för avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet

från samhälle eller fastighet skola gälla de villkor som i kapitlet för varje

fall stadgas. I paragrafen har vidare intagits den tidigare berörda bestämningen

av begreppen kloakvatten och industriellt avloppsvatten samt en

föreskrift, att i fråga om torrläggning av stadsplanen område, som ej utföres

för viss eller vissa fastigheters räkning, och torrläggning av begravningsplats

skall gälla vad om avledande av kloakvatten stadgas. I 2 § ha de

sakkunniga intagit en erinran om att hälsovårdsstadgans föreskrifter ej åsidosättas

genom stadgandena i vattenlagen.

Såsom förut antytts har i 2 kap. 35 § av de sakkunniga intagits bestämmelse

om utkastande i vatten av fast avfall, varigenom vattnet kan

förorenas. Enligt denna bestämmelse skall, därest fråga är om avfall från

samhälle eller fastighet, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i 8

kap. i förslaget är stadgat om avloppsvatten. Beträffande utkastande eller

utsläppande av föremål eller ämnen, som kunna vålla förorening, från fartyg

skall enligt bestämmelse i samma paragraf i fråga om utfärdande av

erforderliga föreskrifter gälla vad i 5 kap. 12 § vattenlagen är stadgat.

Beträffande förorening genom fast avfall har Sveriges lantbruksförbund

påpekat, att enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att gälla olika be
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

81

stämmelser, allteftersom avfallet härrörde från industriell rörelse eller ej.

Enligt förbundets mening borde de bestämmelser som föreslagits beträffande

industriellt avloppsvatten alltid gälla för fast avfall.

Emot de föreslagna bestämmelserna i 1 § synes ej vara något att erinra.

I 2 § torde, i överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit under

2 kap. 35 §, böra införas föreskrift, att vad i lagen sägs om avledande av

kloakvatten och industriellt avloppsvatten i tillämpliga delar skall gälla jämväl

utkastande eller utsläppande av fast avfall från samhälle eller fastighet i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde som kan förorenas därav. Att härigenom

i viss mån olika bestämmelser bliva tillämpliga, allteftersom avfallet

härrör från industriell rörelse eller ej, synes icke böra föranleda någon

erinran. Till bestämmelsen torde emellertid böra göras ett tillägg, enligt

vilket Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Majit därtill utser skall äga

rätt att meddela särskilda föreskrifter mot utkastande eller utsläppande av

avfall som nyss nämnts. Härigenom vinnes bland annat bättre anslutning

till det av de sakkunniga föreslagna stadgandet att beträffande utkastande eller

utsläppande av avfall från fartyg bestämmelser skola meddelas i den ordning

som i 5 kap. 12 § stadgas om föreskrifter för allmän farled. Sådana föreskrifter

meddelas enligt sistnämnda stadgande av Kungl. Maj:t eller den myndighet

Kungl. Majit utser därtill.

Även nyssnämnda stadgande örn utkastande eller utsläppande av avfall från

fartyg torde böra upptagas i 2 §.

3—8 §§.

I dessa paragrafer meddelas i huvudsaklig anslutning till gällande lag

vissa allmänna föreskrifter, hur kloakledning skall inrättas, samt bestämmelser

örn rätt att framdraga kloakledning över annans mark, genom väg

eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde. Av dessa

bestämmelser ha 5, 6 och 8 §§ föranlett uttalanden i yttrandena.

Enligt 5 § skall, där för avledande av kloakvatten erfordras att avlopp

anordnas genom väg eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde

eller att befintligt avlopp utvidgas eller fördjupas, arbetet bekostas

av anläggaren samt ombesörjas, där fråga är örn väg, av vägens

ägare, såvitt ej denne hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren, och i annat

Tall av järnvägens eller spårvägens ägare. Svenska kommunaltekniska

föreningen har fäst uppmärksamheten vid att överenskommelser mellan

järnvägsförvaltningar och stadsmyndigheter rörande framdragandet av avloppsledningar

vanligen ske med utgångspunkt från att staden skall utföra

arbetet under kontroll av järnvägsförvaltningen, som på stadens bekostnad

verkställer erforderlig bevakning av järnvägslinjen. I 5 § borde därför beredas

möjlighet för järnvägs eller spårvägs ägare att överlämna arbetet åt

den som anlade avloppsledningen. En sådan ändring har förordats även i

vissa andra yttranden.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 45.

Departe
menU
chefen.

6

opaginerad Kontrollera mot PDF

Dtparle
menis
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45-

Enligt 6 § andra stycket skola vissa bestämmelser i första stycket om anordnande

av avlopp i samband med byggande av väg m. m. äga motsvarande

tillämpning i fråga om järnväg och spårväg med särskild banvall. I ett

yttrande har påkallats förtydligande av stadgandet.

1 8 § i förslaget föreskrives, att kloakledning skall av ägaren underhållas,

om någons rätt kan vara beroende därav. Av länsstyrelsen i Jönköpings

län har beträffande denna bestämmelse anmärkts, att den kunde tagas till

intäkt för den uppfattningen att behörigt underhåll av kloakledning kunde

krävas endast då enskilds rätt så fordrade men ej då behov därav förelåge

ur allmän synpunkt. Det från gällande lag upptagna villkoret att någons

rätt skulle vara beroende av att ledningen underhölles borde därför utgå.

Den i vissa yttranden förordade jämkningen av 5 § i förslaget synes böra

vidtagas.

Beträffande 6 § torde såsom de sakkunniga ansett — i överensstämmelse

med 7 kap. 15 § — böra gälla, att den icke skall tillämpas å spårväg utan

särskild banvall. Ett förtydligande i denna del synes påkallat.

I redaktionellt hänseende torde böra vidtagas ett förtydligande av 5 §, varigenom

uttryckligen förklaras att vad där sägs om ägare av väg skall beträffande

allmän väg avse väghållaren. En motsvarande ändring bör göras i 6 §.

Med anledning av anmärkningen mot 8 § vill jag framhålla, att den av de

sakkunniga föreslagna lydelsen, som oförändrad hämtats från gällande lag,

torde innebära, att underhållet av en kloakledning icke får eftersättas, om

vare sig allmänt eller enskilt intresse skulle kränkas. Uttrycket »någons rätt»,

som har sin motsvarighet på andra ställen i vattenlagen, är sålunda icke

liktydigt med »enskild rätt».1

9 och 10 §§.

Med dessa paragrafer inledes den avdelning i förslaget som behandlar för

två eller flera intressenter gemensamma kloakledningar.

I fråga om rätt att deltaga i byggandet av kloakledning

stadgas i gällande lag, att ett samhälle kan påfordra, att kloakledning, som

skall byggas för annat samhälle, inrättas för avledande av båda samhällenas

kloakvatten. Såsom villkor härför gäller, att gemensam ledning finnes

medföra väsentlig fördel. De sakkunniga ha uttalat, att det uppenbarligen i

regel vore förmånligt, därest två eller flera samhällen kunde förena sig om

gemensam ledning. Att särskilt utreda, huruvida väsentlig fördel kunde*vinnas

genom att gemensam ledning byggdes, syntes icke vara påkallat i det fall

att ett samhälle önskade frivilligt deltaga i byggandet av ledning som annat

samhälle ville anlägga. Rätt att ingå i företaget skall därför, enligt 9 § första

stycket i förslaget, föreligga så snart det är lämpligt att gemensam ledning

bygges.

För närvarande saknas som förut nämnts föreskrift om skyldighet

att deltaga i byggandet av kloakledning. I förslaget har be
1

Jfr ang. innebörden av 2 kap. 2 § vattenlagen NJA II 1919 sid. 78. Se även NI\ II

1920 sid. 432.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

83

stämmelse härom intagits såsom andra stycke i 9 §. De sakkunniga ha

övervägt, huruvida stadgande i detta ämne borde intagas i vattenlagen eller

anses utgöra en hälsovårdsangelägenhet som borde regleras i hälsovårdsstadgan,

och därvid stannat för det förra alternativet. Den omständigheten

att hälsovårdsmyndighet enligt denna stadga äger viss befogenhet att föreskriva

anordnande av avloppsledning bär ej ansetts böra hindra, att beslut,

varigenom en eller flera intressenter förklaras pliktiga att deltaga i sådant

företag, må kunna meddelas i annan ordning. Regleringen av intressenternas

inbördes förhållande kräver enligt vad de sakkunniga framhålla ofta en utredning

som icke lämpligen kan förebringas hos hälsovårdsmyndighet.

Såsom förutsättning för att ett samhälle skall vara pliktigt att taga del i

anläggandet av kloakledning skall enligt förslaget i första hand gälla, att

samhället är i behov av sådan ledning. Behovet kan ha blivit ådagalagt t. ex.

därigenom att länsstyrelsen förelagt samhället att anordna kloakledning. För

att ett samhälle skall kunna förpliktas att deltaga i anläggandet av kloakledning

som ett annat samhälle vill anlägga har ytterligare uppställts det

villkoret att väsentlig fördel finnes förenad med att gemensam kloakledning

bygges.

I fråga om fördelning av anläggningskostnaden för gemensam

ledning gäller nu, att kostnaden skall fördelas mellan samhällena

med hänsyn tagen dels till den kostnad för särskild ledning för vartdera

samhället som bortfaller därigenom att gemensam ledning bygges dels

ock till mängden kloakvatten som från vartdera samhället skall avledas.

Är ett samhälles kloakvatten av beskaffenhet att medföra särskild kostnad

beträffande ledningens inrättande eller anordnande, skall hänsyn tagas jämväl

härtill.

De sakkunniga framhålla i denna fråga till en början, att enahanda bestämmelser

syntes kunna meddelas om anläggningskostnadens fördelning

för det fall att ett samhälle berättigas att ingå i ett kloakledningsföretag och

det i förslaget nytillkomna fallet att ett samhälle förpliktas att deltaga i ett

sådant företag. Mot nu gällande bestämmelser, som allenast avse det förra

fallet, kunde anföras, att de städse förutsatte en beräkning av kostnaderna

för särskilda ledningar för vart samhälle och att detta innebure en åtgärd

som vore utan praktisk nytta för företaget. Härjämte vore att märka, att

de faktorer som enligt lagen främst skulle tagas i betraktande vid kostnadsfördelningen

— nämligen de kostnader som bortfalla genom att gemensam

ledning bygges samt vattenmängderna — vore inkommensurabla. Det funnes

icke någon möjlighet att enligt rationella grunder sätta dem i relation

till varandra.

Enligt 10 § första stycket i förslaget skall vid kostnadsfördelningen hänsyn

i första hand tagas till mängden och beskaffenheten av det

kloakvatten som från vart samhälle skall avledas. Med vattenmängd åsyftas

härvid vattenmängden under den tidsenhet som är bestämmande för ledningens

dimensionering. Särskild beskaffenhet hos kloak vattnet från ett samhälle

kan föranleda extra kostnad för bättre fall på ledningen, för särskilda

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

egenskaper hos de rör som skola användas eller för särskild anordning för

slam- eller fettavskiljare e. d. Sådan extra kostnad skall enligt förslaget

stanna å det samhälle, vars kloakvatten föranlett den, dock att även annat

samhälle skall förpliktas att bidraga därtill, om därigenom framtida kostnaden

för skötsel och underhåll minskas.

Vid sidan av nämnda huvudregel har i förslaget såsom en särskild begränsning

av bidragsskyldigheten stadgats, att ej något samhälle skall vara

pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större

kostnad än örn samhället anlagt särskild ledning. Enär det likväl möjligen

kunde förekomma fall, då ett samhälles andel i kostnaderna för ett gemensamt

företag kunde bliva större än som vore skäligt, har ytterligare föreslagits,

att ett samhälle ej skall vara pliktigt att bidraga till gemensam ledning

med större belopp än som med hänsyn till samhällets nytta av företaget

kan anses rimligt.

I 10 § andra stycket av förslaget har intagits en speciell regel som syftar

på det fall att ett samhälle, innan frågan om byggande av gemensam ledning

är aktuell, förskjutit medel för anordnande av avlopp, som framdeles

kunde komma att behövas, genom väg, järnväg eller spårväg. För denna

utgift skall samhället, om sedermera ett gemensamt företag kommer till

stånd, njuta ersättning med skälig ränta, motsvarande högst det belopp vartill

nyttan av utgiften må skattas.

Beträffande fördelning av kostnaden för skötsel och underhåll

av gemensam ledning stadgas i gällande lag, att samhälle,

som begagnar kloakledning vars skötsel och underhåll åligger annat samhälle,

är pliktigt att medelst årlig avgäld gottgöra det andra samhället skälig

andel av kostnaden för underhåll och skötsel av den gemensamma delen av

ledningen. Avgälden skall bestämmas efter enahanda grunder som de vilka

skola lända till efterrättelse i fråga om anläggningskostnadens fördelning.

Stadgandet motsvaras i 10 § tredje stycket i förslaget av föreskrift, att de

föreslagna bestämmelserna örn anläggningskostnadens fördelning skola äga

motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för gemensam lednings skötsel

och underhåll. Detta innebär, att hänsyn skall tagas till vattenmängderna

från de olika samhällena och kloakvattnets beskaffenhet. Härjämte

bliva förut berörda inskränkningar i denna huvudregel tillämpliga, nämligen

att ej något samhälle skall vara pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten

vidkännas större kostnad än om samhället anlagt särskild ledning eller att

bidraga med större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget

kan anses rimligt.

Ehuru enahanda lagregler sålunda föreslås för fördelning av anläggningskostnaden

och fördelning av kostnaden för skötsel och underhåll, innebär

detta icke, att andelstalen i fråga om en viss ledning nödvändigt skola i båda

hänseendena bliva desamma. Vid bestämmande av andelstalet i anläggningskostnaden

för en kloakledning lär nämligen enligt förslaget vattenmängden

per sekund bliva avgörande, medan vid fastställandet av andelstalet

i kostnaden för skötsel och underhåll den beräknade vattenmäng
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 45.

85

den per år bör komma till användning. Vidare må nämnas, att ett samhälles

avloppsvatten — ehuru det icke vållar särskild utgift vid ledningens

byggande — likväl på grund av sin beskaffenhet kan medföra, att rensning

och underhåll av ledningen drager särskild kostnad. I sådant fall kan detta

samhälle komma att få vidkännas större andel i kostnaden för skötsel och

underhåll än i anläggningskostnaden.

Mot de föreslagna reglerna rörande kostnadsfördelningen lia erinringar

framställts i några yttranden.

Svenska teknologföreningen anför, att fördelning enligt vattenmängderna

i regel gåve anledning till orättvisor, enär vattenmängden visserligen kunde

anses dimensionerande för avloppsledningar och pumpverk men endast till

en del för reningsanläggningar. Vidare har föreningen gjort den invändningen,

att kostnaderna för en avloppsanläggning icke vore direkt proportionella

mot vattenmängden, även örn denna såsom i fråga örn ledningar och

pumpverk vore avgörande för dimensioneringen, eftersom kostnaderna i

allmänhet vore förhållandevis lägre för större vattenmängd än för mindre.

Den enligt föreningens uppfattning i många fall riktigare metoden vore att

utgå från den kostnad vardera intressenten finge vidkännas för en självständig

anläggning. Denna metod hade av de sakkunniga ansetts medföra

kostnader för utredningar som i sak icke skulle lia något praktiskt värde.

Invändningen kunde tänkas vara riktig i fråga om stora anläggningar, vilka

för sitt sammanförande krävde större omläggningar av programmen för

separata anläggningar, men dock endast om beräkningen krävdes genomförd

i detalj. I dylika fall måste emellertid principen om fördelning efter

vardera intressentens egen kostnad vara så mycket rättvisare. Härvid borde

man mycket väl kunna reda sig med ganska enkla överslagsberäkningar.

Samma ståndpunkt har intagits av svenska kommunaltekniska föreningen,

som gör gällande, att fördelning * enbart efter vattenmängd» kunde bliva

orättvis. Om man t. ex. tänkte sig, att två samhällen med lika stor folkmängd

och spillvattenmängd skulle gemensamt utföra ett pumpverk med

tryckledning för att skydda recipienten samt att det ena samhället hade sitt

avloppsnät anordnat enligt separatsystemet, det andra samhället enligt

kombinerat system med föreskrift örn tiofaldig utspädning av maximala

spillvattenmängden, så skulle det senare samhället komma att avleda tio

gånger så stor maximivattenmängd som det förra och således få betala omkring

90 procent av kostnaden för de gemensamma anläggningarna. I själva

verket förorenade båda samhällena recipienten ungefär lika mycket och hade

således ungefär lika stor nytta av eller rättare lika stor skuld till att anläggningen

komme till stånd. En riktigare fördelning erhölles genom att utgå

från vartdera samhällets kostnad för en egen anläggning. Även andra fördelningsgrunder

kunde tänkas, t. ex. i nyssnämnda fall på så sätt att en

grundkostnad beräknades för det tänkta förhållandet att båda samhällena

skulle avleda endast sitt spillvatten genom anläggningarna. Denna grundkostnad

skulle då fördelas lika på båda samhällena, varjämte det sam
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

Departe
ments
chefen.

hälle som hade kombinerat system skulle bestrida merkostnaden för anläggningarnas

utvidgande till sådan kapacitet att även erforderlig ytvattenmängd

kunde avledas. Det vore önskvärt, att bestämmelserna i detta avseende

formulerades så, att hänsyn finge tagas även till kostnaden för egen,

självständig ledning eller till annan fördelningsgrund som kunde finnas

skälig.

I det yttrande som avgivits av ingeniör svetenskapsakademien uttalas, att

kostnadsfördelningen alltid borde ske efter de kostnadsbelopp som särskilda

ledningar för samhällena skulle erfordra, enär denna fördelningsgrund vore

mest rättvis.

Av länsstyrelsen i örebro län har påpekats, att det vore uppenbart, ali

om vattenmängderna från de olika samhällena förändrades, en ändrad fördelning

av kostnaderna för skötseln borde kunna påkallas.

I samband med frågan om tvångsdelaktighet i kloakledningsföretag har

länsarkitekten i Stockholms län berört frågan örn möjlighet att enligt förslaget

genomföra en regionplan för ett större område, t. ex. Stockholm med

omnejd. Han har därvid anfört, att stad, köping och municipalsamhälle beträffande

icke stadsplanelagda delar ävensom landskommuner enligt förslaget

ej syntes vara berättigade eller förpliktade att inträda som sakägare i

den utsträckning som erfordrades för avloppsförhållandenas ordnande enligt

regionplanen, vilket kunde försvåra planens genomförande. Länsstyrelsen i

Stockholms län har likaledes påkallat uppmärksamhet för frågan om möjligheten

att genomföra regionplan.

Av två ledamöter i kammarkollegiet har framställts anmärkning mot den

föreslagna tvångsdelaktigheten. Kammarrådet Grönvall, med vilken t. f. kammarrådet

Gavelius i huvudsak instämt, har sålunda anfört, att tvångsdelaktighet

enligt förslaget syntes kunna framtvingas oberoende av relationen mellan

den tvingande och den tvingade partens intresse och kostnad för anordningen,

samt oberoende av om respektive intresse är aktuellt eller kommer att aktualiseras

först inom en närmare framtid.

De föreslagna bestämmelserna örn tvångsdelaktighet i kloakledningsföretag

torde böra genomföras. De två ledamöter i kammarkollegiet som framställt

erinringar mot de föreslagna reglerna örn tvångsdelaktighet synas icke

ha fullt beaktat de garantier som förslaget i denna del innehåller. Enligt detta

kan icke någon intressent förpliktas alt ingå såsom delägare i ett kloakledningsföretag,

innan han är i behov av ledning för avledande av kloakvatten.

Därjämte gäller enligt förslaget, att tvångsdelaktighet icke kan föreskrivas

utan att det är förenat med väsentlig fördel att ett gemensamt företag kommer

till stånd. Med anledning av vad länsarkitekten i Stockholms län anfört

i fråga om möjligheten att genomföra en regionplan vill jag framhålla, att en

landskommun, liksom stad eller municipalsamhälle beträffande icke stadsplanelagda

delar, på grund av stadgandet i 54 § i förslaget kan komma att

inträda såsom delägare i ett kloakledningsföretag.

Fördelningen av kostnaderna för en gemensam ledning skall enligt lili
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö

87

vudregeln i förslaget ske med hänsyn främst till mängden och beskaffenheten

av det kloakvatten som skall avledas från varje deltagare i företaget.

I vissa yttranden ha som nämnts framställts erinringar mot förslaget i

denna del. Den kritik som därvid framförts synes delvis utgå från den felaktiga

förutsättningen att kostnadsfördelningen enligt förslaget skall ske enbart

— eller huvudsakligen — efter vattenmängderna. Enligt förslaget är

emellertid kloakvattnets beskaffenhet av lika stor betydelse. Om sålunda ett

samhälle till en gemensam ledning avleder koncentrerat kloakvatten, medan

ett annat samhälle tillför ledningen mera utspätt kloakvatten, skall fördelning

icke äga rum allenast efter vattenmängderna utan en modifikation vidtagas

i den av svenska kommunaltekniska föreningen förordade riktningen.

I detta sammanhang bör påpekas, att ehuru enligt förslaget samma lagbestämmelser

skola tillämpas å fördelning av t. ex. kostnaderna för reningsverk

och å fördelningen av kostnaderna för själva ledningen, detta likväl

icke innebär, att fördelningen för dessa olika delar av en anläggning skall

resultera i samma procenttal. Vattenmängderna äro bestämmande för dimensioneringen

av ledningen men äro icke avgörande för frågan, vilka åtgärder

som böra vidtagas till motverkande av förorening. I detta avseende är i

stället kloakvattnets beskaffenhet av avgörande betydelse. Emellertid bör

det framhållas, att den omständigheten att ett samhälle — med tillämpning

av kombinerat system —- tillför en gemensam ledning utspätt kloakvatten

kan medföra, att kostnaderna för rening bliva större än örn endast koncentrerat

kloakvatten tillförts ledningen. Den kostnadsökning som ett samhälle

på den grund vållar bör samhället självt vidkännas. Detta medger också

förslaget.

Mot förslaget har även anmärkts, att kostnaderna för en avloppsledning

icke äro direkt proportionella mot vattenmängden utan förhållandevis mindre

för större vattenmängder. Detta torde vara riktigt men synes likväl icke

leda till den ståndpunkt som intagits i vissa av förenämnda yttranden, nämligen

att kostnaderna för ett gemensamt företag böra fördelas efter vad det

skulle kostat varje deltagare att utföra ett motsvarande företag för egen

räkning. I likhet med de sakkunniga finner jag, att kostnaderna böra fördelas

icke med hänsyn till kostnaderna för uppkonstruerade företag som

ej äro avsedda att komma till stånd utan såvitt möjligt med hänsyn till vars

och ens andel i det företag som verkligen skall komma till utförande. Den

omständigheten att det t. ex. för en intressent skulle ställt sig orimligt dyrt

att ordna avlopp på egen hand bör enligt min mening icke föranleda, att

han får vidkännas en oproportionerligt stor del av kostnaden för en gemensam

anläggning. De sakkunnigas ståndpunkt ger uttryck för en mera socialt

betonad uppfattning och framhäver, att envar skall njuta förmånen av att

rättsordningen skapat möjligheter till samarbete mellan alla som kunna lia

gemensamt intresse i saken. Det förefaller tydligt, att denna uppfattning —

som ej främst tager i betraktande den ställning var och en skulle intagit örn

ett samarbete icke kommit till stånd — förtjänar företräde på ett område,

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

där den sanitära synpunkten och således ett framträdande allmänt intresse

är dominerande. För övrigt kan anmärkas, att det betraktelsesätt som kommit

till uttryck i nämnda yttranden står i strid mot den gällande lagstiftningen

om dikning. Där är visserligen fråga om enskilda sakägare, medan

det nu behandlade stadgandet i förslaget närmast rör samhällen. Denna

skdlnad kan dock näppeligen anses vara av betydelse i detta sammanhang.

Regeln skall dessutom enligt ett senare stadgande i förslaget även gälla för

enskilda sakägare.

Till undvikande av missförstånd bör påpekas, att förslaget icke ålägger

något samhälle alt bidraga till kostnaden för anläggning eller del av anläggning

som samhället icke använder. Intet samhälle är nämligen pliktigt

deltaga i kostnad för ledning ovanför den punkt där samhället tilleder sitt

avloppsvatten. Detta innebär tydligen, att ett kloakledningsföretag — liksom

ett dikningsföretag kan behöva indelas i skilda avdelningar med olika

delägare i varje avdelning.

Med anledning av vad en länsstyrelse anmärkt må erinras, att enligt 44 §

andra stycket i förslaget ändrade bestämmelser kunna meddelas angående

skötsel och underhåll av gemensam anläggning eller kostnaden därför, om

väsentlig ändring inträtt i något förhållande som lagts till grund för tidigare

beslut.

H—13 §§.

I gällande lag stadgas, att om samhälle vill inleda kloakvatten i kloakledning

som redan anlagts eller är under anläggning för annat samhälles räkning,

detta ej må förvägras utan så är att väsentlig olägenhet vållas därav

och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt. En motsvarande

bestämmelse har intagits såsom första stycke i 11 § i förslaget, därvid det

emellertid ej ansetts behövligt att upptaga det fallet att kloakledning är under

anläggning. Detta fall skall fördenskull bedömas enligt 9 eller 11 § allteftersom

arbetet fortskridit så långt att en ledning kan sägas vara anlagd

eller ej.

Såsom andra stycke i 11 § har upptagits stadgande om skyldighet för

samhälle att ingå såsom delägare i en redan befintlig kloakledning. Detta

stadgande är nytt och utgör ett komplement till 9 § i förslaget, enligt vilken

såsom förut nämnts ett samhälle kan förpliktas att deltaga i byggandet av

ny kloakledning. I 9 § förutsättes bland annat, att samhället är i behov

av sådan ledning. Om ett samhälle först efter ett antal år kan antagas bliva

i behov av kloakledning, kan det däremot icke förpliktas att redan från

början deltaga i företaget. Helt naturligt kan likväl vara lämpligt, att ledningen

till sina dimensioner och i övrigt bygges så, att den framdeles kan

användas även för avledande av klokvatten från ett sådant samhälle. För

att en dylik åtgärd icke skall vidtagas förgäves erfordras, att samhället,

när det blir i behov av ledning, kan förpliktas att ingå i företaget. Beträffande

villkoren härför skola enligt förslaget gälla samma krav som däri

uppställts för att ett samhälle skall kunna förpliktas att deltaga i byggandet

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

89

av ny kloakledning. Det fordras alltså — utom alt behov av ledningen skall

föreligga — att det skall vara förenat med väsentlig fördel att ledningen i

fråga användes för avledande av kloakvatten från samhället.

Beträffande fördelningen av kostnaderna stadgar gällande lag, att samhälle,

som berättigas att leda kloakvatten till befintlig ledning, skall vara

pliktigt att deltaga i anläggningskostnaden för den gemensamma delen av

ledningen enligt vad i lagen stadgas för det fall att fråga är om byggande

av ny ledning. Härtill är emellertid fogad den särskilda regeln, att den gemensamma

delen skall uppskattas till sitt värde i befintligt skick samt att

kostnaden för särskild ledning skall beräknas till det belopp som skulle åtgått

för ny ledning. Kostnaden för skötsel och underhåll skall fördelas enligt

enahanda grunder som anläggningskostnaden.

I förslaget ha under 12 § meddelats bestämmelser såväl om anläggningskostnadens

fördelning som beträffande kostnaden för skötsel och underhåll

av gemensam ledning, då ett samhälle berättigas eller förpliktas att ingå såsom

delägare i redan befintlig kloakledning. Som huvudregel skall gälla, att

kostnaderna skola fördelas enligt vad i 10 § stadgas, med iakttagande dock

att skyldigheten att deltaga i anläggningskostnaden skall fastställas med

hänsyn till ledningens värde i befintligt skick. Någon speciell regel för beräknande

av kostnaden för särskild ledning har icke ansetts erforderlig.

I gällande lag stadgas vidare för den händelse att samhälle vill leda

kloakvatten till befintlig ledning, att örn till följd av tilledandet finnes nödigt

att ledningen utvidgas eller annorledes förändras, samhället icke skall

vara pliktigt att taga del i redan nedlagd kostnad som till följd av ändringen

blir onyttig. I de sakkunnigas förslag har ett motsvarande stadgande

upptagits i 12 §, andra punkten, därvid stadgandet utvidgats till att omfatta

icke blott det fall att ett samhälle berättigas utan även det fall att ett samhälle

förpliktas att ingå såsom delägare i befintlig kloakledning. Nu gällande

föreskrift att det tilledande samhället alltid skall ensamt vidkännas kostnaden

för utvidgningen eller ändringen har uteslutits.

Beträffande ombyggnad av kloakledning som är gemensam för två eller

flera samhällen lia i förslaget under 13 § upptagits bestämmelser motsvarande

12 § i gällande lag.

Mot dessa bestämmelser som ej föranlett några särskilda uttalanden i de

avgivna yttrandena torde ej vara något att erinra.

14—16 §§.

Enligt gällande lag skall vad där sladgas beträffande gemensam kloakledning

för två eller flera samhällen äga motsvarande tillämpning med avseende

å kloakledning till gemensamt bruk för två eller flera

fastigheter eller för samhälle och en eller flera utom samhället

belägna fastigheter. En motsvarande bestämmelse har upptagits

såsom 14 § i förslaget. Enligt detta lagrum skall sålunda vad förslaget in
-

Deparle
ments
chefen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 4ö.

nehåller om rätt eller skyldighet för samhälle att jämte annat samhälle deltaga

i kloakledningsföretag samt örn fördelning av de gemensamma kostnaderna

och beträffande ombyggnad av gemensam ledning äga motsvarande tillämpning

i fråga om två eller flera fastigheter samt beträffande samhälle och en

eller flera utom samhället belägna fastigheter. Härifrån har det emellertid

befunnits lämpligt att stadga vissa undantag.

De bestämmelser som enligt nyssnämnda stadgande i första hand skola

vara tillämpliga utgå från att örn två eller flera samhällen skola avleda

kloakvatten genom en och samma ledning, samfälligheten omfattar endast

den gemensamma delen av ledningen. På denna grund kan det bliva nödvändigt

att uppdela en ledning i flera sträckor med olika kostnadsfördelning

för de olika sträckorna. Sa länge det ej är fråga om andra deltagare än samhällen,

har en sådan uppdelning städse ansetts låta sig genomföras, enär det

knappast vore antagligt, att man behövde räkna med ledningar, gemensamma

för flera samhällen än två eller tre. Svårigheter ha däremot ansetts

kunna uppkomma, när flera fastigheter skola taga del i kloakledningsföretag.

I enkla fall borde väl samma regel som för samhällen tillämpas, men

för sådana fall, då bebyggelsen är tät, borde däremot enligt de sakkunnigas

mening icke föreligga skyldighet att uppdela huvudledningen i ett flertal

olika sträckor med olika regler om ansvaret för kostnaderna. Möjlighet

måste således finnas att, när ett flertal fastigheter skola taga del i ett kloakledningföretag,

förplikta dem att deltaga i kostnaden för hela huvudledningen

eller viss sträcka av denna, även om de komma att tilleda kloakvatten

på skilda ställen av huvudledningen eller sträckan. Stadgande härom

har upptagits i 15 §.

Under 16 § har i anslutning till vad som gäller örn dikningsföretag intagits

föreskrift, att ägare av fastighet, som ej är sökande till kloakledningsföretag

eller förenat sig med sökanden om företaget eller fört talan som föranlett

större anläggning än sökanden äskat, må berättigas att, mot skyldighet

att gälda ränta, erlägga på honom belöpande bidrag till anläggningskostnaden

med fördelning på visst antal år efter vad som i varje fall prövas

skäligt.

Mot 15 § i förslaget har av svenska kommunaltekniska föreningen anmärkts,

att varken i paragrafen eller genom de i motiveringen givna, i

övrigt mycket åskådliga exemplen klart framginge, när i visst fall fastighet

skulle bidraga till kostnaden för hela ledningen eller blott för en delsträcka.

Föreningen, som till fullo insåge svårigheten att här åstadkomma

en klar gränsdragning, ville betona önskvärdheten av en precisering till

förekommande av godtycklighet. Även Sollentuna kommunalfullmäktige ha

i avgivet yttrande uttalat som ett önskemål, alt ett förtydligande på denna

punkt ägde rum.

Stadsingeniören i Skellefteå har anfört, att fördelningen på flera fastigheter

av kostnaderna för en gemensam kloakledning borde ske efter grunder

som anslöte sig till dem vilka gällde för gatukostnadsbestämmelser en
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ij.

91

ligt stadsplanelagen. Av länsarkitekten i Västerbottens län har befarats, att

den omständigheten att förslaget ej anslöte sig till vad som gällde om gatukostnadsbestämmelser

Romme att medföra stora olägenheter vid fastställande

av stadsplan för område, där förslagets bestämmelser förut tillämpats.

Det syntes också svårt att tillämpa de föreslagna bestämmelserna på ett

område med kraftigt växande bebyggelse. Hälsovårdsnämnden i Lidingö

har såsom en påtaglig olägenhet framhållit, att rättsförhållandet inom ett

samhälle, som anordnade avloppsledning, och ägarna av fastigheter inom

samhället enligt förslaget reglerades olika allteftersom fastigheterna vore

belägna inom eller utom stadsplan. En ändring i denna del borde vidtagas.

Lantbruksingenjören i Kronobergs län behandlar närmare frågan örn förhållandet

mellan 8 kap. vattenlagen och stadsplanelagstiftningen. I hans

yttrande anföres bland annat:

Enligt stadsplanelagen svarar samhälle för gatukostnaderna, vari ingå

kostnader för erforderliga avloppsledningar. Stadsfullmäktige eller motsvarande

myndighet kan dock besluta, att tomt skall bidraga till dessa kostnader.

I regel torde dock tomterna ej, eller endast i ringa mån, bidraga till

kostnaderna för vanliga avloppsledningar från bostadsfastigheter. Skillnaden

i kostnader för sådana ledningar bliver sålunda betydande för fastigheter

belägna inom eller utom stadsplan, då i förra fallet kostnaderna —

helt eller delvis — bestridas av allmänna medel, medan i det senare fallet

de enskilda fastigheterna hava att helt svara för desamma. Det bör ej förbises,

att örn samhälle, som tillämpar principen, att kostnaderna för kloakledning

helt eller delvis skola bestridas av allmänna medel, inkorporerar ett

område som ej är administrativ enhet och inom vilket ledningarna bekostats

av fastighetsägarna — kanske därtill av lagen tvingade av det större

samhället -— dessa icke torde hava laglig rätt att få ledningarna inlösta. Ett

liknande förhållande inträder, om i tätt bebyggt område, som enligt den

föreslagna lagen ej är att anse såsom samhälle, vissa fastighetsägare anlagt

ledningar och området efter en tid kommer att övergå till köping eller municipalsamhälle

med stadsplan. Det torde då kunna inträffa, att samhället

tager hand om de befintliga ledningarna utan att de ursprungliga anläggarna

hava möjlighet till ersättning.

Med hänsyn till vad nu sagts synes det, då anläggande av kloakledningar

i större eller mindre grad måste anses vara av allmänt intresse, motiverat,

att — för åstadkommande av en övergångsform mellan anläggande av dylika

ledningar helt av allmänna och helt av enskilda medel — riksdagen

beviljar medel till en särskild fond. ur vilken fastigheter, som ej äro belägna

inom stad, köping eller municipalsamhälle med stadsplan, kunde erhålla

annuitetslån mot fördelaktiga villkor och med en amorteringstid ej

understigande 20 år. De flesta tätt bebyggda områden på landet, vid vilka

företag av ifrågavarande slag kunna väntas bliva aktuella, bestå i icke

ringa omfattning av mindre fastigheter avsedda i huvudsak för ägarens eget

behov. Den vinst i bekvämlighet, som kan uppnås genom anläggning av

kloakledning, giver för en sådan ägare icke några inkomster och kostnaderna

kunna därför bliva synnerligen betungande. A andra sidan är det tydligt,

att fastighetens försäljningsvärde genom anläggningen bör öka, varför

säkerhet för lånet — liksom vid lån från avdikningslånefonden — bör kunna

tagas under övriga inteckningar. Därjämte synes mig böra bestämmas,

att örn statslån erhållits och fastighet därefter kommer att ingå i område

för stadsplan, vederbörande samhälle har att efter denna tidpunkt svara

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Departementschefen

.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

för amorteringarna i sadan omfattning att inom stadsplan nytillkomna fastigheter

uti ifrågavarande avseende bliva jämställda med samhällets övriga

fastigheter.

Skulle dylik anordning med lan ej kunna åstadkommas, böra redan vid

förrättningens fastställande sådana föreskrifter kunna meddelas, att om fastighet

sedermera kommer att ingå i stadsplan, ledningarna skola lösas av

samhället efter viss amorteringsplan eller med belopp motsvarande värdet

vid tidpunkten i fråga.

De spörsmål som blivit föremål för uppmärksamhet i detta yttrande ha

även berörts av Nacka kommunalfullmäktige och Nacka hälsovårdsnämnd.

För deras yttranden i denna del torde emellertid lämpligen böra redogöras

vid behandlingen av de sakkunnigas förslag till ändringar i stadsplanelagen.

Såsom svenska kommunaltekniska föreningen anfört är det svårt att närmare

precisera stadgandet i 15 §. En ledande synpunkt vid tillämpningen

därav bör vara, att de fastigheter som ligga inom ett område med tät bebyggelse

och sålunda tillsammans utgöra början till en samhällsbildning

i regel böra bidraga till kostnaden för hela den ledningssträcka fastigheterna

inom området begagna. I övrigt kan jag hänvisa till de exempel med vilka

de sakkunniga i sitt betänkande (sid. 127—128) belyst stadgandet.

Utan tvivel är det ett önskemål, att anläggningskostnaden för en gemensam

kloakledning i dylikt fall fördelas mellan flera sakägare enligt i huvudsak

samma principer som de vilka skola ligga till grund för gatukostnadsbestämmelser.

De i stadsplanelagen givna reglerna örn gatukostnadsbestämmelser

innehålla emellertid såvitt angår avloppsledning allenast, att tomtägarna

icke må belastas med större andel av kostnaden därför än som kan

anses belöpa på avloppet för tomterna, jämfört med annat avlopp för vilket

ledningen är avsedd, och att tomtägarnas åligganden skola motsvara skäliga

anspråk på rättvisa och billighet. Förslagets regler om kostnadsfördelningen

i fall som där avses strida icke mot nu nämnda stadganden i stadsplanelagen.

Det av en lantbruksingenjör berörda spörsmålet örn inlösen av ledningar

som redan finnas anlagda, då ett område ingår i ett samhälles stadsplan, är

av icke ringa praktisk betydelse. Samhället, som icke är berättigat att utan

medgivande disponera över fastighetsägarnas ledningar,1 kan väl tänkas sluta

avtal om att övertaga ledningarna mot viss ersättning, men fastighetsägarna

kunna icke framtvinga, att samhället övertager dem. Med visst fog kan

sägas, att samhället borde förpliktas att lösa befintliga ledningar som äro

lämpade för sitt ändamål. Denna fråga är dock icke begränsad till avloppsledningar

och torde icke lämpligen kunna upptagas till prövning utan närmare

utredning.

Det av samme lantbruksingenjör väckta förslaget örn inrättande av en

särskild fond för lån till kloakledningsföretag synes, oberoende av frågan

örn inlösningsskyldighet i fall som nyss nämnts, förtjänt av att framdeles

tagas under övervägande.

1 Jfr N. J. A. II 1931 sid. 285.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

93

17 §.

Bestämmelserna i 8 kap. i dess nuvarande lydelse äro icke tillämpliga å

avledande inom samhälles planlagda område av kloakvatten från byggnader,

tomter, gator eller andra platser i samhället. Förhållandena inom planlagt

— varmed torde åsyftas stadsplanelagt — område skola enligt lagen

ordnas enligt de författningar som reglera ordningsfrågor av skilda slag

inom sådana områden.

I anslutning till den ståndpunkt som sålunda intagits i gällande lag har

i 17 § i förslaget upptagits föreskrift, att stadgandena i 3—16 §§ ej skola

äga tillämpning beträffande avledande inom samhälles stadsplanelagda område

av kloakvatten från plats i samhället. I detta sammanhang bör uppmärksammas,

att i 54 § av förslaget stadgas, att mark som ej ingår i stadsplanen

skall vid tillämpning av vad i kapitlet är stadgat anses belägen utom

samhället.

I yttrande av byggnadsnämnden i Umeå har med anledning av 17 § i förslaget

uttalats, att bestämmelsen om undantag från tillämpningen av 8 kap.

vattenlagen för stadsplanelagt område borde jämkas till att avse endast sådant

område där skyldighet föreligger att anlägga i stadsplanen upptagna

gator. Enligt stadsplanelagen skall ny gata upplåtas till allmänt begagnande,

i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten

gata eller från allmän väg inom område som i väsentlig utsträckning är

bebyggt för bostads- eller industriändamål. Härjämte meddelas ett ytterligare

stadgande örn tidpunkten då gata skall vara upplåten. I nämndens yttrande

har framhållits, att det kunde bliva ändamålsenligt att anordna avloppsledning

inom en begränsad del av ett område som väl vore stadsplanelagt

men för vilket ett allmänt genomförande av stadsplanen ej vore att

motse förrän efter mycket lång tid. Även länsarkitekten i Västerbottens

län har berört detta spörsmål. Han erinrar, att i stor utsträckning tillginge

planläggning av ett stadssamhälle så att stadsplan fastställdes för ett avsevärt

större område än som oundgängligen behövde planläggas och kunde

förväntas bliva bebyggt inom den allra närmaste tiden. Det vore beklagligt,

örn för sådant område icke kunde begagnas de rättsregler rörande avlopps

anordnande som ifrågavarande kapitel i vattenlagen innehölle. Det fallet

kunde även tänkas, att ett bebyggelseområde vore beläget strax utanför

stadsplanelagt område, inom eller utom stadens område, och att avloppsfrågorna

inom detsamma icke kunde lösas förnuftigt utan att exempelvis

huvudavloppet måste gå genom stadsplanelagt område. Med den avfattning

17 § fått syntes detta icke kunna genomföras. Naturligast vore, att det

stadsplanelagda området uppdelades i ett område, där stadsplans genomförande

vore direkt aktuellt, och utanför liggande områden, varvid dessa

åtminstone i vissa avseenden skulle få betraktas såsom liggande utom stadsplan.

Skulle en sådan uppdelning kunna ske, erfordrades dock en icke obetydlig

revidering av stadsplanelagstiftningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

y-t

Kungl. Maj:ts proposition m 4ö.

Departe
ments
chefen.

Det torde icke vara lämpligt att i delta sammanhang upptaga frågan om

att i stadsplanelagstiftningen verkställa en sådan uppdelning av stadsplanelagda

områden som länsarkitekten i Västerbottens län förordat. Önskemålet,

att vattenlagens bestämmelser om avloppsledningar i viss utsträckning skola

kunna tillämpas även på avledande av kloakvatten från fastigheter inom

stadsplanelagt område, torde emellertid böra föranleda ett tillägg till 54 § i

förevarande kapitel, varigenom möjliggöres att -—- efter beslut av Kungl.

Maj:t — en sådan tillämpning får äga rum. Sådant beslut bör givetvis föregås

av utredning, att det ej är förenat med olägenheter. I övrigt bör framhållas,

att förslaget icke från kapitlets tillämpning utesluter framdragande

av avloppsledning från område utom stadsplan över område inom stadsplan.

18—22 §§.

Enligt gällande lag förstås med kloakledning avloppsledning för avledande

av spillvatten eller annan flytande orenlighet, även örn därmed tillika

avses vattens avledande för torrläggning av begravningsplats eller av samhälles

planlagda område. I nära anslutning till detta stadgande har såsom

förut nämnts i 1 § av de sakkunnigas förslag upptagits en bestämmelse, att

i fråga om vattens avledande för torrläggning av begravningsplats eller för

torrläggning av samhälles stadsplanelagda område — såvitt torrläggning som

sist sagts ej utföres för viss eller vissa fastigheters räkning — skall gälla

vad örn avledande av kloakvatten är stadgat. När i det följande talas om

torrläggning av mark, åsyftas icke torrläggning som enligt denna bestämmelse

skall regleras enligt stadgandena om avledande av kloakvatten.

I gällande lag stadgas vidare, att avloppsledning, som är avsedd för dels

avledande av spillvatten och flytande orenlighet och dels torrläggning av

annan mark än begravningsplats eller samhälles planlagda område, skall

anses såsom kloakledning, därest spillvattnets och orenlighetens avledande

är det huvudsakliga ändamålet eller om spillvattnet eller orenligheten avsevärt

inverkar på det i avloppsledningen framrinnande vattnets beskaffenhet.

I övrigt innehåller gällande lag icke annan bestämmelse beträffande

ledning för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark än

ett stadgande i 14 §, enligt vilket ägare av mark under vissa villkor må

för torrläggning därav leda vattnet till kloakledning.

1 förslaget ha under 18—22 §§ meddelats bestämmelser örn ledningar för

såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark, vilka bestämmelser

avse att reglera både frivillig anslutning till och tvångsdelaktighet i

dylika företag.

Under 18 § behandlas först frågan örn rättighet eller skyldighet

att för avledande av kloakvatten ingå i ett företag

som i första hand avser torrläggning av mark.

I de förut behandlade 9 § första stycket och 11 § första stycket i förslaget

ha meddelats bestämmelser om frivillig anslutning av en eller flera intressenter

till ett kloakledningsföretag. Bestämmelserna skola enligt nu ifråga
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 4-j.

varande paragraf i förslaget gälla även i det fall att någon vill leda kloakvatten

till ledning som skall byggas eller är anlagd för torrläggningsändamål.

I 9 § andra stycket och 11 § andra stycket av förslaget ha, som den

förut lämnade redogörelsen visar, upptagits stadganden om tvångsanslutning

till kloakledningsföretag. Dessa bestämmelser ha ansetts böra erhålla

motsvarande tillämpning, därest ledning som skall byggas eller är anlagd

för torrläggning av mark, finnes med väsentlig fördel kunna användas

för avledande av kloakvatten från samhälle eller fastighet som är i behov

av ledning för sådant ändamål.

Kostnaderna för den gemensamma ledningen i dessa fall skola enligt förslaget

i första hand fördelas mellan kloakledningsintresset å ena

samt torrläggningsintresset å andra sidan. Efter övervägande av

flera alternativ för denna fördelning ha de sakkunniga stannat för att låta

de regler som enligt 10 § skola gälla inom ett kloakledningsföretag, de olika

intressenterna emellan, bliva tillämpliga när någon kloakledningsintressent

berättigas eller förpliktas att ingå i ett torrläggningsföretag.

Beträffande först anläggningskostnaden skall alltså som huvudregel

gälla, att den skall fördelas med hänsyn till mängden och beskaffenheten

av det vatten som avledes av en eller flera kloakledningsintressenter, å

ena, samt det vatten som avledes av en eller flera torrläggningsintressenter,

å andra sidan. Örn kloak vattnet föranleder att ledningen måste utföras

på visst sätt och därigenom ökad kostnad uppkommer, skall ökningen i

princip drabba kloakledningsintresset ensamt, enär den föranletts av kloakvattnets

beskaffenhet. Härvid får emellertid enligt vad de sakkunniga framhålla

uppställas den reservationen att om den kostnad för skötsel och underhåll

som eljest skolat åvila torrläggningsintresset minskas, t. ex. genom

att ledningen göres täckt i stället för öppen, torrläggningsintresset bör vidkännas

skälig andel jämväl av sagda ökning i anläggningskostnaden.

I 10 § av förslaget har enligt vad förut nämnts i fråga om kostnadsfördelningen

även stadgats, att ej något samhälle skall vara pliktigt att för avledande

av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större kostnad än örn

samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än med

hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses rimligt. Denna bestämmelse

skall jämväl äga tillämpning i förevarande fall. Härmed vinnes säkerhet

för att ej någotdera intresset kommer att betungas med icke skäliga

kostnader. Avsikten är ju tvärtom, att det gemensamma företaget skall

medföra fördelar för båda intressena.

Kostnaden för skötsel och underhåll av en ledning som är avsedd

för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark skall

enligt förslaget, liksom anläggningskostnaden, fördelas enligt vad i 10 § är

stadgat örn kloakledning. De sakkunniga anmärka, att eventuella rensningskostnader

mången gång torde föranledas allenast av kloakvattnets beskaffenhet

och att i sådant fall kloakledningsintresset ensamt bör få vidkännas

dessa kostnader.

För det fall då någon enligt 18 § berättigas eller förpliktas att ingå i re
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

dan befintligt torrläggningsföretag skola gälla de modifikationer av reglerna

i 10 § som upptagits i 12 §. Ehuru av mindre praktisk betydelse

skola även reglerna i 13 § angående ombyggnad av kloakledning vara tilllämpliga.

Vidare skall bestämmelsen i 16 § gälla i de fall som avses i 18 §.

Under det att 18 § i förslaget reglerar frågan om rättighet eller skyldighet

att för avledande av kloakvatten ingå i ett företag som egentligen avser torrläggning

av mark, behandlar 19 § det motsatta fallet, nämligen frågan

örn rättighet eller skyldighet att för torrläggning av

mark ingå i ett företag som i första hand avser avledande

av kloakvatten.

Enligt gällande lag är ägare av mark, varifrån vattnet har naturligt fall åt

det håll där annans kloakledning framgår eller skall anläggas, berättigad att

för markens torrläggning leda vattnet till kloakledningen under de villkor

som i lagen finnas stadgade i fråga om rätt att inleda kloakvatten. Ett motsvarande

stadgande har upptagits i 19 § första stycket i förslaget. Beträffande

kostnadsfördelningen mellan torrläggningsintresset och kloakledningsintresset

samt ombyggnad av ledning skall vad i 10, 12 och 13 §§ är

stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning. En undantagsbestämmelse

i gällande lag för det fall att ledningen går över planlagt område

eller bebyggd fabrikstomt har uteslutits i förslaget.

De sakkunniga lia härefter i 19 § andra stycket behandlat frågan om

skyldighet för ägare av mark, som genom torrläggning vinner båtnad av ett

kloakledningsföretag, att taga del i detta. Förut har framhållits, att enligt

de sakkunnigas mening såvitt möjligt enhetliga bestämmelser böra meddelas

i fråga örn gemensamma företag, vare sig fråga är om att berättiga någon

att ingå i företaget eller fråga är om att förplikta någon att ingå däri. I

nyssnämnda fall ha de sakkunniga ansett sig nödsakade att göra visst avsteg

från denna princip. Under det att beträffande rätt att för torrläggning

av mark leda vattnet till kloakledning i förslaget hänvisats till vad om inledande

av kloakvatten i kloakledning är stadgat, har någon motsvarande

hänvisning icke ansetts kunna införas i fråga örn skyldighet att på grund

av båtnad genom marks torrläggning deltaga i kloakledningsföretag.

Det är enligt vad de sakkunniga uttala icke säkert, att en kloakledning

kan eller bör utföras på sådant sätt alt den möjliggör torrläggning i hela

den omfattning som anses önskvärd. Ägare av mark som i viss mån vinner

möjlighet till förbättrad torrläggning genom ledningen kan sålunda för att

vinna ökad torrläggning bliva nödsakad att vidtaga ytterligare åtgärder.

Det är tänkbart, att kostnaden härför minskas därigenom att torrläggning

till en viss grad redan möjliggjorts genom kloakledningen. Kostnaden för

ytterligare torrläggning kan emellertid också bliva t. ex. ungefär densamma

som om någon torrläggning genom kloakledningen ej skett. Med hänsyn till

det anförda har det synts erforderligt, att möjlighet finnes att i varje särskilt

fall kunna bestämma skyldigheten att deltaga i kloakledningsföretaget

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 45.

97

efter vad som finnes skäligt. Ytterligare har föreskrivits, att markens ägare

ej skall vara skyldig att vidkännas större bidrag till kostnaden för företaget

eller att gälda å honom belöpande bidrag på andra villkor än om företaget

allenast avsett torrläggning av mark. Detta innebär bland annat vid en jämförelse

med 7 kap. 27 §, att han ej är skyldig vidkännas större bidrag än

som svarar mot värdet av den båtnad som beredes hans mark.

Bestämmelserna i 18 och 19 §§ av förslaget förutsätta enligt vad de sakkunniga

framhålla, att frågan, huruvida viss ledning skall komma till användning

för både avledande av kloakvatten och torrläggning av mark, är

beroende av en lämplighetsprövning. Vid denna måste bland annat beaktas,

att ökad vattenmängd kan medföra väsentligt ökade kostnader för rening av

avloppsvattnet. Det kan på denna grund bliva nödvändigt att förvägra inledande

av icke förorenat vatten till en kloakledning. Med hänsyn till vikten

härav har i 20 § första stycket uttryckligen stadgats, att vid bedömande av

lämpligheten av att ledning användes såväl för avledande av kloakvatten

som för torrläggning av mark skall iakttagas, att erforderlig rening av

kloakvattnet ej må förhindras eller väsentligt försvåras.

I allmänhet lär det vara lämpligt att, där ledning skall användas såväl för

avledande av kloakvatten som för torrläggning av mark, erforderlig rening

av kloakvattnet sker redan innan det tillföres ledningen. Ehuru någon ovillkorlig

föreskrift därom icke kunnat meddelas, har det ansetts önskvärt att

såsom andra stycke i 20 § intaga en anvisning att nämnda regel såvitt möjligt

bör iakttagas.

De regler som enligt 18 och 19 §§ skola gälla om fördelning av kostnaden

för kombinerade kloaklednings- och torrläggningsföretag avse allenast fördelningen

av kostnaden mellan kloakledningsintresset å ena samt torrläggningsintresset

å andra sidan. En annan fråga är, efter vilka grunder den

andel som belöper på kloakledningsintresset skall fördelas mellan två eller

flera kloakledningsintressenter inbördes, liksom hur torrläggningsintressets

andel skall fördelas två eller flera torrläggningsintressenter emellan. Det

har ansetts tydligt, att förstnämnda andel bör fördelas enligt de grunder

som gälla för vanlig kloakledning samt att sistnämnda andel bör fördelas

enligt grunderna för dikningssamfällighet. I det förra hänseendet har icke

ansetts erforderligt att meddela något särskilt stadgande. Däremot har det

funnits önskvärt att i det senare hänseendet, under 21 §, intaga en erinran

örn bestämmelserna i 7 kap. angående dikningssamfällighet.

Under 22 § har upptagits stadgande, enligt vilket bestämmelserna i 18

—21 §§ ej skola gälla ledning inom samhälles stadsplanelagda område för avledande

av kloakvatten från plats i samhället eller för torrläggning av mark

i samhället, dock att bestämmelsen i 19 § första stycket ansetts böra gälla

jämväl ledning som nu sagts.

Dessa bestämmelser lia föranlett uttalanden i ett par yttranden. Av lantbruksingenjören

i Gotlands län bär ifrågasatts, huruvida det vore rättvist

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 45. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

att fördela kostnaderna för kombinerade kloaklednings- och torrläggningsföretag

i första hand efter vattenmängderna. Han anför, bland annat:

Det torde kunna diskuteras, om ej torrläggningsintresset lastats för mycket.

Det synes som om vid kostnadsfördelningen den största momentana

spillvattenmängden och den största momentana dräneringsvattenmängden

skulle utgöra fördelningsgrunden enligt de sakkunnigas exempel å kostnadsfördelningslängd.

Man kommer härigenom upp till för torrläggningsintresset alltför ogynnsamma

resultat, även örn kloaldedningsintresset ensamt påbördas kostnaden

för erforderliga reningsanordningar. Under min praktik har jag några gånger

haft kombinerade avlopp för kloakvatten och dräneringsvatten. Dessa syneförrättningar,

som ej överklagats, lia handlagts på så sätt, att kostnaderna

för de olika intressena uträknats som skilda företag utan gemensamt avlopp,

varefter kostnaden för det för båda intressena fördelaktigare gemensamma

avloppet fördelats mellan de olika intressena i proportion till förutnämnda

skilda kostnader. En dylik fördelningsgrund efter beräknad kostnad

har även av de sakkunniga ansetts tänkbar vid dessa kombinerade företag

men övergivits på grund av att företagen aldrig avses att utföras vart

för sig. I 7 kap. finnes dock en liknande fördelningsgrund för olika avdelningar

inom ett torrläggningsföretag, då avdelningarna efter uppdelningen

få delaktighet i företaget efter en beräknad och icke en verklig kostnad.

För att komma ifrån vattenmängderna som direkt fördelningsgrund vid

kombinerade torrläggnings- och kloakledningsföretag synes denna metod

vara att föredraga.

Beträffande kostnaden för underhållet vid dessa kombinerade företag ha

de sakkunniga föreslagit, att medelvattenmängden skulle utgöra fördelningsgrunden.

Underhållskostnaden för gemensam ledning ökar med billiga reningsanordningar,

varvid torrläggningsintresset i dylika fall får vidkännas

större underhåll, om vattenmängderna utgöra fördelningsgrunden, och detta

oaktat att kloakledningsintresset kommit ifrån med mindre kostnad genom

mindre kostsamma reningsanordningar vid genomförandet av företaget. Det

torde därför kunna ifrågasättas, örn det ej vore lämpligt, att vid varje särskilt

fall av kombinerade företag fördelningen av underhållet prövas av synemännen,

varvid medelvattenmängderna ej skulle utgöra fördelningsgrunden.

Av handelskammaren i Gävle påpekas, att förslaget i 19 § behandlar

markägare som åberopar rätt att för torrläggning avleda vatten till en kloakledning

strängare än den som mot sin vilja förpliktas att deltaga i företaget.

Handelskammaren, som icke ville bestrida att en viss principiell skillnad

förelåge, har satt i fråga om icke förslaget kunde komma att medföra mindre

önskvärda konsekvenser, enär bidragets fastställande lätt kunde bliva

beroende av örn initiativet till anslutningen komme från den ena eller andra

sidan. Beträffande stadgandet i paragrafen, att den bidragspliktige ej skulle

vara skyldig vidkännas större bidrag till kostnaden för företaget än örn

detta allenast avsett torrläggning av mark, har handelskammaren anfört,

att avfattningen av stadgandet syntes vara för vid. Det ginge icke för sig

att uppskatta båtnaden av ett kloakledningsföretag på samma sätt som båtnaden

av ett torrläggningsföretag.

Tre ledamöter i kammarkollegiet lia ifrågasatt en jämkning av 19 § andra

stycket i motsatt riktning. T. f. kammarrådet Gavelius, med vilken kammar
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

rådén Grönvall och Schalling i huvudsak instämt, har sålunda anfört, bland

annat:

De intressen, som framtvinga ett kloakledningsföretag och ett torrläggningsföretag,

synas icke jämförbara. Kloakledningarna syfta att förebygga

vissa hygieniska olägenheter och företaget är ej inriktat på ekonomisk vinst

utan torde i allmänhet betraktas såsom en ekonomisk tunga. Ett torrläggningsföretag

åsyftar däremot ekonomisk vinst för deltagarna och får ej komma

till stånd tvångsvis med mindre det visar sig ekonomiskt berättigat. Invändningarna

mot den tvångsvisa anslutningen till torrläggningsföretag försvagas

ock i hög grad av de lättnader, som statsbidrag och odlingslån medföra.

Även örn en torrläggningsintressent endast kan tvingas med i ett kloakledningsföretag,

när detta kan vara till båtnad för torrläggning av mark, är

det tydligt, att risken för att tvingas med i ett olägligt eller ur torrläggningssynpunkt

mindre lämpligt kloakledningsföretag är betydligt större än sannolikheten

att ett olämpligt torrläggningsföretag kommer till stånd. Ur ekonomisk

synpunkt olämpliga torrläggningsföretag hava dock ej sällan förekommit.

Det kan därför befaras att en jordägare kan tvingas att för torrläggning

av sin mark deltaga i ett kloakledningsföretag under omständigheter, som för

honom visa sig vara besvärande i ekonomiskt hänseende. Ej heller är det givet,

att kombinationen ur torrläggningssynpunkt visar sig vara den mest rationella

lösningen. Vattendomstolens prövning torde icke under alla förhållanden

utgöra ett osvikligt skydd mot ekonomiska olägenheter. Snävare gränser

synas därför böra uppdragas för torrläggningsintressets tvångsvisa deltagande

i kloakledningsföretag. En lämplig avgränsning ställer sig kanske ej så lätt

att finna, men en bestämmelse innebärande alt till kloakledningsföretag

tvångsansluten torrläggningsintressent för sina andelar i företaget skulle deltaga

i kostnaderna i lägre proportion än övriga intressenter eller ock att

tvångsanslutning kan äga rum blott där denna kan antagas medföra synnerlig

nytta för fastighetens brukande, torde kunna övervägas. Det är då att förvänta,

att kloakledningsföretagen endast i begränsad omfattning komme att

till sig tvångsvis ansluta torrläggningsintressenter. Vid frivillig anslutning bär

regeln om detta begränsade deltagande i kostnaderna givetvis icke vara tilllämplig.

Nacka hälsovårdsnämnd har framfört vissa jämkningsförslag beträffande

såväl 19 som 20 §. Nämnden anför i fråga om den förra paragrafen

bland annat:

Innehållet i 14 § i gällande lag har i något förändrad form införts i förslagets

19 §. Förändringen synes i vissa hänseenden innebära förtydligande.

Fortfarande bibehålies dock en till synes — åtminstone under vissa förhållanden

— oavvislig rätt för ägare av på visst sätt beskaffad mark att nyttja

samhälles eller grannes kloakledning för markens torrläggning. Visserligen

göres detta beroende av ’de villkor, sorn ovan finnas stadgade’, d. v. s.

synbarligen väsentligen med avseende på andelskostnaders beräkning efter

vattenmängden. Det synes dock kunna bliva tvist i sådant fall, då ledningsdimensionen

eller sättet för reningsanordningarnas utförande kunna försvåra

ledningarnas sammanförande. Möjlighet för kloakledningens ägare att i dylikt

fall vägra torrläggningsvattens införande bör uttryckligen stadgas.

Mot 20 § har nämnden anmärkt, att den föreslagna bestämmelsen, att

kloakvattnet borde underkastas rening redan innan det tillfördes ledningen,

syntes vara alltför kategoriskt avfattad.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Departe
ments
chefen.

Vid behandlingen av 9 och 10 §§ har förut dryftats frågan, efter vilken

grund kostnaderna för ett kloakledningsföretag böra fördelas mellan två

eller flera intressenter. I likhet med de sakkunniga har jag ansett, att

denna fördelning i första hand borde ske med hänsyn till vattenmängderna

och avloppsvattnets beskaffenhet. Lantbruksingenjören i Gotlands län, som

synes lia godkänt denna princip beträffande kloakledningsföretagen, har

givit uttryck åt tvekan örn lämpligheten av att såsom de sakkunniga föreslagit

utsträcka dess tillämpning till kombinerade kloaklednings- och torrläggningsföretag.

Principen, som lämnats utan erinran av bland andra lantbruksstyrelsen

och övriga lantbruksingenjörer, synes emellertid bärkraftig

även i fråga om de kombinerade företagen. De sakkunniga lia i betänkandet

bemött farhågan, att kloakledningsintresset skulle komma att bliva alltför

gynnsamt ställt i förhållande till torrläggningsintresset, och därvid framhållit,

att den hänsyn som vid kostnadsfördelningen skulle tagas till avloppsvattnets

beskaffenhet komme att medföra en skälig utjämning. Beträffande

kostnaderna för skötsel och underhåll är att märka, att örn kloakvattnet

föranleder rensningar, kostnaderna härför skola åvila kloakledningsintresset.

Vidare kommer kloakledningsintresset ensamt att belastas med

kostnaderna för erforderliga reningsanordningar. Skulle dessa ej kunna

göras tillfredsställande utan på grund av kloakvattnets beskaffenhet rensning

erfordras även nedströms om reningsverket, skola tydligen jämväl kostnaderna

härför drabba kloakledningsintresset.

Av en hälsovårdsnämnd har yrkats, att stadgandet i 19 § om rätt att för

torrläggning av mark avleda vatten till kloakledning måtte modifieras så,

att denna rätt ej blir ovillkorlig.'' De sakkunnigas motivering till bestämmelsen

visar, att de utgått från att sådant tilledande skulle få ske, i fråga

om nya ledningar allenast där det finnes lämpligen kunna medgivas samt

beträffande befintliga ledningar i regel endast såframt väsentlig olägenhet ej

vållas. För att förtydliga lagtexten i denna del torde en mindre jämkning

böra vidtagas.

Vad de sakkunniga anfört till stöd för begränsningen i 19 § andra stycket

av bidragsplikten för den som genom kloakledning vinner båtnad genom

torrläggning av mark synes välgrundat. Den erinran som handelskammaren

i Gävle framställt däremot torde alltså icke böra föranleda någon ändring

i förslaget. Med anledning av vad handelskammaren i övrigt anfört bör

framhållas, att bestämmelserna i nämnda stycke gälla allenast den bidragsskyldighet

som åvilar en deltagare i företaget i egenskap av torrläggningsintressent.

En och samme fastighetsägare kan givetvis samtidigt komma att

ingå i företaget såsom kloakledningsintressent, men i fråga om den bidragsskyldighet

som på sådan grund åvilar honom äro bestämmelserna i 19 §

andra stycket icke tillämpliga.

De betänkligheter som vissa ledamöter i kammarkollegiet framställt mot

införande av nu nämnda bidragsplikt torde icke vara ägnade att ingiva farhågor,

enär stadgandet i fråga måste anses giva den beslutande myndigheten

tillräcklig befogenhet att avstyra olämpliga kombinerade företag. Sålunda kan

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

101

yrkande om bidragsplikt för torrläggningsintresset helt ogillas, t. ex. om den

båtnad som skulle vinnas ej är varaktig eller om den eljest framstår såsom

skäligen obetydlig. Det må anmärkas, att i de fall, då ett gemensamt företag

kommer till stånd, detta givetvis bör utföras på ett även ur torrläggningssynpunkt

lämpligt sätt. Tydligt är, att de torrläggningsintressenter som kunna

komma att deltaga i ett kombinerat företag måste anses berättigade att till

gäldandet av sin andel i kostnaderna erhålla statsbidrag och odlingslån på

samma sätt som om företaget allenast avsett torrläggning.

Andra stycket i 20 § synes med anledning av vad förenämnda hälsovårdsnämnd

anfört böra jämkas något.

23—25 §§.

Dessa paragrafer avhandla den centrala frågan i vad mån skyldighet skall

föreligga att vidtaga åtgärder till motverkande av förorening

genom kloak v attén.

Uppgifter som de sakkunniga inhämtat från länsstyrelser, tjänsteläkare,

samhällen och olika inrättningar visa, att missförhållanden till följd av förorening

genom kloakvatten äro allmänt förekommande. Av de olägenheter

som därav vållas måste enligt vad de sakkunniga framhålla den största betydelsen

tillmätas de olägenheter som äro av sanitär natur. Vattnet i ett

vattendrag kan redan genom en mindre grad av förorening bliva oanvändbart

för hushållsändamål och — med något vidgad användning av begreppet

sanitär olägenhet — även för vältning av kreatur, eller det kan bliva

mer eller mindre oanvändbart eller motbjudande för bad, varigenom bland

annat kan bliva nödvändigt att anordna dyrbara konstgjorda friluftsbad.

Vid svårare förorening uppkommer vidrig stank. Förorening av vattendrag

och sjöar torde slutligen ej sällan genom sjukdomsalstrande bakterier

ha medverkat till uppkomsten eller spridningen av epidemier. Ur fiskesynpunkt

kan förorening genom kloakvatten vålla skada t. ex. genom att

förorsaka fiskdöd. Vandringsfisk har på grund av förorening genom kloakvatten

övergivit förutvarande lekplatser. Erfarenheten har också visat, att

genom sådan förorening värdefulla kräftbestånd utrotats. Vidare kunna

fiskredskap bliva skadade genom slambildning m. m. Förorening genom

kloakvatten medför slutligen ur allmän naturskyddssynpunkt ofta olägenhet

genom att skapa otrevnad och giva vattendragen ett mindre tilltalande utseende.

De sakkunniga ha även framhållit, att vattnet i våra vattendrag av många

samhällen och enskilda företag tillgodogöres för vattenlcdningsändamål och

alt vattnets förorening i vattendragen kan försvåra dess tillgodogörande för

detta liksom för andra ändamål och på så sätt vålla kostnad eller förlust.

Såsom exempel på ekonomisk skada genom vattenförorening har också

nämnts, alt gasbildning från starkt förorenat vatten kan angripa hus eller

andra föremål.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Vid ingripande genom ny lagstiftning i ämnet måste enligt vad de sakkunniga

framhålla en avvägning ske mellan kostnaderna för erforderlig rening

å ena samt vikten av de motstående intressena å andra sidan. Denna

avvägning syntes icke kunna i detalj preciseras i lagstiftningen, enär förhållandena

vore alltför skiftande på grund av det stora antal olika faktorer

som spelade in. Hänsyn måste tagas till kloakvattnets mängd och beskaffenhet

liksom till bebyggelsens karaktär och möjligheten att anordna

reningsverk. Av synnerlig vikt vore vidare recipientens art och storlek, och

slutligen måste i varje särskilt fall tagas i betraktande, vilka intressen som

vore beroende av vattnets beskaffenhet i recipienten och styrkan av dessa

intressen.

I 23 § har upptagits det grundläggande stadgandet i fråga örn skyldighet

att vidtaga åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten. Bestämmelsen

innehåller, att den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten

till vattendrag, sjö eller annat vattenområde skall vara skyldig att, i den

mån det kan anses skäligt, vidtaga sådana åtgärder. Med »annat vattenområde»

avses havet, vik av havet samt kärr eller myr ävensom öppet dike.

De sakkunniga ha framhållit, att, ehuru stadgandet icke kunnat preciseras

mera än som skett, därigenom dock fastslagits såsom grundprincip,

att åtgärder till motverkande av förorening skola vidtagas. Det minimum

som under alla förhållanden fordras är enligt de sakkunnigas mening, att

alla grövre beståndsdelar i avloppsvattnet avskiljas. Att utan en sådan enkel

åtgärd utsläppa kloakvatten i vederbörande recipient måste anses utgöra

ett otillåtlig! oskick. Det kunde härjämte fastslås, att förorening som medförde

direkt fara för spridande av sjukdom icke under några förhållanden

borde tolereras. Detta vore icke liktydigt med att alla sanitära olägenheter

alltid måste förebyggas, ty ett betydande utrymme funnes mellan det ur

sanitär synpunkt tolerabla och det ur sådan synpunkt idealiska tillståndet.

De sakkunniga erinra örn önskvärdheten av att god tillgång finnes till bad

och framhålla, att det vattendrag som nyttjas därför helt naturligt helst bör

vara fritt från förorening, oaktat sådan intill en viss grad icke medför

något direkt men för badande.

Beträffande frågan om den närmare beskaffenheten av de åtgärder som

böra företagas till motverkande av förorening framhålla de sakkunniga i

främsta rummet reningsanläggningar som kloakvattnet får passera innan

det släppes ut i recipienten. I andra hand lia nämnts förändringar som

lämpligen böra vidtagas i recipienten t. ex. för underlättande av vattnets fria

lopp. Såsom villkor för utsläppande av kloakvatten borde också kunna

stadgas skyldighet att vidtaga särskilda åtgärder till skydd för fisket m. m.

Den nu behandlade 23 § bör jämföras med 2 kap. 14 § i förslaget. I sistnämnda

lagrum stadgas, att servitut till skydd mot förorening må läggas

å annan tillhörig fastighet. Detta innebär, att örn det skydd för motstående

intressen som följer av 8 kap. 23 § icke är tillfyllest, ytterligare skydd kan

vinnas enligt 2 kap. 14 §. För den inskränkning i annans rätt som uppkommer

genom servitutet skall emellertid utgå ersättning. Möjligheten att på

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

103

detta sätt tillskapa servitut kan användas t. ex. i den formen att en sjö så

att säga fridlyses mot vattenförorening genom att förbud meddelas för innehavarna

av strandfastigheterna att utan fullständig rening utsläppa kloakvatten

m. m. i sjön.

Under 24 § i förslaget har intagits stadgande, varigenom rättighet medgivits

att mot ersättning taga i anspråk annan tillhörig fastighet för reningsanläggning.

Härvid har emellertid, i överensstämmelse med flera andra

stadganden i vattenlagen, gjorts den inskränkningen att för ändamålet ej

må tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park, om det kan undvikas

utan synnerlig olägenhet. I 25 § har stadgats, att de i det föregående behandlade

3 och 8—16 §§ skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse i

fråga om anläggning för renande av kloakvatten.

Beträffande den i 23 § behandlade frågan om skyldighet att motverka

olägenheter genom förorening har förste provinsialläkaren i Blekinge län

anmärkt, att lagförslaget, när däri talas om vattenförorening, icke nämner

den förorening av luften som kunde följa därav. I motiveringen hade uppmärksammats

bland annat, att vid svårare vattenförorening kunde uppkomma

vidrig stank, men i lagtexten hade icke angivits, att stank borde

förhindras. Ett förtydligande borde ske i denna del.

Med anledning av bestämmelsen i 23 § av förslaget bär vidare fiskeriintendenten

i södra distriktet påpekat behovet av att kunna föreskriva särskilda

åtgärder i recipienten till avhjälpande av skada å fisket. Han uttalar

i denna del:

De sakkunniga synas lia räknat med två olika sätt, varpå fiskets intressen

skola tillvaratagas vid vattenförorening. Antingen skola åtgärder vidtagas

för att upphäva eller minska föroreningen, eller också skall, örn detta icke

är möjligt, ersättning utgå med visst belopp.

Detta bör också anses nöjaktigt, då det gäller sådant fiske som direkt beröres

av föroreningen. Men även annat fiske kan indirekt skadas av en förorening.

Sålunda kan en lokal förorening i ett rinnande vattendrag hindra

ålynglet att gå upp till vattensystemet längre upp, vilket kan innehålla ett

flertal för ålen lämpliga sjöar med förut viktigt ålfiske. Föroreningen verkar

då som en damm, vilken ej kan passeras av ålynglet. I ett sådant fall

bör förorenaren kunna åläggas ali tillgodose det ovanför föroreningen belägna

vattensystemets ålyngelbehov genom inrättande av ålyngeluppsamling

och upptransport, ålyngelinplantering e. d.

Föroreningen kan också avstänga ett fiskslag från tillträdet till en lekplats

eller förstöra en sådan, fastän förutsättningarna för fiskslaget i övrigt

fortfarande liro goda. Sålunda kan en förorening i en å hindra lax, laxöring

eller strömlekande sik alt nå sina ovanför föroreningen liggande lekplatser

eller förstöra lekplatserna. Detta behöver åtminstone i en del fall ej hindra,

att fiskslaget i fråga fortfarande kan vidmakthållas genom lämpliga åtgärder

av ett eller annat slag. Lagen bör medgiva, att ålägganden av här

antydd art kunna fastställas, vilket enligt förslaget icke synes vara fallet.

I detta sammanhang må nämnas, att i flera yttranden framställts förslag

örn införande av skyldighet för den som avleder kloakvatten att i vissa fall

utgiva fiskeavgift på sätt de sakkunniga i 34 § föreslagit beträffande in
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

dustriellt avloppsvatten. Lantbruksstyrelsen uttalar, att de sakkunniga syntes

ha underskattat kloakföroreningens betydelse för fisket och synbarligen

av (ienna anledning icke föreslagit utgivande av fiskeavgift med anledning

av förorening genom kloakvatten. Styrelsen ville erinra, att vid fall av

kraftig förorening genom kloakvatten i nedre delen av ett vattendrag med

värdefull vandringsfisk, främst lax, laxöring och ål, uppvandringen helt

bunde omöjliggöras för denna fisk. Stora skador kunde härigenom orsakas

på värdefulla fiskbestånd, vilka skador icke endast berörde fisket i respektive

vattendrag utan även fisket vid kusterna och i havet. All anledning

förefunnes därför, att sådan fiskeavgift som enligt förslaget kunde utgå vid

förorening genom industriellt avloppsvatten skulle kunna utdömas även då

förorening genom kloakvatten förelåge. — Samma ståndpunkt har intagits

av kammarkollegiet och länsstyrelsen i Skaraborgs län samt av fisketillsynsmyndigheten,

fiskeriintendenterna i södra och mellersta distrikten, Sveriges

lanlbruksförbund och svenska fiskevårdsförbundet.

I detta sammanhang kan nämnas, att vetenskapsakademien ifrågasatt,

huruvida icke Kungl. Majit borde äga att ur naturskyddssynpunkt beträffande

visst område stadga förbud mot all förorening genom kloakvatten.

Akademien har med tillfredsställelse konstaterat, att bestämmelse därom av

de sakkunniga föreslagits beträffande industriellt avloppsvatten, i 37 § andra

stycket, och bär ansett, att en motsvarande bestämmelse kunde vara behövlig

i fråga om kloakvatten.

De sakkunniga ha åsyftat att genom den allmänt hållna bestämmelsen i

23 § giva en regel angående skyldighet att motverka förorening genom kloakvatten

som möjliggör en skälig tillämpning i varje särskilt fall. Till olägenheter,

vilka enligt denna bestämmelse böra motverkas, hör givetvis stank

som uppkommer genom kloak vattnets avledande till recipienten.

I fråga om de särskilda åtgärder som med stöd av det föreslagna stadgandet

kunna åläggas den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten synes

det icke behöva bliva föremål för tvekan, att icke blott sådana åtgärder

kunna föreskrivas som avse att förekomma olägenhet genom förorening

utan även sådana som gå ut på att avhjälpa verkningarna av den

förorening som vållas. Till åtgärder som sist nämnts hör bland annat rensning

i recipienten. Därtill få också räknas inplantering av fiskyngel i vattendraget

och därmed jämförliga åtgärder som kunna vidtagas för att bota

skador som vållas i detta.

Beträffande industriellt avloppsvatten ha de sakkunniga föreslagit ett

stadgande enligt vilket — utöver sådana ålägganden som nu nämnts — fö

reskrift kan meddelas om viss avgift till befrämjande av fisket inom landet.

Mot att införa ett liknande stadgande beträffande kloakvatten talar, att avledandet

av kloakvatten i allmänhet utgör en av sanitära skäl önskvärd

åtgärd utan direkt samband med någon förvärvsverksamhet. Det synes då

mindre tilltalande att ålägga dem som, oftast för dryga kostnader, låta avleda

kloakvattnet, d. v. s. i regel vederbörande samhällen, att gälda sådan

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

105

fiskeavgift som nu nämnts. I fråga örn den praktiska innebörden av den

skillnad som förslaget i detta hänseende gör mellan kloakvatten och industriellt

avloppsvatten bör för övrigt uppmärksammas, att tillfredsställande

reningsmetoder för kloakvatten numera äro utexperimenterade, varför svårare

förorening genom kloakvatten icke vidare borde behöva uppkomma,

medan ännu mycket brister i fråga om möjligheterna att rena industriellt

avloppsvatten.

Vetenskapsakademiens förslag om att möjlighet borde införas för Kungl.

Maj:t att ur naturskyddssynpunkt stadga förbud mot all förorening av visst

vattenområde genom kloakvatten, synes icke grundat på tillräckliga skäl.

Om det anses böra helt förhindras, att kloakvatten från den bebyggelse som

finnes eller kan uppstå vid ett vattenområde avledes så att förorening äger

rum, och förorening icke utan oskälig kostnad för sakägaren kan förebyggas

genom reningsåtgärder, synes det riktiga vara, att det önskade skyddet beredes

genom tillskapande av servitut enligt 2 kap. 14 § i förslaget eller eventuellt

enligt lagen om expropriation.

I fråga om 25 § i förslaget torde böra göras en jämkning så att vad där

sägs om tillämpning av 3 och 8—16 §§ kommer att gälla varje åtgärd till

motverkande av förorening genom kloakvatten, innan det utsläppes i recipienten,

och ej blott reningsanläggningar.

26—29 §§.

De sakkunniga lia framhållit, att möjlighet bör finnas att reglera vattnets

avrinning vid en dammbyggnad, så att eventuella olägenheter genom att

förorenat vatten uppdämmes försvinna eller minskas, eller att för detta ändamål

utriva eller ändra dammen. Även andra åtgärder till motverkande av

olägenheter genom vattenförorening kunna böra vidtagas i ett vattendrag,

t. ex. rötning av detsamma eller stensättning av bottnen. Vidare må nämnas

rensning genom bortskaffande av slambankar o. d. Undantagsvis kan

det tänkas, att en ny damm bör byggas för att höja recipientens biologiska

självreningsförmåga.

Enligt 26 § i förslaget skola i samtliga nu angivna fall bestämmelserna i 2

kap. örn byggande i vatten vara tillämpliga. De sakkunniga erinra emellertid,

att enligt 2 kap. 3 § första stycket för tillåtligheten av byggande i vatten

gäller, att nyttan skall förhålla sig på visst sätt till skadan. Detta villkor

skall enligt förslaget icke gälla för nu ifrågavarande fall, varav följer att en

avvägning mellan olika intressen i stället skall ske efter fri prövning av vad

som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn. I

27 § stadgas, att om åtgärd som i 26 § sägs är behövlig till följd av avledande

av kloakvatten från två eller flera samhällen, ett vart samhälle skall

vara pliktigt att laga del i företaget efter vad som prövas skäligt.

I anslutning härtill har en betydelsefull kompletterande bestämmelse upptagits

i 28 §. Av de sakkunniga framhålles, att i många fall kloakvatten avledes

till samma vattenområde från flera samhällen, utan att något av sam
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Deparle

menis
chefen.

hallena vidtagit åtgärder till motverkande av förorening, samt att härigenom

allvarliga olägenheter vållats. En av anledningarna till föreliggande försummelser

syntes vara, att samhälle som ansett att någon åtgärd borde vidtagas

funnit detta meningslöst så länge ett eller flera andra samhällen fortsatte

att förorena vattenområdet. För att ett samhälle som vidtager åtgärder före

annat samhälle icke skall bliva missgynnat ha de sakkunniga föreslagit, att

samhälle som alltjämt förorenar vattenområdet må förpliktas att efter vad

som prövas skäligt årligen utgiva bidrag till det andra samhällets kostnad.

Enligt 29 § i förslaget skall vad i 27 och 28 §§ är stadgat om två eller

flera samhällen äga motsvarande tillämpning å två eller flera fastigheter

ävensom beträffande samhälle och en eller flera utom samhället belägna

fastigheter.

Bestämmelsen i 28 § har särskilt uppmärksammats i vissa yttranden av

kommunala myndigheter i förorter till Stockholm. I yttrande som avgivits

för kommunalfullmäktige i Stocksund har understrukits, att i flera fall obenägenhet

att vidtaga erforderliga åtgärder mot vattenförorening hade framträtt

på den grund att åtgärder Irån ett samhälles sida icke kunnat väntas

bliva effektiva utan att andra samhällen vidtoge motsvarande åtgärder.

Nämnda bestämmelse tillstyrktes därför såsom lämpad bland annat att underlätta

tillkomsten av frivilliga överenskommelser. Nacka hälsovårdsnämnd

har funnit bestämmelsen ägnad att såväl skapa rättvisa som underlätta

tillkomsten av reningsanordningar.

Å andra sidan har hälsovårdsnämnden i Lidingö avstyrkt bestämmelsen

under åberopande, att den medförde konsekvenser sorn vore svåra att överblicka

samt att det syntes oriktigt att ålägga en kommun kanske betydande

utgifter utan att de medförde någon sanitär förbättring och utan att det

samhälle, till vilket bidrag skulle utgå, visats lida någon skada.

Det i 28 § upptagna stadgandet om bidragsplikt, då två eller flera förorena

ett vattenområde, synes välgrundat. Även övriga bestämmelser som nu behandlats

torde vara lämpliga.

30 §.

I fråga örn ersättning för skada genom vattenförorening

gäller enligt 12 § i 1880 års vattenrättsförordning, såvitt angår »verk eller

inrättning», att skadan skall ersättas efter rättens beprövande -— oavsett om

dess uppkomst kan tillräknas innehavaren såsom försummelse eller ej. Beträffande

skada genom samhällens avloppsvatten har enligt vad de sakkunniga

uppgiva i rättspraxis skadestånd utdömts på den grund att vederbörande

samhälle ej vidtagit de reningsåtgärder som skäligen ankommo på

samhället.

Enligt de sakkunnigas mening är det tydligt, att liksom i fråga arn industriellt

avloppsvatten skyldigheten att ersätta skada av förorening genom

kloakvatten icke bör bygga allenast på försummelse. Även om alla skäliga åt
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

107

gärder till motverkande av förorening vidtagits, bör rätt till ersättning kunna

föreligga för en skadelidande. De sakkunniga ha med denna utgångspunkt

i 30 § föreslagit, att ersättning skall utgå, örn förorening genom kloakvatten

vållar olägenhet som är av någon betydelse och olägenheten ej med

hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tålas. Bestämmelsen avser att

så nära som möjligt ansluta till den skadeståndsregel som enligt oskriven

lag gäller i grannskapsförhållanden.

I detta lagrum behandlas även frågan, i vad mån skadeersättning som i

lagrummet avses bör uppskattas och utdömas på förhand. De sakkunniga

lia erinrat, att skador genom företag som avses i vattenlagen i allmänhet

skola efter förhandsuppskatlning ersättas en gång för alla. Enligt de sakkunnigas

mening äro emellertid verkningarna av förorening så svåra att bedöma,

att förhandsprövning beträffande ersättningar därför icke kan föreskrivas

som regel. Understundom vore dock förhållandena sådana, att det med

ganska stor visshet kunde förutses, vilken skada som komme att inträda, och

med hänsyn härtill Ilar möjlighet synts böra stå öppen att bestämma ersättning

på förhand, om detta funnes lämpligen kunna ske.

I yttrandena har den föreslagna regeln örn ersättning för olägenhet genom

förorening av kloakvatten behandlats gemensamt med föreslaget stadgande

av samma innebörd beträffande industriellt avloppsvatten (35 §).

Sveriges industriförbund framhåller i dessa hänseenden, att — ehuru frågor

rörande ersättning för olägenheter av nämnda slag ofta måste vara mycket

komplicerade och det vore förenat med synnerlig svårighet att i lagtext

närmare angiva de grunder efter vilka ersättningen skulle bestämmas —

enligt förbundets mening varit önskvärt, att några närmare riktlinjer angivits

för ersättningsfrågornas bedömande. Förbundet anför i detta sammanhang

följande synpunkter:

Örn ett företag sedan längre lid tillbaka verkat förorenande i ett vattendrag,

måste detta faktum givetvis påverka ''förhållandena å orten’ och till en

viss grad förskjuta den gräns, intill vilken motstående intressen äro skyldiga

att tåla förorening. Frågan får särskild betydelse för sådana företag, som

existera vid den nya lagstiftningens ikraftträdande; och beträffande dylika

företag synas motiven (s. 198) giva stöd för en sådan slutsats. I detta sammanhang

aktualiseras den mera allmänna frågan örn betydelsen av att de

motstående intressena uppkommit senare än det förorenande företaget —

vare sig detta fanns vid lagstiftningens ikraftträdande eller kommit till efteråt

— exempelvis genom tillkomsten av bebyggelse invid vattendraget eller

anläggandet av fabrik eller annan inrättning, som lider men av föroreningen.

Även i dylika fall torde gränsen för vad som bör ''tålas'' förskjutas. En närliggande

fråga är, örn prioritetssynpunkten bör tillmätas betydelse även i de

fall, då flera förorenande industriföretag, som tillkommit vid olika tider, finnas

vid samma vattendrag. Av vad som anföres i motiven rörande ett likartat

fall skulle man vara böjd att antaga, att de sakkunniga icke velat tillerkänna

det äldre industriföretaget någon särställning vid ersättningsfrågans

bedömande. En sådan princip synes dock mindre väl låta sig förena med uttalandet

i motiven örn särskilt hänsynstagande till vid lagstiftningens ikraftträdande

befintliga företag. Undantag från principen torde därför understundom

vara påkallade.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Departe
ments
chefen.

I fall då skador uppkomma i ett vattendrag genom förorening från två

eller flera företag kan naturligen inträffa, att företagen bekosta reningsåtgärder

av högst olika omfattning icke blott absolut sett utan även i förhållande

till den förorening som företagen förorsaka. Att reningskostnaden skall

beaktas, då det gäller rätten att över huvud taget utsläppa avloppsvatten, är

klart utsagt i motiven till 8 kap 32 §; och detsamma torde böra gälla i de

nu åsyftade fallen. Den ersättningsskyldighet gentemot motstående intressen,

som må åläggas företagen, bör därför dem emellan fördelas med hänsyn

tagen icke blott till de efter reningen kvarstående olägenheter, som förorsakas

av respektive företag, utan även till reningskostnaderna.

I det yttrande som avgivits av svenska cellulosaföreningen uttalas, att lagförslaget

innebure en avgjord vinst såtillvida att frågan om ersättning komme

att avgöras av vattendomstolarna och icke av de allmänna domstolarna.

Lagtexten gåve emellertid rum för en mycket varierande tillämpning och borde

kunna i någon mån förtydligas. En viss mildring syntes även påkallad, i

det att ersättning borde förklaras icke skola utgå för olägenhet av mindre betydelse.

Föreningen har i detta sammanhang gjort gällande, att de som framställde

anspråk på ersättning med anledning av vattenförorening nästan alltid

hade överdrivna föreställningar om skadans omfattning och ekonomiska

betydelse. Även handelskammaren i Gävle har uttalat sig för en jämkning av

ersättningsbestämmelserna och föreslagit, att 30 § ändras därhän att ersättning

komme att utgå allenast för olägenhet »av betydelse». I fråga örn industriellt

avloppsvatten borde uttryckligen angivas, att ersättning ej skall

utgå för olägenhet av allenast ringa betydelse. I huvudsak samma ståndpunkt

har intagits av svenska pappers- och cellulosaingeniörsföreningen.

Den av de sakkunniga föreslagna skadeståndsregeln ansluter nära till den

oskrivna grannskapsrättens regler och ger rum för en skälighetsbedömning

efter omständigheterna i varje särskilt fall. Att i lagtexten närmare än som

skett precisera i vad mån ersättning skall utgå synes icke lämpligt med hänsyn

till det stora antalet olika faktorer som böra beaktas. Någon mildring av

det föreslagna stadgandet förefaller icke heller att vara påkallad. Det bör i

detta samband uppmärksammas, att alla frågor om ersättning med anledning

av vattenförorening enligt förslaget antingen skola direkt prövas av

vattendomstol eller också må genom besvär över syneförrättning dragas under

vattendomstolens prövning. Härigenom torde erforderlig säkerhet föreligga

för att bedömningen kommer att ske efter så enhetliga grunder som

möjligt. Vattendomstolarna bruka genom inbördes överläggningar söka fastställa

enhetliga riktlinjer för prövningen av de ärenden som de ha att handlägga.

Vid tillämpningen av stadgandet bör såsom Sveriges industriförbund framhållit

hänsyn i viss utsträckning tagas till den tid under vilken föi''orening

pågått. Vad förbundet anfört därom att storleken av de kostnader för reningsåtgärder

som ett företag fått vidkännas borde tillmätas betydelse för

frågan örn ersättning till den som lider olägenhet av förorening synes däremot

sakna fog. Kostnaderna för reningsåtgärder torde icke böra inverka på

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

109

rätten till ersättning. Alt effekten av reningsåtgärderna är av största betydelse

för frågan om skadestånd, är däremot självklart.

Någon verklig prioritetsrätt torde icke böra erkännas olika företag emellan,

men skälig hänsyn måste vid prövning av frågor örn nyanläggningar

städse tagas till de företag som redan avleda avloppsvatten till recipienten.

31—33 §§.

Enligt 31 § i förslaget skall vad i 3—22 §§ är stadgat om kloakvatten och

örn ledning för avledande av kloakvatten äga motsvarande tillämpning i

fråga om industriellt avloppsvatten.

I 32 § ha intagits de grundläggande bestämmelserna angående frågan om

tillåtligheten av förorening genom industriellt avloppsvatten.

Härom gäller nu enligt 12 § i 1880 års vattenrättsförordning, att all skadlig

vattenförorening genom avfall från verk eller inrättning är principiellt

otillåten. Denna bestämmelse har emellertid som bekant icke kunnat upprätthållas

i praktiken. I förslaget har som huvudregel stadgats, att industriellt

avloppsvatten ej må utan tillstånd avledas så, att genom förorening av

vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt

uppkommer olägenhet av någon betydelse. Tillstånd må ej lämnas, med

mindre föroreningens förebyggande prövas kräva åtgärder som ej skäligen

kunna fordras.

I vissa fall fordras enligt förslaget, att tillstånd inhämtas av Kungl. Majit.

I detta hänseende ha de sakkunniga föreslagit, att om avloppsvattnet från

fabrik eller annan industriell inrättning kan befaras genom förorening medföra

att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att

eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas, medgivande till utsläppande

av avloppsvattnet må lämnas allenast såframt Kungl. Majit efter

hemställan av vattendomstol förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller

inrättningens betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän

synpunkt hinder däremot ej möter.

Liksom 23 § bör 32 § jämföras med 2 kap. 14 § i förslaget. I sistnämnda

lagrum stadgas, som förut nämnts, att servitut till skydd mot förorening

må läggas å annan tillhörig fastighet. Det skydd för motstående intressen

som följer av 8 kap. 32 § kan alltså på detta sätt förbättras, därvid emellertid

ersättning skall utgå till den som betungas av servitutet

I 33 § stadgas, att vad i 24—29 §§ föreslagits om åtgärder för renande av

kloakvatten eller motverkande av förorening genom kloakvatten samt kostnaden

därför skall äga motsvarande tillämpning beträffande industriellt avloppsvatten.

Härvid har uppmärksammats en särskild fråga som kan uppkomma

vid tillämpning av 25 eller 29 §. Enligt 14 §, lill vilken 25 § hänvisar,

kan samfällighet komma att bildas av samhälle och en eller flera

utom samhället d. v. s. utom stadsplan belägna fastigheter. Även i fall som

avses i 29 § kan samfällighet bildas av samhälle och en eller flera utom

samhället belägna fastigheter. Varken 14 eller 29 § i förslaget medger, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

samfällighet bildas av samhälle å ena samt inom samhällets stadsplanelagda

område belägen fastighet å andra sidan. Om fabriken eller inrättningen

utsläpper sitt avloppsvatten direkt i recipienten, har emellertid ansetts, att

den hör kunna ingå i sådan samfällighet som förut nämnts med samhället.

En särskild bestämmelse härom har meddelats.

Av nu berörda bestämmelser har endast 32 § föranlett uttalanden i de avgivna

yttrandena. Därvid har i vissa fall tvekan kommit till synes, huruvida

bestämmelserna i paragrafen, i förening med de föreskrifter om obligatorisk

förprövning som kunna meddelas enligt 37 §, vöre tillfyllest. Länsstyrelsen i

Blekinge län anför i denna del:

Det är möjligt att den skälighetsprövning, som 32 § i förslaget förutsätter,

innebär tillräcklig garanti för att de intressen, som kunna komma i konflikt

med varandra, bliva på ett lämpligt sätt avvägda sins emellan. Huruvida

detta skall visa sig bliva fallet, blir emellertid i hög grad beroende på den

praxis, som inom bestämmelsens ram kommer att utbilda sig. Beträffande

nyanläggningar torde måhända icke föreligga någon större fara för att ej

den för dylika fall stadgade förhandskontrollen skall visa sig tillfyllest. Betydligt

mera tveksam måste man ställa sig till frågan, huruvida den föreslagna

bestämmelsen kan anses lämna ett tillräckligt effektivt vapen i deras

hand, som lida allvarligt men av en vattenförorening, vilken förorsakas av

en redan förefintlig industriell anläggning. Exempel härvidlag erbjuder föroreningen

av Bonnebyån genom verksamheten vid Konga fabrik. Därigenom,

att denna fabrik, tack vare brister i hithörande lagstiftning sådan denna

tolkats i praxis, under årens lopp fått utvidga sin verksamhet till en omfattning,

som ej står i något rimligt förhållande till vattendragets litenhet,

har befolkningen vid vattendraget under åratal varit utsatt för fullständigt

olidliga förhållanden: en hälsovådlig förskämning av luften, en vattenförorening

av sådan intensitet att den förorsakat allmän fiskdöd samt under

längre tider helt omöjliggjort vattendragets användning för bad, tvätt och

kreaturens vattning m. m. 1 ett fall sådant som detta, där en vidsträckt bygd

—- en stor del av Ronnebyåns natursköna dalgång — blivit så förstörd, att

den tidvis kan betraktas som hart när obeboelig, i ett sådant fall måste de

motsatta materiella intressena få vika, även om det gäller stora ekonomiska

värden och en industri av stor betydelse för näringslivet eller för orten.

Länsstyrelsen känner sig ej övertygad om att den föreslagna bestämmelsen

i 32 § skänker tillräcklig garanti härutinnan. Avgörandet är i första

hand överlämnat åt vattendomstolen, och utan dess framställning kan frågan

om tillstånd till avloppsvattnets utsläppande aldrig komma under den

prövning av Konungen som i paragrafen omnämnes. Länsstyrelsen vill därför

ifrågasätta, huruvida ej en prövning från Kungl. Maj:ts sida bör i ett

fall sådant som det ifrågavarande kunna — alldeles oberoende av vattendomstolens

inställning — påkallas av var och en som har intresse av frågan

eller åtminstone av hälsovårdsmyndighet i kommun, med avseende å vilken

så är fallet.

Av fiskeriintendenten i södra distriktet har framhållits, att den ståndpunkt

som intagits i förslaget vore förbunden med risken att vattenföroreningar

kunde fortgå under lång tid innan effektiva åtgärder vidtoges emot dem,

och att det borde vara möjligt att i lagen fastställa några minimifordringar

som alltid måste uppfyllas. Han anför vidare:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

lil

Man kan sätta i fråga, om utsläppande i vattendrag av grövre fasta ämnen

från bebyggelse eller industri överhuvudtaget bör få förekomma. Detta

gäller även finare fasta ämnen, som tillföras vattendragen utan att vid

själva fabrikationen m. m. uppträda som uppslammade i vatten, t. ex. sågspån

från sågverk o. d. Några tekniska svårigheter att avskilja de uppslammade

grövre fasta ämnena före utsläppningen av avloppsvattnet i vattendragen

synas ej finnas. Mati har ej heller något behov av att just i vattendragen

utsläppa sådana fasta ämnen, grövre eller finare, som vid utsläppningen

ej förekomma i uppslammad form. Mot barkning å isen eller å stranden

så nära vattnet, att barken kan nedsköljas däri, gäller ovillkorligt förbud

enligt bestämmelserna för flottning. Denna skillnad mellan avfall från

sågverk och skogsavfall därifrån å ena och skogsavfall från barkning å

andra sidan synes knappast motiverad. Förbudet mot ^släppning av sådant

avfall synes böra vara ovillkorligt.

Å andra sidan har i det yttrande som avgivits av Sveriges industriförbund

förordats en modifikation av stadgandet i 32 § i mildrande riktning,

varjämte framhållits önskvärdheten av att mera bestämda regler kunde givas

än de föreslagna. Förbundet anför:

Tolkningen av uttrycket ''olägenhet av någon betydelse’ får en avgöx-ande

inverkan på de förorenande företagens rättsställning. Det är naturligen

vanskligt att i detta fall finna ett uttryck som å ena sidan lämnar rum för

en förnuftig och skälig tillämpning och å andra sidan giver domstolarna en

god ledning för hur prövningen skall verkställas. Förbundet vill emellertid

ifrågasätta, om det icke i rättssäkerhetens intresse hade varit möjligt att

finna ett uttryckssätt av något mera preciserad innebörd än det som kommit

tili användning i förslaget. Detta hade varit desto mer önskvärt som undantagen

från huvudregeln erhållit en så allmän avfattning, att tillämpningen

av dem säkerligen kan komma att vålla betydande svårigheter. Förutom

en närmare precisering av huvudregeln vill förbundet påyrka en sådan

modifikation därav, att ordet ''någon’ i uttrycket ''olägenhet av någon

betydelse’ utgår, enär uttrycket eljest synes få en allt för snäv innebörd.

Den i undantagsbestämmelsen föreskrivna skälighetsprövningen torde icke

erbjuda några egentliga svårigheter för de sannolikt relativt sällsynta fall

då kostnaden för erforderliga reningsåtgärder understiger värdet av de olägenheter,

som genom reningen skola förebyggas. I sådana fall då reningskostnaderna

till beloppet överstiga de genom reningen reducerade olägenheterna

uppkommer däremot frågan örn den rätta avvägningen mellan dessa

båda faktorer. Därest ett industriföretag genom motverkande åtgärder kan

reducera uppkomna skador å fiske med exempelvis 10,000 kronor, kan det

måhända vara skäligt att föreskriva dylika åtgärder, som kosta företaget till

och med något mera än detta belopp, men det synes å andra sidan självklart,

att så kostsamma motverkande åtgärder icke få föreskrivas att deras

vidtagande vöre ur nationalekonomisk synpunkt oförnuftigt.

Fall torde emellertid kunna tänkas, då ett motstående intresse har en sådan

hög valör ur allmän synpunkt att ett enbart utgivande av ersättning från det

förorenande företaget icke kan anses som en nöjaktig lösning av föroreningsfrågan

utan alt åtgärder måste vidtagas Lill förebyggande eller minskande

av föroreningen. Därest i ett dylikt fall kostnaderna för åtgärderna

ifråga skulle befinnas överstiga vad företaget vid den föreskrivna skälighetsprövningen

kan förpliktas att vidkännas, uppkommer frågan, hur de

överstigande kostnaderna skola bestridas. Förbundet som utgår ifrån att

dessa kostnader skola vidkännas av de motstående intressena och att detta

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

även är de sakkunnigas mening föreslår, att ett stadgande i denna riktning

för tydlighetens skull intages i lagen.

Även jernkontoret Ilar förordat en mildring av stadgandet i den riktning

industriförbundet angivit samt framhållit, alt ehuru det läge i sakens natur

alt bestämmelsen måste erhålla en ganska allmän utformning, det likväl

skulle vara till båtnad för rättstillämpningen om reglerna kunde göras mera

detaljerade, därvid det borde kraftigare betonas att all skälig hänsyn skulle

tagas till de ekonomiska konsekvenserna. Det kunde enligt jernkontorets

mening icke anses rimligt att nedlägga t ex. en kostnad av 10,000 kronor på

en reningsåtgärd som medförde nytta allenast för 5,000 kronor. Skånes handelskammare

har ansett, att — förutom en närmare precisering av bestämmelserna

i övrigt —- borde angivas, att med olägenhet genom förorening endast

avsåges mera konstanta företeelser. Av handelskammaren i Gävle betonas,

att vid den skälighetsprövning som erfordras för tillstånd att utsläppa

förorenade avloppsvatten de ekonomiska konsekvenserna borde nogsamt

beaktas och att lagrummet borde ändras så, att ej förorening av ringa

betydelse skulle kunna hindra ett företag att på ett ekonomiskt sätt befria

sig från avloppsvattnet.

I detta sammanhang torde även böra redogöras för vissa uttalanden som

i yttrandena gjorts angående frågan, huruvida den nya lagen borde bliva

tillämplig även på äldre anläggningar. I förslaget har ej gjorts någon skillnad

i detta hänseende mellan äldre och nya anläggningar, men de sakkunniga

förutsätta, att skälig hänsyn tages till de redan befintliga anläggningarna.

Svenska cellulosa!öreningen har ansett det obehövligt, att den nya lagen

blir tillämplig på äldre anläggningar, och anför härom:

Särskilt av bestämmelserna i 8 kap. 32 § och i övergångsstadgandena synes

framgå, att de sakkunniga icke avsett att inrymma någon särställning

åt de industriella anläggningar, vilka redan före den nya lagstiftningens

tillkomst avleda industriellt avloppsvatten. Att en viss hänsyn skall tagas till

dylika så att säga äldre anläggningar vid tillämpningen av 8 kap. 32 § torde

dock ligga i sakens natur.

Det kan icke vara förenligt med gängse rättsuppfattning att genomföra

föreskrifter, som skulle vara ägnade att menligt ingripa i ett före ikraftträdandet

av en ny lag tillkommet företags rättsliga status. I detta sammanhang

må framhållas, att i de fall, då vattenföroreningar från redan befintliga

industriföretag verkligen medföra olägenheter av betydenhet, uppgörelser

härom i regel torde hava träffats med enskilda sakägare. Dylika

uppgörelser, som haft till syfte att skydda enskilda intressen, hava i allmänhet

skett på godvillig väg och hava ofta säkrats genom servitutsinteckning.

I undantagsfall hava tvister örn ersättning gjorts till föremål för domstols

prövning. Vad de allmänna intressena angår — det allmänna fiskeintresset

och det sanitära intresset — må framhållas, att de äldre anläggningarna,

därest de i dylika hänseenden verkligen förorsakat olägenhet av

betydenhet, i allmänhet redan utfört reningsanordningar, varigenom den

menliga inverkan, avloppsvattnet kan hava utövat, i väsentlig grad ned
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 45.

113

bringats eller helt eliminerats. Mera betydande olägenheter torde näppeligen

i något fall kvarstå, så mycket mera som den genom 1937 års lagstiftning

tillkomna tillsynsmyndigheten redan i ett par år utövat sin verksamhet.

Av det anförda framgår, att det icke torde vara nödvändigt att låta de

äldre anläggningarna vara underkastade den nya lagstiftningen. För den händelse

emellertid äldre anläggningar skulle komma att underkastas bestämmelserna

i den nya lagstiftningen, torde det få anses rimligt och nödvändigt,

att företagen genom ersättning av statsmedel hållas skadeslösa för därigenom

vållad förlust, åtminstone i sådana fall då förlusten icke kan anses stå i

rimlig proportion till företagets storleksordning. Såsom exempel härpå må

anföras sådana fall, då tillämpningen av de nya reglerna skulle föranleda

antingen en total driftsnedläggelse eller en väsentlig inskränkning av

driften.

Ersättning av allmänna medel hör enligt föreningens uppfattning utgå i

varje fall, då tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen föranleder ett

ingrepp av angiven storleksordning i ett vid lagens tillkomst befintligt företags

rörelse. Ersättningen synes böra fastställas i enlighet med de bestämmelser,

vilka innehållas i 4 kap. 6 § 2 mom. vattenlagen ifråga om ersättning

för vattenkraftanläggning, som helt eller delvis skall inlösas efter företagen

nyprövning.

Av liknande skäl som de, vilka föranlett bestämmelserna om inlösen av

vattenkraftanläggning, bör ersättning av statsmedel kunna utanordnas jämväl

beträffande anläggning, som tillkommit efter genomförandet av den

ifrågasatta lagstiftningen, i den mån dylik anläggning drabbas av förlust

av angiven storleksordning genom föreskrifter fastställda vid företagen nyprövning

eller genom tillämpning av bestämmelserna i 8 kap. 37 §.

Även Smålands och Blekinge handelskammare bär uttalat, att äldre anläggningar

borde undantagas från lagens tillämpning. Sveriges industriförbund

anser det uteslutet, att en redan befintlig anläggning skulle komma att

åläggas så långt gående åtgärder att den tvingades att upphöra med driften.

Sveriges lantbruksförbund, som likaledes uppmärksammat frågan örn lagens

tillämplighet på äldre anläggningar, har härom, utan att framföra något

ändringsförslag, anfört följande:

Örn en lagstiftning i frågan kommer till stånd på grundval av förslaget,

anser förbundet det angeläget att, i anslutning till vad de sakkunniga anfört,

understryka vikten av att vid tillämpningen av lagbestämmelserna inga

oskäliga krav riktas mot bland annat redan befintliga mejerianläggningar.

Ett betydande antal av dessa ha tillkommit under tid, då vattenföroreningsfrågorna

icke beaktades i tillräcklig grad, och många av dem äro av

sådan storleksordning, att inga ekonomiska förutsättningar finnas att bära

de kostnader som följa med anläggandet av erforderliga reningsanordningar,

i den mån sådana äro utexperimenterade, eller att vidtaga andra åtgärder

för en tillfredsställande lösning av avloppsfrågorna. I den rationaliseringsprocess,

som under .senare år pågått inom mejerihanteringen, lia vid

anläggandet av nya mejerier — vilka av skilda orsaker utbyggts till väsentligt

större anläggningar — avloppsfrågorna som allmän regel ägnats långt

större beaktande. Det är skäl att antaga, alt, när efter inträdet av fredliga

förhållanden rationaliseringen av mejerihanteringen en gång ånyo kan upptagas,

de äldre mejeriernas avloppsfrågor i betydande omfattning komma

att lösas på så sätt, att nyanläggningar av mejerier, motiverade av denna och

andra faktorer, komma till stånd.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 saini. Nr

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Departe■

mentschefen.

Den av en länsstyrelse uttalade farhågan att bestämmelserna i förslaget

icke skulle medgiva tillräckligt kraftigt ingripande mot förorening genom

industriellt avloppsvatten synes icke berättigad. Praktiska svårigheter att lösa

föroreningsfrågorna komma visserligen att alltjämt bestå, särskilt beträffande

redan befintliga anläggningar. En skärpning av förslaget kan emellertid

icke fördenskull anses befogad. Å andra sidan torde vad i några yttranden

från representanter för industrien anförts beträffande 32 § i förslaget icke

böra föranleda någon mildring av stadgandet.

Tillämpningen av nämnda paragraf förutsätter — liksom 23 § •—-en jämförelse

mellan kostnaderna för reningsåtgärder, å ena, och betydelsen av de

olägenheter som kunna vållas av avloppsvattnet, å andra sidan. Det är att

märka, att dessa olägenheter i allmänhet icke äro sådana att de kunna skattas

i penningar. Detta gäller framför allt sanitära olägenheter. För fiskeintresset

äro väl olägenheterna ofta av väsentligen ekonomisk natur men

kunna icke desto mindre svårligen värderas till visst belopp. Det blir därför

mera sällan fråga örn att endast väga ett fixt skadebelopp mot kostnaderna

för reningsåtgärder. För de sällsynta fall då frågan är så enkel

som sist sagts må erinras om att företag som avses i 2 kap. vattenlagen,

d. v. s. främst vattenkraftanläggningar, i regel icke må tillåtas, med mindre

nyttan överväger tre gånger skada och intrång på åker och äng samt två

gånger skada och intrång på annan egendom. Ehuru det icke ansetts möjligt

att införa någon motsvarande ekonomisk beräkning i fråga örn tillåtligheten

av förorening, bör, även om endast ett i penningar uppskattbart intrång

å t. ex. fiske vållas, befrielse från reningsåtgärder icke skäligen medgivas

utan att kostnaderna därför äro avsevärt större än skadan. Den omständigheten

att en naturtillgång i högre eller lägre grad går till spillo påkallar

försiktighet, även om det ekonomiska värdet därav ej synes alltför

stort. Ändrade förhållanden kunna föranleda, att denna tillgång framdeles

skulle blivit av väsentligt ökad betydelse, medan ändrade konjunkturer

kunna tvinga industriföretaget i fråga att nedlägga sin rörelse, sedan skadegörelsen

redan skett. Örn kraven på reningsåtgärder ställas jämförelsevis

högt, ökas ansträngningarna att finna nya reningsmetoder och att i form

av biprodukter tillvarataga de ämnen som förorsaka förorening.

Industriförbundet har anfört, att om kostnaderna för reningsåtgärder som

med hänsyn till motstående intressen i och för sig äro behövliga överstiga

vad ett företag vid skälighetsprövningen enligt 32 § kan förpliktas att vidkännas,

den överstigande delen av kostnaderna borde bäras av nämnda intressen.

Med anledning av detta uttalande må erinras om att bestämmelsen

i 2 kap. 14 § i förslaget utgår från att, om särskilt höga krav måste ställas

på vattenbeskaffenheten i recipienten, detta kan framtvinga ett så långtgående

ingripande mot dem som avleda eller skulle vilja avleda kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten till denna att ersättning därför bör i viss utsträckning

givas. Detta ingripande skall enligt nämnda paragraf ske i den

formen att ett servitut tillskapas. Det kan emellertid också tänkas, att åläggande

enligt 8 kap. 32 § i förslaget om mera långtgående åtgärder, utan att

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

115

servitut tillskapas, anses böra givas allenast under förutsättning att bidrag

därtill erhålles från de intressen som påkalla åtgärderna. Något särskilt

stadgande som ger stöd åt en sådan tillämpning synes ej erforderligt.

I ett särskilt hänseende, nämligen i fråga om fast avfall, har i ett yttrande

påyrkats, att lagen borde innefatta kategoriskt förbud mot förorening.

Häremot kan erinras, att behov kan finnas av att kunna t. ex. tippa

avfall i en avsides belägen sjö, även om detta icke är någon önskvärd utväg

och såvitt möjligt bör undvikas. Något ovillkorligt förbud av angivet slag

kan därför icke komma i fråga. Det torde emellertid vara lämpligt, att man

i större utsträckning än förslaget förutsätter på förhand söker förekomma

att fast avfall utsläppes och att av denna anledning särskilda bestämmelser

böra meddelas. Sådana bestämmelser kunna enligt den lydelse av 2 § som

jag förut förordat meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl.

Majit därtill utser.

Den nya lagen skall enligt de sakkunnigas förslag gälla jämväl anläggningar

som tillkommit före lagens ikraftträdande. Några principiella invändningar

häremot kunna näppeligen anföras, i synnerhet som de föreslagna

bestämmelserna i 32 § äro till sin avfattning mildare än vad som nu

gäller. Den omständigheten att gällande lag icke kunnat upprätthållas i tilllämpningen

kan givetvis icke grunda någon rätt för innehavaren av fabrik

eller inrättning som genom sitt avloppsvatten förorsakar förorening att

fortsätta därmed. Det förtjänar också påpekas, att en fabriks eller inrättnings

innehavare icke för närvarande är skyddad mot myndighets ingripande,

därför att förorening fått fortgå en längre tid. Han synes icke rimligen

kunna begära att bliva bättre ställd enligt den nya lagen, vars tillkomst

ju föranletts av de missbruk som förekommit och tyvärr alltjämt förekomma.

Å andra sidan ha de sakkunniga framhållit, att vid den skälighetsbedömning

som de nya bestämmelserna föreskriva rimlig hänsyn måste

tagas till att en anläggning tillkommit vid en tidpunkt, då föroreningsfrågan

ej tillräckligt beaktades. Även en sådan omständighet som att uppgörelse

skett med enskilda sakägare måste givetvis i förekommande fall tagas i betraktande.

Mot farhågan att alltför ingripande åtgärder möjligen skulle komma att

vidtagas mot industrien kunna åberopas erfarenheterna från den nyligen inrättade

fisketillsynsmyndighetens verksamhet. Den allmänna meningen torde

vara, att denna utövats med förståelse för industriens svårigheter och till båtnad

för intressena å ömse sidor. De principer som myndigheten tillämpat

komma givetvis att vara vägledande även i fortsättningen, sa starkt som i

förslaget skälighetssynpunkterna framträda. Någon skyldighet för det allmänna

att utgiva ersättning med anledning av förelägganden som kunna

komma att meddelas för industriföretag torde icke böra stadgas.

34 och 35 gg.

I 2 kap. 10 g och 6 kap. 9 g vattenlagen meddelas vissa bestämmelser

örn skyldighet för den som bygger i vatten och för flottande att utgiva

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

fiskeavgift. Skyldighet att erlägga sådan avgift har av de sakkunniga

ansetts böra föreskrivas även då utsläppande av industriellt avloppsvatten

kan antagas medföra avsevärt men för fiske, och stadgande härom har

upptagits i 34 §. Avgiftens belopp föreslås till lägst 25 kronor och högst

1,000 kronor årligen. Inom dessa gränser skall avgiften bestämmas efter

vad som finnes skäligt, med fäst avseende bland annat därå, örn avloppsvatten

utsläppes till större eller mindre myckenhet eller är mer eller mindre

skadligt för fisket, om den som utsläpper avloppsvattnet förpliktats att ersätta

skada å fiske eller att vidtaga åtgärder till motverkande av vattenförorening,

vare sig genom anordningar till fiskets bestånd eller eljest, samt

örn dylika åtgärder för honom medföra större eller mindre kostnad.

Avgiften skall enligt förslaget användas till befrämjande av fisket inom

landet. Att meddela föreskrift om att den skall utgå till anstalter för fiskets

främjande i vattenområdet i fråga har icke synts lämpligt, då detta måhända

skulle vara lönlöst. De sakkunniga ha framhållit, att det ej föreligger

hinder mot att avgiften, ehuru något sådant icke påbjudits, faktiskt kommer

till användning för befrämjande av fisket i det vattenområde som förorenas,

såframt det lämpligen kan ske. Bestämmelser huru avgiften skall

indrivas och användas för avsett ändamål skola meddelas av Kungl. Maj:t.

I 35 § av förslaget har upptagits stadgande örn ersättning för olägenhet

av förorening genom industriellt avloppsvatten.

I denna del skall vad i 30 § är stadgat om kloakvatten äga motsvarande

tillämpning.

I de yttranden som avgivits av kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, fisketillsynsmyndigheten,

statens fiskeriingenjör, fiskeriintendent erna i östra och

mellersta distrikten, länsstyrelsen i Skaraborgs län, Sveriges lantbruksförbund

och svenska fiskevårdsförbundet uttalas, att fiskeavgiftens maximibelopp satts

för lågt. Lantbruksstyrelsen framhåller, att då exempelvis värdefulla laxbestånd

rönte menlig påverkan genom förorening och skador upp stöde på

fiskbestånd såväl i ett visst vattendrag som i havet, den årliga skadegörelsen

kunde uppgå till betydligt högre belopp än 1.000 kronor. Styrelsen har

föreslagit, att maximiavgiften sättes till 5,000 kronor. Samma gräns har

föreslagits av kammarkollegiet samt nämnda fiskeriintendenter och länsstyrelse.

Beträffande användningen av avgiften uttalar lantbruksstyrelsen, att den

i främsta rummet borde tagas i anspråk för åtgärder i det vattendrag som

skadats, försåvitt icke vederbörande kunde åläggas att utföra direkta fiskevårdsåtgärder.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län och fiskeriintendenten

i mellersta distriktet anse, att fiskeavgiften i främsta rummet bör användas

till inplanteringar och motsvarande åtgärder i det förorenade området och

först om detta ej lämpligen låter sig göi-a användas till befrämjande av

fisket inom hela landet. Svenska fiskevårdsförbundet, som likaledes ansett

att avgiften i första hand borde komma vederbörande vattendrag till godo,

har påpekat, att medlen borde kunna tagas i bruk, om en reningsanläggning

vore av stort allmänt intresse främst ur fiskesynpunkt men det för
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

117

orenande företaget ej rimligen kunde åläggas att helt bekosta åtgärden eller

om försök i driftmässig skala med nya reningsmetoder erfordrades.

I de yttranden som avgivits av kommerskollegium, ingeniörsvetenskapsakademien,

jernkontoret, Östergötlands och Södermanlands handelskammare

och svenska pappersbruks!öreningen har påyrkats, att i lagen införes

stadgande att fiskeavgiftens belopp må ändras om ändrade förhållanden inträtt.

Jernkontoret har därvid framhållit, att även om man finge förutsätta

att vattendomstol på särskild talan kunde medgiva jämkning av beloppet,

vore det mer ändamålsenligt att intaga uttrycklig bestämmelse därom i 34 §.

Beträffande skadeståndsregeln i 35 § ha framförts vissa erinringar, för

vilka redogjorts under 30 §.

Av vad jag anfört i fråga örn 23 § framgår, att den som förorenar ett

vattendrag enligt förslaget kan åläggas icke blott att rena avloppsvattnet

utan även att vidtaga åtgärder för att avhjälpa verkningarna av den förorening

som likväl vållas. Till sådana åtgärder som sist nämnts hör — utom

rensning i recipienten — bland annat inplantering av fiskyngel. Detta överensstämmer

också med lydelsen av nu ifrågavarande 34 §, enligt vilken

vid fiskeavgiftens bestämmande skall tagas hänsyn till om åläggande givits

att motverka förorening »genom anordningar till fiskets bestånd eller eljest».

Den föreslagna fiskeavgiften skall utgå på grund av de mera svårbestämbara

skador som icke kunna motverkas genom andra åtgärder eller icke

kunna bestämt lokaliseras. I överensstämmelse med denna tankegång skall

avgiften enligt förslaget användas till befrämjande av fisket inom hela landet

och icke just till åtgärder i vattendraget i fråga. Även om syftet med

avgiften sålunda är mera begränsat än som torde ha antagits i vissa yttranden,

synes det vara anledning att bestämma högsta beloppet av avgiften

högre än de sakkunniga föreslagit. Den övre gränsen synes mig lämpligen

kunna fastställas till 3,000 kronor örn året. I fråga örn användningen av

avgiften torde i överensstämmelse med vad de sakkunniga förordat närmare

bestämmelser böra meddelas i administrativ ordning.

I flera yttranden har påyrkats införande av en särskild bestämmelse, att

fiskeavgiftens belopp vid ändrade förhållanden må jämkas. Såsom jernkontoret

anfört torde utan särskilt stadgande en sådan ändring, om den är påkallad,

kunna erhållas t. ex. i samband med nya föreskrifter örn den rening

av avloppsvattnet som erfordras, på samma sätt som över huvud taget ändrade

villkor för avledande av avloppsvatten skola kunna medgivas, örn skäl

därtill äro. Någon uttrycklig föreskrift om möjlighet att vinna ändring i

förut meddelade bestämmelser har icke ansetts erforderlig i fråga om andra

fiskeavgifter enligt vattenlagen. Det torde icke vara lämpligt, att i lagen intages

en särskild bestämmelse av denna innebörd med avseende å sådan

fiskeavgift som nu är i fråga.

Beträffande den i 35 § intagna skadeståndsregeln, som allenast hänvisar

till 30 §, torde icke vara något att tillägga till vad som anförts vid behandlingen

av sistnämnda paragraf.

Departement

schefen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

36 §.

I denna paragraf meddelas vissa särbestämmelser beträffande fabrik

eller annan industriell inrättning inom stadsplan.

I stadsplanelagen den 29 maj 1931 regleras bland annat samhälles skyldigheter

att iordningställa gata. Enligt 49 och 50 §§ i lagen kan samhällets

beslutande myndighet meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av

tomt att bidraga till kostnaden därför, i vilken bland annat inräknas kostnaden

för avloppsledning i gatan. Dylika gatukostnadsbestämmelser skola

underställas Kungl. Maj:ts prövning, därest på tomtägare lägges skyldighet

som tidigare icke ålegat honom.

I 36 § av förslaget har upptagits en tilläggsbestämmelse till vad som sålunda

gäller enligt stadsplanelagen, varigenom beträffande industriellt avloppsvatten

fastslås vissa rättigheter för samhälle i förhållande till fabrik

eller annan industriell inrättning som är belägen inom samhälles stadsplanelagda

område och som avleder eller vill avleda sitt avloppsvatten till samhällets

ledningsnät.

I den mån ej särskilda bestämmelser i ämnet meddelats ger nu ifrågavarande

stadgande vederbörande samhälle befogenhet att i fråga om avloppsvattnets

avledande meddela erforderliga föreskrifter för varje särskilt fall.

Enligt vad de sakkunniga uttala kan samhället med stöd av stadgandet föreskriva,

att avloppsvattnet i större eller mindre omfattning skall renas

innan det tillföres ledningen, vare sig detta är påkallat för att skydda ledningen,

för att undvika eller underlätta rening sedan avloppsvattnet inkommit

i ledningen eller för att undvika skada genom avloppsvattnets utsläppande

i recipienten. Vidare kunde samhället föreskriva skyldighet för

vederbörande att deltaga i kostnaderna för rening som äger rum efter det

avloppsvattnet tillförts ledningen. Samhället kunde också tillförbinda vederbörande

att deltaga i skadestånd som samhället kan förpliktas utgiva till

följd av skada genom förorening eller att deltaga i kostnad för motverkande

av förorening genom åtgärd i recipienten. Slutligen kunde samhället

uttaga ersättning för nyttjandet av själva ledningen.

1 anslutning till det nu behandlade stadgandet har i 36 § tillika föreskrivits,

att, sedan avloppsvattnet tillförts samhällets ledning, samhället är ansvarigt

för behövliga åtgärder till motverkande av förorening genom avloppsvattnet

ävensom för skada som vållas genom sådan förorening.

Den befogenhet som enligt vad nyss sagts skall tillkomma samhälle kan

enligt vad de sakkunniga framhålla möjligen tänkas bliva föremål för missbruk,

varför de ifrågasatt att stadga att beslutet för att bliva gällande skall

fastställas av länsstyrelsen. Då denna utväg emellertid ansetts medföra

onödig omgång, ha de sakkunniga stannat vid att hänvisa vederbörande

till den rätt att anföra besvär hos länsstyrelse som enligt kommunallagarna

står till buds. Härvid syntes länsstyrelsen äga att undanröja beslut som

funnes ålägga vederbörande större tunga än lagen medgåve, d. v. s. mer än

som vore skäligt.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

119

Emot bestämmelserna i denna paragraf lia betänkligheter uttalats av

handelskammaren i Gävle som anför bland annat:

Det är en nyhet av mycket stor räckvidd, som på detta sätt skulle införas

i lagstiftningen. Såsom en undantagslös regel gäller nämligen i enlighet med

kommunallagarnas grunder, att kostnaderna för avloppsledningar inom ett

samhälle tillhöra utgifter för sådana gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

som skola bestridas med medel uttagna i den ordning,

som gäller för den kommunala beskattningen. Nu ifrågasattes ett synnerligen

viktigt avsteg från denna regel med rätt för kommunerna att, tvärtemot

vad hittills tillämpats eller varit möjligt, från fall till fall uppställa särskilda

krav på vidtagande av åtgärder och på rättigheter gentemot och skyldigheter

för industrier, som finnas inom samhälles stadsplanelagda område. Det är

givetvis angeläget att icke över hövan betunga kommunerna med de av den

industriella verksamheten inom samhället föranledda utgifterna, som skulle

bliva en följd av de skärpta bestämmelserna om åtgärder för vattnets tryggande

mot föroreningar. Detta förefaller vara motivet för att man velat

öppna möjlighet till kostnadernas överförande på den verksamhet, som

direkt förorsakat dem, men fråga är, om de sakkunniga härvid funnit en

lycklig lösning. Den hänvisning som göres till gatukostnadsbestämmelser är

icke träffande. Det är nämligen en stor skillnad mellan att tillämpa normer,

som fastställts av Kungl. Maj:t, och att kommunen själv får uppställa villkor

från fall till fall. I själva verket är det ett brytande av den kommunala

likställighetens princip, som här ifrågasättes på ett mycket viktigt område.

Vad den praktiska tillämpningen angår, så blir faran icke mindre genom

den allmänt hållna formuleringen, som givits åt denna samhällets befogenhet

att överflytta vissa kostnader för kloakledningarna nied tillhörande anläggningar.

Därvid torde med visshet kunna förutsägas, att i tillämpningen

de mest olika krav komma att uppställas och att den övre gränsen för anspråken

för industriernas medverkan kommer att bestämmas uteslutande

av vederbörande kommunala organs mer eller mindre klarsynta uppfattning

örn betydelsen av vederbörande industriella verksamhets bevarande

inom samhället.

Av länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatts, huruvida det icke för

att ernå avsett resultat i fråga örn länsstyrelses prövning av beslut som ett

samhälle meddelat enligt paragrafen vore erforderligt att stadga underställning

av beslutet. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett, att fastställelseprövning

av offentlig myndighet bör äga rum.

Sveriges lantbruks}örbund har i sitt yttrande i detta samband berört frågan,

huruvida ett samhälle är pliktigt att taga emot industriellt avloppsvatten

i sina ledningar. Förbundet anför härom:

Förslaget synes innefatta skyldighet för ett samhälle att i sina avloppsledningar

mottaga industriellt avloppsvatten, såframt samhället icke kan

visa, att väsentlig olägenhet skulle vållas därav och avledning kan ändamålsenligt

beredas på annat sätt. Denna skyldighet skulle gälla, vare sig

den industriella inrättningen är belägen inom eller utom samhällets planlagda

område. Samhällets skyldighet skulle dock vara förknippad med rätt

att påfordra, att vattnet är renat, innan det mottages i samhällets ledningar

och att ägaren av den industriella anläggningen åtager sig vissa kostnader

för rening, örn sådan kan vara påkallad eller det vattnet mottagits i

samhällets ledningar, samt viss skadeståndsplikt och ersättning lör nyttjan
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

Departe
ments
chefen.

det. Prövningen av samhällets anspråk skulle i dylikt fall avgöras i sista

hand enligt vad som gäller om besvär enligt kommunallagarna.

Skulle mot förmodan förslaget icke innefatta skyldighet för samhället på

sätt nu sagts, anser sig lantbruksförbundet lia anledning framhålla som

önskvärt, att en dylik skyldighet kommer till direkt uttryck i lagen.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs lån har ansett det böra klargöras,

huruvida 36 § i förslaget vore tillämplig, då redan under viss tid släppts ut

orent avloppsvatten från en anläggning.

Under det att kloakvatten till sin sammansättning är jämförelsevis enhetligt

kunna olika industriföretag avleda högst olika avloppsvatten till ett

samhälles avloppsledningar. Den kommunala likställighetens princip kan

icke anses innebära hinder mot att särskilda villkor bestämmas för industriellt

avloppsvatten, allt efter dess beskaffenhet.

Mot det föreslagna stadgandet synes fördenskull i huvudsak ej vara något

att erinra. Av de sakkunnigas motivering till detsamma framgår emellertid,

att de ansett att samhället skulle kunna uttaga avgift enligt paragrafen jämväl

för själva nyttjandet av en ledning, även om avgiften icke föranledes av

avloppsvattnets beskaffenhet. I denna del torde de betänkligheter som i ett

yttrande anförts mot paragrafens bestämmelser icke kunna frånkännas betydelse.

Samhällets befogenheter enligt paragrafen synas därför böra inskränkas

till rätt att föreskriva de villkor som påkallas av avloppsvattnets

beskaffenhet, t. ex. föreskrift om skyldighet att bidraga till reningskostnad.

Om sådan ändring vidtages i förslaget, torde kunna uteslutas den däri intagna

föreskriften örn att samhället äger meddela beslut av ifrågavarande

innebörd allenast i den mån ej särskilda bestämmelser äro gällande.

Det är tydligt, att frågan vad ett samhälle skäligen kan fordra i ett visst

fall måste bedömas med hänsyn till vad som från samhällets sida ansetts

böra krävas i andra fall, så att lika fall såvitt möjligt bedömas lika. För

att vinna bättre garanti, att rättvisa och billighet komma att ligga till grund

för beslut, som av den kommunala myndigheten meddelas enligt denna

paragraf i förslaget, synes myndighetens beslut böra underställas länsstyrelsens

prövning.

Frågan, huruvida ett samhälle är pliktigt att i sina ledningar taga emot

avloppsvatten från en fabrik eller inrättning, belägen utom stadsplan, regleras

i förslaget genom 31 §, jämförd med 9 och 11 §§. Under de i sistnämnda

paragrafer angivna betingelserna kan således ett industriföretag, som är beläget

utom stadsplan, berättigas att ingå såsom delägare i ett samhälles kloakledning.

Förslaget avser däremot icke att lösa frågan, i vad mån ett samhälle

är pliktigt att i sina ledningar mottaga avloppsvatten från ett industriföretag

inom stadsplan. Denna fråga torde närmast höra hemma inom stadsplanelagstiftningen.

I detta sammanhang bör emellertid erinras om att, såsom förut

nämnts, 54 § i förslaget torde böra ändras så, att Kungl. Majit tillerkännes

rätt att förklara att i fråga om visst område inom stadsplan tills vidare skall

tillämpas vad i 8 kap. vattenlagen stadgas beträffande område utom stadsplan.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

121

Bestämmelserna i 36 § äro, såsom de sakkunniga uttalat i samband med

redogörelse för övergångsbestämmelserna, tillämpliga även å äldre anläggningar,

om ej uppgörelse träffats mellan samhället och industriföretaget i

fråga.

37 §.

Enligt de sakkunnigas mening bör i fråga om vissa slag av fabriker och

andra industriella inrättningar stadgas obligatorisk förprövning

av vattendomstol, innan avloppsvatten må utsläppas i vederbörande recipient,

oavsett vad i det särskilda fallet behöver befaras i fråga örn avloppsvattnets

inverkan på recipienten. Det har icke ansetts lämpligt att göra en uppräkning

av sådana inrättningar i själva lagen, enär möjlighet borde finnas

att meddela ändrade bestämmelser därom allt efter den erfarenhet som vinnes.

Bestämmelserna skola sålunda enligt första stycket i 37 § kunna utfärdas

av Kungl. Majit i administrativ ordning. I upprättat förslag till kungörelse

om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening

m. m. ha uppräknats följande fabriker och inrättningar, i fråga om

vilka förprövning skulle erfordras, nämligen anrikningsverk, kopparverk,

sulfit- och sulfatcellulosafabriker, träsliperier, pappersfabriker, papp- och

kartongfabriker, cellulosaspritfabriker, jäst- och melasspritfabriker, sockerfabriker,

konstsilke- och konstullfabriker, ulltvätterier, linrötningsverk, garveriet

oljeraffinaderier, kol-, trä- och torvdestillationsverk samt limfabriker.

Dessutom stadgar förslaget, att förprövning erfordras vid väsentlig ändring

eller utvidgning av driften vid fabrik eller inrättning som nu nämnts.

I fråga om naturreservat eller andra områden, där djur- eller växtvärlden

är av märklig beskaffenhet eller eljest förorening skulle kunna medföra

särskild olägenhet ur naturskyddssynpunkt, har det synts böra beredas möjlighet

att uppställa helt förbud mot förorening genom industriellt

avloppsvatten. Även i denna del har beslutanderätten enligt förslaget tillerkänts

Kungl. Majit. Bestämmelsen vilken intagits såsom andra stycke i 37 §

har givits sådan lydelse, att om t. ex. fågellivet i en viss sjö är av märklig

beskaffenhet, förbud mot förorening kan stadgas även beträffande tillflöde

till sjön, såframt förorening av tillflödet kan inverka menligt på beskaffenheten

av vattnet i sjön.

Vid behandling av frågan om övergångsbestämmelser till förslaget Ira de

sakkunniga särskilt uttalat sig örn 37 §. De lia funnit uppenbart att bestämmelsen

i första stycket ej må tillämpas så, att Kungl. Majit ålägger innehavaren

av fabrik eller anläggning, som är i bruk vid lagens ikraftträdande,

att underkasta sig förprövning för att vinna rätt att alltjämt utsläppa avloppsvatten

i vederbörande recipient på samma sätt som förut. Däremot

kunde hinder ej anses föreligga att beträffande fabrik eller anläggning, som

vore i bruk vid lagens ikraftträdande, stadga förbud mot att utan förprövning

vidtaga väsentlig utvidgning eller förändring av driften.

Beträffande stadgandet i 8 kap 37 § andra stycket anmärka de sakkun
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

niga, att vid tillämpning därav borde iakttagas att oskäliga krav ej ställas

å redan befintliga industriella anläggningar.

Emot principen i de sakkunnigas förslag, att Kungl. Majit skall äga bestämma

att förprövning av vattendomstol skall vara obligatorisk i fråga om

vissa fabriker och andra industriella inrättningar, lia invändningar framställts

i ett par yttranden. Ingeniörsvetenskapsakademien har ansett den föreslagna

uppräkningen av industriella företag i viss mån godtycklig samt

anfört följande:

Det allmännas intresse bör inrikta sig mot recipientens beskaffenhet och

icke i första hand mot dem, som kunna vålla förorening av densamma. Vilken

fabrik eller inrättning som helst bör principiellt vara berättigad att

släppa ut avloppsvatten, endast den icke i recipienten vållar skada som ej

kan eller bör tålas. Skada genom avloppsvatten kan helt eller nästan helt

undgås med villkor, att recipienten medgiver det, vilket är fallet med strömmande

vatten av tillräckligt stor mäktighet. Å andra sidan kan en liten anläggning,

t. ex. ett mejeri eller slakteri, vålla stor skada i en liten recipient.

Det är härigenom som klassificeringen av industrianläggningarna i mer eller

mindre skadliga kommer att vila på osäker grund, när det icke samtidigt

nämnts något om recipientens storlek och beskaffenhet.

Naturligtvis kan man av vunnen erfarenhet göra gällande, att vissa industriers

avloppsvatten i allmänhet äro farligare för recipienterna än andra,

och att därför en viss uppdelning kan anses befogad. Ingenting hindrar

dock att även en såsom farlig ansedd anläggning vid undersökning av recipientens

beskaffenhet och kapacitet kan bedömas vara alldeles oskadlig.

Av detta skäl är vår erinran mera av principiell än reell praktisk art.

Det borde vara nog, att den som vill inrätta eller taga i bruk industrianläggning,

från vilken avloppsvatten komme att avflyta, hos länsstyrelse

gjorde anmälan därom. Sedan denna hos tillsynsmyndigheten inhämtat yttrande

om anläggningen, borde avgörande kunna, oftast lätt och enkelt, träffas,

örn ny anläggning eller väsentlig driftsutvidgning finge komma till

stånd eller ej.

I det yttrande som avgivits av svenska cellulosa!föreningen förordas, att

frågan huruvida förprövning skall äga rum får avgöras av tillsynsmyndighet.

Föreningen uttalar bland annat:

Det avgörande momentet bör i första hand vara den fara vattenförorening

innebär just för vederbörande recipient. I andra hand har man att bedöma

möjligheten att genom vidtagande av effektiva reningsanordningar eliminera

de skadliga verkningarna av avloppsvattnet. Därvid böra kostnaderna för

reningsanordningarnas utförande stå i rimlig proportion icke blott till fabriksföretagets

ekonomiska ställning, utan även till skadans omfattning.

Därest skadan är ringa men reningsanordningarna skulle bliva oproportionerligt

höga, bör företagets nationalekonomiska betydelse för landet vara

den utslagsgivande faktorn.

Utan hänsyn till beskaffenheten av det företag, varom fråga är, böra tillsynsmyndigheterna

avgöra, huruvida företaget utan vidare kan tillåtas, eller

huruvida prövning av vattendomstol skall ske. Därvid bör för tillsynsmyndigheterna

vara avgörande, huruvida fiskeavgift eller ersättning till sakägare

anses kunna komma ifråga. Ett annat fall, när tillsynsmyndigheten

bör hänskjuta frågan till vattendomstolen, föreligger, då godvillig överenskommelse

icke kan åvägabringas mellan intresserade parter rörande nyttjande

av befintliga reningsanordningar. Det torde icke vara lämpligt att åt

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

tillsynsmyndigheterna inrymma någon befogenhet att bestämma ersättningsbelopp.

Svenska pappersbruksföreningen uttalar, att det av de sakkunniga tilllämpade

systemet, ehuru det i många fall kunde bliva mycket betungande

för näringslivet, onekligen medförde fördelar och minskade risken att en viss

industri förlädes vid ett mindre lämpligt vattendrag, men framhåller, att det

vore nödvändigt att ärendena kunde handläggas med tillbörlig skyndsamhet.

I flera yttranden hemställes i fråga om nu ifrågavarande paragraf, att uttryckliga

bestämmelser meddelas till förmån för redan befintliga anläggningar.

Kommerskollegium uttalar, att i lagen borde angivas att Kungl. Maj:ts

rätt att tills vidare förbjuda avledning av industriellt avloppsvatten ej gällde

anläggningar tillkomna före förbudets ikraftträdande eller ock att ersättning

skulle lämnas för förlust som uppkomme, därest driften måste nedläggas.

Vid förbud ur naturskyddssynpunkt borde ersättning skäligen lämnas

för förlust, som uppstode för anläggning vilken tillkommit före förbudet.

Jernkontoret, Östergötlands och Södermanlands samt Skånes handelskammare

ävensom svenska pappersbruksf öreningen ha ansett, att de principer

som enligt uttalandena i de sakkunnigas motivering borde följas vid tillämpning

av paragrafen borde inskrivas i lagen. Enligt uttalande av Sveriges

industriförbund borde det vara uteslutet, att en redan befintlig industri med

stöd av lagrummet eller eljest ålades så långt gående åtgärder att den tvingades

att upphöra med driften. Handelskammaren i Gävle har uttalat, att det

icke vore rättvist att en företagare som dreve rörelse vid tiden för lagens

ikraftträdande skulle kunna bliva skyldig att underkasta sig förprövning för

rätt att utsläppa avloppsvatten på samma villkor som tidigare. I så fall

skulle en betydande osäkerhet inträda för en rad av landets viktigare industrier.

Enligt vad de sakkunniga anfört vore också avsikten en annan, men

detta borde närmare preciseras i första stycket av paragrafen. I andra stycket

borde stadgas, att om förbud som där avsåges vållade befintlig industri

väsentlig kostnad eller skada, ersättning skulle utgå av allmänna medel. Därest

handelskammarens önskemål beträffande första stycket ej vunne beaktande,

borde ändringsförslaget beträffande andra stycket gälla hela paragrafen.

Svenska cellulosa/öreningen har såsom förut nämnts ansett, att ersättning

bör utgå så snart befintlig anläggning drabbas av förlust av viss storleksordning

genom tillämpning av bestämmelserna i 37 §. I huvudsak samma

ståndpunkt har intagits av jernkontoret och svenska pappersbruksföreningen.

Även svenska pappers- och cellulosaingeniörsförcningen uttalar, att särskild

hänsyn måste tagas till befintliga anläggningar.

Vetenskapsakademien har anmärkt, att, när det gällde naturskyddsområden

som fridlysts enligt lagen angående naturminnesmärkens fredande,

länsstyrelsen borde äga alt efter hänvändelse från fisketillsynsmyndigheten

eller efter dennas hörande avgiva förklaring, varigenom en hotande fara för

skada genom vattenförorening kunde snabbt avlägsnas.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Departementschefen.

Den föreslagna bestämmelsen örn rätt för Kungl. Majit att stadga obligatorisk

förprövning beträffande vissa fabriker eller inrättningar synes med

anledning av de erinringar som framställts i yttrandena böra jämkas i syfte

att utmärka, att dylik förprövning må föreskrivas allenast beträffande nyanläggningar

och sådana ändringar av driften vid befintliga anläggningar som

kunna inverka på avloppsvattnet. Då behovet av förprövning kan vara väsentligt

olika inom olika delar av riket — man behöver endast jämföra förhållandena

i övre Norrland med förhållandena i sydligaste Sverige — torde

även böra uttryckligen angivas, att förbud som nu är i fråga må begränsas

till viss del av riket. I överensstämmelse med vad nu sagts har bestämmelsen

utformats så, att den kommer att innehålla befogenhet för Kungl. Majit

att meddela förbud, för hela riket eller viss del av riket, mot att anlägga

vissa fabriker eller andra industriella inrättningar, innan förprövning ägt

rum, eller att, innan sådan prövning verkställts, utsläppa industriellt avloppsvatten

till större mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt

än förut.

Med hänsyn till de svårigheter som möjligen kunna uppkomma vid över

gången till en ny ordning torde — i anslutning till vad jag inledningsvis

anfört — vid utfärdande av tillämpningsbestämmelser till 37 § första stycket

böra tagas under övervägande att något minska antalet industrigrenar,

som skola vara underkastade förprövning. I avvaktan på närmare erfarenhet

om vattendomstolarnas möjlighet att med erforderlig skyndsamhet avgöra

de nya målen synes också lämpligt att till en början begränsa nämnda

bestämmelser till nyanläggningar. Det må anmärkas, att detta icke medför

något undantag från de materiella bestämmelserna i 32 §. I viss utsträckning

torde det vara möjligt att i stället för förprövning stadga, att anmälan skall

göras hos fisketillsynsmyndigheten.

Skyldighet för det allmänna att enligt vad i vissa yttranden blivit ifrågasatt

utgiva ersättning med anledning av föreskrift som kan komma att meddelas

vid förprövning enligt första stycket av paragrafen synes ej böra stadgas.

Beträffande den föreslagna befogenheten för Kungl. Majit att för visst

vattenområde meddela förbud mot all förorening genom industriellt avloppsvatten

torde det vara påkallat att stadga en inskränkning med hänsyn till

anläggningar som redan finnas när förbudet meddelas. Denna inskränkning

synes böra innebära, att oskäligt intrång ej må åsamkas innehavare av så

dan anläggning genom förbud som här avses. Någon sådan bestämmelse som

vetenskapsakademien ifrågasatt om befogenhet för länsstyrelse att ur naturskyddssynpunkt

meddela förbud mot all förorening av visst vattenområde

torde icke böra meddelas. Däremot synes genom en ändring i 13 kap. böra

beredas möjlighet att hos överexekutor erhålla snabbt ingripande mot överträdelse

av förbud som Kungl. Majit meddelat.

38 §.

I gällande lag stadgas beträffande anhängiggörande av ärende

som avses i 8 kap., att örn någon vill begagna sig av rättighet som

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45-

125

där sägs, skall, där ej överenskommelse träffas, genom ansökan till länsstyrelsen

inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras,

varefter frågan prövas vid syneförrättning enligt 10 kap. I regel vinner det

utlåtande vilket sedermera i saken avgives av synemännen laga kraft, örn

det ej överklagas hos vattendomstolen. I vissa specialfall som uppräknas

i 10 kap. 52 § skall emellertid utlåtandet underställas vattendomstolens prövning.

Enligt vad de sakkunniga framhållit bör möjlighet bibehållas att för prövning

av frågor om avledande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten

anlita syneförrättning. Särskilt när det gäller att framdraga ledning över

annans mark eller att bestämma delaktighet för ett flertal intressenter i ett

och samma företag, vore syneförrättning den bästa formen för ärendets

handläggning. Mången gång kunde dock syneförrättning vara en onödigt

omständlig procedur för prövning av frågor som reglerades i 8 kap. av förslaget.

Örn sålunda t. ex. ett samhälle eller ett industriföretag allenast ville

erhålla prövning av villkoren ur föroreningssynpunkt för utsläppande av

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vederbörande recipient, kunde

denna fråga ofta redan vid ansökans ingivande vara så utredd, att den

lämpligen kunde handläggas direkt av vattendomstol.

Att i lagen närmare angiva, i vilka fall syneförrättning lämpligen borde

äga rum och i vilka fall den vore onödig, har icke ansetts möjligt. Enligt

de sakkunnigas mening bör frågan lämpligen ordnas så, att sökanden berättigas

att ingiva ansökan till vattendomstolen och att vattenrättsdomaren

eller vattendomstolen får avgöra, huruvida målet bör prövas direkt av vattendomstolen

eller först bör handläggas vid syneförrättning enligt 10 kap.

Bestämmelser härom ha intagits såsom första stycke i 38 §. Härjämte har

stadgats, att om till syneförrättning hänvisas mål som avser både avledande

av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark,

till ledning vid förordnande av förrättningsman bör angivas, vilket ändamål

bör anses såsom företagets huvudsakliga. Förordnande av förräitningsman

meddelas enligt 10 kap. 33 § av länsstyrelsen.

De sakkunniga ha emellertid icke kunnat stanna vid denna form för

anhängiggörande av ärenden enligt 8 kap. utan ansett erforderligt att såsom

ett alternativ bereda möjlighet för vederbörande alt göra ansökan direkt hos

länsstyrelsen. Härvid erinras, att ärenden rörande torrläggningsföretag anhängiggöras

på dylikt sätt och att 8 kap. i förslaget reglerar bland annat

företag som avse både avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

och torrläggning av mark. Örn ett planerat företag avsåge båda ändamålen,

syntes mindre lämpligt, alt ansökan skulle behöva göras både hos

länsstyrelsen och hos vattendomstolen. En motsvarande olägenhet skulle

uppkomma, örn det visade sig att ett företag som ursprungligen avsett endast

ettdera ändamålet borde utvidgas till att avse båda ändamålen. Med anledning

av vad nu anförts har såsom andra stycke i 38 § upptagits stadgande,

enligt vilket ansökan som avses i paragrafen må ingivas till länsstyrelsen

och målet därefter skall behandlas vid syneförrättning.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

De sakkunniga lia ansett, att synemäns utlåtande i ärende som avses

i 8 kap. städse bör underställas vattendomstolens prövning, enär en kontroll

av synemännens utlåtanden ur flera synpunkter vore påkallad. I synnerhet

innan en mera stadgad praxis hunnit utbilda sig måste det enligt de

sakkunnigas mening anses lämpligt, att vattendomstolarna finge tillfälle

att leda utvecklingen i önskvärd riktning. Vattendomstolarna bleve på grund

av omfattningen av domsområdena i tillfälle att inhämta rikare erfarenheter

och därigenom skickade att säkrare än synemännen överblicka verkningarna

av ett ifrågasatt företag. De sakkunniga ha vidare erinrat, att frågor om

åtgärder till motverkande av förorening ofta krävde en ingående sakkunskap.

I synnerhet om meddelade beslut angående villkoren för utsläppande

av avloppsvatten i vederbörande recipient skulle vara bindande för någon

tid framåt, syntes nödvändigt, att trygghet erhölles för att en sakkunnig

handläggning ägt rum. En kontroll skulle väl kunna tänkas genom att

bereda de förut omnämnda särskilda tillsynsmyndigheterna tillfälle att följa

syneförrättningama och överklaga därvid meddelade beslut, men det kunde

icke påräknas, att sagda myndigheter skulle kunna så i detalj följa varje

mål att de städse kunde taga ståndpunkt till frågan, huruvida överklagande

av synemännens utlåtande vore erforderligt eller ej. Härjämte anföres, att

de komme att erhålla en mera opartisk ställning, om de ej behövde överklaga

eventuellt felaktiga utlåtanden utan i stället hördes av vattendomstolen,

om det i samband med underställning funnes erforderligt.

Stadgande örn underställning av synemännens utlåtande i ärende som

avses i 8 kap. har i enlighet med det anförda intagits såsom tredje stycke i

paragrafen.

Beträffande anhängiggörandet av ifrågavarande ärenden har lantbruksstyrelsen

förordat en ändring i förslaget, i vad det ger en sökande valrätt

mellan att ingiva ansökningen till vattendomstolen eller att ingiva den till

länsstyrelsen. Större enhetlighet och mindre omgång kunde uppnås, örn

redan från början viss åtskillnad gjordes mellan olika grupper av ärenden

och uttryckliga bestämmelser infördes till ledning vid avgörandet huru de

olika ärendesgrupperna skulle behandlas.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har berört frågan om sättet

för anhängiggörande av hithörande ärenden. Länsstyrelsen anför:

I förslaget föreskrives, att ansökan, som avses i 38 §, må ingivas — förutom

till vattendomstolen —- jämväl till länsstyrelsen och att i sistnämnda

fall målet städse skall behandlas vid syneförrättning. Denna bestämmelse

har motiverats med att sökanden — örn han anser att målet ej är av den

beskaffenhet att det kräver syneförrättning — vänder sig direkt till vattendomstolen.

Det torde emellertid kunna befaras att sökanden i många fall

kommer att vända sig till länsstyrelsen enbart av den anledningen att länsstyrelsen,

dit sökanden är van att vända sig, är lättare tillgänglig. För förhindrande

av att mål i onödan hänskjutas till syneförrättning torde det vara

nödvändigt att jämväl i de fall, då ansökan ingives till länsstyrelsen, medgiva

vattenrättsdomaren eller vattendomstolen prövningsrätt huruvida syneförrättning

må erfordras.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4ö.

127

Länsstyrelsen i örebro län ifrågasätter, huruvida icke synemän borde

lia möjlighet att på ett tidigt stadium underställa vattendomstolen fråga

om att ärendet borde handläggas direkt av vattendomstolen. I detta sammanhang

kan nämnas, att svenska cellulosa!Greningen förordat, att vattendomstolen

skulle äga att hänvisa ärende, som lämpligen kunde handläggas

av tillsynsmyndighet, till sådan myndighet.

Mot den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen att synemännens

utlåtande städse skall underställas vattendomstolens prövning lia invändningar

rests av föreningen statens lantbruksingenjörer, med instämmande

av samtliga lantbruksingenjörer och lantbruksstyrelsen. Föreningen anför

följande:

Vattendomstolen nied sin nuvarande sammansättning har icke större speciell

sakkunskap för bedömande av dessa frågor än synemän. För åstadkommande

av enhetlig och ändamålsenlig tillämpning av de lagar och förordningar,

som beröra lantbruksingenjörernas verksamhet, anordnar föreningen

varje år diskussioner, vartill ofta inbjudas särskilt sakkunniga föredragshållare.

För samma ändamål utger föreningen en särskild tidskrift,

vari, förutom förenämnda föredrag och diskussioner, prejudicerande eller

annars för lagtillämpningen betydelsefulla domstolsutslag publiceras. I den

måll handläggandet av ifrågavarande syneförrättningar kommer att anförtros

åt statens lantbruksingenjörer, torde alltså bästa möjliga garanti för utformande

av lämplig praxis och enhetlig tillämpning av lagen erhållas utan

generell bestämmelse örn underställning.

Sådan generell underställning kan väntas medföra olägenheter i två hänseenden.

För det första måste ju varje underställning taga någon tid, och

skall det vara någon mening med den, måste ju vederbörande domstolsledamot

sätta sig fullständigt in i förslaget.‘Det är härvid i allmänhet fråga örn

specialfrågor, för vars bedömande vattendomstolen åtminstone för närvarande

saknar särskild sakkunskap, varför man måste räkna med att särskild sakkunnig

behöver höras, örn domstolsprövningen skall lia något värde. I så° fall

måste prövningen väntas ta avsevärd tid. För det andra måste en sådan

prövning kosta pengar. Denna kostnad skall visserligen enligt förslaget icke

gäldas av parterna, men någon måste ju betala den, och det blir ju då skattebetalarna.

De sakkunniga lia tydligen icke helt förbisett dessa båda olägenheter, ty

de lia föreslagit ett tillägg till 11 kap. 91 §, varigenom möjliggöres för vattendomstol

att fastställa synemännens utlåtande vid förrättning enligt 8

kap. utan kungörelseförfarande. Kostnaderna för domstolens resa till platsen

och den tid som åtgår för själva kungörelseförfarandet, skulle härigenom

kunna inbesparas. Kvar står emellertid under alla omständigheter den

tid och kostnad, som erfordras för realprövningen. Skall denna realprövning

lia något fog för sig, måste såviil dröjsmålet sorn kostnaden bli av den storleksordning,

att de i allmänhet icke kunna betecknas som betydelselösa.

Ur parternas synpunkt är det härvid tidsförlusten som är av största betydelse.

Det förhåller sig nämligen mycket ofta så, att frågan örn framdragande

av kloakledning och anordnande av reningsverk uppskjutes, till dess

förhållandena bliva ur hygienisk synpunkt olidliga, och företagets utförande

blir då synnerligen brådskande särskilt ur deras synpunkt, som lida

skada av vattenföroreningen. Det kan också väntas, att ett mycket stort antal

förrättningar för ordnande av avlopp för mejerier, slakterier och småsamhällen

komma att sökas under tiden närmast efter den nu föreslagna

s. 128 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

nya lagens ikraftträdande, varför man enligt vårt förmenande måste räkna

med antingen en kraftig förstärkning av personalen vid vattendomstolarna

eller ock en avsevärd fördröjning av de där handlagda målen, därest alla

dessa förrättningar skola bli föremål för verklig prövning i vattendomstol.

Det är givet, att misstag kan komma att begås vid handläggning av ifrågavarande

slag av syneförrättningar, men vi förmena dels att en generell underställningsskyldighet

icke kan väntas säkerställa häremot och dels att en

sådan underställning måste anses så mycket mera onödig, som ju den nya

lagen särskilt genom bestämmelserna i 8 kap. 40 och 44 §§ medger förnyad

prövning och ändring av fastställda bestämmelser, när förhållandena så påkalla

och senast efter 10 år.

Bestämmelsen örn underställning av synemännens utlåtande bör sålunda

enligt vårt förmenande ändras i sådan riktning, att underställning skall äga

rum allenast när särskilda förhållanden sådant påkalla. Till sådana särskilda

förhållanden torde böra hänföras dels samma omständigheter, som enligt

nu gällande lag föranleda underställning vid syneförrättning enligt 7 kap.

vattenlagen, och dels de fall, då synemännens utlåtande avviker från förslag

eller yrkande, som under förrättningen framförts från hälsovårdsmyndighet,

tillsynsmyndighet eller särskilt förordnad sakkunnig.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har ansett det onödigt

att över huvud taget stadga underställning av synemännens utlåtande samt

har för sin del anfört följande:

En enhetlig rättstillämpning bör visserligen eftersträvas på detta som på

andra rättens områden. Men skall vattendomstolen kunna på ett värdefullt

sätt påverka rättstillämpningen, räcker det ej med att studera papperen;

domstolen måste bege sig till ort och ställe i och för syn och för att höra

folk om omständigheter som äro av betydelse. Men detta blir både tidsödande

och dyrbart. Enligt betänkandet skall tillsynsmyndighet erhålla avskrift

av ansökningshandlingarna, av förslaget till synemännens utlåtande

samt av själva utlåtandet. Tillsynsmyndighet lärer få befogenhet att hos

vattendomstolen anföra besvär över utlåtandet. Hälsovårdsmyndighet och

förste provinsialläkaren skola underrättas om företaget. Att härutöver stadga

skyldighet att underställa utlåtandet vattendomstolens prövning förefaller

onödigt. Prövningen av ett underställt mål av detta slag kommer lätt —

utan vattendomstolens syn på platsen — att inskränka sig till en formell

granskning av handlingarna utan praktiskt värde. Är detta antagande riktigt,

kommer en föreskrift om underställning endast alt medföra en onödig

ökning av vattendomstolarnas arbetsbörda. Det kan slutligen anmärkas, att

om synemännens utlåtande verkligen grundats på något misstag av betydelse,

synemännens beslut säkerligen blir överklagat av sakägare och sålunda

kommer under vattendomstolens prövning.

De sakkunnigas förslag ger som nämnts möjlighet att välja mellan att

ingiva ansökan örn prövning av fråga som behandlas i 8 kap. antingen

till vattendomstolen eller till länsstyrelsen. I förra fallet bestämmer vattenrättsdomaren

eller vattendomstolen, huruvida det erfordras att ärendet behandlas

vid särskild syneförrättning. I senare fallet skall ärendet däremot

alltid handläggas vid sådan förrättning.

Med hänsyn till de praktiska skäl som de sakkunniga anfört för denna

valrätt torde den böra bibehållas. Mot anmärkningen, att länsstyrelsen kun
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

129

de bliva nödsakad att hänvisa ett ärende till syneförrättning som lämpligare

bort handläggas direkt av vattendomstol, kan anföras, att det torde vara

praktiskt sett uteslutet, att sökande som förberett ärendet så grundligt att

syneförrättning ej erfordras skall underlåta att vända sig direkt till vattendomstolen.

I detta sammanhang må påpekas, att länsstyrelsens befattning

med ärendet inskränker sig till förordnande av förrättningsman.

Synemännens utlåtande skall enligt förslaget städse underställas vattendomstolens

prövning. Vad de sakkunniga anfört till stöd för detta stadgande

är utan tvivel värt beaktande. Särskilt under tiden närmast efter lagens

ikraftträdande synes det betydelsefullt, att vattendomstolarna bliva i tillfälle

att utöva en allmän kontroll. Att vattendomstolen icke utan undersökning

på platsen kan bilda sig en bestämd uppfattning om lämpligheten

i detalj av vad synemännen föreslagit, är visserligen uppenbart. Det

måste emellertid alltid vara av värde, att vattendomstolen åtminstone genom

granskning av handlingarna kan övertyga sig om att förrättningsmannen

utfört undersökningar av det slag och i den omfattning som må anses

erforderliga och att åtgärder föreskrivits av sådan art som utredningen

visar vara behövliga och rimliga. Stadgandet om underställning måste alltså

ur flera synpunkter anses lämpligt. Det kan dock vara onödigt att i lagen

utesluta möjlighet till att göra undantag därifrån, t. ex. för ärenden av enklare

beskaffenhet och enhetlig typ, örn erfarenheten medgiver det. Rätt att

stadga sådant undantag synes genom ett tillägg till bestämmelsen böra anförtros

åt Kungl. Majit.

39 och 40 §§.

I anslutning till vad som enligt 7 kap. 56 § gäller om torrläggningsföretag

ha de sakkunniga under 39 § beträffande verkan av vattendomstolens

beslut föreslagit, att beslut, vilket innefattar medgivande till företag

som avses i nu förevarande kapitel, skall med vissa betydelsefulla inskränkningar

vara gällande mot envar.

I fråga om de inskränkningar, som böra stadgas i rättskraften hos beslut,

varigenom medgivande lämnas till ett företag, hänvisas i 39 § till speciella

regler i 40 §, såvitt angår villkoren för utsläppande av avloppsvatten i vederbörande

recipient. Vissa andra undantag meddelas i 41—44 §§. Härjämte

har förbehåll gjorts för den omprövning av ersättningsfi-ågor som enligt

9 kap. i vissa fall kan ske samt för omvärdering av båtnad enligt 10

kap. 77 och 78 §§ samt 11 kap. 69 §. Vidare har anmärkts att, därest ett

ansökningsmål enligt 11 kap. 61 § andra stycket handlagts enligt vad som

gäller örn stämningsmål, rättskraften skall vara inskränkt till parterna i

målet och deras rättsinnehavare, och slutligen Ilai erinrats, att om verkan av

vattendomstolens beslut i fall som enligt 26 § i förevarande kap. skola bedömas

enligt 2 kap. skall gälla vad i sistnämnda kap. är stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 19tl. 1 sami. Nr 45.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

I 40 § behandlas såsom nyss nämnts frågan om rättskraften hos vattendomstols

beslut, såvitt det avser villkoren för utsläppande av kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Särskilda

bestämmelser i detta hänseende saknas för närvarande och såväl 12 §

i 1880 års vattenrättsförordning som hälsovårdsstadgan torde medgiva, att

frågan örn åtgärder till motverkande av vattenförorening, sedan den blivit

prövad av vederbörande myndighet, kan bliva föremål för förnyad prövning.

Föreskrift angående åtgärd till motverkande av förorening som kan lia

meddelats enligt 10 kap. 51 § vattenlagen lär ej heller hindra, att ändrade

bestämmelser senare meddelas.

Det är enligt vad de sakkunniga framhållit önskvärt, att den som enligt

vattenlagen erhållit prövning av frågan, under vilka villkor han må utsläppa

avloppsvatten i en recipient, beredes viss trygghet för att han icke inom kort

förklaras skyldig att iakttaga väsentligt strängare bestämmelser. En sådan

trygghet vore ej blott till nytta för honom själv utan även ägnad att befordra

vidtagandet av reningsåtgärder och således till fördel också ur allmän synpunkt.

A andra sidan erinra de sakkunniga, att det kunde vara mycket

svårt att bedöma verkningarna av avloppsvatten på förhand. Dessa kunde

sträcka sig mycket långt utefter ett vattendrag och i förening med andra

faktorer åstadkomma helt oväntade olägenheter. Med hänsyn härtill vore det

betänkligt att låta avgöranden som träffats vid en viss tidpunkt bliva bindande

under någon längre tid. Vissa rättsmedel mot misstag skulle väl kunna

vinnas genom sådana bestämmelser som vattenlagen i andra kapitel innehåller

örn oförutsedda skador, men dessa bestämmelser vore enligt de sakkunnigas

mening mindre väl avpassade för olägenheter som uppkomme ur

allmän synpunkt, särskilt när dessa vore av sanitär natur.

De sakkunniga ha i denna fråga för sin del —- såsom första stycke i 40 §

— föreslagit en bestämmelse, enligt vilken föreskrift, som efter ansökan

enligt 38 § meddelats angående villkoren för utsläppande av kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten i recipienten, må efter vad som finnes skäligt

ändras av vattendomstolen efter det tio år förflutit eller när eljest väsentligt

ändrade förhållanden inträtt. Vidare må vattendomstolen — enligt

andra stycket — meddela ändrade föreskrifter, därest genom utsläppande av

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten vållas betydande olägenhet som

vid tidigare besluts meddelande icke förutsetts. I paragrafen har slutligen

såsom tredje stycke upptagits stadgande som ger rätt för länsstyrelse att av

särskilda skäl meddela föreskrifter som avvika från vattendomstols beslut.

Sistnämnda stadgande innebär ett avsteg från den förut nämnda principen

i förslaget, att hälsovårdsmyndighet ej bör äga att ändra vattendomstols

beslut. Om t. ex. en epidemi utbryter eller vattentillgången i recipienten

är osedvanligt ringa, har det nämligen ansetts nödvändigt att snabbt

ingripande kan ske, och därtill vore länsstyrelsen bäst lämpad.

Bestämmelserna i 40 § ha särskilt uppmärksammats av industriens representanter,

därvid vissa modifikationer ansetts önskvärda till förmån för de

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

131

företag som blivit föremål för vattendomstols prövning. Sveriges industriförbund

anför i denna del:

Enligt 8 kap. 40 § i förslaget skall vattendomstolens beslut angående villkoren

för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten kunna

modifieras antingen sedan väsentligt ändrade förhållanden inträtt eller efter

det tio år förflutit från det beslutet vunnit laga kraft. I förra fallet, d. v. s.

då väsentligt ändrade förhållanden inträtt, är det enligt förbundets mening

rimligt, att en omprövning av företagets rättigheter kan äga rum, därest ändringarna

orsakats av företaget självt. Om åter förändringarna bestå däri att

nya förorenande företag eller ny bebyggelse eller eljest nya motstående intressen

tillkommit, kan det ifrågasättas, om icke möjligheterna till en jämkning

i det tidigare beslutet böra vara avsevärt mindre. Den trygghet, som

stadgandet åsyftar att till en viss grad bereda det förorenande företaget,

skulle bli skäligen illusorisk, därest en omprövning av villkoren för utsläppande

av avloppsvatten skulle få ske bland annat varje gång ett nytt företag

tillkommit, som förorenar samma vattendrag. Härmed vill förbundet

naturligen icke hava sagt, att det förorenande företag som först anlagts bör

vara helt oberoende av senare tillkomna förändringar. Det synes dock rimligt

att här, liksom vid tillämpningen av 8 kap. 30 §, prioriteten beaktas vid

bedömande av ett företags rättsställning.

Genom andra stycket av 8 kap. 40 § beredes ytterligare möjlighet för vattendomstolen

att meddela ändrade föreskrifter rörande motverkande av vattenförorening,

nämligen på den grund att industriellt avloppsvatten eller

kloakvatten befinnes vålla betydande olägenhet, som domstolen vid meddelande

av tidigare beslut i föroreningsärendet icke förutsett. Häremot torde

någon befogad erinran icke kunna göras. Det vill dock synas som om domstolens

möjligheter härutinnan borde något begränsas i förhållande till förslaget.

Enligt de bestämmelser, som enligt vattenlagen gälla om ersättning

för oförutsedd skada vid byggande i vatten (2 kap. 24 § andra^ stycket), förutsättes

för meddelande av ändrade föreskrifter rörande hushållningen med

vatten m. m. att ändringarna icke för ägaren medföra väsentlig olägenhet.

Motsvarande inskränkning synes böra göras i nu förevarande lagrum.

Jernkontoret har ansett den föreslagna tidsfristen av tio år alltför kort

och uttalat, att fristen enligt vanliga industriellt-ekonomiska förhållanden

borde vara dubbelt så lång. Beträffande bestämmelsen i andra stycket av

paragrafen om oförutsedda olägenheter har jernkontoret förordat samma

ändring som industriförbundet. Jernkontoret bär vidare payrkat uteslutning

av bestämmelsen örn rätt för länsstyrelse att meddela av särskilda förhållanden

föranledda föreskrifter, oaktat prövning av vattendomstol förevarit, och

föreslagit, att i stället interimistiska beslut vid behov borde meddelas av

vattenrättsdomaren eller vattendomstolen. Av svenska cellulosa!öreningen

har föreslagits, att förutnämnda tidsfrist måtte fastställas till 25 å 30 år. I

övrigt har föreningen framställt samma önskemål som jernkontoret. 1 huvudsak

samma ståndpunkt bär intagits av svenska pappers- och cellulosaingeniörsföreningen.

Smålands och Blekinge handelskammare har ansett,

att fristen borde bestämmas till 30 år, i allt fall då dyrbarare reningsanläggningar

måst byggas.

Beträffande bestämmelsen i tredje stycket av paragrafen har förste provinsialläkaren

i Södermanlands län ansett, alt även hälsovårdsnämnd bör få

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Departe
ments.

chefen.

den befogenhet som där tillerkänts länsstyrelse alt meddela föreskrifter som

föranledas av särskilda förhållanden.

Det är synbarligen förenat med viss risk att åt beslut, varigenom tillätes

att kloakvatten eller industriellt avloppsvatten utsläppes i en recipient, tillerkänna

bindande verkan, såtillvida att det skulle befria från skyldighet att

vidtaga ändrade eller ytterligare åtgärder till motverkande av förorening. De

sakkunniga ha med rätta framhållit, att det måste anses utgöra en naturlig

förpliktelse för såväl samhällen som enskilda att — även om en gång prövning

enligt vattenlagen förevarit — framdeles förbättra sina anordningar

för sådant ändamål allt efter teknikens framsteg på området. De åtgärder

till motverkande av förorening som i olika fall kunna komma att föreskrivas

måste också bliva av synnerligen växlande natur. Detta är givetvis av stor

betydelse för frågan i vad mån ytterligare åtgärder skäligen kunna fordras.

Den som vid viss tidpunkt berättigats att utsläppa avloppsvatten utan att

behöva vidtaga mer än kanske mycket enkla åtgärder, t. ex. av det skälet att

några motstående intressen av betydelse då ej funnos, har icke anledning

förvänta, att han för all framtid skall slippa lika lindrigt undan. Däremot

kan den som vid en viss tidpunkt vidtagit dyrbara och då förstklassiga anordningar

icke skäligen förpliktas att vidtaga nya kostsamma åtgärder för

samma ändamål, innan han haft rimlig tid att amortera kostnaderna för de

förra.

Den lösning av dessa spörsmål som de sakkunniga i 40 § föreslagit innebär

ett rimligt hänsynstagande till de intressen som stå emot varandra. Vad

särskilt angår frågan, i vad mån ändrade förhållanden i recipienten böra

kunna föranleda ändrade föreskrifter, må framhållas, att om en fabrik erhållit

tillstånd att utsläppa avloppsvatten under förutsättning att den förses

med så goda reningsanordningar som vid tiden i fråga stodo till buds för

rimlig kostnad, innehavaren i regel icke skäligen kan förpliktas att vidtaga

några väsentliga ändringar på den grund att en ny fabrik tillkommer vid

vattendraget. Såtillvida bör prioriteten anses medföra en förmånsställning.

Även efter tioårsfristens utgång bör för övrigt innehavaren av en sådan fabrik

äga anspråk på att rimlig hänsyn tages till de kostnader som redan en

gång nedlagts på reningsanordningar. Det blir domstolarnas sak att på denna

punkt, liksom i övrigt, vidtaga den skälighetsprövning som över lag är

nödvändig när det gäller frågor rörande vattenförorening.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om rätt för länsstyrelse

att av särskild anledning ingripa, även sedan prövning enligt vattenlagen

ägt rum, synes icke ulan olägenhet kunna undvaras. Det torde icke vara

lämpligt att lägga denna uppgift på vattenrättsdomaren eller vattendomstolen,

vilka icke skola vara skyldiga att utöva någon fortlöpande tillsyn över

vattnets beskaffenhet i vattendragen eller att handla av eget initiativ. Ej

heller synes det lämpligt att utan tvingande skäl giva vattenrättsdomaren

eller vattendomstolen i uppdrag att på talan av myndighet eller enskild part

ingripa med brådskande åtgärder för mera övergående förhållanden. För
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

133

slaget medger väl —- enligt 11 kap. 46, 66, 67 och 81 §§ — att interimistiska

tillstånd kunna givas av vattenrättsdomaren, att deldom kan meddelas och

att vattendomstols dom kan omedelbart tillämpas, om förordnande därom

gives, men härutöver torde man icke böra gå.

Att i nu berörda hänseende tillerkänna hälsovårdsnämnd samma befogenhet

som länsstyrelse synes icke lämpligt.

41—45 §§.

I 41 § av förslaget stadgas, att om ersättning för skada eller intrång genom

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten bestämts att utgå medelst årlig

avgift, ändrade bestämmelser rörande ersättningen och sättet för dess utgående

må meddelas i sammanhang med beslut om nya eller ändrade föreskrifter

till motverkande av förorening eller då eljest ändrade förhållanden

inträtt. Vidare meddelas en bestämmelse angående talan örn ersättning, då

sådan ej bestämts genom uppskattning på förhand.

Under 42—45 §§ i förslaget ha i nära överensstämmelse med 8 kap. 11 och

16 §§ i gällande lag, jämförda med 7 kap. 57—58 och 60 §§, upptagits bestämmelser

om oförutsedda skador i annat hänseende än till följd av förorening

samt örn verkan av dröjsmål med ett företags utförande, om jämkningar

i sättet för företagets utförande och om ny fastighetsägares skyldigheter.

I fråga om 41 § har jernkontoret anmärkt, att det ej klart franninge av

lagtexten, huruvida den skadevållande — och icke blott den skadelidande

— hade rätt att påkalla ändrade bestämmelser rörande ersättningen, då

ändrade förhållanden inträtt. Om driften för en tid nedlades eller inskränktes

eller mera effektiva reningsanordningar vidtoges, syntes den skadevållande

böra ha dylik rätt. Samma anmärkning har framställts av svenska

cellulosaföreningen.

Avfattningen av 41 § torde icke giva fog för den tolkningen, att rätten att

påkalla ändrade bestämmelser angående ersättning, som bestämts att utgå

medelst årlig avgift, skulle vara förbehållen endera av parterna, ersättningsgivaren

och ersättningstagaren. Något förtydligande av paragrafen synes ej

behövligt.

46—53 §§.

I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om förvaltningen av angelägenheterna

i sådana gemensamma företag som behandlats i de föregående bestämmelserna

i kapitlet.

Svenska kommunaltekniska föreningen har fäst uppmärksamheten vid att

i fråga om företag, gemensamt för två eller flera samhällen, skyldigheten

att handhava företagets angelägenheter enligt 46 § skulle åläggas det samhälle

som funnes bäst lämpat därför. Föreningen har framhållit, att även

Departe

ments
chefen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Departe
ments
chefen.

andra organisationsformer kunde komma i fråga, t. ex. kommunalförbund,

och stadgandet borde därför kompletteras genom en föreskrift som medgåve

att avvikande bestämmelser kunde meddelas.

Förslaget torde icke innebära hinder mot att ett kommunalförbund övertager

de förpliktelser vilka enligt 46 § ålagts samhälle som ingår i förbundet.

Jämväl i övrigt synes paragrafen erbjuda tillräckliga möjligheter att ordna

de gemensamma angelägenheterna på ett praktiskt sätt.

54 §.

I 8 kap. 19 § i gällande lag stadgas, att med samhälle avses i kapitlet stad,

köping och municipalsamhälle. Enligt 54 § i förslaget skall med samhälle

förstås stad eller annan kommun, för vilken finnes stadsplan. Härjämte har

föreskrivits, att vad i lagrummet är stadgat örn kommun skall äga motsvarande

tillämpning beträffande köping som icke utgör egen kommun och

municipalsamhälle.

Vid tillämpning av vissa bestämmelser i gällande lag, liksom i förslaget,

är av betydelse vad som menas med att mark är belägen »utom samhället».

Enligt de sakkunnigas mening måste därmed enligt gällande lag åsyftas, att

marken är belägen utom stadsplan. Ett stadgande av denna innebörd har

införts i de sakkunnigas förslag.

I detta sammanhang ha de sakkunniga fäst uppmärksamheten vid att

8 kap. vattenlagen för närvarande icke innehåller några som helst bestämmelser

för det fall att en landskommun vill framdraga avloppsledning. De

sakkunniga ha erinrat, att landskommun understundom av hälsovårdsmyndighet

ålagts att anlägga dylik ledning. För att fylla denna lucka stadgas i

förslaget, att om kommun i särskild ordning ålagts att avleda avloppsvatten

från mark, som ej ingår i stadsplan, eller kommun eljest vill vidtaga sådan

åtgärd, beträffande företaget skall gälla vad örn avledande av avloppsvatten

från fastighet är stadgat. Med denna lydelse kommer bestämmelsen även

att gälla det icke stadsplanelagda området i kommun med stadsplan.

Beträffande bestämmelsens närmare innebörd ha de sakkunniga framhållit,

att kommunen i fråga med stöd därav kan tvinga ägare av fastigheter som äro

i behov av avloppsledning att jämlikt 14 §, jämförd med 9 § i förslaget, deltaga

i kostnaderna för företaget. Om sålunda en viss kommun utom stadsplanelagt

område anlägger en avloppsledning som med väsentlig fördel kan användas

t. ex. för avledande av kloakvatten från ett antal fastigheter vilka

äro i behov av kloakledning, kan kommunen i den ordning som i 38 § sägs

framställa yrkande om att fastigheterna skola förklaras pliktiga att ingå i

företaget. Härvid kommer fastigheterna åvilande skyldighet att bidraga till

kostnaderna att bestämmas av vattendomstol, med eller utan föregången

syneförrättning, enligt de grunder som angivas i 10 §. Kostnaderna skola sålunda

fördelas med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det avloppsvatten

som avledes från fastigheterna jämfört med det avloppsvatten som i

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition nr 45.

135

övrigt avledes genom ledningen, med beaktande att ej någon må belastas

med större kostnad än om han anlagt egen ledning eller med större belopp

än som med hänsyn till nyttan av företaget kan anses rimligt. Av 11 § framgår

vidare, att kommunen, efter det en ledning anlagts, kan utverka åläggande

för ägare av fastighet att ingå i företaget, då han blir i behov av kloakledning.

Slutligen må påpekas, alt jämlikt 19 § ägare av mark som vinner

båtnad genom torrläggning kan förpliktas att taga del i företaget efter vad

som prövas skäligt.

Beträffande frågan vad som skall förstås med »samhälle» har länsarkitekten

i Västerbottens län framhållit såsom önskvärt, att terminologin anpassas

efter stadsplanelagen. I två yttranden har påpekats, att enär ordet samhälle

i förslaget användes i olika betydelser, ett förtydligande vore behövligt.

Av länsstyrelsen i Uppsala län har uttalats tvekan örn lämpligheten över

huvud taget av stadgandet i 54 § i vad det rör landskommuner eller icke

stadsplanelagda delar av annan kommun. Länsstyrelsen har härom anfört

följande:

Det synes tveksamt vad förslaget i denna del kommer att innebära. Med

stöd av gällande hälsovårdsstadga kan en kommun (municipalsamhälle) av

hälsovårdsmyndighet få sig ålagt att anlägga en avloppsledning. Kostnaderna

därför komma att drabba samtliga skattedragande i kommunen. Enligt

förslaget skall beträffande avloppsledning från mark, som ej ingår i stadsplan,

gälla vad om avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat.

Detta synes innebära, att kostnaderna skola fördelas på fastigheterna —

och endast på dessa — efter grunderna i 8 kap. 10—13 §§. Om denna tolkning

är riktig, skulle förslaget innebära en väsentlig förändring ifråga örn

kostnaderna. Mot en sådan begränsning av ansvarigheten till vissa fastighetsägare

måste anmärkas, att anläggandet av en avloppsledning ofta har

så stor betydelse för alla samhällets invånare och indirekt för hela kommunen,

att den väl motiverar att samtliga skattedragande deltaga däri. I själva

verket är detta förutsättningen för ett föreläggande av nyss angiven beskaffenhet.

Egendomligt blir det också, om inom samma kommun finnes ett område

med stadsplan och ett annat utan stadsplan samt enligt 14 § en särskild

kostnadsfördelning mellan, å ena sidan, det stadsplanelagda området och, å

andra sidan, var och en av de återstående i avloppsledningen intresserade

fastigheterna skulle ske enligt de i 10—13 §§ angivna grunderna.

Ofta visar det sig innebära en väsentlig besparing att på en gång utföra

en anläggning av vattenledning och avloppsledning. Beträffande vattenledning

föreslås icke något lagstadgande av sådan innebörd som i 54 §. Då

kostnaderna för företagen i allmänhet äro så stora, att de bestridas genom

lån för båda ändamålen, synes den föreslagna delaktighetsregeln i 54 §

kunna medföra svårigheter med avseende å finansieringen, svårigheter, vilka

i varje fall icke torde vara närmare utredda av de sakkunniga.

Resultatet av dessa anmärkningar blir, att det synes närmare böra undersökas,

huruvida regeln i 54 § bör gälla sådana fall, då kommun (köping,

municipalsamhälle) företager anläggning av avloppsledning.

Nacka kommunalfullmäktige och hälsovårdsnämnd lia anmärkt, att enligt

förslaget en kommun, som icke hade stadsplan, ej syntes kunna bliva

bärare av ett sådant för flera intressenter gemensamt avloppsföretag som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

avsåges i förslaget. Kommunalfullmäktige lia ifrågasatt, huruvida icke lagen

borde givas en sådan utformning att kommun finge bli bärare av avloppsföretaget

och handha dess angelägenheter även örn inom kommunen ej funnes

stadsplanelagt område.

Denna paragraf lär med anledning av vad som uttalats i yttrandena böra

delvis omarbetas. Härvid synes till en början definitionen av begreppet samhälle

kunna redaktionellt förenklas, lämpligen så att det angives att med

samhälle avses kommun eller municipalsamhälle, varest finnes stadsplan.

Vidare synes ur paragrafen böra uteslutas bestämmelsen örn att mark som

cj ingar i stadsplan skall anses belägen utom samhället. I anledning härav

bör i stället förtydligande ske av de med bestämmelsen åsyftade paragrafer

i förslaget, där det är av betydelse om mark är belägen »utom samhället»

eller ej.

Av länsstyrelsen i Uppsala län har som nämnts uttalats tvekan om lämpligheten

av den särskilda bestämmelse som de sakkunniga i 54 § föreslagit

med avseeende å det fall att en kommun förpliktats eller eljest vill låta utföra

avloppsledning för område som ej ligger inom stadsplan. Förslaget innebär

i denna del bland annat, att kommunen kan berättigas att erhålla bidrag

till kostnaden av fastighet som är belägen utom stadsplan och som är i

behov av sådan ledning. Enligt länsstyrelsens mening borde kostnaden

drabba kommunens medlemmar i gemen, enär åtgärden vore en deras samfällda

angelägenhet.

Nämnda bestämmelse i förslaget innebär en nyhet som torde kunna bliva

av stor praktisk betydelse. Erfarenheten har visat, att inom landskommunerna

rått en — för övrigt mycket naturlig — obenägenhet att genom kommunens

försorg låta anordna avloppsledningar för en mindre del av kommunen,

enär kostnaderna härför skulle komma att drabba alla kommunens

skattskyldiga, ehuru manga, kanske de flesta icke hade något intresse av

ledningarna. Förslaget är ägnat att undanröja denna obenägenhet, och det

synes icke vara mer än skäligt, att de intressenter som få avleda sitt avloppsvatten

genom ledningarna få bidraga till kostnaden före dem som ej

ha någon direkt nytta av avloppet. Att de enskilda fastighetsägarna på detta

sätt ma förpliktas att bidraga till kostnaden för en åtgärd som vidtagits av

kommunen, överensstämmer med stadsplanelagens föreskrifter om möjlighet

att genom gatukostnadsbestämmelser uttaga bidrag till iordningställande

av gata.

Bestämmelsen i fråga kan tänkas komma att tillämpas även i det fall att

en kommun, för vilken finnes stadsplan, vill anordna avloppsledning för

område utom stadsplan. För närvarande kan kommunen icke erhålla bidrag

till kostnaden därför av de enskilda fastighetsägarna, under det att för område

inom stadsplan finnes möjlighet att genom gatukostnadsbestämmelser

ålägga tomterna sådan bidragsskyldighet. Det synes ur principiell synpunkt

ej vara något att erinra mot att möjlighet nu beredes kommunen att erhålla

bidrag även till kostnaden för ledning som är avsedd för område utom stads
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

137

plan. Då det eljest ankommer på innehavarna av fastigheter utom stadsplan

att själva ordna och bekosta erforderligt avlopp, komma de icke att

försättas i sämre ställning genom att bidrag till kostnaderna enligt förslaget

kunna uttagas av dem, för den händelse avloppet i stället ordnas genom

kommunens försorg.

Vad i detta sammanhang anförts örn kommun gäller även municipalsamhälle.

Förenämnda länsstyrelse har även anfört, att lån till företag för utförande

av vattenledningar och avloppsledningar bruka upptagas utan fördelning

på de särskilda ändamålen. Detta förhållande synes dock icke kunna

föranleda, att hithörande spörsmål örn avloppsledningar icke skulle kunna

regleras för sig. Erforderliga beslut örn upptagande av lån böra givetvis,

i den mån så erfordras, anpassas efter den ändrade lagstiftningen.

Beträffande omfattningen av fastigheternas bidragsplikt i nu ifrågavarande

fall bör framhållas, att förslaget ej innebär att alltid, eller ens i flertalet

fall, hela kostnaden skall fördelas på de fastigheter vilka lia nytta

av en ledning som kommunen anlägger. Kommunen torde t. ex. mången gång

kunna tänkas dimensionera ledningen så, att den skall räcka för en avsevärt

ökad framtida anslutning, och det vore då icke skäligt, att de fastigheter

som ha omedelbar nytta av ledningen tvingas att tills vidare bekosta hela

anläggningen. Bestämmelsen i 10 § att ingen deltagare må åläggas större andel

än som är rimligt bör komma till tillämpning i dylikt fall. För övrigt

kan ledningen givetvis tänkas avsedd för att tjäna även andra intressen,

vilka i så fall skola bära sin andel av kostnaderna.

Med anledning av vad i två yttranden uttalats om förvaltningen av ett gemensamt

företags angelägenheter synes genom en hänvisning till 46 § böra

beredas möjlighet att i fall som här avses utse kommun eller municipalsamhälle

att omhänderhava angelägenheterna.

Vid behandling av 17 § i förslaget har jag framhållit, att på grund av

önskemål som uttalats i vissa yttranden borde göras ett tillägg i 54 §, varigenom

möjlighet öppnas att tillämpa förslagets bestämmelser örn avloppsledningar

även i vissa fall då fråga vore om framdragande av ledning över

mark inom stadsplan för avledande av kloak vatten från byggnader, tomter,

gator och andra platser inom det stadsplanelagda området. I detta

syfte har i paragrafen införts stadgande, enligt vilket Kungl. Maj:t äger

förordna, att i fråga om visst område inom stadsplan tills vidare skall tillämpas

vad i kapitlet stadgas beträffande område utom stadsplan.

{) kap. vattenlagen.

1 detta kap. lia endast vidtagits vissa mindre ändringar i 1, 47 och 50

§§. Ändringen av 1 § utgör en redaktionell följdändring. 1 47 § har intagits

en bestämmelse, enligt vilken ersättning till följd av förorening må fastställas

att utgå i årlig avgift, när skälig anledning därtill förekommer, varjämte

införts en erinran örn stadgandet i 8 kap. 30 §. Och i 50 § har föreslagits,

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Departe
ments
chefen.

att ersättning med anledning av förorening icke, såsom i vissa andra fall

enligt vattenlagen, skall utgå med 50 procents förhöjning.

Av kammarkollegiet har anförts, att grundsatsen om förhöjning av ersättning

i vissa fall över värdet avsåge att bereda kompensation för förlust

av möjligheten av den skadade egendomens framtida utveckling till ökad

produktivitet. Ur denna synpunkt motiverades ej olika värderingsgrunder, i

fall ett fiske förstördes genom en kraftanläggning eller genom avloppsvatten

från en fabrik, därest skadan kunde uppskattas till ett engångsbelopp. Om

däremot ersättning skulle fastställas att utgå i årlig avgift, borde någon förhöjning

av värdet icke ske. Icke heller borde förhöjning ifrågakomma vid

skada genom utsläppande av kloakvatten.

Den erinran om stadgandet i 8 kap. 30 § som de sakkunniga infört i 47 §

torde icke vara behövlig.

Beträffande frågan örn förhöjd ersättning för olägenhet genom förorening

må erinras, att förhöjning enligt vattenlagen ej kommer i fråga annat än då

ersättning för vissa skador genom ett planerat företag uppskattas i samband

med förprövning av frågan om företagets tillåtlighet. De sakkunnigas

förslag utgår från att det i regel icke är möjligt att i samband med förprövning

fastställa, huruvida och i vad mån sådan olägenhet kan uppkomma

trots de reningsåtgärder som föreskrivas. Frågan om ersättning måste därför

i allmänhet hänskjutas till att prövas stämningsvägen, sedan det visat sig

om och i vad mån genom företaget uppkommit olägenheter som böra ersättas.

Enligt vad de sakkunniga anfört skulle redan på den grund uppkomma

skillnad mellan eljest likartade fall, örn förhöjning föreskreves i fråga örn

förhandsuppskattning av vissa skador. Vidare märkes, att enligt kammarkollegiets

förslag förhöjning i övrigt ej skulle utgå i fråga örn ersättning med

anledning av förorening genom kloakvatten, utan allenast då förorening vållas

av industriellt avloppsvatten, och ej heller då ersättningen fastställes i

form av årlig avgift.

Att utdöma förhöjd ersättning i den begränsade omfattning som kollegiets

förslag innebär skulle föranleda en olikhet i behandlingen av förekommande

ersättningsanspråk som måste förefalla allmänheten svårförståelig och godtycklig.

Vad särskilt angår en gränsdragning i detta fall mellan kloakvatten

och industriellt avloppsvatten är tydligt, att en sådan måste giva upphov till

särskilda svårigheter i tillämpningen, enär kloakvatten och industriellt avloppsvatten

ofta avledas i gemensamma ledningar och det i regel är ogörligt

att fastställa, varifrån olägenheten härrör, i synnerhet som vissa slag av industriellt

avloppsvatten, t. ex. från mejerier och slakterier, stå kloakvattnet

nära. övervägande skäl torde fördenskull tala för den ståndpunkt i frågan

som intagits i de sakkunnigas betänkande och som överensstämmer med allmänna

skadeståndsregler.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

139

10 kap. vattenlagen.

1 detta kap. som handlar om förfarandet vid syneförrättning ha de sakkunniga

förordat ett flertal smärre ändringar och tillägg. Beträffande innebörden

härav torde, i den mån redogörelse ej lämnas i det följande, fa hänvisas

till betänkandet.

I fråga om bestämmelserna i 32 och 34 §§ i kapitlet, vilka röra förordnande

av förrättningsmän, har av lantbruksingenjören i Södermanlands län

framställts önskemål örn att de måtte förtydligas. Såsom i hans yttrande

framhålles kan enligt den förra paragrafen i fråga örn företag av mindre omfattning

och enkel beskaffenhet, som icke berör motstående intresse av någon

betydelse, till förrättningsmän förordnas person vilken ej — såsom eljest

kräves — är auktoriserad av Kungl. Majit. Nämnde lantbruksingenjör har

anmärkt, att det syntes svårt att avgöra, när denna undantagsbestämmelse

vore tillämplig. Beträffande 34 § har han framhållit, att denna paragraf,

enligt vilken biträdande förrättningsmän skulle förordnas när det funnes

erforderligt, ej vore klart avgränsad mot 46 § som innehölle stadgande om

tillkallande av sakkunnig vid syneförrättning.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att i många fall syntes bliva svårt att

finna personer som hade tillräckliga kunskaper och erfarenhet för att kunna

fungera som förrättningsmän i föroreningsärenden. Därest lantbruksingenjörerna

skulle verkställa dylika förrättningar, syntes viss kompletterande

utbildning erfordras. Ett uttalande av samma innebörd har gjorts av Sveriges

lantbruksförbund. Även styrelsen för tekniska högskolan framhåller betydelsen

av att fullgod utbildning på området erhålles. Denna fråga hade

redan upptagits till behandling inom högskolan.

Även med avseende å 44 § i de sakkunnigas förslag ha vissa erinringar

framställts. Enligt denna paragraf skall i fråga om företag enligt 8 kap. i

regel avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen avsändas till

den av de båda föreslagna tillsynsmyndigheterna vilkens verksamhetsområde

företaget huvudsakligen berör, varjämte avskrift av kungörelsen skall

översändas till ortens hälsovårdsmyndighet och förste provinsialläkaren i

länet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har påyrkat föreskrift, att hälsovårdsnämnden

ej blott skall underrättas utan att dess yttrande också skall

avvaktas. Länsstyrelserna i Stockholms och Jönköpings län ha uttalat, att

jämväl länsstyrelsen borde underrättas. Förste provinsialläkaren i Stockholms

län har anmärkt, att ur paragrafen uteslutits nu gällande föreskrift

örn att förste provinsialläkaren kunde hos länsstyrelsen göra anmälan i syfte

att allmänt ombud vid förrättningen skulle förordnas. Denna bestämmelse

borde enligt hans mening bibehållas. Lantbruksstyrelsen och fiskeriintendenterna

i östra och mellersta distrikten ha hemställt örn föreskrift att båda

de föreslagna tillsynsmyndigheterna städse skola underrättas. Länsarkitekten

i Västerbottens län anser, att byggnadsnämnd alltid bör kallas, där sådan

finnes.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Departe
ments
chefen.

Bestämmelsen om förordnande av förrättningsman i 10 kap. 32 § ger i

förslaget liksom i gällande lag rum för i viss mån skiftande tillämpning.

Detta kan dock svårligen undvikas. Vid behov torde genom cirkulär till

länsstyrelserna kunna meddelas vissa anvisningar för tillämpningen.

Vad i ett yttrande anförts örn att 34 § i förslaget ej vore bestämt avgränsad

mot 46 § är riktigt, men detta förhållande torde icke medföra några olägenheter.

De sakkunniga ha med ändringen av den förra paragrafen velat

inskärpa vikten av att sakkunnig biträdande förrättningsman skall finnas,

när det erfordras. Då bestämmelsen i 46 §, jämförd med 3 §, allenast ger

synemännen rätt att tillkalla sakkunnig, är ändringen i 34 §, som innebär

skyldighet att vid behov tillkalla biträdande förrättningsman, icke överflödig.

Att såsom i vissa yttranden yrkats i 44 § införa stadgande om skyldighet

för förrättningsman att underrätta länsstyrelsen örn förrättningen synes ej

erforderligt. Den av de sakkunniga uteslutna bestämmelsen angående skyldighet

för förste provinsialläkaren att göra anmälan hos länsstyrelsen örn

ärende, som nu är i fråga, torde däremot böra återupptagas i paragrafen,

då de sakkunnigas förslag örn inrättande av en sanitär tillsynsmyndighet

åtminstone icke för närvarande kan genomföras. Härjämte torde byggnadsnämnd

och länsarkitekt böra underrättas, såframt ärendet är av betydelse

för byggnadsverksamheten eller ordnandet av avlopp inom orten.

Beträffande länsarkitekten synes böra meddelas samma föreskrift örn skyldighet

att anmäla ärendet hos länsstyrelsen som för förste provinsialläkaren.

Det kan erinras, att länsstyrelsen får kännedom om förrättningen även

därigenom att det är denna myndighet som förordnar förrättningsman.

Föreskrift om att hälsovårdsnämnds yttrande skall avvaktas synes icke

behövlig. Det torde ligga i sakens natur, att förrättningsmannen är skyldig

att giva var myndighet eller tjänsteman som skall underrättas tillräcklig tidrymd

alt inkomma med utlåtande.

Det förhållandet att någon särskild sanitär tillsynsmyndighet ej inrättas

föranleder följdändringar ej blott i 44 § utan även i 68 och 74 §g i 10 kap.

I dessa paragrafer föreslås av de sakkunniga, att avskrifter av handlingar

och utlåtanden skola sändas till den tillsynsmyndighet vars verksamhetsområde

företaget huvudsakligen berör. I stället torde böra föreskrivas, att de

skola sändas till fisketillsynsmyndigheten. Enligt förslaget skola sådana avskrifter

ej sändas till tillsynsmyndighet, örn ärendet allenast rör grunderna

för delaktighet i ett företag. Denna begränsning som torde vara av ringa

praktisk betydelse synes kunna utgå.

I 79 § ha de sakkunniga intagit en bestämmelse, enligt vilken sakägare,

som med anledning av företag enligt 8 kap. fört talan allenast med hänsyn

till befarad olägenhet genom förorening, är berättigad till gottgörelse för

sina kostnader i målet endast såframt sökanden påfordrat fastställande av

ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av särskild betydelse

för sakägaren att i ärendet bevaka sin rätt. Då denna bestämmelse

möjligen kan givas en för sakägaren obillig tolkning, torde den böra jämkas

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

141

så, att gottgörelse för kostnaderna skall utgå — utom då sökanden påfordrat

fastställande av ersättning för sådan olägenhet som nyss nämnts — när det

varit »av betydelse» för sakägaren att bevaka sin rätt.

11 och 13 kap. vattenlagen.

De bestämmelser som ill kap. meddelas rörande domstolar och rättegången

i olika slag av vattenmål ha av de sakkunniga i allmänhet funnits väl

ägnade att tillämpas jämväl i mål som avses i 8 kap. enligt den nya lydelsen.

Ett antal mindre ändringar ha dock vidtagits. De viktigaste av dessa ändringar

röra vattenrättsingenjörerna samt frågan om utseende av vattenrättsnämndemännen.

I sistnämnda avseende innebär förslaget, att även städer

som ej lyda under landsrätt skola utse vattenrättsnämndemän. Vidare må

nämnas, att de sakkunniga föreslagit vissa ändringar av bestämmelserna om

kungörande av ansökan till vattendomstolen m. m., i avsikt att förbilliga och

förenkla förfarandet samt begränsa antalet sakägare som behöver inkallas

till vattendomstolens sammanträde.

Beträffande vattenrättsingenjörerna anföra de sakkunniga, att det kunde

bliva nödvändigt att till vattendomstolarna knyta en eller flera ingenjörer

med särskild sakkunskap i föroreningsfrågor. Att på förband bedöma, i vad

mån behov i sådant avseende komme att föreligga, vore emellertid knappast

möjligt. Svårigheten att beräkna antalet mål och arbetet med dem syntes

tala för att en mera definitiv lösning av frågan finge anstå till dess någon

tids erfarenhet vunnits samt att i stället tills vidare särskilda experter i

mån av behov anlitades. Redan nu borde dock genom ändring av 2 § i

11 kap. öppnas möjlighet att i vattendomstolen insätta en ingenjör med

särskild sakkunskap i föroreningsfrågor i stället för någon av de nuvarande.

Sagda ändring borde vidtagas på det sättet att ur lagen uteslötes

den nuvarande bestämmelsen att den ena vattenrättsingenjören skall vara

sakkunnig särskilt beträffande byggande i vatten och den andre särskilt i

frågor örn torrläggning av mark. Bestämmelser, hur sakkunskapen skulle

vara fördelad på vattenrättsingenjörerna, syntes lämpligen kunna meddelas

i den stadga för vattendomstolarna som utfärdas i administrativ ordning.

I fråga örn vattenrättsnämndemännen erinra de sakkunniga, att enligt 11

kap. 4 § i gällande lag dessa utses, två för varje tingslag som utgör en domsaga

samt en för varje annat tingslag, på sätt örn utseende av ägodelningsnämndeman

finnes stadgat, dock att domhavanden föranstaltar örn utseende

av valmännen och att vid sådan förrättning rösträtt tillkommer envar i kommunens

allmänna angelägenheter röstberättigad. Av 6 kap. 16 § i lagen den

12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad framginge, att stad som lyder under

landsrätt deltager i val av ägodelningsnämndeman och följaktligen även

i val av vattenrättsnämndemän. Siad med egen jurisdiktion ägde diiremot

icke deltaga i val av vattenrättsnämndemän. Med hänsyn lill den stora betydelse

som lagstiftningen örn vattenförorening bade för städerna borde även

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Departe
ments
chefen.

för städer som ej lyda under landsrätt utses vattenrättsnämndemän som

kunde kallas att deltaga i ärenden i vilka kännedom om städernas förvaltningsförhållanden

m. m. vore av betydelse. I detta hänseende har föreslagits,

att i stad som ej lyder under landsrätt skall av stadsfullmäktige utses

en vattenrättsnämndemän.

I 13 kap. i förslaget ha införts vissa bestämmelser om handräckning och

straff.

Med anledning av de sakkunnigas förslag om ändring i 11 kap. har kommerskollegium

i sitt yttrande understrukit önskvärdheten av att vattendomstolarna

erhålla erforderlig tillgång på teknisk sakkunskap i vattenföroreningsfrågor,

vilket bland annat vore en förutsättning för att målen skulle

kunna handläggas med tillbörlig skyndsamhet. Ett uttalande i samma riktning

har gjorts av Smålands och Blekinge handelskammare. Svenska teknolog

förening en har funnit det nödvändigt, att redan från första början såsom

medlem av domstolen inginge vattenrättsingenjör som främst borde vara

förtrogen med vattenföroreningsfrågors tekniska behandling samt besitta erforderlig

kunskap i därmed förbundna kemiska problem. Till att bör ja med

syntes för samtliga vattendomstolar endast en vattenrättsingenjör med dessa

kvalifikationer erfordras, vilken då vid behov skulle rycka in i den domstol

där vattenrättsdomaren påkallade hans deltagande i arbetet. Av svenska

cellulosaföreningen uttalas, att det vore nödvändigt att förstärka vattendomstolarna

med sakkunnig bisittare med kemisk-teknisk och limnologisk utbildning.

Svenska pappersbruks/öreningen anser, att bisittarna borde äga

tillfredsställande utbildning i kemiskt, biologiskt och helst även limnologiskt

hänseende. Förste provinsialläkaren i Jämtlands län framhåller, att till ledamöter

i vattendomstolen i föroreningsfrågor borde utses personer med vederbörlig

utbildning inom den hygienisk-bakteriologiska vetenskapen. Aven

av förste provinsialläkaren i Stockholms län har påpekats, att vattendomstolarna

vore i behov av hygienisk sakkunskap.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i 11 kap. örn förfarandet i vattenmål

har länsstyrelsen i Stockholms län påyrkat, att föreskrift meddelas

om att hälsovårdsnämnd, förste provinsialläkaren och länsstyrelsen skola

underrättas i ansökningsmål rörande avledande av kloakvatten och industriellt

avloppsvatten.

övervägande skäl synas tala för att någon vattenrättsingenjör för föroreningsfrågor

tills vidare icke anställes. Innan närmare erfarenhet föreligger

kan icke avgöras, huruvida något större behov därav föreligger. I den mån

sakkunskap erfordras som ej finnes tillgänglig hos vattendomstolen kunna

enligt bestämmelserna i 11 kap. särskilda sakkunniga anlitas. I viss utsträckning

torde också fisketillsynsmyndigheten och statens institut för folkhälsan

kunna tillhandagå med yttranden.

Enligt 11 kap. 36 § i förslaget skall i ansökningsmål som röra företag enligt

8 kap. gälla vad som stadgas i 10 kap. 44 § om underrättelser till där

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

143

angivna myndigheter och tjänstemän. Därutöver torde böra föreskrivas, att

särskild underrättelse skall givas till länsstyrelsen.

I 13 kap. ha de sakkunniga föreslagit bland annat, att handräckning skall

kunna meddelas av överexekutor, därest någon i strid mot föreskrift som

jämlikt 8 kap. 37 § första stycket utfärdats av Kungl. Majit utsläpper industriellt

avloppsvatten utan föregående prövning enligt vattenlagen. Härjämte

stadgas straff för överträdelsen. Några motsvarande bestämmelser lia icke

ansetts böra införas i vattenlagen med hänsyn till sådana förbud ur naturskyddssynpunkt

som kunde komma att meddelas jämlikt 8 kap. 37 § andra

stycket, därvid de sakkunniga torde ha förutsatt, att straffpåföljd stadgas i

samband med förbudet. Det synes emellertid lämpligare, att denna fråga

regleras i vattenlagen på samma sätt som de sakkunniga föreslagit beträffande

överträdelse av föreskrift som meddelats enligt första stycket i 37 §.

Detta påkallar jämväl en ändring av 11 kap. 17 § 48 i förslaget, så att till

vattenmål hänföres varje talan om ansvar för det kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten avledes i strid mot föreskrift, som meddelats enligt 8 kap.

Övergångsbestämmelser.

Enligt de sakkunnigas förslag skall 12 § i 1880 års vattenrättsförordning

upphävas genom den nya lagen, i den mån paragrafen ej förut blivit satt

ur kraft genom promulgationslagen till vattenlagen. Beträffande ärenden

som vid lagens ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse enligt nämnda

paragraf stadgas i förslaget, att de skola prövas enligt vad i hälsovårdsstadgan

är föreskrivet. De sakkunniga ha erinrat, att enligt deras förslag till lag

om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden vad i hälsovårdsstadgan

är föreskrivet om länsstyrelses prövning ur hälsovårdssynpunkt

skall lända till efterrättelse jämväl med avseende å länsstyrelses prövning

ur fiske- och naturskyddssynpunkt. Vid den fortsatta handläggningen

av ärende som anhängiggjorts enligt 12 § i vattenrättsförordningen

kunde således länsstyrelsen meddela beslut även ur sådan synpunkt som

sist sagts.

En fråga av stor praktisk vikt är, vilken betydelse som bör tillerkännas

beslut som med stöd av äldre lag meddelats angående åtgärder till motverkande

av vattenförorening. I detta hänseende torde såsom förut nämnts

för närvarande gälla, att av länsstyrelse jämlikt 12 § vattenrättsförordningen

eller hälsovårdsstadgan meddelat beslut icke utgör hinder mot meddelande

framdeles av ändrade bestämmelser. Detsamma torde gälla föreskrift om åtgärd

till motverkande av vattenförorening som må lia meddelats vid syneförrättning

jämlikt 10 kap. 51 § vattenlagen. Vid sådant förhållande har det

av de sakkunniga ansetts icke komma i fråga, att dylika beslut efter den nya

lagens ikraftträdande skulle kunna utgöra hinder mot att ändrade bestämmelser

meddelas i den ordning som hädanefter koinme att gälla, och i övergångsbestämmelserna

föreslås fördenskull, att beslut som med stöd av äldre

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Departe
ments
chefen.

lag meddelats angående åtgärd till motverkande av vattenförorening skall

vara gällande allenast intill dess annorlunda varder förordnat.

I 8 kap. i förslaget ha liksom i gällande lag meddelats bestämmelser om

bland annat rätt för samhälle eller ägare av fastighet att ansluta till kloakledning

som planeras eller byggts av annan. Förslaget innehåller emellertid

för sådant fall i flera hänseenden, såsom beträffande kostnadsfördelningen,

bestämmelser som avvika från de nu gällande. Det har ansetts olämpligt

att av denna anledning uppriva vad som blivit bestämt genom utlåtande som

meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Fördenskull har i övergångsbestämmelserna

intagits stadgande, att i fråga om ärende, däri utlåtande av

synemän meddelats före nya lagens ikraftträdande, skall gälla vad i 8 kap. i

dess nuvarande lydelse är stadgat.

De sakkunniga ha även uttalat sig om det fall att förorening från samhälle,

fabrik eller annan inrättning faktiskt fortgått längre tid, därvid det

kunde tänkas att uppgörelse träffats med vederbörande enskilda sakägare. I

sådan händelse vore dessa även enligt nya lagen uteslutna från rätt att föra

talan örn bävande av föroreningen lika väl som från rätten att begära skadestånd.

Å andra sidan vore tydligt, att de föreslagna centrala tillsynsmyndigheterna

icke genom en dylik uppgörelse vore berövade rätt att föra

talan i anledning av föroreningen. Emellertid måste enligt vad de sakkunniga

framhålla den omständigheten att uppgörelse skett med enskilda sakägare

tagas i betraktande vid ett bedömande enligt bestämmelserna i 8 kap.

vilka åtgärder till motverkande av förorening som skäligen kunde fordras,

över huvud taget bleve det i tillämpningen nödvändigt att i fråga om befintliga

anläggningar taga hänsyn till rådande förhållanden liksom till att

anläggningarna tillkommit vid en tid då föroreningsfrågan allmänt ej ägnades

tillräckligt beaktande. Några särskilda bestämmelser med hänsyn till

faktiskt föreliggande förhållanden erfordrades emellertid ej fördenskull.

I övergångsbestämmelserna har till sist intagits föreskrift att, där i lag eller

särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom

bestämmelse i nya lagen, denna i stället skall tillämpas.

I fråga om ärende som är anhängigt hos länsstyrelse enligt 12 § i vattenrättsförordningen

torde, med en redaktionell jämkning i förslaget, böra stadgas,

att ärendet av länsstyrelsen skall föras till slut.

Beträffande frågan om behovet av särskilda övergångsbestämmelser med

hänsyn till de vid lagens ikraftträdande bestående förhållandena må hänvisas

till vad som anförts vid behandlingen av 8 kap. 32 och 37 §§ i förslaget.

Förslag: om tillsyn över vattendrag'', sjöar och andra

vattenområden.

Såsom förut nämnts har den 30 juni 1937, efter förslag av de sakkunniga,

utfärdats förordning angående särskilda åtgärder

till motverkande av skada å fiske genom vattenför
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

orening. Enligt denna förordning skall för sådant ändamål utövas tillsyn

över vattendrag, sjöar och andra vattentäckta områden av en särskild

tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheten, som förutsattes skola förrätta inspektionsresor,

äger tillträde till fabriker och andra anläggningar, och innehavaren

av fabrik eller annan anläggning, från vilken avfall eller dylikt utsläppes

i vatten, är skyldig att på begäran lämna erforderliga upplysningar

angående fabriken eller anläggningen. Beträffande tillsynsmyndighetens befogenheter

i övrigt stadgas, att örn vattenförorening finnes medföra skada å

fiske, tillsynsmyndigheten äger meddela råd och anvisningar angående lämplig

åtgärd eller anstalt till motverkande av föroreningen. Vidtager ej innehavaren

av fabrik eller annan anläggning åtgärd eller anstalt som skäligen

kan fordras, skall tillsynsmyndigheten göra anmälan därom till länsstyrelsen

för den åtgärd som på länsstyrelsen kan ankomma jämlikt 12 § i 1880

års vattenrättsförordning. I 1937 års förordning stadgas vidare, att om föreskrift

angående vidtagande av åtgärd eller anstalt som nyss sagts meddelats

i fråga om viss fabrik eller anläggning, länsstyrelsen kan på begäran av tillsynsmyndigheten

förordna särskild person att tillse att föreskriften iakttages.

Kostnaden för sådan tillsyn skall bestridas av fabrikens eller anläggningens

innehavare.

Innan någon uppför eller inrättar sulfit- eller sulfatcellulosafabrik, sockerfabrik,

jästfabrik, anrikningsverk eller annan fabrik eller anläggning, som

Kungl. Majit bestämmer, eller vidtager väsentlig ändring eller utvidgning

av driften vid sådan fabrik eller anläggning, skall enligt förordningen anmälan

i god tid förut göras hos tillsynsmyndigheten. Om det i fråga örn

sådan fabrik eller anläggning befinnes att fara föreligger för betydande

skada å fiske genom vattenförorening, äger länsstyrelsen att på begäran

av tillsynsmyndigheten meddela förbud att taga fabriken eller anläggningen

i bruk eller att ändra eller utvidga driften förrän innehavaren visat att

han vidtagit åtgärd eller anstalt som skäligen kan fordras. Förordningen

innehåller slutligen vissa straffbestämmelser m. m.

De sakkunniga ha såsom förut nämnts föreslagit, att den nuvarande tillsynsverksamheten,

som huvudsakligen avser att tillvarataga fiskets intressen,

utvidgas så att en motsvarande tillsyn kommer att äga rum till motverkande

av olägenheter ur hälsovårdssynpunkt, varjämte nalurskyddsintresset borde

beaktas även ur andra synpunkter än fiskets. I fråga om sättet för en utvidgning

av tillsynsverksamheten har av de sakkunniga förordats, att den

nuvarande anordningen bibehålies med en till lantbruksstyrelsen knuten tillsynsmyndighet

som främst skulle beakta fiskesynpunkten samt att till medicinalstyrelsen

knytes ett motsvarande organ för tillsyn ur sanitär synpunkt.

Fisketillsynsmyndighetens verksamhet borde jämväl avse tillsyn ur

naturskyddssynpunkt i allmänhet.

De sakkunniga ha närmare behandlat frågan örn den sanitära tillsynsmyndighetens

ställning till statens institut för folkhälsan och till fisketillsvnsmyndigheten.

Då någon sanitär tillsynsmyndighet av skäl som förut blivit

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sami. Nr 45. 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

anförda icke torde böra inrättas för närvarande, kunna dessa frågor här förbigås.

Tillsynsmyndigheternas verksamhet skall enligt de sakkunnigas förslag

stödja sig på en särskild lag om tillsyn över vattendrag,

sjöar och andra vattenområden, avsedd att ersätta 1937 års

förordning. Förslaget till sådan lag innehåller till en början i syfte att betona

önskvärdheten av att frivillighetens väg anlitas en bestämmelse, enligt

vilken tillsvnsmyndighet, örn avloppsvatten finnes medföra olägenhet av

någon betydelse, äger meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd

lill motverkande därav. När omständigheterna därtill föranleda, skal! tillsynsmyndighet

enligt följande bestämmelser i förslaget äga att hos vederbörande

länsstyrelse göra framställning om förbud mot utsläppande av avloppsvatten

utan erforderlig rening eller om föreskrift angående åtgärd till

motverkande av olägenhet genom utsläppande därav. Beträffande länsstyrelsens

prövning skall såväl ur fiske- och naturskyddssynpunkt som ur hälsovårdssynpunkt

lända till efterrättelse vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet.

Detta innebär bland annat, att länsstyrelsen kan meddela beslut som

omedelbart skall lända till efterrättelse. Finnes vattendomstols prövning erforderlig,

äger tillsynsmyndighet enligt förslaget att hos vattendomstolen föra

talan om förbud eller åtgärd som nyss sagts. Tillsynsmyndighet skall även

eljest vara behörig att föra talan hos vattendomstol ävensom vid syneförrättning

enligt 10 kap. vattenlagen.

Enligt förslaget skall Kungl. Maj:t äga att meddela erforderliga föreskrifter

om skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndighet. Sådana föreskrifter

ha upptagits i förslaget till kungörelse om förprövning rörande åtgärder

till motverkande av vattenförorening m. m. Enligt detta skall anmälan göras

av den som vill anlägga eller inrätta betnings-, galvaniserings- eller annat

järn- eller metallverk, fiberplattfabrik, stärkelsefabrik, potatisbränneri, mejeri

eller ysteri, margarinfabrik, slakteri, köttkonserv- eller fiskkonservfabrik,

fiskmjölsfabrik, textilblekeri eller textilfärgeri, läderfabrik, fettraffinaderi,

stearin-, tvål- eller tvättmedelsfabrik, kemisk gödningsämnesfabrik,

krut- eller sprängämnesfabrik, klorkalk- eller klor- och alkalifabrik, konsthartsfabrik,

benmjölsfabrik eller ångtvättinrättning. Anmälningen skall enligt

förslaget i regel göras till båda de förordade tillsynsmyndigheterna. Anmälan

hos den föreslagna sanitära tillsynsmyndigheten skall enligt förslaget

dessutom göras av den som ville utföra ledning till vattendrag, sjö eller annat

vattenområde för avledande av kloakvatten från mer än 50 hushåll eller från

kasern, sjukhus eller därmed jämförlig inrättning, avsedd för mer än 150

personer.

Lagförslaget innehåller vidare bestämmelse angående rätt för länsstyrelsen

att i särskilda fall tillsätta tillsyningsman, om skäl finnes till antagande

att avsevärd olägenhet kan uppkomma genom utsläppande av avloppsvatten

från samhälle eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning. Sådan tillsyningsman,

för vilken länsstyrelsen fastställer instruktion, må av länsstyrelsen

entledigas från uppdraget, när förhållandena därtill föranleda. Ersätt
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

147

ning till honom skall enligt förslaget gäldas av det samhälle eller innehavaren

av den fabrik eller inrättning, från vilken avloppsvattnet utsläppes, enligt

grunder som Kungl. Maj:t bestämmer.

Förslaget upptager slutligen föreskrifter om tillträde till anläggningar, om

uppgiftsskyldighet, om skyldighet för polismyndighet att lämna handräckning

och om straff m. m.

I förslag till instruktioner ha de sakkunniga upptagit närmare bestämmelser

örn de föreslagna tillsynsmyndigheternas verksamhet. Beträffande dessa

bestämmelser kan här anmärkas, att vardera tillsynsmyndigheten ålagts att

granska anmälningar örn nya fabriker och andra industriella inrättningar

samt handlingar som enligt vattenlagen tillställas dem. De skola vidare företaga

inspektionsresor och vid behov föra talan örn föreskrifter till motverkande

av vattenförorening. Härjämte meddelas åtskilliga föreskrifter om

tillsynsmyndigheternas inbördes förhållande m. m.

Beträffande de invändningar som i yttrandena framställts mot uppdelningen

av den centrala tillsynen på två organ må här hänvisas till den redogörelse

som lämnats i samband med behandlingen av huvuddragen i de sakkunnigas

förslag.

I de yttranden som avgivits av länsstyrelsen i Skaraborgs län samt fiskeriintendenterna

i östra och mellersta distrikten ifrågasättes, huruvida det vore

lämpligt att uppdraga tillsynen ur naturskyddssynpunkt åt fisketillsynsmyndigheten.

Nämnda länsstyrelse har förordat, att denna tillsyn anförtros ett

organ med större kompetens på naturskyddets område, t. ex. den hos samfundet

för hembygdsvård anställda vägvårdskonsulenten. Fiskeriintendenten

i mellersta distriktet har vidare anmärkt, att fiskeriintendentema borde befrias

från den skyldighet som nu åligger dem att utöva tillsyn till motverkande

av vattenförorening. Vetenskapsakademien har funnit ändamålsenligt,

att fisketillsynsmyndigheten utövar tillsyn jämväl ur allmän naturskyddssynpunkt,

men förutsätter, att myndigheten ålägges att samråda med akademien

i varje särskilt fall, då naturskyddsintresset mera direkt beröres.

Kammarkollegiet och svenska naturskyddsföreningen ha framställt anmärkning

mot att tillsynmyndighet enligt förslaget skulle äga att föra talan

i vattenmål. Kollegiet anför i denna del, bland annat:

Enligt vattenlagen åligger det kammarkollegiet alt bevaka det allmännas

rätt och intressen i vattenmål. Bestämmelserna härom finnas meddelade dels

i vattenlagen och dels i kungörelsen den 23 december 1918 angående bevakande

av det allmännas talan i vattenmål.

I de fall, då kollegiet bevakar allmänna fiskeintressen, samarbetar kollegiet

i enlighet med gällande förvaltningsregler med vederbörande fiskeriintendenter,

vilka i övrigt hava att avgiva yttranden till vattendomstolen eller

syneförrättaren i hithörande frågor. Kollegiets talan har emellertid icke grundats

enbart på fiskeriintendenternas yttranden, utan därjämte har utredning

införskaffats från ortsmyndigheter och enskilda samt de med kollegiet härvidlag

samarbetande centrala myndigheterna. I frågor rörande skydd för

djur- och växtvärlden eller andra naturskyddsintressen samarbetar kollegiet

med bland andra vetenskapsakademiens naturskyddskommitté och vederbö
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

rande naturskyddsorganisationer, i första hand svenska naturskyddsföreningen,

ävensom ortsbefolkningen. Då sanitära intressen berörts i vattenmål,

t. ex. i samband med sjöregleringar eller vattenhushållningen vid dammbyggnader,

har kollegiet vid utförandet av det allmännas talan samarbetat med

bland andra vederbörande tjänsteläkare eller kommunala myndigheter, vilka

tillhandahållit kollegiet utredningsmaterial.

Enligt föreliggande förslag till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och

andra vattenområden synes det närmast skola ankomma på de båda tillsynsmyndigheterna

att bevaka de allmänna intressena i mål och ärenden örn

vattenförorening. I ett fall, nämligen då bestämmande av fiskeavgift enligt

förslagets 8 kap. 34 § vattenlagen skall ske efter stämning å vederbörande

företag, har det ansetts böra ankomma enbart på kammarkollegiet att utföra

det allmännas talan.

Då någon ändring icke föreslagits i 1918 års kungörelse angående bevakande

av det allmännas talan i vattenmål, kommer kollegiets befogenhet

alltjämt att omfatta tillvaratagandet av de allmänna intressena även i andra

mål och ärenden om vattenförorening än de som avse fiskeavgift. Kollegiets

möjligheter härvid synas emellertid i verkligheten bliva rätt begränsade dels

på grund av de befogenheter som föreslagits tillkomma tillsynsmyndigheterna

dels, och framför allt, emedan kollegiet icke skulle erhålla någon underrättelse

om ifrågavarande mål och ärenden.

Vad de sakkunniga i förevarande hänseende föreslagit föranleder kollegiet

till vissa erinringar.

Såvitt framgår av vad i betänkandet anföres rörande tillsynsmyndigheterna

skola dessa för utförande av dem anförtrodd talan icke för närvarande förses

med statlig ombudsmannaorganisation. Vid förande av talan i de nya

föroreningsmålen kunna tillsynsmyndigheterna emellertid icke undgå att

ställas inför rättsliga överväganden, som ofta nog kunna bli av svårbedömbar

art. Att för dylika omständigheter icke träffa sådana anstalter, att den tekniska

sakkunskapen tillförsäkras samarbete med på området erfarna juridiska

medarbetare torde vara mindre lämpligt. Erinras må ock, att de mål,

vilka här komma ifråga, ofta torde draga med sig vidlyftiga och dyrbara utredningar

och redan på den grund kunna få betydliga ekonomiska konsekvenser

för statsverket eller för enskilda och kommuner. Att åt icke juridiskt

utbildade personer anförtro det allmännas talan i föroreningsmålen

torde få anses mindre välbetänkt med hänsyn jämväl därtill, att det allmännas

motparter i regel icke lära underlåta att anlita välkvalificerat juridiskt

biträde. De allmänna intressena kunna därför befaras bliva i processuellt

hänseende sämre tillgodosedda än de enskilda motparternas, såvida ej

juridisk sakkunskap står till tillsynsmyndighetens förfogande för utförande

av dess talan.

Erfarenheterna under den tid som förflutit, sedan vattenlagen börjat tilllämpas,

torde lia ådagalagt lämpligheten av en utom vattendomstolen stående,

juridiskt kvalificerad representant för de allmänna intressena i vattenmål

och det nu framlagda förslaget lärer utgå från att enahanda behov

skulle föreligga i nu avsedda mål. Det har också visat sig, att formerna för

samarbetet mellan kollegiet och de olika fackrepresentanter, vilka presterat

det fackliga underlaget för kollegiets talan, fungerat väl och möjliggjort

effektiva insatser. Under sådana omständigheter synes det lämpligt och följdriktigt,

att i vattenföroreningsmålen låta det allmännas talan bevakas och

utföras i huvudsakligen samma ordning som i övriga vattenmål. Enklast

synes detta kunna ske så, att tillsynsmyndigheterna, till vilka skola översändas

ett exemplar av ansökningshandlingar och kungörelse vid syneförrättningar

och mål rörande företag enligt 8 kap. vattenlagen, hänvisas till att

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

149

vid av dem funnet behov av talan för bevakande av allmänt intresse vända

sig till kammarkollegiet, som skall hava att utföra det allmännas talan i

målet med utnyttjande av det material, som erhålles från tillsynsmyndigheten

eller annan. Organisatoriskt sett skulle en sådan anordning medföra

en förenkling av tillsynsmyndigheternas arbetsuppgifter genom deras befriande

från bestyret med det processuella utförandet och bevakandet av berörda

allmänna intressen i domstolsväg. Härigenom skulle ock vinnas en

koncentrering på en hand av det allmännas talan i vattenmål.

Samma synpunkter synes icke gälla beträffande den föreslagna befogenheten

för tillsynsmyndighet att hos administrativ myndighet (länsstyrelse)

påkalla vissa ingripanden. Denna anmälan torde från tillsynsmyndighetens

sida icke vara av processuell innebörd.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker kollegiet föreliggande förslag,

i vad det avser tillsynsmyndigheternas befogenhet att föra talan för det allmänna

vid syneförrättningar och vattendomstolar. Sådan talan bör utföras

av kollegiet. Kollegiet föreställer sig emellertid, att i åtskilliga ansökningsmål

utförande vid domstol av talan för det allmänna icke erfordras utan endast

ett sakkunnigt utlåtande från tillsynsmyndighetens sida.

Kollegiet har även framhållit, att enskilda sakägare kunde bliva i behov

av kostnadsfri rättshjälp, och härom uttalat följande:

I vissa vattenmål, däri kammarkollegiet bevakar det allmännas talan, åligger

det kollegiets ombud, i regel kammaradvokatfiskalen, att hjälpa enskilda

sakägare med råd vid bevakandet av deras rätt. Så är fallet beträffande ansökningsmål

enligt 11 kap. 17 § 1—6 vattenlagen, alltså mål om, bland annat,

byggande i vatten, hushållning med vatten och vissa vattenregleringar,

ävensom enligt 10 kap. 42 § vattenlagen beträffande där omförmälda syneärenden.

Enligt 11 kap. 35 § och 10 kap. 42 § vattenlagen åligger det ombud,

som för talan för det allmänna i hithörande mål och ärenden, att på begäran

tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd

angående bevakandet av deras rätt. Under vissa förutsättningar kan annan

än allmänt ombud av länsstyrelsen förordnas att biträda de enskilda sakägarna.

För att det allmänna ombudet skall i vattenmål kunna på ett effektivt sätt

bevaka förekommande allmänna intressen har det ansetts vara av vikt, att

ombudet jämväl bereder sig tillfälle att genom överläggningar med enskilda

sakägare förvärva kännedom örn de synpunkter, som hos dem göra sig

gällande rörande företagets betydelse i ena eller andra riktningen för orten.

Det har då, väl närmast ur social synpunkt, ansetts lämpligt att uppdraga

åt det allmänna ombudet att på begäran meddela rättshjälp åt sakägarna,

även då härvid varit fråga örn tillgodoseende av intressen, vilka i huvudsak

kunna betraktas såsom enskilda.

Några bestämmelser, motsvarande nu berörda, lia icke upptagits i föreliggande

förslag. Det synes emellertid önskvärt alt få till stånd liknande

föreskrifter även i förevarande fall. De vattenföroreningar, som utgöra föremål

för den nu föreslagna lagstiftningen, vålla ofta olägenheter^ inom vidsträckta

områden och för stora grupper enskilda sakägare. Frågan i vad

mån olägenhet genom vattenförorening skall ersättas eller måste tålas samt

vilka åtgärder böra vidtagas till motverkande av vattenförorening, skall enligt

förslaget bedömas efter skälighetsgrunder, beträffande vilka föreliggande

förslag lämnat domstolarna föga ledning. Det måste anses vara ett intresse

av vikt, att de synpunkter i frågan, som företrädas av de sakägare,

vilka lida olägenhet genom vattenföroreningen, komma till allsidigt uttryck.

Förslaget innehåller vidare bestämmelser (10 kap. 79 § och 11 kap. 65 8

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Depar lern

entychefen.

vattenlagen), som med avvikelse härutinnan från reglerna i andra vattenmål

begränsa möjligheterna för sakägare att få ersättning för kostnad för

tillvaratagande av sin rätt till skadestånd. Starka skäl måste då anses tala

för att icke beröva dessa sakägare den förmån av kostnadsfri rättshjälp, som

enligt ovan anmärkta bestämmelser i andra vattenmål av större omfattning

stå de enskilda sakägarna till buds. Kollegiet anser därför, att motsvarande

bestämmelser böra meddelas jämväl beträffande företag enligt 8 kap. vattenlagen.

I fråga om de särskilda bestämmelserna i lagförslaget har lantbruksstyrelsen

framhållit, att det för vederbörande tillsynsmyndighet i många fall komme

att framstå såsom tveksamt, huruvida den för erforderlig åtgärd borde vända

sig till länsstyrelse eller till vattendomstol. Enligt lantbruksstyrelsens mening

borde dock närmare erfarenhet av lagens tillämpning avvaktas, innan

eventuella ändringsförslag i denna del kunde framläggas. Länsstyrelsen i Jönköpings

län har uttalat, att det borde klargöras, huruvida tillsynsmyndighet

ägde anföra besvär över beslut i anledning av talan som förts av myndigheten.

I det yttrande som avgivits av ingeniörsvetenskapsakademien har

framställts erinran mot att — på sätt följde av förslaget — beslut av länsstyrelse

som meddelades ur fiske- eller allmän naturskyddssynpunkt kunde

förklaras lända till efterrättelse omedelbart.

Erinringar ha även framställts med anledning av de föreslagna bestämmelserna

om tillsättande av särskilda tillsyningsmän. Kommerskollegium

har sålunda ansett, att tillsyningsman borde få förordnas allenast efter tillsynsmyndighets

hörande och förslag å lämplig person. Samma ståndpunkt

har intagits av fiskeriintendenten i mellersta distriktet, Skånes handelskammare

och handelskammaren i Gävle. Svenska teknologföreningen framhåller

åter såsom önskvärt, att innan tillsyningsman förordnas samråd sker med

innehavaren av den anläggning som skall övervakas. Ingeniörsvetenskapsakademien

och svenska cellulosaföreningen ha ansett, att sådan tillsyningsman

bör utses av tillsynsmyndighet i stället för av länsstyrelsen, varjämte

av föreningen uttalats att klagan borde få föras över beslutet. I övrigt har av

länsstyrelsen i Jönköpings län anmärkts, att tillsyningsman borde åtnjuta

samma skydd och vara underkastad samma ansvar som besiktningsman,

varom förmäles i 13 kap. 6 § vattenlagen.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare har ifrågasatt, huruvida

över huvud taget giltig anledning funnes att bereda möjlighet att tillsätta

särskilda tillsyningsmän. Därest bestämmelser härom likväl meddelades,

borde i allt fall förordnande av tillsyningsman endast ske på framställning

av tillsynsmyndighet. Svenska pappersbruksföreningen anser likaledes,

att ifrågavarande bestämmelser böra utgå eller i allt fall inskränkas till vad

som stadgas örn tillsyningsman i 1937 års förordning.

I några yttranden ha förordats vissa tillägg till de föreslagna administrativa

bestämmelserna om anmälningsskyldighet.

Då någon särskild sanitär tillsynsmyndighet för närvarande icke torde

böra inrättas, måste detta lagförslag bliva föremål för omarbetning. Därvid

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.

151

synes i anslutning till vad jag tidigare anfört i fråga om tillsyn ur hälsovårdssynpunkt

böra angivas, att denna utövas av hälsovårdsmyndigheterna

enligt vad därom särskilt stadgas, dock att fisketillsynsmyndigheten i den mån

det lämpligen kan ske skall utöva tillsyn även ur sådan synpunkt. Fisketillsynsmyndigheten

tolide också i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit

höra utöva tillsyn ur allmän naturskyddssynpunkt. Såsom vetenskapsakademien

hemställt bör den emellertid åläggas att samråda med akademien, varom

bestämmelse lämpligen kan intagas i tillsynsmyndighetens instruktion.

I de yttranden som avgivits av kammarkollegiet och svenska naturskyddsföreningen

har framställts erinran mot att tillsynsmyndighet enligt förslaget

skulle äga att utföra talan, därvid erinrats att kammarkollegiet — enligt

kungörelse den 23 december 1918 — äger att i vattenmål bevaka det allmännas

rätt.

Med anledning härav må erinras, att det för närvarande enligt 10 kap. 42 §

vattenlagen ankommer på länsstyrelsen att, örn behov därav anses föreligga,

förordna allmänt ombud vid syneförrättning som rör avledande av spillvatten

och annan orenlighet. Den ståndpunkt som intagits i nämnda yttranden

torde fördenskull — även bortsett från den förändrade innebörden av

8 kap. i förslaget — innebära en utvidgning av kammarkollegiets åligganden,

om också ej av dess befogenheter. Ehuru det kunde synas vara till fördel

att genom att utesluta fiskelillsynsmyndigheten från talerätt skapa mera

enhetlighet såvitt angår utförande av talan vid vattendomstol, torde dock

övervägande skäl tala för de sakkunnigas mening. Särskilt i stämningsmål

om skyldighet att vidtaga åtgärder till motverkande av förorening måste

det anses av vikt, att den på området sakkunniga tillsynsmyndigheten må

själv besluta örn talans anhängiggörande och utförande. Beträffande ansökningsmål

som röra föroreningsfrågor kan med större fog ifrågasättas att

låta kammarkollegiet utföra talan. Då fisketillsynsmyndigheten likväl alltid

hör höras i ärendet, synes dock mera praktiskt att även i sistnämnda fall

giva denna myndighet befogenhet att själv framställa behövliga yrkanden.

I invecklade ärenden torde uppkomma behov av juridisk sakkunskap och

av mera omfattande utredning än fisketillsynsmyndigheten kan tänkas verkställa

på egen hand. Kammarkollegiet torde därför böra bibehållas vid

befogenhet att föra talan i vattenmål även då de röra förorening. Någon

ändring i lagförslaget erfordras icke härför. Fisketillsynsmyndigheten synes

i sin instruktion böra åläggas att, när så erfordras, hos kollegiet göra framställning

örn att kollegiet utför sådan talan.

Vad angår behovet av rättshjälp må erinras om förutnämnda bestämmelse

i 10 kap. 42 § vattenlagen, enligt vilken länsstyrelsen har att förordna

allmänt ombud, när anledning därtill förekommer. En motsvarande bestämmelse

finnes intagen i 11 kap. 35 §. Sådant ombud bör, om ej kammarkollegiet

för talan, även gå enskilda till handa med kostnadsfria råd.

Beträffande utförande av talan ur sanitär synpunkt erfordras en ändring

i förslaget med hänsyn till den begränsning av den tilltänkta tillsynsorganisationen

som måst vidtagas. I anslutning till nyssnämnda stadgande i 10 kap.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

42 § vattenlagen synes i denna del böra stadgas, att länsstyrelsen äger uppdraga

åt lämplig person att föra sådan talan. Om ej särskild person förordnats,

synes befogenhet att föra talan böra tillkomma fisketillsynsmyndigheten.

Att fisketillsynsmyndigheten äger överklaga beslut som meddelas i ärende

där den fört talan, torde vara tydligt utan särskild föreskrift. Om annan

förordnats, är befogenheten att överklaga beroende av förordnandets innehåll.

Fisketillsynsmyndigheten måste också anses behörig att överklaga

länsstyrelses beslut.

Som förut nämnts skall enligt förslaget länsstyrelse, om så erfordras, äga

att tillsätta tillsyningsman för visst samhälle eller viss anläggning. Någon

ändring i denna del torde ej böra vidtagas med anledning av de anmärkningar

som framställts i några yttranden. Det ligger i sakens natur, att länsstyrelsen,

innan beslut meddelas, låter höra den över vilken tillsyn skall

utövas, liksom att fisketillsynsmyndighetens yttrande inhämtas, åtminstone

då ärendet berör dess huvudsakliga verksamhetsområde, nämligen tillsyn

ur fiske- och allmän naturskyddssynpunkt. Uppenbart är, att länsstyrelsens

beslut må överklagas. Vidare må framhållas, att tillsyningsmannen torde utan

särskilt stadgande vara att anse såsom tjänsteman såvitt angår hans ifrågavarande

syssla.

I övrigt torde lagförslaget böra undergå vissa mindre ändringar.

Den omarbetning som enligt vad nu anförts bör vidtagas av förslaget påkallar

även ändring i de administrativa bestämmelser som de sakkunniga

ansett böra utfärdas i anslutning till lagen.

I betänkandet har föreslagits en ökning av fisketillsynsmyndighetens

nuvarande personal och inrättandet av ett nytt laboratorium för dess bruk.

Ehuru denna förstärkning av fisketillsynsmyndigheten framstår såsom

synnerligen angelägen, torde på grund av det statsfinansiella läget böra anstå

därmed någon tid.

Förslag om ändringar i stadsplanelagen, byggnadsstadgan,

fastighetsbildningslagen och jorddelningslagen.

De sakkunniga ha enligt vad förut nämnts framhållit, att i lagstiftningsväg

borde sörjas för att ingripande kunde ske på ett tidigt stadium till förhindrande

av att bebyggelse växte upp på ett så planlöst sätt att vidtagandet

av erforderliga åtgärder till motverkande av förorening väsentligt försvårades.

Erfarenheten hade visat, att samhällen bildades utan att erforderlig

hänsyn foges till möjligheterna att anordna avlopp och än mindre till möjligheten

att utföra avskärande ledningar och reningsanläggningar. I

I stadsplanelagen den 29 maj 1931 gives icke någon antydan om

att vid upprättande av stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

avloppsfrågan skall beaktas. Av 15 § i byggnadsstadgan den

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

20 november 1931 framgår emellertid, att vid upprättande av stadsplan hänsyn

skall tagas till markens höjd- och grundförhållanden samt förefintliga

möjligheter för vattnets avledande och att gator skola givas sådan riktning,

lutning, bredd och anordning i övrigt att möjlighet beredes till anordnande

av avlopp. Enligt 18 § i stadgan skall också stadsplanekarta åtföljas

av sådan utredning angående sättet för vattnets avledande som kan erfordras

för stadsplaneförslagets prövning. Vidare stadgas i 22 § att, sedan stadsplan

fastställts, plan för avledande av vatten eller flytande orenlighet från

såväl gator och andra allmänna platser som byggnadsmark och andra områden

(avloppsplan) skall av stadsfullmäktige antagas till efterrättelse. Planen

skall hringas i verkställighet i den mån sådant genom bebyggande varder

erforderligt.

Frågan i vad mån vid uppgörande och fastställelse av stadsplan m. m.

borde beaktas jämväl anordnandet av avlopp var föremål för delade

meningar under förarbetena till stadsplanelagen. Enligt det förslag till

stadsbyggnadslag som avgavs år 1928 av tillkallade sakkunniga skulle

för ordnande av stadsbebyggandet uppgöras en allmän plan (generalplan) i

fråga örn anläggningar för huvudtrafik eller anordnande av särskilda trafikområden

eller i fråga örn huvudfördelning av områden i övrigt för olika

sladsbyggnadsändamål. I den mån så prövades erforderligt finge i generalplanen

upptagas huvudanläggningar för avlopp, vattentillförsel och elektrisk

starkström. Beträffande stadsplan stadgades i förslaget bland annat, att om

underjordiska avloppsledningar skulle anordnas, till stadsplanen skulle höra

plan utvisande huvudsakliga anordningen av dylika ledningar (avloppsplan).

Hade huvudledning för avlopp upptagits i generalplan, skulle den

särskilt uppmärksammas i avloppsplanen. I andra fall skulle i stadsplanen

utvisas, att möjlighet funnes till anordnande av nöjaktigt avlopp.

Delta förslag föranledde kritik i vissa däröver avgivna yttranden och blev

ej genomfört.

I det föreliggande betänkandet ha de sakkunniga efter redogörelse för

vissa till dem framställda önskemål anfört, att det syntes de sakkunniga

som om vägande skäl talade för det i 1928 års betänkande upptagna förslaget

om skyldighet att i viss utsträckning upprätta avloppsplan i samband

med stadsplan. Nu gällande bestämmelser syntes nämligen icke innebära

erforderlig garanti, att avloppsfrågan i samband med stadsplans upprättande

skänktes tillbörligt beaktande. Frågan hade förlagts i andra planet, vilket

lätt kunde medföra att den i viss mån tills vidare lämnades därhän för

att lösas så gott det ginge när den bleve mera aktuell.

De sakkunniga lia förordat, att i 2 § stadsplanelagen införes ett stadgande

som inskärper vikten av att avloppsfrågan hör till dem som böra vara i

princip lösta vid uppgörande av stadsplan. Sträckningen av avloppsledningar

finge dock icke fastlåsas på ett alltför tidigt stadium, varför stadsplanen

allenast borde innehålla erforderliga bestämmelser angående den huvudsakliga

anordningen av avlopp och vad därmed ägde samband. Vad som

redan vid stadsplans antagande borde klarläggas vore, hur huvudledningar

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

och avskärande ledningar skulle kunna anordnas samt varest erforderligt

reningsverk skulle kunna anläggas.

De sakkunniga ha vidare anfört, att det icke vore nog att myndigheterna

ägnade intresse åt avloppsfrågan först när upprättande av stadsplan vore

aktuellt. Fördenskull föreslås införande i 10 § stadsplanelagen av föreskrift,

att örn särskilda bestämmelser erfordras om den huvudsakliga anordningen

av avlopp och vad därmed äger samband, även stomplan för stad skall

innehålla sådana bestämmelser. Vidare har 11 § jämkats så, att utomplansbestämmelser

för stad förklaras skola meddelas, därest för område som ej

ingår i stadsplan eller stomplan föreligger behov av särskilda bestämmelser

i nämnda hänseende.

För att förmå enskilda markexploatörer att ordna åtminstone huvudavlopp

innan exploateringen framskridit alltför långt ha de sakkunniga härjämte

föreslagit, att i 13 § stadsplanelagen införes stadgande som medger

länsstyrelsen att meddela förbud mot nybyggnad inom område som omfattas

av stomplan eller utomplansbestämmelser, innan erforderliga åtgärder för

ordnande av huvudavlopp vidtagits.

Vad i stadsplanelagen är stadgat örn stad skall enligt 56 och 57 §§ även

gälla vissa andra samhällen.

Stadsplanelagens föreskrifter om byggnadsplan och om utomplansbestämmelser

för landsbygden ha av de sakkunniga kompletterats i analogi med

vad som föreslagits beträffande stadsplan och utomplansbestämmelser för

stad. I 61 § har sålunda intagits stadgande, att byggnadsplan skall innehålla

erforderliga bestämmelser örn den huvudsakliga anordningen av avlopp och

vad därmed äger samband. Härjämte har i 63 § införts en bestämmelse,

att länsstyrelsen må meddela förbud mot nybyggnad inom område som ingår

i byggnadsplan, innan erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp

vidtagits. Vidare har i 66 § första stycket meddelats föreskrift, att utomplansbestämmelser

skola meddelas, därest inom visst område föreligger behov

av särskilda bestämmelser örn den huvudsakliga anordningen av avlopp

och vad därmed äger samband. Även för område som omfattas av utomplansbestämmelser

skall länsstyrelsen äga att meddela förbud mot nybyggnad,

innan erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp vidtagits.

I anslutning till dessa ändringar i stadsplanelagen ha de sakkunniga föreslagit

vissa mindre tillägg till bestämmelserna i byggnadsstadgan.

Föreskrifterna i 15 § i stadgan om vad som skall iakttagas vid uppgörande

av stadsplan ha i sakkunnigförslaget ändrats så, att där angives att

vid planens uppgörande hänsyn skall tagas till möjligheten att vidtaga erforderliga

åtgärder till motverkande av vattenförorening samt att gator skola

givas sådan riktning, lutning, bredd och anordning i övrigt att bland annat

möjlighet beredes till anordnandet av huvudavloppsledningar och avskärande

ledningar samt reningsanläggningar. Under 17 § har upptagits stadgande,

att i stadsplanebestämmelser skall angivas den huvudsakliga anordningen

av avlopp jämte vad därmed äger samband, och i 22 § föreslås, att

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

avloppsplan skall upptaga jämväl erforderliga åtgärder till motverkande av

vattenförorening.

Beträffande ordnandet av stads område utom stadsplan har i 30 § i förslaget

angivits, att vid upprättande av stomplan hänsyn skall tagas till möjligheten

att ordna»avlopp och vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande

av vattenförorening. Under 31 § har meddelats föreskrift, att i stomplanebestämmelser

skall angivas den huvudsakliga anordningen av avlopp jämte

vad därmed äger samband. Härjämte har i 32 §, vilken innehåller bestämmelser

angående stomplanekarta och den utredning som skall åtfölja sådan

karta, vidtagits den kompletteringen att stomplanekarta skall åtföljas av

sådan utredning angående sättet för vattnets avledande som kan erfordras

för stomplaneförslagets prövning.

I 33 § ha de sakkunniga i fråga om utomplansbestämmelser för stad föreslagit,

att sådana bestämmelser skola innehålla de föreskrifter som i avseende

å den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger

samband erfordras utöver vad som därom föreskrives i stadgan och stadens

byggnadsordning.

I fråga om byggnadsplan och utomplansbestämmelser för landet hänvisas

i 88 och 94 §§ till bland annat förenämnda 15, 17 och 33 §§ i stadgan.

Förut föreslagna ändringar av 15, 17 och 33 §§ komma sålunda att omfatta

jämväl byggnadsplan och utomplansbestämmelser på landet. I

I 5 kap. 8a § fastighetsbildningslagen för stad och 19 kap. 1 §

jorddelningslagen för landet stadgas om avstyckningsplan, att vid

uppgörande därav skall iakttagas att möjlighet beredes till anordnande ej

mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar

från det till avskiljande avsedda området än även av ledningar för belysning,

för tillförsel av vatten och för avlopp, i den mån så prövas erforderligt.

I anslutning till vad som förut anförts angående önskvärdheten av att frågan

om åtgärder till motverkande av förorening genom avloppsvatten uppmärksammas

på ett så tidigt stadium som möjligt ha de sakkunniga föreslagit, att

dessa båda lagrum ändras så, att därav framgår att även behovet av reningsanordningar

skall beaktas vid uppgörande av avstyckningsplan.

Beträffande förslaget om ändring i stadsplanelagen bär byggnadsstyrelsen

ifrågasatt, huruvida de föreslagna ändringarna i 2, 10, 11 och 61

§§ samt 66 § första stycket vore behövliga eller lämpliga, och har därvid

anfört följande:

De sakkunniga synas bland annat åsyfta, att i stadsplanen skall genom

stadsplanebestämmelser fixeras den huvudsakliga anordningen av avlopp

och vad därmed äger samband. En ingående prövning av denna fråga vid

förarbetena till 1931 års stadsplanelag och byggnadsstadga ledde icke till

upptagandet av något dylikt stadgande. Orsaken därtill torde hava varit,

att vid upprättandet av stadsplan för visst område hänsyn alltid skall tågås

till områdets lämpligaste användning i alla avseenden, däri även inbegripet

avloppsfrågan och vad därmed äger samband. Några särskilda omständigheter,

ägnade att påkalla komplettering i detta hänseende av de bestämmel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

ser, som intagits i 1931 års lagstiftning, hava icke enligt styrelsens mening

framkommit av de gångna årens erfarenheter.

Med de fordringar, som numera ställas på en tidsenlig stadsplan, torde det

alltså få anses självklart, att bland annat avloppsfrågan och vad därmed

äger sammanhang skall behörigen beaktas och tillgodoses vid uppgörande av

stadsplan och annan planläggning för samhällelig bebyggelse.

Om en stadsplan upprättas på det sätt, som den hör och skall upprättas,

skall dess gatunät även inrymma avloppssystemet. Det torde få anses höra

till undantagen och beroende av särskilda terrängförhållanden, örn avloppsledningar

skola behöva framdragas i andra områden än gator och torg och

annan allmän platsmark. Föreskrift angående användningen av den allmänna

marken anses icke vara av stadsplanebestämmelses natur, utan områdena

fastställas endast på stadsplanekartan. Behov av stadsplanebestämmelser, avseende

planutrymmen för avloppsanordningar, har i mycket liten omfattning

framträtt och endast där annan än gatu- eller övrig allmän platsmark

behövt tagas i anspråk för ändamålet. Bestämmelserna hava i så fall praktiskt

taget inskränkt sig till två slag, nämligen dels anvisande av markområden

för sådana till avlopp hörande anordningar som exempelvis pumpstationer,

reningsanläggning och dylikt, dels inneburit stadgande rörande ledningar

över enskilda områden, där sådant undantagsvis förekommer.

I anslutning till vad sålunda anförts kan byggnadsstyrelsen icke finna det

erforderligt eller lämpligt med det föreslagna tillägget till 2 § stadsplanelagen.

Ej heller synas tillräckliga skäl föreligga för de föreslagna tilläggen till 10

och 11 §§ stadsplanelagen, avseende att huvudsakliga anordningen av avlopp

skall kunna regleras medelst stomplane- respektive utomplansbestämmelser.

Tidpunkten måste då anses vara inne att mera planmässigt än vad

som kan åstadkommas enbart med en stomplan reglera själva bebyggelsen.

Oberoende härav kan det för övrigt ifrågasättas, huruvida några speciella avloppsförhållanden

över huvud taget kunna regleras i en sådan plan. Med

dess starkt begränsade möjligheter har stomplaneinstitutet visat sig vara alltför

ofullständigt och har därför praktiskt taget icke heller kommit till någon

nämnvärd användning.-----Några möjligheter att med tillhjälp av utom
plansbestämmelser

fixera några särskilda ledningssträckningar föreligga över

huvud taget icke.

Vad nu sagts beträffande 2, 10 och 11 §§ stadsplanelagen gäller även de

föreslagna tilläggen till lagens 61 § och 66 § första stycket. Förefinnes behov

av att inom utomplansområde genom bestämmelser meddela föreskrift

om den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband,

torde även finnas behov av en mera allmän planutredning, och därmed

alltså förutsättningarna för en byggnadsplan förefinnas.

I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsarkitekterna i Östergötlands

och Jämtlands län. Den förre har uttalat, att det väl borde ytterligare

understrykas att avloppsfrågorna måste ägnas tillbörlig uppmärksamhet

vid plans uppgörande och prövning, men har ansett, att detta skett i tillräcklig

mån genom de föreslagna ändringarna i 13, 63 och 66 §§ stadsplanelagen

samt 15, 30 och 32 §§ byggnadsstadgan ävensom ändringarna i fastighetsbildnings-

och jorddelningslagarna samt hälsovårdsstadgan. Länsarkitekten

i Stockholms län har uttalat, att det syntes svårt att förstå, hur bestämmelser

i stomplan eller i utomplansbestämmelser angående den huvudsakliga

anordningen av avlopp skulle kunna utformas så att de bleve av

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

något praktiskt värde, varjämte han påpekat att det kunde bliva erforderligt

att anställa särskilda sakkunniga för granskning av upprättade förslag i

fråga om avlopp.

Länsarkitekten i Västerbottens län anför beträffande de föreslagna ändringarna

i 2 och 61 §§ i stadsplanelagen, att de komme att medföra svårigheter

och olägenheter i praktiken. Beträffande förslaget om ändring i 11 §

har länsarkitekten uttalat, att utomplansbestämmelser numera sällan fastställdes

för stadssamhällens ytterområden, enär tillräcklig reglering i vanliga

fall erhölles genom föreskrifterna i 80 § byggnadsstadgan, och det vore

därför lämpligt att införa kompletterande bestämmelser även här. Beträffande

landsbygden har han förordat, att ett planinstitut, motsvarande stomplan

i stad, tillskapas. I fråga om förslaget till ändring i 66 §, enligt vilket

utomplansbestämmelser på landsbygden kunde fastställas om behov visades

föreligga av bestämmelser angående den huvudsakliga anordningen av avlopp

och vad därmed ägde samband, framhåller han, att detta förslag måste

medföra att dylika bestämmelser komme att fastställas för alla icke alltför

obetydliga samhällsbildningar, där svårighet kunde tänkas uppkomma att

lösa avloppsfrågoma, och att detta bleve av ytterligt stor betydelse för hithörande

frågors lösning.

I detta sammanhang må anmärkas, att Danderyds kommunalnämnd uttalat,

att den funnit att frågan om avloppsvattnets renande helt lämnats å

sido även i byggnadsplaner uppgjorda på länsarkitektkontoret och avseende

områden med höghusbebyggelse.

I yttrande som avgivits av länsarkitekt- och regionplanekontoren i Göteborg

anföres, att i fråga örn mark som planlägges genom stads-, stom- och

byggnadsplaner, eller där utomplansbestämmelser utfärdas, relativt goda möjligheter

att få avloppsfrågoma nödigt beaktade syntes skapas, om stadsplanelagen

och byggnadsstadgan kompletterades på sätt som de sakkunniga föreslagit,

dock endast under förutsättning att man kunde tolka föreslagna

kompletteringar så att ingripande för att ordna avloppsfrågoma genom planläggning

eller utomplansbestämmelser kunde ske på ett tillräckligt tidigt

stadium, att lösningen av avloppsfrågan vid planläggning av ett område

skulle ske i sammanhang med dylika frågor i omgivningen och att man

kunde hindra att tomt eller tomtplats inom område som här vore i fråga

bebyggdes, örn avlopp icke bleve på ett tillfredsställande sätt ordnat från

byggnaden redan i samband med dess uppförande. Huruvida föreslagen

komplettering av lag och stadga kunde tolkas så, syntes vara beroende av

innebörden i uttrycken »huvudsakliga anordningen» av avlopp och »huvudavlopp».

Ilur sagda uttryck i detta sammanhang vore avsedda att fattas,

syntes oklart. — I detta yttrande har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län instämt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har befarat, att de föreslagna bestämmelserna

skola visa sig icke vara tillfyllest, och i denna del anfört följande:

I fråga örn vissa ändringar i stadsplanelagstiftningen avsedda att jämväl

på detta område tillvarataga hälsovårdsintrcssena torde de sakkunnigas för
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

slag komma att fylla ett behov. Nuvarande lagstiftning eller rättare sagt

bristen på lagbestämmelser i detta hänseende har medfört, att stadsplanerandet

i stor utsträckning skötts för sig utan större hänsyn till behovet av ett

samtidigt ordnande av avloppsfrågorna, ett förhållande som givetvis icke

varit till båtnad för samhällets hälsovård. Det förefaller emellertid som om

utformandet av lagbestämmelserna i förslaget icke blivit sådant, att någon

större effekt därmed kan förväntas. Enligt länsstyrelsens förmenande hava

nämligen de sakkunniga i begreppet utomplansbestämmelser inlagt något

mera än vad där rent sakligt hör hemma. Med sådana bestämmelser avses

och kommer väl ock i stadsplaneteknisk mening att avses meddelande av

föreskrifter för arten och omfattningen av bebyggandet inom ett visst område,

men man erhåller däremot inga som helst riktlinjer för markens indelning

i trafikleder, tomtmark eller dylikt, då någon på karta återgiven plan

och än mindre på marken utmärkt sådan icke upprättas. Några härför erforderliga

mätningar eller avvägningar förutsättas icke skola ske. Med hänsyn

härtill, och då det av de sakkunniga föreslagna tillägget i stadsplanelagen

och byggnadsstadgan väl icke torde komma att medföra någon saklig

ändring i det nuvarande begreppet utomplansbestämmelser, torde dessa icke

kunna förväntas bliva till något avsevärt gagn för uppordnandet på förhand

i stora drag av avloppsfrågorna inom ett visst område. Härför fordras undersökningar

och utredningar av helt annan och vidlyftigare art än som alfallet

vid meddelandet av utomplansbestämmelser i lagens nuvarande mening.

Länsstyrelsen förutsätter därför, att åtgärder komma att vidtagas för

ytterligare omarbetning av stadsplanelagstiftningen i denna del. Vad nu

sagts om utomplansbestämmelserna torde ock äga tillämpning å stomplan.

Även länsarkitekten i Örebro lån bar funnit de föreslagna bestämmelserna

otillräckliga. Han uttalar därom bland annat:

Det väsentliga i avloppsfrågan är, att det på ett tidigt stadium blir fastslaget

hur huvudledningar och avskärande ledningar skola kunna anordnas

samt vart avloppsvattnet skall ledas och varest erforderliga reningsverk

skola kunna anläggas. Dessa spörsmål böra vara klarlagda, innan bebyggelsen

får större omfattning och innan markens detaljplanläggning täger fastare

form.

Man synes emellertid icke som regel kunna räkna med att ett område,

som är avsett att detaljplanläggas med exempelvis stadsplan eller byggnadsplan,

är av den omfattning, att sådana anordningar komma inom det av

planläggningen berörda området. Avstyckningsplaner omfatta i regel ännu

snävare begränsade områden än stads- och byggnadsplaner. Erfarenheten

har visat, att de väsentliga delarna i ett avloppssystem, nämligen anordningarna

för avloppsvattnets uppsamlande och oskadliggörande, ofta komma

helt eller delvis utanför det område, som direkt beröres av planläggningen.

Frågan om hur huvudledningar och avskärande ledningar skola anordnas

och var erforderliga reningsverk lämpligen kunna förläggas synes erfordra

sådana plantekniska undersökningar, att nöjaktiga föreskrifter härom

icke heller torde kunna intagas i allmänt hållna utomplansbestämmelser.

Genom stomplaneläggning i likhet med vad som föreslogs beträffande generalplan

i det förslag till stadsbyggnadslag, som avgavs år 1928, synas de

för avloppsfrågan grundläggande problemen kunna få sin riktigaste lösning.

Nu gällande föreskrifter i stadsplanelagen om stomplan synas därför böra

kompletteras på lämpligt sätt, varjämte stomplaneinstitutet bör införas även

för den egentliga landsbygden.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

159

Länsstyrelsen i örebro län har med anledning av länsarkitektens utlåtande

anfört, att i avvaktan på en mera effektiv lagstiftning de sakkunnigas förslag

dock i viss mån tjänade sitt syfte.

Medicinalstyrelsen har understrukit behovet av införande av ett stomplaneinstitut

för landsbygden och erinrat, att denna fråga bland annat behandlats

av bostadskommissionen inom nationernas förbund i juni 1939.

Stomplanen borde upptaga huvuddragen av en gemensam anläggning för

en trakt och kunde lämpligen utarbetas länsvis. Formerna härför erbjöde

många problem som vore i behov av särskild utredning. Om icke en sådan

skedde, syntes stora ekonomiska värden komma att gå till spillo. Även

Sveriges lantbruksförbund bar ansett lämpligt, att sakkunnigförslaget

kompletteras med bestämmelser om krav på en fullständig utredning beträffande

anordnandet av kloakavlopp, så att frågan om kloakvattnets avledande

vid begynnande samhällsbildning redan från början ägnas erforderlig

uppmärksamhet.

Förslaget om införande av möjlighet att meddela nybyggnadsförbud

i avbidan på avloppsfrågans ordnande har i allmänhet vunnit anslutning

i yttrandena. Överlantmätaren i Västerbottens län har dock uttalat, att

förslaget syntes alltför strängt, och länsarkitekten i samma län har förordat,

att möjlighet införes till att meddela dispens från sådant förbud. Länsarkitekten

i Kopparbergs län anser, att nybyggnadsförbud som kunde komma

att meddelas enligt förslaget kunde drabba ägare av tomtmark alltför

hårt.

Å andra sidan har i flera yttranden föreslagits, att de av de sakkunniga

i detta hänseende förordade bestämmelserna utvidgas. Byggnadsstyrelsen

anför, att den föreslagna tilläggsbestämmelsen i 13 § stadsplanelagen icke

borde begränsas att gälla områden som omfattades av stomplan eller utomplansbestämmelser.

Då stomplaneinstitutet komme till mycket liten användning

och samma förhållande gällde utomplansbestämmelser i stad, borde

13 § givas den ändrade lydelse att uttrycket »område som omfattas av stomplan

eller utomplansbestämmelser» utbyttes mot »område som icke ingår i

stadsplan». Länsarkitekten i Stockholms län har uttalat, att ett förbud av

denna art vore lika motiverat för de områden där byggnadsverksamheten reglerades

endast enligt 80 § byggnadsstadgan och för sådana områden där

stadsplan funnes men avloppsledningar icke anlades. Länsstyrelsen i länet

har understrukit detta uttalande och framhållit, att det funnes stadsplanelagda

områden, där fastighetsbildningen helt och hållet skett genom avstyckning

och där tomtindelning sedermera ej ägt rum. Enär tomtindelning utgjorde

förutsättning för tillämpning av stadsplanelagcns bestämmelser örn

upplåtande av gata, förelåge inom stadsplaneområden av nyssnämnda slag

icke den möjlighet att framdriva ett ordnande av områdenas huvudavlopp

som för tomtindelade stadsplaneområden följde av stadgandet i 42 § andra

stycket sista punkten stadsplanelagen. Beträffande sådana utom stadsplan

belägna områden, där byggnadsverksamheten reglerades endast av 80 § byggnadsstadgan,

vore länsstyrelserna över huvud taget förhindrade att ingripa

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Mcij:ts proposition nr 45.

mot byggnadsverksamheten, så länge bestämmelserna i paragrafen iakttoges.

Dessa bestämmelser toge emellertid icke alls sikte på ordnandet av huvudavlopp.

Länsarkitekten i Västerbottens län har uttalat tvekan, huruvida utomplansbestämmelser

för landet borde kombineras med byggnadsförbud, även

örn i många fall en sådan åtgärd kunde vara lämplig. Dessa bestämmelser

borde nämligen endast användas på område, där byggnadsverksamheten

kunde förväntas bliva reglerad utan påverkan av länsstyrelsen. Därest ett

stomplaneinstitut infördes för landsbygden, vore det däremot naturligt, att

länsstyrelsen i anslutning härtill hade rätt att utfärda förbud mot nybyggnad.

Emot förslaget örn ändring i byggnadsstadgan har liksom beträffande

stadsplanelagen erinrats, att ändringarna delvis syntes överflödiga.

Byggnadsstyrelsen har i anslutning till vad förut anförts om innebörden

av stadsplanebegreppet uttalat, att intet behov syntes förefinnas av de

föreslagna ändringarna i 15, 17 och 22 §§ byggnadsstadgan. Med hänsyn

till vad som anförts beträffande stomplans och utomplansbestämmelsers

begränsade värde syntes ej heller finnas anledning att omnämna avlopp och

därmed sammanhängande anordningar i 30—33 §§ byggnadsstadgan. Skulle

ett behov anses förefinnas att särskilt understryka, att hänsyn borde tagas

till vidtagandet av erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening,

ville dock styrelsen för sin del icke motsätta sig de i detta avseende

föreslagna tilläggen till 15 och 30 §§. Länsarkitekten i Jämtlands län har

ansett de föreslagna bestämmelserna i 15, 22 och 30 §§ lämpliga men avstyrkt

förslaget beträffande 17, 31 och 33 §§.

Av länsarkitekten i Västerbottens län har i detta sammanhang förordats,

att i 22 § byggnadsstadgan införes krav på att avloppsplan som där avses

skall fastställas eller åtminstone godkännas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen

i Jönköpings län har påpekat behovet av sakkunnig hjälp för kontroll av

att avloppsplan genomföres.

Beträffande förslagen till ändringar i fastighetsbildningslagen

och jorddelningslagen har byggnadsstyrelsen ifrågasatt, huruvida

det vöre erforderligt att komplettera uttrycket »ledningar för avlopp» med

orden »jämte reningsanordningar», då reningsanordningar enligt gällande

praxis måste inbegripas under avlopp.

I detta sammanhang må upptagas en fråga som väckts i de yttranden

vilka avgivits av Nacka hälsovårdsnämnd och Nacka kommunalfullmäktige.

Frågan rör den förändring som uppkommer i förhållandet mellan fastighetsägare

och kommun, då ett område blir stadsplanelagt. Hälsovårdsnämnden

anför härom:

I 50 § stadsplanelagen finnes beträffande grunderna för gatukostnadsbestämmelser

för stadsplanelagt område föreskrivet bl. a. att ersättningsskyldighet

ej må avse gatudel eller avloppsledning, vars anläggning påbörjats,

då fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes hos stadsfullmäktige.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 45.

161

Den frågan synes därför böra besvaras: Huru kommer del att bli möjligt

att få ut av vattendomstol fastställd avgift för avloppsanslutning från fastighet

inom stadsplanelagt område, om avloppsledning som ingår i fastighetens

liuvudavloppssystem anlagts innan området blev stadsplanelagt eller

rättare innan frågan om gatukostnadsbestämmelser blivit väckt? Det torde

icke ens vara möjligt, att kommunen vid behandling av stadsplaneförslag

för området bland villkoren för samtycke till stadsplanen upptager, att ifrågavarande

eventuellt tidigare fastställt bidragsbelopp skall utgå. Nämnden

får därför föreslå, att för undvikande av en för kommunens skattedragare

otillfredsställande utgång av ett sådant läge det må till nyss anförda bestämmelse

i 50 § stadsplanelagen tilläggas: »såvida icke vattendomstol med

stöd av vattenlagen fastställt viss bidragsplikt, i vilket fall dess dom skall

bestå».

Nämnden bar emellertid funnit det vara anledning att undersöka, huruvida

icke för en landskommun med tätbebyggda områden, som icke äro

och icke avses att inom närmaste tid bliva stadsplanelagda, må kunna i lagen

införas bestämmelser, som kunna fullständiga de i förslaget uppställda

bestämmelserna om delaktighet i kostnader för avloppsledningar på ett sätt

som ansluter sig till anordningen med gatukostnadsbestämmelser. Ett sätt

vore att inom landskommun må upprättas avloppskostnadsbestämmelser för

mark, som ej tillhör stadsplanelagt område, och att dessa bestämmelser må

kunna inlämnas till vattendomstol för granskning och fastställelse och för

användande i den mån anslutning till avloppsledning kommer att ifrågasättas.

Ett annat sätt synes vara, att såväl lands- som stadskommun må äga

rätt att upptaga frågan om gatukostnadsbestämmelser att gälla för stadsplanelagt

område, oaktat stadsplan ännu ej är begärd än mindre fastställd för

någon mark inom kommunen. Särskilt — och måhända uteslutande — torde

vid dylika bestämmelsers utarbetande böra åsyftas sådana områden, för

vilka byggnadsplan redan finnes fastställd eller åtminstone är framlagd såsom

förslag.

Kommunalfullmäktige ha anslutit sig till vad nämnden sålunda anfört

samt tillika förordat ett stadgande örn att byggnadsplan, styckningsplan och

utomplansbestämmelser skola innehålla kostnadsberäkning och finansieringsplan

med angivande av vem som skall bära kostnaden.

De sakkunnigas förslag örn ändringar i stadsplanelagen och byggnadsstadgan

beröra spörsmål av ömtålig natur. I vissa yttranden har invänts,

att ändringarna delvis vore onödiga, enär redan gällande bestämmelser borde

medföra att frågan om avlopp tillbörligen beaktas vid upprättande av planer

för bebyggelsen, medan å andra sidan yrkanden om mera ingripande

ändringar framställts. Då utredning, såsom jag förut uttalat, torde böra

företagas angående andra frågor på stadsplanelagstiftningens område, synes

det lämpligt, att även vissa av de önskemål som de sakkunniga avsett att

tillgodose i detta sammanhang må komma under omprövning vid nämnda

utredning.

De sakkunnigas förslag örn ändring i stadsplanelagstiftningen torde nu

böra upptagas allenast i vad det rör nybyggnadsförbud, en fråga som är av

stor praktisk betydelse. I denna del har föreslagits, att länsstyrelsen skall

tillerkännas befogenhet att meddela sådant förbud för områden, som omfattas

av stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, vilka förbud

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 saini. Nr 45.

Departe
ments
chefen.

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

skulle gälla intill dess erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp vidtagits.

Bestämmelserna härom äro avsedda att tillämpas, då exploatering av

mark i städernas närhet eller eljest kan antagas komma att framskrida i

snabb takt utan att avloppsfrågan erhåller en tillfredsställande lösning. Med

anledning av vad i yttrandena anförts torde nämnda befogenhet att meddela

nybyggnadsförbud såvitt angår stad böra utsträckas till att gälla all mark i

staden. Med stad böra självfallet jämställas andra samhällen, där stadsplanelagens

bestämmelser för stad äro gällande. Beträffande landsbygden synes

däremot en inskränkning i förslaget böra ske såtillvida att befogenheten att

meddela nybyggnadsförbud i avbidan på avloppsfrågans lösning begränsas

till områden, där byggnadsplan eller avstyckningsplan finnes. I anledning

härav erfordras ett stadgande i 19 kap. 13 § jorddelningslagen.

Mot länsstyrelsens beslut kunna givetvis besvär anföras. Detta torde innebära

tillräckligt skydd mot beslut, som skulle medföra obilliga verkningar.

Med avseende å den närmare utformningen av ifrågavarande bestämmelser

har i ett yttrande ifrågasatts, huruvida uttrycket »huvudavlopp» är tillräckligt

tydligt. Även huvudledningar för mindre områden böra inbegripas,

varemot servisledningar böra lämnas utanför. Detta torde tydligare framgå,

örn ordet huvudavlopp utbytes mot uttrycket »avlopp för området». Slutligen

lärer böra uttryckligen angivas, att länsstyrelsen kan medgiva undantag

från sådana nybyggnadsförbud som nu äro i fråga.

Av de önskemål som i övrigt framställts i yttrandena torde här böra uppmärksammas

hälsovårdsnämndens och kommunalfullmäktiges i Nacka förslag

om införande av möjlighet att genom gatukostnadsbestämmelser ålägga

ägare av tomt att bidraga till kostnaderna för gata som redan anlagts när

stadsplan fastställes. Med anledning av detta förslag må erinras, att gällande

lag ej torde innebära hinder mot att gatukostnadsbestämmelser av ett

samhälle antagas på förhand för att av Kungl. Maj:t fastställas samtidigt

med fastställandet av stadsplan för området i fråga.1 För gata som iordningställes

efter det frågan om gatukostnadsbestämmelser väckts lärer bidragsskyldighet

kunna stadgas, även om gatans iordningställande äger rum

innan stadsplan för området fastställes. Vidare må framhållas, att fastighetsägare

som enligt vattenlagen ålagts att bidraga till kostnaden för utförandet

av en gemensam avloppsledning icke torde bliva befriad från denna

bidragsplikt till företaget enbart genom att stadsplan fastställes för området.

Om samhället vill träda i företagets ställe och avtal träffas örn inlösen av

ledningen, kan samhället fördenskull tänkas övertaga även företagets rättigheter

mot de särskilda delägarna.

Förslag- om ändring i hälsovårdsstadgan.

De sakkunniga ha med anledning av vissa önskemål som framställts till

dem uttalat, att de icke ansett det ingå i deras uppgift att utreda eventuellt

behov av mera genomgripande ändringar i hälsovårdsstadgan. De ha däremot

upptagit förslag örn vissa smärre ändringar och tillägg som äga närmare

samband med lagstiftningen om vattenförorening.

1 Jfr N. J. A. II 1931 sid. 359.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 45.

163

I det följande komma dessa ändringar och tillägg att behandlas utom såvitt

rör vissa bestämmelser angående förhållandet mellan hälsovårdsmyndigheterna

och vattendomstolarna, varom jag förut uttalat mig.

1 och 35 §§.

I dessa paragrafer ha de sakkunniga ansett sig böra intaga uttrycklig erinran

örn att hälsovårdsnämnd skall verka för att erforderliga åtgärder vidtagas

till motverkande av vattenförorening. Beträffande landsbygden har därjämte

i 35 § stadgats, att nämnden skall vara verksam för att vattenavlopp

anordnas, därvid de sakkunniga framhållit att detta särskilt borde ske på orter

med sammanträngd befolkning. Med bestämmelsen åsyftas icke att på

kommunen lägga någon ny börda att anordna avloppsledningar, utan detta

skall på landet alltjämt i första hand ankomma på fastighetsägarna själva.

Dessa tillägg ha vunnit gillande i yttrandena. Medicinalstyrelsen har emellertid

förordat, att i 35 § uttryckligen angives, att anordnandet av vattenavlopp

företrädesvis bör äga rum på platser med större sammanträngd befolkning.

I 35 § i förslaget torde böra göras ett tillägg av den innebörd medicinalstyrelsen

förordat.

9, 13, 44 och 48 §§.

I 9 och 44 §§ har anmärkts, att vattenförorening kan vara tillåten enligt

vattenlagen, varjämte vissa redaktionella jämkningar vidtagits.

113 och 48 §§ meddelas bestämmelser om vattenklosetter. Enligt

den förra paragrafen gäller för närvarande i stad, att hälsovårdsnämnd äger

på ansökan medgiva anordnandet av vattenklosett, därest den är så inrättad

att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk ledning omedelbart föres

ut i stadens avloppsledning eller i lämpligt vattendrag. Utan hälsovårdsnämndens

medgivande får vattenklosett i stad icke anordnas. Befinnas större

brister vidlåda vattenklosett och avhjälpas icke dessa brister inom tid som

hälsovårdsnämnden föreskriver eller skötes vattenklosett vårdslöst, må nämnden

tills vidare förbjuda att inrättningen begagnas eller påbjuda sådana åtgärder

att inrättningen icke kan brukas. Med stad jämställas enligt 34 §

vissa andra samhällen med sammanträngd befolkning. Några motsvarande

bestämmelser för den egentliga landsbygden finnas icke.

Med stadgandet att orenlighet och spolvatten skall »omedelbart» föras ut

i stadens avloppsledning har avsetts att förbjuda de reningsanordningar inom

de enskilda tomterna i form av s. k. septic tanks och reningsbrunnar som

tidigare ansetts sanitärt fördelaktiga. De sakkunniga ha icke funnit anledning

att föreslå någon ändring beträffande detta stadgande i vad det innebär,

att örn orenlighet och spolvatten från vattenklosett skall förås ut i allmän

avloppsledning, detta skall ske »omedelbart». Däremot borde stadgandet

kompletteras med hänsyn till det fall att orenligheten och spolvattnet föres

ut i »lämpligt vattendrag». För detta fall har föreslagits, att erforderlig

Departe
ments
chefen.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

rening skall äga rum, därvid de sakkunniga framhållit att det numera funnes

möjlighet att för måttliga kostnader anordna smärre reningsanläggningar som

medförde jämförelsevis gott resultat. Stadgandet borde vidare jämkas så att

med vattendrag uttryckligen jämställdes annat vattenområde.

Beträffande förhållandena på landet ha de sakkunniga funnit goda skäl

tala för en utjämning av den skillnad i förhållande till bestämmelserna för

stad som föreligger i förevarande hänseende. För att vattenklosctt skall få

medgivas föreslås i huvudsaklig anslutning till vad som gäller för stad, att

den skall vara så inrättad att orenlighet och spolvatten föres ut antingen i

allmän avloppsledning eller ock, efter erforderlig rening, i lämpligt vattendrag

eller vattenområde. Någon föreskrift i avsikt att i det förra fallet förhindra

enskilda reningsanordningar syntes ej böra meddelas för landet. I

fråga om hälsovårdsnämnds befogenheter i övrigt har i likhet med vad som

gäller för stad stadgats, att om större brister befinnas vidlåda vattenklosett

och dessa brister ej avhjälpas inom tid som hälsovårdsnämnden föreskriver,

eller om vattenklosett skötes vårdslöst, nämnden må förbjuda att inrättningen

begagnas eller påbjuda sådana åtgärder att inrättningen icke kan brukas.

Bestämmelser i dessa hänseenden ha upptagits såsom 2 mom. i 48 §. I

52 § har stadgats straff för den som utan hälsovårdsnämndens medgivande

anordnar vattenklosett.

Med anledning av förslaget om ändring av 13 och 48 §§ har medicinalstyrelsen

uttalat, att det syntes böra tillkomma hälsovårdsnämnd att avgöra,

huruvida reningsåtgärder erfordrades då avloppsvattnet skulle utledas icke i

allmän avloppsledning utan till lämpligt vattendrag eller annat vattenområde,

och att förslaget borde jämkas i överensstämmelse härmed. Beträffande

landet borde vidare, liksom för stad, angivas, att avloppsvatten som

skulle föras till allmän ledning skulle avledas genom underjordisk ledning

»omedelbart» till den förra. Styrelsen ifrågasätter vidare, huruvida icke möjlighet

borde finnas till avvikelse från de i 48 § föreslagna nya bestämmelserna

för landet. I undantagsfall syntes sålunda hälsovårdsnämnd böra äga

att medgiva anordnande av vattenklosett med avlopp i marken. Liksom för

stad borde slutligen i 48 § beträffande landet stadgas, att ansökan till hälsovårdsnämnd

skulle avfattas skriftligen och vara åtföljd av ritning. Även

länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att dispensrätt borde medgivas från

de nya bestämmelserna i 48 §. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ifrågasatt,

huruvida icke kravet på tillstånd till vattenklosett för landet vore onödigt.

Förste provinsialläkarne i Stockholms och Blekinge län ha framställt invändningar

mot de föreslagna föreskrifterna örn rening av avloppsvattnet

innan det föres ut i lämpligt vattendrag eller vattenområde. Därvid har anförts,

att enskilda fastighetsägare ej vore kompetenta att sköta reningsbrunnar

och att erfarenheterna av små reningsanläggningar icke uppmuntrade

till deras användning. Beträffande 48 § har förste provinsialläkaren i Stockholms

län ansett, att avloppsvatten som från vattenklosett tillföres allmän

avloppsledning alltid borde föras »omedelbart» ut i ledningen.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

165

De ändringar i dessa paragrafer som de sakkunniga föreslagit torde i huvudsak

kunna godtagas. Med anledning av vad i yttrandena anförts synas

likväl 13 och 48 §§ böra erhålla sådan jämkad lydelse, att därav framgår att

hälsovårdsnämnden äger avgöra, i vad mån rening av avloppsvattnet erfordras

då det icke omedelbart föres ut i allmän ledning. Det torde vidare i 48 §

böra stadgas, att avloppsvattnet i regel skall föras ut genom underjordisk

ledning och. örn det ledes till allmän ledning, »omedelbart». Härjämte torde

i paragrafen böra införas möjlighet att i undantagsfall medgiva andra sätt

att avleda avloppsvattnet än till allmän avloppsledning eller vattendrag eller

annat vattenområde. Vad medicinalstyrelsen yttrat om formen för ansökan

till hälsovårdsnämnden och ingivande av ritning synes också böra beaktas.

22 och 48 a §§.

Beträffande beskaffenheten av avloppsledning i stad gäller enligt

22 §, att den skall vara så inrättad att den ej kan medföra sanitära olägenheter.

Uppstår felaktighet i avloppsledning eller befinnes den av annan

orsak föranleda sanitär olägenhet, skola åtgärder ofördröjligen vidtagas för

ledningens försättande i fullgott skick. Intill dess ledningen är försatt i fullgott

skick, äger hälsovårdsnämnden förbjuda ledningens användning om det

prövas nödigt. Vidare meddelas bestämmelser örn rensning av avloppsledning.

De sakkunniga ha föreslagit, att under en ny paragraf, benämnd 48 a §,

motsvarande bestämmelser meddelas för landet. Beträffande rensning av avloppsledning

borde därvid stadgas, att sådan skulle äga rum så ofta behovet

påkallade och att den därvid uppsamlade orenligheten skulle omedelbart avlägsnas

på sådant sätt att därav icke vållades sanitär olägenhet. Vidare har

i tydlighetens intresse för såväl stad som landet föreslagits uttrycklig föreskrift,

att vad om avloppsledning är stadgat i tillämpliga delar skall gälla reningsanläggning

och andra till ledningen hörande anordningar.

Härjämte ha de sakkunniga ansett önskvärt, att hälsovårdsnämnderna finge

tillfälle till viss förliandskontroll över ledningar för avledande av spillvatten

eller annan flytande orenlighet. Det kunde enligt de sakkunnigas mening

ifrågasättas att i detta hänseende stadga skyldighet att inhämta tillstånd av

hälsovårdsnämnd, såframt ej ärendet blivit prövat enligt vattenlagen, men

ett sådant stadgande kunde bliva onödigt betungande och en föreskrift örn

förhandsanmälan syntes i huvudsak tillfyllest för att ge hälsovårdsnämnderna

erforderlig möjlighet att ingripa. Skyldigheten att göra anmälan syntes

härvid kunna inskränkas till ledning för spillvatten och annan orenlighet som

ginge direkt till vattendrag eller annat vattenområde, medan däremot servisoch

andra grenledningar kunde lämnas utanför.

De sakkunniga anföra vidare, att erfarenheten visat, att på många håll

kunskap cj funnes örn sträckningen av underjordiska avloppsledningar, vilket

vore till stor olägenhet, när fråga uppkomme örn att utföra ändrade anordningar,

anlägga samlingsledning, avhjälpa uppkomna fel m. m. För att

Departe
ments
chefen.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

i görlig mån avhjälpa detta missförhållande för framtiden syntes böra stadgas,

att vid anmälan som förut sagts skulle fogas karta jämte beskrivning över

ledningen, såframt ej sådan ändock funnes tillgänglig för nämnden.

Bestämmelser av denna innebörd ha föreslagits såväl för stad som för landet.

Beträffande stad har för ändamålet erforderlig ändring vidtagits i 22 §,

varjämte bestämmelse om straff för den som underlåter att fullgöra föreskriven

anmälningsskyldighet intagits i 27 §. I fråga om landet ha bestämmelser

intagits i nyssnämnda 48 a § och i 52 §. Såsom övergångsstadgande

har föreslagits en föreskrift som ger länsstyrelse befogenhet att förelägga innehavare

av redan befintlig ledning att inkomma med karta och beskrivning

däröver.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande ifrågasatt vissa jämkningar av nämnda

paragrafer i förslaget. Styrelsen anser, att stadgandena om anmälan till

hälsovårdsnämnd borde begränsas till underjordiska ledningar men å andra

sidan omfatta alla »nu ifrågavarande» underjordiska avloppsledningar och

således ej endast sådana som ledde direkt till vattendrag eller annat vattenområde.

Styrelsen har i samband härmed uttalat, att styrelsen anslöte sig

till de sakkunnigas uppfattning, att föreskrift om att tillstånd till avloppsledning

skulle inhämtas från hälsovårdsnämnden skulle bliva alltför betungande.

I sistnämnda fråga har däremot länsstyrelsen i Hallands län förordat, att

sökanden skulle vara skyldig att avvakta nämndens besked, huruvida från

dess sida hinder mötte mot avloppsledningens anordnande.

1 ett par yttranden förordas väsentligt längre gående föreskrifter i fråga

om avloppsledningar än de sakkunniga föreslagit. Länsstyrelsen i Västmanlands

län har uttalat, att svårigheter uppstått därigenom, att bestämmelser

saknats som givit länsstyrelsen möjlighet att genom en förhandsprövning

skapa garantier mot tillkomsten av i sanitärt hänseende vådliga avloppsledningar.

Länsstyrelsen vore icke övertygad örn att med den föreslagna lydelsen

av 22 och 48 a §§ skapats betryggande garantier, då man endast velat

föreskriva anmälningsskyldighet till hälsovårdsnämnd om planerade ledningsanläggningar.

I länsstyrelsens yttrande anföres vidare:

Enligt länsstyrelsens förmenande torde gagnet av en sådan anmälan i

många fall bliva illusoriskt. Visserligen torde i de fall, där det endast är

fråga om avledande av vatten från en enstaka fastighet till en viss recipient,

enbart en anmälan vara tillfyllest. Helt annorlunda ställer sig dock saken, då

fråga är örn ett gemensamt ordnande av ett helt samhälles avlopp. I sådana

fall borde enligt länsstyrelsens förmenande redan på förhand frågorna örn

dels recipientens förorenande genom avloppets utsläppande och dels de därav

motiverade förebyggande åtgärderna i det stora hela vara på ett i görligaste

mån betryggande sätt lösta, något som enligt länsstyrelsens förmenande icke

torde kunna förväntas bliva fallet enbart genom en anmälan till ortens hälsovårdsnämnd.

En förhandsprövning hos länsstyrelse utmynnande i särskilt

tillstånd för anläggningens utförande torde däremot bliva fullt betryggande.

En sådan förhandsprövning torde icke heller behöva medföra något större

avbräck för anläggaren, då väl de bakteriologiska m. fl. undersökningar och

utredningar, som torde krävas för ett ställningstagande från anläggarens sida

till frågan om inrättandet av reningsverk m. m., böra vara slutförda i sam
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

167

band med planerandet av anläggningen i sin helhet. Med vad nu framhållits

vill länsstyrelsen ingalunda hava påyrkat, att samtliga med en avloppsanläggning

förknippade frågor skola vara redan på förhand avgjorda, då dels

under anläggningens begagnande vunna erfarenheter dels teknikens framsteg

kunna motivera detaljändringar och förbättringar. Vad länsstyrelsen

således önskar få på förhand prövat är anläggningens huvudsakliga anordning.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län har dels förordat införande av tillståndskrav

beträffande avloppsledningar dels ock uttalat, att hälsovårdsnämnderna

borde söka förebygga olägenheter genom undersökningar av vattendragen.

Han anför bland annat:

Det ligger stor vikt uppå, att hälsovårdsnämnden får möjlighet att så bestämma

över avloppsnätets dragande, att en viss plan kan följas. Nämnden

bör verka med tanke på framtiden — till den ser knappast den enskilde

fastighetsägaren. Örn en ledning icke för tillfället medför sanitär olägenhet

ehuru den kan komma att göra det i avseende på tilltänkta anläggningar,

kan nämnden icke enligt förslaget förhindra anläggandet av den föreslagna

ledningen.

Det torde böra stadgas, att nämnderna skola låta undersöka vederbörande

vattendrags faktiska upptagningsförmåga i avseende på avlopp från antalet

hushåll, invånarantal o. s. v., satt i samband med frågan om beräknad framtida

tillförsel av industriella avlopp. Sådan undersökning skulle göras av

auktoriserad expert. Endast på sådant sätt kunna olägenheter förebyggas,

och detta måste vara huvudsynpunkten. Att hälsovårdsnämnderna med stöd

av dessa expertuttalanden, grundade på vattendragens biokemiska syreförbrukning

m. m. och härpå grundade slutsatser angående vattnets reningsförmåga

i avseeende på ytterligare tillförsel av avloppsvatten, uppgöra allmänna

planer för avloppens framtida ordnande, förefaller nödvändigt.

Det bör tydligt stipuleras, att hälsovårdsnämnd skall ha rättighet att låta

verkställa förberedande tekniska, kemiska och bakteriologiska undersökningar

vid supponerade föroreningar av vatten och att kostnaderna härför

skola erläggas av vederbörande fabrik eller enskild person, som antages orsaka

föroreningen, eventuellt av en felaktigt klagande. Kommunen skall icke

behöva stå för kostnaden, enär undersökningen då troligen blir mer sällan

utförd.

Å andra sidan har av svenska kommunaltekniska föreningen anförts, att

redan de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om anmälningsskyldighet

syntes kunna bliva betungande särskilt för samhällen i stark utveckling.

I städer och större kommuner, där sakkunnig byggande myndighet

funnes, vore samarbetet med hälsovårdsnämnden så intimt, att de sanitära

synpunkterna bleve beaktade utan särskild anmälningsskyldighet. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Kohus län har befarat, att den stadgade anmälningsplikten

beträffande landsbygden skulle bliva betungande och icke medföra

väsentlig nytta. Anmälan borde viii ske i här avsedda fall, men det kunde

ifrågasättas, örn den alltid behövde givas den omfattande beskaffenhet som

föreslagits.

Det synes vara befogat att i viss omfattning stadga skyldighet att göra

förhandsanmälan till hälsovårdsnämnd örn avloppsledningar. Såsom medi
-

Deparle
ments
chefen.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

cinalstyrelsen uttalat torde emellertid anmälningsskyldigheten böra begränsas

till underjordiska ledningar. Å andra sidan synes den böra omfatta jämväl

vissa andra ledningar än sådana som leda direkt ut till recipienten. Anmälan

torde således böra äga rum även beträffande vissa grenledningar. En

lämplig lösning av frågan synes kunna vinnas genom att låta föreskriften

gälla underjordisk avloppsledning som ej är avsedd allenast för att föra ut

avloppsvattnet från fastighet till allmän ledning i angränsande gata eller väg.

Att en sådan föreskrift skulle bliva alltför betungande kan näppeligen antagas.

I likhet med de sakkunniga, i vilkas uttalanden medicinalstyrelsen uttryckligen

instämt, anser jag, att i hälsovårdsstadgan icke bör införas krav på

tillstånd av hälsovårdsnämnd för anordnande av underjordisk avloppsledning.

Detta ståndpunktstagande innebär ej, att nämnden skulle stå maktlös

mot den som icke beaktar dess anvisningar. Skulle någon utföra en ledning

i strid mot nämndens uttalande med påföljd att olägenheter uppstå, utsätter

han sig givetvis för omedelbart ingripande från nämndens sida. Vad särskilt

angår frågan om uppgörande av plan för avloppsledningar synes icke antagligt,

att hälsovårdsnämnderna annat än i undantagsfall äro kompetenta

därtill. Däremot kan det vara lämpligt att låta länsstyrelserna upprätta sådana

planer. Denna fråga torde böra uppmärksammas vid blivande utredning

om ändringar i stadsplanelagstiftningen.

24 och 50 §§.

I fråga om fabriker och näringar stadgas för stad i 24 § 1 morn.,

att hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar icke inrättas

eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närboende eller

det allmänna, vare sig genom spridning av damm m. m. eller genom utsläppande

av illaluktande avloppsvatten eller på annat sätt. Förefinnes sådan

olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder

för dess avhjälpande. Verkställes ej av hälsovårdsnämnden anbefalld

åtgärd inom tid som nämnden föreskriver och är den anmärkta olägenheten

svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens drivande.

Enligt 2 mom. må vissa fabriker och inrättningar — bland andra

sulfatcellulosafabriker — ej anläggas inom stad. I 3 mom. föreskrives, att

ett flertal uppräknade fabriker och inrättningar icke må inom stad anläggas

eller inrättas annorstädes än å öppen och rymlig plats som är avsedd för

sådant ändamål och ligger avlägset från de mera bebyggda stadsdelarna.

Vidare stadgas i 4 mom. beträffande ett antal fabriker och näringar, som

utan att vara att hänföra till de i 2 och 3 mom. omförmälda, dock genom

fara för vattens orenande eller av annan anledning kunna medföra sanitära

olägenheter, att de må förläggas endast å öppen och rymlig tomt i sådan del

av staden som ej är tätt bebyggd. Härefter stadgas i 5 morn., att innan någon

anlägger eller inrättar fabrik eller näring, som förut i paragrafen blivit

uttryckligen omförmäld, han skall göra skriftlig anmälan därom hos häl
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 45.

169

sovårdsnämnden och avvakta besked, huruvida från dess sida hinder därför

möter. Vid denna anmälan skall fogas uppgift om de anordningar, vilka

äro ämnade att vidtagas för att förhindra att fabriksrörelsen eller näringens

bedrivande må medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna.

Skall lägenhet, inrymmande fabrik eller näring, ombyggas eller

skola eljest därmed vidtagas förändringar, hänförliga till ombyggnad eller

nyanläggning, eller skola betydande ändringar ske i tillverkningssättet, betraktas

fabriken eller näringen såsom skulle den ånyo anläggas eller inrättas.

Enligt 6 mom. skall vad i 1, 4 och 5 mom. är sagt om fabriker och näringar

även gälla upplag som kunna medföra sanitära olägenheter. I 27 §

stadgas straff för den som underlåter att göra anmälan som avses i 24 § 5

och 6 mom.

Beträffande landet meddelas i 50 § 1 mom. samma bestämmelser som enligt

24 § 1 mom. gälla för stad. Enligt 50 § 2 mom. gäller, att innan någon

på landet anlägger vissa uppräknade fabriker eller inrättningar, han skall

göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden och avvakta besked,

huruvida från dess sida hinder därför möter. Vid denna anmälan skall fogas

uppgift om de anordningar, vilka äro ämnade att vidtagas för att förhindra

att fabriksrörelsen eller näringens bedrivande må medföra sanitära

olägenheter för närboende eller det allmänna. Beträffande ombyggnad eller

förändring av lägenhet, inrymmande fabrik eller näring, eller av tillverkningssättet

meddelas samma stadgande som för stad. I 52 § stadgas ansvar

för den som underlåter att göra anmälan som avses i 50 § 2 mom.

Enligt de sakkunnigas mening vore ifrågavarande föreskrifter alltjämt behövliga

och borde i huvudsak bibehållas. Härigenom komme väl att i flera

fall föreligga anmälningsskyldighet såväl till hälsovårdsnämnd som till endera

eller båda de förut behandlade centrala tillsynsmyndigheterna. Den

tunga som förpliktelsen att göra anmälan på mer än ett håll innebure syntes

väl icke böra tillmätas någon större betydelse, men en beaktansvärd olägenhet

kunde tänkas uppkomma därigenom att möjligen olika besked kunde erhållas

från olika håll. Beträffande innebörden härav erinras, att hälsovårdsnämnd

hade att beakta även andra omständigheter än fara för olägenheter

genom vattenförorening. Hälsovårdsnämndens prövning vore sålunda mera

vittomfattande än tillsynsmyndighets och kunde redan av detta skäl svårligen

undvaras. Tillsynsmyndighetens granskning åter vore uppenbarligen

behövlig för att särskilt i mera svårbedömda ärenden bereda möjlighet till sakkunnig

förhandskontroll i fall då förprövning av vattendomstol icke vore

föreskriven. Någon formell oegentlighet kunde enligt vad de sakkunniga

framhålla ej uppkomma därigenom att till äventyrs tillsynsmyndighet och

hälsovårdsnämnd vore av olika mening angående åtgärder till motverkande

av vattenförorening. Det besked som kunde komma att avgivas av tillsynsmyndighet

vore nämligen icke av förpliktande verkan utan endast eli tillkännagivande

av tillsynsmyndighetens uppfattning i saken.

Beträffande de särskilda detaljbestämmelserna i hälsovårdsstadgan angående

fabriker och näringar lia de sakkunniga uttalat, att dessa vore i behov

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Departe
ments
chefen.

av en allmän översyn men att därmed borde anstå tills frågan om lagstiftning

rörande förorening av luften blivit löst. I 24 § 4 mom. och 50 § 2 mom.

har vidtagits den ändringen att den i vartdera momentet givna uppräkningen

av fabriker och näringar kompletterats med mejeri som enligt erfarenhetens

vittnesbörd visat sig kunna medföra betydande olägenheter genom vattenförorening.

Härav följer bland annat, att mejeri icke må anläggas annat än

efter anmälan till hälsovårdsnämnd.

I några yttranden ha yrkanden om jämkningar i förslaget framförts i vad

det innebär att anmälan i åtskilliga fall skall göras hos såväl hälsovårdsnämnd

som tillsynsmyndighet. För att i viss mån undanröja olägenheten

härav har medicinalstyrelsen ansett lämpligt att, då förhandsanmälan rörande

åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. skall ske hos tillsynsmyndighet,

hälsovårdsnämnden ålägges att taga del av tillsynsmyndighetens

yttrande i ärendet, om det lämpligen kan ske. Förste provinsialläkaren

i Örebro lån har befarat, att särskilt hälsovårdsnämnder i små landskommuner

komme att känna sig befriade från det verkliga ansvaret att grundligt

pröva ärendet, när de visste att detta i alla händelser anmälts till tillsynsmyndigheten.

Det kunde ifrågasättas, huruvida det icke vore ändamålsenligare

att anmälan till tillsynsmyndighet insändes genom hälsovårdsnämnden

som skulle därtill foga en redogörelse för sin uppfattning i saken för att

tvingas att på allvar sätta sig in i ärendet. Även ingeniörsvetenskapsakademien

förordar, att anmälan till tillsynsmyndighet skall insändas genom hälsovårdsnämnden

i orten.

Handelskammaren i Gävle har ifrågasatt, huruvida det icke kunde stadgas

att anmälan skulle ske hos länsstyrelsen som därefter skulle vidarebefordra

den till vederbörande myndigheter.

I detta sammanhang må erinras om de förut behandlade anmärkningar som

särskilt av representanter för industrien anförts mot de befogenheter som enligt

förslaget alltjämt skulle tillkomma hälsovårdsnämnderna.

Enligt förslaget skulle i åtskilliga fall komma att föreligga skyldighet att

göra anmälan dels till hälsovårdsnämnd dels ock till de föreslagna tillsynsmyndigheterna

eller endera tillsynsmyndigheten. Då någon sanitär tillsynsmyndighet

icke för närvarande torde böra inrättas, inträder den förenklingen

i förhållande till förslaget, att anmälan utom till hälsovårdsnämnden icke

i något fall behöver ske till mer än en tillsynsmyndighet, nämligen fisketillsynsmyndigheten.

Att förhandskontroll kommer att utövas av hälsovårdsnämnden ur hälsovårdssynpunkt

och av tillsynsmyndigheten främst ur fiske- och naturskyddssynpunkt

synes lämpligt. För att befrämja ett samarbete synes såsom medicinalstyrelsen

föreslagit böra stadgas, att hälsovårdsnämnden bör avvakta

fisketillsynsmyndighetens yttrande i saken. Tillsynsmyndigheten bör i sin

instruktion åläggas att översända yttrande till hälsovårdsnämnden och att

däri angiva, ur vilka synpunkter och hur ingående det varit möjligt för

myndigheten att för sin del granska anmälningen.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

27, 52, 55, 60 och 61 §§.

I 27 och 52 §§ ha införts vissa straffbestämmelser för vilka förut redogjorts.

Till 55 och 60 §§ ha endast fogats vissa tillägg, vari erinras om bestämmelserna

i förslaget till ändring i vattenlagen.

I fråga örn 61 § ha de sakkunniga föreslagit en ändring beträffande fördelningen

av böter och vitén som ådömas på grund av hälsovårdsstadgan

eller i enlighet med denna utfärdade föreskrifter och som för närvarande

städse tillfalla kommunen. Enligt sakkunnigförslaget skall vite som ådömts

kommun tillfalla kronan, varjämte vad som i paragrafen sagts om kommun

även skall gälla municipalsamhälle, där stadgans bestämmelser för stad

gälla.

Emot dessa ändringar synes icke vara något att erinra.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1942.

I enlighet med det anförda ha på grundval av de sakkunnigas förslag,

med de av mig i det föregående förordade ändringarna samt vissa redaktionella

jämkningar, inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen;

2) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden;

3) lag örn ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931;

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917

örn fastighetsbildning i stad; och

5) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 13 §§ lagen den 18 juni

1926 örn delning av jord å landet.

Med framläggande av förslag örn ändringar i hälsovårdsstadgan — över

vilket förslag riksdagens yttrande bör inhämtas — torde böra anstå till dess

förenämnda lagförslag undergått vederbörlig granskning i lagrådet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de inom justitiedepartementet

upprättade lagförslagen, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

G. Tidelius.

1 I denna bilaga har här uteslutits de under 9—11 och 13 kap. upptagna bestämmelserna i

förslaget till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen, vilka äro likalydande med motsvarande

bestämmelser i det vid propositionen fogade förslaget.

Departe
ments
chefen.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)

samt, i nedan intagna delar, 2, 3, 9, 10, 11 och 13 kap. nämnda lag1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives:

2 KAP.

Om byggande i vatten och om vattentäkt.

14 §.

Tarvas för---är stadgat.

Där vid---motsvarande tillämpning.

Erfordras till skydd mot förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, skall ock vad

i första stycket är stadgat äga tillämpning. Meddelas beslut härom, skall

vattenrättsdomaren ofördröjligen göra anmälan om beslutet hos inskrivningsdomaren;

och varde med anmälan så förfaret, som om bevis angående

verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.

35 §.

I vatten---nödgats utgiva.

Vad sålunda---däri nedsköljas.

Om förebyggande av förorening i vattendrag, sjö eller annat vattenområde

stadgas i 8 kap.

38 §.

Där arbete, som ovan sägs, avser huvudsakligen anläggande av vattentäkt

eller utförande av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller förbättrande

av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller

avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, skola stadgandena

i 2—37 §§ av förevarande kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant finnes

1 Senaste lydelse av 9 kap. 47 § och 11 kap. 29 § se 1919: 425; av 3 kap. 9 S, 8 kap., 10 kap.

32 34, 38, 40, 43, 44, 48, 51, 53, 55, 58, 04, 68, 74, 77, 79, 80 och 82 §§ samt 11 kap. 5, lf,

56, 65, 91, 92 och 94 §§ se 1920 : 459; av 11 kap. 2 § se 1925: 61; av 11 kap. 59 § se 1932:

13S; av 11 kap. 95 § se 1932 : 208; av 11 kap. 4 § se 1936: 70; och av 2 kap. 38 §, 9 kap.

1 §- 10 kaP- 67 §, 11 kap. 17, 21, 26, 27, 32, 33, 36, 37, 46, 62, 63, 67, 75, 83 och 88 §§ samt av

13 kap. 8, 11 och 12 §§ se 1939: 146.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 173

för varje fall i 42—61 §§ av detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet.

Är fråga---för annat.

3 KAP.

Om vattenreglering.

9 §•

Visas, efter det vattenreglering, som i 1 § sägs, blivit utförd, att densamma

länder till stadigvarande nytta för allmän hamn eller annan allmän farled

eller för anläggning, varigenom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

avledes, må ägaren av farleden eller anläggningen, där den vunna

nyttan kan uppskattas till visst penningbelopp, på talan av deltagarna förpliktas

att antingen på en gång eller med fördelning på visst antal år erlägga

högst så stor del av nämnda belopp, som svarar mot förhållandet mellan

å ena sidan företagets anläggningskostnad och å den andra den beräknade

båtnaden därav i sådant hänseende, som i 3 § avses. Å oguldet kapitalbelopp

skall gäldas ränta efter den räntefot, som finnes skälig. För bidrag,

som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty bidragsgivaren

ej skyldig att taga del i framtida kostnad för detta.

Vad sålunda---flottleds anläggningskostnad.

Anslag, som---givit anslaget.

8 KAP.

Om avloppsvatten.

Inledande bestämmelser.

1 §•

För avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet från samhälle

eller fastighet skola gälla de villkor, som nedan i detta kap. för varje fall

stadgas.

Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksamhet,

vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes i denna lag

kloakvatten. Spillvatten och orenlighet, som härrör från industriell rörelse,

benämnes industriellt avloppsvatten.

I fråga örn vattens avledande för torrläggning av mark inom stadsplan,

som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning, eller för torrläggning

av begravningsplats skall gälla vad örn avledande av kloakvatten stadgas.

2 §•

Vad i denna lag sägs om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande eller utsläppande

av fast avfall från samhälle eller fastighet i vattendrag, sjö eller

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

annat vattenområde, som därav kan förorenas, dock att Konungen eller myndighet,

som Konungen därtill utser, äger meddela särskilda bestämmelser

däremot. Beträffande utkastande eller utsläppande av avfall från fartyg

meddelas erforderliga föreskrifter efter vad i 5 kap. 12 § stadgas.

Ur hälsovårdssynpunkt skall utöver de bestämmelser, som meddelas i

detta kap., gälla vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet.

Om avledande av kloakvatten.

Om kloakledningar.

3 §•

Kloakledning skall göras täckt, såframt ej med hänsyn till särskilda förhållanden

öppen ledning må tillstädjas.

I övrigt skall kloakledning inrättas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad

vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.

4 §•

Tarvas för avledande av kloakvatten, att ledning framdrages över annan

tillhörig fastighet, vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning,

som i 9 kap. sägs, tåla intrånget därav.

5 §•

Där för avledande av kloakvatten erfordras, att genom väg eller genom

järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde avlopp anordnas eller

ock befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren

samt ombesörjas av vägens, järnvägens eller spårvägens ägare,

såvitt ej denne hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren.

Vad nu sagts om ägare av väg skall i fråga om allmän väg avse väghållaren.

6 §•

Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma byggas eller

ändras och påfordrar, innan arbetet påbörjas, någon, som för avledande av

kloakvatten är eller kan bliva i behov av avlopp genom vägen, att sådant

anordnas i enlighet med av honom framlagd, av sakkunnig person uppgjord

plan, åligge väghållaren att sålunda utföra arbetet, där det kan ske utan

men för väganläggningens brukbarhet och framtida bestånd; och njute ersättning

därför med det belopp, varmed väganläggningen och underhållet

därav må fördyras. Underlåtes det, må, därest avlopp sedermera påfordras,

större kostnad än nyss sagts ej åläggas den som är i behov av avloppet.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning å järnväg och spårväg,

för vilken särskild banvall finnes anlagd, jämte därtill hörande broar

och trummor.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

175

7 §.

I den mån ej detta kap. innehåller särskilda föreskrifter skall vad i 7 kap.

5, 12 och 16—19 §§ är stadgat om upptagande av dike i tillämpliga delar

gälla även beträffande kloakledningar.

8§.

Kloakledning skall, örn någons rätt kan vara därav beroende, av ägaren

behörigen underhållas.

9 §.

Kan kloakledning, som skall byggas för ett samhälle, lämpligen inrättas

för avledande jämväl av annat samhälles kloakvatten, skall, där det från

sistnämnda samhälle påfordras, ledningen så byggas.

Finnes kloakledning, som ett samhälle vill anlägga, med väsentlig fördel

kunna användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle,

som är i behov av kloakledning, vare sistnämnda samhälle pliktigt att taga

del i ledningens anläggande.

10 §.

Anläggningskostnaden för ledning, varom i 9 § förmäles, varde, i den mån

ledningen är gemensam för två eller flera samhällen, mellan samhällena

fördelad med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten av det kloakvatten,

som från vart samhälle skall avledas; dock vare ej något samhälle

pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större

kostnad än om samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med

större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses

rimligt.

Har ett samhälle på sätt och för ändamål, som i 6 § sågs, förskjutit medel,

åge det tillgodonjuta ersättning för denna utgift med skälig ränta därå, dock

högst med det belopp, vartill nyttan av utgiften må skattas.

Vad i första stycket är stadgat örn anläggningskostnaden skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om kostnaden för den gemensamma ledningens

skötsel och underhåll.

11 §•

Vill samhälle leda kloakvatten till kloakledning, som redan anlagts för

annat samhälles räkning, må det ej förvägras, utan så är att väsentlig

olägenhet vållas därav och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat

sätt.

Har ett samhälle inrättat kloakledning så, att den med väsentlig fördel

kan användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle,

vare sistnämnda samhälle pliktigt att, när det varder i behov av kloakledning,

ingå i företaget.

12 §.

Örn fördelning av kostnaderna för gemensam ledning i fall, varom i 11 §

förmäles, gäde vad i 10 § stadgas, med iakttagande av att skyldigheten att

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

deltaga i anläggningskostnaden skall fastställas med hänsyn tagen till ledningens

värde i befintligt skick. Finnes nödigt, att ledningen utvidgas eller

annorledes förändras, vare det samhälle, som berättigats eller förpliktats

att ingå i företaget, ej skyldigt att taga del i redan nedlagd kostnad, som till

följd av ändringen varder onyttig.

13 §.

Tarvas ombyggnad av kloakledning, som är för två eller flera samhällen

gemensam, skall vad här ovan är stadgat örn ny ledning äga motsvarande

tillämpning.

Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och är densamma ej tillika

erforderlig för det eller de andra samhällenas räkning, vare samhälle,

som sist sagts, ej pliktigt att bidraga till ombyggnaden i vidare mån än samhällets

utgifter till ledningens skötsel och underhåll beräknas bliva för framtiden

minskade. Varder kostnaden för ledningens skötsel och underhåll genom

ombyggnaden ökad, vare sistnämnda samhälle ej skyldigt att taga del

i sådan ökning.

14 §.

Vad i 9—13 §§ är stadgat i fråga om två eller flera samhällen skall, med

de avvikelser, som föranledas av bestämmelserna i 15 och 16 §§, äga

motsvarande tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter så ock

beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som ej äro belägna inom

samhällets stadsplan.

15 §.

Varda ett flertal fastigheter delaktiga i samma kloakledning, må, i den

mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest särskilt

förhållande till annat föranleder, fastigheterna förklaras pliktiga att

deltaga i kostnaden för hela ledningen, ändå att kloakvatten från dem tillledes

på skilda ställen.

16 §.

Ägare av fastighet, som ej är sökande till företag, varom ovan sägs, och ej

heller förenat sig med sökanden örn företaget eller fört talan, som föranlett

större anläggning än sökanden äskat, må berättigas att erlägga å honom belöpande

bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal år

efter ty i varje fall prövas skäligt. Å oguldet kapitalbelopp skall beräknas

ränta efter den räntefot, som finnes skälig.

17 §.

Vad ovan i 3—16 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande avledande

inom stadsplan av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller

andra platser inom det stadsplanelagda området.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

177

Örn ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark.

18 §.

Vill någon leda kloakvatten till ledning, som skall byggas eller är anlagd

för torrläggning av mark, galle därom vad i 9 § första stycket och 11 §

första stycket är stadgat.

Finnes ledning, som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark,

med väsentlig fördel kunna användas jämväl för avledande av kloakvatten

från samhälle eller fastighet, som är i behov av ledning för sådant ändamål,

skall vad i 9 § andra stycket och 11 § andra stycket är stadgat om

skyldighet att ingå i kloakledningsföretag lända till efterrättelse.

Med avseende å fördelning av kostnaderna för ledning, som i denna §

avses, mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den, som berättigats eller

förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten att använda ledningen

jämväl för avledande av kloakvatten, å andra sidan, skola bestämmelserna

i 10, 12 och 13 §§ äga motsvarande tillämpning. I fråga om anstånd

med gäldandet av bidrag till anläggningskostnaden skall 16 § lända

till efterrättelse.

19 g.

Ägare av mark, varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll, där ledning

för avledande av kloakvatten skall byggas eller är anlagd, vare berättigad att

för markens torrläggning leda vattnet till ledningen under de förutsättningar

och villkor i övrigt, som ovan finnas stadgade i fråga om inledande av

kloakvatten i kloakledning.

Finnes ledning för avledande av kloakvatten vara till båtnad för torrläggning

av mark, vare dennas ägare pliktig att taga del i företaget efter ty prövas

skäligt; dock vare han ej skyldig vidkännas större bidrag till kostnaden

för företaget eller att gälda å honom belöpande bidrag på andra villkor än

örn förelaget allenast avsett torrläggning av mark.

20 §.

Vid bedömande, huruvida ledning må användas för såväl avledande av

kloakvatten som torrläggning av mark, skall iakttagas, att erforderlig rening

av kloakvattnet ej må förhindras eller väsentligt försvåras.

Kloakvattnet bör, där det lämpligen kan ske, underkastas erforderlig rening,

innan det tillföres ledningen.

21 §.

Varda två eller flera fastigheter på grund av båtnad genom torrläggning

av mark delaktiga i företag, som i 18 eller 19 § sägs, skall den del av kostnaden

för företaget, som på grund av sagda båtnad åvilar fastigheterna,

mellan dem fördelas efter ty i 7 kap. örn dikningssamfällighet är stadgat.

Bihang lill riksdagens protokoll 1951. 1 sami. Nr 45

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

22 §.

Vad ovan i 18—21 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning å ledning inom

stadsplan för torrläggning av mark inom det stadsplanelagda området eller

för avledande av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser

inom detta område, dock att vad i 19 § första stycket är stadgat skall

gälla jämväl ledning, som nu sagts.

Örn åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten.

23 §.

Den, som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller

annat vattenområde, vare skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga

erforderliga åtgärder till motverkande av förorening.

24 §.

Tarvas för renande av kloakvatten, innan det utsläppes i vattendrag, sjö

eller annat vattenområde, att anläggning utföres å annan tillhörig fastighet,

vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs,

tåla intrånget därav; dock må ej för ändamål, som nu sagts, tagas i anspråk

tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.

25 §.

De bestämmelser, som i 3 och 8—16 §§ meddelats beträffande kloakledning,

skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl i fråga om

åtgärd till motverkande av förorening genom kloakvatten, innan det utsläppes

i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

26 §.

Tarvas för motverkande av förorening genom kloakvatten, att nya eller

ändrade bestämmelser om vattenhushållningen vid byggnad i vatten meddelas

eller att sådan byggnad utrives eller ändras eller att eljest särskild

åtgärd vidtages i vatten, skall vad i 2 kap. om byggande i vatten är stadgat

lända till efterrättelse; dock utgöre bestämmelserna i 3 § första stycket

nämnda kap. icke hinder för åtgärd, som nu nämnts.

27 §.

Är åtgärd, som i 26 § sägs, behövlig till följd av att kloakvatten avledes

från två eller flera samhällen, vare ettvart samhälle pliktigt att taga del i

företaget efter ty prövas skäligt.

28 §.

Har, där två eller flera samhällen avleda kloakvatten till samma vattenområde,

något samhälle vidtagit åtgärder för renande av sitt kloakvatten,

må samhälle, som alltjämt förorenar vattenområdet, förpliktas att, intill

dess samhället vidtager motsvarande åtgärder för renande av sitt kloakvat
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 179

ten, årligen utgiva bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder efter ty

prövas skäligt.

29 §.

Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i fråga om två eller flera samhällen skall

äga motsvarande tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter så

ock beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som ej äro belägna

inom samhällets stadsplan.

30 §.

Vållar förorening genom kloakvatten olägenhet, som är av någon betydelse,

skall, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena å orten

skäligen bör tålas, ersättning därför givas. Kan ersättningens belopp lämpligen

uppskattas på förhand, varde ersättning för framtiden bestämd efter

ty i 9 kap. skils, om det å någondera sidan påfordras.

Om avledande av industriellt avloppsvatten.

31 §.

Vad i 3—22 §§ är stadgat örn kloakvatten och ledning för avledande av

kloakvatten skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn industriellt avloppsvatten.

32 §.

Ej må någon så avleda industriellt avloppsvatten, att genom förorening av

vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt

uppkommer olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens förebyggande

prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kunna fordras.

Kan avloppsvattnet från fabrik eller annan industriell inrättning befaras

genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde medföra, att

fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest allmänna

intressen i avsevärd mån förnärmas, må medgivande till utsläppande

av avloppsvattnet lämnas allenast, såframt Konungen, efter hemställan av

vattendomstolen, förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens

betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt

hinder däremot ej möter.

33 §.

Vad i 24—29 §§ är föreskrivet örn åtgärder till motverkande av förorening

genom kloakvatten samt kostnaden därför skall äga motsvarande tillämpning

beträffande industriellt avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet från fabrik

eller inrättning, som är belägen inom stadsplan, icke genom samhället

tillhörig avloppsledning, vare därvid så ansett, som örn fabriken eller inrättningen

vore belägen utom det stadsplanelagda området.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kuno!. Maj:ts proposition nr 45.

34 §.

Kan utsläppandet av industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat

vattenområde antagas medföra avsevärt men för fiske* må ägaren av

den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet härrör, förpliktas att till

befrämjande av fisket inom landet erlägga en årlig avgift med minst tjugufem

och högst tretusen kronor.

Avgift, som nu sagts, skall bestämmas efter ty skäligt finnes med fäst

avseende bland annat därå, örn avloppsvatten utsläppes till större eller mindre

myckenhet eller är mer eller mindre skadligt för fisket, om den, som utsläpper

avloppsvattnet, förpliktats att ersätta skada å fiske eller att vidtaga

åtgärder till motverkande av vattenförorening, vare sig genom anordningar

till fiskets bestånd eller eljest, samt örn dylika åtgärder för honom medföra

större eller mindre kostnad.

Huru avgift, varom i denna § förmäles, skall indrivas och för det därmed

avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.

35 §.

I fråga om ersättning för olägenhet av förorening genom industriellt avloppsvatten

skall vad i 30 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

36 §.

För avledande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning

inom samhälles stadsplanelagda område till samhället tillhörig avloppsledning

åge samhället föreskriva de villkor, som på grund av avloppsvattnets

beskaffenhet skäligen kunna anses erforderliga. Sedan avloppsvattnet

inletts i ledningen, är samhället ansvarigt för behövliga åtgärder till motverkande

av förorening genom avloppsvattnet ävensom för skada, som vållas

genom sådan förorening.

Beslut i fråga, som i första stycket första punkten sägs, skall underställas

Konungens befallningshavandes prövning.

37 §.

Konungen äger meddela förbud, för hela riket eller viss del av riket,

mot att anlägga vissa fabriker eller andra industriella inrättningar, innan

frågan om erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening blivit

prövad enligt denna lag, eller mot att, innan sådan prövning verkställts,

utsläppa industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde

till större mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut.

Konungen må ock, där det med hänsyn till landets djur- eller växtvärld

eller eljest ur naturskyddssynpunkt finnes vara av särskild betydelse, med

avseende å visst område meddela förbud mot all förorening genom industriellt

avloppsvatten, såvitt det prövas kunna ske utan att innehavaren av fabrik

eller inrättning, som anlagts innan förbudet meddelats, lider oskäligt

intrång.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 45.

181

Gemensamma bestämmelser.

38 §.

Vill någon begagna sig av rättighet, som i 4, 5 eller 24 § sägs, eller erhålla

prövning av fråga angående delaktighet i företag eller bidragsskyldighet,

som i detta kap. avses, eller av fråga, under vilka villkor han må utsläppa

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat

vattenområde, må ansökan därom ingivas till vattendomstolen och varde

målet därefter prövat i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål;

dock att, där det finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen

äger förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning, som i

10 kap. 32 § sägs. Där mål, som avser både avledande av kloakvatten eller

industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark, efter ty nu sagts hänvisas

till syneförrättning, bör, där så kan ske, till ledning vid förordnande

av förrättningsman angivas, vilket ändamål bör anses som företagets huvudsakliga.

Ansökan, som i första stycket avses, må ock ingivas till Konungens befallningshavande;

och varde målet i ty fall städse behandlat vid syneförrättning,

som i 10 kap. 32 § sägs.

Synemännens utlåtande angående företaget skall, såvitt ej Konungen för

vissa fall stadgar undantag, underställas vattendomstolens prövning; dock

må ej vattendomstolen ingå i bedömande av frågor rörande ersättning i vidare

mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar

eller föreskrifter rörande företagets utförande.

39 §.

Innefattar vattendomstolens laga kraft ägande beslut eller synemäns utlåtande,

varvid skall bero, medgivande till företag, som i detta kap. avses,

vare beslutet eller utlåtandet gällande mot envar, dock med de inskränkningar,

som följa av bestämmelserna i 40—44 §§ här nedan samt av vad

i 9 kap. ävensom i 10 kap. 77 och 78 §§ och 11 kap. 69 § finnes stadgat

örn förnyad prövning i vissa fall. Örn begränsad rättsverkan i visst fall av

vattendomstolens beslut skils i 11 kap. 61 § andra stycket.

Örn verkan av vattendomstolens beslut i fall, som jämlikt 26 § skola bedömas

enligt 2 kap., skall gälla vad i sistnämnda kap. är stadgat.

40 §.

Föreskrift, som efter ansökan, varom i 38 § förmäles, meddelats angående

villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, må, efter det tio år förflutit

från det beslutet därom vann laga kraft eller när eljest väsentligt ändrade

förhållanden inträtt, av vattendomstolen ändras efter ty skäligt finnes.

Vållas genom vattnets utsläppande betydande olägenhet, som vid beslutets

eller utlåtandets meddelande icke förutsetts, må vattendomstolen ock

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

meddela ändrade föreskrifter, som äro ägnade att förebygga eller i största

möjliga mån minska olägenheten för framtiden.

Vattendomstolens beslut eller synemäns utlåtande vare ej hinder för Konungens

befallningshavande att, när särskilda omständigheter föreligga,

meddela de föreskrifter, som föranledas härav.

41 §.

Har ersättning för skada eller intrång av förorening genom kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten efter ty i 9 kap. 47 § skils bestämts att utgå

medelst årlig avgift till visst belopp, vare beslutet icke hinder för vattendomstolen

att, i sammanhang med beslut örn nya eller ändrade föreskrifter till

motverkande av förorening eller då eljest ändrade förhållanden inträtt, meddela

sådana ändrade bestämmelser rörande ersättningen och sättet för dess

utgående, som därav föranledas.

Har ersättning för skada eller intrång, varom ovan sägs, ej bestämts genom

uppskattning på förhand, stånde den skadelidande fritt att föra talan

om ersättning i den ordning i 11 kap. för stämningsmål är stadgad.

42 §.

Där genom utförande i enlighet med beslut eller utlåtande, varom i 39 §

förmäles, av företag, som med beslutet eller utlåtandet avses, i annat hänseende

än i 40 § sägs vållas skada eller intrång, som vid beslutets eller utlåtandets

meddelande icke förutsetts, må utan hinder av bestämmelserna i

39 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning

enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas

till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre

tid, högst tolv år, som genom beslutet eller utlåtandet må hava föreskrivits,

räknat från utgången av den för företagets fullbordande genom beslutet eller

utlåtandet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.

Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom

tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras

om vidtagande på företagets bekostnad av sådana åtgärder, som utan att

förnärma tredje mans rätt eller för företaget medföra väsentlig olägenhet

äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller

intrånget för framtiden.

43 §.

Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, som

enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 § föreskrivits, vare angående företaget

meddelat beslut eller utlåtande förfallet; dock må, om giltigt skäl för dröjsmål

visas eller genom företagets inställande synnerligt men skulle uppstå,

vattendomstolen på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja

anstånd med företagets fullbordande på högst tio år.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

183

Meddelas ej anstånd, åge deltagare i företaget påkalla vattendomstolens

prövning, huruvida den å företaget nedlagda kostnad skall gäldas allenast

av sökanden och dem, som förenat sig med honom, eller om och i vilken

mån jämväl övriga deltagare skola med hänsyn till vunnen nytta taga del i

kostnaden.

44 §.

Finnes under utförandet av företag, som i detta kap. sägs, att visst arbete,

som i beslut eller utlåtande rörande företaget föreskrivits, kan anses obehövligt,

eller erfordras till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan

dylik orsak jämkning av de rörande företagets utförande meddelade

bestämmelser, åge vattendomstolen på ansökan av deltagare i företaget föreskriva

dylik jämkning ävensom i övrigt vidtaga den ändring i bestämmelserna

rörande företaget, som därav må föranledas.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där, sedan bestämmelse

meddelats rörande skötsel eller underhåll av gemensam anläggning, varom

i detta kap. förmäles, eller kostnaden därför eller beträffande bidragsskyldighet,

varom i 27 och 28 §§ sägs, väsentlig ändring inträffar i något förhållande,

som lagts till grund för bestämmelsen.

45 §.

Har fastighet, som förklarats delaktig i företag, varom i detta kap. sägs, eller

som eljest ålagts bidragsskyldighet enligt detta kap., övergått till ny ägare,

vare jämväl denne pliktig att svara för den kostnad, som efter ty ovan sagts

belöper å fastigheten. Har föregående ägares skyldighet att erlägga sagda

kostnad blivit genom dom eller annorledes fastställd eller har sådan skyldighet,

i det fall att fastigheten är delaktig på grund av båtnad genom marks

torrläggning, åvilat fastigheten, oavsett huruvida båtnaden tagits i bruk, skall

dock ny ägare ej svara för bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år

innan han blev ägare till fastigheten, eller, örn han inropat fastigheten a

exekutiv auktion, för bidrag, som före försäljningsdagen förfallit till betalning.

Där föregående ägare försummat att verkställa arbete, som för utförande

av företag eller för underhåll därav ålagts honom, vare nye ägaren skyldig

fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.

46 §.

Är företag, som i detta kap. avses, gemensamt för två eller flera samhällen,

skall det samhälle, som finnes bäst lämpat därför, åläggas att, mot ersättning

för den del av företagets utgifter, som skall åvila den eller de övriga

deltagarna, handhava företagets angelägenheter; dock må företaget, örn det

befinnes lämpligt, uppdelas så, att dess angelägenheter i visst hänseende skola

handhavas av ett samhälle och i annat hänseende av annat samhälle.

Är förelag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter, skall

samhället handhava företagets angelägenheter, där ej särskilda förhållan
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

den till annat föranleda. Skall ej samhället handhava företagets angelägenheter,

gäde därom vad nedan i 47—52 §§ är stadgat med avseende å företag,

som är gemensamt för två eller flera fastigheter.

47 §.

I fråga om företag, som är gemensamt för två fastigheter, skall vad i 46 §

första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

48 §-

Är företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall för handhavandet

av företagets angelägenheter utses styrelse, bestående av en eller flera ledamöter.

Vilja deltagarna antaga stadgar rörande handhavande av företagets angelägenheter,

stånde dem fritt; dock vare dylika stadgar ej gällande med mindre^

de blivit av Konungens befallningshavande granskade och fastställda. I

fråga om stadgar för företag, som i detta kap. avses, skola i övrigt bestämmelserna

i 3 kap. 13 § äga tillämpning.

49 §.

Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande,

må ej i fall, som i 48 § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd

eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts skall dock ej gälla, örn

syssloman enligt 53 § förordnats för handhavande av företagets angelägenheter.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen

göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande.

Då anmälan, som i denna § sägs, ägt rum, skall underrättelse därom på

deltagarnas i företaget bekostnad intagas i länskungörelserna.

50 §.

Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning

i fråga örn företag, som avses i 48 § i förevarande kap.; dock att förordnande,

som i 3 kap. 17 § sägs, skall införas i länskungörelserna samt att,

där icke i fastställda stadgar viss ort bestämts såsom styrelsens säte, talan,

som i 3 kap. 20 § omförmäles, skall anhängiggöras hos den allmänna underrätt,

inom vars domvärjo anläggningen eller största delen därav är belägen.

51 §.

Rätten att handhava de med företag, som i 48 § avses, förenade angelägenheter

utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger rösträtt

efter det andelstal, som är bestämmande för hans skyldighet att taga del

i företaget. Äro olika andelstal gällande i fråga om anläggningskostnad samt

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

skötsel och underhåll, skall, där ej fråga allenast är om åtgärd, som hör till

företagets utförande, det andelstal, som gäller skötsel och underhåll, tillämpas.

Kallelse till sammanträde skall, där ej i särskilda stadgar annorledes bestämts,

antingen skriftligen delgivas samtliga deltagarna minst en vecka

före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i

kyrkan för den eller de församlingar, där anläggningen är belägen, som ock

i minst en av ortens tidningar.

Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § är föreskrivet

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

52 §.

Vad i 3 kap. 23—25 §§ är stadgat om talan mot beslut, som fattas vid

sammanträde med deltagarna, samt örn hällande av dylikt sammanträde

skall äga motsvarande tillämpning beträffande företag, som avses i 48 § i

förevarande kap.; dock att talan skall i fall, som avses i 50 §, anhängiggöras

hos den allmänna underrätt, som i sistnämnda lagrum sägs.

53 §.

Kan med skäl antagas, att i fråga örn företag, som i 46—48 §§ avses, viss

eller vissa deltagares intressen åsidosättas eller att företagets angelägenheter

eljest försummas eller handhavas på mindre lämpligt sätt, åge Konungens

befallningshavande förordna syssloman att handhava med företaget förenade

angelägenheter och företräda deltagarna. Syssloman, som nu sagts, ma,

när förhållandena därtill föranleda, av Konungens befallningshavande entledigas

från uppdraget.

Örn förordnande av syssloman skall på deltagarnas bekostnad intagas underrättelse

i länskungörelserna. Syssloman åtnjute av deltagarna arvode,

som bestämmes av Konungens befallningshavande.

54 §.

Med samhälle avses i detta kap. kommun eller municipalsamhälle, varest

finnes stadsplan.

Har kommun eller municipalsamhälle i särskild ordning alagts att avleda

avloppsvatten från mark, som ej ingår i stadsplan, eller vill kommun eller

municipalsamhälle eljest avleda avloppsvatten från sådan mark, gälle om

företaget vad örn avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat, dock

att, om någon skall jämte kommunen eller municipalsamhället deltaga i företaget,

i fråga örn förvaltningen av de gemensamma angelägenheterna må

tillämpas vad i 46 § stadgas.

Konungen äger förordna, att i fråga örn visst område, som är beläget inom

stadsplan, tills vidare skall tillämpas vad i detta kap. stadgas beträffande

område utom stadsplan.

1 Jfr not. sid. 171.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Majis proposition nr 45.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

Härigenom upphäves 12 § förordningen den 30 december 1880 om jordägares

rätt över vattnet å hans grund, i vad den ej förut blivit upphävd genom

lagen den 28 juni 1918 om vad iakttagas skall i avseende å införande av

vattenlagen. Den 1 januari 1942 anhängigt ärende, som i nämnda paragraf

avses, varde av Konungens befallningshavande bragt till slut.

Beslut, som med stöd av äldre lag meddelats angående åtgärd till motverkande

av vattenförorening, vare gällande intill dess annorlunda varder förordnat.

I fråga om ärende, däri utlåtande av synemän meddelats före den 1 januari

1942, skall gälla vad i 8 kap. i dess förutvarande lydelse är stadgat.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

187

Förslag

till

Lag

om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

över vattendrag, sjöar och andra vattenområden inom riket skall till motverkande

av vattenförorening utövas tillsyn efter vad nedan stadgas.

Örn tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt.

2 §•

Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt skall under lantbruksstyrelsens

inseende utövas av en myndighet, benämnd fisketillsynsmyndigheten.

Om tillsyn av fiskeritjänstemän gälle vad särskilt är stadgat.

3 §•

Finner tillsynsmyndigheten, att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten

genom förorening medför olägenhet av någon betydelse, äger den meddela

råd och anvisningar angående lämplig åtgärd till motverkande därav.

4 §■

När omständigheterna därtill föranleda, äger tillsynsmyndigheten hos

länsstyrelsen göra framställning örn förbud mot utsläppande av avloppsvatten

utan erforderlig rening eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet

genom utsläppande därav.

Med avseende å länsstyrelsens prövning ur fiske- och naturskyddssynpunkt

skall vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om länsstyrelses prövning

ur hälsovårdssynpunkt lända till efterrättelse.

5 §.

Finnes vattendomstols prövning erforderlig, äger tillsynsmyndigheten ur

fiske- och naturskyddssynpunkt hos vattendomstolen föra talan örn förbud

eller åtgärd, varom i 4 § sägs, efter vad i vattenlagen är stadgat.

Tillsynsmyndigheten må ock eljest i ärende angående vattenförorening ur

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

fiske- och naturskyddssynpunkt föra talan hos vattendomstol ävensom vid

syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.

6 §.

Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra

anmälan hos tillsynsmyndigheten i ärenden som beröra dennas verksamhet.

Örn tillsyn ur hälsovårdssynpunkt.

7 §•

Tillsyn ur hälsovårdssynpunkt utövas av hälsovårdsmyndigheterna enligt

vad därom särskilt stadgas.

I den mån så lämpligen kan ske skall ock fisketillsynsmyndigheten utöva

tillsyn ur hälsovårdssynpunkt. Om tillsynsmyndighetens befogenheter gälle

vad i 3 och 4 §§ är stadgat.

8 §•

Länsstyrelsen äger uppdraga åt lämplig person att ur hälsovårdssynpunkt

föra talan som i 5 § sägs.

Har ej särskild person förordnats, äger fisketillsynsmyndigheten, utan särskilt

uppdrag, föra sådan talan.

Om särskilda tillsyningsman.

9 §■

Finnes anledning till antagande, att genom utsläppande av avloppsvatten

från samhälle eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning kan uppkomma

avsevärd olägenhet, äger länsstyrelsen förordna särskild person att

tillse, att sådan olägenhet förebygges. Tillsyningsmannen må av länsstyrelsen

entledigas från uppdraget, när förhållandena därtill föranleda.

Närmare bestämmelser angående tillsyningsmannens åligganden meddelas

av länsstyrelsen.

10 §.

Ersättning till tillsyningsman skall gäldas av det samhälle eller innehavaren

av den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet utsläppes, enligt

grunder som Konungen bestämmer.

Gemensamma bestämmelser.

11 §•

Fisketillsynsmyndigheten äger, i den mån för utförande av dess uppdrag

så erfordras, rätt att vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning, evad

den är i bruk eller ej, ävensom att företaga undersökningar inom område

som hör till anläggningen eller å annan plats där undersökning kan vara

erforderlig.

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Vad nu sagts skall, oavsett om tillsynsmyndigheten är tillstädes, jämväl

gälla fiskeritjänsteman eller annan som biträder tillsynsmyndigheten ävensom

sådan särskild tillsyningsman som avses i 9 §.

12 §.

Innehavare av anläggning, från vilken avloppsvatten utsläppes i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde, är skyldig att på begäran lämna fisketillsvnsmyndigheten

eller den som biträder denna eller särskild tillsyningsman

erforderliga upplysningar angående anläggningen.

13 §.

Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten skall i tillämpliga delar gälla

jämväl fast avfall eller annat som kan valla vattenförorening.

14 §.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som erfordras för

utövande av tillsyn enligt denna lag.

15 §.

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag må ej röja yrkeshemlighet

eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa

driftanordning eller affärsförhållande vid anläggning, i avseende å vilken

han tagit sådan befattning. Gör han sig skyldig till dylik förseelse, straffes

med fängelse eller dagsböter.

16 §.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt 12 § åligger honom, straffes med

dagsböter.

17 §.

Åtal för förseelse mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol.

Förseelse som i 15 § sägs må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej

av målsägande angives till åtal.

18 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

Genom denna lag upphäves förordningen den 30 juni 1937 (nr 598) angående

särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening.

Förbud som meddelats enligt 7 § nämnda förordning vare gällande

intill dess annorlunda förordnas. Vad i 8—11 §§ i förordningen är stadgat

skall alltjämt tillämpas i fråga om förseelse som där sägs. Med avseende å

den som vid lagens ikraftträdande innehar förordnande att vara tillsyningsman

jämlikt 5 § i förordningen skall så anses som örn han utsetts enligt 9 §

i denna lag.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29

maj 1931.

Härigenom förordnas, att 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931

(nr 142)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

13 §.

Nybyggnad må---avsett ändamål.

Örn så finnes erforderligt, äger Konungens befallningshavande för visst

område meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd av Konungens befallningshavande,

innan avlopp för området anordnats.

63 §.

Nybyggnad må —--avsett ändamål.

Å byggnadsmark---mot tomtindelningen.

Beträffande område---motsvarande tillämpning.

Konungens befallningshavande äger ock meddela förbud mot nybyggnad

utan tillstånd av Konungens befallningshavande inom område, som ingår

i byggnadsplan, innan avlopp för området anordnats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse av 63 § se 1939 : 75.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

191

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj

1917 om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 a §'' lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi

ves:

5 KAP.

8 a §.

Avstyckning av---inom området.

Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes

till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser

inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i

den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av

vatten och för avlopp jämte reningsanordningar.

Finner byggnadsnämnd---punkten sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse se 1931: 143.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 oell 13 §§ lagen den

18 juni 1926 om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1 och 13 §§* lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

19 KAP.

1 §•

Från fastighet---äga rum.

Avstyckning av---inom området.

Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet

beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser

inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även,

i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av

vatten och för avlopp jämte reningsanordningar.

Finner Konungens---lämnar tillstånd.

13 §.

Inom område--- — äga rum.

Avstyckning inom---—- tomtindelning därigenom försvåras.

Inom område---föreskrifter motverkas.

Ej må---bebyggande försvåras.

Avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens befallningshavande

godkänd avstyckningsplan, må ej ske i strid mot samma plan eller

så verkställas, att områdets lämpliga indelning i fastigheter därigenom försvåras.

Angående förbud mot nybyggnad inom området gäde vad i 63 §

fjärde stycket stadsplanelagen stadgas beträffande område, som ingår i

byggnadsplan, så ock vad i stadsplanelagen eljest är föreskrivet om förbud,

som i nämnda lagrum sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1937: 164 och av 13 § se 1931: 144.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 45.

193

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 31 januari

1941.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 14 december 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 22 november 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen;

2) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden;

3) lag örn ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj

1931;

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 örn

fastighetsbildning i stad; och

5) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 13 §§ lagen den 18 juni

1926 örn delning av jord å landet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet

Gösta Walin.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar siv vattenlagen.

En av de betydelsefullaste nyheterna som förslaget upptager är införande

av skyldighet att deltaga i kloakledningsföretag, som lämpligen kan utföras

så, att det länder till nytta för två eller flera intressen. Detta innebär bland

annat att samhälle under vissa förutsättningar kan tvinga ägare av därtill

hörande, utom stadsplan belägen fastighet att ingå i kloakledningsföretag,

som samhället vill igångsätta, och av ägaren fordra bidrag till anläggningens

utförande.

Beträffande stadsplanelagt område är samhälles rätt att av fastighet utfå

ersättning för kloakledning reglerad i stadsplanelagen. Enligt denna är anläggningen

av kloakledning en samhällets angelägenhet. Tomtägare kan icke

förpliktas att själv direkt låta verkställa arbetet eller alt ingå såsom del
Bihang

till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 45. 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

ägare i den egentliga ledningen. Däremot kan tomtägare i vissa fall och inom

i lagen uppdragna gränser förpliktas att bidraga lill kostnaderna för anläggningen.

Detta sker därigenom att samhället antager gatukostnadsbestämmelser;

dessa skola underställas Konungens prövning, där på tomtägare

lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom. Genom sådana bestämmelser

sker en uppdelning av kostnaden för kloakledningen mellan å ena

sidan tomterna och å andra sidan samhället. Tomtägare inom ett visst avloppsområde

må icke belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning

än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med

annat avlopp, för vilket ledningen är avsedd, och hans åligganden skola motsvara

skäliga anspråk på rättvisa och billighet. Enligt uttalande under förarbetena

till lagen skall vid kostnadens fördelning hänsyn tagas ej blott till

avlopp från samhället tillhöriga områden utan även lill allmänna sanitära

intressen, vilka ansetts vara samhällets sak att tillgodose. Underhåll av avloppsledning

vilar enligt stadsplanelagen på samhället.

Med avseende å område, som ej ingår i stadsplan, hava i det remitterade

förslaget upptagits andra regler. Enligt 8 kap. 14 § skall vad i 9—13 §§

samma kapitel stadgas i fråga om två eller flera samhällen med vissa avvikelser

äga motsvarande tillämpning å två eller flera fastigheter så ock

beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som ej äro belägna inom

samhällets stadsplan. Enligt bestämmelsen i 54 § andra stycket skall, där

kommun eller municipalsamhälle förpliktats eller eljest vill avleda avloppsvatten

från mark utom stadsplan, örn företaget gälla vad om avledande av

avloppsvatten från fastighet är stadgat. Av dessa stadganden följer att anläggningen

blir företagets egendom även i det fall att samhället tagit initiativ

till anläggningen. Samhället har emellertid enligt 8 kap. 46 § företrädesrätt

att handhava företagets angelägenheter. Den fastigheterna åvilande bidragsplikten

till kostnaderna bestämmes av vattendomstol eller vid syneförrättning

enligt de grunder, som angivas i 10 §. Kostnaderna skola sålunda fördelas

med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det avloppsvatten, som

avledes från fastigheterna, jämfört med det avloppsvatten, som i övrigt avledes

genom ledningen, därvid dock skall iakttagas att ej någon belastas

med större kostnad än örn han anlagt egen ledning eller med större belopp

än som med hänsyn till hans nytta av företaget kan anses rimligt. Huruvida

därvid skall beaktas även samhällets skyldighet att svara för allmänna sanitära

intressen framgår ej med erforderlig tydlighet av lagtext och motiv.

Trots den föreslagna begränsningen av fastighetsägares ersättningsplikt torde

den största delen av kostnaden och i vissa fall hela kostnaden kunna påläggas

fastighetsägarna. I fråga om kostnaden för gemensam lednings skötsel

och underhåll kunna enligt förslaget även bidrag uttagas av delägarna. Det

lärer därför i många fall bli en betydande skillnad mellan de kostnader, som

utom stadsplan belägna fastigheter få sig pålagda, och de bidrag, som genom

gatukostnadsbestämmelser kunna uttagas av tomtägare.

Frågan hur förhållandet skall regleras då stadsplan utsträckes över område,

där kloakledningsföretag finnes, Ilar lämnats olöst i sakkunnigförslaget.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kunni Maj:ts proposition nr 45.

195

I ett däröver avgivet yttrande har föreslagits att lösningsplikt skulle stadgas

för samhället. Departementschefen, som funnit visst fog finnas för en sådan

plikt, har dock icke ansett sig kunna upptaga detta spörsmål till prövning utan

närmare utredning.

Även örn det ligger i sakens natur att icke i allo samma regler i förevarande

avseenden kunna tillämpas å områden inom och utom stadsplan, synes

det dock vara mindre tillfredsställande att frågan örn fastighetsägares rättigheter

och skyldigheter gentemot samhället skall avgöras efter så olika

regler i det ena och det andra fallet. Särskilt framträdande blir olägenheten

härav därigenom att det lämnats öppet huru förliallandena skola ordnas, da

bebyggelsen nått den utveckling, att området bör läggas under stadsplan eller

bilda eget municipalsamhälle.

Förslaget har emellertid beaktansvärda förtjänster och torde efter vissa

ändringar, varom i det följande hemställes, komma att fylla de anspråk, som

för närvarande kunna ställas på en tidsenlig lagstiftning inom ifrågavarande

område.

2 kap. 35 §.

Då stadganden om förebyggande av förorening i vattendrag, sjö eller annat

vattenområde meddelas ej blott i 8 kap. utan även i 2 kap. 14 §, torde tredje

stycket av förevarande paragraf böra undergå viss jämkning i avfattningen.

8 kap. 2 §.

I 2 kap. 35 § vattenlagen stadgas förbud mot utkastande eller utsläppande

i vatten av föremål, som kunna åstadkomma menlig uppgrundning, liksom

ock mot uppläggande av dylika föremål så nära vattnet, att de kunna däri

nedsköljas. Lagrådet hemställer, att i anslutning härtill första punkten av

första stycket i förevarande paragraf erhåller den avfattningen att vad i

lagen sägs örn avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten skall

i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande, utsläppande eller uppläggande

av fast avfall från samhälle eller fastighet så, att vattendrag, sjö eller annat

vattenområde därav kan förorenas.

Beträffande utkastande eller utsläppande av avfall från fartyg innehåller

andra punkten av första stycket, att erforderliga föreskrifter därom meddelas

efter vad i 5 kap. 12 § stadgas. Då sistnämnda lagrum allenast avser

bestämmelser angående allmän farled, torde nu ifrågavarande stadgande, som

åsyftar även andra vattenområden, till förekommande av missuppfattning

böra undergå någon jämkning i avfattningen.

8 kap. 9 §.

Såsom villkor för att ett samhälle må förpliktas att deltaga i anläggandet

av en kloakledning, som annat samhälle vill utföra, stadgas i andra

stycket av förevarande paragraf, att ledningen med väsentlig fördel kan

användas för avledande av kloakvatten jämväl från förstnämnda samhälle

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

och att detta samhälle är i behov av kloakledning. Enligt motiven är härvid

icke erforderligt att just det samhälle, som förpliktas att deltaga i företaget,

har väsentlig fördel av att en gemensam ledning bygges.

Dessa regler medföra, såsom en nödvändig följd av själva principen om

tvångsdelaktighet, att ett samhälle i viss utsträckning måste finna sig i att

ordna sitt avloppssystem vid en tidpunkt som, betraktad enbart ur samhällets

egen synpunkt, är mindre lämplig. Här är därför särskild varsamhet

på sin plats. Även örn sakläget är sådant, att det i och för sig framstår såsom

behövligt att ett samhälle förskaffar sig ett modernt avloppssystem och

samhället genom att ingå i ett gemensamt företag kan få kostnaderna för

tillgodoseende av detta behov nedbragta, kunna dessa dock med hänsyn till

samhällets ekonomiska ställning vara så avsevärda, att samhället ej vid

denna tidpunkt kan bära dem utan att åsidosätta andra allmänna intressen,

vilka samhället har att tillgodose. Jämväl andra fall kunna tänkas,

da med ett samhälles förpliktande att ingå i ett gemensamt företag

skäligen bör få anstå. Ett uppskov kan exempelvis vara påkallat för att

Heliggöra att företaget redan från början erhåller större anslutning, med

de fördelar ur teknisk och annan synpunkt som därav kunna följa, eller eljest

kan utföras under väsentligt gynnsammare förhållanden. Försiktigheten

synes därför bjuda att tvangsregeln något mildras, förslagsvis genom ett

tillägg av innebörd alt ett samhälle ej må förpliktas att deltaga i anläggandet

av en av ett annat samhälle ifrågasatt kloakledning, där särskilda

omständigheter föranleda att med frågan örn dess deltagande i företaget

skäligen bör anstå.

Liknande synpunkter kunna läggas på frågan örn skyldighet jämlikt 8

kap. 18 § andra stycket i förslaget att ingå i ett kombinerat kloakledningsoch

torrläggningsföretag. Erhåller den av lagrådet ifrågasatta begränsningen

av ett samhälles tvångsdelaktighet i ett kloakledningsföretag formen av

ett tillägg till andra stycket av 8 kap. 9 §, kommer detta till följd av hänvisningen

i 8 kap. 18 § andra stycket att gälla även i fråga om kombinerade

kloaklednings- och torrläggningsföretag.

Vad ovan yttrats äger i väsentlig mån tillämplighet jämväl vad angår

fastighetsägare. Av 8 kap. 14 § följer, att tillägget i fråga blir gällande även

beträffande fastigheter.

Lagrådet hemställer örn sådan jämkning av 8 kap. 9 § som föranledes

av det anförda.

8 kap. 11 §.

Under hänvisning till lagrådets yttrande vid 9 § av detta kap. hemställer

lagrådet, att andra stycket av förevarande paragraf måtte jämkas i enlighet

med vad där förordats.

8 kap. 14 §.

I mångå fall torde även avloppsledning, som är avsedd för bebyggelse å

område utom stadsplan, tjäna allmänna sanitära intressen inom kommu
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

197

nen. Den kan vara av betydelse jämväl för andra medlemmar i kommunen

än ägarna av därav berörda fastigheter och sålunda indirekt för kommunen

i dess helhet. Denna betydelse för det allmänna blir i regel större ju

närmare området är beläget en stadsplanelagd del av kommunen och ju

snabbare bebyggelsen kan förväntas komma att tillväxa. Å andra sidan bör

icke förbises att, om en bebyggelse bar uppstått för sig på ett långt från samhällets

centrum beläget och därifrån isolerat område, det allmänna kommunala

intresset av att området förses med kloakledning kan vara jämförelsevis

ringa.

På sätt lagrådet tidigare påpekat framgår icke tydligt av lagtext och

motiv, huruvida enligt det remitterade förslaget vid kostnadsfördelningen

hänsyn skall tagas till samhällets skyldighet att svara för allmänna sanitära

intressen. Stadgandet i 8 kap. 10 § örn fördelning av kostnaderna för

avloppsledning avser i första hand det fall att ledningen är gemensam

för två eller flera samhällen. I följd härav har berörda skyldighet icke kunnat

i lagtexten angivas såsom inverkande på kostnadens fördelning. Departementschefen

har vid behandlingen av 8 kap. 54 § framhållit att i där

avsedda fall förslaget icke innebär att alltid eller ens i flertalet fall hela

kostnaden skall fördelas på de fastigheter, vilka hava nytta av en ledning

som kommunen anlägger. Såsom exempel på fall då kostnad icke uteslutande

skall påläggas fastighet nämnes att ledningen är överdimensionerad

med hänsyn till framtida behov eller att den är avsedd att tjäna även andra

intressen. Det synes ej fullt klart vilka intressen som därvid åsyftas. Giltig

grund torde saknas att ej låta samhällets skyldighet i ovan anmärkta hänseende

komma till skäligt beaktande vid kostnadsfördelningen. Då detta

torde vara av den betydelse att uttrycklig lagbestämmelse härom bör upptagas,

hemställes, att till förevarande paragraf fogas ett tillägg av innebörd

att i fråga örn företag, som är gemensamt för samhälle och därtill hörande,

å område utom stadsplanen belägna fastigheter, skall gälla att vid fördelning

av kostnaderna skälig hänsyn skall tagas jämväl till samhällets skyldighet

att svara för allmänna sanitära intressen.

8 kap. 18 §.

Att rättvist fördela kostnaden för en ledning, som skall användas såväl

för torrläggning av mark som för avledande av kloakvatten, erbjuder stora

svårigheter på grund av de olika företagens bristande jämförbarhet. Den

i 10 § föreskrivna fördelningen efter vattenmängderna kan, även örn kloakvattnets

särskilda beskaffenhet beaktas, lända till ett för torrläggningsintresset

ogynnsamt resultat, då det är maximiavrinningen som blir bestämmande

vid uppskattningen av vattenmängderna. Det kommer därför att

vid lagtillämpningen bliva av största vikt att de i samma paragraf upptagna

modifikationerna i huvudregeln noggrant iakttagas. För detta ändamål

erfordras ej blott att kostnaderna beräknas för de särskilda företagen

vart för sig utan även att de fördelar, som genom företagen å ömse sidor

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

vinnas, till sin betydelse i görligaste mån avvägas mot varandra. På grundval

härav måste i sista hand verkställas en sådan skälighetsprövning att

den i följd av gemensamheten uppkomna vinsten så rättvist som möjligt

fördelas mellan de olika intressena.

8 kap. 19 §.

I 7 kap. 20 § vattenlagen stadgas att, om dike, som någon vill upptaga,

är till båtnad jämväl för annans mark, denne är skyldig att taga del i dikningen.

Grunden för stadgandet torde vara den naturliga samhörighet, som

förefinnes mellan de särskilda av dikningsföretaget berörda fastigheterna.

Någon sådan naturlig samhörighet kan däremot icke anses råda mellan ett

kloakledningsföretag å ena och ett torrläggningsföretag å andra sidan. Markägare

synas därför icke böra tvingas att deltaga i kloakledningsföretag såframt

icke någon mera betydande fördel ur torrläggningssynpunkt vinnes. En dylik

inskränkning är desto mera påkallad som tvångsdelaktighet kan göras gällande

även i fall då något torrläggningsföretag icke är tillämnat eller över

huvud föremål för något aktuellt intresse från markägares sida. Medför

kloakledningsföretag väsentlig nytta för torrläggning av mark, torde däremot,

i överensstämmelse med föreskrifterna i 7 kap., varje markägare, som har

båtnad av företaget, böra vara pliktig att taga del i detsamma. På nu anförda

skäl hemställer lagrådet, att tvångsdelaktigheten i förevarande fall bestämmes

sålunda, att om ledning för avledande av kloakvatten finnes vara till väsentlig

nytta för marks torrläggning, ägare av mark, som har båtnad av

företaget, skall vara pliktig att taga del i detta efter ty prövas skäligt, dock

med de ytterligare inskränkningar som angivas i andra stycket av paragrafen.

8 kap. 54 §.

Förslaget skiljer i olika avseenden mellan samhällen och fastigheter, varvid

enligt 54 § första stycket med samhälle avses kommun eller municipalsamhälle,

där stadsplan finnes. Enligt den för alla kommuner och municipalsamhällen

— vare sig deras område till någon del är stadsplanelagt eller

ej — gemensamma bestämmelsen i 54 § andra stycket skall, för det fall att

kommun eller municipalsamhälle i särskild ordning förpliktats eller eljest vill

avleda avloppsvatten från mark som ej ingår i stadsplan, å företaget, med

visst undantag, tillämpas vad som är stadgat om avledande av avloppsvatten

från fastighet. Då denna bestämmelse är den enda som i förslaget meddelas

angående kommuner och municipalsamhällen utan stadsplan, äger man av

bestämmelsen motsättningsvis sluta, att dylika kommuner och municipalsamhällen

icke med tillämpning av förslagets bestämmelser om tvångsanslutning

kunna förpliktas att anlägga avloppsledningar. Förevarande stadgande

torde avse att uttömmande reglera motsvarande frågor även beträffande

övriga kommuners och municipalsamhällens icke stadsplanelagda delar. Med

hänsyn till avfattningen av den i första stycket meddelade definitionen å

samhälle synes emellertid ett förtydligande härutinnan vara påkallat. Detta

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

199

kan lämpligen ske på det sättet, att 54 § andra stycket utbrytes till en särskild

paragraf, 55 §, som begränsas att avse allenast kommun eller municipalsamhälle,

varest stadsplan ej finnes, samt att i 54 § införes en bestämmelse av

innebörd att samhälle, som i första stycket avses, skall i fråga örn avledande

av avloppsvatten från område som ej ingår i stadsplanen vara likställt med

kommun eller municipalsamhälle, varest stadsplan ej finnes.

I fråga om avloppsföretag, som avses i 54 § andra stycket av det remitterade

förslaget, är behovet av en kostnadsfördelningsregel, enligt vilken hänsyn

kan tagas till kommunens skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen,

särskilt framträdande. När en kommun anordnar avlopp för ett icke stadsplanelagt

område, är nämligen den främst till avloppsvattnets mängd och

beskaffenhet anknutna fördelningsregeln i 10 § icke tillfyllest, såvitt angår

fördelningen av kostnaderna mellan kommunen och de särskilda fastigheterna.

Därtill kommer, att redan av länsstyrelsens föreläggande eller kommunens

beslut att anordna avlopp för området framgår, att kommunen där har

allmänna sanitära intressen att bevaka. Den nya 55 § torde därför böra innehålla

en hänvisning till 14 §, varigenom den av lagrådet i anslutning till

sistnämnda paragraf förordade fördelningsregeln erhåller motsvarande tilllämpning.

Lagrådet hemställer följaktligen, att 54 § måtte omarbetas i enlighet med

de ovan angivna riktlinjerna.

Bestämmelserna i förslagets 8 kap. avse enligt 1 § att reglera avledandet

av avloppsvatten från samhälle eller fastighet. Huruvida den byggnad eller

anläggning, från vilken vattnet avledes, tillhör fastighetens ägare eller annan

är enligt sakens natur i och för sig likgiltigt. Fråga kan emellertid uppstå till

vem de i förslaget uppställda rättigheterna och skyldigheterna hänföra sig i

fall då byggnaden ej tillhör markens ägare. Då 14 kap. 2 § vattenlagen med

äganderätt till fastighet likställer endast stadgad åborätt och fideikommissrätt,

måste frågan enligt förslaget, särskilt för varje bestämmelse, lösas på tolkningens

eller analogiens väg.

I vissa fall är det påtagligt att frågan om äganderätten till marken enligt

8 kap. är betydelselös, såsom exempelvis i 23 och 34 §§. I andra fall åter

kan förslaget giva anledning till tvekan. Särskilt gäller detta beträffande de

viktiga reglerna örn gemensamma avloppsföretag. Bestämmelserna i 14—16 §§

tala, såvitt i detta sammanhang är av intresse, endast om fastigheter och

fastighetsägare och detsamma gäller stadgandet i 45 § om skyldighet för ny

ägare att svara för bidrag till gemensamt företag. Å andra sidan är det emellertid

icke fastigheten såsom sådan utan själva bebyggelsen som föranleder

behovet av avloppsledningar, och starka skäl tala följaktligen för alt med

ägare av fastighet i viss utsträckning likställa ägare av byggnad å annans

mark, även om byggnaden ej är att anse såsom fast egendom. Frågan om

tillåtligheten av en analogisk rättstillämpning kan här vara föremål för delade

meningar och i varje fall synes en uttrycklig bestämmelse av praktiska

skäl vara att föredraga. En förebild kan härutinnan hämtas från lagen örn

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

enskilda vägar, som i 1 § andra stycket meddelar en särskild bestämmelse

om byggnader och industriella anläggningar å annans mark.

Då de omständigheter, varunder byggnadens ägare förfogar över marken,

kunna vara av synnerligen skiftande beskaffenhet, måste — i likhet med vad

som gäller enligt nyssnämnda lagrum — från fall till fall avgöras, huruvida

lian bör kunna likställas med en fastighetsägare. Av särskild betydelse blir

härvid, huruvida byggnadens ägare har tryggad rätt att under mera avsevärd

tid förfoga över grunden. Endast där så är förhållandet lärer han kunna anses

företräda ett intresse av den betydenhet att han bör kunna tvinga annan att

deltaga i ett gemensamt företag; och likaledes torde endast under nämnda

förutsättning för hans byggnad föreligga ett sådant behov av avlopp att han

skäligen bör kunna tvingas in i ett gemensamt företag. Att hans rätt till

grunden formellt är begränsad till förhållandevis kort tid lärer emellertid

härutinnan ej böra utgöra hinder, örn man med hänsyn till omständigheterna

i övrigt har grundad anledning att utgå från att han även i fortsättningen

äger förfoga över marken. Härvid kunna, bland annat, arten och värdet av

hans byggnad erbjuda viss vägledning. Huru stränga krav man i det särskilda

fallet bör ställa kan i övrigt bero exempelvis på beskaffenheten och omfattningen

av de åtgärder som påkallas. Sålunda kunna strängare krav bliva att

ställa pa den som vill tvinga annan att deltaga i anläggandet av en gemensam

ledning än på den som allenast begär anslutning till en redan befintlig ledning.

I den mån kostnaderna för ett gemensamt företag belöpa på en byggnad å

annans mark kan den omständigheten att byggnadens ägare ej tillika är ägare

till marken medföra att övriga intressenter utsättas för ökade risker. Om ägaren

av sådan byggnad mot annans bestridande berättigas att deltaga i ett gemensamt

företag, synes därför möjlighet böra finnas att, där det prövas

erforderligt, såsom villkor föreskriva att säkerhet ställes för den kostnad som

belöper på honom. Däremot synes det ej finnas fog att föreskriva ställande

av säkerhet, när byggnadens ägare tvingas in i ett gemensamt företag, eller

att neka honom den rätt att erlägga bidrag till anläggningskostnaden med fördelning

på flera år, som enligt 8 kap. 16 § i vissa fall tillkommer fastighetsägare.

Den reglering av fragan örn byggnad å annans mark som här ifrågasatts

torde i ärendets nuvarande läge böra avse allenast ägarens ställning såsom

intressent i ett avloppsföretag. Likartade spörsmål kunna visserligen tänkas

uppkomma även vid andra företag enligt vattenlagen, exempelvis vid torrläggningsföretag.

Deras praktiska betydelse torde emellertid där vara väsentligt

mindre, och de synas i varje fall icke kunna i lag regleras utan

allsidig utredning. Vid kombinerade avlopps- och torrläggningsföretag skulle

följaktligen den ställning byggnadens ägare till äventyrs intager såsom torrläggningsintressent

bliva att bedöma enligt samma grunder som eljest gälla

inom 7 kapitlets område. Frågan huruvida även andra intressenter än de i

14 kap. 2 § angivna och ägare av byggnad å annans mark böra likställas med

fastighetsägare synes böra lösas i ett större sammanhang.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

201

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i slutet av 8 kap.

införes en ny paragraf av innebörd att, i fråga om avledande av kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten från byggnad eller anläggning som tillhör

annan än markens ägare och ej är att anse såsom fast egendom, skall, såframt

omständigheterna prövas därtill föranleda, vad beträffande avledande av

sådant vatten från fastighet är stadgat om fastighetsägare gälla ägaren av

byggnaden eller anläggningen, samt att, örn denne mot annans bestridande

berättigas att deltaga i gemensamt företag, såsom villkor härför må föreskrivas

att säkerhet ställes för den kostnad som belöper på honom.

11 kap. 17 §.

Vad i 46, 47 och 48 stadgas örn talan rörande avloppsvatten skall på grund

av bestämmelsen i 8 kap. 2 § gälla även i fråga örn motsvarande talan angående

fast avfall från fastighet eller samhälle. Däremot skall talan, som

grundar sig på förorening genom avfall från fartyg, anhängiggöras vid allmän

domstol.

övergångsbestämmelserna.

I överensstämmelse med den grundsats, som följts vid införande av vattenlagen

ävensom däri genom lagen den 19 juni 1919 och lagen den 11 juni

1920 gjorda ändringar, torde bland övergångsbestämmelserna till den nu föreslagna

lagen böra intagas stadgande av innehåll att före den 1 januari 1942

vid allmän domstol anhängiggjort mål rörande ämne, varom bestämmelse

givits i denna lag, skall handläggas och bedömas enligt äldre lag. Lagrådet

hemställer, att sådant stadgande införes närmast före sista stycket i de föreslagna

övergångsbestämmelserna.

Förslaget till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra

vattenområden.

9 §•

Paragrafen innehåller bland annat, att tillsyningsman må av länsstyrelsen

entledigas från uppdraget, när förhållandena därtill föranleda. Lagrådet föreslår

att — till tydligare utmärkande av att uppdraget skall gälla endast

tills vidare — i stället stadgas, att förordnandet må av länsstyrelsen när som

helst återkallas.

15 §.

Åsidosättandet av den tystnadsplikt som åligger tillsynsmyndigheten och

dess medhjälpare straffas enligt 9 § förordningen den 30 juni 1937 — i nära

anslutning till 47 § arbetarskyddslagen — med dagsböter eller fängelse. I

lagförslagets förevarande paragraf uppställes däremot fängelse såsom det

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

straff som i första hand bör tillämpas. Då tillräckliga skäl för en sådan

skärpning av straffskalan icke synes föreligga, hemställer lagrådet, att straffet

i 15 § bestämmes till dagsböter eller fängelse.

Övergångsbestämmelserna.

Övergångsbestämmelserna innehålla, bland annat, att vad i 8—11 §§ förordningen

den 30 juni 1937 är stadgat alltjämt skall tillämpas i fråga örn

förseelse som där sägs. Denna bestämmelse torde böra utgå. Då förordningens

8 § i vad den hänvisar till 3 § är strängare än den föreslagna 16 §, synes

enligt allmänna rättsgrundsatser sistnämnda lagrum böra tillämpas jämväl

å förseelse som förövats före den nya lagens ikraftträdande. I övrigt torde

även utan uttrycklig bestämmelse förordningen bliva att tillämpa å äldre

förseelser. I fråga om vissa förseelser som förövats efter lagens ikraftträdande

erfordras däremot särskilda bestämmelser. Enligt förslaget skall äldre

lag tillämpas, därest den som tagit befattning med tillsyn enligt 1937 års

förordning röjer yrkeshemlighet eller dylikt, även om förseelsen förövats

först efter det den nya lagen trätt i kraft. Det naturligaste synes emellertid

vara att överträdelse av tystnadsplikten bedömes enligt de regler som gälla

vid förseelsens begående, vare sig tillsynen utövats med stöd av de gamla

eller de nya bestämmelserna. Vidare måste i lagen beaktas det fall att någon

efter lagens ikraftträdande överträder förbud som meddelats enligt förordningens

7 §. Den hänvisning till förordningens 8 § som förslaget i denna

del innehåller synes lämpligen böra utbytas mot en särskild straffbestämmelse

utformad i anslutning till sistnämnda lagrum.

Lagrådet hemställer därför, att hänvisningen till 8—11 §§ i förordningen

måtte utgå, samt att i stället tillfogas dels en bestämmelse enligt vilken —

för det fall att den, som tagit befattning med tillsyn enligt förordningen, efter

lagens ikraftträdande begår förseelse som i 15 § sägs — vad i lagen är stadgat

angående sådan förseelse skall äga motsvarande tillämpning, dels en

bestämmelse av innebörd att den, som efter lagens ikraftträdande överträder

förbud som meddelats enligt 7 § i förordningen, skall straffas med dagsböter

och att, om omständigheterna äro försvårande, fängelse i högst sex månader

må ådömas. Jämväl i mål av sistnämnda slag torde de för lagen i dess

helhet gemensamma bestämmelserna i 17 och 18 §§ om forum och bötesfördelning

utan vidare bliva tillämpliga.

Övriga lagförslag.

De sakkunniga föreslogo att i 13 § stadsplanelagen skulle införas stadgande

om rätt för länsstyrelsen att meddela byggnadsförbud inom område

som omfattades av stomplan eller utomplansbestämmelser, innan erforderderliga

åtgärder för ordnande av huvudavlopp vidtagits. Såsom motiv för

stadgandet åberopades, att exploateringen av dylika områden regelmässigt

torde omhänderhavas av enskilda, som jämväl ofta åtoge sig avloppsfrågor,

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 45.

203

vägfrågor m. m.; att härvid inträffade att nybyggnad bomme till stånd i avsevärd

omfattning utan att ens de huvudsakliga anordningarna för avlopp

ordnats; att det vore synnerligen önskvärt att möjlighet funnes att förhindra

en sådan utveckling och därigenom tvinga exploatören att själv ordna åtminstone

huvudavlopp innan exploateringen framskridit alltför långt; samt

att det föreslagna förbudet väl kunde formellt komma att rikta sig mot köparna

av tomter inom området men likväl torde komma att bliva ett verksamt

tvångsmedel gentemot exploatören.

I det remitterade förslaget har förbudet utsträckts till att gälla all mark

i stad eller samhälle, där stadsplanelagens bestämmelser för stad äro gällande.

Såsom skäl härför har åberopats, förutom ett yttrande av byggnadsstyrelsen

beträffande utomplansområden, uttalande av en länsstyrelse, som

framhållit att det funnes stadsplanelagda områden, där fastighetsbildningen

helt och hållet skett genom avstyckning och där tomtindelning sedermera ej

ägt rum, samt att då tomtindelning utgjorde förutsättning för tillämpning

av stadsplanelagens bestämmelser örn upplåtande av gata, den möjlighet

icke förelåge att framdriva ett ordnande av dylika områdens huvudavlopp,

som följde av stadgandet i 42 § andra stycket sista punkten stadsplanelagen.

Vad sålunda åberopats torde icke utgöra tillräcklig anledning att utsträcka

stadgandet att avse jämväl stadsplanelagt område. Till en början må framhållas

att bestämmelserna äro overksamma beträffande redan bebyggda fastigheter.

Vad de obebyggda angår föreligger redan i 17 § första stycket stadsplanelagen

byggnadsförbud å mark, som ej blivit indelad till tomter. Länsstyrelsen

äger visserligen meddela dispens från detta byggnadsförbud men

endast då synnerliga skäl därtill äro. Härigenom måste det anses på tillfredsställande

sätt sörjt för att för framtiden hindra uppkomsten av sådana missförhållanden,

som givit anledning till det föreslagna byggnadsförbudet inom

stadsplan. Det bör vidare beaktas att det skäl, som föranlett de sakkunnigas

stadgande i ämnet, nämligen att skapa ett tvångsmedel mot markexploatörer,

icke äger giltighet för område inom stadsplan. Enligt bestämmelserna i 52

och 53 §§ stadsplanelagen kan Konungen förordna att då stadsplan skall

läggas över område i en ägares hand, varmed asyftas markexploatör, denne

skall icke blott till staden avstå gatumark och dylikt utan även bekosta anläggning

av gator och avloppsledningar i viss utsträckning. Något behov av

ytterligare tvångsmedel mot sådan exploatör torde icke vara erforderligt.

Vad angår område, som icke ingår i stadsplan och där tidpunkten för sådan

planläggning ännu icke är inne, kan det icke anses uteslutet att behov

av byggnadsförbuds meddelande emellanåt kan förefinnas. Att på sätt de

sakkunniga föreslagit anknyta förbudet till område, som omfattas av stomplan

eller utomplansbestämmelser, torde särskilt efter de ändringar, som i

övrigt vidtagits i sakkunnigförslaget, icke vara lämpligt. Härigenom nar man

icke det åsyftade målet eller att få ett tvångsmedel mot exploatör. Ej heller

bör i enlighet med byggnadsstyrelsens förslag stadgandet avse varje område

utom stadsplan. Å rent agrara delar av stad eller stadsliknande samhälle saknas

behov av sådant byggnadsförbud. Däremot torde ett visst behov av sadant

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

stadgande föreligga beträffande områden, där en exploatering är förestående.

Detta torde icke kunna vara fallet i fråga om andra områden än dem,

för vilka avstyckningsplan godkänts. Hava sådana förhållanden inträtt att

avstyckningsplan bör upprättas, giver gällande lagstiftning vederbörande

myndighet befogenhet att framtvinga plans upprättande genom de i fastighetsbildningslagen

och jorddelningslagen intagna förbuden mot avstyckning.

Det måste därför anses tillfyllest att anknyta byggnadsförbudet till avstyckningsplan;

tidigare kan behov därav knappast tänkas uppkomma. Visserligen

träffas härigenom icke sådana områden utom stadsplan, där jorddelning

för tätare bebyggelse skett annorledes än genom avstyckning, men för dylika

områden, som i allmänhet redan torde vara bebyggda, skulle ett byggnadsförbud

sakna större praktisk betydelse.

Förbud, varom här är fråga, böra meddelas med varsamhet och huvudsakligen

i sådana fall, da det gäller att komma till rätta med markexploatör.

Vad angår den egentliga landsbygden torde i överensstämmelse med det

remitterade förslaget motsvarande möjlighet böra finnas beträffande områden,

som ingå i byggnadsplan eller avstyckningsplan. Emellertid synas bestämmelser

i fråga om avstyckningsplan lämpligare kunna upptagas i stadsplanelagen

än i jorddelningslagen.

Lagrådet hemställer därför, att de nya bestämmelserna i 13 och 63 §§

stadsplanelagen måtte avfattas i enlighet med vad ovan yttrats och att vid

bifall härtill den föreslagna ändringen i 19 kap. 13 § jorddelningslagen måtte

såsom obehövlig utgå.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

205

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 februari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam

beredning med cheferna för social-, kommunikations-, finans-, jordbruks-

och handelsdepartementen, lagrådets den 31 januari 1941 avgivna

utlåtande över till lagrådet den 22 november 1940 remitterade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen;

2) lag örn tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden;

3) lag örn ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj

1931;

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917

örn fastighetsbildning i stad; och

5) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 13 §§ lagen den 18 juni

1926 örn delning av jord å landet.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Beträffande förslaget till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen

har lagrådet såsom en av de betydelsefullaste nyheterna i förslaget

framhållit införandet av skyldighet att deltaga i kloakledningsföretag,

vilket lämpligen kan utföras så, att det länder till nytta för två eller

flera intressen.

Med avseende å tillämpningen av bestämmelserna örn bildandet av samfälligheter

i visst fall, nämligen då kommun eller municipalsamhälle skall

jämte enskilda fastighetsägare utföra ett kloakledningsföretag för icke stadsplanelagt

område, har lagrådet anmärkt, att frågan om fastighetsägares rättigheter

och skyldigheter gentemot kommun eller municipalsamhälle, inom

vars område fastigheterna äro belägna, enligt förslaget vore att bedöma enligt

andra regler än de som enligt stadsplanelagen gällde beträffande gatukostnadsbestämmelser

för område inom stadsplan. Vid ärendets föredragning

i statsrådet den 22 november 1940 har jag framhållit, att förslaget likväl

är ägnat att i sin mån utjämna den skillnad som nu föreligger mellan

områden inom och utom stadsplan samt att de regler, som enligt förslaget

skola gälla för det fall att kommun eller municipalsamhälle anordnar avloppsledning

för område utom stadsplan, icke kunna anses stå i strid mot

stadsplanelagens gatukostnadsbestämmelser. Jag framhöll vidare att, när

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

kommun eller municipalsamhälle skall framdraga ledning utom stadsplan,

ingen fastighetsägare enligt förslaget får åläggas större andel i kostnaden än

som är rimligt med hänsyn till hans nytta av företaget samt att, örn ledningen

skall tjäna även andra intressen än fastighetsägarnas, samma intressen

givetvis skola bära sin andel av kostnaderna. Lagrådet har emellertid

icke ansett detta tillfyllest och har, vid behandlingen av 8 kap. 14 och 54 §§

i förslaget, hemställt, att det måtte uttryckligen stadgas att, när kommun

eller municipalsamhälle skall jämte till kommunen eller samhället hörande,

utom stadsplan belägna fastigheter ingå i ett gemensamt avloppsföretag, vid

kostnadsfördelningen skall beaktas samhällets skyldighet att svara för allmänna

sanitära intressen. De tilläggsbestämmelser, varom lagrådet sålunda

hemställt, torde vara ägnade att överbygga vad som skiljer det remitterade

förslaget från stadsplanelagens bestämmelser.

Lagrådet har i detta sammanhang såsom en brist påpekat, att frågan, hur

förhållandet skall regleras då stadsplan utsträckes över område där kloakledningsföretag

finnes, tills vidare lämnats olöst. Jag har förut framhållit, att

en bestämmelse örn lösningsplikt för samhället i sådant fall har fog för sig

men att frågan om införandet av dylik plikt icke är begränsad till avloppsledningar

— den gäller bland annat även vägar och vattenledningar — och

tarvar närmare utredning. Detta spörsmål, som lärer höra hemma i stadsplanelagen,

och således icke i vattenlagen, torde böra upptagas vid den utredning

av olika frågor inom stadsplanelagstiftningen, för vilken jag förut

uttalat mig.

Lagrådet har i övrigt med avseende å frågan örn tvångsdelaktighet hemställt,

att i 8 kap. 9 och 11 §§ av förslaget införes ett tillägg som möjliggör

att uppskov med bildandet av tvångssamfälligheter enligt förslaget kan

medgivas av särskilda skäl. Jag finner mig böra biträda vad lagrådet sålunda

hemställt.

I överensstämmelse med dessa ändringar i förslaget står en av lagrådet

förordad jämkning i 8 kap. 19 § i syfte att utmärka, att kloakledningsföretag

ej mot bestridande skall kunna utvidgas till kombinerat kloakledningsoch

torrläggningsföretag, såvida det icke är till väsentlig nytta ur torrläggningssynpunkt.

Även denna jämkning torde vara lämplig.

I det remitterade förslaget har icke upptagits någon bestämmelse för det

fall att byggnad eller anläggning är belägen å annans mark och icke på

grund av vad särskilt är stadgat likväl utgör fast egendom. Frågan om rätt

eller skyldighet för ägaren av sådan byggnad eller anläggning att deltaga

i ett gemensamt företag, liksom fråga örn tillämpning å honom av andra

bestämmelser i förslaget, måste fördenskull enligt förslaget lösas på tolkningens

eller analogiens väg. Lagrådet har hemställt, att ett särskilt stadgande

meddelas, enligt vilket bestämmelsernas tillämplighet skall bedömas

med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ett sådant stadgande

torde böra upptagas, lämpligen såsom sista paragraf i 8 kap. Med hänsyn

till vad lagrådet anfört såsom motiv för detsamma torde det vara tydligt,

att därav icke får motsättningsvis slutas att vad i andra kapitel i vattenlagen

sägs örn ägare av fastighet icke skulle kunna under några om
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

207

ständigheter bliva att tillämpa å ägare av byggnad eller anläggning å annans

mark, då byggnaden eller anläggningen icke enligt vad särskilt är stadgat

utgör fast egendom. Intages ett sådant stadgande som nu sagts, synes före

54 § böra införas en ny rubrik, varigenom denna och efterföljande paragrafer

i kapitlet sammanfattas under beteckningen »Slutbestämmelser».

De jämkningar som lagrådet i övrigt förordat i förslaget örn ändring i

vattenlagen torde böra vidtagas. Därjämte synas ett par jämkningar av redaktionell

natur böra ske.

I fråga om förslaget till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar

och andra vattenområden har lagrådet föreslagit vissa smärre

jämkningar i 9 och 15 §§, som synas böra beaktas. Även den omformulering

av övergångsbestämmelserna som lagrådet förordat måste anses innebära

en förbättring. I övrigt torde 4 och 5 §§ i detta förslag böra i redaktionellt

hänseende jämkas något.

Vad slutligen angår förslaget till lag om ändrad lydelse av 13

och 63 §§ stadsplanelagen torde, såsom lagrådet hemställt, bestämmelsen

i 13 § om meddelande av byggnadsförbud för område i stad

böra inskränkas till område, för vilket godkänd avstyckningsplan finnes.

I redaktionellt hänseende synes, likaledes enligt lagrådets hemställan, motsvarande

bestämmelse om byggnadsförbud för område med avstyckningsplan

på landsbygden böra intagas i 63 § stadsplanelagen, i stället för i 9

kap. 13 § lagen örn delning av jord å landet.

Denna ändring påkallar jämväl ändring av rubriken till förslaget till 1 a g

om ändring i lagen om delning av jord å landet.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 22 november 1940 har jag

redogjort för de sakkunnigas förslag till förordning om ändring i

vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 och

de jämkningar i detta förslag som ansetts böra vidtagas. Jag nämnde tilllika,

att med framläggande av förslag därom, över vilket riksdagens yttrande

torde böra inhämtas, borde anstå till dess förenämnda lagförslag

undergått vederbörlig granskning i lagrådet. 1 enlighet med vad jag vid

samma tillfälle uttalat har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

förordning örn ändring i vissa delar av nämnda stadga.

Föredraganden hemställer, att de i enlighet med vad nu angivits ändrade

lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande samt att riksdagens yttrande måtte inhämtas

över förslaget till förordning om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Tidelius.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Majlis proposition nr 45.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen...................................................................... 1

Författningsförslag.............................................................. 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 22 november 1940............................ 49

Gällande rätt .................................................................. 49

Huvuddragen i de sakkunnigas förslag........................................ 50

Yttranden...................................................................... 56

Departementschefens uttalande beträffande huvuddragen i de sakkunnigas

förslag........................................................................ 67

Förslag om ändring i vattenlagen ............................................ 73

2 och 3 kap................................................................. 80

8 kap......................................................................... 80

9 kap......................................................................... 137

10 kap....................................................................... 139

11 och 13 kap............................................................... 141

Övergångsbestämmelser...................................................... 143

Förslag örn tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden........ 144

Förslag örn ändringar i stadsplanelagen, byggnadsstadgan, fastighetsbildningslagen

och jorddelningslagen ................................................ 152

Förslag örn ändring i hälsovårdsstadgan...................................... 162

Bilagor till statsrådsprotokollet den 22 november 1940 .......................... 172

Utdrag av lagrådsprotokollet den 31 januari 1941.............................. 193

Utdrag av statsrådsprotokollet den 7 februari 1941 .............................. 205

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

403031

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 2LU 1941:26 Andra lagutskottets memorial Nr 26 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1941:155 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen m. m. dels ock i ämnet väckt a1 i texten
  3. 2LU 1941:12 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten