Med förslag till förordning om kontroll av vattenledningsvatten, m. m
1941-02-14 · 50 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 49 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1941:50, Med förslag till förordning om kontroll av vattenledningsvatten, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
1
Nr 50.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om kontroll av vattenledningsvatten, m. m.; given
Stockholms slott den 14 februari 1941.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, anhålla om riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till
1) förordning örn kontroll av vattenledningsvatten; samt
2) förordning örn tillägg till hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).
GUSTAR
Gustav Möller.
Rihang till riksdagens protokoll mil. 1 sami. Nr 50.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Förslag
till
Förordning
om kontroll av vattenledningsvatten.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Denna förordning äger tillämpning i fråga om vatten, som i stad eller inom
område å landet, där 1 kap. hälsovårdsstadgan gäller, genom allmän vattenledning
tillhandahålles till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel
eller till rengöring av kärl eller redskap, vilka användas vid beredning
eller förvaring av livsmedel.
Länsstyrelse äger förordna, att vad i denna förordning stadgas skall tilllämpas
jämväl beträffande vatten, som inom område å landet, där de i 2 kap.
hälsovårdsstadgan meddelade bestämmelserna gälla, genom allmän vattenledning
tillhandahålles för i första stycket angivet ändamål.
Tillhandahålles genom vattenledning, som är anordnad för enskilt bruk,
vatten för något i första stycket angivet ändamål till flera hushåll eller eljest
i stor omfattning, må länsstyrelse förordna, att bestämmelserna i denna förordning
skola äga tillämpning jämväl beträffande sådant vatten.
Innan förordnande enligt andra eller tredje stycket meddelas, skola vederbörande
hälsovårdsnämnd samt ägare av vattenverk, som beröres av förordnandet,
höras i ärendet.
Vad nedan i denna förordning stadgas om vattenverk skall gälla allenast i
fall där förordningen är tillämplig i fråga om det vatten, som tillhandahålles
genom verket.
2 §.
Ägare av vattenverk åligger att en gång varje kalenderår låta vattnet undergå
fysikalisk-kemisk undersökning. Finnes anordning för rening av vattnet,
skall undersökningen omfatta såväl det renade vattnet som råvattnet.
Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva, att tiden mellan undersökningarna
må förlängas intill tre år.
Utvisar undersökning, att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål, må
hälsovårdsnämnden förordna, att undersökningar skola ske med kortare tidsmellanrum
än de för vattenverket eljest föreskrivna.
Kungl. Maj.ts preposition nr 50. 3
3 §•
Ägare av vattenverk åligger att, i den omfattning nedan i denna paragraf
sägs, låta vattnet undergå bakteriologisk undersökning.
Bakteriologisk undersökning skall äga rum
vid vattenverk med ytvattentäkt en gång i veckan, därest verket tillhandahåller
vatten åt minst 4,000 personer, och eljest en gång i månaden
samt
vid vattenverk med grundvattentäkt en gång i månaden, därest verket tillhandahåller
vatten åt minst 4,000 personer, och eljest en gång var tredje
månad.
Finnes anordning för rening av vattnet, skall vad nu sagts gälla allenast
det renade vattnet. Råvattnet skall emellertid i sådant fall undersökas
vid vattenverk med ytvattentäkt fyra gånger årligen samt
vid vattenverk med grundvattentäkt en gång varje år.
Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva förlängning av tiden mellan
undersökningarna. Sådant medgivande gäller under högst tre år.
Utvisar bakteriologisk undersökning, att vattnet är mindre tjänligt för sitt
ändamål, må hälsovårdsnämnden förordna, i fråga om undersökning, som
i andra stycket sägs, att denna skall ske dagligen, och beträffande annan undersökning,
att densamma skall äga rum oftare än vad eljest är fallet. I
fråga örn undersökning, som i andra stycket sägs, må förordnandet ej återkallas,
förrän två på varandra följande undersökningar utvisat, att vattnet
åter är tjänligt för sitt ändamål.
Antalet personer, som tillhandahålles vatten från visst vattenverk, skall
beräknas efter det genomsnittliga antalet under nästföregående kalenderår.
4 §.
Giver fysikalisk-kemisk eller bakteriologisk undersökning vid handen, att
det undersökta vattnet är otjänligt för sitt ändamål, och kan dess användande
för nämnda ändamål medföra uppenbar hälsofara, må hälsovårdsnämnden,
då otjänligheten är av fysikalisk-kemisk art, förelägga vattenverkets
ägare att avstänga tillförseln av vatten för ändamål, varom i 1 § förmäles,
och eljest antingen förbjuda, att vattnet utan föregående kokning
användes för nämnda ändamål eller meddela föreläggande som nyss sagts.
Förbud eller föreläggande skall gälla tills vidare intill dess beskaffenheten
av vattnet i viss angiven grad förbättrats.
Föreläggande att avstänga vattenledning må meddelas allenast i den mån
vederbörande brandmyndighet finner sådant avstängande kunna ske utan
att tillgången på vatten vid eldsvåda äventyras.
5 §.
Fysikalisk-kemisk undersökning må utföras allenast av statens institut
för folkhälsan eller av den, som av medicinalstyrelsen förklarats behörig därtill.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Bakteriologisk undersökning må utföras allenast av statens institut för
folkhälsan, av statens bakteriologiska laboratorium eller av den, som av medicinalstyrelsen
förklarats behörig därtill.
Närmare föreskrifter om förvärv av kompetens för fysikalisk-kemisk och
bakteriologisk undersökning meddelas av Konungen.
6 §■
Den som utfört fysikalisk-kemisk eller bakteriologisk undersökning har
att däröver omedelbart upprätta protokoll och tillställa vederbörande hälsovårdsnämnd
avskrift därav i två exemplar. Ena exemplaret skall av nämnden
överlämnas till förste provinsialläkaren eller med denne likställd förste
stadsläkare.
7 §•
På Konungen ankommer att fastställa taxa för fysikalisk-kemisk och bakteriologisk
undersökning.
8 §•
Hälsovårdsnämnd har att ägna tillsyn åt utrustningen och skötseln av vattenverk.
Förefinnes härutinnan märklig brist, som kan menligt inverka på
beskaffenheten av vattnet, skall nämnden förelägga verkets ägare att vidtaga
för bristens avhjälpande tjänliga åtgärder, såvida dessa icke medföra
oskäliga kostnader.
9 §•
Hälsovårdsnämnd äger uppdraga åt någon sin ledamot eller tjänsteman
att på nämndens vägnar meddela förordnande, som i 2 § tredje stycket eller
3 § femte stycket sägs. Förordnande, som med stöd av sådant uppdrag meddelats,
skall anmälas inför nämnden vid dess nästa sammanträde. Genom
sådant förordnande får vite icke föreläggas.
10 §.
Ställer sig ägare av vattenverk icke bestämmelse i denna förordning eller
med stöd därav meddelad föreskrift till efterrättelse, äger hälsovårdsnämnden
förelägga den tredskande viss tid för vidtagande av den åtgärd, beträffande
vilken försummelse föreligger.
11 §•
De befogenheter som enligt hälsovårdsstadgan och andra författningar
tillkomma och de skyldigheter som enligt samma författningar åvila medicinalstyrelsen,
länsstyrelse, hälsovårdsnämnd, tjänsteläkare och andra myndigheter
i frågor, som äga samband med den allmänna hälsovården, skola,
i den mån därom ej särskilt stadgas i denna förordning, i tillämpliga delar
gälla jämväl i avseende å kontrollen av vattenledningsvatten. Ådömes vite,
skall vad i 61 § hälsovårdsstadgan föreskrives gälla i fråga om nämnda vite.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
5
Bestämmelserna i 60 § hälsovårdsstadgan om rätt dels att anföra besvär
över beslut av hälsovårdsnämnd och länsstyrelse, dels ock för nämnda myndigheter
att förordna, att beslut skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse,
skola äga motsvarande tillämpning i fall då beslut meddelats enligt
denna förordning.
12 §.
Medicinalstyrelsen har att meddela närmare föreskrifter angående sättet
för utförande av fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning samt om
avfattandet av protokoll över sådana undersökningar.
Medicinalstyrelsen skall därjämte utfärda allmänna råd och anvisningar
till ledning för bedömandet av undersökningarna.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Förslag
till
Förordning
om tillägg till hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).
Härigenom förordnas, att till vardera av 9 och 44 §§ hälsovårdsstadgan den
19 juni 1919 skall fogas ett nytt moment, det till 9 § fogade betecknat 5 mom.
och det till 44 § fogade betecknat 4 morn., av följande lydelse:
9 §•
5 mom. Om kontroll av vattenledningsvatten är särskilt stadgat.
44 §.
4 mom. Om kontroll av vattenledningsvatten är särskilt stadgat.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
7
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 februari
1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler, att fråga väckts
om genomförandet av författningsbestämmelser rörande kontroll av vattenledningsvatten
samt anför:
Med skrivelse den 8 april 1940 har styrelsen för statens institut för folkhälsan
överlämnat en inom institutet verkställd utredning med förslag rörande
kontroll av dricks- och hushållsvatten, som tillhandahålles i vattenledning
inom städer och stadsliknande samhällen. Styrelsen har tillika —
under förklaring att den funne det angeläget, att en effektiv kontroll i nämnda
hänseende snarast komme till stånd — hemställt, att i sådant syfte åtgärder
i huvudsaklig anslutning till det framlagda förslaget måtte vidtagas.
över utredningen med tillhörande förslag hava efter remiss yttranden avgivits
av medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och Västernorrlands
län, livsmedelslagstiftningssakkunniga, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, svenska teknologföreningen samt svenska kommunal-tekniska
föreningen. Jämlikt föreskrift i remissen hava Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i ärendet hört, Överståthållarämbetet Stockholms
stadsfullmäktige och förste stadsläkaren i Stockholm samt länsstyrelserna
förste provinsialläkaren samt kommunala representationer i respektive
läns städer, köpingar och municipalsamhällen ävensom i ytterligare några
kommuner enligt vederbörande länsstyrelses eget bestämmande.
Jag anhåller nu att få upptaga till behandling det av styrelsen för statens
institut för folkhälsan framlagda förslaget.
Gällande bestämmelser och tidigare förslag i ämnet.
Innan jag närmare redogör för ifrågavarande utredning, vill jag i korthet
beröra de bestämmelser, som flir närvarande finnas örn dricks- och hushållsvatten
m. m. ävensom ett i förevarande ämne tidigare framlagt författningsförslag.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) innehåller såväl i det kapitel,
som rör förhållandena i städer och sladsliknande samhällen (1 kap.),
som i kapitlet rörande allmänna hälsovården på landet (2 kap.) bestämmelser
om vatten för hushållsbehov.
I fråga om städer och stadsliknande samhällen nämnas sålunda bland
hälsovårdsnämndens allmänna åligganden dess skyldighet att verka för att
i staden (samhället) finnes ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck,
matlagning och andra hushållsbehov samt tjänligt vatten för renhållningen,
samt att för tillgodoseendet av nämnda ändamål allmänna vattenledningar
anläggas (1 § andra stycket). Speciella bestämmelser om hälsovårdsnämnds
åligganden i fråga om vattenförsörjningen återfinnas i 9 § under rubriken
Om vatten och is för hushållsbehov. Enligt paragrafens 1 mom. skall hälsovårdsnämnd
hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av vattnet på de
ställen, där sådant hämtas för att användas till dryck, matlagning och andra
hushållsbehov. Särskilt skall hälsovårdsnämnden tillse, att brunnar och källor,
som äro belägna på allmänna platser eller inne på gårdar eller tomter,
äro ändamålsenligt överbyggda och i övrigt så inrättade, att ytvatten eller
orenlighet ej intränger i dem. I 2 mom. stadgas, att vattnet i brunn, källa
eller vattenledning, vare sig denna är avsedd för allmänt eller enskilt begagnande,
ej må av någon förorenas, samt att detsamma skall gälla i fråga om
vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal. Vad
i 3 mom. stadgas har avseende å is för hushållsbehov. Paragrafens 4 —
och sista — mom. giver hälsovårdsnämnd befogenhet att, när omständigheterna
därtill föranleda, förbjuda hämtning av vatten från visst vattenhämtningsställe.
överträdelse av bestämmelse i 9 § 2 mom. eller förbud, som
hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 9 § 4 morn., är belagd med dagsböter
(27 §).
Likartade ehuru mindre vittgående bestämmelser gälla för landet. Hälsovårdsnämnd
på landet är sålunda ålagd verka för att invånarna i hälsovårdsområdet
— såsom regel bildar varje kommun på landet sådant område —
äga ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck och matlagning och att
särskilt på platser med större sammanträngd befolkning vattenledning anlägges
(35 § andra stycket). De speciella bestämmelserna om vatten och is
för hushållsbehov återfinnas i 44 § under rubriken örn vatten och is för hushållsbehov.
Enligt denna paragraf skall hälsovårdsnämnd hålla tillsyn över
beskaffenheten av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas
till dryck, matlagning och andra hushållsbehov. Särskilt skall hälsovårdsnämnd
tillse, att brunnar och källor äro så inrättade, att ytvatten eller orenlighet
ej intränger i dem (1 inom.). Paragrafens övriga mom. (2 och 3 mom.)
hava samma sakliga innehåll som 9 § 2 och 4 mom. De till 44 § knutna ansvarsbestämmelserna,
vilka återfinnas i 52 §, överensstämma med stadgandena
i 27 §.
För efterlevnaden av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan finnas vissa för
stad och land likalydande eller gemensamma bestämmelser, vilka i detta
sammanhang kunna vara av intresse. Då hälsovårdsnämnd antingen omedel
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
bart eller efter förutgångna råd eller uppmaningar finner sig böra i särskilt
fall meddela föreläggande eller förbud, äger sålunda nämnden fastställa vite
för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till efterrättelse,
därest ej särskild påföljd härför finnes bestämd i hälsovårdsstadgan, annan
allmän författning eller i viss annan ordning (29 och 53 §§). Högsta tillsynen
över allmänna hälsovården i riket tillkommer medicinalstyrelsen, som har
att i sådant avseende till ledning för vederbörande hälsovårdsnämnd meddela
nödiga råd och anvisningar (55 § 1 morn.). Länsstyrelserna skola vaka
över att kommuner, hälsovårdsnämnder samt vederbörande läkare fullgöra
sina åligganden i avseende å allmänna hälsovården, för vilket ändamål länsstyrelse
äger att, därest sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga
vitén. När det genom vederbörande läkares eller nämnds anmälan eller på
annat sätt kommer till länsstyrelses kunskap, att i stad eller på landet förefinnas
missförhållanden i avseende på allmänna hälsovården, skall länsstyrelsen
tillse, att tjänliga åtgärder för deras avhjälpande vidtagas (55 § 2
morn.). Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som
jämlikt hälsovårdsstadgan eller de i enlighet därmed givna föreskrifterna
åligger honom, och fullgör han icke genast eller inom föreskriven tid efter
därom från hälsovårdsnämnden erhållen tillsägelse vad han försummat, eller
kan han icke med sådan tillsägelse anträffas, äger nämnden att, där så
anses nödigt, låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet eller
åtgärden mot lega (57 §). Jämväl polismyndigheter och kronobetjäning
hava tillagts uppgifter i fråga örn tillsyn beträffande allmänna hälsovården
(56 §).
Förste provinsialläkare, provinsialläkare m. fl. tjänsteläkare äro i allmänna
läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442) ålagda vissa skyldigheter
i avseende å allmänna hälsovården. Förste provinsialläkare skall sålunda,
bland annat, med oavlåtlig uppmärksamhet vaka över iakttagandet av de
för allmänna hälso- och sjukvården meddelade föreskrifterna och jämväl i
övrigt ägna tillsyn åt hälsovårdsförhållandena i allmänhet, särskilt å platser
med större sammanträngd befolkning ävensom vid industriella anläggningar
med större arbetsstyrka (§ 9 mom. 1). Provinsialläkare skall giva noga akt på
de förhållanden, vilka kunna inverka på befolkningens hälsa, och vid lämpliga
tillfällen i dylikt avseende meddela upplysningar och råd (§ 26 mom. 1).
För sådant ändamål bör provinsialläkare taga kännedom om, bland annat,
beskaffenheten av vallen, som användes till dryck eller matlagning, ävensom
diirav härflytande hälsovådliga förhållanden (§ 26 mom. 2). Vad sålunda är
föreskrivet för provinsialläkare gäller i tillämpliga delar för extra provinsialläkare,
stadsläkare samt köpings- och municipalläkare (§§ 42, 48 och 53).
Det betänkande, som den 28 november 1921 avgavs av en av Kungl. Majit
den 5 maj 1916 tillsatt kommitté med uppdrag att verkställa utredning och
avgiva förslag angående enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning innehöll,
bland annat, förslag lill kungörelse med vissa bestämmelser rörande kontroll
över vattenledningar.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Förslaget innebar i huvudsak skyldighet för den, som utförde ny vattenledningsanläggning
eller å bestående anläggning genomförde sådan förändring
att vattnets tillräcklighet, beskaffenhet eller renhetsgrad kunde tänkas
bliva i avsevärd grad paverkad, att före företagets påbörjande göra anmälan
hos medicinalstyrelsen, som vid prövning av anmälan ägde påkalla ändringar
i förslaget. Redan bestående anläggning kunde underkastas inspektion
av medicinalstyrelsen, som kunde låta företaga erforderliga undersökningar
med avseende å vattnet. Förekom anledning till anmärkning mot vattnets
beskaffenhet, ägde medicinalstyrelsen meddela föreskrift om kontroll och
andra åtgärder för avlägsnande av olägenheterna. Ägare av anläggning skulle
vara skyldig iakttaga av medicinalstyrelsen utfärdade föreskrifter rörande anläggningens
drift och skötsel.
Förslaget har icke lagts till grund för lagstiftning, och några speciella bestämmelser
om kontroll av vattenledningsvatten finnas för närvarande icke.
I ett särskilt hänseende hava dock vissa fordringar uppställts på beskaffenheten
av det vatten, som kommer till användning. Det föreskrives sålunda
i 6 § mejeristadgan den 22 maj 1936 (nr 174), att vatten, som användes vid
beredning av mejeriprodukter eller till sköljning av kärl, redskap, rörledningar
eller maskiner, vilka kunna komma i direkt beröring med mjölk,
grädde eller mejeriprodukter, skall vara av härför lämplig beskaffenhet. Enligt
21 § andra stycket samma stadga äger lantbruksstyrelsen meddela de
närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpningen av bestämmelserna
i stadgan. Med stöd därav har lantbruksstyrelsen genom kungörelse
den 16 november 1937 angivit vissa fysikaliska egenskaper, som vatten,
vilket kommer till användning för nyss nämnda ändamål, skall äga, och
vissa fordringar, vilka sådant vatten skall uppfylla vid kemisk och bakteriologisk
undersökning. Därjämte lämnas vissa föreskrifter rörande beskaffenheten
av vattentäkten ävensom bestämmelser till skydd mot dennas
förorenande.
Vattenförsörjning-en i städer och stadslikt! ande samhällen.
Örn vattenförsörjningen i rikets samtliga städer, köpingar och municipalsamhällen
kan kännedom erhållas genom uppgifter, vilka på anmodan av
1936 års livsmedelslagstiftningssakkunniga lämnats av respektive hälsovårdsnämnder.
Uppgifterna avse tillståndet den 31 december 1938. Följande
sammanställning av dessa uppgifter ingår i den av statens institut för folkhälsan
framlagda utredningen.
Av rikets dåvarande 116 städer hade lil allmän vattenledning; av 52
köpingar hade 31 och av 231 municipalsamhällen 78 likaledes allmän vattenledning.
Av samtliga städers befolkning 2,235,903 personer bodde 99 %>,
av köpingarnas 112,955 personer bodde 73 % och av municipalsamhällenas
308,634 invånare bodde 52 °/o i samhällen, som hade allmän vattenledning.
Ingalunda alla invånarna i de med vattenledning försedda samhällena hade
dock i verkligheten tillgång till denna förmån. De flesta samhällena hade
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
nämligen ytterområden av högst växlande storlek, dit ledningar icke voro
utdragna.
Av de lil städerna med allmänna vattenledningar använde 34 uteslutande
ytvatten och 54 uteslutande grundvatten, i 23 fall förekom bådadera. För de
31 köpingarna voro motsvarande tal 7 med ytvatten, 22 med grundvatten
och 2 med bådadera och av de 78 municipalsamhällena hade 27 ytvatten,
45 grundvatten och 6 bådadera. (Konstgjort grundvatten räknades som ytvatten.
)
I samtliga de 57 städer där ytvatten (enbart eller jämte grundvatten) kom
till användning underkastades vattnet rening i någon form; enbart klorering
synes icke hava förekommit i mer än ett fall. Av de 9 köpingarna med
ytvatten hade 1 icke någon som helst reningsanordning och i 2 förekom
endast klorering. Av de 33 municipalsamhällena med ytvatten i ledningsnäten
saknade 2 alla reningsanordningar och 3 hade nöjt sig med enbart klorering.
Av de 152 samhällen, där grundvatten kom till användning, undergick
vattnet i 88 fall rening i något avseende; vanligen gällde det att befria vattnet
från järn, mangan eller aggressiv kolsyra.
Den synnerligen viktiga frågan om regelbunden kontroll av det tillhandahållna
vattnets beskaffenhet har även varit föremål för utredning. Regelbunden
fysikalisk och kemisk undersökning torde förekomma i ett flertal
samhällen. Vad som därvid särskilt prövas är vattnets lukt, smak, genomskinlighet
och dess vätejonkoncentration (pH) samt dess järnhalt och hårdhet.
I huru stor utsträckning dylika undersökningar utföras är dock icke
närmare bekant.
Rörande den bakteriologiska kontrollen föreligga däremot utförliga uppgifter.
Sålunda gjordes regelbundna bakteriologiska undersökningar blott i
40 av våra 57 städer med ytvatten. Av 9 köpingar och 33 municipalsamhällen
med ytvatten förekommo regelbundna bakteriologiska undersökningar
blott i 3 resp. 13 fall. I 13 städer och i 7 andra samhällen företogos dessa
undersökningar med intervaller, som voro längre än en månad. Av de 121
samhällena med uteslutande grundvatten läto endast 12 regelbundet undersöka
konsumtionsvattnet i bakteriologiskt hänseende, och endast i 6 fall
skedde detta så ofta som en gång i månaden eller oftare. — De bakteriologiska
undersökningsmetoderna torde vara ganska skiftande.
Statens instituts för folkhälsan utredning''.
Allmänna synpunkter.
I den av statens institut för folkhälsan framlagda utredningen framhålles,
att trygghet mot att användandet av dricksvatten medförde lara lör människors
trevnad och hälsa vunnes allenast genom kontroll av vattnet i två
olika hänseenden, nämligen dels undersökning av bakteriehalten i vattnet,
dels ock undersökning, huruvida vattnet i fysikaliskt och kemiskt hänseende
kunde anses olämpligt eller farligt.
Vad den bakteriologiska undersökningen anginge framhålles det såsom i
hög grad otillfredsställande, alt dylik undersökning skedde i så ringa utsträckning
som lin vore fallet. Örn dricksvatten av någon anledning infekterades
med sjukdomsalstrande bakterier, råkade ett stort antal människor
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
i överhängande fara att insjukna. Man antingen visste eller hade goda grunder
antaga, att vattnet kunde förmedla överförandet till människor och djur
av bl. a. följande infektionssjukdomar: kolera, tyfus, paratyfus, dysenteri
(rödsot), mjältbrand, barnförlamning, undulantfeber (kastsjuka) och Weds
sjukdom (smittsam gulsot). Dessutom kunde ägg och larver av parasitiska
maskar, som levde hos människor eller djur, spridas genom vatten. — Användes
ytvatten som råvatten, kunde det alltid misstänkas, att vattnet förde
smitta, och om reningsanordningar saknades, vore otillräckliga eller tillfälligtvis
icke fungerade tillfredsställande, kunde svåra vattenepidemier uppstå.
Dylika vattenepidemier vore icke heller sällsynta, och i utredningen lämnas
en redogörelse för några sådana under senare år inträffade epidemier.
Vid bakteriologisk undersökning av vatten borde bestämmes:
1) totalantalet (relativt hastigt växande) bakterier;
2) antalet till coli-terogenesgruppen hörande bakterier.1
Örn så ansåges erforderligt, borde även bestämmas:
3) antalet till grupp 2) hörande bakterier, vilka vore termoresistenta.
Det måste enligt utredningen anses vara ett observandum, som kunde
giva anledning till översyn av vattenverket, örn antalet gelatinabakterier (d.
v. s. det antal bakterier, som framkommer vid den i det föregående under
1) angivna bestämningen) vid 22° överstege 100 per ml., om antalet coliaerogenes
vid 37° överstege 20 per liter och antalet coli-aaerogenes vid 45°
10 per liter. I synnerhet vore detta fallet, örn samtliga dessa tre minimisiffror
överskredes hos ett och samma vattenprov. Beträffande råvatten torde det enligt
utredningen vara meningslöst att fastställa några siffror för bakteriehalten,
vilka icke finge överskridas. Ofta nog kunde ett samhälle befinna sig i
den situationen, att en vattentäkt måste användas, även örn vattnet vore
ganska undermåligt från hygienisk synpunkt. Så mycket torde det kunna
sägas, att ett råvatten med i regel mer än 1,000 termostabila coli per liter
måste genomgå reningsanordningar, som vore vida mer omsorgsfulla och noggranna
än om colihalten vore lägre.
Det framhålles vidare i utredningen, att det ej läte sig göra att installera
sådana anordningar vid vattenverken, att alla risker en gång för alla vore
uteslutna och kontroll därför onödig. Vattentäkten vore nämligen underkastad
ständiga växlingar, och reningsanordningarna vore ofullkomliga. Regelbunden
kontroll av dricksvattnet borde därför komma till stånd.
Vad beträffade fysikalisk-kemisk undersökning av dricksvatten framhålles
i utredningen, att man sedan gammalt uppställde vissa fordringar å dricksvatten
såväl i fysikaliskt som i kemiskt hänseende.
Vad den fysikaliska beskaffenheten av dricksvatten anginge krävdes, att
vattnet skulle vara klart, färglöst eller i det närmaste färglöst samt fritt från
främmande lukt eller smak.
Dessa bakterier användas oftast såsom mätare på ett vattens förorening med tarmuttömningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
13
Beträffande beskaffenheten av dricksvatten i kemiskt hänseende måste enligt
utredningen ur hygienisk synpunkt fordras, att vattnet icke innehölle
ämnen, som genom giftverkan kunde vara skadliga för människor, alt det ej
i nämnvärd grad finge innehålla ämnen, som härstammade från människors
eller djurs tarmuttömningar, att det ej finge innehålla i och för sig oskadliga
ämnen i sådan mängd, att vattnet på grund därav bleve mindre användbart
för hushållsändamål, samt att det ej i övrigt finge innehålla ämne,
som gjorde vattnet oaptitligt och därigenom minskade dess användbarhet.
I utredningen redogöres närmare för de i vatten förekommande ämnen, som
i nyss anförda hänseenden i allmänhet uteslöte eller förminskade dess användbarhet.
Förslag till författningsbestämmelser.
Den av statens institut för folkhälsan framlagda utredningen utmynnar i
förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 9, 12 och 47 §§ i hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 samt kungörelse med bestämmelser rörande hygienisk
kontroll av vatten i vissa vattenledningar m. m. Ifrågavarande förslag torde
såsom bilaga (Bilaga A) få fogas till protokollet i detta ärende.
Utredningens förslag till ändringar i hälsovårdsstadgan innebär — förutom
införande i stadgan av en hänvisning till den av utrednigen föreslagna kungörelsen
om kontroll av vattenledningsvatten — vissa tillägg, innefattande
bestämmelser rörande dem, som arbeta i vattenledningsverk för tillhandahållande
av dricks- och hushållsvatten. För sådan person skulle sålunda —
i likhet med vad redan nu enligt 12 § 1 mom. och 47 § 1 mom. gäller i fråga
om vissa andra yrkeskategorier — stadgas skyldighet att under arbetet iakttaga
noggrann renlighet. Vidare föreslås det stadgandet, att envar, som önskade
anställning inom vattenledningsverk med huvudsaklig verksamhet
inom område, där vattnet renades eller bereddes, skulle vara skyldig att före
anställningens början förete intyg av läkare, att han icke lede av sjukdom
eller vore bärare av smitta, som kunde spridas med dricksvatten.
Den huvudsakliga innebörden av förslaget till kungörelse örn kontroll av
vatten i vissa vattenledningar är följande:
Kungörelsen äger utan särskilt förordnande tillämpning å vatten, som
inom område, där 1 kap. hälsovårdsstadgan länder till efterrättelse, för allmänt
bruk distribueras i vattenledning till dryck, matlagning m. m. Efter
förordnande av medicinalstyrelsen kan kungörelsen därjämte bliva tillämplig
dels inom område, där 2 kap. hälsovårdsstadgan gäller, dels ock i fråga
om vatten, som i viss vattenledning distribueras för enskilt bruk till dryck,
matlagning m. m. Hälsovårdsnämnd är skyldig föranstalta örn att sådant
vatten, varå kungörelsen är tillämplig, med regelbundna tidsmellanrum underkastas
dels fysikalisk-kemisk, dels ock bakteriologisk undersökning. För
båda slagen av undersökningar meddelas i kungörelsen bestämmelser örn
längden av de tidsperioder, som må förflyta mellan varje undersökning;
möjlighet och i vissa fall .skyldighet till avvikelse härifrån finnas dock. På
grund av resultatet av verkställd undersökning kan skyldighet uppkomma
för hälsovårdsnämnd att vidtaga vissa åtgärder.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
I kungörelsen finnas ock bestämmelser örn behörigheten att verkställa de
föreskrivna vattenundersökningarna.
Yttranden om behovet av lagstiftning.
I de avgivna yttrandena har behovet av lagstiftning av den art, varom nu
är fråga, allmänt vitsordats.
Livsmedelslagstiftningssakkunnigci upplysa i sitt remissyttrande, att de —
med hänsyn till att det av institutet för folkhälsan framlagda förslaget vore
beroende på Kungl. Maj:ts prövning — ansett sig icke böra föreslå några
särskilda bestämmelser rörande beskaffenheten av vatten i vattenledningar
för allmänt bruk eller kontroll av sådant vatten. Något hinder kunde därför
icke anses föreligga att nu framlägga förslag till lagstiftning på grundval av
folkhälsoinstitutets förslag. Det kunde visserligen ifrågasättas, huruvida icke
bestämmelserna i nämnda förslag borde infogas i den livsmedelsstadga, som
de sakkunniga hade under utarbetande. Den hygieniska kontrollen av vattenledningsvatten
krävde emellertid betydligt mera detaljerade föreskrifter än
den allmänna livsmedelskontrollen. Dessa föreskrifter syntes därför lämpligen
böra inflyta i en särskild författning. —- De sakkunniga holle för sin
del före, att behovet av en enhetligt anordnad kontroll av vattenledningsvattnet
vöre allmänt erkänd. Det föreliggande förslaget syntes de sakkunniga
vara väl ägnat att läggas till grund för föreskrifter rörande en sådan kontroll.
Föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium, professorn C. A.
Kling, vars yttrande i ärendet inhämtats av medicinalstyrelsen, anför, att frågan
om kontroll av dricks- och hushållsvatten sedan många år på det epidemiologiska
området tilldragit sig uppmärksamhet, och dess lösning hade
med åren synts allt mera trängande. Bristande kontroll över vattenförsörjningen
hade i många samhällen öppnat möjligheter till en smittspridning,
som genom tillbörlig övervakning bort kunna undvikas. Utredningens förslag
syntes därför böra i princip livligt tillstyrkas. Den minskade smittrisk, som
därigenom kunde åstadkommas, torde vara väl värd de med kontrollen förenade
kostnaderna, vilka måste anses mycket blygsamma i jämförelse med de
stående utgifter, som vattenförsörjningen i övrigt medförde.
Svenska stadsförbundet framhåller, att, även örn kontrollen över dricksoch
hushållsvatten för åtskilliga städers del redan nu torde vara fullt betryggande
ordnad, generella föreskrifter på området dock vore väl motiverade.
Förbundet gåve därför sin principiella anslutning till tanken på en lagfäst
kontroll.
Svenska teknologföreningen yttrar, att genomförandet av Be i utredningen
framlagda förslagen på många håll komme att medföra i jämförelse med nuvarande
förhållanden betydligt mera omfattande kontroll av vattenledningsvattnets
hygieniska beskaffenhet, samt att därigenom ett föreliggande behov
otvivelaktigt tillgodosåges. Den föreslagna kontrollen måste dock enligt föreningen
få begränsad betydelse för förhindrandet av uppkomsten av epide
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
15
mier. Orsakerna till det distribuerade vattnets stundom mindre tillfredsställande
beskaffenhet vore nämligen av teknisk art — brister i anläggningarnas
planläggning, konstruktion och drift — och bleve genom kontrollen först i
efterhand uppdagade. Föreningen påpekar, att det därför läge nära till hands
att till diskussion upptaga jämväl frågan örn vidtagandet av åtgärder av förebyggande
natur. I nämnda hänseende föreslår föreningen auktorisering av
utredningsmän och konstruktörer av vattenverk, införande av föreskrift, att
uppgjorda förslag till vattenverk måste, om de skola bringas till utförande,
godkännas av lämplig statlig myndighet, uppställande av kompetensfordringar
å den ansvariga personalen vid hygieniskt riskfyllda vattenverk samt införande
av bestämmelser örn vattenverkens konstruktion, om regelbunden
kontroll av driften vid verken samt rörande skyldighet att låta registrera
vattenverk.
De kommunala myndigheterna i åtskilliga mindre samhällen hava — utan
att likväl bestrida behovet över huvud av bestämmelser örn kontroll av vattenledningsvatten
-— framhållit, att för det egna samhällets del kontrollföreskrifter
av föreslagen art icke vore av nöden.
Helt avvisande till förslaget att vidtaga lagstiftningsåtgärder på förevarande
område ställa sig stadsfullmäktige i Borås. Såsom motivering anföres, att
den kontroll, som förekommit därstädes, syntes hava fungerat på ett fullt
tillfredsställande sätt. Tillräcklig anledning förelåge ej att genom allmän lagstiftning
införa nya, tämligen komplicerade och sannolikt även kostbara kontrollåtgärder,
rapportsystem och annat, som därmed ägde sammanhang.
Jag delar den uppfattning, åt vilken i ärendet allmänt givits uttryck, att
det är av vikt, att kontroll i viss utsträckning kommer till stånd i fråga om
beskaffenheten ur hygienisk synpunkt av vattenledningsvatten, som tillhandahålles
för dryck, hushållsändamål m. m. På många håll, framför allt i de
större städerna, är den kontroll, som vattenledningsvattnet redan nu underkastas,
så anordnad, att något behov av reglerande lagstiftning i ämnet ej
förefinnes. Annorstädes äro emellertid förhållandena på detta område icke
lika föredömligt ordnade. Belysande härvidlag synes mig den omständigheten
vara, att under år 1939 vattenepidemier — rödsot eller tyfus — i tre
fall utbrutit i samhällen, där någon regelbunden bakteriologisk övervakning
av dricksvattnet icke förekommit. Då kontroll av att vattnet är hygieniskt
oklanderligt och att förefintliga reningsanordningar fungera tillfredsställande
väsentligt underlättar möjligheterna att förhindra uppkomsten av vattenepidemier,
synes det mig utgöra en kännbar brist, att sådan kontroll hittills
icke varit påbjuden.
Alt den föreslagna kontrollen medför ökade kostnader för många samhällen
är uppenbarligen oundvikligt. Främst blir detta naturligen fallet inom
de orter, där hittills icke förekommit någon kontroll. Legal kontroll å dricksvatten
från vattenledningar kan emellertid anordnas för överkomliga kostnader.
Med hänsyn till arten av de skäl, som tala för sådan kontroll, bör
kostnadsfrågan därför icke tillmätas avgörande betydelse vid bedömandet,
Departe
ments
chefen.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
huruvida kontroll skall anordnas eller ej, utan först då det gäller att bestämma,
vilken omfattning som bör givas kontrollen. Till denna senare fråga
vill jag i det följande återkomma.
Av svenska teknologföreningen hava föreslagits vissa reglerande bestämmelser
örn vattenverks uppförande, driften av sådant verk m. m. Då någon
närmare utredning angående dessa spörsmål icke föreligger och de därförutan
icke synas böra bringas till genomförande, saknar jag anledning att nu
taga ställning till desamma. Det torde emellertid böra förutskickas, att frågan
örn tillsyn å utrustningen och skötseln av vattenverk icke lämnats obeaktad
i det förslag jag ämnar förorda.
Under hänvisning till det nu anförda vill jag föreslå, att riksdagens yttrande
inhämtas över förslag till författningsbestämmelser angående kontroll
av vattenledningsvatten. Det inom statens institut för folkhälsan utarbetade
förslaget till kungörelse med bestämmelser rörande hygienisk kontroll av vatten
i vissa vattenledningar m. m. torde kunna läggas till grund för de erforderliga
författningsbestämmelserna. Jag förordar vidare, att riksdagens yttrande
inhämtas jämväl över förslag till vissa med nyssnämnda kontrollbestämmelser
sammanhörande tillägg till hälsovårdsstadgan.
Inom socialdepartementet hava fördenskull, med beaktande av de yttranden,
som avgivits i ärendet, utarbetats förslag till förordning om kontroll av
vattenledningsvatten samt förordning örn tillägg till hälsovårdsstadgan den
19 juni 1919 (nr 566). Jag övergår nu till en redogörelse för dessa förslag,
i samband varmed det väsentliga innehållet av remissyttrandena jämväl
kommer att återgivas.
Departementsförslagen.
Förslaget till förordning om kontroll av vattenledningsvatten.
Förordningens tillämpningsområde.
Institutets förslag.
I 1 § av institutets för folkhälsan kungörelseförslag stadgas, att kungörelsen
skall äga tillämpning å vatten, som inom område, där 1 kap. hälsovårdsstadgan
är gällande, för allmänt bruk distribueras i vattenledning till dryck,
matlagning och annan beredning av livsmedel samt till renhållning av kärl
eller redskap, vilka användas vid tillredning och annan hantering av livsmedel.
Möjlighet beredes emellertid i 11 § att få räckvidden av kontrollbestämmelserna
utsträckt utöver vad 1 § angiver. Enligt 11 § första stycket skall
nämligen vad i kungörelsen är föreskrivet för område, där 1 kap. hälsovårdsstadgan
är gällande, även gälla område, inom vilket 2 kap. hälsovårdsstadgan
äger tillämpning, där medicinalstyrelsen, efter vederbörandes hörande,
sådant förordnar. I andra stycket av samma paragraf stadgas vidare, att
medicinalstyrelsen jämväl äger förordna, att författningens bestämmelser
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
17
skola gälla vatten, som i viss vattenledning distribueras för enskilt bruk till
ändamål, som i 1 § sägs.
Yttranden.
Vad först angår huvudregeln i institutets förslag, nämligen att bestämmelserna
skola äga tillämpning inom område, där
1 kap. hälsovårdsstadgan är gällande, yttrar länsstyrelsen
i Malmöhus län, att det torde vara avsett, att bestämmelserna skola tillämpas
beträffande vatten, som från allmän vattenledning distribueras inom stad
eller annat samhälle, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad äro
gällande, och icke allenast å vatten, som från dylik vattenledning distribueras
»inom område, där 1 kap. hälsovårdsstadgan är gällande». Enligt 32 § hälsovårdsstadgan
gälla nämligen föreskrifterna i 1 kap. endast för stads planlagda
område, därest ej i angiven ordning blivit bestämt, att nämnda föreskrifter
skola tillämpas jämväl inom område, som ej vore planlagt.
Samma påpekande att 1 kap. hälsovårdsstadgan inom stad endast gäller
stadsplanelagt område göres av svenska kommunal-tekniska föreningen. Den
inskränkning i kontrollens omfattning, som följde av nämnda förhållande,
bleve dock enligt föreningens mening mer eller mindre illusorisk genom att
medicinalstyrelsen enligt 11 § ägde efter vederbörandes hörande föreskriva, att
kontrollen skulle omfatta jämväl område, där 2 kap. hälsovårdsstadgan vore
tillämplig. Det sannolika och mest konsekventa torde enligt föreningens
åsikt bliva, att vad i kungörelseförslaget angivits såsom undantag i verkligheten
komme att bliva det normala. Föreningen funne önskvärt, att kontrollen
utsträcktes att gälla förslagsvis sådana vattenledningsverk, som distribuerade
vatten till minst 1,000 personer med rätt för medicinalstyrelsen att
i undantagsfall, där särskilda omständigheter det påkallade, efter vederbörandes
hörande föreskriva, att kontrollen skulle gälla jämväl i fråga om annat
vattenledningsverk.
Mot den i 11 § föreslagna bestämmelsen, enligt vilken kontrollen
kunde på grund av särskilt förordnande komma att omfatta
även område, där 2 kap. hälsovårdsstadgan gällde,
har gensaga riktats av kommunalfullmäktige i Tanums, Hallsbergs, Ramundeboda
och Själevads kommuner, vilka påyrka borttagande av möjligheten
att utsträcka kontrollen till sådant område. Såsom motivering härför anföra
kommunalfullmäktige i Hallsbergs kommun, att kontrollen kunde i fråga
örn mindre anläggningar — kommunala eller enskilda -— medföra ekonomiska
konsekvenser av stor räckvidd. Därigenom kunde en sådan legal kontroll
verka avskräckande och utgöra hinder för tillkomsten av nya dylika
anläggningar samt alltså direkt motverka, att allt flera av landsbygdens invånare
finge sin vattenförsörjningsfråga ordnad. — Kommunalfullmäktige
i Själevads kommun uppgiva, att inom kommunen finnas fem större vattenledningar,
vilka försåge omkring 6,200 av kommunens 11,000 invånare med
vatten. Vart och ett av dessa företag omhänderhades av en förening. Det
Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 50-
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
btparle
mtnts
chefen.
skulle enligt kommunalfullmäktiges mening bliva för omständligt och dyrbart
om den föreslagna kontrollen skulle genom beslut av medicinalstyrelsen bliva
gällande för sådana företag på landsbygden.
Svenska landskommunernas förbund anser det enda riktiga vara att icke
göra skillnad mellan stad och land utan bestämma tillämpningsområdet uteslutande
med hänsyn till örn vattenledningen betjänade ett större antal konsumenter
eller om antalet konsumenter vore så litet, att av kostnadsskäl eller
andra orsaker kontroll ej kunde genomföras. Bleve vad institutet i 11 § föreslagit
genomfört och begagnade medicinalstyrelsen i visst fall sin befogenhet
enligt nämnda paragraf, kunde detta möjligen komma att tagas som
skäl för förslag örn förordnande, att hälsovårdsstadgans samtliga föreskrifter
om stad skulle gälla för det område, där vattenkontroll vöre anordnad.
Den kommunala förvaltningsenheten kunde därigenom komma att sönderbrytas
genom bildande av municipalsamhällen, utan att tillräckliga skäl härför
funnes.
Frågan örn det sätt, varpå beslut örn utsträckning av
kontrollen bör meddelas, har berörts i några yttranden.
Medicinalstyrelsen föreslår, att beslut om att kontrollbestämmelserna skola
gälla skall fattas, då det gäller vattenledning för enskilt bruk av hälsovårdsnämnd
och beträffande vattenledning för allmänt bruk inom område,
där 2 kap. hälsovårdsstadgan är gällande, av länsstyrelsen efter vederbörandes
hörande; i sistnämnda fall skall dock enligt styrelsens förslag beslutet
underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Överståthållarämbetet anser, att befogenheten att meddela förordnande i
de i förslagets 11 § angivna avseenden bör tillkomma icke medicinalstyrelsen
utan i stället länsstyrelsen. —- Länsstyrelsen i Örebro län finner annan ordning
för beslutanderätten i nämnda fall icke böra förekomma än den som
i 34 § hälsovårdsstadgan föreskrives beträffande förordnande om att hälsovårdsstadgans
bestämmelser örn stad skola gälla även för köping m. m. eller
alltså att beslut i frågan meddelas av länsstyrelsen och att detta beslut underställes
Kungl. Maj:ts prövning.
Eldigt institutets förslag gäller såsom huvudregel, att kontrollbestämmelserna
skola äga tillämpning inom område, där 1 kap. hälsovårdsstadgan är
gällande. Föreskrifterna i nämnda kapitel gälla utan särskilt förordnande för
stads planlagda område. För övriga delar av staden däremot gälla nämnda
föreskrifter allenast därest beslut därom fattats av länsstyrelsen antingen
efter framställning av stadsfullmäktige eller på länsstyrelsens eget initiativ
och efter stadsfullmäktiges hörande, i vilket senare fall frågan, i händelse
förslaget icke gillas av stadsfullmäktige, underställes Kungl. Maj :ts prövning.
Vidare bliva föreskrifterna i 1 kap. hälsovårdsstadgan i tillämpliga delar gällande
jämväl för köping, hamn, fiskeläge eller annat ställe med större sammanträngd
befolkning, där länsstyrelsen, efter vederbörandes hörande, förordnar
därom genom beslut, som skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
19
Att förordningen bör utan prövning i det särskilda fallet vara tillämplig
inom varje område, där 1 kap. hälsovårdsstadgan är gällande, synes icke
behöva vara föremål för tvekan. Det i några remissyttranden uppställda
spörsmålet, huruvida icke detsamma bör gälla i fråga om sådant icke planlagt
område inom stad, för vilket föreskrifterna i 2 kap. hälsovårdsstadgan
tillämpas, är praktiskt sett av underordnad betydelse. I allmänhet torde
nämligen vattenledning inom dylikt område tillhandahålla samma vatten
som tillhandahålles inom stadens planlagda område. Därest så emellertid ej
är fallet, synas mig övervägande skäl tala för att vattnet jämväl i sådan
vattenledning underkastas periodisk kontroll. Jag förordar därför, att föreskrifterna
i den föreslagna förordningen förklaras vara utan vidare tillämpliga
för stad samt för område å landet, där hälsovårdsstadgans föreskrifter
rörande stad lända till efterrättelse.
Man bör enligt min mening — åtminstone för närvarande — icke uppställa
krav på anordnande av vattenkontroll i fråga örn alla vattenverk för allmänt
bruk, oberoende av deras omslutning. Genom att kontrollen förklaras gälla
för områden, där 1 kap. hälsovårdsstadgan länder till efterrättelse, samt för
stadsområden, även örn nämnda kapitel ej gäller därstädes, torde man för det
stora flertalet fall hava vunnit syftemålet att få vattenverk av betydenhet underkastade
kontroll. Det förekommer emellertid, att inom områden å landet,
varest 1 kap. hälsovårdsstadgan ej gäller, vattenverk finnas, i fråga
om vilka kontroll är synnerligen påkallad med hänsyn såväl till omslutningens
storlek som till avsaknaden av varje slag av reningsanordning. Det
är därför önskvärt, att möjlighet beredes att genom särskilt förordnande
få dylika vattenverk underkastade den tilltänkta kontrollen.
På spörsmålet huruvida vattenkontroll bör anordnas för område å landet,
varest 1 kap. hälsovårdsstadgan ej gäller, böra andra omständigheter icke
inverka än de, som sammanhänga med anordningarna vid inom området befintliga
vattenverk och dessas omslutning. Enbart det förhållandet att i
fråga örn visst område förordnande om vattenkontroll meddelats kan därför
icke med framgång tagas till intäkt för krav på att området skall bilda
municipalsamhälle i hälsovårdsavseende. De av svenska landskommunernas
förbund härutinnan uttryckta farhågorna torde därför vara ogrundade.
Enligt folkhälsoinstitutets förslag äger medicinalstyrelsen förordna, att
även vatten, som i viss vattenledning distribueras för enskilt bruk, skall
vara underkastat kontroll. Det torde icke heller kunna med fog betridas, att
ett dylikt förordnande kan under speciella omständigheter vara fullt motiverat.
Det torde exempelvis förekomma, att större industri- eller sjukvårdsanläggningar
hava sin vattenförsörjning ordnad genom eget vattenverk, vartill
utomstående ej äro anslutna. Är vattnet av bristfällig beskaffenhet, bliva
de sanitära olägenheter, som därav kunna uppstå, vittomfattande; de
komma därjämte att drabba personer, vilka ej äga något inflytande på frågan
örn bristernas avhjälpande. Samma synpunkter, som förestava anordnandet
av kontroll över allmänna vattenledningar av jämförbar storlek, göra
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
sig gällande i ett dylikt fall, och möjlighet att anordna kontroll över vattenverk
av nu nämnda art bör därför finnas.
Enligt folkhälsoinstitutets förslag är det lagt i medicinalstyrelsens hand
att meddela förordnande om utsträckning av vattenkontrollen såväl då förordnandet
avser allmänna vattenledningar inom område å landet, varest 1 kap.
hälsovårdsstadgan ej gäller, som då fråga är örn kontroll av vattenledning
för enskilt bruk. Vissa andra förslag beträffande frågan åt vem befogenheten
att meddela sådana förordnanden bör givas hava framställts under
remissbehandlingen. För egen del ansluter jag mig till vad Överståthållarämbetet
föreslagit i detta avseende, nämligen att nyssnämnda befogenhet
bör tillkomma länsstyrelse. Vederbörande hälsovårdsnämnd och vattenverksägare
böra höras i ärendet.
Ansvaret för att stadgad kontroll verkställes och att uppkomna brister
avhjälpas.
Institutets förslag.
Enligt folkhälsoinstitutets förslag åligger det hälsovårdsnämnd att föranstalta
om att vattenledningsvatten underkastas fysikalisk-kemisk eller bakteriologisk
undersökning (2 och 5 §§). Enligt 8 § 1 mom. skall hälsovårdsnämnd,
då fel i vattenledningsverk uppstår, som kan hava menlig inverkan
på vattnets beskaffenhet, ofördröjligen vidtaga åtgärder för felets avhjälpande.
Någon särskild motivering till att nämnda skyldigheter lagts å hälsovårdsnämnd
lämnas ej.
Yttranden.
I en till stadsfullmäktiges i Göteborg yttrande fogad promemoria av vattenverkschefen
i Göteborg anföres, att det i städer, vilka i likhet med Göteborg
hade uppdragit åt en särskild myndighet att ombesörja vattenverkets angelägenheter,
torde vara lämpligare, att skyldigheten att vidtaga åtgärder för
avhjälpande av fel i vattenverk komme att åvila nämnda styrelse i stället för,
såsom enligt institutets förslag, hälsovårdsnämnd. Vidare ifrågasättes i promemorian,
huruvida skyldigheten icke borde omfatta, förutom avhjälpandet
av eventuella fel vid vattenverket, jämväl avhjälpandet av olägenheter med
avseende å vattnets beskaffenhet, som kunde inträffa på grund av andra
omständigheter, exempelvis försämring av råvattnets beskaffenhet.
Stadsfullmäktige i Kungälv framhålla, att hälsovårdsnämnd icke vore en
sådan anslagsbeviljande myndighet, att den kunde disponera de anslagsmedel,
som kunde bliva behövliga för avhjälpande av fel i vattenverk, varför bestämmelsen
i 8 § 1 mom. borde utgå.
Länsstyrelsen i Örebro län och kommunalnämnden i Sköllersta kommun
erinra, att den ifrågasatta undersökningsskyldigheten borde åläggas vederbörande
vattenverksägare och icke hälsovårdsnämnderna, vilka borde handhava
den närmaste övervakningen över bestämmelsernas efterlevnad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
21
Svenska stadsförbundet anför:
Då hälsovårdsnämnden är det lokala organet för hygienens övervakande,
må det i och för sig synas naturligt, om nämnden också får denna uppgift sig
tilldelad i avseende å vattenkontrollen. Ur kommunal förvaltningssynpunkt
torde dock måhända vissa invändningar mot anordningen förtjäna att något
övervägas. Det kan knappast anses riktigt tilltalande, att hälsovårdsnämnden
i en stad skulle genom förvaltningen helt utomstående kontrollanter
granska åtgärder, vidtagna inom en annan del av stadens förvaltning, och
detta oberoende av den sakkunskap vid uppkommande frågors behandling
vederbörande vattenverks ledning själv kan hava till sitt förfogande. Det
synes kunna ifrågasättas, att vattenverksstyrelserna finge till en central myndighet
årligen meddela, hur vattenkontrollen är ordnad och genom vilka personer
den skall ombesörjas. Till denna myndighet borde då självfallet rapporter
insändas fortlöpande. Även med denna anordning kunde det förbehållas
hälsovårdsnämnderna att taga initiativ till skärpt kontroll med ledning av från
centralmyndigheten överlämnade avskrifter av rapporterna eller etter anmälningar
i förekommande fall från myndigheten i fråga.
Svenska kommunal-tekniska föreningen yttrar:
I förslaget hava hälsovårdsnämnderna tillagts ett flertal åligganden, vilka
enligt föreningens mening rätteligen tillkomma styrelserna och därmed föreståndarna
för vattenledningsverken. De sistnämnda, som i detta fall utgöra
det verkställande organet och hava att ansvara för verkens drift och ekonomi.
böra nämligen hava skyldigheten såväl att ombesörja vederbörlig fysikalisk - kemisk och bakteriologisk undersökning som ock att vidtaga erforderliga åtgärder,
då fel uppstå i vattenledningsverket. Det är också att märka, att åtminstone
de större städerna kunna förväntas komma att fortfarande utföra
flera vattenundersökningar än vad författningen fordrar, och då böra givetvis
överenskommelser med laboratoriet ske med vattenledningsverket som beställare.
Därmed sättas icke hälsovårdsnämnderna ur funktion utan bibehålla
oförminskat sin kontrollerande ställning med rätt och skyldighet att ingripa
när förhållandena så kräva.
De allmänna vattenledningar, å vilka de föreslagna kontrollbestämmelserna
äro avsedda att tillämpas, tillhöra i allmänhet vederbörande kommuner.
Folkhälsoinstitutets förslag synes förutsätta, att kommunerna genom hälsovårdsnämnderna
skola föranstalta örn kontroll av vattnet och svara för
de med kontrollen förenade kostnaderna. Det torde dock vara mera naturligt,
att hälsovårdsnämndernas uppgift, såsom ock i flera remissyttranden
förordats, begränsas till övervakning av kontrollen. Vattenverksanläggningarnas
ägare få då själva draga försorg örn att kontroll utföres i stadgad omfattning
och på föreskrivet sätt samt gälda uppkommande kontrollkostnader.
Är kommun ägare av vattenverksanläggning, ligger det närmast till hands,
att kontrolluppgifterna åvila det kommunala organ, som handhar vattenverkets
skötsel. Hinder torde dock ej föreligga för hälsovårdsnämnden att
åtaga sig uppdrag att helt eller delvis ombesörja kontrollen. Är vattenverket
däremot i enskild ägo, utövar kommunen genom hälsovårdsnämnden allenast
en övervakande uppgift. Jämväl såvitt angår driften av vattenverk bör
hälovårdsnämnds uppgift vara begränsad till övervakning. Den föreslagna
bestämmelsen att nämnden ofördröjligen skall vidtaga åtgärder för avhjäl
Deparle
menta
chefen.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
pande av fel, som uppstått i vattenverk, har därför i departementsförslaget
ersatts med en föreskrift, att nämnden har att ägna tillsyn åt utrustningen
och skötseln av vattenverk, samt att, då brist uppstår, som menligt inverkar
på beskaffenheten av vattnet, nämnden skall förelägga vederbörande a.tt
vidtaga för bristens avhjälpande tjänliga åtgärder, såvida dessa icke medföra
oskäliga kostnader. Sådant föreläggande kan enligt departementsförslaget
förenas med vitespåföljd. Frågan huruvida ett visst kostnadsbelopp är oskäligt
eller ej bör uppenbarligen bedömas med hänsyn till beskaffenheten av
det vatten, som tillhandahålles genom vattenverket i dess föreliggande skick,
och de förbättringar härutinnan, som kunna vinnas genom de ifrågasatta
åtgärderna.
De fysikalisk-kemiska undersökningarna.
Institutets förslag1.
Enligt institutets kungörelseförslag skall vatten, som distribueras i vattenledning,
ävensom, där vattnet undergått rening, råvattnet underkastas fysikalisk-kemisk
undersökning en gång varje kalenderår och därutöver så
snart anledning förekommer till antagande, att råvattnet eller det därav beredda
vattnet undergått förändring, varigenom det blivit mindre lämpligt för
sitt ändamål (2 §). Medicinalstyrelsen äger medgiva, att längre tid än ett år
men ej mer än tre år må förflyta mellan varje undersökning (4 §). Undersökning
må utföras av statens institut för folkhälsan, statens lantbrukskemiska
kontrollanstalt och de med statsmedel understödda lokala lantbrukskemiska
kontrollstationerna ävensom av den, som efter att hava blivit av medicinalstyrelsen
förklarad därtill behörig, erhållit vederbörande länsstyrelses förordnande
därtill (3 §).
Beträffande kompetensen bos dem, vilka skola utföra de fysikalisk-kemiska
undersökningarna, anföres, att det bör erfordras, att vederbörande avlagt filosofie
kandidatexamen med minst betyget nied beröm godkänd i kemi eller
apotekarexamen eller utexaminerats från fackskola för kemisk teknologi vid
teknisk högskola eller ock visat sig hava motsvarande kunskaper i kemi samt
att han dessutom tjänstgjort minst tre månader vid större vattenlaboratorium
eller sex månader vid lantbrukskemisk kontrollstation.
Rörande den fysikalisk-kemiska undersökningen av vattnet anföres i övrigt
i institutets utredning bl. a.:
Vid regelbundet återkommande fysikalisk-kemisk undersökning böra följande
bestämningar göras, nämligen av vattnets färg, grumlighet, lukt och
smak, vätejonkoncentration, dess halt av aggressiv kolsyra, klorjon, ammoniak,
nitrat, nitrit, järn, mangan, indunstningsåterstod och eldfasta ämnen
samt dess biokemiska syreförbrukning, syreförbrukning med permanganat,
totalhårdhet och karbonathårdliet. Dessa undersökningar böra göras regelbundet
en gång årligen, varvid såväl råvatten som renvatten skola undersökas. Vid
tillfällen då vattnet kan misstänkas vara av väsentligen försämrad kvalitet,
t. ex. vid snösmältningen, under perioder då industri utsläpper avloppsvatten
i vattentäkten, vid högvatten etc. bör jämväl undersökning ske.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
23
Om särskild anledning därtill linnes, bör vattnet även undersökas på förekomsten
av andra ämnen än dem som här ovan uppräknats. Sådana ämnen
äro t. ex. bly, koppar, zink, fluor, aluminium samt organiska och oorganiska
ämnen av alla slag, som kunna utsläppas i recipienten genom industriavlopp.
Om ett samhälle med grundvattentäkt under minst tre på varandra följande
undersökningar kunnat visa, att vattnet är av hygieniskt oklanderlig beskaffenhet,
och om inga större risker finnas för vattentäktens förorening, bör
medicinalstyrelsen kunna på därom gjord framställning föreskriva, att fysikalisk-kemisk
undersökning kan få göras blott vart annat eller vart tredje
år. Dock bör även i sådant fall undersökning verkställas, om grundad anledning
finnes till antagande, att vattnets beskaffenhet försämrats eller väsentligen
förändrats.
Några bestämda kemiska förfaringssätt för de olika analyserna torde
åtminstone för närvarande icke böra föreskrivas. Enligt vad som inhämtats,
arbeta sedan ett pär år tvenne enskilda kommittéer, den ena tillsatt av kemistsamfundet
och den andra av svenska kommunal-tekniska föreningen, med
frågor rörande standardisering av undersökningsmetoder på detta område.
Kommittéernas resultat beträffande kemiska analysmetoder föreligga ännu
icke. Det bör alltså åtminstone för den närmaste framtiden överlämnas åt
den enskilde undersökaren att välja den analysmetod, som synes honom mest
lämplig, dock bör han i sitt utlåtande angiva, vilken metod som i varje
särskilt fall kommit till användning.
yttranden.
I det övervägande antalet remissyttranden har någon invändning icke rests
mot att fysikalisk-kemisk undersökning föreskrives skola ske med de tidsmellanrum,
som av institutet föreslagits. I enstaka yttranden göres emellertid
gällande, att dylik undersökning icke behövde ske regelbundet utan endast
för särskilda fall. I denna riktning uttala sig sålunda stadsfullmäktige i Mölndal,
municipal fullmäktige i Kramfors och kommunalfullmäktige i Älvkarleby.
Vad angår bestämmelserna örn behörighet att utföra fysikalisk-kemisk
undersökning ifrågasätta länsstyrelsen i Malmöhus län och svenska kommunal-tekniska
föreningen, huruvida för rätt att utföra undersökningar bör
krävas något förordnande av länsstyrelsen. Det framhalles, att örn länssty - relsens prövning skall inskränka sig till ett konstaterande av att vederbörande
sökande är av medicinalstyrelsen förklarad behörig, förordnandet knappast
synes fylla något praktiskt ändamål.
Svenska kommunal-tekniska föreningen framhåller vidare vikten av atl
ansvaret för vattenundersökningarnas riktiga utförande komme att obeskuret
vila på laboratorieföreståndaren vid vattenverket samt anför fortsättningsvis:
Sålunda
bör för erhållande av en säker och oklanderlig provtagning denna
företagas av person, som utses av laboratorieföreståndaren och som av honom
erhållit erforderlig undervisning i förfarandet vid provtagning. Detta motsvarar
bl. a. det arbetssätt, som tillämpas vid annan officiell provtagning av
varor, i vilket fall av laboratorieföreståndaren utsedda särskilda provtagare
på olika platser uttaga prov på dessa varor för vidarebefordran till laboratoriet.
För de större samhällena bör därvid laboratorieföreståndaren i allmänhet
utse hälsovårdsinspektörerna eller motsvarande tjänstemän. I mindre
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Deparlc
menis
chejem.
samhällen, där dylika tjänster saknas, kan det däremot vara nödvändigt
använda annan lämplig person. I varje fall synes provtagaren böra erhålla
instruktioner av och i provtagningshänseende stå under laboratorieföreståndarens
ledning, enär denne bör vara helt ansvarig för såväl provets tagande
som analyseringen av detsamma. Genom denna arbetsordning bortfaller också
belt en annars möjligen framställd anmärkning, att vattenledningsverket såsom
ansvarigt för renvattnets beskaffenhet icke bör ombestyra kontrollen.
Verket kan nämligen, om provtagningen sker på ovan angivet sätt, icke öva
något inflytande på resultatet av verkställda kontrollprov.
Då de föreslagna bestämmelserna örn tidsintervallerna mellan de fysikalisk-kemiska
vattenundersökningarna lämna tillfälle till anpassning efter de
speciella förhållanden, som kunna råda, samt huvudregeln örn undersökning
en gång årligen i och för sig synes lämpligt avpassad och torde medföra en
allenast obetydlig kostnadsbelastning för vederbörande vattenverksägare,
hava nämnda bestämmelser upptagits i departementsförslaget i sakligt oförändrad
form.
Behörighet att utföra fysikalisk-kemisk undersökning skall enligt folkhälsoinstitutets
kungörelseförslag tillkomma dels vissa statliga eller statsunderstödda
inrättningar, nämligen statens institut för folkhälsan, statens
lantbrukskemiska kontrollanstalt och de statsunderstödda lokala lantbrukskemiska
kontrollstationerna, dels ock i viss angiven ordning behörighetsförklarade
personer.
I fråga om statens lantbrukskemiska kontrollanstalt har vid anstaltens inrättande
såsom undantagslös princip hävdats, att dess analysverksamhet skall
vara begränsad att avse jordbruket och dess binäringar (se Kungl. Maj:ts
prop. nr 211/1938 sid. 38). Denna princip har ock kommit till uttryck i den
för anstalten utfärdade instruktionen (sv. förf. sami. nr 166/1939). Med hänsyn
härtill har i departementsförslaget anstalten icke upptagits såsom behörig
att utföra nu ifrågavarande undersökningar.
Beträffande de lokala analysstationerna gäller, att deras arbetsuppgifter
i första hand böra avse jordbruket och dess binäringar men att de, i den mån
Kungl. Majit det medgiver, äga mottaga andra analysuppdrag (2 § kungörelsen
den 15 juni 1939, nr 420). Det synes mig därför lämpligast, att frågan
huruvida kontrollstationerna äga utföra fysikalisk-kemiska vattenundersökningar
får prövas i den ordning 2 § nyssnämnda kungörelse förutsätter. I
den mån Kungl. Majit därvid finner, att hänsynen till jordbruksanalysernas
behöriga verkställande medgiver, att kontrollstationerna befatta sig jämväl
med vattenundersökningar av det slag, varom nu är fråga, möter ur kompetenssynpunkt
uppenbarligen icke några hinder härför. Av nu anförda skäl
kunna enligt departementsförslaget de lokala kontrollstationerna utföra fysikalisk-kemiska
undersökningar allenast i den mån å anstalten tjänstgörande
person förklarats behörig utföra sådan undersökning.
Enligt departementsförslaget skall medicinalstyrelsen äga meddela behörighetsförklaring
för utförande av fysikalisk-kemisk undersökning. Härutinnan
överensstämmer departementsförslaget sålunda med folkhälsoinstitutets
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
25
förslag. Däremot har den ifrågasatta bestämmelsen att för dylik behörighet
erfordrades jämväl förordnande av länsstyrelsen icke medtagits.
I fråga om ersättning för utförande av fysikalisk-kemisk undersökning
samt kompetensen hos dem, som skola bliva behöriga att utföra undersökningarna,
hänvisas till vad härom kommer att anföras i samband med behandlingen
av de bakteriologiska undersökningarna.
De bakteriologiska undersökningarna.
Institutets förslag.
Enligt institutets kungörelseförslag skall vatten, varå kungörelsen är tilllämplig,
en gång i veckan underkastas bakteriologisk undersökning. Därest
vattnet undergått rening, skall tillhörande råvatten minst fyra gånger årligen
underkastas sådan undersökning (5 § första stycket). Visas vid undersökningen,
att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål, skall, såvida vattnet
alltjämt tillhandahålles i ledningen, bakteriologisk undersökning dagligen
göras, intill dess vattnet vid minst tre på varandra följande undersökningar
visats vara tjänligt för sitt ändamål (5 § andra stycket). Medicinalstyrelsen
äger medgiva, att längre tidsperioder än de förut nämnda må förflyta
mellan varje bakteriologisk undersökning av vatten och tillhörande
råvatten. Sådant medgivande må endast gälla tills vidare och för varje gång
högst för en period av tre år (6 § första stycket). Visas vid bakteriologisk
undersökning, att i vattenledning tillhandahållet vatten får anses mindre
tjänligt eller otjänligt för sitt ändamål, skall medicinalstyrelsen genast återkalla
dylikt medgivande (6 § andra stycket). Bakteriologisk undersökning
må utföras av statens institut för folkhälsan, av statens bakteriologiska laboratorium
samt av den, som, efter att hava av statens institut för folkhälsan
förklarats därtill behörig, erhållit vederbörande länsstyrelses förordnande
därtill (7 §).
Av motiveringen till kungörelsen framgår, att det medicinalstyrelsen i 6 §
första stycket lämnade bemyndigandet att medgiva undantag avsetts särskilt
för sådana samhällen, som använda grundvatten. Det anföres, att när ett
dylikt samhälle med en längre serie bakteriologiska undersökningar kan visa,
att vattnet städse varit oklanderligt, samt de hygieniska förhållandena vid
vattentäkten och dess omgivningar därjämte äro utan anmärkning, medicinalstyrelsen
skulle kunna medgiva, att undersökning gjordes blott en gång
i månaden eller ännu mera sällan, t. ex. några gånger årligen vid tillfällen
då vattentäkten löpte den största risken att förorenas, såsom vid snösmältningen,
vid perioder av långvarig torka eller ihållande regn.
Institutets utredning innehåller icke några beräkningar av kostnaderna för
verkställande av bakteriologiska undersökningar i enlighet med institutets
förslag. Såsom allmänt omdöme framhålles dock, att de utgifter, som vattenundersökningarna
krävde, icke kunde anses stora i betraktande av värdet av
det skydd, som därmed skänktes samhällets medlemmar. Det framhålles vidare,
att de av Kungl. Majit för institutet för folkhälsan fastställda taxorna
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
för vattenundersökningar, vilka taxor finge betraktas som relativt låga, sannolikt
komme att bliva normerande för motsvarande undersökningar även
på annat håll.
Enligt utredningen torde ett tämligen stort antal vattenundersökningar
komma att utföras å institutets vattenlaboratorium samt å statens bakteriologiska
laboratorium. Större och medelstora städer borde lämpligen själva inrätta
laboratorier för vattenundersökningar, där sådana icke redan funnes.
På sina håll torde det vara möjligt att tillgodose behovet av dylika laboratorier
genom utvidgning av redan befintliga mjölklaboratorier. På dessa
kommunala vattenlaboratorier skulle även kunna undersökas de vattenprov,
som kunde komma från mindre städer, köpingar och municipalsamhälle!!
i laboratoriets omgivning.
Beträffande kompetensen hos dem, vilka skola utföra de bakteriologiska
undersökningarna, anföres, att en teoretisk och praktisk utbildning i bakteriolog!
samt en tids tjänstgöring vid något större vattenlaboratorium, som
fått sig undervisning anförtrodd, torde vara oundgängligen nödvändiga. För
en läkare eller veterinär, som förut sysslat med bakteriolog!, torde tjänstgöring
under förslagsvis en månad vid ett sådant vattenlaboratorium vara
tillfyllest. För personer utan bakteriologisk förkunskap torde längre tid få
anses behövlig. Närmare bestämmelser om förvärvande av kompetens skola
enligt 9 § i kungörelseförslaget meddelas av statens institut för folkhälsan.
Yttranden.
Frågan huru ofta bakteriologiska undersökningar böra
utföras har berörts i det stora flertalet remissyttranden, och ändringsförslag
i mer eller mindre utformat skick hava därvid framkommit. Dessa
ändringsförslag gå ut på beredande av vissa lättnader i de av folkhälsoinstitutet
föreslagna föreskrifterna.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter sålunda, om icke
bestämmelsen, att vattnet skulle bakteriologiskt undersökas en gång i veckan,
vore alltför rigorös samt fortsätter:
Obligatorisk undersökning två gånger i månaden torde vara tillräcklig
under förutsättning att medicinalstyrelsen erhåller befogenhet att för vissa
samhällen föreskriva tätare undersökningar. En sådan bestämmelse skulle
sannolikt verka smidigare än den föreslagna föreskriften örn veckoundersökning
med rätt för medicinalstyrelsen att bevilja dispens. Av kommunernas
uttalanden att döma skulle medicinalstyrelsen komma att bliva överlupen
av dispensansökningar. Kommunerna synas framför allt befara, att de komma
att åsamkas dryga kostnader genom den täta kontrollen. Länsstyrelsen
förutsätter givetvis, att medicinalstyrelsens dispensbefogenhet alltjämt bibehålies.
Svenska teknologföreningen anser det icke lämpligt att fastställa någon
generell provtagningsfrekvens, enär vattenverken vore synnerligen olika med
hänsyn till de med dem förenade riskerna. Provtagning en gång i veckan
vore ej tillfyllest såsom driftskontroll vid vissa vattenverk, under det att den
måste anses vara alldeles för stor för det stora flertalet vattenverk, som ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
27
gjordes av mindre grundvattenverk. Föreskriften om att större respektive
mindre provtagningsfrekvens än en gång i veckan skulle kunna föreskrivas
kunde förutses leda till att provtagningsfrekvensen i varje särskilt fall bleve
bestämd med hänsyn till de hygieniska risker, som kunde anses föreligga.
En generellt föreskriven provtagningsfrekvens saknade under sådana förhållanden
praktisk betydelse. Lämpligare anser föreningen vara att företaga en
indelning av vattenverken i riskklasser, förslagsvis tre eller högst fyra, med
för varje klass föreskriven lämplig provtagningsfrekvens. Till grund för en
dylik indelning borde ligga anläggningarnas storlek, vattentäkternas beskaffenhet
och reningsförfarandena. Det vore, framhåller föreningen slutligen,
anledning förmoda, att den genom riskklassindelningen genomförda differentieringen
av vattenverken komme att inverka i förmånlig riktning på val av
vattentäkt och reningsförfarande vid nyanläggningar eller utvidgningar.
Svenska kommunal-tekniska föreningen påpekar, att fordringarna på vattenkontrollen
böra vara beroende av verkets omslutning. Lika naturligt som
det vore, att Stockholms och Göteborgs vattenledningsvatten kontrollerades
värjo dag i bakteriologiskt hänseende, lika naturligt vore det, säger föreningen,
att denna kontroll bleve mera sällan förekommande ju mindre antalet personer
vore som toge sitt vatten från vattenverket. Föreningen funne det i anslutning
härtill lämpligt att uppdela vattenverken i två kategorier, den ena
omfattande verk, som distribuerade vatten till minst 4,000 personer, den andra
övriga vattenverk med ett distributionsområde, omfattande minst 1,000
personer. Föreningen ansåge ytterligare en kategoriklyvning nödvändig, nämligen
med hänsyn till råvattnets ursprung. Då man approximativt kunde
räkna med cirka 100 ytvatten-och 150 grundvattentäkter, komme enligt föreningen
de i 6 § intagna undantagsbestämmelserna att få användas i flertalet
fall, vilket vore mindre lämpligt. Detta kunde undvikas, örn i kungörelsen
särskilda bestämmelser infördes för undersökning av grundvatten. Därvid
vore att iakttaga, att i fråga om grundvatten rening av vattnet nästan undantagslöst
skedde för minskande av hårdhetsgrad eller järnhalt, varför en bakteriologisk
undersökning av såväl råvatten som renvatten vanligen vore överflödig.
I anslutning till det sagda föreslår föreningen, att renvattnet skall
underkastas bakteriologisk undersökning minst en gång i veckan vid vattenverk
med ytvattentäkt för distribution av vatten till minst 4,000 personer,
minst en gång i månaden såväl vid övriga verk med ytvattentäkt som ock vid
vattenverk med grundvattentäkt för distribution av vatten till minst 4,000
personer samt minst en gång i kvartalet vid vattenverk med grundvattentäkt
för distribution av vatten till mindre än 4,000 personer, att råvattnet skall
underkastas bakteriologisk undersökning minst fyra gånger årligen vid vat1
en verk med ytvattentäkt för distribution av vatten till minst 4,000 personer,
minst två gånger årligen vid övriga verk med ytvattentäkt samt minst en
gång årligen vid verk med grundvattentäkt, där vättnet undergår rening.
samt alt i fall då den bakteriologiska undersökningen giver mindre tillfredsställande
resultat beträffande vattnets användbarhet såsom hushållsvatten.
två kontrollprov med ett dygns mellanrum omedelbart skola tagas och, örn
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
även dessa prov visa, att vattnet är otjänligt för sitt ändamål, bakteriologiska
undersökningar därefter dagligen skola göras, intill dess vattnet vid minst två
på varandra följande undersökningar visats vara tjänligt för sitt ändamål:
erinras må i detta sammanhang om att vattenverk, som tillhandahålla vatten
till mindre än 1,000 personer, enligt föreningens mening böra vara helt fritagna
från kontroll. Till jämförelse mellan det förfarande, som föreningen
sålunda föreslår för det fall, att företagen undersökning utvisar, att vattnet
icke är av tillfredsställande beskaffenhet, och vad folkhälsoinstitutet för sådan
händelse föreslagit anföres i remissyttrandet:
I detta sammanhang anser sig föreningen böra påpeka, hurusom ett mindre
tillfredsställande undersökningsresultat, vilket i och för sig icke behöver betyda,
att vattnet är otjänligt för hushållsbruk, kan föranleda ganska kostsamma
kontrollundersökningar, örn förslaget till kungörelse strikt skulle följas.
Örn sålunda resultatet av undersökningen kan komma vattenverksföreståndaren
till del först fyra dagar efter provtagningen, blir följden av bestämmelsen
den, att icke mindre än sex kontrollprov måste tagas, även örn
vattnets beskaffenhet endast rent tillfälligt hade försämrats och sålunda redan
de tre första kontrollproven gåvo gynnsamt resultat. Även vid kortare undersökningstid
blir antalet kontrollprov onödigt stort. Det synes därför föreningen
riktigare, att vid dåligt utfall av undersökningsresultatet med en
dags mellanrum två kontrollprov skola tagas. Skulle resultatet därvid fortfarande
bliva dåligt, skola prov dagligen tagas, till dess vattnet vid minst två
på varandra följande bakteriologiska undersökningar visat tillfredsställande
beskaffenhet.
Hälsovårdsnämnden i Borås — vars yttrande bifogats det av stadsfullmäktige
i staden avgivna yttrandet — påpekar, att i de av folkhälsoinstitutet
omnämnda fallen av vattenepidemier man praktiskt taget alltid varit i
förväg medveten örn vattnets mindre goda beskaffenhet. Av nämnda förhållande
Iramginge enligt nämndens mening, att det för närvarande rådande
systemet med hälsovårdsnämnderna och tjänsteläkare som övervakare
av vattenkontrollen fungerat effektivt i den mån det gällt att bedöma vattnets
beskaffenhet. Detta vore fallet, oaktat det icke varit obligatoriskt att
utföra ett visst antal bakteriologiska analyser per år. Felet hade närmast
varit att söka i bristande kontroll av vattenverkens skötsel. Nämnden framhåller
vidare, att det råvatten (yt- eller grundvatten), som i Sverige stöde
till förfogande för vattenverken, i regel vore av god beskaffenhet. På grund
därav och med hänsyn jämväl till att ett med moderna reningsanordningar
utrustat och väl skött vattenverk kunde även av ett synnerligen otillfredsställande
råvatten lämna ett absolut oklanderligt renvatten, ansåge nämnden
det ej rimligt med en generell fordran på bakteriologisk undersökning av
renvatten minst en gång i veckan. Nämnden föresloge i stället, att tiden
mellan två undersökningar fastställdes till en månad. Då omständigheterna
påkallade särskild försiktighet, hade hälsovårdsmyndigheterna givetvis att
ålägga vederbörande att med kortare tidsmellanrum låta utföra bakteriologiska
undersökningar. För bedömning av vattenreningsanordningarnas effekt
vore det, enligt vad nämnden slutligen framhåller, önskvärt, att rå- och
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
29
renvatten samtidigt underkastades bakteriologisk undersökning. Även råvattnet
borde alltså undersökas en gång i månaden.
Ett stort antal kommunalmyndigheter bar framkommit med olika långt
gående förslag om utsträckning av tidsperioderna mellan de bakteriologiska
undersökningarna. Därvid bär även gjorts gällande, att särskilda skäl att
förlänga dessa perioder förelåge i vissa uppgivna fall, såsom då fråga vore
om grundvatten, då vattenverket hade ringa omslutning, då ingen eller ringa
bebyggelse funnes i omgivningarna till det vattendrag, från vilket vattnet
hämtades, m. m. Anledning torde icke föreligga att utförligt redogöra för de
olika i detta avseende intagna ståndpunkterna.
I några yttranden har frågan örn storleken av kostnaderna
för de föreslagna undersökningarna upptagits till behandling.
I en del fall har detta skett allenast i den formen, att såsom motivering för
framställt förslag om mindre antal undersökningar än enligt folkhälsoinstitutets
förslag anförts, att kostnaderna bleve alltför betungande. Av naturliga
skäl har denna hänvisning till kostnadsfrågans betydelse främst gjorts av
representanter för mindre samhällen.
Ett påpekande av kostnadssynpunkterna göres i det av svenska stadsförbundet
avgivna yttrandet, i vilket anföres:
Frågans ekonomiska innebörd är mycket ofullständigt belyst i förslaget.
Där talas om »billiga taxor», vilkas verkliga innebörd dock ej alls klargöres.
Då kompetensen för kontrollanterna skall först senare fastställas men denna
givetvis är av avgörande betydelse för kostnaden, möta väl svårigheter för
kostnadsfrågornas klarläggande i förväg. Men framför allt med hänsyn till
nu rådande ekonomiska förhållanden synes det oundgängligt, att förslagets
antagande föregås av verkliga försök att så långt möjligt beräkna kostnaderna.
Svenska kommunal-tekniska föreningen företager i sitt yttrande en närmare
beräkning av de kostnader, som skulle uppkomma vid ett genomförande
av förslaget. Föreningen yttrar:
Kostnaderna för nu ifrågavarande bakteriologiska undersökningar torde
i allmänhet belöpa sig på 10 å 20 kronor per vattenprov. Därtill komma
kostnader för provtagning, inpackning i isemballage, frakter, flasksterilisering
m. m. I medeltal torde man få räkna med en utgift av cirka 15 kronor
per vattenprov. Priset å den fysikalisk-kemiska analysen torde vara
något högre men förutsättes bär approximativt hava samma storlek. Ett
vattenledningsverk med ytvattentäkt skulle sålunda, örn proven skola, såsom
i utredningen angives, tagas en gång i veckan, hava att räkna med 56
bakteriologiska och tre fysikalisk-kemiska prov per år med en kostnad av
cirka 900 kronor. För ett vattenledningsverk med grundvattentäkt bliva
motsvarande värden, örn i utredningen förutsatta tidsintervall örn en månad
tillämpas, normalt 14 bakteriologiska och två fysikalisk-kemiska prov samt
240 kronor, allt per år räknat. Den föreslagna kontrollen kan sålunda med
stöd av den i utredningen meddelade statistiken beräknas komma att medföra
en årlig utgift för städerna av cirka 70,000 kronor och för köpingar
och municipalsamhällen, örn bestämmelserna skulle utan inskränkning gälla
även för deni, av cirka 56,000 kronor. De sammanlagda utgifterna skulle
sålunda belöpa sig på cirka 12(5,000 kronor.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
För ett mindre samhälle kan detta bliva mycket betungande. Sålunda torde
bruttoinkomsten för ett vattenledningsverk i ett samhälle med 1,500 konsumenter
vara cirka 18,000 kronor. Erhåller detta samhälle sitt vattenledningsverk
från ytvattentäkt, ökas genom kontrollen utgifterna med 900 kronor,
vilket med hänsyn till dessa verks många gånger svaga ekonomiska
ställning torde föranleda allvarliga svårigheter.
Efter redogörelse för det förslag örn inskränkning av antalet bakteriologiska
undersökningar, som föreningen förordar för vattenledningsverk, som
distribuera vatten till mindre än 4,000 personer, anför föreningen, att för
dessa verks del förslaget skulle medföra en minskning av kostnaderna lill
praktiskt taget en tredjedel av de förut angivna beloppen. Denna utgift,
cirka 300 kronor vid ytvatten- och 90 kronor vid grundvattentäkt, torde
enligt föreningens mening vara överkomlig och även giva betryggande säkerhet
för konsumenterna. Därigenom skulle också de sammanlagda utgifterna
för kontrollen av vattnet inom städer, köpingar och municipalsamhälle!!
minskas till i runt tal 90,000 kronor per år.
I några remissyttranden från kommunala myndigheter förekomma beräkningar
över kostnaderna för den föreslagna kontrollen. Stadsfullmäktige
i Uppsala upplysa, att om undersökningarna utföras i den omfattning, som
föreslagits, stadens kostnader torde komma att uppgå till approximativt
1,200—1,500 kronor örn året. Enligt stadsfullmäktige i Hälsingborg torde
den föreslagna kontrollen för nämnda stad innebära en kostnadsökning av
cirka 1,000 kronor per år. Drätselkammaren i Lysekil anför i denna fråga:
Ehuru noggrann kontroll av dricksvattnet givetvis alltid bör eftersträvas,
vill drätselkammaren för Lysekils vidkommande ifrågasätta, örn vattenundersökningar
med hänsyn lill kostnaden behöva företagas så ofta som en
gång i veckan. För varje undersökning av råvatten erlägger staden för närvarande
ett arvode av 20 kronor samt för undersökning av renat vatten 40
kronor. Enligt förslaget skall råvatten underkastas bakteriologisk undersökning
fyra gånger och fysikalisk-kemisk undersökning en gång årligen samt
det filtrerade vattnet bakteriologiskt undersökas 52 gånger per år. Då staden
har tvenne vattenområden, äro 10 undersökningar av råvattnet erforderliga.
Efter nuvarande taxa skulle de av institutet föreslagna undersökningarna
således draga en kostnad av 2,280 kronor för staden. Det torde
icke vara rimligt att ålägga en stad av Lysekils storlek en så betydande
kostnad för ifrågavarande kontroll.
Vad angår behörigheten att utföra bakteriologiska undersökningar
har i flera remissyttranden anmärkning riktats mot att
enligt kungörelseförslaget statens institut för folkhälsan skulle meddela behörighetsförklaring
i fråga om utförandet av bakteriologisk undersökning.
I stället hemställes, att denna befogenhet må, i likhet med vad enligt kungörelseförslaget
gäller fysikalisk-kemisk undersökning, lämnas medicinalstyrelsen.
Nu angivna ståndpunkt kommer sålunda till uttryck i remissyttrandena
av medicinalstyrelsen, föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium
och hälsovårdsnämnden i Stockholm — vilkas yttranden inhämtats
av medicinalstyrelsen — stadsfullmäktige i Stockholm, länsstyrelsen i
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
31
Göteborgs och Bohus län, stadsfullmäktige i Göteborg, svenska stadsförbundet
och svenska teknolog föreningen.
De erinringar, vilka framställts mot att länsstyrelses förordnande skulle
erfordras för vinnande av behörighet att utföra fysikalisk-kemisk undersökning
gälla jämväl den föreslagna likartade anordningen beträffande bakteriologisk
undersökning.
De närmare föreskrifter rörande förvärvande av kompetens för vattenundersökningar,
vilka i kungörelseförslaget förutsättas skola meddelas av
statens institut för folkhälsan, böra enligt uttalande i flera remissyttranden
i stället meddelas av medicinalstyrelsen.
Kompetensfrågan beröres ock i svenska teknolog föreningens yttrande. Föreningen
anför:
Vid vattenverken förekommer redan nu i stor omfattning lokal driftskontroll.
Denna utföres i allmänhet av vattenledningsverken själva — vid de
mindre verken av personal med lägre utbildning — av kemiska stationer
eller andra på ifrågavarande ort befintliga laboratorier. På så sätt kan för
rimlig kostnad en fortlöpande såväl fysikalisk-kemisk som bakteriologisk
kontroll erhållas. Det är att befara, att denna lokala driftskontroll i betydlig
utsträckning kommer att nedläggas, om de i utredningen framförda förslagen
antagas. Genomförandet av dessa skulle nämligen i ganska stor utsträckning
föra till en centralisering av den hygieniska kontrollen till vissa
statliga myndigheter, huvudsakligen förlagda i Stockholm. Mot en sådan
utveckling måste allvarliga invändningar resas. En på så sätt genomförd
övervakning kan säkerligen icke lika snabbt och effektivt förhindra spridning
av smitta genom vattenledningsvatten som kontroll, utförd av kompetent,
ansvarig lokal myndighet. Örn möjligt bör provtagningen utföras av
samma person som handhar undersökningen, varvid ingående kännedom
om de lokala förhållandena är av synnerligen stor vikt. För övervakning av
rörnätet är även lokalkännedom i högsta grad önskvärd. Vidare utgör all
transport av såväl bakteriologiska som kemiska vattenprov ett mycket ömtåligt
problem med hänsyn till de förändringar i vattenbeskaffenheten, som
därvid kunna uppkomma. Härtill komma kostnaderna för provens försändande.
En helt genomförd decentralisering, varvid undersökningarna lämpligen
utföras vid exempelvis vattenverkets eget laboratorium, ortens apotek
eller annat närbeläget laboratorium, bör enligt föreningens mening eftersträvas.
För en sådan lokalt genomförd kontroll skulle lämpligen kunna
föreskrivas, att resultaten av undersökningarna skulle snarast möjligt tillställas
vederbörande tjänsteläkare.
Enligt föreningens mening skulle en inspektion, utförd av statlig myndighet
genom uttagning av prov vid tillfällen, som ej i förväg tillkännagivas,
kunna hliva av största värde. Tillvaron av en dylik inspektionsverksamhet
skulle därjämte bidraga till att den lokala driftskontrollen bleve på rätt
sätt genomförd.
Det är naturligt, örn de hälsovårdande myndigheterna icke anse det lämpligt,
att de obligatoriska proven undersökas av vem som helst, och föreningen
är medveten örn vikten av viss kompetens hos den för undersökningarnas
riktiga utförande ansvariga personalen. Såsom redan framhållits anser föreningen
dock av många skäl, att de föreslagna kompetensfordringarna icke
böra föreskrivas för de personer, som skola utföra de fortlöpande undersökningarna.
Emellertid liro vissa minimifordringar i fråga örn kompetensen
hos dessa önskvärda, men föreskrifterna böra ej vara strängare än alt kom
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Departe
ments
chefen.
petensen kan förvärvas av den nu verksamma undersökningspersonalen, vilken
oftast saknar fackskoleunderbyggnad. Efter amerikanskt mönster borde
en några veckors kurs kunna inrättas vid exempelvis statens institut för
folkhälsan, där sådan personal kunde erhålla utbildning. Man bör enligt
föreningens mening söka undvika att förläna de hygieniska vattenundersökningarna
en exklusiv karaktär; snarare bör en popularisering eftersträvas,
eftersom en allmännare kännedom örn dessa frågor är synnerligen önskvärd
bl. a. av psykologiska skäl.
De bestämmelser, vilka såväl folkhälsoinstitutets förslag som departementslörslaget
innehålla rörande den utsträckning, i vilken föreskrifterna om vatlenundersökningar
skola äga tillämpning, utgå från den uppfattningen, att
behovet av kontroll å ett vattenverk, som kan antagas betjäna ett större antal
personer, gör sig starkare gällande än då fråga är om dricksvatten, som
tillhandahålles i ett vattenverk med mindre omslutning eller i en brunn, som
tillgodoser behovet av dricksvatten allenast för visst hushåll. Denna synpunkt
gör sig emellertid också gällande inom författningens tillämpningsområde.
Det ligger sålunda nära till hands att låta vattenkontrollen bliva mindre
ofta förekommande, då vattenverkets omslutning, ehuru ej så ringa, att
kontrollen kan undvaras, dock är avsevärt mindre än vid andra vattenverk.
Ett behov av en differentiering av undersökningsfrekvensen uppstår även
av andra skäl. I ett fall kan vattentäkten till beskaffenhet och läge vara
sådan, att man kan befara, att vattnet lätt blir förorenat. I ett annat fall
kan förhållandet vara det motsatta.
Ehuru behovet av vattenkontroll sålunda är olika i de skilda fallen, innehåller
folkhälsoinstitutets kungörelseförslag i 5 § den bestämmelsen, att i
fråga om samtliga vattenverk, som äro underkastade kontroll, bakteriologisk
undersökning av vattnet skall ske en gång i veckan. Behovet av differentiering
av undersökningsfrekvensen har dock icke förbisetts i utredningen, men
det har ansetts bliva tillräckligt beaktat därigenom, att medicinalstyrelsen i
6 § kungörelseförslaget bemyndigats medgiva, att längre tidsperioder än de
i 5 § stadgade finge förflyta mellan varje bakteriologisk undersökning av
vatten. Det har i utredningen angivits, att det särskilt för sådana samhällen,
som använde grundvatten, kunde föreligga anledning att lämna sådana medgivanden.
Den skillnad, som sålunda föreligger i fråga örn behovet av vattenkontroll,
synes mig emellertid böra komma till uttryck i författningstexten, i
den mån en gränsdragning i sådant hänseende kan med någon grad av säkerhet
ske på förhand. Detta är fallet i fråga om vattenverk med ytvattentäkt,
å ena, och dylika verk med grundvattentäkt, å andra sidan. I departementsförslaget
uppställas därför olika regler i dessa båda fall beträffande
undersökningsfrekvensen.
Jag har förut nämnt, att även vattenverkets omslutning är en faktor, som
icke utan skäl kan göra anspråk på beaktande, då det gäller att bestämma
undersökningsfrekvensen. Väl bör detta ej gälla, örn kontrollkostnaderna
äro av ringa betydelse; på grund härav äro de i departementsförslaget upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
33
tagna bestämmelserna om fysikalisk-kemisk undersökning i princip lika för
alla vattenverk. I fråga örn de bakteriologiska undersökningarna åter kan
man enligt min mening — även örn kostnaden för varje särskild undersökning
endast uppgår till relativt blygsamt belopp — ej bortse från den
ekonomiska innebörden av den föreslagna kontrollen.
I svenska kommunal-tekniska föreningens remissyttrande har föreslagits,
att vattenverken skulle med hänsyn till omslutningen indelas i två kategorier,
den ena omfattande vattenverk, som distribuerade vatten till minst
4,000 personer, och den andra övriga vattenverk, som folie inom författningens
tillämpningsområde.
Att fastställandet av en sådan gräns kan verka godtyckligt och giva anledning
till befogad kritik har framhållits redan av 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté,
som övervägde att efter denna norm bestämma gränsen
mellan anläggningar, vilka borde hänföras under kontrollbestämmelserna,
och andra, vilka borde undantagas därifrån. Dessa nackdelar, vilka egentligen
torde giva sig tillkänna i de fall, då konsumentantalet nära under- eller
överstiger 4,000, synas emellertid kunna bliva väsentligt eliminerade genom
att medicinalstyrelsen, i de fall särskilda omständigheter det påkalla, tager
i anspråk den styrelsen givna rätten att medgiva undantag. På grund härav
och då anledning ej torde föreligga att frångå förslaget att bestämma gränsen
mellan större och mindre vattenverk med hänsyn till örn konsumentantalet
över- eller understiger 4,000 har nämnda gränsdragning upptagits i departementsförslaget.
Innan jag ingår på frågan, huru ofta de bakteriologiska undersökningarna
böra utföras inom vattenverk av olika kategorier, skall kostnadsfrågan något
beröras.
Institutets för folkhälsan utredning innehåller icke något närmare uttalande
om undersökningskostnaderna. Vad angår de undersökningar, som
hittills företagits vid vissa vattenverk, synas av remissvaren att döma kostnaderna
för desamma hava betydligt varierat på olika orter.
Det synes mig lämpligt, att ersättningen för bakteriologiska vattenundersökningar
— vilka synas mig böra få utföras av statens institut för folkhälsan,
av statens bakteriologiska laboratorium eller av den, som förklarats
behörig utföra sådan undersökning — utgår enligt taxa, som Kungl. Maj:t
torde böra bemyndigas fastställa. På nuvarande stadium torde något mera
definitivt uttalande om ersättningarna enligt den sålunda tilltänkta taxan
icke kunna göras. Inom statens institut för folkhälsan har emellertid gjorts
en preliminär beräkning av taxeersättningarna. Enligt vad institutets föreståndare
under hand meddelat har kostnaden för bakteriologisk undersökning,
verkställd i enlighet med vad i utredningen förutsättes, beräknats till
15 kronor. Fysikalisk-kemisk undersökning har beräknats draga en kostnad
av 30 kronor.
Härutöver måste man räkna med vissa kostnader för provtagning, emballage
och frakter samt eventuellt även för flasksterilisering. Ä andra sidan
kunna vid fortlöpande undersökningar vissa rabatter ifrågakomma. Vidare
Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sunil. Nr SO- 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
är kostnaden för den bakteriologiska undersökningen beräknad med hänsyn
till att densamma, såsom folkhälsoinstitutets utredning förutsätter, omfattar
såväl colititrering (bestämning av antalet coli-bakterier) som bakterieräkning
å gelatin (den för bestämning av totalantalet bakterier föreslagna undersökningsmetoden).
Medicinalstyrelsen och föreståndaren för statens bakteriologiska
laboratorium hava emellertid framhållit, att bakterieräkning å gelatin
kunde inskränkas att ske med vissa längre tidsmellanrum och att de
däremellan utförda bakteriologiska undersökningarna behövde omfatta endast
colititrering. Med hänsyn till ovissheten beträffande samtliga nu nämnda
faktorer, vilka för övrigt delvis motväga varandra, lämnas desamma emellertid
i det följande ur räkningen.
Enligt folkhälsoinstitutets förslag skola i normala fall verkställas 56 bakteriologiska
och 2 fysikalisk-kemiska undersökningar för år. Enligt de förut
angivna beräkningsgrunderna skulle kostnaden härför uppgå till 900 kronor.
Förutsättning för att kostnaden skall stanna vid detta belopp är emellertid,
att samhället icke erhåller vatten från flera vattentäkter eller, därest detta är
fallet, att anordningarna äro sådana, att kontroll icke behöver utföras på alla
vattentäkterna. Har ett samhälle två vattenområden för sin vattenförsörjning,
kunna kostnaderna sålunda komma att väsentligt ökas, i vissa fall fördubblas.
Innan erfarenhet vunnits rörande den nu ifrågasatta kontrollen och dess
verkningar i olika avseenden, bör man enligt min mening framgå med en viss
försiktighet vid utbyggandet av kontrollen. Skulle det sedermera visa sig, att
kontrollen behöver och utan större olägenhet kan göras mera effektiv, böra
därav betingade justeringar tagas under övervägande.
I departementsförslaget har antalet bakteriologiska undersökningar, som
skola utföras, bestämts på följande sätt. Vid vattenverk med ytvattentäkt
skall vattnet bakteriologiskt undersökas en gång i veckan, därest vatten tillhandahålles
åt minst 4,000 personer, och eljest en gång i månaden. Vid vattenverk
med grundvattentäkt åter skall undersökning ske en gång i månaden
i fråga örn större vattenverk och en gång var tredje månad vid mindre vattenverk.
Undergår vattnet rening, skall dessutom råvattnet vid såväl större
som mindre vattenverk undersökas fyra gånger årligen ifråga om ytvattentäkt
och en gång varje år beträffande grundvattentäkt. S. k. konstgjort grundvatten,
d. v. s. vatten från ytvattentäkt, vilket bragts att passera sandlager
eller dylikt, bör i förevarande hänseende likställas med ytvatten. Men givetvis
kan medicinalstyrelsen med hänsyn till effektiviteten av den vidtagna anordningen
finna anledning medgiva lindring av de för regelfallen uppställda
kontrollbestämmelserna.
Utgår man från att vattnet i en vattenledning erhålles från en vattentäkt
samt att vattnet undergår rening, innebär departementsförslaget, att de årliga
kontrollkostnaderna — beräknade enligt förut angivna grunder — uppgå
till, för större vattenverk med ytvattentäkt 900 kronor, för mindre vattenverk
med ytvattentäkt 300 kronor, för större vattenverk med grundvattentäkt
255 kronor samt för mindre vattenverk med grundvattentäkt 135 kronor.
Kungl. Majlis proposition nr 50.
35
Departementsförslaget innehåller jämväl, i likhet med folkhälsoinstitutets
kungörelseförslag, bestämmelser örn att tätare undersökningar skola verkställas
i sådana fall, då företagen undersökning visat, att vattnet är mindre
tjänligt för sitt ändamål. I så fall skola dagliga undersökningar verkställas,
intill dess det kan anses ådagalagt, att vattnet åter är tjänligt för sitt ändamål.
Enligt departementsförslaget anses emellertid sistnämnda tidpunkt inträffa,
då vattnet vid två — ej såsom enligt folkhälsoinstitutets förslag tre —
på varandra följande undersökningar befunnits tillfredsställande. Såsom förut
nämnts är det vattenverksägaren, som enligt departementsförslaget har det
omedelbara ansvaret för att vattnet blir underkastat undersökning i föreskriven
omfattning.
Såsom redan i det föregående antytts äger medicinalstyrelsen jämväl enligt
departementsförslaget medgiva, att längre tidsperioder än de såsom regel
föreskrivna må förflyta mellan varje bakteriologisk undersökning.
Enligt folkhälsoinstitutets kungörelseförslag skulle behörighet att utföra
bakteriologisk undersökning meddelas av institutet. Departementsförslaget
tillägger däremot, i enlighet med i flera remissyttranden uttalat önskemål,
medicinalstyrelsen denna befogenhet och åvägabringar därmed likställighet
i detta avseende mellan de fysikalisk-kemiska och de bakteriologiska undersökningarna.
Förslaget att länsstyrelse skall meddela förordnande för den,
som förklarats behörig, har icke upptagits i departementsförslaget.
I anledning av vad svenska teknologföreningen anfört i fråga om den kompetens,
som bör fordras för att erhålla behörighet att utföra undersökningar,
må framhållas, att det med hänsyn till sambandet mellan den ersättning,
som utgår för undersökningen, och kompetensen hos dem, som verkställa
undersökningarna, synes lämpligt, att det lägges i Kungl. Maj:ts hand att
meddela beslut ej blott i taxe- utan även i kompetensfrågan. De synpunkter
föreningen framfört om önskvärdheten av en decentralisering av kontrollen
torde få övervägas i samband med att slutgiltig ståndpunkt tages till kompetensfrågan.
Specialmotivering.
1 §■
I denna paragraf hava bestämmelserna i 1 och 11 §§ i folkhälsoinstitutets
förslag sammanförts.
Rörande det sakliga innehållet av denna paragraf hänvisas till vad i det
föregående anförts under rubriken Förordningens tillämpningsområde.
Såsom allmän torde en vattenledning böra anses, om den är anordnad för
att tillgodose vattenförsörjningen inom ett samhälle eller ett bostadsområde
med ett icke alltför obetydligt antal fastigheter samt rätten att vinna anslutning
till ledningen står öppen för varje fastighetsägare inom samhället
eller området. Ehuru det i allmänhet är vederbörande kommun, som an
-
Departe
menle
chefen.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Departe
ments
chefen.
lägger allmän vattenledning, kunna även på enskilt initiativ tillkomna vattenledningar
vara att anse såsom allmänna. Så är fallet, örn ett bolag eller
en förening bildas för anordnande av vattenledning åt ett samhälles invånare.
Den omständigheten att den, som anlägger vattenledning för eget behov,
överenskommer med en eller flera av sina grannar om anslutning till ledningen,
bör däremot icke i och för sig medföra, att ledningen betraktas såsom
allmän.
2 §.
Denna paragraf motsvarar 2 och 4 §§ i folkhälsoinstitutets förslag. För
bestämmelserna i paragrafen har redogörelse lämnats under rubriken De
fysikalisk-kemiska undersökningarna.
3 §.
Paragrafen motsvarar 5 § första och andra styckena samt 6 § första stycket
i folkhälsoinstitutets förslag. Motiveringen för densamma återfinnes i det
föregående under rubriken De bakteriologiska undersökningarna.
4 §.
I förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser, i huvudsak motsvarande
5 § tredje stycket i folkhälsoinstitutets kungörelseförslag. Enligt nämnda
stycke skall hälsovårdsnämnden, då bakteriologisk undersökning giver vid
handen, att vatten i vattenledning får anses otjänligt för ändamål, som i 1 §
kungörelsen sägs, antingen uppmana samhällets invånare att före användningen
koka vattnet eller ock avstänga vattenledningen, där så ske kan.
Hava företagna vattenundersökningar givit vid handen, att vattnet är otjänligt
för sitt ändamål, torde det oftast vara förenat med hälsofara att använda
detsamma. Vilka åtgärder, som i sådant fall böra vidtagas till nödig förbättring
av vattnet, blir beroende på omständigheterna i det enskilda fallet;
i första hand gäller det att konstatera, varifrån felet härrör. De vidare åtgärderna
bliva uppenbarligen beroende av var felkällan är att söka.
En annan fråga är, vilka åtgärder som till skydd för konsumenterna skola
vidtagas innan vattnets beskaffenhet förbättrats. I folkhälsoinstitutets förslag
föreslås, att om bakteriologisk undersökning givit vid handen, att vattnet är
otjänligt för sitt ändamål, hälsovårdsnämnden skall antingen uppmana samhällets
invånare att före användningen koka vattnet eller också avstänga vattenledningen,
där så ske kan.
Uppenbarligen utgör det förstnämnda av dessa båda alternativ den mindre
ingripande åtgärden. Den har i departementsförslaget upptagits i form av en
rätt för hälsovårdsnämnd att — då vattnet på grund av fel av bakteriologisk
art är otjänligt till dryck m. m. och dess användande för nämnda ändamål
kan medföra uppenbar hälsofara — förbjuda, att vattnet utan föregående
kokning användes för ändamålet.
Kungl. Mai:ts proposition nr 50.
37
Omständigheterna kunna vara sådana, att i stället det andra alternativet
— avstängandet av vattenledning — måste tillgripas. Uppenbarligen bör
emellertid denna utväg anlitas endast i trängande fall och först efter omsorgsfull
avvägning av de med åtgärden förenade fördelar och nackdelar. Om
det är tekniskt möjligt, bör avstängningen ske så, att vattenförsörjningen för
andra ändamål än dem, till vilka hänsyn skall tagas vid vattenkontrollen, icke
lider avbräck. Ett särskilt beaktande härvidlag kräver frågan om vattentillgången
i händelse av eldsvåda. Det stadgas därför i departementsförslaget,
att avstängande må ske allenast i den mån vederbörande brandmyndighet
finner avstängandet icke äventyra vattentillgången vid eldsvåda. Hälsovårdsnämndens
beslut om avstängande av vattenledning riktar sig enligt
departementsförslaget mot vattenverkets ägare i form av ett föreläggande
för denne att avstänga tillförseln av vatten för dryck, hushållsändamål m. m.
Förbud eller föreläggande, varom nu nämnts, kan, såsom av 29 och 53 §§
hälsovårdsstadgan framgår, förenas med vite för underlåtenhet att ställa sig
förbudet eller föreläggandet till efterrättelse. Enligt 11 § departementsförslaget
gälla hälsovårdsnämnds befogenheter enligt hälsovårdsstadgan — alltså
jämväl befogenheten att fastställa vite — även inom det område, som regleras
av förevarande förordning.
Enligt departementsförslaget är det lagt i hälsovårdsnämnds hand att besluta,
huruvida förbud eller föreläggande, varom nu är fråga, bör meddelas.
Föreskrifterna örn vidtagande av ifrågavarande åtgärder äro enligt institutets
förslag knutna till att otjänligheten yppats vid bakteriologisk undersökning.
Anledningen till att en otjänlighet av fgsikalisk-kemisk natur icke
ansetts behöva resultera i vattenledningens avstängande torde närmast vara
den, att de brister av fysikalisk eller kemisk natur, som kunna förefinnas
hos vatten, väl kunna ofta göra detta mindre tjänligt för sitt ändamål, men
däremot i allmänhet icke medföra sådana hälsorisker som vid bakteriologisk
förorening av vattnet. För den händelse så ändock är fallet, bör hälsovårdsnämnd
emellertid äga befogenhet att avstänga vattenledningen. Sådan befogenhet
har i departementsförslaget tillerkänts nämnden.
5 §.
Paragrafen upptager i första och andra styckena bestämmelser, motsvarande
3 och 7 §§ kungörelseförslaget. De avvikelser därifrån, som vidtagits
i departementsförslaget, hava tidigare motiverats.
Enligt 9 § kungörelseförslagct skulle statens institut för folkhälsan meddela
närmare föreskrifter rörande förvärvande av kompetens för undersökning
av vatten. Enligt 5 § tredje stycket departementsförslaget skola sådana
föreskrifter i stället meddelas av Kungl. Maj:t. Ändringen beror, såsom förut
omnämnts, på det samband, som består mellan kompetensfordringarna och
den för undersökningen utgående ersättningen, för vilken enligt departementsförslaget
Kungl. Maj:t skall fastställa taxa.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Departe
ments
chefen.
Departe
ments
chefen.
6 §■
Denna paragraf motsvarar 8 § 2 mom. kungörelseförslaget. Enligt nämnda
förslag skulle den, som verkställt vattenundersökning, ofördröjligen tillställa
förste provinsialläkaren eller med honom jämställd förste stadsläkare bestyrkt
avskrift av attest å undersökningen.
Enligt folkhälsoinstitutets förslag var hälsovårdsnämnd att betrakta som
uppdragsgivare åt den, som utfört undersökning. Någon bestämmelse om
att nämnden skulle delgivas undersökningsresultatet torde med hänsyn härtill
icke hava ansetts erforderlig. Genom föreskriften i 8 § 2 mom. har man
velat vinna trygghet för att förste provinsialläkare eller med honom likställd
förste stadsläkare vore underrättad om vattnets hygieniska beskaffenhet vid
varje särskilt undersökningstillfälle.
Enligt departementsförslaget är vattenverkets ägare uppdragsgivare i förhållande
till den, som utför undersökning av vatten. Särskild bestämmelse
om att hälsovårdsnämnd omedelbart skall erhålla kännedom om resultatet
av undersökningen synes därför erforderlig. I 6 § departementsförslaget stadgas
i anledning därav, att den, som utfört undersökningen, omedelbart skall
upprätta protokoll över undersökningen och tillställa hälsovårdsnämnden
avskrift därav i två exemplar. Det ena av dessa exemplar skall nämnden
vidarebefordra till förste provinsialläkare eller därmed likställd förste stadsläkare.
7 §■
Denna paragraf saknar motsvarighet i institutets förslag. Motiveringen till
paragrafen återfinnes under rubriken De bakteriologiska undersökningarna.
5 §.
Förevarande paragraf, vilken motsvarar 8 § 1 mom. i folkhälsoinstitutets
förslag, har närmare berörts i det föregående under rubriken Ansvaret för
att stadgad kontroll verkställes och att uppkomna brister avhjälpas.
9 §.
Denna paragraf saknar motsvarighet i folkhälsoinstitutets förslag.
Enligt 6 § departementsförslaget skall avskrift av protokoll över verkställd
undersökning av vatten omedelbart tillställas hälsovårdsnämnden. Har undersökningen
givit vid handen, att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål,
äger nämnden förordna, att undersökningarna skola ske oftare än dittills.
I allmänhet bör sådant förordnande ske omedelbart efter det undersökningsprotokollet
kommit nämnden till handa. Med hänsyn till att förordnandet
icke är av mera ingripande natur, torde det såsom regel icke vara i
och för sig behövligt att sammankalla nämnden för ändamålet. Det torde
på grund härav vara lämpligt att bereda möjlighet för nämnden att överlåta
beslutanderätten i dessa frågor åt någon nämndens ledamot eller tjänsteman.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 50. *59
Väl finnes viss möjlighet härtill enligt 3 § 4 mom. hälsovårdsstadgan. Men
nämnda stadgande, vilket för övrigt icke äger motsvarighet i 2 kap. hälsovårdsstadgan,
kan bliva tillämpbart endast efter en ganska omständlig procedur.
Genom stadgandet i förevarande paragraf har nämnden därför lämnats
generellt bemyndigande att i nu nämnda frågor överlåta beslutanderätten
åt någon nämndens ledamot eller tjänsteman. Det bör dock icke tillkomma
ledamot eller tjänsteman att förelägga vite.
10 §.
Ej heller denna paragraf äger motsvarighet i folkhälsoinstitutets förslag.
En förutsättning för att syftet med kontrollen av vattenledningsvatten skall
uppnås är uppenbarligen, att föreskrifterna i förordningen och de med stöd
av densamma meddelade bestämmelserna åtlydas. Någon straffpåföljd för
åsidosättande därav torde emellertid icke böra stadgas. I stället bör hälsovårdsnämnd
söka komma till rätta med den som tredskas genom att förelägga
honom viss tid att vidtaga den åtgärd, i fråga varom försummelse föreligger.
För att tvekan icke må uppstå huruvida hälsovårdsnämnd äger befogenhet
härtill har stadgande härom intagits i 10 §.
I nu nämnda fall kan, i likhet med vad som gäller enligt hälsovårdsstadgan,
föreläggandet förenas med vitespåföljd.
11 §■
Enligt 10 § i kungörelseförslaget åligger det vederbörande tjänsteläkare
att med uppmärksamhet följa vattenledningsvattnets hygieniska tillstånd
samt att vid anledning till anmärkning överlägga med vederbörande
kommunala myndighet om avhjälpande av förefintliga fel och brister ävensom
att i övrigt förfara enligt i hälsovårdsstadgan och läkarinstruktionen
givna bestämmelser.
Enligt 12 § i institutets förslag skall det åligga länsstyrelse att vaka över
tillämpningen av kungörelsen, varvid länsstyrelsen äger vid vite föreskriva
åtgärder beträffande vattenverks utrustning, drift och tekniska skötsel.
I sitt yttrande framhåller länsstyrelsen i Örebro län, att 10 och 12 §§
i institutets förslag syntes onödiga, enär hälsovårdsstadgan och läkarinstruktionen
torde täcka det ifrågasatta behovet av övervakningsföreskrifter.
Svenska kommunal-tekniska föreningen finner det egendomligt, att tjänsteläkarna,
vilkas skyldigheter reglerades i läkarinstruktionen, måste tillhållas
att »med uppmärksamhet följa det hygieniska tillståndet av vattnet» samt
»att i övrigt förfara enligt i hälsovårdsstadgan och läkarinstruktionen givna
bestämmelser». Föreningen finner vidare olämpligt, att tjänsteläkaren skulle
»överlägga med vederbörande kommunala myndighet om avhjälpande av
förefintliga fel och brisler». Nämnda bestämmelse vilseledde i fråga örn
ansvaret för vattnets beskaffenhet samt borde såsom onödig utgå.
Departe
ments
chefen.
40
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Enligt hälsovårdsstadgan har hälsovårdsnämnd, bland annat, att ägna
uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på allmänna hälsotillståndet.
Hälsovårdsnämnd i stad eller stadsliknande samhälle skall bland
annat verka för att allmänna vattenledningar anläggas. Vid meddelande av
föreläggande eller förbud äger nämnden fastställa vite för underlåtenhet att
ställa sig föreläggandet eller förbudet till efterrättelse, därest ej särskild påföljd
finnes bestämd i annan ordning. Länsstyrelserna skola enligt hälsovårdsstadgan
vaka över att kommuner och hälsovårdsnämnder fullgöra sina
åligganden i fråga om allmänna hälsovården, varvid länsstyrelse äger förelägga
lämpliga vitén. Vidare skola länsstyrelserna tillse, att tjänliga åtgärder
vidtagas för avhjälpande av missförhållanden i avseende å allmänna
hälsovården. Slutligen skola tjänsteläkare enligt allmänna läkarinstruktionen
utöva tillsyn över allmänna hälsovården inom sina verksamhetsområden.
Tillsynen över vattenledningsvattnets hygieniska beskaffenhet är en viktig
uppgift inom den allmänna hälsovården. Den omständigheten att den
föreslagna kontrollen på detta område — närmast av lagtekniska skäl —
regleras genom en särskild förordning, till vilken emellertid hälsovårdsstadgan
kommer att innehålla hänvisning, innebär ej någon begränsning av de
mera allmänt uttryckta befogenheter, som enligt nyss återgivna bestämmelser
tillkomma hälsovårdsnämnd, länsstyrelse och andra myndigheter. 10 §
i folkhälsoinstitutets förslag synes därför icke böra upptagas i departementsförslaget.
Samma förhållande gäller i fråga om bestämmelsen i förslagets
12 § att länsstyrelse har att vaka över tillämpningen av kungörelsen; vad
angår vitesbestämmelsen i samma paragraf föreligger ej anledning att —
såsom institutets förslag synes förutsätta, antagligen på grund av den ställning
hälsovårdsnämnden enligt detta förslag intager — fråntaga nämnden
dess befogenhet enligt hälsovårdsstadgan att fastställa vitén.
För att emellertid tydligt utmärka, att de befogenheter och de åligganden,
som tillkomma hälsovårdsmyndigheterna på grund av andra författningar,
gälla jämväl vattenkontrollen har i 11 § första stycket departementsförslaget
särskilt hänvisats till medicinalstyrelsens, länsstyrelsernas, hälsovårdsnämndernas,
tjänsteläkarnas och andra myndigheters befogenheter och åligganden
i fråga om allmänna hälsovården.
I 60 § hälsovårdsstadgan meddelas bestämmelser, bland annat, om rätt
att anföra besvär över beslut av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse samt om
rätt för dessa myndigheter att förordna, att deras beslut skola lända till efterrättelse
utan hinder av anförda besvär. Dessa bestämmelser skola enligt
11 § andra stycket departementsförslaget gälla jämväl beslut, som meddelas
enligt denna förordning.
Att besvärsrätt finnes jämväl över beslut, som medicinalstyrelsen meddelat
enligt denna förordning, följer av stadgandet i 46 § instruktionen för medicinalstyrelsen
den 19 december 1930, nr 441, i dess lydelse enligt kungörelsen
den 22 juni 1939, nr 530.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
41
12 §.
Denna paragraf motsvarar 9 § i institutets förslag, enligt vilken institutet
skulle meddela närmare föreskrifter rörande förvärvande av kompetens för
undersökning av vatten, undersökningarnas utförande, undersökningarnas
bedömande samt utfärdandet av attester över utförda vattenundersökningar.
I fråga om undersökningsmetoderna framläggas i folkhälsoinstitutets
utredning detaljerade förslag såvitt angår de bestämningar, som
äro avsedda att vara obligatoriska vid de bakteriologiska undersökningarna,
nämligen bestämningen av totalantalet (relativt hastigt växande) bakterier
samt av antalet till coli-aerogenesgruppen hörande bakterier. Det finge, enligt
vad i utredningen framhålles, anses vara av stor vikt, att enhetliga undersökningsmetoder
tillämpades i hela riket, enär resultaten eljest icke bleve
jämförbara. De i utredningen föreslagna undersökningsmetoderna borde därför
föreskrivas och alltid komma till användning. — I fråga örn metoderna
för de fysikalisk-kemiska undersökningarna lämnas i utredningen icke några
närmare anvisningar.
I utredningen framhålles vidare, att, när tillräcklig erfarenhet vunnits,
institutet torde böra, om behov därav kunde komma att föreligga, utarbeta
undersökningsmetoder för livsmedel, bland vilka da även undersökningsmetoder
för dricksvatten borde ingå.
Beträffande vattenundersökningarnas bedömande anföres
i utredningen, att det icke syntes böra ifrågakomma att redan nu fastställa
normer härför. Ett dylikt fastställande vore nämligen synnerligen
svårt av den anledningen, att grunderna för bedömningen kunde växla avsevärt
allt efter de föreliggande förhållandena, varjämte alltför ringa erfarenhet
från vårt land förelåge på området.
Vad angår den myndighet, som bör utfärda nu ifrågavarande
föreskrifter, föreslås i flera yttranden, att nämnda befogenhet
tillägges medicinalstyrelsen och ej statens institut för folkhälsan. Denna
mening kommer till uttryck i de yttranden, som avgivits av medicinalstyrelsen,
föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium, hälsovårdsnämnden
i Stockholm, stadsfullmäktige i Stockholm och länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län. Sistnämnda myndighet framhåller i detta sammanhang,
att vattenkonlrollen icke torde vara ett ämne av sa stor omfattning,
att tillsynen däröver måste fördelas på två myndigheter.
Beträffande de i institutets utredning föreslagna undersökningsmetoderna
framföras i flera yttranden erinringar i fråga örn olika tekniska
detaljer. Anledning saknas att i detta sammanhang närmare redogöra
för dessa erinringar. Jag vill emellertid erinra örn att, såsom jag redan
förut omnämnt, medicinalstyrelsen och föreståndaren för statens bakteriologiska
laboratorium föreslå viss förenkling av de bakteriologiska undersökningarna.
Enligt nämnda förslag skulle den veckovis återkommande bakteriologiska
kontrollen inskränkas till colititrering; bakterieräkning å gelatin
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
skulle utföras allenast en gång i månaden, därest särskilda förhållanden ej
förelåge.
Under erinran om att den fysikalisk-kemiska undersökningsmetodiken ej
närmare behandlats i folkhälsoinstitutets utredning framhåller svenska teknologi
öreningen, att några svårigheter ej funnes att utarbeta lämpliga anvisningar
för utförande av de vanligen förekommande analyserna. Sådana
anvisningar vore redan utarbetade i flera länder. Det vore enligt föreningens
mening önskvärt, att dylika anvisningar förelåge, innan den föreslagna vattenkontrollen
komme till stånd.
önskvärdheten av normer för vattenundersökningarnas
bedömande framhålles i åtskilliga yttranden.
Stadsfullmäktige i Kungälv anföra, att det vore svårt för en hälsovårdsnämnd
att bestämma vad som menades med mindre tjänligt vatten. Under
årens lopp hade vissa sedvaneregler utbildats för bestämmande av när vattnet
skulle anses vara mindre tjänligt. Det vore skäl att i kungörelsen införa
vissa bestämmelser om att vattnet skulle anses vara olämpligt att använda till
dricksvatten o. dyl., då det vid den bakteriologiska undersökningen visat sig
innehålla minst viss bestämd bakteriemängd.
Med anledning av att i folkhälsoinstitutets utredning framhållits, att i fråga
om normer för undersökningarnas bedömande alltför ringa erfarenhet funnes
i vårt land, förklarar svenska teknologföreningen, att den icke kunde ansluta
sig till denna uppfattning, i varje fall icke beträffande bedömningen av de
bakteriologiska undersökningarna. Den inom landet förefintliga erfarenheten
på vattenundersökningens område måste enligt föreningens mening anses vara
tämligen stor. Sedan decennier tillbaka hade en omfattande verksamhet på
detta område pågått inom landet, exempelvis vid Stockholms hälsovårdsnämnds
laboratorier och vid Stockholms vattenverk. Bakteriologisk undersöknings-
och forskningsverksamhet bedreves därjämte vid statens bakteriologiska
laboratorium, statens veterinärbakteriologiska laboratorium m. fl. institutioner.
En granskning av de i institutets utredning anförda fall, då epidemier
förmodats stå i orsakssammanhang med vattenförsörjningen, gåve vid handen,
att i åtskilliga fall förekommit bakteriologisk kontroll, som utvisat en otillfredsställande
beskaffenhet hos vattnet. Det oaktat hade varken de lokala hälsovårdande
myndigheterna eller vattenverkens ansvariga ledning ingripit på ett
effektivt sätt. En väsentlig anledning därtill vore, att av statlig myndighet
fastställda normer för vattnets beskaffenhet saknades. Så länge detta vore
fallet torde en tillfredsställande standard i fråga örn vattenledningsvattnets
beskaffenhet inom landet icke kunna upprätthållas. Det borde vara ett oavvisligt
krav för genomförandet av den föreslagna kontrollen, att bedömningsgrunderna
i allt väsentligt vore klarlagda och i förväg fastställda. Slutligen
framhåller föreningen, att även om normer för bedömande av råvattnet ej
fastställdes, ungefärliga föroreningsgränser till ledning för de lokala hälsovårdsmyndigheterna
borde fastställas; även beträffande fordringarna på renvattnets
fysikalisk-kemiska beskaffenhet borde vägledande upplysningar meddelas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
43
Svenska kommunal-tekniska föreningen yttrar:
Det må framhållas, att hälsovårdsnämnd, vilken i många fall saknar sakkunnig
hjälp för bedömande av vattenanalyserna, enligt förslaget till kungörelse
skall avgöra, lmruvida vattnet i vattenledningen skall anses mindre tjänligt
för avsett ändamål, samt t. o. m. föranstalta om avstängning av vattenledningen
eller kokning av vattnet, därest denna vattnets otjänlighet till hushållsbruk
icke bortfaller inom viss angiven tid. Skall man pålägga en nämnd
en sådan skyldighet, synes det nödvändigt, att nämnden genom lämpligt avfattade
föreskrifter erhåller kännedom om vid vilken grad av förorening
nämnden bör ingripa. Skulle den föreslagna, i och för sig mycket värdefulla
men för särskilt de mindre kommunerna i många fall betungande kontrollen
komma till stånd utan att samtidigt dylika föreskrifter örn gränsen för tillåten
förorening av renat vatten bliva utfärdade, torde risk föreligga, att allvarliga
motsättningar i åsikter om vattnets erforderliga rening komma att uppstå och
föranleda en beklaglig och kanske fullständigt omotiverad misstro från allmänhetens
sida gentemot vattenledningsvattnet.
Vad institutet anför om erfarenheterna inom Sverige beträffande vattenundersökningar
kan näppeligen vara riktigt. Dylika undersökningar hava under
många år pågått i fråga örn vattenledningsvattnet framför allt i våra större
städer, och värdefulla erfarenheter hava på ett flertal håll därigenom vunnits.
Vad som saknas är en systematisk insamling och bearbetning av detta material.
För detta ändamål har föreningen tillsatt en särskild kommitté^ som
dock på grund av ökade arbetsuppgifter i samband med rådande förhållanden
icke varit i tillfälle påbörja sitt arbete. Då frågan om en officiell vattenkontroll
blivit aktuell, synes det riktigast, att denna utredning verkställes inom
medicinalstyrelsen, varvid föreningen bör förklara sig villig att i all möjlig utsträckning
lämna sin medverkan.
Skulle kungörelsen rörande vattcnkontrollen anses icke böra uppskjutas i
avvaktan på utredningsresultatet i avseende å vattenundersökningarnas bedömande,
bör detta enligt föreningens mening dock icke inverka på den principen,
att det är bättre med provisoriska bestämmelser, vilkas objektivitet möjligen
kan kritiseras, än att normer för bedömandet helt skulle saknas. I egenskap
av övergångsbestämmelser, avsedda att framdeles justeras nied hänsyn
till utredningsresultatet, torde dessa rimligen böra innefatta fordringar, som
vid det slutliga fastställandet hellre kunna förväntas bliva föremål för höjning
än för sänkning. Därigenom skulle också för mindre väl utförda vattenledningsverk
lämnas tillfälle att successivt genomföra en erforderlig komplettering
av reningsförfarandet. Även vid uppgörandet av dessa provisoriska bestämmelser
bör vederbörlig hänsyn tagas till de av institutet påpekade växlingarna
i föreliggande förhållanden, vilka starkt motivera undvikandet av
teoretiskt uppkonstruerade siffervärden såsom gräns mellan lämpligt och
olämpligt liushållsvatten.
Sedan frågor örn förvärv av kompetens för utförande av vattenundersökning
enligt departementsförslaget överlämnats till Kungl. Maj:ts avgörande, återstår
att avgöra, vilken myndighet som skall hava uppgiften att utfärda närmare
föreskrifter rörande vattenundersökningarnas utförande och deras bedömande.
Åt samma myndighet bör anförtros att meddela föreskrift örn avlattningen
av protokoll över vattenundersökning. Enligt kungörelscförslaget
skola dessa uppgifter fullgöras av statens institut för lolkhälsan. Emir institutet
utgör centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen i riket (4 §
instruktionen för statens institut för folkhälsan den 27 maj 1938, nr 327),
Departe
ments
chefen.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Departe
ments
chefen.
torde det utredningsarbete, som lärer böra föregå utfärdandet av dylika föreskrifter,
lämpligen böra utföras genom institutets försorg. För vinnande av
enhetlighet beträffande den centrala tillsynen över allmänna hälsovården i
riket torde emellertid, såsom i flera remissyttranden påyrkats, själva utfärdandet
av ifrågavarande föreskrifter böra ankomma å medicinalstyrelsen.
Då med stöd av förevarande paragraf normer för vattenundersökningarnas
utförande utfärdas, böra de erinringar, som i remissyttrandena framkommit
mot institutets utredning i denna del, tagas under noggrant övervägande.
Vad angår bedömandet av vattenundersökningarna har i ett par remissyttranden
framhållits angelägenheten av att normer härför äro utarbetade,
innan föreskrifterna om vattenkontrollen träda i kraft. Även enligt min
mening är det angeläget, att sådana normer finnas att tillgå redan från
början. Det kan icke rimligen begäras, att samtliga hälsovårdsnämnder skola
kunna utan vägledande anvisningar bemästra uppgiften att på ett ur enhetlighetens
och rättvisans synpunkt tillfredsställande sätt träffa avgörande i
frågan huruvida i visst fall dricksvattnet är mindre tjänligt eller ej. Tryggheten
för att vattenkontrollen fungerar effektivt vilar emellertid till huvudsaklig
del på att ett riktigt avgörande därutinnan träffas.
Jag har på grund därav under hand förvissat mig om att från medicinalstyrelsens
sida anstalter komma att med det snaraste vidtagas för utarbetande
av erforderliga bedömningsnormer. För att emellertid bereda tillräcklig
tid såväl för utarbetande av dessa normer som för övervägande av frågan
om de för varje särskilt fall lämpliga undersökningsmetoderna föreslår jag,
att förordningen träder i kraft först den 1 januari 1942.
Förslaget till förordning om tillägg till hälsovårdsstadgan.
Institutets för folkhälsan förslag till ändring av hälsovårdsstadgan innebär,
dels att till 9 § nämnda stadga skulle fogas två nya moment, betecknade
5 mom. och 6 morn., dels ock att vissa ändringar skulle företagas i 12 § 1 mom.
och 47 § 1 mom. nämnda stadga.
Det av institutet föreslagna nya 5 mom. i 9 § hälsovårdsstadgan innehåller,
att envar, som önskade anställning inom vattenledningsverk med huvudsaklig
verksamhet inom område, där vattnet renades eller bereddes, skulle
före anställningens början förete intyg av läkare, att han icke lede av
sådan sjukdom eller vore bärare av sådan smitta, som kunde spridas med
dricksvatten.
Nämnda bestämmelse har icke upptagits i departementsförslaget. Anledningen
härtill dr den, att — för den händelse arbetsförhållandena inom vattenverk
beträffande vissa arbeten äro sådana, att dylika bestämmelser i och
för sig kunna vara påkallade -— bestämmelserna böra erhålla likartad utformning
med de föreskrifter om läkarundersökning, som må gälla för arbetare
inom livsmedelshanteringen. Sistnämnda fråga torde komma att behandlas
i det betänkande rörande ny livsmedelslagstiftning, som livsmedels
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
45
lagstiftningssakkunniga hava för avsikt att inom kort framlägga. Enär det
sålunda är att förvänta, att inom en nära framtid tillfälle skall givas att i
ett större sammanhang pröva frågan om läkarundersökning av personalen
inom vissa näringsgrenar, torde för eventuellt genomförande av liknande
regler å förevarande mera begränsade område nämnda utredning böra avvaktas.
I 9 § 6 mom. hälsovårdsstadgan föreslår institutet skola intagas en hänvisning
till de särskilda bestämmelser, som komma att vid sidan av hälsovårdsstadgan
gälla i fråga om fysikalisk-kemisk och bakteriologisk kontroll
av vattenledningsvatten. Ifrågavarande hänvisning har —- med en redaktionell
jämkning — upptagits i departementsförslaget såsom ett 5 mom. i 9 §.
Enär nämnda paragraf ingår i det kapitel av hälsovårdsstadgan, vilket behandlar
allmänna hälsovården i stad eller samhälle, som är i hälsovårdsavseende
likställt med stad, torde — med hänsyn till att kontroll av vattenledningsvatten
kan efter särskilt förordnande bliva anordnad jämväl på landet — en
erinran om sistnämnda förhållande böra intagas i 2 kap. hälsovårdsstadgan.
Departementsförslaget innehåller därför förslag om att till 44 § hälsovårdsstadgan
skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 morn., i vilket en erinran
av nu nämnt slag intagits.
I 12 § 1 mom. hälsovårdsstadgan föreskrives, att var och en, som sysslar
med beredning av födoämne eller dryckesvara för försäljning, eller hanterar
kött, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror,
som avses till försäljning, skall under arbetet iakttaga noggrann
renlighet. För kommuner, i fråga om vilka 2 kap. hälsovårdsstadgan är tilllämpligt,
gälla samma bestämmelser enligt 47 § 1 mom. Den som under
arbete av nu nämnt slag icke iakttager noggrann renlighet är enligt 27 och
52 §§ hälsovårdsstadgan förfallen till dagsböter.
Av folkhälsoinstitutet föreslås nu, att i 12 § 1 mom. och 47 § 1 mom. hälsovårdsstadgan
skola insättas orden »eller arbetar i vattenledningsverk, avsett
till framställning av dricks- och hushållsvatten», varigenom sålunda även
sådana arbetare skulle bliva ålagda skyldighet att under arbetet iakttaga noggrann
renlighet.
En konsekvens av ifrågavarande förslag är, att 12 § 2 mom. och 47 § 2
mom. jämväl skulle bliva tillämpliga i fråga örn den, som arbetar i vattenverk,
avsett till framställning av dricks- eller hushållsvatten. I vartdera av dessa
moment stadgas nämligen, att örn beträffande person, som är sysselsatt i
sådant arbete, varom i 1 moni. sägs, skälig anledning förekommer att antaga,
att han är behäftad med sjukdom eller smitta, varav menlig inverkan
på den av honom bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet kan uppstå,
han är skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden på hälsovårdsområdets
bekostnad undergå läkarundersökning. Finnes han vid läkarundersökningen
vara behäftad med sjukdom eller smitta, som nyss sagts, må
nämnden förbjuda, att han deltager i eller användes till arbete, varom bär är
fråga.
Såsom inledningsvis nämnts förekommer såväl i 1 som i 2 kap. hälso
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
vårdsstadgan rubriken Om vatten och is för hushållsbehov, under vilken
rubrik vissa bestämmelser finnas örn tillsyn å vattnet i brunn, källa eller
vattenledning samt å is för hushållsbehov. Såsom jag nyss anfört bör,
därest särskild lagstiftning örn kontroll av vattenledningsvatten genomföres,
till de under nämnda likalydande rubriker upptagna bestämmelserna (9 och
44 §§) fogas hänvisning till vad särskilt är stadgat om nämnda kontroll.
Skulle bestämmelse införas, varigenom den som arbetade i vattenverk vid
straffansvar ålades att under arbetet iakttaga noggrann renlighet, synes en
sådan bestämmelse systematiskt hava sin plats i 9 och 44 §§. Förutom härav
betingade tillägg till nämnda paragrafer skulle för sådant fall erfordras,
att jämväl ansvarsbestämmelserna i 27 och 52 §§ gåves ändrad lydelse.
Jag har nyss omnämnt, att livsmedelslagstiftningssakkunnigas förslag till
livsmedelslagstiftning inom kort kommer att framläggas. De sakkunniga torde
därvid, enligt vad av deras remissyttrande i förevarande ärende framgår,
komma att föreslå, att bestämmelserna i 9 och 44 §§ hälsovårdsstadgan överföras
till den tilltänkta livsmedelsstadgan. Enär sålunda en allmän revidering
kan förväntas komma till stånd på ifrågavarande lagstiftningsområde inom
en nära framtid, torde nu förevarande fråga lämpligen kunna i samband
därmed beaktas. Några nämnvärda olägenheter av ett sådant uppskov torde
nämligen icke behöva uppkomma.
Departementschefens hemställan.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,
att Kungl. Majit måtte i proposition till riksdagen anhålla om riksdagens
yttrande över förenämnda, inom socialdepartementet upprättade förslag till
1) förordning om kontroll av vattenledningsvatten; samt
2) förordning om tillägg till hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet!
Bertha Klemedtson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
47
Bilaga A.
Statens instituts för folkhälsan förslag.
Utkast
till
Kungörelse
om ändrad lydelse av 9, 12 och 47 §§ i hälsovårdsstadgan den 19 juni
1919.
Kungl. Majit har funnit gott förordna att 9, 12 och 47 §§ i hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 skola erhålla följande ändrade lydelse:
9 §.
1 moni. Hälsovårdsnämnden---intränger i dem.
2 mom. Vattnet i brunn--— kanal.
3 mom. Hälsovårdsnämnden---olämplig.
4 mom. När omständigheterna---därstädes.
5 mom. En var, som önskar anställning inom vattenledningsverk med
huvudsaklig verksamhet inom område, där vattnet renas eller beredes, skall
före anställningens början förete intyg av läkare, att han icke lider av sådan
sjukdom eller är bärare av sådan smitta, som kan spridas med dricksvatten.
6 mom. Örn fysikalisk-kemisk och bakteriologisk kontroll av i vissa vattenledningar
tillhandahållet vatten och tillhörande råvatten är särskilt
stadgat.
12 §.
1 mom. Var och en, som sysslar med beredning av födoämne eller
dryckesvara för försäljning, eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk,
mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försäljning,
eller arbetar i vattenledningsverk, avsett till framställning av dricks- och
hushållsvatten, skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet.
2 mom. Förekommer--- — är fråga.
47 §.
1 mom. Var och en, som sysslar med beredning av födoämne eller dryckesvara
för försäljning, eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk,
mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försäljning, eller
arbetar i vattenledningsverk, avsett till framställning av dricks- och hushållsvatten,
skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet.
2 mom. Förekommer -----är fråga.
Denna kungörelse träder i kraft den ..........................
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Utkast
till
Kungörelse
med bestämmelser rörande hygienisk kontroll av vatten i vissa vattenledningar
m. m.
given den................
Kungl. Majit har funnit gott förordna som följer:
1 §•
Denna kungörelse äger tillämpning å vatten, som inom område, där Kap. I
hälsovårdsstadgan är gällande, för allmänt bruk distribueras i vattenledning
till dryck, matlagning och annan beredning av livsmedel samt till renhållning
av kärl eller redskap, vilka användas vid tillredning och annan hantering av
livsmedel.
2 §.
Det åligger hälsovårdsnämnd att föranstalta därom, att vatten, som i 1 §
sägs, ävensom, där vattnet undergått rening, råvaltnet underkastas fysikaliskkemisk
undersökning en gång varje kalenderår och därutöver så snart anledning
förekommer till antagande, att råvattnet eller det därav beredda vattnet
undergått förändring, varigenom det blivit mindre lämpligt för ändamål,
som i 1 § sägs.
3 §.
Fysikalisk-kemisk undersökning må utföras av statens institut för folkhälsan,
statens lantbrukskemiska kontrollanstalt och de med statsmedel understödda
lokala lantbrukskemiska kontrollstationerna ävensom av den, som
efter att hava blivit av medicinalstyrelsen förklarad därtill behörig, erhållit
vederbörande länsstyrelses förordnande därtill.
4 §.
Medicinalstyrelsen äger medgiva, att längre tid än ett år men ej mer än
tre år må förflyta mellan varje sådan undersökning, som i 3 § sägs.
5 §.
Det åligger hälsovårdsnämnd att föranstalta därom, att vatten, som i 1 §
sägs, en gång i veckan underkastas bakteriologisk undersökning. Därest
vattnet undergått rening, skall tillhörande råvatten minst fyra gånger årligen
underkastas sådan undersökning.
Visas vid undersökning, som i första stycket avses, att vatten i vattenledning
får anses mindre tjänligt för ändamål, som i 1 § sägs, skall, såvida vattnet
alltjämt tillhandahålles i ledningen, bakteriologisk undersökning dagligen
göras, intill dess vattnet vid minst tre på varandra följande undersökningar
visats vara tjänligt för ändamål, som nyss sagts.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
49
Giver sådan undersökning vid handen, att vatten i vattenledning får anses
otjänligt tor ändamål, som i 1 § sägs, skall hälsovårdsnämnden antingen uppmana
samhällets invånare att före användningen koka vattnet eller ock avstänga
vattenledningen, där så ske kan.
6 8-
Medicinalstyrelsen äger medgiva, att längre tidsperioder än i 5 § första
stycket sägs må förflyta mellan varje bakteriologisk undersökning av vatten
och tillhörande råvatten. Sådant medgivande må endast gälla tills vidare och
för varje gång högst för en period av tre år.
Visas vid bakteriologisk undersökning, att i vattenledning tillhandahållet
vatten får anses mindre tjänligt eller otjänligt för ändamål, som i 1 § sägs,
skall medicinalstyrelsen genast återkalla medgivande, som i första stycket
avses.
7 §•
Bakteriologisk undersökning må utföras av statens institut för folkhälsan,
av statens bakteriologiska laboratorium samt av den, som, efter att hava av
statens institut för folkhälsan förklarats därtill behörig, erhållit vederbörande
länsstyrelses förordnande därtill.
8 §.
1 mom. Det åligger hälsovårdsnämnd att, då fel i vattenledningsverk uppstår,
som kan hava menlig inverkan på vattnets beskaffenhet, ofördröjligen
vidtaga åtgärder för felets avhjälpande.
2 mom. Det åligger den, som verkställt undersökning, som i 2 och 5 §§
sågs, att ofördröjligen tillställa förste provinsialläkaren eller med honom
jämställd förste stadsläkare bestyrkt avskrift av attest å undersökningen.
9 §.
Närmare föreskrifter meddelas av statens institut för folkhälsan rörande:
förvärvande av kompetens för undersökning av vatten enligt denna kungörelse;
undersökningarnas
utförande;
undersökningarnas bedömande; samt
utfärdandet av attester över utförda vattenundersökningar.
10 §.
Det åligger vederbörande tjänsteläkare att med uppmärksamhet följa det
hygieniska tillståndet av vattnet i vattenledningar, varifrån vatten distribueras
i samhällen inom hans verksamhetsområde, samt att då anledning till
anmärkning finnes överlägga med vederbörande kommunala myndighet om
avhjälpande av förefintliga fel och brister och att i övrigt förfara enligt i
hälsovårdsstadgan och läkarinstruktionen givna bestämmelser.
11 §•
Vad i denna kungörelse är föreskrivet för område, där I Kap. hälsovårdsstadgan
är gällande, skall även gälla område, där 2 Kap. hälsovårdsstadgan
äger tillämpning, där medicinalstyrelsen, efter vederbörandes hörande, sådant
förordnar.
Medicinalstyrelsen äger jämväl förordna, alt kungörelsens bestämmelser
skola gälla vatten, som i viss vattenledning distribueras för enskilt bruk till
ändamål, som i 1 § sägs.
Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr SO. a
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
12 §.
Det åligger länsstyrelse att vaka över tillämpningen av denna kungörelse,
varvid länsstyrelsen äger vid vite föreskriva åtgärder beträffande vattenledningsverks
utrustning, drift och tekniska skötsel.
Ädömda vitén tillfalla kommunen; dock att vite, som må hava ådömts
kommun, skall tillfalla kronan. Vad nu sagts om kommun gäde ock samhälle,
som i 34 § hälsovårdsstadgan sägs.
Denna kungörelse träder i kraft den ..........................
Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
410242
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1941:444 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om kontroll av vattenledningsvatten, m. m., dels ock i ämnet v a1 i texten
- 2LU 1941:37 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande nr 31 i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förs s. 1 i texten
- 2LU 1941:31 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om kontroll av vattenledningsvatten, m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten