Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag)

1941-02-14 · 96 sidor, varav 96 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 96 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:84, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 84.

1

Nr 84.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 12 april

1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilag); given Stockholms slott

den 14 februari 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilag).

GUSTAF.

A. Pelirsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 samt. Nr 84.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 84-

Förslag

till

lag angående ändring av vissa delar i lagen den 12 april 1935

(nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilag).

Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom. samt 4, 5, 6, 8, 9 och 12 §§ lagen

den 12 april 1935 om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilag) skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

2 mom. Veterinär skall — -—- -— av smittspridning.

Har mellan —--nyss sagts.

Har sjukdom, på grund varav ställe förklarats spärrat, befunnits icke förekomma,

skall förklaringen omedelbart upphävas. I annat fall skall förklaringen

gälla, intill dess det spärrade stället jämlikt 4 § förklarats smittat

eller misstänkt för smitta.

4 §•

7 mom. Länsstyrelse skall, då sjukdom som avses i denna lag inträffar

inom länet eller då det är skälig anledning till antagande att dylik sjukdom

inom länet förefinnes, där Konungen så föreskrivit förklara ställe, varest

sjukdomen inträffat eller misstänkes förefinnas, jämte omkringliggande område

i den utsträckning som prövas erforderlig smittat eller misstänkt för

smitta. I samband därmed ankommer på länsstyrelsen att enligt av medicinalstyrelsen

utfärdade anvisningar och föreskrifter dels anbefalla isolering

av det smittade eller för smitta misstänkta stället eller området ävensom

meddela förbud att begagna betesmark och att till smittat eller för smitta

misstänkt ställe eller område införa djur, som kunna angripas av sjukdomen,

eller från sådant ställe eller område utföra djur eller mjölk eller

andra produkter eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta, dels

ock utfärda de övriga bestämmelser, som finnas påkallade till förekommande

och hämmande av sjukdomen.

Har ställe eller område förklarats smittat av sjukdom som avses i denna

lag, ankommer det på länsstyrelsen att enligt av medicinalstyrelsen utfärdade

anvisningar och föreskrifter dels förklara omkringliggande område för

skyddsområde, dels ock i samband därmed förbjuda att, såvitt icke tillstånd i

den ordning medicinalstyrelsen bestämmer meddelats, till området införas eller

inom området från gård till annan förflyttas djur, som kunna angripas av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

3

sjukdomen, eller att utan dylikt tillstånd därifrån utföras djur eller delar av

slaktade djur, som medföra särskild fara för spridande av smitta, eller varor,

som kunna medföra dylik fara.

2 mom. Har sjukdom, varav ställe eller område förklarats smittat, upphört

och föreskriven smittrening ägt rum, skall länsstyrelsen i enlighet med

bestämmelser, som utfärdats av medicinalstyrelsen, förklara området fritt

från smitta, och skall, därest omkringliggande område förklarats för skyddsområde,

sådan förklaring, där den ej tidigare upphävts, samtidigt upphöra

att gälla.

Har å--— för smitta.

5 §•

Inträffar sjukdom---därför misstänkta.

Medicinalstyrelsen må, då så anses lämpligt till förekommande eller bekämpande

av i denna lag avsedd sjukdom, påbjuda, att skyddsympning av

djur skall verkställas.

Medicinalstyrelsen tillkommer dels att meddela förbud mot införsel eller

utförsel av djur, produkter och varor, som kunna bidraga till spridande av

smitta, att gälla mellan skilda delar av riket, dels ock att utfärda erforderliga

föreskrifter angående smittrening i anledning av sjukdom som avses i denna

lag.

6 §•

Det åligger offentligt slakthus ävensom annan under offentlig kontroll

ställd slakteriinrättning att där så påkallas för nedslaktning enligt 5 § ställa

lokal och personal till förfogande ävensom att vid sin verksamhet iakttaga

de föreskrifter, som till undvikande av smittas spridande meddelas av medicinalstyrelsen.

8 §•

Ersättning av---Konungen utfärdar.

Anspråk på ersättning som förut nämnts skall vid talans förlust framställas

hos medicinalstyrelsen senast inom sex månader från den dag anspråket

uppkom, Konungen likväl obetaget att härifrån medgiva undantag, då så

finnes påkallat.

Beträffande ersättning till veterinär gäller vad särskilt är stadgat.

9 §.

Högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av sjukdom som avses i

denna lag tillkommer medicinalstyrelsen. Då särskilda skäl därtill föranleda,

må Konungen förordna att i fråga om bekämpande av viss sjukdom

de befogenheter och skyldigheter, som jämlikt denna lag och enligt densamma

meddelade bestämmelser ankomma på medicinalstyrelsen, skola helt eller

delvis tillkomma en av Konungen tillsatt nämnd.

Länsstyrelse skall---noggrant tillämpas.

Det åligger---och dylikt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

12 §.

Förseelse mot---allmän strafflag.

Dömes någon till ansvar för förseelse som avses i första stycket, må domstolen

på talan av allmän åklagare förordna, att rätt till sådan ersättning av

allmänna medel för kostnad eller förlust, som må utgå med stöd av denna

lag, helt eller delvis skall vara förverkad.

Innefattar förseelsen olovlig införsel, utförsel eller annan förflyttning av

djur, produkter eller varor som kunna bidraga till spridande av smitta må

domstolen tillika på talan av allmän åklagare förklara sådan egendom eller,

om den icke kan tillrättaskaffas, dess värde förbrutet. Vad sålunda skall anses

förbrutet tillfaller kronan.

Avskrift av utslag som här avses skall av domstolen översändas till medicinalstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

1A februari 19Al.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, fråga om

ändrade bestämmelser för bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar

och anför därvid:

Inledning.

Genom beslut den 3 februari 1939 bemyndigade Kungl. Majit chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga att inom departementet

verkställa utredning och avgiva förslag rörande nya bestämmelser

för bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar samt för den statsunderstödda

försäkringsverksamheten mot förluster till följd av sådana sjukdomar.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 11 februari 1939 såsom

sakkunniga landshövdingen E. A. Beskow, tillika ordförande, generaldirektören

J. A. Höjer, professorn H. G. Magnusson, hovrättsrådet B. A.

Fallenius, chefveterinären S. Jerlov, sekreteraren hos Malmöhus läns hushållningssällskap

B. T. Lanke samt lantbrukaren M. Hj. Nilsson i Marielund.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen epizootisakkunniga, lia den

30 september 1940 avgivit betänkande med förslag till ändrade bestämmelser

angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (stat. off. utr.

1940: 26).

Över de sakkunnigas förslag lia yttranden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket, statens veterinärbakteriologiska

anstalt, veterinärhögskolans lärarråd, Överståthållarämbetet,

hälsovårdsnämnden, slakt- och saluhallsstyrelsen och förste stadsveterinären

i Stockholm, samtliga länsstyrelser, hushållningssällskaps förvaltningsutskott

och länsveterinärer, lantbruksakademien, Sveriges lantbruksförbund

jämte ett flertal därtill anslutna organisationer, flertalet avelsförening
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

ar, svenska veterinärläkarföreningen, svenska länsveterinärföreningen, svenska

distriktsveterinärföreningen, föreningen Sveriges yngre veterinärer, riksförbundet

landsbygdens folk samt försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar,

ömsesidigt, och Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga

kreatursförsäkringsförening.

Huvuddragen av de sakkunnigas förslag m. m.

Gällande bestämmelser.

Nu gällande bestämmelser rörande bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

finnas i huvudsak upptagna i dels lagen den 12 april 1935 (nr

105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag), dels

kungörelse samma dag (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande

av smittsamma husdjurssjukdomar, dels ock ett flertal av medicinalstyrelsen

utfärdade föreskrifter. Epizootikungörelsen har ändrats i vissa

hänseenden genom kungörelserna nr 839/1937, 545/1938 och 665/1938. Härjämte

ha vissa kompletterande bestämmelser i ämnet meddelats i dels kungörelsen

den 31 januari 1936 (nr 22) angående tillämpning inom Norrbottens

län å sjukdomen smittsam blodbrist hos häst (anaemia infectiosa equi) av

vissa föreskrifter i epizootilagen och kungörelsen nr 106/1935, dels kungörelsen

den 21 juli 1938 (nr 536) angående skyddsområde vid utbrott av muloch

klövsjuka m. m., vilken kungörelse ändrats genom kungörelsen nr 710/

1938, dels kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 343) angående bestridande av

vissa kostnader i anledning av mul- och klövsjuka, dels kungörelsen den 22

december 1939 (nr 881) angående tillämpning av epizootilagen å sjukdomen

infektiös laryngotracheit hos höns m. m., dels kungörelsen den 9 februari

1940 (nr 64) angående tillämpning av epizootilagen å en svinpestliknande

sjukdom, dels kungörelsen den 31 maj 1940 (nr 406) angående förbud att

använda okokt avfall till svinföda m. m., dels ock kungörelsen sistnämnda dag

(nr 407) med vissa bestämmelser till förhindrande av spridning av sjukdomen

svinpest, vilken kungörelse ändrats genom kungörelsen nr 514/1940.

Utgifter, som åvila statsverket i anledning av bekämpandet av de smittsamma

husdjurssjukdomarna, bestridas från det under nionde huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till Förekommande och hämmande av smittsamma

husdjurssjukdomar: Övriga utgifter. Anslaget är för innevarande budgetår

uppfört med ett belopp av 100,000 kronor. I 1941 års statsverksproposition

har för ändamålet för budgetåret 1941/42 äskats ett förslagsanslag

av 100,000 kronor.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha i sitt betänkande främst uppehållit sig vid de ändrade

bestämmelser som böra gälla i fråga örn mul- och klövsjuka. Emellertid ha

de sakkunniga även upptagit till behandling vissa andra sjukdomar såsom

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

7

svinpest och'' hönssjukdomar. De sakkunniga ha icke framlagt något förslag

till helt ny epizootilag och epizootikungörelse. Förslaget innefattar endast

ändringar i nämnda författningar. Därjämte har framlagts förslag till vissa

följdförfattningar. De sakkunniga ha ansett ändamålsenligt att bibehålla den

nuvarande uppdelningen av bestämmelserna rörande bekämpandet dels i en

av Kungl. Majit och riksdagen antagen epizootilag, vilken innehåller endast

huvudstadgandena i ämnet, dels ock i av Kungl. Majit eller vederbörande

myndighet utfärdade kungörelser.

De väsentligaste nyheterna i de sakkunnigas förslag i fråga om bekämpandet

av de smittsamma husdjurssjukdomarna avse organisatoriska förhållanden.

De sakkunniga ha sålunda föreslagit en klarare gränsdragning mellan

medicinalstyrelsen och länsstyrelserna med avseende å dessa myndigheters

befogenheter och skyldigheter vid bekämpande av epizootier. Enligt de sakkunnigas

förslag har avgörandet i hithörande frågor i huvudsak lagts i medicinalstyrelsens

hand. För närvarande råder en viss dualism mellan medicinalstyrelsen

och länsstyrelserna i det att i vissa fall länsstyrelserna äga

ensamt eller efter samråd med medicinalstyrelsen besluta i frågor rörande

bekämpandet, under det att i andra fall beslutanderätten tillkommer medicinalstyrelsen

ensam. Det har vidare föreslagits, att Kungl. Majit erhåller

befogenhet att vid svårare epizootier tillsätta en särskild nämnd, som

skall övertaga de medicinalstyrelsen åvilande befogenheterna och skyldigheterna

i fråga om epizootis bekämpande. Enligt de sakkunnigas mening

visar erfarenheten från den senaste mul- och klövsjukeepizootien 1938—39

att medicinalstyrelsen icke var i stånd att med tillgänglig arbetskraft fullgöra

såväl sina ordinarie uppgifter som ock det omfattande arbete som föranleddes

av epizootien. I förslaget har även ifrågasatts, att samtliga utbetalningar

av ersättningar för kostnader och förluster i anledning av epizooti

skall centraliseras till medicinalstyrelsen eller, i fall sådan nämnd som

nyss omförmälts tillsatts, till denna.

Enligt de sakkunnigas mening bör i största möjliga utsträckning eftersträvas

att förhindra, att veterinär samtidigt deltager i epizootibekämpande och

handhar annan veterinärvård. De sakkunniga förorda därför, att så snart

en smittsam sjukdom vunnit någon större spridning medicinalstyrelsen bör

förordna en särskild veterinär att såsom extra veterinär taga den närmaste

befattningen med samtliga fall av den smittsamma sjukdomen. Härvid bör

hinder icke möta att för detta speciella uppdrag anlita vederbörande distriktsveterinärer,

där de äro för uppdraget lämpliga.

Beträffande ersättning till djurägare för förlust i anledning av epizooti ha

de sakkunniga föreslagit, att kostnaderna för smittreningsåtgärder samt för

handräckning vid gravgrävning och nedslaktning av djur, vilka kostnader

jämlikt förenämnda kungörelse den 22 juni 1939 (nr 343) angående bestridande

av vissa kostnader i anledning av mul- och klövsjuka vid dylik sjukdom

gäldas av statsverket, framdeles även vid övriga epizootier, som avses

i epizootilagen, skola ersättas av statsmedel. Bestämmelserna lia i anslutning

härtill inarbetats i epizootikungörelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

I betänkandet ha de sakkunniga framlagt vissa förslag rörande förfarandet

vid värdering av djur, som nedslaktas vid en epizooti eller som dö till

följd av skyddsympning. De sakkunniga föreslå att Kungl. Maj:t lämnas befogenhet

att meddela föreskrifter, vilka skola vara vägledande för värderingens

verkställande. Av praktiska skäl har det synts de sakkunniga mest ändamålsenligt

att de av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna endast innehålla

allmänna riktlinjer. På medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen skulle det

få ankomma att meddela de närmare detaljanvisningar som härutinnan äro erforderliga.

Jag återkommer i det följande till en närmare redogörelse för

huru de sakkunniga tänkt sig värderingens verkställande. I anslutning till

de ifrågasatta bestämmelserna om värderingsförfarandet ha de sakkunniga

förordat, att vissa inskränkningar skulle kunna ske i värderingsmännens

antal.

Frågan om förverkande av statsersättning örn någon vållat kostnad eller

förlust genom bristande vård örn honom tillhöriga djur eller genom överträdelse

av gällande föreskrifter avgöres nu av administrativ myndighet. F.nligt

de sakkunnigas förslag är sådant förverkande knutet till att vederbörande

ådömes straff och skall beslutas av domstol.

I fråga om bekämpandet av mul- och klövsjuka ha de sakkunniga föreslagit

viss utvidgning av gällande bestämmelser rörande vaccinering av djur

mot sjukdomen. De sakkunniga Ira även i detta sammanhang ingått på vaccinationens

betydelse i kampen mot farsoten. Vaccination i större omfattning

förekom första gången under epizootien 1938—39. Enligt de sakkunnigas

mening bör — även om vaccineringen innefattar ett betydelsefullt medel

i kampen mot mul- och klövsjukan — alltjämt de hittills eljest tillämpade

bekämpningsmetoderna bibehållas. De sakkunniga anse sålunda, att nedslaktningsförfarandet

liksom nu i första hand bör tillämpas vid bekämpandet.

Därest detta av ekonomiska eller andra skäl bör övergivas, bör isoleringsförfarandet

tillgripas. Även vid en framtida mul- och klövsjukeepizooti hör således

liksom hittills isolering av smittade gårdar äga rum. Nu gällande bestämmelser

rörande isolering av smittade gårdar, vilka bestämmelser variera

allteftersom nedslaktnings- eller isoleringsförfarandet tillämpas, anse de sakkunniga

i huvudsak även i fortsättningen böra tillämpas. Vissa ändringar

avseende bland annat persontrafiken med smittade gårdar vid nedslaktningsförfarandet

föreslås dock. Enligt förslaget hör förbud för persontrafik till

och från smittad gård upphöra redan i och med att den slutliga smittreningen

godkänts. Beträffande isoleringsförfarandet ha de sakkunniga föreslagit den

lindringen i bestämmelserna, att förbud att utföra klövbärande djur och vissa

produkter inskränkts från 20 till 10 dagar efter den slutliga smittreningens

avslutande. Däremot anse de sakkunniga, att — till förhindrande av smittspridning

genom s. k. kroniska virusbärare — utförsel av livdjur från isolerad

gård under en tid av fyra—åtta månader efter friförklaringen icke bör få ske

utan tillstånd av medicinalstyrelsen.

Liksom nu är fallet förorda de sakkunniga, att även framdeles bör finnas

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

9

möjlighet att förklara visst område kring ett smittat ställe för skyddsområde.

Enligt gällande bestämmelser innebär sådan förklaring förbud att utan medicinalstyrelsens

tillstånd till området införa eller därifrån utföra djur eller

delar av slaktade djur eller varor som kunna sprida smitta. De sakkunniga

föreslå sådan skärpning av de åtgärder, som inom skyddsområde böra vidtagas

till förhindrande av smittspridning, att förbud utfärdas mot förflyttning

av djur från gård till annan (stand still). Beträffande skyddsområdes

omfattning innebär förslaget en avsevärd begränsning i förhållande till nuvarande

regler. De sakkunniga finna det till fyllest om skyddsområde i allmänhet

inskränkes till en omkrets av två kilometer från den smittade gården.

En viss begränsning av bestämmelsernas giltighetstid skall också kunna

ske enligt förslaget, varigenom en ytterligare lättnad ernås för dem som beröras

av åtgärderna. Tidpunkten för upphörande av områdes egenskap av

skyddsområde skall sålunda under nedslaktningsförfarandet kunna sättas

till 10 dagar efter smittförklaringen. Inom skyddsområde bör det vara förbjudet

att hålla sammankomster av olika slag. Där isoleringsförfarandet tilllämpas

eller där de för skyddsområde gällande bestämmelserna kunna tänkas

bliva av lång varaktighet eller där eljest rådande förhållanden sådant

påbjuda, bör meddelas viss lindring i bestämmelserna för skyddsområde.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är det icke erforderligt att, såsom i viss

utsträckning skedde under senaste epizooti, meddela förbud för transport

mellan skilda län av den orsak, att i någotdera av länen smitta förekommit.

Såsom skett vid tidigare farsoter bör det stå öppet för vederbörande myndigheter

att vidtaga åtgärder till förhindrande av sammanförande av djur vid

marknader och auktioner m. m.

De sakkunniga ha vidare framlagt vissa förslag rörande anskaffande av

arbetskraft, transportmedel och materiel av olika slag vid epizootibekämpandet.

Härjämte ha de sakkunniga utarbetat förslag till de tillämpningsföreskrifter

till epizoolilagen rörande bekämpandet av mul- och klövsjuka, vilka

enligt de sakkunnigas mening böra utfärdas av medicinalstyrelsen.

Yttrandena.

I de över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrandena ha de framlagda

förslagen i allmänhet vunnit anslutning eller lämnats utan erinran. Endast

i ett yttrande har påkallats en fullständig omarbetning av epizootilagen och

epizootikungörelsen. Mot den föreslagna gränsdragningen mellan medicinalstyrelsen

och länsstyrelserna ha endast från två länsstyrelser rests erinringar.

Den av de sakkunniga föreslagna nämnden har, framför allt från velerinärt

håll, föranlett anmärkningar. Det har härvid yrkats på mera stadigvarande

anordningar i fråga örn ledningen av epizootibekämpandet. Det ifrågasatta

värderingsförfarandet har i en del yttranden ansetts för tungrott och omständligt.

I övrigt lia endast vissa detaljerinringar framställts mot förslagen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Departements- Under den svåra raul- och klövsjukeepizooti, som under åren 1938—39

chefen, härjade j landet, framträdde vissa brister i de nu gällande bestämmelserna

rörande bekämpandet av denna farsot. Särskilt i fråga örn organisationen

av kampen mot sjukdomen voro dessa brister av allvarlig beskaffenhet. Med

hänsyn härtill och då erfarenheterna från mul- och klövsjukeepizootien torde

i viss mån vara tillämpliga å andra epizootier, synes erforderligt att vissa

ändringar i bestämmelserna om bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar

komma till stånd. Flertalet av de av de sakkunniga ifrågasatta organisatoriska

förändringarna synas välbetänkta. Av stor betydelse lärer vara

att en klarare gränsdragning sker mellan medicinalstyrelsens och länsstyrelsernas

skyldigheter och befogenheter. Även de sakkunnigas förslag örn

öppnande av möjlighet för Kungl. Majit att överflytta den centrala ledningen

av bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna till en särskild

nämnd torde böra genomföras.

Åtskilliga förenklingar och lättnader torde såsom de sakkunniga ifrågasatt

kunna ske i det nu tillämpade förfarandet vid bekämpandet av muloch

klövsjuka. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid att de nuvarande

huvudlinjerna för bekämpandet kunna i stort sett bibehållas.

Jag finner därför i anslutning till vad i de flesta yttrandena uttalats, att de

sakkunnigas förslag är lämpligt att läggas till grund för nya bestämmelser

i ämnet. Liksom hittills torde det vara mest ändamålsenligt, att de bestämmelser,

som reglera huvuddragen av bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna

samt de enskilda djurägarnas och andra av bestämmelserna

berörda personers rättigheter och skyldigheter, upptagas i epizootilagen. I

den av Kungl. Majit i administrativ väg utfärdade kungörelsen böra därefter

liksom för närvarande sker upptagas sådana tillämpningsföreskrifter

till lagen, som äro av mera allmängiltig eller ingripande beskaffenhet. Härutöver

erforderliga detaljföreskrifter, som huvudsakligen äro av veterinär

eller lokal natur, böra däremot fastställas av medicinalstyrelsen eller vederbörande

länsstyrelse. Erfarenheten har givit vid handen, att denna indelning

av bestämmelserna är den lämpligaste och att, då ett frånträdande av

densamma skett, detta lett till svårigheter och tidsförlust vid föreskrifternas

utfärdande.

Efter detta principiella uttalande om min inställning till de sakkunnigas

förslag övergår jag till att lämna en mera detaljerad framställning av de av

de sakkunniga förordade ändringarna i de gällande bestämmelserna samt de

däröver avgivna utlåtandena och i sammanhang därmed framlägga min

ståndpunkt till berörda förslag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

11

Förslag till ändrade bestämmelser rörande bekämpandet av

mul- och klövsjuka.

De sakkunniga lia i sitt betänkande till en början lämnat en redogörelse

för tidigare mul- och klövsjukeepizootier inom landet samt för denna sjukdoms

kännetecken, uppkomst och förlopp. Rörande innehållet av denna redogörelse

hänvisas till betänkandet (sid. 37—47).

Härefter lia de sakkunniga upptagit till behandling de olika bekämpningsmetoderna

mot sjukdomen. De sakkunniga ha härvid behandlat dels de veterinärmedicinska

medlen för bekämpandet av sjukdomen dels ock övriga

bekämpningsmedel.

Veterinärmedicinska medel för bekämpandet av mul- och klövsjuka.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha framhållit, att de metoder, som hittills i första liand

kommit till användning, när det gällt att bekämpa mul- oell klövsjuka,

varit antingen att helt nedslakta smittade besättningar (nedslaktningsmetoden)

eller ock att isolera dem (isoleringsmetoden), båda metoderna i samband

med desinfektion. Några tillförlitliga medel mot sjukdomen i form av

kemiska preparat hade man däremot ännu icke funnit. Under de senaste årtiondena

hade emellertid med den kännedom, som vunnits angående muloch

klövsjukans smittämne, åstadkommits och förbättrats vissa förebyggande

medel mot sjukdomen. Enligt vad erfarenheten visat bleve ett djur, som

genomgått sjukdomen, immunt mot densamma under en viss tid, beroende

på att i det sjuka djuret ämnen, s. k. antikroppar, bildades, vilka ägde förmågan

att neutralisera verkningarna av smittämnet. Av blodet från djur,

som tillfrisknat efter sjukdomen, hade man framställt veterinärmedicinska

medel, sera, vilka visat sig vara av betydelse när det gällt såväl att mildra

sjukdomens verkningar inom smittade besättningar som att förebygga nya

sjukdomsutbrott. Av blåsorna på tungan hos sjuka djur hade vidare framställts

ett ympmedel, vaccin, som helt eller delvis förebyggde sjukdomsutbrott.

Rörande vad de sakkunniga anfört beträffande framställningen och användningen

av sera, vilka sedan länge varit i bruk vid bekämpandet av muloch

klövsjuka, hänvisas till betänkandet (sid. 47—48).

Mot slutet av epizootien under åren 1938—39 kom vaccinering mot muloch

klövsjuka för första gången till användning i större omfattning. Rörande

vaccineringsmetoden lia de sakkunniga anfört bland annat följande.

Genom en serie upptäckter av dels den franske forskaren H. Vallée, dels

doktor Sv. Schmidt vid danska statens seruminstitut i Köpenhamn dels ock

den tyske forskaren professor Waldmann har under allra sista tiden kunnat

framställas ett vaccin mot mul- och klövsjuka som i praktiken visat

sig i viss mån effektivt. Vaccinationsmetoden skiljer sig från serumbehandlingcn

därigenom att själva smittämnet inympas, sedan det i förväg gjorts

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

ofarligt. På så sätt tvingas djuren att själva producera antikroppar. Metoden

är en aktiv immunisering i motsats till serumbehandlingen, som är

en passiv immunisering. Tidigare framställda vacciner voro antingen för

svaga, varvid vaccinet visserligen var helt oskadligt men samtidigt för litet

verksamt, eller ock för kraftiga, varigenom i en del fall ett säkert skydd inträtt

men å andra sidan sjukdomsutbrott inträffat som varit förorsakade

direkt av det inympade vaccinet. Under år 1938 har emellertid å de tyska

forskningsanstalterna å ön Riems vid Greifswald med utnyttjande av Vallées

och Schmidts upptäckter utexperimenterats ett vaccin som visat sig vara

ofarligt för djuren och som ej nedsätter deras produktionsförmåga. Efter behandling

med detta vaccin lia djuren i stor utsträckning undgått att bliva

angripna av imil- och klövsjuka och icke heller visat sig smittfarliga för

andra djur. Immuniteten inträder icke omedelbart. Enligt erfarenheter från

bland annat Tyskland spåras densamma efter en vecka och är fullt utvecklad

efter 14 dagar. Hur länge immuniteten kvarstår efter vaccinationen

är ännu icke fullt klarlagt. I Tyskland och Danmark anses att skyddsverkan

kvarstår under en tid av nio månader eller än längre. Vissa erfarenheter

från Sverige tyda på att immuniteten icke varar ens så lång tid. En olägenhet

hos vaccinet är, att detsamma -— sådant det nu framställes — icke tål

att lagras längre tid än 5 månader och att det ovillkorligen måste hållas vid

en temperatur av omkring plus 3—7° C. Det är sålunda ännu icke möjligt

att hålla det lagrat från en epizooti till en annan.

Beträffande resultatet av vaccineringarna under 1938—39 års epizooti ha

de sakkunniga uttalat:

Försöksvaccinationen påbörjades den 2 mars 1939 och avslutades omkring

den 15 april 1939. Sammanlagt vaccinerades under försökstiden 147

besättningar med 2,944 nötkreatur. Inom 10 dagar efter första vaccineringen

inträffade utbrott av sjukdomen i 5 besättningar. I en av dessa besättningar

om 33 djur insjuknade endast en ko och trots nedsmittningsförsök

blevo övriga nötkreatur oberörda. I en andra besättning insjuknade 2

nötkreatur av 24 och i en tredje angrep farsoten endast svinen. I övriga två

besättningar blev förloppet godartat och endast 30 å 40 procent av djuren insjuknade.

Någon olägenhet av vaccineringen å övriga försöksgårdar märktes

ej.

För att kunna bedöma dess profylaktiska verkan inköptes från vaccinerade

besättningar 14 kor, vilka sedan full skyddsverkan ernåtts (mer än 14

dagar efter inokulationen) insattes i nysmittade besättningar och därstädes i

flertalet fall även infekterades artificiellt. Elva av dessa kor blevo icke angripna

utan visade sig hela tiden de voro uppställda i den sjuka besättningen

fullt friska och opåverkade.

Av försöken framgår sålunda, att vaccinet icke har ett absolut värde som

skyddsmedel men att det framkallar en för praktiska förhållanden betydelsefull

immunitet.

Sedan dessa försök avslutats ansåg sig medicinalstyrelsen i april månad

1939 böra påbörja en massvaccination av de djur inom Malmöhus län som

hittills varit oberörda av sjukdomen. Därvid förfors så, att varje besättning

ympades med en mindre dos och därefter revaccinerades tidigast 14 dagar

efter den första inokulationen. På så sätt vaccinerades omkring 15,000 besättningar

med cirka 100,000 djur. Efter verkställd vaccinering inträffade

utbrott i 33 av de vaccinerade besättningarna.

I de flesta av dessa utbrott var förloppet lindrigt, och vaccinverkan gav

sig tydligt tillkänna däri att endast en viss del av besättningen angreps. Där

kortare tid förflutit efter insprutningen till sjukdomens utbrott angreps så

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

13

gott som hela besättningen. I ett stort antal fall företogs ympning å förut

ej angripna djur som sedermera å bete sammanfördes med av sjukdomen

drabbade men tillfrisknade djur. I detta fall inträffade ej ett enda utbrott

å de talrika gemensamhetsbetena inom Malmöhus län.

Erfarenheterna från den sålunda företagna vaccineringen ha givit de sakkunniga

den uppfattningen, att i mul- och klövsjukevaccinet erhållits ett

gott profylaktiskt medel mot ifrågavarande sjukdom. Ehuru för ett rätt bedömande

av vaccinets skyddsverkan värdet av dess användning måste prövas

jämväl vid början av en epizooti, då virus med större livskraft sannolikt

torde förefinnas än vid slutet av en farsot, synes det dock ostridigt, att

tillkomsten av detta medel innebär ett betydelsefullt framsteg i bekämpandet

av mul- och klövsjukan.

De sakkunniga ha med hänsyn till att vaccinationen numera måste anses

ha fått en större betydelse föreslagit, att viss ändring i 5 § epizootilagen

måtte genomföras. I denna paragrafs första stycke stadgas, bland annat,

att, därest sjukdom, som avses i epizootilagen, inträffar, medicinalstyrelsen

må, där Kungl. Maj:t så föreskrivit för sjukdomens hämmande, besluta att

nedslagning eller dödande av besättning i vilken sjukdomen inkommit må

ske. I andra stycket av paragrafen stadgas, att medicinalstyrelsen tillika må,

då så anses lämpligt för sjukdomens bekämpande, påbjuda att skyddsympning

skall verkställas.

De sakkunniga ha framhållit, att avfattningen av andra stycket i paragrafen

föranlett den tolkningen, att en förutsättning för att de i lagrummet

uppräknade förfaringssätten över huvud skulle få tillgripas vore att sjukdom

inträffat inom landet. De sakkunniga ha därför ansett sig böra föreslå

sådan ändring i detta lagrum, att dylikt påbud kunde givas även innan

sjukdom inkommit i landet. Ympning med vaccin borde nämligen enligt de

sakkunnigas mening icke tillgripas allenast när sjukdomen fått en viss utbredning

utan även för att giva det bästa resultatet komma till stånd

redan innan sjukdomen nått landet. Med stöd av det av de sakkunniga föreslagna

stadgandet borde det ankomma på medicinalstyrelsen att tillse,

att åtgärder till förebyggande av sjukdomen genom ympning i god tid vidtoges

inom landet. Dessa åtgärder borde i främsta rummet avse ur avelssynpunkt

värdefulla besättningar i hotade områden men därutöver även,

om vaccin till skäligt pris kunde erhållas, ympning för åstadkommande av

en spärr i avsikt att kunna skydda mot sjukdomen.

De sakkunniga ha i detta sammanhang framhållit, att i Tyskland numera

under vissa förhållanden ympning med vaccin mot mul- och klövsjuka kunde

påbjudas. Hur detta skulle ske vore närmare reglerat genom särskilda

författningar. Kostnaderna för förfarandet gäldades av allmänna medel liksom

förhållandet vore hos oss vid ympning som påbjudits av vederbörande

myndighet.

Vaccineringsmetodens stora betydelse hade enligt vad de sakkunniga anfört

uppmärksammats vid det sammanträde, sorn under tiden den 30 maj—3

juni 1939 hölls i Paris med den internationella byrån för smittsamma husdjurssjukdomar

och varvid representanter från ett 40-tal länder närvoro. I

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

en vid nämnda sammanträde enhälligt antagen resolution hade uttalats, att

möjligheterna till skyddsåtgärder mot mul- och klövsjuka i hög grad förändrats

genom användning av vaccin och att man kunde emotse att ett land

framdeles skulle kunna skydda sig mot sjukdomen och till och med förkväva

en redan utbruten epizooti. Därjämte hade framhållits vikten av att ett internationellt

samarbete komme till stånd i syfte att praktiskt säkerställa användningen

och tillverkningen av vaccin.

De sakkunniga lia även upptagit till behandling frågan om anskaffandet

av vaccin. Härvid ha de sakkunniga övervägt två olika möjligheter nämligen

antingen att få till stånd ett institut inom landet för vaccinframställning och

forskning rörande mul- och klövsjuka eller ock att få importera vaccin

från utlandet, därvid närmast Danmark varit i fråga. De sakkunniga lia

med hänsyn till kostnaderna och andra orsaker ansett den sistberörda utvägen

böra i första hand komma under övervägande. De sakkunniga ha ansett,

att ett avtal om leverans av vaccin borde träffas nied danska staten. För

att preliminärt undersöka möjligheterna till samarbete med Danmark i detta

hänseende hade vissa av de sakkunniga i Danmark besökt försökslaboratoriet

på ön Lindholm samt danska statens seruminstitut i Köpenhamn. Därvid

hade förts vissa förberedande förhandlingar med danska veterinärdirektoratet.

I närvarande läge hade de sakkunniga emellertid icke ansett sig

böra slutföra utredningsuppdraget i denna del utan ämnade i ett senare sammanhang

därom avgiva särskilt utlåtande.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag ha i yttrandena i huvudsak tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Medicinalstyrelsen och veterinärhögskolans lärarkollegium

ha emellertid ansett, att befogenhet borde tillerkännas medicinalstyrelsen

icke endast att påbjuda utan även efter framställan såväl medgiva

som förbjuda skyddsympning. Med den ringa erfarenhet, som hittills erhållits

om ympningens skyddsverkan liksom örn dess skadeverkan på den

enskilda djurindividen ävensom på en besättning i sin helhet borde enligt

medicinalstyrelsens mening stor försiktighet iakttagas vid lagstadgande örn

ympningen. I anslutning härtill har i båda yttrandena föreslagits, att i

andra stycket av 5 § epizootilagen efter ordet »påbjuda» införas orden »medgiva

eller förbjuda».

Lärarkollegiet har dessutom förordat, att i 5 § upptages ett stadgande av

innehåll att ägare av besättning, som genomgått i lagen avsedd smittsam

husdjurssjukdom, skulle vara skyldig att, då så av medicinalstyrelsen påfordrades,

tillhandahålla djur för blodtappning till beredande av skyddsämne.

Ersättning härför borde utgå enligt Kungl. Maj:ts bestämmande.

I lärarkollegiets yttrande har statens veterinärbakteriologiska anstalt helt

instämt.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit

följande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

15

Då vaccineringen torde få sin största betydelse som profylaktisk åtgärd,

bör den givetvis, såsom de sakkunniga framhålla, komma till användning

redan innan mill- och klövsjuka utbrutit i landet. Det förslag

till ändring i gällande epizootilag, som i anslutning därtill framlagts, synes

också i princip fullt riktigt, men lagbestämmelsen bör i denna punkt antingen

skärpas eller ock kompletteras med särskilda tillämpningsföreskrifter,

varigenom medicinalstyrelsen klart och tydligt ålägges icke blott att påbjuda

skyddsympning till förekommande av mul- och klövsjuka utan även övervaka,

att den blir verkställd. När och i vilken utsträckning sådant påbud

lämpligen bör utfärdas, torde få bli beroende på närmare prövning av medicinalstyrelsen.

Utskottet vill emellertid understryka de sakkunnigas uttalande,

att vaccineringen i främsta hand bör avse skyddandet av ur avelssynpunkt

värdefulla besättningar, och i anslutning därtill framhålla angelägenheten

av att förteckningar över sådana besättningar finnas tillgängliga

hos medicinalstyrelsen. Dylika förteckningar böra årligen upprättas av

sagda styrelse i samråd med lantbruksstyrelsen och efter hörande av vederbörande

hushållningssällskap, i analogi med vad som gäller i fråga örn

förteckningar över avelsbesättningar, vilka vid utbrott av mul- och klövsjuka

böra undantagas från nedslaktning.

övriga medel för mul- och klövsjukans bekämpande.

De sakkunniga.

Även om i vaccineringsförfarandet numera erhållits ett nytt medel i kampen

mot mul- och klövsjukan, torde likväl enligt vad de sakkunniga uttalat,

icke ett sådant förfarande uteslutande kunna hejda kraftigare mul- och klövsjukeepizootier.

De hittills tillämpade metoderna för sjukdomens bekämpande

anse de sakkunniga även framdeles, åtminstone tills vidare, böra komma

till användning vid sidan av vaccineringen. De sakkunniga lia framhållit,

att den åtgärd som tidigare i första hand begagnats vore nedslaktning av

smittade besättningar, varjämte även påbjudits inskränkningar i samfärdseln

till förhindrande av smittspridning ävensom desinfektion av smittade

gårdar. Därest nedslaktningsförfarandet av ekonomiska eller andra skäl ansetts

böra övergivas, hade man sökt begränsa sjukdomens vidare utbredning

genom en sträng isolering av smittade gårdar (isoleringsförfarandet).

De sakkunniga lia såsom skäl för sin uppfattning att även framdeles nyssberörda

åtgärder böra tillgripas för sjukdomens bekämpande anfört i huvudsak

följande.

Att prohibitiva åtgärder vid sidan av vaccineringsförfarandet alltjämt

måste tillgripas torde i viss mån framgå av vad de sakkunniga anfört med

avseende å vaccineringens effektivitet och nini- och klövsjukans oerhörda

smittfarligliet. Vaccineringen kan knappast omfatta alla kreatur som kunna

bliva smittade och torde icke med säkerhet skydda, därest djuren utsättas för

ett smittämne av hög virulens. Den trygghet som vaccineringen skänker mot

sjukdomens spridning ökas uppenbarligen, därest en kvantitativ begränsning

i smittämnets produktion kail ske. Under tidigare epizootier har nedslaktningsförfarandet

ansetts utgöra den enda verkligt effektiva bekämpningsmetoden

mot nyalstring av imil- och klövsjukesmittämne. Ett förhål
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

lande som i detta sammanhang måste beaktas är, att det understundom

förekommer fall, då djur efter genomgången sjukdom under längre tid förbliva

bärare av imil- och klövsjukesmitta. Under den senaste epizootien i

Sverige inträffade i ett icke ringa antal fall, att sjukdomen spreds genom

dylika kroniska smittbärare. Även detta förhållande giver belägg för uppfattningen,

att det mest effektiva medlet för smittämnets tillintetgörande

är nedslaktning av smittade besättningar med därefter följande desinfektion

av de smittade gårdarna. Härigenom förhindras dels bildandet av större

mängder smittämne dels ock uppkomsten av kroniska smittbärare. Emellertid

torde det ej få anses uteslutet att under vissa förhållanden (speciellt

beträffande värdefulla avelsbesättningar) tillgripa isoleringsförfarandet för

sjukdomens bekämpande. Med hänsyn till det i allt fall partiella skydd som

kan erhållas genom vaccineringen synes sannolikt, att isoleringsförfarandet

hädanefter endast undantagsvis skall komma till användning. Utöver nu

nämnda åtgärder är av utomordentlig vikt, att trafiken såväl i fråga örn

personer och klövbärande djur som ock med avseende å vissa produkter och

varor från eller till smittade områden begränsas eller helt avstänges ävensom

att en effektiv desinfektion kommer till stånd.

Full enighet synes även i utlandet råda därom, att prohibitiva åtgärder av

de av de sakkunniga angivna slag alltjämt måste vidtagas för att förhindra

smittans spridande. Belysande härför är, att vid det förut berörda under år

1939 hållna sammanträdet inom den internationella byrån i Paris för epizootiernas

bekämpande i denna fråga gjordes bland annat följande uttalande.

Så snart ett eller flera utbrott av mul- och klövsjuka i ett förut från

sjukdomen fritt land föreligger, bör genast nedslaktning av alla sjuka eller

för sjukdomen misstänkta djur ske. Örn man kan antaga, att sjukdomen

genom dessa åtgärder icke kan utrotas, skall man samtidigt genomföra

vaccination i en bestämd räjong runtomkring. Vid företagande av denna

vaccination får man under inga villkor släppa efter på ett strängt genomförande

av de hittills tillämpade administrativa åtgärderna i förebyggande

och bekämpande syfte. Såväl ifråga örn enstaka utbrott som vid större

antal fall är det möjligt att bekämpa sjukdomen, endast om varje utbrott

omedelbart i allra första stadiet anmäles till de veterinära myndigheterna.

Dessa måste vid fall av farsotsutbrott omedelbart kunna ingripa.

Ehuru flertalet av de bestämmelser, som de sakkunniga i nu förevarande

hänseenden föreslagit, äro avsedda att intagas i de av vederbörande myndighet

i samband med epizootis bekämpande meddelade föreskrifter, torde

likväl för att en överblick över de sakkunnigas förslag skall kunna erhållas

en redogörelse även för dessa förslag böra lämnas i detta sammanhang.

NedslaktningsförfGrundet och isoleringsförfarandet.

De sakkunniga, som sålunda ansett att nedslaktningsförfarandet alltjämt

bör i första rummet tillämpas för bekämpande av mul- och klövsjuka, ha

därefter upptagit till behandling frågan örn vilken myndighet som bör

besluta härom samt huru länge förfarandet bör fortsättas innan man övergår

till sjukdomens bekämpande genom isoleringsförfarandet.

Enligt gällande bestämmelser (5 § epizootilagen och 15 § 1 mom. epizootikungörelsen)

ankommer det på medicinalstyrelsen att vid utbrott av mul
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

17

och klövsjuka inom landet besluta, huruvida för bekämpandet av sjukdomen

nedslaktning av smittad eller för smitta misstänkt kreatursbesättning skall

äga rum eller huruvida sjukdomen skall bekämpas genom isolering av sådan

besättning. Bestämmelserna äro emellertid så avfattade, att Kungl.

Majit i sista hand kan träffa avgörande, huruvida nedslaktning skall ske

eller icke. De sakkunniga ha funnit denna ordning ändamålsenlig och förordat,

att densamma alltjämt bibehålies. I första hand anse de sakkunniga

det böra ankomma på vederbörande centrala myndighet att besluta om förfarandets

användning och under hur lång tid detsamma skall tillämpas.

Beträffande sistnämnda fråga lia de sakkunniga anfört följande.

Det är uppenbarligen förenat med synnerliga svårigheter att göra mera

bestämda uttalanden i frågan, huru länge nedslaktningsförfarandet bör användas.

Spörsmålet bör nämligen bedömas olika i skilda län och inom olika

områden av landet med hänsyn även till sjukdomens lokala spridning. Uppenbarligen

måste stort avseende fästas vid de ekonomiska konsekvenserna

av förfarandet men även andra faktorer böra tagas i betraktande. Under

den senaste epizootien visade det sig omöjligt att i vissa delar av Skåne tillräckligt

snabbt genomföra nedslaktningen för att densamma skulle få avsedd

verkan. Utbrotten av sjukdomen inträffade nämligen en tid så tätt, att värdering

och nedslaktning icke kunde ske inom det närmaste dygnet efter

sjukdomens konstaterande. Vid sådant förhållande övergavs metoden då

det blev meningslöst att bibehålla förfarandet. Även vissa psykologiska moment

hos djurägarna böra beaktas. Ett nödvändigt villkor att fasthålla

vid nedslaktningsförfarandet är att detsamma åtnjuter allmänhetens stöd och

förtroende. Samtliga nu berörda förhållanden måste beaktas vid bedömandet

av frågan, huru länge nedslaktningen bör fortsätta. Det torde därför böra

ankomma på den myndighet som omhänderhar ledningen av kampen

mot sjukdomen att avgöra denna fråga från fall till fall. Med hänsyn till

möjligheten att genom vaccinering skydda de värdefullaste eller mest utsatta

besättningarna lärer det emellertid vara av stor vikt, att nedslaktningsförfarandet

icke övergivcs på ett för tidigt stadium. De utomordentliga

ekonomiska konsekvenserna av nedslaktningsförfarandets tillämpning torde

motivera att Kungl. Majit bibehålies vid befogenheten att förordna om

upphörande av förfarandets tillämpning.

Isolering av smittade gårdar.

De sakkunniga ha ansett, att såväl då nedslaktningsförfarandet som då isoleringsförfarandet

kommer till användning för bekämpande av mill- och klövsjuka

vissa inskränkningar i samfärdseln torde vara nödvändiga för att förhindra

smittspridning.

Enligt 4 § epizootilagen jämförd med 16 § 3 mom. epizootikungörelsen ankommer

det på vederbörande länsstyrelse att, då mul- och klövsjuka inträffar

inom länet eller då skälig anledning är till antagande, att dylik sjukdom

inom länet förefinnes, förklara ställe, varest sjukdomen inträffat eller misstankes

förefinnas, jämte omkringliggande område i den utsträckning, som

prövas erforderlig, smittat eller misstänkt för smitta. I samband därmed

ankommer på länsstyrelsen, dels att enligt av medicinalstyrelsen utfärdade

anvisningar och föreskrifter anbefalla isolering av det smittade eller för

smitta misstänkta stället eller området ävensom meddela förbud att begagna

Bihang litt riksdagens protokoll loit. 1 samt. Nr 84. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition nr 84.

betesmark och att till smittat eller för smitta misstänkt ställe eller område

införa djur, som kunna angripas av sjukdomen, eller från sådant ställe eller

område utföra dylika djur eller mjölk eller andra produkter eller varor, som

kunna bidraga till spridande av smitta, dels ock att i samråd med medicinalstyrelsen

utfärda de övriga bestämmelser som finnas påkallade till förekommande

och hämmande av sjukdomen. Sedan smittförklaring utfärdats,

må länsstyrelsen efter medicinalstyrelsens hörande förklara omkringliggande

område för skyddsområde och i samband därmed förbjuda att utan medicinalstyrelsens

tillstånd till området införas djur, som kunna angripas av

sjukdomen, eller att utan dylikt tillstånd därifrån utföras sådana djur eller

sådana delar av slaktade djur, som medföra särskild fara för spridande av

smitta, eller varor, som kunna medföra dylik fara.

Genom kungörelsen den 21 juli 1938 (nr 536) angående skyddsområde vid

utbrott av mul- och klövsjuka m. m. med däri genom kungörelsen den 9 december

1938 (nr 710) företagna ändringar ha lämnats närmare föreskrifter

angående skyddsområdes omfattning samt om utförsel från skyddsområde.

Enligt dessa bestämmelser skall skyddsområde omfatta dels den kommun,

däri smittat ställe är beläget, dels ock de kommuner, som helt eller till någon

del äro belägna på mindre än en mils avstånd från den smittade gården, dock

att i fråga om kommun, som till övervägande del är belägen på längre avstånd

än nyss nämnts, av länsstyrelsen må bestämmas, att den antingen icke

alls eller endast till en del skall ingå i skyddsområdet. Vad sålunda stadgats

utgör emellertid ej hinder för länsstyrelsen att, då omständigheterna det

föranleda, i samråd med medicinalstyrelsen utfärda de bestämmelser örn ytterligare

åtgärder, som finnas erforderliga för mul- och klövsjukans bekämpande.

I epizootikungörelsen finnas upptagna ett flertal föreskrifter rörande länsstyrelsernas

åligganden för upprätthållande av isolering. Därjämte ha länsstyrelserna

under den senaste mul- och klövsjukeepizootien med stöd av i

författningarna lämnade bemyndiganden utfärdat ett stort antal föreskrifter

i samma syfte.

Såsom förut antytts äro de sakkunniga av den uppfattningen att även vid

en framtida mul- och klövsjukeepizooti liksom hittills torde bliva erforderligt,

att isolering av smittade gårdar och områden genomföres. De nu tillämpade

bestämmelserna rörande isolering av smittade gårdar, som variera allteftersom

nedslaktnings- eller isoleringsförfarandet tillämpas, anse de sakkunniga

i huvudsak även i fortsättningen böra tillämpas. Vissa ändringar ha

dock synts de sakkunniga böra vidtagas.

Vid nedslaktningsförfarandet gäller för närvarande förbud mot persontrafik

utan tillstånd av vederbörande veterinär till dess gården friförklarats,

d. v. s. till och med tjugu dagar efter den slutliga smittreningen. De sakkunniga

äro av den uppfattningen, att denna inskränkning i den personliga rörelsefriheten

torde kunna lindras högst väsentligt. Skedde den slutliga smittreningen

på ett tillfredsställande sätt, ha de sakkunniga ansett anledning icke

finnas att därefter upprätthålla förbud för persontrafik med den smittade

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

19

gården. I England och Schweiz hade dylika förbud icke uppställts och

någon olägenhet härav hade ej heller kunnat påvisas. Enligt de sakkunnigas

förmenande borde förbud för persontrafik till och från smittad gård alltså

upphöra i och med att den slutliga smittreningen godkänts.

I fråga om tillförsel av klövbärande djur till gård, där besättningen nedslaktats,

ha de sakkunniga ansett alltjämt böra gälla, att nya djur under inga

förhållanden borde få insättas förrän gården friförklarats, d. v. s. tjugu dagar

efter smittreningens avslutande. Även efter friförklaringen borde gälla den inskränkning

i tillförseln av djur att under fyra månader å gården endast finge

insättas sådana djur som, om möjligheter därtill förefunnes, vaccinerats

inom betryggande tid dessförinnan eller i annat fall behandlats med serum

samma dag djuren insattes å gården. Under smittförklaringstiden borde enligt

de sakkunnigas mening liksom hittills gälla vissa försiktighetsmått vid

användning av hästar utom gårdens område.

Mjölk och andra varor, som kunna medföra smitta, ha de sakkunniga föreslagit

böra i enlighet med gällande regler icke intill friförklaringen få utföras

från smittade gårdar.

Under isoleringsförfarandet gäller förbud mot persontrafik till och från

smittad gård intill friförklaringen. Friförklaring meddelas här, så snart den

slutliga smittreningen godkänts. Smittrening må ej verkställas förrän fyra

dagar förflutit sedan det sist insjuknade djuret tillfrisknat och minst fjorton

dagar förflutit sedan sjukdomen första gången konstaterades å gården. De

sakkunniga ha ej funnit anledning att härutinnan föreslå någon ändring.

Utförsel av klövbärande djur från smittade gårdar är vid isoleringsförfarandet

självfallet förbjuden under smittförklaringstiden. Även efter friförklaringen

gäller nu viss inskränkning härutinnan. Sålunda må under en tid

av tjugu dagar efter friförklaringen klövbärande djur överhuvud taget icke

utföras från gården. Under ett helt år därefter skola klövama hos alla livdjur

som föras från gården dessförinnan beskäras och behandlas med tjära

eller tjärsprit. Det har synts de sakkunniga möjligt att inskränka tiden för

totalt förbud mot utförsel av klövbärande djur från smittad gård till tio i

stället för tjugu dagar. Med hänsyn till förekomsten av kroniska smittbärare

borde enligt de sakkunnigas uppfattning möjlighet däremot finnas för medicinalstyrelsen

att ytterligare skärpa utförselförbud beträffande livdjur, så

att sådana djur under en tid av förslagsvis fyra till åtta månader från friförklaringen

icke utan medicinalstyrelsens tillstånd finge utföras från gården

Djur som vore födda efter sundfallet borde dock efter 10 dagar från friförklaringen

få fritt utföras från gården.

Beträffande mjölk och andra varor, som kunna medföra smitta, ha de

sakkunniga ansett, att vid isoleringsförfarandet liksom hittills utförselförbud

borde gälla till friförklaringen. Under vissa villkor och efter skriftligt tillstånd

av veterinären borde dock smör, ägg, spannmål och hudar få utföras

från smittad gård. Liksom i fråga örn klövbärande djur borde utförselförbudet

beträffande hö, halm, rotfrukter och andra fodervaror enligt de sakkunnigas

uppfattning utsträckas till tio dagar efter gårdens friförklaring.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 84-

Även i fortsättningen ha de sakkunniga ansett möjlighet böra stå öppen

att vid misstanke örn sjukdomen meddela motsvarande föreskrifter som då

smitta konstaterats.

De sakkunniga ha slutligen framhållit, att det icke vore ändamålsenligt

att i den av Kungl. Majit och riksdagen antagna författningen i detalj föreskriva

vilka åtgärder som i fråga örn isolering av smittade och för smitta

misstänkta gårdar borde vidtagas. I stället borde det ankomma på vederbörande

statliga myndighet som handhade ledningen av kampen mot sjukdomen

att därom besluta. I författningarna borde därför liksom hittills endast

lämnas exempel på dylika åtgärder samt myndigheten givas fullmakt att

vidtaga erforderliga åtgärder.

Skyddsområde m. m.

Beträffande omfattningen av dylikt område gäller såsom förut berörts för

närvarande att detsamma i allmänhet skall omfatta kommun, där smittat

ställe är beläget, samt därjämte angränsande kommuner eller del därav, belägna

inom ett avstånd av en mil från den smittade gården. I fråga om begreppets

innebörd gäller, att länsstyrelse som utfärdat förordnandet i samband

därmed må förbjuda, att utan medicinalstyrelsens tillstånd till området

in- eller utföras djur eller delar av slaktade djur eller varor, som kunna sprida

smitta. Förordnande innefattande förbud mot att förflytta djur (s. k.

stand still) inom skyddsområdet har dock icke alltid förekommit.

De sakkunniga ha föreslagit, att även framdeles möjlighet borde finnas

att förordna om områdes förklarande för skyddsområde. Rörande omfattningen

av dylika områden samt beträffande innebörden av ett förordnande

örn skyddsområde ha de sakkunniga anfört följande.

De sakkunniga äro av den uppfattningen, att skyddsområden under den

senaste epizootien i överensstämmelse med 1938 års kungörelse understundom

gåvos ett alltför stort omfång. I ifrågavarande avseende är det naturligtvis

förbundet med vissa svårigheter att angiva några bestämda regler. Det synes

dock tillfyllest, därest skyddsområde begränsas till en omkrets av i allmänhet

två kilometer från den smittade gården. Givetvis måste dock i

varje fall hänsyn tagas till de lokala förhållandena, så att i möjligaste mån

naturliga gränser för området erhållas. Understundom torde området kunna

utmärkas genom anslag å de vägar och andra förbindelseleder som föra till

området eller ock beskrivas genom uppräkning av de gårdar som skola ingå

i detsamma. I andra fall kan det befinnas lämpligare att angiva området i

förhållande till vissa befintliga vägar, vattendrag o. d.

Örn de sakkunniga sålunda närmast äro av den meningen att en lindring

i bestämmelserna angående skyddsområde utan större olägenhet bör kunna

ske så till vida, att dylikt område i framtiden bör kunna givas mindre omfång

än vad hittills varit fallet, torde å andra sidan böra tagas under övervägande,

huruvida icke föreskrifterna angående vilka åtgärder som inom sådant område

skola vidtagas till förhindrande av smittspridning böra skärpas. Det

ligger i sakens natur att ju strängare dessa bestämmelser äro, desto större

utsikter förefinnas att hindra smittans spridande. Därest dessa strängare

bestämmelser tillämpas inom ett relativt litet område, böra desamma lättare

kunna upprätthållas och syftet med desamma alltså bättre kunna uppnås.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

21

Härtill kommer att föreskrifterna i sådant fall icke komma att betunga så

stora delar av befolkningen. En viss begränsning av bestämmelsernas giltighetstid

lärer även kunna ske, varigenom en ytterligare lättnad ernås för

dem som beröras av åtgärderna. De sakkunniga vilja i anslutning till det

förfaringssätt, som med stor framgång kommit till användning i England,

förorda en sådan komplettering av de nuvarande bestämmelserna i fråga om

skyddsområde att inom dylikt område all förflyttning av klövbärande djur

utanför vederbörande gårds ägor förbjudes utan medicinalstyrelsens tillstånd

(stand still).

Inom skyddsområde torde det vidare böra vara förbjudet att hålla sammankomster

av olika slag. Härunder bör hänföras icke blott nöjestillställningar

utan även andra sammankomster, i regel jämväl allmän gudstjänst

och i lag föreskrivna kommunala sammanträden. Likaså torde det böra vara

förbjudet för invånare i skyddsområde att inställa sig på platser utom området

för att där deltaga i nyss avsedda sammankomster. Där isoleringsmetoden

tillämpas eller där de för skyddsområde gällande bestämmelserna

kunna tänkas bliva av lång varaktighet eller där eljest rådande förhållanden

sådant påkalla, torde möjlighet böra lämnas öppen för den centrala myndighet

som omhänderhar bekämpandet att medgiva lindring i bestämmelserna

för skyddsområde. Såväl föreskrifter örn stand still som förbud mot sammankomster

inom skyddsområde synas, då isoleringsförfarandet tillämpas,

icke böra upprätthållas, överhuvud taget torde omfattningen av åtgärderna

inom skyddsområde till hindrande av smittspridning överlämnas åt myndigheterna

att närmare bestämma i varje särskilt fall. Att upprätthålla förbud

mot sammankomster, då skyddsområde berör stad eller annat större samhälle,

torde knappast låta sig göra. Tidpunkten för upphörande av områdes

egenskap av skyddsområde torde under nedslaktningsförfarandet kunna sättas

till 10 dagar efter den senaste smittförklaringen inom området.

De sakkunniga ha föreslagit, att i epizootilagen skulle intagas en uttrycklig

bestämmelse därom att medicinalstyrelsen finge meddela förbud mot införsel

eller utförsel av djur, produkter och varor, som kunde bidraga till sjukdomars

spridande att gälla mellan skilda delar av riket. De sakkunniga ha härvid

erinrat om att under den sista epizootien meddelades i syfte att förhindra

sjukdomens spridning utanför Skåne och södra Halland förbud mot transport

av klövbärande djur eller delar av sådana djur ävensom hästar, fodermedel

m. m. från de mest smittade områdena. Gränsen för ifrågavarande transportförbud

gick efter en linje utmed Kristianstads läns länsgräns mot Blekinge

och Kronobergs län, följde därefter Hallands läns ostgräns till sjön Lyngem

och gick därifrån genom Fjärås socken fram till Kattegatt. De sakkunniga lia

ansett det kunna vara av vikt att jämväl vid framtida epizootier dylikt förbud

för transport från större områden av landet, där smittan fått en mycket

betydande omfattning, genomfördes på ett effektivt sätt. Däremot ha de sakkunniga

icke ansett erforderligt att, såsom i viss utsträckning skedde under

senaste epizooti, meddela transportförbud mellan skilda län av den orsak, att

i någotdera av länen smitta förekommit.

Förbud av olika slag.

De sakkunniga lia även i sitt betänkande något berört frågan örn utfärdande

av förbud mot dels auktioner, marknader och dylikt samt dels ock

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

nö.jestillställningar eller andra sammankomster. De sakkunniga ha framhållit

att erfarenheten visat, att sjukdomens utbredning i en del fall kunde

tillskrivas sammanförandet av djur vid marknader, auktioner och dylikt.

Såsom skett vid senaste epizootien borde därför även i framtiden stå öppet

för vederbörande myndigheter att vidtaga åtgärder till förhindrande av dylikt

sammanförande av djur. Vederbörande myndighet som ledde kampen

mot sjukdomen borde alltså ha skyldighet att meddela förbud mot eller

villkor för auktioner, marknader eller dylikt i trakter, varest risk för smittans

spridning på denna väg kunde anses föreligga. Där sammanförandet

av djur kunde medgivas, borde föreskrivas, att betryggande vaccinering av

djuren dessförinnan skett. De sakkunniga ha däremot ställt sig tveksamma

till möjligheten att inom större områden Upprätthålla rigorösa bestämmelser

mot folksamlingar vare sig i form av nöjesförbud eller förbud mot sammankomster

av olika slag. Förbud av sådan beskaffenhet borde i allmänhet inskränkas

till skyddsområde eller -—- där sammankomsten vore förlagd till

plats utanför skyddsområde — till personer som vore bosatta inom skyddsområde.

Smittreningsåtgärder.

De sakkunniga ha ansett, att även framdeles smittrening å de smittade

gårdarna samt å mejerierna måste äga rum. Vissa förenklingar i förfarandet

ha de sakkunniga emellertid ansett möjliga att genomföra utan att effektiviteten

av åtgärderna därigenom äventyras. Härigenom skulle icke oväsentliga

besparingar å kostnaderna kunna ske. De sakkunniga lia härutinnan i betänkandet

anfört i huvudsak följande.

På sina håll har ifrågasatts nödvändigheten av smittreningsförfarandets

upprätthållande i framtiden. Virus synes efter viss kortare tid förlora sin

smittkraft och dö. Medicinalstyrelsen har i anledning härav under den senaste

epizootien, liksom även skedde under epizootien 1924—27, företagit

vissa försök med en ännu mera förenklad smittrening än den senast tillämpade.

Endast mekanisk rengöring av ladugården förekom härvid. Av dessa

försök synes framgå att man icke kan lita till självrening inom ladugården.

Ett frångående av föreskriften om smittrening av smittade gårdar torde med

hänsyn härtill icke kunna ifrågakomma.

En viss förenkling av smittreningsförfarandet torde emellertid kunna genomföras.

Härigenom skulle icke blott en avsevärd kostnadsminskning uppkomma

utan även djurägarna besparas mycken tidsspillan och obehag. Förenklingen

får dock icke drivas så långt, att säkerheten av åtgärderna i alltför

hög grad minskas. Ett rätt avvägande av de olika intressen som här framträda,

nämligen å ena sidan intresset att kostnaderna hållas nere och desinfektionen

snabbt slutföres och å andra sidan intresset att en tillräcklig säkerhet

mot smittspridning vinnes, är av största vikt. I huvudsak torde smittreningen

kunna bedrivas efter de linjer som tillämpats under det senare skedet

av 1938—39 års epizooti.

Under detta skede av epizootien medgåvos väsentliga lättnader och förenklingar

i smittreningsförfarandet, varigenom kostnaderna kunde icke obetydligt

nedbringas. De härvid tillämpade smittreningsbestämmelserna innebära

i korthet, att mekanisk rengöring av ladugården jämte sodalutskurning

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

av inredningen utföres, varefter foderbord, basplatser och gangar. saint inredning

och väggar upp till manshöjd genomdränkas med enprocentig natronlutlösning.

I boningshus skall formalinrökning ske, varjämte använda tvättbara

kläder tvättas. Persondesinfektionen omfattar badning eller tvagning

på sätt omständigheterna medgiva. Den tidigare praktiserade minutiösa

skrapningen av inredningen samt den därefter följande kalksprutningen inne

i ladugården torde sålunda kunna underlåtas. ....

Även föreskrifterna rörande kompostering av gödsel torde böra i viss man

förenklas. Kompostering av gödsel torde sålunda kunna ske i gödselstaden

i stället för, såsom tidigare föreskrivits, ute på gårdens ägor. Någon lättnad

i fråga om lagringstiden i kompost lärer även kunna genomföras, då virus

synes dö inom relativt kort tid i den förbränningstemperatur som uppstår i

en omsorgsfullt upplagd kompost.

En viss skillnad torde emellertid böra göras mellan den smittrenmg som

företages, då nedslaktningsförfarandet tillämpas, och den som sker i fall då

den smittade gården isoleras utan nedslagning av besättningen. En grundligare

smittrening bör verkställas i det förra fallet, med hänsyn till att därefter

inom en icke alltför lång tidrymd i ladugården en ny besättning insättes,

vilken vanligen icke genomgått sjukdomen och trots vaccination eller

serumbehandling måhända icke är immun mot densamma.

Iakttages vid smittreningen de förenklingar som här antytts, torde kostnaderna

därför kunna nedbringas till under 15 kronor för nötkreatursenhet.

Under den tid de strängare bestämmelserna tillämpades under den senaste

epizootien uppgingo kostnaderna för smittreningen på vissa gårdar där nedslaktningsförfarandet

tillämpades till 37 kronor för nötkreatursenhet. I medeltal

torde kostnaderna ha stannat vid 19 kronor för nötkreatur. Smittreningens

effektivitet bör emellertid enligt de sakkunnigas mening icke äventyras

genom att utgifterna för kreatursenhet maximeras.

Yttrandena.

De av de sakkunniga framlagda förslagen ha i stort sett tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. I vissa yttranden ha emellertid erinringar framställts

mot de av de sakkunniga föreslagna tiderna i fråga om gårdars

isolering samt mot de sakkunnigas förslag till bestämmelser angående skyddsområden.

Svenska länsveterinärläkareföreningen har i nu förevarande hänseende

framhållit i huvudsak följande.

Mot de sakkunnigas förslag till ändrade bestämmelser för skyddsområde

hyser styrelsen stora betänkligheter på grund av att klara administrativa

gränser enligt detsamma skulle vara omöjliga eller svåra att uppdraga, och

synes en exakt gränsdragning vara en nödvändig förutsättning för skyddsområdesbestämmelsers

efterlevnad.

De sakkunniga ha föreslagit, att utförande av livdjur från gård, som smittats

av mill- och klövsjuka, icke utan medicinalstyrelsens tillstånd skulle tå

äga rum förrän 8 månader förflutit efter gardens friförklaring. Bestämmelsen

synes lämplig för sådan gård, som isolerats under nedslaktningsförfarande

i övrigt, då sådana gårdars antal är relativt litet. Bestämmelsen bör

kompletteras med förbud att nied gårdens besättning under samma tidrymd

införliva nötkreatur, som ej genomgått mill- och klövsjuka, såvida icke medicinalstyrelsen

därtill givit sitt bifall. Vid allmänt isoleringsförfarande torde

bestämmelsen ej kunna genomföras.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Svenska distriktsveterinärläkare föreningen har yttrat bland annat:

Persontrafiken från smittad gård föreslås helt fri efter desinfektionens godkännande.

Med rådande uppfattning i fråga om människans roll såsom smittospridare

kan det icke vara försvarligt att så tidigt tillåta fri personsamfärdsel

vid smittad gård inom nedslaktningsområde. Detta skulle bland annat

kunna leda till, att personer, som varit i kontakt med insjuknade djur vid

gård där nedslaktning ägt rum, redan efter en eller annan dag åter skulle

få röra sig fritt. En personspärr på åtminstone 10 dagar torde här vara

välbetänkt.

Liknande synpunkter lia framförts av länsveterinären i Malmöhus län.

Länsveterinären i Kristianstads län har anfört bland annat:

De sakkunnigas förslag angående skyddsområde innebär en betydande inskränkning

i sådant områdes storlek men å andra sidan en skärpning av

bestämmelserna inom detsamma. Värdet av den föreslagna förändringen

synes mig vara i hög grad tvivelaktigt på den grund, att enligt min mening

raul- och klövsjukans spridning beror på beröringsmekanismen och endast

i mindre grad på avståndet, och att sekundärfallen vid nedslaktningsförfarandet.

då skyddsområden kunna ha betydelse, sällan fälla inom ett område

med 2 kilometers radie från det smittade stället. En nödvändig förutsättning

för efterkommande av bestämmelserna inom ett skyddsområde är,

att dettas gränser kunna exakt angivas. De sakkunnigas förslag skulle i detta

hänseende säkerligen erbjuda mycket stora svårigheter. Än vidare synas de

strängare bestämmelserna vara svåra att upprätthålla, då till skyddsområde

komme att höra stad eller större samhälle, vilket även de sakkunniga framhållit.

Slutligen synes i alla fall persontrafiken inom detta mindre skyddsområde

vad angår den farligaste kontakten mellan gårdarnas djurskötare

icke förhindras. Misstänktförklaring av ställen med ur smittrisksynpunkt

farligt läge svnes därför kunna ersätta det föreslagna »stand still». Skall

»stand still» få större betydelse vid bekämpandet av nini- och klövsjukan,

måste det föreskrivas i ett betydligt större område, såsom fallet är i England,

men torde då en mångfald praktiska olägenheter medfölja, som i hög

grad försvåra dess tillämpning. Enligt min uppfattning är skyddsområde

av den storlek och de bestämmelser, som tidigare gällt, mera lämpligt för

våra förhållanden, då detsamma förhindrar djurtransport från den verkliga

farozonen till ännu intakta områden. Dylika skyddsområden synas emellertid

lia störst betydelse i början av en epizooti och bliva, sedan sjukdomen

nått större utbredning, av mindre betydelse, icke minst på den grund, att

givna bestämmelser då ofta icke åtlydas.

De sakkunniga ha föreslagit, att persontrafiken från smittad gård skall

lämnas fri, så fort desinfektionen blivit verkställd. Ett dylikt förfarande

måste bidraga till risk för smittspridning. Förfarandet kan möjligen vara

försvarligt, då isoleringsmetoden tillämpas, och svårigheter förefinnas att isolera

människor under så lång tid på sådan mångfald ställen. Under ncdslaktningsförfarande

verkställes desinfektionen på någon eller några dagar, och

hur noga den än sker, kan icke med säkerhet allt smittämne vara oskadliggjort.

Det synes därför vara ett krav av betydelse alt persontrafiken från

desinfekterad gård bindes under minst 10 dagar, ty tiden är en mäktig

bundsförvant, da det gäller förstörandet av detta labila smittämne. Samma

tidsbestämning för persontrafikens frigörande bör givas för isolerad gård, då

nedslaktningsförfarande i övrigt är gällande.

De sakkunniga ha föreslagit, att utförande av livdjur från gård, som smittats

av mul- och klövsjuka, icke utan medicinalstyrelsens tillstånd skulle

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

25

få ske, förrän 8 månader förflutit efter gårdens friförklaring. Bestämmelsen

synes vara lämplig för gård, som isolerats under nedslaktningsförfarande i

övrigt, då sådana gårdars antal är relativt litet. Den bör^ för sådan gårds

vidkommande vara kompletterad nied förbud, att med gårdens besättning

under samma tidrymd införliva nötkreatur, som icke genomgått mul- och

klövsjuka, såvida icke medicinalstyrelsen därtill givit sitt bifall. Vid allmänt

isoleringsförfarande torde bestämmelsen vara svar att genomföra. Den torde

inom sådant område lämpligen kunna ersättas med upplysningsverksamhet

angående vådan av sammanförande av djur, som genomgått mul- och klövsjuka,

med sådana, som icke varit smittade.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har yttrat:

De sakkunniga synas förutsätta, att skyddsområdet icke blott skall angivas

såsom beläget inom viss radie i förhållande till det smittade stället

utan helst även beskrivas till sina gränser. Härigenom skulle säkerligen

länsstyrelserna komma att ställas inför betydande svårigheter. Det är nämligen

ingalunda säkert, att naturliga gränser kunna uppdragas för varje

skyddsområde. Det blir då nödvändigt att utan närmare beskrivning såsom

skyddsområde angiva ett område inom en viss radie i förhållande till det

smittade stället. Med ett dylikt angivande av skyddsområdet följer emellertid

den olägenheten, att det för de kringboende ställer sig svårt att avgöra,

om de bo inom eller utom skyddsområdet. Från denna synpunkt äger

den nuvarande bestämningen av begreppet skyddsområde såsom i regel omfattande

administrativ enhet företräde. Fasthållas bör i allt fall att en beskrivning

av skyddsområdena, sådan de sakkunniga tänkt sig, i de flesta fall

icke är möjlig att genomföra och vid en häftigare epizooti endast undantagsvis

kommer att medhinnas. Förbises böra icke heller de i hög grad ökade

kungörelsekostnaderna, som bli en följd av områdesbeskrivningens intagande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt lämpligheten av alltför små

skyddsområden.

Genom den upptäckt av vaccin mot mul- och klövsjuka, som gjorts i Dan- Departementtmark

och Tyskland, synes ett medel ha erhållits, som torde betydligt öka chefenmöjligheterna

att i framtiden effektivare än hittills kunna bekämpa sjukdomen.

De resultat, som uppnåddes under senaste mul- och klövsjukeepizootien

under åren 1938—39, varvid vaccinering i större skala för första gången förekom

i landet, ingåvo goda förhoppningar i sådan riktning. Såsom de sakkunniga

framhållit torde några bestämda slutsatser emellertid icke kunna

dragas av dessa försök med hänsyn till att desamma igångsattes i ganska

sent skede av epizootien, då smittämnet torde ha förlorat mycket av sin virulens.

Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning, att man även i framtiden

torde få räkna med sjukdomens bekämpande jämväl efter de nu tillämpade

linjerna med nedslaktning och isolering. Givet är dock att vaccinering

bör genomföras i den utsträckning, som för ett effektivt bekämpande av sjukdomen

befinnes erforderligt.

De sakkunniga lia berört frågan örn på vad sätt vaccin skall anskaffas

vid en kommande epizooti. I likhet med de sakkunniga håller jag före att

lämpligast vore örn en överenskommelse örn leverans av erforderliga kvantiteter

vaccin från Danmark kunde komma till stånd. Jag förutsätter att

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

de sakkunniga lia sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål och så snart

ske kan upptaga överläggningar med vederbörande myndigheter i Danmark.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen av 5 § i epizootilagen, varigenom

möjlighet skulle öppnas för medicinalstyrelsen att förordna örn

skyddsympning även då sjukdomsfall ännu ej inträffat i landet, kan jag biträda.

Uppenbarligen är det till gagn att genom ett så tidigt ingripande som

möjligt sjukdomens inträngande i landet och spridning där förhindras. I

vissa yttranden har i anslutning till detta ändringsförslag yrkats på att medicinalstyrelsen

även skulle äga medgiva eller förbjuda skyddsympning. Förbud

mot användning av skyddsmedel mot sjukdomar torde icke ha sin plats i

epizootilagstiftningen i vidare mån än förbudet motiveras av att skyddsmedlet

i fråga innefattar en fara för sjukdoms spridande. Skulle så vara fallet,

lärer medicinalstyrelsen utan att uttryckligt stadgande därom upptages i

epizootilagen på grund av den allmänna befogenhet medicinalstyrelsen har

äga förordna att medlet icke må användas. I den mån förbud mot användande

av skyddsmedel avsetts av annan anledning än nyss berörts, synes

förbud av dylik art böra upptagas i en särskild lagstiftning. Denna fråga

torde emellertid icke böra behandlas i detta sammanhang. Spörsmålet lärer

tarva en ingående utr edning.

Jag anser icke heller påkallat att i epizootilagen upptaga något stadgande

av den innebörd veterinärhögskolans lärarkollegium förordat rörande skyldighet

att ställa djur till förfogande för blodtappning. Något behov av ett

dylikt stadgande har icke under tidigare epizootier visat sig vara för handen.

Tidigare ha djurägare så gott som undantagslöst lämnat sitt medgivande till

blodtappning.

Vad Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört i

fråga örn särskilda tillämpningsföreskrifter beträffande vaccineringsförlarandet

finner jag förtjäna beaktande. Det torde emellertid böra ankomma

på medicinalstyrelsen att meddela dylika bestämmelser, och jag förutsätter

att styrelsen har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.

Såsom jag förut antytt torde även en kommande epizooti av imil- och

klövsjuka böra bekämpas jämväl enligt de hittills använda bekämpningsmetoderna.

I första hand synes sålunda sjukdomen böra bekämpas genom nedslagning

av smittade besättningar. Därjämte torde även böra påbjudas inskränkningar

i samfärdseln samt desinfektion av smittade gårdar. De skäl

de sakkunniga anfört för nedslaktningsförfarandets bibehållande även i nuvarande

läge sedan vaccineringsmöjligheterna förbättrats synas övertygande.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att de nu gällande bestämmelserna i

5 § epizootilagen och 15 § 1 mom. epizootikungörelsen rörande beslutandet

om nedslaktningen torde oförändrade kunna bibehållas. Såsom de sakkunniga

påpekat medgiver den utformning bestämmelserna fått, att frågan, huruvida

och i vilken omfattning nedslagning skall ske, i sista hand avgöres av

Kungl. Maj:t. Rörande frågan huru länge nedslaktningsförfarandet bör vidmakthållas

kan såsom de sakkunniga framhållit icke göras något bestämt

uttalande. Denna fråga måste avgöras dels med hänsyn till epizootiens ut
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 84.

27

veckling och de möjligheter som kunna anses föreligga att hejda densamma,

dels ock under beaktande av de konsekvenser, som nedslaktningen medför

för landet och de enskilda djurägarna.

De sakkunniga ha framlagt förslag om ett flertal ändringar i de hittills

tillämpade reglerna rörande isolering av de av mul- och klövsjuka smittade

gårdarna samt angående skyddsområdenas omfattning och samfärdseln inom

dessa. Även i fråga örn smittreningsförfarandet ha de sakkunniga föreslagit

ett flertal nya föreskrifter. De av de sakkunniga upprättade förslagen

synas mig i huvudsak välbetänkta. Enligt de sakkunnigas förslag bör i 5 §

epizootilagen intagas en bestämmelse, som möjliggör för medicinalstyrelsen

att anordna spärrar mellan skilda delar av riket i syfte att förhindra smittans

spridande. Under senaste epizooti arén 1938—39 anordnades en dylik

spärr mellan Skåne och vissa delar av Halland samt landet i övrigt. Att möjligheter

för medicinalstyrelsen att föranstalta örn dylik anordning finnas torde

understundom vara av behovet påkallat. Förslaget föranleder därför ingen

erinran från min sida. Jag anser mig emellertid i övrigt icke böra närmare

ingå på detaljerna i de föreslagna föreskrifterna. Det bör ankomma på vederbörande

myndigheter, som handha bekämpandet av sjukdomen, att meddela

de i nu förevarande hänseenden erforderliga bestämmelserna. Såsom

allmän princip vid utformande av dessa föreskrifter synes emellertid böra

gälla att strängare ingrepp i den allmänna samfärdseln än som oundgängligen

kräves för sjukdomens bekämpande icke bör ifrågakomma. Enligt min

uppfattning synas de av de sakkunniga föreslagna föreskrifterna i stolt sett

innebära en tillfredsställande avvägning mellan å ena sidan de veterinära

kraven på att effektiva åtgärder mot sjukdomen företagas och å andra sidan

djurägarens och allmänhetens intresse att icke i anledning härav onödigt

betungas i den dagliga samfärdseln. I vissa avseenden lärer dock bestämmelserna

av vederbörande myndigheter böra underkastas förnyat övervägande.

Särskilt torde böra prövas frågan om skyddsområdenas omfattning

samt spörsmålet huruvida icke ytterligare förenklingar i fråga örn desinfektionsförfarandet

såväl å smittade gårdar som i fråga örn mejerierna kan ske

utan att effektiviteten av åtgärderna eftersättes.

Andra smittsamma husdjurssjukdomar än mul- och klövsjuka.

Såsom framgår av vad inledningsvis anförts lia de sakkunniga även till

övervägande upptagit frågan örn ändrade bestämmelser rörande bekämpande

av svinpest och vissa hönssjukdomar.

Svinpest.

Gällande bestämmelser m. m.

Innan jag ingår på de sakkunnigas förslag till ändrade bestämmelser rörande

svinpestens bekämpande, torde jag fa lämna en redogörelse för gällande

bestämmelser i ämnet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 84-

Särskilda regler för bekämpande av sjukdomen svinpest finnas intagna i

epizootikungörelsen 25—28 §§. Enligt dessa bestämmelser gäller i huvudsak

följande.

Då anmälan att svinpest utbrutit inom landet inkommit till medicinalstyrelsen,

skall styrelsen skyndsamt besluta, huruvida för bekämpande av

sjukdomen nedslaktning av smittade eller för smitta misstänkt djurbesättning

skall äga rum eller huruvida sjukdomen skall bekämpas genom isolering

av sådan besättning.

Enligt 28 § epizootikungörelsen må länsstyrelse, därest ett flertal fall av

svinpest under kortare tidrymd inträffat inom länet, örn så prövas erforderligt

för bekämpande av sjukdomen, efter medicinalstyrelsens hörande förbjuda

utförsel av levande svin från länet. Finnes anledning antaga att genom

användande av köksavfall (s. k. svinmat) eller slaktavfall eller dylikt

för utfodring av svin kan befaras utbrott eller spridning av svinpest, må

länsstyrelse, i den utsträckning så prövas erforderligt, föreskriva, att sådant

avfall skall fullständigt genomkokas, innan det användes till utfodring.

Till komplettering av de nu angivna bestämmelserna har Kungl. Majit den 31

maj 1940 utfärdat två särskilda kungörelser i ämnet, nämligen dels nr 406

angående förbud att använda okokt avfall till svinföda, m. m., dels ock nr

407 med vissa bestämmelser till förhindrande av spridning av sjukdomen

svinpest. I förstnämnda kungörelse har bland annat stadgats förbud för användning

av slaktavfall, köksavfall och annat till svinföda avsett avfall, med

mindre det fullständigt genomkokats under minst 60 minuter. Kokning av

avfall må icke äga rum i svinstall eller i omedelbar närhet av sådant stall.

Fran anläggning, varest till svinföda avsett avfall yrkesmässigt underkastas

behandling som nyss sagts, må icke utlämnas därstädes behandlat avfall,

förrän anläggningen (kokningsapparatur och lokal) efter avsyning blivit godkänd

av vederbörande länsveterinär eller av annan tjänsteveterinär, som därtill

utsetts av länsveterinären. Enligt kungörelsen nr 407/1940 är det förbjudet

att bortföra svin fran besättning, örn under de senaste 20 dygnen svin från

annan besättning införlivats med besättningen eller örn under samma tid inom

besättningen inträffat sjukdoms- eller dödsfall. Sjukdoms- eller dödsfall

utgör dock icke hinder för bortförandet, örn detsamma uppenbarligen orsakats

av olycksfall eller sjukdom, som icke börjat med feber, eller veterinär intygar,

att det ej föranletts av svinpest. Det åligger den som utlämnar svin ur

sin besättning att tillhandahålla mottagaren av djuret skriftlig, bevittnad försäkran,

att sadant hinder mot bortförandet som nyss sagts icke föreligger. Vid

transport av svin från ort till annan skola iakttagas de föreskrifter som

medicinalstyrelsen meddelar. Genom kungörelsen nr 514/1940 har medicinalstyrelsen

tillerkänts rätt att meddela de närmare föreskrifter, som befinnas

erforderliga för tillämpning av kungörelsen nr 407/1940, så ock meddela allmänna

undantag från de i samma kungörelse givna bestämmelserna.

Medicinalstyrelsen har i särskild kungörelse meddelat bestämmelser rörande

transport av svin, m. m. samt till ledning för Överståthållarämbetet

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

29

och länsstyrelserna utarbetat förslag till föreskrifter i olika hänseenden, bland

annat angående förbud mot tillträde till svinstall, rörande gård misstänkt

för och smittad av svinpest samt angående slutlig desinfektion av ställe

smittat av svinpest.

De sakkunniga ha i betänkandet lämnat en redogörelse för ifrågavarande

sjukdoms kännetecken och smittvägarna för densamma ävensom för tidigare

epizootier. Beträffande innehållet i denna redogörelse hänvisas till betänkandet

(sid. 62—64).

De sakkunniga.

De sakkunniga ha ansett att nu gällande bestämmelser äro i stort sett tillfredsställande.

Emellertid ha de sakkunniga föreslagit, att i 28 § epizootikungörelsen

göres den ändring att det bör ankomma på länsstyrelsen att

efter medicinalstyrelsens anvisningar förbjuda utförsel av levande svin från

länet. I samma paragraf föreslås tillika den ändringen att det skall ankomma

på medicinalstyrelsen att utfärda föreskrift örn kokning av köks- eller slaktavfall,

som användes för utfodring av svin. Härjämte ha de sakkunniga förordat

upphävande av kungörelserna den 31 maj 1940 nr 406 och 407.

Ur de sakkunnigas motivering må här återgivas följande.

Nu gällande regler i epizootilagen och epizootikungörelsen rörande bekämpande

av sjukdomen svinpest torde i stort sett vara så avfattade att de möjliggöra

för medicinalstyrelsen och länsstyrelserna att föreskriva ändamålsenliga

åtgärder till förhindrande av smittspridning. De sakkunniga ha alltså

icke funnit anledning att härutinnan föreslå ändringar i bestämmelserna av

mera ingripande beskaffenhet.

En av de viktigaste åtgärderna mot sjukdomen svinpest är att tillse att

icke okokt köks- och slaktavfall kommer till användning vid utfodring av

svin. Enligt gällande bestämmelser må länsstyrelse, om det finnes anledning

antaga att genom användande av sådant avfall för utfodring av svin kan

befaras utbrott eller spridning av svinpest, i den utsträckning så prövas erforderligt

föreskriva, att avfallet fullständigt genomkokas, innan det användes

till utfodring. Under pågående epizooti har dylik bestämmelse utfärdats

av vissa länsstyrelser, under det att andra länsstyrelser, ehuru sjukdomsfall

inträffat i länen, icke ansett sig böra meddela sådant påbud. Denna omständighet

föranledde Kungl. Majit att, på framställning av medicinalstyrelsen,

från och med den 2 juni 1940 utfärda förbud för hela landet mot användande

av okokt avfall såsom svinföda.

Av flera orsaker torde det emellertid icke vara ändamålsenligt, att Kungl.

Majit under en pågående epizooti utfärdar detaljbestämmelser rörande sjukdomsbekämpandet,

helst som sådana bestämmelser regelmässigt endast skola

gälla för en begränsad tid. Det torde vidare ligga i sakens natur att regler

av denna art kunna behöva ändras med hänsyn till epizootiens förlopp och

spridning. Ett förfarande som nödvändiggör Kungl. Majits medverkan blir

då onödigt omständligt och kan lätteligen föranleda dröjsmål, som äventyra

åtgärdernas effektivitet. Gällande epizootilagstiftning utgår också från

att nu omnämnda bestämmelser skola utfärdas av medicinalstyrelsen eller

länsstyrelserna. För att de olika länsstyrelserna skola kunna handla efter

enhetliga principer och vidtaga erforderliga åtgärder under hänsynstagande

jämväl till veterinärmedicinska synpunkter ankommer det redan nu enligt

2 § epizootikungörelsen på medicinalstyrelsen att till ledning för liinssty
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

relserna angiva riktlinjer för bestämmelser angående sjukdomarnas bekämpande.

Då en åtgärd som nu ifrågavarande att utfärda förbud mot användande

av okokt avfall som svinföda är av avgörande betydelse för sjukdomsbekämpandet,

synes det emellertid de sakkunniga lämpligt att i epizootikungörelsen

(28 § 2 mom.) vidtaga den ändringen, att förbudet skall utfärdas

icke av vederbörande länsstyrelse utan av medicinalstyrelsen. Härjämte

bör förbud mot utförsel av levande svin från ett län böra efter medicinalstyrelsens

anvisningar utfärdas av länsstyrelsen.

I detta sammanhang ha de sakkunniga jämväl övervägt spörsmålet, om

icke bestämmelser rörande obligatorisk kokning av köks- och slaktavfall,

som skall användas till utfodring av svin, borde gälla oberoende av epizooti,

i varje fall kring våra större städer. Härför talar det skälet att ett

flertal smittsamma svinsjukdomar, även sådana som icke avses med epizootilagen,

kunna spridas genom köksavfall och slaktavfall. Ett generellt förbud

mot användning av okokt avfall som svinmat torde knappast kunna effektivt

övervakas. Det lärer därför vara mindre lämpligt att i en författning

som skall äga generell giltighet införa bestämmelser av denna art. Då pågående

svinpestepizooti tvingar vederbörande att koka allt avfall som går till

svinföda, är det ej orimligt att tänka sig, att åtminstone de som för dylikt

ändamål anskaffat särskild apparatur frivilligt komma att fortsätta med

kokningen, även örn föreskrifterna härom komma att upphävas. I varje fall

kan man förvänta att jordbrukarnas egna organisationer (närmast slakteriförbundet)

ägnar spörsmålet erforderlig uppmärksamhet.

Yttrandena.

I vissa yttranden ha påkallats mera omfattande ändringar av 28 § i epizootikungörelsen

än de sakkunniga föreslagit.

Medicinalstyrelsen har sålunda anfört:

Då det är önskvärt att länsstyrelsens ingripande sker snabbt och effektivt

och således, om möjligt, innan ett större antal fall av svinpest hunnit inträffa,

anser medicinalstyrelsen att orden »ett flertal fall av» böra utgå. Uttrycket

»under kortare tidrymd» torde såsom överflödigt böra bortfalla.

Härjämte får styrelsen anmärka, att likaväl som utförsel av levande svin

från smittat län i hög grad kan bidraga till smittspridning, så finner styrelsen

detta i lika hög grad vara fallet med kringföringshandel inom smittat län.

Med åberopande av det anförda föreslår medicinalstyrelsen att i första momentet

av 28 § stadgas, att länsstyrelse må, därest svinpest inträffat inom

länet eller angränsande län och när så prövas erforderligt till förekommande

eller bekämpande av sjukdomen, efter medicinalstyrelsens anvisningar förbjuda

såväl in- som utförsel av levande svin ävensom kringföringshandel

inom länet.

Då vid varje fall av svinpest stor sannolikhet föreligger för spridning av

sjukdomen genom användande av köksavfall och slaktavfall, torde stadgandet

härom i andra momentet av 28 § böra erhålla en med hänsyn härtill

ändrad avfattning. Därjämte synes tiden för genomkokningen böra bestämmas

till minst 60 minuter för att säkerhet mot smittspridning skall vinnas.

Yttermera finner styrelsen nödigt att föreskrifter meddelas rörande kokningsanordningar

m. m.

Styrelsen föreslår därför, att följande stadgande upptages i andra momentet:

Vid inträffat fall av svinpest må medicinalstyrelsen i den utsträckning så

prövas erforderligt föreskriva, att slaktavfall, köksavfall och annat till svin
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

31

föda avsett avfall (s. k. svinmat) icke må användas till utfodring av svin

med mindre det fullständigt genomkokats under minst 60 minuter, varjämte

i samband därmed erforderliga föreskrifter (lämpliga och godkända kokningsanordningar,

rengöring och desinfektion av svinmatskärl m. m.) skola

utfärdas.

Vissa av de i medicinalstyrelsens utlåtande framförda förslagen lia även

framkommit i andra yttranden.

Länsveterinären i Västernorrlands län har med instämmande av länsstyrelsen

i länet framhållit bland annat följande.

I 27 § första momentet epizootikungörelsen stadgas, att, då ställe förklarats

smittat av svinpest, veterinär skall förordnas att utöva tillsyn över svinbesättningen

å stället, med besök visst antal gånger per månad. Bestämmelsen

avser givetvis isoleringsförfarandet, men detta har ej angivits, varför

momentet verkar vilseledande. Hela momentet torde utan större olägenhet

kunna avlägsnas, då sannolikheten talar för att isoleringsförfarandet beträffande

svinpest ej kommer att tillämpas inom vårt land, bland annat med

hänsyn till risken för kroniska virusbärare.

Uti samma paragraf andra momentet stadgas, att veterinär skall vid dödsfall

inom för svinpest misstänkt besättning företaga obduktion. Då obduktion

i dylikt fall numera, enligt medicinalstyrelsens cirkulär den 4 september

1940, är förbjuden, bör passusen örn obduktion utgå ur momentet. Av

samma anledning torde en viss justering böra ske av andra stycket i 26 §.

Föreskrifterna örn svinpest äro synnerligen knapphändiga uti den nuvarande

epizootiförordningen, och erfarenheterna från 1940 års epizooti ha

också givit vid handen, att dessa föreskrifter i och för sig giva mycket liten

ledning vid bekämpandet av denna viktiga och för folkhushållningen så förlustbringande

sjukdom. Även om numera de värsta luckorna i föreskrifterna

blivit fyllda genom en rad av detaljföreskrifter borde det icke nu vara ur

vägen att fordra en mera fyllig framställning i epizootiförordningen än vad

dessa fyra paragrafer förmå giva.

Länsstyrelserna i Stockholms och Jönköpings län ha ansett, att medicinalstyrelsen

borde meddela förbud mot in- och utförsel av svin.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att skyldigheten att tillse att

endast kokt slaktavfall användes till svinföda borde åligga svinägaren och ej

slakterierna, då dessa icke kunde kontrollera hur avfallet användes.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala

län ha framhållit följande.

Vad svinpesten angår har helt nyligen utbrutit en visserligen för närvarande

tämligen begränsad epizooti. Det synes med stor sannolikhet kunna antagas,

att denna vunnit spridning genom smitta från slaktavfall eller matrester,

som utfodrats i okokt tillstånd. Kungörelsen den 31 maj 1940 synes

således icke lia varit tillräckligt effektiv. Det hade varit önskvärt, om de sakkunniga

upptagit frågan om anordnande på större platser av central desinfektion

av dylik svinlöda. Det torde lia visat sig, alt kokningen av svinföda

på den gård, där svinen ulfodras, ingalunda alltid blir tillräcklig och i varje

fall är svår att övervaka. En central upphettning, exempelvis genom övertrycksånga

i samband med någon större anläggning, skulle sannolikt visa sig

mera effektiv.

1 några yttranden har man motsatt sig upphävandet av kungörelserna nr

406 och 407/1940.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Vissa smittsamma hönssjukdomar.

Gällande bestämmelser.

Epizootilagen upptager av smittsamma hönssjukdomar endast hönspest

och hönskolera. En annan smittsam sjukdom, nämligen hönstyfus, finnes

däremot behandlad i en kungörelse av den 20 november 1931 (nr 402). Trots

att denna sjukdom icke är upptagen i epizootilagen gäller för densamma synnerligen

stränga bestämmelser liknande dem vid elakartade smittsamma husdjurssjukdomar

med smittförklaring, spärr och under vissa villkor nedslagning.

Slutligen har en ny smittsam sjukdom, infektiös laryngotracheit hos

höns, som uppträdde i december 1939, genom kungörelsen den 22 december

1939 (nr 881) jämställts med de i epizootilagen upptagna sjukdomarna.

Beträffande hönspest och hönskolera gäller enligt epizootikungörelsen 34 §,

att veterinär som efter undersökning konstaterat förekomst av hönspest eller

hönskolera har att därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen, som skall

utfärda smittförklaring. Vid misstanke om sådan sjukdom utfärdas misstänktförklaring.

Enligt kungörelsen nr 402/1931 är stadgat anmälningsplikt för hönstyfus

i likhet med vad som gäller för övriga smittsamma husdjurssjukdomar. Djurägaren

är, då sjukdom utbrutit eller misstänkes, skyldig att inom 24 timmar

underrätta ordföranden i hälsovårdsnämnden, och besättningen skall hållas

avskild till dess att veterinär lämnat närmare föreskrifter. Hälsovårdsnämndens

ordförande skall rapportera förhållandet till länsstyrelsen, som har att

pröva huruvida veterinär bör förordnas att närmare utforska sjukdomens

beskaffenhet. Veterinären har i sådant fall att avlägga rapport till länsstyrelsen.

Har hönstyfus konstaterats, kan medicinalstyrelsen förklara området

smittat eller misstänkt för smitta och i erforderliga fall även förordna om

nedslaktning av djur. Av hönstyfus smittat ställe kan förklaras fritt 30 dagar

efter upphörandet av sista sjukdomsfallet eller sista dödsfallet under förutsättning

att smittrening under uppsikt av veterinär ägt rum. Har hela besättningen

dött eller nedslaktats, kan stället friförklaras 10 dagar efter avslutad

desinfektion. Under tid då smittförklaring gäller få mottagliga fjäderfän,

levande höns och hönsägg icke utföras från stället.

Medicinalstyrelsen utfärdade år 1933 råd och anvisningar rörande hönstyfus.

De sakkunniga.

I fråga om hönspest och hönskolera ha de sakkunniga icke ansett påkallat

att föreslå några ändringar i gällande regler i epizootikungörelsen.

De sakkunniga ha icke ansett lämpligt att upptaga hönstyfus bland de

sjukdomar som skola behandlas enligt epizootibestämmelserna. Beträffande

denna sjukdom ha de sakkunniga anfört bland annat följande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

33

De nu enligt kungörelsen nr 402/1931 gällande bestämmelserna angående

hönstyfus lia i praktiken icke i alla delar tillämpats. Smittförklaring av

ställe offentliggöres icke. Skäl torde alltså tala för en viss omläggning av bestämmelserna

angående bekämpandet av denna sjukdom. Den intensifiering

av hönsskötseln som under senaste åren ägt rum talar särskilt härför.

Framkläckningen av kycklingar har sålunda centraliserats till avelsgårdar.

Sjukdomen har också på senare år avtagit i landet. Det enda veterinärmedicinska

kampmedlet mot hönstyfus är förebyggande åtgärder. Ehuru

större äggkläckningscentraler ännu förekomma endast sparsamt i landet,

finnes det redan exempel på att sådana centraler utvecklats till svåra smitthärdar.

Det torde icke vara lämpligt att bekämpa hönstyfus genom tvångsåtgärder.

Fasthellre bör ett frivilligt förfarande härvid komma till stånd.

Epizootilagens bestämmelser bleve i så fall icke tillämpliga för sjukdomens

bekämpande, varför frågan knappast har direkt samband med de sakkunnigas

utredningsuppdrag. Innan någon ändring vidtages i gällande bestämmelser

torde jämväl viss ytterligare utredning vara erforderlig.

De sakkunniga ha även behandlat sjukdomen infektiös laryngotrocheit.

Rörande denna sjukdom ha de sakkunniga i betänkandet anfört i huvudsak

följande.

Infektiös laryngotracheit är en mycket smittsam sjukdom, som endast

angriper höns, möjligen även fasaner. Den kännetecknas genom katarr i de

övre andningsvägarna, framförallt i luftstrupen. Den förekommer mest hos

unghöns och kycklingar i åldern från 6 månader till 1 år. Liksom hönspesten

förorsakas laryngotracheit av ett ultravirus. Sjukdomen är icke känd

mer än i ett fall i vårt land men torde lätt kunna uppträda i samband med

införseln av höns.

De i laryngotracheit sjuka djuren visa andningssvårighet och kasta med

huvudet under ansträngningar att frigöra sig från ansamling av slem och

dylikt från näshålan och halsorganen. Ett flertal av djuren dö under symtom

av kvävning. Sjukdomen brukar räcka 1—2 veckor, ofta t. o. m. i månader.

Dödligheten kan variera från 5—70 procent. Djur som överleva

sjukdomen tillfriskna så småningom helt. Många av dem fortsätta emellertid

att utsöndra smittämnet från andningsorganen och kunna därför i egenskap

av virusbärare under lång tid smitta ner mottagliga höns i omgivningen.

Enär sjukdomen kan förväxlas med hönssnuva och andra mindre allvarliga

lidanden, måste densammas art fastställas genom bakteriologisk undersökning

och ympning. Undersökningsmaterial, minst två döda eller slaktade

höns, bör insändas till av medicinalstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt

laboratorium.

Sjukdomen sprides till synes genom smittbärare, örn dylika införas i en

frisk besättning. Olika föremål såsom fodersäckar, redskap, vilka använts

i den smittade hönsgården, liksom även personer, som fått skodon och överdragskläder

förorenade, kunna bidraga vid smittspridandet. Risken för smittans

överförande genom ägg synes ringa.

Nedslagning och oskadliggörande av alla höns, som blivit infekterade

eller varit utsatta för infektion, bör ske snarast möjligt. Därefter verkställes

rengöring och noggrann smittrening av äggkläckningsmaskiner och andra

apparater, som användas för kycklinguppfödning. Endast sådana kycklingar,

som blivit uppfödda fullständigt avskilda från den smittade avdelningen

i hönsgården, må undantagas från nedslaktningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. i sami. Nr Si.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Departements
chefen.

Efter nedslagning av smittad besättning utrymmas samtliga hönshus,

vilka därefter rengöras och desinfekteras. Varken hönshus eller rastgårdar

böra få tagas i bruk förrän två månader efter smittreningen. Under denna

tid skola hönshusen hållas öppna för luftning med såvitt möjligt tillgång för

solljus. Personalens överdragskläder och skodon, som varit i användning vid

djurens skötsel, smittrenas genom bykning eller på annat lämpligt sätt. Likaledes

desinfekteras noggrant alla redskap, som använts i den smittade besättningen.

Djurägaren bör tillhållas att iakttaga största försiktighet vid inköp

av nya höns och att om möjligt bygga upp den nya besättningen genom

hemmakläckning av ägg från säkert friska hönsgårdar.

Tillämpningsföreskrifterna för infektiös laryngotracheit äro enahanda som

i fråga om hönspest och hönskolera. Vissa mindre jämkningar torde härutinnan

kunna övervägas. I samband med utredningen rörande hönstyfus

synes denna fråga böra upptagas till närmare undersökning.

Yttrandena.

Vad de sakkunniga anfört rörande nu ifrågavarande hönssjukdomar har

i de avgivna yttrandena i allmänhet icke föranlett någon erinran. Länsstyrelsen

i Malmöhus lön har förordat, att sjukdomen infektiös laryngotracheit

upptoges i epizootilagen.

I ett flertal yttranden har hemställts att sjukdomen infektiös anaemi

hos häst måtte behandlas enligt epizootilagens bestämmelser.

I likhet med de sakkunniga anser jag att de nu gällande bestämmelserna

i epizootikungörelsen rörande svinpesten i huvudsak kunna bibehållas oförändrade.

Såsom de sakkunniga förordat synes dock mera ändamålsenligt att

medicinalstyrelsen i stället för länsstyrelsen skall äga utfärda påbud om

kokning av köks- eller slaktavfall som användes för utfodring av svin. Ett

dylikt påbud kommer vanligen att gälla större områden eller ock hela riket.

Att såsom hittills låta det ankomma på länsstyrelserna att för varje län meddela

förbud av ifrågavarande slag kan icke anses lämpligt. I fråga om förbud

för utförsel av svin från ett län till andra delar av riket synes däremot

förbudet såsom av mera lokal omfattning böra meddelas av länsstyrelsen.

Jag vill emellertid i anledning av vad i yttrandena från länsstyrelserna i

Stockholms och Jönköpings län anförts framhålla att länsstyrelserna böra

ha skyldighet att följa av medicinalstyrelsen lämnade anvisningar rörande

meddelande av dylika förbud. Har alltså medicinalstyrelsen funnit förbud för

införsel av svin i fråga om visst län påkallat, har länsstyrelsen att utfärda

förbudet. I det följande återkommer jag mera ingående till frågan om vilken

myndighet, medicinalstyrelsen eller länsstyrelserna, som bör ha högsta ledningen

av kampen mot epizootierna, och dessa myndigheters inbördes ställning

i detta hänseende.

I anslutning till vad medicinalstyrelsen yttrat torde vara ändamålsenligt

att i kungörelsen kommer till klart uttryck att länsstyrelsen må förbjuda även

kringföringshandel med smågrisar inom länet. De av medicinalstyrelsen

föreslagna ändringarna i 28 § 2 mom. om kokningstider anser jag däremot

icke erforderliga. Att i epizootikungörelsen upptaga föreskrift härom torde

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 84.

35

icke vara lämpligt. Dylika detaljbestämmelser lia sin plats i de tillämpningsföreskrifter

som medicinalstyrelsen har att utfärda rörande sjukdomens bekämpande.

Av samma anledning kan jag icke biträda länsstyrelsens och

länsveterinärens i Västernorrlands län hemställan örn upptagande av vidlyftigare

föreskrifter i ämnet i epizootikungörelsen. Icke heller i övrigt anser

jag vad i sistnämnda yttrande anförts påkalla ändring i de nuvarande bestämmelserna.

I 27 § 2 mom. epizootikungörelsen stadgas endast att länsstyrelsen

skall då ställe förklaras misstänkt förordna t jänste veter inär att, intill

dess visshet vunnits i fråga om sjukdomens förekomst, vid förnyat sjukdomseller

dödsfall inom svinbesättningen företaga erforderlig undersökning eller

obduktion. Givet är att veterinär har att ställa sig till efterrättelse de anvisningar

rörande undersökningen eller obduktionen som medicinalstyrelsen

meddelar.

I likhet med de sakkunniga anser jag att kungörelserna nr 406 och 407/

1940 böra upphävas. Det torde därefter böra ankomma på medicinalstyrelsen

att med stöd av epizootilagens och epizootikungörelsens bestämmelser

utfärda de föreskrifter som kunna finnas påkallade.

Vad de sakkunniga anfört angående hönssjukdomarna föranleder ingen

erinran från min sida.

Såsom i vissa yttranden påpekats synas skäl tala för att i epizootilagen

upptaga infektiös anaemi hos häst. Detta spörsmål torde emellertid böra

underkastas en grundligare undersökning, innan ett definitivt ståndpunktstagande

kan ske. Jag förutsätter, att medicinalstyrelsen upptar denna fråga

till utredning och därefter framlägger de förslag, som kunna finnas påkallade.

Ledningen av bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar.

Medicinalstyrelsen och länsstyrelserna m. m.

Gällande bestämmelser.

Ledningen av arbetet med bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna

tillkommer enligt nu gällande bestämmelser medicinalstyrelsen och

länsstyrelserna. De olika myndigheternas åligganden och befogenheter finnas

närmare och ganska detaljerat angivna i epizootilagen och tillämpningskungörelsen

till densamma. Jämlikt dessa författningar tillkommer den

centrala ledningen medicinalstyrelsen under det att den lokala påvilar länsstyrelserna.

Medicinalstyrelsen skall sålunda utöva högsta tillsynen över åtgärderna

till epizootiernas bekämpande och till ledning för länsstyrelserna

angiva riktlinjerna för bekämpandet. Medicinalstyrelsen skall utfärda anvisningar

och föreskrifter i fråga om isolering av smittat eller för smitta misstänkt

ställe, beträffande förbud att från sådant ställe bortföra djur, som

kunna angripas av sjukdomen, eller mjölk ävensom beträffande övriga nödiga

åtgärder till förhindrande av smittspridning. Styrelsen skall även utfärda

anvisningar och föreskrifter i fråga om isolering av skyddsområde samt i

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

fråga om förbud att begagna betesmark och till sådant ställe eller område

införa djur, som kunna angripas av sjukdomen eller därifrån utföra dylika

djur, mjölk eller andra produkter, som kunna bidraga till spridande av

smitta. Bestämmelser rörande desinfektion samt friförklaring av smittad

egendom skola även meddelas av styrelsen. En av de viktigaste åtgärderna,

som ankommer på medicinalstyrelsen, är att meddela beslut om nedslaktningsförfarandet

skall tillgripas för epizootis bekämpande. På styrelsen ankommer

jämväl att påbjuda skyddsympning av djur, då så anses lämpligt.

Enligt epizootilagen har länsstyrelse vid bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar

i huvudsak följande uppgifter. Då smittsam husdjurssjukdom

inträffar eller skälig anledning förefinnes till antagande att sjukdomen

finnes inom länet, har länsstyrelse att förklara ställe, varest sjukdomen inträffat

eller misstänkes förefinnas, jämte kringliggande område i den utsträckning

så prövas erforderligt smittat eller misstänkt för smitta. I enlighet

med medicinalstyrelsens föreskrifter och anvisningar skall länsstyrelse

därjämte anbefalla erforderliga isoleringsåtgärder samt meddela förbud att

begagna betesmark och att till isolerat ställe eller område införa djur, som

kunna angripas av sjukdomen, eller därifrån utföra sådana djur eller mjölk

eller andra produkter eller varor, som kunna bidraga till spridande av

smitta. Länsstyrelse må därjämte i samråd med medicinalstyrelsen utfärda

övriga bestämmelser som finnas påkallade till förekommande och hämmande

av sjukdomen. Härutinnan torde sålunda länsstyrelse äga en mera

självständig befogenhet. I epizootikungöreisen upptagas ytterligare åtgärder

som ankomma på länsstyrelse att mera självständigt besluta. Länsstyrelse

må sålunda meddela nöjesförbud, sörja för ändrad tid och ort för olika

offentliga sammanträden samt hos vederbörande myndighet utverka inställande

av gudstjänst, skol- och konfirmationsundervisning. I samråd med

medicinalstyrelsen skall länsstyrelse meddela föreskrifter till förebyggande

av smittspridning vid djurutställningar, marknader, auktioner m. m. ävensom

angående försiktighetsmått vid transport av djur, varor och redskap.

Länsstyrelse skall vidare utfärda erforderliga föreskrifter för mejerier,

kontrollassistenter, jordbrukskonsulenter och dylika personer ävensom för

polismyndigheterna beträffande deras åligganden med avseende å epizootis

bekämpande. På länsstyrelse skall enligt epizootilagen slutligen ankomma

att efter medicinalstyrelsens hörande besluta om skyddsområdes omfattning

m. m. Sedan sjukdomen upphört och smittrening verkställts i enlighet med

medicinalstyrelsens bestämmelser, skall länsstyrelse förklara område fritt

från smitta. Länsstyrelse påvilar slutligen även utbetalningar av olika erersättningar

till djurägare och veterinärer.

De sakkunniga.

Den nuvarande organisationen i fråga om ledningen av bekämpandet av

de smittsamma husdjurssjukdomarna ha de sakkunniga funnit i flera avseenden

bristfällig. De sakkunniga ha rörande bristerna i det nu tillämpade

systemet anfört i huvudsak följande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

37

Enligt gällande bestämmelser förefinnes icke någon enhetlig ledning av

kampen mot epizootierna. Ledningen har i viss mån delats mellan medicinalstyrelsen

och länsstyrelserna. I vissa frågor skall ledningen utövas av länsstyrelsen

efter de anvisningar som medicinalstyrelsen lämnar. I andra avseenden

ankommer det på länsstyrelsen att efter samråd med medicinalstyrelsen

vidtaga åtgärder till epizootis bekämpande. Denna dualism i ledningen för

bekämpandet har otvivelaktigt, enligt vad erfarenheterna från den senaste

mul- och klövsjukeepizootien visat, medfört icke obetydliga olägenheter.

Även beträffande sådana för sjukdomens bekämpande viktiga och i näringslivet

ingripande åtgärder såsom transportförbud mellan län ha olika bestämmelser

kommit till stånd. Särskild svårighet har vidare vållats av att t. ex.

nöjesförbud av skiftande innehåll och omfattning utfärdats. Allt detta har

medfört en minskad effektivitet i kampen mot sjukdomen jämte en viss

osäkerhet angående vad som lämpligen borde iakttagas. Understundom har

den bristande enhetligheten medfört, att den ena myndigheten utfärdat mera

vittgående bestämmelser än den andra ansett lämpligt och erforderligt. Frågan

om bestämmelses ändamålsenlighet har därför understundom måst underställas

Kungl. Maj:ts avgörande. Dessa förhållanden ha icke kunnat undgå

att i viss mån rubba det allmänna förtroendet till de åtgärder som vidtagits

till förhindrande av epizootiens spridning.

Vid en epizooti av den häftighet som den senaste mul- och klövsjukeepizootien

visade det sig att medicinalstyrelsen och länsstyrelserna icke helt och

hållet med den ordinarie arbetskraften voro i stånd att bemästra situationen.

Extraordinära åtgärder av olika slag måste tillgripas. Veterinärbyrån inom

medicinalstyrelsen förflyttades sålunda delvis till Malmö för att vara i närmare

kontakt med de trakter som svårast hemsöktes av epizootien. Chefen

för byrån tillädes därvid i stor utsträckning de befogenheter som under vanliga

förhållanden tillkomma styrelsens chef. Slutligen såg man sig nödsakad att

i viss utsträckning dubblera tjänsterna å byrån. Även inom vissa länsstyrelser

måste extra arbetskrafter anskaffas. Oaktat det förtjänstfulla arbete

som nedlagts uppstod, innan den nya organisationen hann genomföras och

de nya befattningshavarna erhållit en klar uppfattning örn sina åligganden,

vissa olägenheter för arbetets ändamålsenliga bedrivande, vilka jämväl kommo

att beröra allmänheten.

Vad nu anförts synes giva vid handen, att åtgärder böra vidtagas för erhållande

av en bättre organisation för handhavande av den mera centrala

ledningen av kampen mot epizootierna. Härvid synes erforderligt, att en

klarare gränsdragning sker i fråga om myndigheternas befogenhet i olika

avseenden. Därjämte synes böra övervägas, huruvida icke vid fara för eller

utbrott av häftigare epizootier möjlighet bör öppnas att tillsätta ett särskilt

organ, som kan övertaga den centrala ledningen av sjukdomens bekämpande.

Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört lia dessa i huvudsak i två

hänseenden förordat ändring i den nuvarande organisationen av bekämpandet.

De sakkunnigas förslag innebär i första hand, att ledningen av kampen

mot epizootier skulle åvila medicinalstyrelsen. Enligt de sakkunnigas förslag

borde sålunda medicinalstyrelsen principiellt tilläggas beslutanderätten

i frågor rörande vilka åtgärder som skulle vidtagas för cpizootiers bekämpande

ävensom beträffande den omfattning åtgärderna borde erhålla. Denna

de sakkunnigas uppfattning utesluta dock icke alt länsstyrelserna borde äga

rätt all liksom hillills besluta i frågor av mera lokal natur eller med hogrän
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

säd räckvidd. Dock skulle de härvid alltid vara skyldiga att ställa sig till

efterrättelse de föreskrifter eller anvisningar som medicinalstyrelsen kunde

finna anledning meddela. Spörsmål av större vikt borde alltid underställas

medicinalstyrelsens prövning. De sakkunniga lia emellertid betonat att vad

de sakkunniga föreslagit icke finge betaga länsstyrelserna möjlighet och

skyldighet att taga initiativ till vidtagande av de åtgärder som styrelserna

ansåge nödiga eller nyttiga.

De sakkunniga ha i detta sammanhang även förordat en centralisering till

medicinalstyrelsen av alla utbetalningar av ersättningar för kostnader eller

förlust i anledning av epizootier. Anspråk på sådan ersättning borde framställas

inom sex månader. Denna preklusionstid ha de sakkunniga icke ansett

böra gälla i fråga örn veterinärernas resekostnader och andra ersättningar.

Beträffande dessa borde gälla de bestämmelser som funnes upptagna i veterinärtaxan

och allmänna resereglementet.

Såsom inledningsvis berörts ha de sakkunniga föreslagit att, då särskilda

skäl därtill föranledde, Kungl. Majit skulle äga befogenhet förordna att i fråga

om bekämpande av viss sjukdom de befogenheter och skyldigheter, som jämlikt

epizootilagen och enligt densamma meddelade bestämmelser åvilade medicinalstyrelsen,

skulle fullgöras av en av Kungl. Majit tillsatt nämnd (medicinalstyrelsens

epizootinämnd). Enligt de sakkunnigas förslag skulle nämnden

bestå av tre ledamöter nämligen en veterinär, en administrativt erfaren

jurist och en praktisk jordbrukare eller en merkantilt sakkunnig person.

Nämnden skulle dessutom erhålla i övrigt erforderlig personal för att kunna

fullgöra sin uppgift.

De sakkunniga ha såsom motivering för sitt förslag rörande gränsdragningen

mellan medicinalstyrelsen och länsstyrelserna

anfört:

Flera vägande skäl torde tala för att avgörandet rörande olika åtgärder som

skola vidtagas i fråga örn bekämpandet i högre grad än för närvarande lägges

i medicinalstyrelsens hand. Det övervägande flertalet av dessa åtgärder

torde vara mer eller mindre betingade av veterinär-hygieniska skäl. Såsom

central myndighet äger medicinalstyrelsen bättre möjligheter än länsstyrelserna

att överblicka läget samt ur en större synvinkel bedöma detsamma och

de åtgärder som äro erforderliga. Medicinalstyrelsen besitter därjämte på

grund av sin ställning större möjlighet att i tid vidtaga åtgärder och upplägga

en plan mot epizootierna samt därvid utnyttja senare rön och erfarenheter

i fråga örn den sjukdom det i varje särskilt fall gäller att bekämpa.

Med hänsyn till det anförda anse de sakkunniga, att de nu gällande bestämmelserna

böra såvitt angår ledningen av arbetet mot epizootierna ändras

sålunda att medicinalstyrelsen principiellt tillägges beslutanderätten i frågor

rörande vilka åtgärder som skola vidtagas för epizootiernas bekämpande

ävensom beträffande den omfattning åtgärderna böra erhålla. Denna

principiella uppfattning utesluter givetvis icke att länsstyrelserna böra äga

rätt att fortfarande liksom hittills besluta i frågor av mera lokal natur eller

med begränsad räckvidd, dock med skyldighet för dem att därvid ställa sig

till efterrättelse de föreskrifter eller anvisningar som medicinalstyrelsen kan

ha meddelat. Vissa frågor av större vikt böra icke avgöras av länsstyrelse

utan underställas medicinalstyrelsen för godkännande. Hit äro enligt de

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

39

sakkunnigas uppfattning närmast att hänföra frågor rörande förbud mot

transport mellan olika län och anordnande av bevakning men även allmänna

principer för meddelande av nöjesförbud och förbud mot sammankomster,

auktioner m. m., vilka sistnämnda frågor hittills avgjorts av länsstyrelse ensam.

Givet är att länsstyrelserna böra äga möjlighet och skyldighet att taga

initiativ till vidtagande av åtgärder som de anse nödiga och nyttiga. Vaksamhet

från länsstyrelsernas sida är en värdefull tillgång som bör tillvaratagas.

I fråga om centraliseringen till medicinalstyrelsen av

utbetalningar av ersättningar för kostnad eller förlust i anledning av

epizooti ha de sakkunniga yttrat:

För närvarande utbetalas ifrågavarande kostnader av medicinalstyrelsen

och länsstyrelserna. De ordinarie lönerna till läns- och distriktsveterinärerna

gäldas sålunda av medicinalstyrelsen, medan de särskilda gottgörelserna till

veterinärerna i anledning av en epizooti utbetalas av vederbörande länsstyrelse.

Utbetalningar till djurägäre för kostnader och förlust verkställas likaledes

av länsstyrelserna. Vid nedslagning av djur i anledning av en epizooti

inflyta till statsverket vissa inkomster för slaktdjur som kunnat utnyttjas.

Dessa inkomster uppbäras av medicinalstyrelsen, som därvid erlägger de slaktavgifter

som komma i fråga. Erfarenheten har visat, att detta system icke

helt fungerat på ett tillfredsställande sätt. Länsstyrelserna ha vanligen icke

haft tillräcklig personal till sitt förfogande för att inom rimlig tid hinna avgöra

de ersättningsärenden som ankomma på dem. Givet är att vid en sådan

anhopning av ärenden som vid en svårare epizooti äger rum det icke heller

stått i länsstyrelsens makt att ägna samtliga ärenden en allsidig och grundlig

prövning. Genom att ärendena avgöras av skilda länsstyrelser kan även

olika praxis komma att utbildas i fråga om avgörandet av likartade ärenden.

Olägenheten härav ligger i öppen dag. Med hänsyn till det anförda vilja de

sakkunniga föreslå, att utbetalningsfrågorna handläggas centralt, och torde

därvid behandling av dessa frågor kunna anknytas till medicinalstyrelsen.

Härigenom lärer en rationalisering av ärendenas behandling kunna ske och

en större snabbhet och enhetlighet i avgörandet ävensom klarare överblick

över kostnaderna vinnas.

Såsom motiv för förslaget, att Kungl. Majit skall äga

tillsätta ett särskilt organ, epizootinämnden, för ledandet

av bekämpandet av epizootier ha de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Erfarenheterna från senaste mul- och klövsjukeepizooti synas tala för att

ett särskilt organ inrättas för att övertaga de åligganden i fråga örn ledningen

av sjukdomsbekämpandet som normalt tillkomma medicinalstyrelsen.

Det har nämligen uppstått vissa svårigheter för medicinalstyrelsen att med

det löpande arbetet även förena uppgiften alt leda kampen mot en häftigare

epizooti. Till en början torde de ordinarie arbetskrafterna icke vara tillräckliga

härför. Vidare lärer det som regel bliva nödvändigt att förlägga ledningen

av bekämpandet till de delar av landet, som i främsta rummet äro utsatta

för epizootiens härjningar. Med de ökade uppgifter, som enligt de sakkunnigas

förslag i dessa hänseenden skulle tillkomma medicinalstyrelsen, torde

det bliva än mera nödvändigt att vid en svårare epizooti den centrala ledningen

erhåller närmaste kontakt med det egentliga bekämpandet.

Olika vägar att lösa detta organisationsproblem torde sta öppna. Vilket

förfarande som härvid bör väljas beror givetvis på epizootiens beskaffenhet

ävensom på andra omständigheter, som kunna inverka på ett praktiskt ordnande

av ledningen utav sjukdomsbekämpandet. Under vissa förhållanden

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

kan det måhända vara tillräckligt att låta ett liknande förfarande som tilllämpades

under den senaste mill- och klövsjukeepizootien komma till användning.

Chefen för medicinalstyrelsens veterinärbyrå eller annan särskilt

förordnad befattningshavare tillägges i så fall några av styrelsens befogenheter.

Vid en allvarligare epizooti kan det emellertid visa sig, att även ett sådant

förfarande icke skulle giva tillräcklig kraft åt ledningen av sjukdomsbekämpandet.

Det synes de sakkunniga därför lämpligt att Kungl. Majit erhåller

befogenhet att, då så anses erforderligt, tillsätta en särskild nämnd,

som övertager medicinalstyrelsens funktioner i ifrågavarande hänseenden.

En sådan nämnd kan få en mera allsidig sammansättning och dess arbetsformer

kunna bliva smidigare och mera effektiva än som blir fallet vid anlitande

av förut praktiserad utväg. Vid en allvarligare epizooti synes det

också vara av ej ringa betydelse för medicinalstyrelsen oell dess övriga arbetsuppgifter,

att de befattningshavare, som ej direkt lia att syssla med epizootiens

bekämpande, helt avkopplas från handläggningen av dessa ärenden.

Genomföres detta förslag, skulle Kungl. Majit erhålla möjlighet att i varje

särskilt fall med hänsyn till föreliggande speciella förhållanden kunna ordna

ledningen av epizootibekämpandet på mest rationella sätt.

Föreslagna nämnd, som synes böra benämnas medicinalstyrelsens epizootinämnd,

torde böra träda i funktion först efter särskilt beslut av Kungl.

Majit. På medicinalstyrelsen bör ankomma att, då en husdjurssjukdom tagit

eller kunde väntas laga farsots karaktär, underställa Kungl. Majit frågan

om tillsättande av epizootinämnd.

Ehuru epizootinämnden bör givas en fullt självständig ställning, synes

nämnden likväl av praktiska hänsyn böra erhålla karaktären av ett medicinalstyrelsens

organ. Då ledningen av sjukdomsbekämpandet i normala fall

skall tillkomma medicinalstyrelsen, äro rapporter, räkningar samt ansökningar

av skilda slag ställda till medicinalstyrelsen. Då ledningen av visst sjukdomsbekämpande

övergår från medicinalstyrelsens ordinarie befattningshavare

till nämnden, torde vissa olägenheter lätteligen kunna uppstå, om nämnden

vore att betrakta såsom ett organ vid sidan av medicinalstyrelsen. Måhända

skulle också i sådant fall vissa meddelanden till nämnden fördröjas.

De sakkunniga förutsätta såsom självfallet, att kontakt och samarbete i behövlig

omfattning uppehälles mellan medicinalstyrelsen och epizootinämnden.

Det torde böra ankomma på nämnden alt hålla styrelsen underrättad

örn viktigare beslut samt bekämpandets utveckling och övriga mera betydelsefulla

förhållanden. I ett hänseende torde beslutanderätten icke böra tillkomma

nämnden, nämligen i fråga örn förordnande av för bekämpandet erforderlig

veterinär arbetskraft. Efter framställning från nämnden torde det

härvid höra åligga medicinalstyrelsen att till nämndens förfogande ställa det

antal för ifrågavarande uppdrag lämpliga veterinärer, som med hänsyn till

omständigheterna anses erforderliga. På nämnden skulle det sedermera få

ankomma att meddela närmare direktiv och förordnanden för de enskilda

veterinärerna beträffande de detaljuppgifter i bekämpandet som skola utföras

av dem.

Vad de sakkunniga anfört i fråga om behovet av ett särskilt organ för

den centrala ledningen av sjukdomsbekämpandet vid fara för eller utbrott

av häftigare epizootier torde närmast äga giltighet med nuvarande organisation

av ledningen utav landets civila veterinärväsende. Erinras må emellertid,

att 1939 års lagtima riksdag på hemställan av statsutskottet (uti. nr

5 punkt 72) i anledning av väckta motioner (1:98 och lii 169) i skrivelse

lill Kungl. Majit (nr 5) anhållit, att Kungl. Majit måtte föranstalta om en

förutsättningslös utredning rörande det civila veterinärväsendets ledning och

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

41

centrala organisation. I den av 1939 års urtima riksdag godkända propositionen

nr 79 har angivits att ifrågavarande utredning tills vidare bör anstå.

Rörande epizootinämndens organisation ha de sakkunniga

yttrat:

Epizootinämndens sammansättning bör bestämmas av Kungl. Maj:t med

hänsyn till rådande epizootis speciella karaktär och utbredning. I allmänhet

synes det tillräckligt, att nämnden består av tre ledamöter, därav en ordförande

och chef. Hinder bör givetvis ej förefinnas, att ledamöterna bliva flera

än tre, där så finnes lämpligt. Ordföranden och chefen i nämnden synes,

liksom under normala förhållanden chefen för medicinalstyrelsen, böra äga

ensam beslutanderätt i samtliga frågor. Härigenom vinnes större kraft och

snabbhet — två viktiga förutsättningar för ett effektivt bekämpande av de

smittsamma husdjurssjukdomarna. I och med nämndens tillsättande upphör

chefens för medicinalstyrelsen befattning med ifrågavarande ärenden.

En av ledamöterna i nämnden bör vara veterinär med praktisk erfarenhet

på epizootibekämpandets område. Såsom ledamöter i nämnden böra vidare

ingå en administrativt kunnig jurist för att biträda vid författningsfrågors

behandling samt en särskilt på det praktiska jordbrukets område eller på det

merkantila området sakkunnig. Enligt vad erfarenheten utvisar ha ofta invecklade

juridiska spörsmål förekommit, framför allt i samband med utfärdande

av föreskrifter i olika hänseenden. En viss besparing för statsverket

torde kunna göras genom en klok och förutseende organisation av upphandlingen

av den vid bekämpandet erforderliga materielen av skilda slag. Möjligt

synes vara att såsom merkantilt sakkunnig i nämnden förvärva en person som

även äger erfarenhet och kunskaper på det praktiska jordbrukets område.

Ledamöterna i nämnden torde, om densamma gives full organisation, i huvudsak

böra erhålla samma ställning som byråchefer i centrala verk, d. v. s.

vara föredragande i förekommande ärenden inom sina respektive områden

med reservationsrätt vid beslutens fattande. Mindre viktiga frågor böra de

få avgöra på eget ansvar.

Centraliseras utbetalandet av de statliga kostnaderna och ersättningarna

torde även dessa uppgifter lämpligen kunna överlåtas å epizootinämnden.

På grund av dessa ärendens stora omfattning torde i sådant fall avgörandet

av desamma kunna uppdragas åt den ledamot av nämnden ordföranden därtill

utser. Att pålägga nämndens ordförande avgörandet i samtliga dessa

ärenden synes icke möjligt med hänsyn till den stora arbetsbörda som kommer

att åvila honom i samband med själva bekämpandet.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda instruktion för nämnden.

Vidare synes det böra tillkomma Kungl. Maj:t att bestämma lönerna

till de olika medlemmarna i nämnden och till dess befattningshavare i övrigt.

För erhållande av dugliga personer torde löneförmånerna böra bestämmas

utan att man är bunden till de vanligen inom statsförvaltningen tillämpade

löneskalorna. På grund av de mycket betydande värden som vid en

svårare epizooli stå på spel synes icke alltför stort avseende böra fästas vid

lönekostnaderna. Ej heller torde nämndens ordförande och ledamöter behöva

utses bland medicinalstyrelsens befattningshavare. Nämnden bör givetvis

även förses med erforderliga arbetskrafter av olika slag. Speciellt synes

behov föreligga av veterinära arbetskrafter för inspekterande verksamhet.

Denna verksamhet bör nämligen betydligt utökas utöver den som förekom

vid senaste nild- och klövsjukeepizooti för att vinna bättre enhetlighet vid

veterinärernas tillämpning av olika bestämmelser och ökad effektivitet. Utgifterna

för nämnden och dess befattningshavare torde böra bestridas från

det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget: Förekommande och

hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: övriga utgifter.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Yttrandena.

Den av de sakkunniga föreslagna gränsdragningen mellan medicinalstyrelsens

och länsstyrelsernas skyldigheter

och befogenheter har i de avgivna yttrandena i allmänhet vunnit anslutning

eller också lämnats utan erinran. Endast länsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus samt Örebro län ävensom några hushållningssällskaps förvaltningsutskott

samt länsveterinärer ha motsatt sig de sakkunnigas förslag i

nu förevarande hänseende.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att de mest framträdande

bristerna i den gällande lagstiftningen angående epizootiers bekämpande syntes

vara de som beröra ledningen av kampen mot ifrågavarande sjukdomar.

De sakkunniga hade också ägnat detta spörsmål en ingående uppmärksamhet.

Länsstyrelsen har ansett de av de sakkunniga föreslagna ändringarna

påkallade och i stort sett riktigt avvägda.

Även länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala

län ha funnit de sakkunnigas förslag rörande gränsdragningen mellan

medicinalstyrelsen och länsstyrelserna välbetänkt, då genom detsammas förverkligande

ett snabbare ingripande vid en farsots utbredning kunde komma

till stånd.

Liknande uttalanden ha gjorts av statskontoret, medicinalstyrelsen samt

länsstyrelserna i Blekinge, Hallands, Kopparbergs och Gävleborgs län ävensom

svenska veterinärläkar/öreningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som även förklarat sig biträda de sakkunnigas

förslag i förevarande avseende, har i anledning av detsamma ytterligare

anfört följande.

De åtgärder, som kunna ifrågakomma såsom led i kampen, ingripa mer

eller mindre i det vanliga livet. I stort sett bör befogenheten att påbjuda

dylika ingrepp kunna anförtros åt ett centralt organ såsom medicinalstyrelsen,

men ingrepp finnas av den beskaffenhet, att fråga är, örn icke, med avseende

å vikten av de intressen det gäller, avgörandet bör ligga hos Kungl.

Maj:t. Länsstyrelsen syftar härvid på en sådan åtgärd som den att avspärra

samfärdseln med främmande land eller i avsevärd mån försvåra sådan samfärdsel

genom påbjudande av åtgärder av ett eller annat slag för resandes

desinfektion m. m. Frågan om en dylik åtgärd är enligt länsstyrelsens förmenande

av den vikt — icke minst med hänsyn till det avbrott som kan

ske i en eljest önskvärd persontrafik — att den bör allsidigt prövas och

icke bedömas blott såsom en åtgärd till förhindrande av smittas införande

i landet. I förslaget till ändrad lydelse av 15 8 2 mom. i epizootikungörelsen

är sagt att medicinalstyrelsen, då fara för smittas spridande till landet föreligger,

skall genom framställning till Kungl. Maj:t påkalla vidtagandet av

lämpliga åtgärder för att hindra smittas spridande till landet. Denna föreskrift

torde emellertid icke behöva tolkas så, att förut avsedd åtgärd i

fråga örn samfärdseln med främmande land skulle förutsätta framställning

hos Kungl. Majit, ty denna åtgärd kan vidtagas med stöd av 3 §

andra stycket 1., d. v. s. av länsstyrelsen i enlighet med medicinalstyrelsens

föreskrift eller anvisning. I betänkandet är också föreslagna bestämmelsen

i 15 § 2 mom. motiverad på sådant sätt, att den ej kan antagas vara

avsedd att komma till användning för genomförande av förut angiven avspärrningsåtgärd.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

I fråga om överflyttningen av ledningen av smittans bekämpande helt till

medicinalstyrelsen skall här icke göras något vidare uttalande än det att

länsstyrelserna, som enligt de sakkunniga givetvis »böra äga skyldighet att

taga initiativ till vidtagande av åtgärder som de anse nödiga och nyttiga»,

uppenbarligen äro både befogade och skyldiga att, för den händelse de

skulle finna de av medicinalstyrelsen eller dess företrädare påbjudna atgärder

vara med hänsyn till andra intressen, vilkas tillvaratagande tillhör

länsstyrelsens verksamhetsområde, alltför rigorösa, hos Kungl. Maj:t

göra den framställning, vartill fog anses föreligga.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som principiellt biträtt de sakkunnigas

förslag, har emellertid förordat, att ledningen i vad avsage medicinalstyrelsens

befattning med hithörande frågor borde begränsas att omfatta dels utfärdande

av generella föreskrifter i kungörelseform e. d., dels ock meddelande

av anvisningar till ledning för länsstyrelsens befattning med givna bestämmelsers

tillämpning. Det torde få förutsättas och krävas, att medicinalstyrelsen

vid en epizooti före utfärdande av åtskilliga föreskrifter — därest de

icke vore av rent veterinär natur — borde finna lämpligt inhämta yttrande av

och samråda med vederbörande länsstyrelse sa att lokala synpunkter och intressen

i mån av behov bliva beaktade.

Länsstyrelsen och länsveterinären i Västernorrlands län ha uttalat viss

tvekan om den föreslagna centraliseringen till medicinalstyrelsen av ledningen

av bekämpandet.

Länsstyrelsen i örebro län har anfört, bland annat:

Mot de sakkunnigas förslag till gränsdragning mellan medicinalstyrelsens

och länsstyrelses befogenhet måste länsstyrelsen inlägga en bestämd gen
-

Länsstyrelsen hemställer, att spörsmålet örn medicinalstyrelsens och länsstyrelses

kompetens göres till föremal för förnyat och mera ingående övervägande,

därvid bör uppgöras förslag ej blott till erforderliga författningsbestämmelser

utan även till de allmänna anvisningar, som det givetvis aligger

medicinalstyrelsen att utfärda.

Vid sådant förnyat övervägande anser länsstyrelsen att som allman princip

skall gälla att länsstyrelse har att fatta erforderliga lokala beslut, således

även förbud för transport till eller inom länet, anordnande av bevakning,

nöjesförbud och förbud mot sammankomster, auktioner m. m. samt att

länsstyrelse därvid skall följa av medicinalstyrelsen utfärdade allmänna an
-

V . . .. i

Länsstyrelsen har visserligen uppmärksammat de sakkunnigas vardering

av länsstyrelsernas vaksamhet, men denna vaksamhet blir av ingen

betydelse örn en anmälan till medicinalstyrelsen icke föranleder någon åtgärd.

Särskilt i fråga örn transportförbud och sättet för bevakning av länets

gränser har länsstyrelsen icke alltid funnit det stöd hos medicinalstyrelsen,

som länsstyrelsen ansett sig lia anledning förvänta.

Det ögonblickliga handlande, som för att åtgärden skall vara till nytta,

kräves beträffande åtskilliga av nu avsedda beslut, gör det olämpligt att

desamma skola av länsstyrelse överlämnas till central myndighet. Erfarenheten

utvisar också att anmärkningsvärt dröjsmål förekommer i unaerställningsärenden.

Därjämte torde det vara en allmän erfarenhet pa länsstyrelsehåll,

att medicinalstyrelsen av fruktan för eventuella skadeståndsanspråk

från näringsidkare är obenägen att taga del i ansvar för åtgärder,

sorn ifrågasättas för hindrande av folksamlingar, vilka befaras bidraga till

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj-.ts proposition nr 84.

spridande av smitta. Länsstyrelsen finner det däremot vara på sin plats att

vissa beslut, särskilt sådana av mera ekonomisk räckvidd, skola av länsstyrelsen

omedelbart efter det de fattats underställas medicinalstyrelsen.

Finner medicinalstyrelsen beslutet onödigt må styrelsen upphäva detsamma.

Den olägenhet, som må uppkomma genom att av länsstyrelse meddelat förbud

i undantagsfall upphäves, finner länsstyrelsen vara vida mindre än att

erforderligt förbud fördröjes genom frågans underställande central myndighet.

I detta sammanhang tillåter sig länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelse

enligt 6 § landshövdinginstruktionen har ansvar för ordnings och säkerhets

upprätthållande inom länet. Att såsom de sakkunniga föreslagit betaga

länsstyrelse rätt att utfärda de förbud länsstyrelse finner erforderliga till

säkerhet mot spridande av förödande smitta lärer icke gå för sig utan ändring

av nämnda stadgande i instruktionen.

Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott i örebro län har uttalat

i viss mån liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån har yttrat i huvudsak följande.

Länsstyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning om att ledningen av kampen

mot epizootiema lämnat åtskilligt övrigt att önska. Felet härtill ligger

emellertid enligt länsstyrelsens erfarenhet icke huvudsakligen hos länsstyrelserna

utan hos medicinalstyrelsen. Länsstyrelsen åsyftar erfarenheterna

från 1938—1939 års mul- och klövsjukeepizooti. Under denna torde länsstyrelserna

ha gjort sitt bästa för att hejda den svåra sjukdomen men ha

i hög grad saknat anvisningar, föreskrifter och stöd från medicinalstyrelsen.

Salunda hade de av medicinalstyrelsen år 1931 utfärdade råd och anvisningar

jämte föreskrifter till bekämpande av mul- och klövsjukan med därtill

hörande formulär till kungörelser och instruktioner icke bringats i överensstämmelse

med 1935 års epizootiförfattningar ehuru epizoolien icke började

förrän sommaren 1938. Att skriftligen eller per telefon erhålla råd och

anvisningar från medicinalstyrelsen visade sig ofta vanskligt, särskilt som

erforderliga åtgärder måste vidtagas med .största möjliga snabbhet för att

effektiviteten icke skulle äventyras. Sedan medicinalstyrelsens mul- och

klövsjukeavdelning flyttat till Malmö ökades svårigheterna i samarbetet.

Det inträffade till och med att länsstyrelsen erhöll olika besked i samma

ärende, beroende på vilken tjänsteman som svarade. Mul- och klövsjukeavdelningen

lämnade skriftliga föreskrifter och råd till slakterier, slaktdjursförsäljningsföreningar,

veterinärer och enskilda. Ofta hände det att

varken länsstyrelsen eller länsveterinären erhöll del av dessa föreskrifter,

vilket vållade svårigheter att lämna enskilda personer, tjänstemän och

slakteriinrättningar önskade upplysningar och anvisningar. Länsstyrelsen

tvingades till sist att i de flesta fall handla på egen hand, givetvis efter samråd

med länsveterinären.

Med hänsyn till dessa erfarenheter kan länsstyrelsen icke tillstyrka, att

beslutanderätten i fråga örn åtgärder mot epizootiema uteslutande överlämnas

till medicinalstyrelsen eller den nämnd, som skall tillsättas vid allvarligare

epizooti. En sådan anordning kan rent av tänkas fördröja fattande av

viktiga beslut i fall, da snabbt ingripande är av nöden. Att degradera länsstyrelserna

till enbart expedierande ämbetsverk vid bekämpandet av farsoter

kan bliva ödesdigert och mera kostsamt för staten än nu rådande förhållanden.

De sakkunnigas förslag rörande centralisering till medicinalstyrelsen

av utbetalningar av ersättningar för kostnad och

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84. 45

förlust i anledning av epizootier har i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats

utan erinran.

Medicinalstyrelsen har påpekat, att de sakkunnigas förslag borde föranleda

ändring av kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 243) angående granskning

av rapporter och räkningar m. m. i anledning av vissa av läkare och veterinärer

verkställda förrättningar. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Göteborgs och Bohus län har uttalat viss tvekan om lämpligheten av de

sakkunnigas förslag i förevarande del.

De sakkunnigas förslag rörande Kungl. Maj:ts befogenhet

att tillsätta en epizootinämnd har i flertalet avgivna

yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I åtskilliga yttranden —

särskilt sådana från veterinära myndigheter och korporationer — har förslaget

emellertid givit anledning till erinringar och önskemål. I några yttranden

har påkallats inrättande av ett nytt ämbetsverk för veterinära frågor,

veterinäröverstyrelse. I andra yttranden har förordats en mera permanent

anordning än den av de sakkunniga föreslagna nämnden, vilken avses skola

tillsättas i samband med fara för epizooti. Från vissa håll har påpekats

att särskilda befattningshavare borde tillsättas inom medicinalstyrelsen för

att handha kampen mot epizootier av olika slag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört i huvudsak följande.

Med hänsyn till vikten av att kampen mot epizootierna planlägges och

förberedes i god tid vill länsstyrelsen ifrågasätta lämpligheten av att tillsätta

en epizootinämnd vid allvarligare farsot. Arbetet i en sådan nämnd

måste från början bliva improviserat. Om icke administrativt skolade arbetskrafter

ställas till nämndens förfogande, torde densamma bliva föga ägnad

att lämna länsstyrelserna den ledning som kräves.

Länsstyrelsen vill därför föreslå inrättande av en veterinäröverstyrelse för

veterinärväsendet, vilken bör handha den centrala ledningen. Försedd med

väl skolade och erfarna tjänstemän bör en sådan myndighet bättre än någon

annan vara ägnad att planlägga, förbereda och sedan leda kampen mot epizootierna.

Vid svårare epizooti bör det vanliga löpande arbetet hos överstyrelsen

omhänderhavas av vikarierande tjänstemän, så att de mera erfarna

kunna uteslutande ägna sig åt kampen.

Svenska distriktsveterinärläkare för eningen har yttrat:

Föreningen anser att så länge man är i avsaknad av ett särskilt förvaltningsorgan

för det civila veterinärväsendet, nämligen en egen veterinärstyrelse,

bör en dylik nämnd göras till ett permanent självständigt organ (epizootistyrelse),

vars chef skall vara veterinär. I epizootistyrelsen skola dessutom

ingå två på sitt respektive område (mill- och klövsjuka och svinpest)

erfarna veterinärer, övriga smittsamma husdjurssjukdomar torde vara av

så pass underordnad storleksordning att särskilda krafter för deras bekämpande

ej behövas. Dessa två befattningar kunna uppehållas av veterinärer

med ordinarie tjänster på annat håll. På var sitt område skulle de hålla

sig å jour med respektive sjukdomars förekomst i utlandet, framför allt i

grannländerna, vidare organisera och förbereda sjukdomens bekämpande i

alla detaljer vid händelse av att landet bleve hotat eller hemsökt. I den mån

någon av dessa sjukdomar närmar sig eller börjar uppträda inom landet,

avkopplas den för sjukdomens bekämpande utsedde veterinäre ledamoten

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

i epizootistyrelsen från sitt ordinarie arbete och inträder såsom ledare av

kampen mot ifrågavarande sjukdom.

I epizootistyrelsen skulle dessutom ingå en i medicinala veterinärfrågor

erfaren sekreterare samt i mån av behov nödig kanslipersonal.

Vid chefens för epizootistyrelsen sida skulle ställas ett råd av på olika

områden kunniga medlemmar (rådgivande nämnd). Däri böra representeras

sådana områden som jordbruk, mejerier, slakterier, det merkantila området

och den vetenskapliga forskningen.

I huvudsak samma synpunkter ha kommit till uttryck i yttrandet från

länsveterinären i Malmöhus län.

Sveriges yngre veterinärers förening har uttalat det önskemålet, att därest

en epizootinämnd inrättades denna gjordes permanent och även då epizooti

icke förelåge inom landet sammanträdde minst en gång årligen för uppgörande

av plan för bekämpandet, särskilt disponerandet av tillgänglig veterinärpersonal.

Svenska lånsveterinärföreningen har framhållit följande.

Förslaget att ledningen av bekämpandet skulle övertagas av en nämnd,

sammansatt på sätt i betänkandet föreslagits, synes styrelsen vara olyckligt.

Nämndens organisation innebär ej någon garanti för att sakkunskapen får

ett avgörande inflytande på sjukdomsbekämpandet. Styrelsen håller före att

en organisationsform med en mul- och klövsjukebyrå ansluten till medicinalstyrelsen,

där en av Kungl. Majit utsedd självständigt arbetande veterinär

byråchef har högsta ledningen, är att föredraga. Till byråchefens förfogande

bör ställas en rådgivande nämnd, sammansatt av personer representerande

olika intressen och väl förtrogna med förhållandena under en mul- och klövsjukeepizooti.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån har i huvudsak anfört följande.

Länsstyrelsen vill till en början understryka vad de sakkunniga anfört

i fråga om nödvändigheten av en bättre organisation för handhavande av

den centrala ledningen i kampen mot epizootierna, varvid länsstyrelsen i

främsta rummet avser mul- och klövsjukan. Det torde nämligen icke kunna

förnekas, att vid sistförflutna mul- och klövsjukeepizooti och särskilt i dess

början kampen mot sjukdomen icke insattes med den planmässighet och

slagkraft, som varit önskvärd. En av huvudorsakerna härtill utgjorde säkerligen

den bristande beredskap, som förefanns i fråga örn den centrala

ledningen. Länsstyrelsen håller för sin del före, att det är av största vikt,

att den organisation, som skall handha ledningen av bekämpandet, är fastslagen

redan från början, så att den redan före inträdande epizooti kan vidtaga

alla förberedande åtgärder och omedelbart vid inträdande epizooti utan

föregående provisorier kan träda i funktion. Länsstyrelsen anser därför, att

högsta ledningen bör utövas av en särskild byrå, ansluten till medicinalstyrelsen

med en av Kungl. Majit förordnad veterinär som chef. Denne bör

i sitt handlande vara helt oberoende av medicinalstyrelsen och bör ansvara

för att före utbrytande epizooti alla förberedande åtgärder äro träffade. Å

denna byrå bör under rådande epizooti personal ständigt finnas tillgänglig,

som kan på begäran telefonledes informera de lokala myndigheterna om de

åtgärder, som i föreliggande fall kunna anses erforderliga. Länsstyrelsen

anser en dylik till medicinalstyrelsen anknuten byrå vida lämpligare än den

av de sakkunniga ifrågasatta epizootinämnden. Då denna sistnämnda enligt

förslaget skulle tillsättas först »då en husdjurssjukdom tagit eller kunde vän
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

47

tas taga farsots karaktär» och följaktligen icke kan inverka på det viktiga

organisationsarbete, som bör utföras innan farsot står för dörren och följaktligen

icke heller bär ansvaret för de åtgärder, som vidtagits eller försummats

innan sjukdomen vunnit allmän spridning, kan länsstyrelsen icke

tillstyrka förslaget i denna del. Härtill kommer, att en till medicinalstyrelsen

anknuten epizootibyrå, trots sin i fråga om verksamheten fullt självständiga

ställning, just genom sitt organisatoriska samband med medicinalstyrelsen

har möjlighet att förfoga över dess veterinära organisation och resurser i

övrigt på ett naturligare och smidigare sätt än en nytillskapad nämnd. Chefen

för denna byrå bör vid behov kunna samråda med en sakkunnig nämnd

som lämpligen bör bestå av ett antal med raul- och klövsjukeepizooti förtrogna

personer, som böra utses av Kungl. Majit eller medicinalstyrelsen.

Denna rådgivande nämnd bör vara utsedd i förväg för att vid behov omedelbart

träda i verksamhet.

Länsveterinären i länet har framfört liknande synpunkter.

Även svenska veterinärläkareföreningen har uttalat sig för en lösning av

frågan örn den centrala ledningen av kampen mot epizootierna efter liknande

linje.

Medicinalstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

De sakkunniga torde med sitt förslag örn tillsättande av en »medicinalstyrelsens

epizootinämnd» lia avsett i främsta rummet ett snabbare och effektivare

epizootibekämpande ävensom att för medicinalstyrelsen minska den

arbetsbörda, som givetvis följer då en epizooti av större omfattning uppträder

inom landet. Dessutom skulle genom de sakkunnigas förslag möjligheter

skapas för förläggandet av den centrala ledningen vid nedkämpandet

av en epizooti till den trakt där denna har sin största frekvens och utbredning.

Styrelsen får med anledning av förslaget till en början framhålla, att styrelsen

är fullt ense med de sakkunniga om att ett särskilt organ bör inrättas

till bekämpande av sådana smittsamma sjukdomar, som lätt antaga farsots

karaktär.

Då emellertid medicinalstyrelsen har en från de sakkunnigas i flera avseenden

avvikande mening i fråga örn såväl nämndens tillsättande som dess

funktion m. m., får styrelsen härmed föreslå följande:

Ordföranden i nämnden skall vara veterinär och tillsättas av Kungl.

Majit efter förslag av medicinalstyrelsen. För att tillförsäkra ledningen för

epizootibekämpandet nödig kontinuitet anser styrelsen att ordföranden bör

utses för tre år i sänder med rätt för honom till ersättning endast under

de tider han är förordnad och tjänstgör såsom ordförande i epizootinämnd

eller enligt vad i det följande sägs såsom extra byråchef.

Styrelsen får i detta sammanhang anföra, att styrelsen icke bär något afl

erinra mot de sakkunnigas förslag rörande de övriga nämndledamölernas

tillsättande och kvalifikationer.

De sakkunniga synas icke tillräckligt ha beaktat att inom landet samtidigt

kunna uppträda flera epizootier av olika slag. Medicinalstyrelsen får med

tanke på nämnda eventualitet ifrågasätta örn icke redan från början två

för respektive uppgifter skickade veterinärer av Kungl. Majit, efter medicinalstyrelsens

förslag, borde utses för att leda kampen mot de vanligaste

och mest förlustbringande kreatursfarsoterna, nämligen roul- och klövsjuka

samt svinpest. Skulle annan kreaturssjukdom antaga farsots karaktär, bör

på enahanda sätt särskild, för sistnämnda sjukdoms nedkämpande mest kvalificerad

veterinär utses.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

Samtidigt med nyssnämnda åtgärder böra personliga suppleanter för en

var ordförande-veterinär efter förslag av medicinalstyrelsen utses för en

tid av tre år.

Vidare anser styrelsen ordförandena och deras suppleanter böra utses

omedelbart efter det de sakkunnigas förslag trätt i kraft. Ordföranden torde

därefter, efter framställning av medicinalstyrelsen, av Kungl. Majit förordnas

att i egenskap av extra byråchef i styrelsen eller, därest till ordförande utsetts

byråchefen å styrelsens veterinärbyrå, att i sin ordinarie byråchefsbefattning

med befrielse från övriga honom åliggande tjänstegöromål i samarbete

med medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna och andra

för ändamålet lämpliga organisationer, till exempel slakteri- och mejeriorganisationer,

vägstyrelser med flera utarbeta detaljerad beredskapsplan för bekämpande

av det slag av epizooti, för vilket han blivit utsedd.

Planen skall underställas medicinalstyrelsen för godkännande.

Sedan en var av förut nämnda extra byråchefer utarbetat vederbörlig beredskapsplan,

vilken blivit av styrelsen godkänd, samt fullgjort övriga förberedande

åtgärder, bör han efter medicinalstyrelsens framställning av

Kungl. Majit entledigas tills vidare från extra byråchefsbefattningen, dock

med skyldighet för honom att noggrant följa förekomst och utbredning av

den epizooti, för vars bekämpande han erhållit ifrågavarande uppdrag.

Så snart en kreaturssjukdom av epizootisk karaktär uppträder inom landet,

skall vederbörande ordförande vara skyldig att på medicinalstyrelsens

anmodan omedelbart inställa sig i medicinalstyrelsen för att där i egenskap

av extra byråchef (respektive ordinarie byråchefen å styrelsens veterinärbyrå)

i enlighet med den uppgjorda planen till en början deltaga i bekämpandet av

och handlägga ärenden beträffande den sjukdom, hans uppdrag avser. Härigenom

beredes honom möjlighet att från början följa sjukdomens morbiditet

och utveckling. Han blir även i tillfälle att från första stund noggrant sätta

sig in i för den rådande epizootien karakteristiska särdrag.

Anser medicinalstyrelsen att epizootien tagit en sådan vändning att nämnden

bör träda i verksamhet, har styrelsen att hos Kungl. Majit göra framställning

om att nämnden måtte träda i funktion. Sedan Kungl. Majit meddelat

beslut härom, överflyttas chefens för medicinalstyrelsen befogenheter

på ordföranden i vederbörande medicinalstyrelsens epizootinämnd inom de

gränser, som kunna komma att fastställas i instruktion för nämnden.

Sedan nämnden blivit tillsatt har ordföranden att omedelbart för de övriga

ledamöterna framlägga beredskapsplanen rörande epizootiens bekämpande

för eventuell ändring och komplettering. Nämndens samtliga ledamöter

böra vid behandlingen av de frågor, som kunna uppkomma under bekämpandets

gång, rådföra sig med varandra, på det att samtliga frågor

må bliva ur olika synpunkter så grundligt genomarbetade som möjligt. Skulle

därvid ytterligare ändringar i planen visa sig erforderliga, skola dessa företagas

efter samråd mellan nämndens ledamöter. Såframt i detta stycke omförmälda

ändringar såväl i fråga om bekämpningsåtgärder som i övrigt äro

av principiell eller av i samhällslivet mer ingripande natur, skola de underställas

medicinalstyrelsen för godkännande.

När den epizooti, för vilken nämnden är tillsatt, avtagit såväl i fråga om

frekvens som utbredning, skall medicinalstyrelsen efter samråd med nämnden

och efter hörande av samtliga för epizootiens bekämpande förordnade

överveterinärer eller, om dylika icke förordnats, samtliga länsveterinärer

inom de län, varest epizootien förekommit, hos Kungl. Majit hemställa om

nämndens upphörande samt förordnande för ordföranden-veterinären att

i egenskap av extra byråchef i medicinalstyrelsen, respektive såsom ordinarie

byråchef därstädes med befrielse från övriga tjänstegöromål, tillsvidare hand
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

lägga ärenden rörande sjukdomen ävensom att, sedan epizootien inom landet

utslocknat, om så påfordras utarbeta redogörelse för epizootiens förlopp

m. m.

Synpunkter av i huvudsak samma innebörd som medicinalstyrelsen anfört

ha kommit till uttryck i yttrandena från veterinärhögskolans lärarråd, statens

veterinärbakteriologiska anstalt samt flera länsveterinärer.

Lantbruksstyrelsen, avelsföreningen för svensk röd och vit boskap samt

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha understrukit

vikten av att epizootinämnden funnes även mellan epizootierna. Lantbruksstyrelsen

har yttrat:

Lantbruksstyrelsen finner det lämpligt, att nämnden göres permanent. Det

torde nämligen starkt kunna ifrågasättas, om alltid tillräcklig effektivitet i

epizootikampen kan vinnas, därest bekämpandet, när epizootien antagit farsots

karaktär, överflyttas på en nytillsatt nämnd. En gynnsam utveckling av

kampen torde i hög grad vara beroende av de beredskapsåtgärder, som vidtagits,

samt den planmässighet, fasthet och kontinuitet, varmed bekämpandet

bedrives. Enligt lantbruksstyrelsens mening synes en beredskapsplan för

nästa epizooti — styrelsen syftar här särskilt på mul- och klövsjuka, bekämpandet

av övriga sjukdomar torde i allmänhet kunna verkställas av

medicinalstyrelsen — alltid finnas. Denna beredskapsplan bör ständigt anpassas

till erfarenheter, som vinnas. Nämnden synes böra finnas permanent.

Dess ledamöter torde dock böra tillsättas endast för viss tid, förslagsvis 3 år.

Vid behov, förslagsvis en gång om året eller oftare, synes medicinalstyrelsen

böra kalla nämndens ledamöter jämte sitt vetenskapliga råd för överläggningar

och informationer rörande vunna erfarenheter och de justeringar

i den beredskapsplan, som bör finnas.

Lantbruksakademien har framhållit:

Lantbruksakademien anser liksom de sakkunniga, att en särskild organisation

eller förstärkning av medicinalstyrelsens veterinärbyrå är behövlig vid

bekämpandet av mera svårartade smittsamma sjukdomar, såsom t. ex. muloch

klövsjuka och svinpest, och det bör kunna förväntas, att man härigenom

kan nå en betydligt effektivare kamporganisation. Lantbruksakademien

vill emellertid framhålla den stora betydelsen av att förberedelser i god tid

vidtagas för bekämpandet av sådana sjukdomar, som kunna antaga farsots

karaktär. Från denna sistnämnda synpunkt synes det knappast vara lämpligt

att vänta med tillsättandet eller förberedandet av en medicinalstyrelsens

epizootinämnd, tills utbruten epizooti antagit farsots karaktär, detta helst

som nämndens först då utsedda ledamöter måhända icke tidigare varit speciellt

beredda för uppgiften.

För att nå bästa möjliga beredskap vid sjukdomsbekämpandet synes det

vara lämpligt, att Kungl. Maj:t uppdrager åt medicinalstyrelsen att temporärt

tillkalla sakkunniga veterinärer — en för mul- och klövsjuke- och en

för svinpcstbekämpande — att inom medicinalstyrelsen utarbeta fullständiga

och detaljerade planer för respektive sjukdoms bekämpande. Dessa beredskapsplaner,

som böra utarbetas i samarbete med lantbruksstyrelsen samt

slakteri- och mejeriorganisationer m. fl., böra omfatta bland annai specialutbildning

av veterinärer avsedda för sjukdomsbekämpandet, materialanskaffning,

överenskommelser med slakteri- och mejeriorganisationer, planläggning

av erforderlig upplysningsverksamhet bland den djurägandc allmänheten

m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr Si.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Åt den sakkunnige inora medicinalstyrelsen, som närmast skulle få att

ombesörja planläggningen av viss sjukdoms bekämpande, bör också uppdragas

att i mån av behov biträda medicinalstyrelsen när det gäller att tillhandagå

allmänheten med upplysningar rörande denna sjukdoms bekämpande

och frågor som sammanhänga härmed under de perioder, då epizootinämnd

icke fungerar.

Detta förslag innebär sålunda inrättandet av en permanent sakkunniginstitution,

där de sakkunniga inkallas till medicinalstyrelsen i mån av behov

för vidtagande av de förberedande åtgärderna. En enskild sakkunnig torde

dock endast böra förordnas för en tid av t. ex. 2 år i sänder.

Beträffande åtgärder vid utbruten epizooti tillstyrkes förslaget om tillsättande

av epizootinämnd. Lantbruksakademien vill emellertid förorda, att

denna åtgärd snarast vidtages, sedan det konstaterats att epizootien är av

mera allvarlig karaktär. Det synes även böra framhållas vikten av att epizzotinämnden

placeras inom det område, där sjukdomens utbredning är mest

hotande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som biträtt de sakkunnigas förslag, har

framhållit i huvudsak följande.

Det synes länsstyrelsen angeläget att denna epizootinämnd tillsättes på ett

tidigt stadium, helst innan epizootien börjat. Det är nämligen enligt länsstyrelsens

förmenande av vikt att de som komma att ha ansvaret för ledningen

äro väl förberedda för sin uppgift. Epizootinämnden bör alltid finnas, åtminstone

i den gestalt att ordförande och två andra ledamöter äro utsedda

för lämplig period i sänder. Någon kostnad för staten skulle en dylik beredskap

ej medföra, då nämnden icke borde träda i verksamhet, förrän Kungl.

Majit därom förordnade. Värdet av angivna beredskap skulle huvudsakligen

ligga däri, att de utsedda ledamöterna gjorde sig beredda för den kommande

uppgiften genom att hålla sig å jour med vad som händer i fråga om

mul- och klövsjuka och kanske annan smittsam husdjurssjukdom såväl här

i landet som i utlandet, för vilket ändamål medicinalstyrelsen hade att tillhandahålla

dem uppgifter från statistiken m. m.

Sveriges lantbruksförbund har understrukit vikten av att epizootinämnden

finge en självständig ställning, som gjorde det möjligt för nämnden att med

kraft driva bekämpandet.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna epizooti nämndens

organisation har i ett stort antal yttranden påyrkats att ordföranden

skulle vara veterinär. Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt örn icke

nämnden borde få en mera representativ sammansättning och till ordförande

utses en av landshövdingarna i de län som drabbats av epizootien.

Lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Skaraborgs län samt hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Östergötlands, Skaraborgs och Värmlands

lån ävensom avelsföreningarna för svensk lågland sbo skap och svensk råd

och vit boskap ha uttalat sig för att en ledamot av nämnden borde vara jordbrukare.

Sveriges lantbruksförbund har understrukit önskvärdheten av att

jordbrukare eller affärsman, som enligt förslaget skulle insättas i nämnden,

stöde i intim kontakt med jordbrukets affärsorganisationer, vilka i flera fall

starkt berördes av mul- och klövsjukeepizootiernas verkningar.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

51

Sveriges yngre veterinärers förening har förordat, att antalet ledamöter i

nämnden ökades till fyra och att chefen för veterinärbyrån i medicinalstyrelsen

bleve självskriven ledamot av nämnden.

Statskontoret har ifrågasatt lämpligheten av att anförtro en av nämndens

ledamöter ensam beslutanderätten i ersättnings- och kostnadsfrågor. Enligt

statskontorets mening vore det med hänsyn till arten och omfattningen

av den utanordningsverksamhet, det här gällde, påkallat, att hithörande

ärenden föredroges för nämndens ordförande eller, därest hinder härför

skulle möta, avgjordes av tvenne ledamöter i förening.

Riksräkenskapsverket har motsatt sig att utbetalningsärendena överflyttades

från medicinalstyrelsen till epizootinämnden. Riksräkenskapsverket

har såsom skäl härför anfört:

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag även i detta avseende skulle

emellertid nödvändiggöra, att epizootinämnden, vilken merendels torde komma

att fungera endast jämförelsevis korta tider, tillfördes kvalificerade kameralt

utbildade arbetskrafter. Att för ett tillfälligt ändamål organisera eo

så omfattande kameral förvaltning, som skulle erfordras, komme att föranleda

stora kostnader och dessutom icke verka befrämjande på den enhetlighet

vid handläggningen av dessa ärenden, vilken är önskvärd. Därtill

kommer, att inom medicinalstyrelsen redan finnes en stark kameral organisation,

som utan större svårighet torde kunna åtaga sig dessa utbetalningsärenden

även under sådana förhållanden, då epizootinämnd anses böra tillsättas.

Med hänsyn till det nära samband, som skulle bestå mellan nämnden

och medicinalstyrelsen, anser sig riksräkenskapsverket böra för sin del

bestämt förorda, att, även om epizootinämnd tillsättes, det likväl skall fortfarande

ankomma på medicinalstyrelsen att handlägga de utbetalningsärenden,

vilka föranledas av nämndens verksamhet.

Medicinalstyrelsen har omfattat samma mening som riksräkenskapsverket.

Såsom jag redan inledningsvis framhållit visade sig under den stora muloch

klövsjukeepizootien 1938—39 särskilt i fråga om ledningen av sjukdomsbekämpandet

allvarliga brister i nu gällande bestämmelser. Dessa medförde,

att osäkerhet uppstod hos de myndigheter som handhade ledningen,

nämligen medicinalstyrelsen och länsstyrelserna, rörande respektive myndigheters

befogenheter och skyldigheter. Någon enhetlig ledning kom härigenom

icke till stånd. Understundom utfärdades i samma fråga olika bestämmelser

inom närbelägna län. Denna brist på gemensam ledning medförde

ävenledes svårigheter då det gällde utfärdande av föreskrifter som avsågos

alt tillämpas i ett flertal län. Varje länsstyrelse kunde härvid endast meddela

bestämmelser såvitt angick länsstyrelsens eget verksamhetsområde. Fall

förekom även då länsstyrelse vägrade att utfärda bestämmelser, som medicinalstyrelsen

ansett påkallade. Understundom inträffade emellertid motsatta

förhållandet i det länsstyrelse meddelade föreskrifter som medicinalstyrelsen

icke fann behövliga. Med hänsyn till dessa och liknande erfarenheter

från den senaste mill- och klövsjukeepizootien synas starka skäl tala

för att ledningen av epizootibekämpandet principiellt lägges i en myndig
-

Departemenls•

chefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj-.ts proposition nr 84.

hets hand. I likhet med de sakkunniga anser jag, att ledningen bör åvila

medicinalstyrelsen. Såsom de sakkunniga framhållit äro övervägande flertalet

av de åtgärder, som skola vidtagas, betingade av veterinärhygieniska

skäl och kunna därför bäst bedömas av medicinalstyrelsen. Större möjligheter

förefinnas också för styrelsen att överblicka läget i fråga örn en epizooti

samt att ur en större synvinkel bedöma densamma och avgöra vilka

åtgärder som lämpligen böra vidtagas. De sakkunnigas förslag i nu förevarande

hänseende har även vunnit allmän anslutning i de avgivna yttrandena.

De skäl mot förslaget, som anförts av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

samt örebro län, grunda sig huvudsakligen på länsstyrelsernas erfarenheter

från den senaste epizootien. Enligt min mening kunna dessa erfarenheter

näppeligen åberopas mot förslaget, då under denna tid just frånvaron av enhetlig

ledning i stor utsträckning torde ha föranlett de brister, som länsstyrelserna

påtalat i sina yttranden.

Även om i princip sålunda enligt min uppfattning beslutanderätten i frågor

rörande åtgärder mot en epizooti bör tillkomma medicinalstyrelsen, anser

jag likväl den ståndpunkten icke böra drivas därhän att länsstyrelserna

berövas befogenheten att fatta beslut i frågor av mera lokal natur eller med

begränsad räckvidd. Dylika frågor synas länsstyrelserna i allmänhet självständigt

kunna avgöra. I anslutning till vad de sakkunniga anfört vill även

jag i detta sammanhang betona, att vad nu förordats icke innebär att länsstyrelserna

skulle betagas möjligheten eller skyldigheten till initiativ i fråga

örn de åtgärder, som styrelserna anse nödiga och nyttiga. I kampen mot

epizootierna torde man icke kunna undvara länsstyrelsernas biträde och vaksamhet.

Såsom de sakkunniga framhållit böra länsstyrelserna emellertid

alltid vara skyldiga att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter eller direktiv,

som medicinalstyrelsen meddelar. I överensstämmelse med vad jag nu

anfört bör omredigering av 4 § epizootilagen samt vissa stadganden i epizootikungörelsen

ske så att den nu förordade principen kommer till klart

uttryck i författningarna.

Även de sakkunnigas förslag om centralisering av utbetalningarna till medicinalstyrelsen

synes välbetänkt och torde böra genomföras. I anledning

härav torde en ändring i 8 § epizootilagen företagas avseende att anspråk

på ersättning för kostnader eller förlust i anledning av epizooti skall framställas

hos medicinalstyrelsen. Preklusionstiden bör på sätt de sakkunniga

föreslagit utsträckas till sex månader från den dag anspråket uppstod. I samband

med denna ändring synes såsom medicinalstyrelsen framhållit viss ändring

i kungörelsen nr 243/1928 vara påkallad. För veterinärernas ersättningar

bör gälla vad därom särskilt finnes stadgat.

Erfarenheterna från den senaste mul- och klövsjukeepizootien giva vid

handen, att medicinalstyrelsen icke kan med de ordinarie arbetskrafter, som

stå styrelsen till buds, bära den arbetsbörda som påvilar styrelsen vid en

mera svårartad epizooti. Åtgärder måste därför vidtagas för att antingen

tillföra styrelsen nya arbetskrafter i tillräcklig omfattning eller ock inrätta

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

ett särskilt organ som handhar epizootibekämpandet. Under den senaste epizootien

kom den förstnämnda utvägen till användning, i det en särskild

byrå för handläggning av epizootiärenden inrättades. Resultatet av detta

förfaringssätt synes emellertid såsom de sakkunniga framhållit i flera hänseenden

icke ha varit helt tillfredsställande. De sakkunniga lia ansett att en

bättre och mera rationell lösning av detta organisationsproblem vunnes därest

ett särskilt organ kunde tillsättas för handhavande av epizootibekämpandet.

Jag kan i huvudsak dela de sakkunnigas mening i detta hänseende.

I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligt, att möjlighet öppnas för

Kungl. Maj:t att tillsätta en särskild nämnd att leda kampen mot epizootierna.

I vissa yttranden har väckts frågan huruvida icke nu borde inrättas

en särskild veterinär styr else som kunde handha alla veterinär frågor. Såsom

framgår av vad de sakkunniga anfört har riksdagen hemställt örn en

utredning rörande inrättande av en dylik styrelse. Det torde emellertid vara

nödvändigt att underkasta detta spörsmål ett grundligt övervägande innan

detsamma avgöres. Jag anser nied hänsyn härtill, att den i yttrandena framförda

frågan icke i detta sammanhang kan upptagas till behandling. Icke

heller kan jag dela den i vissa yttranden uttalade meningen att epizootinämnden

skall vara permanent. Epizootier av den omfattning, att en nämnd

skulle behövt tillsättas, ha hittills förhållandevis sällan uppträtt i landet.

Enligt vad erfarenheten visar förekomma mul- och klövsjukeepizootierna,

vilka torde vara de epizootier som kunna påkalla särskilda åtgärder av nu

ifrågavarande slag, ungefär nied 8—10 års intervaller. Något behov av ett särskilt

organ som skulle behandla epizootifrågor eller arbeta med planer för

mötande av epizootier torde icke föreligga. Den för medicinalstyrelsen tillgängliga

ordinarie arbetskraften lärer kunna räcka till härför, i varje fall

torde någon permanent förstärkning av densamma endast för ifrågavarande

ändamål icke vara erforderlig. I yttrandena synes lia förbisetts, att en av

de viktigaste uppgifterna för medicinalstyrelsens veterinärbyrå består just i

att handha ledningen av kampen mot de smittsamma husdjurssjukdomarna.

Det är emellertid av vikt att under de epizootifria tiderna inom medicinalstyrelsen

vidtagas de förberedelser, som äro nödvändiga i detta hänseende.

Det torde sålunda böra ankomma på medicinalstyrelsen att taga under övervägande

de av de sakkunniga utarbetade föreskrifterna rörande mul- och

klövsjukan och tillse att dessa hringas i det skick alt de kunna komma till

användning därest en ny epizooti skulle utbryta. Det ligger så mycket större

vikt härpå som medicinalstyrelsen enligt vad jag förut anfört bör lia den

huvudsakliga ledningen av kampen mot epizootier. Jag vill emellertid, i anledning

av vad i vissa yttranden framhållits rörande vikten av alt epizootinämnden

icke tillsättes på ett för sent stadium av epizootien, understryka,

att den enligt min mening hör tillsättas så tidigt alt densamma kan organisera

och leda hela kampen mot sjukdomen. Tidigare mul- och klövsjukeepizootier

lia samtliga kommit över Danmark och förebud för desamma lia

varslats lång tid innan sjukdomen nått Sverige.

1 vissa yttranden har påtalats, att de sakkunniga icke förutsett det för
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

hållandet att två epizootier samtidigt kunde utbryta och att det sålunda kunde

föreligga behov av två olika nämnder. Enligt vad tidigare erfarenhet på

detta område visar har i landet under senare tid icke samtidigt förekommit

två epizootier av den omfattning att särskild nämnd skulle ha behövt tillsättas.

Såvitt jag kan finna lia de föreslagna bestämmelserna emellertid icke

givits den utformningen, att desamma skulle förhindra tillsättande av flera

epizootinämnder, därest så skulle visa sig av behovet påkallat.

Nämnden bör i förhållande till medicinalstyrelsen ha en fullt självständig

ställning. I och med att nämnden tillsatts böra i stort sett samtliga medicinalstyrelsens

skyldigheter och befogenheter med undantag för förordnandet

av veterinärer överflyttas på nämnden. Förordnandet av veterinärer att biträda

i kampen mot epizootier torde såsom de sakkunniga uttalat böra ske

av medicinalstyrelsen i samråd med nämnden. Medicinalstyrelsen bör emellertid

härvid i möjligaste man söka tillmötesgå nämndens önskemål i personfrågor.

Måhända bör även bestyret med utbetalandet av ersättningar kvarbliva

hos medicinalstyrelsen. Denna fråga torde emellertid få avgöras i samband

med nämndens organisation.

Vad angår nämndens organisation kan jag även i detta hänseende i huvudsak

ansluta mig till de sakkunnigas förslag. Frågan huruvida ordföranden

skall vara veterinär eller icke anser jag i likhet med de sakkunniga för

närvarande böra lämnas öppen. Till ordförandeposten bör utses den person

som kan anses därför lämpligast, oavsett om han är veterinär eller icke.

Kungl. Maj:t synes icke, lika litet som vid tillsättande av andra chefsbefattningar,

böra vid val av ordföranden vara bunden av något förslag från medicinalstyrelsen.

I likhet med vad i några yttranden uttalats anser jag, att

en ledamot i nämnden bör vara jordbrukare eller knuten till jordbrukets

organisationer. Epizootierna drabba kraftigast jordbrukare och dessas förtroende

för ledningen skulle säkerligen ökas därest de ägde en representant

i densamma. Såsom de sakkunniga föreslagit torde vara lämpligast att

ordföranden äger ensam besluta i alla frågor inom nämnden. Frågan huruvida

hans beslutanderätt i viss utsträckning bör kunna delegeras till annan

ledamot av nämnden torde få avgöras i samband med nämndens tillsättande

och under hänsynstagande till dess sammansättning. I enlighet med

vad de sakkunniga uttalat torde utgifterna för nämnden och dess befattningshavare

böra bestridas från det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:

övriga utgifter.

Den av mig nu förordade anordningen påkallar att ett tillägg göres till

9 § i epizootilagen. I första stycket av denna paragraf torde böra upptagas

en föreskrift därom att Kungl. Majit, då särskilda skäl därtill föranleda, må

förordna att i fråga om bekämpande av viss sjukdom de befogenheter och

skyldigheter som jämlikt epizootilagen eller enligt densamma meddelade bestämmelser

åvila medicinalstyrelsen helt eller delvis skola fullgöras av en

av Konungen tillsatt nämnd.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 84.

55

V eter inar organisationen.

Gällande bestämmelser.

Den velerinära personal som står till förfogande för bekämpandet av en

epizooti består i första hand av länsveterinärer och distriktsveterinärer, varjämte

extra veterinärer kunna för ändamålet anlitas. Därest smittsam kreaturssjukdom

antagit farsots karaktär samt Kungl. Majit eller medicinalstyrelsen

finner de till hämmande av dylik farsot inom orten tillgängliga

veterinära krafterna icke vara för ändamålet tillräckliga, är jämlikt föreskrift

i 41 § veterinärinstruktionen i regel varje veterinär på anmodan skyldig att

mot ersättning deltaga i arbetet för farsotens bekämpande.

Vad beträffar länsveterinärs åligganden framgår av veterinärinstruktionen,

att länsveterinär under vanliga förhållanden skall utöva den veterinära

ledningen av en epizootis bekämpande.

Under den senaste mul- och klövsjukeepizootien ha emellertid länsveterinärerna

i denna sin egenskap handhaft det lokala befälet över bekämpandet

allenast i Södermanlands och Blekinge län. Beträffande de övriga län

där sjukdomen förekommit har medicinalstyrelsen i stället med stöd av föreskrifterna

i epizootikungörelsen förordnat särskilda överveterinärer att inom

för dem bestämda distrikt leda kampen mot sjukdomen. Till överveterinär

har i allmänhet förordnats länsveterinär. De mest arbetstyngda länen, Malmöhus,

Kristianstads, Hallands och Skaraborgs län, ha dessutom uppdelats

i två eller flera överveterinärdistrikt, därvid länsveterinären övertagit ett av

dessa distrikt. I Kristianstads län har länsveterinären därjämte handhaft

högsta ledningen av bekämpandet inom länet. I de övriga länen har han däremot

i tjänstgöringshänseende varit jämställd med andra inom länet förordnade

överveterinärer.

Överveterinärs åligganden under en mul- och klövsjukeepizooti äro angivna

i särskild instruktion som utfärdas av medicinalstyrelsen. Överveterinärs

åligganden då isoleringsförfarandet vunnit tillämpning ha i regel handhafts

av vederbörande tjänsteveterinär. De förordnade överveterinärerna ha

då i enlighet med medicinalstyrelsens direktiv fullgjort vissa inspektioner.

Distriktsveterinärs liksom även annan veterinärs åligganden i kampen mot

mul- och klövsjuka och vissa andra smittsamma husdjurssjukdomar framgå

närmast av bestämmelserna i 13 § epizootikungörelsen. Anser sig veterinär

vid mottagande av anmälan om sjukdomsfall lia grundad anledning misstänka

dylik sjukdom, skall han ofördröjligen i och för undersökning avresa

till stället för sjukdomsfallet. Tillika skall han omedelbart i enlighet med

epizootilagens bestämmelser förklara stället spärrat tills närmare undersökning

verkställts. Distriktsveterinärernas uppgifter under den senaste epizootien

ha åtminstone i början av farsotens utbredning koncentrerats till att

undersöka och ställa diagnos av alla anmälda misstänkta fall. Sedan nedslaktningsförfarande

inom ett distrikt eller län övergivits och isolering av

insjuknade besättningar tillgripits, lia distriktsveterinärerna i mycket stor utsträckning

tagits i anspråk för själva sjukdomsbekämpandet, såväl i vad

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

detsamma avsett avspärrning och smittrening av smittade ställen som ock

beträffande vården av de angripna djuren.

Vid varje epizooti av betydenhet inom vårt land ha extra veterinärer inkallats

för att biträda vid kampen mot sjukdomen. Så har också skett under

1938—39 års raul- och klövsjukeepizooti, i det att ej mindre än ett sjuttiotal

dylika veterinärer tagits i anspråk för ändamålet. Dessa extra arbetskrafter

ha i allmänhet utgjorts av yngre veterinärer utan fast anställning, vid slakterier

och hushållningssällskapens tuberkulosavdelningar anställda veterinärer

ävensom veterinärkandidater från veterinärhögskolan.

De sakkunniga.

Den nuvarande veterinärorganisationen lia de sakkunniga ansett i flera

hänseenden behäftad med vissa svagheter. De sakkunniga lia framhållit,

att vad som framför allt medverkat till att denna organisation icke haft den

effektivitet som varit påkallad med hänsyn till sjukdomens stora utbredning

syntes ha varit bristen på personal. Ett mycket stort behov av veterinärer

hade förelegat inom de av sjukdomen berörda områdena, ett behov som

tidvis endast dåligt kunnat fyllas. Denna brist på veterinära arbetskrafter

hade medfört, att de åtgärder av olika slag som erfordrats för sjukdomens

bekämpande icke kunnat påbörjas eller fullföljas med den snabbhet som

vore av nöden. Bristen på veterinära krafter hade även haft till följd, att

distriktsveterinärer måst tagas i anspråk för bekämpandet i en utsträckning

som enligt de sakkunnigas mening icke kunde anses lämplig. I stort sett blevo

ock distriktsveterinärerna tvungna att genom deltagande i mul- och klövsjukebekämpandet

eftersätta andra dem åvilande viktiga arbetsuppgifter

på den allmänna husdjurssjukvårdens område, mången gång till stort

men för sistnämnda arbete. De sakkunniga ha framhållit, att detta system

även ur en annan synpunkt varit mindre lämpligt. Det hade nämligen

visat sig att många djurägare, åtminstone under epizootiens tidigaste skede,

ej vågat för den vanliga sjukvården anlita distriktsveterinärerna av fruktan

att härigenom få sin besättning smittad av mul- och klövsjuka. Risken

för att smitta skulle kunna överföras genom veterinären från en sjuk lill en

frisk kreatursbesättning anse de sakkunniga — oavsett alla tili förhindrande

härav vidtagna försiktighetsåtgärder — vara uppenbar.

De sakkunniga ha för att i möjligaste mån söka vinna bot mot berörda

brister i den nuvarande organisationen föreslagit, att medicinalstyrelsen

skulle uppgöra en plan för de disponibla veterinära krafternas deltagande i

kampen mot epizootier. En dylik plan borde på förhand ligga utarbetad

för den händelse ett uppbåd av veterinärer måste ske. De sakkunniga ha

ansett, att liksom hittills den lokala ledningen av bekämpandet borde anförtros

åt överveterinärer. Vid valet av dessa borde hänsyn uteslutande tagas

till vederbörandes kvalifikationer för uppdraget. De sakkunniga ha föreslagit,

alt under de tider, då en epizooti vunne större utbredning och då sjukdomsutbrott

förekomme tätare, till överveterinärernas hjälp ställdes biträ
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

dande överveterinärer. Enligt de sakkunnigas mening borde dessa biträdande

överveterinärer lämpligen bland annat kunna handha kontrollen över mejerierna.

De sakkunniga ha även ifrågasatt att, då en epizooti vunne större

spridning en särskild veterinär omedelbart förordnades att såsom extra veterinär

taga den närmaste befattningen med samtliga fall av den smittsamma

sjukdomen. Härvid lia de sakkunniga betonat, att hinder icke borde möta

att för detta speciella uppdrag anlita distriktsveterinären därest han ansåges

vara för uppdraget särskilt lämplig. I så fall borde annan veterinär förordnas

att upprätthålla distriktsveterinärtjänsten. Ej heller borde enligt de

sakkunnigas mening hinder möta att låta samme veterinär sköta inträffade

fall av den smittsamma husdjurssjukdomen i två eller flera veterinärdistrikt.

De sakkunniga ha framhållit, att vid rekryteringen av extra veterinärer borde

—- i den mån ej distriktsveterinären anlitades — liksom tidigare skett tagas

i anspråk veterinärer från slakterier och hushållningssällskapens tuberkulosavdelningar,

yngre veterinärer utan fast anställning samt veterinärkandidater

från veterinärhögskolan.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag i förevarande hänseenden har givit anledning till

vissa erinringar. I flertalet yttranden Ilar förslaget dock biträtts eller icke

föranlett erinran.

Svenska länsveterinär/öreningen har framhållit att, endast da länsveterinären

vore av en eller annan anledning mindre lämplig såsom överveterinär,

annan veterinär borde förordnas till denna tjänst.

Svenska veterinärläkare/öreningen har ansett, att veterinärorganisationen

ute i fältet torde upprättas genom utbyggande av den nuvarande organisationen,

icke genom en förändring av densamma. De extra veterinära krafter,

som visade sig erforderliga borde icke förordnas såsom självständiga tjänsteveterinärer

utan inordnas inom ramen för nuvarande organisation och underställas

de ordinarie tjänsteveterinärerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat i huvudsak följande.

Det vill synas som om de sakkunnigas mening vöre, att distriktsveterinärerna

i regel skulle under en epizooti avkopplas från arbetet med sjukdomens

bekämpande och i stället ägna sig åt den vanliga djurvården. Länsstyrelsen

kan för sin del icke finna denna anordning tillfredsställande. Erfarenheten

visar, att lantbrukarna i synnerhet i början av en epizooti tillkallar

veterinär i följd av misstanke om förekomst av mul- och klövsjuka, även

där misstanken vilar på mycket svaga grunder och fråga i stället är örn

annan sjukdom. Skulle diagnostiserandet regelmässigt ankomma pa extra

veterinärerna, bleve det dessa som tillkallades, vilket medförde en avsevärd

försämring i fråga om sjukvården. Distriktsveterinärerna kunna så mycket

mindre undvaras i kampen mot sjukdomen som dessa i regel väl äro mera

erfarna och mera i stånd att ställa en säker diagnos än extra veterinärerna.

Vad som framför allt behöves i fråga om veterinärorganisationen under epizootien

är tillräckligt antal veterinärer som därtill står till förfogande. Erfarenheten

från tidigare epizootier visar att det ej sällan brustit i detta avseende.

Även där ett starkt behov förelegat för ökning av den veterinära arbets
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj-.ts proposition nr 84.

Departements

chefen.

kraften, har det förekommit att svårighet funnits för att tillräckligt snabbt

fylla behovet. Det är således angeläget att en plan för tillgodoseende av

detta behov alltid finnes och snabbt kan genomföras.

Länsveterinären i Kristianstads län har anfört bland annat:

Angående den vid mul- och klövsjukans bekämpande synnerligen viktiga

detaljen veterinärorganisationen synas de sakkunniga ha överdrivit risken

ay smittöverföring genom veterinär och till följd härav, dels i sitt förslag i

viss grad raserat den betydelsefulla läns- och distriktsveterinärorganisationen,

och dels framkommit med förslag, som skulle utöka behovet av veterinärkrafter

i en grad, som praktiskt taget är omöjlig att ernå. De beklagliga

men dess bättre relativt få fallen, där veterinär synes ha förmedlat smittöverföring

bero på slarv, felaktiga dispositioner eller olyckliga tillfälligheter

och kunna säkerligen icke elimineras genom de sakkunnigas förslag till

skiljande av sjukvården från smittbekämpandet. Helt olycksdigert skulle det

säkert bliva, om de relativt oerfarna extraveterinärerna, som under nedslaktningsförf

arandet biträda överveterinär vid smittfallen, även skulle undersöka

de besättningar där misstänkta fall förekomma. Extraveterinärerna

böra, då nedslaktningsförfarandet tillämpas, endast användas på smittade

ställen och under isoleringsförfarande underställas distriktsveterinärerna,

da dessa kunna verkställa arbetsfördelningen så, att minsta möjliga risk

för veterinär smittspridning uppstår. För den viel smittbekämpandet betydelsefulla

länsveterinärorganisationen är icke i de sakkunnigas förslag uppdragna

klara linjer. Länsstyrelse måste för att rätt kunna fylla sin ansvarsfulla

ställning, då det gäller smittbekämpandet, ha till sin disposition lämplig

veterinär. Länsveterinär bör genom sin utbildning och ställning i övrigt

vara för detta ändamål lämplig. Skulle han emellertid av en eller annan

anledning vara mindre lämplig, bör han vid hotande mul- och klövsjukeepizooti

ersättas.

Länsveterinären torde, så länge fallen inom länet äro sporadiska, jämte

sin ställning som rådgivare till länsstyrelsen kunna som överveterinär handlägga

smittfallen. Vinner emellertid sjukdomen spridning, bör länet uppdelas

i lämpligt antal överveterinärdistrikt, och länsveterinär befrias från direkt

handläggning av smittfall. Han behövs då i stor utsträckning på länsstyrelsens

mul- och klövsjukebyrå som rådgivare till de biträdande överveterinärerna

vid svårare fall och för inspektionsverksamhet, som tidigare nära nog

helt legat nere. För att markera överveterinärens ledarställning böra de övriga

överveterinärerna, i enlighet med de sakkunnigas förslag, benämnas biträdande

överveterinärer.

Liknande synpunkter lia även anförts i svenska distriktsveterinärlåkare/öreningens

samt vissa länsveterinärers yttranden.

Å andra sidan har i yttranden från lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien,

länsstyrelsen i Blekinge län och Sveriges lantbruks!örbund understrukits

önskvärdheten att veterinär icke deltoge i epizootibekämpandet samtidigt

som han handhade annan husdjurssjukvård.

Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört torde veterinärorganisationen

under den senaste epizootien varit behäftad med vissa brister. En

av de förnämsta anledningarna härtill synes emellertid ha varit att veterinärer

icke kunnat disponeras för deltagande i sjukdomsbekämpandet i till
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

59

rådelig omfattning. I likhet med de sakkunniga anser jag, att berörda brister

i varje fall i viss mån kunna undanröjas genom att en plan för disponerande

av alla tillgängliga veterinära krafter upprättas. En dylik plan bör på

förhand finnas utarbetad inom medicinalstyrelsen för den händelse en epizooti

skulle utbryta.

Liksom de sakkunniga anser jag, att ledningen av det lokala bekämpandet

såsom nu i regel sker bör ledas av överveterinärerna. Härtill böra utses

de för ändamålet lämpligaste veterinärerna. Intet torde heller vara att erinra

mot de sakkunnigas förslag att vid behov biträdande överveterinärer kunna

förordnas att bistå överveterinärerna.

Även i fråga om organiserandet av övriga veterinärers deltagande i kampen

mot epizootier delar jag de sakkunnigas uppfattning. Det torde sålunda

vara lämpligt att, då en epizooti vinner större spridning, en särskild veterinär

förordnas att i egenskap av extra veterinär i den utsträckning så kan

ske taga den närmaste befattningen med sjukdomsbekämpandet. Man torde

icke kunna bortse från att vissa risker för smittspridning föreligga, därest

samme veterinär anlitas för sjukdomsbekämpandet och den vanliga husdjurssjukvården.

I början av en epizooti torde det icke vara möjligt att helt

avkoppla tjänsteveterinärerna från befattningen med epizootibekämpandet.

Jag vill i likhet med de sakkunniga understryka, att till extra veterinärer att

deltaga i bekämpandet även böra kunna förordnas vederbörande distriktsveterinärer

där så finnes lämpligt.

Ersättning av allmänna medel för kostnader och förluster i

anledning av smittsamma husdjurssjukdomar.

Ersättning för smittrening, gravgrävning och nedslagning samt för intrång

i näring m. m.

Gällande bestämmelser.

Enligt 8 § epizootilagen skall ersättning av allmänna medel för kostnad

och förlust, som föranletts av stadgandena i lagen eller enligt densamma

meddelade bestämmelser, utgå jämlikt föreskrifter, som Kungl. Majit utfärdar.

Dylika föreskrifter lia meddelats i 9—11 §§ epizootikungörelsen samt genom

kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 343) angående bestridande av vissa kostnader

i anledning av mul- och klövsjukan. Dessa bestämmelser innebära i

huvudsak följande.

Djurägare är berättigad till ersättning av allmänna medel för djur, med

undantag för hund och katt, som efter vederbörligt förordnande enligt epizootilagen

avlivas eller som dör till följd av skyddsympning, vilken verkställts

efter medicinalstyrelsens beslut. Ersättning skall utgå efter det värde

djuret skulle ha haft om sjukdomen ej inträffat. För djur, som dödats så
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majlis proposition nr 84.

som angripet av rots, skall dock ersättning av allmänna medel utgå med endast

halva värdet, därest djurets ägare medgivit dödandet eller djuret vid

obduktion befinnes angripet av sjukdomen. Därest nedslaktat djur eller del

därav kan användas och sådan vara ställes till djurägarens förfogande, skall

densamma särskilt värderas och avdrag därför göras vid ersättningens bestämmande.

Ersättning för förlust på grund av förbud att begagna betesmark skall utgå

av allmänna medel i den mån förlusten icke kan täckas genom försäkring

med bidrag av statsmedel. Förlusten skall uppskattas till sitt fulla värde.

Ersättning skall dock icke utgå, då betesförbudet föranletts av nedgrävning

av kadaver.

För den händelse förbud mot utförsel av produkt av mjölk utfärdas till

förhindrande av smittas spridande, skall ägaren, i den mån försäkring icke

kan erhållas mot den genom förbudet honom tillskyndade förlusten, vara berättigad

till ersättning för densamma av allmänna medel. Ersättningen skall

uppskattas efter vad i varje fall prövas skäligt.

Ersättning av allmänna medel för föreskrivna smittreningsåtgärder skall

utgå i den mån försäkring icke kan erhållas till täckande av kostnaden för

dylika åtgärder. Djurägare är dock icke berättigad till ersättning av allmänna

medel på grund av att han i enlighet med bestämmelserna i 7 § första

stycket epizootilagen ställt till förfogande arbetskraft och redskap för vidtagande

av åtgärd som nyss nämnts.

Då djurägare tillhandahållit arbetskraft för handräckning för annat ändamål

än för verkställande av smittreningsåtgärder, skall han därför vara berättigad

till gottgörelse av allmänna medel i den mån han för ändamålet

måst anställa särskilda arbetare eller arbetet utförts på övertid eller å söneller

helgdag. Ersättning skall utgå efter den arbetslön, som i orten i allmänhet

tillkommer sådan arbetare, dock högst med belopp som djurägaren nödgats

utgiva i ifrågakomna hänseende.

Beträffande ersättning vid mul- och klövsjuka för kostnader i anledning

av smittrening samt för vissa handräckningsåtgärder ha särskilda bestämmelser

meddelats genom förenämnda kungörelse nr 343/1939. Enligt denna

skall ersättning utgå av allmänna medel för smittreningsåtgärder, som i enlighet

med i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter vidtagas i anledning

av mul- och klövsjuka, dock ej för av djurägaren till förfogande för ändamålet

ställda redskap eller för handräckning, som lämnats av djurägaren eller

dennes hustru. För arbetskraft, som kommit till användning, skall ersättning

utgå efter den arbetslön, som i orten i allmänhet tillkommer arbetare

för likartat arbete, dock högst med belopp som djurägaren nödgats utgiva i

ifrågakomna hänseende. Ersättning för handräckning för verkställande av

gravgrävning och för nedslaktning av djur, där nedslaktningen skett å gården,

skall bestridas av allmänna medel enligt nyss omförmälda grunder.

I 9 § epizootikungörelsen stadgas beträffande ersättning för siaktning och

transport till slaktplatsen att ersättning härför skall utgå av allmänna medel

då nedslaktning sker jämlikt bestämmelserna i 5 § epizootilagen med anli
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

61

tande av slakthus, under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning, annan av

medicinalstyrelsen godkänd lokal eller a slaktautomobil.

Av allmänna medel skola vidare gäldas kostnad för vakthållning och övriga

kostnader för områdes avspärrning, för värdering varom i 10 § förmäles,

för av djurägare använda, av veterinär föreskrivna vacciner eller andra

förebyggande medel, för av veterinär vid undersökning för konstaterande av

här ifrågavarande sjukdom använda hjälpmedel såsom maliem och dylikt,

för undersökning å statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen

godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium beträffande förekomsten

av sådan sjukdom samt för fraktkostnad för insändande till anstalten

eller laboratoriet av prov och dylikt. Likaledes skall, där icke annorledes

särskilt stadgas, av allmänna medel gäldas ersättning för av veterinär

företagen förrättning eller eljest i vederbörlig ordning givna föreskrifter

för bekämpande av här avsedd sjukdom. Enligt 21 § epizootikungörelsen är

ägare av kreatursbesättning, som smittats av mul- och klövsjuka, då sjukdomen

bekämpas genom isolering, skyldig att på egen bekostnad ställa besättningen

under veterinärvård. I 22 § samma kungörelse föreskrives, att

djurägare vid isoleringsförfarandets tillämpning skall vara skyldig att inom

viss tid tillkalla veterinär för undersökning huruvida slutlig smittrening må

ske. Veterinären skall därest smittrening kan ske utfärda intyg härom. För

förrättningen och intyget skall djurägaren utgiva gottgörelse.

Därest vid bekämpande av smittsam husdjurssjukdom isolering av område

eller annan dylik åtgärd påbjudes och någon därigenom vållas väsentligt

intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst må, om Kungl.

Majit finner skäl sådant medgiva, ersättning därför beredas honom av allmänna

medel. Likaledes kan, om Kungl. Majit finner särskilda omständigheter

därtill föranleda, vid förekomsten av smittsam husdjurssjukdom ersättning

utöver vad förut stadgats beredas djurägare för kostnad för dödande

eller oskadliggörande av djur samt för smittreningsåtgärder och därav förorsakad

förlust.

De sakkunniga.

I bestämmelserna rörande ersättning av statsmedel för förlust och kostnad

i anledning av mul- och klövsjuka ha de sakkunniga framlagt förslag till ett

flertal ändringar. De sakkunniga ha sålunda förordat, att ersättning för smittreningskostnaderna

framdeles borde gäldas av allmänna medel vid samtliga

sjukdomar som avsåges i epizootilagen. Ersättning borde enligt de sakkunnigas

mening dock ej utgå för av djurägaren till förfogande ställda redskap eller

för handräckning, som lämnats av djurägaren eller dennes hustru. Även kostnaderna

för gravgrävning och nedslaktning av djur borde bäras av staten

enligt samma grunder. De sakkunnigas förslag innebär, att i epizootikungörelsen

skulle inarbetas de bestämmelser som utfärdades i kungörelsen nr 343/

1939 i anledning av mul- och klövsjukeepizootien 1938—39. Enligt de sakkunnigas

förslag borde vidare en viss skärpning av bestämmelserna angående

ersättning för väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbets
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

förtjänst ske. Ersättning härför föreslås sålunda endast böra utgå då särskilda

skäl kunde anses föranleda därtill. Enligt vad de sakkunniga uttalat borde ersättning

i allmänhet endast utgå till enskilda personer. I syfte att förhindra

anhopning av ärenden av ifrågavarande slag hos Kungl. Maj:t lia de sakkunniga

föreslagit, att medicinalstyrelsen medgåves rätt att pröva ansökning

om ersättning, då det begärda beloppet icke överstege 200 kronor.

Bestämmelser, att Kungl. Maj:t kan utöver vad förut i kungörelsen stadgats

bereda djurägare ersättning för kostnad för dödande eller oskadliggörande

av djur samt för smittreningsåtgärd och därav föranledd förlust, lia de sakkunniga

icke ansett behöva upptagas i den nya lagstiftningen med hänsyn

till den av de sakkunniga föreslagna utvidgningen av rätten till ersättning

för smitlrening, nedslaktning och gravgrävning. Enligt vad de sakkunniga uttalat

torde Kungl. Maj:t oavsett bestämmelsen lia en dylik rätt.

De sakkunniga ha därjämte förordat vissa ändringar av bestämmelserna i

21 och 22 §§ epizootikungörelsen. Den i 21 § föreskrivna skyldigheten att

ställa smittad besättning under veterinärkontroll har föreslagits skola upphöra.

I fråga om ersättningen till veterinären varom föreskrives i 22 § lia de

sakkunniga ansett, att denna borde gäldas av djurägaren endast därest djurägaren

tillkallat veterinären för tidigt, så att denne icke kunde intyga att

smittrening kunde ske. I annat fall borde kostnaden gäldas av statsverket. I

anslutning härtill lia de sakkunniga ifrågasatt, att det veterinärbesök, som för

närvarande gjordes å gård, sedan denna varit friförklarad tjugu dagar, för

att tillse att spärrplakat bleve avlägsnade, kunde upphöra. Härigenom undvekes

en ökning av statsverkets kostnader.

De sakkunniga ha såsom motivering till sitt förslag rörande överflyttande

av smittreningskostnaderna å statsverket anfört bland annat

följande.

De bestämmelser som upptagits i kungörelsen nr 343/1939 angående bestridande

av vissa kostnader i anledning av mul- och klövsjuka anse de sakkunniga

även i fortsättningen böra vinna tillämpning. Bestämmelserna synas

nu böra utsträckas att gälla även ifråga om ersättning vid andra i epizootilagen

omförmälda sjukdomar än mul- och klövsjuka.

Såsom ett skäl att statsverket helt bör övertaga kostnaderna för smittreningsåtgärderna

kan framhållas, att dessa åtgärder till övervägande del

måste anses såsom en det allmännas angelägenhet. För det allmänna, som

har ett starkt intresse att hejda sjukdomen, är det av största vikt att smittrening

skyndsamt och på det mest effektiva sätt kommer till stånd. En annan

synpunkt som pekar mot att staten närmast bör bära kostnaderna för

smittreningen är det förhållandet, att utförandet av densamma helt regleras

av statliga organ. Det ankommer enligt gällande bestämmelser på de veterinära

myndigheterna att bestämma omfattningen och sättet för dessa åtgärders

utförande. I praktiken synes i regel så tillgå, att veterinären eller

särskilt förordnad desinfektör anskaffar erforderlig materiel och med lejt

folk verkställer desinfektionen. I förhållandevis få fall synes djurägaren under

senaste mul- och klövsjukeepizootien själv ha utfört några av desinfektionsåtgärderna

eller biträtt med deras utförande. Djurägaren kan sålunda å ena

sidan ej alls eller i allt fall ej i nämnvärd grad påverka desinfektionsförfa
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 84.

63

randet men å andra sidan är han dock betalningsskyldig för största delen

av kostnaderna därför. Detta synes obilligt, i synnerhet med hänsyn till att

kostnaderna på sina håll stigit till icke obetydliga belopp.

För närvarande finnes visserligen möjlighet för djurägaren att erhålla

försäkring hos de statsunderstödda försäkringsbolagen för täckande av den

del av smittreningskostnaderna som ej påvilar staten. Denna utväg har

under den senaste epizootien av mill- och klövsjuka endast i förhållandevis

ringa utsträckning anlitats. I Skåne voro vid den senaste epizootiens början

endast omkring 40 procent av besättningarna försäkrade i sådant hänseende.

I övriga av sjukdomen berörda län var procentsatsen ännu lägre. Flertalet

djurägare har sålunda drabbats av betydande kostnader, som de såsom regel

icke torde ha varit beredda att möta.

Det kan icke bortses från alt en fördel även skulle vinnas genom att

staten övertoge kostnaderna i nu ifrågavarande avseende därutinnan att

smittreningsåtgärderna då säkerligen skulle snabbare komma till utförande.

Vikten av att genom ett skyndsamt ingripande söka förebygga smittspridning

är uppenbar. Ju snabbare smittreningsåtgärderna vidtagas desto större

effekt ha de tili förhindrande av smittans spridande.

Kostnaderna för smittreningsåtgärderna kunna för den enskilde komma

att uppgå till synnerligen betydande belopp. Å andra sidan komma deras

överförande helt och hållet på statsverket att medföra dryga utgifter för

statskassan. De sakkunniga finna emellertid de skäl, som tala för att berörda

kostnader övertagas av staten, vara av den styrka, att de ökade krav

på staten som därav skulle uppstå icke få tillmätas avgörande betydelse

vid lösandet av den föreliggande frågan. Hänsyn får även tagas till att

genom smittreningens snabbare utförande statens övriga kostnader för sjukdomen

kunna väsentligt nedbringas. Det må framhållas, att i förhållande

till övriga kostnader för statsverket i anledning av mul- och klövsjukeepizooti

smittreningskostnaderna komma att vara av relativt underordnad betydelse.

Smittreningskostnaderna torde i fall, då nedslaktningsförfarandet

använts, kunna beräknas till högst 3 å 4 procent av statens utgifter för inlösen

av nedslaktade besättningar.

De sakkunniga vilja framhålla, att genom den förenkling och rationalisering

av smittreningsförfarandet, som innefattas i de sakkunnigas förslag, smittreningskostnaderna

torde kunna högst avsevärt nedbringas utan att likväl

effektiviteten eftersättes.

I fråga om sitt förslag angående ersättning för väsentligt intrång

i näring m. m. ha de sakkunniga framhållit i huvudsak följande.

Enligt 9 § 8 mom. epizootikungörelsen må — därest vid bekämpande av

ifrågavarande sjukdomar isolering eller annan dylik åtgärd påbjudes och

därigenom någon vållas väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning

i arbetsförtjänst — ersättning därför beredas honom av allmänna medel, örn

Kungl. Majit finner skäl sådant medgiva. Under åberopande av detta stadgande

lia under senaste mul- och klövsjukeepizootien gjorts ett stort antal

ansökningar örn ersättning för förluster i anledning av isoleringsbestämmelsernas

tillämpning. Sammanlagt ha sålunda till utgången av september 1940

inkommit 837 ansökningar. Av dessa ha avgjorts 605, av vilka endast 87 i

någon utsträckning bifallits. I allmänhet torde ansökningarna avse endast

mindre belopp. Sammanlagt ha i anledning av de ansökningar, som hittills

behandlats, beviljats ersättningar å omkring 12,500 kronor. Ersättning har

merendels endast medgivits då ömmande omständigheter talat därför.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Det bär synts de sakkunniga önskvärt, att åtgärder vidtagas i syfte att

förhindra att en så stor mängd ansökningar vilka icke torde böra bifallas

inkommer till Kungl. Maj:t. För detta ändamål synes en viss skärpning

i avfattningen av den nuvarande bestämmelsen böra ske. Ersättning bör

sålunda endast medgivas då särskilda skäl kunna anses därtill föranleda.

Såsom sådana skäl lärer i första hand kunna åberopas att ömmande förhållanden

föreligga, såsom då lantbrukare eller arbetare med svag ekonomisk

ställning genom isoleringsbestämmelsernas tillämpande eller andra dylika

åtgärder väsentligen hindras i sin näringsutövning. Likaledes bör enligt de

sakkunnigas mening gälla att ersättning i allmänhet endast bör utgå till

enskilda personer.

Yttrandena.

De sakkunnigas nu ifrågavarande förslag har i allmänhet biträtts i de avgivna

yttrandena. I vissa hänseenden har emellertid yrkats på längre gående

ändringar till förmån för djurägarna i bestämmelserna rörande ersättningar

för förluster och kostnader i anledning av epizootier. Medicinalstyrelsen,

veterinärhögskolans lärarråd samt statens veterinärbakteriologiska anstalt ha

föreslagit, att ersättning borde utgå till djurägare icke blott för djur som avlivats

eller dött till följd av skyddsympning utan även för djur, som inom

8 dygn aborterat efter skyddsympning, vilken verkställts efter medicinalstyrelsens

beslut, såframt aborten inträffade inom besättning, varest vederbörande

tjänsteveterinär veterligen annan abort av infektiös eller parasitär natur

icke förefunnes.

I fråga om förslaget om överflyttande helt av kostnaderna för smittreningen

på statsverket har detta i det övervägande antalet yttranden tillstyrkts.

Statskontoret har visserligen förklarat sig hysa betänkligheter mot

förslaget men har dock — med hänsyn till det läge vari ersättningsfrågan

nu är och den förhållandevis ringa betydelse ur kostnadssynpunkt, som utökningen

av tillämpningsområdet förväntas kunna få för statsverket — icke

velat motsätta sig de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen i Stockholms län

har ifrågasatt om ej en mindre del av smittreningskostnaderna borde stanna

ä djurägama.

I ett stort antal yttranden har yrkats, att ersättning för handräckning som

avsåges i 9 § 4 mom. epizootikungörelsen jämväl borde kunna utgå till djurägaren

och hans hustru.

I några yttranden har ifrågasatts om icke ersättning för gravgrävning endast

borde ifrågakomma vid mul- och klövsjuka.

Veterinärhögskolans lärarråd har med instämmande av statens veterinärbakteriologiska

anstalt föreslagit, att bestämmelserna örn ersättning för vacciner

eller andra förebyggande medel ändrades sålunda att ersättning utginge

för använda, av medicinalstyrelsen påbjudna vacciner eller andra förebyggande

eller botande medel. Lärarrådet har framhållit, att enligt den nuvarande

formuleringen av bestämmelserna skulle ersättning utgå endast för av

djurägaren använda vacciner och förebyggande medel. Ersättning skulle

alltså icke kunna gäldas för av veterinär använda medel, ej heller för botande

medel. Liknande uttalande har gjorts av medicinalstyrelsen.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Si.

65

I nyssberörda yttranden har även ifrågasatts en mindre jämkning i formuleringen

av bestämmelserna angående ersättning för intrång i näring och

minskning i arbetsinkomst. I yttrandena har påpekats, att enligt nuvarande

lydelse av bestämmelserna ersättning utginge endast då förlusten uppkommit

i anledning av påbjudna åtgärder vid bekämpande av sjukdom. En ändring

borde ske så att ersättning utginge även då åtgärderna avse förekommande

av sjukdom.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett, att skäl icke förelåge att begränsa

ersättning varom nu vore fråga endast till enskilda personer. Särskilt

handelsbolag och ekonomiska föreningar t. ex. för handel med svin hade

samma intresse som enskilda personer att erhålla ersättning för väsentligt intrång

i näring.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt örn bestämmelsen om rätt för

Kungl. Majit att bereda ersättning för smittrening och därav förorsakad förlust

utöver vad förut i epizootikungörelsen sagts borde helt utgå. Länsstyrelsen

har framhållit, att det hade förekommit vid desinfektion av gård, att det

ansetts billigare att nedriva en gammal och murken stallinredning än att desinfektera

den och att skäl funnes att i dylika fall tillerkänna gårdsägaren ersättning.

Det hade också förekommit att en mindre halmstack uppbränts i

stället för att påkostas desinfektion. Även i ett sådant fall borde ersättning

skäligen kunna utgå.

Den mest betydelsefulla av de av de sakkunniga förordade ändringarna i Departementsfråga

örn ersättningsgrunderna är förslaget om överflyttande å statsverket Cdefenav

hela kostnaden för smittrening för sjukdomar som avses i epizootilagen.

Såsom framgår av vad förut anförts vidtogs en dylik överflyttning i fråga om

smittreningskostnaderna vid mul- och klövsjuka i anledning av beslut av

1939 års lagtima riksdag (prop. nr 295; r. skr. nr 348). Bestämmelser härom

avsågos emellertid endast skola vara av provisorisk natur i avbidan på de

sakkunnigas förslag till bestämmelser rörande epizootibekämpandet. Det av

de sakkunniga nu framlagda förslaget rörande frågans definitiva lösning kan

jag biträda. Flera skäl synas tala för att kostnaderna för smittrening gäldas

av statsverket. Såsom de sakkunniga framhållit kan man icke bortse från

att smittreningsåtgärderna till övervägande del måste anses som en det allmännas

angelägenhet. För djurägaren, vars besättning redan drabbats av

sjukdomen, har vidtagande av dessa åtgärder — vid det förhållande att deras

huvudsakliga syfte uppenbarligen är ali förhindra sjukdomens vidare

spridning — icke något större intresse. Det torde sålunda i fall, då nedslaktningsförfarandet

icke tillämpas, vara för honom tämligen likgiltigt, huruvida

smittreningsåtgärder vidtagas eller ej, då hans besättning ändock under förhållandevis

lång lid är immun mot smittan. Nedslaktas besättningen, förefinnes,

i allt fall innan djurägaren hunnit anskaffa en ny sådan, vilket vanligen

drar avsevärd lid, ur hans synpunkt intet större behov av snabb smittrening

å gården. För det allmänna, som bär ett starkt intresse av att sjukdomen

hejdas, är det däremot av största vikt, alt smittrening sker skyndsamt

Bihang till riksdagens protokoll loit. 1 sami. Nr 84. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

och på det mest effektiva sätt. Erfarenheten har visat att i kampen mot sjukdomen

smittreningen är en mycket viktig åtgärd för dess hejdande. Det är

vidare att märka att djurägaren icke alls eller i allt fall i mycket ringa grad

kan påverka desinfektionsförfarandet. Kostnaderna för detsamma skulle han

däremot det oaktat vara skyldig att bära. På sätt de sakkunniga påpekat

måste detta framstå såsom obilligt. För djurägarna, i synnerhet för dem

som inneha gårdar med mindre besättningar som äro mera avsides belägna,

kunna kostnaderna för smittreningen ofta bliva mycket betungande. Av utredningen

framgår att smittreningskostnaderna, då nedslaktningsförfarandet

använts, kunnat beräknas till högst 3 å 4 procent av statens utgifter för inlösen

av nedslaktade besättningar. Genom förenkling och rationalisering av

smittreningsåtgärder i enlighet med vad förut förordats torde dessa kunna

väsentligt förbilligas.

Även de sakkunnigas förslag att kostnaderna för gravgrävning och nedslagning

av djur skall gäldas av statsmedel anser jag mig kunna tillstyrka.

Gravgrävning och nedslagning ske nu merendels genom det allmännas försorg.

I anslutning till vad i ett flertal yttranden yrkats vill jag tillika förorda,

att ersättning skall utgå även för handräckning, som lämnats av djurägaren

och hans hustru.

I anslutning till vad veterinärhögskolans lärarråd föreslagit torde vidare

en mindre jämkning i formuleringen av bestämmelserna rörande ersättningen

för vacciner och andra förebyggande medel böra ske. Redan för närvarande

torde bestämmelsen i stort sett ha tillämpats i överensstämmelse

med vad som förordats. Däremot är jag icke beredd att tillstyrka det av

lärarrådet och vissa myndigheter framförda förslaget att ersättning skall utgå

vid abort. Det torde vara förenat med stora svårigheter att finna någon

tillfredsställande form för ersättningens fastställande. Dylika aborter i samband

med skyddsympning torde hittills ha varit sällsynta.

De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i bestämmelserna rörande ersättning

för väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst

torde i huvudsak kunna godtagas. Enligt min mening lärer i stort sett

den praxis, som hittills gällt vid ersättningsfrågornas bedömande även i

fortsättningen böra tillämpas. De sakkunnigas förslag synes mig avse att

så skall ske. Hinder bör icke föreligga att, då särskilda skäl därtill föranleda,

lämna ersättning även till bolag och föreningar. I anledning av vad

länsstyrelsen i Malmöhus län anfört vill jag framhålla, att såsom de sakkunniga

anfört Kungl. Majit lärer äga rätt att, oavsett den av länsstyrelsen

omnämnda bestämmelsen finnes kvar eller icke, lämna ersättning i de av

länsstyrelsen omförmälda hänseenden.

De av mig nu förordade ändringarna i ersättningsgrunderna föranleda att

vissa ändringar böra vidtagas i epizootikungörelsen och kungörelsen om allmänna

grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund

av smittsamma husdjurssjukdomar.

Även de av de sakkunniga förordade ändringarna i 21 och 22 §§ epizooti
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr 84.

67

kungörelsen kan jag tillstyrka. Dessa ändringar medföra vissa förenklingar

i förfarandet och torde såsom de sakkunniga framhållit icke komma att

medföra någon ökning i statsverkets nuvarande kostnader för epizootibekämpandet.

Värdering för bestämmande av ersättning.

Gällande bestämmelser.

I epizootikungörelsen lia upptagits närmare bestämmelser angående värdering

för bestämmande av ersättning för nedslaktade djur samt för förlust

på grund av förbud att begagna betesmark och för förlust på grund

av förbud mot utförsel av produkt av mjölk. Bestämmelserna härutinnan

finnas upptagna i 10 § av kungörelsen. Enligt dessa bestämmelser skall såsom

regel värderingen verkställas av vederbörande tjänsteveterinär eller

av länsstyrelsen därtill förordnad veterinär jämte en värderingsman. Då

fråga är örn värdering av besättning, som, oberäknat mindre djur, består

av mer än 10 nötkreatur eller 10 hästar över två års ålder eller 50 får eller

50 svin över fyra månaders ålder, skola i värderingsförrättningen deltaga

jämte veterinären två värderingsmän. Värdering av djur, som skola nedslaktas

för fastställande av diagnos, må verkställas av veterinären ensam, därest

djurägaren godkänner värderingen. Vid den svinpestliknande sjukdom, som

under 1940 uppträdde i landet, medgavs, att veterinären ensam fick värdera

besättningar med högst 75 svin.

Rörande utseende av värderingsmän stadgas, att det skall ankomma på

lantbruksstyrelsen samt hushållningssällskap eller dess förvaltningsutskott

att var för sig inom varje hushållningssällskaps område utse minst två värderingsmän

jämte suppleanter för dessa. Värderingsman skall utses för en

tid av tre år. Därest medicinalstyrelsen vid häftigt utbrott av smittsam sjukdom

skulle finna så erforderligt, skola efter framställning av styrelsen ytterligare

värderingsmän utses för den tid sjukdomen varar. Till värderingsmän

böra väljas personer, som äro bosatta inom olika delar av länet eller hushållningssällskapets

område.

Det åligger vederbörande veterinär att utsätta tid och plats för värderingsförrättningen

samt därtill kalla erforderligt antal värderingsmän. Skola i förrättningen

deltaga två värderingsmän, skall till densamma kallas en av de

av lantbruksstyrelsen utsedda och en av de av hushållningssällskapet eller

dess förvaltningsutskott utsedda värderingsmännen. Skulle veterinären icke

kunna med kallelse anträffa sådan värderingsman, eller kan värderingsman

icke utan avsevärt dröjsmål komma tillstädes, må veterinären i dennes ställe

kalla annan värderingsman. Till värderingsförrättningen skall genom veterinärens

försorg, såvitt ske kan, jämväl kallas djurägaren. Dennes frånvaro

skall dock icke utgöra hinder för förrättningens verkställande.

I fråga om ersättningens bestämmande gäller att, då i värderingsförrättning

del laga veterinär och en värderingsman och de icke kunna enas om er
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

sättningens storlek, densamma skall bestämmas efter medeltalet av de utav

envar av dem föreslagna värdena. Deltaga i förrättningen veterinär och två

värderingsmän och kan enighet örn ersättningens storlek icke uppnås, skall

det värde gälla, varom två av de i förrättningen deltagande enats. För den

händelse alla äro av olika mening, skall ersättningen beräknas efter medeltalet

av de utav dem var för sig föreslagna värdena, dock ej till högre belopp

än som motsvarar det näst högsta av sagda värden.

över varje värdering skall värderingsinsirument enligt formulär som medicinalstyrelsen

fastställer upprättas i två exemplar, av vilka det ena skall

överlämnas till djurägaren och det andra skall, försett med bevis örn delgivningen

med denne, insändas till länsstyrelsen. Värderingsmännens beslut i

värderingsfrågan skall lända till efterrättelse. Någon rätt att överklaga detsamma

hos myndighet har icke öppnats i författningarna.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha såsom förut berörts framlagt förslag rörande förfarandet

vid värdering av djur, för vilka ersättning skall utgå enligt förut omförmälda

bestämmelser. De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak följande.

Kungl. Maj:t lämnas befogenhet att meddela föreskrifter, vilka skola vara

vägledande för värderingens verkställande. Dessa föreskrifter avses endast

skola innehålla allmänna riktlinjer för värderingsförfarandet. På medicinalstyrelsen

och lantbruksstyrelsen skall sedermera ankomma att meddela de

närmare detalj anvisningar som äro erforderliga för den egentliga prissättningen.

Vid värderingen skall hänsyn tagas dels till djurets slaktvärde och

dels till det livvärde djuret därutöver kan äga. Vid uppskattning av livvärdet

skall särskilt tagas i betraktande djurets ålder, avkastningsförmåga samt

avelsvärde ävensom, såvitt angår nötkreatur, frihet från tuberkulos. Därest

djur är behäftat med sjukdom, som nedsätter dess värde, skall detta beaktas

vid värderingen. De närmare anvisningarna angående värderingsförfarandet

skola utfärdas först i omedelbar anslutning till utbruten epizooti så att prissättningen

noga kan anpassas efter rådande prisläge. Anvisningarna skola

om särskilda skäl därtill föranleda få frångås vid värderingen. I så fall måste

dock skälen härför angivas i det instrument som skall upprättas över värderingen.

Klagan över värderingen skall icke få föras.

De sakkunniga ha även föreslagit vissa jämkningar i bestämmelserna rörande

värderingsnämndens sammansättning. Enligt förslaget avses att veterinär

ensam skall kunna värdera besättning, som består av högst 3 nötkreatur

eller högst 3 hästar eller högst 75 får, getter eller svin över fyra

månaders ålder. I andra fall bör i värderingen deltaga förutom veterinären

en värderingsman samt, när det är fråga om besättning som består av mer

än 30 nötkreatur eller 10 hästar, två värderingsmän.

De sakkunniga ha såsom allmän motivering för de föreslagna ändrade bestämmelserna

anfört följande.

Att värderingen sker på ett i möjligaste mån tillförlitligt och objektivt sätt

är ur såväl statens som djurägarnas intresse av största betydelse. Emellertid

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

69

torde genom den individuella värdering som enligt gällande regler praktiseras

knappast kunna undvikas att en betydande ojämnhet i resultaten uppstår.

Under senaste mul- och klövsjukeepizootien synes även en viss tendens

ha framträtt att vid nedslaktning värdera djuren alltför högt. Det är

uppenbart av stor vikt att så icke sker. För djurägarna komma i annat fall

de smittsamma husdjurssjukdomarna, vid vilka nedslaktningsförfarandet användes,

icke att framstå såsom en olycka, vilken så vitt möjligt bör undvikas.

För att råda bot mot sistnämnda olägenhet hade kunnat ifrågasättas att

införa den regeln, att djurägarna vid nedslaktningsförfarandet få stå viss

självrisk, exempelvis 10 procent av djurens värde. En sådan utväg synes emellertid

de sakkunniga icke böra tillgripas annat än i nödfall. De sakkunniga

vilja i stället föreslå, att Kungl. Maj:! lämnas befogenhet att meddela föreskrifter

vilka skola vara vägledande för värderingens verkställande. Ay praktiska

skäl synes det mest ändamålsenligt, att de av Kungl. Majit utfärdade

föreskrifterna endast innehålla allmänna riktlinjer. På medicinalstyrelsen

och lantbruksstyrelsen i förening torde det få ankomma att meddela de

närmare detaljanvisningar som härutinnan äro erforderliga, bland annat beträffande

den egentliga prissättningen.

Genom nu berörda anvisningar torde värderingarna bliva verkställda efter

mera enhetliga bedömningsgrunder i hela landet. Förekomsten av dylika

regler synes jämväl ägnad alt i avsevärd mån förhindra att djuren värderas

för högt.

Till närmare belysande av förslaget rörande värdering sförfarandet

ha de sakkunniga framlagt detaljerade exempel på de ifrågasatta

anvisningarnas utformning. De sakkunniga lia emellertid understrukit

att de av dem angivna siffrorna endast äro exempel och sålunda icke avsedda

att vara bindande för framtiden. Körande värderingen av nötkreatur

ha de sakkunniga yttrat i huvudsak följande.

Vid värderingen av kor. kvigor och kvigkalvcir torde det vara lämpligast

att utgå från djurens slaktvärde. Enklast synes vara att bestämma detta

värde genom uppskattning av djurets levande vikt. Då i allmänhet ett större

antal djur i varje besättning nedslaktas å slakteri, torde det mest rationella

vara att för dessa djur begagna slakteriets viktuppgifter. Djur som nedslaktas

å gården kunna med hänsyn till storleken indelas i lämpliga grupper och

jämföras med djur som föras till slakteriet. Vikten kan sedermera utan svårighet

uppskattas med ledning av de siffror som erhållas från slakteriet. På

den myndighet Kungl. Majit bestämmer — enligt de sakkunnigas mening

medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen i förening — torde få ankomma

att fastställa visst pris för kilogram levande vikt. En sådan prisbestämning

kan utan svårighet ske med ledning av gällande noteringar. Givetvis måste

prisbestämningarna tid efter annan omprövas i den mån noteringarna ändras.

Ett icke avelsdugligt djur (t. ex. en gallko) kan — åtminstone örn djuret

upphört att mjölka — icke anses ha högre värde än vad som utvinnes

vid slakt. För avclsdugliga djur bör för vissa egenskaper utgå tillägg utöver

slaktvärdet. Genom detta system synes en tämligen exakt uppskattning av

djurens värde kunna ernås. Då högre värde än slaktvärde ej bör få åsättas

annat än i särskilt angivna fall och med fixerade belopp, torde värderingarna

i varje fall kunna hållas inom skäliga gränser. De sakkunniga förmena

att tillägg för egenskaper, som anses öka livvärdet, i allmänhet endast bör

utgå, då dessa egenskaper kunna styrkas genom att djuren i ett eller annat

avseende äro ställda under tillfredsställande kontroll.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

För alla avelsdugliga djur synes först och främst ett tillägg böra utgå för

normallivvärdet, d. v. s. det livvärde utöver slaktvärdet en okontrollerad och

icke stamboksförd ko normalt kan anses äga. Detta tillägg torde böra bestämmas

med hänsyn till djurets ålder. För en låglandsko om tre års ålder

synes tillägget exempelvis kunna utgå med 200 kronor samt minska med 10

procent för varje år däröver. Tillägget för en sådan ko vid 8 års ålder skulle

alltså utgå med 100 kronor och belt bortfalla för djur över 12 års ålder.

För en ännu mjölkande gallko synes böra utgå visst tillägg, dock icke högre

än för en 10-årig ko. För dräktiga kvigor torde samma tillägg böra utgå som

för en 3-årig ko eller med 200 kronor. Beträffande övriga ungdjur synes tillläget

skäligen kunna bestämmas till belopp av exempelvis lägst 25 och högst

100 kronor beroende på djurets ålder. I fråga om djur av andra raser torde

grundtillägget böra bestämmas något lägre.

Beträffande djur, som äro anslutna till kontrollförening, såväl kor som ungdjur,

synes visst tillägg böra utgå med hänsyn till högre än normal mjölkavkastning.

Såsom normal årsavkastning torde för .svensk kullig boskap få räknas

100 kilogram smörfett, för svensk röd och vit boskap 120 kilogram smörfett

och för svensk låglandsboskap 140 kilogram smörfett. Tillägget synes

exempelvis böra utgå med 15 kronor för varje producerad myckenhet av 10

kilogram smörfett för år utöver angivna normalavkastning. Självfallet bör

detta tillägg anpassas efter smörnoteringarna. Djurets avkastning skall beräknas

efter genomsnittet för två kontrollerade år. Föreligger endast ett helt

kontrollerat år bör dock detta ligga till grund för värderingen. För yngre djur,

som ännu ej mjölkat eller nått fullt mjölkår, synes tillägget böra bestämmas

efter moderns avkastning, om hon stått under kontroll. I annat fall torde

djuret ej böra vara berättigat till tillägg. För en låglandsko, som lämnar en

årlig genomsnittlig avkastning om t. ex. 200 kilogram smörfett, skulle enligt

föreslagna regler tillägg utgå med 90 kronor. Jämväl detta tillägg bör i likhet

med tillägget för normallivvärdet reduceras för djur över 3 års ålder.

Djurens värde ur avelssynpunkt bör även berättiga till visst tillägg. Sådant

tillägg synes emellertid endast böra utgå för stamboksförda djur eller,

med hänsyn till härstamningen från stamboksförda föräldrar, stamboksberättigade

djur. Ifrågavarande tillägg synes exempelvis böra utgå med 50 till

150 kronor i enlighet med gällande normer för värdering. Måhända kunde

avelsföreningarna härvidlag utarbeta närmare riktlinjer för de individuella

värderingarna.

Slutligen torde vissa tillägg böra utgå för djur, som äro ställda under kontroll

med hänsyn till förekomsten av tuberkulos. Beträffande sådana djur

gäller för närvarande att pristillägg i allmänhet utgår för mjölk, som från

i detta hänseende kontrollerade besättningar levereras vid mejerier. Tillägget

synes med hänsyn härtill böra sättas i visst förhållande till mjölkavkastningen.

För nötkreatur som äro ställda under .statlig kontroll med tuberkulin

torde detta tillägg böra utgå med 40 procent å summan av tilläggen för normallivvärde

och för mjölkavkastning. Beträffande djur som äro ställda under

klinisk tuberkuloskontroll bör ifrågavarande tillägg utgå med 20 procent å

summan av sistnämnda bägge tillägg. Inom områden, där nötkreaturstuberkulos

praktiskt taget icke förekommer och där epizootilagens bestämmelser

äro tillämpliga på sjukdomens bekämpande, synes tillägg böra utgå för alla

djur, såvitt icke nedslaktningen föranletts av sjukdomen i fråga. Sålunda

böra inom s. k. tuberkulosfria områden samtliga djur erhålla ett tillägg med

40 procent å summan av tilläggen för normallivvärde och för mjölkavkastning.

Ett livdjurs saluvärde sammanhänger givetvis jämväl med kalvställningen.

Då förevarande ersättningar skola bestämmas under förutsättning att en

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

71

besättning i dess helhet nedslaktas, synes det åtminstone icke ifråga om

större besättningar erforderligt att vid de individuella värderingarna taga

särskild hänsyn till detta förhållande.

Är ett djur åter behäftat med sjukdom som väsentligen nedsätter dess värde

bör härför göras visst avdrag. Storleken av avdraget synes lämpligen

kunna bedömas av veterinären. Härvid har han att taga hänsyn till den verkliga

minskning i djurets värde sjukdomens förekomst anses medföra. Kan

sjukdomen även tänkas förorsaka kassation av kött, bör avdraget, där så

anses möjligt, bestämmas jämväl med hänsyn till att djurägaren icke kan få

ut fullt slaktvärde för djuret. Av den föregående framställningen framgår

att ett icke avelsdugligt djur icke bör åsättas högre värde än slaktvärde.

Vid sådant förhållande får självfallet något avdrag för sterilitet icke vidtagas.

I samband med att förevarande detaljanvisningar utfärdas av medicinalstyrelsen

och lantbruksstyrelsen torde styrelserna jämväl böra utarbeta lämpliga

tabeller till ledning för värderingsmännen. Finnes tillgång till sådana

tabeller torde uträkningen av de olika tilläggen knappast komma att vålla

något större besvär.

Att för värdering av tjurar uppställa liknande regler som för kor torde

knappast låta sig göra. Vid värdering av stamboksförda tjurar och tjurkalvar

berättigade till stamboksföring synes nied fördel biträde och utredning

kunna erhållas genom vederbörande avelsförening. Icke stamboksberättigagade

tjurar torde i regel icke böra åsättas högre värde än slaktvärde. Tjurkalvar,

som äro avsedda att försäljas såsom gödkalvar, synas däremot liksom

motsvarande kvigkalvar äga ett visst livvärde, som skäligen kan skattas

till exempelvis 25—100 kronor beroende på åldern.

I fråga om värderingen av svin lia de sakkuniga uttalat:

Vid värderingen av svin torde i stort sett samma principer som i fråga om

nötkreatur kunna följas. Härvidlag synes emellertid nödvändigt att uppställa

skilda regler för gödsvin och avelsdjur.

Värderingen av gödsvin, som uppnått lämplig slaktvikt (egentliga gödsvin),

torde vara mycket enkel. Värdet av dessa motsvarar slaktvärdet enligt gällande

notering. Grisar, som icke äro slaktfärdiga, d. v. s. i allmänhet djur

som icke uppnått sex månaders ålder, torde äga något högre värde än vad

som kan utvinnas vid slakt. En framkomlig väg för värdering av dessa djur

torde vara att till slaktvärdet enligt notering lägga högst det belopp som i

orten eller enligt notering betalas för s. k. smågrisar vid 6 veckors ålder.

Värdering av grisar under 6 veckor torde kunna ske genom lämplig reduktion

av noteringen å 6-veckorsgrisar.

För avclssuggor, d. v. s. djur som äro avsedda för avel och äro avelsdugliga,

bör för egenskaper som anses öka livvärdet utgå vissa tillägg utöver

slaktvärdet. Till en början synes tillägg böra utgå för normallivvärdet. I likhet

med motsvarande värde för nötkreatur bör detta tillägg bestämmas med

hänsyn till djurets ålder. Till skillnad mot värderingen av nötkreatur måste

hänsyn vid den individuella värderingen tagas jämväl till djurens dräktighet.

På grund härav torde tillägget för normallivvärdet göras rörligt för varje åldersgrupp.

För en dräktig ungsugga svnes tillägget böra utgå med exempelvis

100—125 kronor samt för suggor, 1—2 år gamla, variera mellan 75 och

100 kronor. För äldre suggor minskas gränsvärdena med 10 kronor för

varje år så, att livvärdet för en sugga över sju år kan variera från 15 till 40

kronor. För icke dräktiga ungsuggor bör tillägget exempelvis bestämmas

lill 50 kronor.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

För avelssuggor, som stå under hushållningssällskapets kontroll med hänsyn

till avkastning i grisvikt ( d. v. s. sammanlagda vikten å avkomman vid

3 veckors ålder), bör utgå tillägg, örn grisarnas sammanlagda vikt i medeltal

av tre på varandra följande grisningar eller av det mindre antal grisningar

suggan medhunnit uppgår till 40 kilogram. Tillägg utgår i så fall med exempelvis

10 kronor och ökas med 10 kronor för varje 10-tal kilogram genomsnittligt

producerad grisvikt utöver nämnda grisvikt.

För stamboksförda djur eller med hänsyn till härstamningen därtill berättigade

inom stamboksförande besättning synes böra utgå tillägg med exempelvis

25—75 kronor.

Avdrag för sjukdom skall verkställas i enlighet med veterinärens bedömande.

Härvid skall hänsyn även tagas till om förekommen sjukdom kan

tänkas medföra kassation av kött.

I den mån fargaltar och unggaltar äro stamboksförda eller stamboksberättigade

kunna de med fördel värderas med ledning av uppgifter från vederbörande

stamboksförare.

Icke stamboksberättigade galtar åsättas i regel endast slaktvärde enligt notering.

Beträffande värderingen av får ha de sakkunniga framhållit:

Vid värdering av får synes man jämväl kunna utgå från slaktvärdet som

Fan bestämmas med ledning av noteringarna. För avelsdugliga hondjur bör

utgå tillägg för livvärde och i förekommande fall för avelsvärde.

Tillägget för livvärde bör bestämmas med hänsyn till djurets ålder och

utgå med exempelvis 50 kronor för tackor, 1—2 år gamla, samt minska med

10 procent för varje år därutöver så, att tillägget för tackor, 7—8 år gamla,

bör utgå med exempelvis 20 kronor. Tillägget för nästa åldersgrupp torde

böra bestämmas till exempelvis 10 kronor, medan tillägget för tackor, 9—10

år gamla, kan sättas till exempelvis 5 kronor. För lamm och ungfår under

ett års ålder göres ett tillägg till slaktvärdet av exempelvis 25 kronor.

För avelsvärde bör utgå visst tillägg. Med hänsyn till fårens låga slaktvikt

och då särskilt tillägg för avkastningen av praktiska skäl icke torde böra

utgå, synes detta tillägg böra kunna sättas ganska högt. Lämpligt torde

vara att det kan variera exempelvis mellan 20 och 100 kronor.

Baggarna synas böra värderas beträffande stamboksförda djur med biträde

av fåravelsföreningen och eljest med hänsyn till slaktvikten efter notering.

I fråga örn getter lia de sakkunniga icke ansett några särskilda värderingsregler

erforderliga.

Även angående hästar lia de sakkunniga uttalat att det skulle näppeligen

låta sig göra att upprätta mera bestämda värderingsregler, detta icke

minst med hänsyn till att man för dessa djur icke ägde tillgång till kontrollerade

prestationsprov. De med epizootilagen avsedda sjukdomarna, som

kunde angripa hästar, nödvändiggjorde i regel icke massnedslaktning av

sådana djur.

Såsom skäl för ändrade bestämmelser beträffande värderingsnämndens

sammansättning ha de sakkunniga yttrat i huvudsak följande.

Utfärdas regler rörande värdering av djur som skola nedslaktas vid

epizootier i huvudsaklig enlighet med de sakkunnigas förslag, torde nu

gällande bestämmelse att förutom veterinären en eller två värderingsmän

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

73

skola närvara vid värderingen få anses onödigt sträng. Enligt förslaget

skulle den egentliga värderingen praktiskt taget kunna inskränkas till en

uppskattning av djurens vikt samt ett bedömande av djurens avelsduglighet

och hälsotillstånd. Själva uträkningen av olika tillägg torde i stort

sett kunna ske efteråt med ledning av kontrollböcker och dylika handlingar.

Med hänsyn härtill synes det de sakkunniga onödigt att värdering

åtminstone av mindre besättningar verkställes av annan än vederbörande

veterinär. Enligt de sakkunnigas förmenande synes veterinären utan olägenhet

ensam kunna värdera besättning som består av högst 3 nötkreatur

eller högst 3 hästar eller, oberäknat mindre djur, högst 75 får, getter eller

svin över fyra månaders ålder. I andra fall torde i värderingen böra deltaga

förutom veterinären en värderingsman samt, när det är fråga örn besättning

som, oberäknat mindre djur, består av mer än 30 nötkreatur eller 10 hästar

över två års ålder, två värderingsman.

Dessa regler torde böra givas den tolkning, att vid bestämmande av antalet

värderingsman hänsyn endast tages till de djur som skola värderas. Det bör

ej heller verkställas någon sammanräkning av olika djurslag. Är det alltså

exempelvis endast fråga om värdering av får och svin samt antalet sådana

djur i besättningen över fyra månaders ålder är respektive 50 och 60, kan

veterinären ensam verkställa värderingen. Hade i samma besättning åter

jämväl funnits 4 nötkreatur, som skulle värderas, hade en värderingsman

måst tillkallas.

Enligt gällande regler torde värderingarna icke kunna överklagas. De sakkunniga

avse icke att härutinnan föreslå någon ändring. Emellertid torde det

böra åligga medicinalstyrelsen att före utbetalning av ersättning verkställa

kontroll över värderingsmännens beräkningar. Även örn dessa räknat för

lågt i förhållande till de givna värderingsreglerna, bör till djurägaren oberoende

av påminnelse utbetalas det högre belopp vartill hans förlust rätteligen

bort uppskattas.

Under senaste raul- och klövsjukeepizooti uppgingo kostnaderna för värdering,

d. v. s. ersättningar till värderingsman, till över 50,000 kronor. Nu

ifrågavarande förslag skulle alltså härutinnan medföra en viss besparing. I

vilken omfattning förslaget kan åstadkomma minskade kostnader beträffande

ersättning för nedslaktade djur, kan givetvis icke beräknas i förväg.

Yttrandena.

Rörande de sakkunnigas förslag till värderingsförfarande ha i yttrandena

framkommit delade meningar. I ett flertal yttranden har förslaget vunnit

gillande och dess genomförande har ansetts komma att medföra avsevärda

fördelar. Å andra sidan har förslaget i vissa yttranden avstyrkts. De viktigaste

erinringarna mot förslaget ha varit dels att detsamma vöre alltför

komplicerat och i tillämpningen för tungrott och dels att vid värderingen

djurägarna icke omedelbart erhölle kännedom om vilket ersättningsbelopp

som skulle utbetalas lill dem för de dödade djuren. Mot förslaget lia uttalat

sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, lantbruksakademien, hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Malmöhus län, länsveterinärerna i Kristianstads,

Malmöhus och Hallands län samt de olika veterinär föreningarna.

En viss tvekan om förslagets lämplighet har kommit till uttryck i yttrandena

från länsstyrelsen i Kristianstads län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Östergötlands och Kronobergs län. I övriga yttranden har förslaget

tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Ur yttrandena må i övrigt återgivas följande.

Lantbruksstyrelsen har funnit förslaget utgöra en mycket värdefull förbättring

i den hittills rådande ordningen. Då enligt denna inga andra föreskrifter

funnits än att djuren skulle uppskattas till det värde de haft, om de

icke drabbats av sjukdomen, hade det icke kunnat undvikas, att djuren inom

skilda områden blivit mycket olika värderade och vid vissa tillfällen för högt

värderade, varvid staten fått ikläda sig större utgifter för nedslaktade djur

än behövligt. Därest noggranna och praktiska värderingsanvisningar utarbetades

till ledning vid värderingen skulle vissa på olika håll befarade olägenheter

av förslaget icke bliva så stora.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört i huvudsak följande.

Enligt de sakkunnigas förslag skall ett exemplar av värderingsinstrumentet

överlämnas till djurägaren. Länsstyrelsen förutsätter att detta skall ske,

icke vid den förrättning som för ändamålet verkstäiles å gården, utan sedermera

efter det instrumentet kompletterats med viktuppgifter och eventuellt

uppgifter rörande andra förhållanden, som icke vore kända vid förrättningstillfället

eller åtminstone behövde kontrolleras efteråt; detta tänkt för det

vanligen förekommande fallet. Ägaren skulle således icke omedelbart vid

förrättningen erhålla kännedom örn ersättningsbeloppets storlek. Mot anordningen

i och för sig har länsstyrelsen icke något att erinra, då den sammanhänger

med nödvändigheten att erhålla en värdering där bättre än nu beaktas

de faktorer som inverka på priset samt dessa faktorer omöjligt kunna

fastställas vid förrättningen. Emellertid torde man ej kunna helt bortse från

att anordningen psykologiskt sett är mindre tilltalande. Länsstyrelsen håller

före att djurägarens intresse av att så snart som möjligt vinna kännedom

om ersättningsbeloppet skulle i någon mån kunna tillgodoses, örn han genast

erhölle upplysning örn grunderna för bestämmande av ersättningen. Ett avtryck

av värderingsreglerna borde överlämnas åt honom vid förrättningen,

och sedan kunde han lätt nog själv beräkna beloppets storlek.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån har framhållit följande.

De sakkunnigas förslag rörande värderingsförfarandet synes huvudsakligen

lia tillkommit för att hindra allt för hög värdering av djuren. Det torde

emellertid vara tvivelaktigt huruvida förslaget i denna del kan anses framkomligt.

Sålunda förefaller det som en mycket vansklig uppgift att genom

uppskattning exakt bestämma djurets levande vikt och ålder. De betänkligheter

mot det föreslagna värderingsförfarandet, som såväl i nu nämnda som

övriga avseenden framförts av länsveterinären i dennes yttrande, synas värda

allt beaktande. De regler för värderingen, som angivits av de sakkunniga,

böra enligt vad som i betänkandet utsäges endast betraktas som exempel på

hur ett värderingsförfarande kan ordnas. Då emellertid just denna fråga utgör

en av kardinalpunkterna i förslaget, hade det varit önskvärt, att förslaget i

denna del av de sakkunniga upptagits till mera ingående behandling. Överhuvudtaget

synes det vanskligt att utan tvingande skäl överge ett system,

som såvitt länsstyrelsen har sig bekant dock fungerat i stort sett tillfredsställande.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit den

föreslagna värderingsanordningen alltför invecklad och tidsödande. I stället

för av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen fastställda priser för kilo
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

75

gram levande vikt har det synts utskottet lämpligt, att viss prisnotering å

närbelägen avsättningsort lades till grund för bestämmandet av ett djurs

slaktvärde. Utskottet bar vidare funnit egendomligt, att man icke ansett hänsyn

böra tagas till dräktighetsförhållandena, när det gällde nötkreatur, men

väl när det gällde svin samt att vid värdering av ej slaktfärdiga gödsvin tilllägget

bestämts till högsta värdet av en 6 veckors gris. De ifrågasatta tilläggen

för normallivvärde och avkastning hos nötkreatur ha ansetts för snäva

och avdragen för ålder alltför schablonmässiga. Tillägget för kliniskt undersökta

nötkreatur har förklarats icke stå i rimlig relation till det merpris

mjölken från sådana djur betingar. Slutligen har utskottet funnit uppenbart

oriktigt, att tillägg för stamboksförda svin utgår endast då dessa finnas inom

stamboksförd besättning.

Lantbruks!örbundet har i huvudsak anfört:

I fråga om de av de sakkunniga föreslagna grunderna för värderingen kan

förbundet ansluta sig till förslaget att Kungl. Majit lämnas befogenhet att

utfärda föreskrifter till vägledning för värdering av djur som avlivas. Förbundet

vill emellertid understryka vikten av att lämpliga normer för värderingen

fastställas så, att värderingen sker på ett sådant sätt att den varken

länder djurägaren till skada eller skaffar honom någon oförtjänt fördel. Beträffande

den av de sakkunniga berörda värderingen av icke slaktfärdiga

gödsvin anser förbundet metoden att göra tillägg på slaktvärdet med aktuella

noteringar för sexveckorsgrisar felaktig med hänsyn till att smågrispriset

alltför lätt ändras — en utbruten epidemi kan i och för sig starkt påverka

smågrisnoteringen — och dessutom är väsentligen olika i skilda delar av landet.

Enligt förbundets mening torde det vara lämpligare att gå på medeltalet

för ett flertal noteringar bakåt i tiden för att undvika de tillfälliga prisfluktuationerna

eller också att sätta smågrispriset i procent av slaktvärdet och

fastställa procenttalets storlek. Förbundet förutsätter att, innan närmare bestämmelser

rörande värderingsförfarandet utfärdas, frågan tages under förnyad

omsorgsfull prövning.

I detta sammanhang ville förbundet framhålla önskvärdheten av att i varje

län finnes ett tillräckligt antal värderingsman, så att resorna för dessa

ej bliva för långa. Såsom förhållandena varit under senaste mill- och klövsjukeepizootien

hunno i många fall de flesta djuren i en besättning smittas

av sjukdomen innan värderingen kunde ske.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som ansett det föreslagna värderingsförfarandet

i praktiken bliva alltför schematiskt och tungrott, har ifrågasatt,

huruvida det ej vore att föredraga att låta djurägaren stå en självrisk

av exempelvis 10 procent av djurens värde. Såsom korrelativ mot att alltför

höga värden det oaktat åsattes djuren har länsstyrelsen förordat, att vid varje

epizootis början vissa enhetliga värderingsföreskrifter utfärdades. I viss

mån liknande uppfattning har kommit till uttryck i hushållningssällskapets

förvaltningsutskotts i länet yttrande.

Svenska länsveterinärföreningen bär uttalat följande.

De sakkunnigas förslag till ändrat värderingsförfarande synes icke vara

lyckligt. Att lägga slaktvärdet lill grund vid värdering av livdjur, evad det

gäller nötkreatur, kan icke vora rättvist. Hullet hos korna kan variera avsevärt

i olika besättningar på grund av tillfälliga fluktuationer i fodertillgången,

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

liksom ett bruksdjurs värde endast till en viss del är beroende av dess storlek

och hull. Det är dessutom en synnerligen vansklig uppgift för värderingsmännen

att rätt uppskatta varje djurs vikt, och viktuppgiften blir lätt

utsatt för kritik och klagomål från djurägarnas sida, då dessa ju lätt med

tillhjälp av kreatursvåg kunna ha exakt fastställt densamma. En exakt åldersbestämning

är också i mångå fall förenad med svårigheter. Att med ledning

av viktnota från uppslagning vid kontrollslakteri uppskatta värdet av på

gården nedslaktade djur synes även vara vanskligt och skulle dessutom medföra

den olägenheten, att djurägaren först efter åtskilliga dygn finge reda

på ersättningsbeloppets storlek, vilket säkerligen skulle vålla stort missnöje.

De sakkunnigas förslag att tillägg endast skulle utgå till kontrollerade besättningar

innebär en uppenbar orättvisa mot goda icke kontrollerade bruksdjur,

som skulle bli för lågt värderade, en orättvisa som i stor utsträckning

kommer att gå ut över småbesättningar och småbrukare. Huruvida det framförda

förslaget skulle nedbringa statsutgifterna är svårt att bedöma, men

allt talar för att värderingarna icke bli rättvisa eller överhuvudtaget kunna

verkställas på ett tillfredsställande sätt; vidare skulle tidsåtgången utökas i

så hög grad, att snabb nedslagning omöjliggöres, och överveterinärens tid bli

så upptagen, att han förhindras verkställa andra viktiga och brådskande

göromål.

Sveriges yngre veterinärers förening har förordat, att vid utbrott av epizooti

för varje län skulle fastställas vissa genomsnittliga livdjursvärden.

Gotlands låns, Göteborgs och Bohus läns samt Älvsborgs läns norra och

södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom länsveterinären i

Göteborgs och Bohus län ha ifrågasatt örn icke vid värderingen av djur

hänsyn även bör tagas till frihet från smittsam kastning. Avelsföreningen

för svensk låglandsboskap har framhållit, att den föreslagna minskningen i

»normallivvärdet» ej borde tillämpas förrän kon ifråga uppnått en ålder av

6 år, att det föreslagna tillägget för mjölkavkastning borde bestämmas efter

moderns avkastning även där det vore fråga om unga kor, som mjölkat i

endast 3 år, att de föreslagna tilläggen för hondjurens värde ur avelssynpunkt

syntes för låga saint att vid värdering av nyligen inköpta avelsdjur

nödig hänsyn borde tagas till inköpspriset. Att tillgång till tabeller till ledning

för värderingsmännen skulle underlätta värderingsarbetet har föreningen

ansett möjligt men samtidigt varnat för ett alltför schablonmässigt tillvägagångssätt

vid värderingen. Liknande synpunkter lia framhållits även av

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som tillika

funnit lämpligt, att värderingsmännen lämnades större frihet, samt av Östergötlands

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som jämväl ansett

att av Kungl. Majit meddelade föreskrifter med allmänna riktlinjer för värderingens

verkställande vöre tillfyllest, medan närmare detaljanvisningar icke

vore erforderliga.

I fråga om värderingsnämndens sammansättning lia i vissa yttranden uttryckts

viss tvekan örn lämpligheten att lämna åt veterinären att ensam verkställa

värderingar, särskilt om härvid komme att anlitas yngre oerfarna veterinärer.

Svenska länsveterinärföreningen har ansett att, därest en person skall

verkställa värderingen, såsom värderingsman endast borde anlitas länsveterinär,

överveterinär eller biträdande överveterinär.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Av mycket stor betydelse för såväl staten som djurägaren är att värdering- Dep^^nts''

arna av djur som skola nedslaktas sker på ett noggrant och tillförlitligt sätt.

För statsverket utgöra ersättningar för nedslaktade djur den utan jämförelse

drygaste utgiftsposten vid bekämpandet av epizootierna. Under den senaste

mul- och klövsjukeepizootien uppgingo ersättningarna för nedslaktade djur

under tiden den 19 maj 1938—den 30 juni 1940 till 12,142,541 kronor, under

det att flertalet övriga utgifter i anledning av epizootien något överstego

2,000,000 kronor. Såsom likvid för försålt kött lia emellertid under samma

tid influtit 2,337,154 kronor. För djurägaren utgöra djuren ofta en av hans

största tillgångar och representera icke sällan många års arbete som nedlagts

för att få fram en god kreatursbesättning. För närvarande finnas icke

några regler eller direktiv rörande de grunder som skola gälla för värderingen

i vidare mån än att det stadgats, att ersättning skall utgå efter det

värde djuren skulle haft om sjukdomen ej inträffat. Otvivelaktigt är, att

denna brist på vägledande föreskrifter orsakat en viss ojämnhet vid värderingarna

i olika delar av landet. De sakkunniga lia ifragasatt huruvida icke

det nuvarande värderingssystemet medfört en viss övervärdering av de nedslaktade

djuren. Ur statens synpunkt är det uppenbarligen av största vikt

att så icke sker. I annat fall komma såsom de sakkunniga framhållit de

smittsamma husdjurssjukdomarna, som bekämpas med nedslaktning, icke

att för djurägaren framstå såsom en olycka, vilken såvitt möjligt bör undvikas.

I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligt för att råda bot mot

berörda olägenheter, att Kungl. Majit erhåller befogenhet att utfärda föreskrifter

till vägledning för värdering av djur, som skola nedslaktas. Såsom

de sakkunniga föreslagit torde det emellertid vara ändamålsenligt, att detalj - föreskrifterna utfärdas av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen.

De av de sakkunniga föreslagna grunderna för värderingsförfarandet ge

mig anledning till vissa erinringar och påpekanden. I likhet med vad som

anförts i en del yttranden anser jag det av de sakkunniga föreslagna värderingsförfarandet

väl komplicerat. Emellertid synes genom vissa förenklingar

och genom tillhandahållande av tabeller med erforderliga uträkningar och

anvisningar denna olägenhet kunna undanröjas. Det torde under sådana

förhållanden jämväl vara möjligt, i varje fall då besättningarna icke äro

större, att så gott som genast lämna djurägaren meddelande om det ersättningsbelopp

han kan påräkna. För värderingsmännen är det uppenbarligen

till gagn att ha tillgång till vägledande grunder som de kunna följa vid värderingen.

Det torde stärka deras ställning gentemot djurägarna och synes

även vara ägnat alt ingiva större förtroende till värderingarna hos dessa. En

jämnare värdering lärer även härigenom kunna ornäs. Det blir genom det nu

ifrågasatta förfaringssättet också större möjligheter för myndigheterna att

kontrollera värderingarna. Flera värderingsman kunna då också utan större

olägenhet utses. För närvarande har man sökt begränsa antalet värderingsman

för att i möjligaste mån få till stånd likformighet i värderingarna. Liksom

de sakkunniga vill även jag framhålla, att värderingsmännen böra äga

frångå grunderna i sådana fall då de finna desamma av en eller annan an
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

ledning lämna oriktiga resultat, blott de göra anteckning i värderingsinstrurnentet

om anledningen till avvikelsen från de vägledande föreskrifterna.

Beträffande detaljerna i de grunder som ifrågasatts vill jag understryka

de sakkunnigas påpekande att de angivna sifferuppgifterna endast äro exempel

avsedda att belysa konsekvenserna av systemet. De belopp som skola

vara avgörande för ersättningen kunna fastställas först vid den tidpunkt då

epizootien pågår. De sakkunnigas uttalanden giva mig emellertid här anledning

till vissa påpekanden och reflexioner. I den mån noteringar böra

tjäna som utgångspunkt vid värderingen synes såsom Malmöhus läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott framhållit ligga närmast till hands

att begagna slakteriernas noteringar. I fråga örn minskning av det föreslagna

tillägget för livdjurvärdet för en ko, vill jag här framhålla, att denna

synes böra inträda icke såsom de sakkunniga ifrågasatt vid 3 års ålder utan

först vid 6 års ålder och då synes minskningen böra bestämmas till 15 procent

mellan 6—10 år och därefter till 20 procent. Tillägg för avelsvärde

synes enligt mitt förmenande icke böra utgå beträffande nötkreatur, med

mindre djurets årliga mjölkavkastning som regel uppgår till, för svensk kullig

boskap minst 120 kilogram smörfett, för svensk röd och vit boskap minst

140 kilogram smörfett samt för svensk låglandsboskap minst 160 kilogram

smörfett. Det av de sakkunniga förordade förfarandet med tillägg för djur

ställda under kontroll med hänsyn till förekomsten av tuberkulos finner jag

icke helt tillfredsställande. Det kan ifrågasättas örn man ej bör utgå från

att det normala är att djuren äro anslutna till den kliniska tuberkuloskontrollen.

För sådana djur bör sålunda icke utgå något tillägg. För kreatur,

som äro ställda under statlig kontroll med tuberkulin, synes däremot berättigat

att visst tillägg utgår. Detta synes böra bestämmas till 30 procent å

summan av tilläggen för normallivvärdet och mjölkavkastningen. Äro djuren

icke alls anslutna till det statliga tuberkulosbekämpandet synes ett motsvarande

avdrag av 30 procent böra göras. Inom områden, där nötkreaturstuberkulosen

praktiskt taget icke förekommer och där epizootilagens bestämmelser

äro tillämpliga på sjukdomens bekämpande, torde i anslutning

till vad de sakkunniga föreslagit tillägg böra utgå för alla djur, såvitt nedslaktningen

icke föranletts av tuberkulos. För samtliga djur inom s. k. tuberkulosfria

områden bör sålunda utgå ett tillägg av 30 procent av summan

av tilläggen för normallivvärdet och mjölkavkastningen.

Den i några yttranden berörda frågan, örn vid värderingen av nötkreatur

hänsyn bör tagas jämväl till djurens frihet från smittsam kastning, synes

icke nu böra avgöras. Vid ställningstagandet till detta spörsmål torde nämligen

särskild hänsyn böra tagas till sjukdomens allmänna utbredning i landet

och de åtgärder som äro vidtagna mot densamma. Det synes därför böra få

ankomma på Kungl. Maj:t att vid en framtida epizooti härutinnan meddela

det beslut som kan föranledas av då rådande förhållanden.

Utöver vad jag nu anfört vill jag framhålla att de sakkunniga, då de vid

värderingen för värdebestämningen utgå från djurets levande vikt, icke synas

ha beaktat, att djuren efter kalvningen nedgå i vikt, vilket förhållande

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

79

alltså kommer att medföra att djuret åsättes ett lägre värde. Detta torde

emellertid icke vara helt tillfredsställande då djurets värde såsom livdjur

icke kan anses ha förändrats. Nu anmärkta förhållande synes böra beaktas

av värderingsmännen och medföra erforderliga justeringar vid ersättningens

bestämmande.

Jag finner mig icke heller till alla delar kunna tillstyrka de sakkunnigas

förslag till värderingsnämndens sammansättning. I överensstämmelse med

vad i vissa yttranden uttalats anser jag icke tillfredsställande, att veterinär

ensam skall äga verkställa värdering av de mindre kreatursbesättningarna.

En viss risk kan föreligga att, då under stora epizootier mindre erfarna

veterinärer måste anlitas, värderingarna kunna bliva mindre tillförlitliga.

Men även örn genom de tilltänkta föreskrifterna rörande värderingsförfarandet

veterinärer kunna erhålla en god vägledning vid ersättningens bestämmande

och värderingarna därigenom kunna förväntas bliva i stort sett riktiga,

torde man likväl icke kunna bortse från att för ägarna av de mindre kreatursbesättningarna

det torde komma att framstå såsom i viss mån stridande mot

rättvisa och billighet att värderingen av deras djur skall ske på annat sätt

än då fråga är om besättningar med något flera djur. Jag förordar därför,

att i värderingarna av kreatursbesättningarna alltid skall jämte veterinären

deltaga en värderingsman. I anslutning till vad för närvarande gäller synas

dock utan olägenhet svinbesättningar med högst 75 djur kunna värderas av

veterinären ensam, då värderingen av svin i de flesta fall kan ske förhållandevis

schablonmässigt. Detsamma torde kunna gälla då värdering endast

skall ske av motsvarande antal får eller getter. Alt i vissa fall två värderingsmän

deltaga i värderingarna synes däremot icke erforderligt. Med den

föreslagna ändringen i värderingsnämndernas sammansättning synes det icke

längre vara motiverat att låta vissa värderingsmän utses av lantbruksstyrelsen

utan torde dessa böra utses av vederbörande hushållningssällskap eller

dess förvaltningsutskott. Begränsning av antalet värderingsmän medför jämväl

viss minskning i statens kostnader för värderingsförfarandet. För att

ytterligare nedbringa kostnaderna för värderingarna torde, såsom förut antytts,

böra övervägas, att flera värderingsmän förordnas inom varje län varigenom

resekostnaderna bliva lägre.

Förverkande av ersättning m. m.

Gällande bestämmelser.

Till förhindrande av missbruk av rätten till ersättning för förluster eller

skada till följd av smittsam husdjurssjukdom har i 8 § andra stycket epizootilagen

upptagits en bestämmelse därom att sådan ersättning skall vara förverkad,

därest den som haft kostnaden eller lidit förlusten vållat densamma

genom bristande vård om honom tillhöriga djur eller genom överträdelse av

de till skydd mot ifrågavarande sjukdomar givna föreskrifterna eller genom

införande från utrikes ort av djur, som han visste eller hade anledning misstänka

vara sjukt.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

I 8 § tredje stycket epizootilagen finnes upptagen föreskrift rörande den

tid, inom vilken anspråk på ersättning skall vid talans förlust framställas

hos vederbörande länsstyrelse. Denna tid har bestämts till tre månader.

Kungl. Maj:t är likväl obetaget att för särskilt fall medgiva undantag från

denna bestämmelse.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia föreslagit, att nuvarande bestämmelserna i 8 § andra

stycket epizootilagen skola utgå och att i stället i 12 §, där nu ett stadgande

finnes upptaget att förseelse mot epizootilagen eller enligt densamma meddelade

bestämmelser straffas enligt strafflagen, införas två nya bestämmelser

i ämnet. Enligt förslaget bör den ena bestämmelsen vara av innehåll, att i

de fall, där straff ådömes för förseelse, som nyss nämnts, domstolen tillika

må förordna, att ersättning av statsmedel helt eller delvis skall vara förverkad.

Det andra stadgandet avses skola innebära, att, därest förseelsen innefattar

olovlig införsel eller utförsel eller annan förflyttning av djur, produkter

eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta, domstolen

må på talan av åklagaren tillika förklara sådan egendom eller, om den icke

kan tillrättaskaffas, dess värde förbrutet. Slutligen ha de sakkunniga föreslagit

utsträckande av den i 8 § tredje stycket epizootilagen stadgade preklusionstiden

för ingivande av ansökan örn ersättning från tre till sex månader.

Sådan ansökan skall — med hänsyn till de sakkunnigas förslag om

centralisering av utbetalningarna till medicinalstyrelsen — alltid ställas till

denna myndighet.

Rörande sitt förslag till nya bestämmelser angående förverkande av ersättningen

av allmänna medel ha de sakkunniga i betänkandet anfört bland

annat:

Enligt vad de sakkunniga inhämtat ha de nuvarande bestämmelserna i

8 § andra stycket epizootilagen angående förverkande av statsersättning icke

i något fall tillämpats. En anledning härtill torde vara att det i de flesta

fall, då tillämpningen kunnat komma i fråga, framstått såsom obilligt att

hela ersättningen skall förklaras förverkad. Det torde även vara förenat

med svårigheter att i administrativ väg avgöra huruvida fullt godtagbara

skäl föreligga för att förklara ersättningen av statsmedel förverkad. För såväl

den enskilde djurägaren som myndigheterna innebär särskilt den nuvarande

bestämmelsen, att ersättningen skall vara förverkad, därest djurägaren

vållat kostnaden eller förlusten som skall ersättas genom bristande vård

om honom tillhörigt djur, en alltför stor osäkerhet i fråga örn när stadgandet

bör vinna tillämpning. Det synes de sakkunniga ur såväl rättssäkerhetssom

billighetssynpunkter mera tillfredsställande och lämpligt att spörsmålet

om förlust av den statliga ersättningen avgöres av domstol. De sakkunniga

vilja därför föreslå att de nuvarande bestämmelserna i 8 § andra stycket

utgå och att i stället i 12 §, där ett stadgande nu finnes upptaget att förseelse

mot epizootilagen eller enligt densamma meddeladé bestämmelser

straffas enligt strafflagen, införes ett nytt stycke av innehåll, att i de fall,

där straff sålunda ådömes, domstolen tillika må förordna, att ersättning av

statsmedel helt eller delvis skall vara förverkad. Domstolen får sålunda med

stöd av den i målet förebragta utredningen bedöma huruvida skäl finnes

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

81

att helt eller delvis förklara djurägaren förlustig ersättningen. För djurägaren

föreligger häri en större trygghet att frågan icke avgöres utan att tillräcklig

utredning förebragts och han blivit i tillfälle att framföra sina synpunkter.

Det torde också vara ur rättssäkerhetens synpunkt mera tillfredsställande

att förlusten endast inträffar i de fall då djurägaren gjort sig skyldig till

straffbar förseelse.

I sin motivering till förslaget om införande av en förverkandebestämmelse

i 12 § epizootilagen ha de sakkunniga till en början erinrat därom att i

skrivelse den 19 november 1938 länsstyrelsen i Östergötlands län hemställt,

att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande framläggande av förslag om

höjning av straffmaximum för det i 19 kapitlet 17 § andra stycket andra

punkten strafflagen behandlade fallet att sjuka ej kommer av gärningen.

Med anledning härav hade inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria

i ämnet jämte utkast till lag örn sådan ändrad lydelse av nämnda lagrum

att straffet enligt andra stycket för det fall, att sjuka ej kommer av

gärningen, bestämdes till böter eller fängelse. Över promemorian jämte lagutkastet

hade utlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter, som därvid i allmänhet

lämnat lagutkastet utan erinran. Handlingarna i ärendet hade överlämnats

till de sakkunniga.

De sakkunniga ha beträffande sin ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål

därefter vidare yttrat:

De sakkunniga hysa den uppfattningen, att påföljderna vid förseelse mot

föreskrifter för hindrande av spridning av smittsamma husdjurssjukdomar

mången gång icke stå i rimligt förhållande till den skada som därigenom

kan uppkomma och den ekonomiska vinning överträdelsen stundom medför.

Ifrågavarande lagrum torde emellertid jämväl i annat avseende kräva

omarbetning, vilken lämpligast kunde ske i samband med vidtagande av mera

omfattande ändringar i strafflagen. De sakkunniga ha därför övervägt örn

icke frågan nu kunde givas en tillfredsställande lösning på annat sätt än

genom en skärpning av själva straffskalan. Man torde därvid främst böra

taga hänsyn till sådana överträdelser av ifrågavarande bestämmelser som

kunna medföra ekonomisk vinning. Detta syfte torde ernås därigenom att

överträdelser, vilka innefatta olovlig införsel, utförsel eller annan förflyttning

av djur, varor eller produkter som kunna bidraga till spridande av

smitta, kunde medföra att sådan egendom eller dess värde förklarades förbrutet.

På grund härav anse sig de sakkunniga böra föreslå, att, i analogi

med föreskriften i 19 § 2 mom. förordningen den 10 maj 1940 (nr 373) angående

bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur inom vissa områden, en

förverkandeklausul av nu angiven innebörd upptages i 12 § epizootilagen.

Yttrandena.

I de avgivna yttrandena ha de sakkunnigas nu ifrågavarande förslag tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

De sakkunnigas här ifrågavarande förslag kan jag helt biträda. Såsom deDepartementssakkunniga

framhållit lia de nuvarande bestämmelserna örn förverkande av chtf*nersättning

aldrig tillämpats. Anledningen härtill torde vara att söka däri

att det är förenat med stora svårigheter för administrativ myndighet att

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 84.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

få en klar uppfattning huruvida omständigheterna äro sådana att det kan

anses berättigat att förklara ersättningen förverkad. I de flesta fall torde det

även komma att framstå såsom obilligt att djurägaren skall berövas hela

ersättningen. Ett överflyttande till domstols avgörande i samband med rättegång

mot djurägaren för överträdelse av epizootibestämmelserna av frågan

om förverkande av ersättningen synes ur såväl rättssäkerhets- som billighetssynpunkt

vara mera tillfredsställande än den nuvarande ordningen.

I likhet med de sakkunniga anser jag att den ifrågasatta höjningen av straffmaximum

för det i 19 kapitlet 17 § andra stycket andra punkten strafflagen

omförmälda brott icke bör upptagas till avgörande i nu förevarande sammanhang.

Frågan synes lämpligen böra utredas i samband med den nu pågående

revideringen av vissa delar av strafflagens speciella del. De sakkunnigas

förslag torde för närvarande innebära en ändamålsenlig lösning av det

föreliggande spörsmålet huru man skall kunna förhindra att en överträdelse

av epizootibestämmelserna, oaktat bötesstraff ådömes, medför ekonomisk

vinning för den felande. Mot det sätt varpå de sakkunniga utformat de nya

bestämmelserna är från min sida intet att erinra. De föreslagna ändringarna

i 8 och 12 §§ epizootilagen synas sålunda böra genomföras.

Anskaffande av arbetskraft, transportmedel och materiel.

Gällande bestämmelser:

Enligt 7 § epizootilagen åligger det djurägare att vid förrättning, som företages

på grund av lagen eller enligt densamma meddelade bestämmelser,

ställa för honom tillgänglig arbetskraft till förfogande. I samma paragraf

stadgas vidare att djurägaren skall ombesörja, att djur, om vilkets dödande

jämlikt epizootilagen förordnats, avlivas samt att kropp av sådant djur eller

av djur, som dött i någon i epizootilagen avsedd sjukdom eller efter

skyddsympning, oskadliggöres på sätt medicinalstyrelsen föreskriver. Därest

någon underlåter att skyndsamt fullgöra föreskriven åtgärd, skall densamma

genom länsstyrelsens försorg verkställas på den försumliges bekostnad.

I epizootikungörelsen 3 § punkt 7 har ytterligare föreskrivits, att, därest

djurägare icke tillhandahåller nödig arbetskraft för gravgrävning eller för

utförande av annat arbete, som föranledes av i vederbörlig ordning meddelad

föreskrift till bekämpande av i epizootilagen avsedd sjukdom, länsstyrelsen

skall på hemställan av veterinär anmoda polismyndighet att skyndsamt

tillkalla arbetsmanskap för arbetets utförande. Jämlikt 16 § 1 mom.

epizootikungörelsen skall länsstyrelsen vid fara för utbrott av mul- och klövsjuka

inom länet från vederbörande kommunalnämndsordförande, magistrat

och stadsstyrelse infordra uppgift å inom kommunen eller staden bosatta

personer, vilka vid utbrott av sjukdomen kunna anses lämpliga att utföra

arbete såsom desinfektörer, vaktmanskap, slaktare m. m. ävensom upprätta

samt till länsveterinären och vederbörande överveterinär översända förteckning

å sådan personal. För att leda desinfektionsarbetet kan länsstyrelsen

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

83

enligt 18 § epizootikungörelsen förordna särskild desinfektör. Enligt gällande

bestämmelser utgår arvode till desinfektör av statsmedel med 15 kronor örn

dagen. Någon resekostnadsersättning utbetalas icke. Tillika åligger det länsstyrelsen

enligt punkt 5 i 3 § att i den omfattning som anses nödig föranstalta

om effektiv bevakning av område, som förklarats smittat eller misstänkt

för smitta, samt, där så finnes påkallat av förhållandena, söka utverka, att

armén tillhörigt manskap med befäl och materiel i avvaktan på Kungl.

Maj:ts beslut i ärendet ställes till förfogande för vakthållning.

Enligt 6 § epizootilagen åligger det offentligt slakthus ävensom annan under

offentlig kontroll ställd slakteriinrättning, att där så påkallas för nedslagning

ställa lokal och personal till förfogande.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha i sitt betänkande behandlat vissa frågor avseende anskaffande

av arbetskraft och materiel av skilda slag för bekämpande av

epizootier. De sakkunniga ha framhållit, att de problem, som under den

senaste mul- och klövsjukeepizootien i fråga örn anskaffande av arbetskraft

särskilt påkallat uppmärksamhet och även vållat vissa svårigheter avsett

lämpligaste sättet att få arbetskraft för gravgrävning och desinfektion

samt för vakthållning vid spärrgränser. Under den senaste epizootien övergick

man mer och mer enligt vad de sakkunniga vidare uttalat till att anlita

vägdistriktens arbetare för gravgrävning. De sakkunniga ha funnit denna

praxis ändamålsenlig. Enligt de sakkunnigas mening skulle det icke låta sig

göra att under tid mellan epizootierna hålla någon permanent organisation

eller beredskap i fråga om arbetskraft. Det borde ankomma på länsstyrelserna

att, då fara för epizooti vore för handen, träda i förbindelse med vägstyrelserna

i syfte att söka träffa överenskommelse om att få anlita vägdistriktets

arbetare för gravgrävning. I de fall där dylik överenskommelse icke kunde

träffas, finge det i första hand ankomma på vederbörande veterinär att anskaffa

arbetsfolk och, där han icke vore i stånd därtill, å länsstyrelsen. De

sakkunniga ha understrukit vikten av att största möjliga sparsamhet iakttoges

vid bestämmande av arbetslönerna. Det borde åligga medicinalstyrelsen

att vaka häröver.

I fråga örn anskaffande av desinfektörer ha de sakkunniga ansett lämpligt

att liksom hittills genom länsstyrelsens försorg uppgjordes en förteckning

över personer, som kunde förordnas för detta ändamål. Förordnandet

ha de sakkunniga för undvikande av onödig omgång föreslagit böra meddelas

av vederbörande överveterinär i stället för länsstyrelsen. Högre arvode

än det hittills tillämpade, 15 kronor, lia de sakkunniga ej funnit anledning

ifrågasätta i vidare mån än att medicinalstyrelsen borde lämnas befogenhet

att, där så funnes nödvändigt, medgiva höjning av beloppet.

Bevakningsmanskap vid spärrgränser ha de sakkunniga ansett lämpligast

liksom hittills böra anskaffas och förordnas av länsstyrelserna. Härtill borde

anlitas den ordinarie polispersonal som funnes tillgänglig och i övrigt

förordnas lämpliga personer, vilka tillädes polismans befogenheter. Att för

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 84-

ifrågavarande ändamål använda militärmanskap såsom epizootikungörelsen

under vissa förhållanden förutsätter ha de sakkunniga ansett icke vidare

böra förekomma. För att nedbringa kostnaderna för spärranordningarnas

upprätthållande ha de sakkunniga ifrågasatt om det icke vore lämpligt att

bevakningen vid spärrgränserna, i stället för att som hittills göras stationär

och permanent dygnet runt, i viss omfattning och särskilt för mindre vägar

anordnades i form av patrullering av vägarna vid olika tider på dygnet.

Därest patrulleringen skedde å cykel eller motorcykel, kunde ytterligare inskränkningar

av bevakningspersonalens antal ske.

En annan fråga som under epizootien åren 1938—39 till en början vållade

vissa besvärligheter var spörsmålet om anskaffande av bilar för transport

av kreatur till slakterierna. I allmänhet avhämtades kreaturen genom slakteriernas

försorg i av dem iordningställda bilar. De sakkunniga ha ansett

att så även framdeles i stort sett borde ske. Kostnaderna för bilarnas iordningställande

för ändamålet torde åvila vederbörande bilägare. Staten borde

icke utan vägande skäl ikläda sig någon ersättningsskyldighet härför.

De sakkunniga ha i fråga om bestämmelserna i 6 § epizootilagen angående

slakteriernas skyldigheter föreslagit vissa mindre jämkningar. Sålunda borde

i denna paragraf intagas ett uttryckligt stadgande därom, att slakterierna

vid sin verksamhet skulle vara skyldiga iakttaga de föreskrifter, som till

undvikande av smittas spridande meddelats av medicinalstyrelsen. I anslutning

till denna ändring föreslås jämväl ändring av 2 § i kungörelsen den

30 november 1934 (nr 559) angående kontrollslakterier, avseende åläggande

för dylikt slakteri att ha erforderliga tvätt- och omklädningsrum för personalen

samt att vid lastbrygga eller ingång till slakteri anordna lämplig beläggning

av marken med hårt material m. m. De sakkunniga ha härom anfört

bland annat följande.

De sakkunniga vilja framhålla, att vissa hygieniska förbättringar i slakteriernas

utrustning för nedbringande av smittrisken under slakt i anledning

av raul- och klövsjuka torde böra genomföras. Vid vissa slakterier är sålunda

platsen framför slakteriet där djuren avlastas icke belagd med sådant ämne

(cement eller asfalt), att effektiv rengöring och desinfektion kan verkställas.

Likaledes torde på vissa håll saknas tillfredsställande omklädnadsrum för

den personal som sysslar med mul- och klövsjukeslakten. För att kunna anses

godtagbara vid dylik slakt böra omklädnadsrummen vara indelade i helt

skilda avdelningar, av vilka den ena användes för desinfektion och avtagande

av de under slakten begagnade kläderna samt den andra för påtagande av

rena kläder. Bristen på dylika anordningar torde medföra en icke ringa

smittrisk.

Av särskild vikt i detta sammanhang är också, att slakteriet har tillgång

på erforderlig personal samt att möjligheter förefinnas till tillfredsställande

isolering mellan lokaler som användas för vanlig slakt och sådana utrymmen

som behöva tagas i anspråk för slakt av djur som härröra från smittade

gårdar.

Enligt de sakkunnigas förmenande bör det åligga de offentliga slakthusen

samt de andra under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningarna, vilka

jämlikt 6 § epizootilagen äro skyldiga alt ställa lokal och personal till förfogande

för nedslaktning, att vara utrustade med av de sakkunniga i det fö
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

85

regående nyss omförmälda anordningar. Det torde böra ankomma på medicinalstyrelsen

att för godkännande av kontrollslakteri fordra att tillfredsställande

anordningar i sådant hänseende finnas. Detta lärer redan nu kunna

ske med tillämpning av kungörelsen den 30 november 1934 angående kontrollslakterier.

För vinnande av full tydlighet i detta hänseende vilja emellertid

de sakkunniga föreslå att uttryckliga stadganden upptagas i 2 § nämnda

kungörelse. En mindre jämkning i 6 § epizootilagen torde även böra ske

till vinnande av en klarare formulering av bestämmelserna i ämnet.

De sakkunniga ha i detta sammanhang även något berört möjligheterna

att tillvarataga kropparna efter sjuka djur som nedslaktades. De sakkunniga

ha ifrågasatt möjligheten att även transportera de sjuka djuren till slakteri

för att efter destruktion vid slakteriet kunna använda delar av djuren för tekniskt

bruk (tekniskt fett, gödningsämnen m. m.). De sakkunniga ha framhållit,

att så skedde i viss omfattning utomlands. Enligt de sakkunnigas mening

borde medicinalstyrelsen vid epizootier ha sin uppmärksamhet riktad

på denna fråga.

De sakkunniga ha slutligen i sitt betänkande föreslagit en centralisering av

mciterielanskaffningen. Härom ha de sakkunniga anfört bland annat:

De sakkunniga förorda att införskaffandet av anbud å desinfektionsmedel

då fara för epizooti hotar och övriga förberedande åtgärder för materielens

anskaffande centraliseras till medicinalstyrelsen. Det torde kunna förutsättas

att medicinalstyrelsens vanligen tillgängliga arbetskrafter icke kunna anlitas

för ifrågavarande ändamål vid sidan av sitt dagliga arbete. Styrelsen torde

därför böra lämnas tillstånd att flir vidtagande av åtgärder för dylik materielanskaffning

anställa en särskild person, som skulle ha att infordra anbud

från olika firmor örn leverans av materiel som behöves i större omfattning

samt att förhandla om leveransvillkor. Vidare borde han undersöka möjligheten

av att anskaffa lämpliga lokaler för materielens förvarande samt

övriga lokaler, som kunna behövas vid en större epizooti. över huvud synes

ifrågavarande person böra under medicinalstyrelsens överinseende vidtaga

alla sådana förberedande åtgärder som kunna underlätta materielanskaffningen

i händelse av en kraftigare epizooti. Sedan epizootien tagit större omfattning

och en särskild nämnd tillsatts för handhavande av ledningen av

kampen mot epizootien, må i denna nämnd kunna ingå den särskilda tjänsteman,

som handhar materielanskaffningen. Genom att anskaffningen i möjligaste

mån handhaves centralt vinnes bättre överblick örn vad som behöves,

och fördelaktigare villkor kunna erhållas. Efter epizootiens slut torde medicinalstyrelsen

böra, därest tillgängliga arbetskrafter icke kunna användas,

anlita lämplig person att taga hand örn överbliven materiel och antingen

försälja densamma eller ock ordna med dess lämpliga bevarande. De medel

som äro erforderliga för ifrågavarande tjänstemäns avlönande torde kunna

disponeras ur det allmänna anslag, som finnes för täckande av utgifterna för

epizootiens bekämpande.

Yttrandena.

I yttrandena lia vad de sakkunniga i nu förevarande hänseende föreslagit

i allmänhet icke föranlett någon erinran. Svenska distriktsveterinärföreningen

samt länsveterinären i Malmöhus län ha ifrågasatt, harvida icke ur stadgandet

i 7 § epizootilagen borde uteslutas föreskriften örn att djurägare skulle

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

vara skyldig ombesörja oskadliggörandet av döda djur. I allmänhet skedde

detta numera genom myndighets försorg. Länsstyrelsen i Jönköpings län

har ansett önskvärt, att medicinalstyrelsen vid beslutande örn spärrgräns

lämnade länsstyrelsen direktiv örn bevakningens anordnande. Länsstyrelsen i

Västmanlands län har uttalat, att det borde ankomma på polismyndigheten

i orten att anskaffa arbetsfolk. Medicinalstyrelsen har framfört vissa erinringar

mot förslaget såvitt angår slakteriernas skyldighet att hålla lämpliga

omklädningsrum. Styrelsen har härutinnan framhållit följande.

De sakkunniga synas utgå från att redan nu befintliga kontrollslakterier

skola vara skyldiga att på egen bekostnad vidtaga sådana ändringar och tillbyggnader

att de bliva väl lämpade för utförande av slakt av djur från smittade

besättningar. Visserligen torde det få anses önskvärt att kontrollslakterierna

vore anordnade på sätt epizootisakkunniga tänkt sig beträffande visst

antal omklädningsrum för personal och möjlighet till tillfredsställande isolering

mellan lokaler som användas för vanlig slakt och sådana utrymmen,

som behöva tagas i anspråk för slakt av djur från smittade besättningar.

Ihågkommas måste dock att kontrollslakterierna äro enskilda personer eller

sammanslutningar tillhöriga anstalter, som tillkommit i syfte dels att möjliggöra

slakt under goda hygieniska förhållanden och dels att åstadkomma

god kontroll av det uppslaktade köttet med avseende på tjänlighet till människoföda.

Däremot har syftemålet med deras uppförande ingalunda varit

att för det allmännas räkning anordna lokaler, särskilt lämpade för slakt av

för smitta misstänkta djur. Vid sådant förhållande är det helt naturligt att

de olika slakterilokalerna anordnats på ett sätt, som å ena sidan tillfredsställer

hygieniska krav och å andra sidan ställer sig ur ekonomisk och driftsynpunkt

mest fördelaktigt. Sålunda ha de för personalen avsedda tvätt- och

omklädnadsrummen särskilt vid de på senare tiden uppförda kontrollslakterierna

ofta icke förlagts i samma våning som slaktlokalerna utan i vindseller

källarvåningarna, vilkas utrymmen på så sätt kunnat bättre utnyttjas.

För kontrollslakterier, till vilkas uppförande tillstånd kommer att lämnas

efter utfärdandet av nya bestämmelser rörande personalens tvätt- och omklädnadsrum,

torde det icke behöva medföra svårighet att uppställa fordran

på slakterilokalernas anordnande enligt sakkunnigas förslag. Beträffande

de förut befintliga kontrollslakterierna torde det däremot i många fall komma

att draga betydande kostnader att anordna tvätt- och omklädnadsrum

m. m. på sätt sakkunniga synas ha tänkt sig. Av skäl som förut angivits

torde det böra anses obilligt kräva att slakterierna skola betungas med mera

avsevärda kostnader för dylika av »epizootislakt» betingade ändrings- eller

nybyggnadsarbeten. Kostnaderna härför torde i stället böra bestridas med

statsmedel. Under denna förutsättning har styrelsen intet att erinra emot

genomförande av de sakkunnigas förslag beträffande såväl tvätt- och omklädnadsrum

som berörda isoleringsmöjlighet vid kontrollslakteri och de offentliga

slakthusen.

Medicinalstyrelsen har därjämte förordat, att i 6 § epizootilagen intoges

stadgande därom att slakteri skulle vara skyldigt att ställa materiel till förfogande

samt att slakteri ävensom annan, som yrkesmässigt transporterar

djur eller kött, skulle vara skyldig att —- i mån av tillgång till för ändamålet

lämpligt transportfordon — på anfordran av vederbörande myndighet mot

den ersättning som medicinalstyrelsen bestämde verkställa transport av för

nedslaktning avsedda djur och deras kött. Medicinalstyrelsen har även an
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 84.

87

sett, att medicinalstyrelsen borde äga bestämma den ersättning, som skulle

utgå för begagnande av slakteriinrättning, ävensom ersättning till vid nedslaktningsförrättningen

verksam personal.

Lantbruksförbundet har i huvudsak anfört:

Förbundet anser visserligen önskvärt att omklädningsrum i enlighet med

de sakkunnigas förslag finnas, men örn detta uppställes såsom villkor för att

slakteri skall kunna anses godtagbart för raul- och klövsjukeslakt, torde en

del av de nuvarande kontrollslakterierna icke kunna ifrågakomma för ändamålet.

För flera av dem torde det även vara praktiskt taget omöjligt att anordna

de förordade dubbla omklädnadsrummen. Där exempelvis omklädnadsrummen

äro belägna i annan byggnad än själva slakteriet och måste

användas vid raul- och klövsjukeslakt, torde risk föreligga för att hela anläggningen

blir infekterad och till följd därav oanvändbar för annan slakt

samtidigt. Det torde vara lämpligast att föreskriva, att för slakteridriften ansvariga

personer och besiktningsveterinärer på bästa möjliga sätt ordna för

mul- och klövsjukeslakt vid de slakterier, där det icke är möjligt att genomföra

de av de sakkunniga föreslagna anordningarna. Förbundet vill erinra,

att vid mul- och klövsjukeslakt i Skara och Stenstorp åren 1938 och 1939

närliggande rum utan olägenhet kommo till användning såsom omklädnadsoch

tvättrum.

I vissa yttranden har viss tvekan uttalats om lämpligheten av en centralisering

av materielanskaffningen.

Vidtagandet av de av de sakkunniga föreslagna åtgärder skall huvudsak-i)^^n,«''

ligen ankomma på de administrativa myndigheter, som handha bekämpandet

av de epizootiska sjukdomarna. Vad de sakkunniga anfört rörande anskaffande

av arbetskraft torde i stort sett icke giva anledning till erinringar.

Såsom de sakkunniga framhållit synas skäl understundom kunna föreligga

att medgiva högre arvode åt desinfektörerna än enligt gällande bestämmelser.

I fråga örn anordnandet av spärrgränser vill jag understryka vikten av att

det sker på lämpligaste sätt och att den största möjliga sparsamhet iakttages.

Det synes under den senaste mul- och klövsjukeepizootien vid flera tillfällen

ha förekommit att vakthållningen varit ordnad på ett mindre tillfredsställande

sätt och utan iakttagande av tillbörlig sparsamhet.

De erinringar som i medicinalstyrelsens och lantbruksförbundets yttranden

anförts mot de sakkunnigas förslag i fråga om omklädnadsrummens anordnande

synas vara förtjänta av beaktande. Inom vissa slakterier kunna

förhållandena vara sådana att ett tillgodoseende av de sakkunnigas förslag

kan medföra alltför höga kostnader för att man rimligtvis skall kunna fordra

att åtgärderna skola genomföras av slakterierna i fråga. Möjlighet bör då

finnas för medicinalstyrelsen att medgiva dispens från föreskrifterna. En

övergångsbestämmelse, som möjliggör detta, synes därför böra fogas till de

föreslagna ändringarna av 2 § i kungörelsen angående kontrollslakterier.

Emellertid bör ett dylikt slakteri örn så icke är oundgängligen nödvändigt

icke anlitas för nedslaktning vid mul- och klövsjuka. Skulle slakteriet behöva

användas, böra så tillfredsställande anordningar som möjligt i nu ifrågavarande

hänseende vidtagas.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Den av de sakkunniga föreslagna jämkningen av 6 § epizootilagen torde

böra genomföras. Däremot anser jag icke, att slakterierna böra åläggas verkställa

transporterna av djur mot ersättning som medicinalstyrelsen bestämmer.

I fråga örn ersättningen till slakterierna och dess personal torde den nu

tillämpade ordningen böra bibehållas.

Vad de sakkunniga anfört rörande möjligheterna att bättre tillvarataga

kropparna av dödade djur synes böra av medicinalstyrelsen övervägas.

Även vad de sakkunniga föreslagit rörande materielanskaffningen torde

böra av medicinalstyrelsen beaktas. Det är av vikt att medicinalstyrelsen i

god tid då epizooti synes hota vidtager erforderliga åtgärder eller, därest medicinalstyrelsen

icke anser sig själv vara i stånd att leda kampen mot epizootien,

hemställer om tillsättande av epizootinämnd.

Utöver av mig i det föregående föreslagna ändringar i epizootilagen torde

en mindre jämkning av redaktionell natur böra företagas i 3 §.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till dels lag angående ändring av vissa delar i lagen

den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilag), dels kungörelse örn ändring i vissa delar av kungörelsen

den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande

av smittsamma husdjurssjukdomar, dels ock kungörelse örn ändring av 2 §

kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 389) örn allmänna grunder angående försäkring

med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar.

För att riksdagen må bliva i tillfälle att överblicka den nu förevarande frågan

torde de tre sista författningsförslagen böra såsom bilaga 1—2 fogas till

protokollet. Jag har för avsikt att framdeles, sedan de ändrade bestämmelserna

i epizootilagen prövats av riksdagen ånyo för Kungl. Maj:t anmäla

frågan om utfärdande av tillämpningsföreskrifter och övriga erforderliga författningar.

Departementschefen hemställer härefter, att det inom departementet upprättade

förslaget till lag angående ändring av vissa delar i epizootilagen måtte

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,

att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gustav T. Roupe.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

89

Bilaga 1.

Förslag

till

kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 12 april

1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande av

smittsamma husdjurssjukdomar.

Härigenom förordnas, dels att 20 § kungörelsen den 12 april 1935 med

närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

skall upphöra att gälla dels ock att 2, 3, 9, 10, 11, 12, 15, 16, 18, 19,

21, 22, 24, 25, 28 och 32 §§ samma kungörelse1 skola erhålla följande

ändrade lydelse:

2 §.

1 mom. Medicinalstyrelsen åligger---avsedda sjukdomar

1. att med uppmärksamhet följa sådana sjukdomars uppträdande och

spridning såväl inom som utom riket samt att särskilt söka utröna sjukdomarnas

smittvägar;

2. att till ledning för länsstyrelserna och andra myndigheter meddela

anvisningar angående sjukdomarnas bekämpande;

3. att för---rapporter m. m.;

4. att till hjälp för djurägare meddela råd och anvisningar för sjukdomarnas

igenkännande och bekämpande;

5. att skyndsamt underrätta chefen för jordbruksdepartementet, då

sjukdom som avses i denna kungörelse utbrutit i landet, samt hålla honom

underrättad örn sjukdomens vidare utbredning och när densamma upphört;

6. att, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, besluta om och verkställa

utbetalning av ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust,

som föranletts av stadgande i epizootilagen eller enligt densamma meddelade

bestämmelser; samt

7. att i övrigt handhava ledningen av kampen mot sjukdomarna och,

där så erfordras, genom framställningar till Kungl. Majit eller vederbörlig

myndighet verka för deras bekämpande.

2 mom. Medicinalstyrelsen må---en suppleant.

Då så anses erforderligt, må medicinalstyrelsen förordna lämpliga veterinärer

att i de hänseenden styrelsen bestämmer biträda överveterinärerna

vid ledandet av kampen mot här avsedd sjukdom (biträdande överveterinärer)

.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1938:545, av 3 § se 1938:665, av 10 § se 1937:839.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Medicinalstyrelsen må---extra tjänsteveterinärer.

För överveterinär, biträdande överveterinär och extra tjänsteveterinär skall

medicinalstyrelsen utfärda särskilda instruktioner.

Underrättelse om — — — i länet.

3 mom. Med tjänsteveterinärer enligt epizootilagen och denna kungörelse

avses läns- och distriktsveterinärer samt med tjänsteårsberäkning anställda

stadsveterinärer ävensom i 2 mom. omförmälda överveterinärer, biträdande

överveterinärer och extra tjänsteveterinärer.

3 §.

Det åligger länsstyrelse att om utfärdandet av smittförklaring som omförmäles

i 4 § epizootilagen eller förklaring, att ställe eller område är misstänkt

för smitta, ävensom örn de i anledning därav meddelade föreskrifterna

skriftligen underrätta medicinalstyrelsen, länsveterinären, vederbörande

lokala tjänsteveterinärer samt i den utsträckning så finnes erforderligt övriga

myndigheter och veterinärer. Förklaringens innehåll skall ock bringas till

allmänhetens kännedom genom meddelande i länskungörelserna och, i erforderlig

omfattning, i en eller flera tidningar ävensom medelst anslag å

lämpliga platser inom och närmast omkring det ställe eller område, som

beröres av förklaringen.

Länsstyrelse åligger vidare i fråga om bekämpande av de sjukdomar som

avses i denna kungörelse

1. att, då i främmande land eller inom landet dylik sjukdom yppas under

sådana omständigheter, att fara för smittas spridande till länet föreligger,

vidtaga åtgärder till förekommande av sådan spridning;

2. att, då---till utlandet;

3. att, där---nämnda län;

4. att vid utbrott av sjukdom som här avses meddela föreskrifter till förebyggande

av smittas spridande vid djurutställningar, marknader, andra tillfällen

då djur sammanföras eller auktioner vid vilka djur skola försäljas

ävensom angående särskilda försiktighetsmått vid transport av djur, varor

och redskap;

5. att i den omfattning som anses nödig föranstalta om effektiv bevakning

av område som förklarats smittat eller misstänkt för smitta;

6. att förordna---smittat område;

7. att, därest---arbetets utförande;

8. att efter utbrott av sjukdom som här avses meddela erforderliga föreskrifter
a)

för mejerier och för gårdar, som leverera mölk till mejeri, angående

åtgärder till hindrande av smittspridning, häri inbegripet förordnande om

stängning av mejeri i och för smittrening;

b) för kontrollassistenter, jordbrukskonsulenter och andra personer beträffande

de inskränkningar och försiktighetsmått, som skola gälla för dem

vid utövande av deras verksamhet;

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

91

c) för lokala polismyndigheter beträffande deras åligganden med avseende

å bekämpande av sjukdomen ävensom å undersökningar för utrönande

av smittkälla och dylikt; samt

9. att, där--— smittas spridande.

Vid utfärdande av bestämmelser och vidtagande av åtgärder i övrigt som

avses i epizootilagen och denna kungörelse har länsstyrelse att ställa sig till

efterrättelse de anvisningar och föreskrifter angående sjukdomarnas förekommande

och bekämpande som utfärdats av medicinalstyrelsen.

9 §.

1 mom. Djurägare är---ersättningens bestämmande.

2 mom. Ersättning för---av kadaver.

3 mom. Utfärdas till---prövas skäligt.

4 mom. Ersättning skall utgå av allmänna medel för smittreningsåtgärder,

som vidtagas i enlighet med i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter,

dock ej för av djurägaren till förfogande för ändamålet ställda redskap.

För arbetskraft, som djurägaren tillhandahållit för ändamålet, skall ersättning

av allmänna medel utgå efter den arbetslön, som i orten i allmänhet

tillkommer arbetare för likartat arbete, dock, då lejd arbetskraft tillhandahållits,

högst med belopp som djurägaren nödgats utgiva i ifrågakomna hänseende.

5 mom. Har djurägare tillhandahållit arbetskraft för handräckning för

annat ändamål än för verkställande av smittreningsåtgärder, skall han därför

vara berättigad till gottgörelse av allmänna medel enligt i 4 mom. stadgade

grunder.

6 mom. Vid anlitande---allmänna medel.

7 mom. Av allmänna medel skola gäldas kostnad för vakthållning och

övriga kostnader för områdenas avspärrning, för värdering varom i 10 §

förmäles, för efter föreskrift av medicinalstyrelsen eller veterinär använda

vacciner eller andra förebyggande eller botande medel mot i denna kungörelse

avsedd sjukdom, för av veterinär vid undersökning för konstaterande

av här ifrågavarande sjukdom använda hjälpmedel såsom maliem och dylikt,

för undersökning å statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen

godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium beträffande

förekomsten av sådan sjukdom samt för fraktkostnad för insändande till anstalten

eller laboratoriet av prov och dylikt. Likaledes skall, där icke annorledes

särskilt stadgas, av allmänna medel gäldas ersättning för av veterinär

företagen förrättning enligt denna kungörelse eller eljest i vederbörlig ordning

givna föreskrifter för bekämpande av i kungörelsen avsedd sjukdom.

8 mom. Påbjudes vid bekämpande av sjukdom som i denna kungörelse

avses isolering av område eller annan dylik åtgärd och vållas någon därigenom

väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst,

kan, örn särskilda skäl därtill föranleda, ersättning därför beredas honom av

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

allmänna medel. Ansökning om sådan ersättning prövas, därest det begärda

ersättningsbeloppet icke överstiger tvåhundra kronor, av medicinalstyrelsen,

i annat fall av Kungl. Maj:t.

10 §.

1 mom. Värdering för bestämmande av ersättning, som avses i 9 § 1

morn., skall verkställas av vederbörande tjänsteveterinär eller av medicinalstyrelsen

därtill förordnad veterinär. Då fråga är örn värdering av häst eller

nötkreatur eller eljest av besättning, som består av mer än 75 får, 75 getter

eller 75 svin över fyra månaders ålder, skall i värderingsförrättningen jämväl

deltaga en värderingsman. Värdering av djur, som skola nedslaktas enligt

bestämmelserna i 3 § 1 mom. epizootilagen, må verkställas av veterinären

ensam.

Värdering för bestämmande av ersättning, som avses i 9 § 2 och 3 morn.,

skall verkställas av vederbörande tjänsteveterinär eller av medicinalstyrelsen

därtill förordnad veterinär jämte en värderingsman.

2 mom. Det skall ankomma på hushållningssällskap eller dess förvaltningsutskott

att inom varje hushållningssällskaps område utse minst två värderingsmän

jämte suppleanter för dessa. Värderingsman skall utses för en

tid av tre år. Prövar medicinalstyrelsen vid häftigt utbrott eller med hänsyn

till omfattningen av sjukdom som i denna kungörelse avses så erforderligt,

skola ytterligare värderingsman utses för den tid sjukdomen varar. Till värderingsman

böra väljas personer, som äro bosatta inom olika delar av hushållningssällskapets

område. Uppgifter å de personer, som utses till värderingsman

och suppleanter, samt å deras post-, telegraf- och telefonadress

skola av hushållningssällskapen skyndsamt insändas till medicinalstyrelsen

och samtidigt därmed tillställas vederbörande länsstyrelse, vilken det åligger

att snarast möjligt införa uppgifterna i länskungörelserna samt särskilt underrätta

tjänsteveterinärerna.

3 mom. Vederbörande veterinär åligger att utsätta tid och plats för värderingsförrättningen

samt, i förekommande fall, därtill kalla värderingsman.

Till värderingsförrättningen —--förrättningens verkställande.

4 mom. Deltaga i värderingsförrättning veterinär och värderingsman och

kunna de icke enas om ersättningens storlek, skall densamma bestämmas

efter medeltalet av de utav dem föreslagna värden.

5 mom. över varje värdering skall värderingsinstrument enligt formulär

som medicinalstyrelsen fastställer upprättas i två exemplar, av vilka det ena

skall överlämnas till djurägaren och det andra skall, försett med bevis örn

delgivningen med denne, insändas till medicinalstyrelsen. 11

11 §•

1 mom. Framställning om utbekommande av ersättning skall göras skriftligen.

Har värdering varom förmäles i 10 § ägt rum, skall vid ansökningen

fogas värderingsinstrument med av veterinären åtecknat intyg att honom

veterligt förhållande icke förekommit, som kan föranleda förlust av er
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

93

sättning enligt 12 § andra stycket epizootilagen, ävensom, då fråga är om

ersättning för djur om vars dödande medicinalstyrelsen förordnat, bevis att

djuret avlivats. Har värdering icke förekommit, skall framställningen, där

icke ersättning som avses i 9 § 8 mom. begäres, vara åtföljd av räkning,

attesterad av vederbörande veterinär, jämte intyg av denne som nyss nämnts.

Vägrar veterinär att utfärda dylikt intyg, må ersättning ej utbetalas förrän

frågan huruvida talan om förverkande av ersättningen skall föras avgjorts,

eller, där talan förts, densamma genom lagakraftägande utslag blivit prövad.

2 mom. Veterinär enligt--— veterinärs tjänsteförrättning.

3 mom. Värderingsman som---medicinalstyrelsen bestämmer.

12 §.

Den, som — — — förd klagan.

över verkställd värdering för bestämmande av ersättning som i 9 § 1—3

mom. avses må talan icke föras.

15 §.

1 mom. Medicinalstyrelsen skall---och överveterinär.

2 mom. Yppas mul- och klövsjuka i främmande stat under sådana omständigheter

att fara för smittas spridande till riket föreligger, skall medicinalstyrelsen

på lämpligt sätt fästa allmänhetens uppmärksamhet på den

fara som föreligger för sjukdomens införande till riket samt genom framställning

till Kungl. Maj:t påkalla vidtagandet av lämpliga åtgärder för att

hindra smittans införande och spridning.

3 mom. Vid fara för utbrott av mul- och klövsjuka inom riket ankommer

det på medicinalstyrelsen att infordra och granska anbud å leverans

av smittreningsmedel samt till ledning för inköp översända förteckning å

leverantörer till tjänsteveterinärerna inom hotade län.

4 mom. Lantbruksstyrelsen skall årligen före april månads utgång efter

hörande av hushållningssällskapen eller deras förvaltningsutskott uppgöra

förteckning över de nötkreaturs-, får- och svinbesättningar, vilka styrelsen

anser på grund av erkänt stort avelsvärde böra, i fall då för mul- och klövsjukas

bekämpande förordnas om nedslaktning av smittade eller för smitta

misstänkta besättningar, enligt stadgandet i 1 mom. undantagas från dylik

åtgärd. Förteckningen skall omedelbart tillställas medicinalstyrelsen.

16 §.

1 mom. Länsstyrelse skall vid fara för utbrott av mul- och klövsjuka inom

länet, dels från vederbörande kommunalnämndsordförande, magistrat och

kommunalborgmästare infordra uppgift å inom kommunen eller staden bosatta

personer, vilka vid utbrott av sjukdomen kunna anses lämpliga att utföra

arbete såsom desinfcktörer, vaktmanskap, slaktare m. m. ävensom upprätta

samt till länsveterinären och vederbörande överveterinärer översända

förteckning å sådan personal dels ock med vägstyrelsema söka träffa över
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

enskommelser att i behövlig utsträckning få anlita vägdistriktens arbetare

ävensom nödig materiel för gravgrävning.

2 mom. Så snart anmälan som i 14 § avses inkommit, åligger det länsstyrelse

att utfärda smitt- eller misstänktförklaring samt vidtaga på styrelsen

i övrigt ankommande åtgärder för bekämpande av ifrågavarande sjukdom.

Förekommer sjukdomen icke tidigare inom landet, skall länsstyrelsen,

innan smitt- eller misstänktförklaring sker, inhämta medicinalstyrelsens

medgivande till förklaringens utfärdande.

18 §.

Slutlig smittrening å ställe varest mul- och klövsjuka förekommit skall

utföras under uppsikt av veterinär eller desinfektör, som förordnats av vederbörande

överveterinär. Arbetet skall utföras med noggrant aktgivande på

utfärdade föreskrifter. Efter smittreningens avslutande skall slutbesiktning

verkställas av vederbörande överveterinär eller den veterinär överveterinären

därtill utsett.

19 §.

Har beslut fattats att mul- och klövsjuka skall bekämpas genom isolering

av smittad eller för smitta misstänkt besättning, skall vad i 17 § 1 mom. stadgas

icke vidare tillämpas. För sådant fall skola de i 21—23 §§ upptagna särskilda

bestämmelserna lända till efterrättelse.

21 §.

Då kreatursbesättning smittats av mul- och klövsjuka samt sjukdomen

skall bekämpas genom isolering, skall vederbörande tjänsteveterinär tillse

att smittöverföring verkställes till samtliga klövbärande djur i besättningen

samt under den tid stället är smittförklarat övervaka efterlevnaden av gällande

isoleringsföreskrifter. Det åligger djurägaren att med uppmärksamhet

följa resultatet av smittöverföringen och lämna veterinären upplysning

därom.

22 §.

Hava å---till länsstyrelsen.

Har undersökning vid förrättning som i föregående stycke omförmäles

givit vid handen att slutlig smittrening icke må verkställas, skall djurägaren

för undersökningen utgiva gottgörelse till veterinären.

24 §.

Med avseende å bekämpandet av boskapspest och elakartad lungsjuka

skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande bekämpandet av mul- och klövsjuka

föreskrives med undantag av bestämmelserna i 21 och 23 §§ samt under

iakttagande

beträffande boskapspest,---veterinär, samt

beträffande elakartad---finner erforderligt.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

25 §.

Med avseende å bekämpande av svinpest skall i tillämpliga delar, i den

mån här nedan icke annorledes stadgas, gälla vad beträffande mul- och klövsjuka

föreskrives i 13—16 §§ samt 19 och 22 §§.

28 §.

1 mom. Länsstyrelse må, därest fall av svinpest inträffat inom länet eller

angränsande län och där så prövas erforderligt för bekämpande av sjukdomen,

efter medicinalstyrelsens anvisningar förbjuda införsel och utförsel av

levande svin till och från länet ävensom kringföringshandel med smågrisar

inom länet.

2 mom. Finnes anledning antaga att genom användande av köksavfall

(s. k. svinmat) eller slaktavfall eller dylikt för utfodring av svin kan befaras

utbrott eller spridning av svinpest, må medicinalstyrelsen i den utsträckning

så prövas erforderligt föreskriva, att sådant avfall skall fullständigt genomkokas,

innan det användes till utfodring.

32 §.

Har veterinär konstaterat mjältbrand hos husdjur eller frasbrand hos

idisslande djur, skall han ofördröjligen underrätta länsstyrelsen. Sådan sjukdom

må icke av veterinär förklaras vara för handen, med mindre diagnosen

fastställts genom undersökning i enlighet med av medicinalstyrelsen utfärdade

föreskrifter. Kan veterinär icke själv företaga sådan undersökning,

skall han för undersökning insända erforderligt prov till statens veterinärbakteriologiska

anstalt eller av medicinalstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt

laboratorium.

Har länsstyrelse---utfärda smittförklaring.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1941. Genom denna kungörelse

upphävas kungörelserna dels den 7 december 1929 (nr 371) med vissa föreskrifter

rörande inskränkningar i tillträde till ladugård, stall eller annat rum,

där kreatur eller foder förvaras, dels den 21 juli 1938 (nr 536) angående

skyddsområde vid utbrott av mul- och klövsjuka m. m., dels den 22 juni 1939

(nr 343) angående bestridande av vissa kostnader i anledning av mul- och

klövsjuka, dels den 31 maj 1940 (nr 406) angående förbud att använda okokt

avfall till svinföda, m. m. dels ock den 31 maj 1940 (nr 407) med vissa bestämmelser

till förhindrande av spridning av sjukdomen svinpest.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Bilaga 2.

Förslag

till

kungörelse^ om ändring av 2 § kungörelsen den 26 juli 1926 (nr

389) om allmänna grunder angående försäkring med] statsbidrag

mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar.

Härigenom förordnas, att 2 § kungörelsen den 26 juli 1926 om allmänna

grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av

smittsamma husdjurssjukdomar1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

1. Försäkring, varom---två månader.

Försäkringen skall---årliga mjölkproduktion.

Försäkringen skall---av kadaver.

2. Ersättning skall---nytta användas.

3. Ersättning skall---skall utgå.

3a. Ersättning skall---fulla värde.

4. Lämnas i---utgående ersättningen.

5. Kungl. Maj:t äger förordna ombud med uppgift att hos bolag, som

antagits till försäkringsgivare, övervaka bolagets skaderegleringar jämlikt

denna paragraf.

Ombudet uppbär av bolaget arvode till belopp, som av Kungl. Majit bestämmes.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1941.

1 Senaste lydelse se 1932:164.

417147. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:158 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar i lagen den 12 april 1935 s. 1 i texten
  2. JoU 1941:18 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar i lagen den 12 april 1935 s. 1 i texten