Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel

1941-02-28 · 45 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 44 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:90, Med förslag till förordning om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 90.

1

Nr 90.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om framställning och införsel av vitaminiserade

livsmedel; given Stockholms slott den 28 februari

1941.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid

fogat förslag till förordning om framställning och införsel av vitaminiserade

livsmedel.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 90.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Förslag

till

Förordning

om framställning och införsel ar vitamini serade livsmedel.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vitaminisering av livsmedel för avsalu inom riket, så ock införsel till riket

för avsalu av vitaminiserade livsmedel må ske endast efter tillstånd av kommerskollegium.

Med vitaminisering av livsmedel förstås åtgärd, vid vilken desamma genom

tillsättning av främmande, vitaminhaltigt ämne, genom ultraviolett bestrålning

eller eljest på konstlad väg erhålla halt av vitaminer eller ökad sådan

halt.

2 §•

Innan ansökning göres om tillstånd som i 1 § sägs skall prov av den vitaminiserade

varan undersökas vid statens institut för folkhälsan, som har att

över undersökningen avgiva utlåtande, angivande dels varans halt av det eller

de vitaminer, som vitaminiseringen avsett, dels huruvida varan särskilt med

hänsyn till vitaminiseringen kan anses äga någon för hälsan menlig egenskap,

dels ock andra omständigheter av betydelse för bedömande av vitaminiseringens

värde.

Det åligger sökande att förskottsvis gälda avgift för undersökningen enligt

taxa, som fastställes av Konungen.

3 §•

Vid ansökning örn tillstånd som i 1 § sägs skall fogas det i 2 § omförmälda

utlåtandet.

Därjämte bör vid ansökningen företes prov på etikett, påskrift å förpackning,

anslag, skylt, annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller annan reklam,

som är avsedd att användas för varan.

4 §•

Finner kommerskollegium vid övervägande av de omständigheter, som enligt

2 § skola beaktas i där föreskrivet utlåtande, att vitaminiseringen är ur

folknäringssynpunkt värdefull, och föreligga ej särskilda skäl på grund av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

3

vilka verksamheten prövas icke böra anförtros sökanden, må kollegium meddela

tillstånd som i 1 § sägs för viss tid, högst tre år.

Vid tillståndet må knytas särskilda villkor för verksamhetens bedrivande.

Om meddelade tillstånd skall kollegium underrätta statens institut för folkhälsan.

5 §•

På begäran av tillståndshavaren eller hans rättsinnehavare må kommerskollegium,

därest ej sådana särskilda skäl som i 4 § första stycket omförmälas

däremot äro, överföra tillståndet å annan.

6 §•

Kommerskollegium och statens institut för folkhälsan hava att i samverkan

övervaka efterlevnaden av denna förordning och följa den med stöd därav

bedrivna verksamheten.

Institutet åligger särskilt att under tillstånds giltighetstid låta i allmänna

handeln inköpa prov av varan, undersöka detsamma i de hänseenden, som

omförmälas i 2 §, samt underrätta kollegium örn undersökningens resultat.

Sådan undersökning skall äga rum så ofta kollegium föreskriver eller institutet

eljest finner lämpligt, dock minst två gånger årligen.

Kollegium åligger särskilt att granska i tidningar och tidskrifter förekommande

reklam för vitaminiserade livsmedel.

7 §■

Det åligger tillståndshavare att inom fjorton dagar efter anfordran gälda

ersättning för inköp av prov och dess försändning till statens institut för

folkhälsan ävensom, enligt taxan, för undersökning, som verkställts enligt 6 §

andra stycket, dock att sådan skyldighet icke föreligger beträffande flera undersökningar

årligen än två eller det högre antal, som kommerskollegium med

stöd av 4 § andra stycket må hava föreskrivit vid tillståndets meddelande.

8 §•

Finner kommerskollegium,

att varan, sådan den förekommer i handeln, i något hänseende som omförmäles

i 2 § väsentligen avviker från prov, som företetts vid tillståndets

meddelande,

att varan har någon för hälsan menlig egenskap,

att etikett, påskrift å förpackning, anslag, skylt, annons, cirkulär, prospekt,

priskurant eller annan reklam, som användes för varan, har oriktigt eller

missvisande innehåll, ägnat att framkalla en felaktig uppfattning örn varans

genom vitaminiseringen erhållna egenskaper,

att avgiftsplikt enligt 7 § icke fullgöres eller

att eljest något vid tillståndet knutet villkor åsidosättes,

skall kollegium anmoda tillståndshavaren att vidtaga rättelse och lämna

honom skälig tid därtill.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

Sker ändock ej rättelse och är ej uppenbart, att missförhållandet icke kan

rättas genom tillståndshavarens åtgöranden, må tillståndet av kollegium återkallas.

Då synnerliga skäl därtill föreligga, må tillstånd kunna av kollegium återkallas

utan att anmodan att vidtaga rättelse föregått.

Återkallelse må ske jämväl på begäran av tillståndshavaren.

9 §•

Bryter någon mot föreskrifterna i 1 § första stycket, straffes med dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.

Den som vid förordningens ikraftträdande bedriver vitaminisering av livsmedel

för avsalu inom riket eller införsel till riket för avsalu av vitaminiserat

livsmedel må utan hinder av vad i 1 § stadgas fortsätta denna verksamhet

till och med den 31 december 1941.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28

februari 194-1.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,

Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, jordbruks- och folkhushållningsdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet

Möller, att fråga väckts örn tillskapandet av vissa författningsbestämmelser

rörande vitaminiserade livsmedel, samt anför:

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1936 tillkallade

jag den 6 därpå följande november särskilda sakkunniga1 för att verkställa

utredning rörande en ur enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning.

Enligt direktiven för de sakkunniga — livsmedelslagstiftningssakkunniga

— borde deras utredningsarbete i den mån det lämpligen läte

sig göra bedrivas i etapper.

De sakkunniga hava med skrivelse den 16 december 1937 överlämnat betänkande

(statens offentliga utredningar 1937: 51) med förslag till förordning

angående vitaminiserade livsmedel. Betänkandet innehöll därjämte förslag

till lagstiftning om kringföringshandel med kött och charkuterivaror.

De sakkunniga hava anfört, att de i betänkandet föreslagna bestämmelserna

syntes vara särskilt trängande samt att en fristående lagstiftning på ifrågavarande

områden ej torde innebära någon olägenhet med hänsyn till den

tilltänkta allmänna livsmedelslagstiftningen.

Såvitt angick bestämmelser örn kringföringshandel anmäldes betänkandet

i statsrådet den 18 november 1938, därvid Kungl. Maj:t beslöt utfärda

kungörelse med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött

och charkuterivaror (SFS nr 658). Jag anhåller nu att få upptaga de sakkunnigas

förslag till förordning angående vitaminiserade livsmedel till behandling.

1 Såsom sakkunniga tillkallades dåvarande laboratorn vid karolinska mediko-kirurgiska institutet

Ernst Abramson, tillika ordförande, dåvarande ombudsmannen Gustaf Borgström, ingenjören

Otto Cyrén, dåvarande redaktören Axel Gjöres och veterinären Sigbert Jerlov.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Inledning.

Under de senaste decennierna har man inom näringsvetenskapen alltmer

kommit till klarhet därom, att människornas näringsbehov icke behöver vara

tillfredsställt, även örn de kvantitativt sett lia nog att äta. Kostens tillräcklighet

beror nämligen på förefintligheten av ett stort antal olika näringsfaktorer.

En rent kvantitativt tillräcklig kaloritillförsel kan sålunda förekomma

samtidigt med olika kvalitativa brister, av vilka var och en kan medföra

allvarliga vådor för hälsan eller rent av för livet. På sista åren har uppmärksamheten

särskilt riktats på de kvalitativa brister, som kunna föreligga

i kosten, då den icke innehåller tillräckligt med vitaminer. Vitaminerna äro

av flera olika slag, vilka inom vetenskapen erhållit bokstavsbeteckningar,

såsom A-vitamin, B-vitamin o. s. v. I vissa fall hava dessa sedermera befunnits

utgöra olika slag av vitaminer, vilka betecknats t. ex. B-vitamin och

B2-vitamin. Dessa olika vitaminer äro var för sig nödvändiga. En brist på

ett vitamin kan sålunda icke avhjälpas genom ökad tillförsel av ett annat.

Rakitis eller engelska sjukan med dess skelettförändringar av olika slag beror

sålunda i allmänhet på att kosten ej innehåller tillräckligt med D-vitamin.

Skörbjugg i dess öppna eller latenta former beror på bristande C-vitamintillförsel.

Brist på Bi-vitamin ger upphov till sjukdomen beriberi och A-vitaminbrist

framkallar i grava fall en svårartad, till blindhet ledande ögonsjukdom,

xeroftalmi, i lindrigare fall nattblindhet.

Vitaminforskningen är emellertid stadd i snabb utveckling och gör ständigt

nya landvinningar. Det har redan lyckats att utvinna vitaminer i koncentrerad

form ur de ämnen, vari de förekomma i naturen, i vissa fall till

och nied att framställa dem i ren form eller rent av att på kemisk väg sammansätta

(syntetisera) dem. Därigenom har det blivit möjligt såväl att framställa

preparat med stark vitaminhalt som att genom tillförsel av vitaminer

i ren form eller i koncentrat till vanliga födoämnen giva dessa en högre

vitaminhalt än de hava i naturligt tillstånd. Man har även funnit, att i vissa

fall samma verkan kan nås genom bestrålning med ultravioletta strålar, under

vilkas inverkan vissa beståndsdelar i födoämnet omvandlas till vitamin D.

En dylik vitaminisering av födoämnen bedrives för närvarande på sina håll

industriellt bland annat med livsmedel av så utomordentlig betydelse för

folknäringen som mjölk, bröd och margarin.

Dessa förhållanden påkalla uppenbarligen statsmakternas uppmärksamhet

på frågan örn vitaminernas roll inom produktionen och handeln. De sakkunniga

hava i den nu ifrågavarande delen av sitt förutnämnda betänkande

huvudsakligen avhandlat frågan om vitaminisering av vanliga livsmedel

utan naturlig vitaminhalt eller med låg sådan. Om denna del av problemet

anföra de sakkunniga inledningsvis bland annat följande:

Tillsättandet av vitaminer till födoämnen är i många fall en ytterst subtil

process. Genom i födoämnet befintliga ämnen, genom beredningsprocessen,

lagring o. s. v. kan den på ett visst stadium tillsatta vitaminmängden senare

förändras så att födoämnet, då det kommer allmänheten tillhanda, icke inne
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

7

håller sådana mängder, som tillverkaren avsett. Ej heller är det säkert, att

tillverkaren äger nödig kunskap för att veta, örn vitaminerna tillförts i praktiskt

betydelsefulla mängder eller rent av i alltför stora mängder. De sistnämnda

kunna i vissa fall medföra hälsofara. Det är ej heller uteslutet, att

vitaminkoncentrat, som tillsatts födoämne, eller den behandling, varigenom

vitaminhalten ökats, kan giva åt födoämnet giftiga egenskaper. Då man dessutom

här rör sig på ett område, som vetenskapligt sett ännu är så outforskat,

att man icke ens tillnärmelsevis kan överblicka de praktiska konsekvenserna

ur hygienisk synpunkt av en utbredd vitaminisering av födoämnen, är det

uppenbart, att den vidare utvecklingen på detta område icke kan lämnas utan

nödig kontroll från det allmännas sida. En sådan kontroll måste avse i första

hand såväl arten som myckenheten av de tillförda vitaminerna och kan endast

verkställas genom utförandet av särskilda laboratorieförsök.

Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt bestämma ett födoämnes vitaminhalt

äro dock stora, särskilt med hänsyn till den härför erforderliga,

relativt omständliga metodiken samt på grund av den betydande erfarenhet,

som kräves för att rätt kunna bedöma vunna undersökningsresultat. Erforderlig

trygghet kan därför icke vinnas, örn anordnandet av sådan laboratoriekontroll

över ett vitaminiserat födoämne uteslutande överlämnades till

den enskilde tillverkaren eller verkställdes blott av privata laboratorier. Tillhandahållandet

av vitaminiserade födoämnen till allmänheten måste även

underkastas den vidare kontroll från det allmännas sida, vilken kan krävas

i hälsovårdens intresse.

Av dessa skäl har man, framhålla de sakkunniga, i åtskilliga länder sett

sig nödsakad att med hänsyn till allmänhetens bästa åvägabringa erforderlig

kontroll genom statens försorg över tillverkning och försäljning av vitaminiserade

födoämnen. Sedan numera i vårt land en statlig organisation för den

härvidlag erforderliga kontrollverksamheten erhållits i det vitaminlaboratorium,

som ingår i statens institut för folkhälsan, hade de sakkunniga ansett

sig böra framlägga förslag till bestämmelser beträffande vitaminiserade

födoämnen.

Nuvarande svensk lagstiftning av betydelse för frågan om en vitamin
kontroll.

Med stöd av nu gällande bestämmelser torde ingripande vara möjligt endast

mot svårare missförhållanden, som kunna uppkomma i handeln med

vitaminhaltiga produkter.

Sålunda kunna bestämmelser i strafflagen vinna tillämpning först sedan

hygienisk eller ekonomisk skada uppkommit. För vållande till kroppsskada

genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse inträder enligt 14 kap.

strafflagen straff, såvida skadan icke är endast ringa. Under allmänt åtal

lyder emellertid brottet först örn det lett till döden. I strafflagens 22 kap.

stadgas straff för försäljning av livsmedel eller läkemedel, vilka veterligen

förfalskats med ämne, som är farligt för människors liv eller hälsa. Detta

stadgande har tydligen knappast praktisk betydelse för det föreliggande

problemet. I samma kapitel straffbeläggas även ur ekonomisk synpunkt oredliga

förfaranden, som kunna förekomma med livsmedel och läkemedel. Åt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 90.

minstone gröva fall av ohederlighet i handel därmed kunna hänföras under

kapitlets 1 § om bedrägeri eller dess 13 §, vilken stadgar straff för den som

säljer »ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti man vet fel vara,

utan att sådant uppenbara.»

Av större praktisk betydelse torde vara straffbestämmelsen för illojal

reklam i 1 § av lagen den 29 maj 1931 om illojal konkurrens, som bestraffar

den, vilken i utövning av näringsverksamhet å förpackning, i annons o. s. v.

i uppenbar strid mot god affärssed lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla

uppfattningen om ett fördelaktigt anbud. Det är emellertid tydligt, att

även med denna bestämmelse endast mera påtagligt överdriven reklam kan

stävjas. De sakkunniga anföra härom följande:

När det gäller reklam med vitaminhalt hos vitaminiserade livsmedel, är

det särskilt önskvärt att andra egenskaper ej tillskrivas varan än de däri innehållna

vitaminerna och övriga ämnen enligt vetenskapens rön verkligen

besitta. En uppgift i reklamen för en dylik vara kan, även örn den ej är behäftad

med uppenbara oriktigheter, föranleda inköp och användning av varan

i fall, då dess av köparen avsedda verkan helt uteblir. En felaktig uppfattning

om varans egenskaper kan bibringas allmänheten genom alltför

knapphändiga eller allmänt hållna uppgifter rörande varans verkningar, uppgifter,

vilka i och för sig icke behöva vara oriktiga och vilka det därför är

helt uteslutet att beivra med tillhjälp av lagstadgandet rörande illojal reklam.

Stundom kan i nu förevarande hänseende bliva av betydelse hälsovårdsstadgans

förbud mot försäljning av födoämne, som är skadligt för hälsan

(10 § 3 morn., 45 § 3 morn.).

Av intresse i detta sammanhang äro även bestämmelserna i medicinalförfattningarna.

I apoteksvarustadgan (SFS 1913: 308) definieras till en början

begreppet läkemedel såsom »vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk

förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom hos människor

eller djur». Därpå föreskrives, att ämnen och beredningar, som endast

eller i huvudsakligaste mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning

därav, äro hänförliga till apoteksvaror och i regel endast få försäljas genom

apotek; ifrågavarande ämnen och beredningar äro upptagna i särskilda förteckningar,

som bifogats stadgan. Av betydelse i vitaminfrågan äro särskilt

medicinalförfattningarnas bestämmelser angående s. k. näringspreparat,

d. v. s. varor, som äro avsedda att användas som ersättning för födoämnen.

Åtskilliga varor, som försäljas under uppgift om vitaminhalt, torde höra till

denna grupp. Sådana preparat äro hänförliga till apoteksvaror endast örn

de äro försatta med läkemedel (i vissa undantagsfall ej ens då). Vad som i

detta sammanhang skall förstås med näringspreparat angives emellertid icke

i apoteksvarustadgan. Skulle det befinnas, att näringspreparat på grund av

tillsättning med häftigt verkande ämne eller av annan orsak är av sådan

beskaffenhet, att dess bruk medför hälsofara, må på framställning av medicinalstyrelsen

Kungl. Maj:t antingen förbjuda införsel och tillverkning därav

eller förordna, att preparatet skall anses som apoteksvara. — I detta

sammanhang kan nämnas, att medicinalstyrelsen till sådana giftämnen, vilka

icke få försäljas annat än mot läkarrecept, hänfört bland annat D-vitamin

i viss starkare koncentration.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

9

Apotelcsvarustadgans knapphändiga bestämmelser om näringspreparat hava

utsatts för skarp kritik, och 1931 års apotekssakkunniga hava i sitt år

1934 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar 1934:35) framlagt

förslag till ändrade föreskrifter därom. Frågan om stadgans omarbetning

väntar ännu på sin slutliga lösning.

Bland medicinalförfattningarna är av intresse för det föreliggande problemet

även 1934 års kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter

(SFS 1934:306), vilken för övrigt i viss mån tjänat som förebild för

sakkunnigförslaget. Med farmacevtisk specialitet förstås i kungörelsen läkemedel,

som i allmänhet får försäljas endast på apotek och som säljes i

originalförpackning (1 §). Sådan vara får icke säljas utan att vara registrerad

hos medicinalstyrelsen, som dessförinnan prövar, om varan är ändamålsenlig,

skäligt prissatt och vederhäftigt reklamerad (2 och 5 §§). Örn

senare befinnes, att det brister i något av dessa hänseenden, kan —- efter

förutgången varning — registreringen upphävas (13 §).

Utländsk lagstiftning på området.

De sakkunniga hava inhämtat upplysningar rörande den vid tiden för betänkandets

avgivande gällande vitaminlagstiftningen i Schweiz, Frankrike,

Danmark och Norge, vilka återfinnas å sid. 12—16 i betänkandet. Där har redogörelse

jämväl lämnats för den då gällande lagstiftningen i Österrike, varjämte

omnämnts, att särskilda lagbestämmelser rörande handeln med vitaminhaltiga

livsmedel icke funnes i Tyskland, Belgien, Nederländerna och

England. Lagstiftningen på området utvecklas emellertid snabbt, och numera

föreligga uppgifter om förslag till ytterligare sådan lagstiftning.

Angående innehållet i den utländska vitaminlagstiftningen tillåter jag mig

hänvisa till de sakkunnigas redogörelse härför i betänkandet. Här skola

endast återgivas huvuddragen av den danska och den schweiziska lagstiftningen

i ämnet, vilka i de sakkunnigas redogörelse erbjuda det största intresset.

1 Danmark märkas dels en lag om vitaminreklam och dels föreskrifter om

obligatorisk vitaminisering av margarin. Den förstnämnda lagen förbjuder,

att en vara i reklam eller förpackning uppgives innehålla vitaminer örn ej

samtidigt vitaminernas art angives, samt berättigar myndigheterna att dessutom

föreskriva, att därvid jämväl vitaminernas myckenhet skall utsättas

samt på producentens bekostnad underkastas fortlöpande kontroll. Angående

margarin gäller, att allt margarin, som saluföres i Danmark, måste

vara i viss bestämd grad vitaminiserat, vilket på förpackning får angivas

endast med ordet »vitaminiserat», anbragt på visst sätt. I övrigt är reklam

med åberopande av margarinets vitaminverkan förbjuden.

I Schweiz — som har en modern, allmän livsmedelslagstiftning — är vitaminisering

medelst ultraviolett bestrålning tillåten endast efter särskilt tillstånd

och under viss kontroll. Jämväl reklam under hänvisning till vitaminhalt

får göras endast efter tillstånd, vilket gäller såväl naturlig vitaminhalt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mcij:ts proposition nr 90.

som vitaminisering av olika slag. I senare fallet kontrolleras genom fortlöpande

prov, att vitaminiseringens resultat motsvarar reklamens innehåll.

Lagförslag och framställningar, som berört den föreliggande frågan.

I skrivelse till Kungl. Majit den 14 juli 1928 med förslag till ny margarinförordning

framhöll lantbruksstyrelsen, att margarin förts i marknaden

under uppgift, att det vore vitaminrikt. Då det vore ovisst, örn vid en vitaminisering

av margarin fråga vore om samma slags vitaminer, som gjorde

natursmöret värdefullt, hade styrelsen ifrågasatt föreskrifter örn uppgiftsskyldighet

angående de margarinet tillförda vitaminernas art. Av hänsyn

till praktiska svårigheter att få härför erforderliga undersökningar utförda

hade styrelsen emellertid avstått från tanken. 1932 års margarinförordning

kom ej heller att innehålla några bestämmelser om vitaminisering.

I skrivelse till Kungl. Majit den 13 juni 1931 framhöll margarinfabrikernas

försåljningsaktiebolag önskvärdheten av att få till stånd en auktoritativ

kontroll av vitaminhalten hos näringsmedel, som utgåves för vitaminrika,

och anhöll att Kungl. Majit måtte uppdraga åt en vetenskaplig institution

eller enskild vetenskapsman att för dem, som så önskade, verkställa undersökningar

av livsmedels vitaminhalt och å statens vägnar utfärda intyg däröver.

Framställningen tillstyrktes i däröver avgivna yttranden men föranledde

icke någon Kungl. Majits åtgärd.

I anledning av motioner i båda kamrarna (I: 297 och lii 617) beslöt 1936

års riksdag skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning örn smörets

och margarinets näringsfysiologiska betydelse och om behovet av kontroll

över vitaminiserat margarin. I enlighet härmed uppdrog Kungl. Majit den

2 juli 1937 åt näringsrådet att verkställa den begärda utredningen om smörets

och margarinets näringsfysiologiska betydelse samt framlägga förslag i ämnet.

Med skrivelse den 20 juni 1939 till 1938 års jordbruksutredning överlämnade

näringsrådet redogörelse för vissa försök över smörets och margarinets

näringsfysiologiska värde, som på näringsrådets uppdrag utförts av professorerna

Widmark i Lund och Westerlund i Uppsala. Näringsrådet framhöll

i skrivelsen, att även efter nämnda undersökningar den vetenskapligt ådagalagda

skillnaden i näringsvärdet mellan smör och icke vitaminiserat margarin

läge i den olika vitaminhalten. Därmed vore dock ingenting utsagt om

ifrågasatt möjlighet att även andra specifikt hälsobringande substanser skulle

kunna förekomma i smöret annat än ett framhävande av att en sådan tänkbar

möjlighet hittills icke ådagalagts. -— Om det andra av riksdagen framställda

önskemålet — rörande utredning angående behovet av kontroll över vitaminiserat

margarin — har Kungl. Majit erinrat i direktiven för livsmedelslagstiftningssakkunnigas

arbete.

Den 31 december 1937 överlämnade medicinalstyrelsen till Kungl. Majit ett

förslag till lag örn otillåten läkemedelsreklam. Styrelsen framhöll därvid, att

beträffande läkemedel, som utgjorde s. k. fria handelsvaror, skadlig reklam

bedreves, vilken föranledde allmänheten dels till onödiga eller oskäliga penningutlägg

och dels till självbehandling av allvarliga sjukdomar, varigenom

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

11

allvarlig hälsofara kunde uppkomma. Häremot riktade sig det på senare tid

igångsatta frivilliga samarbetet mellan vissa press- och reklamorganisationer

för att bekämpa skadlig reklam. Den granskning, som därvid ägde ruin, vore

ett värdefullt komplement till statliga åtgärder på området men kunde icke få

samma auktoritativa ställning som en laglig kontroll. Styrelsens lagförslag var

väsentligen konstruerat på samma sätt som den nu gällande allmänna straffbestämmelsen

örn illojal reklam. Över förslaget hava yttranden avgivits av

myndigheter och sammanslutningar. — Förslaget har icke föranlett någon

Kungl. Maj :ts åtgärd.

I skrivelse den 23 oktober 1939, har styrelsen för statens institut för folkhälsan

hemställt, att förslag till lagstiftning angående vitaminiserade livsmedel

måtte föreläggas riksdagen. Till stöd för denna hemställan har anförts:
Under

en kristid uppkommer för befolkningen större svårigheter än eljest

att tillgodose den nödvändiga vitamintillförseln genom födan. Erfarenheterna

från perioder med sjunkande välstånd eller av andra anledningar minskad

näringstillförsel visa, att den största faran ur hälsosynpunkt i allmänhet

ligger i denna minskade vitamintillförsel. Ett verksamt medel att höja

kostens vitaminhalt finnes numera genom att på konstlad väg tillföra densamma

vitaminer. Redan under normala förhållanden ha här i landet vissa

födoämnen varit vitaminiserade. Det kan antagas att en sådan vitaminisering

under nu rådande krisförhållanden vinner ökad utbredning. Med

hänsyn till betydelsen av att vitaminiseringen utföres på ett ur folknäringssynpunkt

ändamålsenligt och betryggande sätt torde det vara nödvändigt

att myndigheterna kunna utöva ett bestämmande inflytande på valet av för

vitaminisering använda födoämnen och att från det allmännas sida kontroll

utövas över att den tillförda vitaminmängden är av lämplig storlek samt

att allmänheten icke bibringas en felaktig uppfattning om dylika födoämnens

värde genom en oriktig eller vilseledande reklam.

Samma styrelse har i skrivelse den 10 februari 1941 ånyo hemställt, att

förslag till vitaminlagstiftning i huvudsaklig anslutning till livsmedelslagstiftningssakkunnigas

förslag måtte föreläggas riksdagen. Efter att hava

erinrat om att kontroll över vitaminiseringen av livsmedel tidigare ansetts

erforderlig närmast ur hälsosynpunkt, har styrelsen nu anfört:

På senaste tiden har tillkommit en omständighet, som är ägnad att ytterligare

aktualisera behovet av en lagstiftning på området. Det förhåller sig

nämligen så, att tillgången på utgångsmaterial, naturligt eller syntetiskt, för

vitaminisering av födoämnen blivit allt mer begränsad. Till följd härav judet

en trängande angelägenhet, att dylikt inom riket befintligt eller till

riket inkommande material kommer till användning på elt ur det gemensamma

folkhushållets synpunkt tillfredsställande sätt med avseende å såväl

de födoämnen, vilka böra vitaminiseras, som den utsträckning, i vilken vitaminiseringen

bör äga rum. Förslag i ämnet torde därför böra snarast möjligt

föreläggas riksdagen.

Jag har funnit mig böra föreslå, att förslag till författningsbestämmelser

angående framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel framlägges

för riksdagen. Till grund för dessa bestämmelser har lagts livsmedelslagstiftningssakkunnigas

förut omförmälda förslag till förordning angående vitaminiserade

livsmedel, vilket såsom bilaga (inlaga A) torde få fogas till proto
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

kollet i detta ärende. För de sakkunnigas motivering till sitt förslag redogöres

på olika punkter i det följande.

över sakkunnigförslaget hava yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,

örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län. Yttrande har därjämte

inkommit från svenska reklamförbundet.

Medicinalstyrelsens utlåtande har avgivits sedan förste provinsialläkarna

och därmed jämställda stadsläkare beretts tillfälle att yttra sig. Kommerskollegium

har före sitt beslut i ärendet inhämtat yttranden från handelskamrarna

i riket, Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges köpmannaförbund,

kooperativa förbundet och svenska tidningsutgivareföreningen. Därjämte har

svenska annonsbyråföreningen till kollegium ingivit en skrivelse i ämnet.

Jämväl för innehållet i yttrandena redogöres i det följande.

Med beaktande av de inkomna yttrandena har inom socialdepartementet

utarbetats ett förslag till förordning om framställning och införsel av vitaminiserade

livsmedel. Jag övergår nu till en redogörelse för detta förslag.

Departementsförslaget.

Allmän motivering.

Behovet av en svensk lagstiftning om vitaminiserade livsmedel.

Enligt tillgängliga uppgifter tillverkas och försäljas för närvarande i Sverige

vitaminiserat bröd — därav hårt bröd i stor utsträckning — vitaminiserat

margarin ävensom vitaminiserad fettemulsion men eljest inga vitaminiserade

födoämnen. Bröd vitaminiseras genom användning av jäst, som utsatts

för ultraviolett bestrålning, genom bestrålning av brödet eller genom

tillsats av vitaminhaltiga preparat. Margarin och fettemulsion vitaminiseras

medelst tillsats av stax-kt vitaminhaltiga preparat, framställda av fiskoljor.

Enligt senast tillgängliga uppgifter är praktiskt taget allt margarin, som utbjudes

till den svenska allmänheten, vitaminiserat. Detsamma är förhållandet

beträffande fettemulsion.

De sakkunniga framhålla emellertid, att, efter hand som kännedomen om

vitaminerna och deras verkningar ökas, vitaminisering av livsmedel kan komma

att bliva vanligare. Det anses fördelaktigare att tillföra vitaminer genom

vitaminisering av födoämnen, som förekomma allmänt, än genom särskilda

preparat. Med de senare föreligger stundom en risk för att vitamindosen kan

bliva för stark. Vidare är det uppenbart, att ett särskilt preparat eller ett

födoämne av ovanligt slag med stark vitaminhalt aldrig kan nå samma spridning

bland allmänheten som en vitaminiserad form av elementära livsmedel,

vilka förekomma dagligen i de allra flesta hushåll.

Enligt de sakkunnigas mening kan en vitaminisering väntas särskilt av

mjölk, vilket nu praktiseras i stor utsträckning i Amerikas förenta stater.

Vitaminisering av mjölk anses hava särskilt stor betydelse för att förebygga

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

13

rakitis (engelska sjukan) hos barn, vilken som förut nämnts orsakas av brist

på bland annat D-vitamin. Det viktigaste sättet för alstringen av vårt behov

av D-vitamin är den direkta solbestrålningen, varmed sammanhänger,

att rakitis är särskilt vanlig i nordliga, solfattiga länder. D-vitaminhalten i

mjölk och produkter därav är även större, då korna gå ute på grönbete eller

åtminstone erhålla stråfoder, som torkats i solljus. Brist på solljus och därmed

på D-vitamin kan tydligen endast för ett begränsat antal människor

avhjälpas genom direkt bestrålning med kvartslampa. Man bär därför

sökt råda bot härpå genom att vitaminisera mjölk medelst konstgjord ultraviolett

bestrålning antingen av fodret, av korna eller av mjölken.1 Vitaminisering

av fodret eller mjölken även på annat sätt förekommer också.

De sakkunniga.

I fråga om behovet av en lagstiftning i dessa ämnen i vårt land hava de

sakkunniga framhållit, att såvitt hittills vore utrönt risken för giftverkningar

genom tillförsel av för mycket vitaminer visserligen ej vore så stor vid förtäring

av vitaminiserade livsmedel som vid intagande av koncentrerade preparat

men likväl ej helt utesluten i förra fallet. Det hade även iakttagits, att vid bestrålning

för vitaminiseringsändamål kunnat inträda även andra förändringar,

av skadlig art, i födoämnets kemiska sammansättning. Emellertid ansåge de

sakkunniga bristen på kontroll på området även i andra hänseenden innebära

risker för folkhälsan, särskilt inom de bredare folklagren och i vissa

av naturen mindre gynnade landsdelar. De yttra vidare:

En otillräcklig tillförsel av livsviktiga vitaminer kan orsakas bland annat

därav, att man i förlitande på riktigheten av de uppgifter, som i reklam lämnas

om vitaminiserade livsmedels verkningar, underlåter att i tillräcklig utsträckning

förtära av naturen vitaminhaltiga födoämnen. Skadliga verkningar

kunna sålunda uppkomma av en reklam, i vilken ett födoämne kort och

gott angives vara vitaminiserat eller vitaminbehandlat och således ger sken

av att innehålla alla nödiga vitaminer i tillräckliga mängder, medan i själva

verket den tillförda vitaminkvantiteten antingen är så ringa, att den praktiskt

taget saknar all betydelse för organismen, eller ock hänför sig endast till

ett eller annat vitaminslag. Det är måhända på nu angivna sätt de allvarligaste

vådorna uppkomma av en ovederhäftig eller ej tillräckligt upplysande

reklam med vitaminiserade liksom av naturen vitaminhaltiga livsmedel. Man

torde nämligen kunna antaga, att insikt örn nödvändigheten att tillföra kroppen

vitaminer numera är tämligen allmänt gängse hos befolkningen. Ännu

allvarligare bliva dessa vådor, då man tar i betraktande, att det uppväxande

släktet lättast drabbas av vitaminbristens skadliga påföljder.

De nu gällande lagbestämmelser, som kunna komma till användning på

detta område, äro — framhålla de sakkunniga — tillämpliga först sedan hygienisk

eller ekonomisk skada redan uppstått eller åtminstone allvarlig fara

därför föreligger, medan en modern livsmedelslagstiftnings uppgift bör vara

att garantera en sådan beskaffenhet hos livsmedel, som i görligaste mån utesluter

fara för folkhälsan, och en sådan ordning för deras saluförande, att

förlustrisker för konsumenterna såvitt möjligt undvikas.

Av dessa skäl finna de sakkunniga vår lagstiftning böra kompletteras med

1 Se härom för övrigt en som bilaga till de sakkunnigas betänkande fogad uppsats (sid. 50—58).

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

föreskrifter, som stadga kontroll på beskaffenheten av vitaminiserade livsmedel

och på den för dem använda reklamen.

Yttranden.

I flertalet yttranden tillstyrkes, att en lagstiftning på området genomföres.

Medicinalstyrelsen förordar, att lagstiftningen snart kommer till stånd.

Lantbruksstyrelsen tillstyrker förslaget och understryker, att behovet av

kontroll på området är stort. Vidare tillstyrkes förslaget eller lämnas utan

erinran av Överståthållarämbetet och samtliga hörda länsstyrelser.

Sveriges kemiska industrikontor anser det befogat, att redan innan en enhetlig

livsmedelslagstiftning blir genomförd åtgärder vidtagas för en tillfredsställande

kontroll av livsmedels vitaminhalt.

Sveriges köpmannaförbund finner, att de sakkuninga i huvudsak riktigt

avvägt å ena sidan intresset att icke hindra en lojal och för folkhälsan gagnelig

vitaminiseringshantering och å andra sidan kravet på den kontroll däröver,

som synes vara ofrånkomlig. Förbundet förmenar, att ett avböjande

av kontrollåtgärder nu kunde förorsaka missförhållanden, som i en framtid

nödvändiggjorde mycket längre gående ingrepp. För detaljhandeln medförde

förslaget knappast olägenheter utan snarare fördelar. Köpmännen riskerade

att göra förluster på restlager av varor, som hastigt uppreklamerades

och därpå åter förlorade i anseende; av dessa skäl hade köpmännen intresse

av vederhäftig reklam och goda varor.

Styrelsen för kooperativa förbundet vitsordar behovet av kontroll i de hänseenden

de sakkunniga påpekat. Gotlands handelskammare finner lagstiftningsåtgärder

på området vara av särskilt trängande behov och biträder

sakkunnigförslaget. Även Östergötlands och Södermanlands handelskammare,

handelskammaren i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns

handelskammare biträda förslagets syfte.

I följande yttranden yppas tveksamhet i frågan eller avstyrkes den föreslagna

lagstiftningen, åtminstone i den form de sakkunniga förordat.

Förste stadsläkaren i Malmö förordar uppskov tills vidare med den föreslagna

lagstiftningen. Förfarandet skulle enligt hans mening medföra avsevärd

kostnad och tidsspillan för företagarna och verka förlamande på företagsamheten

inom området, vilken läge i sin linda och vore synnerligen

känslig för en ökning av svårigheterna. Detta bleve så mycket kännbarare,

som konkurrerande, naturligt vitaminhaltiga livsmedel icke underkastades

samma kontroll.

Kommerskollegium avstyrker förslaget och anför, att beträffande de egentliga

livsmedlen varken i fråga örn tillverkningen eller vad anginge reklamen

kunnat påvisas några verkligt allvarliga missförhållanden, som påkallade

statsingrepp. Mindre lämpliga reklammetoder syntes hava tillämpats endast

beträffande näringspreparat, vilka förordningen i regel ej skulle komma

att omfatta. Den föreslagna kontrollapparaten kunde befaras bliva rätt omfattande.

Kollegium har vidare anfört:

Med sitt förslag synas de sakkunniga främst hava avsett att träffa en ove
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

15

derhäflig reklam för de för folkhälsan så viktiga vitaminiserade livsmedlen.

Av de sakkunniga har emellertid, såvitt kollegium kan finna, ej övertygande

kunnat klarläggas, att ej detta syfte skulle kunna nås på annat sätt än över

här föreslagna omväg med en vidlyftig tillverkningskontroll. I den mån

överhuvud taget missförhållanden framträda, föreligger redan med nuvarande

lagstiftning mot illojal konkurrens en generell, även de vitaminiserade

livsmedlen omfattande möjlighet att åtkomma dylika missförhållanden åtminstone

för fall att de äro mera påfallande och stötande. För den händelse

inrättandet av ett statens institut för folkhälsan skulle beslutas, torde också

komma att skapas ett organ för uppdagandet av och närmare utredning om

dylik skadlig reklam. Också med hänsyn härtill torde med ytterligare åtgärder

kunna få anstå i avvaktan på de sakkunnigas förslag om utvidgad livsmedelslagstiftning,

i vilket förslag frågan om de vitaminiserade livsmedlen torde

kunna ingå som ett rätt naturligt led.

Smålands och Blekinge handelskammare finner förslaget motiverat endast

i den mån i dessa hänseenden kunde sägas föreligga allmän hälsofara, något

varom kammaren icke ville yttra sig. I övrigt syntes lagstiftningen icke böra

tillgripas förrän det visat sig, i vad mån producenterna frivilligt sökte samarbete

med näringsrådet och institutet för folkhälsan. Skånes handelskammare

finner det önskvärt, att åtgärder vidtagas i förslagets syfte, framför allt

för att stävja osund reklam, men avstyrker det framlagda författningsförslaget,

enär detta sköte över målet och därigenom skulle bliva mera till skada

än till gagn. Den föreslagna ordningen skulle skapa sådan osäkerhet och

sådana risker, att den kunde betaga vederhäftiga företagare intresse för vitaminisering

av livsmedel och därigenom lägga hinder i vägen för uppkomsten

av en inhemsk industri. Västergötlands och norra Hallands handelskammare

avstyrker förslaget under framhållande av att det ännu saknades erfarenheter

för att bedöma dess praktiska konsekvenser. Handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län ifrågasätter om icke farhågorna för ifrågavarande

skadeverkningar äro överdrivna och erfarenheten på området för

ringa för att motivera en lagstiftning men vill icke motsätta sig förslaget, då de

planerade åtgärderna icke syntes nämnvärt hindra den legala omsättningen.

Svenska anno asby råf öreningen avstyrker förslaget och anför:

I betraktande av att, såsom i motiven betonas, man »rör sig på ett område,

som vetenskapligt sett ännu är så outforskat, att man icke ens tillnärmelsevis

kan överblicka de praktiska konsekvenserna ur hygienisk synpunkt av

en utbredd vitaminisering av födoämnen», vilken omständighet bland annat

framgår av de ytterligt varierande system, efter vilka vetenskapen på

skilda orter arbetar, synes det oss, som om tiden icke skulle vara mogen

för en lagstiftning på området, utan statsmakterna böra kunna åtnöja sig

med inrättandet av statens institut för folkhälsan. Först efter det vetenskapens

forskningar lett till säkrare resultat och man genom institutets verksamhet

vunnit värdefulla erfarenheter, torde tiden vara inne för övervägande

av en lagstiftning i ämnet. Fri sådan lagstiftning synes oss böra ingå såsom

ett led i en enhetlig författning på hithörande område. Att fullfölja den

redan inslagna vägen med ett otal specialförfattningar i frågor, som borde

kunna gemensamt regleras, leder till en icke önskvärd oöverskådlighet av

gällande rätt. Betecknande är, alt i sådana föregångsländer som England

och Tyskland samt i Belgien och Nederländerna någon lagstiftning på området

icke kommit till.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Departe
ments
chefen.

Den moderna biokemiska forskningens ständigt nya framsteg i fråga om

kännedomen om vitaminerna och deras avgörande betydelse för folkhälsan

har icke endast givit nytt intresse åt problemet om människofödans lämpliga

sammansättning ulan även givit upphov till nya arbetsuppgifter och nya

problem inom livsmedelsproduktionen och den därtill anknytande handeln

och reklamverksamheten. Sålunda tillmätes numera vissa födoämnen med

hög vitaminhalt liksom vissa former för tillredning, vid vilka vitaminhalten

säkrare bibehålies, stor betydelse. Produktionen av särskilda näringspreparat

har nu med avseende å vitaminpreparat fått ny fart och nytt intresse för

allmänheten.

Ingen meningsskiljaktighet torde råda örn behovet av kontroll från det

allmännas sida, åtminstone i viss utsträckning, över tillverkningen av läkemedel

samt handeln med och reklamen för dem. Detta behov framträder

framför allt beträffande läkemedel, som kunna medföra hälsofara. Vidare

är det ett allmänt intresse att tillse, att läkemedlens verkan står i rimlig

proportion till vad säljaren därom utlovat och till det pris varan betingat.

Beträffande vitaminhaltiga varor föreligga i stort sett samma skäl för ingripande.

Vad angår skadliga verkningar därav, är frågan därom visserligen

icke fullt utredd, men man synes icke kunna bortse från möjligheten

av giftverkan i vissa fall av stark vitaminkoncentration. Likaså hava

vid åtgärder för en ökning på konstlad väg av vitaminhalten i vissa ämnen

iakttagits samtidiga förändringar av skadlig art i ämnenas sammansättning.

Även intresset att skydda allmänheten för ovederhäftig reklam och uppskörtning

i pris äger tydligen motsvarande betydelse beträffande vitaminhaltiga

handelsvaror som för läkemedel.

Vidare bör observeras, att, då handeln med vitaminhaltiga ämnen vänder

sig ej endast till sjuka människor utan till alla, densamma åtminstone i en

framtid kan kvantitativt och ekonomiskt få större räckvidd än läkemedelshandeln.

En ovederhäftig vitaminreklam kan lätt bibringa allmänheten en

felaktig uppfattning om vitaminfrågan, vilken kan bliva ett allvarligt hinder

för en vederhäftig propaganda i saken. Det torde vara blott alltför sant, då

det i ett yttrande i detta ärende framhålles, att allmänhetens kunskap örn vitaminer

ännu till stor del hämtas från reklamen därom i tidningspressen,

vilken reklam åtminstone i viss utsträckning är alltför sensationellt upplagd

och ägnad att giva föreställningar om undergörande verkningar hos vitaminerna.

Mot bakgrunden av en sådan reklam, vars uppenbara överdrifter

stundom böra vara tydliga även för lekmannen, och efter dyrköpta erfarenheter,

som allmänheten kan hava gjort om utfästelsernas ovederhäftighet, kan

det uppstå stora psykologiska svårigheter för en av vetenskapsmän och läkare

bedriven, ansvarsmedveten upplysningsverksamhet på bred front i syfte att

klargöra, att vitaminfrågan i främsta rummet är en fråga om den dagliga

kostens lämpliga sammansättning av vanliga livsmedel till vanliga priser,

endast i viss mån — under vissa årstider, i vissa landsdelar — kompletterad

genom särskilda preparat eller vitaminisering på konstlad väg.

Av dessa skäl finner jag en vitaminlagstiftning motiverad. Emellertid

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 90.

17

måste även med denna principiella inställning övervägas, huruvida tiden nu

är inne för en dylik lagstiftning och förhållandena på området så stabiliserade,

att en sådan är möjlig. I de yttranden i frågan, i vilka sakkunnigförslaget

avstyrkts, torde skälet härtill i regel ej hava varit ett förnekande

av att en vitaminlagstiftning i och för sig vore önskvärd utan åsikten att

tiden ännu icke skulle vara mogen för en sådan. Förnekas kan ej heller,

att den vetenskapliga utvecklingen på området är så snabb, att en lagstiftning

i ämnet är förenad med vissa praktiska svårigheter. Sålunda är det

svårt att överblicka, vilka krav som ur vetenskaplig synpunkt kunna komma

att i en snar framtid ställas på kontrollapparaten, ett förhållande som torde

hava föranlett sådana detaljer i sakkunnigförslaget, vilka i en del yttranden

väckt betänkligheter såsom allt för vagt utformade och inrymmande för

stora befogenheter åt de tillämpande myndigheterna.

Då jag likväl funnit tiden vara inne för en lagstiftning i ämnet och

härmed framlägger förslag därtill, har det skett på följande grunder.

»Vitaminisering» förekommer, såsom förut framhållits, redan nu i stor

utsträckning i vårt land beträffande bröd, margarin och fettemulsion. Vitaminiseringen

kan få ökad utbredning och komma att gälla även andra varor,

i främsta rummet mjölk. Det skulle tydligen vara av värde, om en

dylik industri i vardande, som bleve av utomordentlig betydelse för vår

folknäring, redan från början i förtroendefullt samarbete nied myndigheterna

länkades in på rätta banor. Genom inrättandet av statens institut för

folkhälsan med dess vitaminlaboratorium har erhållits den praktiska organisationen

för genomförandet av en sådan samverkan; med det föreliggande

författningsförslaget avses att åstadkomma den därjämte erforderliga formella

grunden för regleringen. Det lär kunna förväntas betydande kapitalinvesteringar

och omfattande maskinella anläggningar för blivande vitaminiseringsindustrier,

varför, om ett statligt ingripande på området framdeles

skulle visa sig ofrånkomligt, detsamma då skulle innebära ett betyd

ligt svårare och ömtåligare ingrepp än vad nu är fallet. Av skäl, som jag

närmare skall utveckla i nästföljande avsnitt av den allmänna motiveringen,

har jag emellertid ansett lämpligt så begränsa författningens tillämpningsområde,

att densamma åtminstone i huvudsak tager sikte på vanligen förekommande

födoämnen i egentlig mening, vilka genom särskilda åtgärder

bibringats ökad vitaminhalt eller en sådan, som de i naturligt tillstånd ej

äga.

I yttrandena hava yppats farhågor för att den föreslagna lagstiftningen

skulle medföra kostnader, tidsspillan och andra hinder, som kunde verka

förlamande på en företagsamhet i sin linda, eller att bestämmelserna i allt

fall skulle framkalla en osäkerlietskänsla, som kunde avskräcka goda initiativ

på området. I detta hänseende må först framhållas, att de nu föreslagna

bestämmelserna på viktiga punkter preciserats mera än i sakkunnigförslaget,

varigenom anledningarna till osäkerhet i det väsentliga torde hava

undanröjts. I övrigt är det mig angeläget understryka, att med det huvudsyfte

för lagstiftningen och den begränsning därav, som nyss angivits, den

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 90.

a

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 90.

samma mindre fått karaktär av en restriktionslagstiftning för bekämpande

av icke önskvärda företeelser än en administrativ ram för det förtroendefulla

samarbete mellan myndigheter och företagare, varom nyss talats.

För genomförandet av lagstiftning på området tala även de skäl av folkhushållningsnatur,

vilka styrelsen för statens institut för folkhälsan åberopat

i sin skrivelse av den 10 februari 1941.

Den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde.

De sakkunniga.

I fråga om tillämpningsområdet för en svensk vitaminlagstiftning hava

de sakkunniga till en början erinrat örn att enligt syftet med det vid statens

institut för folkhälsan inrättade vitaminlaboratoriet all offentlig vitaminkontroll

borde koncentreras dit. Sådan kontroll kan tänkas bliva påkallad

beträffande både läkemedel, livsmedel och fodermedel. Beträffande

fodermedel hänvisa de sakkunniga till den kontroll, som kan anordnas med

tillämpning av 1938 års lag om handeln med fodermedel. Vad angår läkemedel,

givas särskilda föreskrifter i medicinalförfattningarna; de synpunkter,

varom här är fråga, böra, framhålla de sakkunniga, vad läkemedlen angår

tillgodoses genom nämnda författningar och läkemedlen icke enbart i

vad det gäller vitaminkontroll sammankopplas med livsmedlen i en särskild

författning härom. Huvudsakligen av dessa skäl hava de sakkunniga begränsat

den föreslagna författningen till att avse endast livsmedel.

Det spörsmål, som därpå närmast uppställer sig, är frågan örn avgränsningen

av begreppet livsmedel. De sakkunniga förklarade i sitt betänkande,

att deras arbete på en enhetlig, utvidgad livsmedel slagstiftning ej fortskridit

så långt, att de kunnat taga ställning till frågan, örn begreppet livsmedel däri

skulle definieras och i så fall hur detta komnie att ske. Av detta skäl hava de

sakkunniga i föreliggande förslag icke upptagit någon sådan definition.

De sakkunniga återgiva emellertid i detta sammanhang följande definition

på livsmedel, som givits av 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté i dess

förslag till livsmedelsstadga:

Med livsmedel förstås i denna stadga födoämnen och dryckesvaror, varunder

inbegripes varje till förtäring av människor avsedd vara, även sådan

som är ämnad att användas allenast i egenskap av krydda, konserveringsmedel

eller färg. Dock må läkemedel icke hänföras till livsmedel.

Till utveckling av definitionens innebörd har kommittén anfört:

Under uttrycket livsmedel, sådant det av kommittén definierats, komme

varor, vilka hade till uppgift dels att underhålla den mänskliga organismen

vid dess utveckling och fortbestånd (födoämnen i egentlig mening) dels att

tillföra organismen vissa stimulantia (njutningsmedel) dels slutligen att genom

smakgivande beståndsdelar, såsom kryddor, befordra matsmältningen.

Däremot uteslötes självfallet sådana njutningsmedel, vilka icke kunde anses

vara föremål för förtäring i vanlig mening, såsom tobak. — »Till förtäring

av människor avsedd» vore varje vara, som under sedvanliga förhållanden

av det allmänna betraktelsesättet tillädes sådan bestämmelse, men

därunder inginge även vara, som, oaktat dess naturliga bestämmelse måste

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

19

uppfattas vara en annan (exempelvis trämjöl), dock i det konkreta fallet

uppenbarligen tillagts ändamålet att förtäras. Medan vissa dryckesvaror

alltid måste betecknas som livsmedel bleve det däremot beträffande exempelvis

vissa rotfrukter nödvändigt att i varje särskilt fall avgöra, huruvida förhållandena

måste anses giva vid handen, att varan vöre avsedd att förtäras

av människor eller icke. Efter samma grunder finge ock bestämmas vad som

skulle betraktas som läkemedel. Enligt gällande apoteksvarustadga förstodes

med läkemedel »vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga,

lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller

djur». Vissa varor, såsom honung, socker och olivolja, förekomme emellertid

i handeln både som livs- och läkemedel. Det finge då i varje särskilt

fall avgöras, huruvida varan utlämnats under sådana förhållanden, att det

måste antagas, att varan vore avsedd till läkemedel och att de för läkemedel

gällande särskilda kontrollföreskrifterna måste träda i tillämpning. Detta

vore städse fallet, då varan försåldes under sådana omständigheter, att bestämmelserna

i gällande farmakopé bleve tillämpliga å försäljningen. —

Under uttrycket livsmedel borde ej endast hänföras varor, som i sin föreliggande

gestaltning vöre avsedda att förtäras, utan jämväl varje ämne, varav

sådan vara bereddes. Därmed vore under definitionen inbegripna råvaror,

som krävde en särskild beredning för att tjäna till människoföda,

vare sig denna beredning vore sådan, som exempelvis måste övergå omalen

spannmål, innan den kunde användas som mjöl, eller sådan, som ytterligare

krävdes för att mjölet skulle kunna förtäras.

Den tolkning, som 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté sålunda givit

uttrycket livsmedel, funno de sakkunniga ägnad att tjäna till ledning vid

bestämmandet av den nu föreslagna lagstiftningens tillämplighetsområde. Vad

särskilt angår frågan om gränsdragningen mot läkemedel hava de sakkunniga

emellertid gjort följande tillägg:

Då det gäller att avgöra huruvida förordningen bör vara tillämplig å en

vara torde emellertid texten till påskrift eller etikett å varan och till den

övriga reklam, som är avsedd att användas för varan, ej kunna tillmätas

samma betydelse som då det gäller att avgöra huruvida en vara enligt apoteksvarustadgan

utgör läkemedel eller icke. Förordningen torde få sin huvudsakliga

tillämpning å sådana varor, som kunna benämnas födoämnen i

egentlig mening, t. ex. bröd, margarin. Det är tydligt att den omständigheten,

att i reklamen för ett sådant, vitaminiserat födoämne stor plats beredes

varans sjukdomsförebyggande egenskaper, ej får medföra att varan förklaras

såsom läkemedel falla utanför förordningens tillämpningsområde. Även sådana

varor som socker och honung, vilka båda anses vara att hänföra till

födoämnen i egentlig mening, torde under enahanda förhållanden böra hänföras

under förevarande förordning. Den avgörande synpunkten bör i

dessa fall vara huvudändamålet med sådana vitaminiserade livsmedels förtäring,

vilket får anses vara att tillföra organismen näring i sedvanlig form.

En sida av problemet örn tillämpningsområdets avgränsning och örn bestämningen

av begreppet livsmedel förtjänar att särskilt uppmärksammas,

nämligen frågan örn de s. k. näringspreparaten. Därmed avses i detta sammanhang

såsom förut nämnts åtskilliga i handeln förekommande varor, vilka

äro avsedda att användas sorn ersättning för födoämnen, särskilt för att

komplettera kosten med avseende å vissa .särskilda näringsämnen. Dylika

preparat reklameras i stor utsträckning under uppgift om vitaminhalt.

Härom anmärka de sakkunniga, att dessa preparat få anses hänförliga till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

livsmedel i vidsträckt bemärkelse men likväl falla utanför det livsmedelsbegrepp,

varom förut talats, och därmed utanför denna lags tillämpning, i den

mån de — såsom ofta är fallet — salubjudas såsom ägnade att förebygga,

lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom, därvid de måste hänföras

till läkemedel. Endast sådana näringspreparat, som ej utbjudas under sådana

uppgifter, skulle falla under den föreslagna förordningen. De sakkunniga

anmärka tillika, att härvidlag —- i motsats till vad som förut anförts

angående de egentliga födoämnena — avgörande betydelse torde få tillmätas

innehållet i reklamen för varan, i texten å dess förpackningar o. s. v.

De sakkunniga framhålla, att en kontroll uppenbarligen erfordras rörande

beskaffenheten av de livligt reklamerade näringspreparaten, i synnerhet

vitaminhaltiga sådana, även i den mån dessa böra hänföras till läkemedel,

och anföra till belysande härav några exempel på annonser om dylika (sid.

39 i betänkandet). Av de skäl, som förut utvecklats, hava de sakkunniga

icke ansett lämpligt att föreslå bestämmelser därom i samma författning,

vars huvudföremål utgjorde vitaminiserade födoämnen i egentlig mening.

Emellertid hava de sakkunniga -—- ehuru de understryka, att en lagstiftning

därom utan dröjsmål är synnerligen angelägen — ej heller framlagt

något förslag till sådan lagstiftning i annan form, detta under hänvisning till

medicinalstyrelsens förutnämnda förslag till lagstiftning om läkemedelsreklam,

genom vilket förslag samma syfte skulle tillgodoses.

I fråga örn tillämpningsområdet för en vitaminlagstiftning förtjänar vidare

övervägas, huruvida en statlig kontroll på området bör utsträckas även till

handeln med livsmedel med hög naturlig vitaminhalt, sålunda varor som

utan att hava varit föremål för särskilda vitaminiseringsåtgärder hava avsevärd

betydelse för vitaminförsörjningen. På detta område vore alltså icke

fråga om någon kontroll på produktionen utan endast på sättet för varornas

utbjudande bland allmänheten, framförallt på vilket sätt deras vitaminhalt

utnyttjades i reklamen. De sakkunniga förklara emellertid härom,

att de under någon tid uppmärksamt följt reklamen i tidningar och tidskrifter

såväl angående vitaminiserade varor som i vad den åberopat naturlig

vitaminhalt, varvid befunnits, att reklamen i sistnämnda del sådan den

för närvarande tedde sig knappast kunde anses giva anledning till någon

väsentlig anmärkning. En bidragande orsak härtill ansage de sakkunniga

vara de åtgärder, som av näringsrådet vidtagits under hand för att förhindra

olämplig reklam med livsmedel. På grund härav hade de sakkunniga icke

funnit skäl föreslå åtgärder med avseende å andra varor än de med konst

vitaminiserade.

Även i det sålunda bestämda tillämpningsområdet, avseende tillverkning

eller införsel av vitaminiserade livsmedel, föreslå de sakkunniga av praktiska

skäl två inskränkningar. För att ej lägga hinder i vägen för försöksverksamhet

på området föreslås undantag för tillverkning eller införsel, som

ej sker i avsikt att försälja varan. Att därigenom införsel direkt för egen

förbrukning faller utom kontrollen finna de sakkunniga sakna betydelse.

Vidare föreslås undantag för tillverkning uteslutande för export.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

21

Yttranden.

I yttrandena tiar till en början i fråga om förordningens begränsning att

avse endast livsmedel ävensom särskilt i fråga om nåringspreparaten förekommit

följande.

Medicinalstyrelsen delar de sakkunnigas mening, ätt förordningen åtminstone

för närvarande icke behöver göras tillämplig å fodermedel. Vad angår

nåringspreparaten förklarar styrelsen, att kravet på en kontroll av dessa

vore oavvisligt och att ett ställningstagande i denna fråga borde ske så snart

som möjligt. Emellertid funne styrelsen tillika, att medicinalförfattningarna

tarvade omarbetning i vad de avsåge denna grupp av varor och att frågan om

den föreslagna förordningens tillämpningsområde, vad nåringspreparaten

anginge, borde lämnas öppen till dess att en revision av medicinalförfattningarna

ägt rum.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län förordar åtgärder samtidigt beträffande

både näringspreparat och egentliga livsmedel. Förste stadsläkaren

i Göteborg understryker svårigheten att avgränsa begreppet livsmedel och säger

sig betvivla riktigheten av de sakkunnigas åsikt, att flertalet näringspreparat

vore att anse som läkemedel.

Näringspreparatens inbegripande i tillämpningsområdet förordas jämväl

av länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen i Kronobergs lån understryker

behovet av kontroll över nåringspreparaten och betraktar som en

förutsättning för deras uteslutande från det föreliggande förslaget, att den

planerade lagstiftningen om läkemedelsreklam genomföres. Sveriges kemiska

industrikontor föreslår förordningens tillämpning på alla näringspreparat,

oavsett örn de äro att betrakta som läkemedel, och framhåller:

Det väsentliga hos ett vitaminiserat näringspreparat torde i allmänhetens

ögon icke vara så mycket dess formella egenskap av läkemedel som dess

egenskap av preparat med vitaminhalt. De sakkunnigas ståndpunkt i frågan

förutsatte, att en någorlunda skarp gräns kunde dragas mellan näringspreparat,

som äro livsmedel, och sådana, som äro läkemedel, men detta vore

i praktiken mycket svårt.

Sveriges köpmannaförbund förordar inbegripande av nåringspreparaten

och framhåller särskilt, att medicinalstyrelsens förslag till lagstiftning om

läkemedelsreklam, vilket motiverat de sakkunnigas ståndpunktstagande i

denna del, icke syntes giva de möjligheter, som man räknat med, varför de

sakkunnigas motivering på denna punkt bortfallit. Skånes handelskammare

förordar tillämpning å alla näringspreparat, som icke äro underkastade

kontroll i annan ordning.

I fråga om inbegripande under lagstiftningen av ämnen med naturlig vitaminhalt

har i yttrandena förekommit följande.

Medicinalstyrelsen finner liksom de sakkunniga, att reklam örn naturlig

vitaminhalt för närvarande kan lämnas utanför lagstiftningen, och framhåller,

att genom vitaminlaboratoriets tillkomst praktisk möjlighet givits att

framdeles effektivt ingripa även på detta område. Förste stadsläkaren i

Göteborg finner det däremot påkallat, att lagstiftningen inbegriper även re
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

kläm om naturlig vitaminhalt, och nämner som exempel olämplig reklam

örn porterns vitaminhalt.

Förste stadsläkaren i Malmö, vilken som förut nämnts avstyrker förslaget

för närvarande, anser att lagstiftning på området i värjo fall icke borde genomföras

annat än i förening med en lagstiftning om födoämnen med naturlig

vitaminhalt. Han framhåller, att förslaget begränsats till livsmedelsgrupper,

som representera endast en ringa del av hela vitamintillförseln, och fortsätter:
De

sakkunnigas uppfattning (sid. 42), att reklamen för födoämnen med

naturlig vitaminhalt knappast kan, sådan den för närvarande ter sig, anses

giva anledning till någon mera väsentlig anmärkning, kan jag icke dela. Om

man exempelvis gör reklam för vitaminhalten i smör, kan en sådan reklam

under en viss tid på vintern vara starkt missvisande på grund av fodrets

och mjölkens låga vitaminhalt vid denna tid. Detsamma gäller frukt och

grönsaker, som lagrats någon tid och därigenom helt eller delvis förlorat sin

vitaminhalt, varvid även bör erinras örn att till exempel vissa slag av äpplen

befunnits icke ens i färskt tillstånd äga någon C-vitaminhalt. Jag erinrar

vidare om förekommande reklam för ökad naturlig vitaminhalt i mjöl och

bröd genom särskilt förmalningsförfarande av spannmålen, till exempel den

s. k. våtskalningsmetoden, som varit föremål för en entusiastisk artikel av

läkare i bland annat Nordisk Medicinsk Tidskrift. Detsamma kan sägas

örn den reklam för läskedrycker, beredda av råsaft, som börjat tillverkas under

de sista åren. Om dessa strävanden är i och för sig intet annat än gott

att säga, men allmänheten och även läkarna kunna knappast avgöra reklamens

berättigande. Läskedryck, beredd av råsaft från äpplen, kan sålunda

vara helt vitaminfri redan vid tillverkningen. För övrigt förvaras råsaften

under högt tryck under vintersäsongen för att på våren vidare beredas, och

genom denna lagring och behandling kan säkerligen förut förefintligt Cvitamin

försvinna.

Även Sveriges kemiska industrikontor förordar en sådan utformning av

förordningen, att densamma omfattade reklam angående naturlig vitaminhalt.

Frågan om kontroll av exportindustri på området har upptagits i ett par

yttranden.

Medicinalstyrelsen liksom länsstyrelsen i örebro län anser, att även tillverkning

för export bör inbegripas under förordningen, bland annat för att

underlätta övervakningen av dess efterlevnad. Jämväl förste provinsialläkaren

i Örebro län ifrågasätter, om det är riktigt att från tillämpningsområdet

undantaga tillverkning för export.

Angående frågan örn förordningens tillämpningsområde i övrigt har i yttrandena

förekommit följande.

Sveriges kemiska industrikontor förordar förordningens tillämpning även

på livsmedel, som uppgivas innehålla andra speciellt aktiva substanser än

vitaminer, och anför:

Vitaminerna utgöra en avdelning i den stora grupp av ämnen, som kunna

karakteriseras såsom »biokemiskt speciellt aktiva substanser». Andra avdelningar

inom samma grupp äro exempelvis enzymerna, hormonerna, tillväxtfaktorerna

och de speciellt fysiologiskt verksamma mineralsalterna. Allmän
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

23

hetens uppmärksamhet har hittills i huvudsak varit fästad vid vitaminerna,

men kunskapen om de övriga för människan lika nödvändiga substanserna

börjar att allt mera spridas. Även i reklamen talas redan om dylika substanser

vid sidan av vitaminerna. En lag som endast reglerar tillverkningen

av vitaminiserade livsmedel och reklamen för dessa kommer därför sannolikt

att medföra, att mindre nogräknade fabrikanter frestas att i stället för

ordet vitaminer i sin reklam upptaga något annat ur allmänhetens synpunkt

ungefär likvärdigt ord, som kan inge föreställning om att den reklamerade

varan innehåller en särskilt värdefull substans. De tillverkningar om vilka

här är fråga och den reklam som bedrives för desamma förtjäna enligt kontorets

mening i minst lika grad som de i förslaget reglerade förfarandena

ingripande genom lagstiftning.

Även Skånes handelskammare ifrågasätter, örn icke lagen bör utsträckas

till även andra biokemiskt speciellt aktiva substanser, såsom enzymer, hormoner,

tillväxtfaktorer och speciellt fysiologiskt verksamma mineralsalter.

I likhet med de sakkunniga finner jag icke erforderligt att vitaminlagstiftningen

göres tillämplig å fodermedel.

Vad angår tillämpningsområdets bestämmande inom de övriga varugrupper,

som komma i fråga — läkemedel och livsmedel — anser jag, såsom

förut antytts, lagstiftningen böra i främsta rummet inriktas på vitaminisering

av vanliga födoämnen av central betydelse för folknäringen, såsom

bröd, margarin, mjölk. Det är uppenbart, att en vitaminförsörjning genom

särskilda preparat eller genom popularisering av vissa födoämnen, som hittills

icke vunnit allmännare spridning, i betydelse icke kan mäta sig med

den, vilken kan åstadkommas genom vitaminisering av elementära födoämnen,

som ingå i den dagliga kosten i flertalet hushall, och vilken salunda

kan vinnas utan omläggning av konsumtionsvanorna samt med ringa kostnadsökning

för konsumenterna — under vissa konkurrensförhållanden måhända

utan någon kostnadsökning. För att vinna kontroll över nämnda

verksamhet av dominerande intresse i detta hänseende är det tillräckligt, att

förordningen göres tillämplig endast på livsmedel, som vitaminiserats med

konst.

Därmed avskiljas från tillämpningsområdet dels läkemedel och dels livsmedel

med endast naturlig vitaminhalt. Detta torde innebära, att flertalet

näringspreparat falla utanför förordningen, enär flera av dessa såsom de

sakkunniga framhållit torde få hänföras till läkemedel och andra, pa sätt

närmare utvecklas i det följande, icke kunna sägas vara vitaminiserade med

konst.

Såväl i sakkunnigbetänkandet som i åtskilliga däröver avgivna yttranden

understrykes vikten av en kontroll av de nu livligt omreklamerade näringspreparaten,

vilka torde vara mycket uppmärksammade bland allmänheten.

Utan tvivel är detta problem förtjänt av beaktande, men en lagstiftning

inriktad därpå synes kräva ytterligare överväganden, varvid särskilt bör

tagas i betraktande, örn icke, såsom i några yttranden ifrågasatts, frågan

bör lösas i ett större sammanhang. Sålunda har, på sätt förut framhållits,

Departe
ments
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 90.

frågan om näringspreparaten nära samband med läkemedelsproblemet, bestämningen

av begreppet läkemedel och lagstiftningen härom. I detta sammanhang

förtjänar även upptagas det betydelsefulla önskemålet örn en lagstiftning

angående all reklam för »fria» läkemedel, sålunda icke endast vad

angår vitaminer. Slutligen kan det icke anses uteslutet, att en kontroll kan

bliva erforderlig även av reklamens utnyttjande av en varas naturliga vitaminhalt.

Möjligen kan det bliva erforderligt att uppmärksamma även andra

biokemiskt betydelsefulla ämnen än vitaminer. Dessa olika problem med

beröringspunkter sinsemellan synas böra upptagas i ett sammanhang och

kunna tänkas föranleda en gemensam författning eller ett komplex av korresponderande

författningar, vilka i högre grad än den här föreslagna skulle

lägga tyngdpunkten på reklamkontrollen.

Av dessa skäl föreslår jag för närvarande begränsning av förordningens

tillämpningsområde till det nyss sagda — på konstlad väg vitaminiserade

livsmedel. Vad angår bestämningen av begreppet livsmedel, kan jag biträda

de sakkunnigas mening, att ledning för frågans avgörande kan hämtas

ur 1916 års livsmedelslagstiftningskommittés uttalanden, kompletterade

med vad de sakkunniga därom anfört.

Det lär vara uteslutet att åstadkomma en kontroll i vidare mån än av

tillverkning eller införsel, som sker för avsalu. Ej heller finner jag skäl

föreslå kontroll även av industrier på området, vilka arbeta uteslutande för

export. Det är antagligt, att liknande lagstiftning kommer att genomföras

i flera länder, och i sådant fall bör exportindustrin icke betungas med

kontrollkostnader och restriktioner utöver dem, som föreskrivas av lagstiftningen

i destinationslandet. Någon svårighet i fråga om övervakningen

torde icke vållas av denna inskränkning, då det framförallt är just genom

en vitaminiserad varas utbjudande på den svenska marknaden som kontrollmyndigheternas

uppmärksamhet riktas på densamma.

Huvuddragen av den föreslagna kontrollen.

De sakkunniga.

De sakkunniga framhålla, att den mest effektiva uppsikten över en industri

erbjudes genom en fabrikskontroll, då kontrollanter på platsen följa

tillverkningen i dess olika faser. En så ingripande kontroll hava de sakkunniga

emellertid icke ansett behövlig utan endast föreslagit krav på tillstånd

av offentlig myndighet, förslagsvis medicinalstyrelsen, för rätt att tillverka

eller till riket införa vitaminiserade livsmedel, varvid prov av varan

skulle undersökas såväl före tillståndets meddelande som därefter periodiskt

under tillståndets varaktighet. Tillståndsmyndigheten skulle därjämte

öva uppsikt över den för varan använda reklamen. Därest skäl funnes till

anmärkning mot varans eller reklamens beskaffenhet, skulle vederbörande

uppmanas att vidtaga rättelse och erhålla tid därtill. Om rättelse ändå ej

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

25

skedde, borde tillverknings- eller införseltillståndet återkallas. En straffbestämmelse

föreslås för tillverkning eller införsel utan tillstånd men eljest

inga påföljder utom de här nämnda.

De sakkunniga framhålla, att man kunde taga i övervägande en effektivisering

av påföljderna genom straffbestämmelser i ytterligare två hänseenden,

nämligen dels för reklam, som icke blivit av kontrollmyndighet

granskad och godkänd med straff för den därför ansvarige, och dels för

försäljning av vitaminiserade livsmedel med vetskap örn att de tillverkats

eller importerats utan tillstånd. Från tanken på en straffbestämmelse

av den förstnämnda innebörden hava de sakkunniga avstått huvudsakligen

med hänsyn därtill, att det beträffande reklam i tryckt skrift — varom det

framförallt är fråga — lär vara tveksamt, om tryckfrihetsförordningen är

tillämplig å densamma. Vad angår straff för försäljning, varom stadgande

vanligen finnes i främmande liknande lagstiftning, har de sakkunnigas

ståndpunkt motiverats endast av önskemålet att på ett för lagstiftningen nytt

område gå fram med försiktighet och inskränka föreskrifterna till det oundgängligen

nödvändiga.

I detta sammanhang hava de sakkunniga anfört följande:

Förbud mot saluhållande eller försäljning av vitaminiserat livsmedel synes

kunna ifrågasättas huvudsakligen med hänsyn till ett sådant fall, då

vid indragningen av meddelat tillstånd till införsel eller tillverkning av en

vara större eller mindre partier av varan ligga i lager hos tillverkaren eller

hos grossister och detaljhandlare. Emellertid vill det synas, som om jämväl

för sistnämnda fall tillräckliga skäl för ett sådant förbud saknas. Därest

tillståndet indragits på grund av hälsovådlighet hos varan, äro hälsovårdsstadgans

bestämmelser om förbud mot saluhållande eller överlämnande till

annan av födoämne, som är otjänligt till människoföda, tillämpliga. Skulle

anledningen till att tillståndet återkallats vara den, att en i reklamen utfäst

vitaminhalt avsevärt understiger den angivna eller saknas, torde såväl

tillverkaren som den återförsäljare, som med vetskap om detta förhållande

alltjämt sålde varan under uppgift örn den utfästa vitaminhalten, göra sig

skyldig till ansvar för illojal reklam. Då emellertid bevisning om dylik vetskap

oftast måste förebringas, komme väl sådant ansvar sällan att kunna

utkrävas av en återförsäljare. Det synes dock ej innebära en allvarlig

olägenhet att under en kortare tid ett i marknaden befintligt parti av en

ej hälsovådlig vara av nu ifrågavarande beskaffenhet försäljes. Beträffande

tillverkarens innehav av redan färdigställda varor får man antaga, att han

begagnar sig av utvägen att försälja dessa utan uppgift örn vitaminisering, vartill

han tydligtvis är oförhindrad, då det är fråga om varor, som ej äro

hälsovådliga. Det nu anförda torde giva vid handen, att syftet med den

tilltänkta lagstiftningen blir tillräckligt tillgodosett genom de föreslagna bestämmelserna.

Rätt tillämpade böra dessa medföra, att alla livsmedel, som

föras i marknaden under uppgift om förstärkt vitaminhalt, underkastas

kontroll.

Då förslaget sålunda icke upptager annan påföljd för åsidosättande av tillståndsvillkoren

än tillståndets indragning, blir en följd härav, att olämplig

reklam för varan kan medföra sådan indragning oavsett vem som är ansvarig

för reklamen. De sakkunniga förklara, att de räknat med detta förhållande

men att de utgått ifrån att reklam varom här är fråga undantags
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

löst skötes av tillverkaren eller importören, eventuellt under medverkan av

ett reklamföretag. Det framhålles, att tillverkaren icke bör kunna undandraga

sig ansvaret för reklamen genom att uppdraga åt annan att självständigt

utforma densamma.

Med den sålunda föreslagna anordningen skulle, anföra de sakkunniga,

den offentliga vitaminkontrollen i praktiken vanligen te sig på följande sätt:

Därest kontrollmyndigheten, d. v. s. enligt förslaget medicinalstyrelsen,

vid sin granskning av reklamen med vitaminiserade livsmedel eller eljest

finner, att ett livsmedel, beträffande vilket tillstånd enligt den föreslagna

förordningen ej meddelats, försäljes under uppgift örn vitaminisering, har

styrelsen att anmäla detta förhållande för vederbörande åklagare. Enahanda

skyldighet åligger givetvis annan hälsovårdsmyndighet. Åklagaren får därefter,

sedan undersökning av varan i fråga i avseende å dess vitaminhalt

skett vid statens institut för folkhälsan, avgöra frågan om åtals anställande.

Befinnes varan vid undersökningen vitaminiserad, bör tydligen ansvar yrkas

å tillverkare eller importör enligt förevarande förordning. Är varan däremot

icke vitaminiserad, bör ansvar kunna ådömas den, som gjort sig skyldig

till reklamen, väl oftast tillverkaren eller huvudförsäljaren, jämlikt 1 § lagen

med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Även 22 kapitlet 13 §

strafflagen (om den som förvttrar »ont för gott» etc.) och i svårare fall,

då uppgiften om vitaminhalt tagits till intäkt för oskäligt pris å varan, 1 §

i samma kapitel (bedrägeri), synas kunna komma till tillämpning. Fall

kunna även tänkas förekomma, då straffbestämmelsen i förevarande förordning

kan bliva att tillämpa vid sidan av något av de övriga av nu nämnda

lagrummen.

De sakkunniga hava övervägt, om kravet på särskilt tillstånd för här ifrågavarande

tillverkning och import förutsatte ändring i lagstiftningen om näringsfrihet.

Under hänvisning till att 1919 års hälsovårdsstadga och andra

författningar av sanitära skäl stadgat inskränkningar i näringsfriheten, vilka

ej ansetts beröra 1864 års förordning därom, förmena de sakkunniga, att

ej heller den nu föreslagna lagstiftningen, som i huvudsak förestavats av

folkhygieniska skäl, skulle nödvändiggöra ändring i 1864 års förordning.

Yttranden.

Sveriges kemiska industrikontor har om lagstiftningens huvudgrunder anfört:

Det måste starkt understrykas, att den nuvarande vitaminförsörjningen

icke är på långt när tillräcklig inom breda lager av vårt folk, varför varje ingripande,

som är ägnat att i företagarkretsar minska intresset för vitaminisering

av livsmedel, i folkhälsans intresse måste undvikas. Kontrollen borde

icke sträcka sig så långt, att företagen inom näringen funne sig i oskäligt

hög grad bundna. Därjämte borde bestämmelserna vara så fullständiga och

preciserade, att en ansvarsmedveten företagare icke behövde riskera att drabbas

av tillståndets indragning eller annan påföljd genom tillämpning av bestämmelser,

vilkas tolkning lämnar utrymme för subjektiva uppfattningar.

— Ur de här anförda synpunkterna vore förslaget icke tillfredsställande. Det

hade icke visats skäl för kravet på tillstånd för bedrivande av detta slags

verksamhet, i varje fall ej för en saklig förprövning av sådan räckvidd, som

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

27

föreslagits. Tillståndsprövningen skulle bland annat gälla frågan, om den avsedda

varan lämpade sig för vitaminisering; i den mån därmed åsyftades

den rent tekniska lämpligheten vore intet att säga därom, men däremot borde

icke den synpunkten få tillmätas betydelse, om behovet av ifrågavarande

vitamin redan vore tillräckligt tillgodosett genom andra varuslag. En sådan

behovsprövning kunde giva upphov till att förordningen utnyttjades för näringspolitiska

och andra syften, som vore främmande för dess ändamål.

Den föreslagna proceduren syntes kunna ersättas med ett rent formellt ansökningsförfarande.

Därest materiell prövning över huvud taget skulle ske,

borde den inriktas företrädesvis på sökandens allmänna renommé som företagare

samt hans tekniska och andra resurser för verksamhetens bedrivande,

på sätt nu i viss mån krävdes i näringsfrihetsförordningen för bedrivande

av viss hälsovådlig fabrikation. Det kunde framhållas, att en mindre nogräknad

eller mindre kunnig fabrikant troligen komme att nöja sig med den

bristfälliga garanti, som läge i de planerade stickprovsundersökningarna.

Under alla förhållanden borde förutsättningarna för tillstånds meddelande

i möjligaste mån preciseras i lagtexten.

Skånes handelskammare finner icke skäl förebragta för en så långt gående

reglering som ett krav på särskilt tillstånd för tillverkning eller import. Den

föreslagna behovsprövningen, som skulle ingå i förfarandet, vore betänklig,

liksom den utomordentliga maktbefogenhet, som tillädes medicinalstyrelsen.

Förslagets syfte skulle vinnas lika väl genom ett anmälningsförfarande i förening

med skyldighet att å förpackning o. d. deklarera varans vitaminhalt.

Därest ett tillståndsförfarande likväl genomfördes, borde tillståndsmyndighetens

befogenhet mera begränsas och preciseras samt under inga förhållanden

tillståndets beviljande göras beroende av frågan om varans behövlighet.

Styrelsen för kooperativa förbundet framhåller, att vid tillståndsprövningen

bör beaktas huvudsakligen frågan, om vitaminiseringen i det särskilda

fallet är ur hälsosynpunkt fördelaktig, medan däremot andra hänsyn, t. ex.

av näringspolitisk natur, icke böra tillmätas betydelse.

Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår straff även för handel med vitaminiserat

livsmedel med vetskap om att det olovligt tillverkats eller importerats.

Handelskammaren i Göteborg ifrågasätter, om icke vid införsel av vitaminiserat

livsmedel, som i tillverkningslandet är underkastat effektiv kontroll,

det här föreslagna kontrollförfarandet skulle efter prövning i varje särskilt

fall kunna ersättas av intyg från myndighet eller sakkunnig institution i

ursprungslandet.

Angående kontrollen av reklamen och örn påföljder för missbruk därav

har i yttrandena förekommit följande.

Förste provinsialläkarna i Kalmar, Skaraborgs, örebro och Kopparbergs

län förorda ingripande mot osund reklam på området. Lantbruksstyrelsen

omnämner erfarenheterna från tillämpningen av nu gällande snarlika bestämmelser

beträffande benämningar på margarin och fettemulsion m. m.,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

och befarar att liksom i dessa fall stora svårigheter skulle uppkomma att befrämja

ärlighet och reda i reklamen. Styrelsen nämner som förebildligt därutinnan

de förut omnämnda, långt gående restriktionerna i Danmark. Särskilt

för att den statliga kontrollen icke skall få utnyttjas över hövan i reklamen

föreslår styrelsen förbud att i reklamen åberopa, att varan är underkastad

sådan kontroll.

Sveriges kemiska industrikontor förordar ett direkt straffbeläggande av

olämplig reklam framför tillgripande av tillståndsindragning som en yttersta

påföljd härför och yttrar:

Förslagets regler synas till en början behäftade med den svagheten, att en

otvivelaktigt vilseledande reklam icke behöver drabbas av någon som helst

menlig påföljd för fabrikanten — blott denne efter erhållen varning bedriver

sin reklam på ett sätt, som anses oangripligt. En kort men intensiv reklamkampanj

torde sålunda kunna slutföras —- och under avsevärd tid därefter

verka vilseledande på allmänheten — utan att ett ingripande från medicinalstyrelsens

sida alltid hinner vidtagas. Vidare kan ifrågasättas, örn icke skyddet

mot olämplig reklam blir svagare med det föreslagna systemet än med

val ,ayvägda straffbestämmelser med hänsyn därtill, att den enda egentliga

påföljd, som enligt förslaget kan drabba olämplig reklam —- nämligen återkallande

av tillstånd — rimligtvis kan tillgripas endast i svårartade fall.

Å andra sidan har enligt kontorets mening alltför vidsträckt befogenhet inrymts

åt medicinalstyrelsen, då denna äger, åtminstone efter föregående varning,

för all framtid förbjuda en fabrikant att befatta sig med en viss tillverkning

enbart på den grund att denne gjort sig skyldig till en enligt styrelsens

förmenande olämplig reklam. Kontoret finner allvarliga betänkligheter

mot att åt administrativ myndighet uppdraga en prövning av förhållanden,

som på andra områden än det förevarande bedömas av domstol.

Kontoret tillägger, att vid en utvidgning av lagstiftningen att gälla även

varor med naturlig vitaminhalt man icke kunde nöja sig med den nu föreslagna

påföljden, då något tillstånd för »tillverkning» av sådana tydligen

icke kan krävas, utan måste tillgripa straff direkt för olämplig reklam.

Även den oegentligheten, att tillverkaren drabbades av påföljden för en

reklam, varför han måhända icke vore ansvarig, skulle med den av kontoret

förordade metoden kunna undvikas.

Sveriges köpmannaförbund säger sig förutsätta, att de underhandspåpekanden

angående en olämplig reklam, som skola föregå en tillståndsindragning,

i regel komme att leda till åsyftat resultat, varför den senare påföljden

borde behöva tillgripas endast vid uppenbart trots. På grund härav och då

även förhandsgranskning av reklamen kunde påkallas, ansåge förbundet

ingen risk föreligga för ett bryskt ingrepp i reklamverksamheten. Snarare

vöre det en olägenhet med förslaget, att en vilseledande reklam kunde genomföras

innan myndigheterna hunne ingripa, men denna invändning borde

icke hindra förslagets genomförande.

Stockholms handelskammare yttrar, att det icke ginge an att ordna påfölj - den för överträdelser av bestämmelserna så, att tillverkare och importörer

bleve ansvariga även för åtgärder, som utan deras vetskap vidtagits av andra.

Även Skånes handelskammare vänder sig mot denna princip, som syn
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

29

tes oförenlig med svensk rättsuppfattning. Det vore visserligen riktigt, att för

närvarande reklamen i regel handhades av tillverkaren respektive importören,

men detta förhållande kunde komma att ändras. Frågan örn åtgärder

mot osund reklam syntes böra upptagas i ett större sammanhang. Mot tillverkarens

ansvarighet för reklamen riktar sig även handelskammaren i Göteborg,

som framhåller, att tillverkaren därigenom kunde utsättas för trakasserier

av återförsäljare och till och med av konkurrenter. Norrbottens och

Västerbottens läns handelskammare ifrågasätter, örn reklamen för vitaminiserade

livsmedel lämpligen bör regleras isolerat och icke i ett vidare sammanhang.

Svenska reklamförbundet avstyrker förslaget, enär förbundet icke kan godtaga

dess principer för reglering av reklamen. Förbundet anför:

En officiell övervakning av och eventuellt lagstiftning mot olämplig reklam

beträffande vitaminiserade livsmedel bör i och för sig anses vara önskvärd.

Ingripandet bör emellertid enligt förbundets förmenande under inga förhållanden

få ges formen av förhandsgranskning och censur, utan i stället helt

fotas på de principer, som eljest gälla inom svensk lagstiftning, nämligen att

man i lagen fastslår, under vilka förhållanden reklamen skall anses vara

olämplig, och att man hänvisar beivrandet av överträdelser häremot till

domstolsbehandling i vanlig ordning.

Till utveckling av denna sin ståndpunkt har förbundet anfört bland annat:

Den behövliga saneringen av livsmedelsreklamen såväl som av läkemedelsreklamen

ernåddes bäst genom frivillig samverkan av myndigheter och enskilda.

Sakkunnigförslaget byggde däremot på den princip, som genomförts

i 1934 års lagstiftning om farmacevtiska specialiteter. Mot den praktiska tilllämpningen

av denna hade emellertid riktats mycken kritik, och utredning

örn denna borde ske i detta sammanhang. Därtill komme, att bestämmelserna

i specialitetskungörelsen vore mera preciserade än i detta förslag. Även med

den föreslagna anordningen erhölles ingen garanti mot skadlig reklam, som

bedreves en kort tid men i gengäld med stor intensitet. Att reklamens bedömning

uppdroges åt förvaltningsmyndighet innebure risk för godtycklighet

och kunde leda till byråkratisering av näringslivet. Att tillverkaren

gjordes ansvarig för reklam, som en annan person bedrivit, strede mot

svensk rättsuppfattning.

Svenska tidningsutgivareföreningen avstyrker förslaget, enär det vöre

principiellt alltför betänkligt att rätten till utövningen av en näring skulle

göras beroende av sättet att utöva reklamen för densamma samt avgörandet

därutinnan träffas på förvaltningsrättslig väg. Särskilt ville föreningen

opponera sig mot att — såsom syntes vara förutsatt — även prissättningen

skulle inverka på frågan örn tillstånd skulle givas. Det vore olämpligt att

lösa denna fråga efter förebild av lagstiftningen örn farmacevtiska specialiteter,

vilken blivit skarpt kritiserad.

Även Västergötlands och norra Hallands handelskammare samt svenska

annonsbyrå föreningen anmärka på att olämplig reklam skulle kunna medföra

tillståndets indragning, oavsett vem som vore ansvarig för reklamen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BO

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Departe
ments
chefen.

För den kontroll av vitaminiseringsverksamheten, som lagförslaget enligt

vad förut sagts vill genomföra, kunna såsom i betänkandet och yttrandena

framhållits tänkas i huvudsak tre olika former med olika långt gående

ingripande. Den längst gående och effektivaste är en fabrikskontroll,

vid vilken tillverkningen i sina olika faser övervakas på platsen; tydligen

kan denna form icke genomföras beträffande importvaror. Den mindre ingripande

form, som förordas av de sakkunniga, bygger på ett system med

tillstånd till import eller tillverkning, vilket meddelas av offentlig myndighet

efter undersökning av ett varuprov och en därpå grundad prövning, huruvida

vitaminiseringen är ur olika synpunkter lämplig. Förslaget förutsätter,

att myndigheten under tillståndstiden följer verksamhetens vidare bedrivande,

enligt sakkunnigförslaget genom dels stickprovsundersökningar

av varan och dels reklamövervakning, och då tillståndsvillkor eller andra

föreskrifter åsidosättas begär rättelse och i sista hand återkallar tillståndet.

Slutligen kan föreskrivas endast en enkel anmälan av den, som bedriver

tillverkning eller import, för att vederbörande skall kunna på angivet sätt

övervaka verksamheten och meddela föreskrifter i särskilda fall, där så

erfordras.

I likhet med de sakkunniga finner jag det andra i ordningen av dessa

alternativ mest lämpligt. En fabrikationskontroll synes vara en onödigt omständlig

apparat. Å andra sidan förefaller lösningen med endast anmälan

icke tillfredsställande. Även med sistnämnda system måste myndigheterna

äga möjligheter att ingripa mot icke önskvärd verksamhet på området,

och skillnaden mellan detta alternativ och det av mig förordade

skulle endast bestå däri, att proceduren igångsattes på ett senare stadium

och riktade sig mot en verksamhet, som redan tagit fart och föranlett kapitalinvestering,

något som knappast kan sägas vara en fördel.

Mot sakkunnigförslagets huvuddrag har i yttrandena framförallt invänts,

att tillståndsmyndighetens befogenhet i fråga om förprövningen före tillståndsbeviljandet

borde i förordningen preciseras och begränsas mera än i

förslaget, varjämte gjorts gällande, att prövningen borde inskränka sig till

frågan om vitaminiseringen vore tekniskt lämplig men icke ingå på sådana

frågor, som huruvida tillförseln av ett visst vitamin redan vöre tillräckligt

tillgodosedd eller bättre skedde genom någon annan vara, eller liknande

närings- och handelspolitiska spörsmål. I stället har som en synpunkt av

betydelse, vilken ej framhållits av de sakkunniga, nämnts sökandens personliga

förutsättningar för uppgiften. Slutligen har understrukits den allmänna

synpunkten, att en vitaminiseringsindustri i vardande icke borde

hindras eller rentav kvävas av offentliga restriktioner.

I dessa hänseenden har jag funnit lämpligt föreslå, att i lagtexten klart

angivas de synpunkter, ur vilka frågan om tillståndets meddelande bör

bedömas, samt fastslås att utslagsgivande därför bör vara, om vitaminiseringen

ur medicinska synpunkter är ändamålsenlig. De närings- och handelspolitiska

överväganden, till vilka vitaminiseringsindustrien möjligen kan

komma att giva anledning, böra tydligen företagas i annan ordning. Likaså

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

31

har jag ansett lämpligt att redan i lagtexten understryka, att självfallet även

sökandens personliga kvalifikationer böra uppmärksammas. Till utformningen

av dessa bestämmelser återkommer jag i den speciella motiveringen.

I fråga om faran för att lägga hinder i vägen för en nystartad industri vill

jag erinra om vad som i första avsnittet av den allmänna motiveringen

yttrats därom, att förslagets huvudsyfte icke är restriktivt. Med hänsyn

till betydelsen för vår folknäring av en rationellt ordnad vitaminiseringsindustri

måste den statliga vitaminkontrollens mål främst vara att befordra

tillkomsten av en sådan industri och på allt sätt underlätta arbetet för lojala

företagare på området och endast som ett nödvändigt komplement därtill

i både det allmännas och de lojala företagarnas intresse ingripande ske

mot företagare, som icke motsvara förtroendet. Det är angeläget, att vid

myndigheternas tillämpning av bestämmelserna de nu nämnda synpunkterna

klart hållas i sikte.

Vad angår möjligheten att beträffande importvaror ersätta undersökningen

av varuprov med intyg av utländsk myndighet eller dylikt, finner jag icke

tillrådligt att eftergiva kravet på undersökning i annan mån än att statens

institut för folkhälsan med stöd av sådant intyg må, där institutet finner

så kunna ske, förenkla sin egen undersökning. För sådant fall skulle möjligen

kunna stadgas lägre undersökningsavgift. I detta sammanhang kan

förtjäna påpekas, att för de livsmedel, som i förslaget framförallt åsyftas,

frågan om import icke har större betydelse.

I övrigt är i fråga örn lagstiftningens huvudgrunder av intresse särskilt

utformningen av reklamkontrollen. Mot de sakkunnigas förslag i denna

del, innebärande att olämplig reklam, som icke rättades efter varning, skulle

i sista hand kunna föranleda tillståndets indragning men eljest icke någon

påföljd, har anmärkts bland annat, att en sådan indragning, tämligen formlöst

beslutad av administrativ myndighet, skulle innebära en alltför hård

påföljd och giva rum för godtycke. Vidare har framhållits, att påföljden å

ena sidan drabbade orättvist, örn tillståndshavaren icke vore ansvarig för den

olämpliga reklamen, men å andra sidan vore ineffektiv genom att en ansvarslös

reklamkampanj saklöst kunde bedrivas ända tills varning meddelades,

varför systemet behövde kompletteras med en bestämmelse om

straff, som direkt drabbade den för reklamen ansvarige.

De sakkunnigas ståndpunkt att i detta hänseende icke föreslå straffbestämmelser

utan att som sista utväg tillgripa tillståndets indragning är motiverad

av önskemålet att i en dylik ny lagstiftning gå fram med försiktighet.

Med instämmande häri biträder jag förslaget i denna del. Den omständigheten,

att man avstår från straffbestämmelse och nöjer sig med den

repression, som enligt sakens natur står till buds på varje område, där verksamhet

bedrives jämlikt koncession, nämligen dennas indragning, kan icke

med fog sägas innebära en oskälig skärpning av lagen eller giva rum för

godtycke; en straffbestämmelse kan komplettera indragningsmöjligheten

men ej ersätta den. Vad särskilt angår dess användning som påföljd för

olämplig reklam, är det såsom i något yttrande påpekats uppenbart, att

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

den torde komma att behöva tagas till endast i fall av rent trots. Därest

i något undantagsfall tillståndshavaren kan visa, att han icke kan inverka

på reklamens utformning, bör påföljden naturligen icke inträda; erinran

härom synes böra göras i lagtexten. — Däremot kan det icke förnekas, att

frånvaron av straffbestämmelser för skadlig reklam innebär en minskning

i effektivitet. Jag vill dock för närvarande tillråda, att man stannar vid

sakkunnigförslagets utformning och avvaktar erfarenheterna därav.

Om anmärkning kan riktas redan mot annons etc., varå prov företetts vid

ansökning om tillstånd, bör tillståndsmyndigheten samtidigt med beslutet i

ärendet underrätta sökanden därom och framhålla, att annonsens användande

kan medföra tillståndets indragning. Till frågan om reklamens handhavande

såsom anledning till indragning av tillstånd återkommer jag vid behandlingen

av 8 §.

Det har även anmärkts på att sakkunnigförslaget icke stadgar straff för

försäljning av vitaminiserad vara med vetskap örn att den framställts eller

importerats utan tillstånd. Även på denna punkt vill jag dock förorda sakkunnigförslagets

försiktigare ståndpunkt, som i huvudsak bör vara tillräck

ligt effektiv.

Att i samband med det föreliggande författningsförslaget föreslå ändring i

1864 års förordning angående utvidgad näringsfrihet synes mig icke vara

erforderligt.

Speciell motivering:.

1 §■

Paragrafen innehåller i sakkunnigförslaget den grundläggande föreskriften,

att medicinalstyrelsens tillstånd erfordras för att genom ultraviolett bestrålning

eller på annat sätt med konst tillföra livsmedel vitaminer eller till riket

införa sålunda behandlat livsmedel, allt under förutsättning att varan är avsedd

att försäljas inom riket.

De sakkunniga.

De sakkunniga framhålla, att de övervägt, om tillståndsbeviljandet möjligen

borde förbehållas Kungl. Majit eller uppdragas åt kommerskollegium. Då

emellertid de medicinska synpunkterna syntes hava övervägande betydelse i

ärenden angående förordningens tillämpning, hade deras avgörande ansetts

i första hand böra ankomma på medicinalstyrelsen.

Vidare hava de sakkunniga framhållit, att medicinalstyrelsen i dessa ärenden

skulle biträdas av en särskild nämnd, samt att styrelsens beslut jämlikt

bestämmelse i dess instruktion kunde överklagas hos Kungl. Majit.

Yttranden.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län anser det onödigt att i lagtexten

särskilt omnämna ett av sätten att vitaminisera födoämnen, bestrålningen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

33

Sveriges kemiska industrikontor påpekar, att de sakkunniga icke preciserat

vad som bör anses utgöra vitaminisering »med konst» och framhåller att denna

bestämning är förenad med stora praktiska svårigheter. Liknande synpunkt

anlägges av Smålands och Blekinge handelskammare och Skånes handelskammare.

Skånes handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

föreslå, att handläggningen av hithörande ärenden uppdrages åt

kommerskollegium. I sitt yttrande i ärendet förklarar kommerskollegium

sig icke hava något att erinra däremot.

I förevarande sammanhang torde till behandling få upptagas jämväl 3 §

i sakkunnigförslaget, vilken innehåller föreskrifter om sammansättningen av

den särskilda nämnd, som enligt de sakkunnigas förslag skulle biträda

medicinalstyrelsen vid handläggning av ärenden enligt förordningen. Antalet

ledamöter föreslås till fem, utsedda av Kungl. Maj:t efter hörande av

styrelsen och kommerskollegium.

De sakkunniga.

Örn nämndens sammansättning hava de sakkunniga anfört:

I nämnden bör finnas representanter för industri, handel, tidningspress och

reklam. Då medicinsk sakkunskap finnes inom styrelsen, synes plats i nämnden

ej särskilt behöva beredas läkare. Med hänsyn härtill synes antalet ledamöter

i nämnden böra bestämmas till fem, varav en ordförande, som bör intaga

en opartisk ställning till de fyra intressen, som enligt vad nyss anförts

böra vara företrädda inom nämnden.

De sakkunniga hade, framhålles det vidare, icke ansett nödigt föreskriva, i

vilka fall styrelsen hade att inhämta nämndens åsikt, utan förutsatte att så

skedde i alla fall, då det ej vore uppenbart, att anledning därtill saknades. I

varje fall borde nämnden höras vid beviljande av tillstånd samt vid återkallande

därav på grund av olämplig reklam.

Vidare framhålla de sakkunniga, att för nämnden och dess verksamhet

syntes böra meddelas närmare föreskrifter i överensstämmelse med vad som

gällde för den s. k. specialitetsnämnden.

Yttranden.

Medicinalstyrelsen anför härom:

Av de sakkunnigas motivering och förslag till nämndens sammansättning

synes framgå, att nämnden i huvudsak skulle befatta sig med reklamgranskning.

Styrelsen anser, att denna begränsning beträffande nämndens uppgifter

bör angivas i förordningen, enär det icke kan anses lämpligt eller behövligt

att såsom förhållandet är ifråga om den i detta sammanhang anförda

specialitetsnämnden bedömande även av rent medicinska frågor skall tillkomma

den nu ifrågasatta nämnden.

Lantbruksstyrelsen anser den föreslagna nämndens uppgifter ur lantbruksekonomisk

synpunkt så betydelsefulla, att in 11 y tande pa nämndens samman
Bihang

till riksdagens protokoll 1941. 1 sand. Nr 90. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 90.

Departe
ments
chefen.

sättning jämväl borde utövas av någon lantbruket företrädande statlig myndighet.

Sveriges kemiska industrikontor och Sveriges köpmannaförbund

föreslå ökning av antalet ledamöter till sju för att bereda plats även åt en

representant vardera för läkarkåren och den biokemiska vetenskapen.

De skäl, som föranlett, att förslaget begränsats att avse vitaminisering på

konstlad väg av livsmedel för avsalu inom riket ävensom införsel till riket

för avsalu av sålunda behandlat livsmedel, hava angivits i den allmänna motiveringen.

Det lagtekniska genomförandet av denna begränsning kräver

framförallt en precisering av vad som skall anses utgöra vitaminisering »på

konstlad väg», med vilket senare uttryck departementsförslaget ersatt de sakkunnigas

liktydiga »med konst». Hit hör tydligen det av de sakkunniga även

i lagtexten angivna, ultraviolett bestrålning. Vidare hör enligt motiveringen

dit tillsats av ett starkt vitaminhaltigt ämne. Det senare fallet synes böra

preciseras att avse tillsättning av ett främmande ämne, d. v. s. ett som normalt

icke ingår i varans beståndsdelar. Ett exempel härpå är att starkt vitaminhaltiga

fiskoljor tillföras margarin. Däremot bör t. ex. margarins uppblandning

med natursmör icke räknas dit, även om därigenom varans vitaminhalt

ökas. Icke heller bör det räknas som vitaminisering på konstlad väg att ett

av naturen vitaminhaltigt ämne får ingå som huvudbeståndsdel i en blandning,

som innehåller ytterligare något näringsmedel eller ämne för utdrygning

eller smaktillsats, och som utbjudes som vitamin- eller näringspreparat

under särskilt namn.

I yttrandena har diskuterats, om de båda nämnda huvudexemplen på vitaminisering

borde angivas i lagtexten eller endast ingå i motiveringen till uttrycket

vitaminisering på konstlad väg. Praktiska lämplighetsskäl synas tala

för att båda exemplen nämnas redan i lagtexten.

Med utgångspunkt härifrån har paragrafen omredigerats i departementsförslaget.

Vad angår valet av tillståndsmyndighet har jag funnit, att kommerskollegium

med fördel skulle kunna verkställa prövningen av hithörande frågor.

De medicinskt-tekniska spörsmål, som därvid äga betydelse, torde komma

att klarläggas genom det utlåtande från statens institut för folkhälsan, vilket

skall ingivas med ansökningen i tillståndsärendet.

Den sakkunskap, som avsetts vara företrädd inom den i betänkandet föreslagna

nämnden, torde förefinnas inom kommerskollegium. Då jag föreslagit,

att tillståndsgivningen skall uppdragas åt denna myndighet, hava de i

betänkandet upptagna bestämmelserna angående nämnden uteslutits ur departementsförslaget.

2 §.

Denna paragraf motsvarar delar av sakkunnigförslagets 4 §, vari föreskrives,

att tillståndsprövningen skall föregås av en vid statens institut för folkhälsan

verkställd undersökning av prov å varan, och angives vad institutets

utlåtande över undersökningen skall innehålla ävensom stadgas skyldighet

för sökanden att gälda kostnaderna för undersökningen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

35

De sakkunniga.

Om innehållet i institutets utlåtande hava de sakkunniga anfört:

I första hand skall angivas varans halt av det eller de vitaminer, som tillförts

varan. Vidare skall intyget innehålla uttalande, huruvida varan kan

anses menlig för hälsan eller ej; härvid skall särskilt uppmärksammas hälsofara,

som kan uppkomma genom vitaminbehandlingen av varan. Härmed

avses icke blott den eventuella förekomsten av giftiga produkter, som uppkommit

vid vitaminbehandlingen, utan även annan skadlig verkan, som kan

följa av densamma, om födoämnet förtäres i större mängder. Hänsyn skall

även tagas till andra hälsovådliga egenskaper, som vid undersökningen kunna

upptäckas. Slutligen skall i utlåtandet angivas, huruvida tillstånd till varans

tillverkning eller införsel i försäljningsändamål synes böra meddelas. En

omständighet, som härvid särskilt synes böra beaktas är vitaminiseringens

styrka. Då här avsedda varor utan undantag torde komma att saluföras

under uppgift örn förstärkt vitaminhalt, bör tillstånd till tillverkning eller

införsel meddelas blott beträffande vara, som tillförts vitaminer eller vars

halt av vitaminer ökats i sådan grad att ökningen kan hava någon praktisk

betydelse för hälsan. Även andra omständigheter kunna vara att taga hänsyn

till. Sålunda anses allenast vissa födoämnen lämpa sig för vitaminisering.

Av alla vanliga födoämnen anses för närvarande mjölk vara det som bäst

lämpar sig som bärare av extra D-vitamin. Detta medverkar till en normal

förkalkning av skelettet. Härtill fordras förutom D-vitamin kalk och fosfor,

och mjölk är en utmärkt källa för dessa mineralämnen. Det behöver knappast

erinras örn att utvecklingen på området kan giva anledning till att vid

den prövning, som här avses, även andra spörsmål än de nu berörda kunna

kräva beaktande.

Då i institutets intyg angives, huruvida ett sökt tillstånd bör beviljas, bör

motiveringen för detta utlåtande ej vara helt negativ utan även de goda verkningarna

av en vitaminisering böra framhållas och eventuellt vägas emot

tänkbara nackdelar.

Angående undersökningskostnaden hade de sakkunniga förutsatt, att taxa

därför komme att fastställas.

Yttranden.

Medicinalstyrelsen anser det ifrågavarande utlåtandet böra avgivas av

vitaminlaboratoriets föreståndare, icke av institutet såsom sådant.

Handelskammaren i Karlstad framhåller, att det vore värdefullt, örn maximikostnaden

för undersökningen fixerades.

Den centrala punkten i förevarande lagstiftningsfråga — angående de principer,

enligt vilka tillstånd till vitaminisering skall meddelas eller vägras —

hava de sakkunniga icke upptagit i sin författningstext och endast behandlat

i motiveringen till förslagets föreskrift därom, att ansökningen örn tillstånd

skall åtföljas av ett utlåtande i saken av statens institut för folkhälsan, och

om vad detta utlåtande skall innehålla. Såsom i det följande vid 4 § av departementsförslaget

omförmäles, har jag ansett lämpligt föreslå ett angivande

av dessa principer i lagtexten, varför jag i detta senare sammanhang återkommer

till hithörande, av de sakkunniga diskuterade spörsmål.

Departe
ments
chefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Departe
ments
chefen.

Jag har funnit föreskriften om institutets undersökning böra utbrytas ur

bestämmelsen om ansökningshandlingarna och föregå den senare. Den

lösning av principfrågan, som jag förordat i 4 §, har föranlett viss omredigering

av förevarande regel om institutets undersökning, vilken utgör den

medicinsk-tekniska grundvalen för beslutet i tillståndsfrågan och tydligen

bör korrespondera med principerna för tillståndsbeviljandet.

Frågan om av vilken eller vilka befattningshavare ett å institutets vägnar

utfärdat utlåtande bör givas synes böra bestämmas i arbetsordningen för

institutet.

Slutligen anser jag i förordningen böra angivas, att undersökningsavgiften

bestämmes enligt taxa, som Kungl. Maj:t fastställer. Sådan taxa har utfärdats

den 30 juni 1939 (nr 477). Enligt kungörelse den 14 juni 1940, nr

512, skall denna taxa äga giltighet tillsvidare till och med den 30 juni 1941.

Inflytande avgifter torde böra tillföras vederbörande inkomsttitel å riksstaten

(Inkomster vid statens institut för folkhälsan).

3 §.

Paragrafen motsvarar återstående delar av 4 § i sakkunnigförslaget, vari

föreskrives dels en ansökningsavgift å 100 kronor och dels att vid ansökningen

skola fogas textprov på etiketter, annonser o. d., som äro avsedda att

användas för varan.

De sakkunniga.

Den föreslagna avgiften beräkna de sakkunniga ungefärligen täcka kostnaderna

för den särskilda nämndens sammanträde i anledning av ansökningen.

Yttranden.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län föreslår, att ansökningen bör

åtföljas av fabrikantens deklaration av varans vitaminhalt.

Handelskammaren i Göteborg framhåller önskvärdheten av att vitaminiserade

varor icke onödigtvis fördyras genom höga kontrollkostnader och föreslår

i detta sammanhang en ansökningsavgift å endast 50 kronor.

Angående formen för ansökningsförfarandet föreslår jag ingen annan ändring

i sakkunnigförslaget än att det bör angivas, att bifogande av prov

på reklam o. d. icke är obligatoriskt. Däremot är det tydligen lämpligt, att så

sker i sökandens eget intresse att icke riskera anmärkningar i efterhand.

Företeende av deklaration om vitaminhalt torde komma att begäras av institutet

för folkhälsan, innan detta påbörjar undersökning enligt 2 §.

Enär någon nämnd icke inrättas enligt departementsförslaget, hava däri

icke upptagits bestämmelser om ansökningsavgift.

* §■

Den centrala delen av denna paragraf — föreskriften om principerna för

tillståndsprövningen — saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget. I dess

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

2 § återfinnas bestämmelserna örn tillståndets begränsning till viss tid, högst

3 år, samt om möjligheten att föreskriva villkor för tillståndets utövning.

De sakkunniga.

Angående tillståndstiden och villkoren för tillståndets utövning anföra de

sakkunniga:

Då utvecklingen på ifrågavarande område befinner sig i raskt framåtskridande

synes det ej lämpligt att ett meddelat tillstånd är gällande alltför lang

tid. Olämpligheten av att tillstånd, som efter någon tid kanske ej begagnas,

fortfara att vara i kraft, bör även leda till att giltighetstiden begränsas.

Av hänsyn till livsmedelsindustrien kan å andra sidan giltighetstiden ej alltför

mycket inskränkas. De sakkunniga hava ansett 3 år vara en lämplig

maximisiffra.

Med villkor för tillståndets utövning avsåge de sakkunniga i första hand

de i förordningen angivna, vilkas åsidosättande kunde föranleda tillståndets

indragning (8 § i departementsförslaget). Även andra villkor kunde emellertid

uppställas:

Sålunda är det möjligt att det kan befinnas önskvärt att försäljningen av

ett vitaminiserat livsmedel begränsas till vissa landsdelar, vilkas befolkning

kan vara i särskilt behov av ökad tillförsel av ett eller flera vitaminer.

Tänkbart är även att såsom villkor bör föreskrivas att endast viss metod för

vitaminiseringen användes eller att kontrollundersökningar skola ske oftare

än två gånger örn året, vilket i förslaget uppställes såsom en minimifordran.

Enligt till de sakkunniga lämnad uppgift sker i Amerikas förenta stater

kontroll av vitaminiserad mjölk i avseende å dess vitaminhalt sex gånger

per år. Med hänsyn till den snabba utveckling, i vilken vitaminforskningen

alltjämt är stadd, måste möjlighet lämnas öppen att även i andra

hänseenden, än som för närvarande kunna förutses, övervaka vitaminiseringen

av livsmedel.

I 5 § av sitt förslag ha de sakkunniga föreskrivit, att medicinalstyrelsen

skall föra förteckning över meddelade tillstånd. I andra delar av förslaget

föreskrivas anteckningar däri.

Yttranden.

Förste stadsläkaren i Stockholm föreslår för effektivisering av övervakningen,

att förteckningar över meddelade tillstånd distribueras till förste

provinsialläkarna samt städernas hälsovårdsnämnder.

Lantbruksstyrelsen förmenar, att en sådan lokal uppdelning av den inhemska

marknaden för dessa varor, som de sakkunniga ifrågasatt som möjlig,

komme att medföra så stora svårigheter, att den knappast kunde rekommenderas.

Även Skånes handelskammare avvisar tanken därpå.

Sveriges kemiska industrikontor föreslår, att maximitiden för tillstånd utsträckes

avsevärt, lämpligen till 10 år, och framhåller, att i den mån nya,

bättre metoder för vitaminiscring utexperimenteras en därav betingad omläggning

av tillverkningen säkerligen komme att äga rum redan av kommersiella

skäl. Ett upptagande av vitaminisering föranledde vidlyftiga och

kostsamma experiment och andra förberedelsearbeten, oell det vore obilligt,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

att ett företag redan efter tre år skulle behöva utverka nytt tillstånd och

ådraga sig därmed förenade kostnader. — Kontoret ansåge en alltför vidsträckt

befogenhet lagd i medicinalstyrelsens händer genom att sakkunnigförslaget

icke angåve vare sig förutsättningarna för tillstånds meddelande

eller vilka villkor, som kunde knytas därvid. Begränsning av försäljningen

till vissa landsdelar borde icke få föreskrivas.

Frågan örn tillståndstiden beröres även av kooperativa förbundet, som

anför:

Då i enlighet med förslaget de vitaminiserade livsmedlen skola underställas

fortlöpande kontroll och myndigheten skall lia rätt att, om därtill finnes

anledning, indraga tillståndet, förefaller det icke vara påkallat att tillståndet

i och för sig skall vara beviljat för viss tid. Örn de industriföretag,

som framställa vitaminiserade livsmedel, underställas den ingående kontroll,

som förslaget förutsätter, torde man kunna begära, att de icke utsättas

för den extra risk med hänsyn till sin egen verksamhet, som ligger däri, att

tillståndet vid viss tid automatiskt upphör att gälla och att det därefter blir

beroende av en helt ny prövning, huruvida tillstånd på nytt skall medges.

Längre tillståndstid föreslås även av Stockholms handelskammare.

Som förut framhållits såväl i den allmänna motiveringen som vid 2 § anser

jag, att i förordningen klart böra angivas principerna för kommerskollegiums

avgöranden i tillståndsfrågorna. Jag har även förut nämnt, att vägledande

härför synes böra vara endast den medicinska frågan, örn vitaminiseringen

är ur folknäringssynpunkt värdefull, däremot icke exempelvis

näringspolitiska synpunkter. Förstnämnda fråga avser tydligen framförallt

de huvudpunkter, som de sakkunniga angivit för institutets utlåtande:

den genom vitaminiseringen uppnådda vitaminhalten samt förekomsten

av hälsofarliga egenskaper hos varan. Till dessa huvudpunkter, som utlåtandet

bör taga sikte på, fogar sakkunnigförslaget en allmänt hållen, »huruvida

tillstånd — — — synes böra meddelas beträffande varan». I anslutning

till den föreslagna preciseringen av tillståndsprövningen föreslår

jag i stället, att i utlåtandet skola uppmärksammas andra omständigheter

av betydelse för bedömande av vitaminiseringens värde. Sådana omständigheter

kunna vara t. ex. huruvida vitaminhalten i visst fall är särskilt

obeständig, icke tal längre transport, förvaring eller viss beredning av varan,

o. s. v.

Om innehållet i institutets utlåtande regleras i 2 § på detta sätt, synes bestämmelsen

örn tillståndsprövningen kunna bygga på en hänvisning till 2 §

och endast innehålla, att vid övervägande av de omständigheter, som skola

angivas i utlåtandet, vitaminiseringen skall befinnas ur folknäringssynpunkt

värdefull för att tillstånd skall meddelas.

Därutöver synes emellertid, såsom i något yttrande ifrågasatts, viss hänsyn

böra tagas till sökandens person, sa att exempelvis tillstånd må vägras

den, som förut visat sig inkapabel att rätt handhava sådan verksamhet.

Förslagets utformning i denna del ger vid handen, att tillstånd endast i ytterlighetsfall

bör vägras på sådana skäl.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

39

Den utomordentligt snabba utvecklingen på det här ifrågavarande vetenskapliga

området synes nödvändiggöra, att längsta tillståndstiden sättes så

kort som de sakkunniga föreslagit, tre år, elnira onekligen vägande skäl

kunna anföras för en längre maximitid.

Att i tillståndet såsom villkor upptagas de förhållningsregler, som vederbörande

redan enligt förordningen har att iakttaga, synes icke vara erforderligt.

Däremot äro förhållandena på området så varierande, att det torde

vara nödvändigt, att kommerskollegium får befogenhet att till medgivandet

knyta särskilda villkor, vilkas innebörd nu icke kan regleras. Såsom de

sakkunniga framhållit, kunna villkoren tänkas avse användning av viss metod

för vitaminisering eller tätare kontrollundersökningar än två årligen.

Även vissa säkerhetsanordningar eller andra försiktighetsmått kunna tänkas

behövliga. Jag vill dock understryka vikten av att i dessa hänseenden förfares

med största varsamhet för att icke onödigtvis betunga verksamheten

med kostnader. —- Däremot kan jag icke tillråda föreskrift örn att försäljningen

skulle begränsas till vissa landsdelar.

Då en bestämmelse i det följande av departementsförslaget bygger på samverkan

mellan kollegium och statens institut för folkhälsan vid övervakningen,

har i 4 § föreskrivits, att institutet skall underrättas om meddelade

tillstånd. Underrättelsen torde lämpligen ske genom avskrift av tillståndsbeviset,

då institutet bör få kännedom även om eventuella särskilda

villkor. Huruvida, såsom i ett yttrande ifrågasatts, underrättelser böra distribueras

även till andra myndigheter, torde böra överlämnas till myndigheternas

avgörande.

Att tillstånden böra registreras hos såväl kollegium som institutet förutsätter

jag som självfallet. Närmare föreskrifter därom torde icke erfordras

i förordningen.

5 §.

I sakkunnigförslaget föreskrives i 6 § anmälan till medicinalstyrelsen örn

tillståndshavaren på annan person överlåter rätten till tillverkning eller

införsel.

Medicinalstyrelsen finner överlåtelse av tillstånd böra vara beroende av

styrelsens medgivande, då styrelsen icke borde godkänna överlåtelse till person,

som förut i sådant hänseende visat opålitlighet.

I överensstämmelse med förslaget i 4 § om viss hänsyn till sökandens personliga

kvalifikationer har jag ansett en överflyttning av tillståndet böra göras

beroende av kommerskollegiums medgivande.

G §.

I 7 § i sakkunnigförslaget föreskrives, att medicinalstyrelsen minst två

gånger årligen skall anmoda statens institut för folkhälsan att verkställa

kontrollundersökning av varuprov, som inköpas i allmänna handeln, samt

Departe
ments
chefen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

till styrelsen insända uppgift om resultatet. Tillika ålägges styrelsen att

i övrigt, särskilt genom reklamgranskning, övervaka förordningens efterlevnad.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län föreslår åläggande för institutet

att utan anmodan utföra minimiantalet provtagningar. Medicinalstyrelsen

föreslår, att bestämmandet av antalet kontrollundersökningar överlämnas åt

styrelsen, och uttalar, att antalet borde kunna inskränkas till en om året.

Sveriges kemiska industrikontor framhåller, att det vore av intresse för tillståndshavaren

att kunna beräkna ungefärliga antalet årliga kontrollundersökningar,

liksom även att få del av dessas resultat samt av därvid använda

metoder.

Det synes mig lämpligt att övervakningen av förordningens efterlevnad

uppdrages åt kommerskollegium och statens institut för folkhälsan i samverkan,

då båda dessa institutioner i sin verksamhet i övrigt torde hava anledning

att ägna uppmärksamhet åt dessa och närliggande frågor. Så långt

torde en arbetsfördelning böra föreskrivas, att institutet utför kontrollundersökningarna

och kollegium reklamgranskningen. Det synes utgöra onödig

omgång att de förra skulle för varje fall påkallas av kollegium.

Vad angår minimiantalet kontrollundersökningar, vore det måhända välbetänkt,

att detta finge bestämmas av kollegium, men å andra sidan har tillståndshavaren

berättigat intresse att kunna ungefärligt beräkna kostnaden

härför. Med hänsyn till möjligheten av snabba variationer i varans kvalitet

torde två undersökningar örn året få anses som ett minimum. Av nu

nämnda skäl biträder jag i dessa avseenden sakkunnigförslaget.

7 §.

Enligt 8 § i sakkunnigförslaget åligger det tillståndshavare att på anfordran

förskottsvis gälda kostnaderna för undersökningar av de föreskrivna

stickproven.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län framhåller, att överraskningsmomentet

i stickprovet äventyras, om kostnaden skall gäldas i förskott.

Av skäl, som i nyssnämnda yttrande angivits, torde ersättning för kontrollundersökning

böra uttagas i efterskott. I tillståndshavarens intresse finner

jag hans skyldighet att gälda avgift böra begränsas till vad han i sådant

hänseende kan på förhand beräkna, nämligen avgifter för minimiantalet

undersökningar, två om året eller det högre antal kommerskollegium möjligen

föreskrivit vid tillståndets beviljande.

8 §■

Paragrafen motsvarar i sakkunnigförslaget 9 och 10 §§. Den förstnämnda

angiver de fall i vilka återkallelse av tillstånd må ske, nämligen:

1) underlåten avgiftsbetalning för kontrollundersökning;

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

41

2) nämnvärd förändring i varans vitaminhalt eller konstaterande av hälsofarlig

egenskap hos varan;

3) användning av olämplig reklam;

4) annai åsidosättande av villkor för tillståndet.

10 § i sakkunnigförslaget föreskriver, att före tillståndets återkallande tillståndshavaren,

där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, skall erhålla

uppmaning att vidtaga rättelse och skälig tid därför.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län finner uttrycket »nämnvärd» förändring

i vitaminhalten alltför obestämt. Sveriges kemiska industrikontor

föreslår, att endast sådan förändring av vitaminhalten, varigenom varan blir

farlig för hälsan eller utan praktisk betydelse för denna, finge medföra återkallelse

av tillstånd.

I flera yttranden, däribland av länsstyrelsen i Skaraborgs län, Sveriges

kemiska industrikontor, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes

handelskammare och handelskammaren i Göteborg, anmärkes på uttrycket

»olämplig reklam» och föreslås i stället »oriktig eller uppenbart vilseledande

reklam» eller liknande.

Vad först angår förändringar i varans beskaffenhet som skäl för tillståndets

återkallande, torde bestämmelsen därom böra preciseras så, att varan

befinnes antingen väsentligen avvika från det prov, med stöd varav tillståndet

lämnades, eller ock äga hälsofarlig egenskap, som visserligen kunnat

framgå av provet men då icke observerats eller icke varit vetenskapligt påvisad.

Sistnämnda fall är tydligen av den vikt, att det måste föranleda åtgärd,

även örn tillverkaren gjort vad på honom ankommit för att hålla provets

kvalitet. Avvikelse från provet kan tydligen gälla dels vitaminhalt och dels

hälsofarlig egenskap. Avvikelsen i fråga om vitaminhalt skall givetvis vara så

stor, att den har nämnvärd betydelse och därför skäligen bör föranleda ingripande.

Däremot kan jag icke biträda den åsikten, att avvikelsen måste

vara så stor, att den i det ursprungliga provet skulle hava föranlett avslag

på ansökningen. Enligt syftet med det nu förslagna kontrollsystemet

kan det tydligen icke tolereras, att exempelvis en tillverkare med

stöd av ett prov med hög vitaminhalt erhåller tillstånd, måhända i sin reklam

offentliggör analysresultatet och till en början håller samma halt men

senare förbilligar proceduren och håller en betydligt lägre halt, om ock icke

så låg att vitaminiseringen blir alldeles värdelös. Huruvida en ökning av

vitaminhalten bör föranleda åtgärd, beror tydligen på i vad mån ökningen

medför risk för en skadlig överdosering.

Beträffande den andra viktiga indragningsanledningen, reklamens handhavande,

synes de sakkunnigas uttryck »olämplig» reklam i detta fall böra

preciseras något. Efter förebild av specialitetskungörelsen vill jag förorda

den formuleringen, att påskrift å förpackning, annons etc. befinnes hava

oriktigt eller missvisande innehåll, ägnat att framkalla en felaktig uppfattning

örn varans genom vitaminiseringen erhållna egenskaper. En sådan

lii hang lill riksdagens protokoll 1941. 1 sand. Nr 90.

Departe
ments
chefen.

■1

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl Majlis proposition nr 90.

felaktig uppfattning kan tydligen bibringas såväl genom texten i en reklam

o. d. som genom dess illustrationer eller utstyrsel i allmänhet ävensom genom

att man underlåter att angiva någon omständighet, som ur nu ifrågavarande

synpunkt är av betydelse för varans användning.

Att indragning i vissa fall skall kunna ske utan föregående varning anser

jag, i likhet med de sakkunniga, icke böra vara uteslutet. Såsom förutsättning

härför synes dock böra gälla, att synnerliga skäl därtill föreligga.

Såsom framhållits i den allmänna motiveringen har jag funnit rimligt, att

tillståndet icke indrages på grund av ovederhäftig reklam, örn tillståndshavaren

visar, att det icke står i hans makt att förhindra densamma; den anordnas

måhända av en självständig återförsäljare e. d. Detsamma synes

böra gälla beträffande samtliga indragningsanledningar.

I övrigt hava endast formella ändringar skett i sakkunnigförslaget.

9 §.

Denna paragraf motsvarar i 11 och 14 §§ av sakkunnigförslaget upptagna

bestämmelser om straff m. m.

Om straffbestämmelsen hava de sakkunniga anfört:

För att förläna önskvärd effektivitet åt föreskriften om skyldighet för tillverkare

eller importör av vitaminiserade livsmedel att hava tillstånd till tillverkningen

eller importen hava de sakkunniga föreslagit att straffskalan för

överträdelse av denna föreskrift skall inrymma jämväl frihetsstraff. Detta

har synts de sakkunniga nödvändigt, då det kan tänkas att en fabrikation

blir så lönande, att rörelsen väl kan bära betalning av böter, även med hänsyn

till att i förevarande fall dagsbotsystemet föreslås skola tillämpas. Det

allvarliga straffhot, som sålunda uppställes, synes de sakkunniga tillräckligt

för att avskräcka från tillverkning elier import i fall, då tillstånd ej sökts

eller ansökan därom avslagits, samt från fortsatt tillverkning eller införsel

i fall då ett meddelat tillstånd indragits.

Departementschefen.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser.

De sakkunniga hava framhållit, att den, som vid förordningens ikraftträdande

tillverkade eller importerade vitaminiserade livsmedel, borde erhålla

skälig tid att söka tillstånd till verksamhetens fortsatta bedrivande.

I 13 § av sakkunnigförslaget hade intagits bestämmelse, att åtal för förseelse

mot förordningen skulle anhängiggöras vid allmän domstol och utföras

av allmän åklagare. Då vad sålunda föreslagits torde gälla utan särskild

bestämmelse därom i förevarande författning, har motsvarighet till

sakkunnigförslagets 13 § icke upptagits i departementsförslaget.

På grund av stadganden i lagen den 3 juni 1938 örn ändring i vissa delar

av strafflagen, vilken trätt i kraft den 1 januari 1939, samt med hänsyn till

innehållet i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff, som —

med visst undantag — jämväl trätt i kraft den 1 januari 1939, hava de bestämmelser,

som de sakkunniga föreslagit i 12 § samt 14 § andra punkten

icke heller upptagits i departementsförslaget.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

43

Medicinalstyrelsen föreslår befogenhet för styrelsen att meddela erforderliga

tillämpningsföreskrifter.

Förordningens ikraftträdande synes lämpligen kunna sättas till den 1

juli 1941.

Företagare på området torde böra erhålla skälig tid icke endast för tillstånds

sökande utan även för möjligen erforderlig omläggning av verksamheten,

varför viss övergångstid torde böra medgivas, förslagsvis till utgången

av år 1941.

I det föregående har i några fall påpekats, att närmare föreskrifter, i den

mån sådana visa sig erforderliga, böra meddelas i instruktioner för de ifrågavarande

myndigheterna. Vad nu sagts ankommer sålunda på Kungl. Maj:t.

Därutöver synas, då taxor för vissa avgifter redan fastställts, några tillämpningsföreskrifter

icke vara erforderliga.

Departe''

ments
chefen.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga det inom socialdepartementet

upprättade förslaget till förordning om framställning och införsel

av vitaminiserade livsmedel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

De sakkunnigas författning sförslag.

Bilaga A.

Förslag till Kungl, förordning angående vitaminiserade

livsmedel.

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott förordna som

följer:

1 §•

Vill någon genom ultraviolett bestrålning eller på annat sätt med konst

tillföra livsmedel vitaminer eller till riket införa sålunda behandlat livsmedel,

vare han pliktig att, därest varan är avsedd att försäljas inom riket,

söka medicinalstyrelsens tillstånd för tillverkningen eller införseln.

2 §.

Tillstånd, varom ovan sägs, lämnas för viss tid, högst 3 år.

Då tillstånd meddelas, föreskriver medicinalstyrelsen under vilka villkor

det må utövas.

3 §

För att biträda medicinalstyrelsen vid handläggning av ärenden enligt

denna förordning skall finnas en nämnd, bestående av fem ledamöter, vilka

utses av Konungen efter hörande av styrelsen och kommerskollegium.

4 §’

Vid ansökningen skola fogas:

1. ett av statens institut för folkhälsan efter undersökning av varan utfärdat

utlåtande, vari angives dels varans halt av det eller de vitaminer,

som tillförts varan, dels huruvida varan särskilt med hänsyn till vitaminbehandlingen

kan anses äga någon för hälsan menlig egenskap, dels ock

huruvida tillstånd, varom i 1 § förmäles, synes böra meddelas beträffande

varan;

2. prov å påskrift eller etikett å varan och text till anslag, skylt, annons,

cirkulär, prospekt, priskurant eller annan reklam, som är avsedd att användas

för varan;

3. ett belopp av 100 kronor i ansökningsavgift.

Det åligger den, som gör framställning om undersökning och utlåtande,

varom ovan sägs, att efter anfordran till statens institut för folkhälsan förskottsvis

gälda kostnaderna för undersökningen.

5 §■

Medicinalstyrelsen skall föra förteckning över meddelade tillstånd. I förteckningen

skall upptagas sökandens namn eller firma och postadress.

6 §.

överlåter tillståndets innehavare rätten till tillverkning eller införsel å

annan, skall anmälan därom genast göras hos medicinalstyrelsen.

Angående sådan anmälan skall anteckning verkställas i den i 5 § nämnda

förteckning.

7 §.

Under den tid meddelat tillstånd gäller skall medicinalstyrelsen, när styrelsen

finner anledning därtill föreligga, dock minst två gånger varje år,

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

45

räknat från dagen för tillståndets meddelande, anmoda statens institut för

folkhälsan att i allmänna handeln låta inköpa prov av varan, att utföra kontrollundersökning

av dessa prov samt att till styrelsen insända uppgift om

undersökningens resultat.

Styrelsen skall även i övrigt, särskilt genom granskning av den reklam,

som offentliggöres i tidningar och tidskrifter, vaka över efterlevnaden av

denna förordning.

8 §•

Det åligger tillståndets innehavare att på anfordran av statens institut

för folkhälsan förskottsvis gälda kostnaderna för provtagningar och undersökningar,

varom i 7 § förmäles.

9 §.

Tillstånd enligt denna förordning återkallas efter därom av tillståndets

innehavare till medicinalstyrelsen gjord framställning.

Tillstånd kan vidare återkallas:

1. därest avgift för provtagning och undersökning enligt 7 § icke erlägges

inom föreskriven tid;

2. därest vid kontrollundersökning enligt 7 § befinnes, att varans vitaminhalt

undergått nämnvärd förändring eller att varan har någon för hälsan

menlig egenskap;

3. därest olämplig reklam använts för varan;

4. därest eljest något för varans tillverkning eller införsel föreskrivet

villkor åsidosättes.

10 §.

Innan tillstånd återkallas jämlikt 9 § andra stycket skall medicinalstyrelsen,

där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, uppmana tillståndets

innehavare att vidtaga rättelse samt lämna honom skälig tid därtill.

Anteckning om återkallelsen skall genast göras i den i 5 § omförmälda

förteckning.

11 §•

Bryter någon emot 1 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

12 §.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna

förordning, fortsätter samma förseelse, skall för varje gång åtal därför anhängiggöres

fällas till särskilt ansvar.

13 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol

och utföres av allmän åklagare.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.

Denna förordning träder i kraft den

Den, som vid förordningens ikraftträdande för försäljning inom riket tillverkar

eller inför vitaminiserat livsmedel, må utan hinder av vad i 1 § stadgas

alltjämt bedriva denna verksamhet under tiden till och med den

Bihang till riksdagens protokoll 19M. 1 sand. Nr 90.

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:237 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner rörande utvidgad vanhäivdsl-agstiftning m. m. s. 10 i texten
  2. 2LU 1941:18 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel. s. 1 i texten