Sök i Ratio Lex

Angående förstatligande av den allmänna väghållningen på landet

1942-03-06 · 176 sidor, varav 168 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 168 av 176 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:122, Angående förstatligande av den allmänna väghållningen på landet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

1

Nr 122.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående förstatligande

av den allmänna väghållningen på landet; given Stockholms

slott den 6 mars 1942.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, lämna riksdagen

tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande departementschefen

angivna huvudgrunderna för ett förstatligande av den allmänna väghållningen

på landet och vissa därmed sammanhängande frågor.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,

enligt Dess nådiga beslut.

GUSTAF ADOLF.

Gustaf Andersson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 6 mars 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social- och finansdepartementen

anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet

Andersson, frågan örn ett förstatligande av den allmänna väghållningen

på landet och därmed sammanhängande spörsmål samt anför därvid:

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 122.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Inledning.

Ända till slutet av 1800-talet åvilade väghållningen på landet uteslutande

ägare och brukare av jord. Reformsträvanden, åsyftande en lindring i jordbrukets

väghållningsbörda, gjorde sig gällande redan på 1700-talet men ledde

först genom 1891 års lag om väghållningsbesvärets utgörande på landet till

en för jordbruket gynnsammare fördelning av bördan.

Denna lag avsåg väg på landet, som prövades vara för allmänna samfärdseln

nyttig och nödig. Sådan väg benämndes allmän. Hållandet av de allmänna

vägarna ålåg särskilda för ändamålet bildade kommunala samfälligheter,

väghållningsdistrikt, i allmänhet omfattande ett härad. Även enligt

1891 års lag var det till huvudsaklig del jordbruksfastigheterna, som fingo

bära väghållningsbördan. Dessas ägare och brukare hade att in natura ombesörja

underhållet av vägarna. Till övriga väghållningskostnader bidrogo

emellertid även andra beskattningsföremål med penningar, som uttogos genom

vägskatt och ingingo till en för varje distrikt gemensam vägkassa under

förvaltning av en vägstyrelse. Till underhållet utgick statsbidrag med 1/10

av kostnaden för underhållet in natura. De huvudsakliga motiven för denna

statshjälp angåvos vara att bereda jordbruket skälig lindring i väghållningsbesväret

samt att de allmänna vägarnas underhåll i viss mån kunde betraktas

såsom ett statsändamål.

Den under innevarande sekel ökade vägtrafiken har medfört en nästan

oavbruten ökning av väghållningskostnaderna. Då det icke ansågs skäligt,

att väghållningsdistrikten ensamma skulle bära dessa stegrade kostnader,

framkommo snart krav på ökad medverkan från statens sida. Genom den

år 1922 införda samt därefter successivt utvidgade och skärpta beskattningen

av motortrafiken har staten också fått medel att i väsentligt större omfattning

än tidigare bidraga till väghållningen.

Genom den under 1920-talet skedda allmänna övergången till vägunderhåll

medelst vägkassan kommo stora delar av 1891 års lag — vilken ju byggde

på principen örn underhållets utförande in natura genom jordbruksfastigheternas

innehavare — att sakna tillämpning, något som gjorde en revision

av väglagstiftningen önskvärd. En sådan ansågs påkallad även av

andra skäl, bl. a. behovet av att genom en minskning av antalet distrikt åstadkomma

en skatteutjämning och skapa bättre förutsättningar för ett rationellt

bedrivande av väghållningen. De stora statsbidragen till denna hade

vidare framkallat behov av ett ökat statligt inflytande på den vägkommunala

förvaltningen.

En nyreglering av den allmänna väghållningen i riket kom till stånd genom

de nu gällande lagarna av den 7 juni 1934 örn allmänna vägar och om

vägdistrikt.

De allmänna vägarna, som ha en sammanlagd längd av omkring 87,000

km, äro av två slag, nämligen landsvägar, vartill hänföres väg, som prövas

nödig för den allmänna samfärdseln, samt Ödebygdsvägar, varmed förstås på

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

3

visst sätt belägna vägar, vilka, ehuru de icke prövas nödiga för den allmänna

samfärdseln, likväl finnas vara till gagn för det allmänna såsom ägnade att

främja landets uppodlande och bebyggande. Hållandet av de allmänna vägarna

åligger på landet vederbörande vägdistrikt och inom stads område

staden under överinseende av länsstyrelserna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och dess tjänstemän i länen.

För väghållningen är rikets landsbygd indelad i 170 vägdistrikt av växlande

storlek. I genomsnitt omfattar ett distrikt omkring 50 mil vägar. Vägdistriktet

äger inom vissa gränser självt vårda sina angelägenheter. Dess beslutanderätt

utövas av vägstämma, som består av ombud för de till distriktet

hörande kommunerna. Förvaltning och verkställighet tillkomma en vägstyrelse,

bestående av 3—5 ledamöter, av vilka en utses av länsstyrelsen och

de övriga väljas av vägstämman. Vägstyrelsen har särskilt att ombesörja

väghållningens utförande, att förvalta distriktets medel och att i övrigt

verkställa myndighets eller vägstämmas beslut. De vägkommunala

organens befogenheter inskränkas emellertid icke oväsentligt av skyldigheten

att underställa vissa beslut Kungl. Maj:ts eller länsstyrelsens prövning.

Detta gäller bl. a. beslut om lån, vissa arvodesfrågor, upplåtande av vissa

arbeten på entreprenad m. m. Vägdistriktens kostnader bestridas huvudsakligen

med statsmedel och genom uttaxering av vägskatt. Statsbidrag utgår

med 85 (betr. ödebygdsväg 95) procent av de beräknade kostnaderna för barmarksunderhållet

och av de verkliga kostnaderna för vinterväghållningen.

Till byggande av väg kan statsbidrag beviljas med 80—90 procent eller mera

av de beräknade kostnaderna. Därjämte lämnas till utjämning av väghållningsbördorna

betydande statsbidrag enligt vissa grunder.

För städerna är väghållningen en kommunal angelägenhet, för vars handliavande

lagen om kommunalstyrelse i stad och på grand av denna tillkomna

stadgar äro i huvudsak normerande.

Köpingar och municipalsamhällen ha i väghållningshänseende hänförts till

landsbygden. Samhälle, för vilket stadsplanelagens bestämmelser för stad

äga tillämpning, är emellertid berättigat att för distriktets räkning ombesörja

väghållningen inom sitt område och, om vägdistriktet därom framställer begäran,

skyldigt att vara väghållare ifråga om vissa vägsträckor.

Med avseende å den allmänna väghållningen äro viktiga uppgifter anförtrodda

länsstyrelserna. På dem ankommer först och främst prövningen av

frågor om byggande av väg och om enskild vägs förändring till allmän samt

örn indragning av allmän väg. Vidare åligger det länsstyrelsen att utöva tillsyn

å den allmänna väghållningen. I syfte att bereda staten tillbörligt inflytande

på den vägkommunala förvaltningen ha åt länsstyrelserna givits

åtskilliga befogenheter. Det ankommer vidare på länsstyrelsen att inom länet

fördela statens bidrag till vägbyggnader på landet. Fördelningen sker i huvudsaklig

överensstämmelse med en av länsstyrelsen upprättad flerårsplan.

Den centrala, tekniska och ekonomiska uppsikten över vägväsendet tillkommer

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som därvid har att, såsom del

heter i instruktionen för styrelsen, noga aktgiva å vägväsendet med hänsyn

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

till dess förmåga att tillgodose trafikens krav; särskilt skall styrelsen verka

för god ekonomi. Styrelsens viktigaste uppgifter i förevarande hänseende äro:

Styrelsen skall utfärda allmänna tekniska anvisningar och normalbestämmelser.

Av länsstyrelserna upprättade flerårsplaner skola granskas av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, som därvid har att tillse, att anslagsmedlen bliva

i förhållande till behoven ändamålsenligt använda samt att största möjliga

planmässighet och enhetlighet länen emellan vinnas. Styrelsen skall även

granska arbetsplaner och kostnadsförslag beträffande brobyggnader, konstarbeten

och vägbeläggningar samt vägföretag, som med hänsyn till den genomgående

trafiken eller eljest äro av särskild betydelse. Styrelsen må därjämte

för granskning infordra arbetsplan och kostnadsförslag även för andra väg1''öretag.

I vissa fall har styrelsen att granska entreprenadanbud och att godkänna

entreprenör. På väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ankommer även att

utanordna statsbidrag till distriktens underhållskostnader samt städernas

väg- och gatuhållning. Styrelsen utövar vidare den statliga uppsikten över

distriktens inköp av maskiner.

Vägingenjörerna äro, ehuru de tjänstgöra hos länsstyrelserna, tjänstemän

hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Länsstyrelsen bestämmer över vägingenjörens

tjänstgöring med den inskränkning, som föranledes av att vägingenjören

i sin tjänsteutövning är pliktig att ställa sig till efterrättelse de

föreskrifter och anvisningar av teknisk och ekonomisk art, som väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen meddelar. Vägingenjören har främst till uppgift att

utöva kontroll över vägundersökning, vägbyggnad och vägunderhåll. Han

skall därvid tillse, att alla arbeten bliva ändamålsenligt utförda enligt godkända

planer samt att underhållet bedrives rationellt och ekonomiskt, söka

rätta tekniska misstag, föreslå ändringar eller åtgärder, som kunna lända till

förbättring, avgiva förslag ifråga om utbetalande av statsbidrag till arbetsföretag

samt avsyna slutförda arbeten. Vägingenjör har vidare att biträda

länsstyrelsen vid upprättande av flerårsplaner. I den utsträckning tjänsten i

övrigt det medgiver skall vägingenjören verkställa vägundersökningar och

dylikt. Vägingenjören har vidare att granska av andra undersökningsförrättare

uppgjorda arbetsplaner.

Frågan om statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet

har, alltsedan spörsmålet första gången berördes i den offentliga diskussionen

av vågkommittén i dess år 1880 avgivna betänkande, vid ett flertal tillfällen

varit föremål för prövning. I riksdagen har, särskilt i början av detta

sekel, upprepade motioner väckts om en sådan reform, vilka dock alla avslagits.

Mot förstatligandetanken har därvid särskilt anförts: Vägväsendet vore till

sin natur en i övervägande grad kommunal uppgift, varför det vore principiellt

oriktigt att överföra detsamma på staten. Reformen innebure en avgjord

orättvisa mot städerna; dessa hade ju sitt betungande gatuunderhåll

och kunde, om staten skulle övertaga eller bekosta hela landsbygdens vägunderhåll,

med lika stort fog kräva motsvarande reglering med avseende å

deras gatuhållningsbesvär. Utgifterna för väghållningen skulle vid ett förstat
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

5

ligande avsevärt stegras. Den garanti mot väghållningskostnadcrnas uppdrivande,

som förefunnes däri, att de väghållningsskyldiga själva linge var i

sin stad bära den huvudsakliga kostnaden, skulle man gå miste om. Det

skulle icke längre finnas något intresse för sparsamhet och följaktligen icke

heller någon återhållsamhet i fråga örn anspråken på vägnätets utbredning

och vägarnas förbättring; helt visst skulle sådana anspråk i större utsträckning

än förr tilltvinga sig beaktande.

Vägkommissionens år 1916 avgivna betänkande innehöll ett bestämt och

utförligt motiverat avståndstagande från ett förstatligande av vägväsendet;

kommissionen framhöll bl. a. att, huru betydelsefulla vägarna än vore för staten,

anknöte sig dock till varje väg i främsta rummet ett lokalt intresse. Varje

ort borde därför få ordna sina vägförbindelser efter sina behov. Vid jämförelse

med skolväsendet, fattigvården och sjukvården representerade väghållningen

i långt högre grad den lokala än den allmänna nyttan. Skulle överhuvud

någon överflyttning av de statskommunala uppgifterna från kommunerna

till staten äga rum, borde därför vägväsendet sist komma i fråga.

Även 1920 års vägsakkunniga funno statens övertagande av det allmänna

vägväsendet icke kunna tillstyrkas; det syntes uppenbart, uttalade de vägsakkunniga,

att ett förstatligande skulle medföra en tung förvaltningsapparat

och att väghållningen skulle såväl på grund härav som genom de ofta

nog överdrivna anspråk, som då antagligen skulle ställas på vägnätets utsträckning

och vägarnas beskaffenhet, bliva vida dyrare än örn väghållningen

ordnades som en kommunal angelägenhet. En kommunal förvaltning kunde

anordnas smidigare, under starkare kontakt med ortsbefolkningen.

Jämväl 1929 års vägsakkunniga kommo in på frågan om ett förstatligande

av vägväsendet. I sitt år 1932 avgivna betänkande yttrade de härom:

De vid tidigare utredningar anförda skälen mot vägväsendets förstatligande

torde i stort sett fortfarande äga giltighet. De fördelar, som därigenom i ett

eller annat avseende skulle vinnas, äro enligt de sakkunnigas mening icke på

långt när av den betydelse, att de uppväga nackdelarna, och lära för övrigt

i väsentlig mån kunna uppnås även utan statens övertagande av väghållningen.

Det nuvarande systemet kan icke anses förenat med sådana olägenheter,

att de motivera uppbyggandet av en helt ny, centraliserad vägorganisation,

som säkerligen skulle bliva synnerligen tungrodd och dyrbar. Enligt

de sakkunnigas bestämda uppfattning bör därför väghållningen liksom hittills

i allmänhet ankomma på särskilda, kommunalt organiserade vägdistrikt.

För överskådlig framtid lärer en sådan lösning av frågan bäst tillgodose kravet

på en rationell och ekonomisk väghållning.

Vid avlåtandet lill 19M års riksdag av den proposition, som sedermera

ledde till antagandet av nu gällande lagar örn allmänna vägar och örn vägdistrikt,

avvisade vederbörande departementschef tanken på ett omedelbart

förstatligande av vägväsendet. Departementschefen anförde härom:

Ehuru största delen av kostnaderna för väghållningen numera i sista hand

gäldas av statsmedel och ehuru de allmänna vägarna och särskilt vissa av

dem under de senare åren fått en allt större betydelse för den genomgående,

långväga samfärdseln, anser jag dock lika med de sakkunniga, all övervägande

skill fortfarande tala mot förstatligande av vägväsendet. De fördelar,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

som därigenom skulle kunna vinnas i ett eller annat avseende, synas icke

vara av den betydelse, att de kunna uppväga olägenheterna av en statlig väghållning.

En sådan skulle nämligen säkerligen komma att bliva bland annat

förhållandevis dyrbar och kräva en vidlyftig förvaltningsapparat. I den mån

vägbyggandet och vägunderhållet ytterligare standardiseras, vägväsendet utvidgas

och vägtrafikens ställning och uppgift i förhållande till andra trafikgrenar

klarlägges och fastställes, ökas måhända skälen för ett förstatligande

av vägväsendet, men än så länge torde kravet på en efter de olika förhållandena

i vårt land väl avpassad och ekonomisk väghållning bäst tillgodoses

genom väghållningens ordnande som en kommunal angelägenhet.

Frågan om statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet

aktualiserades på nytt genom kommunalskatteberedningens skrivelse till

Kungl. Majit den 10 oktober 1938 med hemställan om utredning i saken.

Till stöd för denna framställning åberopades främst, att nu gällande grunder

för vägväsendets organisation och finansiering icke lämnade ett ur beskattningssynpunkt

tillfredsställande resultat. Beredningen yttrade härom: Ur

skatteutjämningssynpunkt kunde mycket allvarliga erinringar riktas mot

den nuvarande ordningen. Trots att staten betalade huvudparten av vägkostnaderna,

hade en tillfredsställande skatteutjämning icke vunnits, utan vägskatten

tryckte skattebetalarna mycket ojämnt och i åtskilliga fall synnerligen

hårt. Enär de skattetyngda vägdistrikten oftast omfattade skattetyngda

kommuner, komme i de fall, där ej staten genom den allmänna skatteutjämningen

bure den återstående vägskatten, hög vägskatt att trycka skattebetalarna,

vilka redan förut vore hårt belastade. Vikten av att åtadkomma en

verklig skatteutjämning påkallade därför en ändring beträffande sättet för

vägkostnadernas bestridande. Den bristande skatteutjämningen kunde visserligen

undanröjas genom ökade statsbidrag till de skattetyngda vägdistrikten.

Enär emellertid redan den nuvarande ordningen med statsbidragen kunde befaras

slappa det kommunala sparsamhetsintresset, skulle en ökning av statsbidragen

endast kunna tänkas under förutsättning av en väsentligt ökad kontroll

över vägdistriktens förvaltning. Enligt beredningens uppfattning kunde

dock så starka principiella och praktiska invändningar riktas mot en sådan

utökning av den statliga kontrollapparaten -—- om den överhuvud taget vore

möjlig att åstadkomma — att beredningen måste beteckna utvägen att vinna

en skatteutjämning genom ökade statsbidrag till de nuvarande vägdistrikten

såsom oframkomlig. Beredningen hade övervägt, huruvida vad beredningen

eftersträvade i skatteavseende kunde vinnas genom en indelning i vägdistrikt

av länens storlek med landstingen såsom beslutande organ. Den skatteutjämning

som härigenom skulle vinnas vore emellertid icke tillräcklig. Vägande

erinringar hade framförts mot en sådan lösning även ur andra synpunkter. Att

bibehålla den nuvarande distriktsindelningen men låta staten omhändertaga

riksvägarna syntes icke heller tillrådligt. Därigenom skulle visserligen åtskilliga

fördelar kunna vinnas, men någon skatteutjämnande verkan torde åtgärden

knappast medföra, enär riksvägarna till största delen ginge genom distrikt

med låg vägskatt och kanske flertalet av de mest skattetyngda distrikten saknade

vägar av ifrågavarande art. Någon annan uppdelning av vägväsendet

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 122.

7

mellan staten och vägdistrikten, varigenom en lämplig skatteutjämning skulle

vinnas, vore beredningen icke i tillfälle att anvisa. I nära samband med

spörsmålet om skatteutjämning framstode även frågan, huruvida genom

överförande från kommunerna till staten av några kommunerna påvilande

uppgifter en allmän lindring av skattebördan kunde åstadkommas. En närmare

undersökning av detta spörsmål syntes giva vid handen, att till följd

av de kommunala uppgifternas natur möjligheten alt finna sådana uppgifter,

vilka lämpligen kunde övertagas av staten, vore mycket begränsad.

Under dylika förhållanden hade det legat nära till hands att överväga, huruvida

icke den utvägen stöde till buds att genom avlyftning av andra skattebördor

än de primärkommunala åstadkomma en lindring av den beskattning,

som vilade på kommunalskattens grund. En sådan belastning vore vägskatten.

Kunde därför vägväsendet med dess kostnader övertagas av staten, betydde

detta en icke oväsentlig avlyftning av de bördor, som nu påvilade det

kommunala skatteunderlaget.

Genom beslut den 25 november 1938 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen

för kommunikationsdepartementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag bl. a.

att verkställa utredning av frågan om ett förstatligande av den allmänna

väghållningen på landet.

I anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag uttalade dåvarande chefen

för kommunikationsdepartementet, att den betydande ojämnheten i vägskattebördan

måste uppfattas såsom irrationell, sedan vägarna i den grad som skett

förvandlats från lokala till allmänna samfärdselleder, samt att den nuvarande

skatteutjämningen icke skapade den trygghet som önskligt vore för

behovens tillfredsställande i den inbördes ordning, som ur hela samfärdselns

synpunkt vore fördelaktigast, varefter departementschefen yttrade bland

annat:

Det är emellertid icke blott önskvärdheten av skattebördans utjämning,

som motiverar en förnyad prövning av frågan om den ändamålsenligaste vägorganisationen.

Den förändring av vägtrafikens karaktär, som aktualiserar

skatteutjämningsfrågans upptagande till prövning, ökar också betydelsen av

att vägarna i olika delar av landet hållas i ett i förhållande till trafikmängden

något så när likartat skick. Delvis är avsett att åvägabringa detta genom

den under utarbetande varande generalplanen för utbyggnad av rikets vägnät.

Uppenbarligen skulle dock den önskvärda enhetligheten vara lättare att

åstadkomma, därest skötseln av de allmänna vägarna befunne sig i en hand.

Under nuvarande förhållanden kunna vägar, som genomlöpa flera distrikt,

på skilda sträckor befinna sig i ett mycket olika skick. Denna skillnad kan

uppkomma icke blott genom varierande utbyggnadstakt beträffande samma

väg inom skilda distrikt ulan även därigenom att underhållet kan vara av

olika kvalitet. Icke heller behöver den antydda skillnaden mellan distrikten

nödvändigtvis hänföra sig lill medelstillgången. Den kan också framkallas

av skiljaktigheter i uppfattningen hos olika vägstyrelser om en vägs betydelse.

Väg- och vatlenbyggnadsslyrelsen har i egenskap av högsta tekniska myndighet

för vägväsendet möjligheter att tillse, alt, örn en väg bygges eller förbättras,

vägen efter färdigställandet fyller skäliga anspråk ur teknisk synpunkt.

Däremot äger styrelsen endast i ringa grad inflytande på frågan, i vil
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

ken takt vägarbetena inom ett distrikt eller ett län skola bedrivas. Initiativet

till olika vägarbeten ligger i huvudsak i de lokala myndigheternas händer,

och den centrala myndigheten kan öva inflytande övervägande i negativ riktning

genom den rätt till granskning av flerårs- och arbetsplaner styrelsen

äger.

På grund av statens växande andel av väghållningsbördan har det i och

för sig egendomliga förhållandet uppstått, att väghållningen väsentligen finansieras

genom en central inkomstkälla, över vilken beslutanderätten i huvudsak

ligger hos lokala myndigheter. Då staten betalar den övervägande

delen av kostnaderna följer emellertid, att staten måste utöva en förhållandevis

noggrann kontroll över de lokala organen. Staten måste upprätthålla en

omfattande lokal konlrollorganisation för vägväsendet, den under väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen hörande s. k. vägorganisationen i länen. Genom vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen utövas dessutom en ingående väginspektion,

var jämte styrelsen har att granska flerårs- och arbetsplaner samt vägdistriktens^

räkenskaper. Det synes mig emellertid klart, att denna kontroll särskilt

i fråga om underhållet svårligen kan göras fullt effektiv och lämna de bästa

garantier för nödig sparsamhets iakttagande med statens medel, då den

väsentligen måste utföras i efterhand sedan olika inköp redan äro verkställda

eller arbeten beslutade och utförda. Under de överväganden rörande vägväsendets

organisation, som ägde rum inom 1929 års vägsakkunniga, uttalades

vissa farhågor för att ett statens fullständiga övertagande av vägväsendet

skulle medföra en byråkratisering av detta. Departementschefen anslöt sig i

yttrande till statsrådsprotokollet delvis härtill. I den mån dylika farhågor

vörö berättigade, synas mig de befarade olägenheterna böra ha följt redan av

den allt intensivare kontroll staten måste underkasta vägdistriktens handhavande

av väghållningen, efter hand som staten övertagit en allt större del av

kostnaderna för väghållningen. I själva verket är oberoende härav nuvarande

ordning för genomförande av ett vägföretag synnerligen omständig och medför

en betydande omgång med beslut och yttranden av många olika instanser,

varigenom dess igångsättande kan dröja mycket längre, även sedan anslag

beviljats och medel finnas tillgängliga. Det synes mig sannolikt, att det administrativa

arbetet med väghållningen skulle förenklas därigenom att det

omhänderhades av ett enda organ i stället för att skötas av ett stort antal lokala

myndigheter, vilka dock alla skola kontrolleras av ett centralt statsorgan.

En omläggning i dylik riktning skulle även äga ett betydande intresse

med hänsyn till de senare årens strävan att så långt möjligt är förlägga det

allmännas investeringsverksamhet till tider av vikande konjunkturer inom

det privata näringslivet. Det torde kunna antagas att den enhetliga organisationen

för vägväsendet skulle kunna även ur denna synpunkt effektivare

planera arbetet och vid behov snabbt igångsätta arbeten, som ur konjunktursynpunkt

vore önskvärda.

Det synes också sannolikt, att genom en central organisation för vägväsendets

handhavande vissa fördelar skulle kunna uppnås vid inköp av maskiner

och redskap samt större förbrukningsartiklar. Att förvaltningskostnaderna

i allmänhet nedgå vid en centralisering av verksamheten är en såväl inom

statlig som privat verksamhet förvärvad erfarenhet. Det torde finnas skäl att

antaga, att samma erfarenhet skall göras även vid en centralisering av vägorganisationen.

Att, såsom 1929 års vägsakkunniga föreslogo i fråga om vägbyggnadsverksamheten,

förstatliga väghållningen beträffande blott en del av de allmänna

vägarna, de s. k. huvudvägarna, synes mig icke vara en praktisk lösning. En

sådan lösning torde förutsätta bibehållande av den nuvarande vägorganisationen

samt fortsatt uttagande av vägskatt genom vägdistrikten. Härmed sy
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

9

nes också följa upprätthållande av skatteutjämning i någon form, och den

centrala myndighetens kontroll över vägdistrikten måste forthestå i betydande

omfattning. En sådan ordning synes mig komma att komplicera i

stället för förenkla organisationen för den allmänna väghållningen.

Ä andra sidan finner jag klart, att de lokala intressena icke helt kunna

avkopplas från varje inflytande på vägväsendet. Det torde därför, även om

vägväsendet förstatligas, vara nödvändigt att på ett eller annat sätt lämna

de lokala synpunkterna möjlighet att framträda och behörigen göra sig gällande

i rådgivande syfte.

I fråga örn städernas väg- och gatuhållning synes mig däremot i här berörda

hänseende icke någon förändring böra vidtagas. Städerna åtnjuta bidrag

endast till de för automobiltrafiken viktiga gatorna och vägarna, medan

kostnaderna för större delen av gatunätet uteslutande påvila staden.

Att i här avsedda hänseenden dela på en stads gatunät och överföra de för

automobiltrafiken viktiga lederna till staten, medan den övriga gatuhållningen

fortfarande skulle vara stadens angelägenhet, synes av skäl, som jag

nyss anfört beträffande huvudvägarna, böra undvikas. Städerna torde sålunda

fortfarande böra vara väghållare inom sina områden med möjlighet

till statsbidrag till de för automobiltrafiken viktiga lederna. I den mån under

utredningens gång anledning kan visa sig uppkomma till förändring i gällande

grunder för statsbidrag till städerna synes emellertid även detta spörsmål

kunna upptagas till behandling.

Den utveckling, som sålunda ägt rum inom vägväsendets och vägtrafikens

områden, sedan frågan örn vägväsendets organisation senast var föremål för

omprövning, synes mig motivera att spörsmålet upptages till förnyad utredning.

En sådan utredning torde höra omfatta frågan om den allmänna väghållningens

på landet fullständiga övertagande av staten. Den torde vidare

få avse frågan örn behövlig organisation för statens handhavande av väghållningen.

Frågan örn det lokala intressets medverkan vid vägfrågornas

lösning torde få övervägas och i samband därmed spörsmålet örn på vilket

sätt och genom vilka organ ortssynpunkterna skola göras gällande.

Genom vägväsendets fullständiga förstatligande löses frågan örn vägskattebördans

utjämning. Spörsmålet, örn någon speciell vägskatt vidare skall uttagas,

sedan staten helt övertagit den allmänna väghållningen, torde däremot

icke böra ingå i här åsyftade utredning. Under utredningens gång torde samråd

böra äga rum med kommunalskatteberedningen, som i sin förut nämnda

skrivelse hemställt att utredningen skulle så bedrivas att frågan om vägväsendets

förstatligande kunde föreläggas riksdagen samtidigt med förslag till

ny ordning för den kommunala beskattningen.

Med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallades sex sakkunniga, de

s. k. 1938 års sakkunniga för utredning om vägväsendets förstatligande, nämligen

före detta generaldirektören C. (i. O. Malm, ordförande, generaldirektören

N. L. Bolinder, landshövdingen A. Lidén, hovrättsrådet S. G. L. Quensel,

extra byråchefen K. G. M. Hjort och ordföranden i svenska vägstyrelsernas

förbund, ledamoten av riksdagens första kammare, friherre A. L. G.

De Geer. Då jag i det följande använder uttrycket »de sakkunniga» avses,

örn sammanhanget ej giver annat vid handen, dessa.

Ål de sakkunniga har därjämte genom beslut av Kungl. Majit den 17 november

1939 uppdragits all verkställa av riksdagen i skrivelse den 29 maj

1936, nr 285, begiird utredning örn ändring i skyldigheten enligt 17 § väglagen

för köping och annat samhälle, för vilket stadsplanelagens bestäm
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Kleiser angående stad äga tillämpning, att kostnadsfritt tillhandahålla vagmark.

För att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande har till de sakkunniga

bl. a. överlämnats riksdagens skrivelse den 29 april 1939, nr 219, såvitt

angår frågan örn marklösen vid vägbyggnad.

De sakkunniga ha den 9 april 1941 avlämnat ett principbetänkande rörande

frågorna om ett förstatligande av den allmänna väghållningen på

landet, om det allmänna vägväsendet i städerna, örn nya grunder för statsbidrag

till städernas väg- och gatuhållning, om skyldigheten för de stadsliknande

samhällena att tillhandahålla mark för allmän väg samt om sättet

att förvärva rätt till mark för allmän väg m. m. De sakkunniga ha icke ansett

erforderligt att på detta stadium, då det gällt att skaffa underlag för det

principiella bedömandet av frågan om statens övertagande av den allmänna

väghållningen på landet, närmare utforma texterna till de författningar,

som erfordras för ett genomförande av de sakkunnigas förslag i olika hänseenden.

över betänkandet lia till följd av remisser eller därförutan yttranden inkommit

från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, domänstyrelsen,

riksräkenskapsverket, statskontoret, chefen för försvarsstaben, byggnadsstyrelsen,

hovrätterna, processlagberedningen, statens pensionsanstalt,

allmänna lönenämnden, lantmäteristyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i samtliga län ävensom från följande sammanslutningar, nämligen

svenska vägstyrelsernas förbund, svenska landskommunernas förbund, svenska

stadsförbundet, svenska vägföreningen, svenska teknologföreningen,

svenska kommunaltekniska föreningen, vägförrättningsmännens förening,

föreningen Sveriges stadsdomare, motormännens riksförbund, kungl, automobilklubben,

Sveriges arbetsledareförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund

och svenska byggnadsentréprenörföreningen. Domänstyrelsen

har tillika överlämnat yttranden från överjägmästarna och ett antal jägmästare.

Överståthållarämbetet har till sitt utlåtande fogat yttrande från Stockholms

stadsfullmäktige. Länsstyrelsernas utlåtanden åtföljas av yttranden

från samtliga vägingenjörer, samtliga vägstämmor, stadsfullmäktige i de

flesta städer samt kommunal- och municipalfullmäktige i flertalet köpingar

och municipalsamhällen.

Principfrågan.

Under tiden mellan de två världskrigen under innevarande sekel har trafiken

på de allmänna vägarna i vårt land undergått en revolutionerande utveckling.

Belysande härför är att antalet bilar ökat från 8,506 under år

1919 till 248,854 under år 1939. Av de åren 1926 och 1936 företagna allmänna

trafikräkningarna framgår, att trafikintensiteten under 10-årsperioden

ökats med icke mindre än 150 procent. Vissa efter, år 1936 företagna

trafikräkningar synas giva vid handen, att vägtrafiken åren 1936—1938

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 11

ökat ytterligare, så att den sistnämnda år utgjorde 250 procent av 1926 års

trafik.

Den ökade trafiken har framtvingat ett intensivare underhåll samt stegrade

behov av anläggning av nya och förbättring av gamla vägar. Till följd

härav ha väghållningskostnaderna stigit starkt. Endast de statsbidragsberättigade

kostnaderna för vägunderhåll och vinterväghållning lia ökat

från 38.05 milj. kr. under år 1928 till 82.55 milj. kr. under år 1938. Under

samma 10-årsperiod ha vägdistriktens vägbyggnadskostnader uppgått till i

genomsnitt 50 milj. kr. om året.

De sakkunniga.

De sakkunniga framhålla, att motorfordonstrafikens snabba utveckling

rubbat förutsättningarna för väghållningens ombesörjande av kommunala

samfälligheter samt anföra härom: För det första vore trafiken icke längre

lokalt betonad. I allt större utsträckning toges vägarna i en trakt i anspråk

även av andra än av dem som bodde där. Härigenom hade väghållningen

blivit ett gemensamt intresse för alla invånare i landet. Utvecklingen i senare

tid inom vägförvaltningen hade också präglats av en alltmera framträdande

uppfattning av väghållningen såsom ett intresse av statlig natur. Denna uppfattning

grundade sig med allt fog på vägarnas ökade betydelse såsom förbindelseleder

mellan landets olika delar och väghållningens oerhörda tillväxt

i kvantitativt och kvalitativt hänseende. En annan betingelse för väghållningens

liandhavande av kommunala samfälligheter hade varit, att dessa

själva, helt eller till väsentlig del, bekostade de allmänna vägarna. Så länge

huvudparten av väghållningskostnaderna bars av de väghållningsskyldiga, var

det naturligt, att förvaltningen tillkom organ för de väghållningsskyldiga, låt

vara under statlig kontroll. Ännu i mitten av 1920-talet omfattade medelsförvaltningen

inom vägdistrikten huvudsakligen deras egna medel. Genom

successiva höjningar av statsbidragen såväl till byggande av väg som till vägunderhåll

och vinterväghållning hade emellertid statsverkets bidrag till väghållningen

tagit sådan omfattning, att de av vägdistrikten förvaltade medlen

till vida övervägande del utgjordes av statsmedel. Trots den starka förskjutningen

av väghållningsbördan från distrikten till staten, hade distriktens beslutanderätt

i viktiga ekonomiska och tekniska verkställighetsfrågor — ehuru

kringgärdad med kontrollföreskrifter — i princip bibehållits.

De sakkunniga anse nu berörda förhållande kunna medföra allvarliga konsekvenser

i ekonomiskt hänseende samt anföra härom:

Sedan den större delen av väghållningskostnaderna överflyttats på staten,

har vägdistriktens ekonomi i stort sett upphört att vara regulator för vägstandard

och vägbyggnadstakt. Den garanti mot kostnadernas uppdrivande,

som tidigare förmenats ligga däri, att de väghållningsskyldiga själva hade

att svara för en större del därav, torde i huvudsak vara försvunnen. Vägdistriktens

andel i kostnaderna torde numera vara för liten för att nämnvärt

påverka de beslutande organens sparsamhetsintresse, särskilt örn viss utgift

medför lokala fördelar i form av ökade arbetstillfällen eller ökat skatteunderlag.

Det ekonomiska ansvaret avtrubbas av de höga statsbidragen.

Tvånget till rationalisering och ekonomisering blir icke tillräckligt stort.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Om beslutanderätten skall förbliva hos kommunala myndigheter, borde en

kännbar andel av väghållningskostnaderna stanna å distrikten. Ekonomisk

makt bör nämligen vara förenad med ekonomiskt ansvar.

De sakkunniga framhålla, att flertalet vägstyrelser säkerligen gjorde sitt

bästa för att efter förmåga beakta sparsamhetsintresset men att det icke kunde

förnekas, att det på åtskilliga håll brustit härutinnan.

Staten utövade visserligen, erinra de sakkunniga, en omfattande kontroll

över vägdistriktens förvaltning. Genom rätten att vägra statsbidrag till onödiga

utgifter hade staten möjlighet att genom sina organ verka återhållande

på tendenser till slöseri. Då emellertid granskningen skedde i efterhand, sedan

utgifterna gjorts, kunde kontrollen ej bliva i erforderlig grad effektiv,

ty dels kunde den ej bliva av omedelbar verkan, dels kunde begångna fel

ofta ej rättas till. Från vägingenjörshåll, där man hade intimaste kontakt med

kontrollen, framhölles allmänt, att den vore otillräcklig. Det vore nämligen

svårt att utan ingående undersökning beträffande varje utgiftspost avgöra,

huruvida den vöre till beloppet skälig eller ej. Ur sparsamhetssynpunkt vore

det för övrigt icke nog, att kostnaderna för ett arbete eller för ett inköp icke

bleve oskäliga, utan det vore av största vikt, att över huvud inga andra kostnader

nedlades än de för en fullgod väghållning nödiga.

I betänkandet framhålles, att den nuvarande vägförvaltningen icke vore avsedd

för en teknisk-ekonomisk verksamhet av de stora mått, varom här vore

fråga. De sakkunniga yttra härom bland annat:

Vägstyrelsens uppgift — vilken ännu för tjugu år sedan huvudsakligen

bestod i att förvalta vägkassan, träffa uppgörelse om några få smärre entreprenader

och att yttra sig om ett eller annat vägförslag — har sålunda på kort

tid vuxit till en förvaltningsuppgift av betydande mått. Årsomslutningen överstiger

ofta en milj. kr. Till följd av denna utveckling ha allt större krav på

vägstyrelsernas förmåga måst ställas. Allt oftare lia vägstyrelserna att träffa

avgörande i betydande administrativa, tekniska och ekonomiska frågor. Därjämte

ställer den tilltagande tendensen att utföra arbeten i egen regi ökade

anspråk på vägstyrelsernas arbetsledande förmåga. De ha att leda stora arbeten,

att anställa befäl och arbetare till stort antal, att verkställa betydande

materialinköp m, m. Många vägdistrikt sysselsätta endast för underhållet

tidvis mera än 100 arbetare. I arbetslöner tili den tekniska personalen för

byggnads- och underhållsarbeten i vägdistriktens egen regi har under 1938

utbetalats ett belopp av 42.9 milj. kr. Väghållningsarbetena lia numera fått

en sådan omfattning, att det är ytterst angeläget att de verkställande organen

äro väl lämpade att leda sådana arbeten.

Särskilt framträder detta, när man betraktar den tekniska sidan av väghållningen.

Före motorfordonstrafiken var ju väghållningen, med undantag

för de broarbeten, som bortsattes på entreprenad, tekniskt enkel. Jordbrukarna

kunde utan svårighet sköta vägunderhållet egentligen utan annan tillsyn

än länsmännens. Det gällde ju icke svårare tekniska frågor än sådana, som

jordbrukarna hade att taga befattning med i sitt eget arbete. Icke heller byggandet

av väg innebar i allmänhet tekniska problem av större mått.

Trafiken av i dag, uttala de sakkunniga, ställde helt andra krav på vägarnas

beskaffenhet än förr och vägarna måste numera byggas och underhållas

på ett helt annat sätt. Den höjda standarden med avseende å väghåll
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

13

ningen, som motorfordonstrafiken framtvingat, ställde ökade krav på teknisk

kunnighet hos vägförvaltningen. Endast med teknikens hjälp kunde god

kvalitet på väghållningen åstadkommas.

Beträffande frågan, huruvida det nuvarande sättet för utseende av vägstyrelseledamöter

skänkte garanti för val av män, som vore skickade att ombesörja

en vägstyrelses betydelsefulla uppgifter, framhålla de sakkunniga, att

det icke utan fog anmärkts, att vid val av vägstyrelseledamöter hänsyn ej

sällan toges mera till vederbörandes politiska uppfattning än till hans kvalifikationer

att förvalta sitt uppdrag samt att ledamöterna ofta valdes ur kretsar

och korporationer, med vilka vägstyrelsen hade att träffa avtal om entreprenader

och materialinköp. För väghållningen vore vidare menligt, att dess ledande

kraft vore en institution, vars ledamöter enligt sakens natur i allmänhet

måste inneha sina uppdrag blott såsom bisysslor. För att avhjälpa den brist på

teknisk sakkunskap, som helt naturligt bleve till finnandes inom en vägstyrelse,

utsedd enligt nu gällande grunder, hade de flesta vägstyrelser anställt

särskilt utbildade fackmän, vägmästare, vilka på grund av sina kunskaper

på det vägtekniska området ej sällan fått ett dominerande inflytande i vägförvaltningen.

Vägmästarnas fackkunskap räckte emellertid ej till för att göra

vägstyrelserna lämpade för självständigt handhavande av de stora uppgifter,

väghållningen numera erbjöde. Det kunde måhända invändas, att vägingenjörerna

skulle giva vägstyrelserna den erforderliga kompletterande teknisktekonomiska

ledningen. Vägingenjörerna och deras biträden vore emellertid

för mycket kontrollanter och hade för litet inflytande i fråga om vägunderhållet.

De sakkunniga betona i detta sammanhang, att den nuvarande distriktsindelningen

försvårade en rationell och ekonomisk väghållning. En till väglängden

så varierande indelning förminskade möjligheterna att fullt utnyttja

personal och maskiner. Över huvud måste väghållningens ombesörjande av

ett så stort antal vägstyrelser medföra vissa svårigheter. Administrationen

bleve dyrare och mera tungrodd än den behövde vara. Erforderlig enhetlighet

och kontroll bleve svårare att åstadkomma. Det toge jämförelsevis lång

tid, innan tekniska framsteg överallt bleve till fullo utnyttjade, varjämte

olikartade uppfattningar gjorde sig gällande inom skilda vägstyrelser med

avseende å underhållsstandard och utbyggnadstakt.

I betänkandet framhålles att, med hänsyn till de stora belopp vägväsendet

kostade samhället och till omfattningen och beskaffenheten av förefintliga

vägbyggnadsbehov, det vore av största vikt, att de medel, som ställdes till vägväsendets

förfogande, finge en så rationell användning som möjligt. Enligt

de sakkunnigas mening försvårade emellertid den nuvarande organisationen

med dess många lokala organ en rättvis och rationell fördelning av vägmedlen.

Sålunda hade i vissa län till allmänt underhåll intagits enskilda vägar,

vilka varit av förhållandevis liten betydelse för den allmänna samfärdseln.

Härigenom ökades underhållskostnaderna, i all synnerhet som vägarna vid

förändringen till allmänna ofta befunnit sig i dåligt skick. 1 många fall bade

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

kostnaderna för iståndsättningen felaktigt påförts underhållskontot, varigenom

statsbidrag automatiskt erhållits. Härigenom hade förbrukats statsmedel,

som eljest kunnat användas för angelägnare vägföretag.

Beträffande fördelningen av vägbyggnadsmedlen anföra de sakkunniga

bland annat:

Mot fördelningen inom länen av tillgängliga medel kan erinras att det

stundom mött svårigheter att i flerårsplanerna få intagna just de arbeten som

för landet i dess helhet haft den största betydelsen, men för vilka de lokala

vägmyndigheterna haft mindre intresse. Det har vidare förekommit, att länsstyrelser

— för att möjliggöra påbörjande av nya företag i större omfattning

än som motsvaras av tillgängliga medel -— fördelat medlen med små

bidrag till ett jämförelsevis stort antal vägföretag, med påföljd att vederbörande

vägdistrikt i många fall i förskott färdigställt företagen med upplånade

penningar. Genom dylikt förskottsbyggande ha vägdistrikten åsamkats

räntekostnader som, ehuru statsbidrag icke skola utgå därtill, dock indirekt

till följd av vägskatteutjämningsbidraget delvis bekostats av staten.

Sådant förskottsbyggande medför även lätt ojämnhet i arbetenas bedrivande,

i det att viss tids forcerat byggande måste följas av viss tids stagnation i

byggnadsverksamheten, då tillgängliga anslagsmedel i stor omfattning måste

disponeras för täckande av förskotten. Den bristande planmässigheten i vägbyggandet

har även kommit till synes däri, att förekommande byggnadsarbeten

ibland uppdelats i många små företag, vilket varit ägnat att fördyra

arbetena.

I betänkandet erinras vidare om den nuvarande organisationens brister

ur skattesynpunkt. De sakkunniga påtala — förutom den hårdare belastningen

av jordbruksfastigheter — den ojämna fördelningen av vägskaltebördan.

Härom anföres bland annat:

Trots de åtgärder som vidtagits drabbar vägskattebördan skattebetalarna

alltjämt mycket ojämnt. Sålunda varierade vägskatten för 1940, fastställd

vid vägstämmor under augusti månad 1939, mellan lägst 30 öre per vägskattekrona

i Jukkasjärvi vägdistrikt och högst 4:84 kr. per vägskattekrona i Tärna

vägdistrikt. Om hela rikets landsbygd utgjort ett vägdistrikt och man haft

att utdebitera samma totalbelopp, skulle vägskatten för 1940 ha bestämts till

1:42 kr. per vägskattekrona. Av rikets 170 vägdistrikt hade 107 en vägskatt

för 1940 som överstiger sistnämnda belopp. Av dessa 107 vägdistrikt hade 45

en vägskatt av 2 kr. per vägskattekrona eller därutöver. För 9 av dessa bestämdes

vägskatten till icke mindre än 3 kr. eller därutöver.

Dessa variationer i väghållningsbördan torde i huvudsak bero på olikheter

distrikten emellan i fråga om skatteunderlagets storlek och väghållningsskyldighetens

omfattning. Givetvis har även det sätt, varpå väghållningen

ombesörjes, betydelse för väghållningsbördans storlek. Såsom exempel på huru

olika förhållandena i förstnämnda två hänseenden kunna vara även inom

angränsande vägdistrikt kan nämnas, att Pajala vägdistrikt med en väglängd

av 70 mil för 1940 utdebiterat ett belopp av 101,066 kr. på ett skatteunderlag

av 31,583 vägskattekronor, medan Jukkasjärvi vägdistrikt med den betydligt

mindre väglängden av 44 mil utdebiterat ett belopp av 318,300 kr. på ett

skatteunderlag av 1,061,000 vägskattekronor (det högsta vägskatteunderlaget

i hela riket). Följden av dessa olikheter har blivit att Pajala vägdistrikt har

en utdebitering av 3:20 kr. per vägskattekrona och Jukkasjärvi vägdistrikt en

utdebitering av 30 öre per vägskattekrona.

Trafiken på de allmänna vägarna är icke på samma sätt som tidigare lokalt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

15

betonad. I allt större utsträckning tagas vägarna i en trakt i anspråk även

av andra än av dem som bo där. Sedan väghållningen sålunda blivit en

gemensam angelägenhet för hela riket, framstår det som orättvist, att vissa

landsdelar få bidraga väsentligt mera till väghållningen än andra.

De sakkunniga framhålla, att en del av bristerna visserligen kunde avhjälpas

genom vissa reformer inom den nuvarande organisationens ram. Emellertid

skulle genomförandet av dylika åtgärder lämna ganska litet kvar av

de vägkommunala organens självbestämmanderätt samt medföra avsevärda

kostnader, utan att man finge någon garanti för att man vunne vad man

åsyftade. De sammanlagda kostnaderna för administrationen skulle stiga och

bliva betydligt större än för en helt statlig organisation. Det oaktat skulle

man, uttala de sakkunniga, icke kunna komma ifrån åtskilliga av de brister

som vidlådde den nuvarande organisationen. Av dessa skulle visserligen den

ojämna skattebelastningen kunna till sina verkningar reduceras genom ökade

statsbidrag. Härigenom skulle också en allmän lättnad i den kommunala

skattebördan åstadkommas. Statsbidragen vore emellertid redan nu så höga,

att en ytterligare höjning av desamma enligt de sakkunnigas mening icke

kunde ske med bibehållande av ett kommunalt sparsamhetsintresse.

De brister, som vidlådde den nuvarande vägorganisationen, påkallade, anföra

de sakkunniga, en ändring i bestående förhållanden på vägväsendets

område. Skulle vägtrafikens behov kunna tillgodoses för en rimlig kostnad,

måste väghållningen inom hela landet bedrivas efter enhetliga, tekniskt-ekonomiskt

rationella linjer. Vad man vidare ville uppnå vore en jämn fördelning

av väghållningsbördan över hela landet. Båda dessa syften kunde bäst

vinnas, om hela den allmänna väghållningen på landet sammanfördes till en

organisatorisk enhet under statlig ledning.

Örn staten övertoge den allmänna väghållningsskyldigheten bomme detta,

uttala de sakkunniga, att medföra betydande fördelar för det allmänna och

för väghållningen. Härom yttra de sakkunniga:

Det måste först och främst innebära en fördel för samhället i dess helhet,

att statens egna organ helt besluta om de utgifter, till vilkas bestridande

staten anslår så väldiga belopp. Endast härigenom kan trygghet skapas

för att de medel som beviljas för vägväsendet användas på ett rationellt och

objektivt riktigt sätt. Det bör också vara lättare för staten att hos egen förvaltning

framtvinga erforderlig sparsamhet. Verksamheten lämpas efter och

kostnaderna hållas inom den ekonomiska ram, som gives genom de anslag,

riksdagen ställer till förfogande.

Den kanske största fördelen av ett förstatligande torde bliva möjligheten

alt skapa en örganisation, som har väsentligt större förutsättningar än den

nuvarande att lösa alla administrativa, ekonomiska och tekniska uppgifter.

De 170 vägstyrelseordförandena och det stora antalet övriga ledamöter,

vilka alla lia sina uppdrag inom väghållningen som en bisyssla, ersättas av

ett förhållandevis litet antal fackkunniga tjänstemän, som uteslutande ägna

sig åt denna uppgift. Dessa tjänstemän komma härigenom att erhålla rulin

och skicklighet i handhavandet av de omfattande och skiftande uppgifter,

som vägväsendet inrymmer, lill fromma för såväl kvalitet som ekonomi. Det

blir också möjligt att på ett helt annat sätt än nu tillgodogöra sig alla framsteg

såväl på teknikens område som inom det affärsmässiga.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

De sakkuniga göra gällande, alt kostnaderna för en sådan statlig organisation

skulle bliva avsevärt lägre än de nuvarande administrationskostnaderna.

Sålunda skulle, enligt de sakkunnigas beräkningar, sistnämnda kostnader

överstiga utgifterna för en av de sakkunniga förordad, helt statlig vägorganisation

med icke mindre än över 830,000 kr. Besparingen genom ett förstatligande

skulle emellertid icke inskränkas härtill. Den verkliga besparingen

skulle uppkomma genom att den statliga vägorganisationen skulle vara

tvingad att hålla sig till bestämda anslag och genom möjligheter att rationalisera

väghållningen. Härom yttra de sakkunniga bland annat:

Inom en stor organisation med välkonstruerad ledning kan åstadkommas

det mest effektiva utnyttjande av såväl personal som maskinell utrustning

och inventarier, vilket utgör en viktig faktor för att förbilliga väghållningen.

Hos många av de nuvarande vägdistrikten finnas anställda, vilka icke

kunna erhålla full sysselsättning hela året. Den kvalificerade personalen

kan vid ett förstatligat vägväsende disponeras för uppgifter i alla delar

av landet. Maskinparken och inventariebeståndet kunna hållas relativt lågt.

I stället för att varje vägdistrikt för närvarande skaffar dylik utrustning

för egna behov — ofta kanske för toppbelastning — kan nämligen den statliga

organisationen dirigera maskiner o. dyl. oberoende av vägdistrikts

gränser. Sålunda vinnes besparing genom minskade inköp av maskiner och

inventarier.

En beaktansvärd vinst skulle även, enligt de sakkunniga, kunna göras

genom en centralisering av alla inköp för väghållningen till ett fackkunnigt

organ, tränat på att göra förrådsaffärer. Det vore påtagligt, heter det

sålunda i betänkandet, att priserna bland annat genom eliminerande av

mellanhänder borde kunna nedpressas avsevärt, om inköpen för hela landet

läge i en hand. Då de årliga förrådsinköpen för vägväsendet uppginge till

över 31 milj. kr., skulle enbart några procent lägre priser medföra betydande

vinster.

I huru hög grad en statlig vägorganisation skulle genom ett effektivt

och rationellt vägunderhåll och genom sparsamhet i förvaltningen kunna

minska vägunderhållskostnaderna är enligt de sakkunnigas mening icke

möjligt att angiva i siffror, men att besparingen måste bliva betydande har

synts de sakkunniga otvivelaktigt. I varje fall torde något annat effektivt

medel att förekomma den oavbrutna stegringen av dessa kostnader än ett

förstatligande av den allmänna väghållningen icke vara lätt att finna.

De sakkunniga framhålla även, att med en statlig vägorganisation större

förutsättningar skapades för den beslutande myndigheten att vid fördelningen

av vägmedlen överblicka vägbehoven i skilda delar av landet.

Beträffande de fördelar i skattehänseende, som ett förstatligande av vägväsendet

skulle medföra, anföra de sakkunniga:

Vilken lättnad en avlyftning av väghållningsskyldigheten från landsbygdens

kommunala skatteunderlag skulle innebära, framgår av följande av

kommunalskatteberedningen upprättade tabell över det kommunala skattetrycket

enligt 1938 års utdebiteringar med och utan inberäknande av vägskatt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

17

Antal landskommuner med en sammanlagd utdebitering per skattekrona

av kr.

Högst

8:01-

10:01—

12:01—

15: 01—

Över

8:00

10: 00

12: 00

15: 00

20: 00

20: 00

Summa

Med ^beräknande av

vägskatt............

57

424

772

695

361

99

2,408

Utan ^beräknande av

vägskatt............

292

791

610

460

192

63

2,408

Av tabellen framgår att antalet kommuner, som enligt 1938 års skatteunderlag

hade ett sammanlagt skattetryck av över 10 kr. per 100 kronors

inkomst, skulle vid ett avlyftande av väghållningsbördan ha nedbringats från

1,927 till 1,325.

Det bör vidare nämnas, att det allmänna skatteutjämningsbidraget till

särskilt betungade kommuner — vilket bidrag 1938 utgick med 14.4 milj.

kr. —- skulle, enligt en av kommunalskatteberedningen verkställd beräkning,

ha minskat med icke mindre än 4.2 milj. kr., örn någon uttaxering för vägväsendet

icke behövt företagas nämnda år. Att väghållningsbördan under

kristider verkar väsentligt mera betungande är självfallet. Om den nu utgående

vägskatten bortfaller, avlyftes automatiskt även den särbelastning,

vilken —- såsom en reminiscens från äldre tider — alltjämt åvilar fastigheterna

på landet. Slutligen och framför allt försvinna de betydande ojämnheterna

i skilda kommuners bördor för väghållningen.

De sakkunniga uttala vidare, att det icke torde kunna råda något tvivel

om att en statlig vägorganisation skulle bliva till utomordentlig fördel för

de viktiga uppgifter, som ankomme på vägväsendet i händelse av krig.

Ur organisatorisk synpunkt syntes klart, att vägväsendet med hänsyn till

nämnda uppgifter vid krig borde stå under enhetlig, hela riket omfattande

ledning i nära kontakt med de militära organen. Endast härigenom vunnes

garanti för att väghållnings- och reparationsberedskapen i krigstid bleve

till åsyftad nytta.

Ett förstatligat vägväsende komme, anföra de sakkunniga, även att innebära

stora fördelar i händelse av lågkonjunkturer. I motsats till den nuvarande

organisationen ägde nämligen en statlig vägorganisation den smidiga

anpassning, som erfordrades vid inträdande konjunkturomslag. Om

vägunderhållet måste inskränkas, kunde personal och maskiner i stället utnyttjas

för beredskapsarbetena. Vägväsendets centrala ledning kunde väl

överblicka förhållandena och dirigera arbetskrafterna och de tekniska hjälpmedlen

till de ställen, där de lämpligast borde sättas in, samt vid behov inskränka

personalen.

De sakkunniga lia slutligen till granskning upptagit tidigare anförda skäl

mot ett förstatligande samt yttra i detta sammanhang bland annat:

Vad som framför allt anföres mot ett förstatligande är att de lokala intressena

i vägfrågor därigenom sättas i fara. Huru betydelsefull en väg än må

vara för hela samhället, knyter sig dock alltid till vägen ett lokalt intresse.

Var vägar skola anläggas och hur de skola byggas och underhållas måste följBihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 122. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

aktligen alltid vara av stort intresse för ortsbefolkningen. Landsbygdens befolkning

har också under tidernas lopp vant sig att betrakta väghållningen

som en dess angelägenhet. Ett förstatligande av vägväsendet kommer därför

att för mången framstå såsom ett intrång i den kommunala självbestämmanderätten.

Helt visst är det av värde för landsbygdens befolkning att själv ombesörja

väghållningen och anpassa den efter varje orts förhållanden. Det

värdefulla härutinnan kan dock väsentligen bevaras även vid en statlig vägorganisation,

om den gestaltas så, att de lokala synpunkterna få tillfälle att

göra sig gällande. Det av de sakkunniga utarbetade förslaget avser att skapa

garanti för att de lokala intressena skola bliva vederbörligen beaktade vid

handläggningen av vägfrågor.

Då frågan örn ett förstatligande tidigare diskuterats i riksdagen, har det

skäl, som motståndarna lill reformen ansett kraftigast tala mot densamma,

varit att de med väghållningen förenade totalkostnaderna till följd av förstatligandet

skulle avsevärt stiga. Vad som närmast åberopades till stöd för

denna invändning var väl att naturavägunderhållet var så mycket billigare

än underhåll genom entreprenör eller i egen regi. I den mån invändningen

grundat sig härå, har den helt förlorat aktualitet.

Till stöd för invändningen anfördes emellertid även, att de enskildas anspråk

på vägväsendet skulle mer och mer stegras och därigenom öka kostnaderna

för väghållningen. Tidigare har funnits starkt fog för ett sådant antagande.

Härutinnan lia emellertid förhållandena ändrat sig. Det finnes icke

längre någon rimlig anledning antaga att en statlig vägorganisation skulle

lia svårare att motstå obefogade anspråk från allmänhetens sida än de kommunala

organen. Snarare torde det förhålla sig tvärtom.

Det bär vidare framhållits att arbeten, enligt gammal erfarenhet, ställde

sig kostsammare, när de utfördes för statens räkning än eljest. Riktigheten

av delta påstående torde aldrig ha visats vara allmängiltigt och jävas i varje

fall i våra dagar bestämt av erfarenheten från de statliga affärsdrivande verkens

områden, där staten visat sig kunna driva stora arbeten, vilka beträifande

prisbillighet väl stå sig vid jämförelse nied av andra företagare utförda

arbeten.

Slutligen har såsom orsak för en ökning av väghållningskostnaderna efter

ett förstatligande framhållits, att reformen måste medföra en tung och dyrbar

förvaltningsapparat i förhållande till den nuvarande organisationen. Att

en statlig vägorganisation förutsätter avsevärt flera stadigvarande anställda

befattningshavare än hos den nuvarande organisationen är obestridligt. Den

statliga förvaltningsapparatens större omfattning är dock endast skenbar. Den

skall nämligen ersätta, förutom vägstyrelserna och deras befattningshavare,

även vägingenjörerna och deras biträden samt övertaga en del av det arbete

för vägväsendet som nu utföres av länsstyrelserna ävensom de konsulterande

ingenjörernas arbete. Kostnaden för en förvaltning av ifrågasatt slag behover

dock ej bliva större än när göromålen äro fördelade pa mångdubbelt flera

personer, vilka var för sig åtnjuta en mindre ersättning och endast delvis

ägna sin tid åt vägväsendet.

Såsom skäl mot ett förstatligande av vägväsendet har även brukat framhållas,

att en sådan reform måste medföra större belastning av statsbudgeten

än vad denna utan olägenhet kunde tåla. De sakkunniga yttra härom, att

detta skäl berörde frågan örn bur ett förstatligande skulle finansieras ur skattesynpunkt,

vilken fråga enligt direktiven för de sakkunniga vöre undantagen

från deras utredning. De erinra emellertid örn att den del av väghållnings
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

19

kostnaderna, som nu utdebiterades å vägdistriktens medlemmar, utgjorde omkring

30 milj. kronor örn året, av vilket belopp vägskattebetalarna återfinge

mellan 4 och 5 milj. kr. genom de allmänna skatteutjänmingsbidragen. Vid ett

förstatligande skulle enligt de sakkunnigas mening väghållningskostnaderna,

sedda i relation till trafikens omfattning, kunna väsentligen nedbringas.

De sakkunniga anföra vidare:

Motståndarna till ett förstatligande av vägväsendet se därjämte denna reform

såsom ett led i en utveckling, som på det ena området efter det andra

medför en centralisering till huvudstaden av alla olika angelägenheter. Ett

byråkratiskt-politiskt huvudstadsvälde anses särskilt betänkligt för vägväsendet.

En statlig vägorganisation befaras bliva ett alltför stort företag för att

kunna väl behärskas och administreras, något som måste leda till byråkrati

och överorganisation. Erfarenhet från andra områden, där staten utövar ekonomisk

verksamhet, exempelvis statens järnvägar, telegrafverket och vattenfallsverket,

bestyrker emellertid icke en sådan farhåga. De allmänna väghållningskostnaderna

uppgå icke på långt när till så stort belopp som statens

järnvägars årliga omslutning. Det är dock att märka att vägväsendet helt visst

är tämligen svåradministrerat på grund av nödvändigheten att taga hänsyn

till skiftande små lokala förhållanden.

De sakkunniga anföra slutligen, att de icke vore främmande för att ett

förstatligande av vägväsendet kunde medföra vissa olägenheter. Dessa vöre

emellertid icke av den betydelse, att de borde utgöra hinder för ett förstatligande.

Sådana statliga tekniska affärsverk som statens järnvägar, telegrafverket

och statens vattenfallsverk hade ju alla visat sig mäktiga att framgångsrikt

utveckla och driva respektive affärsgrenar, och det vore ej tvivel

underkastat att den organisationsform, som de sakkunniga föreslagit i händelse

av ett förstatligande, vore tekniskt-ekonomiskt mera effektiv och möjliggjorde

en snabbare anpassning efter utvecklingens behov än den nuvarande.

Vid ett övervägande av vad sålunda anförts ha de sakkunniga funnit sig

böra tillstyrka statens övertagande av den allmänna väghållningsskyldigheten

på landet.

De sakkunniga ha emellertid icke varit ense härom. En av de sakkunniga,

ordföranden i vägstyrelsernas förbund, friherre A. De Geer, har sålunda avstyrkt

ett förstatligande. I ett till betänkandet fogat serskilt yttrande uttalar

denne, att han funne resultatet av majoritetens utredning alltför optimistiskt,

särskilt med avseende å kostnadsberäkningarna. Administrationskostnaderna

för en statlig vägorganisation komme sannolikt att bliva väsentligt större än

de beräknade. Han befarar även, att det lokala inflytandet på vägfrågorna vid

ett förstatligande skulle gå förlorat samt att ett ensidigt ingenjörsvälde skulle

uppkomma, varjämte han ifrågasätter, om det verkligen funnes tillgång till det

antal verkligt kompetenta ingenjörer och tjänstemän, som skulle erfordras.

Den statliga vägorganisalionen skulle bli så överhopad av ärenden, att hela

apparaten skulle bli tung och byråkratisk i sitt verkningssätt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Yttrandena.

Angående lämpligheten av den av de sakkunnigas majoritet förordade reformen

ha i de inkomna yttrandena mycket olika meningar kommit till uttryck.

För ett förstatligande lia väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, domänstyrelsen,

statskontoret och chefen för försvarsstaben uttalat sig. Övriga hörda centrala

verk ha icke tagit ställning till principfrågan.

Av de 24 länsstyrelserna ha 19 avstyrkt förslaget. Överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar och Malmöhus lån ha tillstyrkt

detsamma, varjämte länsstyrelserna i Västmanlands och Kopparbergs lån i

princip uttalat sig för ett förstatligande men ansett ytterligare utredning örn

sättet för vägfrågors handläggning m. m. erforderlig.

Samtliga vågingenjörer ha förordat ett förstatligande.

Av de 170 vägstämmorna ha 146 motsatt sig förslaget, 21 tillstyrkt och 3

avstått från att taga bestämd ställning till detsamma.

68 städer ha tillstyrkt eller förklarat sig icke ha något att erinra mot ett

förstatligande. Endast 5 städer ha avstyrkt förslaget. 43 städer ha icke uttalat

sig i principfrågan.

Av köpingarna ha 36 förordat och 4 avstyrkt förslaget samt 7 avstått från

att yttra sig i principfrågan.

Av municipalsamhällena lia 114 tillstyrkt eller förklarat sig icke ha något

att erinra mot förslaget, 46 avstyrkt detsamma och 49 avstått från att yttra

sig i principfrågan.

Av rikets 10 Överjägmästare, vilkas yttranden infordrats av domänstyrelsen,

lia 9 uttalat sig för ett förstatligande, medan en icke berört principfrågan.

Ett förstatligande har vidare tillstyrkts av svenska teknologföreningen,

kommunaltekniska föreningen, kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund

och vågförrättningsmännens förening, varemot svenska vägstyrelsernas

förbund och svenska landskommunernas förbund avstyrkt förslaget.

Mot förslaget har först och främst anmärkts, att utredningen icke varit

förutsättningslös och att den därför icke kan läggas till grund för ett slutligt

ställningstagande. Det framhålles allmänt, att de sakkunniga på grund av direktiven

haft att utreda, hur en statlig vägorganisation borde gestaltas, och

alltså icke frågan, örn ett förstatligande borde ske. Med sådana direktiv måste,

säger man, resultatet bli missvisande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån framhåller, att det skulle ha varit av

största värde, om frågan upptagits till förutsättningslös, allsidig prövning.

Måhända skulle det därvid ha visat sig, att önskemålen örn vägskattebördans

utjämning och vägväsendets rationalisering kunnat förverkligas med lämpliga

modifikationer i den nuvarande ordningen.

Liknande uttalanden ha gjorts av åtskilliga andra länsstyrelser. Flertalet

av dem yrka därför, att frågan upptages till ny allsidig utredning. Länsstyrelsen

i Stockholms län tillägger, att, därest sådan undersökning skulle giva vid

handen, att en tillfredsställande vägskatteutjämning icke stöde att ernå utan

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 122.

21

vägväsendets förstatligande, länsstyrelsen skulle sakna anledning motsätta

sig en reform i denna riktning. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför, att

den nuvarande organisationen icke borde till sina huvudprinciper förkastas

nied mindre det genom en allsidig och djupgående prövning ådagalagts, att

ett förstatligat lagväsende bleve bättre och billigare samt att den önskvärda

skatteutjämningen icke kunde vinnas på annat sätt.

Även andra myndigheter och sammanslutningar lia hemställt om ny utredning.

Några länsstyrelser anse frågan om ny utredning böra anstå ännu några

år, till dess den nuvarande vägorganisationen fått vara i funktion under så

avsevärd tid, att nian kunde bilda sig ett tillförlitligt omdöme om på vilka

punkter och i vilken utsträckning brister förelåge. Vägstyrelsernas förbund

framhåller i detta sammanhang, att den nuvarande organisationen trädde i

kraft den 1 januari 1937 och alt väghållningskoslnaderna under de två första

åren rönt inflytande av omorganisationen och därför blivit särskilt stora.

Icke heller därefter följande krigsår nied sina säregna förhållanden kunde

läggas till grund för ett ställningstagande. Den nuvarande organisationen borde,

innan så skedde, prövas ett tiotal år.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser däremot, att under det senaste decenniet

i fråga om landets vägväsende förhållanden inträffat, vilka gjorde frågan

örn vägväsendets förstatligande aktuell, samt anför härom:

Först är att bemärka att statens bidrag till kostnaderna för väghållningen

ökats så, att endast en ringa del faller på vägdistrikten och gäldas med vanliga

skattemedel. Vidare lia de lokala vägmyndigheternas inflytande på vägväsendets

gestaltning väsentligt minskats beroende därpå, att det är en annan

nämligen staten, som bestämmer över penningförbrukningen, och att

föreskrifter meddelats vilka binda de lokala vägmyndigheterna vida hårdare

än förut varit fallet. I själva verket omfattar numera de lokala vägmyndighetemas

bestämmanderätt i fråga örn väghållningen i stort sett endast utförandet

av det vanliga vägunderhållet, och även därutinnan äro de bundna

av givna anvisningar. Under sådana förhållanden och då skatleutjämningsfrågan

måste lösas, förefaller det helt naturligt, att frågan örn vägväsendets

förstatligande ånyo uppkommit. Denna fråga har blivit synnerligen

allsidigt skärskådad i betänkandet och är ytterligare belyst i de yttranden,

som avgivits över detsamma. När länsstyrelsen nu väger skälen för och mot

ett förstatligande, kan länsstyrelsen ej komma till annat resultat än det, att

länsstyrelsen biträder deras mening, vilka anse tiden för ett förstatligande

vara inne.

I fråga örn den nuvarande organisationens ändamålsenlighet

lia i yttrandena uttalats mycket skiljaktiga omdömen.

De flesta vägingenjörerna lia i sina yttranden framfört en tämligen skarp

kritik av den kommunala vägförvaltningen. Denna kritik kan sammanfattas

sålunda: Administrationen vore dyr. Vägslyrelserna hade ej alltid erforderlig

styrka att motstå krav från större intressegruppers sida att få arbete

utfört på ett för dem förmånligt sätt. Den nuvarande kontrollen vore bristfällig

och föga effektiv, då den skedde i efterhand. Det vore ej överensstämmande

nied sund ekonomi att låta beslutanderätten och verkställigheten av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

företag med så stor ekonomisk räckvidd handhavas av kommunala organ,

som själva bidroge så litet. Det rådde stor oenhetlighet mellan distrikten.

En rationalisering av underhållet kunde ej ske med nuvarande organisation.

Det visade sig under 1940 års krigsorganisation, då vägunderhållet omhänderhades

av vägingenjörerna, att detta dirigerades mycket lättare än under

vanliga förhållanden. Med nuvarande organisation kunde den maskinella utrustningen

icke effektivt utnyttjas. Vägmästarna hade under de icke sakkunniga

vägstyrelsernas ledning fått ett alltför stort inflytande. Skulle vägunderhållet

förbilligas, måste vägmästarna ställas under högre teknisk ledning.

Mången vägstyrelseordförande, som länge innehaft sin post och därunder

hunnit lära sig en del, bleve ofta, till men för väghållningen, av med sin befattning

till följd av rubbningar i valmanskåren. Varje vägstyrelse arbetade

efter sitt huvud, ofta stick i stäv med vägingenjörernas intentioner. Det hade

förekommit fall, då vägingenjören motarbetats av vägstyrelsen genom att

ordföranden förbjudit vägmästarna att närvara vid vägingenjörens inspektioner.

Friktioner kunde icke undvikas, då väghållningen ombesörjdes av

personal, som icke ägde erforderlig utbildning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarar, att den nuvarande ordningen

under senare år visat sig mindre tillfredsställande och att olägenheterna av

densamma alltjämt ökades. Väghållningen av i dag krävde teknisk sakkunskap

och erfarenhet, som endast sällan vore representerad i vägstyrelserna.

Systemet med höga bidrag av staten — såsom regel 80 procent eller mera

av kostnaden — vore enligt sakens natur icke ägnat att höja sparsamhetsintresset

hos vederbörande. Styrelsen hade bibragts den uppfattningen, att en

grundlig omorganisation vore ofrånkomlig och att denna måste gå ut på ett

fullständigt förstatligande av vägväsendet på huvudsakligen det sätt, som av

de sakkunniga förordats. Endast genom sådan organisation kunde det bliva

möjligt att sköta väghållningen på riktigaste och rationellaste sätt.

Domänstyrelsen framhåller, att de nuvarande vägdistrikten arbetade var

för sig, ofta utan att tillgodogöra sig erfarenheter, vunna inom andra distrikt.

En Överjägmästare framhåller, att ortsintressena med nuvarande ordning

finge göra sig breda på det allmännas bekostnad. Efter ett förstatligande

skulle sakliga intressen bli avgörande. En annan Överjägmästare uttalar, att

vägstyrelserna på många håll saknade kunskap och kännedom om vägfrågor.

Överståthållarämbetet påtalar, att byggnadsverksamheten icke alltid planlagts

med önskvärd omsikt och sakkunskap. I fråga örn intagning av enskilda

vägar till allmänt underhåll hade varierande principer kommit till uttryck.

Vidare hade samordningen av vägväsendet mellan de olika länen lämnat

övrigt att önska.

Å andra sidan lia länsstyrelserna uttalat sig mycket positivt om den nuvarande

organisationens ändamålsenlighet. Vägstyrelserna ha, anföres allmänt

i länsstyrelsernas yttranden, på ett förtjänstfullt sätt skött sina uppgifter.

Även om misstag begåtts, vore dessa icke så många och så stora, att

de kunde motivera ett övertagande av väghållningen av statliga organ. Even
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

23

tuella brister kunde avhjälpas genom bättre kontroll och ledning från vägingenjörernas

sida. Sedan underhållsbidragen numera utginge på beräknade

kostnader, kunde sparsamheten förväntas bliva stor. Det vore svårt att tänka

sig, att de ekonomiska synpunkterna kunde bliva bättre tillgodosedda än

nu, då de tillvaratoges av korporationer, bestående av de skattebetalande

själva. Vägstyrelsernas samarbete med länsstyrelserna och vägingenjörerna

hade varit det bästa. Vägingenjörens inplacering i länsstyrelsen hade visat

sig vara lycklig och ändamålsenlig. Landshövdingen hade haft daglig tillgång

till hans omdöme och sakkunskap och kunnat, i hans sällskap, på

ort och ställe diskutera och bilda sig en mening om ifrågasatta vägar. Under

detta ständiga samarbete hade det varit möjligt att mot varandra avväga

och till prövning upptaga tekniska, sociala och näringspolitiska synpunkter.

Det läge i sakens natur att något motsvarande samarbete mellan länsstyrelsen

och den föreslagna vägdirektören icke kunde åstadkommas. Att detta

måste leda lill förfång vore uppenbart. Den nuvarande organisationen med

dess sparsamma personaluppsättning och anlitande i stor utsträckning av

konsulterande specialister och schaktmästare med tillfällig anställning hade

större förutsättningar till anpassning efter verksamhetens växlingar än en

statlig organisation. Den nuvarande organisationen kunde bättre än den föreslagna

tillvarataga det allmännas intresse vid förvärv av vägmark.

Landskommunernas förbund anser, att man icke finge bortse från de

betydande insatser, som gjorts av länsstyrelser och vägstyrelser till främjande

av den snabba utvecklingen på detta område, både i avseende å vägarnas

kvalitet och deras möjligheter att tillgodose trafikens stigande behov.

Det vore icke säkert, att en statlig organisation skulle lia lyckats bättre.

Flera länsstyrelser framhålla faran av att minska den kommunala

självstyrelsen. Denna vore, anför länsstyrelsen i Västernorrlands

län, en väsentlig och omistlig del av det folkliga självstyret. Med

varje inskränkning i den kommunala självbestämningsrätten förlorades ett

stycke av det folkliga inflytande, som vore självstyrets innebörd. Ett förverkligande

av de sakkunnigas förslag skulle otvivelaktigt medföra ett nytt

steg på vägen till den kommunala självstyrelsens försvagande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:

Den utveckling, som man vill befordra, är av den allvarliga beskaffenhet,

att man ej kan taga ställning till förslaget helt isolerat från andra samhällsfrågor.

Ställningstagandet måste tvärtom i huvudsak bli beroende av

den allmänna uppfattningen man hyser örn vårt nuvarande samhällsskick

och dess lyckliga utveckling. Tror man, att demokratien kan hävda sig genom

att endast framträda vid valtillfället och överlåta det huvudsakliga statsmaskineriet

till en samvetsgrann och vältriinad ämbetsmannaklass med i

denna inympade lekmannaelement, finnes mot förslaget ingen principiell erinran

alt göra. Tror man åter, att demokratiens sunda arbetsform och fortbestånd

är nära avhängig av dess förmåga att draga fram individerna att

göra sitt bästa under ansvarigt arbete såväl i samhälleligt som enskilt arbete,

då måste man även ställa sig avvisande till detta uppslag till vingklippning

av den kommunala självstyrelsen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Svenska vägstyrelsernas förbund erinrar om att vägväsendet av ålder varit

en av vårt lands viktigare kommunala angelägenheter. Det kunde icke vara

lyckligt att centralisera stora delar av vårt samhällsliv, om dessa, som i förevarande

fall, vore icke blott djupt förankrade i det kommunala medvetandet

utan jämväl länsangelägenheter av största betydelse.

Flera länsstyrelser och flertalet vägstämmor betona, att ett förstatligande

skulle leda till en minskning av det lokala

inflytandet på vägfrågornas avgörande. Till varje väg

knöte sig dock ett lokalt intresse. Detta hade tidigare varit det viktigaste

skälet mot ett förstatligande och ägde alltjämt sin giltighet. Vid ett avgörande

i Stockholm kunde även med bästa vilja samma hänsyn icke tagas till

lokala intressen och önskemål. Det nuvarande systemet hade den fördelen,

att de olika orternas förtroendemän genom sitt handhavande av vägväsendet

finge praktisk erfarenhet av huru detta bäst borde ordnas. De kunde därför

stödja sina framställningar på erfarenhet, vilket i hög grad höjde värdet av

deras insats. Därest möjligheten att förskaffa sig praktisk erfarenhet undandroges

de lokala förtroendemännen, skulle deras förmåga till saklig insats

minskas. Härigenom skulle det lokala inflytandet minskas till en obetydlighet

vid sidan av ett troligen ganska ensidigt ingenjörsvälde. De lokala

representationerna hade lättare att samarbeta med länsstyrelserna än med

distriktsförvaltningarna. Då ortsintressena vore pådrivande faktorer till såväl

utvidgning av vägnätet som dess anknytning till orternas ekonomiska intressen,

innebure en minskning av det lokala inflytandet betydande faror.

En för jordbruket och skogsbruket lämplig utveckling kunde bäst vinnas

genom att den lokala representationen finge bibehålla ett avgörande inflytande.

Å andra sidan förklarar våg- och vattenbgggnadsstyrelsm, att styrelsen

alltid komme att låta sig angeläget vara att åstadkomma ett gott och givande

samarbete med vederbörande ute i orterna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län säger sig icke skola hava så oförbehållsamt

anslutit sig till ett förstatligande, om länsstyrelsen icke varit övertygad om att

det lokala inflytandet i fråga om vägväsendet komme, med den föreslagna

ordningen, att i tillbörlig mån kunna göra sig gällande.

Vägstyrelsernas förbund och ett flertal vägstämmor understryka de små

vägarnas betydelse för det ekonomiska livet ute i bygderna samt faran av

att dessa vägar skulle bliva eftersatta vid ett förstatligande av vägväsendet.

Fara förelåge att en mängd sådana vägar skulle bli indragna och att vägväsendet

under ingenjörernas ledning komme att utvecklas så, att alla penningar

nedlades på huvudvägarna.

Överståthållarämbetet anser däremot, att farhågorna för att intresset för

huvudvägarna skulle dominera och bygdevägarna skjutas i bakgrunden knappast

vore tillräckligt grundade med hänsyn till vad de sakkunniga föreslagit

i förevarande hänseende.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

25

Praktiskt taget alla de hörda myndigheterna äro ense därom, att den nuvarande

vägorganisationen icke är tillfredsställande ur skatteutjämningssynpunkt.

Däremot gå meningarna isär, huruvida ett förstatligande

är rätta botemedlet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner det förnämsta skälet för ett förstatligande

av vägväsendet ligga däri, alt man komme att vinna en rättvisare

fördelning av skattebördan. Ojämnheten i skattetrycket måste kännas

orättvist för dem, som i förevarande hänseende måste bära den tyngsta bördan

och ändock måhända icke alltid finge njuta föx-delarna av de bästa

vägarna. Vägstämman i Kopparbergs vågdistrikt framhåller å andra sidan,

att, även om vägskattebördan bleve utjämnad, ingen säkerhet funnes för att

tillgången på goda vägar bleve lika stor i alla delar av landet. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län säger sig icke vara övertygad örn att olusten med

de nu alltför stora olikheterna i vägskatt vore så stor, att landsbygdens folk

ville frånhända sig sitt hävdvunna inflytande på vägväsendets område.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner den omständigheten, att skattefrågan

lagts till grund för utredningen, innebära en ståndpunkt som, om den skulle

bli prejudicerande, vore mycket betydelsefull, samt anför härom:

Allmänna samhällsuppgifter fyllas i vårt land till stor del genom kommunal

verksamhet med tillhjälp av kommunala förtroendemän eller kommunalt

anställda tjänstemän, understundom med, understundom utan speciella

bidrag av statsmedel. Uppenbarligen är detta en av huvudorsakerna

till beskattningens ojämnhet inom primärkommuner och landsting. Ojämnheten

skulle kunna avlägsnas eller reduceras genom att exempelvis fattigvård,

sjukvård, undervisningsanstalter och polisväsende helt förstatligades. Hittills

har man dock ansett, att dylika frågor icke blott få bedömas ur beskattningssynpunkt

utan att jämväl hänsyn borde tagas till värdet av det synnerligen

vitt förgrenade arbetet med den kännedom om personer och intressen och

den rika erfarenhet, som därigenom ställes till förfogande. Länsstyrelsen

skulle anse det i hög grad beklagligt för det svenska samhällsarbetet, om sistnämnda

synpunkter skulle skjutas åt sidan. Denna länsstyrelsens uppfattning

leder med avseende å föreliggande utredning till att denna borde kompletteras

med en mera ingående undersökning angående möjligheten att

åstadkomma erforderlig skatteutjämning med bibehållande av den nuvarande

eller en eljest decentraliserad organisation.

Länsstyrelsen i Värmlands län anmärker, att vägskatten bland de faktorer,

som föranledde ojämnheten i skattebördan, intoge en jämförelsevis underordnad

plats i förhållande exempelvis till den skattebörda, som föranleddes

av fattig- och barnavården samt liknande kommunala uppgifter. Den vägskatt,

som under nuvarande tidsläge uttaxerades, visade därjämte en kraftigt

sjunkande tendens. Vid angivna förhållanden syntes de sakkunnigas förslag

i varje fall för närvarande icke vara av den betydelse med avseende å

skatteutjämningen, som man på många håll föreställde sig.

Vägstyrclsernas förbund framhåller, att en vägskatteutjämning kunde åvägabringas

även utan att en så genomgripande åtgärd som ett förstatligande

behövde tillgripas. Förbundet framlägger ett positivt förslag till denna frå
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

gas lösande under hemställan, att detsamma måtte vid fortsatt utredning utformas

i detalj, samt anför härom:

För att kunna jämställa vägdistrikten inbördes måste först bestämmas den

måttstock, efter vilken distrikten skola bedömas. Det synes då mest ändamålsenligt

att ställa såväl kostnaderna som skatteunderlaget i relation till antalet

invånare inom respektive distrikt.

Vad först beträffar de rent Objektiva kostnaderna för väghållningen inom

ett distrikt kunna dessa variera dels därför att omfattningen av erforderliga

åtgärder är olika och dels därför att ett och samma arbetsresultat kan kräva

olika mått av arbetsprestation och betinga olika pris. Huruvida och i vad

mån kostnaderna då avvika från vad som skulle vara »normalt», kan först

fastställas om man ställer upp förslg ett »idealdistrikt» (genomsnittsdistrikt),

inom vilket vägarna äro av viss längd, kvalitet m. m. och draga en viss bestämd

kostnad per m. o. s. v. Det gäller alltså att utfinna hur stor kostnad

per invånare, som rent objektivt sett bör betraktas som normgivande. Om

den bidragsbeslutande myndigheten vid frågan örn visst distrikt finner, att de

objektiva förutsättningarna därigenom äro sådana, att kostnaderna per invånare

beräknas överstiga »normaltalet», böra de överskjutande kostnaderna

ersättas med hela sitt beräknade belopp. Då distrikten icke kunna lastas för

de omständigheter, som föranleda merkostnaderna, böra dessa omständigheter

icke heller få föranleda att skattebetalarna i vissa distrikt bliva särskilt

tvngda.

Men även örn på så sätt distrikten blivit jämställda ifråga om de objektiva

förutsättningarna, skulle skattetrycket dock bliva mycket ojämnt, om det ytterligare

statsbidrag som erfordrades och som här nedan må kallas bidrag

nr 2 utginge efter en och samma procentsats. Skatteunderlagets bärkraft

är mycket olika i olika distrikt. Så kan nämnas, att enligt 1939 års taxering

antalet vägskattekronor per invånare inom de i de sakkunnigas betänkande

anförda närgränsande distrikten Pajala och Jukkasjärvi utgjorde resp. 2.3

och 54.7. De ytterligare statsbidragen böra därför graderas med hänsyn till

skatteunderlaget.

Utgår man från förhållandena under taxeringsåret 1939, finner man att

genomsnittstalet för hela landsbygden utgjorde ungefär 6 vägskattekronor

per invånare. Detta kan lämpligen sättas som normaltal för skatteunderlaget.

Graderingar efter skattekraften kan då ske så att, örn bidragsprocenten

för bidrag nr 2 inom »normaldistriktet» fastställes till exempelvis

80 procent och detta distrikt sålunda självt måste bära 20 procent av de beräknade

återstående kostnaderna, det distrikt, som hade hälften så stort underlag

eller 3 vägskattekronor per invånare finge erlägga hälften så mycket

eller 10 procent, i vilket fall statsbidrag utginge med 90 procent, medan ett

distrikt som hade dubbelt så stort underlag eller 12 vägskattekronor per invånare,

finge bära 40 procent och i statsbidrag sålunda erhölle endast 60 procent.

Såväl bidrag nr 1 som bidrag nr 2 skulle sålunda utgå i förhållande till

beräknade och ej till verkliga kostnader. Om därför ett distrikts verkliga

kostnader bleve större än de beräknade, finge distriktet ensamt bära merkostnaderna.

Det kan dock tänkas, att en revidering av de gjorda bidragsberäkningarna

i vissa fall kunde vara motiverad, exempelvis då vinterväghållningen

på grund av ovanligt riklig snötillgång åsamkar högre kostnader än normalt

el. dyl. För dylika oförutsedda kostnader kunde ett belopp avsättas, innan

de tillgängliga medlen fördelades.

De fördelar som en vägskatteutjämning sådan som den ovan skisserade

skulle medföra vore betydande:

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

27

1) Vägska t tebördan skulle fördelas mera rättvist än för närvarande. De

distrikt som hade sämre objektiva och ekonomiska förutsättningar skulle

icke över hövan tyngas av åtgärder, som ur det allmännas synpunkt vore nyttiga

och nödvändiga.

2) Systemet skulle befordra effektiviteten i väghållningen. De distrikt som

hade ett mycket svagt skatteunderlag bereddes möjligheter att vidtaga sådana

önskvärda åtgärder, vilka de f. n. måhända underlåta på grund av den

dryga börda som trots statsbidragen åvilar dem.

3) Systemet skulle befordra sparsamheten. Å ena sidan skulle distrikten,

genom att bidragen bestämdes i förhållande till beräknade och icke verkliga

kostnader, ensamma draga nytta av de besparingar de kunde göra. Å andra

sidan skulle vägdistrikt med rikt skatteunderlag få sänkta bidrag.

4) Sett ur allmän skatteutjämningssynpunkt vore systemet mera rationellt

än ett förstatligande. Det innebure nämligen ej blott en sänkning av utdebiteringarna

för de hårdast tyngda vägdistrikten, vilkas medlemmar enligt vad

i betänkandet angives i allmänhet äro hårt drabbade jämväl med avseende å

primärkommuner och landsting, utan även en höjning av utdebiteringarna

för de rikare vägdistrikten, vilkas medlemmar då böra hava en lindrigare

kommunal skattebörda i övrigt.

5) Statens kostnader för den allmänna skatteutjämningen skulle bliva lägre,

utan att dennas effektivitet eftersattes och utan att högre bidrag till vägväsendet

utginge. F. n. erhålla kommuner med onormalt högt sammanlagt

kommunalt skattetryck extra utjämningsbidrag, varigenom deras utdebitering

per skattekrona nedbringas till skälig höjd. Då det här framlagda förslaget i

allmänhet skulle medföra en sänkning av vägskattebördan för dessa kommuner,

bleve deras totala skattetryck före utjämningen lägre, och det erfordrades

följaktligen ej lika stora extra bidrag.

Vill man emellertid, med godkännande i princip av den tankegång, som

ligger till grund för det här framlagda förslaget, undvika vissa komplikationer,

kan man på ett enklare sätt nå ungefär samma mål. I stället för att

först inrikta sig på de faktorer, som påverka kostnaderna, och därefter på

dem, som påverka utdebiteringsprocenten, kan man direkt taga sikte på de

senare. Man bestämmer först den utdebiteringsprocent, som man anser böra

gälla i distrikten, och undersöker, hur stor del av utgiftsbehovet, som nied

föreliggande skatteunderlag skulle täckas genom uttaxering. Vad därefter må

återstå bestrides genom statsbidrag.

Svenska stadsförbundet anser sig icke kunna nu taga ställning till de sakkunnigas

förslag i principfrågan med hänsyn till den oklarhet, som rådde

rörande frågan vilka verkningar förslaget skulle få beträffande väghållningskostnadernas

fördelning mellan landsbygden och städerna, samt anför härom

vidare:

Därest det behov av skatteutjämning, som åberopats såsom skäl för förstatligandet

av den allmänna väghållningen på landet, skulle komma att tillgodoses

med bibehållande av den särskilda vägskatten därstädes i ungefär

samma totala omfattning som hittills, torde man ur städernas synpunkt sakna

anledning till erinringar mot detta förstatligande. Men örn vägskatten skulle

upphöra och motsvarande belopp i stället tagas i anspråk för ändamålet

av medel, som anskaffas efter enahanda grunder både i städerna och på landet,

skulle förstatligandet komma att innebära kännbara ekonomiska verkningar

för städernas invånare. I betänkandet har man räknat med möjligheten,

att den av förslagets genomförande föranledda kostnadsökningen för sta
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

ten kunde komma att uttagas »den vanliga skattevägen». Det bör då erinras,

att av vad som de senaste åren uttagits i inkomst- och förmögenhetsskatt torde

knappt en fjärdedel hava fallit på landsbygdens och drygt tre fjärdedelar

på städernas skatteobjekt. Enligt uppgift i betänkandet ha i vägskatt under

åren 1930—38 i genomsnitt influtit nära 30 miljoner kr. örn året. Anskaffning

av medel till täckande av den nyssnämnda kostnadsökningen för staten genom

uttagande av inkomst- och förmögenhetsskatt skulle således betyda överflyttning

av en ansenlig skattebörda från landsbygden på städerna. Denna

överflyttning skulle uppenbarligen endast i mycket obetydlig mån motvägas

av den förbättring av statsbidragsgrunderna för städernas väg- och gatuhållning,

som de sakkunnigas förslag innebär för det fall att vägskatten avskaffas.

Många av de hörda myndigheterna ha instämt i de sakkunnigas uttalande

om betydelsen av att statens egna organ besluta örn de utgifter, till vilka staten

anslår så betydande belopp. Staten kunde själv, anför sålunda länsstyrelsen

i Västmanlands län, bättre efter föreliggande omständigheter reglera

de kostnader, som staten kunde lia råd att nedlägga på väghållningen. Staten

torde nämligen ha de största förutsättningarna för att överblicka och reglera

såväl utbyggandet av vägnätet som ock underhållsstandarden å detsamma.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att då staten bekostade så stor del av

väghållningen, som nu vöre fallet, och då bärande skäl — särskilt syftet att

ernå en skatteutjämning — talade för att staten påtoge sig hela kostnaden

för det allmänna vägväsendet, det vore ofrånkomligt, att staten borde beredas

möjlighet att genom egna organ leda och kontrollera vägarbetena på ett

mera effektivt sätt än vad nu vöre förhållandet.

Denna mening har dock icke lämnats obestridd. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län yttrar sålunda, att de sakkunnigas tankegång på denna punkt kunde

synas bestickande men den vore icke hållbar. Den statliga medelsanvisningen

till vägväsendet vore nämligen icke förbehållslös. Stödet vore förknippat

med kontrollåtgärder beträffande medlens användning. Denna linje vore

naturlig och borde fullföljas. Länsstyrelsen i Uppsala län finner det åberopade

skälet numera ha mindre betydelse, sedån bidraget till underhållet bestämts

att utgå efter beräknad kostnad. En vägstämma framhåller, att man

med samma skäl borde förstatliga all annan kommunal verksamhet, till vilken

statsbidrag utginge. Sparsamhet vore icke något, som uteslutande funnes hos

statliga myndigheter. De vägkommunala förtroendemännen vore icke sämre

förvaltare av statsmedel än de statliga ämbetsmännen.

De sakkunnigas uttalande — att den kanske största fördelen av ett förstatligande

skulle bli möjligheten att skapa en organisation, som hade väsentligt

större förutsättningar än den nuvarande att lösa alla administrativa, ekonomiska

och tekniska uppgifter — har understrukits i flera av yttrandena.

Svenska teknologföreningen framhåller i detta sammanhang, att med motortrafikens

oerhört snabba utveckling kravet på goda vägar kraftigt stegrats.

Såväl underhållet som vägnätets omläggning och utvidgning hade i allt större

utsträckning blivit en teknisk-ekonomisk fråga, vars rationella lösning

vore av utomordentlig vikt. Varje åtgärd, som vore ägnad att medföra att

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

29

högre teknisk-ekonomisk sakkunskap gåves ökat inflytande över den allmänna

väghållningen, måste därför hälsas med tillfredsställelse. Statens övertagande

av vägväsendet kunde förväntas medföra en ur teknisk-ekonomisk synpunkt

vida rationellare väghållning till minsta möjliga kostnader.

Svenska kommunaltekniska föreningen förordar ett förstatligande med

hänsyn till de fördelar, som en enhetlig ledning av vägväsendet måste innebära.

Även andra synpunkter hava framkommit i delta sammanhang. Länsstyrelsen

i Gotlands län framhåller, att en enbart för vägunderhållet anställd

befattningshavare skulle få svårt att frigöra sig från de rent tekniska synpunkterna,

något som kunde leda till att icke tillräcklig hänsyn toges till en

orts ekonomiska och sociala förhållanden. Länsstyrelsen i örebro län betvivlar,

att de nya tjänstemännen skulle kunna mäta sig med dem, som nu handlade

vägärendena inom länsstyrelserna. Flera vägstämmor befara tungrodd

byråkratisering. Kungl. Majit samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle

åläggas en oerhörd administrativ belastning. Det skulle bliva svårt att utöva

en effektiv kontroll över de anslagna medlens användning. De sakkunnigas

förslag avskaffade den mycket noggranna övervakning och kontroll över

vägstyrelserna, som nu funnes, utan att sätta någon motsvarande kontroll i

stället.

De sakkunnigas beräkningar, att administrationskostnaderna skulle bliva

mindre efter ett förstatligande, synas i allmänhet icke ha övertygat de hörda

myndigheterna. Statskontoret samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anse

vanskligt uttala sig om personalbehovet och därmed om beloppet av administrationskostnaderna.

Flertalet länsstyrelser säga sig icke vilja göra något

bestämt uttalande örn dessa kostnader men framhålla, att det förefölle, som

örn de sakkunniga beräknat utgifterna för resor, expenser och projektering

för lågt. Länsstyrelsen i Kronobergs län och en vägstämma påpeka, att vägmästamas

expenser icke upptagits i de sakkunnigas tablå över kostnaderna

för den statliga organisationen, medan de däremot upptagits i vägstyrelsernas

förvaltningskostnader, varigenom kostnadsjämförelsen bleve missvisande.

Flera av de hörda myndigheterna påpeka, att kostnaderna för pensionering

av personalen vid vägväsendet skulle öka i händelse av ett förstatligande.

Statens pensionsanstalt framhåller, att — även örn frågan om pension

för den hos vägdistrikten anställda personalen under alla förhållanden

måste lösas och staten i så fall med nu utgående statsbidrag finge bära nästan

hela kostnaden — det dock måste antagas, att den pensionering, som

bleve en följd av ett förstatligande, bleve mera omfattande och för staten

mera kostsam än en för den nuvarande organisationen anordnad pensionering.

Pensionsanstalten hänvisar i delta sammanhang till kungörelsen 585/1934,

som innehåller bestämmelser örn pension åt personal, som icke fyller ett fortlöpande

behov av arbetskraft eller för vilken arbetstid av normal omfattning

icke fastställts.

Även vägstyrelsernas förbund anser, att en pensionering av vägdistriktens

personal icke på långt när skulle få samma omfattning som vid ett förstatli
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

gande. Med nuvarande organisation kunde pensioneringen begränsas till den

mera fast anställda personalen och denna personal komme icke att svälla ut

på samma sätt som vid ett förstatligande. Den nuvarande organisationen arbetade

nämligen och borde i fortsättningen arbeta med en tämligen stor

grupp av tillfälligt anställd personal.

De sakkunnigas påstående, att en väsentlig besparing skulle ske genom att

förrådsrörelsen Indes i en hand, har bestritts av väg styrelsernas förbund och

flera länsstyrelser, vilka befara, att ett förstatligande skulle medföra, att leverantörerna

sammanslöte sig i karteller, varigenom priserna skulle höjas.

I fråga örn många artiklar vore för övrigt decentraliserade inköp billigast. I

den mån centraliserade inköp av vissa artiklar vore fördelaktigast, kunde

detta åstadkommas smidigare än genom ett förstatligande. Ett par länsstyrelser

framhålla, att inom deras län en centraliserad upphandling av vissa

artiklar redan åstadkommits genom samarbete mellan vägstyrelserna. Det

vöre möjligt att bygga vidare på denna väg.

Bland fördelarna av ett förstatligande ha i flera yttranden framhållits, att

maskinparken då skulle kunna bättre utnyttjas och kostnaderna härigenom

nedbringas. Vägstyrelsernas förbund anser emellertid, att vägparken inom

vägdistrikten redan nu utnyttjades så långt detta läte sig göra.

De sakkunnigas antagande, att ett förstatligande skulle leda till en minskning

av väghållningskostnaderna jämväl i övrigt, har blivit föremål för mycket

skiljaktiga uttalanden. Svenska teknologföreningen yttrar härom:

Kostnaderna för väghållningen ha visat kraftig och praktiskt taget oavbruten

stegring. Med bibehållande av vägväsendets nuvarande organisation

torde knappast vara möjligt att effektivt hejda denna stegring av väghållningskostnaderna.

Vid ett förstatligande kan på ett betydligt enklare sätt

omfattningen av verksamheten lämpas efter de för denna tillgängliga medel.

Arbetet med väghållningen i vad den avser såväl underhåll som vägbyggnadsverksamhet

kan i många hänseenden bedrivas mera rationellt. Vägmaskiner

och inventarier kunna otvivelaktigt utnyttjas effektivare, maskinparkerna

kunna givas lämpligare sammansättning och deras storlek kan bättre

begränsas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar, att totalkostnaderna för en förstatligad

väghållning med säkerhet komme att vida överstiga den nuvarande

kostnadsramen för det allmänna vägväsendet, särskilt som man måste räkna

med att ökade anspråk på vägnätets utsträckning och vägarnas beskaffenhet

komme att resas, sedan staten blivit väghållare. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län framhåller, att det vore mycket arbete, som nu utfördes av

vägstyrelsens ordförande i samråd med vägmästarna för en relativt ringa

kostnad. Skulle detta arbete övertagas utav vägingenjören, måste resekostnaderna

bli avsevärt större och arbetskraften dyrare. — Från annat håll har

framhållits, att man kunde befara en stegring av vägarbetarlönen efter ett

förstatligande, något som kunde ha oberäkneliga följder för väghållningskostnaderna.

Vägstyrelsernas förbund befarar, att ett förstatligande skulle medföra uppkomsten

av en stor, fast vägarbetarkår. Med nuvarande ordning anlitades i

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

31

stor utsträckning tillfällig arbetskraft. Särskilt i norra Sverige kunde anställningen

vid vägarbetena icke bliva en huvudnäring, utan arbetarna skaffade

sig under vintern andra inkomster, t. ex. inom skogshanteringen. Denna

växelverkan mellan vägväsendet och andra arbetsområden vore säkerligen

till stor fördel för folkförsörjningen. Vid ett förstatligande komme denna

växelverkan — genom att vägarbetena komme att skötas av en tämligen

strängt avgränsad yrkeskår — att i hög grad försvåras. Även andra olägenheter

vore att förvänta. Härom yttrar förbundet:

För vägväsendet själv kommer en fördyring att inträda i och med att arbetena

skola skötas av en särskild yrkeskår. Den smidighet i anpassningen

av arbetsstyrkans storlek efter den växlande arbetstillgången, som nuvarande

system innebär, kommer att upphöra. En strävan kommer att uppstå att

bereda arbetstillfällen inom vägväsendet åt den fasta kåren, även om arbetena

icke äro så nödvändiga eller ekonomiskt försvarliga. De ökade kostnader,

som härigenom komma att uppstå för vägväsendet, kunna bliva mycket betydande.

Det torde vara ställt utom allt tvivel, att en sugning av arbetskraft till den

statliga vägorganisationen kommer att bliva mycket kraftig. Det torde bliva

omöjligt att sätta någon effektiv spärr mot ett sådant förhållande. Detta

kommer å sin sida med all sannolikhet att medföra en mycket god tillgång

av arbetskraft för vägarbetena, då någon reglering på grund av ett naturligt

prisfall här icke kommer att ske, under det att de övriga näringsgrenarna,

vilka dock för vårt land äro av en oerhörd betydelse, komma att lida brist

på arbetskraft. I denna grupp å andra sidan måste sålunda en väsentlig löneförhöjning

äga rum, om densamma skall kunna fylla sitt arbetskraftbehov.

Dessa synpunkter få icke förbises eller skjutas åt sidan såsom endast mindre

väsentliga vid prövningen av frågan om ett förstatligande.

Liknande synpunkter ha framförts även av ett flertal länsstyrelser.

Chefen för försvarsstaben finner starka militära skäl tala för ett förstatligande

av vägväsendet. Med den alltmera ökade motoriseringen av arméns

truppförband och kraven på hastiga förflyttningar av sådana truppförband

måste höga fordringar ställas på vägarnas beskaffenhet och underhåll —

fordringar vilka med nuvarande organisation icke torde kunna fyllas. Med

hänsyn till erfarenheterna i samband med de åtgärder för vägnätets komplettering,

som blivit nödvändiga under de senaste årens försvarsförberedelser,

vore det för planläggning och genomförande av operationer för rikets försvar

ett önskemål, att den högsta tekniska myndigheten för vägväsendet erhölle

större inflytande över vägarnas utbyggnadstakt än som för närvarande

vore fallet. Med hänsyn till trafikbelastningen under krig och den förstöring

av kommunikationerna, som då kunde förväntas, vore det nödvändigt att

äga tillgång till en vidsträckt organisation för väghållningen. Den nuvarande

för sådant ändamål avsedda organisationen, som planlagts under hänsynstagande

till vägdistriktsorganisationen, vore behäftad med vissa olägenheter.

Sålunda komme det att bliva förenat med svårigheter att utanför vederbörande

distrikt utnyttja de underhålls- och reparationsavdelningar, som skulle

upprättas av distrikten i händelse av krig. Vidare komme avdelningarnas

utrustning att bliva oenhetlig.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Departe
ments
chefen.

Det allmänna väghållningsbesväret åvilade tidigare, såsom förut i korthet

berörts, helt och hållet landsbygdens jordbrukande befolkning. Detta historiska

utgångsläge upprätthölls mycket länge. Regelbundna statsbidrag ha

lämnats till byggnadsarbeten från och med 1841 och till underhållsarbeten

från och med 1895. De ursprungligen mycket blygsamma bidragen ha under

innevarande sekel raskt ökat, så att staten numera bekostar den övervägande

delen av den allmänna väghållningen på landet. Oaktat den del av väghållningsbördan,

som håres av landsbygdens befolkning, procentuellt sett är

jämförelsevis liten, har dock under de sista 10 åren i vägskäl utdebiterats i

genomsnitt omkring 30 milj. kronor örn året.

Med forna tiders ekonomiska förhållanden voro vägarna i främsta rummet

förbindelseleder inom ganska snävt begränsade geografiska områden.

Vägnätet tillgodosåg den lokala trafiken; och det var då naturligt, att de,

som hade den huvudsakliga nyttan av vägarna, bekostade desamma.

Automobiltrafikens enorma utveckling under 1900-talet i förening med det

ekonomiska livets ökade rörlighet har lett till att vägarna fått en mycket större

betydelse för den allmänna samfärdseln än förr. Såsom de sakkunniga

framhålla tagas vägarna i en trakt i allt större utsträckning i anspråk även

av andra än dem, som bo där. Handelsutbytet mellan skilda orter och landsdelar

har intensifierats, och med motortrafikens uppkomst ha landsvägarna

blivit samfärdselleder även för mycket långväga transporter. Till följd av

denna utveckling ha vägarna upphört att vara av huvudsakligen lokalt intresse.

Även bygdevägarna ha blivit viktiga länkar i ett stort gemensamt

kommunikationsnät. Väghållningen har härigenom blivit en hela landets gemensamma

angelägenhet och därmed även ett statsintresse av betydande

vikt. Men örn en förvaltningsuppgift, sådan som väghållningen, kan sägas

vara ett gemensamt intresse för befolkningen i hela landet, måste staten tillse,

att uppgiften handhaves på ett riktigt sätt och att kostnaderna härför

fördelas rättvist mellan medborgarna. Ur sistnämnda synpunkt kunna allvarliga

anmärkningar riktas mot nu gällande grunder för vägväsendets organisation

och finansiering.

Vad först angår förhållandet mellan landsbygdens och städernas bördor för

hållandet av de allmänna vägarna eller häremot svarande trafikleder må till

en början erinras om att 1935 års vägsakkunniga i ett den 11 december 1936

avgivet betänkande (S. O. U. 1936: 58) för femårsperioden 1937/41 beräknat

städernas årliga kostnader för underhållet av de för automobiltrafiken viktiga

vägarna och gatorna till 4.1 milj. kronor samt för nyanläggning och förbättring

av sådana vägar och gator till 17.7 milj. kronor eller sammanlagt

21.8 milj. kronor. Till dessa arbeten utgick vid tiden för beräkningen statsbidrag

med i runt tal 13 milj. kronor om året. Som sammanlagda antalet skattekronor

i städerna då var 30.8 milj., utgjorde stadsbefolkningens egna

bördor för hållandet av de allmänna trafiklederna alltså ungefär 28 öre per

skattekrona. Den genomsnittliga utdebiteringen i vägdistrikten var för 1937

— den nuvarande vägorganisationens första år — 1.58 kronor per vägskatte - krona. Landsbygdens väghållningsbörda skulle alltså med utgångspunkt från

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 122.

33

nyssnämnda uppgifter ha varit mera än 5 gånger så stor som städernas motsvarande

besvär. Även om något statsbidrag överhuvud ej lämnats till städernas

väg- och gatuhållning, skulle landsbygdens väghållningsbörda ha varit

mer än dubbelt så stor som motsvarande börda för städerna. Vid en inom

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen företagen stickprovsundersökning har det

visat sig, att den genomsnittliga bördan för 52 städer, beträffande vilka fullständiga

uppgifter förelågo, för underhåll och byggande av för automobiltrafiken

viktiga vägar och gator utgjorde under 1940 efter avdrag för

statsbidrag 16 öre per skattekrona. För samma år var den genomsnittliga

utdebiteringen av vägskatt på landsbygden 1 krona 42 öre per vägskattekroua.

Det måste emellertid anmärkas att de vägar och gator i städerna, som anses

motsvara de enskilda vägarna på landet, i icke obetydlig utsträckning utnyttjas

för den allmänna samfärdseln, med påföljd att kostnaderna för denna

del av väg- och gatuhållningen bliva större än vad de eljest skulle ha blivit.

Men även med beaktande härav är uppenbart, att det mellan landsbygdens

och städernas bördor för de allmänna vägarna och övriga därmed jämställda

trafikleder föreligger en betydande disproportion, som framstår såsom orättvis,

sedan de för den allmänna samfärdseln nödiga trafiklederna blivit ett gemensamt

intresse för hela riket. Nu ofta förekommande strävan av vissa

större samhällen att bli stad torde ej sällan kunna härledas ur önskan att

komma från en betungande vägskatt.

Väghållningsbesväret är ojämnt fördelat icke blott mellan landsbygd och

städer utan även mellan olika delar av landsbygden. Sålunda varierade vägskatten

för 1940 mellan lägst 30 öre per vägskattekrona i Jukkasjärvi vägdistrikt

och högst 4 kronor 84 öre per vägskattekrona i Tärna vägdistrikt.

Dessa variationer i väghållningsbördan bero väl till en del på det sätt, varpå

väghållningen ombesörjes och finansieras, men torde, såsom de sakkunniga

framhålla, huvudsakligen vara att hänföra till olikheter distrikten emellan

i fråga om väghållningsskyldighetens omfattning och skatteunderlagets

storlek. Det kan därför ofta förhålla sig så, att vägskatten i distrikt med mycket

outvecklat vägnät är 10 till 15 gånger högre än i de vägrikaste distrikien,

ett förhållande som för den enskilde skattebetalaren måste framstå såsom

synnerligen orättvist.

Icke ens inom distrikten är väghållningsbördan jämnt fördelad mellan

skattebetalarna. Salunda fa fastigheterna — vilka tidigare ensamma fingo

bära hela väghållningsbesväret — även enligt 1934 års lagstiftning vidkännas

en avsevärt hårdare belastning än andra skatteobjekt. Omfattningen av

denna särbelastning framgår av en av kommunalskatteberedningen företagen

utredning, enligt vilken vägskatten för år 1937 — om den särskilda

belastningen av fastighet icke varit för handen, utan samma repartitionstal

tillämpats för fastighet som vid den allmänna kommunalbeskattningen, och

oförändrat belopp skolat uttaxeras -— skulle ha minskat för jordbruksfastigheter

med 1.6 milj. kronor och för andra fastigheter med 1.1 milj. kronor eller

sammanlagt 2.7 milj. kronor, d. v. s. nästan 10 procent av den för nämnda år

Bihang till riksdagens protokoll 1912. 1 sami. Nr 122.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 122.

utdebiterade vägskatten (29.6 milj. kronor). Särbelastningens förhållande tili

den totalt utdebiterade vägskatten är ju icke konstant år från år utan växlar

liksom vid alla garantiskatter med konjunkturerna. Vid sämre konjunkturer

sker sålunda en förskjutning i väghållningsbördan från övriga skatteobjekt

till fastigheterna. Då den hårdare belastningen för fastigheter bibehölls i 1934

års lagstiftning, motiverades detta med att vägskattens utgörande enligt de

allmänna kommunala skattegrunderna skulle medföra en plötslig, synnerligen

genomgripande förändring i bestående skatteförhållanden. Med hänsyn

härtill ansågs en till sina verkningar mindre långt gående ändring lämpligare.

Denna särbelastning framstår såsom så mycket mera betungande som den

utgår vare sig vederbörande fastighetsägare haft någon inkomst av fastigheten

eller icke. Den nytta av de allmänna vägarna, som ägare av fastighet tidigare

ansetts ha framför andra skattskyldiga, har genom utvecklingen försvunnit

eller så minskats, att fastighetsägarna såsom grupp icke längre kunna sägas

ha något merintresse av vägväsendet, som kan motivera en särskild belastning.

Det har i detta sammanhang även framhållits, att jordbrukets transporter

å landsvägarna numera i stor utsträckning utföras med bil och att

bidrag till vägväsendet för dessa transporter lämnas genom bensin- och fordonsskatterna.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att bördorna för de allmänna vägarna

och övriga för allmänna samfärdseln nödiga trafikleder fördelas på ett synnerligen

ojämnt sätt och utan tillbörligt hänsynstagande till att väghållningen

numera är en gemensam angelägenhet för hela riket. Missförhållandena

på detta område ha, enligt min mening, fått sådana proportioner, att vidtagandet

av åtgärder för förhållandenas tillrättaläggande framstår såsom

ett oeftergivligt krav ur rättvisesynpunkt. Genom ett förstatligande av den

allmänna väghållningen på landet och ett avskaffande av den nuvarande vägskatten

skulle en mera rättvis fördelning av väghållningsbördan åvägabringas.

Många förmena emellertid, att problemet om en rättvis fördelning av väghållningsbördan

kan lösas även utan en så radikal åtgärd som statens övertagande

av det allmänna vägväsendet. Helt visst kan en jämnare fördelning

av väghållningsbesväret i åtskilliga hänseenden vinnas genom reformer inom

den nuvarande organisationens ram. Önskemålet om likställighet mellan fastighet

och inkomst ifråga om skyldighet att bidraga till vägväsendet kan naturligtvis

realiseras även utan ett förstatligande av detta.

Ävenså torde en jämnare fördelning av väghållningsbesväret på landsbygden

kunna åvägabringas utan ett förstatligande av vägväsendet. En ytterligare

skatteutjämning skulle nämligen kunna vinnas genom en längre gående

differentiering av statsbidragen till vägväsendet. En sådan metod har kommunalskatteberedningen

funnit med fördel kunna begagnas beträffande vissa

primärkommunala uppgifter, som av ekonomiska, administrativa eller andra

skäl ansetts icke kunna överflyttas på staten. I sådana fall måste dock en

viss del av kostnaderna bäras av kommunen för att bevara dess intresse av

sparsamhet i förvaltningen.

Tanken på en differentiering av statsbidragen till vägväsendet har upptagits

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

35

av vägstyrelsernas förbund i dess yttrande över betänkandet. Enligt förbundets

förslag skulle skatteutjämningen vinnas genom att göra statsbidraget

till varje distrikt beroende av såväl väghållningskostnadernas som skatteunderlagets

förhållande till antalet innevånare i distriktet. Sedan ett objektivt

fastställande av den erforderliga kostnaden per innevånare skett, skulle

bidrag utgå till fulla beloppet för den del av den sålunda beräknade kostnaden,

som överstege en för hela landet genomsnittlig normalkostnad. Bidraget

till den återstående delen av kostnaden (normalkostnaden) skulle graderas

efter skatteunderlagets storlek. Det på nu angivna sätt bestämda statsbidraget

till varje distrikt skulle utgå, oavsett örn distriktets verkliga kostnad

bleve större eller mindre än beräknats.

Förbundets förslag synes vara ägnat att vidmakthålla distriktens intresse

att utföra vägarbetena på ett ekonomiskt sätt, eftersom varje besparing i förhållande

till den beräknade kostnaden komme att med hela sitt belopp minska

den kommunala skattebördan och varje överskridande att öka densamma.

Det är emellertid uppenbart, att — då statsbidragen enligt förslaget skola avvägas

på sådant sätt att vägdistriktens skattebörda icke påverkas av åtgärdernas

omfattning —• vägdistrikten vid en sådan ordning icke kunna tillerkännas

något nämnvärt inflytande på frågor rörande vägarbetenas omfattning.

Det är även klart, att någon fullständig likställighet mellan olika distrikt

med avseende å de kommunala bördorna för vägväsendet icke skulle komma

till stånd genom det av förbundet föreslagna bidragssystemet. Vägdistriktens

olika förmåga att utföra vägarbeten på ett ekonomiskt sätt skulle väl knappast

föranleda större växlingar i utdebiteringarna. Det måste däremot befaras,

att olikheter i utdebiteringen skulle uppkomma därigenom, att de

till grund för statsbidragen liggande kostnadsberäkningarna bleve behäftade

med fel, i all synnerhet som omfattningen av vinterväghållningen icke kan

med säkerhet på förhand beräknas.

Vad slutligen angår frågan om en utjämning mellan landsbygden och

städerna av bördorna för de för den allmänna samfärdseln nödiga trafiklederna

synas möjligheterna att åstadkomma en sådan utjämning — om

vägväsendet på landet skall bibehållas såsom en kommunal angelägenhet—

vara små. Även om statsbidragen till städernas väg- och gatuhållning helt

bortfölle, skulle landsbygden alltjämt få bära en proportionellt större del av

väghållningskostnaderna än städerna tillsammantagna. Att helt indraga statsbidragen

till städerna är emellertid uteslutet redan på grund därav, att utgifterna

för de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna utgöra en börda,

som för många städer kan vara väl så tung som väghållningsbördan i somliga

vägdistrikt. En annan tänkbar möjlighet är att genom en väsentlig höjning

av statsbidragen till vägdistrikten åstadkomma en rättvisare proportion mellan

landsbygdens och städernas bördor i förevarande hänseende. Vägdistriktens

procentuella andel av väghållningskostnaderna är emellertid redan nu så

liten, att en ytterligare betydande minskning av densamma icke lärer kunna

ifrågakomma.

Av vad sålunda anförts torde framgå att någon fullständig utjämning av

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

bördorna för de allmänna vägarna och därmed jämställda trafikleder icke

är möjlig inom ramen för nu gällande organisation. Men även örn man skulle

finna den utjämning av hithörande bördor, som kan åvägabringas genom

förut berörda åtgärder, i stort sett tillräcklig, skulle likväl ett bibehållande

av vägväsendet såsom en kommunal angelägenhet innebära synnerliga olägenheter

ur skattesynpunkt.

Det kommunala skatteunderlaget har under senare tid genom utökning av

primärkommunernas, vägdistriktens och landstingens arbetsuppgifter blivit

alltmer belastat. Då detta skatteunderlag på grund av dess sammansättning

är mindre bärkraftigt än det statliga, framstar en avlastning fran detsamma

såsom ytterst nödvändig. Enligt givna direktiv åligger det kommunalskatteberedningen

att undersöka möjligheterna att genomföra en dylik avlastning.

Det har emellertid mött stora svårigheter att finna kommunala uppgifter av

nämnvärd betydelse, som ur ekonomiska och administrativa synpunkter lämpligen

kunna övertagas av staten. Enligt vad vid samråd med representanter

för beredningen meddelats mig anser beredningen icke möjligt att förorda

överflyttning å staten av någon annan större samhällsuppgift än vägväsendet.

Även enligt min åsikt är vägväsendet den kommunala veiksamhetsgren,

som kan bäst handhavas av staten. Redan nu utövar staten, som bär den

största delen av kostnaderna för vägväsendet, en omfattande kontroll på detta

område och har en vidsträckt bestämmanderätt. Genom vägväsendets förstatligande

skulle den avlastning från det kommunala skatteunderlaget, som enligt

beredningens mening svårligen kan underlåtas, i betydande mått komma

till stånd. Enligt vad som under hand meddelats mig anser beredningen möjligheterna

att åstadkomma en verklig lättnad i de nu mångenstädes tryckande

kommunala bördorna bliva avsevärt förminskade, därest vägväsendet icke

förstatligas.

Det av vägstyrelsernas förbund utarbetade förslaget tillgodoser icke önskemålet

om en avlyftning från det kommunala skatteunderlaget. Det är visserligen

tänkbart att vinna detta mål genom en sådan ändring i det av förbundet

framlagda förslaget, att även den utjämnade vägskatt, som enligt förslaget

skulle bäras av vägdistrikten, ersättes med statsbidrag. En dylik ändring

av förslaget skulle emellertid leda till att statsbidrag utginge med hela

den beräknade kostnaden för av staten godkända vägarbeten. Uppgå statsbidragen

till sådan storlek, blir emellertid hela den kommunala vägorganisationen,

enligt min åsikt, meningslös. Systemet skulle nämligen da innebära, att

vägdistrikten på entreprenad utförde av staten bekostade och till omfattningen

bestämda vägarbeten mot en av staten på förhand fastställd ersättning

härför.

Den nuvarande skattebelastningen i landets kommuner kännetecknas dels

av ett i genomsnitt betydligt högre skattetryck pa landsbygden än i städerna

och dels av ett mycket högt skattetryck i ett stort antal landskommuner. Då

bördorna för de allmänna vägarna och därmed jämställda trafikleder, såsom

förut framhållits, belasta landsbygden mera än städerna, skulle det genom
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

37

snittliga skattetrycket på landsbygden genom ett förstatligande av vägväsendet

bringas att närmare överensstämma med skattetrycket i städerna. Beträffande

de särskilt hårt skattetyngda landskommunerna skulle en överflyttning

av vägväsendet på staten på ett effektivt sätt bidraga till en utjämning

av skattetrycket. Det förhåller sig nämligen så att vägskatten som regel är

hög i de kommuner, där skattetrycket på grund av andra omständigheter är

särskilt stort. Vägskatten bidrager sålunda till att skärpa ojämnheterna i det

kommunala skattetrycket å landsbygden. Detta förhållande, som sammanhänger

med bristen på skatteunderlag i vissa landsbygdsområden, belyses

av följande, av kommunalskatteberedningen utarbetade sammanställning av

de utdebiteringar, som skett å det år 1938 taxerade skatteunderlaget i kommuner

med en vägskatt av över 2 kronor per vägskattekrona.

Sammanlagd utdebite- ring av allmän kom- munalskatt samt lands- tingsskatt per skatte- krona

Antal kommuner med utdebitering per

vägskattekrona av kronor

2.01—

2.25

2.26—

2.50

2.51—

2.75

2.76—

3.00

3.01—

3.25

3.26—

3.50

3.61—

3.7 5

3.76—

4.00

över

4.00

Summa

kom-

muner

Högst 8.00..........

3

13

—

—

—

—

—

_

16

8.01—10.00..........

18

15

1

_

1

—

_

—

—

35

10.01—12.00..........

27

22

3

—

—

—

—

—

—

52

12.01—14.00..........

19

36

3

—

1

—

1

—

60

14.01—16.00..........

15

19

2

—

1

—

—

2

—

39

16.01—18.00..........

8

11

4

1

1

—

—

3

—

28

18.01—20.00..........

3

5

1

—

1

1

i

2

—

14

över 20.00..........

5

3

4

—

5

—

—

3

5

25

Summa kommuner

98

124

18

1

10

1

i

11

5

269

Bortfaller vägskatten, blir det sammanlagda kommunala skattetrycket på

landsbygden betydligt jämnare, och behovet av skatteutjämning minskas avsevärt.

Vägskattens inverkan på det kommunala skattetrycket framgår beträffande

de år 1938 beslutade utdebiteringarna av den av de sakkunniga åberopade,

förut återgivna tabellen, där det kommunala skattetrycket redovisas

såväl med som utan inberäknande av vägskatten (sid. 17). På sätt framgår

av tabellen skulle antalet kommuner, som å 1938 års kommunala skatteunderlag

haft ett sammanlagt skattetryck av över 10 kronor per 100 kronors

inkomst, ha nedbringats från 1,927 till 1,325.

Genom vägskattens bortfallande skulle det sammanlagda kommunala skattetrycket

lättas i sådan grad, att många kommuner icke behövde bliva föremål

för skatteutjämningsåtgärder. Detta skulle innebära en stor vinst icke

minst därför att det är mycket svårt att utfinna sådana normer för utmätande

av de allmänna skatteutjämningsbidragen till kommunerna, att dessa bidrag

tillgodose kommunernas befogade och skäliga anspråk på understöd

och att det kommunala sparsamhetsintresset samtidigt vidmakthålles. Sådana

normer måste alltid bliva i viss mån ofullkomliga, varför det är angeläget,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

att deras tillämpningsområde i görligaste mån inskränkes. Tilldelandet av

skatteutjämningsbidrag nödvändiggör även en viss statlig kontroll av vederbörande

kommuners samtliga verksamhetsgrenar, vilken är betungande för

såväl kommunerna som de statliga myndigheterna och föga önskvärd med

hänsyn till den kommunala självstyrelsen. Avlyftes vägskatten helt från det

kommunala skatteunderlaget, inskränkas väsentligen det allmänna skatteutjämningsförfarandet

och därmed förknippade kostnader och olägenheter.

Vägskattens avskaffande torde jämväl underlätta skapandet av följdriktiga

normer för de allmänna skatteutjämningsbidragens bestämmande. Beredningen

överväger nämligen, enligt vad jag under hand erfarit, att föreslå

ändrade grunder för skatteutjämningsförfarandet, enligt vilka bidragens storlek

i betydande grad skall röna inflytande av kommunernas tillgång på skatteunderlag.

I ett sådant utjämningssystem är det givetvis angeläget att icke

ha flera slag av kommunala enheter med olika skatteunderlag, som ligga till

grund för det sammanlagda skattetryck, vilket skall utjämnas. Man är nämligen

härvid hänvisad till att utgå från det skatteunderlag, som är av den största

betydelsen, nämligen primärkommunens, enär ett hänsynstagande till ett flertal

olika skatteunderlag vid bidragstilldelningen tekniskt icke kan genomföras

på ett tillfredsställande sätt. Vid detta förhållande blir resultatet av skatteutjämningen

riktigare, om vägskatten med dess från primärkommunernas

skatteunderlag skiljaktiga, efter andra grunder sammansatta underlag utgår

ur systemet.

Det av vägstyrelsernas förbund utarbetade förslaget innebär, med hänsyn

till behovet att åstadkomma en allmän skatteutjämning, icke någon eftersträvansvärd

lösning. Av vad jag förut anfört framgår, att skatteutjämningsfrågan

i mera vidsträckt bemärkelse skulle efter en differentiering av statsbidragen

enligt förbundets riktlinjer alltjämt befinna sig i ett ogynnsamt läge,

i det att en betydande skillnad i skattetryckets nivå skulle förefinnas mellan

städer och landsbygd. Även om en överallt lika stor vägskatt på landsbygden

av exempelvis 1 krona 50 öre eller 2 kronor per 100 kronors inkomst kunde

åstadkommas genom en differentiering av statsbidragen, skulle dock olägenheter

kvarstå med avseende å det allmänna skatteutjämningsförfarandet. Om

vägskatten i stället för att avlyftas bibehålies utjämnad till ett icke oväsentligt

belopp, kommer ett större antal kommuner att indragas i skatteutjämningsförfarandet,

vilket av nyss berörda skäl måste betraktas såsom en betydande

nackdel.

Mot det av förbundet framlagda förslaget synes sålunda kunna invändas

— förutom att det icke i avsedd grad bevarar vägdistriktens självbestämmanderätt

och att det icke åstadkommer en fullt rättvis fördelning av vägbördan

på det kommunala skatteunderlaget — att det icke tillgodoser behovet

av en avlastning från det kommunala skatteunderlaget samt att det är ägnat

att försvåra lösningen av den kommunala skatteutjämningsfrågan.

Av vad jag sålunda anfört torde framgå att det — med ett bibehållande

av vägväsendet såsom en kommunal angelägenhet — icke är möjligt vare

sig att åstadkomma en fullt rättvis fördelning av bördorna för de allmänna

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

39

vägarna och övriga därmed jämställda trafikleder eller att på ett tillfredsställande

sätt tillgodose behovet av en rättvis utjämning av de onormalt höga

skattetrycken på landsbygden. Med hänsyn härtill måste ett förstatligande

av vägväsendet framstå såsom önskvärt.

För statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet kunna

även åberopas andra viktiga skäl.

Enligt de sakkunnigas åsikt är den nuvarande vägförvaltningen icke så

rationell som vore önskvärt med hänsyn till dess stora omfattning.

De sakkunnigas uppfattning härutinnan vinner stöd i vad som framkommit

vid den inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan några år pågående

utredningen om underhållskostnaderna. Vid denna har det visat sig, att den

stora oenhetlighet som råder mellan skilda distrikt i fråga om kostnaderna

icke kan förklaras enbart av sådana naturliga orsaker som differenser i

trafikmängd, klimatiska förhållanden, väggrundens beskaffenhet, arbetslöner

och materialpriser. Med hjälp av ett stort jämförelsematerial för alla vägdistrikt

och med beaktande av nyssnämnda lokala faktorer har det varit möjligt

att med tämligen stor säkerhet bedöma vad som är att anse såsom skälig

kostnad för underhållet inom skilda distrikt. I den mån de verkliga kostnaderna

överstiga de såsom skäliga beräknade, måste följaktligen orsakerna

härtill sökas i andra omständigheter än dem som betingas av nyssberörda

lokala förhållanden. En av dessa orsaker har angivits vara att vägunderhållet

inom de skilda distrikten handhaves mer eller mindre planmässigt och

rationellt. De stora belopp, vartill kostnaderna för underhållet uppgå, givas

icke alltid den mest effektiva användningen. Beträffande frågan i huru hög

grad sådana irrationella faktorer påverka underhållskostnaderna har vid

undersökningen framgått, att enbart genom mera allmänna ingrepp i vägunderhållets

handhavande i syfte att åstadkomma större sparsamhet och

planmässighet en verklig besparing av minst 3 milj. kronor per år vore möjlig.

Att av underhållsinspektionens utredning draga den slutsatsen att misshushållning

vore allmänt förekommande inom vägförvaltningen torde emellertid

icke vara riktigt. Tvärtom måste flertalet vägstyrelser tillerkännas

vitsordet att hava handhaft sina uppdrag på ett i stort sett förtjänstfullt sätt.

Vägarna ha obestridligen, trots den ökade trafiken, över lag kunnat hållas

i ett gott skick. Däremot synes utredningen om underhållskostnaderna giva

vid handen, att vägstyrelsernas uppgift blivit för omfattande för att den nuvarande

organisationen skall kunna på ett fullt tillfredsställande sätt lösa

densamma.

Den starkt stegrade omfattningen av den allmänna väghållningen på landet

har framkallat behov av en mera rationell organisation än den nuvarande.

Det är uppenbart att väghållningens ombesörjande av icke mindre

än 170 distrikt med deras i hög grad varierande väglängd försvårar vägarbetenas

bedrivande på ett rationellt och ekonomiskt sätt. Det är — såsom

erfarenheten visat — icke möjligt att med så många distrikt effektivt utnyttja

personal och maskiner. Erforderlig enhetlighet och kontroll blir svå
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

rare att åstadkomma, och det tar längre tid, innan tekniska framsteg allmänt

bliva utnyttjade. Genom att olikartade uppfattningar i fråga om underhållsstandard,

utbyggnadstakt och vägars betydelse göra sig gällande inom skilda

distrikt och länsstyrelser blir samordningen av vägväsendet mellan distrikten

icke den bästa. Detta visar sig bl. a. i det växlande skick, vari skilda sträckor

av en genom flera distrikt gående väg stundom befinna sig. Sedan väghållningen

blivit en för bela riket gemensam angelägenhet, är det givetvis önskvärt,

att vägarna i olika delar av landet befinna sig i ett i förhållande till

trafikmängden något så när likartat skick.

De nuvarande vägorganen tillkommo under en tid, då väghållningen var

av mycket begränsad omfattning och av enkel beskaffenhet. Vägväsendet

av idag ställer helt andra krav på väghållningen. Med motortrafikens snabba

utveckling har kravet på goda vägar kraftigt stegrats. Vägarna måste därför

byggas och underhållas på ett helt annat sätt än förr. Den höjda standard

med avseende å väghållningen som motortrafiken framtvingat ställer också

ökade krav på teknisk kunnighet hos vägförvaltningen.

Den bristande tekniska sakkunskapen hos vägstyrelserna skulle betyda

mindre, om blott vägstyrelsen i sitt arbete biträddes av härför kvalificerade

tjänstemän. De flesta vägdistrikt äro emellertid för små för att kunna bära

en i berörda hänseende fullgod förvaltning. Endast i ett fåtal distrikt finnas

ingenjörer anställda. Numera finnas väl i de flesta distrikt en eller flera

vägmästare, vilka i allmänhet åtnjutit viss kortare fackutbildning. På grund

av sina större kunskaper ha vägmästarna fått ett starkt inflytande på vägförvaltningen

och det torde icke råda något tvivel örn att det i många distrikt

är vågmästaren som i verkligheten handhar hela förvaltningen. Vagmästarnas

fackkunskap är, såsom de sakkunniga framhålla, i sig värdefull och

har sin givna plats i varje vägorganisation, men den räcker icke till för att

göra vägstyrelserna skickade att självständigt handha de stora uppgifter av

teknisk och arbetsledande art, som väghållningen inom ett distrikt numera

erbjuder.

De sakkunniga hävda, att den nuvarande ordningen icke innefattar någon

garanti mot vägunderhållskostnadernas uppdrivande, enär vägdistriktens

andel av kostnaderna är för liten att nämnvärt påverka de beslutande organens

sparsamhetsintresse, särskilt örn viss utgift medför fördelar i form av

ökade arbetstillfällen. Sedan statsbidragen till barmarksunderhåll numera

utgå i förhållande till beräknade kostnader, kan väl intresset för sparsamhet

i förvaltningen förväntas bliva större, men det torde icke kunna förnekas,

att de höga statsbidragen till väghållningen även efter denna reform äro ägnade

att verka avtrubbande på det ekonomiska ansvaret.

Staten utövar visserligen en mycket omfattande kontroll över vägstyrelsernas

förvaltning, men då kontrollen sker i efterhand, kan densamma, såsom

de sakkunniga påpeka, ej bliva i erforderlig grad effektiv, enär begångna fel

ej alltid kunna rättas till. I flera av yttrandena har hävdats att förvaltningen

kan göras mera ekonomisk genom ökad kontroll. Skall denna göras mera

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

41

effektiv, måste den dock ske, innan utgifterna göras. En sådan förhandskontroll

skulle emellertid beröva vägdistrikten all verklig bestämmanderätt.

Härtill kommer att en sådan kontroll skulle medföra avsevärda kostnader.

De sammanlagda utgifterna för den kommunala förvaltningen och kontrollorganisationen

skulle helt visst bliva ej oväsentligt högre än för en helt statlig

organisation.

Av vad jag nu yttrat beträffande den nuvarande vägorganisationen lärer

framgå att denna icke fyller de krav på säkerhet för effektivitet och sparsamhet

i väghållningen, som måste ställas på en så omfattande förvaltning.

Särskilt i det nuvarande trängda ekonomiska läget är det givetvis ur hela

samhällets synpunkt av största vikt, att utgifterna för väghållningen begränsas

så mycket som är möjligt utan att erforderligt underhåll och nödvändig

utbyggnad av vägnätet eftersättes.

I likhet med de sakkunniga har jag kommit till den uppfattningen, att det

icke är möjligt att — utöver vad som redan åtgjorts — genom rationaliseringar

eller eljest åstadkomma några väsentliga besparingar inom vägväsendet,

därest väghållningen skall bibehållas såsom en kommunal angelägenhet.

Om staten övertager den allmänna väghållningen på landet, skapas

emellertid förutsättningar för ett mera rationellt bedrivande av vägarbetena.

Ledningen av dessa skulle då ankomma på ett statligt verk med tekniskt utbildade

befattningshavare. De statliga tjänstemän, som skola övertaga ledningen

av väghållningsarbetena, komma att uteslutande ägna sig åt denna

uppgift och torde därför kunna förväntas erhålla rutin och skicklighet i

handhavandet av de omfattande uppgifter som vägväsendet inrymmer, till

fromma för såväl kvalitet som ekonomi. Det torde icke råda något tvivel om

att dessa tjänstemän härigenom få större förutsättningar för sin uppgift än

de nuvarande vägstyrelseledamöterna, vilka i regel ha sitt uppdrag såsom

en bisyssla.

Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle kostnaderna för en statlig vägorganisation

avsevärt underskrida de nuvarande administrationskostnaderna.

Då antalet distriktsförvaltningar, på sätt jag i annat sammanhang skall närmare

utveckla, bör ökas utöver vad de sakkunniga förordat, torde kostnaderna

för en vägorganisation i enlighet härmed bliva något större än enligt

de sakkunnigas kalkyler. Men även om administrationskostnaderna skulle

bli något högre än nu betyder detta föga med hänsyn till den blivande vägorganisationens

vida större effektivitet.

Med en enhetlig ledning av väghållningsarbetena i hela landet blir det möjligt

att på effektivaste sätt utnyttja personal och maskiner. Detta är ofta svårt

med den nuvarande organisationen. Sålunda har det vid en av vägunderhållsinspektionen

företagen utredning framkommit, att det i vissa distrikt uppstått

svårigheter att bereda de stadigvarande anställda arbetsuppgifter. Arbetarna

lia i anledning härav ej sällan sysselsatts med röjnings- och andra dylika arbeten,

vilka strängt taget icke varit nödvändiga. Vidare kan den kvalifice
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

rade personalen efter ett förstatligande disponeras för uppgifter i alla delar

av landet. Även maskiner och dylikt kunna oberoende av vägdistriktets gränser

dirigeras till de platser, där de bäst behövas. Härigenom kan maskinparken

bättre begränsas och givas lämpligare sammansättning. Möjligheten att

sålunda effektivt utnyttja personal och maskiner utgör otvivelaktigt en viktig

faktor för att förbilliga väghållningen.

Genom ett förstatligande vinnas även större förutsättningar för gemensamma

inköp för väghållningen. I flera av yttrandena ha uttalats farhågor för att

leverantörerna vid centraliserade inköp komme att sammansluta sig till karteller,

varigenom priserna skulle höjas. Jag kan icke finna, att risken för dylika

karteller skulle vara större vid en statlig vägorganisations inköp än vid

vägdistriktens eller vid andra, vida större upphandlingar för statsverkets

räkning. Jag anser därför uppenbart, att med hänsyn till förrådsrörelsens

stora omfattning en betydande besparing skall kunna göras genom en centralisering

i lämplig omfattning av inköpen till ett fackkunnigt organ.

De sakkunniga ha utgått från att en statlig vägorganisation genom en effektiv

och rationell väghållning och genom sparsamhet i förvaltningen skulle

kunna avsevärt minska kostnaderna för väghållningen; i varje fall funnes

icke något annat effektivt medel att förekomma den intill utbrottet av det nu

pågående världskriget oavbrutna stegringen av dessa kostnader. 1 motsats härtill

lia många av de hörda myndigheterna givit uttryck åt den uppfattningen,

att ett förstatligande i stället komme att leda till en ökning av väghållningskostnaderna

samt till stöd härför i huvudsak anfört att mycket arbete nu utfördes

av vägstyrelsens ordförande i samråd med vågmästaren för en relativt

billig penning, att ökade anspråk på vägnätets utsträckning och vägarnas beskaffenhet

komme att resas, sedan staten blivit väghållare, samt att vägarbetarlönema

kunde befaras stiga efter ett förstatligande. Det är visserligen sant,

att mycket och gott arbete utföres för tämligen små kostnader av de 170 vägstyrelseordförandena.

Kostnaderna lära dock icke behöva bliva större därför

att arbetet överflyttas på statliga tjänstemän, även om många av dem komma

att ha högre lön än ordförandena. De statliga tjänstemännen bliva nämligen

förhållandevis mycket färre, varjämte arbetet torde komma att bliva utfört på

ett snabbare och effektivare sätt av de mera rutinerade och fackkunniga

tjänstemännen. Det finnes, såsom de sakkunniga betona, icke någon rimlig

anledning antaga, att en statlig vägorganisation skulle ha svårare att motstå

obefogade anspråk från allmänhetens sida än de kommunala organen. Det

bör tvärtom vara lättare för en statlig organisation, som är tvungen att hålla

sig inom en bestämd ekonomisk ram, att avvisa dylika anspråk än för en

kommunal förvaltning, vars utgifter till huvudsaklig del bekostas av staten.

Vad slutligen angår den befarade stegringen av vägarbetarlönen är det naturligtvis

vanskligt att uttala sig om verkningarna i detta hänseende av ett förstatligande.

Vunnen erfarenhet av statlig verksamhet ger dock icke något

stöd för nyssnämnda antagande.

Enligt min mening bör det efter ett förstatligande — med hänsyn till den

rationalisering av väghållningen, som kan genomföras med en helt statlig

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

43

vägorganisation — bliva möjligt att få ut större valuta för de kostnader som

nedläggas på vägväsendet.

Såsom en brist hos den nuvarande organisationen har framhållits, att de

för vägväsendet tillgängliga medlen icke alltid komma till användning, där

de ur allmän synpunkt häst behövas. Det är helt naturligt, att en organisation

med så många lokala organ måste försvåra en ändamålsenlig fördelning av

vägmedlen. I detta sammanhang må erinras om de olikartade grunder som

tillämpats vid bedömandet av frågor om förändring av enskild väg till allmän.

Ej sällan lia till allmänt underhåll intagits vägar, som varit av förhållandevis

ringa betydelse för den allmänna samfärdseln. Även vid upprättande av flerårsplaner

lia tillämpats mycket olikartade grunder. Härigenom lia vägbehoven

i olika delar av landet icke alltid kunnat tillgodoses på ett likformigt sätt. Slutligen

må nämnas att det i tämligen stor utsträckning förekommit att förbättringsarbeten

i strid med gällande bestämmelser påförts underhållskontot, ett

förfarande som givetvis länt övriga vägdistrikt till förfång i form av minskade

bidrag.

Under de senaste åren lia åtskilliga åtgärder vidtagits till avhjälpande av nu

berörda olägenheter. Även örn förhållandena i detta hänseende härigenom

avsevärt förbättrats, är det likväl icke alltid möjligt att med den nuvarande

organisationen åstadkomma en i alla avseenden rättvis och ändamålsenlig

fördelning av vägmedlen. Genom ett förstatligande av vägväsendet skapas

emellertid större förutsättningar härför. Fördelningen av vägmedlen kan då

helt anförtros åt myndigheter, som lia överblick över vägbehoven i hela

landet.

Såsom chefen för försvarsstaben i sitt yttrande funnit torde starka militära

skäl tala för ett förstatligande av vägväsendet. Under krig måste vägväsendet

med hänsyn till de viktiga uppgifter, som då skulle ankomma på detsamma,

stå under enhetlig, hela riket omfattande ledning i nära kontakt med de militära

organen. Personal och maskiner vid en statlig vägorganisation kunna

givetvis under krig lättare disponeras för erforderliga uppgifter än om ledningen

av väghållningen är fördelad på 170 olika enheter.

Lika med de sakkunniga anser jag, att ett förstatligat vägväsende skulle

innebära stora fördelar med hänsyn till förhållandena under lågkonjunkturer.

En statlig vägorganisation äger nämligen större möjlighet att smidigt

anpassa sig efter omfattningen av verksamheten. Vägbyggnader äro synnerligen

lämpliga arbetsobjekt i tider av arbetslöshet och om dessa byggnader

bedrivas i statlig regi, är det vida lättare än nu att snabbt och på lämpliga

ställen få sådana arbeten i gång.

Mot ett förstatligande av vägväsendet har i vissa yttranden såsom ett av

de viktigaste skälen åberopats, att det vore en mycket ogynnsam samhällsutveckling

att till stora statliga ämbetsverk centralisera sådana delar av samhällsverksamheten,

som förut varit föremål för lokal självförvaltning på eget

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

ansvar med möjlighet till egna initiativ och framsteg. Jag är fullt medveten

om att den kommunala självstyrelsen är, såsom någon uttryckt saken, en

oundgänglig del av vår nuvarande samhällsordning. Den tendens till minskat

inflytande för den lokala självförvaltningen, som kunnat uppmärksammas

under senare år, är därför icke någon önskvärd företeelse. Den lokala självstyrelsen

bör emellertid, därest värdet därav icke skall gå förlorat, följas av

ett motsvarande lokalt ansvar. Så kan knappast sägas vara fallet i fråga örn

vägväsendet. Under sådana förhållanden synes det uppenbarligen felaktigt att

enbart för principens skull bibehålla den lokala självförvaltningen på ett område,

där den även ur andra synpunkter visat sig vara mindre lämplig.

Vad som framför allt anföres mot ett förstatligande är att de lokala vägintressena

därigenom skulle sättas i fara. Det är emellertid uppenbart, att en

helt statlig vägorganisation kan gestaltas så, att de lokala intressena givas allt

tillbörligt inflytande. Det må därjämte erinras, att beslutanderätten i de för

de lokala intressena betydelsefulla frågorna om byggande av väg, förändring

av enskild väg till allmän och örn indragning av väg redan tillkommer

statliga organ. Argumentet kan därför rätteligen icke åberopas såsom stöd

mot ett förstatligande utan endast beträffande utformandet av den nya vägorganisationen.

Jag vill emellertid redan här uttala, att — om staten övertager den allmänna

väghållningen — de lokala synpunkterna, enligt min mening, böra

få i allt väsentligt samma möjligheter att göra sig gällande som de för närvarande

ha samt att åt länsstyrelserna bör beredas ett betydligt starkare inflytande

på vägfrågor avgörande än enligt de sakkunnigas förslag.

I de flesta av vägstämmornas yttranden ha uttalats farhågor för att småvägarna

under en helt statlig ledning av vägväsendet komme att bliva eftersatta.

Då det efter ett förstatligande blir riksdagen, som genom fastställande

av anslag kommer att bestämma huru mycket penningar, som skola nedläggas

på olika slag av vägar, kan jag icke finna att farhågorna äro sakligt

grundade.

Vägstyrelsernas förbund och några länsstyrelser ha, på sätt framgår av

den lämnade redogörelsen för yttrandena, uttalat farhågor för att ett förstatligande

skulle leda till uppkomsten av en stor, tämligen starkt avgränsad,

statlig vägarbetarkår. Skulle ett dylikt antagande besannas, komme detta

onekligen att medföra vissa icke önskvärda konsekvenser. För närvarande

anlita vägdistrikten i stor utsträckning tillfällig arbetskraft. Särskilt i norra

Sverige är det vanligt, att arbetarna sysselsättas under sommaren med vägarbeten

och under vintern inom skogsbruket. Denna växelverkan mellan vägväsendet

och andra arbetsområden är helt visst av värde för arbetstillgången

och folkförsörjningen. Ett förstatligande av vägväsendet behöver emellertid

icke medföra någon förändring härutinnan. Om, såsom jag förutsätter, vägbyggnadsarbetena

efter ett förstatligande i minst samma utsträckning som för

närvarande utföras på entrepenad, torde någon anledning att antaga att den

statliga vägorganisationen skall draga till sig mera arbetskraft än tidigare

från andra verksamhetsområden icke finnas. Snarare borde man kunna utgå

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

45

från att antalet arbetare genom rationalisering av väghållningen komme att

minska. Då vidare vägarbetena i stor utsträckning utföras sommartid, torde

man i varje fall icke behöva befara, att skogsbruket vintertid kommer att bli

utan arbetskraft. Över huvud synas vägbyggnadsarbetena böra så planeras,

att de icke förläggas till tider, då jordbrukets behov av arbetskraft är särskilt

stort, exempelvis tider för skördearbete.

Slutligen har såsom skäl mot ett förstatligande av vägväsendet brukat

framhållas, att en sådan reform måste medföra större belastning av statsbudgeten

än vad denna utan olägenhet kunde tåla. Då ett av syftena med

förstatligandet är att å staten överflytta den börda för väghållningen, som nu

åvilar det kommunala skatteunderlaget, är det givet, att reformen kommer

att medföra en ökning av statens utgifter för de allmänna vägarna. Som det

med hänsyn till rådande krisförhållanden icke är möjligt att nu bedöma

omfattningen av trafiken vid tiden för ett förstatligande lika litet som beloppet

av de medel, som då kunna ställas till förfogande för byggnadsföretag,

är det svårt att nu uttala sig om storleken av utgiftsökningen.

En uppfattning om storleken av väghållningskostnaderna och utgiftsökningen

efter ett förstatligande kan erhållas av följande siffror.

Vägdistriktens kostnader för administration och för barmarksunderhållet

ha för år 1942 beräknats till 51 milj. kr. Kostnaderna för vinterväghållningen

under år 1941 har av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppskattats

till 11 .38 milj. kr. Utgifterna för vägorganisationen i länen har för budgetåret

1942/43 beräknats till 0 .93 milj. kr. Om man utgår från att ett förstatligande

icke kommer att medföra någon ökning i de totala administrationskostnaderna

och örn man bortser från de besparingar, som kunna bli

en följd av förstatligandet, skulle statens sammanlagda utgifter för den lokala

administrationen och för underhållet — nied nuvarande trafikbelastning

och oförändrat prisläge —- efter omorganisationen uppgå lill 63.31 milj.

kr. om året. För budgetåret 1942/43 har för statsbidrag till vägdistriktens

administrations- och underhållskostnader samt för vägorganisationen i länen

äskats tillhopa 54.03 milj. kr. Kostnadsökningen för nu berörda ändamål

skulle sålunda bliva 9.28 milj. kr. Beaktas även det nu utgående anslaget

till utjämning av vägskatten, blir kostnadsökningen endast 8.14 milj. kr. Ökningen

av statsbidragen till underhåll av städernas för biltrafiken viktiga

vägar och gator, som jag har för avsikt att föreslå, torde kunna beräknas

till 0.5 milj. kr. om året. För anläggning, omläggning och förbättring av

allmänna vägar på landet och häremot svarande trafikleder i städerna -—- inklusive broar och beläggningar —- har för budgetåret 1942/43 äskats tillhopa

26.45 milj. kr. Blir omfattningen av byggnadsverksamheten på detta

område efter ett förstatligande lika stor som för närvarande, komma statens

utgifter för detta ändamål att öka med c:a 4.6 milj. kr.

Kostnadsökningen för administration, vägunderhåll, vinterväghållning och

vägbyggnad skulle alltså under nyssnämnda förutsättningar uppgå till c:a

13.24 milj. kr.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Härtill kommer dock en tämligen betydande post, motsvarande en del av

vägdistriktens nuvarande kostnader, vilka icke äro statsbidragsberättigade,

såsom förräntning och amortering av vissa lån, marklösen för nyanläggning

av väg m. m.

Såsom jag förut påpekat har den del av väghållningskostnaderna, som nu

utdebiteras i vägskatt, under de sista 10 åren i genomsnitt uppgått till i runt

tal 30 milj. kr. örn året. (För år 1942 har i vägskatt utdebiterats ett belopp

av 25.5 milj. kr.) Av de utdebiterade beloppen, vilka icke helt influtit, ha

vägskattebetalarna emellertid årligen återfått mellan 4 och 5 milj. kr. genom

de allmänna skatteutjämningsbidragen. Bortsett från eventuella besparingar

och från ökningen av statsbidragen till städerna, skulle reformen alltså medföra

en ökning av statsutgifterna med omkring 25 milj. kr. om året. Det

vore naturligtvis möjligt att finansiera denna utgiftsökning genom uttagande

av en över hela riket jämn vägskatt å det kommunala skatteunderlaget.

Med en sådan metod för finansieringen skulle man emellertid icke vinna

de syften, som man ur skattesynpunkt vill nå med ett förstatligande. Någon

vägskatt å det kommunala skatteunderlaget bör därför icke uttagas efter

ett förstatligande. Det torde enligt min mening vara ur alla synpunkter

lämpligare, att det erforderliga beloppet under normala tider huvudsakligen

uttages genom bensin- och fordonsskatter. Ur statsfinansiell synpunkt torde

ett förstatligande av vägväsendet därför icke medföra någon olägenhet.

Ett förstatligande av väghållningen bryter, såsom de sakkunniga framhålla,

mot historiska traditioner och bör därför icke ske utan starka skäl. Utvecklingen

under de senaste 100 åren har emellertid tvingat staten att steg för

steg övertaga allt större del av väghållningskostnaderna, så att man i dag kan

säga, att vägväsendet i fråga om kostnaderna är förstatligat till 85 procent.

En överflyttning å statsverket jämväl av den del av väghållningskostnaderna,

som alltjämt bäres av vägdistrikten, är därför endast ett fullföljande av

den hittillsvarande utvecklingen. Denna betingas främst av insikten om att

väghållningen är en uppgift av statlig natur, nödvändigheten att lätta landsbygdens

flerstädes tyngande skattetryck och behovet av att åstadkomma en

utjämning av bördorna för de allmänna vägarna och därmed jämställda trafikleder

icke blott mellan landsbygd och städer utan även mellan olika delar

av landsbygden. Nu berörda skäl ha år från år vunnit i styrka till följd av en

oavbruten ökning av väghållningens omfattning och av bördorna för kommunernas

övriga uppgifter. Trots alla åtgärder som redan vidtagits är behovet

av att lätta landsbygdens skattebördor och av utjämning av bördorna

för väghållningen och övriga kommunala förvaltningsuppgifter så stort, att

lösningen av dessa frågor icke längre bör uppskjutas. Såsom jag i det föregående

visat är det icke möjligt att på ett tillfredsställande sätt lösa nämnda

spörsmål, om vägväsendet skall bibehållas såsom en kommunal angelägenhet.

Genom ett förstatligande av vägväsendet åstadkommes en väsentlig lättnad

i landsbygdens skattetryck samt skapas förutsättningar för en allmän

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

47

skatteutjämning, för en rättvis fördelning av bördorna för de allmänna vägarna

och därmed jämställda trafikleder samt slutligen och icke minst för en

verkligt rationell väghållning. Fördelarna av ett förstatligande äro sålunda

betydande.

Det motstånd som från skilda håll rests mot reformen innebär ett fasthållande

vid en av helt andra förhållanden än de nuvarande betingad arbetsform,

som till följd av motorfordonstrafikens utveckling blivit irrationell och

oekonomisk. De olägenheter som onekligen äro förknippade med ett förstatligande

äro, enligt min mening, av så förhållandevis ringa betydelse, att de

icke böra utgöra något hinder för reformen. Skäl kunna visserligen anföras

mot att träffa ett så vittgående avgörande under nu rådande krisartade förhållanden,

men då frågan örn vägskattens avskaffande är av grundläggande

betydelse för kommunalskatteberedningens fortsatta arbete, anser jag att betänkligheter

mot att genomföra vägförstatligandet nu få vika inför intresset

att bringa kommunalskattefrågan till en snar lösning.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra tillstyrka statens övertagande

av den allmänna väghållningen på landet. Med anledning av den

kritik som riktats mot vägförstatligandekommitténs förslag kommer jag att i

fortsättningen föreslå vissa betydelsefulla ändringar i förslaget i avseende

å distriktsindelningen och länsstyrelsernas inflytande på vägfrågorna.

Deri statliga YaghållniiigsYerksamhetens föremål.

Beträffande omfattningen av den statliga väghållningen må till en början

erinras att tidigare föreslagits, att väghållningen endast skulle avse vägar, som

nyttjas för långväga, genomgående trafik och av vilka samfärdselns behov är

störst. Mot detta förslag riktades under förarbetena till 1934 års väglag anmärkningar

i flera avseenden. Bland annat framhölls, att en statlig väghållning

av ifrågavarande omfattning skulle innebära, att ansvaret för och arbetet

med väghållningen inom särskilda delar av landet komme att åvila beträffande

vissa vägar staten men i övrigt kommunala vägsamfälligheter. En dylik

uppdelning av väghållningens organisation och utförande vore irrationell

och ägnad att höja de med arbetena förbundna totalkostnaderna, varjämte

den vore olämplig ur skatteutjämningssynpunkt.

De sakkunniga ha med hänsyn härtill ansett, att omfattningen av den statliga

väghållningen borde bestämmas på sådant sätt, att något behov av särskilda

kommunala vägsamfälligheter på landet icke kvarstode, samt anföra

härom:

Då man principiellt icke kan utgå från att vägar, som äro nödiga för den

allmänna samfärdseln eller som äro av ödebygdsvägs natur, skola hållas av

enskilda, föreligger med avseende å sådana vägar behov av väghållning genom

det allmännas försorg. För att något behov av särskilda vägsamfällig
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

heter icke skall kvarstå, måste därför den statliga väghållningen i princip

omfatta alla vägar av nyssnämnda slag eller alltså hela den väghållningsskyldighet

som nu åvilar vägdistrikten.

Därmed avses dock icke att väg, så snart den kan anses nödig för den

allmänna samfärdseln, omedelbart skall byggas av staten respektive intagas

till allmänt underhåll. Varje utvidgning av det allmänna vägnätet bör efter

ett förstatligande även i princip göras beroende av att tillräckliga medel kunna

påräknas för ändamålet.

Flera av länsstyrelserna ha i sina yttranden ifrågasatt, om icke förstatligandet

borde begränsas till de största vägarna, samt hemställt om utredning härom.

Det har därvid framhållits, att den statliga väghållningen i Finland och

Norge icke omfattade alla de vägar, som motsvarade de allmänna vägarna i

Sverige. En länsstyrelse anser, att förstatligandet endast borde avse »anläggning

av de största vägarna».

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser det olämpligt, att två skilda organ

skulle arbeta vid sidan av varandra, samt hävdar, att med en dylik dualism

den eftersträvade skatteutjämningen icke i full utsträckning kunde vinnas.

Den statliga väghållningen borde därför omfatta alla allmänna vägar.

Vägingenjören i Gävleborgs län yttrar i detta sammanhang:

Huvudvägarna utgöra i och för sig ett system och kunna visserligen åtminstone

teoretiskt sett maskinellt underhållas med någorlunda gott resultat,

övriga allmänna vägar, de s. k. bygdevägarna, utgöra däremot icke något

sammanhängande system, och kunna därför underhållas ekonomiskt allenast

gemensamt med huvudvägarna, varmedelst ett sammanhängande system bildas.

Den finska väghållningen är visserligen uppdelad å tvenne förvaltande

organ, men torde icke utgöra någon eftersträvansvärd förebild för det svenska

vägväsendet. Förstatligandet anses därför böra omfatta hela det allmänna

vägnätet.

En annan vägingenjör framhåller, att vid en uppdelning av väghållningen

personal, maskiner och annan materiel icke skulle kunna utnyttjas i

samma utsträckning som vore möjligt med en enda vägförvaltning.

Byggande och underhåll av huvudvägarna kräva helt visst större teknisk

sakkunskap än vad som erfordras för bygdevägarna. Behovet av en

tekniskt sakkunnig vägorganisation gör sig därför starkare gällande med avseende

å de större vägarna. Då trafiken å de mindre vägarna är av mera

lokal karaktär, är därjämte behovet för det allmänna att inverka reglerande

med avseende å byggande och underhåll av sistnämnda vägar mindre Det

är därför obestridligt, att skälen för ett förstatligande av vägväsendet äro

väsentligt starkare i fråga örn huvudvägarna än med avseende å bygdevägarna.

En uppdelning av väghållningen så, att huvudvägarna hållas av staten

genom egna organ och bygdevägarna av kommunala vägsamfälligheter,

skulle emellertid otvivelaktigt avsevärt öka totalkostnaderna för väghållningen.

Som huvudvägarna fördela sig mycket olika å skilda distrikt, skulle

en sådan ordning därjämte vara ägnad att öka redan förefintlig ojämnhet i

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

49

väghållningsbördan. Jag anser på grund härav någon uppdelning av väghållningen

på angivet sätt icke böra komma i fråga och ansluter mig därför till

de sakkunnigas förslag, att den statliga väghållningen skall omfatta all den

väghållningsskyldighet som nu åvilar vägdistrikten.

Enligt nu gällande lag åligger det principiellt vägdistrikten att bygga respektive

till allmänt underhåll intaga varje väg, som kan anses nödig för den

allmänna samfärdseln. Skyldigheten att bygga föreligger sålunda enligt väglagen

oberoende av om statsbidrag erhålles till arbetet eller icke. Utvecklingen

har emellertid lett till att numera praktiskt taget inga andra vägföretag

utföras än de, till vilka statsbidrag beviljats eller till vilka bidrag kunna

påräknas i en snar framtid. Byggnadstakten bestämmes sålunda ytterst av

storleken av de anslag, riksdagen beviljar för ändamålet. Ett förstatligande

av vägväsendet kommer självfallet icke att medföra någon ändring härutinnan.

Varje utvidgning av vägnätet — byggande av väg såväl som intagning av

enskild väg till allmänt underhåll —- måste emellertid efter ett förstatligande

även i princip göras beroende av att tillräckliga medel kunna påräknas för

ändamålet.

I åtskilliga av yttrandena lia farhågor uttalats för att de små bygdevägarna

efter ett förstatligande icke skulle bliva tillräckligt beaktade. Vägstyrelsernas

förbund har sålunda förklarat sig vilja »kraftigt reagera mot den tendens,

som på flera ställen gör sig märkbar i betänkandet, nämligen överförandet

av allmänna vägar till enskilda sådana». Någon avsikt att indraga bygdevägar

från allmänt underhåll eller att eljest missgynna dem torde de sakkunniga

emellertid icke ha haft. De lia tvärtom förordat åtgärder till säkerställande

av bygdevägnätets behöriga utveckling. Däremot ha flera städer och stadsliknande

samhällen i sina yttranden yrkat, att en del mindre viktiga vägar på

landsbygden måtte utgallras i händelse av ett förstatligande. Jag anser emellertid

självfallet, att en omorganisation av vägförvaltningen icke får leda till

någon allmän indragning av bygdevägar, något som ju skulle äventyra hela

den utjämning av väghållningsbördan, som man vill vinna genom ett förstatligande.

Även örn i ett och annat fall intagning skett av väg, som icke kan

sägas tjäna ett allmänt samfärdselbehov, kan det icke vara skäligt att beröva

en bygd en förmån, som redan finnes och som vunnit hävd. Indragning

av allmän väg bör, enligt min mening, icke förekomma i andra fall, än då

vägen jämväl enligt nu gällande ordning skall utgå ur det allmänna vägnätet,

exempelvis i samband med byggande av ny väg.

Av skäl som skola utvecklas i andra sammanhang bör den statliga vägförvaltningen

regelmässigt ombesörja den allmänna väghållningen inom köpingar

och municipalsamhällen ävensom hållandet av de viktigaste trafiklederna

i sådana små städer, vilka sakna förutsättningar att på ett nöjaktigt

sätt själva handha denna uppgift.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 122.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Huvuddragen av den statliga vägorganisationen.

Den allmänna väghållningen kan sägas innefatta två huvuduppgifter, nämligen
1)

ombesörjande av vägunderhåll och vägbyggnad, samt

2) planläggning av det allmänna vägnätets utformande.

Den första av dessa två huvuduppgifter, vilken nu ombesörjes av vägdistrikten,

är av teknisk-ekonomisk natur. Tekniska och ekonomiska synpunkter

måste läggas även på planläggningen av vägnätets utformande. De

synpunkter som därjämte i första hand böra beaktas äro till övervägande del

av näringspolitisk och social natur.

De sakkunniga framhålla, att vid uppbyggandet av den organisation, som

erfordras för statens övertagande av det allmänna vägväsendet på landet,

måste tillses, dels att en byggnads- och förvaltningsorganisation skapas, som

är mäktig att på ett tekniskt samt affärsmässigt och i alla hänseenden ekonomiskt

fullmåligt sätt omhänderha den omfattande byggnads- och förvaltningsuppgift,

som föreligger, dels ock att det gives tillbörlig plats och inflytande

åt sådan sakkunskap, som tryggar vägnätets anpassning efter samhällets

behov och intressen.

I enlighet härmed skulle huvuddragen av den statliga vägorganisationen

enligt de sakkunnigas förslag gestalta sig på följande sätt.

överinseendet över hela vägförvaltningen skall tillkomma Kungl. Maj:t

såsom högsta administrativa myndighet. I sådant hänseende skall Kungl.

Majit bland annat ha att meddela instruktioner beträffande de olika organens

uppgifter med avseende å väghållningen. Det torde vidare tillkomma

Kungl. Majit att tillse, att vägbehoven i olika delar av riket såvitt möjligt

bliva på ett rättvist och likformigt sätt tillgodosedda. Detta skall i huvudsak

ske genom fördelning av anslag och genom prövning av besvär och framställningar

i vägärenden.

Riksdagen förutsättes skola utöva inflytande på vägväsendets utveckling,

särskilt genom att bestämma storleken av anslagen för olika vägändamål.

För omhändertagande av de uppgifter med avseende å det allmänna vägväsendet,

vilka äro av övervägande tekniskt-ekonomisk natur, skall ett statligt

verk bildas, bestående av en centralstyrelse i Stockholm samt ett antal

lokalförvaltningar ute i landet, s. k. distriktsförvaltningar.

Centralstyrelsen skall organiseras genom utbyggnad av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

De sakkunniga ha övervägt, huruvida icke styrelsen .borde,

om vägväsendet förstatligades, befrias från vissa till väghållningen ej hörande

ärenden, som nu ankomma på styrelsen, samt yttra härom:

För närvarande omfattar väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ämbetsbefattning

även ärenden som angå anläggning, omläggning eller förbättring samt

underhåll av kanaler, slussar och hamnar, sjöars och vattendrags tillgodogörande

för sjöfart, flottning eller andra industriella behov, skyddsåtgärder

mot skärningar och översvämningar av större omfattning, enskilda järnvä
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

51

gar, vägtrafiken, automobilbesiktningsväsendet samt den civila luftfarten.

Nu nämnda grupper av ärenden sakna eller äga blott ringa sammanhang

med väghållningen. För denna anställd personal och anskaffade maskiner

kunna emellertid utnyttjas även vid vattenbyggnader samt vid byggande

av flygfält m. m. Vid sådana arbeten erfordras ej sällan den speciella geotekniska

sakkunskap som finnes att tillgå inom styrelsen. Därjämte må

framhållas, att det ur ekonomisk synpunkt kan vara lämpligt, att vägväsendets

förrådsorgan verkställa de inköp, som fordras för hamnbyråns arbeten

eller för luftfarten. En gemensam centralstyrelse för ifrågakomna ärenden

och för vägväsendet kan sålunda innebära vissa fördelar. Härtill kommer att

ärendena rörande vattenbyggnader, civil luftfart och enskilda järnvägar för

närvarande icke äro av den omfattning, att ett särskilt centralt verk torde

böra tillskapas för dem. På grund härav ha de sakkunniga, efter samråd

med olika befattningshavare inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, icke ansett

sig kunna göra gällande eller behöva förutsätta, att vägväsendets förstatligande

tills vidare skall medföra att ifrågavarande vid sidan av väghållningen

liggande ärenden skiljas från den centrala vägorganisationens förvaltning^

Denna myndighet förutsättes därför även efter ett förstatligande av

vägväsendet bibehålla benämningen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Distrikts förvaltningarna skola enligt de sakkunnigas förslag ställas under

ledning av en vägdirektör i varje distrikt. Denne skall till sitt förfogande få

erforderlig teknisk och kameral personal samt förrådspersonal för att besörja

inom distriktet förekommande projekterings-, byggnads- och underhållsarbeten.

Planläggningen av vägnätets utformande skall enligt förslaget under

Kungl. Maj:ts överinseende gemensamt ombesörjas av det tekniska verket,

länsstyrelserna och organ för de lokala vägintressena.

Mot de av de sakkunniga sålunda angivna huvuddragen av den statliga

vägorganisationen har jag i princip intet att erinra.

Att vägunderhålls- och vägbyggnadsarbetena, vilka uteslutande äro av tekmskt-ekonomisk

natur, skola ombesörjas av ett helt statligt, tekniskt verk,

omfattande centralorgan och distriklsförvaltningar, synes utan vidare klart.

Ett av de viktigaste skälen för ett förstatligande av vägväsendet är ju, att

möjlighet därigenom vinnes att skapa en verkligt rationell organisation för

vägarbetenas bedrivande. Något behov av att bereda inflytande åt länsstyrelser

och organ för de lokala vägintressena på sättet för vägarbetenas utförande

torde icke föreligga. I yttrandena har icke heller något direkt yrkande

härom framkommit.

Beträffande frågan, huruvida det tekniska verkets centralstyrelse bör skapas

genom en utbyggnad av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kan naturligtvis

med visst fog hävdas, att vägväsendet numera är av den omfattning,

att det bör erhålla en egen styrelse. Såsom de sakkunniga framhållit torde

emellertid en gemensam centralstyrelse för vägväsendet och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

övriga uppgifter åtminstone tills vidare medföra vissa

fördelar. Jag anser därför -— lika med de sakkunniga — att vägväsendets

förstatligande icke bör föranleda någon uppdelning av väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen.

Denna bör sålunda förbliva centralt verk icke blott för väg
-

Departe
ments
chefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

väsendet utan även för de övriga kommunikationstekniska uppgifter, vilka

nu ankomma på styrelsen.

Planläggningen av vägnätets utformande är en uppgift, som bland annat

förutsätter en ingående kunskap om olika orters ekonomiska och sociala förhållanden.

Då det är uppenbart, att ett centralt tekniskt verk icke kan i detalj

känna dessa förhållanden, måste vid planläggningen på sätt de sakkunniga

föreslagit samverkan äga rum mellan det tekniska verket, länsstyrelserna

och organ för de lokala vägintressena. Huru denna samverkan skall organiseras

är en fråga, vilken skall behandlas i det följande.

Vissa frågor som uppkomma vid ett förstatligande och som

äro av betydelse för vägorganisationens utformande.

A. Riksdagens anslagsbeviljande och fördelningen av anslag.

De sakkunniga framhålla, att vägväsendet vid ett förstatligande självfallet

måste gestaltas så, att åt statens högsta organ gives samma möjlighet

att leda och kontrollera utvecklingen på detta område som dessa organ

äga beträffande likartade grenar av statlig verksamhet. Detta skulle bland

annat innebära, att kostnadsstaten för den allmänna väghållningen måste

utformas så att riksdagen, genom att fastställa storleken av olika anslag,

kunde utöva en reglerande inverkan på utvecklingen inom olika områden

av vägväsendet.

Enligt de sakkunnigas mening böra de för den allmänna väghållningen

erforderliga medlen uppdelas på följande anslag, nämligen för

1. administrationen, omfattande staterna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och distriktsförvaltningarna;

2. barmarksunderhållet;

3. vinterväghållningen;

4. projekteringen;

5. vägförbättringsarbeten (inklusive beläggningsarbeten);

6. nyanläggning av landsvägar;

7. nyanläggning av ödebygdsvägar;

8. byggande av broar; samt

9. städernas väg- och gatuväsende.

De båda anslagen för barmarksunderhåll och för vinterväghållning skulle

erhålla karaktär, det förra av obetecknat och det senare av förslagsanslag.

De sakkunniga framhålla, att medan kostnaderna för barmarksunderhållet

under normala förhållanden borde kunna på förhand beräknas med tämligen

stor säkerhet och i varje fall i sin helhet hållas inom beräknad ram, vore

kostnaderna för vinterväghållningen i hög grad beroende av väderleksförhållanden,

som icke kunde förutses. Det senare anslaget skulle icke få

överskridas utan tillstånd av Kungl. Majit.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

53

Med det för projekteringsverksamheten avsedda anslaget skulle enligt de

sakkunnigas förslag bestridas löner till icke-ordinarie personal, resekostnader

samt hantlangning vid vägundersökningar. Inom vägdistrikten brukade

för närvarande utgifterna härför förskotteras av tillgängliga medel för att

slutligen utgå av vederbörande byggnadsanslag. Som det emellertid icke vore

säkert, att undersökning av visst företag ledde till dess utförande, borde, enligt

förslaget, ett särskilt anslag finnas för projektering. Härigenom skulle

även kunna utövas viss kontroll över att projekteringsverksamheten ej bleve

onödigt omfattande.

För att säkerställa bygdevägnätets utveckling föreslå de sakkunniga, att

riksdagen vid beviljande av anslag till vägförbättringsarbeten skulle fästa

villkoret, att till bygdevägarnas förbättrande skulle utgå viss andel, vars

storlek riksdagen skulle bestämma med hänsyn till vad vid varje särskild

tid kunde anses skäligt. Beträffande anslaget till nyanläggning av landsvägar

ansågo de sakkunniga ej nödvändigt att föreskriva, att viss del skulle

användas till bygdevägar, enär de flesta vägar som nyanlades torde ha denna

karaktär.

Anslaget till städernas väg- och gatuväsende skulle enligt förslaget omfatta

bidrag även till de köpingar och municipalsamhällen, vilka själva ombesörjde

den allmänna väghållningen inom sina områden. Å andra sidan

skulle de mycket små städer, där väg- och gatuhållningen av de viktigaste

trafiklederna övertagits av den statliga vägorganisationen, i anslagshänseende

räknas till landet.

De sakkunniga framhålla, att fördelningen av vägbyggnadsanslagen borde

ske så, att vägbehoven i olika landsdelar tillgodosåges på ett likformigt och

rättvist sätt. Detta kunde i allmänhet icke ske, utan att man uppgjorde planer

för vägbyggnadsverksamheten, vilka toge sikte på flera år framåt.

Fördelningen av de medel, som bleve tillgängliga för omläggning och förbättring

av huvudvägar, borde, uttala de sakkunniga, ske så, att medlen

nedlades, där de ur rikssynpunkt bäst behövdes med hänsyn till en jämn

utveckling för hela landet. En fördelning ur nämnda synpunkt förutsatte kännedom

om och jämförelse mellan olika behov av förbättringsarbeten i skilda

landsdelar. Uppgifter härom hade sammanställts i den generalplan för

sådana arbeten, som för närvarande vore under utarbetande i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

De sakkunniga ansåge emellertid generalplanen alltför

omfattande att läggas till grund för fördelningen; det vore därför nödvändigt

att, på grundval av generalplanen, beträffande varje distrikt upprätta

en flerårsplan för de företag, vilka skulle komma till utförande under en

första tidsperiod. För att giva sistnämnda planer tillräcklig stabilitet borde de

omfatta flera års arbeten. Å andra sidan torde det, trots det noggranna och

vidlyftiga arbete som nedlagts på generalplanen, icke vara lämpligt att låta

flerårsplanerna avse större del av de i generalplanen upptagna arbetena.

Det kunde trots allt inträffa omständigheter, som gjorde justeringar

nödvändiga i både det ena och andra avseendet. De sakkunniga

ansåge med hänsyn härtill lämpligt, att flerårsplanerna för förbättringsarbe
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

ten på huvudvägar avsåge en tidrymd av fem år. På sätt i annat sammanhang

beröres skulle femårsplanerna enligt de sakkunnigas förslag fastställas

av Kungl. Maj:t. Själva fördelningen mellan distrikten av de medel, som

ställdes till förfogande för sistnämnda arbeten, skulle verkställas av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen med ledning av de fastställda planerna. De

sakkunniga betona, att fastställandet icke finge innebära ett fastlåsande i

detalj av medlens användning. En viss frihet att laga efter läglighet borde

lämnas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Innan avvikelse från planen skedde,

borde tillfälle lämnas vderbörande länsstyrelse att yttra sig. Skälen för

avvikelser skulle protokollföras och beslutet delgivas länsstyrelsen.

De sakkunniga föreslå vidare, att för fördelning av de medel, som ställdes

till förfogande för förbättringsarbeten på bygdevägar, skulle för varje distrikt

sammanställas en fyraårsplan, som skulle förnyas vartannat år. Anledningen

till att planläggningen beträffande bygdevägar borde revideras vartannat

.år vore främst, att förarbetena för dessa planer, åtminstone till en

början, icke kunde bliva lika grundliga som beträffande huvudvägar. En sådan

revision motiverades även av att de utslagsgivande förutsättningarna för

ordningsföljd o. dyl. skiftade snabbare för lokala vägar, och att möjlighet

därför måste finnas för en hastigare anpassning. På samma sätt som föreslagits

beträffande femårsplaner borde jämkning av fastställd fyraårsplan

kunna ske. Beträffande fördelningen av nu ifrågakomna byggnadsmedel

yttra de sakkunniga:

Med ledning av de för varje distrikt upprättade fyraårsplanerna, vilka

föreslås skola fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, upprättar

denna —- sedan beloppet av de medel vilka skola ställas till förfogande för

förbättringsarbeten på bygdevägar bestämts — ett förslag till medlens fördelning

mellan de olika distrikten. Detta förslag bör prövas och fastställas av

Kungl. Majit. Härigenom skapas största möjliga förtroende för att fördelningen

av medlen sker på ett rättvist sätt. Därjämte beredes länsstyrelser,

vägnämnder och representanter för ortsintressena tillfälle att hos Kungl.

Majit framföra sina synpunkter på fördelningen.

Inom varje distrikt skola tilldelade medel disponeras i enlighet med fyraårsplanen.

Enligt de sakkunnigas mening torde vara lämpligt, att en mindre del av

de medel, som bliva tillgängliga för omläggning och förbättring av allmänna

vägar, ställes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande för att användas

till smärre förbättringsföretag, vilka icke upptagits i fem- eller fyraårsplanerna.

Beträffande de båda anslagen till nyanläggning av landsvägar och ödebygdsvägar

föreslå de sakkunniga, att det efter ett förstatligande skulle ankomma

på Kungl. Majit att på förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

fördela båda dessa anslag mellan distrikten. För fördelningen skulle, på samma

sätt som i fråga om förbättringsarbeten på bygdevägar, för varje distrikt

i mån av behov upprättas och fastställas särskilda fyraårsplaner •— en för

nyanläggning av landsvägar och en för nyanläggning av ödebygdsvägar —

vilka planer skulle förnyas vartannat år.

Med avseende å vägbeläggnings- och broarbeten anse de sakkunniga någ
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 55

ra flerårsplaner ej böra upprättas. Till stöd härför anföres bland annat, att

på grund av ändrade förhållanden sådana planer skulle behöva revideras

mest varje år. De sakkunniga förorda, att de medel, som ställdes till förfogande

för vägbeläggningsarbeten, skulle fördelas — i huvudsaklig överensstämmelse

med nu gällande grunder —- i enlighet med ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för varje år med ledning av förslag från länsstyrelserna

och distriktsförvaltningarna upprättat arbetsprogram. För fördelning av broanslaget

skulle väg- och vattenbyggnadsstyrelsen varje år utarbeta och till

Kungl. Majit överlämna en förteckning på de broföretag, upptagna i ordning

efter angelägenhetsgrad, vilka borde utföras under budgetåret, varefter

Kungl. Maj :t i samband med beslut örn broanslagets utanordnande skulle —

örn granskningen av förteckningen icke föranledde till annat — föreskriva,

att anslaget skulle disponeras i huvudsaklig överensstämmelse med densamma.

Beträffande de av de sakkunniga föreslagna riksstatsanslagen för väghållningen

anför riksräkenskapsverket i sitt yttrande:

Vad beträffar riksstatsanslagen torde i enlighet med gängse praxis en något

längre driven uppdelning å skilda anslag böra företagas, än vad de sakkunniga

förutsatt. Sålunda synes det föreslagna anslaget för administrationen

lämpligen böra ersättas av fyra särskilda anslag, nämligen ett avlöningsanslag

för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och ett för lokalförvaltningarna

samt likaledes två skilda omkostnadsanslag. För underhåll av de allmänna

vägarna på landet avses två anslag, ett för barmarksunderhåll och ett för

vinterväghållning, varav det förra skulle vara obetecknat och det senare

givas förslagsanslags karaktär. Enligt riksräkenskapsverkets mening bör emellertid

anslaget för barmarksunderhållet betecknas som reservationsanslag,

vilket torde vara i överensstämmelse med nu gällande ordning. Belastningen

å anslaget i fråga torde av naturliga skäl till sin väsentliga del falla å sommarhalvåret,

alltså å senare delen av ett budgetår och förra delen av det därpå

följande.

Lika med de sakkunniga anser jag det vara av vikt, att kostnadsramen för

den allmänna väghållningen så utformas, att riksdagen, genom att fastställa

storleken av olika anslag, kan utöva ett avgörande inflytande på utvecklingen

inom olika områden av vägväsendet. Den av de sakkunniga föreslagna uppdelningen

å olika anslag av de för väghållningen erforderliga medlen synes

bereda riksdagen möjlighet härtill. Förslaget torde dock böra jämkas i enlighet

med vad riksräkenskapsverket i sitt yttrande anfört. I övrigt har jag

icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag i nu ifrågakomna hänseende.

De av riksdagen beviljade anslagen för vägbyggnadsändamål fördelas enligt

nu gällande ordning mellan de olika länen i huvudsak av Kungl. Majit.

Även efter ett förstatligande av vägväsendet synes tillfyllest, att riksdagen fastslår

storleken av anslagen till varje huvudgrupp av arbeten och överlåter åt

Kungl. Majit och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att fördela de beviljade

medlen i huvudsaklig överensstämmelse med fastställda flerårsplaner och arbetsprogram.

Med hänsyn lill uttalade farhågor för att förstatligandet skall

Departe
ments
chefen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 122,

leda till huvudvägarnas gynnande till förfång för bygdevägarna synes dock

lämpligt, att riksdagen, på sätt de sakkunniga föreslagit, vid fastställandet

av anslaget för vägförbättringsarbeten på landsbygden bestämmer, huru stor

del därav som skall disponeras för bygdevägnätets förbättring. De av de sakkunniga

uppdragna riktlinjerna för fördelningen av anslagen synas mig i

stort sett lämpliga. Endast i följande hänseenden torde deras förslag i denna

del böra jämkas.

Enligt de sakkunnigas förslag skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med

ledning av de för varje distrikt fastställda flerårsplanerna för förbättringsarbeten

å bygdevägar samt för nyanläggning av landsvägar och ödebygdsvägar

upprätta och till Kungl. Maj:t överlämna förslag till fördelning mellan

distrikten av anslagen för sådana arbeten. Enär länsstyrelserna enligt min mening

böra få större möjligheter att inverka på fördelningen av vägbyggnadsmedlen,

bör, före avgivandet av förslag till fördelning, tillfälle beredas länsstyrelserna

att framföra sina synpunkter på fördelningen.

De sakkunniga ha föreslagit, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid fördelning

av vägbyggnadsmedlen (exempelvis vid fördelning av de för varje

distrikt till förfogande ställda medlen eller av medlen för förbättringsarbeten

på huvudvägar) skall äga rätt att — då omständigheterna därtill föranleda —

avvika från de fastställda flerårsplanerna, dock först sedan tillfälle bereus

vederbörande länsstyrelse att yttra sig i frågan. Med den uppfattning jag har

om nödvändigheten att giva länsstyrelserna ett starkt inflytande på planläggningen

av vägbyggnadsverksamheten — en uppfattning som jag kommer

att i det följande närmare utveckla — anser jag, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

icke bör äga rätt att vidtaga dylik avvikelse annat än i samförstånd

med vederbörande länsstyrelse. Skulle länsstyrelsen motsätta sig ifrågasatt

avvikelse, bör frågan underställas Kungl. Maj:ts prövning.

B. Principerna för vägbyggnadsfrågors avgörande.

Nu gällande ordning.

Sedan gammalt tillkommer det länsstyrelse att besluta, var och huru de

allmänna vägarna inom länet skola byggas.

Fråga om anläggning av allmän väg på landet handlägges, enligt nu gällande

bestämmelser, i följande ordning: Ansökning om anläggandet, vartill

initiativ kan tagas av envar, skall göras hos länsstyrelsen. Har ansökningen

gjorts av annan än vägstyrelsen, skall länsstyrelsen först inhämta dennas yttrande

i ärendet. Länsstyrelsen äger jämväl, därest med hänsyn till frågans

omfattning och betydelse så finnes lämpligt, kalla trafikanter samt övriga vilka

saken kan angå att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen

förordnar yttra sig i frågan. Föranleder icke den verkställda utredningen

avslag å ansökningen, skall länsstyrelsen låta på vägdistriktets bekostnad

upprätta plan och kostnadsförslag rörande företaget. Härtill förordnas vägingenjör

eller någon av hans biträden eller auktoriserad förrätlningsman. Sedan

plan och kostnadsförslag upprättats och i vederbörlig ordning granskats,

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

57

skola de under viss kortare tid hållas tillgängliga tor allmänheten för avgivande

av de påminnelser, vartill fog kan finnas. Efter det vägstyrelsen

ånyo och jämväl vägstämman beretts tillfälle att yttra sig samt länsstyrelsen

föranstaltat om den utredning i övrigt, som kan anses erforderlig, företager

länsstyrelsen ärendet till slutligt avgörande. Beslut om anläggning av viss väg

brukar ha formen av ett åläggande för vederbörande vägdistrikt att utföra

företaget.

I enahanda ordning handlägges fråga angående omläggning eller förbättring

av väg. Är fråga om företag av mindre omfattning eller betydelse, kan

dock proceduren förenklas.

Enligt nu gällande bestämmelser må statsbidrag till visst företag — om arbetsplan

och kostnadsförslag för detsamma granskats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

— beviljas endast för dess utförande enligt av styrelsen godkänd

plan. Då styrelsen äger infordra alla vägförslag för granskning och då

vägbyggnad utan statsbidrag knappast förekommer, bar styrelsen härigenom

fått möjlighet att utöva inflytande på frågan, huru viss väg skall byggas.

Tidpunkten för utförandet av företag, som beslutats av länsstyrelsen, är

numera i nästan alla fall beroende av när statsbidrag till arbetet beviljas och

bestämmes i regel av den ordning, i vilken företaget blir upptaget i flerårsplanen

för länet. Syftet med de flerårsplaner, som i enlighet med föreskrifter

i kungl, brev den 25 oktober 1929 och den 31 maj 1934 upprättas för varje

län, är att för vägväsendets rationella utveckling åvägabringa största möjliga

planmässighet och ändamålsenlighet i de för vägväsendet avsedda anslagsmedlens

användning samt att ernå jämnhet i arbetenas bedrivande. För vinnande

av detta syfte skall det vid flerårsplanernas upprättande bland annat

klargöras dels vilka vägföretag som böra komma till utförande, dels vilka

vägföretag som anses böra genomföras under den tidsperiod, flerårsplanerna

skola omfatta, dels ock i vilken ordning och i vilken arbetstakt sistnämnda

arbeten kunna, bland annat med hänsyn till vägdistriktens ekonomi och tillgängliga

statsbidrag, utföras. Beträffande sättet för flerårsplanernas upprättande

har i förenämnda brev bland annat föreskrivits: Planerna skola upprättas

genom länsstyrelsernas försorg och utvisa de arbeten, för vilka statsbidrag

är avsett att utgå. Till ledning för upprättandet ha länsstyrelserna att

från vägstyrelserna inhämta erforderliga uppgifter. Vid flerårsplanens uppgörande

skall samarbete sökas med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, till

vilken planen sedermera skall översändas för granskning. Eventuellt behövliga

jämkningar i planen skola ske genom samverkan mellan sistnämnda

styrelse och länsstyrelsen. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen försett

planen nied påskrift örn verkställd granskning, skall densamma gälla såsom

huvudsaklig ledning vid fördelning av de för länet tillgängliga anslagsmedlen.

Flerårsplanerna skola upprättas för fyraårsperioder och förnyas vartannat

år.

Med avseende å fördelningen av tillgängliga anslag för budgetåren 1940/

41 och 1941/42 har föreskrivits, att flerårsplanerna icke blott skola granskas

utan även godkännas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

De sakkunniga anföra beträffande flerårsplanema:

De nuvarande flerårsplanema utgöra icke några egentliga arbetsprogram,

som utvisa vilka arbeten som skola utföras under olika år, ehuru så från början

avsetts. Sålunda måste med nuvarande system i planerna upptagas företag,

som redan färdigbyggts, men till vilka statsbidrag i full utsträckning

ännu icke utgått. Planerna ha, åtminstone tidigare, icke varit tillräckligt enhetligt

upprättade, då länsstyrelserna icke alltid tillämpat samma principer.

Särskilt har det visat sig svårt att få ett enhetligt bedömande av angelägenhetsgraden.

Det var för erhållande av en verklig grund för fördelningen av de medel,

som anslås för omläggnings- och förbättringsarbeten å huvudvägar, som

Kungl. Majit genom beslut den 10 december 1937 uppdrog åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att upplägga en generalplan för dylika arbeten. Planen

skall angiva icke blott föreliggande behov av förbättringsarbeten på huvudvägarna

utan även angelägenhetsgraden av de olika arbetena sinsemellan,

bedömda med utgångspunkt från den allmänna samfärdseln. Undersökningen

av i vilken omfattning omläggnings- och förbättringsarbeten behöva

utföras skall enligt meddelade föreskrifter verkställas i samarbete med

länsstyrelserna och med biträde av vägingenjörerna. Arbetet med generalplanens

uppläggande är ännu icke avslutat.

De sakkunniga framhålla, att ledningen av vägbyggnadsverksamhetens

planläggning under senare tid alltmera glidit över i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

händer samt anföra härom:

Vägdistrikten utföra i stort sett icke några andra vägbyggnadsföretag än

dem, till vilka statsbidrag beviljats. På grund härav och då flerårsplanema

skola gälla såsom huvudsaklig ledning för fördelning av de för länen tillgängliga

statsbidragen, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, genom föreskriften

att planerna skola godkännas av styrelsen, fått ett betydande inflytande

på frågan om vilka vägar, som skola byggas och tidpunkten härför.

På sätt nyss framhållits har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen även fått

möjlighet att inverka på huru vägarna skola byggas. De vidgade befogenheter,

som sålunda i betydelsefulla hänseenden givits väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

under senaste tid, ha betingats av nödvändigheten att samordna

vägbyggnadsverksamheten inom de olika länen för att skapa ett rationellt

vägnät för landet i dess helhet. Härigenom har ledningen av vägbyggnadsverksamhetens

planläggning alltmera glidit över i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

händer. Samtidigt ha genom uppläggandet av generalplanen

skapats större förutsättningar för styrelsen att bedöma vägbyggnadsbehovet

i skilda delar av landet.

De sakkunnigas förslag.

Av vad förut anförts örn dispositionen av anslag torde, framhålla de sakkunniga,

framgå, att planer för vägbyggnadsverksamheten erfordras jämväl

efter ett förstatligande för att tillgängliga medel på ett rättvist och likformigt

sätt skola kunna fördelas mellan och inom distrikten. Sådana planer

vore även nödvändiga för ett rationellt utformande av landets vägnät och

för att byggnadsarbetena skulle kunna bedrivas på ett jämnt och ekonomiskt

sätt. Flerårsplanema måste — för att man skulle kunna vinna de med

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

59

dem avsedda syftena — innehålla uppgifter om alla de företag, som avsåges

skola komma till utförande under viss period, och om den inbördes ordningen

mellan dem. Genom visst företags upptagande i flerårsplan bleve därför

—- under förutsättning att rubbning i planen ej skedde genom medelstilldelningen

— i själva verket bestämt, att och när arbetet skulle utföras. Upptagandet

av ett företag i flerårsplan måste föregås av en förberedande utredning

örn behovet av arbetet och om angelägenhetsgraden av detsamma.

Vidare måste, innan ett i flerårsplan upptaget arbete påbörjades, arbetsplan

och kostnadsförslag för detsamma ha upprättats och fastställts.

I enlighet härmed bomme, uttala de sakkunniga vidare, handläggningen

av en vägbyggnadsfråga regelmässigt att innefatta tre huvudmoment,

nämligen:

1. förberedande utredning om behovet och angelägenhetsgraden av visst

företag;

2. dess upptagande i flerårsplan i den ordning, som dess angelägenhetsgrad

betingade; samt

3. upprättandet och fastställandet av arbetsplan och kostnadsförslag för

företaget.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle dessa tre moment tillsammans ersätta

det förfarande, som nu utmynnar i länsstyrelsernas beslut örn vägbyggnad.

De sakkunniga anföra härom:

Den föreslagna ordningen för handläggningen av vägbyggnadsfråga innebär,

att sättet och tidpunkten för utförandet av visst vägföretag bestämmas

genom olika beslut, sättet genom fastställandet av arbetsplan och tidpunkten

genom fastställandet av flerårsplan, i vilken arbetet upptagits.

I vissa fall kunna behovet och angelägenhetsgraden av smärre förbättringsföretag

vara så klara, att särskild utredning därom ej erfordras. Ej heller

kräves alltid att företaget upptagits i flerårsplan. Exempelvis kan ett

mindre, ur trafiksäkerhetssynpunkt erforderligt byggnadsarbete vara så

brådskande, att det måste utföras, fastän det icke upptagits i flerårsplan.

Beträffande ordningsföljden mellan de olika momenten må framhållas,

att upprättandet och fastställandet av arbetsplan för visst företag ej sällan

torde komma att föregå arbetets upptagande i flerårsplan.

Med avseende å det första momentet, den förberedande utredningen, framhålla

de sakkunniga, att vid denna skulle undersökas, förutom behovet av

visst företag, huruvida detta — vid jämförelse med andra ifrågasatta arbeten

— vore av den angelägenhetsgrad, att medel till detsamma kunde påräknas

under de närmaste åren. Denna undersökning skulle enligt förslaget

i första hand ankomma på länsstyrelsen, som för ändamålet bland annat

skulle infordra yttranden från organ för de lokala vägintressena. Sedan erforderlig

utredning införskaffats, skulle samråd ske mellan länsstyrelse och

distriktsförvaltning. Funnes därvid att något behov av företaget icke förelåge

eller att detsamma icke vore av den vikt, att det kunde komma ifråga

för upptagande i flerårsplan under den närmaste tiden, skulle förslaget icke

föranleda någon åtgärd. Eljest skulle utredningen beaktas vid nästföljande

revision av florårsplanen. För sistnämnda fall hade länsstyrelse och di
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

striktsförvaltning därjämte att pröva, huruvida företaget vore av den angelägenhetsgrad,

att arbetsplan och kostnadsförslag beträffande detsamma

borde omedelbart upprättas. Vid meningsskiljaktighet i något hänseende förutsattes

frågan skola hänskjutas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens prövning.

Beträffande upprättandet av flerårsplaner anföra de sakkunniga:

Själva utarbetandet av planerna torde böra ske inom vägorganisationen.

Endast denna har härför erforderlig sakkunskap och personal. Härtill kommer

att vid utformandet av planerna hänsyn måste tagas även till teknisktekonomiska

synpunkter, exempelvis en rationell disposition av arbetsmaskiner,

arbetskraft o. dyl. I allmänhet torde vara lämpligast att förslag till flerårsplanerna

uppgöras av distriktsförvaltningarna. Femårsplaner för förbättringsarbeten

å huvudvägar böra dock utarbetas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

med hänsyn till att generalplanen för sådana arbeten vilken

upprättats centralt skall ligga till grund för dessa planer. Vidare böra de årliga

arbetsprogrammen för bro- och beläggningsarbeten upprättas av styrelsen.

De sakkunniga förutsätta, att vid uppgörandet av förslag till planer samråd

skall äga rum med länsstyrelsen och organ för de lokala intressena. Sedan

förslag utarbetats, skulle tillfälle beredas länsstyrelsen och berörda organ

att yttra sig över förslaget.

Då flerårsplanema efter ett förstatligande komme att få ökad betydelse

för regleringen av byggnadsverksamheten, borde desamma fastställas för att

— under förbehåll att rubbning i planerna ej skedde genom medelstilldelningen

— lända till efterrättelse. För att fördelning av vägmedlen skulle

kunna ske på ett rättvist och för landet i dess helhet ändamålsenligt sätt

måste, uttala de sakkunniga, fastställandet ske centralt av myndighet, som

ägde överblick över vägbehoven i hela landet. Härom anföra de sakkunniga:

Då femårsplanema för förbättringsarbeten å huvudvägar avse högst betydande

arbeten, synes lämpligt, alt femårsplanerna fastställas av Kungl.

Maj:t.

övriga flerårsplaner, till vilka förslag utarbetas inom distriktsförvaltningarna,

måste under alla förhållanden granskas inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

På grund härav och då en förnyad prövning av hela frågekomplexet

hos Kungl. Majit skulle innebära, att kommunikationsdepartementet

finge sig ålagt ett tidsödande, tekniskt detaljarbete, som måste verka

fördröjande, föreslå de sakkunniga, att dessa planer skola fastställas av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen. Det torde vara en fullt tillfredsställande garanti,

att Kungl. Majit fördelar anslagen mellan distrikten. Den som ej

åtnöjes med av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställd flerårsplan bör

dock kunna överklaga beslutet härom hos Kungl. Majit.

Enligt förslaget skall det ankomma på vägorganisationen att i god tid förbereda

varje särskilt företag, så att arbetsplan för detsamma föreligger färdig,

granskad och fastställd, när arbetet står i tur och medel för detsamma

finnas tillgängliga. De sakkunniga framhålla, att vägundersökningen samt

bestämmandet av vägs sträckning och huru vägen i övrigt skulle byggas vore

uppgifter, som förutsatte teknisk sakkunskap och som därför av de sakkunniga

ansetts böra ankomma på vägorganisationen. I samband med projekte
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

61

ringsarbetet borde dock samråd äga rum med vederbörande länsstyrelse och

lokala nämnder. Sedan vägförslag upprättats, skulle tillfälle dessutom beredas

länsstyrelser, organ för de lokala intressena m.. fl. att framföra sina synpunkter.

De sakkunniga anse, att arbetsplanen med hänsyn till dennas betydelse

i olika hänseenden borde, örn den kunde godkännas, fastställas att

lända till efterrättelse. Enligt förslaget skulle beslut härom, för vinnande av

enhetlighet, meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ett centralt avgörande

av dessa ärenden betingades även av den verkan, som fastställandet

av arbetsplan enligt de sakkunnigas förslag skulle tillmätas i expropriationshänseende.

I syfte att förenkla och förbilliga expropriationsförfarandet föreslå

nämligen de sakkunniga, att lagakraftägande beslut om fastställande av

arbetsplan för vägföretag skulle medföra omedelbar expropriationsrätt till

den mark, som erfordrades för företaget, ävensom rätt för vederbörande väghållare

att utan anhängiggörande av mål om ersättningen eller ställande av

borgen härför taga marken i anspråk för avsett ändamål.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen innebär de sakkunnigas förslag

beträffande planläggningen av vägbyggnadsverksamheten ett överflyttande

av viktiga uppgifter från länsstyrelserna till det tekniska verket. De

sakkunniga förutsätta emellertid, att vägorganisationen under arbetets gång

skulle etablera ett intimt samarbete med länsstyrelserna, så att deras kännedom

om länens behov nyttiggjordes på ett tidigt stadium av utredningsarbetet.

De sakkunniga betona, att länsstyrelserna på grund av sin mångskiftande

verksamhet finge möjlighet till god överblick över länens förhållanden i olika

avseenden och därför borde äga goda förutsättningar för att bedöma orternas

vägbehov. Länsstyrelsernas befattning med vägbyggnadsfrågor skulle emellertid

icke inskränkas till de ärenden, i vilka deras uppfattning inhämtades.

De borde ock, framhålla de sakkunniga, vaka över att länens behov av vägar

bleve väl tillgodosett samt att vägar byggdes, där de bäst behövdes. I sådant

syfte borde länsstyrelserna vid behov själva taga initiativ till vägundersökningar

samt tillse, att flerårsplanerna följdes på sätt som överensstämde med länets

intressen. I den mån länsstyrelsens uppfattning i viss fråga icke beaktades av

vägorganisationen, skulle frågan av länsstyrelsen kunna hänskjulas till Kungl.

Maj:ts prövning. För vägfrågornas beredande skulle länsstyrelse äga begära

samråd med och upplysningar av vederbörande distriktsförvaltning. Skulle

länsstyrelsen påkalla mera omfattande utredning, än vad distriktsförvaltningen

ansåge erforderligt eller möjligt med hänsyn till omständigheterna, finge

hänvändelse ske till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

De sakkunniga anföra i detta sammanhang:

Det har ifrågasatts att länsstyrelserna skulle erhålla större befogenhet vid

handläggningen av förenämnda frågor. De sakkunnigas mening har varit att

gestalta förfarandet så, att vid vägfrågornas behandling allt nödigt utrymme

gives åt länsstyrelsernas stora kännedom örn länens förhållanden och behov,

men de sakkunniga lia ansett nödvändigt, att såväl utarbetandet av de olika

planerna som det slutliga fastställandet av desamma böra — i den mån det

ej behöver läggas direkt i Kungl. Maj:ts hand — ankomma på den organisation,

som tillskapas för att leda och utföra arbetena och där den tekniska

sakkunskapen finnes.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majlis proposition nr 122.

De lokala intressena i vägbyggnadsfrågor företrädas, enligt nu gällande

ordning, av vägstyrelserna och vägstämmorna. De sakkunniga framhålla, att

även efter ett förstatligande måste — av tillbörlig hänsyn till såväl nämnda

intressen som behovet att erhålla råd och upplysningar av organ, vilka väl

känna ortsförhållandena — anses önskvärt, att de lokala synpunkterna finge

tillfälle att göra sig gällande. Härom anföra de sakkunniga:

Innan här närmare angives i vilka hänseenden medverkan av organ för

berörda intressen kan anses erforderlig, vilja de sakkunniga först till jämförelse

erinra om arten och omfattningen av vägdistriktsorganens befattning

med vägbyggnadsverksamheteten.

Av den förut lämnade redogörelsen för den nuvarande ordningen för handläggning

av fråga örn byggande av väg torde framgå, att de befogenheter som

härutinnan tillkomma de vägkommunala organen äro begränsade. Någon

bestämmanderätt ha de icke vare sig det gäller att avgöra, huruvida viss väg

skall byggas, eller beträffande sträckningen av föreslagen väg. De kunna

emellertid taga initiativ till vägföretag. Har fråga härom uppkommit annorledes

än genom ansökning av vägstyrelsen, skall denna städse höras häröver.

Länsstyrelsen äger emellertid även mot vägstyrelsens vilja föranstalta örn

vägundersökning. Över upprättad arbetsplan med kostnadsförslag skall tillfälle

beredas vägstyrelse och vägstämma att yttra sig. Då länsstyrelsen därefter

företager ärendet till avgörande, är den icke på något sätt bunden vid

distriktsorganens ställningstagande. Deras verksamhet i dessa hänseenden

är sålunda endast av rådgivande natur. De kunna emellertid genom besvär

hänskjuta länsstyrelsens beslut till Kungl. Maj:ts prövning. Själva verkställandet

av beslut om byggande av väg åvilar visserligen vägstyrelsen, men

utgår statsbidrag till företaget —• och något annat förekommer knappast —

är vägstyrelsen underkastad en särskilt vittgående kontroll i syfte att säkerställa,

att statsbidraget erhåller en fullgod användning.

Med avseende å upprättandet av flerårsplaner har i författning icke föreskrivits

att de vägkommunala organen skola medverka på annat sätt än

genom att lämna uppgifter örn förefintliga vägbehov.

De befogenheter, som böra givas de organ, som efter förstatligandet skola

företräda de lokala intressena vid handläggning av fråga om byggande av

väg, torde på detta område böra vara av ungefär samma slag och omfattning

som de, vilka nu i fråga om planläggningen tillkomma vägstyrelser och vägstämmor,

och sålunda vara av i huvudsak rådgivande natur. De nya organen

böra vara behöriga att taga initiativ till vägföretag samt såsom regel erhålla

tillfälle att yttra sig över förslag som väckts av andra ävensom över upprättade

arbetsplaner. Vid vägundersökningar böra ombud, utsedda av vederbörande

organ, äga närvara för att framföra lokala synpunkter.

Det område, som ett dylikt organ skall företräda, får icke vara alltför vidsträckt,

örn representanterna, utan att vara alltför många, skola äga förutsättningar

att i detalj uttala sig örn vägbehoven inom området och örn den ändamålsenligaste

sträckningen av föreslagen väg. Å andra sidan bör området vara

av den storlek, att representanterna äga erforderlig överblick över vägbehoven.

De lokala intressena vid upprättandet av flerårsplaner beaktas för närvarande

huvudsakligen av länsstyrelserna. Helt visst komma dessa intressen

även framdeles att tillvaratagas av länsstyrelserna vid planläggningen av vägbyggnadsverksamheten.

Men även om de såsom regel äga ingående kännedom

örn sina län och vägbehoven, är det dock önskvärt att ha möjlighet att få upplysningar

även från andra språkrör för de lokala intressena. Särskilt för det

fall att distrikten omfatta större områden än länen är det — vid avvägningen

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

63

av de lokala intressena i olika distriktsdelar —- av värde att äga tillgång till

ett organ, som företräder hela distriktets samlade vägintressen. De uppgifter,

som skulle tillkomma representanterna för de lokala intressena vid upprättandet

av flerårsplaner, skulle huvudsakligen bliva att uttala sig örn vilka

företag, som under den tid planläggningen avser böra komma till utförande

och den inbördes ordningen mellan arbetena.

Därest de lokala synpunkterna icke beaktas av vägorganisationen, böra nu

ifrågakomna organ äga befogenhet att hänskjuta uppkommen meningsskiljaktighet

till Kungl. Maj:ts prövning.

De sakkunniga framhålla, att det med hänsyn till de anspråk, som sålunda

måste ställas på de rådgivande organen med avseende å olika uppgifter, torde

vara nödvändigt att äga tillgång till dels ett mera lokalt betonat organ för

handläggning av frågor, om och huru väg skall byggas, dels ock ett organ som

skall företräda hela distriktets samlade vägintressen vid upprättandet av flerårsplaner.

Beträffande området för det organ, som skulle utöva de rådgivande funktionerna

med avseende å frågor örn och huru väg skall byggas, yttra de sakkunniga

bland annat:

Området för ett sådant organ bör helst bestämmas så, att det bildar en

geografisk enhet med, såvitt möjligt, gemensamma väg- och trafikintressen.

Det vill synas som om de nuvarande vägdistrikten tämligen väl fylla dessa

krav. Vägdistrikten äro i allmänhet icke större än att vägstyrelserna kunna äga

god kännedom om sina distrikts vägbehov och förutsättningar att uttala sig

om den ändamålsenligaste sträckningen av föreslagen väg. Att göra de nuvarande

vägdistrikten till enheter för de rådgivande organ, som skola medverka

vid handläggningen av frågor, om och huru väg skall byggas, har ju

även den fördelen, att det ansluter sig till nu rådande förhållanden. De sakkunniga

anse sig därför böra förorda en lösning i enlighet härmed. Även om

ett och annat av de nuvarande vägdistrikten är för stort eller för litet för nu

ifrågakomna uppgifter, torde dock gällande indelning i huvudsak kunna följas.

Jämkning i indelningen torde, där så erfordras, böra på förslag av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen fastställas av Kungl. Majit.

De sakkunniga föreslå, att det organ, som skulle övertaga vägstämmornas

och vägstyrelsernas rådgivande uppgifter vid handläggning av fråga örn

byggande av väg, skulle kallas vägnämnd. Det organ, som skulle företräda

hela distriktets samlade vägintressen vid planläggningen av vägbyggnadsverksamheten,

föreslås skola benämnas distriktsvägnämnd.

De sakkunniga äro emellertid icke ense om principerna för vägfrågor avgörande.

En av de sakkunniga, landshövdingen Lidén, uttalar i en till betänkandet

fogad reservation, att ett förstatligande icke med nödvändighet betingade

någon väsentlig förändring i den nuvarande ordningen för att åstadkomma

beslut i vägfrågor eller överhuvud i handläggningen av frågor av

vägpolitisk innebörd. Landsvägstrafikens alltjämt växande interlokala karaktär

nödvändiggjorde utan tvivel ett starkare centralt inflytande än tidigare

på vägbyggnadsverksamhetens planläggning, särskilt i fråga örn huvudvägarna,

men detta krav — i den mån så icke redan skett genom föreskriften

örn alt länsstyrelsernas flerårsplaner skulle godkännas av väg- och vatten''

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

byggnadsstyrelsen — kunde tillgodoses utan att länsstyrelserna och de lokala

vägrepresentationerna frånhändes allt verkligt inflytande på flerårsplanernas

upprättande såsom skett i förslaget.

I reservationen anföres vidare:

Även om hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måste förutsättas stor förtrogenhet

med de olika bygdernas tillstånd och god allmän överblick av vägbehoven,

kan dock en central myndighet aldrig komma att i detalj behärska

alla de skiftande problem, som stå i samband med vägnätets utbyggande och

förbättring. Alla flerårsplaner, även de som lämpligen böra upprättas centralt,

måste därför i mycket stor utsträckning grundas på bedömanden av lokala

organ, som äga större möjligheter att behärska detaljerna.

Den frågan uppställer sig då, huruvida de närmast för det tekniska handhavandet

av väghållningen inrättade distriktsförvaltningarna äro bättre skickade

än länsstyrelserna att göra dessa bedömanden. Det bör då först erinras

om, att de spörsmål, som uppställa sig vid flerårsplanernas upprättande liksom

i allmänhet vid behandlingen av vägpolitiska frågor icke i främsta rummet

äro av teknisk natur, även örn tekniska och ekonomiska synpunkter

självfallet måste beaktas och biträde av teknisk sakkunskap sålunda erfordras.

Tyngdpunkten ligger dock på överväganden av helt annan innebörd.

När det gäller att utröna vägbehoven och verkställa den erforderliga avvägningen

dem emellan efter angelägenhetsgrad liksom även vid bestämmandet

av vägs sträckning, bredd och standard i övrigt, träda näringspolitiska och

sociala synpunkter i förgrunden. För ett riktigt ståndpunktstagande kräves

därför i första hand en ingående kännedom om den bygd, som beröres av

vägfrågan, dess befolkning, näringsliv och utvecklingsmöjligheter. Ingen annan

myndighet torde äga så stora förutsättningar som länsstyrelsen att förvärva

denna ortskännedom. Genom sin dagliga verksamhet och den befattning

länsstyrelsen har att taga med olika förvaltningsuppgifter kommer länsstyrelsen

i kontakt med alla befolkningslager, får del av olika önskemål och

behov och kan därigenom få bästa möjliga överblick över förhållandena. Det

kan i detta sammanhang även erinras örn länsstyrelsens instruktionsenliga

skyldighet »att giva noga akt på länets tillstånd och behov samt att i allt

söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa». Med hänsyn till

kommunikationernas dominerande betydelse för en bygds materiella och

kulturella utveckling är ett visst mått av inflytande på vägpolitiken en av

grundförutsättningarna för att länsstyrelsen skall kunna med framgång fylla

dessa förpliktelser. Att sätta länsstyrelsen i efterhand när det gäller inflytande

på de vägpolitiska frågornas avgörande kan därför icke anses sakligt motiverat

och skulle därjämte medföra olyckliga konsekvenser i avseende å

länsstyrelsens möjligheter att rätt fylla sin uppgift som ledande lokalt förvaltningsorgan.

Det slutliga lokala ståndpunktslagandet i frågor av vägpolitisk innebörd

bör därför enligt min mening fortfarande vara förbehållet länsstyrelserna.

Härav följer, bland annat, att förslag till flerårsplaner för omläggning och

förbättring av bygdevägar samt för nyanläggning av landsvägar och ödebygdsvägar

böra upprättas särskilt för varje län av länsstyrelserna med biträde

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktsorgan och i samarbete

med lokala vägrepresentationer (länsvägnämnder).

Yttrandena.

De av de sakkunnigas majoritet uppdragna riktlinjerna för vägfrågors avgörande

lia lämnats utan erinran av väg- och vattenbyggnadsstgrelsen, kam
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 122.

65

markollegiet, domänstyrelsen och chefen för försvarsstaben. Övriga centrala

myndigheter ha icke tagit ställning till de sakkunnigas förslag i denna del.

Domänstyrelsen betonar särskilt, att ett enhetligt ordnande av vägfrågorna

vore ett framträdande önskemål, som skulle underlättas genom att det

slutliga avgörandet lades i en hand.

Förslaget har vidare tillstyrkts av länsstyrelsen i Malmöhus län, varemot

övriga länsstyrelser med stor skärpa kritiserat detsamma. En länsstyrelse har

karakteriserat förslaget i denna del såsom »fullkomligt oantagbart». De synpunkter,

som därvid åberopats i de flesta av länsstyrelsernas yttranden, kunna

sammanfattas på följande sätt: Riksdagen hade så sent som 1929 uttalat

sig för en decentralisering av vägfrågors avgörande i syfte att förverkliga de

starkt framträdande och enligt riksdagens mening fullt berättigade kraven

på dessa ärendens handläggning med mindre omgång och tidsutdräkt. Ett

förstatligande av vägväsendet betingade icke med nödvändighet någon ändring

häri. De sakkunnigas förslag toge emellertid icke hänsyn till den princip,

för vilken riksdagen 1929 uttalat sig. En så stark centralisering som ett

inordnande av vägväsendets alla verksamhetsgrenar under ett centralt ämbetsverk

kunde befaras medföra en mycket tungrodd och långsamt arbetande

förvaltningsapparat. Att på en myndighet på en gång överföra vad som

tidigare handlagts av 24 länsstyrelser med deras intima kontakt med sina

skilda orter måste innebära en oerhörd administrativ belastning av det centrala

ämbetsverket. Förslaget innebure i realiteten intet mindre, än att länsstyrelserna

och de lokala vägorganen avkopplades från avgörande inflytande

på den fortsatta utvecklingen av vägväsendet inom länen och att efter ett

förstatligande huvudvikten vid bedömandet av vägväsendet komme att läggas

på dess tekniska del. Vägfrågorna hade dock icke endast en teknisk aspekt.

De vore frågor av djupt ingripande betydelse för bygdernas liv och utveckling

i såväl socialt som ekonomiskt hänseende. En vägs behövlighet och

sträckning utgjorde spörsmål som måste lösas ur oftast helt andra synpunkter

än de för ett tekniskt ämbetsverk naturligaste och närmast till hands liggande.

Det vore därför en angelägenhet av största vikt, att avgörandet av

dessa ärenden lades i händerna på myndigheter, som genom sin förtrogenhet

med bygdernas behov och ekonomiska struktur vore i stånd att bättre än ett

centralt organ bedöma hithörande frågor. Ingen myndighet hade större förutsättningar

än länsstyrelsen att avgöra dylika frågor. Denna hade genom

sin ständiga beröring med alla grenar av länets arbetsliv den bästa kännedom

örn vägbehoven oell deras inbördes ordning. Det kunde knappast vara försvarligt

att sätta ur spelet de organ, som hitintills på ett många gånger effektivt

och förtjänstfullt sätt haft vägväsendets uveckling örn hand och kunnat

fullgöra denna sin uppgift under förtroendefullt och nära samarbete med de

intresserade och berörda orternas befolkning. Det hade icke ens påståtts, att

med nuvarande ordning, då avgörandet vilat hos länsstyrelsen, teknikens

krav blivit eftersatta. Den föreslagna ordningen innebure en överflyttning av

vägärendena, även i den mån de innefattade frågor av administrativ och social

natur, lill befattningshavare, vilkas utbildning och verksamhet folie uteRilwrtg

till riksdagens protokoll 191‘2. 1 sami. A’r 122. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

slutande inom det tekniska området. Dessa befattningshavare saknade helt

naturligt den överblick över länens förhållanden i olika avseenden och de förutsättningar

för att bedöma orternas vägbehov, som även de sakkunniga ansett,

att länsstyrelserna på grund av sin mångskiftande verksamhet besutte.

I och med länsstyrelsernas eliminerande ur organisationen torde ock på det

hela taget de lokala intressena bliva betagna möjligheten att göra sig gällande.

Det vore svårt för bygdebefolkningen att vinna förståelse för sina synpunkter

hos ett centralt verk. Därmed torde ock mycket av den enskilda initiativkraft

och insikt om de lokala förhållanden, som hittills varit av icke

ringa betydelse i vägförvaltningen, kopplas ur och därigenom en stor förlust

drabba vägväsendet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att erfarenheterna från den centralisering

av olika uppgifter från länsstyrelsen, som på senare år framträtt

alltmera tendentiöst, icke vore uppmuntrande. Länsstyrelsen ville endast

peka på en dylik reform i ett närliggande ämne: överflyttningen från

länsstyrelserna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av bestyret med de enskilda

utfarlsvägarna; erfarenheterna av denna reform kunde för Norrbottens

län betecknas som en besvikelse.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar betänkligheter mot en centraliserad

förvaltning samt yttrar härom bland annat:

Huru intresserad den centrala myndigheten än må vara för en god lösning

av vägfrågor komma likväl besluten att fattas icke på grund av föredragandens

eller den beslutandes personliga kännedom om förhållandena utan på

grund av inkomna utredningar. Även om man hos myndigheten kan vara

ense om behovet av viss väg, kunna ofta ganska divergerande meningar om

vägens sträckning förekomma. Visserligen skola vägnämnderna och länsstyrelsen

deltaga i de förberedande utredningarna men det kan med fog befaras,

att länsstyrelsens inflytande vid frågornas avgörande icke blir av någon

större betydelse. Det är förklarligt, om distriktsförvaltningarna i första hand

komma att lägga tekniska och ekonomiska synpunkter på frågorna, och det

är helt naturligt, att den centrala myndigheten kommer att fästa avgörande

vikt vid distriktsförvaltningens synpunkter och förslag.

Flera länsstyrelser finna de åberopade skälen starkt tala för att helt bibehålla

länsstyrelserna vid deras nuvarande befattning med vägbyggnadsfrågors

avgörande. Länsstyrelsen i Kalmar län anför till stöd härför även det

intima sambandet mellan vägfrågorna och ärenden angående samhällsbildning

och planläggning för samhällen på landsbygden, i vilka ärenden avgörandet

tillkomme länsstyrelsen. Ett bifall till de sakkunnigas förslag i nu

berörda del skulle skapa en dualism vid avgörandet av nyssnämnda närbesläktade

ärenden, som med säkerhet kunde antagas bliva till nackdel vid

behandlingen av samtliga angivna ämnesgrupper och ytterst komma att gå

ut över den av respektive ärenden berörda befolkningen.

Länsstyrelsen i Örebro län anser det nödvändigt, att inskränka den maktfullkomlighet,

som i förslaget tillmätts den tekniska sakkunskapen, samt

yttrar härom:

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

67

Länsstyrelsen linner det helt naturligt, att den tekniska sakkunskapen

skall ensam råda, när det gäller att bestämma hur en väg skall byggas,

men när det däremot är fråga örn var en väg skall läggas eller i vilken tidsföljd

vägar skola ny- eller ombyggas eller med andra ord frågor av vägpolitisk

natur, då måste administrativa ortsmyndigheter, d. v. s. länsstyrelserna,

få väsentligt mer att säga till örn än de sakkunniga åt dem inrymt i sitt

förslag.

De sakkunniga hava på åtskilliga ställen anfört, att utredningar skola

ske i samråd med länsstyrelserna. Granskar man emellertid, vari detta samråd

skall bestå, så finner man, att länsstyrelsen, utöver liandhavandet av

vidlyftigt utredningsarbete åt vägkontoret, endast får avgiva yttrande och

därutöver allenast fått rätt att, i likhet med enskilda intressenter, lios Kungl.

Majit besvära sig över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut. Även om

man skulle bortse från saken, måste detta ur rent formell synpunkt vara

en egendomlig ordning för samråd. De sakkunniga kunde åtminstone föreslagit,

att därest länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i frågor

av vägpolitisk natur icke kunde enas, sådana frågor skulle underställas

Kungl. Maj:ts prövning. Då hade ett verkligt samråd framtvungits och envar

administrativt erfaren inser, vilken väsentlig skillnad det ligger i underställning

av två myndigheters skiljaktiga meningar, å ena sidan, och, å

andra, beslutanderätt för den ena och allenast besvärsrätt för den andra

myndigheten.

Ser man de sakkunnigas förslag ur saklig synpunkt, kan länsstyrelsen

icke finna, att länsstyrelsernas hittillsvarande handläggning av vägfrågor

varit förtjänt av det fullständiga underkännande, som de sakkunnigas förslag

i själva verket innebär. Under livligt instämmande i vad landshövding

Lidén i särskilt yttrande anfört får således länsstyrelsen i likhet med honom

hemställa, att det slutliga lokala ståndpunkttagandet i frågor av vägpolitisk

innebörd fortfarande skall vara förbehållet länsstyrelserna samt att

således förslag till flerårsplaner för omläggning och förbättring av bygdevägar

ävensom nyanläggning av landsvägar och ödebygdsvägar böra upprättas

särskilt för varje län av länsstyrelserna med biträde av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

distriktsorgan och i samarbete med lokala vägrepresentanter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att de föreslagna formerna för samarbetet

mellan vägorganisationen och länsstyrelserna skulle beröva de sistnämnda

verkligt medin flytande och ledning beträffande vägärendena samt

yttrar i detta sammanhang:

Närmast till hands synes ligga, att samarbetet etableras i huvudsak i enlighet

med 1929 års riksdagsbeslut, vilket skulle innebära, att vägdirektören

— såsom för närvarande vägingenjören — fortfarande skulle biträda länsstyrelsen

som teknisk sakkunnig i vägfrågor. Emellertid kunna jämväl andra

anordningar härvid ifrågakomma, såsom att vägdirektören jämsides med

siri tjänst blir direkt föredragande lios länsstyrelsen eller eljest deltager i

länsstyrelsens handläggning av vägärenden i sådan ordning, att han äger

reservationsrätt.

Bland de frågor, i vilka samarbete av nyss angiven art bör äga rum, utgöres

en grupp av vägprojektering, en annan av upprättande av förslag lill

flerårsplaner. Även yttrande beträffande sådana planer för riks- och länshuvudvägar

synes böra avges i nu angiven ordning.Såsom de sakkunniga

framhållit böra däremot samtliga flerårsplaner för vinnande av enhetlig
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

het fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller eventuellt beträffande

huvudvägar av Kungl. Majit.

Flera länsstyrelser, som anslutit sig till landshövding Lidéns reservation,

ha uttalat, att i konsekvens därmed länsstyrelsen också borde — vilket icke

kommit till uttryck i reservationen — fastställa arbetsplan för vägföretag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför till stöd för ett bibehållande av länsstyrelsernas

beslutanderätt i fråga om arbetsplaner bland annat:

Ej heller härutinnan synes anledning finnas att frångå de av 1929 års

riksdag uppdragna riktlinjerna. Beslutet då om decentralisation av vägärendena

betingades bland annat av den betydande omgång, som arbetsplanernas

tidigare granskning i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen visat sig medföra.

Att märka är, att enligt det nu föreliggande förslaget till och med

sådana planer till smärre vägförbättringar, vilka pläga uppgöras av vägmästarna,

skulle påfordra fastställelse av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i den mån expropriation för företagets genomförande erfordras. Att förfarandet

är onödigt omständligt synes också framgå av att det i betänkandet

(s. 47) förutsatts ej bliva möjligt för styrelsen att i allmänhet mer ingående

granska arbetsplaner beträffande smärre vägförbättringsföretag och

andra mindre viktiga arbeten, utan skulle styrelsens fastställelse ske efter

granskning genom vederbörande distriktsförvaltning.

Med hänsyn till vad nu anförts kan länsstyrelsen ej tillstyrka förslaget

örn centralisering till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av granskning och

fastställelse av samtliga arbetsplaner. Endast när fråga är om viktigare sådana,

såsom beträffande huvudvägarna, eller när väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

eljest finner särskilda skäl föreligga, böra planerna liksom hittills

granskas och fastställas av styrelsen. Härvid förutsättes, att yttrande beträffande

dylika planer skall i förut angiven ordning avges av länsstyrelsen

i samråd med vägdirektören. Beträffande övriga planer bör det ankomma

på länsstyrelsen att i samråd med vägdirektören granska och fastställa

planerna.

I anledning av de sakkunnigas uttalande, att en central prövning av arbetsplanerna

vore motiverad även av att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

beslut i fastställelsefrågor skulle medföra expropriationsrätt till den mark,

som erfordrades för vägar, ha några länsstyrelser medgivit, att en förenkling

av expropriationsförfarandet förvisso vore önskvärd. Länsstyrelsen i

Uppsala län ifrågasätter emellertid, om icke ett beslut av länsstyrelsen, sedan

det vunnit laga kraft, skulle kunna förenas med expropriationsrätt,

därest beslutet föreginges av underrättelse till vederbörande markägare.

Vågingenjörerna ha i allmänhet tillstyrkt den föreslagna centraliseringen

av vägärendenas avgörande. Vågingenjören i Södermanlcmds län anför i detta

sammanhang:

Uti en till betänkandet fogad reservation framhålles, att ingen annan myndighet

än länsstyrelsen torde äga så stora förutsättningar som länsstyrelsen

att förvärva den örtkännedom, som kräves för en vägfrågas bedömande, och

att sålunda ett tekniskt verk med sin distriktsorganisation skulle vara

mindre lämpat härför. Detta påstående överensstämmer icke med erfarenheten.

Under min långa tjänstgöring dels såsom distriktsingenjör i vägoch

vattenbyggnadsdistrikt, dels såsom vägkonsulent och dels slutligen såsom

vägingenjör har jag kunnat konstatera, att länsstyrelsernas mera in
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

69

gående kännedom i vägfrågor just varit att finna hos den tekniskt sakkunnige,

alltså under senare år hos vägingenjören. En så ingående kännedom

örn vägbehovet, som denne erhåller under sina ständiga resor, bli länsstyrelsens

övriga tjänstemän aldrig i tillfälle förvärva. Därför har också i Södermanlands

län upprepade gånger hänt, att just vägingenjören av länsstyrelsen

anlitats, då det gällt utredningar i kommunikationsfrågor, även

örn de legat vid sidan om vägingenjörens dagliga arbete, såsom t. ex. utredning

angående kommunikationsförhållandena i skärgårdarna och utredning

örn de enskilda vägarna m. m. Den lokalkännedom beträffande vägfrågor,

som länet förfogar över, finnes för närvarande koncentrerad hos vägingenjörskontorets

personal. Efter ett förstatligande blir det ingen annan skillnad,

än att samma lokalkännedom kommer att finnas hos vägdirektören och

hans tjänstemän.

Vägingenjören i Östergötlands län anser, att länsstyrelsernas besked i vägfrågor

i kanske de allra flesta fall grundade sig på infordrade yttranden,

samt förmenade, att vägorganisationen hade samma förutsättningar som en

länsstyrelse att med stöd av inkomna yttranden fatta lämpliga beslut. Vidare

kunde ingen med fog påstå, att den överflyttning av beslutanderätten från

lokala vägmyndigheter till det centrala ämbetsverket, som hittills ägt rum,

varit olycklig, och att de miljoner, som därefter nedlagts på vägarna, skulle

ha kommit till bättre användning, örn denna omvälvning uteblivit.

De flesta vägstämmorna ha i sina yttranden skarpt kritiserat de av de

sakkunniga föreslagna grunderna för vägfrågors avgörande. Vägstämman i

Halmstads härads vägdistrikt finner det vara ett grundfel i hela betänkandet,

att detsamma blivit uppgjort efter den principen, att den tekniska myndigheten

med dess personal även skulle utöva den vägpolitiska befogenheten.

Beslutanderätten i vägpolitiskt avseende borde bevaras åt dem, som nu utövade

densamma, under det att den tekniska sakkunskapen borde anlitas

i samhällets tjänst för de speciella uppgifter, för vilken den blivit utbildad.

De båda vägstämmorna på Gotland uttala, att länsstyrelsen där alltid utgjort

det bästa stödet för vägdistrikten och befrämjat väghållningen till befolkningens

gagn, varför förslaget i denna del vore felaktigt.

Svenska teknolog föreningen hyser den uppfattningen, att länsstyrelsernas

medverkan i fråga om vägbyggnadsverksamheten efter förstatligandet icke

komme att i större omfattning förändras, då de sakkunniga uttryckligen

förutsatt, att intimt samarbete skulle äga rum vid handläggningen av vägbyggnadsfrågorna.

Härigenom torde länsstyrelsernas kännedom örn länens behov

tillräckligt effektivt kunna nyttiggöras.

Kungl, automobilkhibben yttrar i detta sammanhang:

Det synes Kungl, automobilkhibben, att de stora vägfrågorna lämpligen

- särskilt med lanke på den framtida utvecklingen — böra avgöras av en

central teknisk myndighet, självfallet utan att de lokala intressena åsidosättas.

Samtidigt bör emellertid eftersträvas en decentralisation beträffande

beslutanderätten i mindre viktiga, lokala vägfrågor samt beträffande väghållningens

praktiska verkställande. Det senare måste anses vara av stor

vikt för ett snabbt och effektivt handläggande av vägfrågorna. Vid motsatt

förhållande kommer den centrala vägmyndigheten alt överhopas av åren
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

den, varav fördröjande och tungroddhet bli följden och en icke önskvärd

byråkratisering kommer att uppstå.

Det av de sakkunniga föreslagna sättet för att bereda de lokala intressena

inflytande på vägfrågornas avgörande anser länsstyrelsen i Blekinge

län vara »ett dåligt palliativ i förhållande till den nuvarande ordningen»

men dock »bättre än intet». Flera andra länsstyrelser ha givit uttryck åt

enahanda uppfattning. Länsstyrelsen i Uppsala lån yttrar sålunda:

Jämväl vägnämndernas och distriktsvägnämndernas möjlighet att göra befolkningens

intressen gällande torde bli mycket obetydlig. De för nämndernas

sammanträden beräknade kostnaderna äro mycket låga. Detta tyder på

att de sakkunniga själva utgått från att nämndernas medlemmar skulle

göra blott en underordnad insats och i följd därav komma också, såsom en

vägstämma inom länet anmärkt, nämndsledamöterna snart att förlora intresset.

Länsstyrelsens »dömande» av vägföretag föregås för närvarande av behandling

på vederbörande vägstyrelse och vägstämma. Deras beslut äro visserligen

icke bestämmande, men samarbetet med de kommunala vägmyndigheterna

har för vägfrågornas behandling haft synnerligen stor betydelse.

Ofta har därigenom enighet vunnits mellan stridiga intressen och i alla

händelser har framförandet av de olika synpunkterna i tal och skrift bidragit

till länsstyrelsens kännedom om de verkliga behov, som beröras av ett

företag. I dessa avseenden kunna de föreslagna nämnderna icke ersätta nuvarande

vägkommunala myndigheter. Länsstyrelsen förordar därför, att vägstyrelse

och vägstämma bibehållas med hittillsvarande funktioner i avseende

å frågor om nybyggnad samt ombyggnad och förbättring av vägar.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar i detta sammanhang:

Av betänkandet framgår, att de sakkunniga insett, att borttagandet av det

kommunala självstyret i nuvarande organisation skulle möta kritik. För avväpnande

av denna ha vägnämnder tillskapats, som emellertid endast bli

rådgivande. Den skuggkaraktär, som givits dessa nämnder, lär icke locka

män, vana att själva besluta och handla. Det är att antaga, att dessa vägnämnder

så småningom komma att besättas med personer med helt annan

kvalitet än de nuvarande vägstyrelserna. Utan ansvar för kostnader för vägarbeten

komma dessa nämnder att bli upphov till de mest vittgående krav

för tillgodoseende av egen bygds intressen.

Skulle emellertid de sakkunnigas förslag genomföras, torde den föreslagna

distriktsvägnämndens betydelse kunna stärkas, örn det å sid. 123 skisserade

samarbetet med länsstyrelse och vägdirektör från början organiserades

genom ett beredningsutskott med landshövdingen som ordförande, vägdirektören

som föredragande och vägnämndernas ordförande som ledamöter.

Härigenom skulle skapas en motsvarighet till de nu i flera län existerande

länsvägstyrelseföreningarna, vilka visat sig vara till god nytta. Även örn

distriktsindelning enligt alt. I genomföres, bör för varje län finnas länsvägnämnd.

De nuvarande vägdistriktsorganen hade i de vägpolitiska frågorna, uttalar

länsstyrelsen i Norrbottens län, väl nu icke mer än yttranderätt, men

med de övriga uppgifter, som ankomme på stämma och styrelse, finge

detta organ väsentligt mycket större tyngd, än vad de nya vägnämnderna

kunde få. Intresset skulle därför snart nog avtaga och försvinna, och det

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

71

skulle icke förvåna, om det slutligen bleve rätt svårt att få folk ute i orterna

att åtaga sig dessa uppdrag.

Vägstgrelsernas förbund yttrar i detta sammanhang:

Ehuru det är uppenbart, att den lokala erfarenhet, som finnes hos de nuvarande

vägstyrelserna, bör vid en omorganisation tillgodoföras den nya

organisationen, kan förbundet dock knappast finna, att denna fråga blivit

på ett tillfredsställande sätt löst. Med den begränsning som uppställts för

dessa nämnders verksamhet kan icke det intresse uppehållas hos ledamöterna

som är en förutsättning för en effektiv verksamhet. Inom några år har

med säkerhet denna institution förlorat sitt tänkta värde och härigenom

har det värdefulla lokala intresset helt avkopplats. Förbundet kan icke angiva

någon annan linje än att vägnämnderna tillerkännas större befogenheter

inom vägdirektörsområdena.

Liknande uttalanden ha framförts av flertalet viigstämmor. En vägstämma

framhåller, att då antalet ledamöter i dessa nämnder bleve ringa, resultatet

måste bliva, att betydande områden ej bleve representerade i vägnämnden,

varigenom ledamöternas kännedom om de lokala förhållandena och

möjligheter att företräda de lokala intressena ytterligare försvagades.

Planläggningen av vägbyggnadsverksamheten måste — om de med densamma

avsedda syftena skola vinnas — ske under hänsynstagande till faktorer

av ekonomisk, näringspolitisk, social, kulturell och teknisk natur. Förfarandet

vid planläggningen måste därför gestaltas så, att säkerhet vinnes för att

alla dessa faktorer bliva i möjligaste mån beaktade.

Beslutanderätten i vägfrågor har, såsom nämnts, sedan sekler tillkommit

länsstyrelserna, en ordning som var naturlig, så länge menigheterna helt eller

till huvudsaklig del bekostade vägbyggnadsarbetena och hänsyn till vägbehoven

i andra landsdelar följaktligen icke behövde tagas vid prövningen

av vägfrågorna. Avgörande för prövningen voro endast lokala förhållanden,

örn vilka länsstyrelserna ägde den bästa kännedom. Denna ordning har bibehållits,

även sedan staten övertagit den huvudsakliga delen av väghållningsbördan.

Först under allra senaste tid har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

— utan att någon ändring skett i väglagen — faktiskt fått ett starkare inflytande

på planläggningen av vägbyggnadsverksamheten.

Enligt det föreliggande sakkunnigförslaget skulle de länsstyrelserna enligt

väglagen åvilande uppgifterna väsentligen övergå till den statliga vägorganisationen.

Mot detta förslag Ilar invänts att genom avkoppling av länsstyrelserna

och de lokala organen från avgörande inflytande på vägfrågornas planläggning

fara uppkomme, att vid bedömandet av dessa frågor huvudvikten lädes

vid deras rent tekniska sida. En vägs behövlighet vore emellertid beroende

av hell andra faktorer än rent tekniska och dess sträckning måste avgöras

även med hänsyn till bygdens ekonomiska struktur samt befolkningens behov

och livsbetingelser i övrigt. På grund härav vore det förenat med betydande

olägenheter, att från de myndigheter, som ägde förtrogenhet med bygden och

förståelse för befolkningens behov, överflytta bestämmanderätten till ett centralt

organ.

Departe
ments
chefen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Dessa invändningar kunna icke frånkännas giltighet. Vid ett närmare eftersinnande

torde det emellertid framgå, att de i mycket äro rent formella. Den

verkliga förändring, som skulle inträffa, därest de sakkunnigas förslag till

alla delar realiserades, är långt mindre än det vid ett första påseende kan synas.

I fråga örn planläggning av vägarbetet äro de lokala organens inflytande

och handlingsfrihet redan nu starkt begränsade. Vägstyrelse och vägstämma

äro i själva verket även med nu gällande ordning ifråga om dessa angelägenheter

endast rådgivande organ. De äga icke rätt att besluta om något

vägföretag, icke ens örn upprättande av arbetsplan för ett sådant. Dessa uppgifter

tillkomma länsstyrelserna. Men även länsstyrelsernas befogenheter äro

i verkligheten mindre än vad de formellt synas vara. Länsstyrelserna äga

visserligen enligt väglagen att besluta örn upprättande av plan och kostnadsförslag

för väganläggning samt slutligen örn vägens anläggande. Men arbetets

utförande är beroende av statsbidrag, för vars åtnjutande företaget måste

uppföras i flerårsplanerna. Dessa planer skola granskas och för närvarande

även godkännas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Därest dylikt godkännande

icke erhålles, kan vägföretaget icke utföras. För övrigt gälla i fråga

örn statsbidragens disposition numera detaljerade bestämmelser, som ytterligare

begränsa länsstyrelsernas befogenheter.

Ehuru den verkliga betydelsen av de i sakkunnigbetänkandet föreslagna

förändringarna sålunda väsentligen överdrivits i flera yttranden, synes mig

dock det föreliggande förslaget böra underkastas viss modifikation. Givet är

nämligen att länsstyrelserna genom sin rätt att besluta om utredning av vägfråga

samt om upprättande av plan och kostnadsförslag äga ett faktiskt inflytande,

som skulle minskas genom förverkligande av de sakkunnigas förslag.

Även örn de ledande i den lokala vägorganisationen, som de sakkunniga föreslagit,

icke kunna antagas bliva okunniga om bygdens liv och ekonomiska

struktur samt därför icke helt sakna förutsättningar att bedöma dess vägbehov,

synas mig länsstyrelserna dock med hänsyn till de uppgifter, som i övrigt

åvila deni, böra lia ett starkare inflytande på vägfrågornas planläggning,

än vad de sakkunniga föreslagit.

I vissa yttranden över de sakkunnigas förslag har gjorts gällande, att förstatligandet

av vägväsendet icke nödvändiggjorde någon ändring i den hävdvunna

ordningen för vägfrågors avgörande, enär dessa redan nu prövades av statliga

organ. Härvid har dock förbisetts att de formella förutsättningarna för

prövning av fråga, huruvida viss väg skall byggas, förändras genom förstatligandet.

Enligt gällande lag åligger det vägdistrikt att bygga varje väg, som

kan anses nödig för den allmänna samfärdseln. Beslut om åläggande fattas

utan prövning av behovet av vägen i förhållande till liknande behov i andra

delar av riket. Efter förstatligandet måste redan vid behandlingen av frågan

huruvida viss väg skall byggas, d. v. s. vid flerårsplanens fastställande, en

jämförande prövning äga rum mellan vägbehoven i olika delar av riket och

möjligheterna att inom ramen för tillgängliga medel tillfredsställa dessa. Härför

fordras en överblick över vägbehoven i hela landet, vilken icke kan antagas

föreligga inom länsstyrelserna men väl hos det centrala ämbetsverket.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

73

Det torde icke vara möjligt att skapa förutsättningar för en rättvis och riktig

fördelning av vägbyggnadsmedlen utan ett centralt avgörande av frågan om

och när en viss väg skall byggas. Enligt de sakkunnigas förslag skulle detta

ske genom fastställande av flerårsplan, i vilken företaget upptagits. Redan

enligt nu gällande ordning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såsom

nämnts, visst inflytande på vägfrågas avgörande genom föreskriften, att styrelsen

skall godkänna de av länsstyrelserna upprättade flerårsplanerna. Med

hänsyn till denna föreskrift innebär de sakkunnigas förslag i sak ingenting

nytt. Flerårsplanerna skola emellertid fastställas i stället för att, såsom nu

är fallet, godkännas. Denna skillnad betingas bland annat av att beslut om

fastställande av flerårsplan skall ersätta de nuvarande utslagen i vägmål samt

sålunda måste kunna överklagas, i den mån beslutet icke meddelats av Kungl.

Maj:t. Flera länsstyrelser ha också i yttranden i likhet med landshövdingen

Lidén i hans till sakkunnigbetänkandet avgivna reservation utgått från, att

flerårsplanerna skulle fastställas centralt. På anförda skäl finner även jag

lämpligast att så sker. Därvid synas femårsplanerna för huvudvägarna lämpligen

böra fastställas av Kungl. Majit samt övriga flerårsplaner av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

I vissa yttranden har i anledning av de sakkunnigas förslag att även arbetsplaner

och kostnadsförslag skola fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framhållits, dels att det centrala ämbetsverkets arbetsbelastning

bleve mycket betydande, dels att handläggningen av vägbyggnadsfrågor

bleve mera omständlig och byråkratisk, än örn ärendena avgjordes lokalt.

De anförda farhågorna få, även om de icke kunna sägas sakna allt

fog, icke överdrivas. Den 1929 genomförda decentraliseringen, vilken avsåg

att minska anhopningen av ärenden i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, visade

sig snart ohållbar. Enligt nu gällande instruktion för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

åligger det denna att granska arbetsplaner och kostnadsförslag

till alla brobyggnader, konstarbeten och varaktiga beläggningar av vägbana,

ävensom till vägföreiag, som med hänsyn till den genomgående trafiken

eller eljest äro av betydelse. Styrelsen skall därjämte, därest så finnes påkallat,

för granskning infordra arbetsplaner och kostnadsförslag för andra vägföretag

ävensom granska de arbetsplaner och kostnadsförslag i övrigt, vilka

för sådant ändamål av länsstyrelserna överlämnats.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens granskningsskyldighet är sålunda redan

nu mycket omfattande. Den arbetsbelastning, som redan förefinnes, kommer

icke vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag alt ökas i

sådan grad, att menliga följder därav äro all förvänta. I fråga örn

granskningsskyldigheten lia de sakkunniga för övrigt förutsatt, att fastställande

av arbetsplan beträffande smärre vägföreiag och andra mindre viktiga

arbeten skulle — under förutsättning att anmärkningar icke framkommit

mot planen från myndighet, fastighetsägare eller annan eller eljest anledning

förekommer till granskning — kunna ske utan att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

företagit någon mera ingående granskning. Även enligt min mening

måste det som regel anses tillräckligt, att planer beträffande sådana smärre

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

arbeten granskas av vederbörande distriktsförvaltning. Beträffande den på

grund av centralisationen ökade byråkratiseringen vill jag dessutom erinra

om den centrala kontroll över vägdistrikten, som statens ökade andel av

vägkostnaderna framtvungit. Denna, som blivit allt mera ingående och numera

icke blott företages i efterhand utan i viss omfattning även före ett arbetes

påbörjande, har medfört en betydande omgång och bidragit till att göra

genomförandet av ett vägföretag till en omständlig procedur. Härigenom ha

alla de nackdelar i ökad byråkratisering uppstått, som bruka framkallas av

en centralisering, utan att den senares fördelar vunnits.

Väl måste vid prövning av utarbetade vägförslag näringspolitiska synpunkter

beaktas, särskilt vid bestämmande av vägs sträckning. Hur en väg skall

byggas är dock till övervägande del en teknisk fråga. Fastställandet av arbetsplan

synes med hänsyn härtill böra ankomma på det tekniska verket. För

att arbetsplanerna skola fastställas av väg- och yattenbyggnadsstyrelsen

kunna för övrigt även andra skäl åberopas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

måste sålunda under alla förhållanden granska samtliga arbetsplaner till viktiga

företag eller till sådana, mot vilka anmärkningar framställts under den

förberedande handläggningen. Vidare synes den slutliga granskningen böra

ankomma på annan myndighet än den som upprättat planen. Länsstyrelserna

sakna för övrigt förutsättningar att bedöma planerna ur teknisk synpunkt.

Ett centralt avgörande är vidare önskvärt för att vinna enhetlighet. Skall

fastställandet av arbetsplan medföra av de sakkunniga föreslagen verkan i expropriationshänseende

— en fråga som saknar direkt sammanhang med vägväsendets

förstatligande och till vilken jag därför icke nu tager slutlig ställning

—- torde fastställelsebeslutet böra meddelas av central myndighet. Av

nu anförda skäl anser jag i likhet med de sakkunniga, att prövning av fråga

angående fastställande av arbetsplan bör ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

För att säkerställa att de lokala synpunkterna bliva vederbörligen beaktade

är emellertid angeläget, att länsstyrelserna få ett större inflytande på vägbyggnadsfrågornas

avgörande än vad de sakkunniga förutsatt. Vill man vinna

säkerhet för att så skall bliva fallet, torde det enligt min mening vara nödvändigt

att lägga det lokala ståndpunkttagandet helt i länsstyrelsernas händer.

Detta skulle bland annat ske på det sättet, att länsstyrelserna gives befogenhet

att med vissa undantag föranstalta örn upprättande av arbetsplan och kostnadsförslag

samt att uppgöra förslag till vägfrågors avgörande. För att giva

dessa förslag större tyngd, bör föreskrivas skyldighet för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

— om den vid prövning av sådant förslag finner sig vara av

annan mening än länsstyrelsen och de båda myndigheternas åsikter icke

kunna sammanjämkas — att underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

Härigenom skulle länsstyrelserna komma att i stort sett bibehålla det faktiska

inflytande på vägfrågorna, som de för närvarande äga, och de lokala

intressena bli tillgodosedda, utan att de fördelar, förstatligandet av vägväsendet

i övrigt erbjuder, behöva uppgivas.

För det lokala ståndpunkttagandet fordras emellertid även teknisk sakkun
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

75

skap. Länsstyrelserna behöva därför vid ärendenas beredande biträde av

distriktsförvaltningarna. På grund härav och för att skapa förutsättningar

för ett verkligt intimt samråd mellan länsstyrelse och distriktsförvaltning

bör vägdirektören göras till föredragande i länsstyrelsen med avseende

å vägärenden. Självfallet skulle vägdirektören, örn han vid besluts

fattande är av annan mening än länsstyrelsen, äga rätt och skyldighet att

låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. Vid förhinder för landshövdingen

att besluta i vägärenden, som skulle ankomma på länsstyrelsen,

bör landssekreteraren inträda i hans ställe. Jag förutsätter emellertid, att

alla viktigare vägärenden skola handläggas av landshövdingen. Jag är medveten

om att den av mig sålunda föreslagna anordningen med vägdirektören

som föredragande i länsstyrelsen innebär en avvikelse från den historiskt betingande

indelningen av länsstyrelsen på två avdelningar. Jag kan emellertid

icke finna att härav skulle uppkomma någon olägenhet av betydenhet. De

skäl, som tidigare anförts mot en uppdelning av länsstyrelsen på flera avdelningar,

torde icke äga giltighet i förevarande fall.

I enlighet med vad jag sålunda anfört skulle planläggningen av vägbyggnadsarbetena

i stort sett ske enligt följande linjer.

Med avseende å den förberedande utredningen i fråga om andra vägar än

huvudvägar bör det ankomma på länsstyrelsen att avgöra, huruvida visst

vägföretag skall vid nästföljande revision av flerårsplanen intagas i denna eller

ansökningen örn vägföretaget genast skall avslås. Länsstyrelsen skall vidare

äga att avgöra, huruvida arbetsplan och kostnadsförslag skola omedelbart

upprättas utan avbidan på att företaget intages i flerårsplanen. I sak

skulle detta innebära, att länsstyrelsen i fråga om andra vägar än huvudvägar

i stort sett får makt att bestämma örn vilka företag, som skola bli föremål för

projektering inom länet. Att länsstyrelsen därvid måste hålla sig inom ramen

för de arbetskrafter, som inom distriktsförvaltningen kunna stå till förfogande

för detta ändamål, är klart. Skulle länsstyrelsen önska projektering av

ännu flera vägar än som är möjligt med hänsyn till andra föreliggande arbetsuppgifter,

får länsstyrelsen påfordra ytterligare anslag härför i första

hand hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Den föreslagna anordningen i

denna del får givetvis icke utgöra något hinder för den centrala styrelsen

att anbefalla de projekteringsarbeten, som styrelsen anser nödvändiga.

I fråga om huvudvägar bör det ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att bestämma tidpunkten för upprättande av arbetsplan och kostnadsförslag

för ifrågasatt företag.

Vid upprättande av flerårsplaner för andra vägar än huvudvägar bör i

stort sett tillämpas samma förfaringssätt som enligt nu gällande ordning.

Lämpligen bör inom distriktsförvaltningen utarbetas ett första utkast till

plan. Sedan länsstyrelsen, efter ali lia hört organ för de lokala intressena, vidtagit

de jämkningar, länsstyrelsen finner erforderliga, översändes förslaget

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för fastställelseprövning.

I sättet för utarbetande av femårsplanen för huvudvägarna torde någon

väsentlig förändring icke böra göras i de sakkunnigas förslag. Även från

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

länsstyrelsernas sida har i yttranden framhållits, att planläggningen av huvudvägarna

i huvudsak borde ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Enda ändringen skulle med här ifrågasatt organisationsform bliva, att

det lokala yttrandet skulle avgivas av länsstyrelsen efter föredragning av vägdirektören

i stället för att såväl länsstyrelse som distriktsförvaltning skulle

avgiva egna yttranden. Fördelen med denna jämkning i de sakkunnigas förslag

skulle ligga däri, att säkerhet vunnes för att ett verkligt samråd mellan

länsstyrelse och distriktsförvaltning komme att äga rum.

Arbetsplanerna böra upprättas inom distriktsförvaltningarna, i vissa fall —

såsom nyss nämnts — efter beslut av länsstyrelse. Enligt sakkunnigförslaget

skulle länsstyrelse icke taga annan befattning med planen än avgiva eget

utlåtande över densamma. Med hänsyn till de uppgifter länsstyrelserna enligt

mitt förslag skulle få, finner jag emellertid nödvändigt att länsstyrelse gives

befogenhet att, därest den så finner nödigt ■—- sedan de lokala yttrandena avgivits

— anbefalla upprättande av alternativt förslag eller vidtagande av ändringar

i föreliggande förslag, så att planen kan föreläggas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i det skick, som den enligt länsstyrelsens mening bör ha.

Beträffande de lokala organen ha de sakkunniga, såsom i den föregående

redogörelsen angivits, föreslagit, att vägstämmornas och vägstyrelsernas rådgivande

uppgifter skulle övertagas av en vägnämnd. Det organ, som skulle

företräda hela distriktets samlade vägintressen vid planläggningen av vägbyggnadsverksamheten,

föreslås skola benämnas distriktsvägnämnd. Då de

av de sakkunniga föreslagna nämnderna synas lämpliga för de rådgivande

uppgifter, som skulle ankomma på den lokala representationen, anser jag

mig kunna i princip biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Då jag

föreslår, att länen skola utgöra förvaltningsområden för den lokala vägorganisationen,

böra emellertid distriktsvägnämnderna i stället kallas länsvägnämnder.

Deras huvudsakliga uppgift blir att biträda vid utarbetandet av flerårsplanerna,

och de få därvid anses företräda varje läns samlade lokala vägintressen.

C. Handläggningen av vägbyggnadsfrågor i detalj.

För att icke alltför mycket tynga framställningen har jag i det föregående

vid behandlingen av sättet för vägbyggnadsfrågors avgörande endast berört

grunderna härför. Åtskilliga detaljspörsmål äro emellertid av betydelse för

vägorganisationens närmare utformning, och jag skall därför här i korthet

angiva, huru dessa frågor böra lösas, samt i samband därmed lämna en redogörelse

för förfarandet i detalj vid handläggning av vägbyggnadsfrågor.

Den förberedande utredningen.

De sakkunniga framhålla, att liksom för närvarande borde även efter ett

förstatligande av vägväsendet initiativ till vägföretag kunna tagas av alla

myndigheter och av varje enskild medborgare, samt anföra vidare:

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

77

Väckes förslag om utförande av vägföretag, skall först och främst utredas,

huruvida behov av arbetet förefinnes. Med nu gällande ordning förekommer

ej sällan, att företag beslutas, ehuru de icke äro av den angelägenhetsgrad,

att medel till desamma kunna påräknas bli tillgängliga inom de närmaste

åren. Upprättas arbetsplan och kostnadsförslag beträffande visst företag lång

tid, innan arbetet kan påbörjas, föreligger risk, att de på grund av ändrade

förhållanden få göras om. Det är därför av vikt att arbetsplan och kostnadsförslag

icke upprättas beträffande andra företag än sådana som kunna förväntas

bliva utförda under de närmaste åren. Undantag härifrån kan emellertid

behöva göras, såsom t. ex. när det påkallas av hänsyn till byggnadsverksamheten

i orten eller laga skifte.

De sakkunniga framhålla vidare, att i vissa fall behovet och angelägenhetsgraden

av ett företag kunde vara så klara, att särskild utredning därom

ej erfordrades, samt yttra härom:

Även om initiativ till vägföretag framkommer inom vägorganisationen, är

det av vikt, att bygdens mening om behovet kommer till uttryck, innan dyrbart

arbete nedlägges på undersökning. Skulle behovet av företaget stå alldeles

klart för vägorganisationen, erfordras naturligtvis icke någon särskild

utredning härom, innan markundersökning sker. Stundom kan ett vägföretag

på grund av särskilda skäl vara så brådskande, att markundersökning icke

bör fördröjas med alltför tidsödande utredning om vägbehovet. Som regel

torde dock lokala myndigheter och organ böra höras, innan undersökning

beslutes.

Om det vid den förberedande utredningen skulle visa sig, att behov av det

föreslagna arbetet icke finnes eller att detsamma, med hänsyn till dess angelägenhetsgrad,

icke kan komma till utförande på många år, skall ansökningen,

enligt förslaget, ej föranleda vidare åtgärd, i vilket fall envar skall

äga möjlighet att liksom nu få frågan överprövad av Kungl. Majit.

Länsstyrelsen i Uppsala län befarar, att den förberedande utredningen

skulle bli mindre tillförlitlig. Rangordningen kunde icke lösgöras från sammanhanget

med kostnaderna. För närvarande torde i regel vägundersökning

med upprättande av arbetsplan och kostnadsförslag redan hava skett beträffande

företag, som uppfördes i flerårsplan. Övervägande skäl syntes

enligt länsstyrelsens mening tala för att så allt framgent bleve förhållandet.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län är av den uppfattningen, att det i många

fall skulle möta svårigheter att vid den förberedande utredningen bedöma,

huruvida företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta arbeten, vore av

den angelägenhetsgrad, att det borde komma till utförande under de närmaste

åren, såvida ej åtminstone en preliminär kostnadsutredning förelåge. För

detta ändamål hade inga medel i förslaget avsetts. Den nuvarande ordningen

medgåve i detta avseende väsentligt större smidighet.

Vägingenjörcn i örebro län yttrar i detta sammanhang:

Den föreslagna anordningen synes utgå därifrån, att stora kostnader nu

nedläggas på upprättande av arbetsplaner till ingen nytta, och för att förebygga

detta ha föreskrivits sa stränga villkor för att få utföra en vägundersökning,

att den ekonomiska planläggningen torde kunna bliva lidande.

Flerårsplaner komma tydligen att sakna säkert underlag, enär arbetsplaner

s. 78 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

vid den angivna stränga restriktionen uppenbarligen icke kunna föreligga

till annat än ett fåtal av de i 5-årsplanen upptagna arbetena. I övrigt måste

flerårsplanerna grunda sig på approximativa och problematiska uppskattningar

utan garantier för att företagen gå att förverkliga på det sätt, som

tänkts. Det är naturligt, att de arbetsplaner, som nu upprättas och som icke

komma till utförande, representera ett visst outnyttjat kapital. Denna nackdel

torde dock många gånger om uppvägas av den fördel, som består däri,

att arbetsplaner vid behov och vid planläggning på något längre sikt finnas

tillgängliga. En revision av äldre planer kan ofta erhållas för en ringa kostnad

och inskränka sig till nya beräkningar av massor och kostnadsförslag,

och värdet av att äga kännedom om var och hur vägen i övrigt planeras, är

synnerligen betydande. Nyttan av att äga tillgång till ett antal arbetsplaner

torde icke minst framgå av det stora intresse, som visats av statsmakterna

för erhållande av arbetsplaner till beredskapsarbeten. Det av de sakkunniga

såsom undantagsfall angivna förhållandet, att arbetsplaner kunna upprättas

för andra företag än de, som skola utföras under de närmaste åren, i de fall,

då det påkallas av byggnadsverksamheten i orten eller laga skifte, har i vad

avser Örebro län visat sig ofta vara nödvändigt. I ett flertal fall hava undersökningar

utförts, ehuru det ännu är ovisst, när penningmedel till arbetenas

utförande kunna bliva tillgängliga, men frågan om bebyggelsen har framtvingat

undersökningar för att kunna hålla möjligheten fri till en rationell

utbyggnad av huvudvägen framdeles. Genom en icke reglerad byggnadsverksamhet

på landsbygden kan framdragandet av en större väg på lämpligt sätt

ofta nära nog förhindras, och det kommer i varje fall att spoliera byggnader

och tomter för betydande värden. Finnes däremot ett gällande, fastställt förslag

för huvudvägen, utgör detta ofta den stomme, enligt vilken tomtavstyckning

kan ordnas och bostadsområdets egna vägar planeras på ett sådant sätt,

att lämpliga anslutningar till huvudvägen framdeles kunna ordnas.

Vägingenjören i Kronobergs län ifrågasätter, om icke i samband med den

förberedande utredningen ett första förslag skulle uppgöras till företagets

utförande. Detta förslag, som närmast skulle motsvara nuvarande arbetsplan,

eventuellt med något enklare utförande, skulle lämpligen ligga till grund

för den slutliga arbetsplanen. Genom ett dylikt förfarande skulle vinnas, att

genomgående planer för riks- och länshuvudvägar skulle kunna uppgöras

till båtnad för blivande eller nuvarande samhällsbildningar.

Ett förstatligande av vägväsendet får självfallet icke medföra någon inskränkning

i den rätt, som nu tillkommer envar att taga initiativ till vägföretag.

Den förberedande utredningen bör enligt min mening ske genom länsstyrelsens

försorg och gestaltas på i huvudsak samma sätt som den utredning,

som nu föregår länsstyrelsernas förordnanden örn upprättande av arbetsplan

och kostnadsförslag beträffande ifrågasatt företag. Som den förberedande

utredningen skall tjäna till underlag för bedömandet jämväl av den

ordning, i vilken företaget skall upptagas i flerårsplanen, måste vid utredningen

en uppskattning verkställas av den ungefärliga kostnaden för företaget.

Härför torde emellertid i regel icke behöva upprättas arbetsplan och

kostnadsförslag. Den ungefärliga kostnaden för ett företag torde nämligen

i de flesta fall kunna beräknas utan någon mera fullständig undersökning.

Skulle arbetsplan upprättas beträffande alla företag, redan innan de upp
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

79

tagas i flerårsplan, måste arbetsplanerna utarbetas så lång tid före arbetenas

utförande, att risk föreligger, att planerna på grund av ändrade förhållanden

få göras om, med påföljd att planläggningen drager större kostnader än vad

som eljest är nödvändigt. Det är emellertid icke min mening, att arbetsplanerna

alltid skola upprättas först efter det företaget upptagits i flerårsplan.

Huruvida arbetsplan bör upprättas före eller efter upptagandet i flerårsplan

är en fråga som får bedömas från fall till fall och avgöras av länsstyrelsen i

samband med den förberedande utredningen.

Lika med de sakkunniga anser jag bygdens mening om behovet av ifrågasatt

vägföretag såsom regel alltid skola inhämtas, innan markundersökning

beslutas. Endast om arbetet är av brådskande natur och behovet av detsamma

framstår såsom alldeles klart, bör upprättandet av arbetsplan och kostnadsförslag

kunna ske utan föregående förberedande undersökning.

Beslutar länsstyrelsen i samband med den förberedande utredningen, att

ansökan om vägföretag icke skall föranleda vidare åtgärd, bör beslutet härom

kunna överklagas hos Kungl. Majit.

Den förberedande utredningen om behovet av ifrågasatt företag skulle i

enlighet med vad jag förut och här anfört gestalta sig på följande sätt.

Uppkommer fråga om byggande av väg, skall länsstyrelsen utreda, huruvida

behov av vägen föreligger, samt huruvida detta behov är av den art, att

det bör tillgodoses med allmän väg, och av den angelägenhetsgrad, att företaget,

jämfört med andra, bör utföras under de närmaste åren. För ändamålet

skall länsstyrelsen höra vederbörande vägnämnd samt de övriga myndigheter

eller andra, som kunna antagas äga kännedom om behovet av den

föreslagna vägen. Länsstyrelsen bör ock, liksom nu, äga att — därest med

hänsyn till frågans omfattning och betydelse eller eljest så finnes lämpligt —

kalla trafikanter och övriga vilka saken kan angå att vid sammanträde inför

länsstyrelsen eller den länsstyrelsen därtill förordnar yttra sig i frågan.

Sedan erforderlig utredning införskaffats, upptager länsstyrelsen på föredragning

av vägdirektören ärendet till prövning.

Finnes därvid, att något behov av företaget icke föreligger eller att detsamma

icke är av den vikt, att det kan komma ifråga för upptagande i flerårsplan

under den närmaste tiden, föranleder förslaget icke någon åtgärd.

Eljest beaktas utredningen vid nästföljande revision av flerårsplanen. För

sistnämnda fall skall därjämte beträffande andra vägar än huvudvägar prövas,

huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad, att arbetsplan och kostnadsförslag

beträffande detsamma böra omedelbart upprättas. I fråga örn

huvudvägar beslutar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen örn tidpunkten för

upprättande av arbetsplan och kostnadsförlag.

Tages initiativ till vägförslag av annan än Kungl. Majit, vägorganisationen

eller länsstyrelsen, bör det ske ansökningsvis. Framställning göres lämpligast

hos länsstyrelsen, men bör också få ske bos vägorganisationen.

Med avseende å smärre förbättringsarbeten torde det förberedande förfarandet

vid behandlingen av fråga örn byggande av väg kunna förenklas

med hänsyn till omständigheterna i varje fall.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj-.ts proposition nr 122.

Departe
ments
chefen.

Upprättande av flerårsplaner.

De allmänna grunder, enligt vilka vägbehov och angelägenhetsgrad skola

bedömas, böra efter ett förstatligande av vägväsendet icke nämnvärt avvika

från dem, som hittills följts, och det torde därför icke vara erforderligt att

i detta sammanhang närmare beröra dem.

Till grund för uppgörandet av flerårsplaner måste läggas de anslagsbelopp,

som kunna påräknas för olika slag av arbeten under den period varom

fråga är. Då det är svårt att på förhand beräkna dessa belopp, blir varje

flerårsplan att betrakta såsom en ram. Årligen får en justering ske med

hänsyn till i verkligheten anslagna belopp.

Upprättandet av femårsplanen för förbättringsarbeten på huvudvägar bör

gestaltas på följande sätt: Förslag till femårsplan för varje län — upptagande

de företag, vartill medel kunna påräknas under den period planen avser,

och angivande huru arbetena böra fördelas på olika år — utarbetas inom

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på grundval av generalplanen och efter

samråd under hand med lokala myndigheter och nämnder. Över de upprättade

förslagen till planer inhämtas yttranden av vederbörande länsstyrelser

och länsvägsnämnder, vilka därvid ha att uttala sig om huruvida alla

de företag som upptagits i planen för länet äro av den angelägenhetsgrad,

att de böra utföras eller påbörjas under den period planen avser, örn ytterligare

något företag bort upptagas, om den ordning, i vilken företagen böra

utföras, och om lämpligheten av att forcera eller på flera år uppdela visst

arbete. Sedan samtliga yttranden inkommit och väg- och vattenbyggnadsstyreisen

vidtagit de jämkningar i förslagen, som styrelsen finner påkallade,

hänskjutes ärendet till Kungl. Maj:t för planernas fastställande.

Upprättandet av fyraårsplanerna för omläggning och förbättring av bygdevägar

torde böra tillgå på följande sätt: Ett första utkast till plan utarbetas

särskilt för varje län av vederbörande distriktsförvaltning. Till grund för

upprättandet lägges den beräknade medelstillgången för detta ändamål. Uppgift

härom måste i god tid lämnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till

de olika distriktsförvaltningarna. För utarbetandet infordras uppgifter från

vägnämnderna inom länet rörande förefintliga behov. Till ledning vid förslagets

upprättande tjäna, förutom sistnämnda uppgifter, gällande flerårsplan

i ej verkställda delar, resultatet av utförda vägundersökningar och utredningar

i anledning av gjorda framställningar örn vägföretag samt vad

distriktsförvaltningen eljest har sig bekant örn vägbehovet i förevarande hänseende.

Planen skall upptaga dels vid tiden för dess ikraftträdande påbörjade,

men ej avslutade arbeten, dels ock, i ordning efter angelägenhetsgrad,

de företag som, utöver de pågående, böra utföras eller påbörjas under de

fyra år planen avser med angivande av fördelningen av arbetena på olika

år och arbetskostnaderna. Utarbetandet bör ske under intimt samråd med

länsstyrelsen. Sedan utkastet till plan färdigställts av distriktsförvaltningen,

skall länsstyrelsen infordra yttrande över detsamma från länsvägnämnden.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 122.

81

Vid behov bör denna därjämte kallas till sammanträde inför länsstyrelsen

för samråd. Med ledning av den förebragta utredningen upprättar länsstyrelsen

därefter (på föredragning av vägdirektören) ett förslag till flerårsplan

samt översänder detsamma jämte länsvägnämndens yttrande till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen för fastställelse. Vid sin prövning har styrelsen att

söka tillse, att alla de företag, som upptagits i de olika länsstyrelsernas förslag,

äro att hänföra till ungefär samma angelägenhetsgrad, så att vägbehoven

i alla län bliva i största möjliga mån likformigt tillgodosedda. Eventuellt

behövliga jämkningar i förslagen böra örn möjligt vidtagas genom

samverkan mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vederbörande länsstyrelse.

Därest denna icke vill biträda av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ifrågasatt jämkning, skall förslaget underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Upprättandet av fyraårsplaner för nyanläggning av landsvägar och ödebygdsvägar

skulle tillgå på samma sätt som upprättandet av fyraårsplaner

för förbättringsarbeten på bygdevägar.

Upprättandet av arbetsplaner.

De sakkunniga betona — under framhållande att vägbyggnader numera

vore mycket kostsamma företag — vikten av att på deras planläggning,

konstruktion och kostnadsberäkning nedlades ett lika omsorgsfullt förarbete

som för andra tekniska byggnadsföretag. Efter att ha uttalat att så icke alltid

skedde med nu gällande ordning yttra de sakkunniga:

Mot det nuvarande sättet för upprättande av arbetsplan och kostnadsförslag

för ifrågasatt vägföretag genom privata, auktoriserade ingenjörer har

riktats en del anmärkningar. Främst vänder man sig mot systemet att ersättningen

beräknas efter väglängd, oberoende av terrängens beskaffenhet. Man

förmenar att detta system lätt leder till att undersökningen göres lättvindigt.

Härigenom kunna brister i undersökningen och härav föranledda missvisande

kostnadsförslag uppkomma, särskilt med avseende å markens bärighet och

beskaffenhet i övrigt, berggrundens läge m. m. Vid granskning av upprättade

förslag är det i allmänhet icke möjligt att upptäcka de fel, som bero av en

bristfällig terrängundersökning.

Då det under alla förhållanden torde innebära större garanti för att vägundersökningarna

utföras riktigt, om arbetsplanerna upprättas av ingenjörer

vid vägorganisationen, vilka stå under ledning av experter på området och i

ständig kontakt med de arbetsledare, sorn skola ombesörja byggnadsföretagen,

vilja de sakkunniga föreslå, att all projekteringsverksamhet för de allmänna

vägarna utföres av ingenjörer vid distriktsförvaltningarna.

I fråga om tillvägagångssättet vid upprättandet av arbetsplan och kostnadsförslag

beträffande ett vägföretag yttra de sakkunniga:

I samband med vägundersökningen bör samråd äga rum med vederbörande

länsstyrelse samt tillfälle beredas riksantikvariens ombud, länsarkitekten och

i förekommande fall byggnadsnämnden att uttala sin mening i frågan. Till

undvikande av onödigt intrång för fastighet eller en ur fastighetshildningssynpunkt

olämplig sträckning av väg bör förrättningsman före markundersökning

inhämta upplysningar på vederbörligt lantmäterikontor rörande

skiftesläggning o. dyl.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 122.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

De ombud, som nu bruka utses av vägstämma för att närvara vid vägförrättningar,

kunna ofta lämna förrättningsmannen värdefulla upplysningar

om de lokala förhållandena, Med hänsyn härtill torde även efter ett förstatligande

särskilda representanter för orten böra ha tillfälle att närvara vid

vägundersökningar. Dessa representanter böra utses av organ för de lokala

intressena.

De sakkunniga förutsätta, att alla arbetsplaner skola upprättas med stor

omsorg enligt anvisningar som skola meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Med hänsyn till den verkan, som fastställandet av arbetsplan skulle

tillmätas i expropriationshänseende, borde arbetsplanen innehålla förteckning

över de fastigheter, som berördes av företaget, med angivande av ägarens namn

och adress ävensom vilken mark som av skilda fastigheter erfordrades för vägen.

Med avseende å delgivning av utarbetade vägförslag med därav berörda

yttra de sakkunniga:

Sedan arbetsplan och kostnadsförslag beträffande vägföretag upprättats,

böra de, liksom enligt nu gällande ordning, under viss kort tid hållas tillgängliga

för allmänheten för granskning och avgivande av de påminnelser,

vartill fog kan finnas. Därjämte böra ägarna till de fastigheter, över vilka

vägen är avsedd att framdragas, särskilt underrättas om den ordning, i vilken

anmärkningar mot planen böra framställas.

Sedan vägförslag utarbetats, bör detsamma delgivas myndigheter och organ,

vilka väl känna de lokala förhållandena, ävensom i förekommande fall

militära myndigheter samt sådana verk och institutioner som lantmäteristvrelsen,

järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen, riksantikvarieämbetet

m. fl.

Under åberopande av länsstyrelsernas större orts- och personalkännedom

föreslå de sakkunniga, att delgivningen av utarbetade vägförslag sker genom

länsstyrelsens försorg. Skulle härvid framkomma anmärkningar mot vägförslaget,

skulle länsstyrelsen infordra distriktsförvaltningens yttranden över desamma,

varefter arbetsplan och kostnadsförslag jämte inkomna yttranden

och utlåtande av länsstyrelsen skulle översändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för fastställelseprövning.

Enligt förslaget skall envar äga rätt att hos Kungl. Majit överklaga vägnell

vattenbyggnadsstyrelsens beslut om arbetsplans fastställande.

De sakkunniga framhålla, att vid dröjsmål med utförande av vägföretag

förhållandena ofta förändrade sig så, att den fastställda sträckningen icke

längre vore den lämpligaste. Med hänsyn härtill borde fastställd arbetsplan

förlora sin giltighet, om planen ej komme till utförande inom viss kortare tid.

En sådan begränsning betingades även av de rättsverkningar i olika hänseenden,

som fastställelsebeslutet skulle medföra. Beslut om fastställande av arbetsplan

skulle därför anses förfallet, i den mån marken icke genom renstakning

tagits i anspråk inom viss tid, som lämpligen syntes böra bestämmas

till tre år, från det beslutet vunnit laga kraft.

De sakkunnigas förslag, att all projekteringsverksamhet skall ombesörjas

av ingenjörer vid vägorganisationen, har beaktats endast i ett fåtal av vtt
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

83

landelia. Några vågingenjörer ha emellertid uttalat sig i denna fråga och

funnit förslaget härutinnan välbetänkt. Dessa vägingenjörer framhålla bland

annat: På grund av att arbetet med uppgörande av arbetsplaner nu utfördes

på ackord hade det ofta visat sig, att särskilt stor skyndsamhet förekommit

vid förslagens utarbetande till förfång för noggrannheten. Därest förslagen

utarbetades av fast anställda ingenjörer, torde man med säkerhet kunna räkna

med att undersökningarna bleve noggrannare utförda och att olika möjligheter

för en vägs framdragande bättre övervägdes. Det vore av största

nytta för vägorganisationen att själv utföra undersökningarna, kanske det

bästa sättet att komma i kontakt med befolkningen och intränga i vägfrågorna.

Vägförrättningsmännens förening finner det icke antagligt, att gynnsammare

arbetsresultat ernåddes, om projekteringen utfördes av statliga tjänstemän,

än om uppgiften handhades av konsulterande ingenjörer. Föreningen

yttrar härom bl. a.: Det förhållandet att de vore fria företagare medförde, att

ett naturligt urval snabbt skedde, vilket icke vore fallet beträffande statstjänstemän.

Det vöre av vikt, att projekteringsingenjören ägde lokalkännedom.

Sådan hade de konsulterande ingenjörerna. Skulle arbetsplanerna upprättas

av ingenjörer vid distriktsförvaltningen, skulle det icke bli någon ingående

granskning av planen på samma sätt som för närvarande, vilket vore

menligt för saken. Varje sakkunnig visste, att en teknisk granskning av en

arbetsplan i form av ritningar endast läte sig göra beträffande profil, balanslinje

och kostnadsförslag men icke beträffande huvudsaken, nämligen linjens

läge i plan. Då oftast just vägens läge i plan vöre svårt att bedöma

och denna detalj hade den största betydelse med avseende på ekonomi

och ändamålsenlig plansträckning, vore det olyckligt, örn denna fråga

skulle i realiteten bli beroende på allenast distriktsförvaltningens bedömande.

Vid projektering genom distriktsförvaltningen bleve vägdirektören och

projekteringsingenjören på ett tidigt stadium lätt bundna vid ett bestämt

ställningstagande. Vidare skulle ett förstatligande av projekteringen nödvändiggöra

en utökning av personalen. Kostnaderna för projekteringen skulle

med sannolikhet bliva avsevärt högre än örn den handhades av konsulterande

ingenjörer. Tillgången till ingenjörskrafter kunde smidigt anpassas efter

behovet.

Beträffande övergången till den av de sakkunniga föreslagna ordningen

yttrar föreningen:

Föreningen anser, att den erfarenhet, som de konsulterande ingenjörerna

förvärvat genom sin i de flesta fall mångåriga verksamhet inom vägväsendet

beträffande såväl projektering av vägar och broar som kontroll och arbetsledning,

på ett för staten mest ekonomiskt och tekniskt bästa sätt skulle

utnyttjas genom ett bibehållande av den konsulterande verksamheten i nuvarande

om än begränsade form. De av de sakkunniga föreslagna projekteringsavdelningarna

böra därför icke omedelbart inrättas i full utsträckning

utan successivt utbyggas. 1 varje fall synas de arbetsuppgifter, vilka icke

medhinnas av den ordinarie personalen, böra överlämnas till konsulterande

ingenjörer i stället för till tillfälligt anställd personal. Vid en dylik organisa
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

tion under den centrala myndighetens ledning synas fullt säkra garantier

kunna erhållas för ett tekniskt riktigt utförande av arbetsplanerna samt för

att det föreliggande behovet av ingenjörskrafter tillgodoses på lämpligaste,

smidigaste och mest ekonomiska sätt.

Vägstyrelsernas förbund ställer sig likaledes tveksam till frågan om lämpligheten

att förstatliga hela vägprojekteringsarbetet och att sålunda antingen

nödgas antaga och sysselsätta en stor del av de konsulterande ingenjörerna

och deras biträden eller också att ställa dem utan förvärvsmöjligheter. Ehuru

otvivelaktigt stora olägenheter vidlådde det nuvarande systemet, särskilt med

hänsyn till att omsorgsfullheten vid projekteringarna av olika anledningar

ofta åsidosattes, kunde det icke anses tillfredsställande att i stället förstatliga

hela projekteringsarbetet.

Det av de sakkunniga föreslagna förfarandet vid arbetsplans upprättande

har i allmänhet lämnats utan erinran. I några av yttrandena har särskilt

understrukits, att det måste anses lämpligt, att vägprojekten direkt uppgöras

såsom renstakningsförslag och tillräckligt noggrant för att kunna tjäna såsom

grund för expropriation. A andra sidan har länsstyrelsen i Kronobergs

län uttalat, att det knappast vore möjligt att uppgöra arbetsplan med sådan

noggrannhet, att planen vid renstakningen kunde i sin helhet följas utan

ändringar. Vägingenjören i Kopparbergs län anser, att det föreslagna förfarandet

skulle bli tidsödande och avsevärt inkräkta på byggnadstiden. En annan

vägingenjör finner det föreslagna underrättelseförfarandet onödigt invecklat

för det övervägande antalet fall samt framhåller, att det före förrättningen

ofta mötte svårighet att veta vilka markägare som komme att beröras.

På detta stadium borde, liksom nu, en underrättelse genom kungörelse

i tidningarna vara tillräcklig.

Lantmäteristyrelsen uttalar, att det icke vore tillfyllest att, såsom de sakkunniga

föreslagit, förrättningsmannen till undvikande av onödigt intrång

för fastighet eller en ur fastighetsbildningssynpunkt olämplig sträckning av

väg inhämtade upplysningar på lantmäterikontor rörande skiftesläggning

och dylikt eller att vägförslaget, sedan det väl utarbetats, delgåves lantmäteristyrelsen.

Styrelsen yttrar härom:

Det lärer nämligen icke kunna förutsättas, att förrättningsmännen för dylika

företag vid sidan av sina vägtekniska insikter skola besitta jämväl sakkunskap

i jorddelnings- och fastighetsbildningsväsendet med vad därtill hörer,

och ofta nog torde därför — åtminstone vid mera omfattande företag —

erforderlig fastighetsutredning behöva ske genom vederbörande lantmäteritjänstemans

försorg. I än högre grad ligger det vikt uppå att bedömandet av

vägföretagens utformande med hänsyn till frågor av fastighetsbildningsnatur

liksom överhuvud till jorddelnings- och ägogränsspörsmål kommer att handhavas

av dessa tjänstemän. Visserligen torde, såsom i fall av enklare beskaffenhet,

genom upplysningar å lantmäterikontoret relativt omedelbart kunna,

där så är förhållandet, avgöras, att ett vägföretag icke kommer att utöva

något nämnvärt inflytande å gällande eller blivande fastighetsindelning. I övriga

fall åter lärer bliva nödigt antingen att genom remiss införskaffa tjänsteutlåtande

från överlantmätaren eller, vilket törhända icke blir alltför sällan

förekommande, att åt vederbörande distriktslantmätare uppdraga att vid för
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

85

rättningen biträda för bedömande av här ifrågavarande spörsmål liksom för

att utföra de ägoutbyten, gränsbestämningar eller andra lantmäteriförrättningar,

som av vägföretaget betingas och därför givet böra ske i direkt samband

med detta. Med hänsyn till den varierande beskaffenheten av dessa

spörsmål och deras ofta stora omfattning möter det givetvis svårigheter att

i förväg träffa för varje fall gällande bestämmelser örn det sätt, på vilket

lantmäterisakkunskapen lämpligast bör komma till utnyttjande, och den utsträckning,

vari så bör ske; i allt fall har lantmäteristyrelsen i frågans nuvarande

läge ansett sig allenast böra angiva de principiella synpunkter, styrelsen

för sin del funnit böra beaktas, och har alltså ej heller nu framlagt

något närmare förslag i ämnet.

Byggnadsstyrelsen understryker behovet av mera direkt medverkan från

länsarkitektens sida vid uppgörande av vägförslag. I städer och andra samhällsbebyggda

områden uppkomma sålunda ofta svårigheter att sammanjämka

de allmänna vägintressena med de hänsyn, som behövde tågås till den av

vägen berörda markens planläggning. Med länsarkitektens kännedom örn de

olika orternas byggnads- och stadsplaneförhållanden torde han vara väl ägnad

att stå till tjänst med råd och anvisningar. Styrelsen hade i flera tidigare

yttranden framhållit, att, därest en planerad väg skulle tjäna såsom tillfart till

ett större samhälle eller förmedla genomgångstrafik över detsamma, det vore

av synnerlig vikt, att den avsedda bebyggelsen och övriga användningssätt

beträffande de områden, som vore belägna närmast utanför samhället, noga

klarlades. Byggnadsstyrelsen yttrade härom vidare:

Det måste därför anses nödvändigt, att beslut om anläggning av väg, som

berörde dylikt samhällsområde, föreginges av en planutredning av lika ingående

art som den, vilken måste företagas vid stadsplaneläggning av ett

samhälle. Den mest rationella lösningen av vägfrågan torde i sådant fall erhållas

genom att vägens sträckning närmare bestämdes i samband med upprättandet

av allmän dispositionsplan för tillräckligt stor del av det område,

inom vilket vägen skulle framdragas till samhället. Utan en sådan planutredning

torde någon tillförlitlig kännedom örn alla på en dylik vägfråga inverkande

omständigheter icke kunna vinnas. Innan vägens lämpligaste sträckning

klarlagts borde därför sådan bebyggelse förhindras, som kunde fördyra

eller hindra den planerade vägens framdragande.

Under senare tid har även i vårt land den meningen allt mer kommit till

uttryck, att arkitektonisk medverkan är erforderlig vid vägförslags uppgörande

även i de fall vägen skall förläggas utom samhällsområde. Det är också

synnerligen angeläget, att hänsynen till landskapsbilden ur bland annat

naturskyddssynpunkt och i rent estetiskt avseende ägnas mera beaktande än

vad hittills varit förhållandet. Den rådgivning i nämnda hänseende som i

samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i senare tid igångsatts av samfundet

för hembygdsvård är värd allt erkännande. Denna frivilliga konsulentverksamhet,

som handhaves av en enda person — en trädgårdsarkitekt —

kan emellertid långt ifrån räcka till för alla de förekommande behoven vid

samtliga rikets allmänna vägföretag. Ifrågavarande konsulentverksamhet bör

därför göras obligatorisk samt avsevärt utvidgas. För detta ändamål synes

lämpligen en särskild tjänst, vars innehavare bör hava full arkitektutbildning,

böra inrättas inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Erforderligt samarbete

bör komma till stånd mellan denne tjänsteinnehavare och länsarkitektkontoren.

I anslutning lill det sålunda uttalade önskemålet örn ett ökat hänsynstagan
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Beparteiii

erits*

chefen.

de till landskapsbildens natur- och skönhetsvärden och angelägenheten av

att dylika frågor även vederbörligen prövas, vill byggnadsstyrelsen i detta

sammanhang även framhålla önskvärdheten av att länsstyrelse före fastställelsen

av förslag till allmän väg alltid remitterar sådant ärende till länsarkitekten.

Chefen för försvarsstaben framhåller önskvärdheten av att de militära synpunkterna

vid nybyggnad av vägar kunde framläggas i ett tidigt skede av

planläggningen och icke, såsom de sakkunniga syntes avse, först sedan vägförslag

utarbetats.

Svenska kommunaltekniska föreningen och ett mycket stort antal städer

hemställa, atl tillfälle beredes städerna att i god tid få taga del och yttra sig

över projekterade vägar på landsbygden, vilka komma att beröra städernas

ytterområden.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att det borde stadgas skyldighet för vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen att vid fastställande av arbetsplan tillställa vederbörande

länsstyrelse en kopia av planen för kännedom och för planens

förvaring å länsarkitektkontoret, för vars planläggningsarbeten kännedom

örn fastställda arbetsplaner för företag hade den största betydelse.

Vid upprättande av arbetsplaner måste tillbörlig hänsyn tagas till den

mångfald av skiftande spörsmål, som sammanhänga med ett vägbyggnadsföretag.

Det gäller icke blott att tillse, att det vägbehov, som föranlett förrättningen,

blir tillgodosett i största möjliga utsträckning, att vägen anslutes till

omgivande vägnät på ett ändamålsenligt sätt samt att vägen bygges så, att

kostnaderna för densamma och för en eventuell framtida breddning bli så

små som möjligt. Hänsyn måste tagas till nuvarande och blivande bebyggelse

utmed vägen. Vid bestämmandet av vägens sträckning måste tillses, att onödigt

intrång för fastigheter eller en ur fastighetsbildningssynpunkt olämplig

sträckning undvikes. Härjämte måste militära synpunkter, nalurskyddsvärden

m. m. beaktas.

Upprättande av arbetsplanen sker med nu gällande ordning icke alltid under

tillräckligt hänsynstagande till alla nu berörda faktorer.

En av anledningarna härtill torde i många fall vara att söka i det förhållandet,

att arbetet med planernas utarbetande i huvudsak sker på ackord av

konsulterande ingenjörer, något som lätt leder till att vägundersökningen icke

ägnas tillräcklig tid och den omsorg, som betingas av vikten av dessa, ofta

mycket dyrbara företag.

De sakkunniga ha under åberopande av nu berörda förhållande föreslagit,

att alla arbetsplaner skola upprättas av ingenjörer vid vägorganisationen. En

sådan reform bör otvivelaktigt medföra, att vägundersökningarna ske med

större noggrannhet, än vad nu är fallet. Projekteringens ombesörjande av statens

egna befattningshavare bör ock vara ägnat att underlätta det samråd

med statliga myndigheter och lokala organ, som är en oundgänglig förutsättning

för att vägundersökningen skall giva ett gott resultat. Det torde även innebära

en fördel, att distriktsförvaltningen på ett tidigt stadium kommer i

kontakt med den av företaget berörda befolkningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

87

Vägförrättningsmännens förening har mot den föreslagna reformen bl. a.

invänt, att med densamma den ingående granskning av arbetsplanerna skulle

bortfalla, som nu utföres av vägingenjörerna. Om vikten av denna granskning

är jag ense med föreningen. Jag anser det emellertid självfallet, att de

arbetsplaner, som efter ett förstatligande av vägväsendet upprättas av ingenjörer

vid vägorganisationen, bliva föremål för samma ingående granskning

inom distriktsförvaltningen som för närvarande. Icke heller vad föreningen i

övrigt anfört i förevarande hänseende kan jag finna övertygande. Jag utgår

nämligen från att projekteringsingenjörerna inom vägorganisationen komma

att utses med stor omsorg. Det finnes icke någon anledning antaga, att dessa

ingenjörer icke skulle få samma lokalkännedom, som de konsulterande ingenjörerna

för närvarande ha.

Jag anser därför, att projekteringsverksamheten för de allmänna vägarna

i huvudsak bör ombesörjas av ingenjörer inom vägorganisationen. Detta bör

dock icke utgöra hinder för att de arbetsuppgifter, som icke medhinnas av

den ordinarie projekteringspersonalen, åtminstone till en början överlämnas

till konsulterande ingenjörer.

Mot det av de sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet vid upprättandet

av arbetsplaner har jag i stort sett intet att erinra.

Jag finner sålunda lämpligt, att vägundersökningen sker så, att arbetsplanen

vid renstakningen kan i sin helhet följas utan annat än oväsentliga jämkningar.

Detta torde även vara nödvändigt, om fastställandet av planen skall

medföra expropriationsrätt. Det är givet att — om vägundersökningen sker

med större omsorg än förr —- kostnaderna för arbetsplanerna kunna förväntas

bliva något större. Denna kostnadsökning torde emellertid mer än väl

uppvägas av att planerna icke behöva göras om och att den större noggrannheten

medför besparingar även vid arbetets utförande.

I betänkandet framhålles, att i samband med vägundersökningen samråd

bör äga rum med vederbörande länsstyrelse samt tillfälle beredas riksantikvariens

ombud, länsarkitekten och i förekommande fall byggnadsnämnden

att uttala sin mening i frågan. Enligt min mening bör förrättningsmannen

på ett tidigt stadium, innan planen utarbetats, samråda icke blott med de nu

nämnda, utan även med de övriga myndigheter, lokala organ och intressegrupper,

vilkas verksamhetsområden beröras av företaget. Örn så sker, kan

hänsyn till olika önskemål tagas vid planens utformande, varjämte överarbetning

av planen icke behöver förekomma så ofta.

På sätt framgår av vad lantmäteristyrelsen i sitt yttrande anfört bör förrättningsmannen

vid vägundersökningen även samråda med överlantmätaren

eller i förekommande fall påkalla hans eller distriktslantmätares biträde vid

förrättningen för bedömande av företagets följder för gällande och blivande

fastighetsbildning.

Byggnadsstyrelsen har i sitt yttrande framhållit behovet av att upprätta en

dispositionsplan för områdena närmast tättbebyggda samhällen och att hos

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anställa en befattningshavare med uppgift

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

att lämna arkitektonisk medverkan vid vägförslags uppgörande. Jag är emellertid

icke beredd att för närvarande taga ställning till de av styrelsen sålunda

till diskussion framförda frågorna, så mycket mera som de icke äga något

direkt sammanhang med ett förstatligande av vägväsendet.

Jag har intet att erinra mot vad de sakkunniga föreslagit ifråga örn sättet

för delgivning av utarbetade vägförslag med därav intresserade, örn rätten

att överklaga beslut örn fastställelse av arbetsplan och örn giltigheten av sådant

beslut. I anledning av vad i åtskiliga yttranden anförts må emellertid beträffande

delgivningen framhållas, alt åt städerna och de stadsliknande samhällena

tillfälle självfallet bör beredas att yttra sig över sådana projekterade

vägar på landsbygden, vilka komma att beröra städernas eller samhällenas

ytterområden.

I enlighet med vad jag förut och här anfört skulle förfarandet vid upprättandet

och fastställandet av arbetsplan gestalta sig på följande sätt.

Vägundersökningen verkställes såsom regel av befattningshavare vid distriktsförvallningen

eller av annan, som därtill förordnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Planen för företaget skall utarbetas enligt anvisningar, som meddelas av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och i samråd med länsstyrelse, vägnämnd

och de övriga myndigheter och organ, vilkas verksamhetsområden beröras

av företaget. Förrättningsmannen skall före förrättningen underrätta även de

fastighetsägare, som beröras av arbetet. Vid själva förrättningen bör närvara

ombud, utsett av vägnämnden.

Sedan arbetsplan och kostnadsförslag utarbetats, skola desamma överlämnas

till vederbörande länsstyrelse (eller länsstyrelser). I vissa fall böra dock

dessförinnan handlingarna preliminärt granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Detta gäller, därest företaget inrymmer svåra tekniska arbeten eller

avser väg, som sträcker sig genom mera än ett distrikt, eller är infartsväg

till stad eller huvudväg i annat fall än då fråga är örn enstaka kortare

sträcka av sådan väg eller anledning eljest förekommer till sådan granskning.

Vägförslaget skall genom länsstyrelsens försorg delgivas vägnämnder, vederbörande

kommunala nämnder, landsfiskaler samt fastighetsägare och övriga,

vilkas intressen beröras av företaget, för avgivande av yttrande. Detta

synes kunna ske på följande sätt: Till vägnämndsordförande överlämnas

kopior av planen och kostnadsförslaget. Övriga myndigheter erhålla endast

meddelande om vägförslaget. Varje fastighetsägare skall underrättas örn arbetsplanens

upprättande, var avskrift av densamma hålles tillgänglig, vad av

ägarens mark som tages i anspråk för företaget, den tidpunkt, då anmärkningar

mot planen senast böra komma länsstyrelsen tillhanda, ävensom den

rättsverkan, lagakraftägande beslut om arbetsplans fastställande kommer att

medföra.

Länsstyrelsen bör vidare inhämta yttrande från myndighet, sammanslutning

eller annan, vars hörande kan antagas bliva till upplysning i saken. I

likhet nied vad nu gäller skola planen och kostnadsförslaget därjämte under

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

89

viss tid hållas tillgängliga för allmänheten. Vem som helst är sålunda behörig

och har tillfälle att framställa de erinringar mot plan och kostnadsförslag,

vartill fog kan finnas.

Skulle länsstyrelsen vid sin prövning av arbetsplanen finna den föreslagna

sträckningen av vägen olämplig eller att eljest planen bör ändras, anbefaller

länsstyrelsen upprättandet av alternativt förslag eller att planen kompletteras

i visst hänseende. Alternativt förslag som upprättas skall delgivas därav berörda.

Arbetsplan och kostnadsförslag skola därefter jämte inkomna yttranden

och utlåtanden av länsstyrelsen översändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för fastställelseprövning.

Örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid sin prövning finner planen böra

överarbetas, föranstaltar styrelsen därom på sätt som den finner lämpligast.

Företages vid sådan överarbetning någon förändring i planen, som icke kan

anses oväsentlig, skola plan och kostnadsförslag på nytt delgivas därav berörda.

Ändring i vägens bredd eller läge får sålunda icke ske utan vederbörande

fastighetsägares hörande.

Innan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställer arbetsplanen, skall styrelsen

om det upprättade förslaget underrätta sådana statliga myndigheter

och institutioner, för vilka saken kan antagas vara av intresse och som ej förut

hörts i ärendet.

Finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid sin prövning, att av länsstyrelse

förordad plan jämte kostnadsförslag kunna godtagas och att frågan äger

tillräcklig aktualitet, skall styrelsen genom formligt beslut fastställa planen

att lända till efterrättelse vid företagets framtida utförande.

Beslutet, som skall kunna överklagas, bör i vedertagen ordning kungöras

för allmänheten. Därjämte skola ägarna till de fastigheter, över vilka vägen

skall framdragas, särskilt underrättas om beslutet och om vad den, som

vill klaga däröver, har att iakttaga samt om äventyret, om sådant försummas.

Anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sig icke kunna fastställa av länsstyrelsen

förordat vägförslag, underställes frågan Kungl. Maj:ts prövning.

I). Handläggning av frågor örn förändring av enskild väg på landet till

allmän och örn indragning av väg.

Fråga örn förändring av enskild väg på landet till allmän ankommer nu

på länsstyrelsens prövning. Handläggningen sker principiellt på samma sätt

som ärenden rörande byggande av väg. Länsstyrelsen hör vederbörande vägstyrelse

och vägstämma samt föranstaltar örn den utredning i övrigt, som kan

anses erforderlig, innan länsstyrelsen meddelar sitt beslut. Detta kan överklagas

hos Kungl. Maj:t.

Beträffande beslutanderätten i fråga örn förändring av enskild väg till allmän

yttra de sakkunniga:

Med den föreslagna ordningen för handläggningen av vägbyggnadsfrågor

skulle fastställandet av flerårs- och arbetsplaner med visst undantag ankomma

opaginerad Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ärenden rörande intagande av enskild

väg till allmänt underhåll torde äga sådant sammanhang med frågor om

byggande av allmän väg, att de böra avgöras av samma myndighet. Det kan

ju t. ex. vara så, att valet står mellan att bygga en ny väg och att i förening

med iståndsättande intaga en enskild väg till allmänt underhåll. Ett centralt

avgörande av ärenden av sistnämnda slag skapar därjämte förutsättningar

för en enhetlig praxis. Med nu gällande ordning har denna blivit synnerligen

ojämn.

På grund av det anförda föreslås, att ärenden rörande förändring av enskild

väg till allmän skola avgöras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Länsstyrelsernas

kännedom om de lokala förhållandena bör emellertid utnyttjas vid

handläggning av dessa frågor. Även vägnämndens uppfattning bör regelmässigt

inhämtas.

De sakkunniga framhålla, att det skick, vari till intagning ifrågasatt väg

befunne sig, vore av betydelse vid bestämmandet av ordningen för handläggning

av dessa ärenden. Principiellt spelade det för närvarande ej större

roll i vad skick vägen befunne sig. I praktiken tillmättes dock med hänsyn

till statsbidragsfrågan och distriktets ekonomi vägens skick betydelse. Man

måste därför jämföra vägens vikt för den allmänna samfärdseln med de kostnader,

som vägens iståndsättning beräknades draga. Vidare måste tagas i betraktande

vad verkan vägens övertagande kunde få på den ekonomiska möjligheten

av andra liknande åtgärder och övriga till den allmänna väghållningen

hörande företag.

De sakkunniga anföra vidare:

Anses vägen ej utan betydande omläggnings- och förbättringsarbeten kunna

godtagas såsom allmän eller ifrågasättes t. o. m. så omfattande byggnadsarbeten

för att försätta vägen i ett för samfärdseln tillfredsställande skick,

att företaget i själva verket får natur av nyanläggning, bör frågan om utförandet

av nämnda arbeten behandlas i den för vägbyggnadsärenden föreslagna

ordningen. Påkallar emellertid sökande i något av nu berörda fall

omedelbart avgörande, kan beslutet på grund av vägens beskaffenhet då icke

bliva annat än avslag. Örn omedelbart beslut icke påfordras, bör spörsmålet

örn vägens förändring till allmän lämpligen prövas i samband med den uppkomna

byggnadsfrågan. Tarvas iståndsättningsåtgärder, vilka blott äro av

mindre omfattning, bör detta ej utgöra hinder för vägens förändring till

allmän, om blott medel för iståndsättningsarbetena finnas eller kunna påräknas

bliva tillgängliga under den närmaste framtiden. (Härtill kunna disponeras

de medel, vilka föreslagits skola avsättas av vägförbättringsanslaget för

att användas för smärre, i flerårsplanerna ej upptagna vägförbättringsföretag.)

I fråga om sättet för handläggning av frågor om enskild vägs förändring

till allmän yttra de sakkunniga:

Uppkommer fråga om förändring av enskild väg till allmän (ansökning

därom bör kunna göras antingen hos länsstyrelsen eller hos vägorganisationen),

skall sålunda först utredas vägens betydelse för den allmänna samfärdseln

och i vilket skick den befinner sig. Länsstyrelsen och distriktsförvaltningen

böra härutinnan samverka, länsstyrelsen såsom särskilt ägnad att

bedöma den förra frågan och distriktsförvaltningen den senare. Länsstyrelsen

bör inhämta yttrande från vägnämnden och de ortsmyndigheter eller andra,

vilkas hörande finnes vara av intresse. I vissa fall kan ju vara uppenbart

eller vid en tämligen enkel utredning framgå, att vägen ej uppfyller minimi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

91

fordringarna å betydelse för den allmänna samfärdseln, i vilket fall någon

undersökning av vägens beskaffenhet ej erfordras. Även eljest kan stundom

utredningen i ena eller andra avseendet förenklas med hänsyn till kända eller

eljest klarlagda förhållanden.

Sedan erforderlig utredning skett, avger distriklsförvaltningen yttrande

och överlämnar detta jämte övriga handlingar i ärendet till länsstyrelsen,

som jämte eget utlåtande insänder handlingarna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för ärendets avgörande.

För vinnande av enhetlig praxis och större överblick torde regelmässigt

samtliga på prövning beroende ärenden av detta slag böra företagas till avgörande

i ett sammanhang en gång om året.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i dylika ärenden böra kunna

överklagas genom besvär hos Kungl. Maj:t av envar, som saken rörer, så

ock av vederbörande vägnämnd, varjämte länsstyrelsen bör äga hänskjuta

beslutet till Kungl. Maj:ts prövning.

Fråga örn indragning av väg från allmänt underhåll prövas för närvarande

av länsstyrelse och handlägges i tillämpliga delar på samma sätt som frågor

örn byggande av allmän väg och om intagning av enskild väg till allmänt

underhåll.

Örn handläggningen av dessa ärenden efter ett förstatligande anföra de

sakkunniga:

Örn, såsom de sakkunniga föreslagit, beslutanderätten i frågor om anläggning

av allmän väg och om enskild vägs förändring till allmän skall tillkomma

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bör även fråga örn indragning av

allmän väg avgöras av styrelsen. Ärenden av sistnämnda slag måste uppenbarligen

prövas av samma myndighet, som beslutar om vägnätets utvidgning.

Initiativ till indragning av allmän väg torde såsom regel komma att tagas

av den statliga vägorganisationen. Sedan beslutats att väg skall anläggas eller

omläggas, bör väg- och vattenbyggnadsstyrelsen alltid till prövning upptaga

frågan, huruvida väg, som helt eller delvis ersättes av ny, skall bibehållas såsom

allmän.

Den utredning, som erfordras för bedömande av fråga om indragning av

allmän väg, bör verkställas av vederbörande distriktsförvaltning, som i sådant

hänseende skall inhämta yttrande av vägnämnd samt de ortsmyndigheter,

vilkas hörande kan vara av intresse. Sedan distriktsförvaltningen med

ledning av den verkställda utredningen avgivit utlåtande i ärendet, överlämnas

detta till länsstyrelsen, som har att med eget yttrande översända handlingarna

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för ärendets avgörande. Styrelsens

beslut bör kunna överklagas hos Kungl. Maj: t av länsstyrelse, vägnämnd

och enskild.

Kammarkollegiet förklarar sig icke hava något att erinra mot att beslutanderätten

med avseende å dessa frågor förlägges till samma myndighet, som

beslutar örn byggande och underhåll av väg.

I)e länsstyrelser, som uttalat sig örn förevarande spörsmål, lia däremot rest

starka betänkligheter mot den föreslagna ordningen. Länsstyrelsen i Stockholms

län framhåller, att hithörande frågor vore beroende av ytterst skiftande

förhållanden, och att del föreslagna förfarandet måste befaras leda lill en

allt annat än önskvärd schematisering av prövningen. Länsstyrelsen i Kronobergs

län anser dylika detaljfrågor av oftast mycket lokalt intresse kunna

opaginerad Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts pro,position nr 122.

Departe
ments
chefen.

liksom hittills avgöras av länsstyrelsen i samråd med vägdirektören. Ville

man erhålla ytterligare garanti härutinnan kunde stadgas, att dylika frågor

skulle underställas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i den mån länsstyrelsen

och vägdirektören hyste olika meningar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar i detta sammanhang:

Länsstyrelsen måste finna denna omgång vara onödig och tidskrävande

förutom det att det centrala ämbetsverket skulle komma att belastas med en

massa ärenden. Att på den grund att någon länsstyrelse missbrukat sin befogenhet

att indöma vägar överflytta hela denna arbetsuppgift på ett centralt

ämbetsverk torde väl ändock vara att använda större våld än nöden kräver.

Den enhetlighet, som eftersträvas i fråga örn dessa ärendens handläggning,

torde hittills icke i någon nämnvärd grad hava äventyrats och lärer väl ock

i fortsättningen kunna än mera säkras genom ensartade direktiv och därigenom,

att de tveksamma fallen hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

Även vågstyrelsernas förbund anser länsstyrelsen otvivelaktigt vara den instans,

som med hänsyn till dessa vägars uppgift hade de största förutsättningarna

att ur olika synpunkter, ej blott vägtekniska utan även sociala och

allmänt ekonomiska, avgöra vilket som i varje fall vöre det lämpligaste. Även

om det formellt bleve väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som avgjorde frågorna,

måste det i realiteten komma att bliva vägdirektörens ord som bleve utslagsgivande.

En vägstämma hemställer örn föreskrifter, vilka omöjliggöra för myndigheterna

att utan vägnämndens medgivande indraga allmänna vägar från allmänt

underhåll.

Initiativ i fråga örn intagande av enskild väg till allmänt underhåll hör

liksom nu kunna lagas av envar samt självfallet också av vägorganisationen

eller länsstyrelsen. På frågan om vilka krav, som måste uppställas å betydelsen

av enskild väg för att densamma skall kunna förändras till allmän,

skall jag ej här ingå. Jag vill emellertid erinra, att statsrevisorerna i sin berättelse

till 1935 års riksdag anmärkte, att länsstyrelserna i sina beslut örn

intagande av enskild väg till allmänt underhåll tillämpat skilda principer.

Under åberopande av vad revisorerna anfört anhöll riksdagen, att Kungl.

Maj:t ville underkasta frågan om förutsättningarna för förändring av enskild

väg till allmän en ingående prövning. I anledning av denna framställning

uppdrog Kungl. Maj:t åt 1935 års vägsakkunniga att verkställa den begärda

utredningen. I ett den 2 januari 1939 avgivet betänkande (S. O. U. 1939: 1)

uttalade nämnda sakkunniga, att någon enhetlig praxis vid övertagande av enskild

väg till allmänt underhåll icke tillämpades, samt hemställde med hänsyn

härtill, att till ledning för länsstyrelsernas bedömande av dylika frågor anvisningar

måtte utfärdas i enlighet med ett av de vägsakkunniga upprättat förslag.

De vägsakkunniga betonade emellertid, att med detta förslag icke givits

en uttömmande reglering av hithörande spörsmål. Någon fullt säker norm för

tillrättaläggande av rådande missförhållanden kunde, uttalade de sakkunniga,

dylika anvisningar ej innebära. För åstadkommande av enhetlighet i

framtida avgöranden om vägars intagning till allmänt underhåll torde man

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

93

få söka jämväl andra medel än detaljerade föreskrifter rörande de grunder,

efter vilka ärendena skulle bedömas. Att det vore inom det organisatoriska

området, som lösningen av problemet måste sökas, framstode för de vägsakkunniga

såsom ganska klart. Skulle en omorganisation vidtagas, torde

det, uttalade de sakkunniga till sist, vara klart, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

borde i en eller annan form beredas inflytande på ärendenas avgörande.

Vad 1935 års vägsakkunniga sålunda anfört talar, enligt min mening, för

ett centralt avgörande av ärenden om enskild vägs förändring till allmän.

Endast härigenom torde förutsättningar för en enhetlig rättstillämpning

kunna vinnas. För ett centralt avgörande av dylika ärenden kunna även andra

viktiga skäl anföras. Med den av mig förordade ordningen för handläggning

av vägbyggnadsfrågor skall det ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att med visst undantag fastställa flerårs- och arbetsplaner. Såsom 1938 års

sakkunniga framhållit äga ärenden örn övertagande av enskild väg till allmänt

underhåll sådant sammanhang med vägbyggnadsfrågor, att de böra avgöras

av en och samma myndighet. Jag anser därför, att beslutanderätten i

ärenden om intagning av enskild väg till allmänt underhåll bör tillkomma

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

För ett riktigt avgörande av nu ifrågakomna ärenden fordras kännedom

om lokala förhållanden. Med hänsyn härtill böra länsstyrelserna medverka

vid ärendenas handläggning. För att vinna säkerhet för att länsstyrelsernas

uppfattning blir tillräckligt beaktad vid prövningen, böra de ärenden, i vilka

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är av annan mening än länsstyrelse, underställas

Kungl. Maj:ts prövning.

Utredningen av uppkommen fråga om förändring av enskild väg till allmän

måste avse såväl vägens betydelse för den allmänna samfärdseln som

det skick, vari vägen befinner sig, samt bör med hänsyn härtill gemensamt

ankomma på länsstyrelsen och distriktsförvaltningen. Härvid böra genom

länsstyrelsens försorg yttranden inhämtas från vägnämnden samt de ortsmyndigheter

och andra, vilkas hörande kan vara av intresse. Sedan erforderlig

utredning skett, avger länsstyrelsen på föredragning av vägdirektören

utlåtande och överlämnar detta jämte övriga handlingar till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för ärendets avgörande. För vinnande av enhetlig praxis

och större överblick böra, såsom de sakkunniga föreslagit, samtliga ärenden

av detta slag företagas till avgörande i ett sammanhang en gång om året.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i dylika ärenden böra kunna överklagas

hos Kungl. Maj:t av envar, som saken rörer, så ock av vederbörande

vägnämnd.

Mot vad de sakkunniga föreslagit beträffande handläggningen för den händelse

vägen vid prövningen icke anses vara i ett för samfärdseln tillfredsställande

skick har jag icke något att erinra.

Även beslutanderätten i fråga om indragning av allmän väg bör, såsom de

sakkunniga anfört, tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sådan fråga

lärer väl endast undantagsvis uppkomma annat än i sammanhang med

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

byggnadsföretag. Utredningen av dylika ärenden synes mig lämpligast böra

ankomma på länsstyrelsen, vilken för ändamålet bör inhämta yttrande från

vederbörande vägnämnd och de övriga, vilkas hörande kan vara av intresse.

Sedan erforderlig utredning förebragts, har länsstyrelsen att på föredragning

av vägdirektören avgiva utlåtande i saken. I händelse av meningsskiljaktighet

mellan länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör

ärendet -— i likhet med vad jag för motsvarande fall föreslagit med avseende

å övriga vägfrågor -—■ underställas Kungl. Maj:ts prövning.

E. Tillsyn å väghållningen.

Enligt nu gällande bestämmelser skall den närmaste uppsikten över vägväsendet

utövas av länsstyrelserna. Denna tillsyn utövas med biträde av

bland andra vägingenjörer, landsfiskaler och magistrater. Underlåter väghållare

att verkställa beslut om byggande av väg eller yppas brist i vägunderhåll

eller vinterväghållning och sker ej rättelse efter tillsägelse av den myndighet

eller tjänsteman i orten, som har att biträda länsstyrelsen vid tillsyn

å väghållningen, kan länsstyrelsen förelägga väghållaren viss tid, inom vilken

erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr att åtgärderna eljest

vidtagas genom länsstyrelsens försorg på väghållarens bekostnad.

De sakkunniga uttala, att efter ett förstatligande någon fortlöpande tillsyn

från länsstyrelsens sida i tekniskt hänseende icke torde kunna komma i fråga.

Såsom högsta polismyndighet i länet borde länsstyrelsen emellertid även

efter ett förstatligande liksom hittills vaka över ordningen och säkerheten på

de allmänna vägarna. På grund av denna skyldighet borde länsstyrelsen —

för den händelse brist i väghållningen skulle yppa sig — hos vägorganisationen

eller, då så erfordrades, hos Kungl. Majit göra de framställningar,

som påkallades av förhållandena. Funnes viss brist utgöra fara för trafiken

på vägen, kunde länsstyrelsen avstänga vägen från trafik.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del har erinran gjorts endast av länsstyrelsen

i Kronobergs län, som anser, att den närmaste uppsikten över väghållningen

borde liksom hittills ankomma på länsstyrelserna.

^ents-6" Den tillsyn å den allmanna väghållningen, som sedan gammalt ankommit

chefen. Pa länsstyrelserna, har betingats av behovet för staten att genom sina organ

vaka över att väghållningen ombesörjdes på ett tillfredsställande sätt av

jordägare och ortsmenigheter. I och med att staten genom egna organ övertager

väghållningen, upphör det behov av tillsyn från länsstyrelsernas sida,

som föranlett alltjämt gällande bestämmelser härom. Icke heller eljest torde

föreligga något behov av fortlöpande uppsikt från länsstyrelsernas sida över

hur den statliga vägorganisationen handhar sina tekniska uppgifter. Jag

anser därför, att länsstyrelsernas tillsyn över väghållningen bör upphöra vid

ett förstatligande av vägväsendet. Skulle emellertid brist i väghållningen

yppa sig, bör länsstyrelsen, såsom de sakkunniga framhållit, hos vägorga
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

95

nisationen eller, då så erfordras, hos Kungl. Maj:t göra de framställningar,

som påkallas av omständigheterna.

F. Vägarbetenas utförande i egen regi eller på entreprenad.

Vägunderhåll och vinterväghållning lia under senare år, om man bortser

från en del smärre arbeten, helt och hållet bedrivits i vägdistriktens egen regi.

Även vägdistriktens vägbyggnadsarbeten ha under senare år till en betydande

del utförts i distriktens egen regi. Förhållandet för hela riket mellan

arbeten i egen regi och genom entreprenörer framgår av följande av de sakkunniga

gjorda sammanställning, som upprättats med ledning av uppgifter

från samtliga vägdistrikt rörande vägbyggnadskostnaderna under åren 1937

och 1938:

Verkliga byggnadskostnader i kr.

Å r

för vägarbeten

för vägarbeten

i vägdistriktens

utförda av

egen regi

entreprenörer

1937 ..............

17,329,343

23,758,237

1938 ..............

19,902,538

25,378,775

De sakkunniga framhålla, att vägunderhållet vid ett förstatligat vägväsende

borde drivas i egen regi. Det vore nämligen svårt att på förhand fixera den

arbetsprestation, som erfordrades för vägunderhåll, och att kontraktsmässigt

fastställa vad'' som skulle uträttas, varför entrepenadsystemet i fråga om

underhåll befunnits vara mindre lämpligt. För vinterväghållningen borde dock

ackordsavtal kunna träffas med buss- och lastbilägare om plogning, som vid

behov beordrades av distriktsförvaltningen.

Beträffande vägbyggnadsarbetenas utförande yttra de sakkunniga:

De sakkunniga ha tagit under övervägande, huruvida man vid vägväsendets

förstatligande i någon större utsträckning bör från början övergå från entreprenadsystem

till byggande i egen regi. Därmed skulle följa en viss ansvällning

av den statliga byggnadsorganisationen och en ökning av det kapital,

som måste nedläggas i byggnadsinventarier och redskap. Det kan emellertid

icke anföras några avgörande skäl för ändring i sättet för arbetenas utförande

utan frågan synes böra överlämnas åt framtiden.

Vid gestaltandet av den statliga vägorganisationen synes man därför böra

utgå från ett i huvudsak oförändrat förhållande mellan vägbyggande i egen

regi och på entreprenad. Organisationen bör emellertid givas sådan elasticitet,

att anpassning kan ske efter det system, som är bäst lämpat efter förhållandena

inom olika landsändar.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen förklarar sig icke vilja bestrida,

alt vägunderhållsarbetena lämpade sig för utförande i egen regi, särskilt med

hänsyn till deras karaktär av löpande arbeten med till omfattningen relativt

små variationer år från år. Det vore sålunda möjligt att vid dessa arbeten

sysselsätta en förhållandevis konstant arbetsstyrka. Vidare vore underhålls
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

arbetet så standardiserat och i fråga om förutsättningarna för en och samma

vägtyp så föga varierande inom stora områden, att även utan hjälp av konkurrensen

utgångspunkter kunde erhållas för en kontroll av det ekonomiska

utfallet. Föreningen ansåge dock, att möjlighet borde hållas öppen för entreprenadförfarande

vid vägunderhållsarbetena.

Beträffande vägbyggnadsarbetena framhåller föreningen till en början, att

vägbyggnadsföretag utfördes på entreprenad till ett årligt belopp av över 30

milj. kronor och att inom entreprenörkåren eif flertal företag uppkommit med

speciell inriktning på vägbyggnadsverksamhet samt att dessa företag, som

sysselsatte en högt kvalificerad personal, nedlagt ett betydande kapital i maskinell

utrustning, betingad av den moderna tekniken på området. Föreningen

befarade, att ett förstatligande av vägväsendet skulle leda till ett ökat byggande

i egen regi och så småningom till en fullständig övergång till denna

arbetsform, något som måste vara till skada även ur det allmännas synpunkt.

Avgörandet om visst arbete skulle utföras på entreprenad eller i egen regi

komme i realiteten att träffas av byggnadschefen. Det läge i sakens natur,

att denne, som erhållit en i förhållande till övriga avdelningschefer något

högre löneställning, skulle vara angelägen att bevara denna ställning. Det

innebure ingen beskyllning för illojala motiv, örn man påpekade, att i dylika

sammanhang löne- och befordringshänsyn för egen och den underlydande

personalens del säkerligen gjorde sig påminta och inverkade till fördel för

den egna verksamhetens upprätthållande och utveckling. Ilade man en gång

inrättat sig för egen regi, komme själva befintligheten av den egna-regiorganisationen

och dess utrustning att inverka på avgörandet. Hade organisationen

en gång anskaffats, kunde den icke utan vidare avskaffas eller ställas utan

arbete, även om det skulle utredas, att det i och för sig vore bättre att bygga

på entreprenad. Statsanställd personal kunde nämligen icke lika lätt som de

konsulterande ingenjörerna avfärdas med att »den får stå sin risk». Man skulle

därför nödgas utföra arbeten icke för att arbetsprodukten vore nödvändig

utan för att hålla organisationen med arbete. Ett exempel på en dylik utveckling

erbjöde den kommunala anläggningsverksamheten i Stockholm; en

av staden tillsatt kommitté hade emellertid i ett i februari 1941 avgivet

betänkande enhälligt förordat en återgång till entreprenadsystemet.

Föreningen anför vidare:

Ett överförande av de statliga och statsunderstödda vägbyggnadsentreprenaderna

i statens egen regi skulle icke blott direkt medföra så och så många

procents minskning av den totala entreprenadverksamheten och för vissa

företag innebära hart när totalförlust av deras arbetsområde. Indirekt skulle

en dylik förändring leda till ett organisatoriskt försämrande av entreprenadväsendet

överhuvud, till men icke blott för entreprenörerna utan även folden

allmänna hushållningen. Att förefintligheten av en kvalificerad och prestationsduglig

entreprenörkår är av stor betydelse för landets näringsliv torde

ligga i öppen dag. Även om staten i viss utsträckning skulle utan större direkta

olägenheter för sig själv kunna övergå till byggande i egen regi — på

grund av arbetsuppgifternas kontinuitet — kommer likväl, då staten icke gärna

kan antagas vilja eller kunna uppträda som entreprenör åt enskilda, alltid

att förefinnas ett behov av byggnadsentreprenörer för den privata marknaden.

,*

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 122.

97

För att dessa skola kunna upprätthålla en tillfredsställande standard och

vinna den stadga i sin verksamhet, som giver möjlighet att vid sig binda kvalificerade

krafter under någorlunda tryggande villkor, är emellertid tillgången

till det arbetsområde, som bildas av de offentliga arbetena, av utomordentlig

betydelse. Entreprenadsystemet vid offentliga arbeten bidrager därför lill

ökad ekonomi i landets byggande över huvud.

Egen-regisystemet föredrages gärna av vid detsamma bundna tjänstemän

och arbetare, vilka däri på grund av pensions- och andra förmåner vinna

större trygghet än den privata entreprenören kan lämna sin personal. Häremot

vore måhända icke så mycket att invända, om det icke vore så, att vad

den ene sålunda vinner, i stället förloras av den andre. Genom frånskiljandet

av statsarbetena från entreprenörernas verksamhetsområde förringas möjligheterna

för entreprenörerna att finna en jämn och stadigvarande sysselsättning

för sina anställda. Örn entreprenörerna däremot ena gången kunna arbeta

åt enskilda uppdragsgivare, andra gången åt staten, erhålles lättare en

utjämning av arbetstillgången, än örn den statliga och enskilda verksamheten

mer och mer uppdelas i två från varandra skilda verksamhetsområden, varav

inom det ena arbetare och tjänstemän äro fast anställda med därav följande

svårigheter för omflyttning.

Beträffande den i de sakkunnigas förslag framlagda organisationsapparaten

är att märka, att, örn man efter ett förstatligande av vägväsendet icke avser

att i stor utsträckning utföra vägbyggnadsarbetena i statens egen regi, kan

organisationen i väsentlig grad reduceras och göras avsevärt billigare.

Föreningen framhåller slutligen, att frågan örn det statliga vägbyggandet

skulle bedrivas i egen regi eller på entreprenad vore av så vittgående betydelse,

att den borde göras till föremål för ytterligare utredning, innan statsmakterna

toge ställning till det nu föreliggande förslaget.

Såsom de sakkunniga framhållit är det svårt att på förhand fixera den

arbetsprestation, som erfordras för ett väl avvägt vägunderhåll, och kontraktsmässigt

fastställa den. Detta förhållande talar mot anlitande av entreprenadsystemet

för underhållsarbetenas utförande. Omfattningen av dessa arbeten

visa år från år relativt små variationer, och arbetena äro med hänsyn härtill

lämpade för utförande i egen regi. Jag anser därför, att underhållsarbetena

liksom hittills böra i huvudsak bedrivas i egen regi. Åtskilliga av hithörande

arbeten — exempelvis reparation av beläggningar, broar, färjor och

förlägen, drift av färjor, eftersyn av avlägset belägna vägar, snöplogning etc.

— kunna emellertid ofta med fördel utföras på entreprenad. I den mån så är

fället, bör entreprenadsystemet tillämpas även beträffande underhållsarbeten.

De av svenska byggnadsentreprenörföreningen anförda skälen för vägbyggnadsarbetenas

utförande på entreprenad linner jag beaktansvärda. Att

efter ett förstatligande utföra alla sådana arbeten på entreprenad torde emellertid

icke vara lämpligt. Utan en egen byggnadsavdelning skulle vägorganisationen

bliva alltför beroende av entreprenörerna och måhända nödgas antaga

även anbud, som befinnas för höga. För att över huvud taget kunna bedöma

skälighelen av anbud måste vägorganisationen lia erfarenhet av vad dylika

arbeten kosta i egen regi. En statlig vägbyggnadsorganisation erfordras även

för ledning av eventuella beredskapsarbeten lill motverkande av arbetslöshet.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 122.

Departe
ments
chefen.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Jag anser det därför lämpligt, att den statliga vägorganisationen utformas så,

att den blir i stånd att vid behov utföra byggnadsarbeten i egen regi.

Vidkommande frågan, i vilken utsträckning vägbyggnadsarbetena efter ett

förstatligande skola bedrivas i egen regi, ha de sakkunniga framhållit, att en

övergång i större utsträckning från entreprenadsystem till byggande i egen

regi förutsätter en ansvällning av byggnadsorganisationen och en ökning av

det kapital, som måste nedläggas i inventarier och redskap. Då omfattningen

av vägbyggnadsarbetena varierar mycket år från år, skulle det — även om en

betydande del av personalen vore tillfälligt anställd och följaktligen kunde vid

behov entledigas —- bliva svårt att alltid bereda personalen full sysselsättning

och att effektivt utnyttja inventarier och redskap. Häri ser jag ett avgörande

skäl till en begränsning av byggande i egen regi. Då härtill kommer att det

med hänsyn till det nuvarande ekonomiska läget i landet är ytterst vanskligt

att bedöma, i vilken omfattning medel för den närmaste framtiden kunna

ställas till förfogande för vägbyggnadsföretag, anser jag det nödvändigt att

åtminstone till en början hålla den statliga vägbyggnadsorganisationen inom

en mycket snävt begränsad ram. De byggnadsarbeten, som icke medhinnas

av denna organisation, synas hellre böra utföras på entreprenad än av härför

tillfälligt anställd personal.

G. Förrådsrörelsens organisation.

Enligt nu gällande ordning inköper i allmänhet varje vägstyrelse för sig

de maskiner och övriga inventarier samt förbrukningsartiklar, som erfordras

för väghållningen inom distriktet. Enligt de sakkunnigas beräkningar

uppgingo de totala årliga inköpskostnaderna för inventarier och materialier

för de vägunderhålls- och vägbyggnadsarbeten, som under år 1938 utfördes i

vägdistriktens samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens egen regi, till över 28

milj. kronor, häri ej inräknade utgifter för grus, sand och makadam. Medräknas

även förrådsinköpen för styrelsens flygfälts-, hamn- och vattenledningsarbeten

m. m., uppgick årsomslutningen för förrådsrörelsen till över

31 milj. kronor. De sakkunniga framhålla, att genom ett förstatligande av

vägväsendet förutsättningar vunnes för gemensamma inköp för väghållningen.

Det vore påtagligt, att priserna bland annat genom eliminerande av mellanhänder

borde kunna nedpressas avsevärt, om inköpen för hela landet lades

i en hand. Härför erfordrades en särskild förrådsorganisation, som omhänderhade

alla uppköp. Med en sådan för hela vägväsendet gemensam förrådsorganisation

bleve det även möjligt att utnyttja maskiner och redskap

på effektivaste sätt.

De sakkunniga anse, att det — om förrådsrörelsen skulle drivas affärsmässigt

— måste finnas dels ett centralt organ, bestående av en förrådsbyrå

i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken byrå skulle verkställa gemensamma

inköp och tillse, att inventarierna effektivt utnyttjades, dels ock lokala

organ, inordnade i distriktsförvaltningarna, för smärre inköp och för för-.

vältning av de lokala förråden.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 99

Beträffande sättet för upphandlingarna yttra de sakkunniga bland annat:
För

att få affärsmässigt bästa resultat böra inköpen så mycket som möjligt

ske genom förrådsbyrån. De böra sammanföras till stora upphandlingar, som

under normala tider göras för vissa lämpliga perioder. Förrådsbyråns inköp

av mindre inventarier och av materialier kunna i tämligen stor utsträckning

ske på det sättet, att distriktsförvaltningarnas förrådsorgan berättigas att

hos vederbörande leverantör under viss tid och till bestämda priser uttaga

behövliga varor. Uttagen böra därvid hållas inom vissa ungefärligen uppgivna

kvantiteter. Självfallet bör förrådsbyrån vid sina upphandlingar åtnjuta

samma lättnader som statens affärsdrivande verk beträffande den formella

behandlingen av anbud m. m.

Upphandlingen av en del materialier, såsom exempelvis trä, makadam,

grus e. dyl., kan ej lämpligen ske centralt utan bör verkställas genom vederbörande

distriktsförvaltning. Såvitt möjligt böra dock andra köp genom

distriktsförvaltningarnas organ undvikas, då sådana gärna bliva relativt

dyra.

För att de större inventarierna (väg- och arbetsmaskiner) skola bliva på

effektivaste sätt utnyttjade, föreslå de sakkunniga, att dessa inventarier skola

inom förrådsbyrån bokföringsmässigt sammanhållas i ett centralförråd

för större inventarier, som skall skötas såsom en självständig affär. Härom

yttra de sakkunniga:

Alla större inventarier, som äro i användning ute i distrikten, skrivas på

distriktsförvaltningarna och förvaltas av dem. De inventarier, som ej användas,

ligga i depåer för centralförrådets räkning. Vid behov rekvirerar vederbörande

förvaltning ett inventarium därifrån och skall för den tid, detsamma

utnyttjas, erlägga en hyra till centralförrådet med visst per dagsverke

utgående belopp, som fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Med

de inflytande hyrorna finansieras erforderliga, normala reparationer och

göras behövliga avskrivningar. Centralförrådets depåer böra ordnas i omedelbar

anknytning till distriktsförråden och förvaltas av distriktens förrådsorgan

under förrådsbyråns överinseende.

över de olika inventariernas användning skola distriktsförvaltningarna föra

listor. Med ledning av dessa debiteras månatligen de olika arbetena hyra

för inventarierna i enlighet med de av förrådsbyrån fastställda priserna.

För att centralförrådet skall fungera väl, bör det innehålla lämpliga inventarier

i tillräckligt antal samt väl utnyttjas. För att så skall ske har chefen

för förrådsbyrån att samråda med vederbörande chefer örn förekommande

behov.

Vid övergången till det nya systemet kommer centralförrådet att bestå av

de större inventarier, som nu tillhöra väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

vägdistrikten. De sakkunniga förutsätta, att förrådet — genom att vederbörande

anslag belastas med avgifter för hyra av inventarierna — till total omfattning

hålles någorlunda oförändrat. I den mån det visar sig, att förrådet

icke är tillräckligt stort för utförandet av förekommande arbeten, bör den utökning

av detsamma, som kan komma att beslutas, finansieras med särskilt

anslag.

De mindre inventarierna skulle, enligt de sakkunnigas förslag, levereras

direkt till distriktsförvaltningarnas förråd eller vid de platser, som av förvaltningarna

anvisades, samt förvallas av dem. Dessa inventarier .skulle bok
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

föras endast vid distriktsförråden och debiteras de olika arbetena allt efter

förbrukningen, så att de vore helt avskrivna, när de blivit förslitna.

Även materialier skulle, enligt förslaget, levereras direkt till distriktsförråden

eller anvisade förbrukningsplatser. Förvaltningen av materialierna skulle

omhänderhas av distriktens förrådsorgan. Debiteringen av vederbörande

anslag skulle ske alltefter förbrukningen.

Chefen för försvarsstaben framhåller i sitt yttrande, att genom en central

förrådsrörelse en standardisering av redskap och maskiner skulle vinnas,

ägnad att underlätta den militära väghållningen under krigsförhållanden.

.Dessutom möjliggjordes anskaffning av vissa slag av maskiner, vilka vore av

värde för väghållningen såväl under fred som krig men av ekonomiska skäl

endast i undantagsfall anskaffades av distrikten.

I åtskilliga yttranden ha farhågor uttalats för att den föreslagna förrådsorganisationen

skulle leda till kartellbildningar bland leverantörerna, varigenom

priserna skulle höjas.

I några yttranden har hävdats, att distriktsförvaltningarnas upphandlingsrätt

beskurits alltför snävt. I fråga örn många artiklar vore nämligen

decentraliserade inköp billigast.

Svenska teknolog föreningen yttrar i detta sammanhang:

Indelas landet enligt de sakkunnigas förslag i 12 distrikt, skulle alltså för

varje distrikt ifrågavarande inköp genomsnittligt belöpa sig till c:a 2.35 miljoner

kronor per år. Inköpsrörelsen för varje särskilt distrikt torde härvid

enligt föreningens mening bliva av tillräckligt stor omfattning, för att lägsta

möjliga inköpspriser skola erhållas vid upphandlingarna, även örn de ske

distriktsvis. Genom sammanförande av upphandlingsärendena till att avse

gemensamma inköp för alla distrikts behov torde någon ytterligare kostnadsminskning

endast i undantagsfall kunna erhållas. Vid de olika distriktsförvaltningarna

med deras enligt organisationsförslaget högt kvalificerade

personal torde all erforderlig sakkunskap komma att finnas, garanterande

att inköpen av såväl vägmaskiner och motorfordon som mindre inventarier

och förnödenheter verkställas på ett rationellt sätt.

Den av de sakkunniga förordade sammanföringen av de större inventarierna

inom förrådsbyrån till ett centralförråd torde komma att resultera i

en utomordentligt invecklad bokföring och en omfattande skriftväxling mellan

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och distriktsförvaltningarna, utan att

några påtagliga fördelar därav vinnas. Med den storlek de olika distrikten

avses erhålla torde varje distrikts maskinpark kunna rationellt utnyttjas,

och behov av överflyttning av maskiner från ett distrikt till ett annat endast

undantagsvis uppkomma. ..

Slutligen giver en närmare undersökning av den nuvarande vagorganisationens

”kostnader för inventarier och förbrukningsartiklar vid handen, att

frånsett vägmaskinerna c:a 73 %> av kostnaderna avse massgods såsom

dammbindningsmedel, bensin och oljor. Verkställas inköpen av. dessa förnödenheter

genom centralstyrelsens försorg gemensamt för samtliga distrikt,

så erfordras härför endast ett fåtal affärsavslut, vilkas handläggning icke torde

giva sysselsättning åt mer än högst tvenne tjänstemän i styrelsen.

Utgående från vad här anförts vill föreningen, stödjande sin uppfattning

på erfarenheter från större byggnadsentreprenadfirmor och bruksindu
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

strier, förorda, att den föreslagna förrådsbyrån i styrelsen åtminstone tills vidare

ersättes med en mindre förrådsavdelning. Föreningen förordar därvid,

att vägväsendets inköp av inventarier och förbrukningsartiklar samt förrådsröreisen

i övrigt i största möjliga utsträckning decentraliseras till de särskilda

distrikten.

Jag finner det uppenbart, att ett sammanförande av upphandlingen av

inventarier och materialier till ett fatal stora inköp är ägnat att förbilliga

förrådsröreisen. Man kan naturligtvis ifrågasätta, om icke detta syfte tillräckligt

vinnes genom att, såsom teknologföreningen föreslagit, lägga uppköpen

i distriktsförvaltningarnas händer. Örn inköpen i huvudsak ske i enlighet

härmed, skulle förrådsorganisationen otvivelaktigt kunna göras något

mindre omfattande och därigenom förbilligas något. Med den distriktsindelning,

som jag anser mig böra förorda, skulle emellertid omfattningen av

uppköpen för varje distrikt i allmänhet icke bli så stor, att man med säkerhet

kan räkna med att uppnå lika förmånliga inköpspris som vid en central

upphandling. För en sådan talar även andra skäl. Genom en central upphandling

vinnes även en ur ekonomisk och militär synpunkt önskvärd standardisering

av inventarier och redskap. Vidare måste väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

under alla förhållanden ha ett gemensamt förrådsorgan för uppköp

av inventarier och redskap för de arbeten, som bedrivas av hamn- samt

järnvägs- och luftfartsbyråerna. Slutligen talar erfarenheten från andra

tekniska verk för en central upphandling. Jag anser därför — lika med de sakkunniga

— att uppköpen i största möjliga utsträckning böra ske centralt

samt förordar med hänsyn härtill inrättande av en förrådsbyrå i väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. I den mån vissa uppköp bliva billigare vid lokal

upphandling — och detta torde vara fallet beträffande trä, makadam, grus

och dylikt — bör upphandling ske genom distriktsförvaltningarna.

De sakkunnigas förslag, att de större inventarierna skola bokföringsmässigt

sammanföras till ett centralförråd för större inventarier, synes mig

vara ägnat att skapa förutsättningar för ett effektivt utnyttjande av den maskinella

utrustningen. Det torde visserligen, såsom teknologföreningen påpekat,

vara sant, att åtgärden förutsätter en tämligen vidlyftig bokföring.

Det måste emellertid framhållas, att för beräkning av kostnaderna för olika

arbeten uppgifter rörande dessa inventariers användning i allt fall måste

sammanställas inom distriktsförvaltningarna. Besväret med uppgifternas insändande

lill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och deras centrala sammanställande

torde icke bliva så stort. Jag anser mig därför kunna biträda de

sakkunnigas förslag i denna del.

Mot vad de sakkunniga anfort beträffande mindre inventarier och materialier

har jag icke något att eiänra.

Departe
ments
chefen.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Utformningen av deli statliga vägorganisalonen.

De sakkunniga lia ularbetat ett detaljerat förslag till statlig vägorganisation,

därvid personalbeståndet anpassats efter väghållningsarbetenas omfattning

under åren 1937 och 1938.

Med hänsyn till rådande ovissa förhållanden är det uppenbarligen uteslutet

att nu bedöma personalbehovet vid den tidpunkt, då staten skall övertaga

väghållningen. Jag anser det därför icke möjligt att redan nu till prövning

upptaga de sakkunnigas förslag till personalstat för den statliga vägorganisationen,

löner och vissa smärre organisationsfrågor. Nu berörda detaljspörsmål

äro för övrigt icke av den vikt att de kunna inverka på ett ställningstagande

till själva principfrågan. I detta sammanhang skall därför endast

upptagas sådana organisationsspörsmål, som äro av mera principiell betydelse.

A. Väg- och vattenhyggnadsstyrelsens organisation.

Styrelsens sammansättning och

utövandet av beslutanderätten

i styrelsen.

Då väg- och vattenbyggnadsstyrelsens nuvarande organisationsform visat

sig ändamålsenlig, ha de sakkunniga utgått från att densamma vid ett förstatligande

av vägväsendet bör till sina grunddrag bibehållas oförändrad. De nya

och vidgade uppgifterna betingade emellertid, uttala de sakkunniga, en utbyggnad

av och vissa jämkningar i organisationen.

Med avseende å sammansättningen av styrelsen — som nu utgöres av en

generaldirektör och chef samt såsom ledamöter cheferna för de olika byråerna

— ha de sakkunniga övervägt, huruvida fullmäktige böra ingå i styrelsen

vid handläggningen av viktigare ärenden. Härom anföra de sakkunniga:

Då inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle komma att finnas framstående

sakkunskap på det vägbyggnadstekniska området, lärer adjungerandet

av en eller annan sakkunnig fullmäktig vid avgörande av större frågor

inom detta område knappast kunna förväntas bliva av något egentligt värde.

Fullmäktige torde icke heller ha någon uppgift att fylla med avseende å den

till sin omfattning stora, men eljest ganska enhetliga inköps- och affärsverksamhet,

som vid ett förstatligande skulle ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

För träffande av avtal med arbetareorganisationer torde viktigast

vara samarbete nied övriga statliga verk för vinnande av enhetlig lönepolitik.

Beträffande det betydelsefulla arbetet med vägbyggnadsverksamhetens

planläggning med hänsyn till samhällets och näringslivets behov få, enligt

de sakkunnigas förslag, representanter för alla förekommande intressen

tillfälle att yttra sig, innan frågor härom avgöras i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det torde vara svårt att finna utanför stående fullmäktige, som äga

en sådan överblick över hela landets vägbehov, att de kunna bilda sig en utslagsgivande

mening i dessa frågor och dessutom ha tid att nedlägga det erforderliga

arbetet på studium av alla frågor av detta slag. De sakkunniga

ha med hänsyn härtill icke ansett sig böra föreslå fullmäktigeinstitutionens

införande i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

103

Beträffande sättet för ärendenas avgörande inom styrelsen lia de sakkunniga

ansett nu gällande ordning böra bibehållas. Generaldirektören skulle sålunda

äga ensam beslutanderätt i alla de frågor, i vilkas prövning han deltoge,

med undantag dock för de disciplinära.

Enligt nu gällande instruktion för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har

chefen att deltaga i avgörandet av samtliga på verkets handläggning ankommande

ärenden med undantag endast för dem, som äro av beskaffenhet att

de icke skäligen böra i varje fall underställas styrelsens prövning. Ärende av

sistnämnda slag må avgöras av vederbörande byråchef utan föregående föredragning

i styrelsen eller ock överlämnas till underordnad tjänsteman för

vidtagande av åtgärd. Frågor örn utanordning av medel skola alltid avgöras

av styrelsen.

De sakkunniga framhålla, att om generaldirektören även efter ett förstatligande

skulle avgöra alla ärenden, som enligt gällande instruktion skola prövas

i styrelsen, skulle han bliva belastad med en sådan mängd löpande ärenden,

att han icke finge tid att ägna tillräcklig omsorg åt de stora linjerna

inom alla de områden som vore föremål för styrelsens verksamhet. Instruktionen

borde därför ändras, så att erforderlig lättnad bereddes chefen. De

sakkunniga yttra härom:

Till en början torde vara nödvändigt att befria honom från befattningen

med utanordningsfrågor. Med den ökning av dessa ärenden som måste följa

av förstatligandet är det icke rimligt, att han betungas härmed. I likhet med

vad som är fallet inom andra verk böra utanordningarna kunna beslutas av

vederbörande byråchef. Anordningarna skola dock alltid kontrasigneras av

annan tjänsteman.

Att härutöver begränsa omfattningen av de ärenden, som enligt nu gällande

ordning skola avgöras i styrelsen, måste ur principiella synpunkter anses

olämpligt. Om sålunda gränsdragningen mellan styrelse- och byråchefsärendena

icke rubbas på annat sätt än här förutsatts, torde spörsmålet, huru

generaldirektören skall få tillräcklig tid att ägna sig åt de stora frågorna,

icke kunna lösas på annat sätt, än att åt någon befattningshavare vid verket

gives befogenhet att i generaldirektörens ställe i styrelsen avgöra en del av

de löpande ärendena. Särskilt erfordras biträde åt generaldirektören vid handläggningen

av frågor, som sträcka sig över gränserna för flera arbetsområden

och som därför kräva gemensam handläggning. Behovet av biträde vid

koordination av arbetet inom styrelsen gör sig i all synnerhet gällande inom

vägväsendets område. Sammanföras de avdelningar, vilkas arbetsuppgifter

särskilt ofta kräva en gemensam behandling, till en stor byrå och erhåller

chefen för denna befogenhet att efter generaldirektörens bestämmande i styrelsen

avgöra även ärenden, som eljest skulle ankomma på verkets chef, torde

erforderlig befrielse från de löpande ärendena härigenom beredas denne.

De sakkunniga vilja därför föreslå att handläggningen av de ärenden, för

vilka en gemensam ledning är särskilt önskvärd och som icke äro av mera

speciell natur, sammanföras till en byrå, som lämpligen bör benämnas vägbyrån.

Till denna skulle -—- ---— — främst hänföras ärenden rörande plan
läggningen

av vägbyggnadsverksamlieten, om byggande av väg, örn utförande

av underhålls- och byggnadsarbetena, örn städernas väg- och gatuväsende

och rörande de enskilda vägarna. Dessa ärenden äro i mycket stor utsträckning

av den natur att de enligt nu gällande ordning sammanhållas och hand
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

läggas inom vägbyrån med därtill hörande inspektioner. Den föreslagna anordningen

anknyter därför till nu bestående förhållanden. Genom en koordination

av nyssnämnda ärenden vinnes garanti för att handläggningen av desamma

sker med minsta omgång och tidsförlust.

På grund av ovan anförda skäl vilja de sakkunniga vidare föreslå, att åt

chefen för vägbyrån gives befogenhet att i styrelsen avgöra alla på byrån

ankommande ärenden, i vilkas prövning generaldirektören icke behöver deltaga.

Vägbyråns chef bör med hänsyn till de särskilda befogenheter, som

sålunda skulle tillkomma honom, givas överdirektörs ställning.

Med hänsyn till omfattningen av vägbyråns arbetsuppgifter anse de sakkunniga

nödvändigt att sammanföra olika grupper av ärenden till fem särskilda

avdelningar inom byrån, nämligen utredningsavdelningen, byggnadsavdelningen,

underhållsavdelningen, avdelningen för rikets städer samt avdelningen

för enskilda vägar. Var och en av dessa avdelningar skulle, enligt

förslaget, förestås av en chef, vilken vid handläggning av ärenden, som berörde

avdelningen, skulle inträda såsom ledamot i styrelsen.

Fördelningen av arbetsuppgifterna inom vägbyråns område mellan generaldirektören

och överdirektören borde, enligt de sakkunniga, icke i detalj

angivas i instruktionen utan ske i enlighet med vissa däri lämnade allmänna

anvisningar efter generaldirektörens prövning i varje fall. De ärenden, i vilka

den senare borde besluta, skulle — uttala de sakkunniga — framför allt bliva

viktigare frågor örn organisationen, vägväsendets planläggning och ledning,

anslagsäskanden och fördelningen av vägmedlen samt betydelsefulla verkställighetsfrågor.

Övriga på styrelsens prövning ankommande ärenden inom

vägbyråns område skulle avgöras av överdirektören, i den mån generaldirektören

icke förbehölle sig själv desamma. Överdirektören borde också genom

närvaro vid föredragningar och samråd med generaldirektören få tillfälle att

följa verksamheten vid övriga byråer, vilka handlade frågor rörande vägväsendet.

Han skulle vidare vikariera för generaldirektören.

Beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisationsform har länsstyrelsen

i Älvsborgs län förordat, att verket organiserades enligt vattenfallsstyrelsens

mönster med olika sakkunskap representerad i styrelsen. Rådgivande

fullmäktige eller en riksvägnämnd vore ej av samma effektivitet som

annan och kompletterande sakkunskap inom styrelsen. Veterligen hade vattenfallsstyrelsens

organisation fungerat väl. Krav på särskilda taxor och

andra anmärkningar mot styrelsen hade aldrig stått sig inför upprepade sakkunniga

och parlamentariska undersökningskommittéer. Det vore ej uteslutet,

att detta kunde sammanhänga med alt den rent tekniska sakkunskapen redan

vid avgörandenas fattande mötte annan sakkunskap med berättigade anspråk

på hänsyn.

De sakkunnigas uppfattning örn behovet av fullmäktige i styrelsen har

kritiserats endast av länsstyrelsen i Örebro län, som hävdar att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

vid prövning av frågor av vägpolitisk natur borde förstärkas

med fullmäktige, vilka jämte god kännedom om samhällets och näringslivets

behov besutte administrativ erfarenhet.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 122.

105

Statskontoret förordar en sådan organisation att överdirektören bleve en

ovan byråindelningen verkande souschef, vilket självfallet icke borde hindra,

att hans verksamhet huvudsakligen inriktades på samma arbetsuppgifter,

som de sakkunniga avsett. Ämbetsverket yttrar vidare i detta sammanhang:

De sakkunniga synas icke hava tillräckligt beaktat de regler, som pläga

tillämpas inom allmänna civilförvaltningen. I betänkandet ha icke framlagts

bärande skäl för de väsentliga avvikelser från dessa regler, som förslaget innebär.

Särskilt måste den förordade organisationen av vägbyrån vara ägnad

att väcka betänkligheter, icke minst med hänsyn till de konsekvenser beträffande

förvaltningen i övrigt som en sådan organisation kan befaras medföra.

Den centrala organisationen synes utan olägenhet kunna uppbyggas med

den byråindelning och med arbetskrafter i de lönelägen, som eljest allmänt

förekomma inom civilförvaltningen. Den föreslagna vägbyrån synes i anslutning

härtill böra uppdelas på tvenne byråer, förslagsvis omfattande den ena

byggnads- och underbållsavdelningarna och den andra återstående i förslaget

upptagna avdelningar.

Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner starka skäl tala för systemet

med överdirektör och souschef. Härvid vore särskilt att beakta, att hamnbyråns

samt järnvägs- och luftfartsbyråns intressen måste anses kräva, att

generaldirektörens ställföreträdare icke komme att stå främmande för dessa

byråers uppgifter, något som tydligen kunde befaras, därest ställföreträdaren

i första hand eller uteslutande vore vägman.

Vad först angår den av länsstyrelsen i Älvsborgs län framförda tanken, att

det centrala verket bör organiseras på samma sätt som vattenfallsstyrelsen,

vill jag erinra, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såsom jag i annat sammanhang

redan framhållit, jämväl efter ett förstatligande av vägväsendet bör

av vissa praktiska skäl förbliva centralt verk icke blott för vägväsendet utan

även för de övriga kommunikationstekniska uppgifter, vilka nu ankomma på

styrelsen. Då det torde vara svårt att utanför denna finna personer, som besitta

sakkunskap beträffande alla styrelsens verksamhetsområden, lärer den

för vattenfallsstyrelsen bestämda organisationsformen icke vara lämplig för

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Med hänsyn härtill och då styrelsens nuvarande

organisation visat sig ändamålsenlig, ansluter jag mig till de sakkunnigas

uppfattning, att denna bör till sina grunddrag bibehållas oförändrad.

Hittills har icke ansetts erforderligt att införa fullmäktige i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Sådana finnas inom en del andra centrala verk. Syftet med

fullmäktigeinstitutionen har främst varit att tillföra vederbörande verksstyrelse

viss sakkunskap eller att bereda verket tillfälle till intimt samråd med

representanter för viss verksamhet. Institutionen har emellertid beträffande

åtskilliga verk, där den införts, befunnits obehövlig och därför icke bibehållits.

För väg- och vattenbyggnadsstyrclsen lärer fullmäktigeinstitutionen, enligt

min mening, endast kunna ifrågakomma vid handläggningen av ärenden rörande

planläggningen av vägbyggnadsverksamhetcn och utformningen i övrigt

av det allmänna vägnätet. Det kan naturligtvis tänkas, att dessa ärenden

Departe
ments
chefen.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

vid prövningen i styrelsen komme att skärskådas ur vidare synpunkter, om i

avgörandet deltoge även fullmäktige med stor kännedom om samhällets och

näringslivets behov. Med det av mig förordade förslaget till handläggning av

vägfrågor få emellertid de näringspolitiska synpunkterna — genom den starka

ställning som gives länsstyrelserna — erforderligt inflytande på frågornas

avgörande. Det torde för övrigt, såsom de sakkunniga också påpeka, bliva

svårt att finna personer, som äga förutsättningar att överblicka hela landets

vägbehov. Jag anser mig därför icke kunna tillstyrka fullmäktigeinstitutionens

införande i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I fråga om sättet för ärendenas avgörande inom styrelsen bör, såsom de sakkunniga

framhållit, nu gällande ordning bibehållas. Generaldirektören bör

alltså liksom hittills äga beslutanderätt i alla de ärenden, i vilkas prövning

han deltager, med undantag endast för de disciplinära.

Mot den föreslagna förenkligen av handläggningen av utanordningsärenden

har jag icke något att erinra. I övrigt bör ur rättssäkerhetssynpunkt någon

ändring icke ske i den nuvarande gränsdragningen mellan de ärenden, som

skola prövas i styrelsen, och de, som må handläggas av byråchef eller underordnad

tjänsteman.

Det är uppenbart att ett förstatligande av vägväsendet kommer att medföra

en avsevärd ökning av antalet av de ärenden, som skola avgöras i styrelsen.

Med hänsyn härtill är det, såsom de sakkunniga funnit, icke möjligt att bibehålla

den nuvarande skyldigheten för generaldirektören att deltaga i alla på

styrelsens prövning ankommande ärenden. För att lätta chefens arbetsbörda

torde därför vara nödvändigt att inrätta en överdirektörstjänst vid styrelsen

och att åt överdirektören giva befogenhet att i generaldirektörens ställe i

styrelsen avgöra löpande ärenden, som icke äro av den vikt att de böra avgöras

av verkschefen.

De sakkunniga ha föreslagit, att överdirektören skall vara chef för vägbyrån,

till vilken skulle sammanföras flertalet av de till vägväsendet hörande

ärendena. Enligt förslaget skall överdirektörens befogenhet att i generaldirektörens

ställe i styrelsen avgöra löpande ärenden begränsas till sådana, som

höra till vägbyrån. Det kan naturligtvis med visst fog ifrågasättas, örn icke

överdirektören borde göras till souschef i detta ords vedertagna bemärkelse

och sålunda stå utom och över byråindelningen. Åt souschefen skulle av

generaldirektören bland annat kunna uppdragas att i styrelsen avgöra visst

ärende, vissa grupper av ärenden eller under viss tid alla till en avdelning

hörande ärenden. Vad som särskilt talar för detta alternativ är, att en souschef

skulle av generaldirektören kunna vid behov utnyttjas för uppgifter

inom samtliga byråer och avdelningar. Detta alternativ medför även den fördelen,

att vägbyrån icke behöver göras så stor som de sakkunniga föreslagit

utan kan uppdelas på två eller tre byråer av sedvanlig storlek. Då emellertid

biträde åt generaldirektören huvudsakligen behöves för koordination av arbetet

inom vägväsendets område och då ett sammanhållande av hithörande

ärenden inom en byrå obestridligen utgör en garanti för att handläggningen

av desamma sker med minsta omgång och tidsutdräkt, bär jag anslutit mig

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

107

till den av de sakkunniga föreslagna anordningen, vilken måste anses vara

den lämpligaste vid själva utformningen av den nya organisationen.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om fördelningen av arbetsuppgifterna

mellan generaldirektören och överdirektören anser jag mig kunna biträda.

Jag förutsätter dock, att ärenden rörande fastställande av arbetsplan, om förändring

av enskild väg till allmän och om indragning av väg — med hänsyn

till dessa ärendens vikt — såsom regel avgöras av generaldirektören.

Byråindelningen.

För ärendenas beredande till avgörande är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

organiserad på byråer, vilka handlägga olika slags ärenden. De nuvarande

byråerna äro till antalet sex, nämligen vägbyrån, brobyrån, hamnbyrån,

järnvägs- och luftfartsbyrån, vägtrafikbyrån och kameralbyrån. Härtill komma

militäravdelningen och den geotekniska avdelningen.

Enligt de sakkunnigas förslag skola av redan berörda organisatoriska skäl

de på styrelsens prövning ankommande ärenden inom vägväsendets område,

vilka icke äro av mera speciell natur, vid ett förstatligande sammanföras till

vägbyrån. På denna skulle sålunda handläggas alla ärenden som avse byggande,

konstruktion och underhåll av de allmänna vägarna på landet, inklusive

stensättnings- och beredskapsarbeten, ävensom vissa frågor rörande

städernas väg- och gatuväsende samt de enskilda vägarna. För behandlingen

av dessa ärenden skulle, såsom jag redan omnämnt, byrån uppdelas på fem

avdelningar.

Inom utredningsavdelningen skulle, enligt förslaget, planläggningen av landets

vägbyggnadsverksamhet ske. Där skulle under samarbete med lokala

myndigheter och organ riktlinjer fastställas, huru tillgängliga medel skola

användas och fördelas mellan olika slag av vägar eller på olika distrikt. På

denna avdelning skulle det vidare ankomma att följa utvecklingen inom vägväsendet

både inom och utom landet samt att utarbeta och revidera normalbestämmelser

och alla de tekniska anvisningar, som skola reglera distriktens

handhavande av vägbyggnadsverksamheten.

Byggnadsavdelningen har av de sakkunniga tänkts skola handha alla

ärenden, som avse själva utförandet av beslutade byggnadsföretag. I sådant

hänseende skulle avdelningen ha att utreda, huruvida visst vägföretag borde

utföras i egen regi eller på entreprenad, samt att övervaka och inspektera de

byggnadsarbeten, som komme alt utföras av distriktsförvaltningarna i egen

regi. Bortsättandet av vägarbeten på entreprenad skulle, i den mån detta

icke överlämnades till distriktsförvaltningarnas handläggning, ombesörjas av

byggnadsavdelningen, som jämväl skulle kontrollera och avsyna dessa

arbeten.

Underhållsavdelningen bar av de sakkunniga förutsatts skola fullfölja den

verksamhet, som nu utövas av den år 1938 inrättade vägunderhållsinspektionen,

ävensom handlägga alla å väg- och valtenbyggnadsstyrelsen ankommande

ärenden med avseende å vägunderhållet, främst ledningen av underhållets

utförande och rationalisering.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

För handläggning av alla de uppgifter med avseende å städernas väg- och

gatuväsende, som skulle ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, ha

de sakkunniga föreslagit inrättande inom vägbyrån av en särskild avdelning

för rikets städer. Avdelningen skulle bl. a. få till uppgift att granska och

fastställa arbetsplaner för vissa byggnadsföretag i städerna, utöva tillsyn

över den allmänna väghållningen inom städernas områden samt beräkna

statsbidragen till städernas väg- och gatuhållning.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle den från och med budgetåret 1939/40

inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inrättade avdelningen för handläggning

av ärenden angående statsbidrag till enskild väghållning ingå i vägbyrån.

De sakkunniga förutsätta emellertid, att de nuvarande länsschaklmästarnas

uppgifter övertagas av personal under distriktsföi’valtningarna.

Såsom redan i samband med riktlinjerna för förrådsrörelsen vid vägväsendet

och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens övriga verksamhetsområden omnämnts

föreslå de sakkunniga inrättande av en särskild förrådsbyrå. Denna

skulle bland annat handha ledningen av hela förrådsrörelsen och i sådant

hänseende verkställa större delen av alla inköp, ombesörja leveranskontroll,

handha centralförrådet för större inventarier samt utöva tillsyn över distriktsförvaltningarnas

förrådsrörelse.

För brobyrån skulle förstatligandet av vägväsendet enligt förslaget medföra

vissa förändringar. Härom anföra de sakkunniga:

Till brobyråns åligganden höra för närvarande granskning av alla broförslag,

arbetsritningar och anbud, godkännande av entreprenör, förordnande

av kontrollant, inspektion och avsyning av färdigställda företag. Granskningsärenden,

avseende mindre brobyggnader, handläggas i viss utsträckning

av vägingenjörerna.

Vid vägväsendets förstatligande bör behörigförklaring av förrättningsmän

icke längre förekomma, utan projekteringsverksamheten hör även med avseende

å broföretag omhänderhavas av den statliga vägorganisationen. Upprättandet

av förslag till brobyggnader hör för enhetlighets vinnande ske

centralt inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens brobyrå på grundval av

terräng- och grundundersökningar, vilka verkställas av distriktsförvaltningarna.

Där så låter sig göra, böra broförslagen grandas på standardritningar,

i vilket fall förslagen böi-a kunna upprättas av distriktsförvaltningarna.

Någon granskning av de i styrelsen uppgjorda broarbetsplanerna erfordras

icke.

Beträffande byggande av broar kunna mindre sådana, exempelvis med

högst 10 meters spännvidd, lämpligen efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

bestämmande upphandlas genom distriktsförvaltningarna, därest entreprenör

skall anlitas. Vid större brobyggnader, som bortsättas på entreprenad,

bör upphandlingen ske av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Kontrollen av

dessa arbeten kan ske antingen genom distriktsförvaltningarna eller genom

brobyrån, alltefter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bestämmande och beroende

på brobyggnadernas storlek och beskaffenhet. Vid kontrollens utförande

skall samarbete äga rum med förrådsbyråns kontrollorgan.

Alla arbetsritningar, som upprättas av vederbörande entreprenör, skola

granskas inom brobyrån.

Den moderna brotekniken kräver speciellt inom området utbildade ingenjörer

för handhavande av de arbetsuppgifter, varom här är fråga. Det kan

därför icke vara lämpligt, att i någon större grad överflytta ärendenas hand
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

109

läggning till distriktförvaltningarna. Av samina anledning böra icke heller

upphandling och kontroll av broarbetena förläggas till byggnadsavdelningen

under vägbyrån utan ligga kvar under brobyrån.

Sammanfattningsvis skulle brobyråns arbetsuppgifter efter ett förstatligande

bliva handläggning av anslagsärenden, utarbetande av normalbestämmelser

och normalritningar, upprättande av förslag lill bro- och konstbyggnader,

infordrande av anbud å och träffande av avtal örn arhetens utförande

på entreprenad, granskning av arbetsritningar, kontroll och avsyning

av arbetenas utförande samt förande av broliggare och upphandlingsstatistik.

Vägtrafikbyråns arbetsuppgifter skulle enligt förslaget efter ett förstatligande

begränsas till ärenden rörande väg- och motortrafiken samt därmed

sammanhängande frågor. Från vägtrafikbyrån skulle sålunda till vägbyrån

överflyttas de vägtekniska ärenden, som avse utformande av vägskäl, vägtekniska

konstruktioner för befrämjande av trafiksäkerheten m. m. Förstatligandet

komme vidare att medföra, att de ärenden å vägtrafikbyrån, som

avse tillstånd för vägdistrikten att inköpa vägmaskiner eller att uppföra

garage m. m., komme att försvinna.

De sakkunniga föreslå, att den nuvarande kameralbyrån, som är organiserad

med hänsyn till styrelsens uppgift att vara ett kontrollerande verk,

skulle på grund av ändrade och vidgade uppgifter ombildas till en kanslibyrå

samt ett ekonomi- och kammarkontor, den förra för personalärenden,

revisionsfrågor samt juridiska och administrativa ärenden och det senare för

anslagskontroll samt kassa- och bokföringsgöromål.

Beträffande hamnbyrån, järnvägs- och luftfartsbyrån, militäravdelningen

och den geotekniska avdelningen ha de sakkunniga icke föreslagit annat än

obetydliga organisatoriska förändringar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen riktar i sitt yttrande vissa anmärkningar

ur organisatorisk synpunkt mot den föreslagna vägbyrån samt anför härom:

Enligt styrelsens mening bör en viss minskning av den föreslagna vägbyrån

kunna ske. Styrelsen syftar härvid först på avdelningen för enskilda vägar,

vilken efter ett förstatligande bör kunna indragas. De sakkunniga, som utgå

från att länsschaktmästamas uppgifter skola överföras på distriktsförvaltningarna,

hava övervägt, huruvida icke även nämnda avdelnings verksamhet

skulle kunna överflyttas på distriktsförvaltningarna. Detta har emellertid

befarats kunna leda till, att enhetligheten med avseende å kostnadsuppskattningar

och vägarnas standard skulle förryckas. Med anledning härav vill styrelsen

framhålla, att det är självklart, att verksamheten på förevarande område

— örn den helt förlädes till distriktsförvaltningarna — skulle följas och

kontrolleras av styrelsen, som helt naturligt skulle ingripa, örn oenhetlighet på

ett eller annat område började visa sig. Härvid borde styrelsen få god ledning

av de erfarenheter på området, som styrelsen nu håller på att samla. Det må

vidare framhållas, att ärenden rörande statsbidrag till enskild väghållning,

särskilt sådana som avse underhåll, i stor utsträckning röra sig örn relativt

obetydliga belopp, varför det synes mindre lämpligt, att dylika ärenden centraliseras

till ett ämbetsverk i huvudstaden. Styrelsen anser därför, att såväl

organisatoriska som praktiska skäl tala för att ifrågavarande verksamhet, sedan

den genom nuvarande organisation förts in på enhetliga och rationella

linjer, helt förlägges till distriktsförvaltningarna, därvid styrelsen förn Isätter

en distriktsorganisation enligt all. T. Förslaget torde icke behöva medföra nå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

gon förstärkning av distriktsorganisationen. Styrelsens kontroll över verksamheten

bör kunna ske huvudsakligen genom granskning av statistik och statförslag

samt genom vägbyråns inspektionsresor. Arbetet härmed kan icke antagas

komma att bereda full sysselsättning åt en person, varför någon särskild

befattningshavare icke här torde behöva medräknas.

Den nuvarande provisoriskt inrättade vägunderhållsinspektionen fyller en

synnerligen viktig uppgift genom att kontrollera de 170 vägdistriktens handhavande

av vägunderhållet. Styrelsen kan däremot icke tro, att en kontroll

av den ingående och detaljerade art, varom här är fråga, skall bliva behövlig

efter ett förstatligande. Vägunderhållet skall då handhavas av ett fåtal mycket

högt kvalificerade yrkesmän -— vägdirektörerna. Det måste tagas för givet,

att var och en av dessa kommer att med all makt vinnlägga sig om att åstadkomma

det mest rationella och ekonomiskt riktiga vägunderhåll som inom

hans distrikt är möjligt. Vid sådant förhållande torde de uppgifter som härutinnan

komma att åvila vägbyrån kunna ordnas på ett enklare sätt och den

kontroll, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör utöva på hithörande område,

i huvudsak kunna ske genom granskning av statförslag och statistik

samt genom inspektionsresor och sammankallande av vägdirektörerna för

överläggningar och dryftande av erfarenheter och gjorda rön. Även bär förutsätter

styrelsen en organisation enligt alt. I.

Även svenska teknolog!öreningen anser, att man genom en decentralisering

av vissa ärenden till distriktsförvaltningama skulle kunna minska omfattningen

av vägbyrån, samt anför härom bland annat:

Byggnadsavdelningens arbetsuppgifter, sådana de angivas av de sakkunniga,

synas i stor omfattning sammanfalla med de uppgifter, vilka tilldelats

motsvarande avdelningar inom distriktsförvaltningama. Utförande av väg-,

bro- och beläggningsarbeten i egen regi eller på entreprenad bör enligt föreningens

åsikt såsom regel ske genom distriktsförvaltningarnas försorg. Endast

i undantagsfall, såsom då fråga är örn större företag, som beröra två eller

flera distrikt, torde några fördelar vara att vinna därigenom, att arbetets utförande

ombesörjes av den centrala styrelsen. Organisationen av vägbyråns

byggnadsavdelning torde med hänsyn härtill kunna förbilligas, utan att någon

motsvarande ökning av kostnaderna för distriktsförvaltningama behöver

uppkomma.

Underhållsavdelningen avses i huvudsak övertaga den nuvarande vägunderhållsinspektionens

arbetsuppgifter. För närvarande avser denna inspektion

landets 170 vägdistrikt. Därest dessa vid ett förstatligande av vägväsendet

sammanslås till endast 12 eller alternativt 22 distrikt, måste vägunderhållsinspektionens

arbetsuppgifter enligt föreningens mening komma att minska

i omfattning. I varje fall torde dessa ärendens handläggning komma att avsevärt

förenklas. De nya uppgifter, som enligt organisationsförslaget skulle tillföras

underhållsavdelningen, böra också till stor del kunna ombesörjas av

distriktsförvaltningama, såsom ärenden rörande underhållsmetoder, byggnader

och garage samt inköp av vägmaskiner. Underhållsavdelningens personalbestånd

bör härvid kunna minskas.

Avdelningen för enskilda vägar, som avses handlägga ärenden angående

statsbidrag till byggande och underhåll av enskilda vägar, kan enligt föreningens

uppfattning knappast bliva erforderlig, såvida icke den med statsbidrag

utförda enskilda väghållningen framdeles kan beräknas erhålla avsevärt

större omfattning än för närvarande. De anslag, som hittills anvisats till

enskild väghållning, hava varit av så ringa omfattning, och de därav berörda

arbetsföretagen torde också vara av så enkel natur, att fördelningen av stats
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

lil

bidragen och kontrollen över deras användning helt och hållet borde kunna

övertagas av distriktsförvaltningarna.

Beträffande byggnadsavdelningen anser vägingenjören i Malmöhus län

lämpligare, att frågan om egen regi eller entreprenad avgjordes av distriktsförvaltningarna

men att sådant beslut underställdes väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

prövning. Därjämte torde samtliga åtgärder i samband med entreprenader

böra handhavas av distriktsförvaltningarna. Beträffande bro- och

beläggningsarbeten borde dock beslut örn antagande av entreprenör underställas

styrelsen för prövning och godkännande.

Även eli par andra vägingenjörer uttala sig till förmån för en decentralisering

till distriktsförvaltningarna av vissa av de uppgifter, som skulle ankomma

på byggnadsavdelningen, exempelvis kontroll och avsyning av på

entreprenad utförda byggnadsarbeten. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

kontroll skulle då hänföras till tillsyn av att distriktsförvaltningarna följde

av styrelsen lämnade föreskrifter av teknisk, administrativ och ekonomisk

natur.

Beträffande vägbyrån påpekas vidare av riksräkenskapsverket, att uttrycket

avdelningar inom en byrå vore oegentligt. Med avdelning inom ett verk

borde förstås en större enhet än en byrå. Organisatoriska enheter inom en

byrå plägade vanligen benämnas kontor eller dylikt.

Statskontoret anser sig icke övertygat om behovet av att för de arbetsuppgifter,

som hänförts till vägtrafikbyrån, bibehålla en särskild byrå inom organisationen.

Ämbetsverket finner starka skäl tala för att byråchefstjänsten indroges

och att den föreslagna personalen i övrigt inordnades såsom en avdelning

under en annan byrå.

Svenska teknologi öreningen uttalar, att en hel del av de ärenden, som avsetts

skola handläggas å vägtrafikbyrån, med fördel borde kunna överflyttas

å distriktsförvaltningarna.

Den föreslagna kanslibyrån borde, uttalar statskontoret, omfatta även ekonomi-

och kammarkontoret. Anledning att inrätta sistnämnda kontor såsom

en självständig avdelning vid sidan av byråindelningen syntes icke föreligga.

Byrån torde lämpligen böra benämnas administrativa byrån.

Riksräkenskapsverket finner däremot med hänsyn till den omfattning, vägnell

vattenbyggnadsstyrelsens verksamhet skulle erhålla, det vara ofrånkomligt

nödvändigt att för skötseln av den ekonomiska förvaltningen inrättades

en särskild byrå under chefsskap av en byråchef.

I flera av yttrandena har, såsom framgår av det anförda, föreslagits en

decentralisering av vissa ärenden från väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen till

distriktsförvaltningarna. En sådan decentralisering skulle medföra den fördelen,

att förvaltningen bleve mindre tung och att organisationen kunde göras

något billigare. Den föreslagna överflyttningen av de i yttrandena berörda

ärendena till distriktsförvaltningarna kan möjligen genomföras, örn de

sakkunnigas förslag till rikets indelning i 12 distrikt godtages. Av skäl, som

jag i annat sammanhang skall närmare utveckla, kan jag icke biträda de sak
-

Hepartem

en facil

efea.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

kunnigas förslag till distriktsindelning. Bliva distrikten flera, torde behovet

av en starkare ledning från det centrala verket vara väsentligt större, icke

minst med hänsyn till svårigheten att besätta ett större antal vägdirektörsposter

med ledande krafter av den kvalitet, som erfordras för en decentraliserad

förvaltning. Jag anser det redan med hänsyn härtill mindre lämpligt att

överflytta handläggningen av berörda ärenden till distriktsförvaltningarna.

Mot en decentralisering särskilt av de uppgifter, som enligt de sakkunnigas

förslag skulle ankomma på vägbyråns byggnadsavdelning, kunna åberopas

även andra skäl. För att personal och maskiner skola kunna effektivt

utnyttjas, måste prövningen av fråga örn visst arbete skall utföras på entreprenad

eller i egen regi såsom regel ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Endast denna kan dirigera personal och maskiner från ett

distrikt till ett annat. Med avseende å smärre vägförbättringsföretag bör

beslutanderätten i nu berörda hänseende dock ligga hos distriktsförvaltningarna.

Även bortsättandet av arbeten på entreprenad bör såsom regel ankomma

på styrelsen, som — särskilt om distrikten bliva små — torde ha

större förutsättningar att bedöma skäligheten av anbud och anspråk på

ersättning för extraarbeten. Däremot torde kontroll och avsyning av på entreprenad

utförda arbeten böra i stor utsträckning ske genom distriktsförvaltningarnas

försorg under byggnadsavdelningens överinseende.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då byggnadsavdelningen jämväl

har att övervaka och inspektera de byggnadsarbeten, som utföras av distriktsförvaltningarna

i egen regi, torde någon minskning av byggnadsavdelningen

icke, på sätt i yttrandena ifrågasatts, vara möjlig att genomföra.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och teknologföreningen ha i sina yttranden

givit uttryck åt den uppfattningen, att de arbetsuppgifter, som nu

ankomma på vägunderhållsinspektionen och som skulle överflyttas på underhållsavdelningen,

efter ett förstatligande lcomme att minskas i sådan mån,

att avdelningen bleve helt obehövlig eller åtminstone kunde göras mindre

än de sakkunniga föreslagit. Det är emellertid med hänsyn till underhållsarbetenas

stora omfattning av allra största vikt, att ledningen av dessa arbeten

blir effektiv, särskilt under den första tiden, innan underhållsorganisationen

hunnit i detalj utformas. Att minska underhållsavdelningen eller

att överflytta dess uppgifter till annan avdelning synes mig därför icke tillrådligt,

i varje fall icke från början. Möjlighet bör dock hållas öppen att

längre fram vidtaga den omorganisation, som då kan anses påkallad av

förhållandena.

Då beslutanderätten i frågor om bidrag till enskild väghållning på sin tid

förlädes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, åberopades till stöd härför att

ett centraliserat förfarande erbjöde de bästa möjligheterna att uppnå enhetlighet

vid verksamhetens handhavande och att man främst borde eftersträva,

att bidragsverksamheten handhades så rättvist som möjligt. Sedan numera

viss erfarenhet av hithörande ärenden vunnits, torde det emellertid vara

möjligt att decentralisera handläggningen av desamma, utan att enhetligheten

med avseende å kostnadsuppskattningar och vägarnas standard förryckes.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

113

Det utredningsarbete och de uppskattningar, som nu ankomma på länsschaktmästarna,

böra efter ett förstatligande av vägväsendet lämpligen överflyttas

på distriktsförvaltningarna. Göras uppskattningarna av dem, torde

beslutanderätten i bidragsfrågorna kunna anförtros länsstyrelserna med vägdirektörerna

såsom föredragande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör naturligtvis

följa och kontrollera verksamheten på delta område samt utfärda

erforderliga anvisningar för vinnande av största möjliga enhetlighet. Vid

bedömande av förevarande spörsmål måste beaktas, att ärenden beträffande

enskild väghållning röra sig om relativt obetydliga belopp, varför det, såsom

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen själv framhåller, synes mindre lämpligt,

att dylika ärenden centraliseras till ett ämbetsverk i huvudstaden. De

uppgifter med avseende å kontroll och dylikt, som skulle ankomma på

styrelsen efter en omorganisation i enlighet med av mig nu angivna riktlinjer,

torde böra handläggas på utredningsavdelningen. Jag anser sålunda

att avdelningen för enskilda vägar efter ett förstatligande av vägväsendet

bör indragas.

Med hänsyn till den minskning av vägtrafikbyråns arbetsuppgifter, som

blir en följd av omorganisationen, måste anses tveksamt, örn en särskild

byrå bör bibehållas för dessa uppgifter. När slutlig ställning skall tagas till

den statliga vägorganisationens utformning, synes mig därför böra övervägas

att överföra de arbetsuppgifter, som enligt sakkunnigförslaget fortfarande

skulle tillkomma vägtrafikbyrån, till annan byrå — eventuellt som

särskild avdelning — eller fördela deni på flera.

Att såsom statskontoret ifrågasatt sammanföra kanslibyrån samt ekonomioch

kammarkontoret till en administrativ byrå torde icke vara möjligt. De

uppgifter, som enligt förslaget skola ankomma på kanslibyrån, äro nämligen

av den omfattning, att det icke torde bliva möjligt att ytterligare belasta

chefen för denna byrå.

På grund av vad sålunda anförts och då jag i övrigt icke har något att

erinra mot de sakkunnigas förslag till byråindelning, vill jag tillstyrka, att

detsamma med av mig nu förordade jämkningar lägges till grund för omorganisationen.

Revisionen av den kamerala

förvaltningen.

Spörsmålet hur revisionen av den kamerala förvaltningen under väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen bör ske är av principiell natur. De sakkunniga ha

endast i korthet berört denna fråga samt därvid framhållit, att den inre

revision, som skedde före en utbetalning, vore den ur ekonomisk synpunkt

viktigaste och alt alla utbetalningar därför borde föregås av en kontroll. De

verifikationer, som avsåge distriktsförvaltningarnas verksamhet, skulle göras

litt föremål för granskning inom dem. Med hänsyn härtill borde dessa

verifikationer kunna slutgranskas inom kanslibyråns revisionsavdelning och

i regel icke behöva gå vidare till riksräkenskapsverket, som dock skulle äga

rätt att rekvirera dem, örn anledning till ytterligare revision förelåge. Där
Bihang

till riksdagens protokoll 1912. 1 sami. Nr 122.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

emot borde övriga verifikationer inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen slutgranskas

inom riksräkenskapsverket.

Riksräkenskapsverket anför i denna fråga:

Då det sålunda bär är fråga om att eventuellt inrätta en ny s. k. specialrevision,

torde det vara lämpligt att något ingå på frågan i allmänhet om förhållandet

mellan riksräkenskapsverket och specialrevisionerna. Denna har

tidigare upptagits till behandling i olika sammanhang utan att likväl några

fasta riktlinjer vunnits, beroende på att frågan är mycket komplicerad och

att ett flertal varierande faktorer av praktisk natur måste beaktas. Den

faktiska utvecklingen har i vissa fall gått mot en centralisering, såsom i fråga

om fångvårdsstyrelsens och lotsstyrelsens revisioner, vilka indragits under

riksräkenskapsverket, medan i fråga om flygvapnets räkenskaper förhållandet

varit det motsatta. Det förtjänar även nämnas, att i ett för några år sedan

avgivet betänkande med förslag till omorganisation av skolöverstyrelsen

föreslogs, att revisionen av skolräkenskaperna skulle utbrytas från riksräkenskapsverket

och förläggas till skolöverstyrelsen. Frågan hänger givetvis nära

samman med den blivande utformningen av det statliga revisionsväsendet

överhuvud taget. Sedan innevarande års riksdag i anledning av en av riksdagens

revisorer gjord framställning i frågan hemställt om utredning härom,

hava numera inom finansdepartementet tillkallats vissa sakkunniga, åt

vilka uppdragits bland annat att ägna uppmärksamhet åt hela spörsmålet

om det statliga revisionsväsendets effektivitet. Då riksräkenskapsverket emellertid

har att nu taga ställning till den föreliggande frågan om inrättandet av

en ny spccialrevision, vill ämbetsverket utan att söka föregripa de resultat,

vartill nämnda utredning må leda, dels anföra vissa allmänna synpunkter på

frågan, dels ock något belysa vissa omständigheter av betydelse för verkets

möjligheter för närvarande att eventuellt påtaga sig en utvidgad arbetsbörda.

Utmärkande för de befintliga specialrevisionerna är, att räkenskapsmaterialet

har en till stor del teknisk karaktär och att revisionen bedrives i visst

samarbete med en rent teknisk revision. De verk och myndigheter, som det är

fråga örn, utgöra organisatoriska enheter av betydande storlek. Härtill kommer

i fråga örn de affärsdrivande verken den särställning i statsfinansiellt

hänseende, som dessa intaga. Då under angivna förhållanden systemet med

specialrevision kan anses vara ändamålsenligt, förutsätter detta emellertid,

att rikräkenskapsverket likväl handhar revisionen av centralkassorna, och

bygger även på den principen, att riksräkenskapsverket i anslutning härtill

bör hava möjlighet att utöva tillsyn över medelsförvaltningen i dess helhet.

Vad så beträffar den rent praktiska frågan, huruvida riksräkenskapsverket

har möjligheter att påtaga sig ytterligare revisionsbörda, är detta till stor

del en fråga om den organisatoriska utformningen av anmärkningsförfarandet.

Varje utökning av revisionsverksamheten, som i första hand givetvis kan

låta sig göra genom en ökning av revisionspersonalen, innebär en ökning av

de anmärkningsmål, vilkas avdömande ankommer på ämbetsverkets ledning.

Emellertid vill riksräkenskapsverket framhålla, att ämbetsverket i utlåtande

den 28 februari 1941 över riksdagens revisorers tidigare omnämnda

anmärkning i likhet med revisorerna understrukit angelägenheten av att den

nuvarande anmärkningsprocessen förenklas. Riksräkenskapsverket uttalade

därvid såsom sin mening, att en verkligt rationell ordning i förevarande

avseende näppeligen kunde ernås utan att uppkomna lönetvister hänskötes

till en för ändamålet inrättad särskild lönedomstol. Innan det blivit klarlagt,

vilken lättnad i arbetsbörda för ämbetsverkets ledning, som ett inrättande

av en sadan domstol skulle komma att medföra, måste ämbetsverket

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

115

överhuvud taget avvisa tanken på varje mera väsentlig utbyggnad av revisionsverksamhetens

omfattning.

Efter ett förstatligande av vägväsendet kommer väg- och vattenbyggnadsverket

att bliva en organisatorisk enhet av betydande storleksordning. Verksamheten

kommer att vara av övervägande teknisk art, och detta förhållande

torde komma att i hög grad sätta sin prägel på revisionsmaterialet. En rent

teknisk revision torde under alla förhållanden komma att äga rum inom det

egna verket. Vid sådant förhållande finner riksräkenskapsverket det redan

ur principiella synpunkter vara motiverat, att revisionen av den lokala organisationen

förlägges till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Även om den

principiella inställningen kan diskuteras, är det såsom ovan anförts av praktiska

skäl åtminstone tills vidare ej tänkbart att förlägga ifrågavarande revisionsverksamhet

till riksräkenskapsverket.

Riksräkenskapsverket vill emellertid särskilt betona, att tillskapandet, såsom

här förordats, av en ny specialrevision med nödvändighet förutsätter vissa garantier

för att riksräkenskapsverket i egenskap av den centrala statliga revisionsmyndigheten

herodes möjlighet att på ett effektivt sätt övervaka revisionsverksamhetens

bedrivande.

En av riksräkenskapsverkets byråchefer förordar emellertid, att den för

granskningen av ifrågavarande räkenskaper erforderliga revisionspersonalen

— i avvaktan på nu pågående utredningar angående det statliga revisionsväsendets

ordnande — lills vidare placeras på riksräkenskapsverkets stat

samt att framställda anmärkningar handläggas inom riksräkenskapsverket.

Till stöd härför anför reservanten:

Med hänsyn till nu pågående utredningar angående det statliga revisionsväsendet

måste det anses betänkligt att tillskapa en ny specialrevision. En

dylik revision inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan nämligen icke bliva

av sådan omfattning, att revisionspersonalen kan erhålla en tillräckligt fristående

ställning inom nämnda ämbetsverk. Revisorerna komma att tillhöra

den tjänstemannakår, vars förvaltning blir föremål för granskning, samt

sannolikt erhålla befordringsmöjligheter till eller utnämnas från befattningar

hos de myndigheter, vilkas räkenskaper skola granskas inom styrelsen. Dessutom

blir revisionen klavbunden i den mån myndigheternas utgifter äro föranledda

av styrelsens egna beslut. Riksräkenskapsverkets möjligheter att i

förhållande till en dylik specialrevision fungera som överordnad revisionsmyndighet

hava även visat sig vara i hög grad begränsade.

Därest revisionen förlägges till riksräkenskapsverket, kommer den dock att

— i likhet med vad som redan nu tillämpas vid granskning av större förvaltningar

— utföras såsom platsrevision och alltså förläggas till styrelsens lokaler.

Därmed garanteras den kontakt med de tekniska organen, som är önskvärd

och som bör kunna åstadkommas oberoende av örn revisorerna tillhöra

ett revisionsverk eller icke. De skid, som tidigare åberopats som motivering

för överflyttning av fångvårdsstyrelsens och generallotsstyrelsens förutvarande

specialrevisioner lill riksräkenskapsverket, äro därför tillämpliga

även med avseende å den nu ifrågasatta revisioneit inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Innan resultatet av nu pågående utredning örn den statliga revisionsverksamheten

föreligger, anser jag mig icke böra laga definitiv ställning till frågan

örn var den slutliga granskningen av distriktsförvaltningarnas kamerala

verksamhet bör äga rum. Då emellertid riksräkenskapsverket förklarat, att

Departe
ments
chefen.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Majlis proposition nr 122.

det av praktiska skäl icke är möjligt att för närvarande förlägga revisionsverksamheten

till detta verk, torde granskningen av ifrågavarande räkenskaper

åtminstone tills vidare böra förläggas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Lika med de sakkunniga anser jag dock den omständigheten, att slutgranskningen

sker i styrelsen, icke böra utgöra hinder för riksräkenskapsverket

att verkställa den ytterligare revision som detta verk kan anse påkallad.

Inrättande av

överrevision.

Av vad förut anförts framgår att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och

distriktsförvaltningarnas räkenskaper komma att bliva föremål för revision

icke blott av organ inom verket utan även i viss utsträckning av riksräkenskapsverket.

Revisionen skall omfatta, förutom ren siffergranskning, en

undersökning att verifikationerna befinna sig i ett formellt riktigt skick samt

att varje utgift beslutats av behörig person och i enlighet med för varje

fall gällande bestämmelser.

De sakkunniga framhålla, att en saklig revision för närvarande verkställes

egentligen endast av riksdagens revisorer. Då deras granskning omfattade hela

statsförvaltningen, kunde denna revision helt naturligt icke bliva så ingående.

De sakkunniga yttra vidare:

Med hänsyn till de stora förvaltningsuppgifter, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och dess distriktsförvaltningar efter ett förstatligande komma

att handha, synes nödvändigt att verkets förvaltning blir föremål för fortlöpande

kontroll jämväl ur saklig synpunkt. Sådan kontroll utövas inom vissa

andra verk av överrevisorer, vilka visat sig vara till gagn för verksamheten.

De sakkunniga vilja därför föreslå, att för granskningen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

och dess organs förvaltning anordnas en särskild överrevision

av för ändamålet utsedda, utom verket stående, erfarna och praktiska

män. Antalet överrevisorer torde lämpligen kunna bestämmas till två.

Det bör åligga överrevisorerna att verkställa en såväl formell som verkligt

saklig granskning av förvaltningen. I sistnämnda hänseende böra överrevisorerna

bland annat göra sig underrättade om alla viktigare, av styrelsen

vidtagna förvaltningsåtgärder samt pröva, huru styrelsen utövat förvaltningens

ledning, efterse att kostnaderna för väghållningen hållas inom skäliga

gränser, kontrollera det sätt, varpå upphandlingar verkställas, och lämpligheten

av gjorda utbetalningar och er lagda pris ävensom undersöka anledningen

till att anslag överskridits, överrevisorerna böra ock i allmänhet pröva,

huru organisationen fungerat, samt tillse att verkligt samråd ägt rum

med vederbörande myndigheter, där så bort ske. De böra vidare kontrollera

att projekteringsverksamh^ten bedrives i erforderlig men ej onödigt stor omfattning.

I den mån de ha förutsättningar härför, böra de även äga kontrollera

att vägbehoven i olika delar av riket bliva på ett likformigt och rättvist

sätt tillgodosedda.

De sakkunnigas förslag i denna del har tillstyrkts av alla de myndigheter,

som yttrat sig härom, med undantag för riksräkenskapsverket, som anser att

med inrättandet av en särskild, till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anknu
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

117

ten överrevision borde tills vidare anstå med hänsyn till den påbörjade utredningen

angående anordnandet av en sakrevision.

Vägstyrelsernas förbund framhåller, att de sakkunnigas förslag örn överrevisorer

utan tvivel vore ett lyckligt grepp samt anför vidare:

Förbundet vill emellertid icke underlåta att framhålla att dessa överrevisorers

verksamhet icke kan omfatta annat än den centrala förvaltningen.

Däremot är det uteslutet att dessa båda revisorer i detalj kunna hinna att

granska de områden, där möjligheten till slöseri ytterst finnes, nämligen distriktsförvaltningama

och t. o. m. vägmästarområdena. Jämförd med den

ingående granskning som nu äger rum i vägdistrikten blir den tänkta ekonomiska

granskningen icke på långt när lika värdefull.

Departementschefen.

B. Distriktsorganisationen.

Med tillämpning av vad jag i det föregående anfört skulle de arbetsuppgifter,

som efter ett förstatligande komme att åvila distriktsförvaltningarna,

bliva i huvudsak följande:

att i egen regi ombesörja allt underhåll av vägar och broar;

att i huvudsak med egen personal ombesörja all projektering för byggande

av vägar och broar, inklusive beläggningsarbeten, dock att beträffande

större broföretag förslag skola upprättas i väg- och valtenbyggnadsstyrelsen

efter markundersökning, som verkställes av distriktsförvaltningarnas personal;

att efter väg- och vatlenbyggnadsstyrelsens bestämmande i egen regi eller

på entreprenad ombesörja byggande av vägar och broar, hiklusive beläggningsarbeten;
att

biträda länsstyrelsen vid handläggningen av vägfrågor och ärenden angående

statsbidrag lill enskild väghållning;

att uppgöra förslag till slät för underhålls-, projekterings- och byggnadsarbeten

;

Lika med de sakkunniga finner jag en fortlöpande kontroll ur saklig synpunkt

över vägförvaltningen vara av behovet påkallad. Den ytterligare övervakning

av medelsförbrukningen som härigenom vinnes kommer säkerligen

att medföra icke oväsentliga fördelar.

Att låta anstå med inrättandet av en överrevision, till dess frågan om anordnandet

av en statlig sakrevision vinner sin lösning, kan jag icke finna välbetänkt.

Jag anser det nämligen vara av största vikt, att den statliga vägorganisationens

verksamhet blir föremål för fortlöpande kontroll ur saklig synpunkt

under den första tiden efter ett förstatligande, då hela vägorganisationen

skall i detalj utformas. Då jag sålunda tillstyrker, att en överrevision kommer

till stånd redan från början, har jag därmed icke velat taga slutlig ställning

till huru denna revision bör närmare utformas.

I anledning av vad vägstyrelsernas förbund i sitt yttrande anfört vill jag

framhålla, att överrevisionen givetvis skall omfatta även distriktsförvaltningarna

och vägmästarorganisationen. Någon anledning antaga att överrevisorerna

icke skulle medhinna att i erforderlig utsträckning granska även denna

del av vägförvaltningen torde icke föreligga.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

att ombesörja vissa inköp för väghållningen, att lämna biträde åt förrådsbyrån

i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med leverans- och räkningskontroll

samt att förvalta och kontrollera olika förråd;

att handlägga marklösenfrågor;

att ombesörja kassarörelse och bokföring; samt

att handlägga vissa personalärenden.

Distriktsindelningen.

I fråga om vägdistriktens storlek yttra de sakkunniga bland annat:

Ur statsfinansiell synpunkt böra distrikten icke vara flera än vad som

oundgängligen kräves, enär personalbehovet och därmed kostnaderna för hela

organisationen stiga med ökat antal distrikt.

Ser man distriktsindelningen ur väg- och vattenbyggnadsstyrelsens synpunkt,

är det ett önskemål att ej ha för många distrikt, ty med ökning av deras

antal blir arbetet inom styrelsen mera tungrott och arbetsbördan större.

För att ej centralstyrelsen skall bli alltför belastad och hela vägförvaltningen

för mycket centraliserad samt därigenom faran för byråkratisk tågordning

ökad, bör befogenhet givas distriktsförvaltningarna att med ganska

hög grad av självständighet handlägga vägfrågorna, var och en inom sitt område.

Härav följer att det måste ställas stora anspråk på cheferna för distriktsförvaltningarna

i fråga örn kunnighet, erfarenhet och omdöme. De måste vara

mäktiga att på eget ansvar handlägga betydelsefulla frågor. Tillgången på

ledande krafter av den kvalitet, som synes erforderlig för vägdirektörsbefattningar,

torde tala för att antalet distrikt blir begränsat.

Å andra sidan bör storleken av distrikten anpassas så, att en vägdirektör

kan ingående lära känna sitt distrikts vägfrågor och medhinna att verka

ledande på vägområdet inom distriktet.

Vidare förtjänar framhållas den organisatoriskt riktiga regeln, att alla

distrikten, såvitt möjligt, inrymma lika stora arbetsuppgifter, så att de kunna

organiseras enhetligt och likformigt med likvärdiga och ungefär lika arbetstyngda

befattningshavare, varmed också följer möjligheten att genomföra en

enhetlig lönegradsplacering.

Vid bestämmandet av vägdistriktens omfattning bör hänsyn även tagas

till att organisationen blir så väl lämpad som möjligt att omhänderha den

tekniskt-ekonomiska verksamheten.

Även örn man med hänsyn till arten av länsstyrelsernas befattning med

vägväsendet efter ett förstatligande anser, att en vägdistriktsindelning principiellt

kan ske utan avseende å länsgränser, bidrager det dock -— om länsstyrelserna

även framdeles skola vaka över att vägnätet tillgodoser bygdens

behov — till reda vid dessa frågors handläggning, om distriktens gränser i

största möjliga mån sammanfalla med länsgränser.

Indelningen bör i största utsträckning ske så, att distrikten omfatta sammanhängande

vägsystem. Det är vidare önskvärt, att gränserna dragas så,

att varje distrikt får en lämplig centralort till säte för distriktsförvaltningen.

En distriktsindelning med tillämpning av dessa synpunkter leder närmast

till att landet indelas i ett fåtal, tämligen stora distrikt.

•

De sakkunniga lia i enlighet med nu anförda synpunkter låtit utarbeta ett

förslag till indelning av riket i 12 till arbetsmängden ungefär lika stora distrikt

(alt. I.). Vid indelningen har eftersträvats att ernå lämpligaste enhet ur teknisk

och ekonomisk synpunkt och att varje distrikt skulle bilda ett lämpligt

kommunikationsområde.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl■ Maj:ts proposition nr 122.

119

Med dessa utgångspunkter har det icke varit möjligt att i någon större utsträckning

följa länsgränserna. Sålunda lia två (Jönköpings och Älvsborgs)

län vartdera uppdelats på icke mindre än tre olika distrikt och sju andra län

vartdera uppdelats på två olika distrikt.

De sakkunniga ha emellertid även uppgjort ett förslag till distriktsorganisation,

som i huvudsak ansluter sig till länsindelningen. De två minsta länen,

Gotlands och Blekinge län, ha dock ansetts alltför små för att bilda självständiga

distrikt och därför sammanförts, det förra med Stockholms och det senare

med Kronobergs län. Antalet distrikt blir enligt detta förslag 22 (alt. II).

Vid en indelning i enlighet härmed komme, uttala de sakkunniga, distrikten

att sinsemellan förete stora olikheter med avseende å arbetsuppgifternas

omfattning.

Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle de årliga kostnaderna för en

distriktsorganisation enligt det första alternativet bliva 4.89 milj. kronor och

för det andra 5.53 milj. kronor. De sakkunniga framhålla, att kostnadsskillnaden

vore beaktansvärd men icke utslagsgivande vid valet dem emellan,

samt anföra vidare:

De skäl, som tala för alt. I, koncentrera sig i det huvudmotivet, att man

genom detsamma får det mest enhetliga och mest lättskötta samt efter olika

konjunkturer lättast anpassbara instrumentet för vägväsendets handhavande.

Lägger man huvudvikten vid att konstruera en god organisation för verksamheten,

betraktad som en självständig tekniskt-ekonomisk statlig förvaltning,

är detta alternativ att föredraga.

Huvudskälet för alt. II är, att denna organisation minst bryter mot den

nu bestående ordningen och bättre stämmer med den administrativa indelningen

i län. Härav följer en bekvämare kontakt mellan länsmyndigheterna

och de statliga vägorganen inom respektive län.

Vilket alternativ som skall väljas är väsentligen beroende på vilken vikt,

man tillmäter den ena eller den andra av dessa huvudsynpunkter.

De sakkunniga hålla före, att den bekvämare kontakten mellan länsmyndigheterna

och de lokala vägorganen egentligen har sin betydelse i fråga om

arbetet för vägnätets planläggning. För organisationens ombesörjande av

underhåll och för den tekniska delen av byggnadsverksamheten saknar denna

kontakt betydelse. Skillnaden i förstnämnda hänseende (planläggningen)

torde även bliva mindre märkbar, sedan någon tid gått och allt gängats in i

de nya banorna.

Uppenbart är, att de större distrikten giva en till antalet mindre personal

med fast anställning och mindre bundna kostnader, varmed följer möjlighet

att på ett smidigare sätt anpassa personalbeståndet efter konjunkturförändringarna,

t. ex. vid en sådan situation som den nuvarande.

Det måste antagas, att utvecklingen i fråga örn såväl vägunderhåll som

vägbyggnad alltjämt kommer att gå mot ökad användning av maskiner. En

sådan utveckling talar obetingat till förmån för alt. I, som ju över huvud

taget erbjuder möjlighet till ett bättre utnyttjande av personal och maskiner

samt jämnare arbetsuppgifter genom att distrikten — med undantag av de

två nordligaste — äro större.

Det är de sakkunnigas mening, att framtiden alltmer kommer att giva stöd''

åt, att en distriktsindelning enligt alt. I är i sin grundtanke riktig, och de

befara, att örn man nu inrättar för små distrikt, olägenheter härav skola göra

sig alltmera kännbara. De förorda därför en distriktsindelning i huvudsak

enligt alt. I.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

De sakkunniga äro emellertid icke ense härom. En av dem, landshövdingen

Lidén, föreslår, att distriktsindelningen skall helt sammanfalla med länsindelningen

samt anför till stöd härför:

Den mångfald bestyr med vägärenden, som trots det minskade reella inflytandet

enligt förslaget fortfarande skulle åvila länsstyrelserna, nödvändiggör,

såsom även i betänkandet flerstädes betonats, ett intimt samarbete mellan

länsstyrelserna och distriktsförvaltningarna. Beaktas mina förut framförda

synpunkter, kommer behovet av samarbete att bliva än mera framträdande.

Uppenbart är emellertid, att den föreslagna distriktsindelningen

(alt. I), som splittrar sönder länen och sammanför län och länsdelar till stora

distrikt, kommer att i hög grad försvåra detta samarbete för alla parter på

samma gång som den givetvis stärker distriktsförvaltningens inflytande gentemot

länsstyrelser och vägrepresentationer. Det är en ofta gjord iakttagelse,

att olikformig indelning i förvaltningsområden på mångahanda sätt tynger

och försvårar förvaltningsarbetet. Säkerligen kommer detta att i hög grad

visa sig bliva fallet här. De föreslagna stordistrikten komma ofta att omfatta

bygder av helt olika struktur och med vitt skilda intressen. Någon intressegemenskap

i fråga örn vägväsendet är här knappast tänkbar, och det

är svårt att förstå, att en distriktsvägnämnd under sådana förhållanden

skulle kunna hava någon uppgift att fylla. Länen representera i allmänhet

en vida högre grad av homogenitet och intressegemenskap, som gör sig

gällande även på vägväsendets område. De fördelar, som skulle vinnas genom

stordistrikten — distriktsförvaltningar av samma storleksordning och

något lägre kostnader — kunna enligt min mening på intet sätt uppväga de

mångahanda olägenheter, som ovillkorligen uppstå om länsindelningen icke

följes.

En annan av de sakkunniga, friherre De Geer, befarar, att länsstyrelsernas

befattning med vägärenden komme, örn den av de sakkunnigas flertal förordade

distriktsindelningen genomfördes, att invecklas och försvåras, samt

anser utredningens alt. II vara att föredraga, dels till följd av de sannolikt

lägre kostnaderna, dels med anledning av de stora fördelar, som vunnes

för befolkningen och även för länsstyrelserna.

Alt. I har — med större eller mindre modifikationer — förordats av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, chefen för försvarsstaben, statskontoret, riksräkenskapsverket,

flertalet vägingenjörer och teknolog föreningen. För en indelning,

helt sammanfallande med länsindelningen, eller enligt alt. II ha

kammarkollegium, domänstyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,

några vägingenjörer, väg styrelsernas förbund, landskommunernas förbund

och vägförrättningsmännens förening uttalat sig.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar till stöd för sin uppfattning bland

annat:

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening blir en organisation med

ett fåtal distrikt, utformade med särskild hänsyn till väghållningens riktiga

bedrivande, ändamålsenligare, starkare och i olika avseenden bättre lämpad

för sin uppgift än en organisation med många distrikt, avpassade efter länsindelningen.

Med anledning av vad reservanterna anfört vill styrelsen betona,

att den alldeles övervägande delen av väghållningen avser underhåll

och vinterväghållning med vars utförande och finansierande länsstyrelserna

— liksom nu — icke få att taga befattning; ej heller skola de syssla med

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

121

den tekniska delen av byggnadsverksamheten. Länsstyrelsernas huvudsakliga

uppgift kommer därför att avse medverkan vid vägnätets planläggning,

vilken uppgift emellertid kan antagas komma att utgöra allenast en mindre

del av väghållningen. Det kan icke finnas skäl att härför tillskapa en organisation,

som ur övriga mera väsentliga synpunkter blir mindre lämplig.

Det må för övrigt framhållas, att det väl knappast med fog kan göras gällande,

att länsgränserna alltid skulle vara de ur vägväsendets synpunkt lämpligaste.

Tillika kan erinras örn att distriktsorganisationen inom övriga kommunikationsverk

icke avpassats efter länsindelningen.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening bör utformandet av distriktsorganisationen

ske med beaktande i huvudsak av de synpunkter, som

de sakkunnigas majoritet anlagt. Detta innebär, bland annat, att man bör

sträva efter att icke göra flera distrikt än som för närvarande är av behovet

påkallat, vilket måste anses • stå i god överensstämmelse med de principer

och den praxis, som i allmänhet tillämpas vid inrättande av nya verk och

organisationer. Enligt styrelsens uppfattning är det icke nödvändigt att för

väghållningens handhavande nu tillskapa så många distrikt som 22 (eller om

länsindelningen helt skall följas 24 distrikt). Antalet distrikt bör sålunda

kunna väsentligt reduceras och alt. I läggas till grund för beslut i ämnet,

dock med vissa jämkningar.

Chefen för försvarsstaben anser det nödvändiga samarbetet med de militära

myndigheterna bliva bättre tillgodosett med en distriktsindelning enligt

alt. I än enligt alt. II. Ur försvarssynpunkt borde emellertid Gotlands län

icke inordnas i ett på fastlandet beläget distrikt.

Svenska teknolog föreningen uttalar såsom sin uppfattning, att skillnaden

mellan de årliga kostnaderna för de olika organisationsförslagen uppskattats

för lågt av de sakkunniga. De olika länen inrymde icke vart och ett för sig

något naturligt, avgränsat trafikområde. För vägtrafiken såsom sådan saknade

länsgränserna betydelse. Icke heller utgjorde länen, vilka avsevärt varierade

i storlek, bebyggelse m. m., några lämpliga enheter, då fråga vöre

örn en uppdelning av riket på sådant sätt, att väghållningen bäst kunde

rationaliseras.

Vägingenjören i Södermanlands län tror, att farhågan för att olägenheter

skulle uppstå genom att en länsstyrelse kunde få att göra med flera vägdirektörer

eller en vägdirektör med flera länsstyrelser vore högst överdriven,

varjämte den strede mot erfarenheten. De gamla väg- och vattenbyggnadsdistrikten,

som i allmänhet omslöto flera län, hade veterligen icke medfört

några olägenheter utan fungerat på ett fullt tillfredsställande sätt.

Kammarkollegium anser alt. II bereda större möjligheter att låta det lokala

intresset för vägväsendet hålla sig vid liv och göra sig gällande. En uppdelning

av ett län på flera olika distrikt kunde icke vara ägnat alt rätt och i

tillräcklig omfattning tillvarataga den erfarenhet och kännedom örn lokala

förhållanden, som länsstyrelserna jämte dem underlydande personal ägde

och hittills tillgodofört vägväsendet. Skulle erfarenheten sedan visa, att denna

distriktsindelning vore behäftad med allvarliga olägenheter, som icke uppvägdes

av fördelarna, holde distriktsindelningen kunna upptagas till ny prövning.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Överståthållarämbetet förordar ett något större antal distrikt framför en

indelning i ett mindre antal stordistrikt samt anför till stöd härför:

Även om stordistrikten till följd av jämnare arbetstillgång kunna erbjuda

ökade möjligheter till ett bättre utnyttjande av personal och maskiner, försvårar

å andra sidan distriktens omfattning för distriktens chefer att förvärva

tillräckligt ingående kännedom örn distriktens olika delar och att i

erforderlig omfattning överblicka hela arbetsområdet. Fara föreligger uppenbarligen

under sådana förhållanden, att distriktets chef vid sin ämbetsutövning

blir alltför beroende av sina underordnade, något som verkligen skulle

kunna giva fog för det tal örn »ingenjörsvälde», för vilket en av de sakkunniga

i sin reservation uttalat farhågor. Enligt ämbetets mening böra

distrikten icke omfatta större områden än ett län och i de fall, arbetsuppgifterna

inom ett län äro särskilt betydande, synes en uppdelning av länet

böra övervägas.

De sakkunnigas förordande av en indelning i 12 distrikt har skarpt kritiserats

av samtliga länsstyrelser. De skäl som därvid åberopats i de flesta

av yttrandena kunna sammanfattas på följande sätt: Sakkunnigmajoritetens

förslag hade sin grund i strävan att rationalisera vägväsendet. Att tekniska

och ekonomiska synpunker måste beaktas vore självfallet, men de sakkunniga

hade gått för långt i sin strävan att tillgodose dessa synpunkter. I fråga

om vägväsendet vore dock ofrånkomligt att få till stånd en organisation, som

även och i lika hög grad tillgodosåge den mest sakkunniga behandling av

de synpunkter av näringspolitisk och social art, som sammanhängde med

vägars byggande och sträckning m. m. och vilka ofta vore av största betydelse

för befolkningens bästa och bygdens utveckling. Indelningen vore oantaglig,

om den i direktiven anbefallda hänsynen till de ortsliga intressena

i någon mån skulle uppmärksammas. Dessa skulle komma i skymundan, örn

förslaget genomfördes. En indelning i stordistrikt skulle rasera det bästa i

det nuvarande systemet, nämligen att ortsbefolkningen och dess ledande statsorgan

länsstyrelsen hade behörigt inflytande på vägväsendets närmare utformande

inom länet. Även örn majoritetens önskan att eliminera länsstyrelsernas

hittillsvarande lyckosamma inflytande på vägväsendet skulle uppfyllas,

vore därför ej nödvändigt att spoliera länen som sammanhållande

administrativa enheter även på vägväsendets område. De sakkunniga hade

underskattat betydelsen av att de lokala representanterna för den tekniska

sakkunskapen på vägväsendets område varit intimt knutna till och följaktligen

lätt tillgängliga för länsstyrelserna. Detta att en länsstyrelse till sitt

förfogande haft en fackman, med vilken den kunnat nästan dagligen samråda

i vägärenden och som varit lätt tillgänglig även för de lokala vägrepresentationerna

och för städernas myndigheter, hade varit en betydande förmån.

Med 12 distrikt bleve det fullständigt uteslutet för distriktsförvaltningarna

att upprätthålla nödig personlig kontakt med vederbörande länsstyrelser

och andra lokala myndigheter. Därest det i utsikt ställda samarbetet

mellan länsstyrelserna och distriktsförvaltningarna skulle komma till stånd

och bli till verkligt gagn, måste en nära och formfri kontakt finnas mellan

dessa myndigheter. Eljest komme säkerligen samarbetet att tyngas och för
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122. 123

dröjas av omständlig skriftväxling och dylikt. Faran för byråkratiska former

vore närliggande. För distriktsförvaltningar av den föreslagna storleksordningen

bleve det omöjligt att följa den lokala samhällsutvecklingen på

samma sätt, som den nuvarande vägorganisationen gjorde.

För att förekomma att ett län uppdelades på flera distrikt och för att underlätta

samarbetet mellan länsstyrelserna och distriktsförvaltningarna föreslå

några vägingenjörer en indelning i 15—18 distrikt.

Länsstyrelsen i Gotlands län vill på det bestämdaste avråda från att Gotland

hänföres till något fastlandsdistrikt samt anför härom:

Vare sig alt. I eller alt. II i fråga örn distriktsindelning för landet i övrigt

genomföres, bör Gotland på grund av sitt avskilda läge och sina speciella

förhållanden bilda eget vägdistrikt, vilken distriktsindelning icke torde bliva

avsevärt dyrare i administration, örn hänsyn tages till de långa, dyrbara resorna

för tjänstemän och den minskning i kostnaderna för fastlandsdistriktet,

som därigenom vinnes. Däremot kommer ett sammankopplande att medföra

högst avsevärda olägenheter samt omgång i ärendenas behandling. Man kan

icke förvänta att en chef för ett Stockholmsdistrikt skall ha så mycken tid

och intresse kvar för småvägarna på det avlägsna Gotland. Föliden blir att

länets utveckling tillbakasättes. Länet har erfarenhet härav, då vid vägingenjörernas

tillkomst Gotland hänfördes till Uppsala vägingenjörsområde.

Denna anordning visade sig fullständigt ohållbar, och fick sedan Gotland så

småningom egen vägingenjör. Det måste därför betraktas som synnerligen

oklokt att gå tillbaka till ett system, som i praktiken visade sig så föga ändamålsenligt,

att detsamma utdömts.

Även länsstyrelsen i Stockholms län anser det olämpligt att sammanföra

Gotland med ett fastlandsdistrikt. Ett sammanförande av så långt ifrån varandra

belägna områden tedde sig mindre lämpligt icke blott av geografiska

skäl, utan framför allt emedan vägfrågoma på en ö av Gotlands storleksordning

torde vara av väsentligen annan natur än vägproblemen på fastlandet.

Vidare vore anledning befara att en till fastlandet förlagd distriktsförvaltning

icke kunde följa vägfrågorna på det avlägset belägna Gotland

med samma uppmärksamhet som på fastlandet.

Den av de sakkunnigas flertal förordade distriktsindelningen skapar helt

visst förutsättningar för ett rationellt ordnande av väghållningsarbetena.

Med färre distrikt torde det bli lättare att effektivt utnyttja personal och

maskiner. Såsom de sakkunniga framhållit torde även tillgången på ledande

krafter med den kompetens, som är önskvärd för vägdirektörsbefattningar,

tala för att antalet distrikt blir begränsat. Ett mindre antal distriktsförvaltningar

under högt kvalificerade chefer skapar förutsättningar för en viss

decentralisering av handläggningen av förekommande ärenden från väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen till de lokala organen, varigenom förvaltningen blir

billigare och mindre tung. Den av de sakkunnigas majoritet förordade indelningen

erbjuder måhända därför ■— även örn resekostnaderna bli något

högre — större möjligheter till besparingar än en indelning som ansluter sig

till länen.

Distriktsindelningen får emellertid icke ses enbart ur synpunkten av burn

Departe
ments
chefen.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

väghållningsarbetena skola organiseras mest rationellt. Hänsyn måste tagas

även till planläggningen av vägbyggnadsverksamheten och handläggningen

av övriga vägfrågor. Såsom länsstyrelserna framhållit skulle den av de sakkunnigas

flertal förordade distriktsindelningen medföra avsevärda olägenheter

vid planläggningen av vägbyggnadsverksamheten. Att det blir svårare

för länsstyrelserna att göra sitt inflytande gällande på vägfrågornas avgörande,

örn distrikten icke sammanfalla med länen, är obestridligt. Samarbetet

mellan länsstyrelser och distriktsförvaltningar, vilket är en oeftergivlig förutsättning

för att planläggningsverksamheten skall kunna bedrivas på bästa

sätt, torde väsentligt försvåras med en indelning i 12 distrikt. Då jag anser

nu berörda olägenheter icke kunna uppvägas av vad man skulle vinna i rationaliseringshänseende

vid ett genomförande av sistnämnda distriktsindelning,

kan jag icke ansluta mig till sakkunnigmajoritetens förslag i denna

del.

Ifrågavarande olägenheter torde över huvud icke kunna undvikas på annat

sätt än genom att låta distrikten helt sammanfalla med länen. På grund

härav och då den rationalisering av väghållningen, som är ett av skälen för

ett förstatligande, i huvudsak torde kunna åstadkommas, även om antalet

distrikt blir så stort som 24, anser jag mig böra förorda att de statliga vägdistrikten

skola helt anslutas till länsindelningen.

Distriktsförvaltningarnas organisation.

Distriktsförvaltningarna ha, för ombesörjande av de på dem ankommande

arbetsuppgifterna, av de sakkunniga föreslagits skola organiseras på avdelningar.

Enligt alt. I skulle antalet avdelningar bliva — förutom viss vägdirektören

direkt underställd personal (vägdirektörsexpeditionen) — fyra,

nämligen underhålls-, projekterings-, byggnads- och kameralavdelningarna.

Var och en av nu nämnda avdelningar skulle ha sin avdelningschef. Även

enligt alt. Il skulle distriktsförvaltningarna organiseras på i huvudsak samma

sätt, dock att personalen för projekterings- och byggnadsverksamheten

skulle sammanföras till en avdelning utom i de två nordligaste distrikten,

vilka även för detta fall skulle organiseras på samma sätt som enligt alt. I.

Vägdirektörsexpeditionens arbetsuppgifter skulle enligt förslaget bland

annat omfatta handläggning av remisser, som ej hörde till annan avdelning,

marklösenfrågor, för rådsförvaltning, sammanställning av statförslag, upprättande

av statistik samt allmän korrespondens och expedition.

Underhållsavdelningen skulle enligt förslaget handha ledningen av underhållsarbetena.

Denna har tänkts skola organiseras på följande sätt: För det

direkta ombesörjandet av underhållet av vägar och broar skulle, på sätt

nedan skall närmare utvecklas, varje distrikt indelas i arbetsområden, i det

följande även kallade vägmästarområden, vilka var för sig skulle förestås

av en vägmästare. Ledningen av underhållsarbetena skulle under vägdirektören

utövas av en avdelningsingenjör med biträde av en ingenjör och ett

mindre antal övervågmästare.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

125

Beträffande övervägmästarnas uppgifter yttra de sakkunniga:

övervägmästarna skulle ha den närmaste uppsikten över huru vägmästarna

leda och ombesörja underhållsarbetena i sina distrikt. Normalt beräknas

varje övervägmästare kunna utöva tillsyn över 5 vägmästarområden. Som

vägmästarna i största möjliga mån böra befrias från skriv- och expeditionsarbete,

bör detta koncentreras bos övervägmästarna. Det är emellertid icke

avsett att övervägmästarna skola utgöra någon mellaninstans i egentlig mening

mellan vägmästarna och underhållsavdelningen. Övervägmästarna böra

i stället räknas till underhållsavdelningen och, i den mån så är möjligt, vara

stationerade vid distriktsförvaltningen, så att täta överläggningar med avdelningsingenjören

kunna äga rum. I södra och mellersta Sverige, där avstånden

äro relativt små, kunna övervägmästarna i regel inplaceras i distriktsförvaltningarna.

I distrikten norr örn Dalälven torde detta vara möjligt endast

i fråga örn övervägmästare med uppsikt över de arbetsområden, som

ligga närmast distriktets stationsort, under det att övriga övervägmästare

måste placeras inom de områden, över vilka de skola öva tillsyn. De böra

därvid ha kontor tillsammans med någon vägmästare. Sådan övervägmästare

bör tilldelas kontorshjälp, som bestrides av anslaget till extra skrivbiträden.

Projekteringscwdelningens huvudsakliga arbetsuppgifter skulle enligt förslaget

bliva planläggning av och projektering av väg-, bro- och beläggningsarbeten.

Beträffande denna avdelning yttra de sakkunniga bland annat:

Vid beräknandet av avdelningens personalbehov har man utgått från att

allt projekteringsarbete skall utföras inom den statliga organisationen. Avdelningen

skall sålunda ombesörja en väsentlig del av de konsulterande

ingenjörernas och en icke obetydlig del av vägingenjörernas arbetsuppgifter.

Dock skola, såsom förut nämnts, förslag till alla större broföretag utarbetas

inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens brobyrå efter markundersökningar

av distriktens personal.

Omfattningen av projekteringsverksamheten i landet torde emellertid

kunna minskas i icke obetydlig utsträckning, örn arbetsplaner och kostnadsförslag

upprättas endast beträffande företag, till vilka anslag kunna påräknas

under den närmaste framtiden, kommer mycket av det projekteringsarbete,

som nu aldrig leder till byggande av väg eller som måste göras om till

följd av ändrade förhallanden, att bortfalla, örn varje projekt genomarbetas

mera ingående, än vad med nu gällande ordning ofta är fallet, komma upprättade

planer att behöva överarbetas i mindre utsträckning än nu. Å andra

sidan måste man räkna med att projekteringsarbetet — örn det skall utföras

med större grundlighet och med upprättande av ägareförteckning — kommer

att taga relativt längre tid i anspråk för varje företag.

På grund av förut anförda skäl har endast en tämligen begränsad del av

personalen vid projekteringsavdelningen ansetts böra erhålla ordinarie

tjänsteställning.

Kostnaderna för den icke-ordinarie personal, som härutöver erfordras, ha

av de sakkunniga förutsatts skola bestridas av det i det föregående omnämnda

projekteringsanslaget.

Bugg nachem del ning ens uppgifter skulle enligt förslaget bliva att ombesörja

anläggning, omläggning och förbättring av de vägar och broar, inklusive beläggningsarbeten,

som skola utföras i egen regi. Avdelningen skulle vidare,

i den mån detta icke ombesörjdes av vägbyrån, träffa entreprenadavtal samt

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Majlis proposition nr 122.

kontrollera och avsyna arbeten, som utföras på entreprenad. Den fasta personalen

vid denna avdelning skulle, uttala de sakkunniga, endast utgöras av

en arbetschef och en ingenjör. I den mån byggnadsverksamheten i ett distrikt

bleve mera omfattande än vad den fasta personalen kunde medhinna — och

detta förutsattes bliva fallet i de flesta distrikt — skulle denna stomme utbyggas

med extra personal, vars avlönande skulle, på samma sätt som för

närvarande, bestridas av vederbörande byggnadsanslag.

På kameralavdelningen skulle, enligt de sakkunnigas förslag, ankomma att

ombesörja kassarörelse, bokföring, inklusive kalkylationsbokföring, granskning

av verifikationer och kontroll av anslagsbelastning samt att handlägga

distriktsförvaltningens personalärenden.

De sakkunniga framhålla att uppdelningen på avdelningar vore gjord för

att skapa reda och översikt. Det förutsattes att det mellan avdelningarna ej

uppdroges sådana gränser, att de hindrade vägdirektörens disposition av de

olika arbetskx-afterna, så att de under alla förhållanden bleve effektivt utnyttjade.

Särskilt vore detta av vikt i begynnelsen, om arbetsuppgiften till

följd av kristiden hade minskad omfattning.

Två av de sakkunniga, landshövdingen Lidén och hovrättsrådet Quensel, anse

emellertid, att en fast organisation på avdelningar är onödig och olämplig.

Härom yttrar Quensel, med vilken Lidén förenat sig, bland annat:

Troligt synes mig emellertid vara att inom en distriktsförvaltning arbetets

mängd kan så växla från tid till annan att, om de för distrikten avsedda ingenjörernas

arbetskraft verkligen skall kunna effektivt utnyttjas, ej sällan

måste inträffa att sådan ingenjör flyttas från det ena distriktet till det

andra. Ingenjör bör därför icke fast anställas vid viss distriktsförvaltning —

något som väl ej heller pluraliteten avsett — utan allt efter distriktens skiftande

behov torde ingenjörer av styrelsen förordnas att tills vidare tjänstgöra

såsom vederbörande vägdirektörs biträden, vilka han kan använda för

de uppgifter, där de för tillfället bäst behövas. Styrelsen bör öva uppsikt å

att icke överflödig personal kvarhålles i distriktet och sysselsättes t. ex. med

mindre behövlig projektering i stället för att flyttas till ett mer arbetstyngt

distrikt. Organisation på avdelningar kan vägdirektör naturligtvis genomföra,

när förhållandena därtill föranleda, och utrymme för viss specialisering

behöver ingalunda saknas. Förflyttning från distrikt till annat bör icke vidtagas,

med mindre så tarvas av särskilda skäl eller i allmänhet för att ej personalen

skall bliva större än vad arbetsmängden kräver. Att beteckna någon

av dessa under vägdirektör tjänstgörande ingenjörer såsom innehavare av

verklig chefspost synes oegentligt och missvisande. I sakens natur ligger att

deras ställning närmast blir den nyss angivna: biträde åt vägdirektören. Hans

kontroll måste i regel gå tämligen djupt och hans befattning med ärendena

kan icke få inskränka sig till övervakning av andras arbete.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen har i sitt yttrande understrukit de sakkunnigas

uttalande, att det förutsattes att mellan avdelningarna icke uppdroges

sådana gränser, att de hindrade ett effektivt utnyttjande av de olika

arbetskrafterna. Det syntes styrelsen vara angeläget, att möjlighet funnes att

allt efter omständigheterna kunna jämka på indelningen i ett eller annat avseende.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

127

Statskontoret yttrar i detta sammanhang:

I fråga örn distriktsförvaltningarnas organisation vill statskontoret i anslutning

till vad en av de sakkunniga anfört uttala, att anordnandet av en

fast organisation på avdelningar synes ämbetsverket mindre välbetänkt. Enligt

statskontorets mening bör för varje distrikt anställas en vägdirektör, vilken

har att svara för väghållningen inom distriklet med biträde av lämpligt

antal tekniskt eller kameralt utbildade medhjälpare. Åt dessa medhjälpare

bör självfallet beredas fastare anställning allenast i den mån full sysselsättning

under alla förhållanden är att påräkna. Även örn de sakkunniga framhållit,

att uppdelningen på avdelningar kommit till stånd för att skapa reda

och översikt och att det förutsatts, att vägdirektören skulle äga disponera de

olika arbetskrafterna så, att de under alla förhållanden bleve effektivt utnyttjade,

måste statskontoret hålla före, att en dylik uppdelning är ägnad att

förstora organisationen och försvåra en vid varje tillfälle ändamålsenlig disposition

av personalen.

Även länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands och Gävleborgs län hava

anslutit sig till hovrättsrådet Quensels reservation.

I fråga om sättet för arbetsuppgifternas uppdelning på avdelningar anför

vägingenjören i Kristianstads län bland annat:

Beträffande alt. II kan ifrågasättas, om den förordade sammanslagningen

av projekteringsavdelningen och byggnadsavdelningen är lämplig och örn ej

i stället underhållsavdelningen och byggnadsavdelningen borde sammanslås.

Man torde nämligen kunna räkna med, att eli flertal vägarbeten, i varje fall

smärre sådana, komma att drivas i egen regi, varvid vederbörande vägmästare

och dennes maskiner komme att tagas i anspråk. Det torde även bli så,

att arbetare, som i vanliga fall äro sysselsatta med vägunderhåll vid tidpunkter,

då det vore mindre att göra på vägunderhållet, komme att överflyttas

till vägbyggnader. På grund sålunda av att underhållsavdelningen och

byggnadsavdelningen komme alt få mycket gemensamt och med hänsyn till

det olämpliga i att vederbörande vägmästare, därest dessa avdelningar skulle

stå under skilda föreståndare, komme att få två chefer, synes det praktiskt

örn underhållsavdelningen och byggnadsavdelningen vore sammanslagna.

Därest vägarbetena utföras på entreprenad, består ju byggnadsavdelningens

arbete i stort sett endast av kontroll, ett arbete som ej torde bli så betungande

och vilket kan utföras i samband med inspeklionsresor för vägunderhållet.

Vid en sammanslagning av underhållsavdelningen och byggnadsavdelningen

skulle dessutom allt arbete med själva byggandet och framför allt arbetsledarskapet

samlas under en hand, vilket säkerligen vore en fördel. Denna

sammanslagna avdelning borde förestås av en arbetschef, vilken även borde

vara vägdirektörens ställföreträdare. Projekteringsavdelningen skulle härvid

mera bli som en »konslruktionsavdelning» och kunde möjligen förestås av

tjänsteman i lägre lönegrad än arbetschefen. Man torde nämligen kunna förvänta,

att vägdirektören själv komme att rätt ingående följa arbetet med upprättande

av arbetsplaner för vägföretag.

Beträffande de sakkunnigas förslag att den ordinarie personalen på byggnads-

och projekteringsavdclningarna skulle vid behov kompletteras med

extra personal, avlönad från byggnads- och projekteringsanslagen, yttrar vägnell

vattenbyggnadsstgreisen bland annat:

Detta system medför bland annat den slöra fördelen, att personalbeståndet

smidigt kan anpassas efter vid varje tidpunkt rådande förhållanden. Men det

har tillika en mycket allvarlig olägenhet, den nämligen alt anställningens

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

lösliga art och avsaknaden av bland annat pensionsrätt försvåra möjligheten

att erhålla och behålla kvalificerad personal. Styrelsen, vars personal till

mycket avsevärd del är anställd på detta sätt, har rikliga erfarenheter härut

innan. Styrelsen förutsätter därför, att det skall bliva möjligt att i erforderlig

utsträckning bereda ifrågavarande personal en fastare ställning i likhet

med vad som gäller för motsvarande personal vid de affärsdrivande verken.

De sakkunnigas förslag om inrättande av övervägmästartjänster har föranlett

mycket skiljaktiga uttalanden. Länsstyrelsen i Västmanlands län,

svenska teknologföreningen och vägingenjören i Kalmar län ha förklarat sig

icke vara övertygade om behovet av dessa befattningar. Vägstyrelsernas förbund

anser att de föreslagna tjänsterna möjligen kunde vara lämpliga, men

tror att det skulle bli svårt för övervägmästarna att följa arbetena i 5 vägmästarområden

och samtidigt sköta rapportskrivning och expeditionsarbete

för samtliga områden. Antingen bleve expeditionsarbetet försummat eller också

bleve övervägmästaren en byråman, som helt komme att tappa kontakten

med utearbetena.

Sveriges arbetsledare förbund yttrar i detta sammanhang:

Om vi rätt uppfattat de sakkunnigas i denna del rätt löst skisserade plan,

skall övervägmästaren förbereda ärenden som gälla honom underställda fem

vägmästardistrikt och medverka vid planläggandet av större arbeten liksom

vid avsyningar. Sannolikt skall han också bistå vägmästare som tillfälligt på

grund av arbetsanhopning eller särskilt komplicerade arbeten är i behov av

assistens. Ansvaret för en rationell och ekonomisk drift skulle sålunda komma

att i hög grad vila på övervägmästaren. Övervägmästaren synes vidare få till

uppgift att kontrollera arbetsrapporter, dagsverkslistor och måhända också

att utskriva avlöningslistor, varför han kommer att belastas med ett rätt omfattande

skrivarbete. Slutligen, och detta torde väl ha varit det främsta

syftet, komma övervägmästarna såsom assistenter till distriktskontorens ingenjörer

att representera den praktiska erfarenheten och bedöma arbetet inom

området ur rent arbetsledande synpunkt. Man torde även förvänta att övervägmästarna

skola förvärva sig den kännedom om vägar och ortsförhållanden

inom sina arbetsområden, varav distriktskontoren äro i behov vid vissa avgöranden.

— örn övervägmästarna överhuvud taget skola i nämnvärd utsträckning

kunna medverka i arbetsledningen, framstår det såsom oeftergivligt,

att de placeras på central plats inom sina arbetsområden. Avstånden

böra icke lägga hinder i vägen för dem att göra icke allt för sällan återkommande

besök och inspektioner i vägmästaredistrikten. Förläggas övervägmästarna

till distriktskontoren, kommer uppenbarligen arbetsledningen reellt att

helt ligga i vägmästarnas händer. — Förbundet inser å andra sidan, att

ingenjörerna vid distriktskontoren, särskilt då det gäller planerandet av

anläggnings- och underhållsarbeten, vid sin sida måste ha personer som äro

fullt insatta i arbetenas praktiska utförande och i arbetsledningens problem.

Man lär emellertid icke på sätt de sakkunniga synas göra gällande kunna

tillgodose detta behov och samtidigt lämna vägmästarna nämnvärd hjälp i

deras mycket krävande uppgift.

Det synes förbundet vara ytterst tveksamt om övervägmästarna, därest de

placeras vid distriktskontoret, böra belastas med rätt omfattande skrivarbeten.

Risk föreligger nämligen att övervägmästarna allt efter personlig läggning

antingen ägna sig åt skrivgöromålen på bekostnad av övriga i förbundets mening

viktigare uppgifter eller intressera sig för arbetena i vägmästaredistrikten

med resultat att skrivgöromålen bli försummade.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

129

Förbundet anser det oeftergivligt, att övervägmästarnas behörighet klart

angives, detta framför allt till förebyggande av att vägmästarna onödigtvis

utsättas för svårigheter i sitt enligt planen redan krävande arbete. Enligt förbundets

uppfattning bör övervägmästaren, oavsett om han placeras vid distriktskontoret

eller ej, ges en i förhållande till vägmästarna klart överordnad

ställning och infogas som ett led i en s. k. linjär befälsorganisation. Detta skulle

betyda, att order och direktiv till vägmästarna, som gälla arbetets praktiska

utförande och arbetsledningen, uteslutande skola befordras via övervägmästaren

samt att å andra sidan vägmästarna i alla hithörande angelägenheter

skola vända sig till distriktskontoret via övervägmästaren. Man föreställer sig

lätt vilka intressekonflikter och arbetsstörande intermezzon som i annat fall

med nödvändighet måste uppkomma.

Ett flertal vägingenjörer förorda, att övervägmästarna placeras ute i distrikten.

Det framhålles allmänt att, örn de placeras på distriktskontoret,

de icke kunna utöva tillräcklig tillsyn över de bedrivna arbetena. Vägingenjören

i Örebro län anför härom bland annat:

Då avdelningsingenjören för underhållet ju får ett mycket stort område,

kan man ej räkna med, att han mer än ganska sällan kan komma till en

vågmästares område, och att den direkta ledningen från hans sida sålunda

icke blir tillräcklig för vägmästarnas del. Det föreligger därför den risken,

att den lägsta gruppen av tjänstemän i organisationen, vägmästarna, i mycket

stor utsträckning bliva lämnade att handla efter eget bedömande och gottfinnande,

vilket ju kan förorsaka, att såväl den ekonomiska som den tekniska

skötseln kan bliva lidande. Därest en förbättring i fråga om

skötsel och ekonomi skall kunna beräknas erhållas, torde det vara nödvändigt

att räkna med en mera intim kontakt med vägmästarna och torde det

därför böra vara ett krav, att åtminstone övervägmästarna bo inom sina områden,

och torde det även vara nödvändigt att för att bereda övervägmästaren

möjlighet att praktiskt deltaga i tillsynen lätta hans expeditionsarbete genom

att låta även vägmästarna i den utsträckning de hinna utföra expeditionsarbete

med färdigställande av listor och sammanställningar på sådant sätt,

att övervägmästarens arbete därmed blir minskat. Kravet på en effektiv och

kunnig tillsyn å vägunderhållet torde vara det väsentligaste av allt, enär det

ju är just genom brister i detta avseende, som stora penningbelopp kunna

spolieras.

De sakkunnigas förslag att distriktsförvaltningarna skola organiseras på

avdelningar synes lämpligt vid en distriktsindelning i enlighet med alt. I.

Skola distrikten, såsom jag förordat, sammanfalla med länen, kan lämpligheten

av en fast organisation på avdelningar ifrågasättas. Distrikten bli då

av mycket växlande storlek; några bli så små, att uppdelning på avdelningar

knappast kan genomföras. Med flera och mindre distrikt torde för övrigt

behovet av avdelningar under särskilda avdelningschefer bliva mindre. Vägdirektören

får då tillfälle alt mera i detalj ägna sig åt ledningen av de olika

arbetena. En uppdelning på avdelningar skulle, örn distrikten bli förhållandevis

små, medföra att omfattningen av arbetsbördan för de olika avdelningarna

bleve ojämn. Med hänsyn härtill skulle man bliva tvungen att ofta

flytta personalen från en avdelning till en annan samt från ett distrikt till

ett annat, och en uppdelning på avdelningar förefaller då meningslös. Vad

Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 122. 9

Departe
ments
chefen.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

särskilt angår vägbyggnads verksamheten är den i olika län av mycket växlande

omfattning, varjämte byggnadsarbetena i somliga län på grund av speciella

förhållanden huvudsakligen utföras på entreprenad. Behovet av en

särskild byggnadsavdelning eller av en för projekterings- och byggnadsarbeten

gemensam avdelning under ledning av en arbetschef är därför mycket

olika i skilda län och kan variera år från år. På grund av arbetslöshet, som

är lokaliserad till vissa orter, kan det vidare vara nödvändigt att koncentrera

byggnadsarbetena till vissa distrikt, till vilka personal och maskiner måste

dirigeras. Med hänsyn till nu berörda förhållanden synes mig — örn antalet

distrikt blir så stort som 24 — en uppdelning på avdelningar obehövlig och

ägnad att försvåra en vid varje tillfälle ändamålsenlig disposition av personalen.

I varje fall torde det icke vara klokt att redan från början binda sig

för en så strängt avgränsad uppdelning på olika avdelningar som föreslagits

av de sakkunnigas flertal.

Frågan om distriktsförvaltningarnas organisation torde därför, på sätt hovrättsrådet

Quensel i sin reservation förordat, böra lösas på det sättet, att allt

efter distriktens skiftande behov erforderligt antal ingenjörer och andra

tjänstemän av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ställes till vederbörande vägdirektörs

förfogande. Av ingenjörerna böra några vara kvalificerade att under

vägdirektörens överinseende självständigt handha ledningen av olika

slags arbeten. Övriga ingenjörer skulle efter vägdirektörens bestämmande

användas för de uppgifter, för vilka de för tillfället bäst behövas. I sådana

distrikt, där byggnadsverksamheten är av större omfattning, böra vägdirektörerna

för ledning av byggnadsarbetena biträdas av särskilt kvalificerade

arbetschefer. Jag förutsätter emellertid, att vägdirektörerna i flertalet distrikt

skola bliva i stånd att själva handha ledningen av dessa arbeten eller åtminstone

endast under kortare perioder behöva biträdas av arbetschefer.

Med den av mig sålunda förordade ordningen skulle vinnas betydande

fördelar. Det blir lättare för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att tillse att

personalen effektivt sysselsättes. Denna kan vid behov smidigt överföras

från en arbetsuppgift till en annan och från ett distrikt till ett annat. Behovet

av fast personal blir härigenom mindre.

I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligt, att den för projekteringsoch

byggnadsarbeten beräknade ordinarie personalen hålles i underkant

samt att i övrigt efter behov anlitas tillfällig personal, vars avlönande bestrides

av projekterings- och byggnadsanslagen. Därjämte böra — såsom jag

tidigare berört —• projekteringsarbeten, som icke medhinnas av den ordinarie

personalen, kunna i den utsträckning, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

finner skälig, överlämnas till konsulterande ingenjörer att utföras på ackord.

Detta system — att begränsa den ordinarie personalen — medför visserligen

den olägenheten att åtskilliga befattningshavare, som faktiskt stadigvarande

tjänstgöra vid vägorganisationen, få mycket lösliga anställningsförhållanden,

men detta är nödvändigt, om personalbeståndet skall kunna smidigt anpassas

efter vid varje tidpunkt rådande förhållanden.

Mot den av de sakkunniga skisserade planen för ledningen av underhålls
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 122.

131

arbetena har jag i stort sett icke något att erinra. Jag anser sålunda, att ledningen

av dessa arbeten bör, på sätt de sakkunniga föreslagit, under vägdirektören

handhavas av en väl kvalificerad ingenjör. I de flesta distrikt

torde arbetena, åtminstone under normala förhållanden, kräva ytterligare

en ingenjörstjänst, vars innehavare dock icke torde behöva vara högskoleutbildad.

Med hänsyn till omfattningen av underhållsarbetena torde dessa två

ingenjörer icke kunna medhinna att i tillräcklig grad leda och övervaka

vägmästarna i deras arbete. Då det är av största vikt att denna ledning blir

effektiv, anser jag i likhet med de sakkunniga lämpligt att ingenjörerna

biträdas härmed av särskilda övervägmästare, till vilka poster dugliga vägmästare

skulle befordras, övervägmästama böra, enligt min mening, ha till

huvudsaklig uppgift att utöva den närmaste uppsikten över vägmästarna

inom visst område, ombesörja en del av det expeditionsarbete, som eljest skulle

ankomma på vägmästarna, medverka vid planläggningen av större arbeten,

verkställa avsyningar samt kontrollera rapporter och dylikt. Såsom de

sakkunniga framhålla böra övervägmästarna icke utgöra någon mellaninstans

mellan distriktsförvaltningarna och vägmästarna utan i stället räknas

till de förra. För att möjliggöra täta överläggningar med underhållningsingenjörerna

är det naturligtvis ändamålsenligt, att övervägmästarna stationeras

på samma ort som distriktsförvaltningarna. Men ännu viktigare torde vara,

att övervägmästarna erhålla sådan placering att de kunna i erforderlig mån

medverka i arbetsledningen. Med den minskning av distriktens omfattning,

som blir en följd av den av mig förordade dislriklsindelningen, torde övervägmästama

dock, åtminstone i södra och mellersta Sverige, kunna i viss utsträckning

inplaceras i distriktsförvaltningarna. Skulle erfarenheten visa att

en sådan stationering utgör hinder för deras verksamhet, böra de placeras

inom de områden, över vilka de skola öva tillsyn. Beträffande distrikten norr

om Dalälven torde övervägmästarna redan från början böra stationeras

inom sina områden.

Vägmästarorganisationen.

För underhållsarbetenas utförande äro för närvarande de flesta vägdistrikt

indelade i arbetsområden. Den närmaste ledningen av underhållsarbetena

inom ett sådant område förestås i allmänhet av en vägmästare.

Ofta brukar ett av arbetsområdena förestås av en förste vägmästare, som

icke blott omhänderhar underhållet inom detta område, utan även utövar

visst chefsskap för övriga vägmästare inom distriktet. Emellertid utgör ej

sällan hela distriktet ett arbetsområde, som förestås av en förste vägmästare,

biträdd av en eller flera vägmästare eller av vägförman. På en del håll ledas

alla arbeten inom distriktet av en särskild arbetschef med viss ingenjörsutbildning.

Enligt en av de sakkunniga företagen utredning äro de nuvarande 170

vägdistrikten indelade i tillhopa 318 arbetsområden med en genomsnittlig

våglängd av 27.3 mil. Våglängden per arbetsområde varierar emellertid högst

väsentligt. Om man bortser från 4 mycket små ödistrikt, växlar arbetsom
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

rådenas våglängd mellan lägst 6.5 mil och högst 93.2 mil. Kristianstads län

har den högsta genomsnittliga våglängden per arbetsområde med 38.2 mil.

I detta län växlar våglängden mellan högst 78.2 mil och lägst 17.1 mil. Närmast

komma Norrbottens och Jämtlands län, av vilka det förra har en genomsnittlig

våglängd av 36.6 mil och det senare 36.1 mil per arbetsområde.

Den lägsta genomsnittliga våglängden har Göteborgs och Bohus län med 18.6

mil. Närmast följer Örebro län med ett medeltal av 18.8 mil.

Variationerna i arbetsområdenas storlek torde ha sin huvudsakliga orsak

i ojämnheterna i distriktens omfattning samt olika uppfattning inom skilda

distrikt. Det är emellertid uppenbart att den nuvarande indelningen i arbetsområden

icke är så rationell som den borde vara.

De sakkunniga framhålla, att distrikten även vid en statlig vägorganisation

borde för underhållsarbetenas utförande indelas i arbetsområden, därvid

varje område borde givas sådan omfattning, att drifts- och underhållsarbetena

inom detsamma kunde ledas av en enda man, en vägmästare, utan

biträde av annat lägre befäl än lagförmän. Indelningen borde ske så, att arbetsbördan

för varje vägmästare bleve ungefär lika stor.

De sakkunniga yttra vidare:

Arbetsuppgifterna skola omfatta ledning i egen regi av allt barmarksunderhåll

och all vinterväghållning ävensom utförande av sådana smärre vägbyggnadsarbeten

i egen regi, som utan eftersättande av underhållsarbetena

kunna anförtros åt vågmästaren i ett område. Vägmästarna böra i minsta

möjliga mån betungas med expeditionsarbete. De böra så gott som helt kunna

ägna sig åt den direkta arbetsledningen och tillsynen av arbetena. Expeditionsarbetet

skall, såsom förut berörts, i huvudsak ombesörjas av övervägmästarna.

Med hänsyn till de arbetsuppgifter, som sålunda skola ankomma

på vägmästarna, bör åt vägmästarområdena givas sådan omfattning att de

innehålla vartdera en våglängd av 20^-25 mil i södra och mellersta Sverige

samt 30—35 mil i Norrland.

Med ledning av nu angivna synpunkter har antalet arbetsområden i hela

landet av de sakkunniga beräknats till 323.

De sakkunniga ha förordat, att varje vägmästarområde skulle disponera

ett varmgarage för till området hörande vägmaskiner och lastbilar, en reparationssmedja

samt ett mindre förråd för verktyg och oljor. I sammanhang

med dessa byggnader skulle ordnas en vägmästarexpedition om ett eller

högst två rum samt ett manskapsrum. Allt detta har sammanfattats under

benämningen garagegård.

Vid garagegården skulle enligt förslaget anställas en arbetsförman med

följande arbetsuppgifter:

a) tillsyn över arbetsredskap, vägmaskiner och bilar samt deras reparation

ävensom andra mindre verkstadsarbeten;

b) mottagning och utlämnande av oljor, redskap och materiel m. m. samt

förrådets handhavande i övrigt;

c) passning av telefon vid vågmästarens frånvaro samt biträde vid vakthållningen

i tider, då snöröjning eller sändning av isgator kan erfordras; samt

d) rapportskrivning och biträde vid enklare expeditionsgöromål.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

133

De sakkunniga lia låtit utreda vad det skulle kosta alt komplettera nuvarande

garagegårdar, där sådana finnas, och uppbygga nya, där sådana alldeles

saknas. Om man i största möjliga utsträckning använder nu befintliga

garagegårdar, kommer man, enligt denna utredning, till en total kostnad

av 5,109,000 kronor för att förse alla vägmästarområden i hela landel med

garagegårdar av enkel men tillräcklig beskaffenhet. Dessa kostnader äro

baserade på priser, som gällde sommaren 1939.

De sakkunnigas förslag beträffande vägmästarorganisationen har i yttrandena

i allmänhet lämnats utan erinran.

Sveriges arbetsledareförbund framhåller att ur arbetsledningens synpunkt

en avgörande skillnad i förhållande till nu gällande ordning läge däri, att

den administrativa och tekniska ledning, som utövats av vägstyrelserna, centraliserades

till ett för ett mycket betydande område gemensamt distriktskontor.

Redan omfattningen av de tilltänkta distrikten uteslöte, att vägmästarna

annat än i rena undantagsfall kunde påräkna råd och anvisningar som

underlättade arbetet. I vart fall gällde detta, då ett direktiv icke kunde lämnas

utan att den överordnade skaffat sig en uppfattning om läget vid besök

inom vägmästardistriktet. Vägmästarna hänvisades sålunda att i långt större

utsträckning än vad nu vore fallet självständigt handha arbetsledningen och

med verksamheten förenade uppdrag inom sitt område.

Förbundet yttrar vidare i detta sammanhang:

Förbundet vill som sin bestämda åsikt — vilken med visshet delas av alla

som haft möjlighet bedöma det hittillsvarande systemet —- uttala, att de

sakkunnigas förslag till arbetsledningens organisation står och faller med

möjligheten att anskaffa fullt kompetenta och i övrigt lämpliga vägmästare.

Den respekt vi äro skyldiga de sakkunniga förbjuder oss antaga, att dessa

avsiktligt fällt det uppenbart oriktiga omdömet, att vägmästarna i det tilltänkta

systemet skulle erhålla en lättare uppgift än de för närvarande ha.

Motsatsen är förhållandet och är det i så hög grad, att en effektiv arbetsledning

överhuvud taget icke åstadkommes med mindre alldeles särskilt kvalificerade

personer kunna animeras att söka vägmästaretjänsterna. Vidare

blir det oeftergivligt, att vägmästarna utrustas med en behörighet och rätt

till självständigt handlande som kan vara främmande för organisationen inom

statligt drivna verk. Det arbete som utföres i vägunderhållet är till sin

natur sådant, att omedelbara avgöranden måste träffas av den som handhar

arbetsledningen och därmed också får anses skyldig tillgodose den trafikerande

allmänhetens berättigade intressen på framkomlighet och säkerhet. Ett

på andra områden möjligt system, som innefattar rapportgiving till och begäran

om direktiv från överordnad instans, innan ett arbete påbörjas, kan icke

utan uppenbara olägenheter tillämpas inom vägväsendet.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund och vägdistriktens tjänstemannaförening

uttala i ett gemensamt utlåtande, att det torde bliva svårt för en vägmästare

att ensam medhinna skötseln av ett så pass stort arbetsområde med

dess mångskiftande göromål, därest nuvarande standard å underhållet skulle

bibehållas. Särskilt vad gäller vinterväghållningen torde besvärligheter komma

att uppstå. Den föreslagna personaluppsättningen inom arbetsområdena

torde därför komma att visa sig otillräcklig, varför frågan örn biträden åt

vägmästarna förr eller senare måste upptagas till behandling.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Departe
ments
chefen.

Även vågingenjören i Kronobergs län är av den uppfattningen, att den föreslagna

personalen, en vägmästare och en arbetsförman, vore för liten för att

tillfredsställande kunna sköta arbetsledningen. Vidare torde väl knappast

arbetsförmannen vid förfall för vågmästaren kunna sköta dennes göromål,

utan måste då vikarie från annat håll anskaffas. Arbetsförmannens uppgifter

vore dessutom väl vidlyftiga, och det torde knappast vara lämpligt kombinera

rent verkstadsarbete med kontorsarbete. En lämpligare anordning

syntes vara att göra vägmästarområdena ungefär dubbelt så stora med 1

förste vägmästare, 1 andre vägmästare, 1 arbetsförman och 1 kontorsbiträde.

Personalen skulle härigenom ej ökas.

Beträffande den arbetsförman, som enligt förslaget skulle finnas vid varje

garagegård, yttrar vågstgrelsernas förbund bland annat:

Vid garagegården skall anställas en arbetsförman, vilken förutom att han

skall passa telefon vid vågmästarens frånvaro samt biträda vid vakthållningen

vid tider, då snöröjning och sändning av isgator kan erfordras,

jämväl skall biträda vid rapportskrivning och enklare expeditionsgöromål.

Men utom detta skall han utöva tillsynen över arbetsredskap, vägmaskiner

och bilar samt utföra reparation och smärre verkstadsarbeten för dessa.

Han skall vidare handhava mottagning och utlämning av oljor, redskap

och materiel samt sköta förrådet i övrigt. Då denna garagegård

i allmänhet skall innehålla 3 lastbilar, 3 hyvlar och 1 vält förutom personbilar

torde han säkerligen ha fullt upp att göra utan att samtidigt tjänstgöra

som expeditionsman. Är det förresten troligt, att han skall överhuvud

taget kunna syssla med expeditionsgöromål och rapportskrivning och samtidigt

sköta reparationsarbeten? Enligt förbundets mening är detta otänkbart

och kommer att medföra anställande av mera personal vid garagegården

än som beräknats.

För den omedelbara ledningen av underhållsarbetena böra de statliga vägdistrikten

i överensstämmelse med vad redan är brukligt indelas i arbetsområden.

De sakkunniga ha utgått från att indelningen skall ske så, att

varje område gives sådan omfattning, att drifts- och underhållsarbetena kunna

ledas av en person, en vägmästare. Det är naturligtvis tänkbart att områdena,

på sätt i ett av yttrandena föreslagits, gåves en dubbelt så stor omfattning

som de sakkunniga tänkt sig. Ledningen av arbetena skulle då förestås

av en förste och en andre vägmästare. En sådan indelning skulle helt

visst medföra vissa fördelar. Lönekostnaderna skulle i så fall kunna nedbringas

något, varjämte det alltid skulle finnas en kvalificerad ersättare åt

förste vågmästaren. Det skulle emellertid bli svårt för denne -— om området

bleve så stort — att effektivt leda och övervaka alla arbeten inom detsamma.

Jag anser därför lika med de sakkunniga, att området bör givas sådan omfattning,

att arbetena kunna ledas av en person och arbetsbördan för varje

vägmästare blir ungefär lika stor.

Vägmästarnas arbetsuppgifter böra, såsom de sakkunniga föreslagit, avse

ledningen av alla underhållsarbeten ävensom utförande av sådana smärre

vägbyggnadsarbeten i egen regi, som utan eftersättande av underhållsarbetena

kunna anförtros vägmästarna. För att dessa så gott som helt skola

kunna ägna sig åt den direkta arbetsledningen och tillsynen av arbetena, bör

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122. 135

expeditionsarbetet, såsom förut berörts, i huvudsak ombesörjas av övervägmästarna.

Med hänsyn till de arbetsuppgifter som skulle ankomma på vägmästarna,

anse de sakkunniga, att åt arbetsområdena bör kunna givas den omfat Ining

att de innehålla vartdera en väglängd av 20—25 mil i södra och mellersta

Sverige samt 30—35 mil i Norrland. I några av yttrandena ha uttalats farhågor

för att arbetsområden av denna omfattning skulle bli för stora för

att arbetet inom ett sådant skulle kunna effektivt ledas och övervakas av

en vägmästare. Områdena skulle emellertid få ungefär samma genomsnittliga

väglängd som för närvarande. Med hänsyn härtill och då vägmästarna

i stor utsträckning komma att befrias från expeditionsarbete, torde arbetsbördan

för dem icke behöva befaras bli för stor.

Huru indelningen i arbetsområden i detalj skall ske synes vara en fråga

som bör ankomma på vederbörande vägdirektör. Indelningen bör ske så, att

nu befintliga garage, verkstäder, förråd och expeditioner på bästa sätt tillvaratagas.

Det är emellertid uppenbart att indelningen icke kan bliva varaktig.

Vägnätets utökning och förändringar i trafiken komma helt visst

att då och då påkalla jämkningar i indelningen för utjämning av arbetsbördan.

Såsom de sakkunniga framhållit torde i varje arbetsområde böra finnas

en garagegård av det slag de sakkunniga förordat. Sådana garagegårdar torde

emellertid icke finnas överallt. Kompletterandet av nuvarande garagegårdar,

där ofullständiga sådana finnas, och byggandet av nya, där sådana

icke finnas, torde dock icke behöva ske på en gång efter ett förstatligande

utan successivt under en längre tidrymd. Någon nybyggnad bör över huvud

icke ske, förrän man vunnit tillräcklig erfarenhet av ändamålsenligheten av

den föreslagna indelningen i arbetsområden.

C. Den lokala representationen.

Av vad jag tidigare anfört framgår att de lokala intressena vid handläggning

av vägfrågor skola företrädas av länsvägnämnder och vägnämnder, vilka

senares arbetsområden till sin omfattning i huvudsak skola sammanfalla

med nuvarande vägdistrikt.

Beträffande vågnämndernas organisation anföra de sakkunniga:

Med hänsyn till ändamålet med de vägnämnder, som enligt förslaget skulle

inrättas för att representera de lokala intressena, samt till storleken av varje

sådan nämnds område synes lämpligt, att antalet ledamöter i vägnämnden

fastställes till fem. Mandattiden för ledamöterna torde i överensstämmelse

med vad som nu gäller för vägstyrelserna böra bestämmas till fyra år.

Då vägnämnden skall vara språkrör för de lokala intressena, bör sättet

för utseendet av ledamöter i nämnden utgöra en garanti för att dessa intressen

bliva på ett riktigt sätt företrädda inom densamma.

Som vägnämndsområdena komma att omfatta ett växlande, i många fall

mycket stort antal kommuner, torde ledamöterna icke lämpligen kunna utses

vare sig genom direkta val eller omedelbart av förefintliga kommunala organ.

Ledamöterna föreslås därför skola väljas av en elektorsförsamling. Denna

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

skulle i sin tur lämpligen kunna utses på ungefär samma sätt som de nuvarande

vägstämmorna.

Vägstämmoombuden väljas för närvarande på kommunalstämma, därvid

rösträtt med visst undantag tillkommer envar i kommunens angelägenheter

röstberättigad man eller kvinna, som enligt näst föregående årets taxeringslängder

är skyldig att erlägga vägskatt till distriktet. Någon anledning att

vid val av de föreslagna vägnämndernas ledamöter frångå principen om allmän

och lika rösträtt torde icke föreligga. Bortfaller nu gällande begränsning

av rösträtten, torde utseendet av elektorer för val av vägnämndsledamöter

lämpligen kunna uppdragas åt kommunalfullmäktige. I mindre kommuner,

där kommunalfullmäktige icke finnas, måste däremot elektorerna utses genom

direkta val, som torde böra förrättas å kommunalstämmorna.

Antalet elektorer som skola utses av varje kommun torde, i enlighet med

vad nu gäller beträffande vägstämmoombud, böra bestämmas i förhållande

till folkmängden.

De sålunda utsedda elektorerna skola därefter sammanträda och välja ledamöter

i vägnämnden samt suppleanter för dem, därvid rösttalet för varje

elektor bestämmes enligt samma grunder som nu gälla för vägstämmoombud.

Det föreslagna sättet för utseende av vägnämndsledamöter kan synas omständligt.

Förslaget ansluter sig emellertid till nu gällande ordning och betingas

av att alla kommuner skola få tillfälle att deltaga i valet av vägnämndsledamöter.

Vägnämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande. Ordföranden

har att sammankalla nämnden, när begäran därom framställts av länsstyrelsen,

vägdirektören eller två av nämndens ledamöter eller det eljest erfordras

för behandling av fråga som ankommer på nämnden. Ordföranden har också

att mottaga remisser, utse ortsombud vid vägförrättningar, föra protokoll

samt expediera nämndens utlåtanden och beslut.

Vid vägnämndens sammanträden skall, om nämnden eller dess ordförande

det begär, vägdirektören eller av honom förordnad tjänsteman vid distriktsförvaltningen

närvara för att tillhandagå med upplysningar.

Ledamöterna i nämnden böra åtnjuta dagarvode och gottgörelse för resekostnader.

Till ordföranden bör dessutom i ersättning för hans arbete utgå

ett särskilt arvode, förslagsvis 200 kr. om året. Grunderna för arvoden och

reseersättningar — vilka förutsättas skola utgå av allmänna medel— torde

böra fastställas i särskild författning.

För minskande av kostnaderna böra på vägnämnderna ankommande ärenden

beredas och sammanföras till ett fåtal sammanträden. Av statsmedel

bör ersättning icke utgå för mera än förslagsvis 5 sammanträden per år utöver

av länsstyrelse eller vägdirektör påkallade sammanträden. De sammanlagda

kostnaderna för vägnämnderna i hela landet ha beräknats till 150,000

kr. om året.

Eventuellt erforderlig ersättning till elektor för hans inställelse vid sammanträde

för val av vägnämndsledamöter förutsättes skola gäldas av den

kommun som utsett honom.

De av de sakkunniga föreslagna distriktsvägnämnderna, vilka motsvara de

av mig förordade länsvägnämnderna och som skulle ha till huvudsaklig uppgift

att medverka vid upprättandet av flerårsplaner, skulle enligt förslaget

utgöras av ordförandena i distriktets vägnämnder. De sakkunniga framhålla

att distriktsvägnämndens sammansättning härigenom komme att innefatta

garanti för att distriktets vägintressen bleve allsidigt belysta.

Om utseende av ordförande och vice ordförande i distriktsvägnämnden,

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122. 137

om ordförandens åligganden och om skyldighet för vägdirektören eller av

honom förordnad tjänsteman att närvara vid distriktsvägnämndens sammanträden

för att tillhandagå med upplysningar skulle i tillämpliga delar gälla

vad de sakkunniga föreslagit beträffande vägnämnderna.

Enligt förslaget skulle distriktsvägnämndens ledamöter åtnjuta dagarvode

och reseersättning enligt samma grunder som föreslagits beträffande vägnämnderna.

Till ordförande i distriktsvägnämnd skulle därjämte utgå ett

särskilt arvode av 200 kronor örn året. Kostnaderna för distriktsvägnämnderna

skulle gäldas av allmänna medel och ha för en distriktsindelning enligt

alt. II beräknats till 22,000 kronor om året.

De sakkunnigas förslag till utformning av den lokala representationen har

i allmänhet lämnats utan erinran i yttrandena.

Fullmäktige i ett par municipalsamhållen hemställa örn den ändring i

förslaget, att elektorer för val av vägnämndsledamöter skulle utses — icke

av den kommun, i vilken municipalsamhälle inginge — utan av såväl kommun

som municipalsamhälle.

Några vägingenjörer anse, att antalet ledamöter i vägnämnden i vissa fall

skulle bliva för stort, samt föreslå att — då vägnämndsområdena i huvudsak

skulle sammanfalla med de nuvarande vägdistrikten — antalet ledamöter

bestämmes i överensstämmelse med vad nu gäller beträffande vägstyrelserna

d. v. s. 3—5 ledamöter.

Motormännens riksförbund har i sitt yttrande föreslagit, att motororganisationerna

skulle äga utse representanter i nämnderna. Förbundet anför härom:

I fråga om vägnämnder och distriktsvägnämnder vill förbundet beträffande

antalet ledamöter i de sistnämnda påpeka angelägenheten av en sådan utökning,

att de större motororganisationerna, vilka måste anses äga berättigade

anspråk att i dem få framföra sina synpunkter, beredas tillfälle att utse

representanter. Enligt sakkunnigeförslaget föreligga inga garantier för att

vägtrafikens målsmän bliva representerade inom vare sig vägnämnd eller

distriktsvägnämnd, vilket i fråga örn den senare torde få anses såsom en betänklig

brist, särskilt som man kan utgå från att respektive nämnders verksamhet

icke kommer att inskränkas till allenast frågor angående vägs byggande,

utan att även övriga frågor, som beröra väghållningen, kunna komma

att diskuteras vid sammanträdena.

Chefen för försvarsstaben anser, att de territoriella militära intressena borde

företrädas i distriktsvägnämnderna.

Försvarets intressen med avseende å vägväsendet torde även utan särskild

representation bliva tillräckligt beaktade vid handläggning av vägfrågor.

Vad motororganisationerna angår synas jämväl deras intressen kunna i erforderlig

utsträckning tillgodoses utan att representanter för dessa organisationer

insättas i de föreslagna nämnderna. Enligt min mening böra väg- oell

länsvägnämnderna uteslutande vara organ för de lokala vägintressena.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om antalet ledamöter i vägnämnden

och örn mandattiden för dem synes mig lämpligt.

De sakkunniga lia föreslagit att vägnämndsledamöterna skola väljas av om
-

Departe
ments
chefen.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

bud för de kommuner som ingå i området. Detta sätt kan synas omständligt.

Ombuden skulle ju icke ha någon annan uppgift än att välja ledamöter i

nämnden. Skola emellertid medlemmarna inom alla i området ingående kommuner

beredas inflytande på vägnämndens sammansättning, lärer — då

direkta val icke torde vara lämpliga — något annat sätt icke vara möjligt.

För närvarande begränsas kommunmedlemmarnas inflytande på vägväsendet

principiellt till dem, som deltaga i väghållningskostnaderna. Sedan

staten helt övertagit dessa kostnader, finnes uppenbarligen icke någon anledning

att begränsa nämnda inflytande till vissa medlemmar. Principen örn

allmän och lika rösträtt bör därför vid ett förstatligande utsträckas även till

detta område. Bortfaller nu gällande begränsning av rösträtten, torde det vara

lämpligt att kommunombuden, såsom de sakkunniga föreslagit, utses av kommunalfullmäktige.

Endast i de kommuner, där sådana icke finnas, böra ombuden

alltjämt utses av kommunalstämma. Nyssnämnda begränsnings bortfallande

bör givetvis medföra, att ombud vid vägstämma röstar för det rösttal,

som framgår av den för kommunala val gällande röstlängden. Då medlemmarna

i municipalsamhälle genom kommunalfullmäktige i den kommun,

vari samhället är beläget, äga inflytande på valet av vägnämndsledamöter,

finnes icke någon anledning att låta municipalsamhällena, på sätt i ett par

yttranden ifrågasatts, utse särskilda ombud för valet.

Underrättelse om val av ombud bör, med angivande av de valdas namn

och postadress, ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, vilken har att utsätta

dag och tid för val av ledamöter i vägnämnden och suppleanter för

dem. Valförhandlingarna böra ledas av en ordförande, som utses av ombuden.

Mot vad de sakkunniga i övrigt föreslå beträffande valet av vägnämndsledamöter

och suppleanter för dem, om utseende av ordförande och vice ordförande

i vägnämnden, om de uppgifter som skulle ankomma på ordföranden,

om skyldighet för vägdirektören eller av denne förordnad tjänsteman att närvara

vid vägnämnds sammanträde för att tillhandagå med upplysningar, om

arvoden och ersättningar till ordförande och ledamöter och örn sättet för

bestridande av kostnaderna för vägnämnden har jag icke något att erinra.

På sätt framgår av vad jag förut anfört skulle länsvägnämnden företräda

hela länets samlade vägintressen med huvudsaklig uppgift att medverka vid

upprättandet av flerårsplaner. Länsvägnämnden bör bestå av ordförandena

i länets vägnämnder.

Vad de sakkunniga föreslagit med avseende å distriktsvägnämnden synes

mig i tillämpliga delar böra gälla länsvägnämnden.

D. Riksvägnämnden oell dess uppgifter.

Inom de sakkunniga har övervägts inrättande av ett rådgivande centralt

organ. De sakkunniga anföra härom:

De sakkunnigas förslag innebär i avseende å planläggningen av vägbyggnadsverksamheten

samt beslut örn vägföretags utförande en centralisering av

vägväsendet. Genom väg- och distriktsvägnämnderna få de lokala intressena

visserligen tillfälle att utöva inflytande på vägfrågornas avgörande, men

dessa nämnder sakna erforderlig överblick för att kunna uttala sig om

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

139

annat än vägbehoven inom sina egna områden. 1 syfte alt bereda möjlighet

såväl för ombud för dessa nämnder och städerna som ock för särskilda

målsmän för trafik- och trafikmedelsintressena m. fl. att i en samorganiserad

form medverka vid planläggningen i stort av vägbyggnadsverksamheten

och vid behandlingen av andra för vägväsendet i dess helhet betydelsefulla

frågor har inom de sakkunniga diskuterats inrättande av ett särskilt organ,

förslagsvis kallat riksvägnämnd.

Denna skulle av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller också av Kungl.

Maj:t höras i frågor av nyssnämnd natur, icke minst beträffande viktigare

finansiella spörsmål. Bland sådana frågor må nämnas grunderna för den

allmänna vägpolitiken ur ekonomisk, trafikteknisk och väggeografisk synpunkt

ävensom lagstiftningsfrågor beträffande vägväsendet, vägtrafiken, trafiksäkerheten

och motorfordonen.

Riksvägnämndens uppgifter skulle emellertid icke inskränkas till att avgiva

yttranden. Den skulle även vara behörig att själv taga initiativ, som

kunde vara till fromma för den allmänna väghållningen, vägtrafiken m. m.

Därest nämnden funne sin uttalade mening i en fråga icke bliva tillräckligt

beaktad av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skulle nämnden äga hänskjuta

frågan till Kungl. Maj:ts prövning.

I anslutning till det anförda skulle riksvägnämnden lämpligen sammansättas

av

1) en av Kungl. Majit utsedd ordförande;

2) en representant för varje distriktsvägnämnd;

3) lämpligt antal av svenska stadsförbundet utsedda representanter för

städerna; samt

4) några av Kungl. Majit utsedda representanter för den yrkesmässiga och

den privata motorfordonstrafiken, trafiksäkerheten (nationalföreningen för

trafiksäkerhetens främjande), motorfordonsfabrikationen samt hembygdsvården.

Hela antalet ledamöter i nämnden förutsättes bliva omkring 20 vid en

distriktsindelning enligt alt. I och omkring 30 vid en indelning enligt alt. II.

Generaldirektören och överdirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skulle äga närvara vid nämndens sammanträden.

Nämnden skulle kunna bilda på olika sätt sammansatta sektioner för

skilda slag av frågor.

Då de sakkunniga anse inrättandet av en riksvägnämnd icke i samma

mån som frågan örn lokala nämnder höra samman med ett förstatligande av

vägväsendet, lia de sakkunniga endast velat till diskussion framföra tanken

på en dylik nämnd utan att taga ställning till eller närmare utforma förslaget.

En av de sakkunniga, friherre De Geer, har i sin reservation uttalat, att inordnandet

av en riksvägnämnd i ett statligt vägväsende hade bort tillstyrkas,

såframt man verkligen avsett att tillgodose landsbefolkningens önskan

att få sina intressen någorlunda nöjaktigt bevakade även i ett statligt vägväsende.

En riksvägnämnd skulle vara ganska värdefull såsom komplettering

av systemet nied vägnämnder och distriktsvägnämnder. Riksvägnämnden

borde utgöra ett organ för det samlade bygdeintresset i vägärenden och

lämpligen sammansättas endast av ombud från distriktsvägnämnderna.

Denna fråga har uppmärksammats endast i ett förhållandevis litet antal

av yttrandena. De som uttalat sig i frågan hava emellertid samtliga förordat

inrättandet av den ifrågasatta riksvägnämnden.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Departe
ments
chefen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att en dylik nämnd med den sammansättning,

som i betänkandet angivits, borde komma till stånd för att än mera

stärka det lokala inflytandet vid vägfrågors behandling. En riksvägnämnd,

vilken bildade toppen i organisationen med vägnämnder och distriktsvägnämnder,

skulle få en viktig uppgift att fylla.

Även länsstyrelsen i örebro län finner en riksvägnämnd önskvärd men

anser, att däri jämväl borde ingå lämpligt antal av Kungl. Majit utsedda representanter

för länsstyrelserna.

Motormånnens riksförbund vill, därest det icke skulle visa sig görligt att

bereda de större motororganisationerna representation i distriktsvägnämnderna,

kraftigt tillstyrka, att ett rådgivande centralt organ i samband med ett

förstatligande omedelbart tillskapades i överensstämmelse med den tankegång,

som kommit till uttryck i betänkandet, och att förbundet för sin del

bereddes representation i ett sådant organ.

Svenska kommunaltekniska föreningen har, med instämmande från åtskilliga

städer och stadsliknande samhällen, förordat inrättande av en riksvägnämnd

och i samband därmed framhållit önskvärdheten av att föreningen

finge utse minst en ledamot i nämnden för att därigenom bliva representerad

vid gatutekniska frågor.

För närvarande finnes icke något rådgivande centralt organ för de intressen,

som riksvägnämnden, enligt de sakkunnigas utkast, skulle företräda. De lokala

vägintressena kunna väl i viss mån anses äga en central organisation i vägstyrelsernas

förbund, men denna fullföljer dock i huvudsak andra syften än

de som av de sakkunniga tänkts skola tillkomma riksvägnämnden. Förstnämnda

intressen finnas, såsom framgår av vad förut anförts, icke heller

representerade i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom fullmäktige eller

eljest.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har emellertid, enligt vad jag inhämtat, i

icke ringa utsträckning i viktigare frågor under hand samrått med representanter

för städerna, motorfordonstrafiken och hembygdsvården.

Ett förstatligande av vägväsendet nödvändiggör väl icke i och för sig inrättandet

av ett rådgivande centralt organ. Med hänsyn till den centralisering av

beslutanderätten i vägfrågor, som jag förordat, ökas emellertid behovet av en

direkt och regelmässig beröring mellan den centrala, beslutande myndigheten

och de lokala intressena. Väg- och länsvägnämndernas yttranden kunna icke

helt ersätta ett intimt samråd mellan nämnda myndighet och representanter

för de lokala intressena. Ett rådgivande centralt organ, i vilket dessa vore

företrädda, skulle bliva ett auktoritativt språkrör för deras synpunkter och

bereda målsmän för de lokala intressena möjlighet att medverka vid planläggningen

i stort av vägbyggnadsverksamheten och handläggningen av övriga

för vägväsendet i dess helhet betydelsefulla frågor samt därigenom utgöra

en garanti för att tillräcklig hänsyn till ifrågavarande intressen tages i

ärenden, som skola avgöras centralt. De lokala nämnderna skulle genom sina

representanter i det ifrågasatta organet kunna tillföras viss överblick av väg
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

141

behoven i hela landet samt erhålla kännedom om och förståelse för väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens åtgärder och planer. Ett dylikt organ skulle vidare

kunna verka förmedlande mellan stridiga bygdeintressen.

Det är emellertid icke uteslutande hänsyn till de lokala vägintressena, som

talar för inrättande av ett rådgivande centralt organ. Ett sådant skulle —

om däri inginge representanter för städerna, motororganisationerna, trafiksäkerheten

och hembygdsvården — helt visst kunna underlätta det samråd mellan

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och sistnämnda intressen, varav behov,

enligt vad erfarenheten visat, ofta förefinnes.

Vad som talar mot inrättande av ett rådgivande centralt organ är främst

att ett sådant — om däri skola ingå representanter för de olika bygderna,

städerna, motororganisationerna, trafiksäkerheten och hembygdsvården —

med nödvändighet måste bliva så stort, att det skulle försvåra det intima samråd

med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som man vill vinna. Det kan vidare

befaras, att förfarandet vid hörande av organet skulle bliva tungrott och verka

fördröjande på ärendenas avgörande. Nu berörda olägenheter äro emellertid,

enligt min mening, icke så stora, att de motväga fördelarna av ett sådant

organ. Kostnaderna för detta torde bliva förhållandevis så små, att man

i detta sammanhang kan bortse från dem.

På grund av vad sålunda anförts anser jag mig böra förorda, att ett rådgivande

centralt organ inrättas. Detta kan lämpligen, såsom de sakkunniga

föreslagit, kallas rik sv äg nämnd.

Dennas uppgifter synas i huvudsak böra begränsas till frågor av mera principiell

natur. Riksvägnämnden bör sålunda icke bli någon instans, som skall

höras i löpande ärenden. Nämnden bör av Kungl. Majit eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

höras endast beträffande viktigare finansiella och organisatoriska

spörsmål såsom grunderna för den allmänna vägpolitiken ur ekonomisk,

trafikteknisk och väggeografisk synpunkt ävensom lagstiftningsfrågor

beträffande vägväsendet, vägtrafiken och trafiksäkerheten.

Riksvägnämndens uppgifter böra emellertid, såsom de sakkunniga framhållit,

icke inskränkas till de frågor, vilka hänskjutas till den för yttrande.

Nämnden bör även vara behörig att själv taga initiativ, som kan vara till

fromma för väghållningen och trafiken på vägarna m. m., samt kunna till

Kungl. Majits prövning hänskjuta frågor, vari av nämnden uttalad mening

icke blivit tillräckligt beaktad av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Med hänsyn till de uppgifter, som sålunda skulle ankomma på riksvägnämnden,

synes majoriteten av dess ledamöter böra utgöras av representanter

för de lokala nämnderna. För att hela landets vägintressen skola hilva företrädda

i nämnden, bör varje länsvägnämnd äga utse en ledamot. I riksvägnämnden

bör vidare ingå ett lämpligt antal, förslagsvis tre, representanter

för städerna. Av dessa tre böra två utses av svenska stadsförbundet och en av

kommunaltekniska föreningen. Fem av nämndens ledamöter böra vara målsmän

för den yrkesmässiga och den privata motorfordonstrafiken, trafiksäkerheten,

motorfordonsfabrikationen och hembygdsvården. Sistnämnda fem ledamöter

böra utses av Kungl. Majit. Ordföranden i riksvägnämnden synes

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

böra stå utanför de intressen, som sålunda bli företrädda i denna, samt utses

av Kungl. Majit.

Antalet ledamöter i nämnden skulle alltså bliva 33. För att underlätta dess

verksamhet synes nämnden böra bilda på olika sätt sammansatta arbetsutskott

för skilda slag av frågor. Såsom regel skulle hela nämnden icke behöva

sammankallas varje gång dess yttrande infordras, utan skulle sådant kunna

avgivas å nämndens vägnar av något av utskotten.

Generaldirektören och överdirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

böra äga rätt att närvara vid nämndens och utskottens sammanträden och att

därvid yttra sig.

Den allmänna väghållningen i köpingar och municipalsamhället
Väghållningens

ombesörjande.

Tidigare har upprepade gånger krävts, att köping och annat samhälle på

landet, för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning,

de s. k. stadsliknande samhällena, måtte med avseende å den allmänna

väghållningen likställas med stad och sålunda bliva väghållare, var inom sitt

område. Kraven hava avvisats, främst under hänvisning till det förhållandet,

att samhällenas utbrytande skulle medföra en menlig förskjutning av väghållningsbördan

inom vägdistrikten.

De sakkunniga framhålla att, örn staten övertager och bekostar den allmänna

väghållningen på den egentliga landsbygden, de stadsliknande samhällena

skulle få intresse av att beträffande den finansiella sidan bibehålla

sin likställighet med landsbygden, och att även spörsmålet, huruvida samhälle

borde äga eller vara pliktigt att ombesörja väghållning, som det icke

bekostade, komme i ett nytt läge. Problemet borde betraktas främst ur synpunkten

av vad som bäst befordrade en god väghållning. Därför borde i

första hand undersökas, huruvida icke den statliga vägorganisationen borde

omhänderha väghållningen.

Den verkställda utredningen har givit vid handen, att under åren 1937

och 1938 endast 31 procent av köpingarna och 8 33 procent av de municipalsamhällen,

för vilka stadsplanelagens bestämmelser angående stad ägde tilllämpning,

i större eller mindre utsträckning varit väghållare inom sina områden.

Att den allmänna väghållning, som omhänderhafts av samhällena

själva, endast varit av ringa omfattning, framgår vidare därav att summan av

de ersättningar, som av vederbörande vägdistrikt utbetalats härför, uppgick

för 1937 till 214,127 kronor, därav 7,332 kronor för byggande av väg, och för

1938 till 241,280 kronor, varav 41,170 kronor utgjorde byggnadskostnader.

Den allmänna väghållningen i de flesta köpingar och municipalsamhällen

har alltså under ifrågavarande tid ombesörjts av de vägdistrikt, till vilka de

höra.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

143

På de sakkunnigas förfrågan lia samtliga vägingenjörer förklarat, att de

stadsliknande samhällena med få undantag saknade förutsättningar för att

själva ombesörja den allmänna väghållningen inom sina områden. De flesta

samhällena hade helt enkelt icke haft råd att hålla sig med tekniskt utbildad

personal och behövliga maskiner. Även där erforderliga medel härtill kunde

uppbringas, torde det icke, uttala de sakkunniga, kunna anses förenligt med

god ekonomi, att samhällen med ringa väglängd anställde tekniskt utbildad

personal och köpte dyrbara maskiner, vilka de icke kunde effektivt utnyttja.

I anslutning härtill anföra de sakkunniga:

Att i regel låta samhällena själva ombesörja väghållningen inom sina områden

synes därför icke tillrådligt. Vissa köpingar och municipalsamhälle)!

äro emellertid av den storleksgrad att vad nu sagts icke gäller dem. För

dylikt fall torde samhälles rätt att ombesörja den allmänna väghållningen

inom sitt område kunna bibehållas. I samfärdselns intresse ligger endast att

begränsa samhällenas ovillkorliga rätt, så att den ej må utövas, där förutsättningarna

brista.

Mot det anförda kunde måhända erinras att de stadsliknande samhällenas

väg- och gatuväsende, liksom städernas, omfattar såväl för allmänna samfärdseln

nödiga trafikleder som sådana gator, vilka lia karaktär av enskilda

utfartsvägar. Samhällena måste därför under alla förhållanden ha organ

för skötseln av sistnämnda gator. Denna del av gatuhållningen är emellertid,

åtminstone i mindre samhällen, såsom regel av enkel beskaffenhet och

kan därför, såsom hittills varit vanligt, ombesörjas även av personal utan

särskild teknisk utbildning. Detta torde däremot vanligen icke vara fallet

beträffande de gator, som tillika ha karaktär av allmän väg, i synnerhet

som dessa trafikleder även i små samhällen kunna vara hårt trafikbelastade.

Att begränsa samhällenas nuvarande bestämmanderätt förefaller kanske

betänkligt med hänsyn till att samhällena beträffande en trafikleds beskaffenhet

kunna ha önskemål, som icke betingas av den allmänna samfärdselns

behov, och att samhällenas arbeten med vatten-, avlopps- och belysningsledningar

lämpligen utföras i sammanhang med väg- och gatuhållningen. Samfärdselns

intresse av garantier för att den allmänna väghållningen sker på

ett tillfredsställande sätt torde dock få anses väga tyngre än samhällenas intresse

av att själva handha densamma. Om deras rätt att övertaga väghållningen

betages dem blott i fall, då de icke kunna antagas äga erforderliga

förutsättningar för dess handhavande, kan deras bestämningsrätt i förevarande

hänseende näppeligen anses för mycket inskränkt.

På grund av det anförda lia de sakkunniga förordat, att den allmänna väghållningen

inom köpingar och municipalsamhällen i regel skulle ombesörjas

av den statliga vägorganisationen. Samhälle som ägde härför erforderliga

förutsättningar borde dock efter prövning i varje särskilt fall kunna medgivas

rätt att självt handha denna uppgift. Prövning av fråga härom skulle ankomma

på Kungl. Majit.

I sammanhang härmed uttala de sakkunniga, att stadsplanelagens föreskrift

örn skyldighet för samhälle att upplåta gata lill allmänt underhåll samt

alt underhålla gata måhända borde kompletteras med förbehåll lör det fall

att gata tillika ägde karaktär av allmän väg och väghållningen ålåge den

statliga vägorganisationen.

Därest den allmänna väghållningen inom köping eller municipalsamhälle

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

övertoges av den statliga vägorganisationen, skulle, enligt de sakkunnigas förslag,

kostnaderna för trafikleds iordningställande och underhåll, vilka nu

bestridas av vederbörande vägdistrikt, bäras av staten, dock att samhälle, om

gatuhållningen utfördes efter högre standard än som betingades av samfärdselns

behov, borde gälda den merkostnad, som föranleddes härav. För det

fall att samhälle självt ombesörjde väghållningen, skulle statsbidrag till kostnaderna

härför — örn någon särskild vägskatt på landsbygdens skatteunderlag

icke vidare uttoges — utgå efter enahanda grunder som bestämdes för

städerna.

De sakkunniga förutsätta i sitt förslag, att den statliga vägorganisationen

till självkostnadspris skulle lämna samhälle erforderligt biträde med den del

av väg- och gatuhållningen som ankomme på samhället.

De sakkunnigas förslag i denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av det övervägande flertalet av samhällena. I flera av yttrandena framhålles,

att då vägväsendet alltmer krävde en tekniskt fulländad apparat för

att kunna svara mot det allmänna behovet och då de flesta samhällena icke

förfogade över så moderna redskap, som erfordrades, syntes riktigt, att den

allmänna väghållningen inom dessa samhällen i de flesta fall ombesörjdes

av den statliga vägorganisationen. Förslaget borde genomföras även om något

förstatligande icke komme till stånd. Flera samhällen ha dock avstyrkt

och ansett, att samhällena borde få bibehålla rätten att själva ombesörja

den allmänna väghållningen. I varje fall borde denna rätt icke hållas inom

så snäva gränser som enligt förslaget. De som hitttills skött väghållningen

bra borde bibehållas såsom väghållare. Villkoren för att samhälle skulle

äga rätt att självt ombesörja väghållningen borde klart fixeras. Svårigheten

att uppdela gatuhållningsskyldigheten i samhällena borde icke underskattas.

Svenska kommunaltekniska föreningen har i sitt utlåtande anfört bland

annat:

Enligt de sakkunnigas betänkande skall städernas och samhällenas rätt att

själva ombesörja sin gatu- och väghållning bli beroende av tvenne omständigheter,

nämligen:

1) Om fullt kompetenta tekniska organ finnas.

2) Örn staden eller samhället äger erforderlig maskinell utrustning.

Det första villkoret har icke närmare avhandlats i betänkandet, men synes

detta krav böra närmare fixeras. Förbundet får därför föreslå, att kompetenta,

tekniska organ skola anses vara för handen i en stad eller i ett samhälle,

där den tekniska ledningen i gatu- och väghållningen handhaves av

ingenjör med avgångsexamen från teknisk högskolas avdelning för väg- och

vattenbyggnad eller annan person med teknisk utbildning, som förvärvat

motsvarande kompetens beträffande byggnad och underhåll av gator och

vägar i städer. Denna kvalififikation erfordras nämligen även med hänsyn

därtill, att det tekniska organet skall kunna uppgöra förslag till byggnad och

underhåll av gator och vägar.

Beträffande det andra villkoret, som berör erforderlig maskinell utrustning,

är uppfyllandet härav i första hand en ekonomisk fråga, som närmast

är beroende på vederbörande stads eller samhälles åtgärder, varför villkoret

här ej närmare beröres.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

145

Styrelsen för svenska stadsförbundet har ställt sig tveksam till förslaget,

att den statliga vägorganisationen skulle såsom regel ombesörja den allmänna

väghållningen i de stadsliknande samhällena. Förbundet har härom anfört

följande:

Visserligen har väglagstiftningen för de stadsliknande samhällenas vidkommande

redan förut — sedan ingången av år 1928 — anvisat en ordning för

fullgörande av dylika uppgifter, som i viss mån motsvarar vad som nu ifrågasatts,

nämligen i så måtto att vederbörande vägdistrikt kan faktiskt träda i

samhällets ställe beträffande fullgörandet av sådana uppgifter. Men tillämpning

av denna ordning, som ej torde innebära, att samhället befrias från ansvaret

för gatuhållningen, har icke kunnat påtvingas samhället. Speciellt må

erinras, att samhälle, även örn det funnit sig höra i övrigt gå med på tillämpning

av denna ordning, dock är oförhindrat att i särskilda fall, beträffande

gatas eller gatudels iordningställande, i stället självt utföra arbetet mot ersättning

av vägdistriktet. Nu däi-emot avses, alt ordningen med den statliga

vägorganisationens ombesörjande av ifrågavarande gatuhållning skulle bringas

i tillämpning inom stad eller samhälle alldeles oberoende av dennas eller

dettas egen önskan, och väl också att staden eller samhället icke skulle därefter

äga taga befattning med utförande av denna gatuhållning.

De sakkunniga hava uttalat, att stadsplanelagens föreskrift örn skyldighet

för samhälle att upplåta gata till allmänt begagnande samt att underhålla

gata »måhända» bör kompletteras med förbehåll för det fall att gata

tillika äger karaktär av allmän väg och väghållningen åligger den statliga

vägorganisationen. Möjligen lia de sakkunniga avsett att detta uttalande

även skolat gälla stad i motsvarande fall. I alla händelser synes det styrelsen

självfallet, att ett sådant förbehåll, som de här ifrågasatt, borde komma

till stånd såväl beträffande stad som stadsliknande samhälle, därest deras

förslag i omförmälda hänseende skulle förverkligas. Det vore uppenbart

orimligt, att skyldigheter i avseende å gatuhållningen, vilkas fullgörande

vore beroende av statliga organs handlande, skulle formellt alltjämt åvila

stad eller samhälle. Men styrelsen vill då också rikta uppmärksamheten på

att svårigheter i nu berörda hänseende torde komma att yppa sig på den

grund att endast en del av gatuhållningen i sådan stad eller samhälle, som

frågan gäller, skulle ankomma på den statliga vägorganisationen. I vad angår

iordningställande av ny gata (gatudel) torde den åsyftade regleringen i

fråga örn stads och samhälles resp. den statliga vägorganisationens skyldigheter

förutsätta, att i förväg — innan frågan örn iordningställandet blir

aktuell — skall på något sätt hava avgjorts, huruvida gatan (gatudelen)

skall anses vara eller icke vara av den vikt tor den allmänna samfärdseln

(automobiltrafiken) att arbetet därmed skall ankomma på den statliga organisationen.

Det bör också framhållas, att den föreslagna anordningen givetvis skulle

även för de mindre städer och samhällen, som fragan nu gäller, medföra

sådana olägenheter som åtminstone tidigare erkänts såsom befogade skäl

emot liknande anordning för städerna över lag. Den omständigheten, alt

erforderliga arbeten med vatten-, avlopps- och belysningsledningar lämpligen

höra utföras i sammanhang med väg- och gatuhållningen, kräver enligt

styrelsens mening synnerligt beaktande. Man måste befara, att det skulle

bliva svårt att i varje särskilt fall få till stånd och genomföra det samarbete

mellan stad eller samhälle och den statliga vägorganisationen som

härvidlag påkallas. Erfarenheterna beträffande motsvarande samarbete mellan

samhällen och vägdistrikt torde icke hava varit de bästa. Likaså bör

beaktas, att en liten stad, som kanske hittills trots den nuvarande omfatt
Bihang

lill riksdagens protokoll 19i‘2. 1 sami. Nr 122. t 9

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Beparte
ments
•hefeu.

ningen av dess väg- och gatuhållning haft svårt att på ett ekonomiskt tillfredsställande

sätt utnyttja för ändamålet dock behövlig personal och maskinell

utrustning, givetvis måste ställas inför ännu större svårigheter ur

denna synpunkt, om den skall lia att ombesörja endast en del av gatuhållningen.

Säkerligen skulle denna alltjämt på staden ankommande del av

gatuhållningen bliva lidande genom den föreslagna anordningen.

Ej heller får man bortse från det förhållandet, att arbetena på väg- och

gatuhållningens område äro av stor betydelse för städerna — icke minst

för småstäderna — då det gäller för dem att vidtaga åtgärder mot arbetslöshet.

Den nu åsyftade reformen för de minsta städernas del skulle därför

i betänklig mån minska dessas möjligheter att komma till rätta med sina

arbetslöshetsproblem. Man torde icke kunna förutsätta, att de lokala behoven

härvidlag skulle kunna lika väl tillgodoses genom en statlig organisations

handhavande av uppgifterna.

Slutligen kan styrelsen i detta sammanhang icke underlåta att ifrågasätta,

om en statlig organisation med väghållningen på den egentliga landsbygden

såsom huvudsaklig uppgift verkligen skulle bliva i stånd att på alla de

orter frågan gäller vederbörligen beakta de gatuhållningsuppgifter, som man

enligt ''stadsplanelagens bestämmelser har att räkna med. För iakttagande

av dessa bestämmelser kräves att bebyggelseförhållandenas utveckling inom

var och en av dessa orter noggrant följes.

Sandvikens köping anser, att det borde tillkomma länsstyrelse att avgöra,

om samhälle skulle äga att självt ombesörja väghållningen.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle den nu ovillkorliga rätten för de

stadsliknande samhällena att, om de så önska, själva ombesörja väghållningen

inom sina områden upphöra liksom även skyldigheten att under

viss förutsättning vara väghållare. Av de sakkunnigas utredning framgår,

att de samhällen, som själva handha denna uppgift, äro förhållandevis få.

De som nu äro väghållare synas av utredningen att döma äga erforderliga

organ och maskiner och kunna sålunda även efter omorganisationen förväntas

skola själva ombesörja väghållningen inom sina områden. Ett genomförande

av de sakkunnigas förslag skulle sålunda icke medföra någon

mera påtaglig förändring i redan gällande förhållanden i väghållningshänseende.

Ur principiell synpunkt kan naturligtvis erinras, att de stadsliknande samhällenas

vägväsende liksom städernas omfatta såväl för allmänna samfärdseln

nödiga trafikleder som sådana gator, vilka lia karaktär av enskilda

utfartsvägar. Samhällena måste därför under alla förhållanden ha

organ för skötseln av sistnämnda gator. Såsom de sakkunniga påpeka brukar

emellertid denna del av gatuhållningen, åtminstone i mindre samhällen,

vara av enkel beskaffenhet och kan ombesörjas även av personal utan

särskild teknisk utbildning. För övrigt bör samhälle som så önskar kunna

få hjälp med denna del av gatuhållningen av den statliga vägorganisationen.

Det är uppenbart att ett genomförande av de sakkunnigas förslag kan

medföra vissa olägenheter för samhällena. Härom bär i yttrandena bland

annat framhållits, att på samhällena ankommande arbeten med vatten-,

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

147

avlopps- oell belysningsledningar lämpligen böra utföras i sammanhang

med gatuhållningen. Berörda olägenheter torde emellertid icke kunna bliva

av någon större betydelse och i varje fall icke väga så tungt som samfärdselns

intresse av garantier för att den allmänna väghållningen handhas

på ett tillfredsställande sätt.

På grund härav och då utredningen visar, att flertalet stadsliknande

samhällen sakna förutsättningar för att själva ombesörja den allmänna väghållningen

inom sina områden, anser jag i likhet med de sakkunniga, att

denna såsom regel bör ankomma på den statliga vägorganisationen. Efter

prövning av Kungl. Majit i varje särskilt fall bör dock samhälle, som äger

härför erforderliga förutsättningar, kunna medgivas rätt att självt handha

denna uppgift.

I några av yttrandena har krävts att villkoren för att samhälle skall kunna

medgivas dylik rätt klart fixeras. Fråga härom bör emellertid prövas

med hänsyn till förhållandena i varje särskilt samhälle. Med hänsyn härtill

och då prövningen skall ankomma på Kungl. Majit, synes något behov

av att i detalj bestämma ifrågavarande villkor icke förefinnas. Jag förutsätter

emellertid att samhälle skall medgivas rätt att vara väghållare, örn

det äger kompetenta organ och möjligheter att anskaffa erforderliga maskiner

samt omfattningen av väg- och gatuhållningen är sådan, att personal

och maskiner kunna någorlunda effektivt utnyttjas.

Den jämkning i stadsplanelagens föreskrift örn skyldighet för samhälle

att upplåta gata till allmänt begagnande samt att underhålla gata, som

kan betingas av vad jag nu förordat, synes böra göras till föremål för prövning

i första hand av den jämlikt Kungl. Majlis beslut den 28 november

1941 tillsatta kommittén för revision av stadsplanelagstiftningen.

I likhet med de sakkunniga vill jag förorda, att kostnaderna för trafikleds

iordningställande och underhåll, därest den allmänna väghållningen i

stadsliknande samhälle övertages av den statliga vägorganisationen, bäras av

staten, dock att samhälle, om gatuhållningen utföres efter högre standard

än som betingas av samfärdselns behov, bör gälda den merkostnad som föranledes

härav. Till de samhällen, som medgivas rätt att själva ombesörja

väghållningen inom sina områden, bör utgå statsbidrag efter enahanda

grunder, som bestämmas för städerna.

Lika med de sakkunniga anser jag den nu gällande skyldigheten för de

stadsliknande samhällena att kostnadsfritt tillhandahålla mark för allmän

väg inom planlagt område vara för samhällena oskäligt betungande. Då emellertid

frågan, huru lättnad i denna hörda skall beredas samhällena, icke äger

direkt samband med ett förstatligande, anser jag mig icke böra i detta sammanhang

upptaga denna fråga lill prövning.

Omfattningen av den allmänna väghållningen

i de stadsliknande samhällena.

Frågan örn vilka gator inom ett samhälle som skola, såsom för den allmänna

samfärdseln nödiga, erhålla karaktär av allmänna vägar har åtmins
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

tone tidigare ej sällan givit anledning till tvister mellan samhällena och vägdistrikten.

Vid riksdagsbehandlingen av 1934 års väglagsförslag yttrade vederbörande

utskott i detta sammanhang bland annat: Givetvis kunde det mången gång

särskilt i större samhällen möta svårigheter att härutinnan träffa avgörande.

I de mindre samhällena torde ofta endast de gator, som motsvara de från

början befintliga allmänna vägarna, böra anses nödiga för den allmänna

samfärdseln. I och med utvecklingen komme emellertid ofta flera gator, som

ursprungligen varit att likställa med enskilda utfartsvägar på den rena landsbygden,

så småningom att förmedla så stor trafik mellan olika delar av samhället,

att de borde såsom för den allmänna samfärdseln nödiga förklaras

för allmänna vägar och underhållas på vägdistriktets bekostnad. Att i berörda

hänseende utforma några bestämda regler, som den beslutande myndigheten

skulle följa, läte sig icke gärna göra. Då emellertid en del länsstyrelser, enligt

vad det ville synas utskottet, visat sig alltför återhållsamma i fråga om beslut

om gators övertagande till underhåll på vägdistriktets bekostnad, ville utskottet

framhålla, att utskottet icke hade något att erinra emot att olika huvudleder

genom och inom samhällen intoges till allmänt underhåll. Så torde exempelvis,

enligt utskottet, inom samhälle befintlig gata, som utgjorde förbindelseled

till järnvägsstation, hamn, kyrka, skola, tingshus, sjukhus, apotek,

salutorg eller idrottsplats, i de flesta fall böra erhålla karaktär av allmän

väg.

År 1939 kom frågan på nytt under riksdagens prövning genom motioner,

däri yrkades att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

skyndsam utredning och förslag angående den omfattning, vari gatuhållningen

inom de stadsplanelagda samhällena på landet borde bekostas såsom allmän

väghållning.

Till stöd för denna hemställan anfördes i motionerna bland annat: Man

syntes i allmänhet icke lia gjort klart för sig, att det av den allmänna samfärdseln

betingade behovet av väghållning inom samhällena ej rimligtvis kunde

tillgodoses efter samma normer som för den egentliga landsbygden. Främst

hade detta kommit till synes, då det gällt att få fastställt, i vilken utsträckning

gatorna skulle tillika vara allmänna vägar. Trots att riksdagen 1934 vid behandlingen

av väglagspropositionen genom godkännande av vederbörande

utskotts utlåtande medgivit, att även ganska långtgående krav på utgrening

av det allmänna vägnätet inom samhällena vore berättigade, vore många samhällen

alltjämt mycket klent tillgodosedda i detta avseende. Vidare hade man

inskränkt den allmänna väghållningen till att avse endast nödtorftigt anordnade

körbanor av minimimått. Normer som kunde anses försvarliga på den

egentliga landsbygden vore icke tillfyllest inom dylika samhällen. Att den

allmänna väghållningsuppgiften inom samhällena fördenskull mångenstädes

borde avse större vägbredder och särskilda gångbanor hade blott i ringa mån

vunnit beaktande. Beträffande sådana gator, som utgjorde viktiga genomfartsleder,

förutsatte stadsplanerna regelmässigt mer än en knappt tilltagen körbana,

med påföljd att samhällena, där den allmänna väghållningen så be
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

149

gränsals, linge ensamma bära en del av de kostnader, som faktiskt komme

den allmänna samfärdseln till godo.

Även vederbörande riksdagsutskott fann vissa missförhållanden förefinnas

i fråga om de stadsliknande samhällenas väg- och gatuhållningsskyldighet

samt yttrade härom:

Särskilt kommer härutinnan i betraktande, att enhetliga grunder ej tilllämpas,

när det gäller förändring av trafikled inom dylikt samhälle till landsväg,

och att praxis är ojämn även beträffande sådana spörsmål, som röra erforderlig

vägbredd, vägbeläggning, gångbanor o. dyl. Vägdistrikten ha på

grund härav kommit att i mycket olika omfattning hålla trafikleder, varom

här är fråga. En väl snäv uppfattning örn möjligheterna att tillgodose den

allmänna samfärdselns behov i förevarande hänseenden synes i vissa fall ha

kommit till uttryck i berörda praxis, med påföljd antingen att väghållningen

icke blivit nöjaktigt ordnad eller ock alt samhällena nödgats på egen bekostnad

fylla vad som brustit och därigenom drabbats av alltför tyngande vägoch

gatuliållningsbördor.

Då det syntes utskottet angeläget, att åtgärder vidtoges för rättelse i berörda

förhållanden, hemställde utskottet, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla,

att vad utskottet sålunda anfört rörande den allmänna väghållningen

inom stadsliknande samhällen måtte föranleda vidtagande av de åtgärder,

som kunde finnas påkallade.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

De sakkunniga, till vilka riksdagsskrivelsen härom överlämnats för att av

dem tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag, ha verkställt en

utredning örn den praxis, som utbildat sig inom länen med avseende å vilka

gator inom samhällena, som ansåges böra äga karaktär av allmänna vägar.

Av de sakkunnigas redogörelser för denna utredning synes framgå, att

1934 års utskottsutlåtande utgjort rättesnöret för rättstillämpningen samt att

samhällena i flertalet län varit nöjda med de principer som tillämpats under

senare tid. De sakkunniga lia även undersökt omfattningen av samhällenas

bördor för väg- och gatuhållningen under åren 1930 och 1937 samt

därvid funnit, att nettokostnaderna för vägar och gator — däri ej inberäknat

ränta och amortering av lån, som upptagits för väg- och gatuhållningen

— utgjorde för köpingarna 6.05 procent under år 1936 och 8.11 procent

under år 1937 samt för municipalsamhällena 13.63 respektive 13.44 procent

av samhällenas totala utgifter. De åberopade siffrorna torde utvisa, antora

de sakkunniga, att den köpingarna och municipalsamhällena åvilande

väg- och gatuhållningsbördan, örn man bortsåge från skyldigheten att utgiva

vägskatt, i allmänhet icke vore så betungande. Dess fullständiga bortfallande

.skulle i de flesta fall icke ha medfört så stor minskning av kommunalskatterna.

För municipalsamhällena skulle den genomsnittliga utdebiteringen

endast lia sänkts med 16—17 öre.

De sakkunniga anföra vidare i detta sammanhang:

Då praxis med avseende å det allmänna vägnätets omfattning inom köpingar

och municipalsamhällen, enligt vad utredningen synes giva vid handen, i

stort sett tillgodosett dessa samhällens önskemål oell då den gatuhållning,

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Majlis proposition nr 122.

som skall bekostas av dem själva, i allmänhet — åtminstone örn man bortser

från skyldigheten att tillhandahålla mark för allmän väg — icke är särskilt

betungande, synes något behov av att i samband med ett förstatligande utsträcka

omfattningen av den allmänna väghållningen inom dessa samhällen

icke finnas. De sakkunniga utgå därför från att de i 1934 års utskottsuttalande

angivna grunderna för praxis i nu ifrågakomna hänseende vid ett förstatligande

bibehållas oförändrade.

De sakkunniga framhålla vidare att — då prövningen av vilka trafikleder

inom de stadsliknande samhällena, som skola anses såsom allmänna vägar,

efter ett förstatligande skulle ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

— någon oenhetlig praxis på detta område icke vidare torde vara att befara.

Till förekommande av tvister mellan den statliga vägorganisationen och

samhällena torde, yttra de sakkunniga, vara nödvändigt att Kungl. Maj:t

fastställer tämligen utförliga anvisningar örn de normer, efter vilka väghållningen

inom samhällena bör utföras. Härom anföra de sakkunniga:

Bestämmelser torde först och främst böra givas beträffande sådana spörsmål

som vägbredd, vägbeläggning, gångbanor o. dyl. inom samhällena. Enligt

gällande principer med avseende å allmän väghållning skall allmän väg

såväl å landet som i samhälle byggas och underhållas så, att den tillgodoser

den förefintliga trafikens behov. Detta innebär att väghållningen icke får begränsas

efter allenast den icke lokala trafikens eller den allmänna trafikens

behov med bortseende från gångtrafik o. dyl. eller från den trafik, som uppkommer

därigenom att en trafikled användes som enskild utfartsväg. Hänsyn

måste tagas till att man inom samhällen har att räkna med en större anhopning

av fordon som ställa ökade krav på körbanans bredd. Vidare bör

man räkna med att behov ofta finnes av särskilda gång- och cykelbanor. Inom

område för vilket stadsplan finnes fastställd skola de allmänna trafiklederna

utbyggas till den bredd, stadsplanen angiver. Är bredden enligt stadsplanen

avsevärt större än vad som betingas av trafikbehovet, bör emellertid samhället

gälda merkostnaden för såväl anläggandet som underhållet. Storleken

av bidragsskyldigheten bör bestämmas till skillnaden mellan anläggningsoch

underhållskostnaderna för gatan enligt stadsplanen och motsvarande

kostnader för en gata av en standard, som är avpassad efter trafikens behov

och väntade utveckling. Bidragsskyldigheten bör beräknas efter självkostnadspris

och i händelse av tvist fastställas av skiljenämnd, vars beslut skall

kunna klandras vid domstol.

Normer torde vidare böra givas för allmän väghållnings avgränsning mot

renhållning och vattenavledning.

De sakkunnigas uttalanden beträffande omfattningen av den allmänna väghållningen

inom de stadsliknande samhällena och örn normer för väghållningens

utförande därstädes ha blivit föremål för erinringar endast i ett förhållandevis

ringa antal av samhällenas yttranden.

Endast i ett par av dessa hävdas att 1934 års utskottsutlåtande tillämpats

restriktivt. Ä andra sidan har ett par samhällen medgivit, att gällande bestämmelser

givits en generös tolkning. Flera samhällen hemställa emellertid örn utfärdande

av klarare riktlinjer, gående ut på ett större tillgodoseende av samhällenas

krav än vad utskottsutlåtandet medgåve. Alla trafikleder, som skulle

vara upplåtna till allmänt begagnande såsom gata, borde anses såsom alllmänna

vägar. Förr kunde samhällenas anspråk icke anses tillgodosedda.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

151

Saltsjöbadens köping framhåller vikten av alt bestämmelserna i fråga örn

vilka vägar i samhällena, som borde övertagas till allmänt underhåll, bleve

sådana, att ej blott viktigare genomfartsvägar och förbindelseleder till vissa

offentliga inrättningar och institutioner intoges till allmänt underhåll utan

även andra vägar, som, trots att de icke vore genomfartsvägar, likväl hade

stor betydelse för samfärdseln i egenskap av uppsamlingsvägar av trafiken

från mindre vägar, som ledde från bebyggelseområde.

De sakkunniga ha uttalat att nu gällande praxis med avseende å vilka gator

i de stadsliknande samhällena, som tillika skola anses såsom allmänna

vägar, i huvudsak tillgodosett samhällenas önskemål i förevarande hänseende.

Detta uttalande vinner stöd däri att antalet besvär över länsstyrelsernas beslut

i ärenden av detta slag är litet ävensom i frånvaron i stort sett av anmärkningar

i samhällenas yttranden beträffande de sakkunnigas förslag i

denna del.

Även om åtskilliga samhällen helt visst få bära kännbara bördor för vägnell

gatuhållningen, framgår dock av de sakkunnigas utredning att den genomsnittliga

kostnaden för samhällenas väg- och gatuhållning är förhållandevis

liten.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden anser jag, i likhet med de sakkunniga,

att tillräckliga skäl icke föreligga för en utsträckning av omfattningen

av den allmänna väghållningen i de stadsliknande samhällena utöver vad nu

gäller. Med den av mig förordade ordningen för handläggningen av hithörande

frågor torde någon oenhetlig praxis på detta område icke vidare vara att

befara.

Vad de sakkunniga föreslagit örn normer för väghållningens ombesörjande

i de stadsliknande samhällena anser jag mig kunna biträda.

Den allmänna väghållningen i städerna och grunderna för

statsbidrag till städernas väg- och gatuväsende.

Väghållningens ombesörjande

i städerna.

I direktiven för de sakkunnigas arbete uttalades, ali någon ändring i nu

gällande ordning för ombesörjandet av väg- och gatuhållningen i städerna

icke syntes böra vidtagas. Att dela på en stads gatunät och överföra de för

automobiltrafiken viktiga lederna till staten, medan den övriga gatuhållningen

fortfarande skulle vara stadens angelägenhet, borde undvikas.

Med hänsyn till detta uttalande lia de sakkunniga utgått från att städerna

principiellt skola vara väghållare inom sina områden.

De sakkunniga framhålla emellertid, att de skäl, som beträffande det övervägande

flertalet städer talade för att dc själva skulle ombesörja den allmänna

väghållningen inom sina områden, icke kunde åberopas, då det gällde vissa

mycket små städer, samt anföra härom:

Departementschef

ea.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kunell. Maj:ts proposition nr 122.

Medan flertalet äger fullt kompetenta tekniska organ och erforderlig maskinell

utrustning för att på ett nöjaktigt sätt handha väg- och gatuhållningen,

är detta otvivelaktigt icke förhållandet i alla mindre städer. 1 flera fall ombesörjes

väg- och gatuhållningen av de viktigaste trafiklederna i större eller

mindre utsträckning av angränsande vägdistrikt.

Liksom den allmänna väghållningen i köpingar och municipalsamhällen

enligt de sakkunnigas förslag skall ombesörjas av den statliga vägorganisationen,

synes hållandet av de för automobiltrafiken viktiga vägarna och gatorna

i de små städer, vilka sakna förutsättningar att själva omhänderha

denna uppgift, böra övertagas av den statliga vägorganisationen. Sådant övertagande

hör kunna ske även mot stads vilja. Prövning av fråga härom bör

ankomma på Kungl. Maj:t.

Kostnaderna för byggande och underhåll av de vägar och gator i stad, som

sålunda föreslås skola ombesörjas av den statliga vägorganisationen, synas

böra bestridas av staten på samma sätt sorn utgifterna för den allmänna väghållningen

på landet. De frågor som uppkomma i samband nied statens övertagande

av väg- och gatuhållningen av de viktigaste trafiklederna i de

minsta städerna torde böra lösas på samma sätt som föreslagits beträffande

motsvarande .spörsmål för köpingar och municipalsamhällen.

Många av de minsta städerna lia förklarat, att det vore en fördel, om den

statliga vägorganisationen övertoge väg- och gatuhållningen av de för biltrafiken

viktiga vägarna och gatorna. Öregrunds stad tillstyrker förslaget på

det livligaste under framhållande, att staden icke ägde möjlighet att anskaffa

maskinell utrustning.

Stadsfullmäktige i Askersund lia tillstyrkt förslaget under förutsättning,

att kostnaderna hell lilires av staten, att hänsyn toges till stadens uppfattning

beträffande vilka gator, som skulle anses viktiga för automobiltrafiken, att

staden ägde rätt att bibehålla i gatorna nedlagda ledningar och vid behov

nedlägga nya sådana samt att städernas lån för omläggning och nybyggnad

av för biltrafiken viktiga vägar och gator övertoges av staten i likhet med

vad som föreslagits beträffande vägdistriktens lån.

Några av de minsta städerna lia förklarat, att de önskade själva ombesörja

väg- och gatuhållningen inom sina områden. Stadsfullmäktige i Laholm

anföra till stöd härför:

De sakkunniga föreslå bl. a., att de minsta städernas vägväsende skall förstatligas,

därest dessa sakna den för väghållningen erforderliga tekniska organisationen

och maskinella utrustningen. Laholms stad är i fullständig avsaknad

av dylika anordningar, men gör bestämt gällande att dess vägväsende

numera icke kan anses eftersatt och f. ö. icke heller mera oekonomiskt

ordnat än andra och betydligt större städers. Frånvaro av teknisk personal

och utrustning kan sålunda icke förutsättningslöst tagas som motivering för

ett dylikt allvarligt ingrepp i städernas självbestämmanderätt. Enligt stadens

mening bör sådant förstatligande ske endast under uttrycklig förutsättning

att stad antingen visat sig uppenbart eftersätta sin väghållningsskyldighet

och trots anmaning icke vidtagit rättelse eller därom själv gjort framställning.

Som villkor skall vidare gälla att statsverket övertager förräntningsoch

betalningsskyldighet för lån, upptagna för vägändamål, efter samma

grunder som föreslås för vägdistrikten på landet. Laholms stad har utlämnat

avsevärd del av sitt vägunderhåll på entreprenad till privat företag under

viss tidsperiod utlöpande år 194(5. Vid event, förstatligande förutsättes givet
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

153

vis att stads förpliktelser enligt sådana entreprenadöverenskonnnelser jämväl

övertagas av statsverket.

Svenska stadsförbundet har ställt sig tveksamt till förslaget, att den statliga

vägorganisationen skulle övertaga väg- och gatuhållningen av de för biltrafiken

viktiga vägarna och gatorna i de minsta städerna. Beträffande den närmare

motiveringen härför torde jag få hänvisa till vad förbundet anfört i

fråga om de stadsliknande samhällena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, örn icke förevarande

spörsmål kunde — där icke vederbörande stad själv önskade huvudtrafikledernas

hållande genom statens försorg -—- lösas helt efter statsbidragslinjen

men med stark statlig kontroll över bidragens användning.

Byggnadschefen i Karlskrona yttrar i detta sammanhang:

De sakkunniga understryka att städerna genom att själva ombesörja underhållet

av för biltrafik viktiga vägar och gator få tillfälle att på ett mera

rationellt och därmed även billigare sätt sköta underhållet av icke bidragsberättigade

trafikleder. Det synes mig därför vara skäligt att statens övertagande

av stads våghållningsskyldighet icke bör få ske annat än efter träffad

överenskommelse i varje särskilt fall. Därvid bör staden givas möjlighet

att, örn bärande skäl därtill kunna påvisas, till staten överlåta all kommunen

åvilande våghållningsskyldighet, givetvis mot på lämpligt sätt avvägt

ekonomiskt vederlag.

Stadsfullmäktige i Sala ifrågasätta om icke den statliga väghållningen

inom städernas områden borde inskränkas till vägar utanför det planlagda

området. Stadsfullmäktige i Linköping framhålla i detta sammanhang att

det syntes förenligt med rättvisa och billighet, att såväl byggandet som underhållet

av rikshuvudväg, där denna förlädes utanför stadens planlagda område,

utfördes av staten i egen regi.

Många städer ha uttalat att villkoren för att väg- och gatuhållningen i stad

skulle kunna övertagas av den statliga vägorganisationen borde preciseras.

Gatuchefen i Göteborg föreslår införande av en bestämmelse om att stad,

som ägde erforderlig maskinell utrustning och som för väg- och gatuväsendet

hade anställd tjänsteman med högre teknisk examen inom väg- och vattenbyggnadsfacket

eller annan person med motsvarande kompetens, skulle

äga att själv utföra väg- och gatuunderhållet.

Av skäl som angivits i direktiven för de sakkunnigas arbete böra städerna

principiellt vara väghållare inom sina områden.

Den av stadsfullmäktige i Linköping framförda tanken, att den statliga

vägorganisationen skulle påtaga sig såväl byggande som underhåll av rikshuvudväg

som förlägges utanför stads planlagda område, synes mig såtillvida

beaktansvärd att hinder icke böra möta för ett dylikt arrangemang,

därest överenskommelse kan träffas mellan staden och den statliga vägorganisationen.

Såsom de sakkunniga framhålla sakna åtskilliga mindre städer kompetenta

tekniska organ och erforderliga maskiner för att på ett nöjaktigt sätt ombc
-

Departe
monts
chefen;
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

sörja väg- och gatuhållningen av de större trafiklederna. Samfärdselns intresse

av att dessa överallt hållas i ett fullgott skick är så stort, att det icke

bör riskeras att sådana mindre städer försumma denna uppgift. I överensstämmelse

med vad jag förordat med avseende å den allmänna väghållningen

i de stadsliknande samhällena anser jag därför att byggande och underhåll

av de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna i de mindre städer, vilka

sakna förutsättningar att själva handha denna uppgift, böra övertagas av den

statliga vägorganisationen.

Prövning av fråga härom torde böra ankomma på Kungl. Maj:t.

Åtskilliga städer ha i sina yttranden begärt, att villkoren för statens övertagande

av väg- och gatuhållningen av ifrågavarande trafikleder skulle närmare

preciseras. Av samma skäl som anförts med avseende å motsvarande

spörsmål för de stadsliknande samhällena torde detta icke vara lämpligt. Jag

vill emellertid betona, att ett övertagande av berörda uppgift icke bör ske mot

stads vilja annat än då det kan visas, att staden i mera betydande mån eftersatt

sina skyldigheter i förevarande hänseende. Begär stad själv att hållandet

av alla för biltrafiken viktiga vägar och gator inom stadens område skall övertagas

av den statliga vägorganisationen, bör framställningen bifallas endast

örn det kan antagas, att staden saknar förutsättningar att på ett nöjaktigt

sätt själv handha denna uppgift.

På sätt de sakkunniga föreslagit böra kostnaderna för iordningställande

och underhåll av de trafikleder i stad, som ombesörjas av den statliga vägorganisationen,

helt bäras av staten. De frågor, som uppkomma i samband

med statens övertagande av väg- och gatuhållningen av de större trafiklederna

i de små städerna, torde böra lösas på samma sätt, som av mig förordats

beträffande motsvarande spörsmål för köpingar och municipalsamhälle!!.

I några av yttrandena har framställts anspråk på att staten, örn den övertager

hållandet av de större trafiklederna i de små städerna, jämväl skall

övertaga betalningsansvaret för de lån, som av städerna upptagits för vägändamål,

efter samma grunder som föreslås för vägdistrikten. Dessa anspråk

torde sakna allt fog. Det är att märka att övertagandet av vägdistriktens

skulder betingas av nödvändigheten att avveckla vägdistriktens ekonomiska

förvaltning och svarar mot en rätt för staten att övertaga även distriktens

tillgångar.

Statsbidrag till städernas

väg- och gatuhållning.

Enligt gällande rätt ha såväl landsbygdens befolkning som städernas innevånare

skyldighet att bekosta för den allmänna samfärdseln nödiga vägar

och gator. Med hänsyn härtill skulle, uttala de sakkunniga, det nu bestående

förhållandet mellan landsbygden och städerna i förevarande hänseende rubbas,

om landsbygdens befolkning helt befriades från väghållningsbesväret,

medan städerna — om man bortsåge från de allra minsta bland dem — även

framdeles av praktiska skäl skulle hålla de för den allmänna samfärdseln

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

155

nödiga trafiklederna. De sakkunniga anse därför att någon lättnad i bördorna

härför borde beredas städerna. Därmed vore dock icke sagt att nian

borde eftersträva en fullständig teoretisk likställighet i alla avseenden. Den

erforderliga lättnaden torde främst böra åstadkommas statsbidragsvägen.

De sakkunniga uttala att, om lättnad skulle beredas städerna, nu gällande

grunder för statsbidrag till städernas väg- och gatuväsende måste ändras.

Det nuvarande systemet vore nämligen förenat med vissa brister. Då jag i

årets statsverksproposition närmare redogjort för dessa, torde jag icke här

behöva återgiva de sakkunnigas framställning i denna del.

I den grundläggande principen, att statsbidrag endast skall utgå till de för

biltrafiken viktiga vägarna och gatorna, torde, uttala de sakkunniga, någon

ändring icke vara påkallad. Den nuvarande gränsdragningen mellan statsbidragsberättigade

samt övriga vägar och gator åsyftade att till den förra

kategorien hänföra alla förbindelseleder, som vore nödiga för den allmänna

samfärdseln. Statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet

kunde därför icke tagas till skäl för en principiell utvidgning av de statsbidragsberättigade

vägarna och gatorna i städerna. Enligt de sakkunnigas

mening kunde i stort sett någon erinran mot den praktiska tillämpningen av

gällande regler i förevarande hänseende icke göras. Prövningen av fråga

huruvida viss väg eller gata kunde anses viktig för biltrafiken borde ankomma

på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt verkställas i samband med

bidragstilldelningen.

För att tillräcklig hänsyn skulle kunna tagas till städernas behov av bidrag

borde, uttala de sakkunniga,.kostnaderna för underhållet av de för biltrafiken

viktiga vägarna och gatorna samt behovet av anläggning, omläggning och

lörbätlring av sådana trafikleder helt läggas till grund för tilldelningen av

bidrag. I enlighet härmed borde anslaget för statsbidrag till väg- och gatuhållningen

i städerna uppdelas på två anslag, det ena för bidrag till underhållet

och det andra för bidrag till väg- och gatubyggnadsföretag.

Beträffande frågan, huruvida statsbidraget till underhållet av de för biltrafiken

viktiga vägarna och gatorna borde utgå i förhållande till stads verkliga

utgifter för detta ändamål eller med viss procent av en på förhand beräknad

kostnad härför, anföra de sakkunniga:

Förutsättningarna för att på ett riktigt sätt bestämma storleken av bidragen

till underhållet äro måhända större, örn de utgå efter de verkliga kostnaderna

eller alltså i enahanda ordning som underhållsbidragen till vägdistrikten.

Metoden betingar emellertid en vidlyftig kontroll och kräver, att städerna i

sin bokföring skilja mellan bidragsberättigade och övriga trafikleder, samt

har med hänsyn till härmed förenade olägenheter icke ansetts tillrådlig.

Mot den andra metoden kan väl invändas att det är svårt att på förhand

på ett riktigt sätt uppskatta underhållskostnaderna. Dessa påverkas bland

annat av väderleken som man icke kan förutse. Varje fel i uppskattningen

medför fel i bidragstilldelningen. Den bristande överensstämmelsen mellan

de uppskattade och de verkliga underhållskostnaderna, som under enstaka

år kan uppstå, torde dock under en följd av år jämna ut sig. Under senare

tid har man på flera håll fört och efter ett förstatligande kommer man överallt

att föra så noggrann statistik över underhållskostnaderna, att man bör

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

kunna beräkna desamma på förhand med tämligen stor tillförlitlighet. Den

nyligen inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen företagna utredningen rörande

kostnaderna för underhållet av de för biltrafiken viktiga vägarna och

gatorna torde för övrigt visa, att en uppskattning av utgifterna kan ske med

tillräcklig säkerhet. Denna metod torde — framför bidrag efter de verkliga

kostnaderna •—- vara ägnad att främja sparsamhet i förvaltningen.

På grund av vad sålunda anförts förorda de sakkunniga, att statsbidraget

till underhållet av de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna bestämmes

att utgå med viss procent av en på förhand beräknad kostnad härför.

Uppskattningen har av de sakkunniga föreslagits skola ske med ledning av

vad vägar av liknande karaktär i andra städer eller samhällen enligt vederbörandes

bokföring kostat i underhåll. Beräkningarna skulle ske i samarbete

med städerna. Uppskattningen skulle fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt gälla för en tid av fyra år. Möjlighet skulle dock finnas att

under löpande period kunna revidera beräkningen, örn väsentligt förändrade

förhållanden inträffade.

De sakkunniga framhålla, att statsbidraget till underhållet av de för biltrafiken

viktiga vägarna och gatorna — örn väghållningsbesväret helt avlyftes

från landsbygdens skatteunderlag — borde principiellt bestämmas

på ett sådant sätt, att städerna finge samma lättnad i förevarande hänseende

som landsbygden. Det måste emellertid beaktas, att det vore en fördel för

städerna att själva utföra underhållsarbetena. Genom att själv ombesörja

underhållet av de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna finge en stad

tillfälle att på ett mera rationellt och därmed även billigare sätt sköta underhållet

av icke bidragsberättigade vägar och gator, icke minst därigenom att

arbetena kunde utföras under gemensam ledning. Härtill komnie att staden

kunde bereda egna arbetare och andra stadsbor önskvärda arbetstillfällen.

Av nu anförda skäl borde enligt de sakkunnigas mening, örn staten helt övertoge

kostnaderna för underhållet av de allmänna vägarna på landet, statsbidraget

till städernas motsvarande kostnader — för beredande av liknande

lättnad åt städerna — bestämmas till 90 procent. Skulle i undantagsfall stads

ekonomi kunna motivera högre bidrag, än de sakkunniga sålunda förutsatt,

borde Kungl. Maj:t ha möjlighet att bevilja förhöjt bidrag. Kunde staden

utföra underhållet så billigt, att kostnaderna för detsamma understege statsbidraget,

borde staden få behålla överskottet. Örn stadens kostnader överstege

bidraget, finge staden själv svara för bristen.

Om statsbidragen till underhållet, på sätt sålunda föreslagits, helt skildes

från bidragen till byggnadsföretag, skulle detta, uttala de sakkunniga, i hög

grad underlätta en rättvis uppdelning mellan landsbygd och städer av för

byggnadsändamål tillgängliga medel. Uppdelningen borde ske enligt behovsprincipen

samt ankomma ytterst på riksdagen genom beviljande av anslag

för olika byggnadsändamål. De medel som komme att ställas till städernas

förfogande för byggande av vägar och gator borde fördelas mellan städerna

efter nu gällande grunder, d. v. s. i enlighet med en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

vartannat år upprättad fördelningsplan.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts propositon nr 122.

157

De sakkunniga framhålla att vad förut sagts om fördelen för städerna att

själva utföra underhållsarbetena gällde i minst lika hög grad örn byggnadsarbetena.

Örn någon särskild vägskatt på landsbygdens skatteunderlag icke

vidare skulle uttagas, borde därför bidragsprocenten bestämmas till 90 även

för dessa arbeten.

I betänkandet behandlas även ett flertal med statsbidragen till städerna

sammanhängande detaljspörsmål, på vilka jag dock icke anser mig behöva

ingå i detta sammanhang.

Överståthållarämbetet har i princip icke något att erinra mot de föreslagna

bestämmelserna för statsbidrag. Ämbetet anför emellertid:

Ämbetet kan i detta sammanhang icke underlåta att beröra den ogynnsamma

ställning i bidragshänseende, som städerna för närvarande intaga i

jämförelse med landsbygden. Redan vid den gjorda uppdelningen i bidragsberättigade

(för biltrafiken viktiga vägar och gator) och icke bidragsberättigade

trafikleder hava otvivelaktigt betydligt strängare regler tillämpats för

städerna än för landsbygden, där mångenstädes helt obetydliga vägar intagits

till allmänt underhåll. Vad så angår möjligheterna att till anläggning

och förbättring av bidragsberättigade vägar erhålla statsbidrag framträder

städernas missgynnade ställning särskilt starkt. Några siffror för Stockholms

del för åren 1938 och 1939 torde klart belysa detta förhållande. För sagda år

belöpte sig utgifterna för bidragsberättigade vägar och gator till 5,953,614

kronor respektive 4,448,197 kronor, varav 3,501,018 kronor respektive

1,291,901 kronor bestredos med statsbidrag. Av statsbidragen användes å

underhållsarbeten 712,887 kronor respektive 514,980 kronor och å nyanläggningsarbeten

2,788,131 kronor respektive 776,921 kronor. Av kommunala

medel måste följaktligen tagas i anspråk 2,452,596 kronor respektive 3,156,296

kronor, vilka belopp helt användes för nyanläggningsarbeten. Kostnaderna

för nyanläggningsarbeten täcktes sålunda för år 1938 till omkring 53 % och

för år 1939 till omkring 20 °/o med statsbidrag. Knappheten av statsunderstöden

lärer helt bero på att de begränsade anslagen endast förslå till bidrag

åt en mindre del av de såsom nödiga ansedda vägbyggnadsföretagen. Att

Stockholm på dylikt sätt fått lov att anslå avsevärda belopp kommunala

medel lill byggandet av de för automobiltrafiken viktiga vägarna och gatorna

har blivit så mycket mer kännbart som staden samtidigt gått förlustig

en så viktig inkomstkälla som den kommunala progressivskatten. Därest i

samband med det föreslagna förstatligandet av landsbygdens vägväsen all

vägskatt skulle bortfalla, komma givetvis kraven på ökat statsunderstöd till

städernas väghållning att framstå såsom än mer befogade.

Även länsstyrelsen i Västmanlands'' län anser de föreslagna grunderna för

statsbidrag till städerna kunna godtagas samt anför härom:

Visserligen har från sladskommunalt håll anmärkts mot förslagets härutinnan

grundläggande princip att statsbidrag till städerna skall utgå endast

till de för biltrafiken viktiga vägarna, vilket från stadshåll ansetts orättvist

s id jämförelse med motsvarande förhållanden på landsbygden, och har man

ansett sig böra kräva, all den trafikmängd, som fordras för alt gata eller väg

skall anses för biltrafiken viktig, sättes väsentligt lägre.

Enligt länsstyrelsens förmenande torde emellertid detta krav vara obefogat.

då man väl får komma ihåg. alt den ojämförligt större trafikmäng
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

den på städernas gator avser enbart lokaltrafik och utfart eller just sådan

trafik, som för landsbygdens vidkommande icke motiverar statsbidrag.

Svenska kommunaltekniska föreningen anser det föreslagna beräkningssättet

för statsbidragen till städerna i princip riktigt. Beträffande den föreslagna

bidragsprocenten anför föreningen emellertid bland annat:

Föreningen anser icke, att det med stöd av de sakkunnigas skäl eller något

annat skäl finnes rimlig anledning att minska städernas bidrag till 90 % av

beräknad kostnad. Gör man en återblick över de beräkningssätt, som legat

till grund för städernas andel i de totalt influtna bilskattemedlen, finner man,

alt städernas bidrag undan för undan minskats jämfört med motsvarande bidrag

till landsbygdens vägar. Medan städerna i genomsnitt endast erhålla

underhållsbidrag till 50 % av de för trafiken upplåtna gatorna och vägarna,

utgår motsvarande bidrag till samtliga allmänna vägar på landsbygden.

Skulle nu en ytterligare nedsättning ske med 10 % för bidragsberättigade gator

och vägar, innebär detta givetvis en orättvisa gent emot städerna, där

redan c:a 50 % av gatuarealen uteslutits från bidrag. Att motivera en dylik

nedsättning av bidraget genom förbilligat underhåll av icke bidragsberättigade

gator, måste vara felaktigt.

Det andra skälet för nedsatt bidrag, som de sakkunniga anfört, nämligen

att stadens egna arbetare erhålla sysselsättning, är omotiverat, då dessa arbetare

knutits till staden på grund av förekommande gatu- och vägarbeten.

I många fall utföras arbetena genom entreprenörer, som för exempelvis beläggningsarbeten

i stor utsträckning använda specialarbetare, vilka vanligen

äro bosatta på annan ort.

Vad som här anförts örn underhållsbidraget gäller även örn bidrag till nybyggnad,

där motsvarande nedsättning föreslagits.

Vid behandling av underhållsbidrag för städerna beröra de sakkunniga

icke vinterväghållningen. För närvarande utgår statsbidrag till vinterväghållning

på landsbygdens allmänna vägar, medan städerna icke erhålla motsvarande

bidrag. Det synes föreningen fullt skäligt, att motsvarande bidrag

till vinterväghållning, som utgår för landsbygdens vägar, även kommer

städerna till godo för gator och vägar, som äro för antomobiltrafiken viktiga.

I detta sammanhang påpekas det förhållandet, att städer ofta genom stadsplanens

utformning bliva skyldiga att bygga gator och vägar, vilka senare

kunna bliva av betydelse för biltrafiken, varför statsbidrag skulle utgått, örn

de byggts senare. För dylika gator och vägar böra städerna bliva bidragsberättigade.

Detta skulle givetvis förutsätta, att städerna vid byggandet av

dylika gator och vägar begära statsbidrag i vanlig ordning och underkasta

sig sedvanlig kontroll från statens sida samt förskottera pengarna.

Svenska stadsförbundet förklarar sig icke kunna godtaga de sakkunnigas

mening, att man genom en förbättring av bidragen till städernas väg- och

gatuhållning skulle kunna bereda städernas skattebetalare skälig kompensation

för vad förstatligandet av landsbygdens väghållning skulle innebära.

Flertalet städer lia förklarat sig godkänna de föreslagna grunderna för

statsbidragen men ansett bidragsprocenten för låg. Städerna borde helt likställas

med landsbygden och sålunda få 100 procents bidrag.

Gatukontoret i Stockholm finner förslaget vara baserat på den enda hållbara

principen, behovsprincipen, men anser att de sakkunniga icke lyckats

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 159

att få till stånd full rättvisa mellan landsbygd och städer saint yttrar härom

bland annat:

De sakkunniga utgå ifrån, att statsbidrag tili städerna liksom hittills skall

lämnas endast till de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna. Ehuru detta

betyder, att endast omkring hälften av städernas vägbestånd är bidragsberättigad,

skulle man icke vilja göra någon invändning mot denna princip

eller mot det ganska snäva sätt, varpå den tillämpas, örn det icke vore så,

att på landsbygden numera i allt större omfattning lämnas statsbidrag till

även de obetydligaste bygdevägar, så snart dessa av vederbörande länsstyrelse

intagits till allmänt underhåll. Denna oerhört stora skillnad i bedömandet

av vad som skall anses vara bidragsberättigat på landsbygden och i städerna

kan knappast var i överensstämmelse med god ordning. Vid statens

övertagande av väghållningen på landsbygden borde verkställas en gallring

av de under senare år till allmänt underhåll intagna mindre vägarna — en

åtgärd, som i och för sig är berättigad med hänsyn till de olika bedömningsgrunder,

som av olika länsstyrelser tillämpats vid de enskilda vägarnas övertagande.

I annat fall synes rättvisa och billighet kräva, att bedömningen av

städernas för biltrafiken viktiga vägar och gator göres mindre restriktiv.

Statsbidragets uppdelande på två anslag, det ena till enbart underhåll och

det andra till enbart byggnadsföretag, är en välbetänkt åtgärd.

De sakkunnigas förslag att statsbidraget till underhållet skall utgå med

viss procent av en på förhand beräknad kostnad bör kunna godtagas, eftersom

beräkningen skall ske i samarbete med städerna. Det bör emellertid observeras,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle vid beräkningens verkställande

få rätt att efter eget bedömande utgå från en lägre standard på trafiklederna

samt rätt att genom direktiv för bokföringen öva inflytande på

storleken av kostnaderna. Statsmakten får därmed möjlighet att vidtaga

mycket restriktiva åtgärder.

Statsbidraget till underhåll bör enligt de sakkunnigas mening bestämmas

på ett sådant sätt, att städerna få samma lättnad som landsbygden. Det oaktat

föreslå de sakkunniga, att bidragsprocenten för städerna under alla omständigheter

skall sättas 10 % lägre än för landsbygden. De angivna skälen

verka icke övertygande, eftersom även landsbygden torde kunna sägas lia

motsvarande fördel. Denna ytterligare restriktion måste därför anses vara i

hög grad orättvis.

Beträffande bidragsprocenten anför gotuchefen i Goleborg:

Vid statsbidragets bestämmande för städerna anse de sakkunniga, att hänsyn

bör tagas till den fördel för städerna som uppkommer därigenom, att

städerna själva få utföra underhållet och byggandet. Vad de sakkunniga här

anfört beträffande möjligheten till rationellare arbete kan givetvis i vissa fall

få anses gälla. För de större städerna torde emellertid såväl ledningen för

arbetsföretagen liksom den maskinella utrustningen även frånsett underhåll

och byggande å de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna vara av sådan

storleksordning, att underhållet och byggandet av dessa nyssnämnda vägar

och gator ej kunna anses medföra enbart fördel. Vad som anförts om fördelarna

av arbetstillfällen för stads egna arbetare och invånare torde, örn

kanske ej i fullt samma grad, få anses vara gällande för landsbygden. Då de

sakkunnigas här ovan anförda skäl ej kunna anses bärande, bör påyrkas att

bidragsprocenten för såväl underhållet som byggandet höjes.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Departe
ments
chefen.

Stadsingeniören i Ronneby anser principen om 90 procents bidrag kunna

godtagas, då 10 procent skäligen borde gäldas av staden som vederlag för

tillgodoseendet av lokala behov och önskemål.

Drätselkammaren i Norrköping anser det vara motiverat, om statsbidraget

till underhåll av städernas vägar utginge på de verkliga kostnaderna, varemot

bidraget till underhåll av gatorna utan större olägenhet kunde utgå på

de beräknade kostnaderna, samt anför härom:

De sakkunnigas förslag förefaller vara alltför summariskt för att giva någorlunda

rättvisa. Åtminstone för Norrköpings del, där ett omfattande

nät av ännu ej permanentbelagda vägar kräver ett dyrbart och i varje fall

i fråga om vinterväghållningen synnerligen variabelt underhåll, skulle det

säkerligen vara till fördel för en rättvis avvägning, att bidraget finge utgå

på de verkliga underhållskostnaderna. Norrköping har redan vägunderhållskostnaderna

åtskilda från gatuunderhållskostnadema — med angivande av

kostnaden för varje särskild väg ■— varför några svårigheter att få fram de

erforderliga kostnadsuppgifterna ej förefinnas härstädes.

Underhållet av ett vägnät, huvudsakligen bestående av grusvägar, utgör

ett alldeles särskilt typiskt underhållsarbete, som är i hög grad beroende på

trafikintensiteten m. fl. varierande faktorer. Underhållet av de i större eller

mindre grad med »underhållsfria» beläggningar utförda gatorna är ju däremot

mindre beroende av trafikintensiteten, utan av helt andra omständigheter

såsom defekter på grund av sättningar i gamla ledningsschakter m. m.

Dessutom är underhållskostnaden per m2, då det gäller varaktiga gatubeläggningar,

avsevärt lägre än vad som är fallet beträffande grusvägar.

Stadsfullmäktige i Laholm påpeka, att åtskilliga städer med oproportionerligt

stor areal, som t. ex. Laholm, till stor del bestode av avsevärda, rena

landsbygdsområden. Under alla förhållanden borde stad i avseende på dylika

områden vara likställd med landet. Stadsfullmäktige i Växjö anse motiven

för en begränsning av underhållsbidragen icke hållbara, åtminstone icke då

det gällde medelstora städer. Dessa måste nämligen för underhållet av bidragsberättigade

vägar och gator hålla teknisk personal och redskap, som

icke erfordrades för det övriga underhållet. Stadsfullmäktige i Köping framhålla,

att städerna efter ett förstatligande finge bära ännu större del av landsbygdens

väghållningskostnader. Städerna borde med hänsyn härtill i större

utsträckning likställas med landsbygden. Det funnes, uttala stadsfullmäktige

i Sundbyberg, intet att erinra mot principerna för bidrag under

förutsättning, att bedömningen av vilka gator som skulle anses såsom viktiga

gjordes mindre restriktiva. Stadsfullmäktige i Avesta finna de föreslagna

bestämmelserna för städerna vara »goda, enkla och praktiska».

De sakkunnigas ställningstagande till vissa med statsbidragen till städerna

sammanhängande detaljfrågor, på vilka jag icke anser mig behöva här ingå,

har i yttrandena blivit föremål för åtskilliga erinringar.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att vid ett förstatligande av vägväsendet

på landet sådan lättnad bör beredas städerna i deras bördor för de

trafikleder, som äro nödiga för den allmänna samfärdseln, att största möjliga

likställighet mellan landsbygd och städer i förevarande hänseende vinnes.

Den erforderliga lättnaden torde böra åstadkommas statsbidragsvägen.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

161

De sakkunnigas förslag till nya grunder för statsbidrag till städernas vägoch

gatuhållning överensstämmer i princip med de, som av mig förordats i

samband med anmälan om anslag för detta ändamål i årets statsverksproposition.

Jag torde därför icke här behöva ingå på förslaget annat än beträffande

den av de sakkunniga föreslagna bidragsprocenten.

Om staten helt övertager kostnaderna för den allmänna väghållningen på

landet, kan synas skäligt, att statsbidragen till byggande och underhåll av

städernas för biltrafiken viktiga vägar och gator utgå med 100 procent av de

beräknade kostnaderna för detta ändamål. De sakkunniga ha emellertid ansett,

att det vore en fördel för städerna att själva ombesörja ifrågavarande

arbeten. Otvivelaktigt torde städerna genom att själva bygga och underhålla

de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna kunna på ett mera rationellt

och därmed även billigare sätt handha väg- och gatuhållningen av de icke

bidragsberättigade trafiklederna. Härtill kommer att städerna kunna utföra

arbetena i huvudsak på det sätt och vid den tidpunkt, som är fördelaktigast

för städerna själva, samt bereda egna arbetare och stadsbor önskvärda arbetstillfällen.

Att även städerna anse det vara en fördel att själva ombesörja

de arbeten, varom nu är fråga, framgår icke minst av städernas egna

yttranden. Enligt min mening kan denna fördel dock icke skattas så högt

som de sakkunniga gjort. Jag anser därför, att bidragsprocenten skäligen bör

bestämmas till 95.

Skall full likställighet åstadkommas mellan städer och landsbygd i förevarande

hänseende, räcker det emellertid icke med att höja bidragsprocenten

till städernas underhålls- och byggnadsarbeten pä av mig nu förordat sätt.

Det är därjämte nödvändigt tillse, att landsbygdens och städernas behov av

anläggning, omläggning och förbättring av vägar och gator tillgodoses i lika

stor utsträckning med utgångspunkt från arbetenas angelägenhetsgrad. Uppdelningen

mellan landsbygd och städer av de för byggnadsändamål tillgängliga

medlen bör därför ske enligt behovsprincipen samt bör, såsom de sakkunniga

förutsätta, ankomma på riksdagen genom beviljande av anslag för

olika slag av arbeten.

De talrika detaljspörsmål, som sammanhänga med bestämmandet av statsbidragets

storlek i varje särskilt fall, torde icke äga den betydelse för ett

ställningstagande till frågan örn förstatligande av vägväsendet på landet, att

jag nu bör närmare ingå å desamma.

Handläggningen av

städernas vägfrågor m. m.

Fråga örn byggande av allmän väg i stad ankommer, enligt nu gällande

ordning, på länsstyrelsens prövning; dock må väg, som enligt fastställd stadsplan,

stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata, byggas utan sådan

prövning. Handläggning av dylik fråga skall i tillämpliga delar ske på samma

sätt som gäller för behandling av landsbygdens vägbyggnadsfrågor. Plan och

kostnadsförslag skola emellertid, där länsstyrelsen ej annorlunda beslutar,

upprättas genom stadens försorg.

lii hann till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 122.

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Tidpunkten för utförandet av vägföretag, som beslutats av länsstyrelsen,

torde i flertalet fall, åtminstone örn man bortser från de största städerna,

vara beroende av om och när statsbidrag till arbetet lämnas.

Ärenden rörande förändring av enskild, inom stads område belägen väg till

allmän handläggas i tillämpliga delar i enahanda ordning som frågor örn

byggande av väg.

De sakkunniga framhålla, att den av dem förordade omorganisationen av

vägväsendet på landet nödvändiggjorde vissa jämkningar även i bestämmelserna

för handläggning av städernas vägfrågor, samt anföra härom:

Staten måste även framdeles genom sina organ kunna bestämma vilka

vägar som skola vara allmänna och huru de skola hyggås. Detta bör — såvitt

avser väg som icke enligt fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan

skall ingå i gata eller annan allmän plats — ske genom särskilt beslut

i samband med fastställandet av arbetsplan.

Utan ändring av nu gällande bestämmelser skulle förpliktelsen för stad att

bygga för den allmänna samfärdseln nödig väg bliva oberoende av örn statsbidrag

lämnades till företaget. För att åstadkomma ett så rättvist förhållande

som möjligt mellan släder och landsbygd i förevarande hänseende torde

därför siad — örn landsbygden helt befrias från väghållningsbesväret — icke

böra åläggas utförandet av andra vägbyggnadsarbeten än sådana till vilka

statsbidrag lämnas. Redan nu torde det endast i undantagsfall förekomma,

att stad förpliktas att verkställa vägbyggnadsföretag som den motsätter sig.

Med hänsyn härtill och då städerna helt visst komma att utföra alla arbeten,

vartill statsbidrag lämnas, torde i allmänhet icke föreligga något behov av

att, såsom nu skall ske beträffande varje väg, som icke enligt fastställd stadsplan,

stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata, ålägga stad att utföra

arbetet. Vilka företag som skola utföras blir tillräckligt bestämt genom deras

upptagande i fördelningsplanen. Skulle emellertid i undantagsfall stad motsätta

sig utförandet av arbete som upptagits i planen, bör det kunna åläggas

staden att utföra detsamma. Vill stad på egen bekostad bygga även annan

allmän väg än den, vartill statsbidrag lämnas, bör staden — sedan vägens

egenskap av allmän blivit i vederbörlig ordning fastställd — givetvis äga

rätt därtill. Även för sådant fall skall dock, örn företaget avser väg utanför

det planlagda området, arbetsplan fastställas av statlig myndighet.

Den beslutanderätt i frågor örn byggande av allmän väg och örn intagande

av enskild väg till allmänt underhåll — som nu tillkommer länsstyrelserna —

avser väg såväl på landet som i stad. Även efter ett förstatligande av den allmänna

väghållningen på landet böra landsbygdens och städernas vägfrågor i

största utsträckning avgöras av en och samma myndighet. På grund härav

och om i enlighet med de sakkunnigas förslag frågor örn fastställande av

arbetsplan för vägföretag på landsbygden och örn förändring av enskild väg

på landet till allmän skola avgöras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bör

även beslutanderätten i motsvarande frågor för städerna tillkomma styrelsen.

I fråga örn byggande av väg, som enligt fastställd stadsplan, stomplan eller

avstyckningsplan skall ingå i gata eller annan allmän plats, föreslås dock

icke någon ändring. Sådan väg skall alltså även framdeles kunna byggas av

staden, utan att arbetsplan för företaget fastställes av statlig myndighet.

Ifrågasättes statsbidrag till arbete av sistnämnda slag, bör dock arbetsplan

för företaget granskas inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

E)å nu berörda undantag gjordes från huvudregeln, att alla vägbyggnadsfrågor

skulle prövas av länsstyrelsen, erinrades av vederbörande riksdagsutskott

att, innan stadsplan eller stomplan fastställdes av Kungl. Majit, läns
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

163

styrelsen skulle avgiva utlåtande över planen och att jämkning däri skulle

fastställas av länsstyrelsen. Man måste sålunda hava ansett att genom länsstyrelsens

befattning med dessa planer säkerhet vunnes för att behörig hänsyn

till trafikintressena toges. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen brukar i

vanliga fall icke höras i dessa ärenden.

Vid en omorganisation enligt de sakkunnigas förslag kommer den bästa

överblicken och kännedomen om trafikens behov att finnas inom den statliga

vägorganisationen. Med hänsyn härtill och för att skapa ett rationellt vägnät

för landet i dess helhet hör föreskrivas, att tillfälle skall beredas vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen att yttra sig i ärenden rörande fastställande av

stadsplan eller jämkning däri, innan desamma avgöras, dock endast såvitt

fråga är om de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna. Beslut i ärende

rörande jämkning i stadsplan bör — i händelse av oenighet mellan väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelse — underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Handläggningen av fråga örn förändring av enskild väg inom stads område

till allmän och om indragning av väg har av de sakkunniga föreslagits

skola ske på samma sätt som föreslagits beträffande väg på landsbygden.

De sakkunnigas förslag i denna del har i stort sett lämnats utan erinran i

yttrandena.

Svenska kommunaltekniska föreningen har i sitt yttrande förklarat, att

någon bärande invändning icke kunde göras mot det ökade, statliga inflytande

över städernas planeringsarbeten för vägar och gator, som förordats av

de sakkunniga och som sammanhängde med statsbidragen.

Byggnadschefen i Karlskrona ifrågasätter emellertid, örn överflyttandet av

beslutanderätten i hithörande frågor från länsstyrelserna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

vore lämpligt samt anför härom:

Så gott som samtliga vägar, vilka genom en stads försorg anläggas och underhållas

inom stadsområdet, tillkomma givetvis för att tillgodose förefintliga

trafikbehov, varför det torde bli mycket svårt för en central vägmyndighet att

rättvist gradera dessa vägar och pröva vilka därav som äro nödiga för den

allmänna samfärdseln. Vederbörande länsstyrelse måste otvivelaktigt, med sin

kännedom om de lokala förhållandena, lia bättre förutsättningar att riktigt

kunna bedöma ifrågavarande spörsmål än väg-och vattenbyggnadsstyrelsen,

detta synnerligast örn länsstyrelsen, liksom nu är fallet, får äga tillgång till

vägteknisk sakkunskap.

Beträffande de sakkunnigas förslag alt tillfälle alltid bör beredas väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen att yttra sig i ärenden angående fastställande av

stadsplan eller jämkning däri, innan desamma avgöras, anför stadsplanenämnden

i Stockholm i sitt yttrande:

Häremot är att börja med att erinra att örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

funktion i berörda hänseende skall bliva effektiv, den bör utsträckas att

omfatta även stomplan och styckningsplan. Just för anläggning av huvudvägar

genom städer användas nämligen i stor utsträckning dessa båda institut.

Men redan som det nu är skola stadsplaner granskas av ett stort antal myndigheter,

innan de nå fram till fastställelse. Det har också under senare år

från olika håll framförts önskemål om förenkling av stadsplanernas handläggning.

Det skulle därför vara i hög grad att beklaga, örn stadsplaneären
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

dena skulle bli ytterligare fördröjda därigenom, att de måste genomlöpa ännu

en instans.

Även örn det synes stadsplanekontoret onödigt att alla stadsplaner, innehållande

gator av vikt för biltrafiken, underställas väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

yttrande, anser kontoret dock, att en högre myndighet, t. ex. väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen bör ha att tillse, att vägplaner för intill varandra liggande

städer och landskommuner samarbetas med varandra, så att ett enhetligt,

homogent vägnät uppnås. Det har vid flera tillfällen visat sig, att vägar

framdragits genom landskommun till stadsgräns på sådant sätt, att det sedan

åsamkat staden stora olägenheter och utgifter för att inom stads område möjliggöra

framförande av vägen vidare intill de tätare bebyggda delarna av staden.

En högre myndighets inverkan på vägväsendet synes viktigare i detta avseende

än i detaljer beträffande vägarnas utformning i stadsplanen.

Liknande synpunkter ha framförts även av andra myndigheter.

Flera städer ha förklarat, att de icke hade något att erinra mot att väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens yttrande inhämtades i stadsplanefrågor, blott ärendena

icke härigenom fördröjdes. Stadsfullmäktige i Hälsingborg uttala, att

förslag till stadsplan och jämkning däri icke behövde underställas väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen på annat sätt eller i större omfattning än att kopia

av erforderliga delar av förslag, som berörde trafikleder, som hade betydelse

för genomgångstrafiken, skulle tillställas styrelsen för avgivande av yttrande

inom viss tid.

Enligt nu gällande bestämmelser är stad i princip skyldig att bygga varje

väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln, oberoende av om statsbidrag

erhålles eller icke. Därest denna skyldighet bibehålies även efter ett förstatligande

av vägväsendet på landet, skulle den likställighet mellan landsbygd

och städer, som är ett av reformens syften, icke vinnas. Jag anser därför, att

nu gällande bestämmelser böra så ändras, att stad framdeles icke kan åläggas

utförandet av andra företag än sådana, till vilka statsbidrag lämnas.

Då städerna helt visst komma att utföra alla de arbeten, till vilka statsbidrag

lämnas, torde, såsom de sakkunniga framhålla, något behov av att, såsom

nu sker, beträffande varje företag — såvida fråga icke är om väg som

enligt fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata —

ålägga stad verkställandet av arbetet. Det nuvarande »dömandet» i vägmål

bör sålunda upphöra även för städernas del. Vilka företag som skola utföras

blir tillräckligt bestämt genom deras upptagande i fördelningsplanen. Skulle

emellertid stad i undantagsfall motsätta sig byggandet av väg, som upptagits i

planen, bör staden kunna åläggas att utföra arbetet.

Med hänsyn till de rättsverkningar, vilka äro knutna till vägs egenskap av

allmän, måste dock staten även framdeles genom sina organ kunna bestämma

vilka vägar inom städernas områden som skola vara allmänna och huru de

skola byggas. Detta synes lämpligen böra ske genom fastställande av arbetsplan

för vägbyggnadsföretag och genom beslut om enskild vägs förändring till

allmän.

På av de sakkunniga anförda skäl bör beslutanderätten i städernas vägfrågor

efter omorganisationen tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Byg
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

165

gande av väg, som enligt fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan

skall ingå i gata eller allmän plats, bör dock, liksom hittills, kunna ske utan

att arbetsplan för företaget fastställes av statlig myndighet. Ifrågasättes statsbidrag

till arbetet, bör dock arbetsplan för företaget granskas inom styrelsen.

Vid handläggningen av städernas vägfrågor böra länsstyrelserna medverka

i ungefär samma omfattning och på ungefär samma sätt som av mig förordats

med avseende å landsbygdens vägfrågor.

Uppkommer fråga om byggande av allmän väg i stad utom område, för vilket

stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan blivit fastställd, bör sålunda genom

länsstyrelsens försorg utredas, örn behov av företaget föreligger och om

det — vid jämförelse med andra ifrågasatta arbeten — är av den angelägenhetsgrad,

att statsbidrag till detsamma kan påräknas under den närmaste tiden.

Om så finnes vara fallet eller staden är beredd att utföra företaget utan

statsbidrag, skall arbetsplan och kostnadsförslag för vägen upprättas. Detta

synes liksom för närvarande såsom regel böra ske genom stadens försorg.

Länsstyrelsen bör dock, då så finnes påkallat, kunna besluta, att förrättningen

skall verkställas av ingenjör vid den statliga vägorganisationen. Delgivningen

av utarbetat vägförslag och fastställandet av detsamma bör i tilllämpliga

delar ske i samma ordning som för vägföretag på landsbygden.

Nu gällande bestämmelser för upprättande och fastställande av fördelningsplan

synas mig böra bibehållas oförändrade.

Handläggningen av fråga om förändring av enskild väg inom stads område

till allmän och örn indragning av väg torde i tillämpliga delar böra ske på

samma sätt som av mig förordats beträffande väg på landsbygden.

De sakkunnigas förslag, att tillfälle bör beredas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att yttra sig i vissa ärenden angående fastställande av stadsplan eller

jämkning däri, innan desamma avgöras, synes mig böra prövas i samband

med revisionen av stadsplanelagstiftningen.

Tillsynen å väghållningen i städerna.

Den närmaste uppsikten över den allmänna väghållningen i städerna ankommer,

såsom framgår av vad tidigare anförts, på länsstyrelserna. Tillsynen

utövas med biträde av bland andra vägingenjörer och magistrater.

De sakkunniga framhålla, att med de föreslagna bestämmelserna för statsbidrag

till städerna väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måste, för att kontrollera

att bidragen användas för avsett ändamål, under alla förhållanden utöva

viss uppsikt över väg- och gatuhållningen i städerna. Med hänsyn härtill och

då länsstyrelserna efter omorganisationen komme att sakna tekniskt biträde

för utövandet av tillsynen, torde enligt de sakkunnigas mening vara lämpligast

att tillsynen överflyttas på väg- och valtenbyggnadsslyrelsen och dess

distriktsförvaltningar.

De sakkunniga anföra vidare i detta sammanhang:

Skulle stad underlåta att utföra vägbyggnadsföretag, till vilket statsbidrag

beviljats, eller yppas brist i vägunderhållet, bör väg- och vattenbyggnadsslyrelsen

äga befogenhet att förelägga stad viss tid, inom vilken erforderliga åt
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Departe
ments
chefen.

gärder skola hava vidtagits vid äventyr, om den tid försittes, att arbetena på

statens bekostnad utföras av vägorganisationen.

Såsom högsta polismyndighet i länet har länsstyrelsen även efter omorganisationen

att liksom hittills vaka över ordning och trafiksäkerhet på de allmänna

vägarna i städerna. Vad förut sagts örn länsstyrelsernas uppgifter i detta

hänseende beträffande de allmänna vägarna på landet gäller även beträffande

städernas vägar.

Svenska kommunaltekniska föreningen har med instämmande från ett flertal

städer förklarat sig icke hava något att erinra mot den av de sakkunniga

föreslagna tillsynen över väghållningen i städerna.

Motormännens riksförbund har, med hänsyn till föreliggande erfarenheter

rörande såväl vägunderhållet å tillfartsvägarna till vissa städer som

förekommande dröjsmål med utbyggande av för biltrafiken ändamålsenliga

trafikleder invid och genom vissa städer, framhållit betydelsen av att de statliga

myndigheterna gåves befogenhet att vid behov genomföra nödiga åtgärder.

Mot de sakkunnigas förslag beträffande tillsynen över den allmänna väghållningen

i städerna har jag icke något att erinra.

Ö vergångsf* rågor.

övertagandet av vägdistriktens

tillgångar och skulder.

Enligt av de sakkunniga från vägstyrelserna infordrade uppgifter uppgick

det sammanlagda, uppskattade värdet av vägdistriktens tillgångar vid årsskiftet

1939/40 till 52.16 milj. kronor. I detta belopp ingår icke vare sig värdet

av rätt till vägmark eller förväntade statsbidrag för utförda vägarbeten.

Vägdistriktens skulder utgjorde vid samma tid 71.31 milj. kronor. Under

1940 ha emellertid betydande avbetalningar å skulderna gjorts så att dessa

den 1 oktober sistnämnda år uppgingo till ett sammanlagt belopp av 55.98

milj. kronor.

I samband med statens övertagande av den allmänna väghållningen måste

vägdistriktens tillgångar och skulder avvecklas.

De sakkunniga framhålla, att detta kan ske på olika sätt, samt anföra

härom:

Ett sätt är att staten mot ersättning övertager vägdistriktens för väghållningen

nödvändiga tillgångar. Härav skulle följa skyldighet för varje vägdistrikt

att själv svara för sina skulder. I den mån ersättningen från staten

icke förslår härtill, skulle skillnaden under en kortare övergångsperiod utdebiteras

på distriktens medlemmar, överstiga åter tillgångarna skulderna,

skulle överskottet på ett eller annat sätt komma medlemmarna till godo.

Statens övertagande av den väghållningsskyldighet, som nu åvilar vägdistrikten,

innebär emellertid ett ekonomiskt åtagande som, mätt i penningar,

uppgår till mångfaldigt större belopp än värdet av vägdistriktens tillgångar.

Det är vidare att märka, att staten genom statsbidrag i betydande mån

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 167

bekostat anskaffandet av vägdistriktens fastigheter, inventarier och övriga

tillgångar.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden synes befogat att vägdistriktens

tillgångar av vad slag det vara må övertagas av staten utan ersättning. Skulle

vägskatten i sin nuvarande form och till oförändrad storlek i varje distrikt

bibehållas även efter ett förstatligande, ställer sig dock saken annorlunda.

De sakkunniga förutsätta att detta icke skall bliva fallet.

En särställning bland vägdistriktens tillgångar intaga fordringar å städer,

vilka vid stadsblivandet eller vid inkorporering ålagts att under viss övergångstid

utgiva ersättning till det vägdistrikt, som staden respektive det inkorporerade

området tidigare tillhört. Denna ersättning, som i förekommande

fall fastställts av Kungl. Maj:t, brukar åtminstone till en del vara avsedd

att under övergångstiden stärka det förminskade vägdistriktets ekonomi, som

i regel blir försämrad på grund av skatteunderlagets minskning vid stadens

respektive det med staden inkorporerade områdets utbrytning ur distriktet.

De sakkunniga uttala, att ett förstatligande av väghållningen på landsbygden

i och för sig icke kunde åberopas såsom skäl för en ändring av denna

ersättningsskyldighet, som efter ett förstatligande sålunda borde fullgöras

till staten i stället för till vederbörande vägdistrikt, samt anföra vidare:

Om emellertid i samband med ett förstatligande grunderna för vägväsendets

finansiering ändras, kan det tänkas bliva erforderligt att i motsvarande

grad ändra berörda ersättningar. Om sålunda den nuvarande vägskatten helt

försvinner eller ersättes med en vägskatt, som lika belastar städer och landsbygd,

torde inga reella skäl längre kunna åberopas för att av stad uttaga

den del av denna ersättning, som fastställts att utgå för att motverka följderna

av en minskning av vägdistriktens skatteunderlag.

Frågan om att minska eller helt befria stad från sådan ersättningsskyldighet

torde böra prövas i varje särskilt fall. Det bör ankomma på vederbörande

stad att med företeende av erforderlig utredning göra framställning hos vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, som har att fatta beslut i frågan. Beslutet bör

av staden kunna överklagas i regeringsrätten.

De sakkunniga anse att, örn staten utan ersättning övertoge vägdistriktens

tillgångar, staten i princip borde övertaga även ansvaret för distriktens skulder.

Dessa utgjordes ju i huvudsak av lån, som upptagits för väghållningen

och som till betydande del avsetts skola gäldas med de statsbidrag, som vägdistrikten

enligt nu gällande bestämmelser kunde påräkna.

I betänkandet framliålles emellertid att ett övertagande utan inskränkning

av vägdistriktens skulder skulle verka i viss mån orättvist. De sakkunniga

anföra härom:

Distrikt med mindre god ekonomisk förvaltning komme i samma läge som

distrikt, vilkas vägstyrclser visat största sparsamhet. Ingen hänsyn toges till

den större eller mindre grad, i vilken distrikten finansierat väghållningen genom

upptagande av lån. De som undvikit skuldsättning genom stora utdebiteringar

njöte ingen fördel framför dem, som i allt för stor utsträckning

finansierat arbetena genom upptagande av lån.

Det måste emellertid framhållas att det i vissa distrikt —• med hänsyn till

arbetslöshet, tillfällig nedgång i skatteunderlaget m. m. — ofta varit nödvändigt

att i en helt annan utsträckning än i andra distrikt finansiera förekommande

arbeten med lånemedel.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Vid omorganisationen i anledning av 1934 års väglagstiftning bestämdes

att de nya vägdistrikten skulle övertaga de äldres tillgångar och skulder, dock

med den modifikation att, där särskilda skäl därför vore, beskattningsföremålen

inom område, som förenats med annat till ett vägdistrikt, kunde påföras

vägskatt utöver vad eljest utdebiterades inom distriktet till fullgörande

av området åligande ersättningsskyldighet. Denna föreskrift tillkom väl

främst i syfte att förhindra, att väghållningsdistrikt genom onödig upplåning

eller eljest sökte å det nya vägdistriktet övervältra väghållningskostnader,

som rätteligen borde gäldas genom utdebitering inom det gamla distriktet.

Men det ansågs även skäligt, att avräkning mellan det gamla och det nya

distriktet kom till stånd, örn väghållningsdistriktet på grund av en under

längre tid förd oklok ekonomisk politik misskött sina angelägenheter.

Bestämmelserna örn ersättningsskyldighet av sistnämnda anledning motiverades

särskilt nied att väghållningsdistrikten hade möjlighet att genom upptagande

av tillfälliga lån hålla utdebiteringen låg. Efter omorganisationen

1934 fordras tillstånd av statlig myndighet till upptagande av lån, såvida det

icke är fråga örn tillfällig upplåning av viss mindre omfattning. Därför synes

— även om den skuldsättning som ägt rum under de senaste åren i några

fall skulle ha berott på mindre god förvaltning — icke skäligt att med avseende

å statens övertagande av vägdistriktens tillgångar och skulder föreskriva

ersättningsskyldighet för vägdistrikts medlemmar av nu ifrågakomna

anledning.

Däremot bör möjlighet finnas att efter ett förstatligande uttaga ersättning

av vägdistrikt, som i syfte att å staten övervältra väghållningskostnader underlåtit

att under de senaste åren före förstatligandet utdebitera vägskatt i den

utsträckning som påkallats av omständigheterna.

Ersättning bör ock kunna uttagas av vägdistrikt för iståndsättande av allmän

väg, som vid väghållningens övertagande av staten på grund av eftersatt

vägunderhåll icke befinner sig i vederbörligt skick.

Prövning av fråga om ersättningsskyldighet för vägdistrikt föreslås skola

ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vars beslut skulle kunna

överklagas genom besvär hos regeringsrätten.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att vägdistrikten under år 1941

ytterligare reducerat sina skulder. Om denna tendens fortsatte, komme måhända

vid tidpunkten för ett förstatligande vägdistriktens tillgångar att överstiga

skulderna. Det förefölle som örn det bäst skulle stå i överensstämmelse

med billighet och rättvisa, att de vägdistrikt, som hade sina vägar i gott

skick, finge den del av sina tillgångar, som översköte skulderna, ersatt i den

mån överskottet uppkommit av uttaxerade medel.

Länsstyrelsen i Blekinge län har i sitt yttrande ansett sig böra med skärpa

rikta sig mot de sakkunnigas förslag i denna del. Det vore svårt att förstå,

huru de sakkunniga kunnat efter den nedgörande kritik, som riktades mot

ett liknande förslag härom året, då fråga var om ett förstatligande av fattigvårdens

anstaltsväsende, kunnat komma fram med ett sådant uppenbart

orättvist verkande förslag, innebärande i stort sett att de vägdistrikt, som

ekonomiskt skött sig bra, skulle straffas, och de vägdistrikt, beträffande

vilka motsatsen vore fallet, skulle gynnas. Länsstyrelsen hemställer därför

att frågan om den ekonomiska uppgörelsen mellan staten och vägdistrikten

bleve föremål för ytterligare utredning.

Även väg styrelsernas förbund uttalar sig för en förnyad utredning av

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

169

denna fråga. Det sätt varpå denna lösts av de sakkunniga vöre allt för schablonmässigt.

Om skulderna övertoges för ett distrikt, så vöre det väl icke

därför rättvist att ett annat distrikt skulle bliva av med sina tillgångar. Såväl

skuldernas uppkomst som tillgångarnas befintlighet berodde av många

olika förhållanden. Det vore fullständigt otänkbart att det föreliggande förslaget

godtoges.

Ett stort antal av vägstämmorna lia instämt i vägstyrelsernas förbunds

uttalande. Därvid framhålles allmänt att förslaget innebure en stor orättvisa

mot de vägdistrikt, som på ett förutseende sätt skötte sin ekonomi eller

som genom tidigare höga utdebiteringar skaffat sig tillgångar, som de nu

utan vidare skulle berövas.

Vågstämman i Halmstads härads vägdistrikt yttrar i detta sammanhang:

Mot förslaget att vid förstatligande tillgångar och skulder utan vidare

skola övertagas av staten måste bestämd erinran göras. Man bör bara göra

en jämförelse mellan de olika vägdistrikten i Halland för att finna huru

orimligt detta är. Som exempel kan anföras att Halmstads härads vägdislrikt

bär i Kvibille och Torup inköpta fastigheter, varå uppförts utmärkta

garage- och förrådsbyggnader samt arbetarbostäder, på vilka distriktet inte

bar någon skuld. Även maskinparken företer stora olikheter distrikten

emellan. Vissa distrikt har finansierat medelst delvis upplåning under det

andra finansierat medelst vägskatten. Där distrikten inneha lagfaren äganderätt

till den jord, varå byggnaderna äro belägna, upprullas ett rättsproblem

av vidsträcktare principiell innebörd. De sakkunnigas uppgift, att staten

genom statsbidrag i betydande mån bekostat anskaffandet av vägdistriktens

fastigheter, är ej fullt riktig. Halmstads härads vägdistrikt äger

fastigheter och byggnader för en anskaffningskostnad av i runt tal 140,000

kronor som helt erlagts av vägdistrikt et utan vare sig statsbidrag eller anlitande

av lånevägen. Vägdistriktet har däremot årligen gottgjorts hyra för

själva tomtvärdet med 5 % och för den del av boningshus, som inrymmer

kontor med 8 %>. Däremot verkställes årligen avskrivning å garage- och

förrådsbyggnader på vilken statsbidrag erhålles. Vad angår s. k. övriga tillgångar

inrymmas däri även kontanta vägskattemedel, avsedda för vägbyggnader

som ännu ej påbörjats.

Kammarkollegium har däremot icke funnit anledning till erinran mot vad

de sakkunniga föreslagit beträffande avvecklingen av vägdistriktens ekonomiska

förvaltning annat än i vissa detaljer samt anför härom:

Ifråga örn ersättningar, som det i följd av bestämmelse vid inkorporering

eller stadsblivelse åligger stad att utgiva, uttala de sakkunniga, att »ett förstatligande

av väghållningen på landsbygden kan i och för sig icke åberopas

såsom skäl för en ändring av denna ersättningsskyldighet, som efter ett

förstatligande sålunda bör fullgöras till staten i stället för till vederbörande

vägdistrikt». Gent emot detta uttalande må erinras, att det synes mindre tillfredsställande

att låta tidpunkten för stadsblivelsen — före eller efter den

nya lagens ikraftträdande •— vara avgörande för huruvida staden skall utge

ersättningsbelopp eller ej. I överensstämmelse med hittills varande praxis i

indelningsärenden, synes en så genomgripande ändring av det ekonomiska

ansvaret, som nu föreslagits, böra medföra omreglering av sådana ersättningar,

varom nu är fråga. Kollegium finner av angivna skäl ett förstatligande

av väghållningen på landsbygden böra medföra en översyn av de bestämmelser,

som vid inkorpering med stad eller stadsbildning må hava

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kunell. Mctj:ts proposition nr 122.

Departe
ments
chefen.

meddelats rörande reglering av stadens och vägdistriktets ekonomiska mellanhavanden.

Sådana bestämmelser avse icke blott av de sakkunniga angivna

skadeersättningar utan även bland annat skyldighet för staden att

deltaga i gäldandet av skulder och kostnader för blivande vägföretag, eventuellt

också motsvarande skyldigheter för distriktet. Man kan icke utan att

genomgå varje särskilt Kungl. Maj:ts beslut avgöra, vilka ekonomiska regleringsfrågor

föreligga i de särskilda fallen. Prövningen av hithörande frågor

bör enligt kollegii mening ske i samma ordning som man tänkt sig vid

indelningsbeslutets meddelande, d. v. s. av Kungl. Majit efter utredning genom

kammarkollegium. Kollegium avstyrker en prövning härvidlag genom

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Frågan om uppgörelse mellan staten och de gamla vägdistrikten avser en

sådan prövning av ersättningsfrågor, som helst bör förläggas hos annan

myndighet än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Dennas ställning är mera

att likställa med parts. Talan mot sådan prövningsmyndighets beslut synes

snarare böra upptagas av Kungl. Majit i statsrådet än av regeringsrätten.

Statskontoret anser att det icke borde tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att fatta beslut i ersättningsfrågor utan ifrågavarande ärenden

borde underställas Kungl. Majtis prövning och avgörande. Även länsstyrelsen

i Örebro län finner de sakkunnigas förslag egendomligt i formellt avseende.

Man måste betänka att här förelåge en tvist mellan den gamla och

den nya vägorganisationen, huruvida i ett visst distrikt vägunderhållet eftersatts.

I denna tvist skulle den ena parten döma. I själva verket bleve regeringsrätten

både första och sista instans. Det torde vara riktigare att vederbörande

länsstyrelse i första instans dömde i sådan tvist.

Vägdistriktens ekonomiska ställning är mycket varierande. Vid årsskiftet

1939/40 täcktes skulderna helt av tillgångarna i ett åttiotal distrikt. Sedan

statsbidragen till vägdistriktens byggnadsarbeten under åren 1940 och 1941

i stor utsträckning använts till avbetalning å skulderna, torde de distrikt,

där tillgångarna överstiga skulderna, numera vara vida flera. I många distrikt

äro dock skulderna alltjämt större, i somliga t. o. m. avsevärt större

än tillgångarna.

Dessa olikheter vägdistrikten emellan beträffande den ekonomiska ställningen

ha flera orsaker. I vissa distrikt är väghållningens omfattning större

i förhållande till den ekonomiska bärkraften än i andra. Ibland kan större

skuldsättning hos ett distrikt bero på att detta tillgodosett förekommande

vägbehov i större utsträckning än andra. Olikheterna kunna ock tänkas ha

sin grund i en mer eller mindre god ekonomisk förvaltning.

De sakkunnigas förslag beträffande avvecklingen av vägdistriktens tillgångar

och skulder kan otvivelaktigt i vissa fall verka orättvist. Såsom de

sakkunniga själva påpekat komme distrikt med mindre god ekonomisk

förvaltning i samma läge som distrikt, vilkas vägstyrelser visat största sparsamhet,

varjämte de, som undvikit skuldsättning genom stora utdebiteringar,

icke skulle njuta någon fördel framför dem, som i alltför stor utsträckning

finansierat arbetena genom upptagande av lån.

I de flesta fall torde emellertid olikheterna med avseende å ekonomisk

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

171

ställning bero på att skatteunderlaget är av olika storlek i skilda distrikt.

Att distrikt med större skatteunderlag icke bör -—- sedan väghållningen blivit

en gemensam angelägenhet för hela riket — vid avvecklingen njuta någon

fördel framför distrikt med liten skattekraft, synes uppenbart. Även om

olikheterna med avseende å den ekonomiska ställningen, såsom nämnts,

i viss mån kan hänföras till större eller mindre sparsamhet i förvaltningen

eller till att vägbehoven tillgodosetts i större eller mindre grad, torde det

dock såsom regel möta oöverkomliga svårigheter att fastställa, i vilken utsträckning

olikheterna bero härpå. Och icke heller är det utan vidare klart,

att distrikt som tidvis haft hög utdebitering, med fog kunna göra anspråk

på bättre ställning än distrikt, som finansierat arbetena genom lån. Förstnämnda

distrikt lia måhända genom den anlitade finansieringsmetoden

fått, utöver sedvanliga statsbidrag, även utjämningsbidrag.

Med hänsyn härtill synes något större avseende icke böra fästas vid de

betänkligheter, som yppats i anledning av det av de sakkunniga föreslagna

sättet för avvecklingen. Det synes mig för övrigt orimligt, att staten — då

den från vägdistrikten övertager en börda som, mätt i penningar, uppgår

till mångdubbelt större belopp än värdet av distriktens tillgångar — skulle

utgiva ersättning för dessa, i all synnerhet som staten genom sina bidrag

till större delen bekostat anskaffandet av desamma.

Jag anser därför att staten vid ett förstatligande av vägväsendet bör övertaga

vägdistriktens alla tillgångar utan ersättningsskyldighet ävensom ansvaret

för distriktens samtliga skulder.

I syfte att förhindra, att ett äldre distrikt, på grund av vetskapen att dess

tillgångar och skulder skulle övertagas av ett annat distrikt, vanvårdade sina

angelägenheter, meddelades i samband med omorganisationen i anledning

av 1934 års väglagstiftning föreskrifter av innehåll bland annat, att, där

särskilda skäl därtill funnes, skulle å beskattningsföremålen inom det äldre

distriktet till fullgörande av detsamma åliggande ersättningsskyldighet påföras

vägskatt utöver vad som eljest utdebiterades inom det nya distriktet.

Dessa föreskrifter ha tillämpats endast i ett fall. Även efter ett förstatligande

bör möjlighet finnas att under en kortare övergångsperiod uttaga ersättning

av vägdistrikt, som i syfte att övervältra väghållningskostnader på

staten icke verkställt utdebitering i erforderlig utsträckning eller som försummat

underhållet av allmän väg i sådan grad, att densamma vid övergången

icke befinner sig i vederbörligt skick.

De sakkunniga ha föreslagit, att prövning av fråga om ersättningsskyldighet

för vägdistrikt skulle i första hand ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Då emellertid dylik fråga — örn anledning till ersättningsskyldighet

skulle förekomma — torde väckas av styrelsen eller densamma

underställda organ, synes det vara principiellt oriktigt, att tvisten

jämväl avgöres av styrelsen. På grund härav och med hänsyn till sådan frågas

offentligrättsliga natur synes lämpligast alt tvisten avgöres direkt av

Kungl. Majit i statsrådet.

På de av kammarkollegium anförda skäl finner jag ett förstatligande av

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

vägväsendet på landet böra medföra en allmän översyn av de bestämmelser,

som vid inkorporering med stad eller vid stadsbildning meddelats rörande

stadens och vägdistriktets mellanhavanden, i den mån dessa icke blivit slutligen

reglerade vid tiden för förstatligandet. Såsom kollegium framhåller bör

prövningen av hithörande frågor ske i samma ordning som vid indelningsbeslutets

meddelande, d. v. s. av Kungl. Maj:t i statsrådet efter utredning genom

kollegium.

Förstatligandets följder för

den nuvarande personalen.

De sakkunniga framhålla att en omorganisation av vägväsendet givetvis

icke kunde genomföras utan en viss rubbning i den nuvarande personalens

anställningsförhållanden. Sålunda bomme åtskilliga befattningar att försvinna

och i deras ställe inrättas en rad nya. Den nuvarande personalen torde

dock till övervägande del kunna tagas i anspråk av den nya vägorganisationen.

De sakkunniga yttra härom:

Vad först angår personalen vid väg- och vattenbgggnadsstgrelsen samt dess

tjänstemän i länen torde någon svårighet i allmänhet icke möta att bereda de

befattningshavare, som beröras av omorganisationen, andra befattningar i

samma eller högre lönegrad, i all synnerhet som antalet tjänster i såväl högre

som lägre grad i sin helhet okar. Det kan emellertid tänkas, att innehavare av

högre befattning, som genom omorganisationen bortfaller, icke är lämplig för

någon av de nyinrättade posterna i samma eller högre lönegrad. I dylikt fall

bör sådan befattningshavare, med bibehållande av nuvarande löneförmåner,

placeras i den lägre befattning som kan vara lämplig.

För närvarande ombesörjas, såsom tidigare berörts, projektering och renstakning

av vägar samt arbetsledning och kontroll vid byggnadsarbetena i

stor utsträckning av konsulterande ingenjörer. Den 1 juli 1940 funnos i riket

117 behörigförktarade dylika ingenjörer. Av dessa är det dock endast ett

mindre antal, omkring 40, som mera regelbundet anlitas för olika slags

vägförrättningar. En företagen utredning utvisar att inkomsterna för dessa

ingenjörer av deras verksamhet vid vägväsendet hålla sig mellan 8,000 och

15,000 kr. om året. För vissa ha dock inkomsterna uppgått till betydligt högre

belopp.

På sätt framgår av vad förut anförts skola enligt de sakkunnigas förslag

vid ett förstatligande alla nu ifrågakomna förrättningar utföras av vägorganisationens

egna befattningshavare. Örn sålunda de konsulterande ingenjörerna

genom ett förstatligande mista en inkomstkälla, lärer dock icke kunna bli

fråga om någon rätt till gottgörelse härför. De äro privata företagare och

måste själva bära risken av att uppdrag ej vidare lämnas dem. Emellertid

torde en del av dem kunna erhålla befattningar inom den statliga vägorganisationen.

Detsamma gäller vissa av deras tekniska biträden.

Den tekniska personalen vid vägdistrikten torde i regel kunna erhålla

arbete hos den statliga vägorganisationen. Detta gäller ej blott de få ingenjörer,

som nu finnas anställda hos vägstyrelsema, utan även vägmästarna, på

sätt i annat sammanhang redan framhållits. Schaktmästarna som nu arbeta

i vägdistriktens tjänst komma visserligen icke att erhålla ordinarie befattningar

inom den statliga vägorganisationen men torde i allmänhet kunna få

sysselsättning vid de statliga vägbyggnadsarbetena i ungefär samma utsträckning

som för närvarande.

Hos vägdistrikten funnos vid årsskiftet 1940/41, enligt uppgifter från väg
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

173

styrelserna, för kamerala ändamål anställda tjänstemän (kamrerare, sekreterare

och skrivbiträden) till ett antal av omkring 110. I allmänhet variera lönerna

för dessa befattningshavare mellan 1,800 och 5,000 kr. De högre kamerala

tjänsterna vid distriktsförvaltningarna lära bliva mera krävande än nyssnämnda

befattningar vid vägdistrikten, och endast vissa bland de nuvarande

tjänstemännen torde finnas skickade att placeras på dessa poster. En hel

del lägre kontorstjänster står ju till buds för den del av den nuvarande personalen

som är mindre kvalificerad. I den mån sådan personal varit i långvarig

tjänst inom vägväsendet, bör man givetvis sträva efter att bereda den

placering.

De arbetare som nu äro stadigvarande sysselsatta i vägdistriktens tjänst

torde efter förstatligandet, åtminstone under normala förhållanden, kunna påräkna

arbete hos den statliga vägorganisationen. Antalet sådana arbetare utgjorde

den 1 juli 1939, enligt uppgifter från vägstyrelserna, 8,642, därav 2,764

specialarbetare. Därjämte har ett mycket stort antal andra personer tidtals

arbete bos vägdistrikten. För 1938 utgjorde, enligt vägstyrelsernas uppgifter,

antalet dagsverken av tillfälligt anställda arbetare ungefär 2.84 milj

Arbetsvillkoren för vägdistriktens arbetare regleras nästan undantagslöst

av avtal mellan varje vägstyrelse och arbetarnas organisationer. Normerande

för innehållet i dessa avtal är ett mellan svenska vägstyrelsernas förbund

och svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet träffat kollektivavtal.

Härigenom ha enhetlighet och likformighet i anställningsförhållandena för

vägdistriktens arbetare åstadkommits.

Förstatligandet medför den förändringen, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

träder i stället för vägstyrelserna såsom avtalsslutande part. Detta innebär

icke en främmande uppgift för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som

i likhet med de affärsdrivande verken sedan länge haft att träffa avtal med

arbetarna vid sina egna arbetsföretag.

Med ett förstatligande följer att pensionsbestämmelserna för statligt anställda

arbetare bliva gällande även för arbetarna vid den statliga vägorganisationen.

Det tinnes anledning att räkna med att denna förmån för arbetarna

beaktas vid bestämmandet av löneförmånerna på ett sådant sätt, att den

kontant utgående lönen jämkas i motsvarande mån.

I yttrandena över de sakkunnigas uttalanden i denna del ha upptagits åtskilliga

detaljspörsmål, till vilka jag dock icke anser mig i detta sammanhang

böra taga ställning och för vilka jag därför icke ämnar nu redogöra. Här

skall endast beröras vissa smärre frågor.

Allmänna lönenämnden anser önskvärt att de befattningshavare, vilka

önska övergå till distriktsorganisationen från icke-statlig anställning, borde

åtminstone under någon kortare tid före ordinarieblivandet prövas i ickeordinarie

anställning.

Svenska teknolog!öreningen framhåller att, om förstatligandet komme till

stånd, det vöre av utomordentligt stor vikt, att varje befattningshavare vore

väl kvalificerad och lämplig. Vid tjänsternas tillsättande vore det nödvändigt,

att hänsyn i första band toges härtill samt att önskemål om beredande av

fortsatt arbete inom vägväsendet åt de i den nuvarande organisationen anställda

gåves inflytande först i andra hand.

Vägförrättningsmännens förening har ansett sig böra inlägga en bestämd

protest mot de sakkunnigas uppfattning örn de konsulterande ingenjörernas

ställning i den nuvarande organisationen samt anför i detta sammanhang:

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Departe
ments
chefen.

Ehuruväl föreningens medlemmar äro att anse såsom fria företagare, till

vilka icke utgå fast arvode eller pension och mot vilka staten icke heller i

övrigt iklätt sig några bindande förpliktelser, föreligger dock den skillnaden

mellan en fri företagare i vanlig bemärkelse och föreningens medlemmar, att

vår kår skapats av statsmakterna i samband med tillkomsten av såväl nuvarande

som tidigare organisationer. Enligt desamma förutsättes, att huvudparten

av projekteringsverksamheten skulle utföras av de konsulterande ingenjörerna,

vilket föranlett alt det stora flertalet av föreningens medlemmar uteslutande

inrättat sig för hithörande frågor. Ett genomförande av nu föreslagen

organisation skulle medföra, att dessa ingenjörer skulle bliva utan arbetsuppgifter.

De sakkunniga hava visserligen ställt i utsikt, att en del av dem

skulle kunna beredas plats inom den statliga organisationen, vilket i så fall

medför, att återstoden skulle bliva nödsakad skaffa sig annan inkomstkälla.

Detta kommer säkerligen för många att ställa sig synnerligen svårt, då desamma

helt specialiserat sig på till vägområdet hörande frågor och icke förskaffat

sig praktik inom andra områden. Särskilt gäller detta förhållande

de äldre medlemmarna av föreningen, av vilka flera i förlitande på den år

1930 genomförda omorganisationen slutat fasta anställningar, även ordinarie

statstjänst, för att helt ägna sig åt föreliggande detaljuppgift inom vårt vägväsende.

Med beaktande härav synes, för det fall ett förstatligande skall

komma att ske i enlighet med de sakkunnigas förslag, rättvisan påkalla, att

de konsulterande ingenjörer, vilka helt ägnat sig åt vägväsendet och^ önska

söka viss befattning inom den nya organisationen, må erhålla rätt att få räkna

tjänsteår för sin inom vägväsendet nedlagda arbetstid.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, om avvecklandet av de konsulterande

ingenjörernas verksamhet inom vägväsendets område på av de

sakkunniga rekommenderat sätt kunde anses rimligt gentemot personer, som

haft projekteringsverksamhet till levebröd, och undrar, varför dessa, som

dock finge anses ha tjänat det allmänna, ej skulle få någon gottgörelse, då

sådan kunnat beredas exempelvis personer, som vid tiden för införande av

tobaksmonopolet voro stadigvarande sysselsatta inom tobakshanteringen.

Vägingenjören i Värmlands län framhåller, att under de senare åren med

allt sparsammare undersökningsverksamhet inom vägväsendet de förrättningsmän,

som ägnat sig åt vägprojektering, tvingats att skaffa sig kompensation

genom andra uppdrag, exempelvis inom husbyggnadsbranschen samt

genom att uppgöra kostnadsförslag till vatten- och avloppsledningar m. m.

I likhet med de sakkunniga anser jag önskvärt att efter ett förstatligande

sysselsättning inom den statliga vägförvaltningen i största möjliga utsträckning

beredes befattningshavarna vid den nuvarande vägorganisationen. Då antalet

tjänster i sin helhet kommer att öka efter ett förstatligande, torde såsom

regel någon svårighet att tillgodose detta önskemål icke vara att förvänta.

Jag är emellertid angelägen framhålla, att vid tillsättandet av de nya befattningarna

hänsyn i första hand bör tagas till sökandenas kvalifikationer för

desamma. Även örn en sökande icke skulle vara lämplig för någon av de nya

tjänsterna i högre eller samma löneställning än den han innehaft, torde utkomst

dock i allmänhet kunna beredas honom i lägre grad.

Befattningshavare som övergår till statlig tjänst bör, såsom lönenämnden

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

175

framhåller, tjänstgöra någon tid som icke-ordinarie tjänsteman, innan ordinarie

tjänsteställning gives honom.

Den statliga vägorganisationens befattningar böra stå öppna även för väl

kvalificerade ingenjörskrafter utanför den nuvarande statliga vägorganisationen

och således även för de konsulterande ingenjörer, som nu äro stadigvarande

sysselsatta inom vägväsendets område. Projekteringsuppdrag torde

därjämte även efter ett förstatligande, såsom jag i annat sammanhang berört,

komma att i viss utsträckning lämnas de av nyssnämnda ingenjörer, vilka

icke vilja övergå i statlig tjänst. Med hänsyn till de möjligheter som sålunda

stå dem till buds kan, enligt min mening, icke heller ur billighetssynpunkt

resas krav på att de konsulterande ingenjörerna skola erhålla gottgörelse för

att de genom ett förstatligande mista en inkomstkälla.

I samband med den nuvarande personalens övergång till statlig tjänst uppkomma

åtskilliga avlönings- och pensionsspörsmål, till vilka jag dock icke

anser mig böra taga ställning i detta sammanhang.

Hemställan.

Såsom jag redan förut framhållit är det av största betydelse för kommunalskatteberedningens

fortsatta arbete, att statsmakterna taga ståndpunkt till

frågan om statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet.

Betänkligheterna mot att genomföra ett förstatligande av vägväsendet under

rådande krisartade förhållanden synas böra vika för intresset att bringa kommunalskattefrågan

till en snar lösning.

Jag anser därför lämpligt att riksdagen redan nu sättes i tillfälle att yttra

sig beträffande den ifrågasatta reformen och grunderna för en statlig vägorganisation.

Därest riksdagen delar den uppfattning, varåt jag här givit uttryck,

kan reformen, örn så befinnes lämpligt, genomföras den 1 januari 1944.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredraganden

angivna huvudgrunderna för ett förstatligande av den allmänna

väghållningen på landet och vissa därmed sammanhängande frågor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Innehållsförteckning.

Sid.

Inledning............................................................ 2

Principfrågan ........................................................ 10

De sakkunniga 11. — Yttrandena 20. — Departementschefen 32.

Den statliga väghällningsverksamhetens föremål............................ 47

Huvuddragen av den statliga vägorganisalionen............................ 50

Vissa frågor som uppkomma vid ett förstatligande och som äro av betydelse för

vägorganisationens utformande........................................ 52

A. Riksdagens anslagsbeviljande och fördelningen av anslag.............. 52

B. Principerna för vägbyggnadsfrågors avgörande ...................... 56

Nu gällande ordning 56. — De sakkunnigas förslag 58. — Yttrandena 64. — Departementschefen

71.

C. Handläggningen av vägbyggnadsfrägor i detalj ..................... 76

Den förberedande utredningen 76. — Upprättande av flerårsplaner 80. — Upprättande

av arbetsplaner 81.

D. Handläggning av frågor om förändring av enskild väg på landet till allmän

och örn indragning av väg .................................. 89

E. Tillsyn å väghållningen .......................................... 94

F. Vägarbetenas utförande i egen regi eller på entreprenad.............. 95

G. Förrådsrörelsens organisation...................................... 98

Utformningen av den statliga vägorganisalionen............................ 102

A. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisation...................... 102

Styrelsens sammansättning och utövandet av beslutanderätten i styrelsen 102. —

Byråindelningen 107. — Revisionen av den kamerala förvaltningen 113. — Inrättande

av överrevision 116.

B. Distriktsorganisationen................................ 117

Distriktsindelningen 118. — Distriktsförvaltningarnas organisation 124. — Vägmästarorganisationen

131.

C. Den lokala representationen ...................................... 135

D. Riksvägnämnden och dess uppgifter................................ 138

Den allmänna väghållningen i köpingar och municipalsamhällen ............ 142

Väghållningens ombesörjande 142. — Omfattningen av den allmänna väghållningen

i de stadsliknande samhällena 147.

Den allmänna väghållningen i städerna och grunderna för statsbidrag till städernas

väg- och gatuväsende.......................................... 151

Väghållningens ombesörjande i städerna 151. — Statsbidrag till städernas väg- och

gatuhållning 154. — Handläggningen av städernas vägfrågor m. m. 161. — Tillsyn

å väghållningen i städerna 165.

Övergångsfrågor ...................................................... 166

Övertagandet av vägdistriktens tillgångar och skulder 166. — Förstatligandets följder

för den nuvarande personalen 172.

Hemställan .......................................................... 175

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

420717

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:325 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 s. 1 i texten
  2. 2SärU 1942:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående förstatligande av den allmänna väghållningen på landet, nr 122, samt i anslutning därtill väckta mot s. 1 i texten