Sök i Ratio Lex

Angående anslag till försäkring sr åd et m. m

1942-02-27 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:126, Angående anslag till försäkring sr åd et m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

1

Nr 126.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

till försäkring sr åd et m. m.; given Stockholms slott

den 27 februari 1942.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,

enligt Hess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

27 februari 1942.

Närvarande.

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för socialdepartementet, statsrådet Möller:

För löpande budgetår hava för försäkringsrådet anvisats två anslag av

förslagsanslags natur, därav ett till försäkringsrådet: avlöningar å 265,500

kronor och ett till försäkringsrådet: omkostnader å 11,500 kronor.

I skrivelse den 29 augusti 1941 hemställde försäkringsrådet, att för nästa

budgetår avlöningsanslaget måtte upptagas till 271,900 kronor och omkostnadsanslaget

till 12,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1242. 1 sami. Nr 126.

5.17 42

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Majits proposition nr 126.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 29 och 30, föreslagit riksdagen att, i avbidan på

särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1942/43 beräkna

dels till försäkringsrådet: avlöningar ett förslagsanslag av 265,500 kronor,

dels ock till försäkringsrådet: omkostnader ett förslagsanslag av 11,500

kronor.

Anledningen till att definitiva anslagsberäkningar i ämnet icke framlades

i statsverkspropositionen var den att från besparingsberedningen förväntades

ett förslag till vissa ändringar med avseende å försäkringsrådets organisation

och verksamhetsformer. Sedan besparingsberedningen med skrivelse

den 13 januari 1942 överlämnat dylikt förslag och detsamma blivit föremål

för granskning, ber jag att nu få till fortsatt behandling upptaga berörda

anslagsfrågor ävensom därmed sammanhängande, av besparingsberedningen

dryftade spörsmål.

l:o) Försäkringsrådet: Avlöningar, förslagsanslag.

Budgetår Anslag Nettoutgifter

1940/41 ................................. 255,000 262,161

1941/42 ................................. 265,500 —

1942/43 (förslag)..................... 271,500 —

Enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 skola

besvär över beslut av riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag

prövas av ett för hela riket gemensamt försäkringsråd, som

jämväl i övrigt har att med uppmärksamhet följa olycksfallsförsäkringens

tillämpning och utveckling.

Grunderna för rådets instruktion äro fastställda genom lagen den 29 juni

1917 örn försäkringsrådet, däri föreskrifter lämnas om huru ärenden enligt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete skola handläggas inom rådet.

Genom ett flertal senare tillkomna författningar har rådets verksamhetsfält

avsevärt utvidgats.

Enligt lagen örn försäkringsrådet skall rådet bestå av minst sju ledamöter.

Två av ledamöterna skola representera arbetsgivarna och två arbetarna.

Dessa ledamöter jämte tre suppleanter för en var av dem förordnas av

Konungen för två år i sänder efter förslag i viss ordning.

övriga ledamöter, av vilka en skall vara rådets chef, utnämnas omedelbart

av Konungen. Minst två av dem skola vara lagkunniga män, vilka fullgjort

vad författningarna föreskriva för dem, som må nyttjas i domarämbeten.

Kungl. Maj:t har den 5 maj 1939 fastställt av riksdagen godkänd personalförteckning

för rådet att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1939/40. Förteckningen finnes intagen å sid. 194 i statsliggaren för inne

varande budgetår.

Vidare har Kungl. Maj:t den 2 maj 1941 fastställt följande av riksdagen

godkända avlöningsstat för försäkringsrådet, att tillämpas tills vidare från

och med budgetåret 1941/42.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126. 3

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ............ kronor 90,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj :t, förslagsvis ...................................................... » 34,800

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ............... » 105,700

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .......................................... » 29,000

Summa förslagsanslag kronor 265,500

Kungl. Maj:t har därjämte förklarat, att den å avlöningsstaten upptagna

anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar skulle tills vidare disponeras

på följande sätt:

Arvoden å 3,500 kronor till en var av två representanter för

arbetsgivarna och två representanter för arbetarna ............ kronor 14,000

Arvoden å 7,200 och 3,600 kronor till 2 läkare, vilka såsom tillfälliga

ledamöter av försäkringsrådet deltaga i handläggningen

av ärenden, i vilka försäkringsrådet eljest skulle

hava inhämtat sakkunnigutlåtande ................................. » 10,800

Ersättningar till sakkunniga samt till suppleanter för ledamöter,

som representera arbetsgivarna eller arbetarna m. m.,

förslagsvis .................................................................. » 10,000

Summa kronor 34,800

Kungl. Majit har vidare bestämt, att suppleant för ledamot i försäkringsrådet,

vilken representerar arbetsgivarna eller arbetarna, skall äga att för

den tid han tjänstgör hos rådet åtnjuta ersättning med femton kronor örn

dagen ävensom, därest han icke är bosatt i Stockholm eller där har sin

verksamhet förlagd eller till följd av annat allmänt uppdrag, för vilket ersättning

åtnjutes, där uppehåller sig, utöver nyssnämnda belopp en ytterligare

ersättning av fem kronor örn dagen.

I sin förenämnda skrivelse den 29 augusti 1941 har försäkringsrådet till

belysande av rådets arbetsbörda lämnat bland annat de uppgifter rörande

till rådet inkomna ärenden och rörande rådets arbetsbalans, som äro intagna

i följande sammanställning.

Antal inkomna ärenden

Arbetsbalans !

Tidsperiod

av försäk-

vid periodens 1

ringsrådet

övriga

summa

slut

infordrade

År 1935 ..............

130

5,885

6,015

1,597

» 1936 ...................

81

5,776

5,857

1,790

» 1937 .........................

37

5,913

5.950

2,119

» 1938 .........................

86

5,733

5,819

2,313

». 1939 ..........................

45

5,545

5,590

2.186

» 1940 ................

435

5,260

5,695

1,884

Vi—s% 1941 ......................

158

3,255

3,413

2,137

Rådet framhåller i anslutning härtill, att åren 1939 och 1940 i jämförelse

med de närmast föregående åren visat en minskad tillströmning av ärenden

till rådet. Minskningen hade i huvudsak infallit under perioden september

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

1939—juni 1940 och syntes stå i visst samband med då företagna militärinkallelser.

Under hösten 1940 hade en tydlig uppgång ägt rum i antalet inkomna

ärenden. Denna hade under första halvåret 1941 stegrats så, att

nämnda halvår till rådet inkommit väsentligt större antal ärenden än under

någon motsvarande period, sedan rådet år 1918 börjat sin verksamhet.

Försäkringsrådet har härefter ingått på en beräkning av de särskilda posterna

i avlöningsanslaget.

Utgifterna till avlöningar till ordinarie tjänstemän uppskattar

rådet till 96,200 kronor. Rådet har härvid räknat med oförändrad ordinarie

personal.

Yad angår posten till arvoden och särskilda ersättningar räknar

rådet med att utgifterna till arvoden åt partsrepresentanterna skulle liksom

för närvarande upptagas till 14,000 kronor.

Även utgifterna till arvoden åt de två läkare, vilka såsom tillfälliga ledamöter

av rådet deltaga i handläggningen av vissa ärenden, upptager rådet till

oförändrat belopp eller alltså till 10,800 kronor. Rådet framhåller, att rådet

under de senaste åren vid flera tillfällen erhållit Kungl. Maj:ts särskilda bemyndigande

att utbetala dessa arvoden i förhållande till omfattningen av vardera

läkarens tjänstgöring såsom tillfällig ledamot hos rådet. Anledningen

därtill hade i huvudsak varit, att läkarna åtnjutit oförutsedda ledigheter för

särskilda uppdrag. Med hänsyn till föreliggande erfarenhet och då oberäkneliga

ledigheter alltjämt kunde inträffa, kunde det — anför rådet — ifrågasättas,

örn icke de båda läkararvodenas inbördes storlek lämpligen borde lämnas

obestämd.

Beträffande delposten för ersättningar till sakkunniga samt till suppleanter

för ledamöter, som representera arbetsgivarna eller arbetarna m. m.,

anför rådet i huvudsak följande.

För ändamålet hade under flera budgetår upptagits ett belopp av 10,000

kronor, men detta belopp hade visat sig otillräckligt. Sålunda hade utgifterna

under budgetåret 1939/40 uppgått till 10,979 kronor, därav 10,559 kronor till

sakkunniga och 420 kronor till suppleanter, samt under budgetåret 1940/41

till 13,901 kronor, varav 12,491 kronor till sakkunniga och 1,410 kronor till

suppleanter. Den jämförelsevis stora utgiften under sistnämnda budgetår för

suppleanter vore av tillfällig natur. Så vore däremot icke förhållandet med

utgifterna för ersättning åt sakkunniga. Rådet vore för målens riktiga bedömande

ofta nödsakat att inhämta yttranden från specialister inom olika områden.

Detta förekomme bland annat i stor utsträckning i mål angående ersättning

enligt 1927 års militärersättningsförordning, vilka mål på grund av

den förstärkta försvarsberedskapen väsentligt ökat i antal. Med hänsyn till

det anförda borde ifrågavarande delpost höjas till 13,000 kronor.

Arvodesposten har alltså av rådet uppskattats till (14,000 + 10,800 + 13,000)

37.800 kronor.

Medelsbehovet för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal

har av rådet beräknats till 108,500 kronor, vilket innebär en höjning med

2.800 kronor i förhållande till det för löpande budgetår upptagna beloppet.

Rådet anför, att av höjningen 1,870 kronor hänförde sig till löneklassuppflyttningar,

medan höjningen i övrigt främst berodde på att en e. o. skriv
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

biträdesbefattning, vars innehavare hade att uträtta identiskt samma göromål

som i allmänhet tillkomme ett e. o. kontorsbiträde, föreslagits förändrad till

en e. o. kontorsbiträdestjänst samt att ett expeditionsvaktsbiträde i lönegraden

Ex 1 upptagits i lönegraden Eo 2.

För rörligt tillägg har rådet beräknat ett belopp av 29,400 kronor.

Enligt rådets uppskattning skulle således det totala medelsbehovet för avlöningar

till rådet uppgå till (96,200 + 37,800 + 108,500 + 29,400) 271,900

kronor.

Besparingsberedningen har i sin skrivelse till en början i korthet redogjort

för försäkringsrådets organisation, arbetsbörda och verksamhetsformer. I

denna del tillåter jag mig hänvisa till skrivelsen.

Beredningen ifrågasätter härefter, huruvida icke sådan ändring borde på

lämpligt sätt vidtagas i vad som för närvarande ansåges gälla att försäkringsrådet

i vissa fall finge möjlighet att taga ett sitt tidigare

beslut under förnyad omprövning. Beredningen anför härom i

huvudsak.

Rådet skulle med en sådan anordning erhålla något större möjlighet att

lämpa kravet på utredning i vissa bagatellmål efter praktiska hänsyn. Även

ur den skadelidandes synpunkt syntes såsom skäl för en sådan ändring kunna andragas,

att sedan frågan örn exempelvis storleken av hans årliga arbetsförtjänst

vid olycksfallet visat sig vara av större betydelse för honom, han skulle

få tillfälle att närmare utveckla sin talan. Mot en sådan ändring hade å andra

sidan framhållits att åstadkommandet av en noggrann utredning av en sådan

fråga som arbetsförtjänstens storlek kunde möta stora svårigheter, sedan en

längre tid förflutit efter olycksfallet. Motsvarande svårigheter förelåge emellertid

i alla de fall, vilka först på ett sent stadium bleve föremål för försäkringsrådets

prövning, och tillräckliga skäl kunde knappast föreligga att i nu

ifrågavarande avseende ställa de ärenden, som dragits inför rådet, i särklass.

Beredningen lämnar härefter vissa upplysningar rörande det nuvarande

förfaringssättet i det fall, då den skadade eller hans arbetsgivare icke ville

nöja sig med det beslut, som i första instans meddelats av vederbörande försäkringsinrättning.

Beredningen anför härom.

Riksförsäkringsanstalten hade meddelat, att skadade eller deras arbetsgivare

—• i synnerhet de, som ägde någon kännedom om anstaltens arbetssätt

-— ej sällan hänvände sig direkt till anstalten med nya upplysningar eller

med anhållan örn viss undersökning för erhållande av rättelse i dess beslut.

Antalet fall, i vilka anstalten efter en dylik hänvändelse ändrade sina egna

beslut, kunde uppskattas till 1,200 örn året.

I de flesta fall följde man emellertid allmäningen i besvärshänvisningen

att söka ändring i försäkringsinrättningens beslut genom besvär hos försäkringsrådet.

Rådet remitterade då — med eller utan föregående kompletterande

utredning — besvären till försäkringsinrättningen, som därvid i allmänhet

behandlade ärendet som om den skadade hänvänt sig direkt till inrätt

ningen för erhållande av rättelse. Försäkringsinrättningen ändrade alltså i

regel under remissbehandlingen på grund av de anförda besvären sitt före

gående beslut, om nya upplysningar gåve anledning därtill. Statistiken visade,

att av de beslut, som överklagats hos försäkringsrådet och meddelats av riksförsäkringsanstalten,

icke mindre än 30 procent ändrats av anstalten under

remissbehandlingen på sådant sätt som rådet sedermera godtoge. I endast 8

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

procent av besvärsmålen från anstalten hade rådet ändrat det beslut, som anstalten

slutligen meddelat. Motsvarande procenttal för de ömsesidiga bolagen

vore (för 1939) 18, respektive 13.

Beredningen framhåller, att en begränsning av antalet besvärsmål

hos försäkringsrådet givetvis skulle uppkomma, därest de skadade eller andra

parter i större utsträckning än som för närvarande ägde rum hänvände sig direkt

till försäkringsinrättningen för erhållande av rättelse i dess beslut. Örn beslut

av försäkringsinrättning icke finge överklagas hos rådet, innan ändring sökts

hos inrättningen, skulle denna begränsning icke bliva obetydlig. Man vunne

även, att utredningen i besvärsmålen bleve fullständigare redan då de inkomme

till rådet och därmed en begränsning jämväl i rådets utredande verksamhet.

Beredningen har därför ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke för

det stora antalet mindre betydelsefulla fall en bestämmelse borde införas

därom, att ändring i försäkringsinrättnings beslut i första hand borde sökas

hos inrättningen.

Sitt förslag i ämnet utvecklar beredningen härefter på följande sätt.

Vid övervägande av detta spörsmål hade det synts beredningen av olika

skäl mest ändamålsenligt att bibehålla den nuvarande besvärsordningen när

det gällde frågan, huruvida visst inträffat olycksfall skulle anses såsom olycksfall

i arbete eller icke, eller huruvida och med vilket belopp livränteersättning

på grund av invaliditet eller dödsfall, vid dödsfall även endast begravnings

hjälp, skulle utgå. Däremot skulle det nyssnämnda nya förfaringssättet alltid

komma till användning, så snart fråga vore om sjukpenning för längre tid

eller med högre belopp än försäkringsinrättningen tillerkänt eller om ersättning

för läkarvård, annan av läkare ordinerad behandling, för läkemedel och

läkarintyg.

I sistnämnda fall skulle alltså ändring i försäkringsinrättnings beslut sökas

hos inrättningen och besvärshänvisning till rådet lämnas först efter en sådan

förnyad prövning av ärendet hos inrättningen. Att på detta sätt ålägga parterna

ett ökat besvär för att få saken prövad av den myndighet, som inom nu

ifrågavarande rättsområde fungerade såsom högsta domstol, torde icke böra

ingiva större betänkligheter. Vid jämförelse med processen vid de allmänna

domstolarna intoge parterna i olycksfallsförsäknngsmålen en synnerligen

gynnsam ställning i det att såväl själva processen som utredningen försigginge

utan vare sig kostnad eller större besvär för parterna.

Beredningen hade emellertid även beaktat, att särskild hänsyn måhända

borde tagas till klagande, vilka icke androge nya skäl eller påfordrade ny utredning

i något hänseende. När försäkringsinrättning i dylika fall icke gjorde

ändring i sitt tidigare beslut, torde kunna övervägas, huruvida icke inrättningen,

i stället för att meddela besvärshänvisning till rådet, direkt borde

underställa ärendet rådets prövning (och samtidigt sända meddelande därom

till klaganden).

Skulle den av beredningen föreslagna besvärsordningen anses böra kompletteras

med en dylik föreskrift, ville beredningen likväl framhålla, att densamma

ej borde avse sådana ersättningar, som folie in under rubriken läkarvård,

nämligen ersättningar till läkare för vård och läkarbetyg, samt skjutsersättningar

och ersättning för massage och annan av läkare ordinerad behandling.

Oftast förskotterades icke ifrågavarande utgifter av de skadelidande.

I varje fall vore det riksförsäkringsanstaltens erfarenhet, att de läkare, chaufförer

och massörer m. fl., som anlitats, vände sig direkt till anstalten för utfående

av ersättning. Ersättningsberättigade, som tillhörde denna kategori,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

vände sig även i regel till anstalten i stället för till försäkringsrådet för att

vinna rättelse i anstaltens beslut. Då beslutet vidhölles, vilket i allmänhet

skedde, lämnade anstalten i regel den missnöjde meddelande örn de grunder

anstalten hade att följa i dylika ersättningsfrågor (eventuellt genom ett personligt

brev från någon av anstaltens läkare till den läkare, som meddelat

vården) och därmed läte denne sig även i regel nöja. Endast i ett förhållandevis

mycket litet antal fall anförde här ifrågavarande ersättningsberättigade

besvär hos försäkringsrådet och rådets arbetsbörda skulle icke oväsentligt

ökas, därest anstalten skulle hava att på angivet sätt underställa dessa frågor

rådets prövning.

Vidare föreslår besparingsberedningen, att föreskrifter meddelas om skyldighet

för försäkringsinrättningarna att rörande inkomna besvär och i anledning

därav meddelade beslut göra anmälan till försäkringsrådet. På detta sätt

skulle rådet sättas i stånd att utöva viss kontroll. Densamma bör — anför

beredningen — avse den expeditionella handläggningen av ärendena. Möjligen

skulle även viss saklig kontroll stickprovsvis kunna åstadkommas i samband

med infordrande av ärenden. Någon mera omfattande och för rådet betungande

kontroll anser beredningen icke vara erforderlig. Beredningen påpekar,

att statistiken över antalet mål, där rådet ändrat försäkringsinrättningamas

beslut, gåve ett förmånligt intryck av försäkringsinrättningamas rättstillämpning.

Beredningen erinrar vidare hurusom i samband med år 1939 genomförd omorganisation

av rådet införts en ordning medförande minskning i arbetet vid

vissa helger ävensom i viss mån under sommaren. Beredningen ifrågasätter,

örn denna ordning, som bland annat innebure, att under två veckor vid påsk

och tre veckor vid jul åstadkommes endast ungefär en tiondel så mycket arbete

som eljest under full arbetsvecka, kunde anses tillräckligt motiverad, samt

anför ytterligare.

Återinfördes den ordning, som i detta hänseende rådde före 1939 års omorganisation,

kunde rådets arbetskapacitet höjas till cirka 7,000 mål örn året

utan förstärkning av dess arbetskrafter. Den av rådet efter omorganisationen

vidtagna jämkning i arbetsprogrammet, som avsåge att i veckor med en extra

helgdag bereda tjänstemännen en mot helgdagen svarande lindring i veckans

totala arbetsbörda, syntes emellertid böra bibehållas. Den ökning av rådets

kapacitet som på denna väg skulle stå att vinna, kunde med hänsyn härtill icke

uppskattas till mer än cirka 10 procent, innebärande en höjning av målantalet,

till cirka 6,850.

Med avseende å arvodena till de ledamöter av rådet, som representera

arbetsgivarna eller arbetarna, uttalar beredningen, att de borde ställas i beroende

av omfattningen av ledamöternas tjänstgöring. Beredningen föreslår,

att ersättningen till dylik ledamot — liksom även till suppleant för sådan ledamot

-— bestämmes till 30 kronor för varje arbetsvecka.

Körande de besparingar, som skulle vinnas vid genomförande av beredningens

förslag anför beredningen bland annat.

Ett genomförande av förslaget rörande regleringen av ledamotsaivodena

kunde beräknas medföra en besparing av lägst 8,240 kronor för år räknat.

Den besparing, som i övrigt skulle uppkomma, vore det synnerligen vanskligt

att yttra sig örn. Med hänsyn till den häftiga stegring i antalet mål, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

gjort sig märkbar sedan ett år tillbaka och som torde i hög grad hänföra sig

till kristidsförhållandena, ansåge sig dock beredningen icke för närvarande

kunna föreslå någon inknappning i rådets organisation. Örn de av beredningen

angivna möjligheterna för åstadkommande av arbetsbesparing tillvaratoges,

torde emellertid, i varje fall efter en återgång till normala förhållanden,

en icke oväsentlig begränsning i organisationen te sig möjlig att genomföra.

I anledning av besparingsberedningens förslag hava yttranden avgivits av

försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, statskontoret, svenska arbetsgivarföreningen,

landssekretariatet och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening.

Vad först beträffar förslaget örn möjlighet för försäkringsrådet

att i vissa fall ändra sina beslut har detsamma tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av riksförsäkringsanstalten, statskontoret och de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagens förening.

Däremot har förslaget avstyrkts av försäkringsrådet, som i ämnet anfört

bland annat.

Till en början vore att märka, att ett genomförande av vad beredningen i

denna del föreslagit förutsatte ändring i regeringsformen § 18 samt lagen den

22 juni 1939 örn särskilda rättsmedel.

Processlagberedningen hade framhållit, att såsom allmän regel måste gälla,

att de avgöranden, till vilka domstolarna kommit, måste vara slutgiltiga, och

att samma sak icke ånyo kunde göras till föremål för rättegång. Detta måste

gälla skadeståndsmål enligt de författningar, som läge under försäkringsrådet,

i lika hög grad som örn skadeståndsmålet blivit föremål för prövning

av allmän domstol. Att därutinnan genomföra någon skillnad på specialdomstol

och allmän domstol vore felaktigt. Försäkringsrådet hade tillkommit

för att i de mål rådet hade att handlägga ersätta de allmänna domstolarna.

De regler om laga kraft, som gällde för de allmänna domstolarna, borde

därför även gälla rådet. Skulle vissa beslut icke vinna laga kraft och målen

företagas till avgörande utan tillfredsställande utredning, skulle förtroendet

för rådet såsom rättskipande myndighet minskas.

Möjligheten att få frågor, varom försäkringsrådet redan meddelat utslag,

ånyo prövade av rådet skulle förutom rättsosäkerhet för parterna föranleda

en icke oväsentlig ökning av rådets arbetsbörda.

Svenska arbetsgivareföreningen har ställt sig tveksam till förslaget.

Föreningen anmärker, att möjlighet att erhålla ändring i försäkringsrådets

beslut icke vore fullständigt utesluten, då nämligen resning kunde av högsta

domstolen meddelas i ersättningsmål, som avgjorts av rådet. Att däremot åt

rådet inrymma befogenhet att självt upptaga till omprövning sina egna föregående

beslut syntes — även örn detta utan grundlagsändring skulle kunna

genomföras — olämpligt ur den synpunkten, att det otvivelaktigt vore ett

betydande allmänt intresse, att de ersättningsmål, varom här vore fråga,

bleve definitivt avgjorda. Föreningen tillägger, att det syntes vara att befara,

att örn rådets beslut icke bleve definitiva, rådet komme att belastas med

åtskilliga framställningar örn revidering av tidigare fattade beslut, varigenom

den besparing, som man genom den ifrågavarande reformen ville åstadkomma,

lätteligen kunde bliva illusorisk.

Även beträffande besparingsberedningens förslag rörande ändring i

gällande besvärsoledning hava i de avgivna yttrandena meningarna

varit mycket delade.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker i princip anordningen, att i vissa

under olycksfallsförsäkringen fallande ersättningsfrågor den skadade eller

hans arbetsgivare eller annan, som frågan rör, skulle kunna hänvisas, att, i

händelse av missnöje med försäkringsinrättningens beslut, först hänvända

sig till försäkringsinrättningen inom viss angiven tid för erhållande av

rättelse. Anstalten anför i detta sammanhang vidare följande.

Visserligen innebure besparingsberedningens förslag, att inom olycksfallsförsäkringen

olika förfaringssätt i besvärsavseende skulle bliva gällande i

olika fall, vilket kunde vara en olägenhet för dem, som därav berördes. Förutsättningen

för införande av en sådan olikhet, som nyss nämnts, måste efter

anstaltens förmenande vara, att avgränsningen mellan de olika förfaringssätten

bleve så enhetligt och klart som möjligt utmärkt. I detta avseende

kunde viss tvekan uppkomma i fråga om beredningens förslag, att den nuvarande

besvärsordningen skulle bibehållas, när fråga vore om olycksfall i

arbete eller icke, men en annan anordning alltid gälla, när fråga vore om

fortsatt sjukersättning. Varje olycksfall måste nämligen ses i samband med

den kroppsskada, som den i varje fall och vid varje tidpunkt kunde hava medfört.

Frågan örn olycksfall i arbete eller olycksfall över huvud taget förelåge,

bleve därför strängt taget aktuell icke blott, när fråga vore örn den första

ersättningen till en skadad, utan även när senare fråga uppstode om fortsatt

ersättning i form av sjukpenning eller läkarvård. Emellertid torde det

praktiskt taget låta sig göra, att — såsom syntes vara beredningens avsikt

—- när det gällde sistnämnda båda slag av ersättning, särskilja s. k. rena avslag,

d. v. s. sådana fall, då i anledning av skadan ingen som helst ersättning

befunnes böra utgå på den grund, att densamma ej ansåges förorsakad

av olycksfall eller att olycksfall i arbete ej ansåges föreligga. I dessa fall —

varmed torde böra likställas sådana beslut, där ersättning ej ansetts kunna

tillerkännas av den anledningen, att den skadade ej vore att anse såsom

arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen eller att försäkringen icke gällde i

vederbörande försäkringsinrättning — skulle den nuvarande besvärsordningen

bibehållas. Örn däremot försäkringsinrättningen, sedan viss ersättning tillerkänts,

avsloge ytterligare ersättning på den grund att t. ex. arbetsförmågans

nedsättning hos den skadade ej vidare kunde anses vara en följd av olycksfallet

utan förorsakades av vanlig sjukdom, måste försäkringsinrättningens

beslut därom i besvärsavseende behandlas lika med det fall att av annan

anledning -— den skadades tillfrisknande — sjukersättning befunnes ej

vidare böra utgå.

Vidare torde det kravet böra uppställas, att i regel, när ett och samma

beslut avsåge t. ex. såväl sjuk- som invaliditetsersättning, beträffande beslutet

i dess helhet endast ett förfaringssätt bleve gällande i förevarande avseende.

Dylika beslut förekomme i ganska stor utsträckning, då sjukpenning sista

gången tillerkändes. Därvid lämnades nämligen ofta samtidigt meddelande,

att arbetsförmågan i fortsättningen ej kunde anses nedsatt i sådan grad, a,tt

invaliditetsersättning borde utgå, d. v. s. att nedsättningen ej uppginge till

10 procent. Enligt beredningens förslag skulle försäkringsinrättningarnas beslut,

som avsåge livränteersättning, i besvärsavseende behandlas såsom för närvarande.

En uppdelning av här ifrågavarande anledning av sådana beslut,

som nyss nämnts, kunde dock ej vara lämplig. Anstalten föresloge därför,

att i dylika fall besvärshänvisning beträffande beslutet i dess helhet, och

alltså även i vad det avsåge sjukersättning, lämnades till försäkringsrådet.

Med avseende å beredningens förslag att i vissa fall försäkringsinrättnings

beslut skulle underställas försäkringsrådets prövning har riksförsäkringsanstalten

uttalat sig sålunda.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 126.

Det syntes närmast vara beredningens avsikt, att ett dylikt förfaringssätt

skulle — då fråga vore om sjukpenning — komma till tillämpning,

när en hos försäkringsinrättningen klagande icke andragit nya skäl

eller påfordrat ny utredning i något hänseende, och försäkringsinrättningen

därför ej gjort ändring i sitt tidigare beslut. Mycket ofta förekomme

emellertid, att den, som anmälde missnöje med försäkringsinrättningens beslut,

ej angåve eller tillräckligt preciserade skälen därför och ej heller särskilt

påyrkade ytterligare utredning, men försäkringsinrättningen det oaktat

verkställde utredning, vilken likväl ledde till att inrättningen ej gjorde ändring

i sitt tidigare beslut. Även i fall, där den klagande androge nya skäl, måste

försäkringsinrättningen ofta verkställa särskild utredning, som kunde bestyrka

de av den klagande anförda omständigheterna eller göra dem sannolika.

Såsom beredningen förutsatte borde försäkringsinrättningen givetvis ej göra

ändring i ett tidigare beslut med mindre sådana nya omständigheter tillkommit,

som motiverade sådan ändring. På grund av vad anförts borde, såvitt

riksförsäkringsanstalten kunde finna, örn det av beredningen ifrågasatta

förfaringssättet skulle bli gällande, detsamma tillämpas å alla de fall, där

försäkringsinrättningen efter anmält missnöje funnit sig böra vidhålla ett

tidigare beslut rörande sjukpenning, och det vare sig nya omständigheter ej

tillkommit eller nytillkomna sådana befunnits ej motivera ändring i beslutet.

Emot tillämpning i fråga örn sjukpenning av ett sådant underställningsförfarande,

som beredningen ifrågasatte, talade emellertid enligt riksförsäkringsanstaltens

erfarenhet liknande skäl, som dem beredningen anfört emot

samma förfaringssätt, när det gällde läkarvård och vad därtill hörde. Jämsides

med skaderegleringen måste nämligen alltjämt från anstaltens sida en

upplysande verksamhet äga rum i förhållande till skadade, arbetsgivare och

läkare, vilka också i stor utsträckning hänvände sig till anstalten med förfrågningar

i skadefall, och det ofta i anslutning till av anstalten prövade ersättningsfrågor.

I åtskilliga fall läte sig vederbörande nöja med dylika förklaringar,

även när fråga vore örn sjukpenning. En så generell och ovillkorlig

underställning, som sålunda skulle ifrågakomma även i fall, där den skadade

erhållit för honom tillfredsställande upplysning örn anledningen till försäkringsinrättningens

första ståndpunktstagande skulle, såvitt riksförsäkringsanstalten

kunde förstå, ej vara ägnad att minska försäkringsrådets nuvarande

arbetsbörda. Den skulle i varje fall medföra ökning i arbetet för försäkringsinrättningarna.

Det kunde knappast heller vara lämpligt att tillämpa olika

förfaringssätt i besvärsavseende beträffande de båda ersättningsformerna sjukpenning

och läkarvård med vad därtill hörde. Särskilt gällde detta i fall, där

rörande ett och samma olycksfall klagan fördes i fråga örn bägge dessa former

av ersättning, vilka ej sällan inbegrepes under ett och samma av försäkringsinrättningen

meddelat beslut. Då inom olycksfallsförsäkringen den skadade

endast genom en mycket kortfattad och allmänt hållen begäran därom — i

form av en av honom undertecknad och insänd skrift eller muntlig anmälan

—- kunde få sin sak i hela dess omfattning upptagen till ytterligare utredning

och undersökning av försäkringsrådet, kunde det enligt riksförsäkrings

anstaltens förmenande knappast anses obilligt, om han i en del av de förekommande

fallen själv ytterligare medverkade till att hans sak bringades

under sådan ny prövning. Under sålunda föreliggande förutsättningar torde

hans hos försäkringsrådet anförda besvär i stor utsträckning kunna upptagas

till prövning av rådet utan remiss av besvären till försäkringsinrättningen

för ärendets förnyade behandling och alltså också utan någon större tidsutdräkt.

Den kontroll från försäkringsrådets sida, som befunnes erforderlig

i fråga om försäkringsinrättningarnas handhavande av sin beslutanderätt i

här avsedda fall, syntes anstalten lika effektivt, men vida enklare kunna ut

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 120.

övas, om försäkringsim-ättningarna förpliktades föra förteckningar över av

dem meddelade beslut i fall, som bär åsyftades. Dylika förteckningar skulle

givetvis kunna jämte handlingarna till däri antecknade ärenden tillhandahållas

försäkringsrådet, i den mån rådet vid olika tidpunkter ansåge sig böra påkalla

det.

På grund av det anförda och under hänvisning till att, örn berörda av besparingsberedningen

till synes endast alternativt ifrågasatta anordning skulle

genomföras, ej mindre än tre olika förfaringssätt med avseende å besvär

skulle bliva gällande inom olycksfallsförsäkringen, har riksförsäkringsanstalten

avstyrkt besparingsberedningens förslag om det omförmälda underställningstorfarandet.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har förklarat sig på det

livligaste tillstyrka förslaget om att besvär i första hand skulle anföras hos

den försäkringsinrättning, som meddelat beslutet. Pöreningen finner dock

knappast något skäl föreligga att begränsa det föreslagna förfaringssättet till

vissa slag av ärenden.

Vidare motsätter sig föreningen bestämt den ifrågasatta anordningen, att

i vissa fall besluten skulle automatiskt underställas försäkringsrådets prövning.

Föreningen framhåller, bland annat, att, så som besvärsskrifterna i

stor utsträckning vore avfattade, det syntes synnerligen vanskligt att i varje

särskilt fall avgöra, örn en hos försäkringsinrättningen klagande kunde anses

hava andragit nya skäl eller påfordrat ny utredning. Därest den föreslagna

reformen icke skulle kunna anses böra genomföras utan att kombineras med

underställelse av meddelade beslut, anser föreningen, att det vore att föredraga,

att den nuvarande besvärsordningen bibehölles men att besvärshänvisningen

i stället kombinerades med en hänvisning till att, därest vederbörande

ansåge utredningen ofullständig eller hade att åberopa sakförhållanden,

som icke blivit tidigare anförda, hänvändelse lämpligen borde ske

direkt till vederbörande försäkringsinrättning, som i så fall ägde att upptaga

ärendet till ny prövning samt meddela nytt beslut med ny besvärshänvisning.

För en sådan reform torde — anför föreningen -—- någon ändring av gällande

bestämmelser icke vara erforderlig.

Svenska arbetsgivareföreningen har uttalat sig på följande sätt.

Besparingsberedningen hade ifrågasatt, huruvida icke för det stora antalet

mindre betydelsefulla fall en bestämmelse borde införas därom att ändring

i försäkringsinrättnings beslut i första hand borde sökas hos inrättningen i

stället för, såsom nu, direkt hos försäkringsrådet. För ett dylikt förfarande

syntes framförallt tala, att i åtskilliga fall ändring vidtoges av försäkringsinrättning

efter anförda besvär, sedan besvären remitterats till inrättningen.

Detta hade sålunda år 1939 varit förhållandet i 30 procent av de fall, då

besvär anförts över riksförsäkringsanstaltens beslut, och i 18 procent av de

fall, då besvär anförts över annan försäkringsinrättnings beslut. Enligt vad

föreningen erfarit hade emellertid blott i en mindre del av dessa fall rättelse

skett i enlighet med klagandens yrkanden, varför det vore att antaga, att

flertalet av dessa fall även efter en reform i antydd riktning likväl skulle

komma att fullföljas till försäkringsrådet. Då det likvisst vore anledning

att antaga, att beredningens förslag i denna del skulle medföra en viss besparing

utan att, såvitt föreningen kunde finna, innebära någon egentlig

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

olägenhet, ville föreningen tillstyrka förslaget i denna elei. Föreningen ansåge

dock, att, därest en reform genomfördes i principiell överensstämmelse med

beredningens förslag, enhetlighet borde skapas såtillvida, att inga mål borde

gå direkt till försäkringsrådet, utan att ändring i försäkringsinrättnings beslut

alltid först borde sökas hos inrättningen.

Statskontoret har icke haft något att erinra mot beredningens förslag i denna

del.

Med anledning av de statistiska uppgifter rörande överklagade beslut,

som lämnats av besparingsberedningen, har försäkringsrådet anfört följande.

Procenttalen 30, respektive 18 innefattade även ändringar på grund av

utredning, verkställd av försäkringsrådet eller efter direktiv av rådet. Försäkringsrådet

hade icke material bearbetat, som möjliggjorde lämnandet av

sifferuppgifter på i vilken utsträckning försäkringsinrättningarna med ledning

av sådan utredning vidtoge ändringar i sina beslut. Emellertid förekomme

ändringar på dylik grund i stor utsträckning. Vidare vore att märka,

att endast ett mindre antal av de av inrättningarna själva vidtagna ändringarna

vore av den art, att genom desamma vidare prövning från försäkringsrådets

sida bleve obehövlig. Verkställd undersökning för åren 1938 och 1939 utvisade,

att inrättningarna endast i 7 å 8 procent av hela antalet nämnda år

till försäkringsrådet inkomna mål vidtagit sådan ändring, att klaganden fått

ersättning i enlighet med sitt yrkande. I omkring Vs av dessa mål hade utredning

verkställts av försäkringsrådet.

Beträffande de ömsesidiga bolagen vore de lämnade procenttalen 18 och 13

missvisande, då de endast avsåge ett år (1939). Toges i stället åren 1935—

1937, funne man, att antalet beslut, vilka av rådet ändrats, överstege antalet

beslut, vari bolagen gjort ändring.

Med avseende å beredningens förslag har försäkringsrådet härefter till en

början uttalat sig sålunda.

Genom att den skadade i händelse av missnöje med beslut av försäkringsinrättning

i första hand finge vända sig till inrättningen bereddes honom

tillfälle att få sina skäl mot beslutet prövade av inrättningen utan att rådet

sattes i funktion. Inrättningen kunde då många gånger med eller utan ytterligare

utredning få anledning fatta nytt beslut, som tillfredsställde dén

skadades anspråk eller innebure utgivande av högsta lagliga ersättning.

Detta skulle måhända medföra någon lättnad i rådets arbetsbörda.

Örn en anordning av angivet slag överhuvudtaget skulle ifrågakomma,

borde densamma emellertid icke begränsas på sätt beredningen föreslagit. I

stället borde då samma förfarande tillämpas i alla ärenden, oberoende av

beslutets innehåll. Detta gällde icke endast första ledet i förfarandet, hänvändelsen

till inrättningen, utan även det fortsatta förfarandet, sedan inrätt

ningen fattat sitt nya beslut. Olika förfaranden vid beslut av olika innehåll

skulle komma att göra apparaten onödigt komplicerad och i viss mån förvirrande.

Osäkerhet skulle många gånger uppstå om vilket förfaringssätt,

som skulle komma till användning i det särskilda fallet. Vidare borde den

av beredningen föreslagna anmälningsskyldigheten icke ifrågakomma, då

vinsten därmed, huvudsakligen kontroll av den expeditionella handläggningen

av ärendena, icke alls uppvägdes av det arbete, som förfarandet

komme att orsaka rådet och inrättningarna. Att använda anmälningshandlingarna

vid utväljandet av stickprov för infordring av ärenden till granskning

bleve av mindre värde, örn icke utförliga uppgifter om ärendenas beskaffenhet

och besluten lämnades i samband med anmälningarna. De föreslagna

olika missnöjes vägarna föranledde för övrigt för rådet och inrättningarna

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

annu flera olägenheter ur administrativ synpunkt än de antydda, vilket

antagligen komme att medföra merutgifter, uppvägande den besparing, som

möjligen skulle kunna ernås genom minskat antal besvärsmål.

Försäkringsrådet konstaterar sålunda, att vissa skäl tala för systemet med

hänvändelser i första hand till inrättningarna vid alla deras beslut, oberoende

av vad besluten avse. Rådet framhåller emellertid, att rådet icke vore berett

att nu fatta slutlig ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål, som hade alltför

stor räckvidd för att rådet på den korta tid, som stått till buds, närmare

skulle kunna ingå på skälen för och mot. Rådet, som finner att frågan i

samband med en kommande lagrevision torde kunna bliva föremål för närmare

övervägande, anför följande betänkligheter mot systemet.

Den lindring i rådets arbetsbörda, som förfarandet kunde komma att medföra,

torde icke bliva av den omfattning, att någon minskning av rådets

personal i nämnvärd omfattning kunde ifrågakomma. De ärenden, rådet icke

skulle komma att handlägga, torde nämligen vara av mera enkel beskaffenhet

och icke i någon väsentlig grad inverka på arbetsbördan. Inrättningarna vidtoge

ju redan nu ändringar, ehuru det skedde efter remiss från försäkringsrådet.

Försäkringsinrättningarnas arbetsbörda torde däremot komma att öka

genom att flera missnöj esanmälningar hos inrättningarna kunder förväntas än

besvär hos rådet, då de skadade av svagare bevekelsegrunder torde göra framställningar

hos inrättningarna än hos rådet, allrahelst som deras uppmärksamhet

fästes på möjligheten att vända sig till inrättningarna genom den hänvisning,

som måste ersätta den nuvarande besvärshänvisningen.

Fara förelåge, att inrättningarna, i medvetande örn att den skadade finge

tillfälle att efter inrättningens beslut anföra nya skäl hos inrättningarna,

gjorde den utredning, som föreginge beslutet, mer summarisk än som nu

skedde.

I de fall, då inrättningarna icke ändrade sina beslut till den ersättning,

varmed den skadade vore nöjd, bleve förfarandet mera betungande och omständligt

för den skadade än nuvarande besvärsförfarande och föranledde

längre tidsutdräkt för rådets beslut. Detta vore så mycket mera betänkligt som

försäkringsrådets tillkomst ju motiverats med behovet av en specialdomstol

med ett enklare och snabbare förfarande än processen vid de allmänna domstolarna.

Den diskuterade anordningen för framförande av klagomål kunde

medföra, att den, som verkligen hade ett berättigat krav, många gånger miste

intresset och icke åsamkade sig ökade kostnader genom skriftväxling för

andra gången för att nå sin rätt.

Åt inrättningarna skulle komma att överlämnas att själva avgöra, huruvida

missnöjesanmälan, motsvarande besvär, förelåge eller icke samt i vilka hänseenden

den försäkrade vore missnöjd, ett bedömande, därvid utgången många

gånger kunde bero på vilka krav, som ställdes på den försäkrades sätt att

uttrycka sig. Rådet, som haft erfarenhet av att besvärsskrivelserna ofta vore

dunkelt avfattade, hade för sin del i berörda hänseenden ställt små krav på

innehållet i en besvärsskrivelse.

Det kunde vidare ifrågasättas, örn det vore riktigt att betaga den skadade

möjligheten att, örn han så önskade, utan omständligt förberedande förfarande

få vända sig till domstol i ärenden av ifrågavarande slag, som ju i regel vore

av brådskande beskaffenhet.

Framhållas kunde, att försäkringsrådet på ifrågavarande lagstiftningsområde

utgjorde, icke blott, såsom beredningen angivit, »högsta domstol»,

utan jämväl den enda verkliga domstolen. Försäkringsinrättningarna vore

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

nämligen visserligen inordnade såsom en instans vid besluts fattande och det

ålåge inrättningarna att ombesörja erforderlig utredning samt att självständigt

avgöra ärendena, men det oaktat vore desamma i sin egenskap av

försäkringsinrättningar parter i samma ärenden. Denna lagens konstruktion,

som från andra synpunkter erbjöde stora fördelar, hade såsom en given följd,

att särskild varsamhet vore påkallad, då det gällde att försvåra rättssökandes

hänvändelse till försäkringsrådet.

Ett bifall efter missnöjesanmälan hos försäkringsinrättningen till det

yrkande, som framställts av den missnöjde, innebure långt ifrån alltid, att

denne därigenom erhållit sin lagliga rätt. Rådet hade ofta haft tillfälle konstatera,

att klagandena icke ägde närmare kännedom om do förmåner hithörande

lagstiftning erbjöde.

Försäkringsrådet anför till sist, att systemet med missnöjesanmälningar hos

inrättningarna medförde stora olägenheter med avseende på de skadades

rättssäkerhet, olägenheter, som enligt rådets mening icke rimligen kunde uppvägas

av de små besparingar, som möjligen skulle ernås.

Även landssekretariatet befarar, att ett bifall till förslaget örn att ändring

i försäkringsinrättningarnas beslut i vissa frågor i första hand skulle sökas

hos inrättningen kan komma att leda till ur de rättssökandes synpunkt mindre

önskvärda konsekvenser. Landssekretariatet anför bland annat.

För de rättssökande skulle proceduren betyda ökad omgång, vilket i hithörande

fall, där regelmässigt skyndsamma avgöranden vore påkallade, måste

framstå som en beaktansvärd olägenhet. Anordningen skulle måhända också

ha den återverkan att försäkringsinrättningen vid sin första prövning av ett

ersättningsärende komme att eftersätta eljest oeftergivliga krav på utredningens

fullständighet. Man kunde därtill befara, att den rättssökande efter

försäkringsinrättningens förnyade prövning icke sällan skulle komma att förbise

möjligheten eller eljest uraktlåta att hänskjuta ersättningsfrågan till

försäkringsrådets prövning. Att dessa de rättssökandes intressen måste väga

tyngre än intresset av en eventuell kostnadsbesparing på några tusental

kronor vore uppenbart.

Besparingsberedningens förslag rörande ökning av rådets arbete vid

vissa helger m. m. har föranlett ett bemötande av försäkringsrådet, som i

ämnet anfört följande.

Gällande fördelning av arbetsbördan under årets olika veckor grundade sig

på en av rådet vid förberedelserna till den år 1938 föreslagna organisationen

verkställd ingående undersökning om vad som för rådets del kunde vara mest

ändamålsenligt för att ernå ett effektivt arbetsresultat med skälig hänsyn

tagen till de olika tjänstemännens arbetsbörda. I samband därmed diskuterades

en jämnare fördelning av föredragningen under årets veckor. Rådet hade

emellertid funnit nödvändigt koncentrera avgörandena i målen till de veckor

av året, då full tillgång på beslutande och föredragande personal samt medicinskt

sakkunniga kunde påräknas. Detta innebure icke, att varje vecka ur

arbetssynpunkt skulle kunna betraktas såsom ett avslutat helt. Efterarbetet

till ett sammanträde överflyttades till påföljande veckor. Ju längre en arbetstermin

fortskrede, desto flera mål med ojusterade beslut balanserades. Något

emellanåt återkommande andrum i sessionerna vore fördenskull för ledamöternas

del nödvändigt för avarbetande av denna balans. Dylika avbrott

vore jämväl erforderliga för sekreterarna på grund av den på motsvarande sätt

uppkomna förskjutningen av dessas arbetsuppgifter, särskilt då med avseende

på utredningar. Utöver arbetsbalans och specialstudier kunde anföras, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

inskränkning av sessionerna vissa tider vore nödvändig på grund av arbetets

med hänsyn till det fixerade målantalet jäktande natur. Den nya organisationen

hade tillkommit bland annat för att bereda någon lindring i arbetsbördan.

Rådets arbetstakt hade på grund av det stora antalet inkommande

mål och av den alltmera stegrade balansen forcerats så, att arbetsbördan icke

stöde i rimlig proportion till vad som motsvarade normal tjänstetid. Helger

och delvis semestrar toges i anspråk och under somrarna finge tjänstemännen

icke komma i åtnjutande av den lindring, som eljest brukade tillämpas hos

statliga institutioner. Rådets arbetsbörda medförde även svårigheter vid nyrekrytering,

då det gällde att få lämplig personal..

Fixeringen av det antal ärenden, ledamöterna och sekreterarna varje vecka

hade att deltaga i eller föredraga, upprätthölles oberoende av ärendenas

svårighetsgrad. De veckor, remisser eller andra allmänna ärenden förekomme,

bibehölles så gott som undantagslöst det bestämda målantalet även då dessa

ärendens behandling tarvade långvariga överläggningar. De under senare

åren oftare än förut förekommande remisserna hade därför ökat tjänstemännens

arbetsbörda i påtaglig grad.

Även andra överdomstolar nödgades ha väsentlig inskränkning av sessionerna

viss tid på sommaren samt i samband med julen och påsken.

Skulle föredragningen utökas sommarveckorna samt jul- och påskveckorna,

finge på grund av vad anförts en häremot svarande lindring ske övriga veckor

under året.

Under hänvisning till det anförda har rådet bestämt avvisat besparingsberedningens

förslag avseende ökning av rådets arbete vid vissa tider av året.

Det av besparingsberedningen framlagda förslaget örn ändrade arvoden

till partrepresentanterna i försäkringsrådet och deras suppleanter har föranlett

yttranden av rådet, svenska arbetsgivareföreningen, landssekretariatet

och statskontoret.

Sålunda har statskontoret lämnat förslaget utan erinran.

Försäkringsrådet anför till en början följande.

De ledamöter i rådet, som utsåges efter förslag av arbetsgivar-, respektive

arbetarorganisationerna, vore icke representanter i den meningen, att de

skulle tillvarataga dessa organisationers eller dessas medlemmars intressen,

utan fullgjorde vanliga domarfunktioner. Formen för deras tillsättande motiverades

av att därigenom möjlighet skapades att förvärva för rådet erforderlig

sakkunskap. Genom regelbunden tjänstgöring i försäkringsrådet förvärvade

dessa ledamöter den kännedom örn och anpassning till de tillämpade författningarna,

som vore nödvändig för att deras särskilda sakkunskap lättare skulle

kunna tillgodogöras. Det vore därför av vikt, att de ordinarie representanternas

anknytning till rådet bleve så stark som möjligt och att växling av

representanter som bisittare iqke annat än i undantagsfall komme i fråga.

Detta önskemål tillgodosåges genom att låta representanterna bibehålla fasta

årsarvoden av skälig storlek.

Rådet påpekar härefter, att representanternas arvoden, som ursprungligen

utgått med 5,000 kronor för år, nedsatts först till 4,000 kronor för år och därefter

— år 1933 — till det nuvarande beloppet av 3,500 kronor för år. Arvodena

hade sålunda starkt beskurits, ehuru på grund av ökningen i rådets

arbetsbörda kravet på representanternas prestationer måst höjas och värdet

av arvodesförmånerna genom den ökade prisstegringen de senaste åren undergått

en väsentlig minskning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

Under hänvisning till det anförda har rådet avstyrkt beredningens förslag

beträffande berörda arvoden.

Svenska arbetsgivareföreningen anför, att enligt vad föreningen bade sig

bekant uppdraget som ledamot av försäkringsrådet toge betydande tid i anspråk,

i det ledamot ej blott hade att närvara vid sessionerna utan även att

på förband inläsa målen och att ständigt följa rådets verksamhet. Då härtill

komme att det arbete, varom fråga vore, utan tvekan måste betraktas såsom

högt kvalificerat, bar föreningen icke funnit skäligt, att någon ändring med

avseende å arvodena vidtoges.

Vidare har landssekretariatet förklarat sig bestämt avstyrka ifrågavarande

förslag. Landssekretariatet motiverar sin ståndpunkt på följande sätt.

Det ifrågasatta slopandet av systemet med årsarvoden skulle medföra ett

försvagande av de ordinarie ledamöternas ställning, vilket måste menligt

återverka på rådets arbete. Detta system vore ägnat att på ett fastare sätt än

etet av beredningen föreslagna knyta de ordinarie ledamöterna till rådet och

därigenom trygga den kontinuitet i sammansättningen, som måste anses vara

av särskild betydelse för rättstillämpningen på förevarande område. Visst

beaktande krävde också härvidlag det förhållandet att de ordinarie ledamöterna

gentemot sina respektive organisationer intoge en helt annan ställning

än suppleanterna och på ett helt annat sätt än dessa framstode såsom representanter

för rådet och såsom ansvariga för dettas avgöranden.

Härutöver behövde endast erinras örn den redan vid tidigare tillfällen företagna

reduceringen av representanternas arvoden och om försämringen av

arvodenas realvärde. En just nu genomförd beskärning av arvodena syntes

så mycket mindre motiverad som representanternas arbetsbörda under senare

tid icke oväsentligt ökats.

Beträffande möjligheterna att vidtaga inskränkningar i personalorganisationen

föreligger ett uttalande av statskontoret, som anför,

att det icke syntes uteslutet, att de av beredningen föreslagna åtgärderna för

åstadkommande av arbetsbesparing och utvidgning av tjänstgöringsskyldigheten

redan inom förhållandevis kort tid komme att möjliggöra vissa personalindragningar.

Yad först angår de olika av besparingsberedningen ifrågasatta åtgärderna

anser jag mig icke kunna ansluta mig till förslaget om införande av

rätt för försäkringsrådet att till förnyad prövning upptaga av

rådet meddelade beslut. Ett bifall till detta förslag skulle enligt min

mening innebära ett betänkligt avsteg från regeln att domstolarnas avgöranden

skola vara slutgiltiga — en regel som mäste-gälla ej blott de allmänna domstolarna

utan även en domstol av försäkringsrådets mera speciella karaktär.

Därest försäkringsrådet skulle få möjlighet att ändra sina beslut, kan det för

övrigt antagas, att till rådet skulle komma att ingivas ett betydande antal framställningar

avseende ändring av dessa beslut. Det är därför långt ifrån uteslutet,

att ett genomförande av beredningens förslag skulle — i stället för att

minska rådets arbetsbörda — komma att verka i rakt motsatt riktning.

Vidkommande härefter förslaget att den som är missnöjd med

beslut, som meddelats av riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt

försäkringsbolag, i vissa fall skulle hava att — i stället

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

för att överklaga beslutet hos försäkringsrådet — i första hand söka

ändring hos den försäkringsinrättning, som meddelat beslutet,

är det givetvis möjligt, att ett genomförande av detta förslag skulle

medföra en viss minskning av rådets arbete. Åtskilliga omständigheter tala

emellertid mot ett realiserande av förslaget. Sålunda kan det tänkas, att för1

säkringsinrättning kunde förledas att eftersätta kraven på utredningens fullständighet,

därest möjlighet förelåge för vederbörande att, efter det inrättningen

meddelat sitt beslut, göra förnyad framställning i ämnet. Vidare är

det uppenbart, att det föreslagna förfarandet — för det fall att försäkringsinrättning

icke ändrar sitt beslut, så att den klagande blir nöjd med detsamma

■— skulle bliva mera omständligt och tidsödande än det nuvarande besvärsförfarandet.

Jag vill också fästa uppmärksamheten vid det förhållandet, att

de av beredningen åberopade procentsiffrorna rörande de beslut, som överklagats

hos försäkringsrådet, knappast äro rättvisande. Sålunda har beredningen

framhållit, att under år 1939 de beslut, som meddelats av de ömsesidiga

försäkringsbolagen och som överklagats hos försäkringsrådet i 18 fall

av 100 ändrats av bolagen under remissbehandlingen på sådant sätt, som

sedermera godtagits av rådet, medan rådet i 13 fall av 100 ändrat de beslut,

som slutligen meddelats av bolagen. Av handlingarna i ärendet framgår, att

örn man i stället utgår från tidsperioden 1935—1937 motsvarande procenttal

bliva 17 och 19.

På grund av det anförda och med hänsyn till vad i försäkringsrådets yttrande

framhållits anser jag, att, liksom hittills, besvär böra i samtliga fall få anföras

direkt hos försäkringsrådet. Därest det nuvarande besvärsförfarandet bibehålies,

bör det givetvis icke ifrågakomma, att beslut, som meddelats i första

instans, automatiskt underställas rådets prövning.

Beredningen har vidare beträffande arbetets omfattning under vissa

helger m. m. i stort sett förordat en återgång till den ordning, som gällde

tills för några år sedan. Med hänsyn till vad rådet anfört i detta ämne, anser

jag mig icke kunna biträda beredningens förslag utan utgår från att den nuvarande

ordningen alltjämt skall tillämpas.

Yad angår arvodena till de efter förslag utsedda ledamöterna av rådet

synes det mig lämpligt, att dessa ledamöter även i fortsättningen komma i

åtnjutande av för år bestämda arvoden. Någon anledning att ifrågasätta en

nedsättning av arvodesbeloppen synes icke föreligga. Jag grundar min ståndpunkt

i dessa frågor på de skäl, som åberopats av försäkringsrådet, arbetsgivareföreningen

och landssekretariatet. Ej heller anser jag mig böra förorda

någon ändring med avseende å de till suppleanterna för nämnda ledamöter utgående

arvodena.

Jag övergår härefter till en beräkning av medelsbehovet för nästa budgetår

för avlöningar till försäkringsrådet.

Anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän, vilken

post av försäkringsrådet föreslagits höjd från 96,000 kronor till 96,200 kronor,

torde kunna bibehållas vid förstnämnda belopp.

Vidkommande posten till arvoden och särskilda ersättningar torde

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 126. 587 42 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Marits proposition nr 126.

den böra beräknas på av rådet föreslaget sätt och alltså upptagas till 37,800

kronor.

Även med avseende å posten till avlöningar till övrig icke-ordinarie

personal biträder jag rådets förslag. I enlighet härmed upptages posten

till 108,500 kronor.

För rörligt tillägg torde få avses ett belopp av 29,200 kronor.

Det sammanlagda medelsbehovet för avlöningar till försäkringsrådet för

nästa budgetår skulle enligt dessa beräkningar bliva (96,000 + 37,800 +

108,500 + 29,200) 271,500 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen att

dels godkänna följande avlöningsstat för försäkringsrådet, att

tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

......................................................... kronor 96,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Majit, förslagsvis ........................ » 37,800

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal » 108,500

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ » 29.200

Summa förslagsanslag kronor 271,500;

dels och till Försäkringsrådet: Avlöningar för budgetåret

1942/43 anvisa ett förslagsanslag av ............... kronor 271,500.

2:o) Försäkringsrådet: Omkostnader, förslagsanslag.

Budgetår Anslag Nettoutgifter

1940/41 ....................................... 10,000 9,521

1941/42 ....................................... 11,500 —

1942/43 (förslag) ........................... 11,600

Den 2 maj 1941 har Kungl. Majit fastställt omkostnadsstat för försäkringsrådet

för budgetåret 1941/42, upptagande en post till sjukvård å 900 kronor,

en post till reseersättningar å 400 kronor och en post till expenser å 10,200

kronor. Vid bestämmande av posten till expenser hava utgifterna för lyse

uppskattats till 700 kronor och utgifterna för övriga expenser till 9,500 kronor.

I sin förut omförmälda skrivelse den 29 augusti 1941 har försäkringsrådet

framlagt förslag rörande medelsbehovet för budgetåret 1942/43.

Anslagsposterna till sjukvård m. m. och till reseersättningar upptagas

av rådet till oförändrade belopp.

Under posten till expenser beräknar rådet för lyse 700 kronor. Rörande

utgifterna för övriga expenser framhåller rådet, att rådet med stöd av Kungl.

Marits bemyndigande medgivit höjning av de till rådets städerskor utgående

ersättningsbeloppen, vilket medförde en merutgift av 300 kronor för år, samt

att övriga prisstegringar kunde beräknas medföra en ytterligare merkostnad

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 126. 19

av omkring 200 kronor för år. Rådet har därför för övriga expenser upptagit

ett belopp av 10,000 kronor och för expenserna sammanlagt 10,700 kronor.

Omkostnadsanslaget i sin helhet har av rådet beräknats till (900 + 400 +

10,700) 12,000 kronor.

I likhet med försäkringsrådet anser jag, att posten till sjukvård m. m.

bör även för nästa budgetår upptagas till 900 kronor.

Däremot torde posten till reseersättningar, som under flera budgetår

varit avsevärt underbelastad, kunna nedsättas till 200 kronor.

Posten till expenser uppskattar jag till 10,500 kronor, därav torde få beräknas

700 kronor till lyse och 9,800 kronor till övriga expenser.

Det sammanlagda medelsbehovet skulle sålunda kunna beräknas till (900 +

200 + 10,500) 11,600 kronor. Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

att till Försäkringsrådet: Omkostnader för budgetåret 1942/43

anvisa ett förslagsanslag av ........................... kronor 11,600.

I vad föredragande departementschefen sålunda hemställt

instämma statsrådets övriga ledamöter.

Med bifall till vad sålunda blivit av statsrådet tillstyrkt

förordnar Hans Majit Konungen, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till

riksdagen.

Departements
chefen.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:200 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till för säkring srådet m. m. s. 4 i texten
  2. SU 1942:78 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till försäkringsrådet m. m. s. 1 i texten