Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1942-03-06 · 113 sidor, varav 109 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 109 av 113 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:134, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

1

Nr 134.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott

den 6 mars 1942.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag lill

1) lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370); samt

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september

1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 134.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 5 § 1 morn., 29 § 3 mom. och 53 § 1 mom. samt

anvisningarna till 31, 32 och 53 §§ kommunalskattelagen den 28 september

1928* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

5 §.

1 mom. Från skatteplikt---eller undervisning;

e) byggnader som tillhöra följande institutioner, nämligen akademier, allmänna

undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets

universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar

äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, sjukvårdsinrättningar vilkas

verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar samt sådana

stiftelser och föreningar som avses i 53 § 1 mom. e), därest byggnaderna äro

avsedda för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana, ävensom dylika

institutioner tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers---tjänstgöring därstädes;

g) nykterhetsföreningars byggnader, därest byggnaderna äro avsedda för

nämnda föreningars verksamhet såsom sådana;

h) sammanslutningar eller-----------— —-----

-----—------------ —--fastighetens värde.

29 §.

3 mom. För sparbank---bildande, grundfond. Sparbank må jämväl

åtnjuta avdrag för bidrag till sparbankernas säkerhetskassa.

Sparbankernas säkerhetskassa---till sparbankerna.

Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och hypoteksförening må avdraga belopp, som avsatts till reserv- eller säkerhetsfond,

i den mån avsättningen är nödvändig för uppbringande av fonden

till ett belopp motsvarande två procent av inrättningens skulder.

För svenska bostadskreditkassan och bostadskreditförening må avdrag ske

för belopp, som avsatts till reserv- eller säkerhetsfond, dock allenast i den

mån beloppet utgör avkastning å sådan fond eller ock fondbidrag, som för
1

Senaste lydelse av 5 § 1 mom. se SFS 1937:518, av 29 § 3 mom. se SFS 1934:294, av 53 §

1 mom. se SFS 1938:368, av anvisningarna till 31 § se SFS 1932:291, av anvisningarna till 32 §

se SFS 1940:876 och av anvisningarna till 53 § se SFS 1''j37: 662.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

3

fattningsenligt uttagits, samt avsättningen är nödvändig för uppbringande av

fonden till ett belopp motsvarande i fråga örn kassan tre och såvitt gäller

förening sex procent av inrättningens skulder.

53 §.

1 mom. Skyldighet att---av rörelse;

d) akademier, allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av

studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt

gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, svenska

skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas

till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare,

aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, pensionsanstalter

som icke äro bolag, understödsföreningar, jämlikt lagen om aktiebolags

pensions- och andra personalstiftelser bildade stiftelser för arbetslöshetsunderstöd,

sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsbolag

för försäkring av egendom, å vilka lagen örn försäkringsrörelse

icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla utanför

Stockholm och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom sådana

ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om försäkring för

olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst

från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte,

barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål

att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar

eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer,

främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande

av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande

eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vilka,

utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen,

huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna

art:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

f) svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild författning

äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, samfund, stiftelser,

verk, inrättningar och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna

ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar,

häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt

för delägarnas gemensamma räkning, samtliga i den mån de ej inbegripas

under punkterna d) och e):

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

g) utländska bolag:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket

eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Anvisningar

till 31 §.

1. Med pension---eller omgifte.

2. Såsom periodiskt understöd räknas icke vad en skattskyldig uppbär

från stiftelse eller förening som avses i 53 § 1 mom. e), dock att såsom periodiskt

understöd betraktas vad som uppbäres från varje slags stiftelse, örn

och i den mån det i de för stiftelsen gällande stadgar är föreskrivet, att stiftelsens

intäkter skola för all framtid eller viss tid tillfalla viss familj, vissa

familjer eller bestämda personer.

till 32 §.

1. Vissa befattningshavare---—------------

________________prästerliga befattningshavare.

6. Värnpliktig för---däremot skattepliktig intäkt. För tid då krigs
avlöningsreglementet

är tillämpligt skall för värnpliktig terminslön icke räknas

till skattepliktig intäkt, dock att vid sjötjänstgöring eller tjänstgöring i

sjöreserv skatteplikt föreligger för den del av terminslönen, som motsvarar

sjötjänstbidrag, i den mån densamma överstiger terminslön för den värnpliktige

enligt 6 § krigsavlöningsreglementet. Månadslön skall---gällande

grunder.

För annan —--eller verksamhetsorten. Vid sjötjänstgöring eller tjänst
göring

i sjöreserv gäller, att såsom intäkt upptages den del av terminslönen,

som motsvarar sjötillägg eller uppbördsersättning, i den mån densamma överstiger

terminslön för befattningshavaren enligt 6 § krigsavlöningsreglementet.

Den för---deras bestridande.

7. Till ersättning----------—--------

-------------------— utbetalt belopp.

till 53 §.

1. Såsom bosatt----—--------------

--------------------till pensionsanstalter.

7. Frågan om skattskyldigheten för stiftelse eller förening skall bedömas

med hänsyn till det ändamål som tillgodoses i den bedrivna verksamheten.

Om stiftelse under längre tid icke bedrivit eller icke kan väntas komma att

bedriva verksamhet i en omfattning som skäligen svarar mot avkastningen

å stiftelsens tillgångar, skall stiftelsen, oavsett dess ändamål, anses hänförlig

under 53 § 1 mom. f). Stiftelse eller förening, som i sin verksamhet främjar

flera ändamål, anses hänförlig under 53 § 1 mom. e), därest verksamheten

huvudsakligen avser att tillgodose ändamål av sådan beskaffenhet som i

nämnda stadgande omförmäles. Detta anses vara fallet, om i verksamheten

allenast i ringa omfattning främjas ändamål av annan art.

8. Delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller

rederi beskattas för den del av bolagets eller rederiets vinst, som å honom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

5

belöper, huru denna än må hava av bolaget eller rederiet använts, och oberoende

av vad han må hava lyftat av bolagets eller rederiets under beskattningsåret

eller tidigare förvärvade vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Beträffande eftertaxering till kommunalskatt, som skolat utgöras enligt

kommunalskattelagen i dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande

äga tillämpning.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen

den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 7 och 10 §§, 12 § 1 morn., 15 § och 18 § 2 mom.

förordningen den 28 september 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. V

V §•

Från skattskyldighet---ävensom hushållningssällskap:

för all inkomst;

e) akademier, allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av

studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt

gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, svenska

skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas

till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare,

aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, pensionsanstalter

som icke äro bolag, understödsföreningar, jämlikt lagen örn aktiebolags

pensions- och andra personalstiftelser bildade stiftelser för arbetslöshetsunderstöd,

sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsbolag

för försäkring av egendom, å vilka lagen om försäkringsrörelse

icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla utanför Stockholm

och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom sådana ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete:

för all inkomst;

f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte,

barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål

* Senaste lydelse av 7 och 15 §§ samt 18 § 2 mom. se SFS 1938:369.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar

eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda

personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande

av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland

behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar

vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen,

huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga örn stiftelser här

angivna art:

för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse;

g) här ovan ej upptagen ägare av sådan fastighet, som omförmäles i 5 §

1 mom. kommunalskattelagen:

för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i samma mom.

avsedda ändamål;

h) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva

bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse:

för utdelning från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar;

i) här i riket bosatt delägare i oskift dödsbo efter person, som vid sitt

frånfälle icke varit här i riket bosatt:

för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för vilken dödsboet

skall utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt.

Att personer---samma paragraf.

10 §.

Värdesättning av-------------------

— —---—----— — —--------yngstes ålder.

Andel i ekonomisk förening, vars behållna tillgångar vid likvidation allenast

delvis skola skiftas mellan medlemmarna, skall upptagas till ett värde

motsvarande den del av föreningens förmögenhet som skulle fallit på andelen

därest föreningen trätt i likvidation.

övrig lös---normala förhållanden.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

1 mom. Skyldighet att---30 §§ sägs:

a) fysiska personer, vilka varit---utländsk ort;

b) föreningar och---utländsk ort;

c) ekonomiska föreningar, vilkas behållna tillgångar vid likvidation allenast

delvis skola skiftas mellan medlemmarna:

för deras vid beskattningsårets utgång här i riket eller å utländsk ort nedlagda

förmögenhet, i den mån densamma vid likvidation ej skulle skiftas

mellan medlemmarna;

d) fysiska personer, vilka icke varit här i riket bosatta vid beskattningsårets

utgång, oskifta dödsbon efter personer, som vid dödsfallet icke varit här i

riket bosatta, samt utländska bolag:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134. 7

för den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång haft här i riket nedlagd.

Medlem av---för förmögenhet.

För skattskyldiga,---meddelade föreskrifter.

Hypoteksföreningar, bostadskreditföreningar och jordbrukets kreditkassor

äro frikallade från skattskyldighet för förmögenhet.

15 §.

Till grund för beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatt skall läggas

sammanlagda beloppet av den skattskyldiges taxerade inkomst samt en

etthundradedel av hans och i förekommande fall hans omyndiga barns skattepliktiga

förmögenhet. För ekonomisk förening skall dock till grund för skattens

beräkning läggas den taxerade inkomsten och en tvåhundradedel av den

förmögenhet, för vilken föreningen är skattskyldig. Är någon skattskyldig

allenast för inkomst eller allenast för förmögenhet, skall till grund för skattens

beräkning läggas inkomsten eller den del av förmögenheten som nyss

sagts.

Det sålunda---kronor, bortfaller.

18 §.

2 mom. Bottenskattens grundbelopp utgöra:

b) för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter

som icke äro aktiebolag, sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa,

Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar

samt sådana utländska juridiska personer som ej beskattas enligt

a) här ovan:

tio procent av det beskattningsbara beloppet;

c) för andra---beskattningsbara beloppet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1943.

Beträffande eftertaxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, som skolat

utgöras enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i

dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande äga tillämpning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars

1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

PeHRSSON-B RAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS, MÖLLER, SKÖLD, ERIKSSON,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter:

Efter att den 27 november 1937 ha avgivit ett betänkande med förslag till

omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m., vilket förslag i huvudsakliga

delar lades till grund för lagstiftning vid 1938 års riksdag, slutförde

1936 års skattekommitté sitt arbete med avgivandet den 20 december 1939 av

betänkande med förslag rörande beskattning av stiftelser och ideella föreningar

m. fl. juridiska personer m. m. (SOU 1939: 47). I detta betänkande behandlade

kommittén frågor rörande dels beskattning av stiftelser och ideella

föreningar m. fl. juridiska personer, dels avdragsrätt och skatteplikt för

periodiskt understöd, dels ock kooperativa och andra ekonomiska föreningars

beskattning. Betänkandet utmynnade i förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370),

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september

1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt

3) förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379).

De båda förstnämnda författningsförslagen torde, såvitt däri behandlats

frågorna om beskattning av stiftelser samt ideella och ekonomiska föreningar

m. fl. juridiska personer, få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet

för denna dag.

över betänkandet ha yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret,

riksräkenskapsverket, socialstyrelsen (efter hörande av hyresgästernas sparkasse-

och byggnadsföreningars riksförbund), statistiska centralbyrån, kommerskollegium

(efter hörande av järnkontoret, svenska skeppshypotekskassan,

kooperativa förbundet och Sveriges köpmannaförbund), bank- och fondinspektionen

(efter hörande av svenska jordbrukskreditkassan), lantbruksstyrelsen

(efter hörande av Sveriges lantbruksförbund, svenska mejeriernas riksförening

u. p. a., svenska lantmännens riksförbund och föreningen Sveriges

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

9

spannmålsintressenter), kanslern för rikets universitet (efter hörande av

drätselnämnderna vid universiteten i Uppsala och Lund), Överståthållarämbetet

(efter hörande av stadskollegiet i Stockholm), länsstyrelserna i samtliga

län (av vilka länsstyrelsen i Malmöhus län bifogat yttrande från drätselkammaren

i Malmö och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bifogat

yttrande från stadskollegiet i Göteborg), svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, taxeringsnåmndsordförandenas

riksförbund, skogssällskapet och skogssällskapets skogsfond,

svenska missionsförbundet, sällskapet svenska baptistmissionen, frälsningsarmén,

riddarhusdirektionen, vetenskapsakademien, Nobelstiftelsen, Knut

och Alice Wallenbergs stiftelse, Wenner-Grenska samfundet, stiftelsen Lars

Hiertas minne, överstyrelsen för svenska röda korset, Sveriges förenade

studentkårer, svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, skytteförbundens

överstyrelse, Sveriges landstormsföreningars centralförbund,

Kronprinsessan Margaretas landstormsfond, föreningen för Stockholms fasta

försvar, Sveriges allmänna hypoteksbank (efter hörande av hypoteksföreningarna),

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan.

Vad under remissbehandlingen anförts beträffande frågan om avdragsrätt

och skatteplikt för periodiskt understöd har ingivit mig tvekan om, huruvida

kommittéförslaget i denna del bör läggas till grund för lagstiftningsåtgärder.

I varje fall är jag icke beredd att nu framlägga något förslag i

detta ämne.

Jag anhåller emellertid att få till behandling upptaga övriga delar av kommittéfönslaget

och i samband därmed jämväl viss fråga om beskattningen av

terminslön vid sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv.

Beskattning av stiftelser och ideella föreningar m. fl.

juridiska personer.

Gällande bestämmelser.

5 § 1 mom. kommunalskattelagen lyder i de delar, som här äro av intresse,

sålunda:

Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas:

b) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser,

så ock begravningsplatser;

d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för allmän

styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller

säkerhet, fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning;
e)

akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjukvårds-

och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser tillhö
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kunni. Maj:ts proposition nr 134.

riga, för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana avsedda byggnader,

så ock dylik institution tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötesplatser

uppförda byggnader, avsedda till begagnande under tjänstgöring därstädes;

g) nykterhetsföreningars byggnader ävensom byggnader, som tillhöra sådana

sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor, i

vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar,

därest byggnaderna äro avsedda för nu nämnda föreningars eller sammanslutningars

verksamhet såsom sådana;

h) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus,

museer och så kallade soldathem;

Därest under d)—i) angiven fastighet jämväl användes för industriellt eller

därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan lill begagnande,

föreligger skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens

värde.

Enligt 5 § 3 mom. är till en sålunda från skatteplikt undantagen byggnad

hörande tomtområde även undantaget från skatteplikt.

Vidare stadgas i 53 § 1 morn., såvitt nu är i fråga, följande:

Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger

c) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap:
för

inkomst av fastighet och av rörelse;

d) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser

ävensom stipendiefonder, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges städer,

hypoteksföreningar, Svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar,

Svenska skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel

användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning

åt sina delägare, aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag,

pensionsanstalter som icke äro bolag, sjukkassor, understödsföreningar, jämlikt

lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser bildade stiftelser

för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana

ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom, å vilka lagen örn

försäkringsrörelse icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla

utanför Stockholm och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom

sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om försäkring

för olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst

från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild författning

äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, samfund, stiftelser,

verk, inrättningar och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna

ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar,

häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt

för delägarnas gemensamma räkning, samtliga i den mån de ej inbegripas

under punkt d):

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

11

Emellertid är ägare av sådan fastighet, varom förmäles i 5 § 1 morn., jämlikt

54 § frikallad från skattskyldighet för inkomst av fastigheten genom dess

begagnande för de i nämnda mom. avsedda ändamål.

Vad härefter skattskyldigheten enligt förordningen om statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt beträffar, så äro samtliga de under 53 § 1 mom. c) och d)

kommunalskattelagen uppräknade rättssubjekten enligt 7 § d) och e) samt

12 § 1 mom. nämnda förordning frikallade från skattskyldighet för såväl inkomst

som förmögenhet, varjämte annan ägare av sådan fastighet, som omförmäles

i 5 § 1 mom. kommunalskattelagen, jämlikt 7 § f) statsskatteförordningen

är frikallad från skattskyldighet för inkomst av fastigheten genom

dess begagnande för de i nämnda mom. avsedda ändamål.

De i 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen åsyftade rättssubjekten äro enligt

6 § 1 mom. samma förordning skyldiga att erlägga skatt för all inkomst,

som av dem här i riket eller å utländsk ort förvärvats. Bland dessa rättssubjekt

åligger enligt 12 § 1 mom. skattskyldighet för förmögenhet allenast

föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet

äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare av för gemensamt

behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar samt andra likartade

samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma

räkning, ävensom stiftelser.

Bortsett från fysiska personer samt oskifta dödsbon och familjestiftelser

utgör enligt 18 § 2 mom. bottenskattens grundbelopp för svenska aktiebolag,

svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter som icke

äro aktiebolag, sparbanker och utländska juridiska personer tio procent samt

för övriga skattskyldiga fem procent av det beskattningsbara beloppet.

Det torde vara av intresse att med de sålunda återgivna bestämmelserna

jämföra de stadganden i förordningen den 6 juni 1931 örn arvsskatt och gåvoskatt,

vilka handla om frihet från dylik skatt. Enligt 3 § sistnämnda förordning

äro, förutom staten, följande rättssubjekt befriade från såväl arvs- som

gåvoskatt, nämligen stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål

att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets

försvar; stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål

att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främja

vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är

att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket

bosatta utlänningar; samt stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt

ändamål att främja vetenskaplig undervisning eller forskning. Skattebefrielse

enligt denna paragraf tillkommer dock icke sammanslutning, som

har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen,

och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.

Dessutom äro enligt 38 § samma förordning från gåvoskatt, men ej från

arvsskatt, befriade kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom

hushållningssällskap; stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed

jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål; stiftelse med huvudsakligt

ändamål att främja landets näringsliv; samt registrerad understödsförening

eller sådan sammanslutning, som, utan att hava till syfte att

i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen

fullföljer ovan angivet ändamål. Skattebefrielse enligt denna paragraf

tillkommer emellertid endast svensk juridisk person och äger icke rum, där

givaren för sin livstid eller för viss tid förbehållit sig nyttjanderätt till eller

rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den bortgivna egendomen eller

del därav.

För de i 38 § uppräknade rättssubjekten utgår arvsskatt enligt klass lil

i den i 28 § intagna tariffen, medan övriga juridiska personer ha att erlägga

såväl arvs- som gåvoskatt enligt klass IV i tariffen (angående gåvoskatt

se 43 §).

1936 års skcittekommitté har i kapitel I i sitt betänkande lämnat en historik

rörande den nuvarande skattefriheten för vissa stiftelser m. fl. juridiska personer

och i kapitel II redogjort för viss utländsk lagstiftning i fråga om beskattning

av stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer. Rörande

innehållet i dessa översikter hänvisar jag till betänkandet.

Erinras må i detta sammanhang, att frågan om skattefriheten för vissa

rättssubjekt berördes i bevillningsutskottets vid 1936 års riksdag avgivna betänkande

nr 46 i anledning av det då framlagda förslaget till omläggning av

den direkta statsbeskattningen. Utskottet anförde härutinnan följande:

Enligt nu gällande skattebestämmelser äro vissa rättssubjekt helt eller delvis

undantagna från skattskyldighet för inkomst samt befriade från skattskyldighet

för förmögenhet. I den mån statsbeskattningen kan hållas på en

relativt låg nivå, är det givetvis möjligt att bereda vissa rättssubjekt exempelvis

fromma stiftelser skattebefrielse eller skattelättnad. I den mån en ökad

skattebörda måste påläggas de fysiska personerna och även näringsföretagen,

uppkommer den frågan, huruvida staten i den utsträckning som för närvarande

gäller bör helt eller delvis undantaga vissa rättssubjekt från skatteplikt.

Utskottet anser, att vid den omprövning av statsbeskattningen, som förutsättes

komma att inom den närmaste tiden äga rum, jämväl den nu berörda

frågan upptages till övervägande.

I enlighet med detta uttalande har i direktiven för 1936 års skattekommitté

uppdragits åt kommittén att till prövning upptaga frågan om upphävande

av den skattebefrielse som nu tillkommer vissa rättssubjekt.

Statistiska uppgifter angående stiftelser och ideella föreningar.

I den officiella statistiken finnas visserligen utredningar angående såväl

stiftelser som ideella föreningar, men dessa utredningar äro nu mycket föråldrade.

Under år 1917 offentliggjordes sålunda en av statistiska centralbyrån

verkställd undersökning rörande stiftelserna i Sverige vid 1910 års

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

13

utgång. Enligt denna undersökning uppgick vid nämnda tidpunkt stiftelsernas

antal till 12,629 och den däri nedlagda förmögenheten till sammanlagt

329.5 miljoner kronor. Beträffande ideella föreningar skedde på föranstaltande

av de år 1918 tillsatta föreningsskattesakkunniga en statistisk utredning,

vilken verkställdes av socialstyrelsen. Enligt denna utredning, som

avsåg förhållandena under år 1917, utgjorde antalet kända ideella föreningar

26,386. Den sammanlagda förmögenheten hos dessa föreningar beräknades

till c:a 106 miljoner kronor

Under den tid som förflutit, sedan dessa statistiska utredningar ägde rum,

har givetvis såväl antalet stiftelser och ideella föreningar som den däri nedlagda

förmögenheten ökat högst betydligt. I vilken utsträckning detta skett

är för närvarande icke möjligt att bedöma. Emellertid må nämnas, att i det av

1936 tårs skattekommitté år 1937 avgivna betänkandet rörande omläggning

av den direkta statsbeskattningen (statens offentliga utredningar 1937: 42)

vissa uppgifter kunna hämtas angående de sistnämnda år till statsskatt taxerade

stiftelserna och ideella föreningarna. Enligt de i samma betänkande

sid. 292—294 intagna statistiska sammanställningarna utgjorde vid 1937

års taxering antalet »Övriga skattskyldiga» — varav de flesta torde vara stiftelser

— 595 med en debiterad statsskatt av sammanlagt 350,825 kronor och

antalet ideella föreningar 1,444 med en sammanlagd statsskatt av 523,750 kronor.

De för närvarande inflytande skatteintäkterna av stiftelser och ideella

föreningar äro således relativt obetydliga. Dessa siffror förefalla dock mycket

låga redan vid en jämförelse med de vid nyssnämnda statistiska utredningar

framkomna uppgifterna.

1936 års skattekommitté har övervägt, huruvida en efter nuvarande förhållanden

upprättad statistik beträffande stiftelser och ideella föreningar borde

verkställas, innan kommittén fattade ståndpunkt till frågan örn ändrade bestämmelser

rörande dessa juridiska personers beskattning. Kommittén har

emellertid icke ansett storleken av de skatteintäkter, som erhållas eller skulle

kunna erhållas från desamma, vara i första hand avgörande vid utformningen

av beskattningsreglerna på ifrågavarande område och har därför funnit sig

kunna framlägga förslag i ämnet utan att hava tillgång till ett fullständigt

statistiskt material. Emellertid har kommittén verkställt viss utredning dels

angående storleken av de kommunala donationsfonderna enligt tillgängliga

uppgifter, dels rörande de stiftelser, som stå under länsstyrelsernas tillsyn

eller därstädes anmälts men undantagits från tillsyn, dels ock i fråga örn storleken

av de under en följd av år för allmännyttigt ändamål donerade kapitalbeloppen

enligt uppgifter i dagspressen. Resultatet av utredningen framgår

av en vid kommittébetänkandet fogad bilaga, varur må återgivas följande.

Enligt för kommittén tillgängliga uppgifter, vilka till övervägande del

hänfört sig till 1935 eller 1936 års utgång, lia de i kommunala donationsfonder

nedlagda kapitaltillgångarna beräknats till följande belopp

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

för landskommuner och köpingar

» municipalsamhällen..........

» städer......................

» landsting....................

» hushållningssällskap .........

....... 55.1 miljoner kronor

....... 0.2 » »

....... 250.0 » »

....... 20.0 » »

....... 5.6 » t>

Summa 330.9 miljoner kronor

De hos länsstyrelserna anmälda stiftelserna med undantag av kommunala

donationsfonder hade vid 1937 års utgång eller vid slutet av det närmast dessförinnan

tilländalupna räkenskapsåret kapitaltillgångar örn tillhopa cirka

130.3 miljoner kronor. Emellertid äro ett stort antal stiftelser undantagna

från anmälningsskyldighet enligt lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över

stiftelser, och den sammanlagda förmögenheten hos de sålunda undantagna

stiftelserna torde säkerligen vara högst betydande. Kommittén har uppskattat

dem till avsevärt mycket mer än 200 miljoner kronor.

Om man, oaktat att materialet sålunda varit ytterst ofullständigt, sammanställer

de vid denna undersökning framkomna förmögenhetsbeloppen för de

olika grupperna av stiftelser, skulle det sammanlagda förmögenhetsbeloppet

ha varit cirka 660 miljoner kronor. Detta belopp är dock som sagt uppenbarligen

alldeles för lågt.

Efter hänvändelse till en av de dagliga tidningarna i Stockholm har å dess

arkiv med ledning av därstädes förvarade pressurklipp erhållits uppgifter om

beloppen å donationer för allmännyttiga ändamål under åren 1919—1938 enligt

notiser i dagspressen. Enligt dessa uppgifter, som dock endast avse kontanta

donationer, hade under tio-årsperioden 1919—1928 för sådana ändamål

donerats sammanlagt 99.9 miljoner kronor och under tio-årsperioden

1929—1938 tillhopa 179.2 miljoner kronor eller sammanlagt under dessa

tjugu år 279.1 miljoner kronor. Givetvis äro dessa uppgifter emellertid behäftade

med stora felkällor.

Stiftelser och ideella föreningar i allmänhet.

Framställningar i ämnet.

Den 12 och den 28 januari 1938 meddelade regeringsrätten utslag i ett flertal

mål angående beskattning av vissa under Göteborgs stads förvaltning stående

donationsfonder för allmännyttiga ändamål. Av fondema i målen framställda

yrkanden om befrielse från skattskyldighet för inkomst och förmögenhet

ogillades därvid av regeringsrätten med den motiveringen, att fonderna

måste anses utgöra stiftelser samt att dessa stiftelser icke på grund av

sitt ändamål vore fritagna från skattskyldighet för inkomst och förmögenhet.

I anledning av dessa regeringsrättsutslag hava Göteborgs stadskollegium,

svenska stadsförbundets styrelse och Överståthållarämbetet i särskilda till

Kungl. Maj:t ställda skrivelser hemställt om sådan ändring av gällande skattelagar,

att donationsfonder för kulturella och liknande ändamål bleve befriade

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

15

från skattskyldighet för inkomst och förmögenhet. Framställningarna överlämnades

till 193G års skattekommitté för att tagas under övervägande vid

fullgörande av kommitténs uppdrag.

Göteborgs stadskollegium anförde i sin skrivelse, att donationerna tillkommit

för tillgodoseende av bland annat allmännyttiga, kulturella, merkantila,

industriella och välgörande ändamål. Genom donationernas avkastning hade

yppat sig för de samhälleliga myndigheterna välkomna möjligheter att utan

ytterligare belastning av skattebetalarna tillgodose olika behjärtansvärda syften,

vilka i många fall säkerligen eljest icke kommit att understödjas av samhällets

egna medel. Vissheten om att en donations avkastning kunde komma

att genom beskattning avsevärt beskäras torde dock näppeligen verka stimulerande

för personer att grunda donationer för samhälleliga ändamål. Stadskollegiet

hade därför ansett sig böra påkalla statsmakternas uppmärksamhet

på betydelsen av att genom en ändring i gällande skattelagar bereddes möjlighet

till skattebefrielse för donationsfonder med kulturella och liknande

syften.

Svenska stadsförbundets styrelse underströk vikten av de av Göteborgs

stadskollegium begärda författningsändringarna och yttrade vidare, att ifrågavarande

donationsfonder alltsedan sin tillkomst hittills åtnjutit skattefrihet.

Genom de nu föreliggande prejudikaten hade den »vedertagna» skattefriheten

i ett slag och utan ändring av en bokstav i gällande författningar förbytts

i skattskyldighet. För egen del vore styrelsen av den bestämda uppfattningen,

att den hittills följda praxis i avseende å donationsfondernas beskattning

hade alla skäl för sig.

Överståthållarämbetet framhöll, att taxeringsnämnderna i Stockholm och

säkerligen även på många andra håll av ålder givit en vidsträckt och välvillig

tillämpning åt föreskrifterna angående stiftelsers och fonders skattskyldighet.

Sålunda hade fonder, vilkas avkastning ginge till samhällsgagneliga

ändamål, till allmänna kulturella sådana eller till ändamål av gagn för kommuner,

befriats från skattskyldighet. Denna praxis hade synts Överståthållarämbetet

väl motiverad och till gagn för det allmänna. Frågan om dylika fonders

skattefrihet hade emellertid genom omförmälda utslag av regeringsrätten

kommit i annat läge. Därest icke andra bestämmelser bleve meddelade,

måste givetvis taxeringsnämnderna följa den av regeringsrätten intagna ståndpunkten,

med påföljd att en mångfald donationsfonder för allmännyttiga och

landsgagneliga ändamål skulle bliva föremål för en ofta hård beskattning. Sådana

beskattningsåtgärder komme med säkerhet även att för framtiden motverka

intresset för att ställa medel till förfogande för allmängagneliga ändamål.

Överståthållarämbetet hemställde därför, att det måtte tagas under övervägande,

huruvida icke sådana ändrade bestämmelser borde meddelas rörande

donationsfonders beskattning, att den av Överståthållarämbetet berörda

tidigare praxis bleve i huvudsak lagfäst.

Regeringsrätten meddelade vidare den 24 oktober 1941 utslag i mål angående

beskattning av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt Wenner-Gren
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

ska samfundet. Enligt stadgarna för stiftelsen har denna till huvudsakligt

ändamål att främja vetenskaplig forskning och undervisnings- eller studieverksamhet

av landsgagnelig innebörd; och skall detta ändamål ses till godo

genom direkta anslag eller anslag till institut för sådan forskning eller verksamhet.

Ändring i stadgarna kan dock ske, örn stiftarna eller, sedan dessa

avlidit, Stockholms enskilda banks bolagsstämma samt stiftelsens styrelse

därom äro ense. Samfundet har enligt sina stadgar till ändamål att främja

vetenskaplig forskning, företrädesvis inom de sociala, ekonomiska, naturvetenskapliga

och medicinska områdena, och dess tillgångar må användas uteslutande

för dylika ändamål eller för understödjande av andra allmännyttiga

företag. I målen påstodo sig stiftelsen och samfundet vara vetenskapliga samfund,

men detta bestreds av t. f. skattedirektören hos Överståthållarämbetet

under hänvisning bland annat till att stiftelsen och samfundet icke själva

bedrevo någon vetenskaplig verksamhet. I utslagen förklarades såväl stiftelsen

som samfundet vara skattskyldiga för inkomst och förmögenhet med den

motiveringen, att de icke kunde anses vara att hänföra till vetenskapliga

samfund eller eljest enligt 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen och 7 § e)

statsskatteförordningen frikallade från skattskyldighet.

Utslagen ha föranlett Uppsala universitet, Lunds universitet, karolinska

mediko-kirurgiska institutet, Stockholms högskola, Göteborgs högskola, vetenskapsakademien,

vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, lantbruksakademien

och ingenjörsvetenskapsakademien att i en gemensam, till Kungl.

Maj:t ställd skrivelse hemställa om åtgärder för upphävande av den ifrågavarande

skattskyldigheten, vilken komme att huvudsakligen gå ut över den

vetenskapliga verksamheten i landet. Då de årliga skatterna utgjorde för

Wallenbergska stiftelsen mellan 500,000 och 600,000 kronor och för WennerGrenska

samfundet omkring 140,000 kronor, komme den vetenskapliga

verksamheten att drabbas mycket hårt. De medel, som av stiftelsen och

samfundet ställts till förfogande för vetenskapliga forsknings- eller undervisningsändamål,

hade utgjort mycket värdefulla bidrag härtill och hade

ej sällan varit oumbärliga förutsättningar för betydelsefulla arbetens igångsättande

och fullföljande. Det vore icke uteslutet, att en avsevärd minskning

av dessa medel skulle medföra, att vissa vetenskapliga arbeten måste

helt nedläggas eller i en beklagansvärd utsträckning begränsas. Särskilt

allvarlig komme denna minskning att framstå, då den infölle samtidigt med

den väsentliga nedsättning av statsanslagen till vetenskapliga institutioner,

som under krigets tryck företagits. Skrivelsen, vid vilken fogats förteckningar

över av stiftelsen och samfundet beviljade anslag, utmynnade i en hemställan,

att Kungl. Majit måtte i proposition lill 1942 års riksdag föreslå skattefrihet

för stiftelser, som hade till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig

forskning eller vetenskaplig undervisning.

Jämväl XVenner-Grenska samfundet har med anledning av det beträffande

samfundet meddelade utslaget i skrivelse till Kungl. Majit — under

hänvisning till en i skrivelsen lämnad utförlig redogörelse för samfundets

hittillsvarande verksamhet — anhållit örn åtgärder för att befria detsam
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

17

ma från skattskyldighet eller, om detta ej läte sig göra, lätta dess skattebörda.

Samfundet har härutinnan ifrågasatt i första hand, huruvida icke

skatteförfattningarnas bestämmelser örn skattefrihet för vetenskapliga samfund

kunde ändras till att avse samfund och stiftelser, vilkas uppgift vore

att främja vetenskaplig forskning eller vetenskaplig undervisning, samt i

andra hand, huruvida icke i skatteförfattningarna kunde intagas bestämmelser

örn rätt för samfund och stiftelser att vid inkomstens beräknande

göra avdrag för utgifter till vetenskaplig forskning eller undervisning.

Slutligen må omnämnas, att svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas

riksförbund i en till 1936 års skattekommitté inkommen skrift hemställt

örn sådan ändring av gällande beskattningsregler, att inkomst av inträdesavgifter

vid av idrottsförening eller idrottförbund anordnad tävling eller

uppvisning i icke-professionell idrott ej bleve beskattad. Då emellertid berörda

spörsmål enligt kommitténs mening icke folie inom kommitténs uppdrag,

har kommittén icke i sitt betänkande tagit ställning till denna framställning.

I detta sammanhang må erinras, att vid 1936 års riksdag motioner väckts

dels i första kammaren av herr Torsten Ström m. fl. (nr 254) och dels i

andra kammaren av herr Holmström m. fl. (nr 452), vari hemställdes, att

riksdagen måtte besluta sådan ändring av anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen,

att avgifter, som influtit till idrottsförening vid tävling eller

uppvisning i icke professionell idrott, bleve undantagna från beskattning.

Motionärerna framhöllo såsom motivering härför idrottens stora allmänna

och sociala betydelse samt påpekade, att hel skattebefrielse för idrottsföreningar

även kunde ifrågasättas.

Bevillningsutskottet, som avstyrkte motionerna, ansåg i likhet med motionärerna

den icke professionella idrotten äga stor betydelse och vara förtjänt

av stöd för sin verksamhet från det allmännas sida. Utskottet ifrågasatte

emellertid lämpligheten av att detta stöd bereddes genom befrielse

från skatt för ifrågavarande avgifter. En dylik skattelindring skulle huvudsakligen

komma de större och i ekonomiskt hänseende bäst ställda föreningarna

till godo, medan däremot de mindre föreningarna, vilka i regel torde

vara i största behov av understöd för sin verksamhet, skulle erhålla relativt

ringa nytta av en lindring i sin beskattning. Utskottet ansåge vidare, att

ifrågavarande spörsmål borde bliva föremål för en mera ingående undersökning

än den utskottet kunnat verkställa samt förväntade, att de för utredningen

rörande den kommunala beskattningen tillsatta sakkunniga komme

att ägna uppmärksamhet åt förevarande spörsmål.

I enlighet med utskottets förslag avslogos motionerna av riksdagen.

Kommittéförslaget.

Såsom framgår av Bilaga A har kommittén beträffande stadgandet i 5 §

1 mom. e) kommunalskattelagen angående undantagande från skatteplikt

till fastighetsskatt föreslagit bland annat den ändringen, att uttrycken »veten
fIi

hang lill riksdagens protokoll 19i2. I sami. Nr 134.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

skapliga samfund» samt »sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte

andra fromma stiftelser» skulle ersättas med »sjukvårdsinrättningar, vilkas

verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar samt sådana

stiftelser och föreningar, som avses i 53 § 1 mom. e)».

Stadgandet i 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen, varav följer frihet för

däri uppräknade rättssubjekt från skattskyldighet för annan inkomst än av

fastighet samt, vad angår allmän kassa som åtnjutit inkomst från lediga ecklesiastika

sysslor, tillika från sådan inkomst, har i kommittéförslaget uppdelats

i två punkter, d) och e). Beträffande de under punkt d) hänförda rättssubjekten

föreslås ingen ändring i skattskyldighetens omfattning, medan

däremot de under punkt e) angivna skulle bliva skattskyldiga jämväl för inkomst

av rörelse. Förslaget innebär tillika, bland annat, att uttrycken »vetenskapliga

samfund» samt »sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte

andra fromma stiftelser ävensom stipendiefonder» ersatts med de under

punkt e) införda beteckningarna »sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet

ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser, som utan begränsning

till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer hava till huvudsakligt

ändamål att främja vård och uppfostran av barn eller att lämna

understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller att utöva hjälpverksamhet

bland behövande eller att främja vetenskaplig forskning, ävensom

sådana föreningar, som utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas

ekonomiska intressen huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga

om stiftelser här angivna art». I anslutning härtill har föreslagits, att i anvisningarna

till 53 § skulle införas ett nytt moment av följande lydelse:

7. Frågan om skattskyldigheten för en stiftelse eller en förening skall bedömas

med hänsyn till det ändamål, som tillgodoses i den bedrivna verksamheten.

En stiftelse eller en förening, som i sin verksamhet främjar flera ändamål,

anses hänförlig under 1 mom. e), därest verksamheten huvudsakligen

avser att tillgodose ändamål av sådan beskaffenhet, som i nämnda stadgande

omförmäles. Detta anses vara fallet, örn i verksamheten allenast i ringa omfattning

främjas ändamål av annan art.

Stadgandet i 7 § e) förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

enligt vilket däri uppräknade rättssubjekt — desamma som angivas i

53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen — frikallas från skattskyldighet för

all inkomst, skulle enligt förslaget ändras på motsvarande sätt som stadgandet

i sistnämnda författningsrum.

Kommittén har i motiveringen till sitt förslag i nu angivna delar inledningsvis

anfört i huvudsak följande:

Gällande lagstiftning angående stiftelser är i hög grad ofullständig. I 1 §

av 1929 års lag örn tillsyn över stiftelser finnes visserligen en definition på

begreppet stiftelse, vilken innebär, att stiftelsens tillgångar skola bilda en

självständig förmögenhet samt att stiftelsen skall hava ett bestämt ändamål

och en viss varaktighet. Beträffande stiftelsernas allmänna rättsställning och

förutsättningarna för att de skola erhålla rättssubjektivitet finnas emellertid

icke några bestämmelser i svensk rätt, örn ock hos domstolar och andra myn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

1!)

digheter utl»ildal sig viss praxis i sistnämnda hänseende. E,j heller linnas i

gällande lagstiftning några allmänna föreskrifter angående stiftelsers förvaltning.

Lagen örn tillsyn över stiftelser innehåller visserligen stadganden i sådant

avseende, men det är endast vissa stiftelser som äro underkastade lagens

tillämplighet. Tillsynslagen, som har till syfte att åvägabringa en offentlig

kontroll beträffande stiftelser med allmännyttigt ändamål, är nämligen icke

tillämplig på stiftelser, som främja ändamål av annan art. Emellertid äro

ej eils alla stiftelser med allmännyttigt ändamål underkastade tillsyn enligt

nämnda lag, ty enligt 2 § i tillsynslagen äro åtskilliga stiftelser med sådant

ändamål undantagna från anmälningsplikt. De stiftelser, som ej komma inom

tillsynslagens tillämplighetsområde, äro ej underkastade registreringsskyldighet

i någon form. Med största sannolikhet är såväl antalet sådana stiftelser

som beloppet å de däri nedlagda kapitaltillgångarna högst betydande.

Beträffande ideella föreningar finnas i svensk rätt ännu icke några bestämmelser.

ehuru frågan örn lagstiftning på detta område länge varit aktuell.

Någon lagfästad definition på begreppet ideell förening finnes alltså icke och

ej heller några i lag givna regler örn villkoren för att ideella föreningar skola

tillerkännas rättssubjektivitet. Inom justitiedepartementet har under år 1938

utarbetats en promemoria örn grunderna för en lagstiftning angående ideella

föreningar jämte utkast till lag örn .sådana föreningar. Medan tidigare utarbetade

förslag till lagstiftning örn ideella föreningar byggt på registrering såsom

villkor för rättssubjektivitet, ifrågasättes i promemorian icke registreringsskyldighet

för sådana föreningar. Meningen är i stället, att med utgångspunkt

från rådande rättspraxis lagfästa de förutsättningar, under vilka

rättssubjektivitet nu tillerkännes ideell förening. Denna promemoria bär

emellertid hittills icke föranlett annan åtgärd än att yttranden över densamma

infordrats från vissa myndigheter och korporationer.

Frånvaron av en allmän reglering beträffande stiftelsers och ideella föreningars

rättsförhållanden har utan tvivel vållat olägenheter på beskattningsväsendets

område. I de under senare tid ganska ofta hos skattedomstolarna

"förekommande målen angående stiftelsers skattskyldighet torde det nämligen

mestadels hava gällt att bedöma, huruvida det varit fråga om en verklig

stiftelse. Inom rättsvetenskapen skiljes mellan självständiga och osjälvständiga

stiftelser, vilken distinktion innebär, att endast den självständiga stiftelsen

utgör ett rättssubjekt. Med begreppet osjälvständig stiftelse åsyftas

däremot sådana fall, där den. som genom en donation med äganderätt erhållit

viss egendom, på grund av donators särskilda föreskrift ej får fritt

disponera över egendomen. Något nytt rättssubjekt har alltså icke bildats

därigenom. Under förarbetena till lagen örn tillsyn över stiftelser framhölls

av lagrådet det vanskliga i att komma till rätta med distinktionen mellan

självständiga och osjälvständiga stiftelser. Huruvida denna distinktion tilllämpats

vid beskattningen, är med ledning av tillgängliga prejudikat svårt

att bedöma. Då det exempelvis gällt beskattning av donationsfonder, vilkas

förvaltning anförtrotts åt en kommunal myndighet, synas emellertid skattedomstolarna

i regel hava ansett dessa donationsfonder såsom verkliga stiftelser.

Måhända har vid detta ställningstagande presumerats, att donator avsett

alf bilda en självständig stiftelse, d. v. ,s. ett nytt rättssubjekt. Emellertid

synes utgången i vissa beskattningsmål angående donationsfonder närmast

tyda på att även osjälvständiga stiftelser ansetts utgöra .särskilda skattesubjekt.

Enligt kommitténs mening vore del i hög grad önskvärt, örn .större klarhet

kunde skapas rörande särskilt stiftelsernas rättsliga ställning. De i det praktiska

taxeringsarhetet uppkomna svårigheterna i fråga örn stiftelsers beskatt
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr lil

ning torde till icke ringa del bero på den bristfälliga regleringen i rättsligt

avseende. För .såväl taxeringsmyndigheterna som de skattskyldiga skulle det

j sådana fall vara en avsevärd fördel, örn det funnes lagbestämmelser, som

kunde tjäna till ledning vid bedömandet huruvida en viss fond kan anses

utgöra en stiftelse. Behovet av sådana lagbestämmelser framträder så mycket

klarare, om man betänker, att det ofta är taxeringsnämnder utan någon juridisk

förfarenhet som hava att i första hand träffa avgörandet i dylika fall.

Det torde emellertid vara uppenbart, att bestämmelser i sådant syfte icke

höra hemma i en skatteförfattning. Denna sak bör regleras i den civila lagstiftningen

och nied beaktande jämväl av andra synpunkter än dem som

sammanhänga med beskattningen. Kommittén anser sig fördenskull icke

kunna i sitt förslag giva några bestämmelser i detta hänseende. Så länge

några civilrättsliga föreskrifter i ämnet icke finnas, torde det därför liksom

hittills få ankomma på praxis att avgöra, under vilka förutsättningar en stiftelse

kan anses föreligga.

Lagen om tillsyn över stiftelser bygger såsom ovan nämnts på den tanken,

att stiftelser, som äro av betydelse för det allmänna, skola ställas under offentlig

kontroll, medan däremot för andra stiftelser tillsyn från det allmännas

sida icke ansetts påkallad. Det torde emellertid ligga i sakens natur, att i fråga

örn beskattningen en motsatt synpunkt måste anläggas. Vid beskattningen

är behovet av en registrering störst i fråga örn stiftelser, som tjäna ändamål

av mera enskild art, under det att detta behov är minst framträdande beträffande

stiftelser med i hög grad allmännyttigt ändamål. Såsom saken nu

är ordnad, torde det säkerligen bereda taxeringsmyndigheterna stora svårigheter

att effektivt övervaka, att skattskyldiga stiftelser och ideella föreningar

icke undgå beskattning för sina .inkomster. Mestadels bedriva icke dessa juridiska

personer verksamhet av sådan art, att deras existens blir mera allmänt

känd.

Enligt nuvarande bestämmelser åtnjutes skattefrihet av bland annat akademier,

allmänna undervisningsverk samt sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar.

Med dessa benämningar avses endast privata institutioner av

denna beskaffenhet. Statens och kommunernas inrättningar av detta slag äro

befriade från skattskyldighet redan genom bestämmelserna örn skattefrihet

för staten och kommunerna. Utmärkande för alla de institutioner, som här

avses, är emellertid, att de åsyfta att främja viktiga samhällsfunktioner, vilka

lika väl kunnat omhänderhavas av statliga eller kommunala organ. Institutionerna

kunna betecknas såsom anstalter för undervisning, barnuppfostran,

sjukvård eller annan hjälpverksamhet. Något vinstsyfte för anstaltens ägare

får icke förefinnas.

Förutom nyssnämnda anstalter hava i skatteförfattningarna sedan lång

tid tillbaka jämväl »andra fromma stiftelser» varit befriade från skattskyldighet

till staten. Någon förklaring angående innebörden av begreppet from

stiftelse har icke lämnats i skatteförfattningarna eller i förarbetena till desamma.

Vid tolkningen av begreppet har fördenskull någon annan ledning

icke stått att vinna än skattedomstolarnas — och främst regeringsrättens —

praxis. Enligt denna torde till fromma stiftelser hava hänförts sådana stiftelser

som främja sjukvård, barnavård och barnuppfostran eller utöva annan

hjälpverksamhet bland behövande. Däremot räknas icke till fromma stiftelser

sådana, som hava ett religiöst ändamål eller främja kulturella, sociala

eller eljest allmännyttiga intressen eller utöva välgörenhet gentemot andra än

behövande.

Emellertid torde det nog förhålla sig så, alt regeringsrättens praxis i fråga

örn stiftelsers beskattning endast i mindre grad vunnit tillämpning hos faxe
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

21

ringsmyndigheterna. Hos beskattningsnämnderna synes i stor utsträckning

hava rått den uppfattningen, att till fromma stiftelser vore hänförliga stiftelser

med allmännyttiga ändamål överhuvud taget. Härpå tyder bland annat

innehållet i de skrivelser, som Göteborgs stadskollegium, Svenska stadsförbundets

styrelse och Överståthållarämbetet avgivit till Kungl. Majit i anledning

av regeringsrättens utslag rörande de s. k. Göteborgsfonderna. Dessa utslag,

vilka väckt stor uppmärksamhet, synas ganska allmänt hava uppfattats

såsom en ändring av tidigare praxis. Såvitt kommittén kunnat finna, utgjorda

emellertid den ståndpunkt, som kommit till uttryck genom utslagen,

knappast någon nyhet.

Kommittén vill emellertid framhålla, att den feltolkning, som sålunda förekommit,

icke torde kunna i första hand läggas taxeringsmyndigheterna till

last. Anledningen får nog närmast sökas i stadgandet örn skattefrihet för

fromma stiftelser. Detta stadgande har genom sin oklarhet länge berett tolkningssvårigheter.

Kommittén finner för sin del angeläget, att begreppet from

stiftelse ej längre bibehålies i skattelagstiftningen.

Kommittén har därefter behandlat frågan huruvida överhuvud

laget någon skattefrihet för enskilda juridiska personer

bör bibehållas och har härom anfört väsentligen följande:

I den allmänna diskussionen har under senare tid frågan om stiftelsers

beskattning ofta förts på tal. Därvid har från många håll framställts krav

på en betydande utvidgning av den nuvarande skattefriheten. Man har

ansett det nära nog självklart, att stiftelser, som främja något allmännyttigt

ändamål, skulle befrias från beskattning. Denna uppfattning torde bero därpå

att skattefriheten för vissa slag av stiftelser och andra inrättningar funnits

så länge i vår skattelagstiftning, att tillvaron av denna skattefrihet ingått

i det allmänna föreställningssättet. Man utgår med andra ord ifrån,

att vissa ur allmän synpunkt mera betydelsefulla rättssubjekt icke skola beskattas.

Det måste emellertid betänkas, att, då skattefriheten infördes i vår

skattelagstiftning och under lång tid därefter, förhållandena voro helt annorlunda

än nu. Vid tiden för skattefrihetens införande var det allmännas

verksamhet ytterst begränsad. För vård av sjuka och fattiga ingrep det allmänna

endast i en mycket ringa omfattning. Omsorgen härom överläts i stor

utsträckning till privata institutioner eller enskilda samhällsmedlemmar. Dessa

privata institutioner erhöllo benämningen fromma stiftelser, vilket nog torde

hava sin förklaring däri att i äldre tid kyrkan varit den, som närmast tagit

sig an vården av sjuka och fattiga. Skattefriheten för dessa .stiftelser måste

under sådana förhållanden te sig helt naturlig. Men saken kommer i ett

annat läge, när såsom nu är fallet av staten och kommunerna årligen utgivas

hundratals miljoner kronor för den allmänna välfärden. Det kan då icke

undgås, att skattefriheten måste tagas under noggrann omprövning.

Vid ett sådant övervägande uppkommer först den frågan, huruvida någon

principiell grund förefinnes för skattefriheten. Under tidigare lagstiftningsarbeten

bär detta spörsmål behandlats särskilt av inkomstskattesakkunniga.

vilka ansågo, att en verksamhet, som främjar statsändamål, borde

under viss angiven förutsättning vara berättigad till skattefrihet. Givet är

att vissa skid kunna tala för en sådan uppfattning. Örn man emellertid ser

saken ur principiell synpunkt, torde detta betraktelsesätt knappast vara hållhart.

Icke ens stat och kommun liro principiellt befriade från skattskyldighet,

då ju vid kommunalbeskattningen för dem föreligger skatteplikt för viss

inkomst. Skattebefrielsen til! statsskatt beror givetvis därpå att en statshushållning

av slät och kommun vöre meningslös.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Kommittén anser tor sin del, att någon principiell grund för skattefrihet

icke torde kunna av någon åberopas. Genom den samhälleliga verksamheten

på olika områden uppstå utgifter, och det torde principiellt sett åligga

envar, sorn av samhället åtnjuter rättsskydd, att lämna sitt bidrag till dessa

utgifters täckande. Denna bidragsplikt finner för övrigt icke i första hand

sin motivering i hänsynen till det allmänna. Det är icke .statens »fiskaliska

intresse» det här närmast gäller. Örn vissa rättssubjekt äro befriade från

skatteplikt, så medför detta den ofrånkomliga konsekvensen, att de, som ej

kunna åberopa någon skattefrihetsgrund, få bära desto högre skattebörda.

Denna synpunkt måste givetvis tillmätas ökad betydelse i den mån som

skattebördan stegras.

Eftersom någon fullständig statistik icke finnes beträffande de i stiftelser

och ideella föreningar nedlagda kapitaltillgångarna, är det icke möjligt att

med siffror närmare belysa, på vad sätt ett fritagande från beskattning av

alla juridiska personer med allmännyttigt ändamål skulle inverka på skatteunderlaget.

Redan den inom kommittén verkställda statistiska undersökningen

synes dock ganska klart tyda på, att det icke är oväsentliga belopp det

här gäller. Det får ej heller förbises, att en lagstadgad skattefrihet i praktiken

lätt kan få betydligt större omfattning än som egentligen varit avsett. Så

torde uppenbarligen vara fallet för närvarande, örn ock detta till stor del

beror på feltolkning av gällande bestämmelser.

A andra sidan torde emellertid icke kunna förnekas, att starka billighetsskäl

tala för att institutioner, som främja allmännyttiga ändamål av högt

kvalificerad art, höra medgivas en viss särställning i skattehänseende. Framför

allt gäller detta sådana ändamål, som eljest skolat tillgodoses av skattemedel.

Kommittén har för sin del ansett uppenbart, att inrättningar, vilka i

sin verksamhet främja .sådana syften, skäligen böra komma i åtnjutande av

vissa förmåner vid beskattningen. Med hänsyn till den enligt nuvarande bestämmelser

bristfälliga kontrollen över stiftelser och ideella föreningar har

kommittén emellertid ifrågasatt, huruvida befrielse från skattskyldighet och

därmed åtföljande frikallelse från deklarationsplikt är den lämpligaste formen

för dessa skatteförmåners meddelande.

Inom kommittén har fördenskull övervägts möjligheten av att helt borttaga

skattefriheten för enskilda juridiska personer. Alla sådana juridiska

personer skulle alltså enligt denna tanke vara underkastade deklarationsplikt,

såvida deras inkomster eller förmögenhet uppginge till beskattningsbart

belopp. De stiftelser och ideella föreningar, som främja vissa i hög grad

allmännyttiga ändamål, skulle emellertid erhålla lättnad i eller befrielse från

beskattning på så sätt, att de finge från sina inkomster avdraga vad de utgivit

lill fullföljande av sitt ändamål. Med en sådan anordning ville kommittén

framför allt vinna, att en allmän deklarationsplikt bleve föreskriven för ifrågavarande

juridiska personer samt att skattefriheten endast skulle omfatta

den del av stiftelsernas och de ideella föreningarnas inkomster, som verkligen

användes till allmännyttiga ändamål. Bedömandet av huruvida skäl förefunnes

för skattebefrielse skulle därigenom komma att ske hos taxeringsmyndigheterna

och ej såsom nu i stor utsträckning är fallet hos de skattskyldiga

själva.

Kommittén har emellertid funnit denna väg icke vara framkomlig. Beträffande

särskilt sådana inrättningar, som fylla verkliga samhällsfunktioner,

skulle införandet av skattskyldighet och deklarationsplikt te sig ganska meningslöst.

Taxeringsmyndigheterna finge sig ålagt ett besvärligt och tidsödande

kontrollarbete, som i många fall icke skulle leda till någon taxering.

Det nu ifrågasatta avdragssystemet skulle även kunna verka i hög grad obil
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

23

ligt för den skattskyldige. Örn exempelvis en stiftelse något år reserverade avkastningen

av sin förmögenhet för att användas ett följande år, finge stiftelsen

för det beskattningsår, då inkomsten icke blivit använd, erlägga skatt

för hela sin inkomst.

På grund av nu anförda omständigheter har kommittén stannat för ett

bibehållande av det nuvarande systemet med skattefrihet för vissa rättssubjekt

med allmännyttigt ändamål. Vid detta ställningstagande har även beaktats,

att sådan skattefrihet finnes'' föreskriven i åtminstone dansk, finsk,

norsk och tysk skattelagstiftning.

Kommittén har i detta sammanhang framhållit behovet av en r e g i s t r er

i n g av stiftelser och ideella föreningar eller i varje fall

en statistik över stiftelser. Härutinnan har kommittén anfört:

Därest bestämmelser örn skattefrihet för vissa rättssubjekt fortfarande

komma att finnas i våra skatteförfattningar, torde det vara av synnerlig vikt

att på annan väg söka råda bot mot den bristande effektiviteten vid stiftelsers

och ideella föreningars beskattning. Närmast kommer därvid i fråga

införandet av en allmän registreringsplikt för dessa juridiska personer. Enligt

kommitténs mening skulle det beträffande beskattningen vara en avsevärd

fördel, örn en sådan registreringsplikt kunde införas. Därest en allmän

registreringsplikt emellertid icke skulle bliva föreskriven, torde ett efter statistisk

undersökning upplagt register över stiftelser erbjuda vissa möjligheter

för taxeringsmyndigheterna att utöva en vid beskattningen erforderlig kontroll.

Detta register torde kunna utarbetas efter ungefärligen samma grunder

som vid den tidigare undersökningen rörande stiftelserna under år 1910. Då

det är av synnerlig vikt, att registret blir fullständigt, böra föreskrifter utfärdas

örn skyldighet för stiftelser att lämna uppgifter vid ifrågavarande undersökning.

Nytt register bör uppläggas efter jämna tidsperioder, exempelvis

vart femte eller möjligen vart tionde år.

I en vid 1939 års lagtima riksdag i andra kammaren av herr Osberg väckt

motion (nr 108) hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:tgöra framställning

örn uppläggande av ett offentligt register över stiftelser och donationer.

Motionen avslogs emellertid av riksdagen. Statistiska centralbyrån,

som i avgivet yttrande över denna motion tillstyrkte bifall till densamma,

förordade av praktiska skäl. att i registret icke skulle redovisas andra stiftelser

än sådana, som hade en förmögenhet överstigande 1,000 kronor. Beträffande

övriga stiftelser skulle angivas allenast antalet av desamma kommunvis.

Enligt kommitténs mening torde ur beskattningssynpunkt något hinder

icke möta för en sådan begränsning av materialet vid registrets uppläggande.

Rörande o m fattning e n a v skatt e f r i h e t e n för s t i f t e 1- ser har kommittén uttalat i huvudsak följande:

I vilken omfattning skattefrihet bör medgivas är mycket vanskligt att avgöra.

Enligt kommitténs mening torde det dock vara uppenbart, att skattefriheten

icke'' kan göras så vidsträckt, att däri inrymmas allmännyttiga ändamål

överhuvud taget. Detta skulle innebära, att de allra flesta stiftelser

bleve skattefria. Det torde dock ingalunda vara säkert, att medel, som donerats

till stiftelser, alltid komma till den bästa användningen. Även örn ändamålet

med en donation i och för sig kan anses vara behjärtansvärt, så lii''

därmed icke klart, alt donator för tillgodoseende av detta ändamål valt en

väg, som ur allmän synpunkt är den lämpligaste. Stundom kunna donationsbestämmelserna

lill och med vara så avfattade, all svårigheter uppstå att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

linna användning för de donerade medlen. Sålunda har en av kommittén

verkställd undersökning rörande Stockholms stads donationsfonder givit vid

handen, att flera fonder på betydande belopp och med klart allmännyttiga

ändamål icke av staden tagits i anspråk utan under årtionden fått tillväxa

genom räntans läggande till kapitalet.

Kommittén har för sin del kommit till den uppfattningen, att skattefriheten

icke bör omfatta andra institutioner än sådana som främja ändamål, vilka

eljest mäst tillgodoses av det allmänna. När skatlebördan för fysiska personer

nått en sådan höjd som nu är fallet, kan det enligt kommitténs mening

icke försvaras att låta dessa få bära ökad skattebörda på grund av skattefrihet

för ändamål, som icke skolat bliva tillgodosedda av det allmänna. Det

torde i detta sammanhang även böra framhållas, att det är ändamålet, sådant

detsamma visar sig i den bedrivna verksamheten, som bör vara avgörande

för frågan huruvida skattefrihet skall medgivas eller icke. Därest

exempelvis en stiftelse i sin verksamhet skulle främja annat ändamål än

som angives i stadgarna, blir skattefriheten beroende av på vad sätt verksamheten

bedrives.

Det torde vara uppenbart, att en gränsdragning mellan skattefria och

skattskyldiga rättssubjekt måste bereda svårigheter. Någon allmängiltig

norm att lägga till grund vid denna gränsdragning finnes icke. Enligt kommitténs

mening torde man vid bestämmande av skattefrihetens omfattning

böra bland de allmännyttiga ändamålen utvälja vissa av särskilt hög valör

och medgiva desamma en vid beskattningen privilegierad ställning. Vid bedömandet

av graden av allmännyttighet finnes naturligtvis icke någon klar

skiljelinje. Kommittén har dock för sin del funnit, att de nuvarande bestämmelserna

örn skattefrihet för stiftelser i stort sett kunna sägas — rätt tolkade

— innebära en ganska god systematik. Medan akademier, allmänna undervisningsverk

samt sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar kunna rubriceras

såsom anstalter för främjande av undervisning, barnuppfostran, sjukvård

och annan hjälpverksamhet, torde »andra fromma stiftelser ävensom

stipendiefonder» få anses utgöra institutioner, sorn på annat sätt än å anstalt

verka för samma ändamål.

Den verksamhet, som utövas av akademier, allmänna undervisningsverk

samt sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar, torde utan gensägelse få

anses vara av den högt kvalificerade art, att en särställning för dem i beskattningshänseende

är befogad. Enligt kommitténs förslag utgöra dessa

inrättningar en kärna, omkring vilken skattefriheten i övrigt uppbyggts. I

förslaget bibehållas dessa begreppsbestämningar, dock med den ändringen

att begreppet »sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar» i syfte att förtydliga

dess innebörd ersättes med benämningarna »sjukvårdsinrättningar,

vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte» och »barmhärtighetsinrättningar».

Kommittén har icke ansett tillrådligt att i övrigt beträffande de anstalter,

varom här är fråga, införa ändrade benämningar, vilket skulle få till följd,

att hittillsvarande praxis på detta område bleve helt betydelselös.

I likhet med vad som gäller enligt nuvarande lagstiftning hör skattefriheten

icke vara begränsad till sådana rättssubjekt, som utöva sin verksam
het

på egen anstalt. De allra flesta stiftelser torde vara att hänföra till penningstiftelser

och dessa böra, därest de främja samma ändamål som akademier,

allmänna undervisningsverk samt sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar,

erhålla samma skatteförmåner som dessa. I enlighet därmed

föreslår kommittén, att stiftelser, vilkas verksamhet har till ändamål att

främja vård och uppfostran av barn, att lämna understöd för beredande av

undervisning eller utbildning eller att utöva hjälpverksamhet bland behövande,

skola tillerkännas skattefrihet. En sådan reglering av skattefrihetens

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

25

omfattning torde ganska nära överensstämma med innebörden av det i nn

gällande lagtext förekommande uttrycket »andra fromma stiftelser ävensom

stipendiefonder». I ett avseende tiar emellertid kommittén funnit en utsträckning

av skattefriheten utöver vad nu nämnts vara av behovet påkallad, nämligen

i fråga örn sådana stiftelser, som främja vetenskaplig forskning.

Enligt nu gällande lagstiftning äro vetenskapliga samfund frikallade från

skattskyldighet lill slaten. Stiftelser, som främja vetenskaplig forskning, äro

däremot icke befriade från beskattning i vidare mån än desamma kunna

anses hänförliga till stipendiefonder. En sådan ordning kan enligt kommitténs

mening icke bibehållas. Kommitténs förslag bygger på den förutsättningen

att stiftelser och ideella föreningar skola, i den mån de främja

samma ändamål, behandlas lika i beskattningshänseende. Akademier och

allmänna undervisningsverk (t. ex. högskolor) främja icke endast undervisning

utan även vetenskaplig forskning. Ur principiell synpunkt sett utgör

detta enligt kommitténs uppfattning en anledning att utsträcka skattefriheten

till alt avse även stiftelser för främjande av vetenskaplig forskning. Emellertid

torde härför tala jämväl praktiska skäl. De stiftelser, som främja vetenskapen,

göra ej sällan delta i form av understöd till såväl undervisning

som forskning. Ett typiskt exempel därpå utgör Knut och Alice Wallenbergs

stiftelse, vars ändamål i stiftelsens stadgar angives sålunda: »Stiftelsen haltin

huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig forskning och undervisnings-

eller studieverksamhet av landsgagnelig innebörd; och skall detta ändamål

ses till godo genom direkta anslag eller anslag till institut för sådan

forskning eller verksamhet.»

När nu skattefrihet föreslås för stiftelser med ändamål att främja vetenskaplig

forskning, skulle det kunna ifrågasättas, om icke även stiftelser, som

gynna konst och litteratur, borde erhålla skattefrihet. Därvid må erinras,

att sådana stiftelser, som hava till ändamål att lämna understöd för mottagarens

undervisning eller utbildning, enligt kommitténs förslag skola erhålla

skattefrihet. I den mån stiftelser för främjande av konst och litteratur kunna

hänföras under detta stadgande, komma de således i åtnjutande av skattebefrielse.

Beträffande övriga stiftelser för främjande av konst och litteratur

synas emellertid icke föreligga tillräckliga skäl att undantaga desamma från

skattskyldighet.

Jämväl i ett annat avseende skulle en utsträckning av skattefriheten kunna

ifrågasättas, nämligen beträffande sådana stiftelser, som förvaltas av

landsting eller kommuner. Enligt nuvarande bestämmelser intaga dessa stiftelser

icke någon särställning i beskattningshänseende utan frågan om deras

skatterättsliga behandling blir närmast beroende av huruvida de kunna anses

hänförliga till fromma stiftelser. Under den senaste tiden har emellertid

av regeringsrätten avgjorts ett flertal mål angående kommunala donationsfonders

beskattning. Vid dessa avgöranden, som bland annat avsett några

av Malmö stad förvaltade donationsfonder, har en mera vidsträckt lagtilllämpning

ägt nini. 1 vissa fall har nämligen skattefrihet medgivits sådana

donationsfonder jämlikt grunderna för lagrummen örn skattefrihet för kommuner.

Innebörden av denna lagtillämpning synes vara, att skattefrihet ansetts

böra tillkomma kommunala donationsfonder dels om desamma främja

ändamål som det enligt lag åligger kommuner att tillgodose och dels då vederbörande

kommun på grund av en vidsträckt formulering av donationsbestämmelserna

äger själv bestämma det ändamål, som donationsfonden skall

tillgodose. Det är alltså i sistnämnda fall kommunens vidsträckta dispositionsrätt

över de donerade medlen som ansetts böra föranleda skattefrihet.

Är däremot i donationsbrevet stiftelsens ändamål uttryckligen fixerat till

något som kommunen väl är berättigad men ej lagligen pliktig att själv

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

tillgodose, synes enligt denna praxis skattefrihet icke kunna ifrågakomma

för stiftelsen.

Beträffande de kommunala donationsfonderna med vidsträckt dispositionsrätt

för vederbörande kommun måste kommittén för sin del ifrågasätta

lämpligheten av att lagfästa den praxis som sålunda kommit till uttryck.

Medgiver man skattefrihet för stiftelser av detta slag, så är grunden

för denna skattefrihet rent formell. Det är donationsbestämmelsernas avfattning

som i så fall blir avgörande vid beskattningen. Hur stiftelsens medel

faktiskt användas inverkar däremot icke. Ett sådant betraktelsesätt

överensstämmer mindre väl med grundtanken i kommitténs förslag nämligen

att ändamålet, sådant det tager sig uttryck i den bedrivna verksamheten,

skall vara bestämmande för frågan huruvida skattefrihet bör medgivas eller

ej. För övrigt må påpekas, att nyssnämnda praxis kan leda till konsekvenser,

som ur principiell synpunkt icke synas vara riktigt tilltalande. Örn

en donationsfond är avsedd att tillgodose ett ändamål, som kommunen väl

är berättigad men ej lagligen skyldig att främja, exempelvis uppförande av

biblioteksbyggnad, så skall enligt denna praxis donationsfonden vara underkastad

beskattning för sin inkomst. Men situationen kan också vara den.

att donationsfonden enligt stadgarnas ordalydelse har att främja något för

kommunen nyttigt ändamål. 1 ett sådant fall äger kommunen en vidsträckt

dispositionsrätt till de donerade medlen, och donationsfonden torde enligt

nämnda praxis bliva skattefri. Även örn dessa medel till äventyrs användas

till uppförande av en biblioteksbyggnad åt kommunen, synes detta icke

utgöra något hinder för skattefrihetens erhållande.

Kommittén har emellertid tagit under övervägande huruvida i förslaget

borde intagas en bestämmelse örn skattefrihet för stiftelser, vilka främja

ändamål, som det lagligen åligger landsting eller kommuner att tillgodose.

Hit hör exempelvis skyldigheten att sörja för sjukvård, barnavård, fattigvård

och skolundervisning, vilka alla verksamhetsgrenar inrymmas inom det av

kommittén föreslagna området för skattefriheten. Den nu ifrågasatta bestämmelsen

.skulle alltså avse andra ändamål, vilkas tillgodoseende lagligen

ankommer på landsting eller kommuner. Kommittén har emellertid funnit,

att en sådan bestämmelse skulle få en mycket begränsad räckvidd. Dä därtill

kommer, att det nu ifrågasatta stadgandet lätt skulle kunna giva anledning

till misstolkning, har kommittén icke ansett skäl förefinnas att i

förslaget upptaga detsamma.

Kommittén har härefter beträffande omfattningen av skattefriheten

för ideella föreningar anfört:

Beträffande ideella föreningar gäller enligt nuvarande bestämmelser att

dessa i princip äro skattskyldiga för sin inkomst och förmögenhet. Endast

örn en ideell förening kail anses hänförlig till någon av de från skattskyldighet

befriade inrättningarna, åtnjuter föreningen skattefrihet. En sådan reglering

av skattefriheten torde icke kunna anses tillfredsställande. Enligt kommitténs

mening måste det vara uppenbart, att ideella föreningar böra, i den

mån de främja samina ändamål som de från skattskyldighet Såkallade stiftelserna,

erhålla skattefrihet i likhet nied dessa. Eftersom begreppet ideell

förening icke finnes någonstädes i lagstiftningen, kan denna benämning icke

användas. En förutsättning för att en förening med sådant ändamål, varom

nu är fråga, skall komma i åtnjutande av skattefrihet torde emellertid

höra vara, att föreningen icke i sin verksamhet på något sätt tillgodoser medlemmarnas

ekonomiska intressen. Detta har uttryckligen angivits i förslaget

till lagtext.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

27

Då enligt kommitténs förslag föreningar med ändamål att främja vetenskaplig

forskning skola erhålla skattefrihet, torde begreppet vetenskapliga

samfund ej längre behöva bibehållas i skattelagstiftningen. Till föreningarna

med nu angivet ändamål torde kunna räknas även de vetenskapliga samfunden.

Vid tillämpningen bar begreppet vetenskapliga samfund stundom

föranlett tolkningssvårigheter, varför detta begrepps försvinnande ur skattelagstiftningen

jämväl lagtekniskt torde innebära en fördel.

Kommittén bär framhållit, att örn en stiftelse eller en förening i sin verksamhet

främjade något av de ändamål, som ansåges böra föranleda skattefrihet,

men stiftelsen eller föreningen därvid allenast tillgodosåge personer

inom en viss trängre krets, anledning icke förefunnes att medgiva någon förmånsställning

i skattehänseende. Kommittén bade fördenskull i sitt förslag

såsom villkor för skattefrihetens tillgodonjutande angivit, att verksamheten

skulle utövas utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda

personer.

Därest en stiftelse eller en förening i sin verksa nili

e t f r ä m j a r f 1 e r a ändamål av olika s 1 a g, skulle det enligt

kommitténs mening leda till obilliga konsekvenser, örn man för skattefrihetens

erhållande uppställde det villkoret, att ändamålet uteslutande måste

vara av den art som föranledde skattefrihet. För sina överväganden rörande

det lämpligaste sättet att undvika en sådan obillighet bar kommittén lämnat

i huvudsak följande redogörelse:

Om en stiftelse eller en förening exempelvis bar två ändamål, varav det

ena är av beskaffenhet att föranleda skattefrihet och det andra ej är av sådan

beskaffenhet, skulle man kunna tänka sig den möjligheten, att inkomsten

uppdelades i en skattefri och en skattepliktig del nied ledning av den proportion,

i vilken den juridiska personen främjar de särskilda ändamålen.

Man finge då en anordning likartad nied den som enligt gällande lagstiftning

finnes beträffande fastighetsbeskattningen. Såvitt kommittén kan finna,

skulle en sådan uppdelning av stiftelsers och föreningars inkomster, örn densamma

kunde genomföras, innebära en rationell lösning av ifrågavarande

spörsmål. Det bleve därigenom möjligt att göra en exakt avvägning av skattefriheten

nied hänsyn tagen till vart och ett av de syften, som av den juridiska

personen tillgodoses. I många fall förhåller (let sig nog även så, att

en dylik uppdelning rent tekniskt skulle vara genomförbar. Ofta finnas i

stadgar eller donationsbrev uttryckliga bestämmelser angående i vilken utsträckning

inkomsten skall användas för varje särskilt ändamål. Den sålunda

föreskrivna proportionen mellan de olika ändamålen skulle kunna begagnas

vid den nu ifrågasatta uppdelningen av inkomsten. Emellertid är saken

ingalunda alltid ordnad på detta sätt. Ej sällan medgiva stadgarna eller donationsbrevet

den juridiska personens styrelse en vidsträckt befogenhet alt vid

inkomstens disponerande med förbigående av vissa ändamål anslå medel

allenast till något eller några av dt; ändamål, som den juridiska personen avses

att tillgodose. Den möjligheten bör oj heller förbises, att inkomsten kan till

större eller mindre del reserveras till ett följande år. Uppenbart är att en uppdelning

av inkomsten i en skattefri och en skattepliktig del ej är möjlig att

genomföra i sådana fall som de bär berörda. Någon norm för en sådan uppdelning

finnes icke. Då skattefriheten för alla de stiftelser och föreningar,

varom bär är i fråga, torde böra ordnas efter enhetliga grunder, bar kommittén

icke ansett sig kunna fullfölja den nu framförda tanken.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Närmast torde då böra tagas under övervägande, huruvida det ändamål,

som tillgodoses i den största utsträckningen, kan få vara avgörande vid bedömandet

av frågan om skattefriheten. Meningen skulle då alltså vara, att

stiftelsens eller föreningens ställning i skattskyldighetshänseende vore beroende

av det ändamål, som rent matematiskt hade övervikten i jämförelse med

verksamheten i övrigt. Att välja denna väg anser kommittén dock icke tillrådligt.

Ett ändamål, som i och för sig ej är av beskaffenhet att föranleda

skattefrihet och som kan motsvara nära hälften av stiftelsens hela verksamhetsområde,

skulle endast av den anledningen, att detta ändamål är sammankopplat

med ett annat, erhålla en privilegierad ställning vid beskattningen.

Enligt kommitténs mening torde den lämpligaste vägen vara att låta det

huvudsakliga ändamålet med stiftelsens eller föreningens verksamhet vara

avgörande för frågan om skattefriheten. För att ett ändamål skall kunna

rubriceras såsom det huvudsakliga förutsättes då, att detta ändamål, om man

ser saken i stort, kan anses vara det egentliga föremålet för stiftelsens eller

föreningens verksamhet. Örn en stiftelse eller förening vid sidan av detta

egentliga ändamål i obetydlig omfattning tillgodoser ett annat syfte, som i

och för sig skolat föranleda skatteplikt, synas billighetsskäl tala för att det

hela blir skattefritt. Mången gång är det väl även så, att detta i mindre omfattning

tillgodosedda syfte är likartat med eller har åtminstone något samband

med verksamheten i övrigt. I varje fall torde det få anses vara mera tilltalande

att i en sådan situation medgiva någon utsträckning av skattefriheten

än att helt beröva den juridiska personen förmånen av skattefrihet, vilket

skulle bliva resultatet, om man fasthölle vid kravet på att ändamålet uteslutande

skall vara av skattefri natur. Till förebyggande av missuppfattning

beträffande innebörden av uttrycket huvudsakligt ändamål bör kanske dock

ytterligare understrykas, att örn en stiftelse eller förening i sin verksamhet

främjar två ändamål, varav det ena i något större utsträckning än det andra,

så anses icke förstnämnda ändamål vara det huvudsakliga. För att ett huvudsakligt

ändamål skall kunna anses vara för handen, skall detta till sin omfattning

vara så dominerande i jämförelse nied verksamheten i övrigt, att sistnämnda

del av verksamheten ter sig såsom en oväsentlig bisak.

Mot den av kommittén föreslagna metoden att låta det huvudsakliga ändamålet

bliva avgörande för skattefriheten skulle kunna resas den invändningen,

att denna metod icke giver effektiv rättvisa i sådana fall, då den juridiska

personens verksamhet icke är begränsad till ett enda område. En stiftelse

kan sålunda med en avsevärd del av sin inkomst främja ändamål av sådan

beskaffenhet, som i och för sig skolat föranleda skattefrihet, men på grund

av att stiftelsen därjämte tillgodoser ett ändamål av annat slag, blir stiftelsens

inkomst i sin helhet underkastad beskattning. Detta kan ju synas irrationellt.

Den här ovan lämnade redogörelsen för de olika möjligheter, som

kunna tänkas ifrågakomma vid utformningen av beskattningsreglerna i förevarande

avseende, synes emellertid giva vid handen, att skattefrihetens anknytande

till det huvudsakliga ändamålet måste anses utgöra den lämpligaste

lösningen. Vill man erhålla en anordning, som mera smidigt ansluter sig till

de särskilda ändamålen, torde det icke finnas någon annan utväg än att helt

och hållet borttaga skattefriheten för stiftelser och föreningar samt i stället

medgiva rätt till avdrag vid taxeringen för de till främjande av vissa bestämda

ändamål havda utgifterna.

I formellt hänseende skulle kunna invändas, att uttrycket »huvudsakligt

ändamål» är något obestämt till sin innebörd och lätt kan giva anledning till

misstolkning. Att risk för misstolkning förefinnes, torde ej heller kunna förnekas.

Kommittén har fördenskull ansett lämpligt att i en särskild anvisning

till 53 § kommunalskattelagen under punkt 7 närmare förklara uttryckets

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134

29

innebörd. Ordet »huvudsakligen» eller liknande förekommer för övrigt redan

nu pä ett flertal ställen i skalteförfattningarna.

Uppenbart är emellertid, att skattefrihetens anknytande till det huvudsakliga

ändamålet skulle komma att inom vissa gränser medgiva taxeringsmyndigheterna

någon möjlighet till fri bedömning av hithörande frågor. Såvitt

kommittén kan se, bör någon olägenhet icke kunna befaras därigenom. I

betraktande av de många olika kombinationer av ändamål, som kunna finnas

särskilt beträffande stiftelser, synes det snarare vara en fördel, att

denna möjlighet är för handen. Hur angeläget det än är, att lagbestämmelserna

äro klart och otvetydigt avfattade, torde man knappast kunna

undgå att giva något utrymme för den fria prövningen i varje särskilt

fall. I detta hänseende må endast påpekas, att vid bedömandet

av frågan om skattefriheten hänsyn torde böra tagas ej allenast till det

sätt, pä vilket verksamheten bedrivits under beskattningsåret. Då fråga uppkommer

örn skattefrihet, måste man enligt kommitténs tanke även beakta

förhållandena under tidigare verksamhetsår, i den mån detta låter sig göra.

Det förutsättes alltså, att en viss avvägning sker vid bedömandet av det ifrågavarande

rättssubjektets ändamål.

Ej sällan föreskrives i donationsbrevet för en i allmännyttigt syfte bildad

stiftelse, att livräntor skola utgå till vissa personer under deras livstid. Utbetalandet

av sådana livräntor torde icke kunna anses ingå i stiftelsens ändamål

och bör ej betraktas såsom ett led i stiftelsens verksamhet. Vid bedömandet

av frågan örn stiftelsens ändamål torde således böra bortses från dylika

utbetalningar. Är stiftelsen skattskyldig för sin inkomst, äger stiftelsen vid

inkomstberäkningen åtnjuta avdrag för utbetalningarna. Å andra sidan torde

mottagarna av sådana livräntor — oavsett huruvida stiftelsen är skattskyldig

eller icke — böra beskattas för vad de sålunda uppburit.

Såsom kommittén framhållit i det föregående förekommer stundom, att

en stiftelses inkomster under en längre tid icke alls komma till användning.

Detta kan bero på svårigheter att finna den lämpliga formen för stiftelsens

verksamhet eller att stiftelsens förvaltare av en eller annan anledning anser

förmånligast, att stiftelsens förmögenhet tills vidare får tillväxa genom avkastningens

läggande till kapitalet. Men orsaken kan också vara att söka i

donationsbrevets avfattning. Det förekommer nämligen, att i donationsbrevet

föreskrives att stiftelsens avkastning först vid en viss framtida tidpunkt

skall tagas i anspråk för stiftelsens ändamål. Hur skattedomstolarna skulle

vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser ställa sig till alla de fall, där

användningen av en stiftelses inkomster uppskjutits till framtiden, synes ej

vara fullt klart. Mål angående sådana stiftelser hava nog icke i någon större

utsträckning kommit under skattedomstolarnas prövning. Emellertid hava

förekommit avgöranden, sorn tyda på att enligt praxis en dylik uppskjuten

användning av en stiftelses medel icke ansetts utgöra hinder för skattefrihet.

Enligt kommitténs mening bör skattefriheten i regel icke omfatta andra

juridiska personer än sådana, som faktiskt utöva en verksamhet av allmännyttig

beskaffenhet. Kommitténs förslag bygger pä den förutsättningen, att

rättssubjekt, som genom sin verksamhet äro i hög grad nyttiga för det allmänna,

skola erhålla skattefrihet, örn en stiftelses medel av en eller annan

orsak under en följd av år icke komma till användning för det med .stiftelsen

avsedda ändamålet, kan kommittén för sin del icke se någon anledning att

medgiva skattefrihet. Givet är emellertid, att det är svårt alt här uppställa

några bestämda regler. Ett tillfälligt reserverande av avkastningen bör naturligtvis

icke inverka på skattefriheten, liksom ej heller sedvanliga avsättningar

för ökande av stiftelsens kapital. Det torde få ankomma på taxerings
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majds proposition nr 134.

myndigheterna att i varje särskilt fall bedöma, huruvida omständigheterna

äro sådana att skattefrihet bör medgivas.

Kommittén har slutligen i denna del av betänkandet behandlat frågan,

huruvida skattefriheten för vissa stiftelser och ideella föreningar jämväl borde

avse inkomst av rörelse. Efter att ha erinrat, att enligt nuvarande

bestämmelser den för nu ifrågavarande rättssubjekt stadgade skattefriheten

gäller vid statsbeskattningen all inkomst och vid den kommunala

beskattningen i stort sett annan inkomst än av fastighet samt att, ehuruväl

dessa rättssubjekt i allmänhet icke torde bedriva rörelse, det dock icke kunde

anses uteslutet att rörelse bedreves åtminstone undantagsvis och i mindre

omfattning, har kommittén anfört i huvudsak följande:

Det torde vara med allmänna beskattningsprinciper bäst överensstämmande,

att inkomst av rörelse blir föremål för beskattning. Det får icke heller

förbises, att örn en stiftelse, som bedriver rörelse, skulle erhålla skattefrihet

för sin inkomst därav, så skulle detta innebära ett gynnande av stiftelsen i

konkurrensen med andra näringsidkare. Kommittén anser fördenskull, att

skattskyldighet bör föreskrivas för inkomst av rörelse, i den mån sådan bedrives.

På grund av den nu föreslagna bestämmelsen om skattskyldighet för inkomst

av rörelse torde det vara nödvändigt att uppdela den nuvarande 7 § e)

förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i två punkter e) och

f), varav punkten e) skall avse skattefrihet för all inkomst och punkten f)

skattefrihet för annan inkomst än av rörelse. Under sistnämnda punkt hava

hänförts sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningarna samt de stiftelser och

föreningar, som enligt förslaget ansetts böra erhålla en förmånsställning i

skattehänseende.

Beträffande kommunalbeskattningen hava i förslaget motsvarande ändringar

vidtagits i 53 § 1 mom. kommunalskattelagen. Samtliga de stiftelser

och föreningar, som enligt förslaget skola åtnjuta skattefrihet vid inkomstbeskattningen,

hava även ansetts böra erhålla befrielse från fastighetsskatt

enligt 5 § 1 mom. e) nämnda lag.

Yttranden.

Kommittéförslaget i nu förevarande del har, i den mån detsamma får anses

hava behandlats i de avgivna yttrandena, tillstyrkts eller lämnats utan

exinran av kammarrätten, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, kanslern för

rikets universitet, drätselnämnderna vid universiteten i Uppsala och Lund,

länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,

Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län, svenska landskommunernas förbund,

svenska landstingsförbundet, vetenskapsakademien, Knut och Alice

Wallenbergs stiftelse samt stiftelsen Lars Hiertas minne.

Allenast taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har avstyrkt, att förslaget

i denna del lägges till grund för ny lagstiftning.

Övriga remissinstanser hava, i den mån de yttrat sig över förslaget i denna

del, förordat vissa mer eller mindre betydelsefulla ändringar i detsamma.

Ur yttrandena må följande här återgivas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

31

Beträffande behovet av författningsändri n g a r på detta område

har kammarrätten framhållit, att bestämmelserna örn stiftelsers och

ideella föreningars m. fl. juridiska personers beskattning sedan lång tid tillbaka

berett svårigheter vid tillämpningen. Framför allt syntes stadgandena

örn skattefrihet för fromma stiftelser vara alltför oklart avfattade. En ny reglering

av detta lagstiftningsområde vore därför av behovet påkallad. Kommittéförslaget

syntes väl motiverat och ägnat att läggas till grund för lagstiftning

i ämnet. Örn förslaget genomfördes, skulle större klarhet och reda

på området skapas.

Aven taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har ansett gällande bestämmelser

vara i behov av omarbetning. Förbundet ville emellertid starkt

ifrågasätta, huruvida den av kommittén anvisade vägen vore den lämpligaste.

Ur taxeringssvnpunkt skulle det otvivelaktigt utgöra den enklaste lösningen,

om samtliga stiftelser och ideella föreningar beskattades, eventuellt

med vissa undantag, så klart och skarpt angivna att någon bedömning från

taxeringsmyndigheternas sida ej behövde ifrågakomma. Härvid skulle ock

vinnas, att frågan örn det anslagsbeviljamie, som skattefrihet till sitt väsen utgjorde,

bomme att avgöras av statens och kommunernas sedvanliga anslagsbeviljande

myndigheter och icke av taxeringsnämnderna, som, ehuru folkvalda,

dock ej hade med beviljande av anslag att skaffa, och än mindre av

skattedomstolarna. — Förbundet ville alltså i första hand förorda denna

linje. Skulle den emellertid ej anses godtagbar, ville förbundet frånråda att

nuvarande åtminstone tämligen stadgade praxis brötes och en ny, till synes

godtycklig gräns mellan skattskyldiga och skattefria organisationer droges,

med all den osäkerhet för lång tid framåt som därav måste följa. Avgjort

lämpligare syntes då vara att så långt görligt kodifiera nuvarande praxis.

En liknande synpunkt som den sist anförda har anlagts av överstyrelsen

för svenska röda korset, som särskilt beträffande uttrycket »from stiftelse»

framhållit, att detta, trots den obestämdhet som kunde ligga däri, dock innefattade

ett gammalt hävdvunnet begrepp, till ledning för vars tolkning förelåge

en omfattande rättspraxis. 1

1 anslutning till vad kommittén uttalat i frågan, huruvida överhuvud

taget någon skattefrihet för enskilda juridiska

personer bör bibehållas, har riksräkenskapsverket yttrat, att ett

system med allmän deklarationsplikt uppenbarligen vore bäst ägnat att tillgodose

kravet på effektiv kontroll. De skäl av företrädesvis praktisk art, som

kommittén anfört gentemot tanken på att utvidga deklarationsplikten även

lill nu ifrågavarande rättssubjekt, måste emellertid anses tungt vägande. Under

förutsättning alt åtgärder vidtoges för ernående av bättre kontroll över

stiftelser och ideella föreningar — i vilket avseende de av kommittén antydda

vägarna syntes ämbetsverket framkomliga — ansåge sig verket därför kunna

tillstyrka kommitténs förslag örn bibehållande i princip av nuvarande system

med skattefrihet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 134

Socialstyrelsen Ilar anfört:

Rent principiellt anser kommittén, att någon grund för skattefrihet över

huvud icke kan åberopas och att väsentligen blott lämplighetsskäl hänvisa

till denna väg såsom den mest framkomliga för meddelandet av de ekonomiska

lättnader, vilka enligt kommitténs uppfattning äro rimliga i fråga örn

de i särskild grad allmännyttiga institutionerna. Enligt styrelsens mening kunde

det snarare vara befogat och skäligt att här klart hävda skattefrihetens

grundsats såsom en i och för sig riktig och bärande princip. De i synnerlig

grad allmännyttiga stiftelser och ideella föreningar, som här äro i fråga, äro

resultat av sådana initiativ, som böra uppmuntras från det allmännas sida.

Lusten att donera pengar till vissa samhällsnyttiga och välgörande ändamål

bör icke hämmas; skattefriheten synes vara ett naturligt och självfallet uttryck

för denna inställning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har yttrat:

1 sin allmänna motivering har kommittén uttalat, att någon principiell

grund för skattefrihet icke torde kunna av någon åberopas. Detta må vara

riktigt. Emellertid synes det lika ovedersägligt, att i den mån en stiftelse eller

förening fullföljer, eller rättare sagt fullföljt, ett statligt eller kommunalt ändamål,

densamma bör vara befriad från statlig eller kommunal skattepålaga.

Det kan nämligen icke under alla förhållanden vara riktigt att påstå, att örn

ett visst rättssubjekt befriades från skatteplikt, detta skulle medföra den ofrånkomliga

konsekvensen, att de, som icke kunde åberopa någon skattefrihetsgrund,

finge bära desto högre skattebörda. Om nämligen en institution, som

fullföljer ett direkt statligt eller kommunalt intresse, genom skattepåföring

blir berövad en del av de medel, som till fullföljande av nämnda intresse finnas

till förfogande, måste samma intresse tillgodoses genom en skatteutskrivning

å övriga statligt eller kommunalt skattskyldiga, med andra ord: det

allmännas utgifter skulle ökas i motsvarande grad som institutionens medel

genom skattepålagan minskades. Så långt detta resonemang håller streck föreligger

således en fast principiell grund för skattebefrielse. Men även därutöver

synes i ovannämnda utsträckning, nämligen så långt stiftelsen eller föreningen

fullföljer ett allmännyttigt, d. v. s. statligt eller kommunalt, ändamål,

skattebefrielsen vara logiskt, om än ej alltid principiellt, motiverad.

Enligt länsstyrelsens förmenande bör således skattebefrielsen så långt sig

göra låter strängt och konsekvent graderas efter nyss angivna synpunkter,

och torde detta i regel icke stöta på oöverstigliga svårigheter. Oftast torde det

vara ganska lätt att avgöra i vad mån en förening eller stiftelse fullföljt det

ena eller andra ändamålet, och bör för övrigt härutinnan åt beskattningsmyndigheterna

inrymmas en viss möjlighet till fri bedömning. Länsstyrelsen vill

än en gång understryka, att länsstyrelsen förutsätter en konsekvent tillämpning

av principen, vadan skattebefrielse bör ifrågakomma allenast i den

mån föreningen eller stiftelsen verkligen fullföljt det ändamål, som utgör

skattebefrielsens grund. Örn av en eller annan anledning den på ett beskattningsår

belöpande inkomsten icke blivit för ändamålet förbrukad, bör den

således, med undantag möjligen för en i stiftelsens urkund eventuellt fastställd

normal fondering, vara att anse såsom skattepliktig. Med denna inställning

undgår man också en del av de mindre tilltalande konsekvenser,

som bliva en följd av den av kommittén intagna ståndpunkten att anse stiftelsens

huvudsakliga ändamål vara för frågan om skattebefrielse avgörande.

Vad kommittén anfört rörande behovet av en registrering av stiftelser

och ideella föreningar eller i varje fall en statistik

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts proposition nr 134. 33

över stiftelser har föranlett särskilda uttalanden från åtskilliga remissinstansers

sida.

Sålunda har kammarrätten erinrat, att kammarrätten i utlåtande över

1936 års uppbördskommitlés betänkande angående omorganisation av uppbördsväsendet

och folkbokföringen ansett det ur beskattningssynpunkt vara

en angelägenhet av vikt, att juridiska personer, vilka kunde tänkas bliva föremål

för taxering, bleve vederbörligen registrerade. Under åberopande härav

har kammarrätten uttalat sig för verkställande av en statistisk undersökning

beträffande stiftelser, därvid föreskrifter borde utfärdas örn skyldighet för

stiftelser att lämna uppgifter vid undersökningen.

Socialstyrelsen har ansett, alt en såvitt möjligt fullständig översikt av stiftelser

och ideella föreningar borde kunna tjäna till ledning för en systematisk

gruppering av dessa olikartade institutioner med hänsyn till deras grad av allmännyttighet,

samt har vidare anfört:

Med hänsyn såväl härtill som till behovet av viss kontroll för undvikande

av att skattefriheten utnyttjas i obehörig utsträckning vill styrelsen tillstyrka

förslaget om en statistisk undersökning, avseende uppläggning av ett offentligt

register över stiftelser, liknande det som utarbetades av statistiska centralbyrån

för år 1910. Det är önskvärt, att registret något utvidgas, så att det

omfattar även viktigare ideella föreningar. En sådan utökning av den statistiska

undersökningen torde icke bliva särdeles kostsam i förhållande till den

fördel, som skulle vinnas.

Såsom ett alternativ till förslaget om ett register av detta slag har kommittén

velat göra gällande, att en allmän registreringsplikt borde införas för ifrågavarande

juridiska personer. Ett sådant alternativ kan styrelsen för sin del

icke anbefalla. Det må erinras, att registreringsskyldighet för ideella föreningar

icke ifrågasatts i den promemoria angående grunderna för en lagstiftning

om dylika föreningar, som under år 1938 utarbetats inom justitiedepartementet.

I sitt den 13 oktober 1938 avgivna utlåtande över denna promemoria uttalade

även styrelsen den meningen, att beträffande ideella föreningar registrering

icke borde uppställas som villkor för full rättskapacitet. Gentemot

ett flertal skäl, som talade för registreringsprincipens införande jämväl på

detta område, såsom tidigare skett beträffande ekonomiska föreningar och

vissa andra slag av sammanslutningar, framhölls i detta utlåtande, att man

härmed sl ulle göra ett avsteg från en rättsuppfattning, som vunnit hävd och

blivit stadfästad genom praxis. De i utlåtandet anförda skälen synas styrelsen

alltjämt vara hållbara och vägande, även örn hänsyn å andra sidan tages till

behovet av bättre överblick över den stora mängden av föreningar och stiftelser

samt därigenom ökade möjligheter till skattekontroll. Detta behov synes

kunna i tillräcklig mån tillgodoses genom uppläggning av det ovan berörda

registret.

Överståthållarämbetet har yttrat:

I betänkandet gjort förslag örn allmän registreringsplikt för stiftelser och

ideella föreningar vill ämbetet särskilt tillstyrka, ehuru formen därför kan

vålla tvekan. För ideella föreningar och sådana stiftelser, vilka icke stå

under tillsyn enligt lagen den 24 maj 1929, föreligger för närvarande icke

registreringstvång. Enligt uppgift från ämbetets bolagstaxcringskontor hava

de efterforskningar, som beträffande dessa ägt rum efter adresskalendern

eller andra uppslagsböcker samt med ledning av notiser eller annonser i

Bihang lill riksdagens protokoll 19 i 2. 1 sami. Nr 134.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

dagspressen, lett därhän, att ett år från år ökat antal stiftelser och föreningar

kommit under beskattningsnämndernas prövning. Ar 1938 uppgick

antalet nytillkomna till cirka 1,000 stycken samt år 1939 till cirka 400

stycken. Den absoluta ökningen från år 1937 uppgick emellertid endast till

cirka 1,100 stycken på grund därav, att sådana, vilkas uppgifter icke givit

anledning till taxering, påföljande år ej prövats. Ökningen motsvarar emellertid

i runt tal 100 %. Oaktat dessa efterforskningar torde ett flertal stiftelser

och föreningar fortfarande vara okända för taxeringsmyndigheterna.

Bidragande till detta missförhållande torde även vara, att dylika juridiska

personer i regel icke anses skyldiga att uppgiva sig till mantalsskrivning;

endast då de hyra lokal eller hava kontor, komma de därvid till synes.

Närmast skulle Överståthållarämbetet vilja förorda, att jämväl för juridiska

personer infördes skyldighet att mantalsskriva sig. Mantalsskrivningen

har ju ursprungligen tillkommit för att möjliggöra en riktig beskattning

— den gamla beteckningen »skattskrivning» är därvid belysande

— och alltjämt är mantalsskrivningen härför av den största betydelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län har vitsordat kommitténs uttalande om,

att frånvaron av registreringsplikt för stiftelser och ideella föreningar vållade

taxeringsmyndigheterna stora svårigheter, och har ansett angeläget

att frågan i någon form löstes, eventuellt genom upprättande av fem- eller

tioårsstatistik över dessa juridiska personer. Länsstyrelsen i Södermanlands

lån har förordat införandet av allmän registreringsplikt för stiftelser och

ideella föreningar. Länsstyrelsen i Kristianstads län har icke velat taga

ställning till frågan om införandet av en dylik plikt men har ansett nödvändigt,

att sådan kännedom vunnes örn förefintliga stiftelser och ideella

föreningar, att en mera effektiv övervakning av deras beskattning kunde

äga rum. Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit angelägenheten

av uppläggandet på det ena eller andra sättet av register över ifrågavarande

juridiska personer.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har ansett, att en allmän

registreringsplikt för stiftelser och ideella föreningar måste införas. Registreringen

borde ordnas centralt för att en enhetlig bedömning skulle

kunna ernås.

Statistiska centralbyrån har anfört bland annat följande:

I utlåtande med anledning av herr Osbergs motion vid 1939 års lagtima

riksdag om uppläggande av offentligt register över stiftelser och donationer

har centralbyrån framhållit önskvärdheten av att en ny förteckning

över inom riket befintliga stiftelser och donationer komme till utförande,

vilken ståndpunkt centralbyrån alltjämt vidhåller.

I lagen den 24 maj 1929 örn tillsyn över stiftelser stadgas anmälningsplikt

för dylika. Från anmälningsplikten äro emellertid vissa kategorier av

stiftelser undantagna, bl. a. stiftelser, vilkas förmögenhet ej överstiger 5,000

kr. Många stiftelser, särskilt mindre sådana, torde därför ej vara kända.

Då emellertid ett officiellt register måste omfatta samtliga stiftelser, delar

centralbyrån kommitténs åsikt, att föreskrifter örn uppgiftsskyldighet böra

utfärdas. Vidare anser centralbyrån det lämpligast att insamlandet av uppgifterna

verkställes av länsstyrelserna med begagnande av särskilda av

centralbyrån tillhandahållna formulär, vilka till avfattningen ansluta sig

till dem, som kommo till användning vid 1910 års statistik över stiftelser.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

35

Beträffande publiceringen av registret har centralbyrån i utlåtandet över

herr Osbergs motion framhållit, att en mera summarisk redovisning, såsom

angivande av antalet stiftelser kommunvis, mycket väl torde kunna ske

1 fråga örn de minsta stiftelserna. Centralbyrån bar i utlåtandet föreslagit,

att denna begränsade redovisning skulle gälla stiftelser med en förmögenhet

örn högst 1,000 kr., vilka enligt 1910 års förhållanden utgjorde visserligen

nära 1j3 av hela antalet stiftelser men representerade endast 0.6 procent

av samtliga stiftelsers förmögenhetstillgångar. Oaktat denna inskränkning har

centralbyrån likväl beräknat, att registret skulle upptaga ungefär samma

volym — 790 sidor — som 1910 års publikation. För att i någon mån nedbringa

kostnaderna för publikationstryck anser sig emellertid centralbyrån

böra föreslå, att registret endast skall upptaga individuella uppgifter för

stiftelser med förmögenhet uppgående till mer än 2,500 kr., under det

övriga stiftelser redovisas mer summariskt. Antalet stiftelser med en förmögenhet

om högst detta belopp uppgick — likaledes enligt 1910 års förhållanden

— till något mer än hälften av samtliga stiftelser, medan den

sammanlagda förmögenheten hos dessa stiftelser utgjorde endast inemot

2 procent av det totala stiftelsekapitalet. Den olägenhet ur beskattningshänseende,

som en dylik begränsning av registret skulle medföra, kunde i så

fall kompenseras genom att centralbyrån till varje länsstyrelse överlämnade

en förteckning över de inom resp. län befintliga, i det tryckta registret

ej medtagna stiftelserna. Huru stort antal trycksidor, som härigenom skulle

inbesparas, låter sig svårligen beräknas. Flertalet av de år 1910 förefintliga

mindre stiftelserna torde vara av äldre dalum, och man kan med hänsyn

till det förändrade penningvärdet utgå ifrån, att de efter år 1910 nytillkomna

stiftelserna till övervägande delen falla på förmögenhetsgrupper

över 2.500 kr.

Beträffande personalen för arbetet med stiftelseregistrets uppläggande uttalade

centralbyrån i sitt förenämnda utlåtande, att ledaren borde hava aktuaries

tjänsteställning samt att det i övrigt torde föreligga behov av två arbetskrafter

av amanuensgrad samt fyra kvinnliga biträden, av vilka två med

hänsyn till att arbetet måste bliva högt kvalificerat torde böra vara placerade

i lönegrad A 7, medan för de två återstående en placering i lönegrad A 2

syntes vara tillräcklig. Personalen antogs komma att erfordras under cirka 1

års tid. Även om föreskrifter om uppgiftsskyldighet meddelas, kommer detta

ej att minska centralbyråns kontrollarbeten, som att döma av erfarenheten

från 1910 års statistik torde komma att bliva av betydande omfattning. Ovannämnda

personal torde därför komma att erfordras för arbetets genomförande.

Samtliga avlöningskostnader kunna, inklusive ersättning för rörligt

tillägg enligt nu gällande grunder, beräknas till omkring 33,000 kr. Häri ingå

ej kostnader för publikations- och blankettryck eller andra expenser, vilka

kostnader enligt nuvarande priser torde kunna beräknas till omkring 25,000

kr. för det fall registret erhåller samma upplaga (650 kartonnerade och 400

häftade ex.) och omfattning som »Stiftelser år 1910».

Vad åter beträffar frågan örn den personal, som skulle erfordras för en

fortlöpande statistik över stiftelser, torde beräkningar häröver näppeligen

kunna göras nu, utan torde dylika lättare grundas på erfarenheten från

arbetet med uppläggandet av registret.

Beträffande skattefrihetens omfattning lia delade meningar

yppats i de yttranden, vari denna fråga särskilt berörts.

Länsstyrelsen i örebro län bar anfört i huvudsak följande:

Utgående från att icke alla stiftelser med allmännyttig verksamhet kunna

beredas skattefrihet utan endast sådana där verksamheten iir av högt kva
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

lificerad art definierar kommittén i första hand sin ståndpunkt så, att skattefrihet

icke bör omfatta andra institutioner än sådana, som främja ändamål,

vilka eljest måst tillgodoses av det allmänna. Inom den sålunda angivna

ramen utväljer kommittén de stiftelser, som enligt nu gällande bestämmelser,

rätt tolkade i överensstämmelse med regeringsrättens prejudikat, skulle äga

skattefrihet. Härutöver göres ett tillägg till förmån för stiftelser för vetenskaplig

forskning.

Lyckligtvis har kommittén vid lagtextens formulering icke dragit gränsen

för skattefrihet så snäv som således i motiven angives. Inom lagtextens ram

rymmas en mångfald arter av verksamhet, som ingalunda måste tillgodoses

av det allmänna. Verksamheten kan icke desto mindre vara synnerligen allmännyttig

just såsom kompletterande sådan, som tillgodoses av det allmänna.

Såsom kommittén själv framhåller har den allmänna uppfattningen i strid

mot förutnämnda prejudikat ansett det nära nog självklart, att stiftelser, som

främjade något allmännyttigt ändamål, skulle befrias från beskattning. Enligt

kommittén skulle detta hava sin grund däri, att vid den tid, då skattefrihet

för vissa rättssubjekt infördes i lagstiftningen, dessa fullgjorde en funktion

»som eljest skolat ankomma på det allmänna». När numera stat och kommun

utgåve hundratals miljoner kronor för den allmänna välfärden, måste skattefriheten

tagas under noggrann omprövning.

Länsstyrelsen kan icke underlåta framhålla, att denna bevisföring knappast

bort leda till det förslag, som kommittén i motiven framlagt, eller att skattefrihet

bör tillerkännas stiftelser, vilka främja ändamål som eljest måste tillgodoses

av det allmänna. Kommittén synes förbise, att vid den av kommittén

åsyftade tid då skattefrihet tillerkändes »fromma» stiftelser det ingalunda

tillkom det allmänna att utföra deras gärning. Det åliggandet för det allmänna

har kommit långt senare och i många fall härletts ur de fromma stiftelsernas

pionjärarbete. Skulle man därför ur kommitténs anförda motivering draga

någon slutsats, skulle det närmast bliva den, att skattefrihet framförallt skulle

beredas stiftelser med sådan verksamhet, som ej vore sådan som stat och

kommun nu vore skyldig utöva men likväl samhällsgagnande och kompletterande

den statliga eller kommunala.

Kommittén anser för sin del, att någon principiell grund för skattefrihet

icke torde kunna av någon åberopas. Envar sorn av samhället åtnjuter rättsskydd

borde lämna sitt bidrag till utgifterna härför. Örn vissa rättssubjekt

bleve befriade från skatteplikt, så finge de övriga bära en högre skattebörda.

Mot detta må allenast anföras, att kommittén själv anser sig böra föreslå

undantag från skatteplikten samt att kommittén torde förbise, att den skatt,

som skulle kunna uttagas av en samhällsgagnande stiftelse, blir högst väsentligt

lägre än kostnaden för samma verksamhet, utövad av stat eller kommun,

och därigenom ökande skattebördan i högre grad än stiftelsens skattefrihet.

Kommittén har själv framhållit, att rådande allmän uppfattning örn rätten

i förevarande avseende är en annan än den, som tagit sig uttryck i kommitténs

förslag. Den säkraste grunden för en lag är rådande rättsuppfattning, och en

lagstiftare bör icke utan mycket goda skäl gå emot den. Vad länsstyrelsen

anfört, torde vara fullt tillräckligt för att visa, att kommittén ingalunda kunnat

för sitt förslag åberopa sådana skäl.

Länsstyrelsen är emellertid ense med kommittén örn att den nuvarande bestämmelsen

behöver en klarare utformning. Denna bör emellertid gå i den

riktning, att den kommer bättre i överensstämmelse med rådande rättsuppfattning.

I detta sammanhang må ock med styrka framhållas, att ett

antagande av kommitténs förslag skulle komma att allvarligt motverka benägenheten

att skänka medel för allmännyttiga och iandsgagneliga ändamål.

Såsom redan framhållits ha enskilda personers framsynta initiativ många

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

37

gånger visat sig innebära ett pionjärarbete högst gagnelig! för god samhällsutveckling.

Att hämma dylika initiativ genom en för långt driven fiskalisk

formalism synes länsstyrelsen onödigt och olyckligt.

Länsstyrelsen kan för sin del väl godtaga kommitténs förslag, så som det

uttryckts i lagtexten, men anser, att därutöver bör göras ett tillägg, som sätter

stadgandet bättre i överensstämmelse med rättsuppfattningen. I sådant avseende

vill länsstyrelsen föreslå, att efter orden vetenskaplig forskning insk.

jutes följande »eller ock eljest på ett för det allmänna ändamålsenligt och

ekonomiskt sätt utövar annan allmännyttig verksamhet av samma art eller

kompletterande sådan, som stat eller kommun allmänneligen utövar eller

understödjer».

Länsstyrelsen förmenar, att genom en dylik ordalydelse eller annan i huvudsaklig

överensstämmelse därmed skulle vinnas en begränsning av skattskyldigheten,

som stöde i överensstämmelse med icke blott rätt och billighet utan

även det allmännas intresse.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har yttrat:

Kommittén säger sig ha kommit till den uppfattningen, att skattefriheten

icke bör omfatta andra institutioner än sådana som främja ändamål, vilka

eljest »mast» tillgodoses av det allmänna. Denna regel lär vara synnerligen

svår att tillämpa, och kommittén har väl knappast själv lyckats därmed.

Statsverksamhetens omfattning är mycket tänjbar, och den har på senare

tider mycket utvidgats. Försämrade statsfinanser kunna tvinga till inskränkningar.

Vad som »måste» bekostas av staten på områden, som i detta sammanhang

hava intresse, undandrager sig objektivt bedömande. Men just

den nuvarande^ möjligheten, för att ej säga sannolikheten, av nödvändiga

indragningar pa den statliga kulturbudgeten är en anledning till undvikande

av att genom åtdragning av skatteskruven skrämma bort donatorer liksom

att genom beskattning av befintliga donationer ytterligare minska vad för

kulturella ändamål kan finnas tillgängligt. Enligt länsstyrelsens mening äro

dessa synpunkter otillräckligt beaktade av kommittén.

Svenska stadsförbundet har anfört:

Kommittén har uppställt den fordran för skattebefrielse, att donationen

varit avsedd att »främja ändamål, som eljest måst tillgodoses av det allmänna».

Principen är varken till sitt innehåll klar eller i praktiken lätttillämplig.

Först må i fråga om uttrycket »allmänna» framhållas, att detta ord här

torde syfta på både stat och kommun. Ändamålet för verksamheten är

emellertid därvidlag ej sammanfallande. För kommunens del äro gränserna

för dess verksamhet och kompetens som bekant flytande. Vad som innefattas

i kommunallagens bestämmelser om »gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter»

bestämmes av praxis. Denna växlar starkt. Även de

författningar, som förutsätta kommunal medverkan och därigenom ställa

olika åtgärder inom den kommunala kompetensen, ökas starkt. Mycket av

det, som ännu för bara några eller något år sedan ansågs helt främmande

for kommunal verksamhet, hör nu otvetydigt dit. Även området för statens

omsorger har varit föremål för ständig utökning. Man kan under sådana

förhållanden icke säga att det ovan citerade uttalandet ger någon fullgiltig

gallringsgrund av bestående värde.

Ser man frågan så att säga ur donatorernas synvinkel, torde det av stiftelseurkunderna

i många fall framgå, att donatorerna anlagt de rent motsatta

synpunkterna. De ha ofta ställt medel till förfogande just för det, som

icke faller exempelvis inom kommunens verksamhetsområde. Med eller

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

utan uppräkning av olika ändamål ha de sagt klart och tydligt ifrån, att

medlen icke få disponeras för ändamål, vilkas realiserande ålegat kommunen

eller som denna eljest sörjt för att tillgodose. Ramen för den kommunala

verksamheten var tidigare snäv. Många åtgärder, som kunde te sig nog så

eftersträvansvärda, fingo en stads invånare avstå ifrån, om icke enskilda donatorer

trädde emellan. Det var här ofta fråga örn en komplettering av

vad som kunde utvinnas med skattebetalarnas medel. En lagstiftning, som

för framtiden motarbetade dylika utslag av god medborgaranda, vore säkerligen

minst av allt önskvärd. Själva utgångspunkten synes styrelsen därför

oriktigt vald.

Därutöver vill kommittén emellertid reducera möjligheterna till skattebefrielse.

Bland de »allmännyttiga» ändamålen gör den ytterligare en gallring

och får kvar endast ändamål »av särskild valör». Visserligen kan det

icke förnekas, att åtskilliga av de kvarstående äro att betrakta såsom typiska

för kommunal verksamhet. Men gränsen är uppenbarligen alltför

snävt dragen. I åtskilliga av våra städer finnas många donationer för estetiska,

allmänt kulturella och i vidare mening filantropiska syften, som efter

ett antagande av kommitténs förslag skulle beskattas.

Följderna av den snäva begränsningen skulle säkerligen bli den, att städerna

finge fylla ut med nödvändiga belopp. Med medel ur stiftelserna ha

icke sällan tillskapats institutioner, vilkas driftkostnader alltjämt täckas av

de donerade medlen. Där efter beskattningen fondernas årligen disponibla

tillgångar ej räckte till, finge staden själv fylla behoven, och den skattebetalare,

för vilken kommittén visat sig så ömsint, drabbades ändock av utgift

på sin debetsedel. Icke heller staten torde gå fri från krav på bidrag

för ändamål, som tidigare kunnat täckas av de donerade medlen. I vart fall

i tider av normal skattekraft torde det allmänna svårligen kunna avvisa

krav på medel för uppmuntrande av teater-, musik-, folkbildnings- och annan

kulturell verksamhet, för vilken nu disponeras donationsmedel.

Styrelsen anser sig sakna anledning att ingå på detaljer i förslaget. Med

vad ovan sagts vill styrelsen starkt understryka, att de i detta ärende från

kommunalt håll tidigare framförda önskemålen icke skulle tillgodoses genom

ett lagfästande av det nu föreliggande förslaget. De fördelar av något

klarare utformning, som därvid vore att räkna med jämfört med nuvarande

praxis, synas otillräckliga.

Liknande synpunkter som de, vilka kommit till uttryck i de tre sist återgivna

yttrandena, ha även framförts av skogssällskapet och skogssällskapets

skogsfond, vilka tillika gemensamt uttalat följande:

Vid sidan av de ur allmännyttig synpunkt mycket betydelsefulla stiftelser

o. dyl. varom här talats, har en mer eller mindre missriktad offervillighet

även givit upphov till en hel del mindervärdiga sådana. Dessa fall böra

ej lagas till intäkt för en schablonisering eller förenkling av lagstiftningen,

som är ägnad att kunna skada intresset för vidmakthållande av offerviljan

i här berörda former. Fyller icke ett rättssubjekt de anspråk, som måste

ställas å dess ändamål ur allmännyttans synpunkt såväl som å dess struktur,

bör det givetvis ej komma i åtnjutande av de förmåner en skattebefrielse

innebär. Med hänsyn till de intressen, som här stå på spel, är det

knappast för mycket begärt att det allmänna underkastar sig den procedur,

som en sovring av rättssubjekten ur nämnda synpunkt fordrar. Någon större

svårighet att skapa ändamålsenliga och tillfyllest enkla former för detta

bedömande lärer det inte erbjuda. Det kan nämligen ej anses med god rättvisa

förenligt att inom ett komplex av rättssubjekt, vilkas ändamål ur stats
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

39

nyttans synpunkt måste anses vara nog så likvärdiga, utan vidare utskilja

vissa för att giva dem en särställning i skattehänseende och stämpla övriga

såsom mindre värda med följd, att de berövas denna förmån. Lägges en sådan

princip till grund för lagstiftning i frågan måste det få till given följd,

att offervilligheten måste känna sig hindrad i valet av ändamål på ett sätt,

som måste lända till skada för det allmänna, då därigenom månget uppslag

till gagnande verksamhet till dess tjänst ej skulle bliva förverkligat.

Såsom framgår av vad här anförts, delar sällskapet helt den uppfattningen,

att rättssubjektets ändamål ur statsnyttans synpunkt skall vara avgörande

i fråga om dess fritagande från beskattning, men finner, att den begränsning

till vissa bestämda kategorier, som innehålles i lagförslagets § 53,

är alltför snäv. Endast en formulering som medgåve prövning av skattefrihet

även för andra slag av stiftelser och föreningar med allmännyttigt syfte

skulle, enligt sällskapets mening, fylla det samhällsgagnande ändamål, som

med lagstiftningen avses.

, Kommittén har som invändning mot en friare prövning åberopat det ökade

arbete taxeringsmyndigheterna genom en sådan ordning skulle få bära.

Sällskapet vill för sin del hålla före, att dessa betänkligheter icke äro av

den art, att de få förhindra en rationell lösning av denna för samhället viktiga

beskattningsfråga.

I ett par yttranden har frågan om de kommunala donationsfondernas

ställning i beskattningshänseende särskilt berörts.

Sålunda har kammarrätten anfört:

Kammarrätten anser i likhet med kommittén någon allmän bestämmelse

örn skattefrihet för stiftelser, som främja ändamål av kommunal natur, icke

böra ifrågakomma. I detta hänseende må framhållas, att den omständigheten,

alt en stiftelses förvaltning ombesörjes av en kommunal myndighet, givetvis

icke bör föranleda en förmånligare behandling i skatteavseende än som

kommer andra stiftelser med samma ändamål till del. Ändamålets beskaffenhet

— och ej stiftelsens organisation — bör vara bestämmande för frågan

om skattefriheten. Huruvida ett ändamål kan sägas vara av kommunal

natur, torde stundom vara svårt att avgöra. Förutom vissa åligganden, som

enligt särskilda författningar ankomma på kommunerna, avse de kommunala

ändamålen en mångfald olika syften, vilka kommunerna enligt kommunallagarna

äro berättigade men ej lagligen pliktiga att tillgodose. Ett

stadgande av innehåll, att stiftelser, som främja kommunala ändamål eller

ändamål av gagn för kommuner, skola åtnjuta skattefrihet, skulle enligt

kammarrättens mening kunna föranleda tolkningssvårigheter. En sådan bestämmelse

skulle för övrigt innebära en avsevärd utsträckning av området

för skattefriheten i jämförelse med vad som skulle komma att gälla beträffande

andra stiftelser, vilket kammarrätten icke kan finna berättigat.

Kammarrätten vill emellertid i detta sammanhang även framhålla, att enligt

de grunder, som synas hava tillämpats vid utarbetandet av kommitténs

förslag, skattefrihet skulle kunna anses principiellt motiverad i fråga om stiftelser,

som främja ändamål, vilka landsting eller kommuner lagligen äro

pliktiga att tillgodose. Då landsting och kommuner åtnjuta skattefrihet, kan

med ett visst fog göras gällande, att de stiftelser, sorn främja ändamål av

nyss angiven beskaffenhet, likaledes böra erhålla skattefrihet. I vissa under

senare tid avgjorda mål har även regeringsrätten ansett skattefrihet höra

medgivas i dylika fall. Kammarrätten anser sig emellertid kunna biträda den

av kommittén uttalade uppfattningen, att de allra flesta av de ändamål, var
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

om här är fråga, torde kunna hänföras under de av kommittén föreslagna

skattefrihetsreglerna. Med hänsyn därtill och då det får anses önskvärt, att

reglerna om skattefrihet utformas efter i möjligaste mån enkla linjer, tillstyrker

kammarrätten kommitténs förslag i fråga om kommunala donationsfonders

beskattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har sagt sig dela kommitténs uppfattning,

att avgörande för frågan om skattefrihet borde vara det ändamål vederbörande

institution i sin verksamhet verkligen fullföljt. Emellertid kunde frågan

komma att tangera och skära sig med bestämmelserna om stats och

kommuns skattefrihet. Problemet huruvida skattskyldigheten skulle omfatta

såväl självständiga stiftelser som osjälvständiga ryckte en här in på livet.

Länsstyrelsen har härutinnan vidare yttrat:

Såvitt länsstyrelsen kan förstå måste grunden för de utslag, varigenom

kommunala donationsfonder med vidsträckt förfoganderätt för vederbörande

kommun förklarats skattefria, vara den, att donationerna ansetts utgöra icke

självständiga stiftelser och följaktligen i beskattningsavseende varit underkastade

de regler, som gälla för mottagarna av donationerna. Frågan är här,

huruvida stiftelsekapitalet skall anses som en kommunens tillhörighet eller

ej. Det går naturligtvis icke att förneka, att fall kunna förekomma där ren

gåva måste anses föreligga. Emellertid bör, där allra minsta föreskrift rörande

donationsmedlens användning lämnats, enligt länsstyrelsens förmenande

så anses att i och med den viljeyttring, varigenom donationen kommit

till stånd, skapats en självständig och bestående juridisk person. Att till styrelse

och förvaltningsorgan förordnats personer, vilka samtidigt fungera som

kommunal myndighet, bör icke förrycka detta förhållande. Med största sannolikhet

sammanfaller också denna åsikt med vad donatorn verkligen åsyftat,

och bör i detta sammanhang kanske framhållas, att man i regel icke torde

böra fästa allt för stort avseende vid stiftelseurkundens språkliga formulering,

då ju donator saknat anledning att ägna den juridiska distinktionen

i denna del någon uppmärksamhet.

Länsstyrelsen delar således till fullo kommitténs uppfattning på denna

punkt. Då emellertid åtskilliga rättsfall ge stöd för en annan mening i detta

hänseende, synes vid ett godtagande av vad kommittén härom uttalat detta

böra komma till uttryck i lagbestämmelserna.

I några yttranden har förordats skattebefrielse för stiftelser och

föreningar med ändamål att främja landets försvar.

Överståthållarämbetet, som sagt sig ej lia kunnat finna, att kommittén andragit

tillräckligt vägande skäl för sitt förslag att bereda vetenskaplig forskning

en särställning i förhållande till andra samhällsgagneliga ändamål, har

sålunda i detta sammanhang erinrat om, att främjandet av landets försvar

torde vara av den samhällsgagneliga natur, att stiftelser och föreningar med

dylikt syfte, t. ex. skytteföreningar, borde komma i åtnjutande av skattebefrielse.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att under 53 § 1 mom. e)

kommunalskattelagen och 7 § f) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

även borde upptagas föreningar som verkade för stärkande

av rikets försvar. Skytteförbundens överstyrelse har lämnat en redogörelse

för det frivilliga skytteväsendets verksamhet och i anslutning härtill hemställt,

att överstyrelsen med anslutna skytteförbund och skytteföreningar

måtte frikallas från skattskyldighet. Sveriges landstormsföreninaars central
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

41

förbund har för eget samt anslutna förbunds och föreningars vidkommande

gjort en liknande hemställan. Kronprinsessan Margaretas landstormsjond,

för vilken reglemente blivit av Kungl. Majit fastställt den 30 april 1921 (se

SFS 1921: 373), har ävenledes anhållit att bliva frikallad från skattskyldighet.

Föreningen för Stockholms fasta försvar, som genom regeringsrättens

utslag år 1913 förklarats icke vara skattskyldig för inkomst och förmögenhet,

har meddelat, att samtliga föreningens inkomster, vilka främst bestode av

inströmmande gåvor, användes helt till främjande av huvudstadens försvar

och i första hand dess luftförsvar. Då statsmakterna velat särskilt inrikta

den enskildes offervilja just på bidrag till luftförsvaret genom alt medgiva

avdrag i beskattningshänseende för dylika bidrag —- vilken rätt ej medgivits

för donationer till vetenskapliga och kulturella ändamål — syntes det självfallet

att föreningar, vilkas syfte vore just av denna art, borde framför andra

komma i åtnjutande av skattefrihet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit en utvidgning av skattefriheten,

utöver vad kommittén föreslagit, påkallad. Länsstyrelsen har härutinnan

yttrat:

Sådana ändamål borde i första hand ytterligare komma i fråga till skattefrihet,

som främjas genom understöd av staten och därmed erkännas vara

allmännyttiga. Det torde finnas ringa anledning att uttaga skatt å kapitalavkastning

hos stiftelse eller förening, vars syfte gagnas genom anslag, exempelvis

av lotterimedel. Därmed borde teater, musik, bildande konst och kulturminnesvård

kunna undantagas från beskattning lika väl som vetenskap,

undervisning och folkbildning med flera ändamål, vilka genom kommittéförslaget

redan privilegierats. Idrott, som gagnas med tipsmedel, kunde måhända

även inräknas i sålunda skattefria ändamål. Men sådan befrielse för idrottens

del skulle bliva tämligen betydelselös, eftersom den i allt fall endast kan

avse inkomst av kapital, medan inkomst av rörelse — exempelvis av fotbollsmatcher

— måste beskattas liksom inkomst av fastighet. Detta senare gäller

för övrigt lika för samtliga ifrågavarande ändamål. Att utsträcka skattefriheten

till att avse alla ändamål, som tillgodoses med anslag av icke blott stat

utan även av kommun, och anse att allmännyttan vore därmed konstaterad,

torde dels icke förhindra att tveksamma fall uppkomme, där sakligt fog för

skattefrihet icke vore så uppenbart, dels kunna tänkas bereda möjlighet till

spekulationer i skattefördelar, exempelvis genom kommunalt anslag med bagatellbelopp

åt en förening för att bereda denna skattebefrielse, vilken eljest

saknade bärande grund.

Efter den tvekan, som sålunda inställt sig om och på vad sätt det allmännas

bästa kunde tillgodoses genom fördelar i form av skattefrihet i något

vidare omfattning än vad kommittén föreslagit, har länstyrelsen stannat vid

den meningen att bestämda ändamål borde angivas såsom skattefria, på sätt

kommittén även i övrigt gått in för, men att dessa borde utvidgas genom till
lägg

i kommunalskattelagen 53 § 1 mom. e) på följande sätt: — ---»främja

vetenskaplig forskning och kulturminnesvård, så ock verksamhet för teater,

musik och bildande konst, som bedrives utan vinstsyfte, ävensom sådana

föreningar»--—. Motsvarande tillägg vill länsstyrelsen även föreslå i

7 § f) av förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Även Göteborgs stadskollegium och länsstyrelsen i Hallands län ha framhållit

betydelsen av skattefrihet för stiftelser som främja skön konst av olika

slag.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund har hemställt,

att idrottssamanslutningarna måtte upptagas bland sådana juridiska personer

som jämlikt förslaget skulle erhålla skattelindring enligt 53 § 1 mom. e)

kommunalskattelagen och 7 § f) statsskatteförordningen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett frihet från skattskyldighet

väl motiverad även för sådana institutioner och föreningar som utförde ett

värdefullt arbete för ungdomens utbildande i fysiskt och moraliskt avseende.

Såsom exempel på dylika stiftelser och föreningar kunde nämnas scoutföreningar

samt kristliga och ideella ungdomsföreningar.

Överstyrelsen för svenska röda korset har lämnat en utförlig redogörelse

för den verksamhet, som bedrives av föreningen svenska röda korset och

den självständiga men under överstyrelsens överinseende stående stiftelsen

röda kors-hemmet. Med hänsyn till arten av denna i sjuka och lidande människors

tjänst samt utan vinstsyfte bedrivna verksamhet ävensom med hänsyn

till röda korsets ställning till det allmänna vore det klart, att föreningen

liksom stiftelsen måste anses vara i främsta linjen bland de juridiska personer,

som kunde göra anspråk på sådana skattelindringar som komme allmännyttiga

inrättningar till del. Föreningen och stiftelsen hade också betraktats

som fromma stiftelser. Med den ståndpunkt kommittén intagit skulle

röda korsets nuvarande ställning i skatteavseende i huvudsak bibehållas. Då

emellertid stundom i avseende å vissa till röda korsets förmån gjorda dispositioner

tvekan uppstått om det för medlens användning — inom ramen för

röda korsets, verksamhet — angivna ändamålet kunde anses falla under begreppet

from stiftelse, hemställde överstyrelsen att såsom undantagna från

beskattning namneligen angåves föreningen svenska röda korset jämte till

densamma hörande stiftelsen röda kors-hemmet. Därest denna hemställan

vunne bifall, borde motsvarande ändring vidtagas i bestämmelserna örn arvsoch

gåvoskatt.

överstyrelsen har tillika, dock allenast i andra hand, på sätt framgår av

den tidigare redogörelsen, förordat bibehållande i författningstexten av begreppet

»from stiftelse». Innebörden av detsamma kunde lämpligen angivas

genom ett fullständigande av anvisningarna till kommunalskattelagen. I den

mån de i den av kommittén föreslagna lagtexten begagnade uttrycken kunde

tänkas komma till användning för sådant ändamål, syntes uttrycket »utöva

hjälpverksamhet bland behövande» lämpligen böra utbytas mot ett mera neutralt,

t. ex. »lämna hjälp åt behövande».

Statskontoret har framhållit, att med »akademi» kunde förstås jämväl samfund

med uppgift att främja konst och litteratur. För att frågan om skattskyldighet

för ett dylikt samfund icke skulle bliva beroende av den omständigheten,

huruvida detsamma vore att anse såsom akademi, ville statskontoret

förorda, att de för akademier föreslagna bestämmelserna inskränktes att

gälla allenast sådana akademier som främjade högre undervisning och vetenskaplig

forskning. Skulle skattefrihet anses böra tillkomma vissa andra akademier

än de sålunda angivna, syntes dessa böra särskilt för sig uppräknas

i författningstexten. I detta sammanhang har statskontoret fäst uppmärksam
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

43

heten vid att domstolarna — vid befrielse från skattskyldighet enligt gällande

undantagsbestämmelser eller deras tidigare motsvarigheter — ej sällan

med frångående av bestämmelsernas ordalag åberopat deras »grunder». Med

anledning härav syntes i samband med vidtagandet av nu föreslagna författningsändringar

böra uttalas, att bestämmelserna fortsättningsvis skulle tilllämpas

efter ordalagen. Av bestämmelsernas natur av undantagsföreskrifter

borde följa, att deras ordalag skulle erhålla en restriktiv tolkning.

Länsstyrelsen i Uppsala län har förmenat, att stipendiefonder borde medgivas

skattefrihet i samma utsträckning som hittills. Då emellertid icke alla

stipendiefonder torde kunna hänföras till stiftelser av den art som angåves

i den av kommittén föreslagna författningstexten, helst som själva begreppet

stiftelse f. n. syntes tolkas olika, har länsstyrelsen förordat, att för undvikande

av misstolkning stipendiefonder särskilt angåves i författningstexten.

Även länsstyrelserna i Älvsborgs och Västmanlands län ha ansett ordet

»stipendiefonder» böra bibehållas i författningstexten.

Vad kommittén uttalat och föreslagit för det fall att en stiftelse eller

en förening i sin verksamhet främjar flera ändamål av

olika slag har väckt gensagor i några av yttrandena.

I ett inom kammarrätten avgivet särskilt yttrande har t. f. assessorn Olofson,

med instämmande av kammarrättsråden Wikström och Ekenberg, i anslutning

till kommitténs uttalande att i dylikt fall uppdelning av inkomsten

i en skattefri och en skattepliktig del skulle innebära en rationell lösning av

ifrågavarande skattespörsmål, anfört följande:

I vad kommittén yttrat till förmån för en uppdelning av inkomsten i förevarande

fall vill jag instämma, och jag tror, att en sådan lösning i ett avsevärt

antal fall är möjlig. Särskilt enkel lärer uppdelning i allmänhet bliva, då

föreningar, vilkas huvudsakliga verksamhet ej är sådan, att skattefrihet kan

beviljas, vid sidan därav förvalta fonder för tillgodoseende av i skattehänseende

privilegierat syfte (jfr RÅ 1914 ref. 129 och 1918 ref. 21). Att uppdelning

icke i alla fall kan göras är intet skäl för att ej använda denna metod,

då så kan ske. I det antagligen mindre antalet fall, då sådan uppdelning verkligen

ej går att åstadkomma, står måhända ingen annan utväg öppen än den

av kommittén förordade. Denna lösning är emellertid från rättvisans synpunkt

föga tilltalande, och i praktiken torde det i många fall visa sig mycket

vanskligt att bestämma, när ett ändamål är huvudsakligt.

Överståthållarämbetet har framhållit, att åtskilliga i och för sig icke skattefria

sammanslutningar vore i besittning av fonder med sådana ändamål, som

kunde föranleda skattefrihet. Vore en sådan fond genom donation överlämnad

med bindande föreskrifter angående användningen, hade densamma, ehuru

ingående bland föreningens tillgångar, enligt hittills gängse praxis betraktats

såsom likartad med en självständig stiftelse och medgivits skattebefrielse.

Det syntes önskvärt att delta förfarande icke i fortsättningen omöjliggjordes.

Länsstyrelsen i Stockholms län bar ansett, att uppdelningsprincipen skulle

medföra mer tillfredsställande resultat än kommittéförslaget. Uppdelning av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

liknande slag förekomma redan vid exempelvis taxering av aktiebolag, som

jämte annan inkomst åtnjutit utdelning å aktier i andra svenska aktiebolag.

De med en uppdelning förenade nackdelarna torde i viss mån kunna förebyggas

och finge icke överdrivas. Ej utan fog kunde ifrågasättas huruvida

avvägningen mellan »huvudsakligt ändamål» och »oväsentlig bisak» vore

mindre krävande än en uppdelning av inkomster uti skattefria och skattepliktiga

delar.

Liknande uttalanden ha gjorts av länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands

län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har funnit en tillämpning av förslaget i denna

del kunna medföra synnerligen starkt framträdande orättvisor samt har

förklarat sig icke kunna godkänna kommitténs tolkning av uttrycket »huvudsakligt

ändamål». Med hänsyn härtill borde ifrågavarande spörsmål upptagas

till förnyat övervägande.

Icke heller länsstyrelsen i Skaraborgs län har blivit övertygad om lämpligheten

av kommittéförslagets bestämmelser i nu förevarande hänseende. Enligt

länsstyrelsens mening borde en stiftelse eller förening, vars verksamhet

främjade olika ändamål vilka betingade dels skattefrihet och dels skatteplikt,

vara helt skattepliktig om ej ändamålen tydligt avgränsats. Det borde ej

vara oöverkomligt att t. ex. genom stadgeändring uppdela verksamheten i en

skattepliktig och en skattefri del.

Riddarhusdirektionen har — utan att vilja göra ett allmänt uttalande om

de av kommittén påstådda svårigheterna att uppdela inkomsten i en skattefri

och en skattepliktig del — beträffande de till ett par hundra uppgående

stiftelserna under dess förvaltning framhållit, att inga dylika svårigheter torde

förefinnas. Skulle emellertid systemet med en uppdelning icke kunna genomföras,

ansåge direktionen i likhet med kommittén enda möjligheten vara

att låta det huvudsakliga ändamålet med verksamheten vara avgörande för

frågan örn skattefrihet.

Vad kommittén anfört därom, att skattefriheten i regel endast borde omfatta

juridiska personer, som faktiskt utövade en verksamhet av allmännyttig

beskaffenhet, har föranlett uttalanden av några remissinstanser.

Sålunda har länsstyrelsen i Blekinge län därav dragit den slutsatsen, att enligt

kommitténs mening en stiftelse eller förening, som främjade ändamål av

olika slag, skulle bli skattefri de år den utövade en i hög grad samhällsnyttig

verksamhet men skattskyldig de år den utövade dylik verksamhet i mindre

omfattning. Vore detta meningen, så borde obegränsad deklarationsskyldighet

för dessa juridiska personer införas. Härför talade även att man eljest

icke utan svårighet kunde bedöma vad som varit det huvudsakliga ändamålet

med verksamheten.

Riksräkenskapsverket har funnit den av kommittén uttalade uppfattningen

riktig, att om en stiftelses medel under en följd av år icke komme till användning

för det med stiftelsens verksamhet avsedda ändamålet skattefrihet

under denna tid icke skulle medgivas, medan däremot ett tillfälligt reserve
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

45

rande av avkastningen lika litet som sedvanliga avsättningar för ökande av

kapitalet skulle inverka på skattefriheten. Denna uppfattning borde dock

tydligare än som skett i förslaget komma till uttryck i anvisningarna till 53 §

kommunalskattelagen.

Överståthållarämbetet har beträffande den av kommittén föreslagna punkt

7 i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen erinrat, att begreppet »bedriven

verksamhet» syntes svävande. I motiven klarlades visserligen utförligt

vad därmed förstodes, men dessa motiv bleve i regel ej kända för vare sig de

skattskyldiga eller taxeringsnämnderna. I författningstexten borde utsägas, att

icke endast ändamålet enligt stadgarna utan fast mer verksamhetens art vore

avgörande för skattskyldigheten samt att i det återgivna uttrycket tillika läge

ett krav på att verksamhet faktiskt bedrivits.

Frågan, huruvida skattefriheten för vissa stiftelser och ideella föreningar

jämväl borde avse inkomst av rörelse, har särskilt berörts i några

yttranden.

Kammarrätten har icke hållit för sannolikt, att en föreskrift om skattskyldighet

för inkomst av rörelse beträffande stiftelser och föreningar av nu ifrågavarande

slag skulle få någon större praktisk betydelse, men har — enär

principiellt sett rörelses bedrivande otvivelaktigt borde föranleda skattskyldighet

— ansett sig icke böra avstyrka kommitténs förslag i detta hänseende.

Inom kammarrätten anförde kammarrättsrådet Ekenberg i ett särskilt yttrande:
Beträffande

frågan, huruvida stiftelser och föreningar, som omförmälas i

53 § 1 mom. e) i förslaget till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen,

skola, såvitt angår den kommunala beskattningen, vara skattskyldiga

för inkomst av rörelse, instämmer jag med majoriteten. I motsats mot kammarrättens

övriga ledamöter anser jag däremot övertygande skäl ej förebragta

för att göra en motsvarande utvidgning av skattskyldigheten i vad beträffar

statsbeskattningen. Ifrågavarande juridiska personer äro såväl enligt

gällande bestämmelser som jämlikt kommitténs förslag befriade från skattskyldighet

till staten för inkomst av fastighet, och någon anledning att strängare

beskatta rörelseinkomst än fastighetsinkomst synes ej föreligga.

Socialstyrelsen har funnit kommittéförslaget i denna del väl grundat men

har erinrat, att det kunde vara förenat med ganska avsevärda svårigheter att

bestämma de belopp, som skulle anses utgöra inkomst av rörelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att nu ifrågavarande institutioner

allenast i mycket begränsad omfattning dreve rörelse och att någon

nämnvärd konkurrens för de skattskyldiga företagarna ej kunde befaras.

Länsstyrelsen vore därför närmast av den uppfattningen att jämväl vinst å

rörelse borde under samma förutsättning som annan inkomst vara skattefri.

Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund har hemställt,

dels att anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen måtte kompletteras med

en föreskrift av följande lydelse: »Vid bedömande av vad som är alt hänföra

till rörelse skall iakttagas att dit icke hänföras sådana inkomster som tillföras

den icke professionella idrotten från tävlingar», dels ock att 7 § statsskatteförordningen

måtte kompletteras med anvisningar av enahanda innehåll.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Departementschefen.

Obestridligt torde vara, att en generell skattelindring eller skattebefrielse

icke, åtminstone teoretiskt sett, utgör det mest rationella sättet för staten att

understödja en allmänt gagnelig verksamhet. Systemet medför särskilt de

olägenheterna, att i det enskilda fallet ekonomiskt stöd från det allmännas

sida kan komma att lämnas åt en verksamhet, som måste anses jämförelsevis

föga förtjänt därav, samt att understödets storlek och fördelning faller

utanför området för det allmännas bestämmanderätt och kontroll. I tider

som de nuvarande, då skattebördan ökas och förut beviljade anslag för åtskilliga

nog så nyttiga eller behjärtansvärda ändamål beskäras eller helt indragas,

kan skattefriheten komma att innebära ett både relativt och absolut

ökat understöd från det allmännas sida. Då jag är ense med kommittén därom,

att någon principiell grund för skattefrihet icke torde kunna av någon

åberopas, bör det nyss anförda enligt min mening leda till åtminstone stor

återhållsamhet vid beviljandet av generell skattebefrielse. Att helt slopa den

hävdvunna skattefriheten för vissa slags rättssubjekt, som utöva en allmännyttig

verksamhet, kan jag dock av rent praktiska hänsyn icke förorda. Även

härutinnan delar jag den uppfattning som uttalats av kommittén och som

jämväl kommit nästan enstämmigt till uttryck i de avgivna yttrandena. Det

kan icke vara ett samhällsintresse att beskära sådana medel som ställts till

förfogande för ett i eminent grad allmännyttigt ändamål, i all synnerhet icke

örn det kan befaras att en sådan åtgärd skulle medföra obenägenhet hos de

enskilda medborgarna att i samma omfattning som hittills donera medel till

sådana ändamål. Den sist angivna synpunkten vill jag alltså icke frånkänna

ett visst berättigande men anser dock att betydelsen därav ofta övervärderats.

Såsom framgår av det förut sagda anser jag, att urvalet av de rättssubjekt,

som skola erhålla skattefrihet, bör ske med ganska stor stränghet. Kommittén

har kommit till den uppfattningen, att skattefriheten icke bör omfatta

andra institutioner än sådana som främja ändamål vilka eljest måst tillgodoses

av det allmänna. Emot en dylik grundprincip för urvalet har kritik framförts

under remissbehandlingen. Icke heller jag kan helt godtaga denna kommitténs

formulering, vilken synes kunna ge anledning till missförstånd. Då

kommittén föreslagit skattefrihet för exempelvis stiftelser med huvudsakligt

ändamål att utöva hjälpverksamhet bland behövande, så lärer detta icke med

stöd av kommitténs principuttalande få tolkas så, att enligt kommitténs förmenande

varje dylik stiftelses verksamhet måste, därest den nedlades, ersättas

med en motsvarande verksamhet från det allmännas sida. Kommitténs

uppfattning har uppenbarligen allenast varit den, att skattefriheten icke bör

omfatta andra rättssubjekt än sådana som verka på områden, inom vilka positiva

insatser från det allmännas sida anses ofrånkomliga i den mån de icke

tack vare enskildas initiativ befinnas överflödiga. Detta är också enligt min

mening riktigt. Då emellertid därav icke följer, att alla rättssubjekt med sådana

verksamhetsområden nödvändigtvis böra förlänas skattefrihet, innefattar

kommitténs formulering ingen slutgiltig lösning av det uppställda problemet.

En sådan torde icke stå att vinna annorledes än genom en avvägning i

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

47

detalj de olika allmännyttiga ändamålen emellan, därvid givetvis full enighet

rörande värderingen knappast kan åstadkommas.

De mot kommittéförslaget framförda erinringarna gå i regel ut på att kommittén

alltför snävt begränsat antalet rättssubjekt, som skulle få åtnjuta skattebefrielse.

Endast i ett par fall bar en motsatt mening uttalats. Icke heller

jag är av den uppfattningen, att förslaget upptager något slag av rättssubjekt

som lämpligen borde ha uteslutits ur detsamma. Resultatet av kommitténs

överväganden härutinnan har blivit, att gällande bestämmelser på området

borde i huvudsak bibehållas, dock med åtskilliga omformuleringar i förtydligande

syfte. Sålunda har, i likhet med vad nyligen skett på arvs- och

gåvobeskattningens område, beteckningen »fromma stiftelser» ansetts böra

utmönstras ur författningstexten. I ett hänseende har dock kommittén funnit

en utsträckning av skattefriheten vara av behovet påkallad, nämligen

ifråga örn stiftelser och föreningar som — utan att vara hänförliga till stipendiefonder

eller vetenskapliga samfund, vilka ju redan nu åtnjuta skattefrihet

— ha till ändamål att främja vetenskaplig forskning. Såsom nyss

nämnts anser jag förslaget härutinnan böra godtagas men vill i detta sammanhang

framhålla, att det icke av de av regeringsrätten meddelade utslagen

i målen rörande Knut och Alice Wallenbergs stiftelses samt Wenner-Grenska

samfundets beskattning torde fullt otvetydigt framgå, att en stiftelse med huvudsakligt

ändamål att ekonomiskt stödja vetenskaplig forskning icke redan

enligt gällande bestämmelser eller grunderna för desamma skulle kunna erhålla

skattebefrielse. Uteslutet synes nämligen icke vara, att på utgången av

målen inverkat vissa däri föreliggande särskilda omständigheter. Sålunda

har det måhända beträffande den Wallenbergska stiftelsen ansetts kunna

ifrågasättas, huruvida densamma uppfyller den i 1 § lagen om tillsyn över

stiftelser angivna fordringen att »fortvarande tjäna ett bestämt ändamål»,

medan det på utgången i målet örn Wenner-Grenska samfundet möjligen kan

ha inverkat, att samfundet enligt sina stadgar kunnat och i sin verksamhet

också fullföljt jämväl andra syften än främjande av vetenskaplig forskning.

Emellertid har regeringsrätten i ett den 17 december 1941 meddelat utslag

funnit samfundet Nordiska museets vänner pliktigt att utgöra skatt för inkomst

och för förmögenhet. Detta samfund utgör en sammanslutning av för

museet och dess verksamhet intresserade personer. Samfundets ändamål är

ali inköpa värdefulla föremål eller samlingar, vilka i samförstånd med museets

ledning skola som gåva överlämnas till museet. Dessutom må bidrag

kunna lämnas dels till inköp av föremål, som av museets styresman anses

synnerligen önskvärda, dels även till bekostande av resa i och för sådana inköp.

Enär Nordiska museet tidigare av högsta domstolen (se N. J. A. 1922 s.

421) förklarats vara vetenskapligt samfund, synes detta regeringsrättens utslag

närmast tyda på, att en sammanslutning med ändamål att ekonomiskt

stödja vetenskaplig forskning icke för närvarande åtnjuter skattefrihet. Till

belysning av den oklarhet, som inom rättspraxis råder i fråga om innebörden

av uttrycket »vetenskapligt samfund», kan dock gent emot regeringsrättens

utslag beträffande samfundet Nordiska museets vänner ställas ett av högsta

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

domstolen den 16 februari i år meddelat utslag, vari Konung Gustaf V:s

80-årsfond med hänsyn till det ändamål och den verksamhet fonden har

att fullfölja förklarats skola för en fonden tillkommande testamentslott beskattas

enligt de för klass II i den i 1914 års arvsskatteförordning intagna

tariffen angivna grunderna. Enligt denna klass beskattades en testamentslott,

vilken före den 1 januari 1942 tillfallit »akademi, vetenskapligt

samfund, allmänt undervisningsverk, stipendiefond eller pensionsanstalt, likasom

ock sjuk- eller fattigvårdsinrättning eller annan from stiftelse». Av stadgarna

för Konung Gustaf V :s 80-årsfond framgår bl. a., att fondens ändamål

är att befrämja utforskandet och bekämpandet av de invalidiserande folksjukdomarna

i Sverige ävensom att fondens medelskola vara fördelade — förutom

på en dispositionsfond för bestridande av organisations- och administrationskostnader

m. m. — å två delfonder, nämligen en forskningsfond från vilken

anslag utdelas efter förslag av en på visst sätt utsedd granskningsnämnd

samt en institutsfond för bidrag till uppförande, utrustning och drift av ett

institut för forskning över nyssnämnda sjukdomar. I det av högsta domstolen

prövade målet gjorde fonden gällande, att den i beskattningshänseende

vore att anse såsom i första hand ett vetenskapligt samfund och i andra

hand en sjukvårdsinrättning. Man torde väl kunna antaga, att högsta domstolen

ansett fonden närmast likställd med ett vetenskapligt samfund.

Med anledning av vad statskontoret därutinnan anfört vill jag såsom min

mening framhålla, att anledning icke torde föreligga att upphäva den sedan

länge gällande skattefriheten för akademier, även i de fall en sådan varken

är en undervisningsanstalt eller kan anses vara en förening med vetenskapligt

syfte. Något behov av att genom en uppräkning precisera skattefrihetens

omfattning i dylika fall synes knappast föreligga. Enär en akademi i författningstextens

mening åtminstone i regel torde vara utrustad med något slag

av offentlig sanktion, bör givetvis icke en förening enbart genom att beteckna

sig såsom akademi komma i åtnjutande av skattefrihet.

Flertalet av de i remissyttrandena framförda önskemålen rörande en utvidgning

av skattefriheten bör enligt min mening icke bifallas. Gränsen bör

här, liksom annorstädes, vara så klart utstakad som möjligt. Såsom en förutsättning

för skattefrihet synes också kunna fordras, att den verksamhet,

vilken bedrives med sådant syfte som genom skattefriheten skulle stödjas,

allmänt erkännes vara så gott som undantagslöst förtjänt av sådant stöd.

Jag kan därför icke, i likhet med länsstyrelsen i Orebro län, förorda skattefrihet

för samtliga sådana stiftelser och föreningar »som på ett för det allmänna

ändamålsenligt och ekonomiskt sätt utöva allmännyttig verksamhet

av samma art eller kompletterande sådan, som stat eller kommun allmänneligen

utövar eller understödjer». Vad teaterkonsten, musiken och de bildande

konsterna beträffar utövas de väl icke alltid på sådant sätt att uppmuntran

från det allmännas sida i form av skattebefrielse kan anses befogad.

Kulturminnesvården lärer i regel kunna hänföras till vetenskaplig forskning.

Idrottsrörelsen synes lämpligen böra erhålla det allmännas stöd i annan

lorm än genom en förmån, som skulle komma de olika sammanslutningarna

till godo i allt större omfattning, ju bättre ekonomi de redan hade. Att

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

låta den heterogena gruppen av institutioner och föreningar med syfte att

utbilda ungdomen i fysiskt och moraliskt avseende erhålla skattefrihet eller

att här göra ett urval för sådant ändamål finner jag knappast lämpligt eller

ens möjligt. Icke heller har jag ansett mig böra biträda överstyrelsens för

svenska röda korset hemställan, att föreningen svenska röda korset jämte till

densamma hörande stiftelsen röda kors-hemmet måtte namneligen angivas

såsom undantagna från beskattning. I den mån donationer till röda korset

göras på sådana villkor, att donationerna bliva att anse såsom självständiga

beskattningssubjekt, bör ej på beskattningsfrågan inverka att röda korset,

som självt åtnjuter skattebefrielse, förvaltar donationerna. Enligt några länsstyrelsers

förmenande borde stipendiefonder medgivas skattefrihet i samma

utsträckning som hittills. I den mån en dylik fond har ett annat ändamål

än att lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller

att främja vetenskaplig forskning, synes den dock, i överensstämmelse med

förslaget i övrigt, icke böra komma i åtnjutande av skattefrihet. Slutligen har

från åtskilliga håll förordats skattebefrielse för stiftelser och föreningar

med ändamål att främja landets försvar. I anledning härav må erinras örn

att från och med innevarande år stiftelser och sammanslutningar med huvudsakligt

ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet

stärka rikets försvar äro befriade från såväl arvs- som gåvoskatt. Den

värdering, som legat till grund härför, bör enligt min mening föranleda en

motsvarande bestämmelse på nu förevarande beskattningsområde. Bestämmelsen

skulle icke innebära skattebefrielse för sådana stiftelser eller sammanslutningar,

som endast driva upplysningsverksamhet för främjande av

försvaret, exempelvis genom tidskrifter och anordnande av föredrag, och ej

heller de vanliga skytteföreningarna. Däremot skulle under bestämmelsen

falla vissa hemvärns-, sjövärns- och andra försvarsföreningar samt luftskyddsföreningar.

Frågan örn de kommunala donationsfondernas ställning i beskattningshänseende,

vilken ganska ingående behandlats av kommittén och i ett par av yttrandena,

synes knappast genom författningsbestämmelser kunna lösas på

ett sätt som lämnar klar ledning för bedömandet av varje uppkommande fall.

Anledningen härtill är, att kommunen såsom sådan åtnjuter skattefrihet samt

att, åtminstone så länge lagstiftningen rörande stiftelser icke lämnar någon

klar ledning härför, ingen bestämd gräns kan dragas mellan sådana av kommunala

organ förvaltade donationsfonder vilka äro, och sådana vilka icke

äro att anse såsom i beskattningshänseende självständiga rättssubjekt. Kommittén

har framhållit de egendomliga konsekvenser som kunna uppkomma

av den rättstillämpning, enligt vilken donationsmedel, som till en kommun

överlämnats nied allenast tämligen allmänt hållna uttalanden angående deras

användning, ansetts skola åtnjuta den för kommunen gällande .skattefriheten.

På sista tiden synes dock, enligt min mening med fullt fog, en viss

skärpning av rättspraxis i förevarande hänseende lia inträtt. Även vid bibehållandet

av (mi dylik praxis måste dock fall kunna uppkomma, då tvekan

kan råda huruvida medel donerats lill en kommun såsom sådan eller i syfte

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 134.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

att donationen skall utgöra ett självständigt rättssubjekt. Allenast den omständigheten

att donator jämväl velat med gåvan hugfästa minnet av sig

själv eller annan person bör exempelvis icke föranleda skattskyldighet.

En annan av kommittén utförligt behandlad fråga gäller huru sådana fall

skola bedömas, då en stiftelse eller förening i sin verksamhet främjar ändamål

av olika slag, av vilka något eller några men icke alla äro av beskaffenhet

att böra föranleda skattefrihet. Enligt kommitténs mening skulle det leda till

obilliga konsekvenser om man för skattefrihetens erhållande uppställde det

villkoret, att ändamålet uteslutande måste vara av den art som föranledde

skattefrihet. För undvikande av en sådan obillighet hade man att välja mellan

antingen att uppdela inkomsten i en skattefri och en skattepliktig del med

ledning av den proportion, i vilken de särskilda ändamålen främjades, eller

att låta det huvudsakliga ändamålet med verksamheten vara avgörande för

frågan örn skattefriheten så att, om stiftelsen eller föreningen vid sidan av

detta egentliga ändamål i obetydlig omfattning tillgodosåge ett annat syfte

som i och för sig skolat föranleda skatteplikt, det hela av billighetsskäl bleve

skattefritt. Kommittén har visserligen funnit den förra metoden, om den

kunde genomföras, innebära en rationell lösning av ifrågavarande spörsmål

men har dock stannat för att förorda den senare metoden, enär någon norm

för en uppdelning icke funnes i sådana fall där donationsbrevet eller stadgarna,

såsom ej sällan förekomme, medgåve den juridiska personens styrelse en

vidsträckt befogenhet att vid inkomstens disponerande anslå medel endast

till något eller några av de ändamål som den juridiska personen avsåge att

tillgodose. Mot kommittéförslaget i denna del ha erinringar framförts allenast

i ett fåtal yttranden. I vissa av dessa har dock endast framhållits angelägenheten

av att uppdelningsmetoden tillämpades i alla de fall där så kunde ske.

Enligt min mening böra i de fall, då medel för olika ändamål enligt bindande

föreskrifter hållas klart avskilda från varandra, dessa medel anses i beskattningshänseende

tillhöra särskilda rättssubjekt. Rättspraxis synes icke heller

stå främmande för ett sådant betraktelsesätt. I åtskilliga av de fall, där ett

förvaltande organ har att med anförtrodda medel tillgodose olika ändamål

men någon för framtiden bindande uppdelning av medlen på de olika ändamålen

icke föreligger, torde en sådan utan större svårighet kunna komma

till stånd. Där förutsättningar för en uppdelning saknas eller en sådan ännu

icke verkställts, synes dock beskattningsfrågan näppeligen kunna bedömas

annorledes än med tillämpning av den av kommittén förordade metoden.

Enär denna metod alltså enligt min mening bör tillämpas i alla de fall, då

i beskattningshänseende allenast ett enda rättssubjekt anses föreligga, biträder

jag kommittéförslaget i denna del. Jag vill tillägga, att förslaget härutinnan

helt överensstämmer med vad i motsvarande hänseende gäller enligt 1941

års förordning om arvsskatt och gåvoskatt. Rörande den närmare innebörden

av uttrycket »huvudsakligt ändamål» yttrade jag mig i propositionen nr 192

till 1941 års riksdag med förslag till författningar rörande arvs- och gåvobeskattningen

i nära anslutning till 1936 års skattekommittés här förut återgivna

uttalanden härom. Ytterligare bör måhända framhållas, att därest i dona
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

51

tionsbrevet för en i allmännyttigt syfte bildad stiftelse föreskrives, att med

donationsmedlen i första hand skola tillgodoses vissa av donator angivna

personer, utgivandet av dylika förmåner icke enligt numera tillämpad rättspraxis

anses ingå såsom ett led i stiftelsens verksamhet. Skattskyldighet för

värdet av dylika förmåner åligger under inga förhållanden stiftelsen, men däremot

mottagarna.

I ett par sammanhang har kommittén framhållit, att skattefriheten i regel

endast borde omfatta juridiska personer, som faktiskt utövade allmännyttig

verksamhet. Om en stiftelses medel under en följd av år icke komme till användning

för det med stiftelsen avsedda ändamålet, förelåge icke anledning

att medgiva skattefrihet. Det vore emellertid svårt att här uppställa några

bestämda regler. Ett tillfälligt reserverande av avkastningen borde icke inverka

på skattefriheten, liksom ej heller sedvanliga avsättningar för ökande

av stiftelsens kapital. Vidare borde gälla, att ändamålet, sådant det visade

sig i den bedrivna verksamheten, skulle vara avgörande för frågan huruvida

skattefrihet skulle medgivas eller icke. Om en stiftelse faktiskt främjade annat

ändamål än som angåves i stadgarna, bleve skattefriheten beroende av

på vad sätt verksamheten bedreves. Under hänvisning till det sålunda anförda

har kommittén föreslagit en bestämmelse i anvisningarna till 53 §

kommunalskattelagen, enligt vilken bestämmelse frågan om skattskyldigheten

för en stiftelse eller en förening skulle bedömas med hänsyn till det

ändamål, som tillgodosåges i den bedrivna verksamheten. Några erinringar

i sak emot kommitténs sålunda gjorda uttalanden ha icke framförts i yttrandena.

Även jag delar kommitténs uppfattning rörande förevarande spörsmål.

Emellertid anser jag, i likhet med ett par remissinstanser, att denna uppfattning

bör komma till ett något fylligare uttryck i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen

än som skett i kommittéförslaget. Jag förordar ett tillägg

av den innebörden, att om en stiftelse under längre tid icke bedrivit eller icke

kan väntas komma att bedriva verksamhet i en omfattning som skäligen svarar

mot avkastningen å stiftelsens tillgångar, så skall stiftelsen, oavsett dess

ändamål, anses hänförlig under 53 § 1 mom. f). Ytterligare må beträffande

nu förevarande spörsmål framhållas, alt skattemyndigheten endast om särskild

anledning därtill föreligger synes böra ägna uppmärksamhet åt en stiftelse

eller förening, som enligt stiftelseurkunden eller stadgarna icke äger bedriva

annan än i beskattningshänseende privilegierad verksamhet. Bereder

däremot urkunden eller stadgarna möjlighet till verksamhet av blandad beskaffenhet,

torde kontinuerlig övervakning från skattemyndighetens sida vara

erforderlig för fastställandet av arten av den verksamhet som faktiskt bedrivits.

Enligt kommittéförslaget skola vissa av de i beskattningshänseende privilegierade

rättssubjekten, i den mån de bedriva rörelse, vara för inkomsten

därav skattskyldiga till såväl stat som kommun. Sålunda föreslås dylik skattskyldighet

för, såvitt nu är i fråga, sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar

samt stiftelser och föreningar. Förslaget, som härutinnan innebär en

ändring i gällande beskattningsregler, har motiverats därmed, att enligt all
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

männa beskattningsprinciper inkomst av rörelse borde beskattas samt att

skattefrihet för sådan inkomst innebure ett gynnande i konkurrensen med

andra näringsidkare. Jag anser mig böra biträda förslaget i denna dek

Kommittén har ifrågasatt huruvida icke, i syfte att höja effektiviteten vid

beskattningen av stiftelser och ideella föreningar, en allmän registreringsplikt

för dessa juridiska personer borde införas. I andra hand har kommittén

förordat uppläggandet av ett å statistisk undersökning grundat register över

stiftelser. Att uteslutande ur beskattningssynpunkt stadga registreringsskyldighet

för stiftelser och ideella föreningar torde icke böra ifrågakomma. Däremot

synes det ur nämnda synpunkt kunna allvarligt övervägas, huruvida

icke en såvitt möjligt fullständig förteckning över dessa rättssubjekt, eller

åtminstone över stiftelserna, borde upprättas och med jämna tidsmellanrum

förnyas. Jag är emellertid icke beredd att nu upptaga denna fråga till närmare

behandling.

Nobelstiftelsen.

Under Nobelstiftelsens förvaltning lyda tolv olika fonder, nämligen huvudfonden

och byggnadsfonden samt för var och en av de fem prisgrupperna

en särskild organisationsfond och en annan särskild fond. Byggnadsfonden

och de särskilda organisationsfonderna bildades så, att av stiftelsens tillgångar

år 1900 avtogos dels ett belopp för anskaffande av egen lokal för stiftelsens

förvaltning jämte högtidssal, dels ock för varje prisgrupp ett belopp

till bestridande av organisationskostnader för Nobelinstituten. Återstoden

av tillgångarna bildade huvudfonden. Den årliga avkastningen å denna skall

enligt stiftelsens grundstadgar disponeras på följande sätt. Sedan en tiondel

lagts till kapitalet, skall en fjärdedel av återstoden lika fördelas mellan

prisgrupperna för att användas till täckande av utgifterna för prisutdelningen

och för Nobelinstituten. Vad som ej åtgår härför under året sparas för

vederbörande instituts framtida behov. Återstoden av huvudfondens avkastning

delas slutligen i fem lika delar, varav varje del motsvarar det belopp

som skall utgå i Nobelpris. Av Nobelprisen avse tre vetenskaplig forskning

inom fysikens, kemiens och medicinens områden, ett litteraturen och ett

fredssträvandena. Prisgruppernas särskilda fonder ha bildats genom avsättning

av icke utdelade prisbelopp. Avkastningen från dessa fonder må efter

prisutdelarnas beprövande användas till att annorledes än genom prisutdelning

främja de ändamål testator ytterst avsett. Prisutdelarna äro beträffande

prisen i fysik och kemi vetenskapsakademien, beträffande priset i medicin

karolinska institutet, beträffande litteraturpriset svenska akademien och beträffande

fredspriset norska stortingets Nobelkommitté.

Den 15 november 1912 meddelade regeringsrätten (se RÅ 1912 ref. 145)

utslag i ett mål, vari yrkande framställts örn att författarinnan Selma Lagerlöf

måtte taxeras för det henne år 1909 tilldelade Nobelpriset. Regeringsrätten

lämnade yrkandet utan bifall, enär ifrågavarande utan tävlan utdelade

pris så mycket mindre kunde anses utgöra beskattningsbar inkomst, som

Nobelstiftelsen förklarats skattskyldig för hela den upplupna, till fördelning

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

53

mellan pristagarna avsedda avkastningen av stiftelsens medel. Ett regeringsråd

röstade för samma slut men med en något skiljaktig motivering, medan

två regeringsråd ansågo skattskyldighet för priset föreligga.

I ett annat, den 13 mars 1925 avgjort mål (se RÅ 1925 ref. 20) fann regeringsrätten,

att Nobelstiftelsen icke kunde anses jämlikt de i bevillningsförordningen

samt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt meddelade

bestämmelserna vara frikallad från utgörande av inkomstbevillning

eller inkomst- och förmögenhetsskatt. Två regeringsråd ansågo dock, att

stiftelsen med hänsyn till vad i målet blivit upplyst angående dess huvudsakliga

ändamål och verksamhet borde jämlikt grunderna för 12 § 2 mom. b)

bevillningsförordningen den 28 oktober 1910 samt 5 § 2 mom. c) och 12 §

mom. b) förordningen samma dag om inkomst- och förmögenhetsskatt vara

frikallad från dylik skattskyldighet.

1936 års skattekommitté har anfört:

Av nobelstiftelsens inkomst användas 60 procent till främjande av vetenskaplig

forskning. Övriga 40 procent av inkomsten gå till annat ändamål.

Med den innebörd, som i kommitténs förslag givits begreppet »huvudsakligt

ändamål», kan Nobelstiftelsen enligt förslaget icke komma i åtnjutande av

skattefrihet. Visserligen är uttrycket »huvudsakligt ändamål» i någon mån

ett tänjbart begrepp, men att gå så långt ned som till 60 procent av inkomsten

är enligt kommitténs utgångspunkter uteslutet. Nobelstiftelsen blir

alltså i likhet med vad för närvarande är fallet skattskyldig för sin inkomst

och förmögenhet. Kommittén har icke funnit anledning att genom en särskild

bestämmelse undantaga Nobelstiftelsen från skattskyldighet. Därvid

förutsätter emellertid kommittén, att Nobelprisen icke bliva beskattade såsom

inkomst hos mottagaren. Nobelprisen torde väl för närvarande icke

bliva beskattade såsom inkomst, men att döma av de särskilda meningar,

som uttalades i regeringsrätten vid behandlingen av det i RÅ 1912 ref. 145

avsedda målet, synes det icke vara alldeles opåkallat att här giva uttryck

för denna kommitténs uppfattning.

Nobelstiftelsen har sagt sig icke kunna dela kommitténs uppfattning, att

endast 60 procent av stiftelsens inkomst användas till främjande av vetenskaplig

verksamhet. Den mycket ingående forskning, som av svenska akademien

och norska stortingets Nobelkommitté samt de dem tillhöriga Nobelinstituten

bedreves för åstadkommande av en omdömesgill granskning av de

(rån alla världsdelar inkommande prisförslagen, kunde med fog åberopas

sorn grund för påståendet att stiftelsens verksamhet jämväl i dessa delar

linde till ändamål att främja vetenskaplig forskning.

Stiftelsen har vidare meddelat, att den upprättat sin självdeklaration enligt

sådana principer, att skatt för inkomst och förmögenhet kommit alt erläggas

för huvudfonden och byggnadsfonden men icke för de till prisutdelarnas

disposition ställda särskilda fonderna och Nobelinstitutens fonderade medel.

Stiftelsen Ilar sagt sig befara, att skattekommiiténs uttalande, enligt vilket

den av svenska akademien och norska stortingets Nobelkommitté utövade

verksamheten syntes helt och hållet frånkänd vetenskaplig karaktär, därest

det lämnades oemotsagt, kunde tagas till intäkt för yrkanden örn skattskyldighet

beträffande de av akademien och Nobelkommittén samt deras No
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

belinstitut disponerade fonderna. I anledning härav har stiftelsen med en

utförlig motivering sökt visa, att såväl den av svenska akademien genom

dess Nobelinstitut och det därtill hörande Nobelbiblioteket som den av

norska stortingets Nobelkommitté genom dess Nobelinstitut bedrivna verksamheten

avsåge vetenskaplig forskning, i det förra fallet på det litterära

och humanistiskt-vetenskapliga området samt i senare fallet på det folkrättsliga

området, berörande även nationalekonomien och nyare politisk

historia.

På grund av vad sålunda och i övrigt anförts har stiftelsen förklarat sig

i princip anse, att stiftelsen hade till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig

forskning och att den sålunda även i enlighet med skattekommitténs

förslag borde vara för samtliga sina fonder helt frikallad från skattskyldighet.

Skulle emellertid detta yrkande icke, särskilt med hänsyn till

nuvarande allmänna läge, kunna bifallas, ansåge sig stiftelsen böra pä det

eftertryckligaste framhålla och påyrka, att den skattefrihet, som alltifrån

början av stiftelsens verksamhet tillerkänts de under stiftelsens styrelses

gemensamma penningförvaltning stående fonder, över vilkas avkastning de

särskilda prisutdelarna stadgeenligt ägde att disponera, förbleve undantagna

från beskattning. Avkastningen av dessa fonder tjänade nämligen i eminent

grad just ändamålet att främja vetenskaplig forskningsverksamhet på skilda

områden.

Departementschefen.

Såvitt av föreliggande upplysningar framgår synes Nobelstiftelsens och de

under dess förvaltning lydande fondernas ställning i beskattningshänseende

icke röna inverkan av de nu ifrågasatta författningsändringarna.

Församlingar, kyrkor och frikyrkliga sammanslutningar.

Framställningar i ämnet.

Svenska missionsförbundet, evangeliska fosterlandsstiftelsen och sällskapet

svenska baptistmissionen (svenska baptistsamfundet) hava i en till statsrådet

och chefen för finansdepartementet ställd skrift hemställt om ändrade

beskattningsregler vid såväl inkomstbeskattningen som arvsbeskattningen, i

vad dem angår. Berörda framställning har — jämte det densamma remitterats

till kommunalskatteberedningen — överlämnats till 1936 års skattekommitté

för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag.

De nämnda sammanslutningarna framhöllo bland annat, att religiösa föreningar

borde kunna påräkna en förmånligare ställning i beskattningsavseende

än som nu tillerkänts sådana föreningar. Vidare påpekades den oklarhet

som vidlådde vissa begreppsbestämningar i skatteförfattningarna. Genom

en anvisningsbestämmelse borde kunna tydligare angivas vad som folie under

begreppet »allmänna undervisningsverk», så att klarhet vunnes, huruvida

och i vad mån de undervisningsverk, som ägdes och dreves av svenska

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

55

missionsförbundet m. fl., folie utanför detta begrepp. Likaså borde i en anvisningsbestämmelse

givas närmare besked angående vilka religiösa samfund,

som vore att likställa med »kyrkor». Till »fromma stiftelser» borde

hänföras icke endast sådana institutioner, som syftade till avhjälpande av

kroppslig nöd, utan även sådana, som sökte bringa hjälp åt människor i

andlig nöd. I skriften uttalades vidare det önskemålet, att svenska missionsförbundet,

evangeliska fosterlandsstiftelsen och sällskapet svenska baptistmissionen

samt andra religiösa föreningar, som kunde uppvisa en organisation

med tillräcklig garanti för medelsanvändning i enlighet med sina religiösa

syften, måtte i beskattningshänseende helt likställas med kyrkor, religiösa

samfund och fromma stiftelser. Ifrågavarande tre föreningar bedreve

även en ingalunda obetydlig social hjälpverksamhet för behövande människor.

De tre föreningarna förklarade sig därjämte ämna, i den mån så icke

redan skett, överflytta bokförlagsrörelse och annan näringsverksamhet på

särskilda för ändamålet bildade bolag.

Homin i ttéför slaget.

Av Bilaga A framgår, att enligt kommittéförslaget

»församling» upptages bland de i 5 § 1 mom. b) och d) kommunalskattelagen

angivna rättssubjekt, vilka äro undantagna från skatteplikt till fastighetsskatt,

»församlingar» och »kyrkor» upptagas bland de i 53 § 1 mom. c) och e)

kommunalskattelagen angivna rättssubjekt, vilka icke äro skattskyldiga för

annan inkomst än av fastighet och av rörelse,

»församlingar» upptagas bland de i 7 § d) statsskatteförordningen angivna

rättssubjekt, vilka äro frikallade från skattskyldighet för all inkomst, samt

»kyrkor» upptagas bland de i 7 § f) statsskatteförordningen angivna

rättssubjekt, vilka äro frikallade från skattskyldighet för all annan inkomst

än sådan, som härflutit av rörelse.

Kommittén har beträffande förslaget i denna del anfört bland annat följande:
Enligt

nuvarande bestämmelser äro »kyrkor» vid statsbeskattningen frikallade

från skattskyldighet för all inkomst. Vid den kommunala inkomstbeskattningen

gäller skattebefrielsen annan inkomst än av fastighet.

Innebörden av begreppet »kyrkor» torde vara oklar. Enligt kommitténs

mening ingå emellertid icke statskyrkans församlingar under nämnda begrepp.

Dessa^ församlingar torde nämligen kunna anses åtnjuta skattebefrielse

redan på grund av bestämmelsen örn skattefrihet för »landsting, kommuner

och andra menigheter». Härpå tyder bland annat avfattningen av 5 §

1 morn. kommunalskattelagen angående skattefrihet till fastighetsskatt. Kyrkor

äro där icke uttryckligen nämnda såsom undantagna från skatteplikt

utan i stället talas örn »kommuns eller annan menighets byggnader för —

--T religionsvård». Man torde ej heller kunna bortse ifrån att i den civila

lagstiftningen med »menighet» förstås såväl den borgerliga som den kyrkliga

kommunen.

Med begreppet »kyrkor» torde avses dels de fall, där kyrklig egendom

icke tillhör vederbörande församling utan kyrkan såsom ägare till sådan

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

egendom är att betrakta såsom självständigt rättssubjekt, och dels de kyrkliga

sammanslutningar, som kunna betecknas såsom kyrkosamfund. Till

kyrkosamfund torde räknas sådana sammanslutningar, som blivit erkända

av staten enligt 1873 års förordning angående främmande trosbekännare

och deras religionsövning.1 Såsom kyrkosamfund torde även få anses religiösa

samfund av mosaiska trosbekännare. Däremot räknas icke hit de s. k.

frikyrkliga samfunden.

Kommittén vill emellertid påpeka, att denna tolkning av begreppet »kyrkor»

icke överensstämmer med de i fråga om arvsbeskattningen gällande

bestämmelserna. 1 arvsskatteförordningen — liksom även i det nyligen

framlagda förslaget till sådan förordning — uppräknas under arvsklass III

bland annat »kyrka», »religiöst samfund» och »kommun», varemot uttrycket

»menighet» icke förekommer därstädes. Vid tillämpningen av den nuvarande

arvsskatteförordningen har begreppet »religiöst samfund» ansetts

motsvara kyrkosamfund av främmande trosbekännare. De nu gällande bestämmelserna

äro således i ifrågavarande hänseende föga enhetliga. Det är

därvid att märka, att alla de kyrkliga institutioner, som åtnjuta skattefrihet

vid inkomstbeskattningen, torde vara att hänföra under arvsklass III

vid arvsbeskattningen. Bestämmelserna hava alltså formulerats olika i de

särskilda författningarna, ehuru någon saklig skiljaktighet icke föreligger.

Denna bristande överensstämmelse bör undanröjas.

Såsom ovan framhållits anser kommittén, att statskyrkans församlingar

inrymmas bland »kommuner och andra menigheter». Uppenbarligen höra

församlingarna även rätteligen hemma i stadgandena angående skattefrihet

för kommuner. För att någon tvekan icke skall kunna råda i detta hänseende

har kommittén omformulerat bestämmelserna i 5 § 1 mom. b) och d)

samt 53 § 1 mom. c) kommunalskattelagen ävensom 7 § d) förordningen om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt på så sätt, att dessa komma att omfatta

bland annat »kommuner, församlingar och andra menigheter».

Genom framställningen av svenska missionsförbundet, evangeliska fosterlandsstiftelsen

och sällskapet svenska baptistmissionen (svenska baptistsamfundet)

har uppmärksamheten riktats på de frikyrkliga samfundens

och liknande sammanslutningars ställning i beskattningshänseende. Beträffande

svenska missionsförbundet och evangeliska fosterlandsstiftelsen har

frågan om deras skattskyldighet varit under bedömande hos regeringsrätten

eller högsta domstolen, varvid dessa sammanslutningar ansetts icke kunna i

skattskyldighetshänseende betraktas såsom likställda med kyrkor eller fromma

stiftelser. Frågan om sällskapet svenska baptistmissionens skattskyldighet

har, såvitt kommittén kunnat finna, ej varit under prövning hos högre

instans, men enligt från Överståthållarämbetet inhämtad upplysning taxeras

sällskapet för sin inkomst och förmögenhet. Eftersom baptisterna icke

sökt och erhållit erkännande av staten såsom främmande trosbekännare

enligt 1873 års förordning, torde det även vara ställt utom allt tvivel, att

sällskapet svenska baptislmissionen enligt nuvarande bestämmelser är skattskyldigt

för sin inkomst och förmögenhet.

Kommittén har såsom i annat sammanhang framhållits vid utarbetandet

av sitt förslag ansett sig böra lägga särskild vikt vid att genom gränsdragningen

mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt erhålles en i möjligaste

mån klar och konsekvent utformad gränslinje mellan dessa. Ser man

saken ur denna synpunkt, kan det måhända ifrågasättas, huruvida de principiella

skälen för skattefrihet äro så starka i fråga om de frikyrkliga sam
1

Erkända församlingar finnas för närvarande av metodister (dock endast en mindre del

romerska katoliker, grekiska katoliker, engelsk-episkopala, fransk-reformerta, svedenborgare och

katolsk-apostoliska samt de till christian-science anslutna.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

57

manslutningarna. Emellertid anser kommittén, att billiglietsskäl tala för

en förmånligare ställning i beskattningshänseende beträffande åtminstone

vissa frikyrkliga sammanslutningar. Dessa sammanslutningar bedriva en

verksamhet, som för en mycket stor del av vårt folk anses vara av betydande

värde och som även torde vara förtjänt av uppskattning från det allmännas

sida. Det bör i detta sammanhang ej heller förbises, att utvecklingen

i fråga om de frikyrkliga sammanslutningarna icke följt de linjer,

som lagstiftarna tänkte sig vid tillkomsten av 1873 års förordning. Då utgick

nian ifrån, alt de, som ej helt anslöte sig till statskyrkans troslära, skulle

utträda ur statskyrkan och bilda ett eget, av staten erkänt kyrkosamfund.

Hade utvecklingen gått i denna riktning, så skulle många av dessa sammanslutningar

redan enligt nuvarande skattelagstiftning åtnjuta skattebefrielse

såsom »kyrkor». Men utvecklingen följde icke denna väg, utan de frikyrkliga

föredrogo av olika skäl att kvarstanna inom statskyrkan och att genom

sina sammanslutningar verka inom statskyrkans ram. Detta har emellertid

i beskattningshänseende lett till ogynnsamma konsekvenser för dessa

sammanslutningar. Det måste synas obilligt, att de frikyrkliga sammanslutningarna

på grund av att de ej utträtt ur statskyrkan skola erhålla en

sämre behandling i skattehänseende än sådana sammanslutningar som tagit

detta steg och bildat särskilda kyrkosamfund.

Mot beviljande av skatteförmåner kan dock invändas, att ifrågavarande

sammanslutningar ofta torde bedriva ekonomisk verksamhet. De tre sammanslutningar,

som nu gjort framställning i ämnet, synas sålunda alla bedriva

bokförlags- eller bokhandelsrörelse. Även rörelse av annat slag, exempelvis

pensionatrörelse, kan förekomma. Det vöre lämpligt, att de sammanslutningar,

som kunna ifrågakomma till skattefrihet, avskilde all ekonomisk

verksamhet och läte densamma övertagas av särskilt bildade rättssubjekt.

Därtill kommer emellertid, att stora svårigheter uppslå, då det gäller

att avgöra, vilka sammanslutningar som kunna medgivas en i skattehänseende

privilegierad ställning.

Uppenbart torde vara, att för att skattefrihet skall få åtnjutas av de frikyrkliga

sammanslutningarna vissa krav måste uppställas beträffande såväl

deras organisation som deras verksamhetssätt. En utredning i dessa hänseenden

förutsätter emellertid mera ingående undersökningar i ämnet än

som kommittén i detta sammanhang kan verkställa. Frågan örn de frikyrkliga

sammanslutningarnas rättsliga ställning kan dessutom förväntas bliva

föremål för särskild utredning. I anledning av en av herr Mosesson vid 1938

års riksdag i andra kammaren väckt motion beslöt nämligen riksdagen skrivelse

till Kungl. Majit med begäran om en allsidig utredning av frågan örn

de fria religiösa samfundens rättsliga ställning. Från justitiedepartementet

har kommittén nu erhållit den upplysningen, att avsikten är att tillkalla särskilda

sakkunniga för att verkställa denna utredning. Därvid komma jämväl

skattefrågorna — beträffande såväl inkomstbeskattningen som arvs- och

gåvobeskallningen — ali upptagas till behandling. Då enligt kommitténs

mening en utredning rörande ifrågavarande sammanslutningars rättsliga

.ställning lämpligen bitr ske i eli sammanhang, har kommittén icke ansett

sig laira i vidare mån än som här sked uttala sig om de frikyrkliga sammanslutningarnas

ställning i beskattningshänseende.

Kommittén har fördenskull utformat sitt förslag i huvudsaklig överensstämmelse

med skattefrihetens nuvarande omfattning i ifrågavarande hänseende.

linder 53 8 1 mom. e) kommunalskattelagen och 7 8 0 förordningen

örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upptagas »kyrkor», vilka således

skola vara befriade från skattskyldighet till kommunen för annan inkomst än

av faslighet och av rörelse samt till staten för annan inkomst jin av rörelse.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Yttranden.

Svenska missionsförbundet har framhållit, att enär kommittén såvitt anginge

de frikyrkliga sammanslutningarnas ställning i beskattningshänseende

utformat sitt förslag i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande rättsläge

och sålunda undvikit att upptaga spörsmålet om beskattning av en sådan

organisation som förbundet, så kunde från förbundets sida ingen direkt

erinran göras mot förslaget. Emellertid ville förbundet, i anslutning till kommitténs

uttalande rörande vikten av en klar gränsdragning mellan skattefria

och skattskyldiga rättssubjekt, ifrågasätta huruvida icke en skarpare precisering

av begreppet »kyrka» vore nödvändig. Förbundet hade tidigare inför

Kungl. Maj:t fäst uppmärksamheten på att de församlingar, som sammanslutit

sig i och utgjorde förbundet, vore att betrakta såsom kyrkor, i det de

antagit stadgar och församlingsordning, utövade predikoverksamhet och diakoni,

förvaltade sakrament, övade församlingstukt och i övrigt fyllde alla de

anspråk som ställdes på begreppet kyrka. Därest icke Kungl. Majit snarligen

ansåge sig kunna låta verkställa den av 1938 års riksdag begärda utredningen

av frågan örn de fria religiösa samfundens rättsliga ställning och föreslå

ny lagstiftning härutinnan, hemställde förbundet att vid framläggandet

för riksdagen av nu förevarande förslag förbundet och dess församlingar

måtte föreslås bliva betraktade såsom kyrkor eller församlingar i förslagets

mening.

En motsvarande hemställan har sällskapet svenska baptistmissionen (svenska

baptistsamfundet) för sitt vidkommande framfört.

Frälsningsarmén har — vid det förhållandet att frågan om de fria religiösa

samfundens rättsställning, däri inberäknat skattskyldigheten, kunde

väntas bliva föremål för särskild utredning — inskränkt sig till att betona

vikten av att sammanslutningar med religiösa och välgörande syften befriades

från skattskyldighet, så att deras inkomster knnde helt användas för

deras behjärtansvärda ändamål.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har ifrågasatt, huruvida icke vissa frikyrkliga

sammanslutningar borde inräknas bland de skattefria rättssubjekten. Det

vore knappast tillfredsställande, att religiösa sammanslutningar utanför statskyrkan

bereddes en skattelättnad som förvägrades liknande korporationer

under samma kyrkas hägn.

Departementschefen.

Såsom kommittén framhållit, böra olika skatteförfattningar såvitt möjligt

överensstämma i terminologiskt hänseende. Jag vill då erinra om, att enligt

1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt bl. a. »kyrka, landsting,

kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap» samt sammanslutning

som huvudsakligen fullföljer religiösa ändamål intaga en i

skattehänseende privilegierad ställning. Begreppet »kyrka» lärer här hava

den av kommittén angivna innebörden. Den i 1914 års arvsskatteförordning

förekommande beteckningen »religiöst samfund» återfinnes icke i 1941 års

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

59

förordning, enär ett dylikt samfund går in under begreppet »sammanslutning

som huvudsakligen fullföljer religiösa ändamål». Ej heller upptager

1941 års förordning beteckningen »församling». Statskyrkans församlingar

torde nämligen vara innefattade under begreppet »kommun eller annan menighet».

Av det sålunda anförda lärer framgå, att för likformighetens skull

beteckningen »församling» bör utmönstras ur kommittéförslaget.

Enligt vad för närvarande gäller intaga enskilda sammanslutningar, vilka

fullfölja religiösa, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed

jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål, icke någon

särställning vid den allmänna kommunala och statliga beskattningen. Förslaget

innebär ingen ändring härutinnan. Kommittén har visserligen funnit

billighetsskäl tala för en förmånligare ställning i beskattningshänseende

beträffande åtminstone sådana frikyrkliga sammanslutningar, vilka uppfyllde

vissa krav i fråga om organisation och verksamhetssätt, men har icke ansett

sig kunna verkställa tillräckligt ingående undersökningar i dessa hänseenden.

Frågan borde enligt kommitténs mening upptagas till behandling

i samband nied den av 1938 års riksdag begärda utredningen av frågan

om de fria religiösa samfundens rättsliga ställning.

Enligt min mening är det i och för sig tveksamt, huruvida enskilda religiösa

sammanslutningar böra i beskattningshänseende intaga en förmånligare

ställning än andra sammanslutningar med ideella syften. I varje fall

kan det, såsom kommittén framhållit, knappast ifrågakomma att förläna

dem en ovillkorlig skattefrihet. Då den av 1938 års riksdag begärda utredningen

fått stå tillbaka för uppgifter, som under nuvarande förhållanden

ansetts angelägnare, och erforderlig utredning för ett slutligt ståndpunktstagande

till förevarande spörsmål nu ej föreligger, är jag icke beredd att förorda

ändring av kommittéförslaget i detta hänseende.

Studentkårer och studentnationer.

Riksdagen 1938 m. m.

Vid 1938 års riksdag väcktes i andra kammaren motion av herr Holmbäck

(nr 7), vari anhölls, att riksdagen måtte besluta, att sådana sammanslutningar

av studerande vid rikets universitet och högskolor, i vilka de

studerande enligt gällande stadgar vore skyldiga att vara medlemmar, måtte

i beskattningshänseende hänföras till allmänna undervisningsverk.

Motionen avsåg alltså studentnationerna vid universiteten i Uppsala och

Lund samt studentkårerna vid dessa universitet och vid högskolorna. Motionären

framhöll, att dessa organisationer jämlikt statuterna hade att svara

för vissa disciplinära uppgifter som annars måst åligga högskolorna. Att

såsom i lagstiftningen skett likställa dessa statliga tvångsorganisationer för

bestämda uppgifter i undervisningsverket med vissa ideella föreningar måste

bero på ett förbiseende av organisationernas ställning. Tydligtvis borde

de hänföras tili allmänna undervisningsverk. Motionären erinrade vidare

om, att ifrågavarande spörsmål uppmärksammats av de inom eckle
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

siastikdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning angående understöd

i form av fria bostäder och fri kost åt studerande vid universiteten

och Karolinska institutet. I de sakkunnigas betänkande hade nämligen yttrats,

att »det synes de sakkunniga skäligt, att även nationsföreningar och

studentkårer tillerkännas samma skattefrihet som övriga allmänna undervisningsverk».

Bevillningsutskottet yttrade bland annat, att detta beskattningsspörsmål

hade en vida större räckvidd än som framginge av motionen. Sålunda kunde

likartade problem uppkomma exempelvis i fråga örn donationer, vilka

givits till en kommun till allmänt gagn för dess invånare. Utskottet funne

det vara angeläget, att frågan om beskattningen i allmänhet av ifrågavarande

slag av fonder gjordes till föremål för närmare utredning i ett sammanhang.

Då det för utskottet vore känt, att de sakkunniga för utredning av

såväl den statliga som den kommunala beskattningen jämväl komme att

taga ifrågavarande spörsmål under närmare övervägande, hemställde utskottet,

att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I enlighet med utskottets förslag avslog riksdagen motionen.

Uppsala studentkårs förvaltningsutskott, som i en till kommittén inkommen

skrift hemställt om ändrade beskattningsregler angående studentkårer

och studentnationer, har till stöd för denna framställning anfört bland annat

följande. Studentkårerna och .studentnationerna existerade på grund av de

aV Kungl. Majit givna statuterna för universiteten och högskolorna, således

på grund av tvång. De kunde därför icke karakteriseras såsom ideella föreningar,

för vilka i främsta rummet vore utmärkande, att medlemskapet vore

frivilligt. Såväl rättsligt som praktiskt tillhörde studentkårer och studentnationer

den universitets- och högskoleorganisation, som staten sedan länge

funnit vara för våra förhållanden lämpad. Snarast torde de därför vara att

jämställa med kommunerna. Deras under statlig kontroll ställda organisation

finge vara hur lik en förening som helst, så tillhörde de dock det offentliga

statliga undervisningsväsendet. Den av dem bedrivna verksamheten vore

ett led i universitetens fostran av den akademiska ungdomen till både ideell

och materiell vinst för staten.

Kommittéförslaget.

Enligt nu gällande bestämmelser äro sådana sammanslutningar av studerande

vid rikets universitet och högskolor, i vilka de studerande enligt gällande

stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, befriade från fastighetsskatt

för byggnader, avsedda för sammanslutningarnas verksamhet, ävensom frikallade

från skattskyldighet för inkomst av sådana fastigheter genom deras begagnande

för verksamheten. I övrigt är en dylik sammanslutning skattskyldig

för all sin inkomst och förmögenhet.

Kommittén har, såsom framgår av Bilaga A, härutinnan föreslagit sådana

ändringar, att nu ifrågavarande sammanslutningar även skulle frikallas dels

från fastighetsskatt för dem tillhöriga allmänna platser, dels från all annan

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

61

kommunal inkomstskatt än för inkomst av fastighet, dels ock från all statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt.

Kommittén har rörande denna fråga anfört:

Enligt nuvarande bestämmelser är skattefriheten i allmänhet mera begränsad

vid fastighetsbeskattningen än vid inkomstbeskattningen. Sålunda

åtnjuta endast vissa av de vid den statliga inkomstbeskattningen från skattskyldighet

frikallade rättssubjekten befrielse från skatteplikt till fastighetsskatt.

Även beträffande objektet för beskattningen är skattefriheten vid fastighetsbeskattningen

av mera inskränkt omfattning. Skattefrihet är nämligen

där medgiven endast i den mån fastigheten användes för den ifrågavarande

institutionens verksamhet såsom sådan, medan däremot vid inkomstbeskattningen

till staten skattefrihet åtnjutes för all inkomst.

I fråga om studentkårer och studentnationer är saken emellertid reglerad

på annat sätt. Dessa institutioner äro befriade från skatteplikt till fastighetsskatt

i ovan angiven utsträckning, men de äro frikallade från statlig inkomstbeskattning

endast beträffande inkomst av fastighet genom dess begagnande

för institutionernas verksamhet såsom sådana. För all annan inkomst

föreligger alltså skatteplikt.

Vad som framför allt utmärker ifrågavarande organisationer är, att de enligt

gällande stadgar för universitet och högskolor äro obligatoriska sammanslutningar.

De skola finnas vid dessa undervisningsanstalter, och varje studerande

är skyldig att tillhöra en sådan organisation. Dessa sammanslutningar,

som alltså äro av offentligrättslig karaktär, hava till syfte att omhänderhava

vissa med undervisningen sammanhängande uppgifter. I universitetsstatuterna

angives studentnationernas ändamål vara »att främja flit,

sedlighet och god ordning bland de studerande samt att åt föreningens medlemmar

bereda tillfälle till inbördes biträde och understöd».

Med hänsyn till det sätt, på vilket ifrågavarande sammanslutningar äro

organiserade, torde desamma böra komma i åtnjutande av skattefrihet till

staten för all sin inkomst. De kunna, såsom framhölls i den vid 1938 års riksdag

i förevarande ämne väckta motionen, organisatoriskt närmast likställas

med allmänna undervisningsverk. Frågan om deras ställning i beskattningshänseende

skulle måhända kunna vara föremål för tvekan, om dessa sammanslutningar

i syfte att förskaffa sig inkomster bedreve ekonomisk verksamhet

eller örn deras verksamhet kunde sägas vara i någon mån inriktad på

ändamål, som vore för undervisningen främmande. Såvitt kommittén kunnat

finna, torde detta emellertid icke vara fallet. Det förtjänar även nämnas,

att då bevillningsutskottet i anledning av den vid 1938 års riksdag väckta motionen

i ämnet inhämtade vissa uppgifter från landskamrerarna i Uppsala

län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län, dessa förklarade, att de

funne skäl föreligga för ändrad lagstiftning i motionens syfte.

Yttranden.

Emot förslaget i denna del har ingen annan erinran framställts i yttrandena

än alt statskontoret ansett skattskyldighet böra alltfort åvila dessa sammanslutningar

för eventuell inkomst av rörelse.

Sveriges förenade studentkårer har i detta sammanhang velat fästa uppmärksamheten

på att dessa studentorganisationer sinsemellan vore sammanslutna

i samarbetsorganisationer, nämligen dels två av lokal natur, Stockholms

studentkårer och Göteborgs förenade studentkårer, dels ock en ge
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. May.ts proposition nr 134.

mensam riksorganisation, Sveriges förenade studentkårer. Dessa organisationer,

vilkas praktiskt taget enda inkomstkälla utgjordes av avgifter från

medlemskårerna, torde även med nuvarande beskattningsregler knappast

komma att påföras någon skatt. Emellertid syntes de lämpligen böra, för undvikande

av tvistiga fall i framtiden, tillförsäkras samma behandling i skattehänseende

som de särskilda organisationerna.

Departementschefen.

Jag finner ej anledning föreligga att frångå kommittéförslaget i denna del.

Ifrågavarande studentorganisationer lära icke bedriva rörelse och synas för

övrigt naturligt höra samman med den grupp av rättssubjekt, som bland

andra upptager akademier och allmänna undervisningsverk.

Den föreslagna skattefriheten för dessa sammanslutningar har främst motiverats

av deras offentligrättsliga karaktär. Då något sådant skäl icke kan

åberopas för bifall åt det av Sveriges förenade studentkårer uttalade önskemålet,

synes detsamma icke böra föranleda någon åtgärd.

Sjömanshus.

Enligt nuvarande bestämmelser äro sjömanshusen icke uttryckligen frikallade

från skattskyldighet. I praxis hava emellertid sjömanshusen jämlikt

grunderna för 53 § kommunalskattelagen samt 7 och 12 §§ förordningen om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ansetts pliktiga att utgöra kommunal

inkomstskatt endast för inkomst av fastighet samt helt frikallade från skattskyldighet

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (RÅ 1936 ref. 28). Beträffande

fastighetsbeskattningen hava sjömanshusen i praxis ansetts jämlikt

grunderna för 5 § kommunalskattelagen befriade från skatteplikt till

fastighetsskatt för den del av deras fastigheter, som användes för sjömanshusens

egna behov (RÅ 1932 not 251). Enligt nuvarande lagtillämpning hava

alltså sjömanshusen ansetts vara i beskattningshänseende likställda med

fromma stiftelser och därmed jämförliga rättssubjekt.

Enligt § 1 mom. 1 förordningen den 13 juli 1911 angående sjömanshusen

i riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. m., sådant detta stadgande lyder

jämlikt kungörelsen den 22 december 1922, hava sjömanshusen till ändamål

att föra förteckning över svenska sjömän, som användas i handelssjöfart,

samt anteckningar angående deras tjänstgöring å fartyg och värnpliktsförhållanden,

att verkställa sjöfolks på- och avmönstring samt handhava

därmed i samband stående angelägenheter, att i den ordning gällande

värnpliktsförfattningar föreskriva tillhandagå i avseende å de värnpliktigas

inskrivning och redovisning, att beträffande sjömännen och deras tjänstgöring

meddela såväl vederbörande myndigheter som redare och fartygsbefälhavare

de upplysningar, varav de kunna vara i behov, att förvalta till sjömanshusen

hörande kassor och fonder jämte inflytande avgifter och övriga

medel samt att ägna eftersyn åt sjömännen och bereda understöd åt såväl

sjömän som änkor och barn efter sjömän.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

63

En stor del av de uppgifter, som sålunda ankomma på sjömanshusen, kan

anses utgöra rent statlig verksamhet. Enligt verkställda utredningar har

sjömanshusens arbete för statsverkets räkning ansetts motsvara minst 75

procent av deras hela arbetsbörda. I enlighet därmed utgår från och med

budgetåret 1938/39 statsbidraget till sjömanshusen med ett belopp, som

motsvarar 75 procent av sjömanshusens beräknade förvaltningskostnader,

övriga 25 procent av sjömanshusens arbetsbörda kan enligt uppgift praktiskt

taget anses avse deras understödsverksamhet. Genom beslut vid 1938

års riksdag äro sjömanshusens fast anställda befattningshavare anslutna till

statens pensionsanstalt.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden har kommittén funnit uppenbart,

att sjömanshusen borde vara frikallade från skattskyldighet i enlighet med

nuvarande praxis. Kommittén har fördenskull i sitt förslag upptagit sjömanshusen

bland de i 5 § 1 mom. e) och 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen

samt 7 § e) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt uppräknade

institutionerna.

Någon erinran mot förslaget i denna del har ej framställts i de avgivna yttrandena.

Departementschefen.

Vad kommittén härutinnan föreslagit utgör allenast ett lagfästande av redan

tillämpad praxis.

Järnkontoret.

Järnkontoret åtnjuter enligt nuvarande bestämmelser befrielse från statsbeskattning

för all inkomst, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt

nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare.

Vid kommunalbeskattningen är järnkontoret skattskyldig! för inkomst av

fastighet men är i övrigt — under ovan angiven förutsättning — frikalla!

från skattskyldighet för inkomst. Skattefriheten för järnkontoret infördes

första gången genom 1855 års bevillningsförordning.

Järnkontoret, som grundades år 1747, är en sammanslutning av järnbruk

och tackjärnshyttor med ändamål att understödja och främja den svenska

järnhanteringen. Delaktighet i järnkontoret vinnes efter ansökan hos järnkontorets

styrelse, vilken benämnes fullmäktige, och bestämmes efter den

kvantitet smide, som brukets eller hyttans tillverkning i medeltal utgjort under

de tre sistförflutna åren. Delägarna skola årligen till järnkontoret erlägga

järnkontorsavgift, som beräknas efter antalet centner smide, för vilket delaktighet

i järnkontoret erhållits. Sitt syfte att understödja och främja den

svenska järnhanteringen söker järnkontoret fullfölja dels genom att lämna

försträckningar till delägarna (järnkontorets lånerörelse) och dels genom att

bevilja anslag till eller självt bedriva tekniskt forskningsarbete.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Kommittén har anföll:

Enligt stadgan angående järnkontorets lånerörelse och övriga förvaltning

kunna delägarna mot godkänd säkerhet erhålla förlagslån och byggnadslån

hos järnkontoret. Förlagslån kan beviljas med 5 kronor för varje centner

smide, varför bruket eller hyttan äger delaktighet i järnkontoret. Under de

senare åren har räntan å förlagslånen enligt uppgift utgjort 31/, procent eller

den lägsta räntesats, som i lånestadgan varit föreskriven. Emellertid har vid

1939 års allmänna sammankomst med järnkontorets delägare beslutats sådan

ändring av lånestadgan, att räntan å förlagslån skall bestämmas av järnkontorets

fondutskott. Byggnadslån kan beviljas delägare med belopp, motsvarande

högst hälften av anläggningskostnaden, dock icke över 100,000

kronor. Räntan å byggnadslån bestämmes av fullmäktige. I den mån järnkontorets

egna och upplånade medel icke tagas i anspråk för förlagslån och

byggnadslån, äger järnkontoret utlämna lån även till andra än delägare och

mot andra villkor än som gälla för delägare. Detta sker genom järnkontorets

allmänna lånerörelse, vilken omfattar bland annat diskontering av växlar

och beviljande av kredit i checkräkning. Enligt järnkontorets balansräkning

per den 31 december 1938 utgjorde de utestående lånen sammanlagt 2,203,050

kronor, varav lån till delägare 880,750 kronor och lån till andra än delägare

I, 322,300 kronor.

Järnkontoret är enligt gällande stadganden berättigat att bedriva bankrörelse.

Enligt järnkontorets verksamhetsberättelser för åren 1937 och 1938 synas

inkomsterna till största delen utgöras av räntor, järnkontorsavgifter och bidrag

från delägarna till den av järnkontoret bedrivna tekniska forskningsverksamheten.

Utgifterna avse — förutom vissa allmänna omkostnader såsom löner

o. dyl. — i huvudsak kostnader för järnkontorets tekniska forskningsverksamhet

och för en av järnkontoret utgiven tidskrift »Jernkontorets Annaler»

samt anslag till bergsskolorna, Metallografiska institutet och kolarskolor.

Överskottet å verksamheten utgjorde enligt räkenskaperna under år 1936

II, 910 kronor, under år 1937 3,002 kronor och under år 1938 21,406 kronor.

Någon vinstutdelning till delägarna äger icke rum.

Järnkontorets tekniska forskningsverksamhet, som alltså är den andra huvuduppgiften

för järnkontoret, bedrives vid dess tekniska byrå. Denna byrå

består av ett antal ingenjörer, varjämte avtal träffats med tre professorer vid

tekniska högskolan att de var och en inom sitt verksamhetsområde skola stå

järnkontorets delägare till tjänst. Arbetsuppgifterna å tekniska byrån bestämmas

av järnkontorets tekniska råd och fyra särskilda forskningsutskott.

En delägare i järnkontoret kan alltså icke själv beordra tekniska byrån att

utföra någon viss praktisk undersökning i och för delägarens verksamhet,

utan de undersökningar som ske äro i regel av mera allmänt intresse. Undersökningarnas

resultat delgivas samtliga delägare genom publicering i tidskriften

»Jernkontorets Annaler» eller i brev till alla delägare.

Att döma av verksamhetsberättelserna för de senaste åren synes tyngdpunkten

hos järnkontorets verksamhet för närvarande få anses ligga i den

tekniska forsknings- och upplysningsverksamheten. Enligt lånestadgan äro

delägarna såsom ovan nämnts berättigade till förlagslån efter 5 kronor för

varje centner smide, som introducerats i järnkontoret. Eftersom vid 1938 års

utgång det introducerade smidet uppgick till 1,741,792 centner, voro alltså

delägarna under nämnda år berättigade till förlagslån med sammanlagt cirka

8,700,000 kronor. Förlagslånen belöpte sig emellertid vid denna tidpunkt till

726,600 kronor eller alltså till endast en ringa del av vad som kunnat erhållas.

Järnkontoret, som enligt reglementet för detsamma äger rätt att upplåna me
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

del intill två gånger grundfondens belopp, d. v. s. till i runt tal 11 miljoner

kronor, har på grund av den ringa utlåningen icke gjort någon nämnvärd

upplåning. Emellertid är det ju givet, att den ringa utlåningen under de senast

tillandalupna verksamhetsåren måste äga något samband med de då rådande

konjunkturerna inom järnhanteringen. Järnkontoret måste fördenskull åtminstone

delvis anses vara en penninginrättning, som syftar till delägarnas

ekonomiska nytta, lat vara att denna nytta ej framträder i form av utdelning

till delägarna.

Beträffande den av järnkontoret bedrivna forskningsverksamheten kan

mahända också sägas, att denna ytterst syftar till delägarnas ekonomiska fördel.

Här är man dock inne på ett område, som icke endast berör den enskilde

delägaren utan näringen i dess helhet. Denna forskningsverksamhet torde

säkerligen ur allmän synpunkt vara av den största betydelse och kommer väl

även den vetenskapliga forskningen ganska nära.

Kommittén har emellertid varit synnerligen tveksam, huruvida skattefriheten

för järnkontoret fortfarande bör bibehållas. Järnkontoret är ju framför

allt en näringsorganisation, och andra näringsorganisationer, som i likhet

med järnkontoret måste sägas vara till nytta även för det allmänna, få skatta

for sina inkomster. Vad angår järnkontorets lånerörelse, så torde det vara

uppenbart, att denna i och för sig är av beskaffenhet att böra föranleda skatteplikt.

Såsom järnkontorets verksamhet under de senare åren bedrivits kan

dock, såsom ovan framhållits, lånerörelsen icke anses vara det väsentliga i

verksamheten, utan järnkontorets främsta uppgift torde nu kunna sägas vara

det tekniska forskningsarbetet. Med hänsyn därtill har kommittén icke ansett

tillräckliga skäl förefinnas att för närvarande borttaga skattefriheten, som ju

funnits så länge i vår skattelagstiftning. Därest järnkontorets lånerörelse i

framtiden skulle få ökad omfattning, torde det dock bliva svårt att principiellt

motivera skattefriheten, och frågan om järnkontorets ställning i beskattningshänseende

bör da upptagas till förnyat övervägande. Kommittén anser sig

även böra särskilt understryka, att skattefriheten för järnkontoret endast är

villkorlig. Den gäller så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga

ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare.

Statskontoret har icke funnit vad kommittén anfört till stöd för förslaget

att bibehålla bestämmelserna om skattefrihet för järnkontoret tillräckligt bärande.

Ett uttalande i samma riktning har gjorts av länsstyrelsen i Malmöhus

län.

Järnkontoret har yttrat, att kommittén med full rätt framhållit del tekniska

forskningsarbetet såsom järnkontorets numera främsta uppgift. Med

hänsyn härtill kunde man icke komma till annat resultat än kommittén gjörl.

Även kommerskollegium har ansett det väl motiverat, att järnkontoret alltjämt

undantoges från skattskyldighet.

Departementschefen.

Vissel ligen mäste det förefalla tveksamt huruvida en institution sådan som

järnkontoret, vilken driver rent ekonomisk rörelse i ej ringa omfattning, bör

åtnjuta förmanen av skattebefrielse. Då jag emellertid finner mig kunna biträda

kommittéförslaget i denna del, bär jag tagit hänsyn icke endast till den

langa lid, under vilken järnkontoret redan åtnjulit denna förmån, utan även

och framförallt till det förhållandet, att järnkontorets inkomster luivudsak
Bihanft

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 134. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

ligen användas till — förutom administrationskostnader ■ teknisk forskning

och utgivandet av en tidskrift, vari resultaten av denna forskning publiceras,

samt understödjande av teknisk undervisning. En verksamhet med dylikt

syfte bör enligt principerna för nu ifrågavarande förslag åtnjuta skattebefrielse.

Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och hypoteksföreningar.

Enligt gällande bestämmelser äro Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, allmänna liypotekskassan för Sveriges

städer och hypoteksföreningarna helt frikallade från skattskyldighet till

staten samt skyldiga att till kommun erlägga skatt endast för inkomst av

fastighet.

Erinras må i detta sammanhang tillika, att enligt 18 § 2 mom. statsskatteförordningen

botlenskattens grundbelopp utgör för svenska aktiebolag, svenska

ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter som icke äro aktiebolag,

sparbanker och andra utländska juridiska personer än oskifta dödsbon

och familjestiftelser 10 procent samt för övriga juridiska personer utom

oskifta dödsbon och familjestiftelser 5 procent av det beskattningsbara beloppet.

Under Sveriges allmänna hypoteksbank höra sådana hypoteksföreningar,

som avse jord på landsbygden, och under Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

sortera stadshypoteksföreningarna, d. v. s. hypoteksföreningar för

rikets städer och med städer jämförliga samhällen.

Allmänna liypotekskassan för Sveriges städer, som i nu gällande lagtext

nämnes bland de från skattskyldighet frikallade rättssubjekten, upphörde

med sin verksamhet redan under år 1909. Denna hypotekskassa beslöt nämligen

vid sammanträden den 19 juni och den 2 september 1909 att upphöra

med sin verksamhet och träda i likvidation, varjämte beslöts, att likvidationen

skulle verkställas av styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

vilken bildades under samma år. Detta beslut fastställdes av Kungl.

Majit genom resolution den 9 oktober 1909.

Sveriges allmänna ligpoteksbanks verksamhet regleras genom en förordning

den 16 maj 1890 med däri sedermera gjorda ändringar. Denna förordning

innehåller bland annat följande bestämmelser.

Hypoteksbanken har till ändamål att för de inom riket bildade hypoteksföreningarna

för ägare eller innehavare av jord ombesörja all den upplåning,

som erfordras för att åt dessa föreningar bereda medel till de lån, som av dem

skola tillhandahållas deras delägare. Delägare i hypoteksbanken äro hypoteksföreningarna.

Delaktigheten i hypoteksbanken bestämmes efter oguldna

beloppet av från hypoteksbanken erhållet lån. Till grundfond för hypoteksbanken

har staten genom riksgäldskontoret överlämnat 60 miljoner kronor i

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

67

av staten utgivna obligationer. Hypoteksbanken är berättigad att utgiva räntebärande

obligationer med säkerhet i jordegendom på landet. Sammanlagda

beloppet av bankens utelöpande obligationer får dock icke överstiga 10 gånger

grundfondens belopp. I den mån hypoteksföreningarna anmäla sig till erhållande

av lån, skall hypoteksbanken, om andra för ändamålet användbara

medel icke äro att tillgå, vidtaga erforderliga åtgärder för upptagande av

lån mot räntebärande obligationer. Kapitalrabatt och övriga kostnader, som

banken vid sin upplåning kan hava fått vidkännas, skola vid låns utlämnande

till föreningarna av dem gäldas. I övrigt bestämmer banken villkoren för lån

till hypoteksföreningarna. Utan bankdelägarnas beslut och Kungl. Maj:ts

tillstånd få dock lån till föreningarna icke utlämnas annat än i kontanta

penningar eller mot högre ränta än 5 procent. Hypoteksbanken skall tillse,

att tillräcklig säkerhet i jordegendom ställes för lånet. Hypoteksföreningarna

äro pliktiga att årligen å bestämda tider till banken erlägga ränta, kapitalavbetalning

och övriga avgifter för erhållna lån ävensom bidrag till bankens

förvaltningskostnader. Från erläggande av bidrag till förvaltningskostnaderna

kan dock befrielse erhållas, om delägarna vid allmän sammankomst besluta, att

sådant bidrag icke skall utgå från föreningarna. (Enligt uppgift äro föreningarna

för närvarande befriade från skyldighet att erlägga bidrag till förvaltningskostnaderna.

) Alla i hypoteksbanken delägande föreningar äro ansvariga

för bankens förbindelser. Om bankens förbindelser icke kunna helt

infrias genom användande av dess egna tillgångar och de av hypoteksföreningarna

avgivna reverserna med åtföljande säkerheter i jordegendom, få de

till grundfonden hörande obligationerna efter behov användas genom försäljning

till större eller mindre del. Nettobehållningen av bankens rörelse tillföres

en reservfond, som så länge hypoteksbankens verksamhet fortfar icke får

komma föreningarna till godo på annat sätt än dels genom nedsättning i eller

befrielse från bidraget till bankens förvaltningskostnader och dels genom

nedsättning i förskriven ränta å de till föreningarna lämnade lånen. Räntenedsättning

kan ske, då det årliga ränteöverskottet efter avdrag för avskrivningar

och förvaltningskostnader uppgår till ij10 procent av ursprungliga beloppet

å de utestående lånen, för vilka den högsta räntan erlägges. Delägarna

kunna da besluta nedsättning av räntan för dessa lån med motsvarande belopp.

Hypoteksbankens styrelse består av 5 ledamöter, varav Kungl. Majit utser

en ledamot, tillika ordförande, och fullmäktige i riksgäldskontoret en ledamot,

som skall vara vice ordförande, övriga 3 ledamöter väljas av hypotekstöreningarnas

ombud. En av dessa 3 ledamöter utses samtidigt till hypoteksbankens

verkställande direktör. Hypoteksbankens handlingar, kassor och

räkenskaper skola när som helst hallas tillgängliga för den undersökning,

Kungl. Majit eller chefen för finansdepartementet kan finna för gott att

låta anställa.

De under Sveriges allmänna hypoteksbank lydande hg pot eks föreningarnas

verksamhet regleras genom en förordning den 16 maj 1890 med däri sedermera

gjorda ändringar. Denna förordning innehåller bland annat följande

bestämmelser.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Såsom delägare i hypoteksförening kunna ej andra vinna inträde än de,

som inom det område, föreningen omfattar, äro ägare av självständig jordlägenhet

eller äro innehavare av fideikommissegendom, därest tillstånd till

fideikommissegendomens inteckning och belåning medgivits. Delaktigheten

i hypoteksförening bestämmes efter oguldna beloppet av de lån, som från

föreningen erhållits. Lån å jordegendom kan meddelas till högst 60 procent

av egendomens belåningsvärde, vilket fastställes av föreningens styrelse, och

endast mot första inteckning i egendomen. Lån skall utlämnas på de för

låntagaren mest fördelaktiga villkor i avseende å ränta, kapitalrabatt, förvaltningsbidrag

och övriga omkostnader, som föreningens till hypoteksbanken

åtagna förbindelser medgiva. Delägare i hypoteksförening ansvara, envar

i förhållande till sin delaktighet, för föreningens förbindelser, i den mån

utgifter och förluster ej kunnat täckas med anlitande av föreningens inkomster

för året eller dess egna tillgångar. Hypoteksförening äger ej rätt att

bedriva annan utlåningsrörelse än som består i de genom hypoteksbanken

upplånta medlens fördelning såsom lån på föreningens delägare.

Av hypoteksbanken berättelse för år 1940 framgår, att beloppet av bankens

lån till hypoteksföreningarna vid årets slut utgjorde cirka 490 miljoner kronor,

att nettovinsten under året uppgick till 767,023 kronor samt att banken

hade en behållen förmögenhet om sammanlagt cirka 10 miljoner kronor. De

10 under banken lydande hypoteksföreningarna disponerade vid samma års

slut över besparings- och reservfonder om tillhopa över 15 miljoner kronor,

vilka under året ökats med cirka 275,000 kronor.

Konungariket Sveriges stadshgpotekskassas verksamhet regleras genom en

förordning den 17 maj 1935 och ett av Kungl. Maj:t samma dag fastställt

reglemente.

Bestämmelserna i nämnda förordning äro i huvudsak likartade med dem

som gälla för hypoteksbanken. Dock finnas en del olikheter. Även för hypotekskassan

har staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret ställt till förfogande

obligationer såsom grundfond. Obligationernas nominella belopp

uppgår till 100 miljoner kronor. Grundfondsobligationerna få efter anmälan

till riksgäldskontoret tagas i anspråk till fullgörande av kassans förbindelser,

då kassan för tillfället saknar användbara medel därtill samt vid kassans likvidation.

Hypotekskassans behållna årliga vinst avsättes till en reservfond

för kassan. Uppgår reservfonden till 2 procent av kassans förbindelser, får

dock uppkommande vinst enligt styrelsens beprövande användas till främjande

av något med kassans ändamål sammanhängande syfte. (För närvarande

uppgår reservfonden till icke fullt 1 procent av kassans förbindelser.)

Reservfonden skall användas till gäldande av uppkomna förluster å rörelsen.

Hypotekskassans styrelse består av 5 ledamöter, varav Konungen utser 4,

däribland en till ordförande, och fullmäktige i riksgäldskontoret en, som

skall vara vice ordförande. Styrelsens och revisorernas berättelser skola

granskas av hypoteksföreningarnas ombud. Det tillkommer härefter Konungen

att pröva hypotekskassans förvaltning och att, sedan fullmäktige i

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

69

riksgäldskontoret avgivit yttrande, besluta angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Vid hypotekskassans likvidation skall vad som återstår av kassans

egna tillgångar efter det skulderna blivit guldna användas för ändamål som

Konungen efter hörande av föreningarna bestämmer.

Stadshypoteksföreningcirnas verksamhet regleras genom en förordning den

17 maj 1935 angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och

verksamhet. I stort sett samma bestämmelser gälla som beträffande hypoteksföreningarna

på landsbygden. Ytterligare gäller dock bl. a., att en förenings

årliga vinst skall avsättas till säkerhetsfond samt att avkastning av

fonden icke må användas till bestridande av förvaltningskostnader med mindre

fonden vid senaste bokslut uppgått till minst 2 procent av föreningens hela

skidd till stadshypotekskassan.

Enligt stadshypotekskassans berättelse för år 1940 utgjorde vid årets slut

kassans fordran hos föreningarna cirka 1,113 miljoner kronor, kassans behållna

förmögenhet omkring 10V2 miljoner kronor och nettovinsten under

året 576,066 kronor. Vid samma års slut redovisade de 22 stadsliypoteksföreningarna

en behållen förmögenhet, huvudsakligen nedlagd i föreningarnas

säkerhetsfonder, örn till tillhopa nära 12 miljoner kronor och en årsvinst om

1,057,073 kronor.

Enligt kommittéförslaget skola allmänna hypoteksbanken, stadshypotekskassan

och hypoteksföreningarna icke längre åtnjuta skattefrihet, dock skola

hypoteksföreningarna fortfarande vara frikallade från skattskyldighet för

förmögenhet (hypoteksbanken och hypotekskassan bliva utan särskilt stadgande

därom frikallade från dylik skattskyldighet). För såväl hypoteksbanken

och hypotekskassan som hypoteksföreningarna skall bottenskattens grundbelopp

utgöra 10 procent av det beskattningsbara beloppet.

Kommittén har anfört i huvudsak följande:

Såsom motivering för den nuvarande skattefriheten för ifrågavarande hypoteksinrättningar

skulle måhända följande synpunkter kunna anföras.

Hypoteksinrättningarnas verksamhet är visserligen av ekonomisk art, men

den kan ej betecknas såsom förvärvsverksamhet i egentlig mening. Syftet

är icke att bereda sig vinst utan att anskaffa lån åt fastighetsägare på fördelaktiga

villkor. Detta är ett viktigt samhällsintresse, och staten har även

inträtt såsom garant med betydande belopp för hypoteksbanken och stadshypotekskassan.

Båda dessa inrättningar äro ställda under statlig kontroll.

Stadshypotekskassan har ju till och med organiserats på sådant sätt, att den

nästan framstar såsom ett halvstatligt företag. Hypoteksinrättningarna torde

vidare i stor utsträckning kunna själva reglera vinstresultatet på rörelsen, ty

räntesatserna för låntagarna kunna sättas så lågt, att någon större vinst icke

uppkommer.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, örn dessa synpunkter äro tillräckliga

såsom motivering för ett bibehållande av skattefriheten. Vad beträffar

det sist anförda skälet eller att hypoteksinrättningarna själva kunna

reglera sin vinst synes detta icke vara vägande. Örn räntan sänkes för

låntagarna, så återkommer denna utgiftsbesparing i form av högre nettointäkt

för låntagarna och blir vid deras taxering beskattad. Men den inkomst,

som fonderas hos hypoteksinrättningarna, blir — örn dessa äro

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

skattefria — aldrig beskattad. Det starkaste argumentet för skattefriheten

torde säkerligen vara den omständigheten, alt staten såväl ekonomiskt som

organisatoriskt i hög grad engagerat sig i ifrågavarande verksamhet. Man

kail också väl förstå, att vid tiden för denna skattefrihets införande skäl

ansågos tala för ett fritagande av dessa inrättningar^ från skattskyldighet.

Numera ingriper emellertid staten stödjande på så många områden. Skulle

statens ekonomiska stöd i och för sig anses motivera skattefrihet, torde nog

kunna ifrågasättas skattefrihet på många andra håll. Man kunde då icke

inskränka sig till att lämna skattefrihet åt rent ideella ändamål utan finge

liksom här är fallet — ej så sällan giva skatteförmåner åt institutioner,

som bedriva ekonomisk verksamhet. Jordbrukets kreditkassor exempelvis

torde på lika goda grunder som hypoteksinrättningarna kunna göra anspråk

på skattefrihet. Dessa synas vara organiserade och hava sin verksamhet ordnad

på ungefär samma sätt som hypoteksinrättningarna men hava ej erhållit

skattefrihet.

Enligt kommitténs förslag liksom även enligt nu gällande bestämmelser

medgives skattefrihet åt stiftelser och ideella föreningar endast då dessa

främja allmännyttiga ändamål av högt kvalificerad beskaffenhet. Andra

stiftelser och ideella föreningar med allmännyttiga ändamål få liksom nu

erlägga statsskatt elter ett grundbelopp av fem procent. Likaledes^ skatta

efter fem procent ideella sammanslutningar med blandade ändamål, t. ex.

arbetsgivareorganisationer och fackföreningar. Juridiska personer med ekonomisk

verksamhet, exempelvis aktiebolag, ekonomiska föreningar och sparbanker,

få erlägga statsskatt efter ett grundbelopp av tio procent. Då beskattningsreglerna

äro utformade på detta sätt, synes det vara svårt att

principiellt motivera en skattefrihet för hypoteksinrättningarna, vilka ju bedriva

ekonomisk verksamhet. Det torde vara uppenbart, att ur principiell

synpunkt all ekonomisk verksamhet bör föranleda skattskyldighet. Så torde

i allmänhet även vara fallet enligt vår nuvarande skattelagstiftning. De undantag

från denna regel, som avses med skattefriheten för pensionsanstalter,

understödsföreningar, vissa försäkringsbolag, aktiebolaget tipstjänst och

svenska penninglotteriet aktiebolag, hava föranletts av särskilda orsaker. Tidigare

förekom emellertid skattefrihet för institutioner med ekonomisk verksamhet

i större utsträckning än nu. 1 allmänhet torde detta hava motiverats

med att de från skattskyldighet sålunda frikallade inrättningarna för sitt

fortbestånd och sin utveckling vore i behov av skattefrihet. Så var exempelvis

fallet med sparbankerna. 1921 års kommunalskattekommitté, som

föreslog upphävande av skattefriheten för sparbankerna, yttrade härom bland

annat, att sparbanksväsendet kunde antagas numera hava vunnit sådan utveckling

och stadga, att skäl ej längre förelåge för beviljande av något skattcprivilegium

för sparbankerna.

Betraktar man skattefriheten såsom ett slags understöd till en verksamhet

av allmännyttig art, torde häremot kunna resas den invändningen, att

skattefriheten i så "fall är föga rationell. Ju bättre den juridiska personens

ekonomiska förhållanden äro, desto större blir understödet. Men även örn

man bortser från detta, så torde den lämnade sammanställningen rörande

hypoteksinrättningarnas ekonomiska förhållanden få anses visa, att dessa inrättningar

icke kunna anses vara i behov av något vid beskattningen lämnat

understöd från det allmännas sida. Hypoteksinrättningarnas ekonomiska

ställning synes, såvitt man med ledning av de nu tillgängliga uppgifterna kan

bedöma, i allmänhet vara mycket god.

Kommittén anser sig alltså böra föreslå, alt skattefriheten för hypoteksinrättningarna

borttages.

Om skattskyldighet nu införes för hypoteksinrättningarna, uppstå emel
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134

71

lertid vissa andra spörsmål nämligen dels efter vilken skattesats de skola

erlägga skatt till staten och dels huruvida de skola underkastas förmögenhetsbeskattning.

Beträffande frågan örn skattesatsen torde nian hava att

välja mellan 5 och 10 procent. Ur principiell synpunkt torde hypoteksinrättningarna

närmast höra hemma i 10-procentklassen. De äro till sin

natur ekonomiska föreningar, örn ock hypoteksföreningarna genom uttryckligt

stadgande i lagen örn ekonomiska föreningar undantagits från lagens

tillämplighet. Hypoteksinrättningarna förete även vissa likheter med sparbankerna

såväl i fråga örn organisationen som med avseende å verksamhetens

art. Men skäl skulle nog även kunna anföras för en beskattning efter

5 procent. Emellertid torde säkerligen frågan örn skattesatsens storlek

böra ses i samband med det andra spörsmålet, som här uppkommer, nämligen

huruvida hypoteksinrättningarna böra vara underkastade förmögenhetsbeskattning.

Vid bedömandet av frågan örn förmögenhetsbeskattningen är det givetvis

nödvändigt alt undersöka, i vilken utsträckning sådan beskattning förekommer

beträffande andra juridiska personer. Enligt 12 § 1 mom. b) förordningen

örn statlig inkomst- och. förmögenhetsskatt åligger skattskyldighet

för förmögenhet »föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund

av medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare

av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar

samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för

delägarnas gemensamma räkning, ävensom stiftelser, samtliga dock endast

såvitt de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst». Denna uppräkning omfattar

icke alla de fall, där förmögenhetsbeskattning kunde ifrågasättas. Det

finnes nämligen även andra organisationer än de här nämnda, där några

medlemmar ej äga del i förmögenheten. Beträffande sådana organisationer

inträder på grund av nyssnämnda stadgande icke alls någon förmögenhetsbeskattning

vare sig hos organisationen själv eller hos eventuella medlemmar

i densamma. Detta är fallet med exempelvis sparbanker och ömsesidiga

försäkringsbolag. Varken sparbanker eller ömsesidiga försäkringsbolag

kunna rubriceras såsom föreningar eller samfund och de bli därför

fria från förmögenhetsbeskattning. Detta beror icke på något förbiseende

utan är åsyftat. Sålunda yttrade 1924 års skatleberedning, som föreslog

införande av proportionell beskattning för sparbanker, att »befrielse från

förmögenhetsskatt synes däremot liksom nu kunna medgivas».1 Beträffande

försäkringsanstalterna uttalades i propositionen nr 200/1934 angående särskild

skatt å förmögenhet (sid. 38), att den statliga beskattningen av försäkringsanstalter,

som driva livförsäkringsrörelse, i viss mån åsyftade beskattning

av förmögenhet. Det framhölls vidare, alt utgångspunkten för

den s. k. ränteskatten varit, att hos försäkringsanstalten beskatta försäkringstagarnas

räntor å inlevererade premier m. m. för kapitalförsäkringar

till i princip del belopp, som försäkringstagarna i genomsnitt skulle erlagt

bland annat i förmögenhetsskatt, örn de i stället beskattats själva.

Enligt kommitténs mening bör beskattningen av hypoteksinrättningarna

i möjligaste män vara anordnad på samma sätt sorn beträffande sparbankerna.

Då sparbankerna ej äro skyldiga att erlägga skatt för sin förmögenhet,

synes detsamma böra gälla för hypoteksinrättningarna. Man torde

för övrigt kunna anse, att hypoteksinrättningarnas förmögenhet, som väsentligen

utgöres av reservfond eller säkerhetsfond, närmast får betraktas

såsom en reserv för mötande av eventuella förluster. Skattesatsen för hypoteks!

n rä tini ugunia torde liksom för sparbankerna kunna sällas till 10

1 Se även prog. 200/1934 sid. 39.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

procent, vilket såsom ovan nämnts även ur principiell synpunkt torde vara

riktigast.

Beträffande lagtexten torde i 12 § 1 mom. förordningen om .statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt böra angivas, att skattskyldighet för förmögenhet

ej åligger hypoteksföreningar. Däremot synes ej vara erforderligt

att göra något motsvarande uttalande i fråga om Sveriges allmänna hypoteksbank

och Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Dessa inrättningar

torde icke kunna betecknas såsom föreningar eller samfund och

inrymmas således icke bland de i nämnda lagrum uppräknade rättssubjekt,

som skola skatta för förmögenhet. Samma förhållande föreligger enligt

nuvarande bestämmelser beträffande sparbanker, vilka icke äro i lagtexten

uttryckligen nämnda såsom undantagna från skattskyldighet för förmögenhet.

Socialstyrelsen bär icke funnit antagligt, att den föreslagna skattskyldigheten

för hypoteksinrättningarna och vissa andra liknande institutioner

skulle i någon större mån kunna påverka prisbildningen på bostads- och

fastighetsmarknaden. Storleken av räntan å hypoteksobligationer bestämdes

nämligen väsentligen av andra faktorer. Några betänkligheter mot den

föreslagna åtgärden syntes från denna synpunkt sålunda näppeligen behöva

ifrågakomma. Härtill komme att dessa inrättningar dreve ekonomisk verksamhet

och därför vore av den natur, att skatteplikt för dem vore klart motiverad

ur principiell synpunkt.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit den av kommittén föreslagna

utrangeringen ur skattefria gruppen av vissa penninginstitut synnerligen

väl motiverad, medan däremot länsstyrelsen i Värmlands län förordat, att

allmänna hypoteksbanken, stadshypotekskassan och hypoteksföreningarna

fortfarande måtte få åtnjuta skattebefrielse eller att i varje fall bottenskattens

grundbelopp måtte för dem utgöra allenast 5 procent av det beskattningsbara

beloppet.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har i första hand — väsentligen

på skäl som redan återgivits av kommittén — helt avstyrkt förslaget

i vad detsamma avser landshypoteksinstitutionen. I andra hand har styrelsen

ansett frågan i denna del böra uppdelas så, att den bedömdes dels för hypoteksbanken

och dels för de till banken anslutna hypoteksföreningarna. Den

för rörelsen bärande upplåningen vore nämligen uteslutande förlagd till

banken, medan föreningarna utlämnade lån till de enskilda jordbrukarna

mot samma ränta som gällde för bankens låneförlag till föreningarna. Den

ekonomiska rörelse, vilken av landshypoteksinstitutionen som helhet bedreves,

vore m. a. o. koncentrerad till banken, hos vilken räntevinster eller eventuella

förluster komme att redovisas, medan föreningarna endast vore att betrakta

såsom förmedlare av utlåningen. Styrelsen ville icke bestrida, att i

våra dagars statsfinansiella läge visst fog funnes för en något utvidgad beskattning,

och det vore uteslutande ur denna synpunkt som styrelsen ansåge

sig icke böra avvisa en beskattning av banken efter ett grundbelopp av 10

procent.

För hypoteksföreningarna ställde sig frågan väsentligt annorlunda. Dessa

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

kunde icke på låneförmedlingen bereda sig någon vinst. För täckande av

förvaltningskostnaderna hade de varit hänvisade till att uttaga förvaltningsbidrag

av låntagarna, varjämte under senare tid banken kunnat gottgöra deni

vissa belopp i återbetalning å erlagda räntor, s. k. returräntor. Utom dessa

inkomster hade föreningarna endast kunnat räkna med mindre belopp i s. k.

dröjsmålsräntor. När de likväl kunnat, visserligen i mycket olika omfattning,

upplägga reservfonder, hade detta möjliggjorts genom dels uttagande

av förvaltningsbidrag till något högre belopp än kostnaderna, dels bankens

returräntor. När större förvaltningsbidrag än härför varit erforderligt utgått,

bade detta skett uteslutande i syfte att småningom upplägga fonderade medel

i den utsträckning att bidragen måtte förminskas och slutligen helt bortlåna.

Detta sistnämnda hade hittills kunnat genomföras inom endast en

förening, den skånska. Därför talade alla skäl för ett fortsättande av föreningarnas

fondbildning i detta syfte. Skulle en utökning av föreningarnas

skatteplikt nu genomföras, komme det att innebära ett framskjutande eller

kanske rent av omöjliggörande av den önskvärda befrielsen från förvaltningsavgifter.

Redan nu berodde den »vinst», som föreningarna kunnat redovisa,

i de flesta fall helt av bankens returräntor. Detta förhållande ville styrelsen

belysa genom följande

»Utredning utvisande i vad mån de från hypoteksbanken i form av returräntor

till hypoteksföreningarna under år 1938 utbetalade beloppen möjliggjort

för föreningarna att redovisa årsvinster. Beloppen angivna i jämna

tusental kronor.

Förening

Resultat av föreningens

verksamhet om returränta

ej erhållits

Erhållen

returränta

Redovisat resultat

| Östgöta..................

1 Smålands................

Wermlands..............

Mälareprov:s.............

Skånska ................

Älvsborgs................

Gotlands ................

Gävle-Dala...............

Norrlands ...............

Örebro..................

vinst

förlust

vinst

vinst

förlust

förlust

förlust

förlust

vinst

12,noo

4,000

4.000

2.000

54.000

15.000

8,000

18.000

10,000

38.000

36.000

10.000

65.000

51.000

44.000

6,000

11.000

20,000

12.000

vinst

vinst

vinst

vinst

förlust

vinst

vinst

vinst

vinst

vinst

50.000

32.000

14.000

67.000

3.000

29.000

6.000

3.000

2.000

22.000

203.000 225,000»

Styrelsen har ansett sig ur anförda synpunkter böra helt avstyrka kommittéförslaget

i vad det gällde beskattning av hypoteksföreningarna. En nedsättning

av grundbeloppet vid skattens beräkning till 5 procent skulle givetvis

innebära någon lindring i förhållande till förslaget, men även med en

sådan lindring kvarstode såväl de principiella som de praktiska skäl, vilka

i det föregående framförts mot varje utökad beskattning av dessa föreningar.

Inom styrelsen har särskild mening uttalats av vice ordföranden Hildebrand,

som icke funnit styrelsens motivering för hypoteksföreningarnas

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

fortsatta skattefrihet tillräckligt stark och därför ansett det hava varit riktigare

att styrelsen ej motsatt sig deras beskattning utan allenast sökt närmare

utreda möjligheten av ett grundbelopp å 5 procent.

Även styrelsen för Konungariket Sveriges stadslagpotekskassa har framhållit

de skäl, vilka enligt kommitténs mening möjligen skulle kunna anföras

såsom motivering för bibehållande av den nuvarande skattefriheten för

hypoteksinrättningarna. Styrelsen har vidare anfört:

Skattefrihet har i åtskilliga fall, dock mera förr än under senare år, i viss

utsträckning medgivits institutioner med ekonomisk verksamhet, vilka främja

allmännyttiga syften, varvid motiveringen i allmänhet torde lia varit, att de

för sitt fortbestånd och utveckling varit i behov av skattefrihet Till denna

kategori torde i viss mån hypoteksinrättningarna få räknas. I lråga om dessa

inrättningar gäller emellertid icke endast att de lrämja ett allmännyttigt

syfte. Härtill kommer att staten såväl ekonomiskt som organisatoriskt i

högsta grad engagerat sig i deras verksamhet. Det har därför ansetts vara

ett allmänt intresse, att hypoteksinrättningarnas ekonomiska ställning stärkes

genom en betryggande fondbildning. För befordrandet av detta syfte har

skattefriheten varit av en mycket stor betydelse och är så alltjämt.

Att slaten numera stödjande ingriper på många områden synes icke, såsom

kommittén vill göra gällande, utgöra skäl tor borttagandet av en skattefrihet,

som beror av speciella förhållanden och befunnits ändamålsenlig.

I fråga örn fondbildning hos stadshypotekskassan stadgas i § 7 av förordningen

angående kassan, att kassans behållna årliga vinst skall avsättas till

en reservfond. Sedan reservfonden uppnått en storlek av två procent av kassans

förbindelser kan uppkommande vinst enligt styrelsens beprövande användas

till främjande av något med kassans ändamål sammanhängande syfte.

Enligt § 4 i det av Kungl. Maj :t utfärdade reglementet för kassan galler, att

förvaltningsbidrag från föreningarna till kassan ej må bestämmas till högre

belopp än som beräknas vara erforderligt lör att kassans reservfond skall

komma att genom föreskrivet tillförande av vinst inom skälig tid uppgå till

en procent av kassans förbindelser.

Det torde i detta sammanhang böra erinras örn följande yttrande av departementschefen

i Kungl. Maj:ts proposition den 1 mars 1935 (nr 177) med

förslag till förordning angående stadshypotekskassan lii. m.:

»Den uppfattningen synes vara allmän, att en kraftigare fondbildning bör

åstadkommas såväl hos kassan som hos föreningarna, och jag delar denna

uppfattning. Även örn inom stadshypoteksväsendet utlåningen hittills förorsakat

allenast obetydliga förluster, måste man i tid sörja för, att möjligheter

förefinnas alt, utan anlitande av den solidariska ansvarigheten, möta sådana

förluster, som eventuellt inträffande ogynnsammare förhållanden kunna medföra.

Jag vill erinra, att bostadskreditkassans reservfond ansetts böra uppbringas

till minst tre procent av denna kassas skulder och bostadskreditförenings

säkerhetsfond till minst sex procent av föreningens skulder.» (sid. 63

i propositionen).

Under åberopande av ovan anförda skäl och då ett beskärande av stadshypotekskassans

årliga överskott genom uttagande av skatt från kassan skulle

motverka erforderlig ökning av reservfonden och eventuellt komma att medföra,

att kassan bleve nödsakad att från föreningarna infordra förvaltningsbidrag,

får styrelsen avstyrka kommitténs förslag om borttagande av nuvarande

skattefrihet för kassan. Därest skattskyldighet likväl anses böra åläggas

kassan, bör enligt styrelsens mening såsom förutsättning för skattskyldighets

inträde gälla, att kassans reservfond uppnått en storlek av minst två

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

75

procent av kassans förbindelser. Styrelsen får härvid erinra om den bestämmelse

i kommunalskattelagen § 29 mom. 3, i vilken stadgas, att från inkomst

av sparbanks rörelse avdrag må ske för erforderlig avsättning till reservfonden.

Vad sålunda av styrelsen anförts med avseende å beskattning av stadshypotekskassan

gäller i tillämpliga delar även beträffande stadshypoteksföreningarna.

I gällande förordning angående stadshypoteksföreningars bildande och

verksamhet stadgas, att de bestämmelser, som gälla utlåning från kassan till

föreningarna, skola äga motsvarande tillämpning för förenings utlåning, samt

att lån förty, med iakttagande av föreningens reglemente, skall beviljas låntagaren

på de fördelaktigaste villkor, som föreningens förbindelser till kassan

medgiva (§ 6). Alla till förening inflytande medel, som icke utgöra avkastning

av föreningens säkerhetsfond eller bidrag till föreningens förvaltningskostnader

eller vinst vid avyttring av tillgångar, som föreningen förvärvat,

skola redovisas till hypotekskassan (§ 13). Förvaltningsbidragen skola på

varje tid vara så bestämda, att enligt beprövande av kassans styrelse säkerhetsfonden

kan beräknas inom skälig tid uppgå till minst en procent av föreningens

hela skuld till kassan. Till säkerhetsfonden skall avsättas föreningens

behållna årliga vinst. Avkastning av säkerhetsfonden må icke användas

till bestridande av förvaltningskostnader, med mindre säkerhetsfonden vid

senaste bokslut uppgått till minst två procent av föreningens hela skuld till

kassan (§ 14).

Det bidrag, som stadshypoteksförenings medlemmar på grund av sist anförda

stadgande ha att erlägga till föreningen, är avsett såväl att täcka föreningens

förvaltningsutgifter som ock till stor del att avsättas till dess säkerhetsfond.

Sådan avsättning skall i första hand ske för att uppbringa säkerhetsfonden

till en procent av föreningens hela skuld till kassan. Då säkerhetsfondens

avkastning emellertid får användas till bestridande av förenings

förvaltningskostnader först när fonden uppnått en storlek av minst två procent

av föreningens hela skuld till hypotekskassan, kunna förvaltningsbidragen

följaktligen icke borttagas, förr än fonden uppgår till sistnämnda

storlek.

I härovan omförmälda proposition uttalar departementschefen med avseende

å föreningarnas fondbildning bl. a. följande:

»För egen del har jag ur förut angivna allmänna synpunkter ansett, att

man bör söka åstadkomma en något starkare fondbildning hos föreningarna

än de sakkunniga föreslagit. Detta synes lämpligen kunna ske på sådant sätt,

att till § 14 av förordningen angående föreningarna fogas en bestämmelse,

alt avkastning av förenings säkerhetsfond icke må användas till bestridande

av förvaltningskostnader, med mindre säkerhetsfonden vid senaste bokslut

uppgått till minst två procent av föreningens hela skuld till kassan. Såsom

elt första mål för fondbildningen kvarstår sålunda en procent av förenings

hela skuld till kassan. För att fondavsättningen skall inom skälig tid leda

lill detta mål, synes det mig vara lämpligt alt tillägga styrelsen för stadshypotekskassan

den befogenhet, som de sakkunniga föreslagit. Sedan säkerhetsfonden

uppgått till den i första hand föreskrivna storleken, skulle förening

utan inblandning från kassastyrelsens sida äga all bestämma förvaltningsbidragens

storlek, mern för en fortgående ökning av fonden lill två procent av

föreningens skuld till kassan blir i någon mån sörjt genom den av mig föreslagna

tilläggsbestämmelsen. Ali behållen årlig vinst skall emellertid alltjämt

avsättas till säkerhetsfonden, något varåt tydligare givils uttryck genom en

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

redaktionell ändring i de sakkunnigas förslag, och det torde ligga i föreningarnas

eget intresse att genom lämpligt avvägande av förvaltningsbidragen

söka så snart som möjligt uppnå den storlek å säkerhetsfonden, att de kunna

fritt disponera dess avkastning till täckande av förvaltningskostnader.» (sid.

63 i propositionen).

Det torde böra framhållas, att den solidariska ansvarighet, som åligger

medlemmarna i stadshypoteksförening gentemot föreningen samt föreningarna

gentemot kassan, innebär en risk för de solidariskt ansvariga för extra

uttaxering på grund av eventuell förlust å föreningens resp. kassans rörelse.

Det är icke minst för att möta denna risk som föreskrifter givits, att det förvaltningsbidrag,

som föreningsmedlemmarna lia att erlägga till föreningen,

skall beräknas så, att det icke blott täcker den årliga förvaltningskostnaden

utan även lämnar ett någorlunda konstant bidrag till uppbringande av föreningens

säkerhetsfond till betryggande storlek. Det såsom vinst bokförda årliga

eventuella överskottet av stadshypoteksförenings förvaltningsbidrag torde

sålunda rätteligen icke böra betraktas såsom en vinst i egentlig mening

utan såsom en i samband med lånestockens tillväxt nödvändig förstärkning

av säkerhetsfonden. Enligt styrelsens mening bör beskattning av sådant överskott

icke komma ifråga.

Vad nu sagts örn uppkommande överskott å stadshypoteksföreningarnas

förvaltningsbidrag gäller även säkerhetsfondens egen avkastning, i varje fall

så länge säkerhetsfonden icke nått den storlek, att förvaltningsbidrag icke

behöva uttagas.

Skulle hypoteksföreningarna beskattas för sina bokförda årliga överskott,

torde det med säkerhetsfondernas nuvarande, i allmänhet mindre tillfredsställande

storlek bliva nödvändigt för föreningarna alt, för bibehållande av

en oförändrad avsättning till dessa fonder, höja nu utgående förvaltningsbidrag

och detta ej allenast med vad som motsvarar en på det nuvarande överskottet

av rörelsen beräknad skatteutgift utan med ett än högre belopp, då en

dylik ökad förvaltningsinkomst i sig skulle medföra en ökad skatteutgift. Då

den av stadshypoteksföreningarna tillämpade räntan, förvaltningsbidraget

inräknat, som regel är normerande för inteckningsräntan för bottenlån på

den allmänna fastighetslånemarknaden, måste en ökning av förvaltningsbidraget

hos föreningarna befaras få till följd en motsvarande, icke önskvärd

höjning av fastighetslåneräntan på den allmänna marknaden.

Styrelsen får på sålunda anförda skäl bestämt avstyrka kommitténs förslag

örn borttagande av nuvarande skattefrihet även såvitt gäller stadshypoteksföreningarna.

Därest det likväl anses ofrånkomligt, att skattskyldighet ålägges

dessa föreningar, bör på sätt ovan framhållits skattskyldighet inträda först

sedan förenings säkerhetsfond nått en storlek av minst två procent av föreningens

skuld till stadshypotekskassan.

Enligt kommitténs förslag böra hypoteksinrättningarna erlägga statsskatt

efter en skattesats av 10 procent. Motiveringen för denna skattesats synes i

första hand vara, att hypoteksinrättningarna driva ekonomisk verksamhet samt

förete vissa likheter särskilt med sparbankerna, för vilka denna skattesats

gäller. Styrelsen får häremot invända, att även om hypoteksinrättningarna

och sparbankerna kunna förete vissa likheter, olikheten med avseende å deras

rörelse är väsentlig. Sparbankerna bedriva liksom andra banker bland allmänheten

in- och utlåningsrörelse, ehuru med begränsning till vissa grenar, under

det att hypoteksinrättningarna med sin verksamhet endast avse att tillhandahålla

sina medlemmar långfristiga fastighetslån på de billigaste villkor, som

kapitalmarknaden vid varje tidpunkt medgiver. Av enahanda skäl, som ovan

anförts till stöd för bibehållandet av hvpoteksinrättningarnas skattefrihet,

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

77

anser styrelsen, att, om beskattningsfriliet icke medgives, skattesatsen bör bestämmas

till högst 5 procent. Kommittén har även för sin del uttalat, att skäl

kunna anföras för en beskattning efter sistnämnda skattesats.

Departementschefen.

Vid avvägningen av de skäl som av kommittén och under remissbehandlingen

framhållits för och emot ett bibehållande av den nuvarande skattefriheten

för här ifrågavarande hypoteksinrättningar har jag funnit de senare

skälen vara avgjort starkast och förordar därför att denna skattefrihet upphör.

Jag ansluter mig likaledes till den av kommittén uttalade uppfattningen,

att beskattningen av hypoteksinrättningarna bör i möjligaste mån vara anordnad

på samma sätt som beträffande sparbankerna och att som följd härav

bottenskattens grundbelopp bör utgöra 10 procent av det beskattningsbara

beloppet samt hypoteksföreningama uttryckligen frikallas från skattskyldighet

för förmögenhet.

I anslutning till det sist sagda och med hänsyn till vad stadshypotekskassan

i ärendet anfört vill jag dock tillika förorda, att i 29 § kommunalskattelagen

införes en bestämmelse av den innebörden, att hypoteksinrättning må från

bruttointäkten av rörelsen avdraga belopp som avsatts till reserv- eller säkerhetsfond,

i den mån avsättningen är nödvändig för uppbringande av fonden

till ett belopp motsvarande 2 procent av inrättningens skulder. Genom en

dylik bestämmelse torde för åtskilliga, måhända flertalet inrättningar skattskyldigheten

tills vidare endast bliva formell.

Svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar och svenska

skeppshypotekskassan.

Även svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningarna och svenska

skeppshypotekskassan äro enligt gällande bestämmelser helt frikallade från

skattskyldighet till staten samt skyldiga att till kommun erlägga skatt endast

för inkomst av fastighet.

Svenska bostadskreditkassan, som har till ändamål att lämna lån till bostadskreditföreningar,

tillkom år 1929 och dess verksamhet regleras genom

en förordning den 3 augusti 1929 jämte ett samma år av Kungl. Majit utfärdat

reglemente. Såsom grundfond för kassan har staten ställt till förfogande

statsobligationer till ett belopp av 30 miljoner kronor. Kassans

behållna årsvinst skall avsättas lill en reservfond. Såsom bidrag till reservfonden

skall förening för varje lån, som från kassan erhålles, årligen under

tio år räknat från lånets beviljande erlägga ett belopp, motsvarande 1/1,

procent av lånets ursprungliga belopp. Sådant bidrag må minskas eller upphöra

att utgå, då reservfonden överstiger 3 procent av kassans skulder. Reservfondens

avkastning lägges till fonden; dock må avkastningen, då fonden överstiger

3 procent av kassans skulder, användas till bestridande av dess för
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

valtningskostnader eller till beredande av annan lättnad för föreningarna.

Kassans styrelse består av minst sju högst nio ledamöter, varav två — den ene

såsom ordförande — utses av Konungen, en utses av riksgäldsfullmäktige och

övriga väljas å ombudsstämman. För revision av styrelsens förvaltning utses

årligen tre revisorer, varav en utses av riksgäldsfullmäktige. Konungen äger

besluta om kassans trädande i likvidation ävensom angående på vad sätt

kassans behållna tillgångar efter likvidationen skola användas.

Bostadskreditföreningarna hava till ändamål att tillhandahålla sina medlemmar

lån mot säkerhet av inteckning i fastighet. Föreningarnas verksamhetsområde

är städer, köpingar och andra samhällen. Såsom säkerhet föi

fullgörandet av sina förbindelser skall förening avsätta en säkerhetsfond.

Såsom bidrag till säkerhetsfonden skall envar låntagare erlägga en avgift motsvarande

2 procent av erhållet lån. Dessa avgifter må minskas eller upphöra

att utgå, då säkerhetsfonden överstiger 6 procent av föreningens skulder. Låntagarna

skola även erlägga förvaltningsbidrag. överskott å dessa tillföras

säkerhetsfonden. Konungen äger förordna örn förenings trädande i likvidation.

Vid likvidationen skola föreningens behållna tillgångar överlämnas till bostadskreditkassan.

Enligt bostadskreditkassans berättelse för år 1940 avsatte kassan vid detta

års slut till reservfonden 268,590 kronor, därav 191,241 kronor utgjorde föreningarnas

bidrag och fondens avkastning samt 77,349 kronor utgjorde behållna

årsvinsten. Kassans hos föreningarna utestående lån utgjorde cirka

144 miljoner kronor, medan kassans förmögenhet uppgick till cirka 1,723,000

kronor. De 17 till kassan anslutna föreningarna avsatte samma år tillhopa

till sina säkerhetsfonder 342,836 kronor, härav fondbidrag och fondernas avkastning

307,136 kronor samt överskott å rörelsen 35,700 kronor, ävensom

för andra ändamål 50,668 kronor. Föreningarnas sammanlagda förmögenhet,

väsentligen placerad i säkerhetsfonderna, uppgick till cirka 2,859,000 kronor.

Svenska skeppshypotekskassan, som bildades ar 1929 och vars verksamhet

regleras genom en förordning den 6 juni samma ar jämte ett av Kungl.

Majit utfärdat reglemente, Ilar till ändamål att lämna lan mot säkerhet av

inteckning i svenska fartyg. Såsom grundfond för kassan skall staten ställa

till förfogande obligationer till belopp av minst 10 miljoner kronor. Kassans

behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Från reservfonden kunna

medel överföras till grundfonden. Kassans styrelse, som har sitt säte i Göteborg,

består av fem ledamöter, varav fyra — bland dem ordföranden — utses

av Konungen och en ledamot utses av riksgäldsfullmäktige. Konungen äger

förordna om kassans trädande i likvidation. Vid likvidationen skola kassans

behållna tillgångar tillfalla staten.

Enligt kommittéförslaget skola bostadskreditkassan, bostadskreditföreningarna

och skeppshypotekskassan icke längre åtnjuta skattefrihet, dock skola

bostadskreditföreningarna fortfarande vara frikallade från skattskyldighet

för förmögenhet (bostadskreditkassan och skeppshypotekskassan bliva utan

särskilt stadgande därom frikallade från dylik skattskyldighet). För samtliga

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

79

dessa rättssubjekt skall bottenskattens grundbelopp utgöra 10 procent av det

beskattningsbara beloppet.

Kommittén har erinrat, att skattefriheten för bostadskreditkassan, bostadskreditföreningarna

och skeppshypotekskassan motiverats med att de i skattehänseende

borde vara likställda med hypoteksinrättningarna. Detta föranledde

till att de jämväl i fortsättningen borde i sådant hänseende behandlas

på samma sätt som nämnda inrättningar.

Styrelsen för svenska bostadskreditkassan anför i sitt den 24 januari 1940

avgivna yttrande bl. a. följande:

Styrelsen finner väl, att de skäl, som kommittén anfört till stöd för beskattning

av bostadskreditföretagens inkomst, i princip böra godtagas. Enligt styrelsens

mening kan det emellertid icke vara riktigt eller ens rimligt, att bostadskreditinstitutionen

skall helt jämställas med aktiebolagen och andra

med vinstsyfte arbetande företag. Någon hänsyn bör dock tagas till våra

företags allmännyttiga karaktär och till den omständigheten att bostadskreditinstitutionen,

som endast är 10 år gammal, ännu icke kan anses tillräckligt

konsoliderad med hänsyn till arten av sin ekonomiska verksamhet,

vilken icke bedrives i syfte att bereda företagen vinst. På grund härav hemställer

styrelsen, att statsskattens bottenskatt för Svenska Bostadskreditkassan

och bostadskreditföreningarna icke räknas efter högre grundbelopp än

5 procent. I detta hänseende synes bostadskreditinstitutionen böra vara gynnsammare

ställd än sparbankerna på grund av sin knappa konsolideringstid.

Beträffande beräkningen av kassans och föreningarnas beskattningsbara

»vinster» tillåter sig styrelsen framhålla, att kommittén däri synes hava inneslutit

jämväl de belopp, som författningsenligt skola avsättas till reservfond

hos kassan och säkerhetsfonder hos föreningarna. Dessa avsättningar

må jämlikt §§ 7 resp. 20 i 1929 års förordning angående vår verksamhet icke

minskas eller upphöra, förrän reservfonden uppgår till 3 procent av kassans

skulder resp. säkerhetsfonden uppgår till 6 procent av förenings skulder.

Styrelsen anser, att, så länge lagstadgat fondminimum icke redovisas, avdrag

vid taxering bör få göras för dessa fondavsättningar, i den mån desamma

utgöra avkastning å resp. fond eller ock fondbidrag, som författningsenligt

uttagits. Motsvarande avdrag sker enligt 29 § 3 mom. kommunalskattelagen

för vad som avsättes till sparbanks reservfond, intill dess denna uppnått

lagstadgat minimibelopp, ävensom för sparbanks bidrag till sparbankernas

säkerhetskassa.

Därest styrelsens hemställan i avseende å skattefrihet för vissa fondavsättningar

vinner bifall, synes författningsbestämmelse därom lämpligen kunna

infogas under ett 4 mom. av 29 § kommunalskattelagen enligt i huvudsak

följande lydelse:

»Svenska Bostadskreditkassan och bostadskreditförening må avdraga belopp,

som avsatts till kassans reservfond respektive bostadskredi(förenings

säkerhetsfond, i den mån beloppet utgör avkastning å sådan fond eller ock

fondbidrag, som författningsenligt uttagits, dock allenast i den mån avsättningen

varit nödvändig för att uppbringa reservfonden till tre procent av

kassans skulder eller, såvitt gäller bostadskreditförening, säkerhetsfonden

till sex procent av föreningens skuldsumma.»

Styrelsen vill slutligen upplysa, att kassan vid enstaka tillfällen sett sig

löranlåten att lämna understöd åt bostadskreditförening, och så torde ock i

framtiden komma alt ske. Enligt styrelsens mening bör dylikt understöd

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

vara avdragsgill utgift. Då emellertid tvekan råder, huruvida styrelsens uppfattning

de lege lata är riktig — ett analogt spörsmål har av Svenska Jordbrukskreditkassan

hänskjutits till Kammarrättens prövning -— hemställer

styrelsen, att från statsmakternas sida ett uttalande avgives av innebörd, att

dylikt understöd för framtiden skall utgöra avdragsgill utgift.

Inom styrelsen har herr Munck af Rosenschöld i ett särskilt yttrande avstyrkt

den föreslagna beskattningen av bostadskreditkassan och dess föreningar

samt därvid bl. a. erinrat, att kassans behållna årsvinst skulle avsättas

till reservfonden och att på förvaltningsbidragen hos föreningarna uppkommande

överskott skulle tillföras deras säkerhetsfonder, i båda fallen alltså

fonder som måste anses tillhöra staten. När pengarna obligatoriskt ginge

till dylika fonder, vilka dessutom tillkommit för att hindra att statens garanti

för kassans förbindelser skulle tagas i anspråk, så kunde någon beskattningsbar

vinst icke anses föreligga. Det läge ej i statens intresse att minska

fondavsättningen genom en beskattning, vilken dessutom skulle bliva till ensidig

fördel för vederbörande kommun.

Styrelsen för svenska skeppshypotekskassan har yttrat:

Skeppshypotekskassan tillskapades av statsmakterna år 1929 i syfte att

medverka till det nödvändiga föryngrandet och moderniserandet av den

svenska handelsflottan. Tidigare hade detta syfte delvis tillgodosetts av staten

genom rederilånefonden. Då det beräknades att ett mera fullständigt tillgodoseende

av ifrågavarande ändamål skulle komma att kräva avsevärda

penningmedel och då det bland annat ansågs att staten icke lämpligen borde

binda allt för stor del av sitt kapital, valde man att inrätta skeppshypotekskassan,

som har en av staten tillskjuten grundfond och som skaffar sina rörelsemedel

genom emitterande av obligationslån. Skeppshypotekskassans tillgångar

vid likvidation skola tillfalla staten. Av skeppshypotekskassans fem

styrelseledamöter utses fyra av Kungl. Majit och en av riksgäldskontoret.

Kassans låntagare hava med avseende å styrelsens sammansättning icke tillerkänts

större inflytande än att Kungl. Majit vid utseende av två styrelseledamöter

och två suppleanter har att hålla sig inom ett av låntagarna uppgjort

förslag på nio personer.

Skeppshypotekskassan är med andra ord blott en form genom vilken staten

tillhandahåller billigast möjliga lån till det större tonnaget. Därest kassan

nu skulle beskattas, skulle detta kunna leda till att kassans utlåningsräntor

finge i motsvarande grad höjas. Härigenom skulle kassans syfte komma

att direkt motverkas.

Sedan skeppshypotekskassan tillkom hava ytterligare två låneinstitut för

sjöfarten av statsmakterna inrättats nämligen dels en fond benämnd Statens

lånefond för den mindre skeppsfarten och dels en fond benämnd Statens

sekundärlånefond för rederinäringen. Skeppshypotekskassan och fonden för

den mindre skeppsfarten äga bevilja lån mot säkerhet av inteckning i fartyg

till högst 50 procent av det belånade fartygets värde. Sekundärlånefonden

beviljar lån till högst 20 procent av fartygets värde mot säkerhet av inteckningar

mellan 50 procent och 70 procent av detta värde. De för dessa båda

nya fonder behövliga medel, vilka beräknas bliva avsevärt mycket mindre än

det kapital skeppshypotekskassan behöver, tillhandahållas helt av staten.

Fondernas lånerörelse handhaves emellertid icke av staten själv utan av

nämnder, vilkas medlemmar äro identiska med skeppshypotekskassans styrelseledamöter,

varjämte Kungl. Majit förordnat en särskild ledamot och

suppleant i fonden för den mindre skeppsfarten.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

81

Om nu skeppshypotekskassans vinst skulle beskattas, skulle — vid det förhållandet

att för de båda fonderna någon vinst icke kommer att finnas och

någon beskattning icke kan komma i fråga — det egendomliga förhållandet

kunna uppstå att beträffande den större sjöfarten räntan å de lån som lämnades

mot säkerhet av inteckningar inom 50 procent finge höjas för att täcka

skatteutgifterna, medan ränta å de lån, som lämnades mot säkerhet av inteckningar

mellan 50 procent och 70 procent av fartygets värde, icke behövde

undergå en motsvarande förhöjning. På samma sätt skulle en låntagare hos

skeppshypotekskassan kunna komma i sämre läge än en låntagare hos fonden

för den mindre skeppsfarten, trots att det vid sistnämnda fonds tillkomst

mycket kraftigt underströks att, i den mån det vore möjligt, lånevillkoren

skulle vara desamma för denna fond och för kassan.

En sådan differentiering kan uppenbarligen icke vara lämplig, och detta

helst icke som det blir de till säkerheten bättre lånen och icke de till säkerheten

sämre, som komma att belastas. Statens intresse av att vår handelsflotta

nyskapas är ju grunden till att staten möjliggjort för den som önskar

bygga nya fartyg eller modernisera gamla fartyg att erhålla lån på förmånligare

villkor än som skulle kunna påräknas i den allmänna lånemarknaden.

En sådan beskattning av skeppshypotekskassan, som kommittén föreslaget’

skulle komma att direkt motverka detta syfte. Styrelsen för kassan kan

därför icke finna annat än att kassans nuvarande skattefrihet bör bibehållas.

Vad därefter angår kommitténs speciella motivering vill styrelsen framhålla

följande.

Den år 1929 beslutade skattefriheten för Skeppshypotekskassan motiverades

med att kassan borde i beskattningshänseende likställas med Sveriges

allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och hypoteksföreningarna.

För dessa hade skattefrihet införts 1883 under motivering

dels att de vore att jämställa med bland annat järnkontoret och dels att

de icke avsåge att bereda vinst åt enskilda personer utan att gå tillhanda

med upplåning åt därav i behov varande delägare.

Enligt de nu föreslagna ändringarna skola''skeppshypotekskassan och övriga

här angivna rättssubjekt, med undantag av järnkontoret, bliva skyldiga

att erlägga såväl kommunal som statlig inkomstskatt för all deras inkomst.

Skattskyldigheten för kassan motiveras med alt den i beskattningshänseende

bör behandlas pa samma sätt som hypoteksinrättningarna samt bostadskreditkassan

och bostadskreditföreningarna. Skattskyldigheten för dessa

motiveras av kommittén med dels att den inkomst som fonderas annars aldrig

blir beskattad, dels att, därest den omständigheten alt staten såväl ekonomiskt

som organisatoriskt i hög grad engagerat sig i en verksamhet skulle

medföra skattefrihet, denna borde utsträckas till många andra juridiska personer

och dels att hypoteksinrättningarnas ekonomiska förhållanden äro så

goda att de icke äro i behov av något vid beskattningen lämnat understöd

fran det allmännas sida. Dessa argument synas styrelsen icke vara å skeppshypotekskassan

tillämpliga.

Då skeppshypotekskassan likviderar skola nämligen dess behållna tillgångar

Ulliana staten. Örn vinsterna dessförinnan beskattats bliva de behållna

tillgangaina i motsvarande grad mindre; örn så icke skett bliva tillgångarna

lika mycket större. Resultatet blir i båda fallen att staten tillgodogör sig hela

behållningen.

Vidare är skeppshypotekskassan på elt så intimt sätt knuten till staten att

en skattefrihet tor kassan icke gärna kan av andra rättssubjekt åberopas som

motiv for skattefrihet för dem.

Slutligen är skeppshypotekskassans ekonomiska ställning icke särskilt god.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. t samt. Nr lill. r

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Kassan kommer nämligen att vid 1940 års början hava en balanserad förlust

av mellan 500,000 kronor och 600,000 kronor. Denna förlustbalans skall utjämnas

med kommande års vinster. Det kommer därför givetvis att gå åtskilliga

år innan avsättningar till en reservfond ånyo kunna göras. Örn vinsterna

samtidigt skola beskattas kommer den tidpunkt då kassan kan på nytt

göra avsättningar till en reservfond att ytterligare förskjutas, såvida icke

kassan genom en förhöjning av sina utlåningsräntor ökar vinsterna. En sådan

räntepolitik skulle emellertid, som nyss visats, direkt motverka det syfte

kassan är tillkommen för att tillgodose, nämligen att genom utlämnande av

billiga lån medverka till en nödvändig föryngring och modernisering av den

svenska handelsflottan. Härtill kommer att, då staten som säkerhet för kassans

förpliktelser ställt statsobligationer å 10,000,000 kronor som grundfond,

varje försämring av kassans ställning kommer att öka risken för staten att

ifrågavarande obligationer behöva tagas i anspråk.

Under åberopande av vad vi ovan anfört få vi därför avstyrka att ändring

i skeppshypotekskassans nuvarande skattefrihet vidtages.

Jämväl kommerskollegium har, under åberopande av i huvudsak samma

skäl som styrelsen för skeppshypotekskassan. avstyrkt förslaget om upphävande

av skattefriheten för denna kassa.

Departementschefen.

Bostadskreditkassan och bostadskreditföreningarna ha nu varit verksamma

över 12 år och lia under denna tid hunnit konsolidera verksamheten. Denna

är helt likartad med den av lands- och stadshypoteksinrättningarna bedrivna

rörelsen. Jag vill i detta sammanhang med anledning av det inom kassans

styrelse avgivna särskilda yttrandet framhålla, att visserligen vid en förenings

likvidation de behållna tillgångarna skola överlämnas till kassan och

att vid kassans likvidation Konungen bestämmer rörande användningen av

dess behållna tillgångar, men att därav ej följer att dessa tillgångar äro att

anse såsom tillhöriga staten. Ytterligare må med anledning av samma yttrande

erinras, att det torde överensstämma med allmänna beskattningsprinciper

att en rörelse beskattas inom den kommun där rörelsen bedrives. Jag

förordar därför, att det hittillsvarande skatteprivilegiet för bostadskreditkassan

och bostadskreditföreningarna upphäves, att bottenskattens grundbelopp

för dem fastställes till 10 procent och att bostadskreditföreningarna uttryckligen

frikallas från skattskyldighet för förmögenhet. Emellertid torde jämväl

i detta fall en särskild avdragsbestämmelse böra meddelas i 29 § kommunalskattelagen.

Denna bestämmelse synes böra innebära, att kassan och förening

må från bruttointäkten av rörelsen avdraga belopp som avsatts till

reserv- eller säkerhetsfond, dock allenast i den mån beloppet utgör avkastning

å sådan fond eller ock fondbidrag, som författningsenligt uttagits, samt avsättningen

är nödvändig för att uppbringa reservfonden till 3 procent av

kassans skulder eller, såvitt gäller förening, säkerhetsfonden till 6 procent av

föreningens skuldsumma. Därmed lärer även vara tillbörligen beaktat vad i

det inom kassans styrelse avgivna särskilda yttrandet erinrats därom, att

dessa fonder tillkommit för att hindra att statens garanti för kassans förbindelser

skall behöva tagas i anspråk.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Styrelsen för bostadskreditkassan har hemställt, att av kassan lämnat understöd

åt bostadskredil förening måtte förklaras utgöra avdragsgill utgift

Med aniedmng härav må erinras, att enligt §§ 18 och 19 i den för kassan

och föreningarna gällande förordningen den som häftar för inteckningslån hos

förening är medlem av föreningen samt att medlemmarna svara för förenings

förbindelser i förhållande till kapitalbeloppen av sina lån hos föreningen.

Om en förening råkat i betalningssvårigheter och nied anledning därav erhåller

understöd från kassan eller annorledes, innebär detta alltså indirekt

ett gynnande av föreningsmedlemmarna. Jag är icke beredd att förorda, att

ett dylikt understöd må för givaren räknas som avdragsgill utgift.

Svenska skeppshvpotekskassan måste sägas intaga en särställning jämfört

nied övriga har behandlade låneinstitutioner. Den är icke byggd på medlemskap

av enskilda personer eller sammanslutningar utan utgör en form

ay rent statlig utlåningsrörelse, vilket ganska klart framträder bl. a. däri, att

vid kassans likvidation de behållna tillgångarna tillfalla staten. Med hänsyn

härtill och till de konsekvenser beträffande statens övriga utlåning till rederinäringen,

som ett genomförande av kommittéförslaget i denna del kunde

komma att medföra, finner jag mig icke böra härutinnan biträda detsamma.

Jordbrukets kreditkassor.

Kommittén har anfört:

^.Tilljordbrnketskreditkassor räknas svenska jordbrukskreditkassan cenalkassor

för jordbrukskredit och jordbrukskassor.

basom ovan nämnts äro jordbrukets kreditkassor enligt nuvarande bestämmelser

ej undantagna från skattskyldighet. Då de äro organiserade och

hava sm verksamhet ordnad på likartat sätt som hypoteksinrättninearna

feretti3 bosladskredlfkassan och bostadskreditföreningar, torde jordbrukets

krpH-ibaSS°r i°rf b<:,sk?ttas ,efter samma grunder som dessa. Jordbrukets

kreditkassor skola alitsa enligt kommitténs förslag erlägga skatt till staten

er ^rUndbeln°P,P ,*V 10 l>rocent ™n vara befriade från skyldighet au

Magga förmögenhetsskatt. I sistnämnda hänseende må påpekas, att svensvik

o aven enligt nuvarande bestämmelser torde vara

fri kallad fran förmögenhetsskatt i likhet nied sparbankerna. Beträffande

sfentukvPToh Jf-dbrukskredit ocb jordbrukskassor är frågan om deras

kattskyldighet for förmögenhet enligt nuvarande lagstiftning måhända tveksam

Dessa kassor skola emellertid enligt förordningen den 3 juli 1930 örn

jordbrukets kreditkassor vara organiserade såsom ekonomiska föreningar

med begränsad personlig ansvarighet. Då medlemmarna i en centralkassa

icke synas aga del i centralkassans förmögenhet, torde det kunna antimas

att centralkassorna för närvarande äro skattskyldiga för förmögenhet* Vadi

däremot angar jordbrukskassorna så äga medlemmarna åtminstone del i

dessas insatskapital. Jordbrukskassorna torde därför enligt närande be

'' jemväl6 i fÄ"8en Ian he,H befriade f,;an förmögenhetsbeskattning.

.»■n r- fråga om skattesatsen torde, såvitt kommittén kan finna koni

mittens förslag innebära en avvikelse från nu gällande lagstiftning Dä

idnT n°r(ibrUkSkredl,ka-SSan ick,: kau öetruklas såsom en ekonomisk före''

n„ torde densamma enligt nuvarande bestämmelser hava att erlägga skatt

ti t staten efter 5 procent. Centralkassor för jordbrukskredit och jordbruks

kassen synas däremot, såsom ovan nämnts, få anses såsom ekonomist*, rumgå,

- och skola då erlägga skatt till staten efie? 10 pro™!

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Kommitténs förslag innebär alltså, att enhetliga bestämmelser skola i beskattningshänseende

komma att gälla för alla de kassor, varom nu är fråga.

I enlighet med vad sålunda anförts har kommittén föreslagit dels att i 12 §

statsskatteförordningen intages en bestämmelse örn att jordbrukets kreditkassor

skola, jämte hypoteksföreningar och bostadskreditföreningar, vara Såkallade

från skattskyldighet för förmögenhet, dels ock att jordbrukets kreditkassor

skola upptagas i den grupp av rättssubjekt, bland dem svenska

ekonomiska föreningar, för vilka enligt 18 § 2 mom. b) statsskatteförordningen

bottenskattens grundbelopp utgör 10 procent av det beskattningsbara beloppet.

Bank- och fondinspektionen, lantbruksstyrelsen, svenska jordbrukskreditkassan,

Sveriges lantbruksförbund, svenska lantmännens riksförbund och

svenska mejeriernas riksförening ha tillstyrkt förslaget i denna del, i flertalet

fall med den motiveringen, att jordbrukets kreditkassor borde i beskattningshänseende

likställas med hypoteksinrättningarna samt svenska bostadskreditkassan

och bostadskreditföreningarna.

Departementschefen.

I likhet med de remissinstanser, vilka yttrat sig härom, vill jag i princip

tillstyrka kommittéförslaget i nu förevarande del. En viss formell jämkning

däri synes dock böra vidtagas med hänsyn till de förslag till ändrad

lagstiftning beträffande jordbrukskasserörelsen. som genom proposition inål

förelagts innevarande års riksdag. Enligt dessa förslag skall jämväl svenska

jordbrukskreditkassan fr. o. m. den 1 juli 1942 vara organiserad såsom

ekonomisk förening, vadan jordbrukets kreditkassor icke böra — jämte ekonomiska

föreningar — särskilt omnämnas i 18 § 2 mom. b) statsskatteförordningen.

Sparbankernas säkerhetskassa.

Enligt lagen den 15 juni 1934 örn sparbankernas säkerhetskassa utgöres

denna kassa av en för sparbankerna i riket gemensam fond med uppgift att

trygga sparbankernas verksamhet och insättarnas rätt genom att lämna dels

bistånd åt sparbank, som råkat i eller kan befaras råka i ekonomiska svårigheter,

dels ock gottgörelse åt insättare i sparbank, som trätt i likvidation

eller försatts i konkurs. Sparbankerna ha att enligt vissa grunder lämna bidrag

till kassan, dock endast så länge kassans behållning ej uppgår till 10

miljoner kronor. Uppgår behållningen till 20 miljoner kronor, skall halva

årsavkastningen utdelas till sparbankerna efter förhållandet mellan deras

sammanlagda bidrag. Når behållningen upp till 1 procent av de medel, som

sparbankerna vid utgången av nästföregående kalenderår sammanlagt förvaltade,

skall hela avkastningen efter samma grund utdelas. I övrigt äger sparbank,

så länge kassan består, ej göra gällande någon rätt till kassans tillgångar.

Frågan hur vid kassans likvidation skall förfaras med nämnda till
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.

85

fångar har lämnats oreglerad. Sparbanks rätt till framtida utdelning eller

till kassans tillgångar vid dess upplösning må ej uppföras som tillgång i

sparbankens räkenskaper eller överlåtas annorledes än i samband med överlåtelse

av sparbankens rörelse å annan sparbank.

Rörande de beskattningsspörsmål, som kunde uppställa sig i samband med

bildandet av säkerhetskassan, upprättades inom finansdepartementet en den

3 februari 1934 dagtecknad promemoria. I denna behandlades först frågan

huru med tillämpning av då gällande bestämmelser beskattningen av kassan

skulle ställa sig. I sådant avseende anfördes:.

Enligt nämnda bestämmelser blir kassan såväl statligt som kommunalt

skattskyldig för all sin inkomst. Som intäkter för kassan äro att räkna kassans

ränteintäkter, vilka torde vara att anse som intäkter av rörelse. Bidragen

från sparbankerna, genom vilka bidrag kassans kapital successivt bildas, synas

icke kunna anses som skattepliktig intäkt, även örn — enligt vad nedan

utvecklas — beloppet av nämnda bidrag torde få avdragas vid beräkning av

sparbanks inkomst. Som avdragsgilla utgifter äro naturligen att räkna förvaltningskostnader.

Däremot torde som omkostnader icke böra få avdragas

medel, som kassan i enlighet med sitt ändamål utbetalar till nödställda sparbanker

eller till insättare. Utdelning till sparbank av avkastning synes vara

att likställa med en juridisk persons utdelning till sina medlemmar^ch torde

sålunda ej böra få avräknas. Avkastning, som utdelas till sparbank, skulle

alltså bliva föremål för dubbel beskattning, i det den nämligen skulle beskattas

dels hos kassan dels hos sparbanken.

Skattskyldighet för förmögenhet synes icke åvila kassan, då kassan — lika

litet som sparbank — synes vara att hänföra till de i 12 § 1 mom. b) förordningen

örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt omförmälda kategorier

av skattskyldiga.

Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för kassan lärer vara att beräkna

enligt 18 § e) nyssnämnda förordning. Skatten blir sålunda proportionell,

varjämte frihet från kommunal progressivskatt och utjämningsskatt kommer

att åtnjutas.

Härefter yttrades i promemorian bl. a. följande:

Beträffande spörsmålet, huruvida frihet från skyldighet att erlägga skatt för

inkomst bör medgivas kassan, må anmärkas, att dylik frihet icke synes vara

av någon väsentlig betydelse i fråga örn kassans förmåga att fylla det med

inrättandet av densamma avsedda ändamålet. Kassan avser att tillgodose

huvudsakligen ett sparbanksrörelsens eget intresse, och lika litet som sparbank

undantages från beskattning synes beträffande den särskilda form för

sparbankernas verksamhet, som kassan kan anses representera, skattefrihet

böra föreligga.

Däremot torde vara lämpligt att redan nu undanröja den dubbelbeskattning

som kommer att föranledas därav, att kassan icke äger rätt att vid inkomstberäkningen

avdraga till sparbank utbetald utdelning, medan dylik

utdelning tages till beskattning hos sparbanken. Bestämmelse härom torde

böra införas i 29 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Skattefrihet för förmögenhet skall som nämnts enligt gällande bestämmelser

tillkomma kassan.

Vad slutligen angår det framförda förslaget, att sparbank måtte berättigas

ali vid beräkning av sin inkomst avdraga beloppet av lill kassan utbetalt

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 134

bidrag-, så synes bestämmelse härom icke erforderlig, enär redan med tilllämpning

av gällande bestämmelser rätt till avdrag för berörda belopp torde

tillkomma sparbank.

Sedan kammarrätten efter remiss yttrat sig över promemorian, upptogs

däri berörda spörsmål till behandling i en till 1934 års riksdag avlåten proposition,

nr 241. I denna föreslogs, så vitt nu är ifråga, alt till 29 § 3 mom.

kommunalskattelagen skulle fogas bestämmelser enligt vilka dels sparbank

finge åtnjuta avdrag för bidrag till säkerhetskassan dels ock kassan finge

göra avdrag för utdelning lill sparbankerna.

Såsom motivering härför anförde jag, bland annat, att jag i huvudsak kunde

ansluta mig till det i promemorian framlagda förslaget. Det vore, om man

så ville uttrycka sig, en utbruten del av sparbankernas tillgångar, som hopsamlades

hos kassan. När sparbankerna, själva ej vore befriade från skattskyldighet

för ränta på sina fonder, syntes ej heller motsvarande räntor å

kassans fonder böra vara skattefria. Med anledning av vad kammarrätten

därutinnan anfört förordade jag allenast den ändringen i promemorieförslaget,

att uttrycklig bestämmelse örn rätt för sparbankerna att åtnjuta avdrag

för bidrag till kassan måtte meddelas.

Sedamniksdagen antagit propositionen, utfärdades författning i ämnet den

15 juni 1934, nr 294.

1936 drs skattekommitté har icke till behandling upptagit frågan örn säkerhetskassans

beskattning.

Överståthållarämbetet har emellertid i sitt över kommitténs slutbetänkande

avgivna yttrande berört denna fråga och därvid framhållit, att säkerhetskassan

utgjorde en lagbestämd form för sparbankernas avsättningar av medel

för tryggande av sin verksamhet och insättarnas rätt. Enär kassan sålunda

avsåge att tillgodose huvudsakligen ett sparbanksrörelsens eget intresse,

syntes ej skäl föreligga att den skulle beskattas efter andra grunder än sparbanker.

Kassan borde därför uttryckligen hänföras till 18 § 2 mom. b) statsskattef

orörd ningen.

Sedan sparbankernas säkerhetskassa beretts tillfälle att yttra sig över vad

Överståthållarämbetet sålunda uttalat, har kassans styrelse anfört i huvudsak

följande.

I den år 1934 inom finansdepartementet upprättade promemorian hade

uttalats, att statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för kassan skulle beräknas

enligt 18 § e) statsskatteförordningen, d. v. s. efter ett grundbelopp av 3 procent

av beskattningsbara beloppet. Detta betydde, att efter 1938 års ändringar

i förordningen kassan skulle beskattas enligt 18 § c), d. v. s. efter

ett grundbelopp av 5 procent. Emellertid hade kassan fr. o. m. år 1939 påförts

skatt efter ett grundbelopp av 10 procent. Av kassan i anledning därav

anförda besvär vore för närvarande beroende på kammarrättens prövning. I

dessa skattemål hade från skattemyndighetens sida gjorts gällande, att kassan

borde beskattas som örn den vore sparbank.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

87

Den omständigheten, att hos kassan hopsamlades en utbruten del av sparbankernas

tillgångar samt att kassan kunde sägas utgöra en lagbestämd form

för sparbankernas avsättningar till tryggande bl. a. av deras verksamhet,

gjorde icke kassan till någon sparbank eller därmed i skattehänseende jämställd

inrättning. Kassan fullföljde ett kollektivt ändamål, visserligen ägnat

att i förekommande fall konsolidera sparbankernas ställning och därigenom

följaktligen jämväl att stärka deras skatteförmåga, men därav följde icke

att kassan utövade en verksamhet, som, därest kassan icke funnits, skulle

bedrivas av sparbankerna själva. Kassans verksamhet och uppgifter läge på

ett annat plan än de enskilda sparbankernas, och jämställandet i förevarande

avseende med dessa syntes styrelsen icke kunna förstås annat än som

betingat av ett rent fiskalisk! betraktelsesätt.

Styrelsen ville därutöver framhålla, att den beskattning efter en högre

skattesats än den som förutsatts och befunnits lämplig vid kassans tillkomst

skulle fördröja uppnåendet av det mål, som den kassans verksamhet reglerande

lagen uppställt för behållningens storlek, det vill säga 1 procent av

sparbankernas förvaltade medel. En sålunda fördröjd tillväxt torde icke

heller från det allmännas synpunkt kunna anses såsom en önskvärd utveckling.

Styrelsen ansåge sig slutligen böra meddela, att vid kassans tillblivelse den

meningen även gjort sig gällande — och enligt styrelsens mening icke utan

skäl — att kassan överhuvud icke skulle vara föremål för beskattning.

Departementschefen.

Sparbankernas säkerhetskassa förvaltar från sparbankerna härflytande

medel. Då dessa uppnått en viss storleksordning, skall avkastningen helt

eller delvis tillfalla sparbankerna. Kassan utgör uppenbarligen en — låt vara

i viss mån fristående och särpräglad — del av sparbanksväsendet i riket och

fyller härutinnan i stort sett samma funktion som de enskilda sparbankernas

reservfonder. Då kassan vidare, i likhet med sparbankerna, icke lärer vara

skattskyldig för förmögenhet, synes anledning föreligga att beträffande inkomstbeskattningen

jämställa kassan med sparbankerna. Eli dylik åtgärd

skulle för övrigt stå i god överensstämmelse med vad jag nyss förordat beträffande

beskattningen av åtskilliga andra penningförvaltande inrättningar.

I detta sammanhang kunde måhända ifrågasättas, huruvida icke skattskyldighet

för kassan borde inträda först sedan kassan uppbringats till visst belopp.

Anledning synes dock icke föreligga att sålunda bereda sparbanksväsendet

ytterligare lättnader i beskattningshänseende utöver dem som följa

av 29 § 3 mom. kommunalskattelagen.

På grund av det anförda vill jag — utan att därmed taga ställning till

den under skattemyndighets prövning för närvarande liggande frågan huruvida

kassan redan enligt gällande bestämmelser kan anses skattskyldig jämlikt

18 § 2 morn. b) statsskatteförordningen — förorda att kassan införes

bland de i detta författningsrum uppräknade rättssubjekten.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Skogssällskapet och dess skogsfond m. m.

Skogssällskapet och Skogssällskapets skogsfond hava i en till kommittén

inkommen skrift hemställt, att dessa institutioner måtte i skattehänseende

behandlas på samma sätt som hushållningssällskapen. Till stöd för denna

framställning har åberopats en av sällskapets verkställande direktör upprätlad

P. M., vari bland annat anföres följande.

Skogssällskapet tillkom år 1912. Dess ändamål vore att verka för bildandet

av skogsallmänningar i kommuners (landstings, lands- och stadskommuners,

hushållningssällskaps o. dyl.) ägo ävensom att befrämja tillkomsten av

andra skogskomplex, tjänande allmännyttiga intressen. Särskilt skulle därvid

eftersträvas att få ljunghedar eller eljest vanvårdade marker på detta

sätt tillvaratagna och rätt utnyttjade för skogsbruk. Vidare skulle Skogssällskapet

under samarbete med de förvaltningsorgan, som för dessa skogars

omhänderhavande upprättades, verka för en sådan skötsel av de skogar, som

på så sätt bildats, att de bleve till föredöme såväl på skogsvårdens område

som i ekonomiskt hänseende för de bygder, där de vore belägna.

Verksamhetsområdet innefattade de 14 södra fastlandslänen. Inom varje

län företräddes skogssällskapet av en lokalstyrelse, i vilken landshövdingen

vore självskriven ordförande.

Skogssällskapets stadgar vore sedan 1920 fastställda av Kungl. Majit.

Sällskapets aktiva medlemmar, vilka vöre föremål för den av sällskapet

utövade verksamheten, uppginge år 1939 till 303 st., därav 13 landsting, 236

primärkommuner, 15 hushållningssällskap samt 39 stiftelser och andra för

allmännyttiga syften verkande sammanslutningar.

De skogar, som omslötes av sällskapets verksamhet och som i allt väsentligt

hade sitt upphov i nybildningar, omfattade en areal av i runt tal 77,000

hektar, som fördelade sig på 159 kommunskogar (därav 29^ landstings och

130 primärkommuners skogar) samt 50 skogar ägda av hushållningssällskap,

stiftelser o. dyl.

Skogssällskapet fullföljde icke några som helst ekonomiska intressen i

fråga örn dessa skogar, utan dess strävanden ginge enbart ut på att genom

anvisningar och råd medverka till uppnående av gynnsammast möjliga resultat

på alla områden.

För det arbete, som sällskapet nedlade på skötseln av dessa skogar, erhölle

sällskapet viss ersättning, vilken dock i flertalet fall ingalunda utgjorde

fullt vederlag för vad detta arbete kostade sällskapet, vartill komme, att

sällskapet i sin ställning som det för allmänningsrörelsen närmast ansvariga

organet måste påtaga sig en mångfald uppgifter, för vilka någon ersättning

ej kunde komma i fråga.

Skogssällskapets sammanlagda fonder, vilka vore placerade i skogsfastigheter,

utgjorde i runt tal 990,000 kronor. Då sällskapet även vid förvärv av

dylika fastigheter låtit sig ledas av strävan att göra en ur skogsvårdssynpunkt

gagnelig insats, lämnade detta kapital — som till väsentlig del vöre

bundet i framtidsskogar — blott en helt låg ränteavkastning. Detta förhållande

i förening med verksamhetens ständigt fortgående utveckling hade medfört

att underskott ej kunde undvikas med följd att sällskapets fonder därav

fingo allt svårare känning.

I syfte att ekonomiskt stödja skogssällskapet tillkom år 1925 skogssällskapets

skogsfond genom en donation, som i kontanter uppgick till i runt

tal 1,480,000 kronor. Skogsfondens angelägenheter handhades av en direktion.

vars ledamöter vore utsedda av skogssällskapets styrelse.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

89

Tillkomsten av denna donation, vars kapital helt vore placerat i fast egendom,

hade inneburit ett kapitaltillskott tack vare vilket de tidigare underskotten,

som belastat sällskapets fonder, kunnat bortarbetas.

Behovet av personalens förstärkning i förening med kravet på löneförbättringar

och ökade kostnader i olika hänseenden hade haft till följd att

sällskapet för att få täckning för sina kostnader ånyo måst anlita krafter, som

vore intresserade för dess strävanden. Att samtidigt därmed drabbas av inkomst-

och förmögenhetsskatt för avkastningen å det kapital, som blivit

ställt till förfogande för ifrågavarande alltigenom ideella och allmäntgagneliga

ändamål, innebure ett tillsynes alltför hårt krav. Den gärning, som sällskapet

utförde helt i det allmännas tjänst och delta utan att taga dess ekonomiska

medverkan i anspråk, borde giva fog för dess befriande från nämnda

skatt. Likaväl som hushållningssällskapen vore undantagna därifrån, så

syntes även fullgiltiga skäl föreligga för enahanda behandling av skogssällskapet

och dess skogsfond.

Kommittén har uttalat följande:

Det torde icke kunna förnekas, att en viss likhet förefinnes mellan skogssällskapets

verksamhet och den verksamhet, som bedrives av hushållningssällskapen.

I än högre grad torde emellertid skogssällskapet förete likhet med

skogs vårdsstyrelserna, vilka hava till uppgift att övervaka skogsvårdslagens

efterlevnad. Sålunda har skogssällskapet enligt skogsvårdslagen tillerkänts

en ställning jämförlig med skogsvårdsstyrelsernas. Enligt 2 § 3 mom. skogsvårdslagen

kan nämligen medgivas befrielse från tillämpningen av denna

lag beträffande skog, som äges av »förening eller sällskap, bildat för befordrande

av skogsvård i allmänt intresse», eller i fråga örn skog, vars vård och

förvaltning utövas under medverkan och tillsyn av sådant skogsvårdssällskap.

Delta stadgande, som innebär, att sådan skog icke skall stå under uppsikt

av skogsvårdsstyrelse, har enligt vad förarbetena till skogsvårdslagen giva

vid handen tillkommit just med tanke på skogssällskapet. Enligt gällande

lagstiftning äro skogsvårdsstyrelserna visserligen icke uttryckligen undantagna

från skattskyldighet, men de torde säkerligen icke bliva beskattade i

större utsträckning än staten. Deras verksamhet finansieras nämligen — förutom

av inflytande skogsvårdsavgifter —- väsentligen genom statsanslag.

Oaktat att sålunda ifråga om ändamål och verksamhetssätt kunna påvisas

likheter mellan skogssällskapet och vissa rättssubjekt, som nu äro skattefria,

kan kommittén för sin del icke förorda någon ändring i gällande beskattningsregler

beträffande skogssällskapet och dess skogsfond. De ändamål, som

främjas av hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna, torde nämligen

i och för sig icke vara av den art, att desamma enligt kommitténs mening

böra föranleda skattefrihet. Hushållningssällskapen hava till ändamål att

främja lanthushållningen och dess binäringar ävensom fiske och hemslöjd.

Skogsvårdsstyrelserna åter hava till uppgift att främja en rationell skogsskötsel.

Örn skattefrihet skulle anses böra medgivas för verksamhet av denna

beskaffenhet, torde detta leda till den ofrånkomliga konsekvensen, att skattefrihet

även bör tillkomma alla andra institutioner och sammanslutningar,

som verka för främjande av landets näringsliv. Ehuru en verksamhet av denna

ari givetvis måste anses vara betydelsefull ur allmän synpunkt, torde det

dock vara uppenbart, att en sådan utsträckning av skattefriheten icke kan

ifrågakomma.

Örn hänsyn tages till arlen av den verksamhet, som bedrives av hushållningssällskapen,

torde alltså den dem medgivna skattefriheten få anses utgöra

ett avsteg från eljest tillämpade beskallningsprinciper. Emellertid be
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

ror säkerligen icke hushållningssällskapens skattefrihet så mycket på verksamhetens

beskaffenhet i och för sig utan fastmera på hushållningssällskapens

organisation. De torde närmast få betraktas såsom organ för fördelningen

av statsanslagen till lanthushållningens främjande och hava med hänsyn

därtill ansetts kunna i beskattningshänseende likställas med landsting

och kommuner.

«

Kommittén har slutligen i denna del av sitt betänkande meddelat, att den

ej funnit anledning föreslå någon ändring beträffande den enligt gällande bestämmelser

medgivna skattefriheten för pensionsanstalter, sjukkassor, understödsföreningar

och vissa ömsesidiga försäkringsbolag.

Emot kommitténs nyss återgivna uttalanden har ingen särskild erinran

framställts i yttrandena över betänkandet i vidare mån än att länsstyrelsen

i Malmöhus län funnit skattebefrielse mer motiverad för skogssällskapet än

för järnkontoret.

Departementschefen.

Jag filmer icke sakliga skäl föreligga att frångå kommittéförslaget i nu behandlade

delar.

Vid den nu ifrågasatta ändringen av 53 § 1 moni. d) kommunalskattelagen

och 7 § e) statsskatteförordningen synes emellertid ordet »sjukkassor» böra

därur utmönstras. Från och med år 1932 äro nämligen samtliga sjukkassor

att hänföra under den i nyssnämnda båda lagrum jämväl upptagna beteckningen

»understödsföreningar».

Beskattning av ekonomiska föreningarDe

kooperativa föreningarnas skattefråga.

I sitt den 27 november 1937 avgivna betänkande med förslag till omläggning

av den direkta statsbeskattningen m. m., vilket i huvudsakliga delar

lades till grund för lagstiftning vid 1938 års riksdag, meddelade 1936 års

skattekommitté, att kommittén i ett senare sammanhang ämnade upptaga till

utredning, bl. a., frågan örn den skatterättsliga behandlingen av de kooperativa

företagens rabatter och pristillägg.

Kommittén har i sitt den 20 december 1939 avlämnade slutbetänkande beträffande

denna fråga anfört följande:

Frågan om de kooperativa föreningarnas ställning i beskattningshänseende

har vid upprepade tillfällen varit föremål för utredning. Härvid må

först erinras örn att de kooperativa föreningarna liksom andra ekonomiska

föreningar tidigare fingo erlägga skatt till staten efter samma skatteskala

som fysiska personer. Detta har emellertid numera ändrats. Genom 1938 års

lagstiftning, som tillkommit i anledning av kommitténs tidigare framlagda

förslag, har för de ekonomiska föreningarna införts proportionell beskattning,

varvid .skatten skall utgå efter ett grundbelopp av 10 procent av det beskatt
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

91

ningsbara beloppet. Ekonomiska föreningar hava i ifrågavarande avseende

blivit likställda med aktiebolagen.

Beträffande de kooperativa föreningarna har dock i främsta rummet frågan

örn den skatterättsliga behandlingen av rabatter och pristillägg varit föremål

för överväganden. Genom lagändring år 1920 intogs i de då gällande

skatteförfattningarna ett stadgande av följande lydelse: »Har kooperativ

förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet lämnat sina kunder, vare

sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning

i förhållande till gjorda köp eller försäljningar, må föreningen njuta

avdrag för dylik utdelning.» Denna bestämmelse, som nied oförändrad lydelse

finnes intagen i 29 § 2 mom. kommunalskattelagen och alltså fortfarande

är gällande, har varit omstridd. Frågan om befogenheten av berörda

avdragsrätt har varit hänskjuten till 1921 års kommunalskattekommitté,

1924 års skatteberedning och bolagsskatteberedningen, vilka i sina betänkanden

framlagt på olika sätt utformade förslag till lösning av denna fråga.

Kommittén anser icke erforderligt att här lämna närmare redogörelse för

vad som tidigare förekommit rörande den skatterättsliga behandlingen av

de kooperativa föreningarnas rabatter och pristillägg. Fullständiga redogörelser

i sådant hänseende finnas intagna i propositionen nr 191/1920 och i

ovannämnda tre betänkanden, till vilka kommittén får hänvisa.

Vid de tidigare utredningarna har frågan om avdragsrätten för rabatter

och pristillägg behandlats företrädesvis efter principiella synpunkter. Man

har därvid sökt klargöra dessa rabatters och pristilläggs natur i syfte att på

så sätt erhålla en lösning av spörsmålet, huruvida desamma principiellt sett

vore att betrakta såsom vinstdisposition eller såsom omkostnad. De förslag

till frågans lösning, som framlagts av de tre tidigare kommittéerna, hava

dock sinsemellan varit i hög grad olika. Hela den principiella uppläggningen

av problemet har i de särskilda förslagen skett efter olika linjer.

Vid bedömandet av frågan örn avdragsrätten för rabatter och pristillägg

är givetvis avgörande, huruvida de nuvarande bestämmelserna i detta hänseende

kunna sägas innebära ett skatteprivilegium för den kooperativa verksamheten.

Utgångspunkten för de tidigare utredningarna har varit, att ett

sådant privilegium måste anses föreligga, och man har fördenskull med de

framlagda förslagen avsett att erhålla en metod, som skulle förebygga detta.

Därigenom torde även vara förklarligt, att de synpunkter, som i de olika belänkandena

framförts beträffande förevarande spörsmål, kunnat i så avsevärd

omfattning variera. De anordningar i fråga örn kooperativa föreningars

beskattning, som föreslagits av de tidigare kommittéerna, få nämligen —

möjligen med undantag av 1921 års kommunalskattekommittés förslag —

anses utgöra allenast olika medel till undanröjande av det missförhållande,

som enligt kommittéernas mening varit för handen. Det centrala i de olika

förslagen torde sålunda icke vara de slutledningar, som gjorts med avseende

å rabatternas och pristilläggens skatterättsliga natur, utan den omständigheten,

att de kooperativa föreningarna ansetts enligt gällande bestämmelser

intaga en förmånsställning i beskattningshänseende.

Huruvida denna åsikt vid tiden för framläggandet av de föregående förslagen

varit befogad, därom saknar 1936 års skattekommitté givetvis anledning

att yttra sig. Kommittén har emellertid den bestämda uppfattningen,

att med hänsyn till den utveckling, som rabattsystemet numera fått även

inom den privata handeln, någon privilegierad ställning för den kooperativa

verksamheten icke kan i detta hänseende anses lörefinnas. Snarare torde

det få betraktas såsom en obillighet gentemot den kooperativa verksamheten,

om denna ensam och av det skälet, att den är kooperativ, skulle förvägras

avdragsrätt för rabatter och pristillägg. Ifrågavarande problem, som ti
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

digare föranlett så starka meningsbrytningar, torde därför nu hava förlorat

ali aktualitet. Kommittén kan ej heller underlåta att framhålla, att förevarande

spörsmål enligt kommitténs mening har tillmätts alltför stor betydelse.

Kommittén har sålunda funnit, att ändrade bestämmelser i fråga om rätten till

avdrag för rabatter och pristillägg icke kunna anses vara av behovet påkallade.

Kommerskollegium har icke heller funnit anledning föreligga till ändring

av nuvarande bestämmelser i förevarande hänseende.

Sveriges köpmannaförbund har erinrat om, att enligt allmänna principer i

svensk skattelagstiftning vinstmedel skola beskattas. De kooperativa föreningarnas

rabatter och pristillägg hade dock varit undantagna från beskattning,

oaktat de enligt konsumentkooperationens eget betraktelsesätt vore att anse

som vinstmedel. Det hette sålunda i konsumentkooperationens s. k. grundregler,

att vinst skulle fördelas i förhållande till varje medlems köp. Kommittén

syntes emellertid betrakta de kooperativa föreningarnas återbäring

och de privata företagens kassarabatt såsom till karaktären likartade. Detta

ställningstagande vöre av särskilt intresse av det skälet, att jämväl ledamoten

av kommittén, direktören i kooperativa förbundet Ernst Persson biträtt detsamma.

Man syntes härav vara berättigad draga den slutsatsen, att åtminstone

ledningen inom den svenska konsumentkooperationen övergivit den

tidigare hävdade meningen att den konsumentkooperativa återbäringen utgjorde

företagens vinst, som utdelades till medlemmarna efter en annan princip,

nämligen i förhållande till gjorda köp, än vad fallet vore inom aktiebolag,

där vinstfördelningen skedde i förhållande till kapitalinsatsen. Man

borde nu ha anledning förvänta att denna ändrade inställning även bringades

till allmänhetens kännedom. Skulle man i konsumentkooperativ propaganda

eller i offentliga uttalanden vidhålla, att återbäring i själva verket vore vinstmedel,

syntes kravet på att dessa vinstmedel skulle beskattas böra vidhållas.

Styrelsen för kooperativa förbundet har yttrat:

Vid behandling av frågan om de kooperativa företagens skatteplikt för

inkomst har kommittén underlåtit att fortsätta den vid tidigare utredningar

förda principdiskussionen om rabatternas och pristilläggens beskaffenhet,

nämligen huruvida de skola betraktas som vinstdisposition eller omkostnad.

Då emellertid kommittén enhälligt förordat bibehållandet av gällande skattebestämmelser

»med hänsyn till den utveckling, som rabattsystemet numera

fått även inom den privata handeln», måste grunden för denna inställning

vara, att kommittén funnit, att den praktiska utvecklingen inom modernt

affärsliv bekräftat omkostnadsteorien. Denna har på sin^ tid utvecklats av

finansminister Thorsson i propositionen nr 191 till 1920 års riksdag, vilken

genomförde den nu gällande lagstiftningen. Sedermera har samma teori förfäktats

av den konsumentkooperativa rörelsens ledning vid alla de olika tillfällen,

då denna skattefråga varit under diskussion. Det har för styrelsen

varit en tillfredsställelse att finna, att denna gamla tvistefråga nu synes hava

vunnit sin slutliga lösning.

Sveriges lanibruksförbund har förklarat sig såtillvida vara ense med kommittén,

att någon principiell ändring i bestämmelsen örn rätt till avdrag för

rabatter och pristillägg icke borde komma ifråga.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

93

Förbundet har emellertid erinrat om, att enligt punkt 12 i anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen »en ekonomisk förening är i beskattningshänseende

att anse såsom kooperativ, därest den är öppen och i sina angelägenheter

tillämpar lika rösträtt». Jordbrukets föreningar uppfyllde i

många fall icke det senare kravet och komme därigenom i en ogynnsammare

position än konsumtionsföreningarna. En graderad röstskala kunde i vissa

fall vara motiverad inom jordbrukets föreningar. Medan de anslutna ^enheterna

i konsumtionsföreningarna — hushållen — vore av tämligen likartad

storleksordning, vore enheterna i jordbrukets ekonomiska föreningar —- jordbruken

— mången gång av betydligt mera växlande storlek. Rösträttsbestämmelserna

vore icke av utslagsgivande betydelse för en förenings kooperativa

karaktär. Enligt förbundets uppfattning borde såsom villkor för att en ekonomisk

förening skulle anses såsom kooperativ lämpligen kunna angivas

T) att föreningen vore öppen samt 2) att föreningen icke ägde disponera

överskottet på annat sätt än till dels högst 5 procent utdelning på det inbetalda

insatskapitalet, dels avsättningar till fonder, dels ock fördelning till

medlemmar jämte utomstående leverantörer eller kunder i förhållande till

gjorda försäljningar eller inköp.

Då kommittén icke behandlat detta spörsmål, vore det tveksamt örn en

ändring i angivna hänseende nu kunde företagas. Kunde så ej ske, vore

det dock önskvärt att ett uttalande gjordes därom, att av jordbrukarnas

ekonomiska föreningar efter årsskiftet utbetalade, med hänsyn till det ekonomiska

resultatet för året avpassade efterlikvider för under året levererade

produkter vore att uppfatta icke som en vinst, vilken skulle beskattas hos

föreningen, utan som en omkostnad i rörelsen för inköp av råvaror. En viss

tvekan gjorde sig nämligen hos taxeringsmyndigheterna gällande angående

skyldighet för föreningarna att erlägga skatt för sålunda tills vidare innehållna

belopp.

Svenska mejeriernas riksförenmg och svenska lantmännens riksförbund

lia anslutit sig till vad lantbruksförbundet sålunda anfört.

Styrelsen för föreningen Sveriges spannmålsintressenter har — med utgångspunkt

från att rabatten vore att uppfatta som en skuldförpliktelse gentemot

köparen medan däremot den återbäring å gjorda inköp, som vore beroende

av en förenings driftsresultat, måste betecknas som en vinstutdelning

— i ett längre anförande kritiserat kommittébetänkandet i denna del.

Lantbruksstyrelsen har utförligt bemött den sålunda framförda kritiken

och anslutit sig till kommitténs uttalande i ämnet. Därjämte har styrelsen

förordat beaktande av vad lantbruksförbundet anfört rörande villkor för att

en ekonomisk förening skulle anses såsom kooperativ.

Departementschefen.

Jag finner icke anledning föreligga att nu till diskussion upptaga de sedan

länge omstridda spörsmålen rörande den rättsliga karaktären av de rabatter

och pristillägg, som förekomma inom konsument- och producentkooperatio
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

nen, samt rörande deras behandling i beskattningshänseende. Vad kommittén

härutinnan anfört synes ha i huvudsak godtagits i de avgivna yttrandena.

på ett undantag när. Den kritik, som i det sist åsyftade yttrandet

riktats mot kommittébetänkandet, kan dock näppeligen läggas till grund för

ändrad lagstiftning i ämnet.

Sveriges lantbruksförbund har, med instämmande av ett par andra jordbruksorganisationer

och delvis även av lantbruksstyrelsen, i detta sammanhang

framfört vissa önskemål beträffande beskattningen av jordbrukets ekonomiska

föreningar. De sålunda berörda frågorna synas visserligen vara förtjänta

av beaktande men ha dock knappast i ärendet erhållit en så allsidig

belysning att de nu böra upptagas till behandling.

Beskattning av ekonomiska föreningars förmögenhet.

Kommittén har i samband med behandlingen av spörsmålet örn beskattningen

av de kooperativa föreningarnas rabatter och pristillägg även kommit

in på frågan om beskattningen av de ekonomiska föreningarnas förmögenhet

och härutinnan anfört:

Enligt 9 g 1 mom. d) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

gäller, att vid förmögenhetsberäkningen skola såsom tillgångar

upptagas bland annat andelar i ekonomiska föreningar. Medlemmarna

i en ekonomisk förening skola alltså beskattas för värdet av de andelar,

som de äga i föreningen. Andelarna skola enligt 10 § samma förordning

upptagas till det värde, som de kunna anses hava betingat vid försäljning

under normala förhållanden. Andelarna kunna dock i de flesta fall icke

värdesättas högre än till belopp, motsvarande den gjorda insatsen. Sålunda

stadgas i 15 § lagen om ekonomiska föreningar, att medlem, som avgår

ur föreningen, icke skall av föreningens tillgångar utfå mer än den inbetalda

insatsen jämte vad på medlemmen belöper av beslutad vinstutdelning.

Beträffande de till Kooperativa förbundet hörande kooperativa föreningarna

föreskrives vidare i dessas stadgar, att vid föreningens upplösning skall,

sedan verksamheten lagligen avvecklats, insatskapitalet återbetalas till medlemmarna

samt att befintliga fonder skola anslås till allmännyttigt ändamål,

som av Kooperativa förbundets styrelse godkännes. Medlemmarna i

nämnda föreningar kunna således, så länge dessa stadgar äro gällande, ej

ens när föreningen upplöses erhålla större del av föreningens förmögenhet

än som motsvarar insatserna.

På grund härav torde enligt nuvarande bestämmelser exempelvis en kooperativ

förenings förmögenhet, i den mån den överstiger insatskapitalet, ej

alls vara underkastad förmögenhetsbeskattning. Föreningen kan nämligen

icke anses hänförlig till de i 12 § 1 mom. b) omförmälda »föreningar och

samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i

föreningens eller samfundets förmögenhet», och är därför helt befriad från

förmögenhetsbeskattning. Att detta är fallet framgår av RÅ 1931 ref. 66,

som gällde en kooperativ förenings taxering. Sedan detta regeringsrättsprejudikat

tillkommit, har saken vid två tillfällen varit föremål för behandling

i riksdagen. Vid 1936 och 1938 års riksdagar väcktes motioner med

hemställan örn sådan ändring av gällande bestämmelser, att en ekonomisk

förenings förmögenhet skulle, i den mån den överstege insatskapitalet, beskattas

hos föreningen. Dessa motioner lämnades av riksdagen utan åtgärd.

Beträffande de år 1938 väckta motionerna hänvisade bevillnings
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kalml. Majlis proposition nr 134.

95

utskottet till att 1936 års skattekommitté torde komma att upptaga det i

motionerna berörda spörsmålet till behandling.

Enligt kommitténs mening måste det anses uppenbart, att här föreligger

en bristfällighet i skattelagstiftningen, som i möjligaste mån bör rättas. I

saknad av en fullständig .statistik rörande ekonomiska föreningar är del

visserligen icke möjligt att bedöma den finansiella betydelsen för det allmänna

av att ekonomiska föreningars förmögenhet sålunda i viss utsträckning

undgår förmögenhetsbeskattning. Av socialstyrelsens är 1939 publicerade

redogörelse för den kooperativa verksamheten i Sverige år 1936 kan

emellertid inhämtas, att konsumtionsföreningarnas sammanlagda förmögenhet

under sistnämnda år utgjorde 125.9 miljoner kronor, varav 44.3 miljoner

kronor motsvarade insatskapital och 81.6 miljoner kronor tillgångar

utöver insatskapital. Vad angår konsumtionsföreningarna skulle således

sistnämnda belopp ej vara underkastat förmögenhetsbeskattning i någon

form. Uppgifter för senare år än 1936 hava ännu icke behandlats i den officiella

statistiken. Av Kooperativa förbundets styrelseberättelse för år 1938

synes emellertid framgå, att de till förbundet anslutna konsumtionsföreningarnas

sammanlagda förmögenhet vid sistnämnda års slut utgjorde 151.4 miljoner

kronor, varav 52.6 miljoner kronor motsvarade insatskapital och 98.8

miljoner kronor tillgångar utöver insatskapital. Beträffande de övriga slagen

av kooperativa föreningar (t. ex. de jordbrukskooperativa föreningarna)

finnes icke någon motsvarande statistik. Givetvis är det dock icke statsfinansiella

synpunkter, som här böra vara avgörande. Viktigare är att beskattningen

verkar rättvist gentemot olika kategorier av skattskyldiga.

Såsom ovan nämnts erlägga numera de ekonomiska föreningarna statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt efter samma skatteskala som aktiebolagen.

De sistnämnda äro icke skattskyldiga för sin förmögenhet utan denna beskattas

hos delägarna på så sätt att dessa få skatta för värdet å de innehavda

aktierna. Den vid beskattningen genomförda likställigheten mellan

ekonomiska föreningar och aktiebolag borde därför närmast föranleda, att

de ekonomiska föreningarnas förmögenhet i sin helhet bleve beskattad hos

medlemmarna. Av skäl, som här ovan framhållits, kunna emellertid medlemmarnas

andelar i en ekonomisk förening i regel icke värdesättas högre

jin till den i föreningen gjorda insatsen. Eftersom det nu förhåller sig så,

mäste ett konsekvent genomförande av likställigheten nied aktiebolagen

kräva, att den del av de ekonomiska föreningarnas förmögenhet, som ej

kan beskattas hos dessas medlemmar, i stället beskattas bos föreningen.

Eljest uppstode icke någon verklig likställighet, utan man skulle här med

fog kunna tala om en privilegierad undantagsställning för de ekonomiska

föreningarna.

Införes en bestämmelse örn skattskyldighet för ekonomisk förening för

förmögenhet, i den mån denna överstiger föreningens insatskapital, uppstår

emellertid frågan, huruvida skattesatsen för förmögenlietsdelen kan

liksom för föreningens inkomst bestämmas till 10 procent. Givetvis vore

det vid taxeringen enklast, örn en enhetlig skattesats kunde tillämpas beträffande

såväl inkomst som förmögenhet. Eftersom endast Vioo av den insatskapitalet

överskjutande förmögenheten inräknas i det beskattningsbara

beloppet, .skulle detta kanske för föreningarna själva ej heller vara av någon

större ekonomisk betydelse. Likställigheten med aktiebolagen synes

emellertid fordra, att förmögenhetsskatten icke blir högre hos föreningen

än den skulle hava varit, om medlemmarna fått skatta för ifrågavarande

förmögenhet. Det torde säkerligen kunna antagas, att förmögenheten i sådant

fall i regel blivit beskattad efter en avsevärt lägre skaltcsats än 10

procent. Enligt kommitténs uppfattning skulle det vara en lämplig medelväg,

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

om skatten för elen förmögenhet, som beskattas hos töreningen, utginge

efter en skattesats av 5 procent.

Genomförandet av en sådan beskattningsmetod synes dock kunna möta

praktiska svårigheter. Då förmögenheten blir beskattad hos en ekonomisk

förening, kommer förmögenhetsdelen att jämte föreningens skattepliktiga

inkomst ingå i det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara

beloppet. Av taxeringslängden kommer, såsom denna nu är uppställd,

icke att framgå, huru stor del av det beskattningsbara beloppet som

utgör förmögenhetsdel. För att vederbörande debiteringsförrättare skall

kunna uträkna skatten, måste emellertid beloppet å förmögenhetsdelen på

något sätt angivas. Man bleve fördenskull nödsakad antingen att i längden

införa en särskild kolumn, utvisande förmögenhetsdelens storlek, eller att

låta uppgift härom lämnas i anteckningskolumnen. Redan nu finnes i

taxeringslängden en kolumn, vari anteckning skall ske om ekonomiska

föreningars insatskapital. Örn anteckning jämväl göres beträffande den andel

av förmögenheten utövér insatskapitalet, som skall beskattas hos föreningen,

kommer alltså föreningarnas förmögenhetsförhållanden att framgå av inkomstlängden.

Med hänsyn till sekretesslagens föreskrifter torde lämpligheten

därav kunna ifrågasättas. Man bör nog ej heller förbise, att med en sådan

anordning felaktigheter lätt kunna uppstå vid skattens beräkning.

Det synes emellertid icke vara nödvändigt att förfara på detta sätt. Samma

resultat skulle kunna uppnås även på en annan väg, nämligen genom att låta

förmögenhetsdelen, som enligt nuvarande bestämmelser utgör Vioo, för en

ekonomisk förening beräknas till allenast V200. Därigenom bleve möjligt att

för det beskattningsbara beloppet i dess helhet tillämpa en enhetlig skattesats

av 10 procent, och skattesatsen skulle bliva densamma för alla ekonomiska

föreningar. Någon anteckning örn förmögenhetsdelens storlek behövde

ej förekomma i taxeringslängden. En sådan metod synes av praktiska skäl

vara att föredraga, och något principiellt hinder för att låta förmögenhetsdelens

storlek bestämmas annorlunda beträffande ekonomiska föreningar

än i fråga om övriga skattskyldiga kan kommittén för sin del icke finna.

Då de ekonomiska föreningarna äro underkastade proportionell beskattning,

torde det sakna betydelse, örn man söker förebygga en alltför hög förmögenhetsbeskattning

genom en lägre skattesats för förmögenheten eller genom

att minska den del därav som tages till beskattning. Kommittén har förden

skull föreslagit sådan ändring av 15 § förordningen om statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt, att förmögenhetsdelen för de ekonomiska föreningar som

avses i 12 § 1 mom. c) skall beräknas till x/2oo
De

nu föreslagna ändringarna i fråga om ekonomiska föreningars förmögenhetsbeskattning

böra givetvis icke avse alla sådana föreningar. I de

fall, då medlemmarna i en förening äga del i föreningens hela förmögenhet,

skola medlemmarna liksom hittills skatta för andelens verkliga värde

d. v. s. för det värde, som andelen kan anses hava betingat vid försäljning

under normala förhållanden. Såsom exempel härpå kan nämnas de numera

i städerna ganska ofta förekommande fall, då en förening med ett

fåtal medlemmar formellt står såsom ägare till en bostadsfastighet, vilken

användes för uthvrning till utomstående personer. Insatskapitalet motsvarar

då i regel endast en ringa del av fastighetens värde. Medlemmarna i

en sådan förening skola naturligen beskattas för andelens verkliga värde.

En uppdelning av skattskyldigheten för föreningens förmögenhet mellan

föreningen och medlemmarna synes kunna ske beträffande de föreningar,

där medlemmarna vid avgången ur föreningen ej äga utbekomma högre belopp

än den gjorda insatsen jämte vinstutdelning. I kommitténs förslag

ha 10 § och 12 § 1 mom. formulerats i överensstämmelse därmed.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134■ 97

Rörande utformningen av kommittéförslaget hänvisar jag till Bilaga A.

Ur de yttranden, vari kommittéförslaget i nu förevarande hänseende särskilt

behandlats, må följande här återgivas.

Kammarrätten har ifrågasatt, huruvida de av kommittén föreslagna bestämmelserna

i 10 § och 12 § 1 mom. statsskatteförordningen blivit avfattade

på sådant sätt, att det med desamma avsedda syftet skulle uppnås.

Kommittén hade i sin motivering anfört, att de föreslagna ändringarna icke

borde avse alla ekonomiska föreningar. I de fall, då medlemmarna i en förening

ägde del i föreningens hela förmögenhet, skulle medlemmarna liksom

hittills skatta för andelens verkliga värde, d. v. s. för det värde andelen

kunde anses ha betingat vid försäljning under normala förhållanden. Såsom

exempel härpå hade kommittén nämnt de fall, då en förening med ett fåtal

medlemmar formellt stöde som ägare till en bostadsfastighet, vilken användes

tor uthyrning till utomstående personer. Enligt kammarrättens mening vore

det emellertid tvivelaktigt, om den av kommittén föreslagna lydelsen av nämnda

bestämmelser uteslöte dessas tillämpning på dylika fastighetsföreningar,

vilka ju uppenbarligen borde beskattas i samma ordning som för närvarande

gällde. Även om i en fastighetsförenings stadgar till äventyrs skulle finnas

intagen en bestämmelse av det innehåll, som i 15 § lagen om ekonomiska

föreningar avses, torde detta sakna betydelse, eftersom en medlems utträde

ur en sådan förening tillginge på så sätt, att medlemmen sålde sina andelar

och därvid utfinge dessas fulla värde. Såvitt kammarrätten kunde finna,

skulle de av kommittén åsyftade fastighetsföreningarna och liknande sammanslutningar

kunna uteslutas från tillämpningen av 10 § näst sista stycket,

och 12 § 1 mom. c), om i dessa stadganden efter orden »vid avgång ur föreningen»

insattes orden »eller vid föreningens upplösning».

Sveriges lantbruksförbund har ej haft några erinringar att göra mot den

principiella tankegången i förslaget men har påpekat, att det i förslaget till

10 § och 12 g 1 mom. statsskatteförordningen använda uttrycket »vid avgång

ur föreningen» kunde syfta såväl på de fall, då medlemmarna lämnade

föreningen utan att denna därför upplöstes, som också på de fall, då medlemmarna

avginge i samband med föreningens upplösning. I flertalet föreningar

inom jordbruket ägde en medlem vid utträde eller uteslutning icke

rätt att annat än i vissa speciella fall återfå insatsen. Däremot kunde han

överlåta andelarna till efterträdaren vid jordbruket. Vid föreningens upplösning

däremot skulle i regel behållningen delas mellan de dåvarande medlemmarna.

Hos jordbrukets föreningar talade alltså vissa stadganden för

men andra och i detta fall betydelsefullare stadganden emot tillämpandet

av berörda stadganden i den föreslagna författningstexten. Detta måste medföra

svårigheter vid tillämpningen. Bestämmelserna borde endast gälla avgång

i samband med föreningens upplösning. Ett förtydligande härutinnan

syntes erforderligt.

Lantbruksstyrelsen har instämt i sist återgivna yttrande samt har hållit

för troligt, att kommittén med uttrycket »vid avgång ur föreningen» just

velat hänsyfta pä avgång vid förenings upplösning.

Bihang till riksdagens protokoll 19''12. 1 saini. Nr 134. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr Lid.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har funnit lörslaget riktigt

men ilar dock ifrågasatt, huruvida formuleringen täckte vad som förefölle

vara syftemålet. Någon ekonomisk förening, vars medlemmar vid avgång

ur föreningen ägde utbekomma högre belopp än den gjorda insatsen jämte

vinstutdelning, torde nämligen enligt vad som framginge av 15 § lagen örn

ekonomiska föreningar ej förekomma. Förmodligen hade kommittén avsett

»ekonomiska föreningar, vilkas medlemmar vid föreningens upplösning ej äga

utbekomma högre belopp än den gjorda insatsen jämte vinstutdelning».

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län lia tillstyrkt förslaget

men ifrågasatt, huruvida det vore lämpligt att ytterligare komplicera

beskattningsreglerna genom att upptaga förmögenhetsdelen till endast V200- del i stället för 1jioo~ del.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har förklarat sig icke kunna tillstyrka

förslaget örn en från den vanliga avvikande förmögenhetsdel, enär taxeringarna

därigenom skulle ytterligare invecklas. Därtill koinme, att om företagen

valde föreningsformen med alla dess fördelar i stället för aktiebolagsformen,

som orsakade större utgifter för registrering m. m. och även större offentlig

kontroll, en viss skillnad i skattesatserna syntes motiverad.

Sveriges köpmannaförbund har anfört:

Kommitténs antagande att förmögenheten, om den beskattas hos andelsägarna,

skulle beskattas efter en avsevärt lägre skattesats än 10 procent saknar

motivering. Härav framgår, att kommitténs förslag att beskattning av

ekonomiska föreningars förmögenhet skulle utgå med 10 procent på V200 av

den förmögenhet, som skall beskattas, är godtyckligt och icke utan vidare lärer

kunna godtagas. Förbundet hyser sålunda den meningen, att kommittéförslaget

i denna punkt är otillfredsställande och mera verkar som en gest

avsedd att borttaga den hittills förekommande kritiken mot^ skattelagstiftningens

utformning inom detta område. Det synes icke vara någon obillighet

att förmögenhetsdelen för här ifrågavarande kapital sättes till Vion i likhet

med vad som gäller för andra skattskyldiga.

Styrelsen för kooperativa förbundet har förklarat sig icke, trots vissa principiella

erinringar, vilja avböja förslaget i förevarande del. Dess genomförande

kunde nämligen vara ägnat att hädanetter klart ådagalägga, att kooperationen

icke åtnjöte några skatteprivilegier. Styrelsen har vidare anfört följande:
Vid

utformningen av bestämmelserna om ekonomiska föreningars förmögenhetsbeskattning

synes hänsyn böra tagas till alt dubbelbeskattning icke

må uppkomma. Én konsumentkooperativ förening A kan äga andelar i en

bageriförening B och i en centralförening C (exempelvis KF). För samtliga

dessa föreningar kan vara stadgat, att deras medlemmar vid avgång ur föreningen

blott utfå insatsen. Men örn de alla skola var för sig skatta för förmögenhet

kunde man möjligen befara, att i brist på uttryckliga stadganden

det kunde inträffa att i exempelvis A:s förmögenhet inräknades verkliga värdet

av A:s andelar i B och G, ty dessa andelars värde är på grund av fondbildningen

högre än pari. Örn samtidigt B och G själva skola skatta för sina

fonder, kan på grund av integrationen dubbel, ja flerdubbel förmögenhetsbeskattning

uppstå. Detta kan undvikas genom anvisningar till 12 § förordning
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

99

en om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, av innebörd att man vid beräkning

av ekonomisk förenings förmögenhet icke må uppskatta dess andelar

i andra förmögenhetsskattepliktiga föreningar högre än till insatsbeloppet.

d. v .s. pari.

Kommerskollegium har tillstyrkt förslaget samt bär ansett den av styrelsen

för kooperativa förbundet ifrågasatta bestämmelsen för undvikande av dubbelbeskattning

överflödig. Förutsättningen för beskattningen av en förenings

förmögenhet utöver insatskapitalet vore ju att anslutna föreningar och övriga

medlemmar icke beskattades för denna förmögenhet utan endast för sina insatser.

Överståthållarämbetet bar i sitt yttrande, utöver vad därur tidigare återgivits,

anfört bl. a. följande:

I detta sammanhang ifrågasätter ämbetet, huruvida icke 18 § 2 moni. b)

statsskatteförordningen bör givas en något tydligare avfatlning än som skett,

bland däri upptagna juridiska personer, för vilka bottenskattens grundbelopp

skall utgå efter tio procent av det beskattningsbara beloppet, nämnas ekonomiska

föreningar. Härmed lärer böra förstås ej blott registrerade dylika

föreningar utan även föreningar som väl icke registrerats enligt lagen örn

ekonomiska föreningar men vilka fylla de krav som uppställas i 1 § av samina

lag, d. v. s. dels föreningar, vilkas ändamål är att genom ekonomisk verksamhet

främja medlemmarnas ekonomiska intressen, dels ock föreningar, vilka

hava annat ändamål än främjandet av medlemmarnas ekonomiska intressen

men vilka idka handel eller annan verksamhet varmed följer skyldighet

att föra handelsböcker. Emellertid råda olika uppfattningar härom, vilket

föranlett skattetvister, vari krav framställts av de skattskyldiga att hänföras

till 18 § 2 mom. c). Ett förtydligande av vad som skall inbegripas under

uttrycket ekonomisk förening synes önskvärt.

I samband med frågan örn föreningars beskattning anser sig ämbetet även

böra beröra frågan örn skattefrihet enligt anvisningarna punkt 1 till 19 §

kommunalskattelagen för medlemsavgifter till föreningar. Det har visat sig i

mångå fall, att ett påtagligt missbruk föreligger vid tillämpning av denna bestämmelse.

Medlemsavgifterna kunna utgå med vissa bestämda belopp per

föreningsmedlem. Men därutöver utgå, särskilt beträffande vissa yrkessammanslutningar,

avgifter beräknade efter andra grunder, t. ex. efter medlemmarnas

omsättning i rörelsen, försäljningskvoter m. m., vilka avgifter, ehuru

de benämnas medlemsavgifter, i verkligheten åtminstone delvis utgöra ersättning

för rent affärsmässiga åtaganden från föreningens sida, åtaganden som

komma medlemmarna tillgodo i olika grad. Även torde systemet med dylika

extra avgifter kunna så tillämpas, all hos medlemmarna beskattningsbara inkomster,

t. ex. genom föreningen åtnjutna rabatter, såsom medlemsavgifter tillföras

föreningen och där undgå beskattning. Medlemmarna torde nämligen

såsom regel medgivas avdrag flir sina medlemsavgifter till yrkessammanslulningar,

enär bestämmelserna i anvisningarna punkt b t ill 20 § kommunalskattelagen

ej ansetts tillämpliga i lraga örn rörelseidkare. Fall kunna även inträffa,

då medlemmar lill föreningen lämna i sak ej avdragsgilla, kontanta

tillskott i den lönnen att desamma uttaxeras såsom avdragsgilla medlemsavgifter

lill föreningen, som ej skallar för de erhållna beloppen. Det är tydligt

att genom nu påtalade förhållanden beskattning, som hort ske, undvikes. Hessal

lili ngsmyndighelerna i Stockholm hava ansett sig kunna råda hot för

missförhållandet genom all så tolka anvisningarna lill 19 i;, all det skulle

tillhöra deras befogenhet all gå in i prövning av vad som hör anses vara

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

medlemsavgifter eller icke och därefter lämpa taxeringen. Denna ståndpunkt

har emellertid underkänts av skattedomstolarna, som synas hava hållit sig

till lagens ordalydelse och förty icke upptagit till beskattning medlemsavgifter

i någon form. Det synes ofrånkomligt, såvida riktig beskattning skall ernås,

att denna fråga upptages till övervägande och att klarläggande bestämmelser

utfärdas.

De partementschefen.

Såsom kommittén påvisat föreligger för närvarande en lucka i förmögenhetsbeskattningen

härutinnan att kapital, som disponeras av en ekonomisk

förening vars medlemmar tillhopa äga allenast en viss del av föreningens

förmögenhet, icke blir beskattat till den del detsamma överskjuter medlemmarnas

tillgodohavande. Enighet synes råda därom, att denna lucka bör fyllas.

Emot avfattningen av kommittéförslaget härutinnan lia emellertid anmärkningar

riktats i ett par hänseenden. Förslaget gäller enligt ordalagen »ekonomiska

föreningar, vilkas medlemmar vid avgång ur föreningen ej äga utbekomma

högre belopp än den gjorda insatsen jämte vinstutdelning». Såsom

påvisats under remissbehandlingen äger emellertid enligt 15 § lagen örn ekonomiska

föreningar medlem vid avgång ur sådan förening aldrig utfå mer

än insatsen jämte beslutad vinstutdelning. Vid likvidation däremot skola enligt

59 och 60 §§ samma lag de behållna tillgångarna, där ej annat föreskrivits i

stadgarna eller beslutats av medlemmarna, skiftas dem emellan salunda, att

en var återfår sin insats eller, om tillgångarna ej därtill förslå, vad på insatsen

belöper samt att eventuellt uppkommande överskott fördelas efter huvudtalet,

där ej annan grund finnes bestämd i stadgarna. Ytterligare gäller enligt 42 §

att beslut om sådan ändring av stadgarna, att medlems rätt till föreningens

behållna tillgångar vid dess upplösning inskränkes, ej äger giltighet med

mindre samtliga medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på

varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å

det sista sammanträdet biträtts av samtliga röstande.

En stadgeenlig inskränkning i medlems rätt till föreningens behållna tillgångar

vid dess upplösning kan vara av skiftande innebörd. Enligt en sådan

bestämmelse för de till Kooperativa förbundet anslutna föreningarna skall

insatskapitalet återbetalas till medlemmarna men återstående tillgångar anslås

till allmännyttigt ändamål. Enighet synes nu råda om att i dylikt fall

föreningen bör erlägga skatt för den del av sin förmögenhet som överstiger

summan av medlemmarnas insatser. Örn däremot vid föreningens upplösning

medlemmarna ej äga att ens till någon del återfå sina insatser, är enligt

redan gällande bestämmelse i 12 § 1 mom. b) statsskatteförordningen föreningen

skattskyldig för hela sin förmögenhet. Emellertid kan en bestämmelse

om inskränkning i medlems rätt till föreningens behållna tillgångar

vid dess upplösning även ha annat innehåll än nyss angivits, exempelvis att

medlemmen äger utfå hela insatsen jämte halva överskottet eller allenast

halva insatsen. Med hänsyn härtill vill jag förorda sådan ändring av 12 §

1 mom. c) statsskatteförordningen enligt dess av kommittén föreslagna ly
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

10 1

delse, att ekonomiska föreningar, vilkas behållna tillgångar vid likvidation

allenast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, förklaras skattskyldiga

för sin vid beskattningsårets utgång här i riket eller ä utländsk ort nedlagda

förmögenhet, i den mån densamma i händelse av likvidation ej skulle

skiftas mellan medlemmarna. Vidare synes det av kommittén föreslagna

nya näst sista stycket i 10 § samma förordning lämpligen kunna sålunda

omformuleras, att andel i ekonomisk förening, vars behållna tillgångar vid

likvidation allenast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, skall upptagas

till ett värde motsvarande den del av föreningens förmögenhet som skulle

fallit på andelen därest föreningen trätt i likvidation. Att värdesättningen

skall ske med hänsyn till förhållandena vid beskattningsårets utgång, därom

stadgas i 10 § första stycket.

Kommittén har enligt min mening med fullt fog föreslagit, att för en ekonomisk

förening av nu ifrågavarande slag endast */20o av den skattepliktiga

förmögenheten skall inräknas i det beskattningsbara beloppet. Utöver vad

kommittén anfört kan som skäl härför även framhållas, att enligt förslaget i

bottenskattens grundbelopp kommer att för dessa föreningar — liksom redan

gäller för flertalet andra för förmögenhet skattskyldiga juridiska personer —

ingå ''/2000 av den skattepliktiga förmögenheten. För flertalet av de i 12 §

1 mom. b) statsskatteförordningen angivna juridiska personerna utgör nämligen

enligt 18 § 2 mom. c) bottenskattens grundbelopp 5 procent av det

beskattningsbara beloppet. Det enda undantaget utgöres av sådana ekonomiska

föreningar, vilkas medlemmar icke äga del i föreningens förmögenhet.

Den omständigheten, att enligt en ekonomisk förenings stadgar medlem

varken vid avgång ur föreningen eller vid dess upplösning äger återfå ens

någon del av den inbetalda insatsen, synes emellertid icke böra föranleda,

att föreningen för sin förmögenhet skall beskattas hårdare än örn ett dylikt

stadgande icke funnes eller hårdare än samtliga andra för förmögenhet

skattskyldiga juridiska personer, t. ex. häradsallmänningar eller stiftelser.

Jag förordar därför sådan jämkning av 15 § första stycket andra punkten i

kommittéförslaget, att vad där stadgas kommer att gälla samtliga ekonomiska

föreningar i den mån de äro skattskyldiga för förmögenhet.

I några yttranden lia uttalats farhågor för, att det ifrågasatta stadgandet

skulle komma att medföra svårigheter vid taxeringsförfarandet. Denna uppfattning

kan jag knappast dela. I deklarationsformuläret och anvisningarna

till detsamma bör givetvis på lämpligt sätt angivas, att för en ekonomisk

förening skall till »återstående inkomst» läggas allenast V20o av behållna förmögenheten.

Den i 10 § statsskatteförordningen föreslagna bestämmelsen örn beräkningen

av värdet å andel i sådan ekonomisk förening, vars behållna tillgångar

skola vid likvidation allenast delvis skiftas mellan medlemmarna,

skulle givetvis bliva tillämplig även vid beräkning av värdet å andel som

tillhör annan ekonomisk förening. Att, såsom .styrelsen för kooperativa förbundet

ifrågasatt, meddela särskild anvisning härom synes överflödigt.

Överståthållarämbetet har ansett önskvärt, att i detta sammanhang när
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

mare än vad för närvarande är fallet måtte i 18 § 2 mom. b) statsskatteförordningen

angivas vad som inbegripes under uttrycket ekonomisk förening. I regel

bör väl detta uttryck, då det förekommer i skatteförfattningarna, anses hava

samma innebörd som i lagen om ekonomiska föreningar. I varje tall lärer

vad i detta ärende förekommit icke erbjuda tillräcklig ledning för ett förtydligande

i den riktning Överståthållarämbetet ifrågasatt. Vad sist sagts

torde även gälla den av Överståthållarämbetet likaledes berörda frågan örn

skattefrihet för medlemsavgifter till föreningar.

Beskattning av terminslön vid sjötjänstgöring och tjänstgöring

i sjöreserv.

Frågan örn beskattningen av förmåner, utgående till värnpliktiga samt till

fast anställd militär personal, var föremål för behandling vid 1940 års urtima

liksdag. En i ämnet framlagd proposition, nr 15, innefattande förslag till

vissa ändringar i kommunalskattelagen, antogs med en mindre jämkning av

riksdagen, varefter författning utfärdades den 18 oktober 1940, nr 876.

Enligt punkt 1 i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen äro sjötillägg

till beställningshavare vid flottan och kustartilleriet att räkna som avlöningsförmåner

och såsom sådana att hänföra till intäkt av tjänst. Vödare gäller

enligt punkt 6 i samma anvisningar, sådan denna punkt lyder efter nyssnämnda

författningsändringar, att till värnpliktig under fredstjänstgöring

utgående sjötjänstbidrag utgör skattepliktig intäkt. För tid då krigsavlöningsreglementet

är tillämpligt skall för värnpliktig terminslön icke räknas till

skattepliktig intäkt, dock att vid sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv

den del av terminslönen, som motsvarar sjötjänstbidrag, skall vara underkastad

skatteplikt. För annan under krigsavlöningsreglementet hänförlig personal

skall under tid, då reglementet är tillämpligt, terminslön upptagas såsom

intäkt endast för tid varunder befattningshavaren kunnat fullgöra tjänstgöringen

utan att lämna den vanliga bostads- eller verksamhetsorten. Vid sjötjänstgöring

eller tjänstgöring i sjöreserv gäller, att såsom intäkt upptages den

del av terminslönen, som motsvarar sjötillägg eller uppbördsersättning.

Den för terminslön medgivna skattefriheten har sin grund däri, att sådan

lön avsetts omfatta ersättning för de merkostnader, som uppkommit för den

skattskyldige genom att han för fullgörande av militär tjänstgöring vistats

utom den vanliga bostads- eller verksamhetsorten.

Fråga har nu uppkommit huruvida terminslön, till den del densamma motsvarar

sjötillägg eller sjötjänstbidrag, under alla förhållanden bör vara underkastad

skatteplikt. Frågan har behandlats i en inom försvarsdepartementet

upprättad, den 8 novejnber 1941 dagtecknad promemoria, vari redogjorts för

nyss återgivna bestämmelser i kommunalskattelagen samt i övrigt ant örts

följande.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl, ftlaj.ts proposition nr 134.

103

Under sjökommendering littar sedan gammalt lill personal vid torsvarsväsendet

en särskild avlöningsförmån i form av sjötillägg, avsett att utgöra kompensation

dels för det ökade ansvar och det mera krävande arbete, som i allmänhet

åtföljer tjänsten ombord, och dels för den bundenhet och de andra

olägenheter, som äro förenade med sjötjänstgöringen. Jämsides med sjötillägg

utgå under sjötjänstgöring i vissa fall en del andra förmåner, nämligen ersättning

för uppbörd, mässpenningar, servisbidrag och representationspenningar.

För fredstjänstgöring gällande bestämmelser örn sjötillägg återfinnas beträffande

officerare och underofficerare i 26 § militära avlöningsreglementet

den 15 juni 1939 (nr 275) samt i fråga örn det fast anställda manskapet i 24 S

manskapsavlöningsreglementet den 21 juni 1910 (nr 652). Sjötilläggen utgå

efter fem olika tariffer, av vilka tre avse tjänstgöring å annat fartyg än undervattensbåt

och de återstående tjänstgöring å undervattensbåt. 1 båda fallen

skiljes mellan rörlig förläggning och stationär förläggning. Beträffande annat

fartyg än undervattensbåt göres ytterligare skillnad mellan stationär förläggning

å egen förläggningsort och dylik förläggning å annan förläggningsort.

Tilläggen vid rörlig förläggning å annat fartyg än undervattensbåt äro att anse

som de normala sjötilläggen och utgöra i den lägsta lönegraden 20 öre per

dag samt i den högsta 9 kronor per dag. Vid stationär förläggning å egen

respektive annan förläggningsort reduceras beloppen till cirka 40 respektive

60 procent av normalbeloppen. Sjötilläggen vid rörlig förläggning å undervattensbåt

utgöra för officerare och underofficerare 3 å 4 gånger normalbeloppen

samt för manskap 2 å 3 gånger samma belopp.

Genom en år 1939 verkställd ändring i 9 § kungörelsen den 5 mars 1926

(nr 60) angående avlöning för rullförings-(sjörullförings-)befäl och värnpliktiga

under fredstid m. m. hava även vissa värnpliktiga numera erhållit rätt

till särskild ersättning under sjötjänstgöring. Värnpliktig vid marinen, som inkallats

till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen,

skall nämligen — förutom penningbidrag med en krona om dagen — i allmänhet

erhålla sjötjänstbidrag enligt samma grunder och med samma belopp,

som tillämpas beträffande sjötillägg till fast anställd personal av motsvarande

grad, dock lägst med en krona.

Då krigslön utgår enligt krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr

278), gälla beträffande särskilda förmåner under sjötjänstgöring bestämmelserna

i 7 § i nämnda reglemente. Enligt detta författningsrum äger personal,

som fullgör sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv, att såsom terminslön

uppbära ett belopp motsvarande summan av vad sorn enligt gällande

fredsbestämmelser skulle hava utgått till vederbörande i sjötillägg (ersättning

för uppbörd), sjötjänstbidrag, mässpenningar (servisbidrag) och representationspenningar

för tio dagar. Därutöver må fast anställd personal av manskaps

tjänstegrad, som icke åtnjuter mässpenningar, ävensom värnpliktiga

åtnjuta terminslön enligt den i reglementet intagna lägre tariffen. Terminslönen

får dock icke understiga, vid sjötjänstgöring med stationär förläggning

eller tjänstgöring i sjöreserv det belopp, som skulle hava utgått med tillämpning

av de allmänna bestämmelserna örn terminslön, och vid sjötjänstgöring

med rörlig förläggning det belopp, som skulle laiva utgått såsom terminslön

enligt den högre tariffen. 1

1 nedanstående tabell hava beträffande vissa personalkategorier angivits

dels de terminslönebelopp, varlin vederbörande enligt krigsavlöningsreglementet

äro berättigade under tjänstgöring i land, dels de sjötillägg respektive

sjötjänstbidrag som jämlikt bestämmelserna för fredsförhållanden skola utgå

vid sjötjänslgöring och tjänstgöring i sjöreserv vid rörlig förläggning, och

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

dels de belopp, som vederbörande enligt krigsavlöningsreglementet äga uppbära

såsom terminslön under sistnämnda förhållanden. Beloppen angiva respektive

förmåner i kronor per lönetermin om tio dagar.

Terminslön

under land-

Sjötillägg resp. sjö- tjänstbidrag vid rörlig

Terminslön vid rörlig

förläggning*

tjänstgöring

förläggning

å övervattens-

å under-

å övervattens-

å under-

fartyg

vattens-

fartyg

vattens-

båt (fast

anställda

och

värn-

båt (fast

anställda

och

värn-

Högre

tariff

Lägre

tariff

Fast-

an-

ställ-

Värn-

plik-

Fast-

an-

släll-

Värn-

plik-

tiga

da

tiga

pliktiga)

da

pliktiga)

Korpral: hovmästare, kock el- dare o. torpedhantverkare..

32: 50

20: —

12: —

8: —

10: —

20:50

20: —

22: —

annan ....................

20: —

12: —

6: —

10: —

15: —

20: —

22: —

27: —

j Furir: hovmästare etc.......

25: —

13: —

10: —

10: —

26: 50

25: —

25: -

39:50 |

annan ....................

25: —

13: —

8: —

10: —

20: —

25: —

25: —

33: —

Flaggkorpral: maskinist o. tor-

64: —

28- —

14- —

21: —

21: —

50: —

35: —

35: —

annan ....................

28:-

14: —

13:-

13: —

40: —

28:-

28: —

54: —

Av tabellen framgår, att terminslönen under sjötjänstgöring i vissa fall

blir densamma som den vid tjänstgöring i land utgående terminslönen enligt

den högre tariffen — den tariff som jämlikt nu gällande bestämmelser i allmänhet

tillämpas. Beträffande de i tabellen upptagna exemplen är detta bl. a.

förhållandet i fråga örn furirer och fast anställda korpraler, men detsamma

kan även inträffa för en del i tabellen ej omnämnda personalkategorier och

tjänstgöringsförhållanden. På grund av kommunalskattelagens bestämmelser

rörande terminslöns beskattning föreligger i här avsedda fall skattskyldighet

beträffande den del av terminslönen, som motsvarar sjötillägg respektive

sjötjänstbidrag. Vid tjänstgöring i land är terminslön däremot skattefri,

för värnpliktiga alltid och för fast anställd personal under vissa förutsättningar.

Därvid är emellertid att märka att terminslön till fast anställd

personal utgår allenast vid tjänstgöring under sådana förhållanden, att det

vanliga kvarteret icke kan bibehållas.

Under framhållande bl. a. av det förhållandet, att terminslön under sjötjänstgöring

blir delvis beskattad, medan den vid tjänstgöring i land utgående

terminslönen, vilken såsom ovan nämnts stundom kan uppgå till samma

belopp, som regel är helt obeskattad, anhöllo furiren M. Johansson och korpralen

B. Bengtsson, å Inkallade flottans A-klassares förenings vägnar, i en

till Konungen ställd, den 10 juni 1941 dagtecknad skrift, att värnpliktig personal

vid flottan, tillhörande klass A, måtte vid sjötjänstgöring eller tjänstgöring

i sjöreserv erhålla — utöver sjötjänstbidrag — terminslön enligt högre

tariffen.

Framställningen avstyrktes av chefen för Karlskrona örlogsstation, vilken

emellertid hemställde örn sådan ändring i kommunalskattelagen, att beträffande

värnpliktiga den del av terminslönen, som under sjötjänstgöring

(tjänstgöring i sjöreserv) motsvarar sjötjänstbidrag, icke skulle upptagas som

skattepliktig intäkt.

Marinförvaltningen fann i avgivet yttrande i likhet med chefen för Karlskrona

örlogsstation ansökan örn terminslön enligt högre tariffen icke böra

bifallas men ifrågasatte, vidkommande chefens för örlogsstationen framställ- 1

1 Här bortses trän den förhöjning av terminslönen, som föranledes av i vissa fall utgående

mässpenningar.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

105

ning, sådan ändring av bestämmelserna i kommunalskattelagen, att sjöI

jänslbidrag bleve undantaget från skatteplikt.

Genom beslut den 10 oktober 1941 fann Kungl. Majit framställningarna

icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Att, såsom marinförvaltningen och chefen för Karlskrona örlogsstation

1 öreslagit, låta sjötjänstbidrag eller, under tid då krigsavlöningsreglementet

tillämpas, den del av terminslönen som motsvarar sjötjänstbidrag, bliva helt

skattefria, kan tydligen icke ifrågakomma, särskilt som frågan örn beskattningen

av nämnda förmåner efter grundlig utredning blivit föremål för behandling

så sent som vid 1940 års urtima riksdag. Såsom av den ovan intagna

tabellen framgår, kunna ju sjötjänstbidragen, liksom sjötilläggen, uppgå

till avsevärda belopp, vilka principiellt böra upptagas till beskattning.

enär de anses utgöra vederlag för det ökade ansvar och mera krävande arbete

som sjötjänstgöringen medför. Detsamma bör under tid, då krigsavlöningsreglementet

tillämpas, i princip gälla den del av terminslönen, som

motsvarar sjötillägg respektive sjötjänstbidrag. Emellertid synes det vara

mindre tillfredsställande, att terminslönen vid sjötjänstgöring blir beskattad

även i sådana fall, då densamma icke överstiger den terminslön som skulle

hava utgått vid tjänstgöring i land. I själva verket utgår ju i dessa fall ingen

särskild ersättning för ökat ansvar eller hårdare arbete.

Med hänsyn härtill har undersökts, huruvida — utan frångående av regeln

att sjötillägg och sjötjänstbidrag principiellt skola beskattas — en ändring

i fråga om beskattningen av terminslönen i nu avsedda fall skulle kunna

åvägabringas. Ändringen bör gå ut på att terminslönen, i den mån densamma

vid sjötjänstgöring (tjänstgöring i sjöreserv) icke överstiger den som

skulle hava utgått vid landtjänstgöring, göres helt skattefri. En sådan ändring

synes lättast kunna genomföras genom att i kungörelsen den 19 januari 1940

(nr 51) med särskilda bestämmelser angående tillämpning av krigsavlöningsreglementet

den 15 juni 1939 (nr 278) införes ett stadgande av innehåll att

terminslön, som utgår vid sjötjänstgöring (tjänstgöring i sjöreserv), icke skall

anses motsvara sjötillägg eller sjötjänstbidrag i den mån densamma icke

överstiger den terminslön som skulle hava utgått med tillämpning av de allmänna

bestämmelserna örn terminslön. Utfärdandet av en tillämpningsföreskrift

av angivet innehåll skulle medföra, att skattskyldighet för terminslön

vid sjötjänstgöring (tjänstgöring i sjöreserv) icke skulle föreligga i den mån

terminslönen är lika stor som den terminslön som skulle hava utgått vid

tjänstgöring i land — något som torde väl ansluta sig till den i kommunalskattelagen

antagna principen, att sjötillägg och sjötjänstbidrag såsom utgörande

vederlag för viss hårdare tjänstgöring skola beskattas, medan terminslön

som regel icke beskattas, enär den anses omfatta ersättning för de merkostnader,

som uppkomma för den skattskyldige genom att han för fullgörande

av militär tjänstgöring måste vistas utom den vanliga bostads- eller

verksamhetsorten.

Alternativt synes böra övervägas, huruvida man för tillgodoseende av sam

ma syftemål i stället borde vidtaga ändringar av motsvarande innehåll i anvisningarna

till 32 § kommunalskattelagen.

Vid promemorian fanns fogat ett i anslutning till vad däri anförts upprättat,

så lydande

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Utkast

till

kungörelse om ändrad lydelse av 2 § 4 mom. kungörelsen den 19 januari

1940 (nr 51) med särskilda bestämmelser angående tillämpning av krigsavlöningsreglementet

den 15 juni 1939 (nr 278).

Härigenom förordnas, att 2 § 4 inom. kungörelsen den 19 januari 1940

med särskilda bestämmelser angående tillämpning av krigsavlöningsreglementet

den 15 juni 1939 (nr 278) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

4. Sådan förhöjning----såsom sjötillägg. Terminslön, som utgår

vid sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv, skall icke anses motsvara

sjötillägg eller sjötjänstbidrag i den mån densamma icke överstiger den

terminslön som skulle hava utgått med tillämpning av bestämmelserna i

6 § krigsavlöningsreglementet.

Denna kungörelse skall tillämpas beträffande terminslön, som utbetalats

efter den 31 december 1940.

Över promemorian och utkastet ha efter remiss yttranden avgivits av

marinförvaltningen, försvarsväsendets lönenäinnd och kammarrätten.

Marinförvaltningen har icke haft något att erinra mot att terminslönen, i

den mån densamma vid sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv icke

överstege den som skulle lia utgått vid landtjänstgöring, gjordes helt skattefri.

I fråga örn sättet för genomförande av förslaget ansåg emellertid marinförvaltningen,

enär frågan örn skattefrihet vore avlöningsbestämmelserna

ovidkommande, att erforderligt stadgande borde införas i anvisningarna till

32 § kommunalskattelagen såsom ett undantag från den allmänna regeln

örn beskattning av sjötillägg och sjötjänstbidrag.

Försvarsväsendets lönenämnd har funnit starka skäl tala för den i promemorian

avsedda ändringen i fråga örn beskattning av terminslön under

sjötjänstgöring. En dylik ändring borde dock icke åstadkommas genom bestämmelser

av löneteknisk natur. Den enda möjliga utvägen syntes vara

att vidtaga ändringar i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen.

Kammarrätten har anfört bl. a. följande:

Frågan örn beskattning av här ifrågavarande förmån har tidigare varit

föremål för behandling i kammarrätten, nämligen i ett den 24 maj 1940

avgivet utlåtande över en av tillförordnade underståthållaren K. G. A. Sandström

utarbetad promemoria angående beskattning av förmåner, utgående under

värnpliktstjänstgöring och till fast anställd militär personal. Kammarrätten

uttalade därvid i fråga örn terminslön till värnpliktiga bland annat, att för

att ernå största möjliga överensstämmelse med vad som föreslagits skola gälla

under annan tjänstgöring syntes böra föreskrivas, att den under sjötjänstgöring

utgående terminslönen sådan densamma bestämts i 7 § krigsavlöningsreglementet

skulle upptagas till beskattning endast i den män densamma

överstege, under sjötjänstgöring med rörlig förläggning terminslönen enligt

den högre tariffen och eljest den lägre tariffen enligt 6 § krigsavlöningsreglementet.

Då det i promemorian framlagda förslaget i huvudsak överensstämmer

med den sålunda av kammarrätten i ämnet tidigare uttalade meningen,

får kammarrätten förorda bifall till berörda förslag.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

107

Vad angår de båda olika alternativ, som framlagts i fråga örn sättet för

förslagets genomförande, synes det alternativ, som går ut på ändring av

anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, vara att föredraga.

Departementschefen.

Enligt de allmänna principerna för beskattningen har terminslönen, vilken

i huvudsak är avsedd att utgöra ersättning för de av tjänstgöring utom hemorten

föranledda merkostnaderna, ansetts icke böra vara underkastad skatteplikt.

Sjötillägg, sjötjänstbidrag och uppbördsersättning däremot lia ansetts

böra beskattas, enär dessa förmåner utgöra vederlag för det ökade ansvar

och arbete som sjötjänstgöringen eller tjänstgöringen i sjöreserv medför.

I det följande kommer jag för enkelhetens skull att inbegripa under uttrycket

sjötillägg jämväl sjötjänstbidrag och uppbördsersättning samt under

uttrycket sjötjänstgöring även tjänstgöring i sjöreserv.

Sjötillägg utgår endast under fredstjänstgöring, terminslön endast under

krigstjänstgöring, d. v. s. då krigsavlöningsreglementet äger tillämpning. Vid

beräkningen av terminslön för sjötjänstgöring som fullgöres under sist åsyftad

tid tages emellertid hänsyn till det sjötillägg som under fredstjänstgöring

utgår i motsvarande fall. Man har därav föranletts anse, att i sådant fall

terminslönen delvis motsvarar sjötillägget och att densamma därför till denna

del bör beskattas.

Av vad som anförts i den i ärendet upprättade promemorian framgår emellertid,

att terminslönen för sjötjänstgöring i vissa fall icke är högre än den

terminslön vederbörande skulle åtnjutit därest han tjänstgjort i land samt

att den i andra fall visserligen är högre men icke så mycket, att skillnaden

fullt täcker beloppet av det sjötillägg som skulle utgått därest tjänstgöringen

fullgjorts under fredstid. I dessa fall kan man icke med fog påstå att den

del av terminslönen, som vid beräkningen av denna ansetts motsvara sjötillägg,

helt utgör ersättning för det ökade ansvar och mera krävande arbete

som åtföljer tjänsten ombord. I den förra gruppen fall kan terminslönen

icke ens till någon del anses utgöra sådan ersättning, medan i de senare fallen

dylik ersättning kan anses föreligga endast i den mån terminslönen för sjötjänstgöringen

överskjuter den för tjänstgöring i land utgående.

Av det nu anförda synes följa, att terminslön för sjötjänstgöring bör vara

underkastad skatteplikt endast till den del densamma ej allenast motsvarar

sjötillägg utan även överstiger den terminslön som skulle hava utgått därest

den skattskyldige tjänstgjort i land. Regler rörande terminslönen i sist åsyftade

fall återfinnas under 6 § krigsavlöningsreglementet. De författningsändringar

som erfordras för genomförande av en dylik följdriktigare och

rättvisare beskattning av terminslönen för sjötjänstgöring torde, såsom av

.samtliga i ärendet hörda myndigheter framhållits, böra vidtagas i anvisningarna

lill 32 § kommunalskattelagen.

Med iakttagande av vad jag i det föregående anfört bar inom finansdepartementet

upprättats förslag till dels lag om ändring i vissa delar av kommunal
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

skattelagen den 28 september 1928 (nr 370), dels ock förordning angående

ändring i vissa delar av förordningen den 28 september 1928 (nr 373) örn statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt.

Utöver vad förut omnämnts torde i fråga örn detaljerna i förslaget endast

behöva framhållas, att den föreslagna ändringen av punkt 2 i anvisningarna

till 31 § kommunalskattelagen endast är av redaktionell natur och huvudsakligen

föranledes av att uttrycket »from stiftelse», som för närvarande förekommer

däri, enligt förslaget helt utmönstras ur skattelagstiftningen, samt

att nu ifrågavarande författningsändringar ansetts böra träda i kraft den 1

januari 1943.

Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda inom finansdepartementet

upprättade författningsförslag måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Hammarskiöld

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 134.

109

Bilaga A.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 5 § 1 morn., 19 §, 46 § 2 mom. och 53 § 1 mom.

samt anvisningarna till 31 och 53 §§ kommunalskattelagen1 den 28 september

1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 §•

1 mom. Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas:

b) staten samt kommun, församling eller annan menighet tillhöriga allmänna

platser, så ock begravningsplatser;

d) statens samt kommuns, församlings eller annan menighets byggnader

för allmän styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning

eller säkerhet, fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller

undervisning;

e) byggnader, som tillhöra följande institutioner nämligen akademier, allmänna

undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets

universitet och högskolor, i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro

skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, sjukvårdsinrättningar, vilkas

verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar samt sådana

stiftelser och föreningar, som avses i 53 § 1 mom. e), därest byggnaderna äro

avsedda för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana, ävensom dylika

institutioner tillhöriga allmänna platser;

f) regementens,---tjänstgöring därstädes;

g) nykterhetsföreningars byggnader, därest byggnaderna äro avsedda för

nu nämnda föreningars verksamhet såsom sådana;

h) sammanslutningar eller —---fastighetens värde.

19 §.

(Här utesluten.)

46 §.

(Här utesluten.)

1 Senaste lydelse av 5 § 1 mom. se SFS 1957:518, av 46 § 2 mom. och anvisningarna till

31 § se SFS 1932:291, av 53 § 1 mom. se SFS 1938:368 samt av anvisningarna till 53 § se

SFS 1937:662.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

53 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger så framt ej annat

föreskrives i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade på

grund av överenskommelse eller beslut, varom i 72 och 73 §§ sägs:

c) landsting, kommuner, församlingar och andra menigheter ävensom

hushållningssällskap:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

d) akademier, allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av

studerande vid rikets universitet och högskolor, i vilka de studerande enligt

gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, järnkontoret,

så länge--— olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst

från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte,

barmhärtighetsinrättningar, stiftelser, som utan begränsning till viss

familj, vissa familjer eller bestämda personer hava till huvudsakligt ändamål

att främja vård och uppfostran av barn eller att lämna understöd för

beredande av undervisning eller utbildning eller att utöva hjälpverksamhet

bland behövande eller att främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana

föreningar, som utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga örn stiftelser

här angivna art:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

f) svenska aktiebolag---inbegripas under punkterna d) och e):

för all — ---ort förvärvats;

g) utländska bolag:

för inkomst av här---eller rörelse.

Anvisningar

till 31 §.

1. Med pension---eller omgifte.

2. Såsom periodiskt understöd betraktas vad som uppbäres från stiftelse,

örn och i den mån det i de för stiftelsen gällande stadgar är föreskrivet,

att stiftelsens intäkter skola för all framtid eller viss tid tillfalla vissa familjer

eller bestämda personer. Vad som av annan juridisk person än oskift

dödsbo eljest utbetalas till skattskyldig är däremot hänförligt till periodiskt

understöd allenast i det fall, att den juridiska personen jämlikt 22, 25 eller

29 § är berättigad till avdrag i sådant hänseende.

till 53 §.

1. Såsom bosatt---samma år.

2. Verksamhet på---något tjänsteförhållande.

3. Inkomst av---här bedrivits.

4. Oskift dödsbo — ---juridisk person.

5. Bestämmelsen i —--m. m. sådant.

6. Till pensionsanstalter —- — — hänföra till pensionsanstalter.

7. Frågan örn skattskyldigheten för en stiftelse eller en förening skall

bedömas med hänsyn till det ändamål, som tillgodoses i den bedrivna verksamheten.

En stiftelse eller en förening, som i sin verksamhet främjar flera

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

lil

ändamål, anses hänförlig under 1 mom. e), därest verksamheten huvudsakligen

avser att tillgodose ändamål av sådan beskaffenhet, som i nämnda

stadgande omförmäles. Detta anses vara fallet, örn i verksamheten allenast

i ringa omfattning främjas ändamål av annan art.

8. Delägare i---förvärvade vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

Beträffande eftertaxering till kommunalskatt, som skolat utgöras enligt

kommunalskattelagen i dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande

äga tillämpning.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen

den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 4, 7 och 10 §§, 12 § 1 morn., 15 § och 18 § 2

mom. förordningen1 den 28 september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 §•

(Här utesluten.)

7 §•

Från skattskyldighet frikallas:

d) landsting, kommuner, församlingar och andra memigheter ävensom

hushållningssällskap:

för all inkomst;

e) akademier, allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av

studerande vid rikets universitet och högskolor, i vilka de studerande enligt

gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, järnkontoret,

så länge---olycksfall i arbete:

för all inkomst;

f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet ej bednves i vinstsyfte,

barmhärtighetsinrättningar, stiftelser, som utan begränsning till viss

familj, vissa familjer eller bestämda personer hava till huvudsakligt ändamål

att främja vård och uppfostran av barn eller att lämna understöd för

beredande av undervisning eller utbildning eller att utöva hjälpverksamhet

bland behövande eller att främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana

föreningar, som utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga örn stiftelser

här angivna art:

för sådan inkomst, som ej härflutit av rörelse;

g) här ovan---avsedda ändamål;

h) svenska aktiebolag —--ekonomiska föreningar;

i) här i riket---inkomst- och förmögenhetsskatt.

Att personer---samma paragraf.

10 §.

Värdesättning av---den yngstes ålder.

Andelar i ekonomiska föreningar, vilkas medlemmar vid avgång ur föreningen

ej äga utbekomma högre belopp än den gjorda insatsen jämte vinstutdelning,

skola upptagas till ett värde, motsvarande denna insats», eller,

1 Senaste lydelse av 4, 7 och 15 §§ samt 18 § 2 mom. se SFS 1988:369.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 134.

113

därest föreningens ekonomiska ställning därtill föranleder, till det lägre värde,

som andelen kan anses motsvara av föreningens förmögenhet.

Övrig lös egendom upptages till det värde, som den kan anses hava betingat

vid försäljning under normala förhållanden.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

/ moni. Skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet åligger, såframt ej

annat föreskrives i särskilda bestämmelser, meddelade på grund av överenskommelse

eller beslut, varom i 29 och 30 §§ sägs:

a) fysiska personer----utländsk ort;

b) föreningar och samfund------utländsk ort;

c) ekonomiska föreningar, vilkas medlemmar vid avgång ur föreningen

ej äga utbekomma högre belopp än den gjorda insatsen jämte vinstutdelning:

för deras vid beskattningsårets utgång här i riket eller å utländsk ort nedlagda

förmögenhet, i den mån densamma överstiger summan av de insatser,

varmed föreningens medlemmar deltaga i föreningen;

d) fysiska personer, vilka ----------i riket nedlagd.

Medlem av konungahuset —---------för förmögenhet.

För skattskyldiga---------meddelade föreskrifter.

Hypoteksföreningar, bostadskreditföreningar och jordbrukets kreditkassor

äro frikallade från skattskyldighet för förmögenhet.

15 §.

Till grund för beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatt skall läggas

sammanlagda belppet av den skattskyldiges taxerade inkomst samt en

etthundradedel av hans och i förekommande fall hans omyndiga barns skattepliktiga

förmögenhet. Därest den skattskyldige är sådan ekonomisk förening,

som avses i 12 § 1 mom. c), skall dock till grund för skattens beräkning

läggas den taxerade inkomsten och en tvåhundradedel av den förmögenhet,

för vilken föreningen är skattskyldig. Är någon skattskyldig allenast för inkomst

eller allenast för förmögenhet, skall till grund för skattens beräkning

läggas inkomsten eller den del av förmögenheten som nyss är sagt.

Det sålunda---— kronor, bortfaller.

18 g.

2 inom. Bottenskattens grundbelopp utgöra:

b) för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter,

som icke äro aktiebolag, sparbanker, Sveriges allmänna

hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar.

Svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar, Svenska skeppshypotekskassan,

jordbrukets kreditkassor samt sådana utländska juridiska

personer, som ej beskattas enligt a) här ovan:

tio procent av det beskattningsbara beloppet;

c) för andra skattskyldiga---------- beskattningsbara beloppet.

Denna förordning träder i kraft den ! januari 1941.

Beträffande eftertaxering lill inkomst- och förmögenhetsskatt, som skola!

utgöras enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i dess

hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande äga tillämpning.

a

Hihnng till rik.s<ht<icns protokoll Hilt!. I sunil. Nr 1-31.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

10 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:222 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 11 i texten
  2. BevU 1942:21 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten

Rättsfall (8)

8 kopplingar.

  1. RÅ 2010 ref. 40 ur registret · dokumentnivå
  2. RÅ 2008 ref. 74 ur registret · dokumentnivå
  3. RÅ 2004 ref. 131 ur registret · dokumentnivå
  4. RÅ 2001 ref. 17 ur registret · dokumentnivå
  5. RÅ 1997 ref. 64 ur registret
  6. RÅ 1996 ref. 87 ur registret
  7. RH 1999:137 ur registret · dokumentnivå
  8. RH 1993:78 ur registret