Angående anslag till länsnykterhetsnämnderna för budgetåret 1942143, m. m
1942-02-27 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:145, Angående anslag till länsnykterhetsnämnderna för budgetåret 1942143, m. m
Dokumentets text
Kungl. Magita proposition nr 145.
1
Nr 145.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till länsnykterhetsnämnderna för budgetåret 1942143,
m. m.; given Stockholms slott den 27februari 1942.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Marits
Min allemådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 27 februari 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, "Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför:
I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkten 70, har Kungl.
Majit på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till länsnykterhetsnämnderna för budgetåret 1942/43 beräkna
ett förslagsanslag av 150,000 kronor.
Vidare har Kungl. Majt, beträffande punkten 71 i samma huvudtitel, föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till främjande
av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. för budgetåret 1942/43 beräkna ett
anslag av 142,000 kronor.
Såsom av statsverkspropositionen framgår var anledningen till att nämnda
båda anslag upptogos med endast beräknade belopp den att besparingsberedBihang
till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 145.
510 48
2
Kungl. Maj: ta proposition nr 145.
ningen i en avgiven promemoria ifrågasatt indragning av länsnykterhetsnämnderna
samt, vid bifall härtill, höjning av det belopp, som från anslaget
till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. utginge till understöd
åt sammanslutningar av kommunala nykterhetsnämnder.
Sedan de av besparingsberedningen väckta förslagen färdigberetts, anhåller
jag att få upptaga dem till behandling och i samband därmed jämväl frågan
om definitiva äskanden för nästa budgetår i fråga örn nyssnämnda båda anslag.
Till en början vill jag något beröra de stadganden, som reglera länsnykterhetsnämndernas
verksamhet.
Gällande bestämmelser.
Länsnykterhetsnämndema inrättades genom beslut vid 1938 års riksdag.
I enlighet med nämnda beslut utfärdades den 3 juni 1938 (nr 215) lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling
av alkoholister (alkoholistlag).
Alkoholistlagens 2 kap. handlar örn nykterhetsnämnder. Enligt 2 § skall
i varje kommun finnas en nykterhetsnämnd och i varje län en länsnykterhetsnämnd.
I fråga örn nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelser
Kungl. Majit på förslag av stadsfullmäktige meddelar. Nykterhetsnämnderna
stå under tillsyn av socialstyrelsen.
Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd hava till uppgift,
var inom sitt verksamhetsområde, att övervaka nykterhetstillståndet samt att
vidtaga för dess höjande erforderliga åtgärder. Länsnykterhetsnämnd åligger
därjämte att hålla sig noggrant underrättad örn de kommunala nykterhetsnämndernas
verksamhet, att öva tillsyn över att dessa fullgöra dem tillkommande
uppgifter samt att lämna dem vägledning och bistånd. Kommunal nykterhetsnämnd
skall avgiva årlig berättelse över sin verksamhet till länsnykterhetsnämnden.
Denna skall avgiva sådan berättelse till länsstyrelsen och
socialstyrelsen (3 §). Kommun må besluta, att särskild nykterhetsnämnd
skall tillsättas. Är ej särskild sådan tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras
av kommunens fattigvårdsstyrelse (4 §). I kommunal nykterhetsnämnd, vare
sig denna är särskilt tillsatt eller utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall länsnykterhetsnämnden
utse ett ombud. Till ombud må utses en av de av kommunen
valda ledamöterna eller annan lämplig person. Länsnykterhetsnämndens
ombud äger i sådan egenskap deltaga i den kommunala nykterhetsnämndens
överläggningar men ej i besluten (5 §). Länsnykterhetsnämnden skall
bestå av fem ledamöter. En ledamot, vilken tillika är ordförande, utses av
socialstyrelsen. En ledamot, som skall vara läkare, utses av socialstyrelsen
efter samråd med medicinalstyrelsen. En ledamot utses av länsstyrelsen.
Återstående två ledamöter utses av landstinget; dock skall i län, som omfattar
två landsting, vartdera landstinget utse en ledamot samt i län, som omfattar
en stad, vilken icke deltager i landsting, landstinget utse en ledamot och stadsfullmäktige
i den staden en ledamot. I län, som omfattar två städer, vilka icke
deltaga i landsting, skola, utöver de av socialstyrelsen och länsstyrelsen utsedda
ledamöterna, utses tre ledamöter, av vilka landstinget utser en och
3
Kuncjl. Maj:ts proposition nr 145.
vardera staden en ledamot. För varje ledamot utses på enahanda sätt en
suppleant. Ledamöter och suppleanter utses bland inom länet bosatta svenska
män och kvinnor, som fyllt 25 år (9 §). Finner länsnykterhetsnämnd, att
kommunal nykterhetsnämnd ej på nöjaktigt sätt handlagt fall rörande hjälpåtgärd
enligt lagen, skall länsnykterhetsnämnden genom råd och anvisningar
söka åvägabringa rättelse. Vinnes ej rättelse härigenom, äger länsnykterhetsnämnden
vidtaga de åtgärder i ärendet, som eljest skolat tillkomma den kommunala
nämnden (14 §). Även i frågor, som röra tvångsintagande å alkoholistanstalt
äger länsnykterhetsnämnd vidtaga åtgärd, som underlåtits av den kommunala
nykterhetsnämnden (16, IT och 28 §§).
Instruktion för länsnykterhetsnämnderna har fastställts den 18 november
1938 (nr 666). Enligt instruktionen skall länsnykterhetsnämnd hålla ordinarie
sammanträde en gång i kvartalet å bestämd veckodag. Örn sammanträdesordningen
och lokalen för sammanträdena skola socialstyrelsen och de kommunala
nykterhetsnämnderna underrättas. Därest särskilda omständigheter det
påkalla, må ordföranden förordna, att visst ordinarie sammanträde skall hållas
å annan dag än den bestämda; örn sådant förordnande skall underrättelse
lämnas socialstyrelsen och de kommunala nykterhetsnämnderna. Där göromålens
omfattning eller beskaffenhet därtill föranleder, bör sammanträde enligt
ordförandens bestämmande hållas jämväl utom sammanträdesordningen.
Suppleanten för ordföranden skall kallas att närvara jämväl vid de av nämndens
sammanträden, då ordföranden är tillstädes. Annan suppleant skall, även
örn han icke kallas att på grund av förfall för ordinarie ledamot tjänstgöra i
nämnden, underättas örn dess sammanträden och om därvid förekommande
ärenden (4 §). Nämnd äger icke företaga ärende till avgörande, såvida icke
jämte tjänstförrättande ordföranden minst två andra ledamöter äro tillstädes.
Nämnden må dock uppdraga åt ordföranden att efter samråd med annan ledamot
mellan sammanträdena meddela beslut å nämndens vägnar i brådskande
ärenden. Sådant beslut skall anmälas vid närmast efterföljande sammanträde
(5 §). Nämndens ordförande och dennes suppleant samt annan ledamot och
suppleant, som på grund av förfall för sådan ledamot kallats att tjänstgöra
i nämnden, äger att för varje dag han deltager i sammanträde med nämnden
åtnjuta dagarvode med 15 kronor. Årsarvode till ordförande samt till annan
ledamot av nämnden, som mera regelmässigt fullgör särskilda uppgifter inom
nämnden, bestämmes av Kungl. Maj:t efter förslag av socialstyrelsen (7 §).
Länsnykterhetsnämnds räkenskaper och förvaltning skola granskas av två
revisorer, av vilka den ene utses av länsstyrelsen och den andre av socialstyrelsen.
^Revisor äger av länsnykterhetsnämnd åtnjuta ett årsarvode av 50 kronor
(9 §). Är nämnd i behov av särskild arbetskraft, skall framställning örn
tillstånd att anställa sådan göras hos socialstyrelsen, örn möjligt i samband
med nämndens ansökning om statsbidrag för verksamheten. Framställningen
skall innefatta erforderliga uppgifter för bedömande av arbetets art och omfattning
ävensom förslag till avlöningsvillkor. Bifaller socialstyrelsen framställningen,
skall beslutet härom innefatta erforderliga föreskrifter rörande
4
Kungl. Maj:ts proposition nr lin.
avlöning. Finner socialstyrelsen högre avlöning än 250 kronor i månaden böra
ifrågakomma, skall dock styrelsen med eget yttrande överlämna fastställandet
av avlöningen till Kungl. Maj:ts avgörande (11 §).
Besparingsberedningens förslag.
Besparingsberedningens promemoria avhandlar, såsom antytts, dels anslaget
till länsnykterhetsnämnderna, dels ock anslaget till främjande av nykterhetsnämndemas
verksamhet m. m.
Yad angår länsnykterhetsnämnderna uppehåller sig beredningen till en
början vid den granskning av dessas verksamhet under år 1939, som företogs
av 1940 års statsrevisorer, och vid de uppgifter, som i samband därmed framkommo
genom länsnykterhetsnämndernas förklaringar. Beredningen fram
håller, att olika nämnder tillämpat skilda arbetssätt, vilket inverkat på, bland
annat, resekostnaderna. Vidare konstateras, att nämndernas ombudsmän, som
i regel åtnjöte ett arvode av 3,000 kronor, i allmänhet hade annat arbete och
torde ägna blott halva sin tid åt att övervaka nykterhetsnämnderna. Enligt
förklaringarna syntes en del kommunala nämnder gärna vilja överlämna
arbetet och särskilt interneringsfallen åt länsnämnderna.
Beredningen finner med hänsyn till statsrevisorernas uttalanden och kravet
på ökad sparsamhet med statens medel det ofrånkomligt, att någon ändring
vidtages i fråga örn länsnykterhetsnämndernas arbete, varvid borde tillses, att
de anvisade medlen bleve nykterhetsarbetet inom landet till effektivare stöd.
Det förelåge enligt beredningen utan tvivel ett behov av en kontroll eller inspektion
av de kommunala nämndernas uppgift att främja nykterheten och
beivra missförhållanden. Då socialvårdskommittén vore sysselsatt bland annat
med frågan örn det sociala arbetets organisation, hade beredningen utrönt,
huruvida länsnykterhetsnämnden varit föremål för övervägande inom kommittén,
och därvid erfarit, att så ej vore fallet. Däremot hade kommittén
dryftat frågan örn upprättande av en länets nämnd för sociala frågor.
Beredningen påpekar, att länsnykterhetsnämnden i sin nuvarande organisation
vore kostsam. För budgetåret 1941/42 beräknades i årsarvoden till ordförandena
och vissa andra ledamöter 23,000 kronor, i dagarvoden 7,000 kronor,
i arvoden till revisorerna 2,400 kronor samt i avlöningar till personal (ombudsmännen)
69,000 kronor, i regel 3,000 kronor till varje ombudsman. Av omkostnaderna
beräknades utgifterna för reseersättningar till 20,000 kronor och
expenser och hyror till 30,000 kronor. Utgifterna för nämndernas verksamhet
beräknades alltså uppgå till ett sammanlagt belopp av 152,000 kronor.
Vid övervägande av eventuella åtgärder borde man enligt beredningen icke
fästa avgörande vikt vid bibehållandet av den form för detta arbete, som tilllämpats
i och med länsnykterhetsnämndernas tillkomst. Skulle ett annat
system för nykterhetens befrämjande befinnas mera effektivt, borde man
snarast möjligt ordna tillsynen enligt detta system. Beredningen fortsätter:
På ett annat socialt område, nämligen fattigvården, barnavården och ungdomsvården,
har man sedan ett pär årtionden och i ökad utsträckning —
använt sig av systemet att tillsätta konsulenter, som i första hand undersöka
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 145.
y
förhållandena i samtliga landets delar och lämna råd och upplysningar för
vården. Örn nämnda rådgivande verksamhet ej åstadkommer nödig förbättring,
rapporteras förhållandet till den myndighet som närmast har att ingripa
med åtgärder, nämligen länsstyrelserna och statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör.
Det torde av ingen kunna bestridas, att denna enkla metod
att lämna sakkunniga råd och upplysningar och i nödfall tillgripa anmälan till
beslutande myndighet lämnat ett utomordentligt gott resultat. Det allmänna
tillståndet på detta synnerligen betydelsefulla och ömtåliga sociala område
har på kort tid väsentligt förbättrats, varvid förhållandena helt omskapats å
platser där tidigare stora missförhållanden varit rådande.
Om ock ännu i dag, sedan samhällelig inspektion genomförts, ett och annat
missförhållande på detta område förefinnes, är det dock så sällsynt, att det
väcker allmän uppmärksamhet, när det kommer till offentligheten. De tvångsbestämmelser,
som finnas att tillgå i nödfall, utgöra ett verksamt medel att
få konsulenternas råd och anvisningar beaktade av kommunerna.
Antagligen är det de goda resultaten av den sociala konsulentverksamheten
som medverkat till tillkomsten av en liknande anordning, tillsättande av
skyddskonsulenter, för tillsyn av villkorligt dömda, frigivna fångar och lösdrivare
m. fl. Beslutet härom har dock på grund av rådande tidsförhållanden
ännu icke satts i kraft.
Man kan invända, att den sociala hjälpverksamheten och brottslighetens
bekämpande är något annat än nykterhetsarbetet och att man ej kan bedöma,
örn det senare skulle främjas av en organisation liknande den, som anlitas för
social hjälpverksamhet. Men i stort sett är det i såväl ena som andra fallet
fråga örn sociala missförhållanden, som måste undanröjas, helst genom upplysning
och i nödfall genom tvång.
En annan synpunkt, som bör tagas i betraktande, är den ekonomiska. Anslagen
till statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter äro i riksstaten för
nästa budgetår upptagna till 96,300 kronor, varav 66,800 kronor för avlöningar
och 29,500 kronor för omkostnader. Anslaget till länsnykterhetsnämnderna
däremot är, som ovan framhållits, för samma budgetår upptaget till 152,000
kronor.
Beredningen framlägger härefter följande förslag till ändrad organisation
på detta område:
Den ändrade organisation, som besparingsberedningen ur anförda synpunkter
vill i första hand förorda, är avsedd att uppfylla alla de krav som
kunna och böra ställas på en nykterhetsvårdande institution och samtidigt
tillgodose besparingssynpunkten. Beredningens förslag innebär följande:
Chefsmyndighet skulle vara densamma som nu, nämligen avdelningen för
alkoholistvård i socialstyrelsen. En viss tillökning i arbetskrafterna torde
krävas inom denna, förslagsvis uppgående till 10,000 kronor.
De nuvarande länsnämnderna ersättas med heltidstjänstemän på socialstyrelsens
stat. Antalet dylika tjänstemän kan lämpligen bestämmas till
fyra, förslagsvis stationerade i Stockholm, Malmö, Örebro samt Härnösand.
Tjänstemännen kunde lämpligen placeras i 22 lönegraden; de skulle
tills vidare icke uppföras på ordinarie stat. Avlöningarna till dessa
skulle uppgå till 33,000 kronor (inklusive rörligt tillägg efter 15%). Resekostnaderna
beräknas till 15,000 kronor. Expenser, såsom ersättning för
arbetslokal, städning, lyse och telefon, beräknas till 6,000 kronor samt kostnaderna
för skrivbiträde till 7,200 kronor eller tillsammans 61,200 kronor.
Tilläggas 10,000 kronor till chefsmyndigheterna uppgår hola kostnaden till
71,200 kronor, varigenom en besparing av 80,800 kronor skulle uppnås.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 145.
Något belopp för möbler oell inventarier bär ej beräknats, emedan sådana
kunna övertagas av länsnykterhetsnämnderna. Kostnaden för skrivbiträde
för varje distrikt har beräknats till samma belopp som tillkommer en av
fattigvårdskonsulenterna, vilken har ett särskilt stort distrikt. Övriga fattig’
vårdskonsulenter ha ej anslag till skrivbiträde.
Enligt det nu framlagda förslaget skulle nykterhetsinspektörerna i likhet
med länsnämnderna övervaka nykterhetstillståndet, särskilt genom upplysningar
och råd verka för nykterhetsfrämjande åtgärder samt hålla sig noggrant
underrättade örn nykterhetsnämndernas verksamhet och öva tillsyn över att
de fullgöra sina skyldigheter. Däremot skulle de icke äga länsnämndernas
möjlighet att ingripa mot alkoholmissbrukare enligt § 14 alkoholistlagen,
d. v. s. vidtaga åtgärder, som den kommunala nämnden försummat. Det är
ej känt örn länsnämnd annat än i enstaka fall vidtagit åtgärder av detta slag,
men väl torde det förekomma att oerfarna kommunala nämnder söka råd och
hjälp hos länsnämnden vid mera invecklade alkoholistfall. En inspektör som
förvärvat sig erfarenhet på området skulle lika väl som länsnämnden kunna
lämna dylika råd. I de antagligen rätt sällsynta fall, då ingripande av högre
myndighet förekommer, bör givetvis socialstyrelsen stå till förfogande. Socialstyrelsen
är enligt tillämpningsbestämmelserna rörande alkoholistvården tillsynsmyndighet
över nykterhetsnämnderna och skall söka hålla sig underrättad
örn de kommunala n y k t e r h e t s n ä mild e r n a s verksamhet och i förekommande
fall lämna dem vägledning och bistånd. Det tillkommer styrelsen att
underkasta nykterhetsnämnd inspektion samt infordra uppgifter rörande dess
verksamhet och övriga förhållanden. Det må tilläggas, att socialstyrelsen
biträdes vid alkoholistvården av sakkunnig expert, åt vilken styrelsen kan
uppdraga att såsom ledamot föredraga ärenden av detta slag.
Skulle detta beredningens förslag ej komma till utförande, syntes man
enligt beredningen kunna anlita två andra utvägar. Den ena vore, att länsombudsmännen
inom de nuvarande länsnykterhetsnämnderna med oförändrade
löneförmåner ställdes direkt under socialstyrelsens ledning, i samband varmed
en viss förstärkning bereddes socialstyrelsens avdelning för alkoholist
vård. Därigenom beräknades en besparing av omkring 30,000 kronor uppstå.
Den andra utvägen avsåge vissa besparingar i de nuvarande kostnaderna
för länsnykterhetsnämnderna. Örn innebörden av detta förslag yttrar beredningen:
Årsarvodena
till ordförandena (1,000 kronor) anses nog allmänt väl höga.
Örn de nedsättas till hälften, uppstår en besparing å 12,000 kronor. Vidare
torde resekostnaderna för nykterhetsinspektörerna kunna fixeras för varje
län, liksom fallet är med fattigvårdskonsulenternas reseområden, och härigenom
torde vinnas viss besparing, måhända 5,000 kronor. En ytterligare
besparing kunde åstadkommas genom minskning av antalet ledamöter i länsnämnderna
till 2, ordföranden och läkaren. Sålunda skulle länsstyrelsens och
landstingets (i vissa fall även stadsfullmäktiges) representanter undvaras.
Besparingen skulle kunna uppskattas till 10,000. T motsats till föregående
förslag skulle länsnämnden i detta senare förslag kvarstå och ha samma uppgifter
som för närvarande.
Beträffande därefter anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet
m. m. anför beredningen:
Sedan åtskilliga år utgå anslag av staten till kommunala nykterhetsnämnder.
För budgetåret 1940/41 uppgår anslaget till 150,000 kronor, varav
Kungl. Maj:ls ''proposition wr 145. 7
125.000 kronor avse understöd till nämnderna för vissa kostnader i och för
alkoholistvården enligt kung. 27/5 1932 (nr 216), 5,000 kronor avse kostnaden
för anordnande av konferenser med nykterhetsnämnder m. m., 17,000 kronor
utgå till sammanslutningar av nykterhetsnämnder och 2,000 kronor lämnas
för utgivande av tidskrift för nykterhetsnämnderna. För budgetåret 1941/42
är anslaget nedsatt till 137,000 kronor.
Den förstnämnda posten 125,000 kronor fördelas i efterskott bland mindre
och ekonomiskt svaga kommuner, som drabbats av utgifter i nykterhetsfrämjande
syfte, främst i samband med internering. Hänsyn tages främst
till nykterhetsnämndernas intresse och arbetsvilja. I regel lämnas högst
1.000 kronor och bidraget får ej överstiga 3/i av nämndens utgifter föregående
år, men under alla de gångna åren har reduktion av det ansökta beloppet
måst göras. Detta har efter alkoholistlagens tillkomst haft stor betydelse,
särskilt i fråga örn mindre och ekonomiskt svaga kommuner. Antalet kommuner
som söka detta bidrag har år efter år ökats och beräknas för nästa
budgetår uppgå till 700. Örn det skulle indragas eller väsentligt minskas,
skulle kostnaderna överflyttas till kommunerna, vilket icke skulle överensstämma
med den tendens som under senare år gjort sig gällande på alkoholistvårdens
område. Beloppet för ordnande av konferenser och till en speciell
tidskrift för nykterhetsnämnder är säkerligen behövligt och ej för högt tilltaget.
Det belopp som utgår för sammanslutningar av nykterhetsnämnder
har i anledning av länsnykterhetsnämndernas tillkomst i 1941 års statsverksproposition
reducerats till 5,000 kronor. För den händelse en inskränkning
sker av den verksamhet som länsnykterhetsnämnderna anses skola utöva
torde dock ett behov att öka detta belopp, exempelvis till beloppet för budgetåret
1940/41, 17,000 kronor, uppstå. Det måste erkännas, att sammanslutningarnas
hittillsvarande verksamhet haft en mycket fördelaktig verkan på
nämndernas intresse.
Över besparingsberedningens promemoria hava yttranden infordrats från
socialstyrelsen, länsstyrelserna i samtliga län, statskontoret samt styrelsen
för statens alkoholistanstalt å Yenngarn. Socialstyrelsen har med sitt utlåtande
överlämnat yttranden från samtliga länsnykterhetsnämnder. Dessutom
har yttrande inkommit från Sveriges nykterhetsvänners landsförbund.
1 huvudfrågan, nämligen örn länsnykterhetsnämndernas avskaffande, tillstyrkes
beredningens förslag av elva länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Gävleborgs län
ävensom av länsnykterhetsnämnden i Örebro län. Dessutom har länsstyrelsen
i Blekinge län tillstyrkt förslaget, under förklaring likväl att förutsättning för
detta tillstyrkande vore, att antalet nykterhetsinspektörer ökades i förhållande
till beredningens förslag. Möjligen äro några av yttrandena från nyssnämnda
elva länsstyrelser att fatta på samma sätt. Länsstyrelsen i Malmöhus län
uttalar, att det belopp, som enligt beredningens förslag skulle inbesparas
vore av don storleksordning, att det kunde anses väl motivera ett genomförande
av den föreslagna omorganisationen, men att det av vissa, av länsstyrelsen
närmare angivna grunder kunde ifrågasättas, om beredningens
kostnadsberäkningar i längden bleve hållbara.
Å andra sidan avstyrkes beredningens förslag i huvudfrågan av social
styrelsen, statskontoret, styrelsen för statens alkoholistanstalt å Yenngarn
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 145.
samt elva länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala..
Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Ehuru icke i alla
yttranden av länsnykterhetsnämndema uttrycklig ståndpunkt intages i huvudfrågan,
torde med hänsyn till den i yttrandena framkomna kritiken samtliga
nämnder — med undantag av länsnykterhetsnämnden i Örebro län — ställa
sig avvisande till beredningens förslag i huvudfrågan.
Även Sveriges nykterhetsvänners landsförbund avstyrker förslaget att
slopa länsnykterhetsnämndema.
De flesta av de länsstyrelser, som tillstyrka förslaget i huvudfrågan,
framhålla såsom motivering härför, att länsstyrelsen vid remissbehandlingen
av de förslag, som ledde till 1938 års lagändringar, avstyrkte införande av
länsnykterhetsnämnder och i stället förordade anordningen med konsulenter
samt att länsstyrelsen icke på grund av vad sedermera förekommit funne
anledning frångå sin förut intagna ståndpunkt.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner uppenbart, att länsnykterhetsnämndernas
organisation är alltför tungrodd för den smidiga och snabba handläggning
av ärenden, som oftast är påkallad, samt att deras effektivitet icke
står i gott förhållande till kostnaderna för verksamheten. Även länsstyrelsen
i örebro län framhåller, att systemet med länsnykterhetsnämnder innebure
en vidlyftig och tungrodd apparat och anser syftet med nämnderna kunna
bättre nås med en enklare anordning. Länsstyrelsen finner det dock kunna
sättas i fråga, örn i betraktande av socialvårdskommitténs pågående arbete
någon ändring beträffande länsnykterhetsnämndema borde ske, innan kommittén
behandlat detta avsnitt av sitt arbetsprogram.
I övrigt åberopas i de tillstyrkande yttrandena främst, att kostnaderna
för länsnykterhetsnämndema ställa sig väsentligt högre än de kostnader, som
skulle uppkomma, om nämndernas uppgifter uppdroges åt särskilda konsulenter.
I flera av nu åsyftade yttranden framhålles, att erfarenheterna av
nämndernas verksamhet icke givit något stöd för deras avskaffande.
Av de yttranden, i vilka beredningens förslag i huvudfrågan avstyrkes,
framlägges den utförligaste motiveringen i socialstyrelsens yttrande.
Inledningsvis konstaterar socialstyrelsen, att bedömningen av beredningens
förslag måste utfalla olika allt efter den betydelse för den sociala välfärden
inom landet, som man vore benägen att tillerkänna alkoholistvården. För
egen del framhåller styrelsen, att alkoholmissbruket i vårt land hade en betydande
men för de nykterhetsvårdande organen till stor del dold utbredning
och medförde stora sociala skador samt att en effektiv kamp mot detta missbruk
från det allmännas sida icke kunde bygga enbart på kommunerna utan
förutsatte en kraftig insats även från staten. Staten hade ock ett stort intresse
av att en sådan kamp mot missbruket bedreves, icke blott i sin egenskap
av rättsordningens upprätthållare och vid fullföljandet av sina välfärdssträvanden
utan också av rent ekonomiska skäl. Statens hittillsvarande insatser
på detta område hade huvudsakligen avsett anstaltsväsendet och £
9
Kungl. May.ts proposition nr 145.
alltför ringa grad varit inriktade på att stärka den verksamhet, som bedreves
av nykterhetsnämnderna. Genom inrättandet av länsnykterhetsnämnderna
hade emellertid denna sida av alkoholistvården blivit tillgodosedd på ett bättre
sätt än tidigare varit fallet.
Socialstyrelsen skärskådar därefter förslaget örn länsnykterhetsnämndernas
avskaffande ur principiell synpunkt. Styrelsen framhåller därvid, att vid tilllämpningen
av en lagstiftning, där tvånget måste beredas ett så stort utrymme
som fallet vore med alkoholistlagstiftningen, en folkvald institution eller i
varje fall en institution av förtroendemannakaraktär borde enligt den inom
vårt land rådande rättsuppfattningen äga inflytande. Härefter fortsätter
styrelsen:
Örn det är värdefullt, att det initiativtagande primärorganet är ett folkvalt
förtroendeorgan, så är det nödvändigt, att den institution, som skall tillerkännas
befogenheten att ingripa i det förra organets ställe, där detta saknar
förmåga eller vilja att fullgöra sina lagenliga uppgifter, har karaktären av
ett förtroendeorgan. I dessa fall är det ju dubbelt angeläget, att det agerande
organet åtnjuter allmänt förtroende och besitter nödig auktoritet, eftersom
dess aktion i själva verket riktar sig icke enbart mot vederbörande missbrukare
utan även, indirekt, mot ett förtroendeorgan, den försumliga nykterhetsnämnden.
Länsnykterhetsnämnderna ha otvivelaktigt karaktären av förtroendeorgan,
även örn huvudparten av ledamöterna i dessa utses av myndigheter och
icke av representationer. Så skulle ju däremot icke vara fallet med de föreslagna
nykterhetsinspektörerna. Att godtaga den sålunda ifrågasatta anordningen
vore därför att bryta med en grundprincip hos alkoholistlagstiftningen.
Enligt förslaget skulle nykterhetsinspektörerna visserligen icke äga formlig
befogenhet att, såsom de nuvarande länsnykterhetsnämnderna, ingripa i kommunala
nykterhetsnämnders ställe utan säges härom, något oklart, att
socialstyrelsen i sådana fall givetvis bör stå till förfogande. Det måste emellertid
väcka allvarliga betänkligheter att låta ett centralt ämbetsverk ingripa
direkt i den lokala nämndens ställe. Härvid bleve ju ämbetsverket också så
beroende av inspektörens utredning och yttrande, att det i praktiken vöre
ringa skillnad häremellan och en ordning, som tillerkände inspektören initiativrätt.
Erfarenheten har för övrigt redan givit vid handen, att det kontrollerande
organet måste taga befattning med fall av så brådskande natur,
att det är nödvändigt att det har egen initiativrätt och icke behöver gå omvägen
över uppsiktsmyndigheten.
Alldeles bortsett från frågan örn den föreslagna organisationen med
nykterhetsinspektörer är tillfredsställande från effektivitetssynpunkt eller ej,
måste socialstyrelsen därför uttala, att styrelsen finner denna anordning så
betänklig från principiell synpunkt, att styrelsen icke kan tillstyrka densamma.
Det är enligt socialstyrelsen nödvändigt, att det finnes något organ, som
har kompetens att ingripa i sådana fall, där den kommunala nykterlietsnämnden
underlåter detta. Att länsnykterhetsnämnderna icke behövt anlita sin
ifrågavarande befogenhet i något större antal fall, motsade icke detta. Det
vore nämligen tydligt, att just den omständigheten, att länsnykterhetsnämnden
hade möjlighet att taga saken i egen hand, måste vara ägnad att
få den kommunala nykterhetsnämnden att inse, att intet vore att vinna genom
tredska. Besparingsberedningens antydning att socialstyrelsen på något sätt
10
Kuntjl. Mcij:ts proposition nr 145.
borde kunna ingripa i dylika fall, sedan länsnykterhetsnämnderna försvunnit,
skulle, om den förverkligades, leda till den besynnerliga anordningen, att
den centrala uppsiktsmyndigheten för alkoholistvården i riket i dessa fall
korinne att stå såsom sökande hos vederbörande länsstyrelse.
Det av beredningen föreslagna antalet nykterhetsinspektörer vore enligt
socialstyrelsen alldeles otillräckligt för ändamålet. De beräkningar, som
gjorts örn det belopp, som skulle kunna besparas genom den ifrågasatta omläggningen,
kullkastades därför. Vid bedömandet av frågan örn det erforderliga
antalet dylika tjänstemän hade styrelsen kommit till det resultatet, att
anordningen med tjänstemän skulle bliva avsevärt dyrare än de nuvarande
länsnykterhetsnämnderna.
Efter att hava konstaterat att socialstyrelsen icke kunde tillstyrka förslaget
örn länsnykterhetsnämndernas avskaffande fortsätter styrelsen:
Denna negativa inställning till den remitterade promemorian sammanhänger
givetvis med styrelsens allmänna uppfattning, att det är ett viktigt
statsintresse, att den samhälleliga alkoholistvården är ändamålsenligt organiserad.
Det kan enligt de erfarenheter, som nu föreligga, icke råda tvivel
örn att det måste finnas något slags mellanled mellan den centrala uppsiktsmyndigheten
och de kommunala organen, en uppfattning som för övrigt även
kommer till uttryck i den remitterade promemorian. Länsnykterhetsnämnderna
utgöra detta mellanled och det kan redan nu konstateras, att de efter
icke fullt tre års verksamhet ha vunnit såväl de kommunala nykterhetspämndernas
som den centrala uppsiktsmyndighetens förtroende. Deras arbete var
visserligen mångenstädes trevande i början, men häri ligger intet anmärkningsvärt.
Arbetsuppgifterna voro nya, uppsiktsmvndigheten saknade tillräckliga
arbetskrafter för att i önskvärd omfattning handleda länsnykterhetsnämnderna
och tidsförhållandena gynnade icke en verksamhet av detta slag.
Numera lia länsnykterhetsnämnderna fått ett gott grepp om sin uppgift. Detta
innebär, att de utgöra — för att använda länsnykterhetsnämndens i Uppsala
län ord — »en rörlig nämnd beredd att komplettera de kommunala nämnderna
överallt och i den omfattning detta erfordras». Denna komplettering avser
icke minst att åstadkomma en förbättring av den förebyggande verksamheten,
och i den mån länsnykterhetsnämnderna ha framgång härmed och få till stånd
effektiva hjälpåtgärder i fall, där eljest tvångsåtgärder skulle lia ifrågakommit,
är deras verksamhet ägnad att minska statens kostnader för alkoholistvården,
eftersom anstaltsfallen äro särskilt kostsamma för statsverket. Tack vare
länsnykterhetsnämnderna har också möjlighet yppats för en mera ändamålsenlig
behandling än hittills varit möjlig i fråga örn en speciell grupp av alkoholmissbrukare,
nämligen de kringflackande alkoholisterna, vilka icke ha
någon varaktig stad och för vilka därför icke någon kommunal nykterhetsnämnd
känner ansvar. Även beträffande en annan kategori, återfallsfylleristerna,
ha länsnykterhetsnämnderna på flera håll hunnit få till stånd en avsevärt
förbättrad samhällsreaktion.
Det vore därför enligt socialstyrelsens mening icke en besparing utan misshushållning
att slå sönder en organisation, som i allmänhet anpassat sig väl
för sin uppgift, som är oumbärlig för en fortsatt utveckling och förbättring
av den organiserade alkoholistvården och som måste anses billig i förhållande
till uppgiftens betydelse.
Enligt statskontoret kunde enbart de erfarenheter, som vunnits under länsnykterhetsnämndernas
första verksamhetsår, knappast motivera en så genom
-
11
Kungl. Majlis proposition nr 145.
gripande omläggning av organisationen, som besparingsberedn ingen ansett
sig böra förorda. Såvitt statskontoret kunde finna riktade sig den av riksdagens
revisorer framförda kritiken icke så mycket mot organisationen såsom
sådan utan snarare mot det förhållandet att det av nämnderna dittills utförda
arbetet icke syntes stå i proportion till kostnaderna därför. Anmärkningen
föranledde icke heller någon åtgärd från riksdagens sida. Med hänsyn därtill
och då statskontoret icke blivit övertygat om att den av beredningen föreslagna
organisationsformen skulle kunna fylla de krav, som måste ställas på
en institution av förevarande slag, hade statskontoret icke kunnat undgå att
ställa sig synnerligen tveksamt gentemot ett bifall till beredningens förslag,
i vad det avsåge ett slopande av länsnykterhetsnämnderna. Då därtill komme
att statskontoret måste starkt ifrågasätta hållbarheten av de av beredningen
framlagda kostnadskalkylerna, ansåge sig ämbetsverket icke kunna förorda
nämnda förslag.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att den från början hyste ganska
stor tvekan, huruvida länsnykterhetsnämnderna skulle utgöra en lämplig utbyggnad
av alkoholistvårdens organisation. Länsstyrelsen befarade främst,
att, örn ett sådant organ komme till stånd, hela ansvaret skulle anses överflyttat
på detta och den kännedom om de personliga förhållandena, som vore
de kommunala organens styrka, icke bliva fullt utnyttjad. Numera hade
länsstyrelsen emellertid kommit till den övertygelsen, att länsnykterhetsnämnden,
såsom den fungerat i länet, vore ett viktigt led i organisationen.
Till närmare motivering av denna länsstyrelsens uppfattning anföres:
Den uppfattningen är alltför vanlig hos den alkoholförsvagade och ofta
även hos hans familj, att ett ingripande även av lindrig beskaffenhet utgör en
kränkning, som han i det längsta bör undandraga sig. En varning från nykterhetsnämndens
sida eller ett försök att frivilligt åstadkomma rättelse i alkoholvanorna
mötes icke sällan med ovilja. Den kommunala nykterhetsnämndens
auktoritet och dess rutin visar sig otillräcklig. Blir det sedan fråga örn internering,
försvåras ofta en sådan åtgärd genom att hustrun eller andra familjemedlemmar,
grannar m. fl. tillmötesgående personer lämna intyg, att alkoholisten
påtagligt har bättrat sig, att en internering skulle ohjälpligt förstöra
hans ekonomi eller dylikt. En kommunal nykterhetsnämnd, som saknar tillräcklig
erfarenhet, känner sig lätt osäker och kan bringas att avstå från den
tillämnade åtgärden. I särskilda fall kunna till och med direkt personliga
intressen spela in.
Till dessa anmärkningar bör läggas den iakttagelsen, att en länsnykterlietsnämnd
bär möjlighet att samarbeta med spritbolagen inom länet på ett frukt
bärande sätt genom utbyte av upplysningar mellan bolagens avdelningar för
individuell kontroll och länsnykterlietsnämndens anteckningar. Länsnykterhetsnämnden
kan härigenom på ett tidigt stadium upptäcka, när en person
missbrukar sprit, och eventuella åtgärder från bolagets eller nykterhetsnämnds
sida kunna bedömas med större säkerhet. I visst fall har också länsnykterhetsnämnden
i Uppsala län på grund av sina undersökningar kunnat
göra anmälan örn illojal pilsnerförsäljning med utsikt att åstadkomma rättelse
för framtiden, en åtgärd, som torde få stor betydelse ur nykterhetssynpunkt.
Av den här ovan lämnade redogörelsen torde framgå, att länsnykterhetsnämndens
mångsidiga arbete knappast kan täckas genom de ifrågasatta in
spektörerna.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 145.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar, att en stor del av länsnykterhetsnämndens
och framför allt dess ombudsmans arbete bestode i rådgivningsverksamhet
till de kommunala nämnderna angående behandlingen av föreliggande
fall av alkoholmissbruk. Detta arbete kunde, liksom den allmänt
nykterhetsvårdande verksamheten, sägas vara rent konsulentarbete, som
mycket väl skulle kunna utövas av nykterhetsinspektörer. Ehuru nämnda del
av arbetet vore den kvantitativt största, torde länsnykterhetsnämndens viktigaste
funktion vara att utgöra tillsynsmyndighet över de kommunala nykterhetsnämnderna.
Örn denna dess funktion yttrar länsstyrelsen vidare:
Besparingsberedningen meddelar visserligen, att det icke är känt, örn länsnämnd
annat än i enstaka fall begagnat sig av sin befogenhet att ingripa mot
alkoholister, då kommunal nämnd eftersatt sin skyldighet i sådant hänseende.
Emellertid kan det knappast betvivlas, att länsnämnder i många fall genom
påtryckningar förmått kommunala nämnder att ingripa, eller att blotta vetskapen
örn att länsnämnderna hava denna befogenhet föranlett de kommunala nämnderna
att vidtaga åtgärder, som skulle hava blivit ogjorda örn samma befogenhet
saknats. Länsnämndernas betydelse bör därför icke blott mätas efter det
faktiskt utförda arbetet; en stor del av deras betydelse ligger i deras blotta
existens såsom tillsynsorgan med vittgående befogenheter. De ingripanden
mot alkoholister, som länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs län själv företagit,
äro för övrigt långt ifrån enstaka. Hittills har nämnden hos länsstyrelsen gjort
15 ansökningar örn internering, de flesta avseende vagabonderande alkoholister.
Ått alla dessa ingripanden skulle hava föranletts av försummelse
från vederbörande kommunala nykterhetsnämnds sida ville länsstyrelsen dock
icke göra gällande. I de flesta fallen, måhända samtliga, har orsaken varit
den, att länsnämnden ansetts bättre skickad att handlägga ärendet i fråga.
Länsnykterhetsnämndernas ersättande med en konsulentorganisation skulle
sålunda enligt länsstyrelsens mening kunna leda till minskad effektivitet i
nykterhetsarbetet, eftersom konsulenterna icke skulle kunna utrustas med
tillräckliga befogenheter i förhållande till de kommunala nykterhetsnämnderna.
På grund härav kan länsstyrelsen icke tillstyrka bifall till besparingsberedningens
omorganisationsförslag.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att besparingsberedningen förbisett
en väsentlig faktor, då den tagit fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna till
förebild för den tilltänkta organisationen. Fattigvårdsstyrelse!'' och barnavårdsnämnder,
å ena, samt nykterhetsnämnder, å andra sidan, hade nämligen
helt olika arbetssätt. I synnerhet fattigvårdsstyrelserna uppsöktes som regel
av sitt klientel. Så vore ej förhållandet inom nykterhetsarbetet. Då alkoholisterna
gjorde allt för att undanhålla sig nykterhetsnämndernas tillsyn, måste
dessa nämnder efterforska och uppsöka sitt klientel. Sådana förhållanden
gjorde nämndernas verksamhet svår, och starka risker funnes, att intresset
slappnade, om nämnderna icke finge effektivt stöd i sin verksamhet. Länsstyrelsen
ansåge därför, att tillsynsmyndighetens verksamhetsområde, åtminstone
som regel, icke borde omfatta mera än ett län. Beträffande tillsynsmyndighetens
organisation framhåller länsstyrelsen, att det måste vara av
stort värde för ombudsmannen att vid sin sida hava en nämnd att rådgöra
med. Den nuvarande organisationen med länsnykterhetsnämnd jämte ombudsman
vore därför för närvarande utan tvekan den mest ändamålsenliga.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 145.
Man borde därför om möjligt undvika att nu rasera den så nyligen genomförda
organisationen. I varje fall borde omorganisationen av tillsynsmyndig
beten anstå, till dess resultatet av socialvårdskommitténs arbete kunde överblickas.
I ett stort antal yttranden framföras samma synpunkter som de av länsstyrelsen
i Jämtlands län anförda på frågan, huruvida jämförelse i detta sammanhang
med fog kan göras med fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna.
Styrelsen för statens alkoholistanstalt å V enny arn anför, att beredningens
huvudförslag syntes nära ansluta sig till den uppfattning styrelsen framförde
i samband med tillkomsten av länsnykterhetsnämnderna. Sedan dessa numera
efter en treårig verksamhet i allmänhet torde hava vunnit åtskillig erfarenhet
inom sitt arbetsområde och kontakt med de kommunala nämnderna, ifrågasatte
styrelsen dock lämpligheten av att slopa den organisation, som byggts upp.
Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län framhåller, att såväl de kvalifikationer,
som en länsnykterhetsnämnd redan genom sin sammansättning besutte,
som de garantier mot tjänstemäns eller ämbetsmäns godtycke gentemot enskilda
och kommuner, som läge i länsnykterhetsnämndernas organisation
såsom nämnd, skulle gå förlorade, därest länsnykterhetsnämnderna skulle
ersättas med ett fåtal tjänstemän, sorterande under socialstyrelsen, eller
under en rudimentär nämnd. Nämnden hade under de gångna åren funnit,
att arbetsfältets omfattning och möjligheter ställt nämnden inför arbetsuppgifter,
vilka skulle hava fyllts bättre, därest nämndens ombudsman kunnat
ägna hela sin tid åt arbetet. Det syntes med hänsyn därtill orimligt att
ifrågasätta, att fyra nykterhetsinspektörer skulle kunna övertaga det arbete,
som nu utfördes av landets samtliga länsnykterhetsnämnder och deras ombudsmän.
Länsnykterhetsnämnden i Västmanlands län betonar, att en nämnd med
flera ledamöter utgjorde en stor tillgång beträffande kännedom örn och kontakt
med det sociala livet i skilda delar av länet. I jämförelse med andra
organisationsformer vore den därför också mäktig flera initiativ till åtgärder
för främjande av nykterhets- och alkoholistvård. Genom sin demokratiska
struktur borde en nämnd också kunna påräkna större auktoritet bakom de åtgärder,
som vidtoges, samt utgöra ett verksamt och värdefullt stöd för ombudsmannen.
Länsnämnden hade även en viss tradition, i det att den tillagts
en del av de arbetsuppgifter, som tidigare bedrivits av frivilliga sammanslutningar
av nykterhetsnämnder inom länen. I fråga örn de ekonomiska synpunkterna
framhåller nämnden, att på förevarande område icke endast de
direkta utan kanske framför allt de indirekta besparingarna vore av betydelse.
Ett tidigt och målmedvetet ingripande i ett alkoholistfall kunde förhindra
internering på anstalt. Därigenom kunde icke endast individen räddas
från arbetsoduglighet utan även besparingar vinnas för det allmänna.
Det framhålles i så gott som samtliga yttranden, att om besparingsberedningens
huvudförslag genomföres det vore nödvändigt bestämma antalet nykterhetsinspektörer
till betydligt flera än fyra.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 145.
Beträffande det ena av besparingsberedningens alternativa förslag — länsombudsmän
direkt under socialstyrelsens ledning — framhåller länsstyrelsen
i Älvsborgs län, att det syntes vara outförbart att bibehålla en sådan ombudsman
vid nuvarande löneförmåner. En vid annan tjänst bunden funktionär
skulle säkerligen endast bliva en övergångsform till särskild konsulent eller
nykterhetsinspektör, och besparingen skulle alltså bliva mera tillfällig, oavsett
att kravet på kvalifikationer för dessa halvtidsbefattningar svårligen
skulle kunna ställas så höga som uppgiften krävde.
Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, örn icke ombudsmännen borde anslutas
till vederbörande länsstyrelser, som finge övertaga länsnämndernas
verksamhet. Länsstyrelserna borde vid behandling av ärenden, som dit hänskötes
av ombudsmännen, äga anlita sakkunnig läkare. Örn så befunnes erforderligt
kunde länsstyrelsen för behandling av dessa ärenden förstärkas med
ytterligare en sakkunnig, som borde utses av Kungl. Majit. En på så sätt förstärkt
länsstyrelse torde vara minst lika skickad som de nuvarande länsnämnderna
att utöva tillsyn över de kommunala nämnderna. Då länsstyrelse redan
nu kunde i första instans besluta örn internering, kunde övertagandet av denna
del av länsnämndernas verksamhet icke möta principiell invändning.
Besparingsberedningens andra alternativ avser, som nämnts, bibehållande
av länsnykterhetsnämnderna men besparingar å anslaget till nämnderna.
Örn den av beredningen föreslagna nedsättningen av ordförandearvodena
anför socialstyrelsen, att organisationen av nämndernas arbete
tagit ordförandena i anspråk i betydande omfattning. Ett årligt arvodesbelopp
av 1,000 kronor kunde med hänsyn därtill icke anses vara för högt. Sedan nämndernas
organisation nu blivit genomförd, torde däremot en nedsättning av arvodena
kunna övervägas. Då det ankomme på Kungl. Majit att besluta örn årsarvodena
i slutet av varje budgetår, kunde den besparing, som funnes möjlig
att åstadkomma, vinnas redan under innevarande budgetår och utan att någon
ändring i gällande bestämmelser behövde komma till stånd. Därvid borde
emellertid enligt socialstyrelsen beaktas, att en länsnykterhetsnämnds skaplynne
i väsentlig mån berodde på ordförandens person. Örn denne icke vore
fullt lämplig för uppgiften, återverkade detta mycket starkt på nämndens hela
verksamhet. Uppdraget att vara ordförande i en länsnykterhetsnämnd vore
icke heller eftertraktat.
Länsstyrelsen i Västerbottens län kan icke förorda en allmän nedsättning
till hälften av ordförandearvodena. I många län torde nämligen arvodena icke
kunna anses för höga. Däremot syntes en beskärning av arvodena kunna
företagas i de län, där det visat sig, att arbetsuppgifterna vore av mindre omfattning.
Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar, att genom ökningen av levnadskostnaderna
en viss minskning redan skett av arvodena, enär de ej vore förenade
med dyrtidstillägg.
Statskontoret biträder beredningens förslag örn begränsning av ordförandearvodena
till 500 kronor.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 145.
Yad angår förslaget om begränsning av resekostnaderna anmärker
socialstyrelsen, att man genom att snävt beskära nämndernas resekostnadsanslag
minskade deras möjligheter att göra den insats, för vilken de vore tillsatta.
Självfallet borde emellertid nämnderna vara sparsamma även i fråga
örn sina resor, vilket styrelsen redan på ett tidigt stadium inskärpt för nämnderna.
Enligt styrelsens mening kunde det icke heller med rätta göras gällande,
att nämndernas resekostnader varit höga. Styrelsen kunde därför ej
finna, att någon nämnvärd besparing kunde göras på denna punkt.
Beträffande förslaget örn minskning av antalet nämndledamöter,
yttrar socialstyrelsen, att en minskning av antalet till två vore ägnad att avsevärt
försvaga nämndernas karaktär av förtroendeorgan. En dylik minskning
borde därför ej övervägas. Länsnykterhetsnämnden i Uppsala län anser, att
det vore ett uppenbart missgrepp att borttaga landstingets representanter och
därigenom undanrycka nämndens demokratiska förankring inom länskommunen.
Det mesta av länsnämndens arbete vore lokaliserat till landsbygden,
och då ordföranden, läkarledamoten och ombudsmannen vanligen vore bosatta
i länets residensstad, skulle nämnden komma att sakna den lokalkännedom
örn skilda delar av länet, som landstingsledamöterna representerade. Förslaget
om minskning av antalet ledamöter till två avstyrkes jämväl av länsstyrelserna
i Västernorrlands och Västerbottens län. Sistnämnda länsstyrelse
anser dock en av landstingets representanter kunna uteslutas. En minskning
med en eller två ledamöter föreslås också av länsstyrelsen i Kronobergs län
och statskontoret.
Däremot tillstyrkes besparingsberedningens förslag i denna del av länsstyrelserna
i Blekinge och Västmanlands län. Den förra länsstyrelsen åberopar
därvid, att enligt den nuvarande ordningen antalet ledamöter ändock
icke kunde sättas så högt, att det medgåve en ingående kännedom inom nämnden
om förhållandena inom hela länet. Den över huvud åtkomliga kännedomen
inom nämnderna därom representerades av ombudsmännen, som kunde
förvärva sig sådan vid resor inom länen eller telefonsamtal.
Vissa andra besparingsmöjligheter beröras i några remissyttranden.
Enligt länsnykterhetsnämnden i Uppsala län torde revisionskostnaderna
kunna helt besparas och revisionen ske centralt i riksräkenskapsverket. Länsnykterhetsnämnden
i Göteborgs och Bohus län föreslår, att nämnden får bedriva
sin verksamhet genom ett arbetsutskott, bestående av ordföranden,
läkarledamoten och den ledamot, som i förekommande fall vore bäst förtrogen
med de lokala förhållandena. Vidare påpekas, att bestämmelsen i instruktionen
för länsnykterhetsnäinnderna, att ett sammanträde skulle hållas på bestämd
dag i varje kvartal vore olämplig och syntes sakna praktisk betydelse,
då dittills icke något intresse för sammanträdena visats från nämndernas eller
de av länsnykterhetsnämnden utsedda ombudens sida. Sammanträde borde
hållas endast då så vore nödvändigt. Med den föreslagna anordningen med
ett arbetsutskott skulle måhända endast ett sammanträde om året behöva
hållas.
16
Kungl. Majlis proposition nr 145.
Vad besparingsberedningen anfört rörande anslaget till främjande av
nykterhetsnämndemas verksamhet är icke närmare berört i remissyttrandena.
Socialstyrelsens anslagsberäkning för nästa budgetår.
1. Länsnykterhetsnämnderna.
Budgetår Anslag Nettoutgifter
1939/40 .................................... 164,000 155,150
1940/41 .................................... 160,000 142,975
1941/42 .................................... 152,000
Den 28 juni 1941 har Kungl. Majit fastställt följande stat för länsnykterhetsnämnderna,
att tillämpas under budgetåret 1941/42:
Stat.
A. Avlöningar:
1. Årsarvoden till ordförande och vissa andra ledamöter, för
-
slagsvis ..................................................................... 23,000
2. Dagarvoden till ordförande och andra ledamöter samt
suppleanter för dem, förslagsvis .................................... 7,000
3. Arvoden till revisorer och suppleanter för dem ............... 2,400
4. Avlöning till personal, förslagsvis ................................. 69,600 102,000
B. Omkostnader.
1. Reseersättningar ......................................................... 20,000
2. Expenser, hyror m. m................................................... 30,000 50,000
Summa kronor 152,000
I skrivelse den 30 augusti 1941 har socialstyrelsen, som då ännu icke avgivit
yttrande över besparingsberedningens promemoria rörande länsnykterhetsnämnderna,
i avvaktan härpå till länsnykterhetsnämnderna för nästa budgetår
upptagit ett förslagsbelopp å 150,000 kronor.
Statskontoret, som yttrat sig över socialstyrelsens framställning, har uttalat,
att för den händelse länsnykterhetsnämnderna skulle komma att bibehållas
inom alkoholistvårdsorganisationen, statskontoret ansåge besparingsberedningens
förslag till begränsning av nämndernas utgifter böra genomföras.
2. Främjande av nykterhetsnämndemas verksamhet m. m.
Budgetår Anslag Nettoutgifter
1940/41 ................................. 150,000 136,998
1941/42 ................................. 137,000 —
Den 2 maj 1941 har Kungl. Majit meddelat beslut rörande användningen
av det för budgetåret 1941/42 anvisade anslaget. Därvid har föreskrivits, att
anslaget skulle disponeras på sätt framgår av följande tablå:
Ändamål Belopp
Ändamål kronor
Understöd åt nykterhetsnämnder, förslagsvis .............................. 125,000
Konferenser och kurser m. m., högst .......................................... 5,000
Understöd åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder, högst ...... 5,000
Understöd för utgivande av »Tidskrift för nykterhetsnämnderna»
m. m., högst ........................................................................ 2,000
Summa kronor 137,000
17
Kungl. Maj-.ts proposition nr 145.
I skrivelse den 30 augusti 1941 kar socialstyrelsen gjort framställning om
anvisande av anslag för ifrågavarande ändamål för budgetåret 1942/43.
Styrelsen behandlar först frågan om understöd åt nykterlietsnämilder
och anför i detta avseende huvudsakligen följande:
Statsunderstöd till nykterhetsnämnder avser kalenderår och utgår i efterskott.
Understöd kan utgå med högst 1,000 kronor eller, då särskilda omständigheter
därtill föranleda, högst l,ö00 kronor. Understödet får dock ej överstiga
tre fjärdedelar av nämndens utgifter under nästföregående år.
Under budgetåret 1940/41 disponerades för ändamålet ett belopp av 125,050
kronor. Ansökningar om understöd inkommo under våren 1941 från 743 nykterhetsnämnder;
motsvarande antal var åren 1939 och 1940 respektive 541 och
632. De sökande nykterhetsnämnderna hade, med hänsyn till sina utgifter för
verksamheten under år 1940 och i enlighet med nyss återgivna bestämmelser,
kunnat göra anspråk på tillhopa omkring 180,000 kronor. Det sammanlagda
ansökningsbeloppet stannade emellertid vid omkring 168,000 kronor.
Antalet sökande nykterhetsnämnder under år 1943 torde böra uppskattas
till minst 800. Därest man utginge från att de 743 nämnder, som år 1941 sökt
understöd, enligt författningen då hade kunnat erhålla tillhopa omkring
180,000 kronor, skulle anslagsbehovet för budgetåret 1942/43 kunna uppskattas
till omkring 190,000 kronor. Av statsfinansielia skäl synes dock för ändamålet
blott böra beräknas oförändrat belopp eller alltså 125,000 kronor. Därest ett
lägre belopp anvisades, skulle detta innebära, att staten övervältrade en del
av kostnaderna på kommunerna, vilket i sin tur skulle få som följd att kommunerna
inskränkte — i vissa fall till och med helt nedlade — nykterhetsnämndernas
verksamhet.
Aven posterna till konferenser och kurser m. m., till sammanslutningar
av nykterhetsnämnder och till tidskrift för nykterhetsnämnderna
hava av styrelsen upptagits till samma belopp, till vilka desamma
beräknats för innevarande budgetår. De ha alltså upptagits till respektive
5,000, 5,000 och 2,000 kronor.
Socialstyrelsen har därjämte räknat med en post för utgivande av en handbok
för nykterhetsnämnderna. Härom anför styrelsen bland annat.
År 1922 utgåvo socialstyrelsen och kontrollstyrelsen gemensamt publikationen
Eåd och anvisningar till nykterhetsnämnderna och i slutet av år 1933
utgavs en ny upplaga av denna handbok. I båda fallen ställde staten ett
exemplar kostnadsfritt till varje nykterhetsnämnds och såsom nykterhetsnämnd
fungerande fattigvårdsstyrelses förfogande. På grund av de under
senare år genomförda författningsändringarna hava dessa anvisningar numera
blivit helt föråldrade, varför det föreligger trängande behov av en ny
handbok för nykterhetsnämnderna. Föreningen för främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet har för avsikt att ombesörja en sådan snarast möjligt,
och socialstyrelsen har vidtagit åtgärder för att ställa arbetskraft inom
styrelsen till förfogande för ändamålet. Det är givetvis önskvärt, att varje
nykterhetsnämnd erhåller tillgång till åtminstone ett exemplar av den nya
handboken. Man kan emellertid, enligt vad erfarenheten visat, icke räkna
med att de många småkommunernas nykterhetsnämnder, vilka i första hand
liro i behov av vägledning flir sin verksamhet, skola på egen bekostnad anskaffa
densamma, och nämnda förening har icke möjlighet att utdela handboken
till nykterhetsnämnderna kostnadsfritt. Någon annan utväg än att
staten träder emellan torde därför icke finnas. Med hänsyn härtill har
socialstyrelsen funnit sig böra upptaga en anslagspost å högst 5,000 kronor
Bihang till riksdagens protokoll 1942. t sami. Nr 145. mg « 2
18
Kungl. Majds proposition nr 145.
för en handbok för nykterhetsnämnderna, vilket belopp skulle användas till
inköp av erforderligt antal exemplar av handboken för kostnadsfri utdelning
genom socialstyrelsens försorg med ett exemplar till varje nykterhetsnämnd
(inklusive såsom nykterhetsnämnd fungerande fattigvårdsstyrelse). Därest
kostnaden härför icke skulle uppgå till det beräknade beloppet, skulle återstoden
inbesparas och icke få användas till förstärkning av annan post under
anslaget. Örn däremot beloppet icke skulle räcka till för inköp av så stort
antal exemplar, som motsvarar antalet kommunala nykterhetsnämnder, finge
den kostnadsfria utdelningen i första hand avse de mindre kommunernas
nykterhetsnämnder. — Handboken kommer visserligen att formellt utgivas
av en enskild förening men kommer likväl att underkastas granskning av
socialstyrelsen och bliva föremål för någon form av auktorisation från ämbetsverkets
sida, så att den i realiteten kommer att framstå såsom en officiell handbok
för nykterhetsnämnderna.
Enligt socialstyrelsens förslag skulle sålunda till främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m. erfordras ett belopp av (125,000 + 5,000 + 5,000
+ 2,000 + 5,000) 142,000 kronor.
I avgivet yttrande erinrar statskontoret, att i proposition nr 79 till 1939
års urtima riksdag föreslogs, att av det för budgetåret 1939/40 anvisade
anslaget för förevarande ändamål ett belopp av 5,000 kronor, avsett för bestridande
av utgifterna för utarbetande och tryckning av en ny handbok med
råd och anvisningar till nykterhetsnämnderna, skulle inbesparas. Förslaget
lämnades av riksdagen utan erinran. På grund därav kunde statskontoret
icke tillstyrka, att för nästa budgetår medel anvisades till kostnaderna för
utdelning av gratisexemplar till nykterhetsnämnderna av en sådan handbok.
Departem entschefen.
Länsnykterhetsnämnderna hava hittills varit i verksamhet allenast kort
tid. De inrättades nämligen genom en vid 1938 års riksdag beslutad lag
ändring, som trädde i kraft den 1 januari 1939. Lagändringen föreslogs i
anledning av att åtskilliga anmärkningar framställts mot nykterhetsnämndernas
sätt att ombesörja nykterhetsvården och att man allmänt kommit till
insikt örn att åtgärder måste vidtagas för att ernå en bättring. Det organ,
som ansågs behövligt för ändamålet, skulle icke endast utöva tillsyn över
de kommunala nykterhetsnämnderna utan även lämna dem vägledning och bistånd
samt över huvud utöva sin verksamhet på sätt, som vore ägnat att främja
ett förtroendefullt samarbete med de kommunal nykterhetsnämnderna. För
slaget att tillgodose nämnda syfte genom upprättandet av länsnykterhetsnämn
der hade väckts av rusdryckslagstiftningsrevisionen i dess år 1934 avgivna
betänkande. Det hade emellertid även framkommit förslag till andra lösningar
såsom anställande av särskilda nykterhetskonsulenter eller utvidgande
av fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas uppdrag att omfatta
även nykterhetsvården. Såsom föredragande departementschef i ärendet
stannade jag vid valet mellan olika föreliggande alternativ för förslaget örn
inrättande av länsnykterhetsnämnder. Beträffande motiven för detta mitt
ställningstagande får jag hänvisa till det vid propositionen i nämnda ärende
fogade statsrådsprotokollet.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 145.
Deli av besparingsberedningen nu väckta frågan om länsnykterhetsnämndernas
slopande Ilar tillkommit i syfte att nedbringa kostnaderna för den
kontrollerande oell rådgivande verksamheten på detta område. Då det icke
gjorts gällande annat än att de kommunala nykterhetsnämnderna fortfarande
behöva vara underkastade kontroll och äro i behov av vägledning, synes nian
vid bedömandet av besparingsberedningens förslag hava att taga ställning
till dels huruvida länsnykterhetsnämndinstitutionen är i och för sig överlägsen
det alternativ, som förordats av besparingsberedningen, eller annan
tänkbar organisation, dels ock, därest så anses vara fallet, huruvida länsnykterhetsnämnderna
det oaktat icke böra bibehållas på grund därav att de
medföra kostnader, som stå i missförhållande till värdet av nämnderna.
Yad det första av dessa spörsmål beträffar har jag vid förnyat övervägande
av frågan ej kommit till annan uppfattning än den, varåt jag gav uttryck i
förenämnda proposition till 1938 års riksdag. Såsom motiv härför får jag anföra
följande.
Det har framhållits, att den konsulentverksamhet, som är anordnad på
fattigvårdens och barnavårdens område, lämnat goda resultat. Till denna uppfattning
kan jag ansluta mig. Såsom av flera remissmyndigheter framhållits
är emellertid den övervakande, kontrollerande och rådgivande verksamhet,
som kräves på nykterhetsområdet, så artskild från förhållandena inom fattigvården
och barnavården, att man knappast kan från det ena av dessa områden
draga slutsatser rörande den lämpligaste organisationen av arbetet å det
andra. Inom nykterhetsområdet kräves en personlig och kontinuerlig kontakt
mellan det organ, som har sig anförtrott övervakning, kontroll och rådgivning,
samt de rent lokala organen. Verksamhetsområdet får därför icke vara för
stort. Det är av betydelse, att det kontrollerande organet har formen av en
nämnd, som i sig innesluter ett antal för saken positivt intresserade krafter.
Väl förhåller det sig i allmänhet så, att det mesta arbetet utföres av nämndens
ordförande samt av en hos nämnden anställd tjänsteman. Men fordell
skull får icke förbises, att deras arbete av psykologiska skäl underlättas av
att de kunna stödja sig på nämndens auktoritet. Den som göres till föremål
för en tvångs- eller kontrollåtgärd av ifrågavarande slag har ofta lättare att
förstå rättmätigheten härav örn åtgärden vidtages av ett kollegialt sammansatt
organ, i vilken plats beretts åt valda förtroendemän, än örn organet är av ren
ämbetsmannakaraktär. Med hänsyn till de uppgifter, som tillkomma länsnykterhetsnämnderna,
synes nämnda faktor vara av särskild vikt.
Enligt besparingsberedningens förslag skulle de föreslagna nykterhetsinspektörerna
icke äga rätt att vidtaga åtgärder, som den kommunala nämnden
försummat. Sådan rätt har lämnats länsnykterhetsnämnderna och denna
initiativrätt är enligt min mening av stor betydelse för deras verksamhet.
Visserligen hava nämnderna mera sällan begagnat sig av sin rätt i detta avseende.
Det väsentliga är emellertid, att man inom kommunerna är medveten
om länsnykterhetsnämndernas möjligheter till ingripande. Effektiviteten i det
arbete, som nu utföres av länsnykterhetsnämnderna, skulle därför enligt min
mening bliva lidande av att nämnderna ersattes med konsulenter eller ombuds
man.
20
Kungl. Majlis proposition nr 145.
Yad den ekonomiska sidan av saken angår är den besparing, som skulle
vinnas vid ett genomförande av besparingsberedningens förslag, onekligen
betydande. Vid ett bibehållande av länsnykterhetsnämnderna föreligga
emellertid vissa möjligheter att vidtaga besparingar å anslaget till nämnderna.
Ersättas nämnderna med nykterhetsinspektörer, är det å andra sidan enligt
min mening icke möjligt att få till stånd en godtagbar organisation med ett
så ringa antal inspektörer som fyra. Jag finner det icke tänkbart, att en
tjänsteman skulle kunna medhinna göromålen i distrikt av den storlek som
föreslagits. Ehuru jag icke utan närmare undersökningar vill bestämt uttala
mig örn minsta antalet erforderliga inspektörer, förefaller det mig antagligt,
att man i stället bör räkna med dubbla antalet.
Vad nu anförts giver vid handen, att den verkliga besparing, som skulle
vinnas genom att ersätta länsnykterhetsnämnderna med annan godtagbar
kontroll- och rådgivningsorganisation, blir betydligt mindre än vad besparingsberedningen
från sina utgångspunkter räknat med. På grund härav
och med hänsyn tagen jämväl till att en försvagad organisation på nykterhetsvårdens
område under nu rådande tider måste väcka större betänkligheter
än eljest kan jag icke förorda förslaget om att ersätta länsnykterhetsnämnderna
med särskilda nykterhetsinspektörer.
Besparingsberedningens alternativa förslag om avskaffande av länsnykterhetsnämnderna
men bibehållande av länsombudsmännen, vilka skulle stå
direkt under socialstyrelsens ledning, innefattar i jämförelse med huvudförslaget
den fördelen, att de nykterhetsnämnderna överordnade organens nuvarande
verksamhetsområden skulle bibehållas. I övriga avseenden äga
emellertid de i det föregående anförda omständigheterna giltighet även beträffande
detta förslag. Den besparing, som skulle vinnas genom detta förslag,
synes mig ej så stor, att den kan uppväga nackdelarna med att avskaffa de nuvarande
nämnderna. Jag kan därför ej heller förorda detta förslag.
Den frågan återstår då, i vad män man kan vinna besparingar å anslaget
till länsnykterhetsnämnderna.
Beredningen har föreslagit, att årsarvodena till ordförande och vissa andra
ledamöter skulle nedsättas. I gällande stat för länsnykterhetsnämnderna äro
dessa arvoden förslagsvis beräknade till 23,000. Genom beslut den 20 juni
1941 har Kungl. Maj:t bestämt arvodesbeloppen för budgetåret 1940/41 till
ordförandena i och vissa andra ledamöter av länsnykterhetsnämnderna.
Summan av sistnämnda arvodesbelopp utgör 22,300 kronor. Ungefär 1,000
kronor utgå sålunda i årsarvoden till varje nämnd. Med hänsyn till att det
organisationsarbete, som nämndernas inrättande medförde för ordförandena,
nu kan anses avslutat, torde en genomsnittlig nedsättning av arvodena med
cirka hälften kunna genomföras utan att skäligheten av arvodena fördenskull
behöver ifrågasättas. Förenämnda belopp av 23,000 kronor torde därför
i staten för nästa budgetår kunna nedsättas till 14,000 kronor. Liknande nedsättning
torde böra verkställas å de ännu ej bestämda arvodena för innevarande
budgetår.
Kungl. Maj.ts proposition nr 145.
21
Med hänsyn till betydelsen av personlig kontakt med de kommunala nykterhetsnämnderna
bör alltför snäv beskärning av nämndernas resekostnadsanslag
icke vidtagas. På grund av den stegring i biljettpriser, som ägt rum, måste
även vid oförändrat reseanslag en viss begränsning av antalet resor ske. För
vinnande av besparingar även på denna punkt torde emellertid för nästa
budgetår anslagsposten till reseersättningar kunna nedsättas från 20,000 till
18,000 kronor.
Däremot kan jag icke förorda någon nedsättning av antalet ledamöter i
nämnderna. Genom minskning av ledamotsantalet till två skulle nämnden
i verkligheten förlora sin nuvarande karaktär. Ej heller kan jag tillstyrka, att
länsstyrelsen berövas rätten att utse en ledamot av nämnden eller att någon
av landstingsrepresentanterna utgår ur nämnden. Utan att medföra större
effekt i besparingshänseende skulle en dylik åtgärd enligt min mening väsentligt
försvaga länsnykterhetsnämndernas ställning. Däremot kan övervägas
att till nedbringande av kostnaderna för dagarvoden till nämndens ledamöter
upphäva bestämmelsen i instruktionen för länsnykterhetsnämnderna örn att
suppleanten för ordföranden skall kallas att närvara jämväl vid de av nämndens
sammanträden, då ordföranden är tillstädes.
Såsom vid redogörelsen för gällande bestämmelser omnämnts skola länsnykterhetsliämnds
räkenskaper och förvaltning granskas av två revisorer, av
vilka den ene utses av länsstyrelsen och den andre av socialstyrelsen. Revisor
äger av länsnykterhetsnämnd åtnjuta ett årsarvode av 50 kronor. Nämnda
granskning torde nied fördel kunna övertagas av riksräkenskapsverket, varvid
den i staten för länsnykterhetsnämnderna upptagna anslagsposten till arvoden
till revisorer och suppleanter för dem kan utgå från och med nästa budgetår.
Av länsnykterhetsnämnden i Göteborgs och Bohus län har föreslagits, dels
att länsnykterhetsnämnd skulle få bedriva sin verksamhet genom ett arbetsutskott,
bestående av ordföranden, läkarledamoten och den ledamot, som i
förekommande fall vore bäst förtrogen med de lokala förhållandena, dels ock
att den nuvarande bestämmelsen i instruktionen för länsnykterhetsnämnderna,
att ett sammanträde skulle hållas på bestämd dag varje kvartal, skulle upphävas.
Yad det förra förslaget angår vill jag erinra örn att länsnykterhetsnämnd redan
nu äger uppdraga åt ordföranden att efter samråd med annan ledamot mellan
sammanträdena meddela beslut å nämndens vägnar i brådskande ärende. Att
därutöver lämna möjlighet till en allmän delegation från nämnden till vissa
av dess ledamöter synes mig ägnat att försvaga intresset hos de övriga ledamöterna
för nämndens verksamhet och i realiteten nära nog leda till att
arbetsutskottet trädde i stället för nämnden. Jag kan därför icke tillstyrka
nämnda förslag. Beträffande förslaget örn ändrad sammanträdesordning för
nämnden synes det mig förtjänt att övervägas, huruvida ett genomförande av
förslaget kan medföra nämnvärd besparing. Finnes så vara fallet vill jag
tillstyrka en sådan ändring, att sammanträde med nämnden hålles endast där
göromålens omfattning eller beskaffenhet därtill föranleder.
Beträffande därefter beräkningen av anslaget till länsnykterhetsnämnderna
för nästa budgetår kan, vad först angår avlöningarna, årsarvodena till
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 145.
ordförande och vissa andra ledamöter, såsom förut nämnts, nedsättas
från 23,000 till 14,000 kronor. Anslagsposten till dagarvoden till
ordförande och andra ledamöter samt suppleanter för dem
torde med hänsyn till vad i det föregående föreslagits kunna något nedsättas,
i avvaktan på närmare erfarenhet dock ej med mera än 600 kronor eller till 6,400
kronor. Anslagsposten till arvoden till revisorer och suppleanter
för dem utgår. Med hänsyn till medelsåtgången å anslagsposten till avlöning
till personal för budgetåret 1940/41 — 67,143 kronor —- torde
nämnda post kunna nedsättas med 2,000 kronor till 67,600 kronor. Utgifterna
för avlöningar uppskattas sålunda till sammanlagt 88,000 kronor.
I fråga örn omkostnaderna föreslås nedsättning av anslagsposten till reseersättningar
med 2,000 kronor till 18,000 kronor, varemot för expenser,
hyror m. m. alltjämt torde böra avses 30,000 kronor. Omkostnaderna kunna
alltså uppskattas till 48,000 kronor.
Det för nästa budgetår erfoderliga anslagsbeloppet skulle enligt dessa
beräkningar bliva (88,000 + 48,000) 136,000 kronor.
Yad beträffar anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet
m. m. kan jag ansluta mig till socialstyrelsens förslag, att för de särskilda
ändamål, vilka innevarande budgetår tillgodoses med anlitande av detta anslag,
skulle för nästa budgetår avses belopp av samma storlek som för innevarande
budgetår. Däremot anser jag mig icke kunna förorda, att medel för
närvarande anvisas för bestridande av utgifterna för utarbetande och tryckning
av en ny handbok innehållande råd och anvisningar till nykterhetsnämnderna.
Anslaget bör sålunda upptagas till 137,000 kronor.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit ville
föreslå riksdagen att
för budgetåret 1942/43 anvisa
1) till Länsnykterhetsnämnderna ett förslagsanslag av 136,000
kronor samt
2) till Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m.
ett anslag av 137,000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1942:207 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1942143 till länsnykterhetsnämnderna m. m. a1 i texten
- SU 1942:92 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till länsnykterhetsnämnderna m. m. s. 25 i texten