Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt örn fortsatt giltighet av lagen

1942-03-06 · 37 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 34 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:173, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt örn fortsatt giltighet av lagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

I

Nr 173.

Kungl. Majus proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den

22 juni 1939 (nr 293) samt örn fortsatt giltighet av lagen;

given Stockholms slott den 6 mars 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag örn ändring i vissa delar av allmänna

förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt örn fortsatt giltighet av

lagen.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 173.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939

(nr 293) samt örn fortsatt giltighet av lagen.

Härigenom förordnas dels att 22, 23, 25 och 27 §§ allmänna förfogandelagen

den 22 juni 1939, vilken jämlikt lag den 13 juni 1941 (nr 394) gäller

till och med den 30 juni 1942, skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande

angives, dels att i lagen skola såsom 28 och 29 §§ införas de under

nämnda paragrafbeteckningar nedan intagna bestämmelserna, dels att nuvarande

28 och 29 §§ skola betecknas 30 och 31 §§, dels ock att lagen i sålunda

ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1943.

22 §.

Det åligger en var att vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet

eller av kristidsmyndighet, som Konungen bestämmer, lämna upplysning,

huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet, som avses i 2 §,

eller i vad mån han frambringat, tillverkat, berett eller iståndsatt förnödenhet,

som avses i 5 §, eller framställer elektrisk kraft vid anläggning, som

avses i 7 §.

Vägrar någon---äga tillämpning.

23 §.

Har någon med vetskap därom, att föreskrift meddelats enligt 2, 3, 4, 5, 6

eller 7 §, olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört förnödenhet

eller annat, som föreskriften avser, eller underlåtit att fullgöra honom

enligt 11 § åliggande skyldighet att taga hand örn sådan förnödenhet eller

eljest åsidosatt vad på honom ankommer till fullgörande av föreskriften eller

av bestämmelser, som meddelats med stöd av denna lag, straffes med dagsböter

eller fängelse. Är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse

såsom grovt, vare straffet fängelse eller straffarbete i högst två år. Vid bedömande

huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen avsett

egendom av betydande myckenhet eller omfattning.

Lag samma---angivna förhållanden.

25 §.

Fälles någon till straff enligt 23 §, skall domstolen, där ej särskilda förhållanden

till annat föranleda, förklara egendom som undanhållits eller, där

överlåtelse av egendomen skett, gods eller penningar, som den tilltalade i

samband med överlåtelsen mottagit, förverkade eller, om egendom som så
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 173. 3

lunda skolat förklaras förverkad ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att

utgiva ersättning för egendomens värde.

27 §.

Har föreskrift om avstående av förnödenhet ännu ej blivit gällande mot

ägaren eller innehavaren vid tid, då tillämpning av bestämmelserna i 2—22

§§ upphör, vare föreskriften utan verkan. Beslag enligt 3 § och förfogande

enligt 4, 5, 6 eller 7 § gälle ej längre än till nyss angivna tid, där ej annat

följer av vad i 28 eller 29 § stadgas. I fråga örn ersättning, vartill någon

enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid, eller för upplåtelse, som därefter

gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

28 §.

Då fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av

föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, skall upplåtelsen

gälla under bestämd tid, dock högst tio år.

När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall på kronans bekostnad hållas

syn; och gälle om syneförrättningen och klander därav vad som stadgas med

avseende å jordbruksarrende i allmänhet. Finnes fastigheten vid avträdet

vara i bättre skick än vid tillträdet, äge kronan för det belopp, vartill den

genom förbättringen uppkomna värdestegringen vid avlrädessynen uppskattas,

rätt till betalning ur fastigheten enligt vad nedan sägs, dock endast såvitt

fråga är om nödig förbättring. Har avdrag för förbättring gjorts vid bestämmande

av den ersättning, som tillkommer jordägaren i anledning av fastighetens

ianspråktagande, skall anteckning därom göras i synehandlingen; och

äge kronan icke rätt till betalning ur fastigheten för vad sålunda guldits. Vid

tillämpning av vad i detta stycke stadgas skall byggnad eller annan anläggning,

som för kronans räkning utförts under upplåtelsetiden, räknas såsom

tillbehör till fastigheten, om kronan till jordägaren avstår sin rätt till byggnaden

eller anläggningen.

Vid avträdessynen skall förfallodag bestämmas för belopp, för vilket kronan

enligt andra stycket äger njuta betalning. Beloppet skall utgå med

samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbaden

stadgas, där beloppet ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Om så finnes lämpligt, må beloppet fördelas å flera förfallodagar.

Klandras synen av jordägaren, varde förfallotiden för kronan tillkommande

belopp bestämd av domstolen. Vinner synen laga kraft mot jordägaren,

äge kronan på grund av synehandlingen för förfallet belopp erhålla

utmätning av fastigheten.

Konungen äger, där det finnes skäligt, medgiva nedsättning av belopp som

enligt andra stycket tillkommer kronan.

Örn fastighetens ianspråktagande samt angående avträdessynen skola anteckningar

göras i intecknings- eller fastighetsboken enligt de närmare föreskrifter

Konungen meddelar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

29 §.

Har fastighet enligt denna lag tagits i anspråk av annan orsak än i 28 §

sägs, skall upplåtelsen, där det finnes påkallat av särskilda skäl, gälla under

bestämd tid, dock högst fem år. Vad nu sagts örn fastighet skall ock tilllämpas

å byggnad eller anläggning, som ej är tillbehör till fast egendom.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Vad i 27—29 §§ stadgas rörande upplåtelse av fastighet, byggnad eller

anläggning för bestämd tid och rörande ersättning skall äga giltighet även

efter det allmänna förfogandelagen upphört att gälla.

Bestämmelserna i 28 § örn kronans rätt till ersättning skola icke gälla, där

upplåtelsen ägt rum före denna lags ikraftträdande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

5

Utdrag av protokollet över folkhushållningsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 13 februari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.

chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Bergquist, fråga om

fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen samt örn vissa ändringar i

samma lag.

Föredraganden anför:

Jag anhåller att få upptaga till behandling dels fråga örn förlängning av

allmänna förfogandelagens giltighetstid, dels fråga örn vissa ändringar i lagens

straff- och förverkandebestämmelser m. m., dels ock fråga om ändring

av lagens bestämmelser rörande den tid, under vilken fastighet må tagas i

anspråk, m. m.

Förlängning av giltighetstiden.

Allmän förfogandelag utfärdades den 22 juni 1939 (nr 293) och gällde

ursprungligen till och med den 31 mars 1940. Lagens giltighetstid har förlängts

genom lagar den 30 mars 1940 (nr 168) och den 13 juni 1941 (nr 394),

sista gången för tiden till och med den 30 juni 1942. I samband med förlängningarna

av giltighetstiden hava vissa ändringar vidtagits i lagen.

För att lagens materiella bestämmelser skola träda i tillämpning erfordras

särskilt förordnande därom. Sådant förordnande må meddelas vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden. Förordnande meddelas av Kungl. Majit med riksdagens

samtycke, dock att, när riksdagen ej är samlad, provisoriskt förordnande

må meddelas av Kungl. Maj:t ensam. Genom kungörelse den 6 september

1939 (nr 624) meddelade Kungl. Majit förordnande, varom nyss är

sagt, att gälla tills vidare, vilket förordnande riksdagen i skrivelse den 7 oktober

1939 (nr 9) förklarade sig gilla. Förordnandet är alltjämt gällande.

Under rådande förhållanden föreligger uppenbarligen alltjämt behov av Departemcntsdet

Kungl. Majit genom allmänna förfogandelagen lämnade bemyndigandet ch#fpn

att, där viktiga samhällsintressen del kräva, genomföra förfoganden sorn i

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

6

lagen avses. Lagens giltighetstid torde därför böra ytterligare utsträckas,

förslagsvis till och med den 30 juni 1913.

Ändringar i straff- och förverkandebestämmelserna m. m.

Enligt 23 § första stycket allmänna förfogandelagen gäller, att den som

med vetskap därom, att föreskrift meddelats om förfogande över egendom,

olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört förnödenhet eller

annat, som föreskriften avser, eller underlåtit att fullgöra honom enligt lagen

åliggande skyldighet att taga hand om sådan förnödenhet eller eljest åsidosatt

vad på honom ankommer till fullgörande av föreskriften eller av bestämmelser,

som meddelats med stöd av lagen, skall straffas med dagsböter eller

fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete

i högst två år dömas. Enligt 23 § andra stycket gälla enahanda straffbestämmelser

med avseende å det fall, att någon vid förfrågan, som länsstyrelse

eller polismyndighet enligt 22 § gjort angående innehav av förnödenhet

m. m., vägrat att lämna upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband

med undersökning eller granskning, som verkställts med stöd av 22 §,

sökt vilseleda myndigheten. Vidare gäller enligt 25 § att, där någon fälles

till straff enligt 23 §, domstolen må efter ty skäligt finnes förklara egendom,

som undanhållits, förverkad eller, örn den ej kan tillrättaskaffas, förplikta

den dömde att utgiva ersättning för egendomens värde.

Vid anmälan förut denna dag av fråga örn vissa ändringar i gällande bestämmelser

rörande straff för olovlig överlåtelse av ransonerad vara, m. m.

har redogörelse1 lämnats för ett förslag, avseende skärpning av straffbestämmelserna

i fråga örn överträdelser av ransoneringsförfattningarna, vilket statens

livsmedelskommission framlagt i en den 24 november 1941 till folkhushållningsdepartementet

inkommen skrivelse. Enligt förslaget skulle straffet

för dylika överträdelser, där den tilltalade genom överträdelsen undandragit

eller undanhållit eller ås3''ftat att undandraga eller undanhålla varuförråd

av betydande myckenhet eller värde eller där omständigheterna eljest vore

försvårande, bestämmas till fängelse eller straffarbete i högst två år; överträdelsen

skulle alltså, där omständigheterna vore försvårande, icke kunna

sonas med böter. I anslutning härtill har kommissionen föreslagit motsvarande

ändring av allmänna förfogandelagens straffbestämmelser.

Livsmedelskommissionen har i denna del anfört:

Därest straffsatserna för överträdelser av ransoneringsbestämmelserna

m. m. höjas på sätt kommissionen angivit, skulle de i visst fall komma att

ligga över den för motsvarande fall i allmänna förfogandelagen angivna

straffsatsen. Enligt 23 § allmänna förfogandelagen kan nämligen dömas

till straffarbete endast då synnerligen försvårande omständigheter föreligga,

och vidare finns enligt sagda lagrum möjlighet för domstolarna att ådöma

1 Se proposition nr 172 sid. 8 o. f.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 173.

7

dagsböter även då försvårande omständigheter föreligga. För ernående av

full likställighet mellan de fall, där straff utdömes enligt ransoneringsförfattningarna,

och de fall, där straff utdömes enligt allmänna förfogandelagen,

torde därför, örn ovan nämnda straffhöjning anses böra genomföras, en

motsvarande ändring böra vidtagas i 23 § allmänna förfogandelagen på så

sätt att, i stället för vad där nu stadgas om straff höjning i fall av synnerligen

försvårande omständigheter, intages bestämmelse om att straffet, där egendom

av betydande myckenhet eller värde undandragits eller undanhållits

eller omständigheterna eljest äro försvårande, skall vara fängelse eller straffarbete

i högst två år.

I sin förenämnda skrivelse har livsmedelskommissionen vidare — med bifogande

av utkast till kungörelse angående särskilda påföljder vid överträdelse

av bestämmelser rörande regleringen av handeln med eller förbrukningen

eller användningen av vissa varor, m. m. — föreslagit vissa ändringar

av de i fråga om överträdelser av ransoneringsförfattningarna gällande ersättnings-

och förverkandereglerna.

Innan redogörelse lämnas för kommissionens förslag härutinnan torde få

erinras örn de bestämmelser, som innehållas i 2 § kungörelsen den 20 december

1940 flir 1032) angående särskilda påföljder vid olovlig överlåtelse av

vissa ransonerade varor m. m. (nuvarande lydelse av författningsrummet

se S. F. S. 1941: 671). Enligt nämnda författningsrum gäller att, då vara

överlåtits i strid mot vad därom är stadgat i vederbörlig ransoneringsförfattning

och någon för överträdelsen fälles till ansvar enligt författningen i fråga,

domstolen skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, tillika

förplikta honom att utgiva ersättning för värdet av vad som olovligen överlåtits.

Domstolen md vidare, efter ty skäligt finnes, förklara sådana förråd

av varan förverkade, som ägas eller innehavas av den tilltalade. Vad sålunda

är stadgat skall äga tillämpning jämväl i det fall, att den tilltalade för sin

ifrågavarande förseelse är förfallen till ansvar enligt allmänna förfogandelagen.

— Det må i anslutning till det sist anmärkta stadgandet erinras om, att

där överträdelse av ransoneringsförfattning tillika innefattar brott mot förfogandelagen

straffet, enligt vad i respektive ransoneringsförfattningar är

stadgat, skall utmätas endast efter förfogandelagen.

Enligt livsmedelskommissionens förslag skulle de förenämnda bestämmelserna

ersättas med stadganden av mera allmän innebörd. Förslaget innebär

sålunda (1 § första punkten i kommissionens ovannämnda författningsutkast)

att, då någon för överträdelse av bestämmelse i någon av ransoneringsförfattningarna

m. fl. författningar fälles till ansvar enligt författningen i fråga,

domstolen skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förklara

gods eller penningar, som den tilltalade i samband med överträdelsen mottagit,

eller varuförråd, som lian genom överträdelsen undanhållit eller olovligen

använt, förverkade eller, örn egendom som sålunda skolat förklaras förverkad

ej kan tillrättaskaffas, förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.

Vidare skall enligt livsmedelskommissionens förslag (1 § andra punkten) dom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ls proposition nr 173.

stolen äga att — då någon fälles till ansvar enligt någon av förberörda författningar

— efter ty skäligt finnes förklara förverkade de ytterligare förråd

av ransonerade varor, som den tilltalade äger eller innehar. Sådana förråd

må enligt förslaget (1 § tredje punkten) förklaras förverkade även i det fall

att den tilltalade för sin ifrågavarande förseelse är förfallen till ansvar enligt

allmänna förfogandelagen.

I anslutning till ovannämnda förslag har livsmedelskommissionen vidare

anfört:

I detta sammanhang måste även beaktas, vilka påföljder som böra inträda,

då ansvar ådömes enligt allmänna förfogandelagen.

Enligt 25 § allmänna förfogandelagen må domstol, då någon fälles till

straff enligt 23 § samma lag, efter ty skäligt finnes förklara egendom som

undanhållits förverkad eller, om den ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom

att utgiva ersättning för dess värde. Med stöd av detta stadgande kan således

redan för närvarande, då ransonering av en viss vara är förenad med

beslag å varan, varuförråd, som icke behörigen deklarerats eller som eljest

undanhållits, förklaras förverkat, därest förrådet ligger under beslag. Uppmärksammas

bör emellertid, att denna påföljd ådömes »efter ty skäligt finnes»

och ej, såsom i ovanberörda utkast för där avsedda fall föreslagits,

»där ej särskilda omständigheter till annat föranleda».

I syfte att, då ansvar ådömes för olovlig överlåtelse av ransonerad vara,

oavsett om den överlåtna varan är under beslag eller ej, ernå en enhetlig

behandling beträffande utdömandet av ersättning för den överlåtna varan

ävensom beträffande förverkande av hos den tilltalade inneliggande förråd

av varan i fråga, har i 2 § första stycket tredje punkten i kungörelsen den

20 december 1940, nr 1032, i dess lydelse enligt kungörelsen den 19 juli 1941,

nr 671, föreskrivits, att vad i sagda stycke är stadgat skall äga tillämpning

jämväl i det fall, att den tilltalade för sin ifrågavarande förseelse är förfallen

till ansvar enligt allmänna förfogandelagen.

Liksom kommissionen tidigare i skrivelsen föreslagit, att samtidigt med

skärpningen av straffsatserna för förseelser mot ransoneringsförfattningarna

en motsvarande ändring företages i straffsatsen i 23 § allmänna förfogandelagen,

synes det kommissionen lämpligt, att 25 § allmänna förfogandelagen

ändras därhän, att där angiven påföljd förklaras skola inträda, där ej särskilda

förhållanden till annat föranleda. Härigenom skulle överensstämmelse

uppnås med 1 § första stycket första punkten i kommissionens utkast till

kungörelse angående särskilda påföljder vid överträdelse av bestämmelser

rörande regleringen av handeln med eller förbrukningen av vissa varor, m. m.

Det synes vidare önskvärt, att sådan påföljd, som i 1 § första stycket andra

punkten nyssnämnda utkast angives, skall kunna inträda jämväl då någon

för överträdelse av bestämmelse i någon av ransoneringsförfattningarna är

förfallen till ansvar enligt allmänna förfogandelagen. Bestämmelser av sådant

innehåll synas likväl, med hänsyn till deras nära samband med ransonerings-

och rabatteringsförfattningarna, icke lämpligen kunna intagas i allmänna

förfogandelagen. I stället har, såsom en tredje punkt i 1 § första

stycket, i ovannämnda utkast intagits bestämmelse av innehåll, att förråd,

som omförmäles i andra punkten av samma stycke, må förklaras förverkat

även i det fall, att den tilltalade för sin ifrågavarande förseelse är förfallen

till ansvar enligt allmänna förfogandelagen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

9

över livsmedelskommissionens ifrågavarande skrivelse hava — på sätt

närmare omförmälts vid anmälan av förenämnda fråga angående vissa ändringar

i gällande bestämmelser rörande straff för olovlig överlåtelse av ransonerad

vara, m. m.1 — yttranden avgivits av statens industrikommission,

statens bränslekommission, kommerskollegium och socialstyrelsen.

Industrikommissionen har därvid anfört, att kommissionen icke hade något

att erinra mot de av livsmedelskommissionen i skrivelsen framlagda förslagen

utan vore beredd att biträda desamma.

Bränslekommissionen har för sin del förklarat sig i huvudsak biträda livsmedelskommissionens

förslag. Kommissionen har emellertid gjort den reservationen

att, därest åtgärder vidtoges för beskärande av vissa straffskalor

nedåt, kommissionen ville tillråda försiktighet. Kommissionen har vidare förklarat

sig ifrågasätta, om det kunde anses riktigt att utsträcka förverkande

till förråd av andra varor än dem, som berördes av det brottsliga förfarandet.

Kommerskollegium har i sitt yttrande, såvitt här är i fråga, uttalat att den

verkställda granskningen av livsmedelskommissionens förslag icke föranlett

någon erinran från kollegii sida.

Socialstyrelsen har förklarat sig kunna i huvudsak tillstyrka bifall till livsmedelskommissionens

nu ifrågavarande förslag.

I detta sammanhang torde jämväl få anmälas en från chefen för livsmedelskommissionen,

landshövdingen Bo Hammarskjöld inkommen skrivelse,

i vilken han — såsom svar på en förfrågan huruvida och i vilka hänseenden

ändring av allmänna förfogandelagen enligt hans erfarenheter syntes

påkallad — framhållit önskvärdheten av att de centrala och lokala kristidsmyndigheterna

likställdes med länsstyrelser och polismyndigheter i

fråga örn rätt att jämlikt 22 § förfogandelagen infordra uppgifter angående

innehav av förnödenhet, m. m.

Vid anmälan förut denna dag av fråga angående vissa ändringar i gällande

bestämmelser rörande straff för olovlig överlåtelse av ransonerad vara,

m. m. har jag i olika hänseenden föreslagit skärpning av de nämnda straffbestämmelserna.

Enligt vad jag sålunda föreslagit skulle straffet för olovlig

överlåtelse av ransonerad vara, därest omständigheterna vore försvårande,

bestämmas till fängelse eller straffarbete i högst två år; vid bedömande huruvida

omständigheterna vore försvårande skulle särskilt beaktas, bland annat,

om gärningen avsett betydande myckenhet av varan. Därest den olovliga

överlåtelsen tillika innebure brott mot allmänna förfogandelagen, skulle

enligt förslaget de förenämnda straffbestämmelserna icke vinna tillämpning,

utan .skulle för sådant fall straffet utmätas enligt förfogandelagen.

Med den ändring av straffskalan i fråga om överträdelser av ransoneringsförfattningarna,

som sålunda föreslagits, kommer emellertid denna straff
-

Depa rtemen troheten.

Sc proposition nr 172 sid. 13 o. f.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj-.ts proposition nr 173.

skala att i visst hänseende bliva strängare än förfogandelagens; enligt sistnämnda

lag må nämligen för överträdelser av lagens bestämmelser dömas

till dagsböter eller fängelse (intill två år) ävensom, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, till straffarbete i högst två år. Såsom jag anförde

vid anmälan av förenämnda fråga örn ändring av straffbestämmelserna

för brott mot ransoneringsförfattningarna, är en dylik olikhet uppenbarligen

icke tiilfredsställande, detta i all synnerhet örn straffet i de fall,

där gärningen innefattar brott mot såväl ransoneringsförfattning som förfogandelagen,

skall utmätas allenast jämlikt sistnämnda lag. Jag anförde

vidare, att det därför syntes erforderligt att motsvarande ändring vidtoges

i allmänna förfogandelagen, så att fängelse eller straffarbete jämväl enligt

denna lag utdömdes så snart omständigheterna vore försvårande. Jag anhåller

nu att få framlägga förslag om sådan ändring. I överensstämmelse

med vad som föreslagits i fråga om brott mot ransoneringsförfattningarna

torde sålunda böra i 23 § allmänna förfogandelagen stadgas, att för brott,

som i nämnda paragraf avses, straffet skall där omständigheterna äro försvårande

bestämmas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Innebörden

av den föreslagna ändringen är dels att straffarbete införes i straffskalan

även med avseende å sådana fall, där omständigheterna visserligen äro

försvårande men likväl icke kunna betecknas som synnerligen försvårande,

dels ock att straffskalan begränsas nedåt, i vad angår de svårare fallen

av överträdelser av lagens stadganden; där omständigheterna äro försvårande,

skall överträdelsen alltså icke kunna sonas med böter. I huvudsaklig

överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande brott mot

ransoneringsförfattningarna torde vidare böra stadgas, att vid bedömande

huruvida omständigheterna äro försvårande särskilt skall beaktas, om

gärningen avsett egendom av betydande myckenhet eller omfattning.

Den föreslagna skärpningen av straffskalan har aktualiserats av önskvärdheten

att vinna överensstämmelse mellan förfogandelagens straffskala och

den straffskala, som föreslagits med avseende å brott mot ransoneringsförfattningarna.

Emellertid lärer det även i övrigt vara befogat med en dylik

skärpning. 1 nuvarande försörjningsläge äro nämligen de grövre fallen

av överträdelser av förfogandelagen att anse såsom brott av allvarlig beskaffenhet

och självfallet är det för folkförsörjningen av betydande intresse

att denna uppfattning på ett påtagligt sätt kommer till uttryck i straffbestämmelserna.

Enligt 25 § allmänna förfogandelagen gäller att, då någon fälles till straff

enligt 23 § samma lag, domstolen må, efter ty skäligt finnes, förklara egendom

som undanhållits förverkad eller, om den ej kan tillrättaskaffas, förplikta

den tilltalade att utgiva ersättning för egendomens värde. Dessa bestämmelser

äro, såsom av det förut anförda framgår, mildare än de förverkande-

och ersättningsregler, som gälla med avseende å olovlig överlåtelse

av ransonerad vara.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

11

Självfallet innebära de möjligheter till ekonomisk vinning, som i ett skärpt

försörjningsläge kunna uppkomma genom överträdelser av förfogandelagens

bestämmelser, en viss lockelse till dylika överträdelser. Denna lockelse kan

medföra, att verkningarna av straffhotet i någon mån neutraliseras. Det synes

därför angeläget, att så effektiva åtgärder som möjligt vidtagas i syfte att

avskära vederbörande från möjligheterna att göra dylika illegala vinster. Såsom

ett led i dessa åtgärder synes det lämpligt att vidtaga sådan ändring av

25 § förfogandelagen att domstolen, där ej särskilda förhållanden till annat

föranleda, skall förklara den undanhållna egendomen förverkad eller, örn

den ej kan tillrättaskaffas, förplikta den tilltalade att utgiva ersättning för

egendomens värde; har den tilltalade olovligen överlåtit den ifrågakomna

egendomen, torde förverkandepåföljden i stället böra avse gods eller penningar,

som han i samband med överlåtelsen mottagit. De sålunda föreslagna

bestämmelserna innebära dels att förverkandepåföljd alltid skall

ådömas, därest icke särskilda omständigheter till annat föranleda, dels ock

att förverkandepåföljden vid olovlig överlåtelse skall avse det faktiskt uppburna

vederlaget. Är försäljningspriset på den s. k. svarta marknaden högre

än det pris, som motsvarar varans verkliga värde sådant detta framkommer

genom prissättningen i den legala marknaden, skall påföljden alltså

avse det av den brottslige uppburna högre beloppet.

Såsom förut nämnts skall straffet för den som olovligen överlåter ransonerad

vara och därvid bryter såväl mot vederbörlig ransoneringsförfattning som

mot allmänna förfogandelagen, utmätas efter sistnämnda lag. Emellertid kan

vid förseelse mot ransoneringsförfattning överlåtaren drabbas jämväl av den

påföljden, att övriga av honom ägda eller innehavda förråd av den ifrågakomna

varan förklaras förverkade; denna påföljd ådömes efter ty domstolen

finner skäligt. Den omständigheten att överlåtarens straff skall utmätas allenast

efter förfogandelagens bestämmelser — och icke under samtidigt åberopande

jämväl av vederbörlig ransoneringsförfattning — bör emellertid icke

medföra, att den brottslige icke skall kunna ådömas den ifrågavarande påföljden.

I anledning härav bär i den förut omnämnda kungörelsen den 20

december 1940 (nr 1032) angående särskilda påföljder vid olovlig överlåtelse

av vissa ransonerade varor m. m. — i dess lydelse enligt kungörelsen den 19

juli 1941, nr 671 — stadgats att påföljd varom nu är fråga må ådömas jämväl

i det fall, att den tilltalade för sin ifrågavarande förseelse är förfallen till

ansvar enligt förfogandelagen. Det lärer kunna ifrågasättas, örn icke motsvarande

förverkandebestämmelser som de nu avhandlade borde införas jämväl

i fråga örn brott mot förfogandelagen. 1 likhet med livsmedelskommissionen

har jag emellertid icke ansett mig böra framlägga förslag därom. För att

den ifrågavarande påföljden skall få ådömas, torde sålunda alltjämt böra

krävas, att vederbörande förbridit sig jämväl mot någon av ransoneringsförfattningarna;

att påföljden i sådant fall kan ådömas, ändå att huvudstraffet

utmätes enligt förfogandelagen, framgår av det förut anförda.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Jag torde härefter få upptaga den av chefen för livsmedelskommissionen

väckta frågan om kristidsmyndigheternas likställande med länsstyrelser och

polismyndigheter i fråga om rätt att jämlikt 22 § allmänna förfogandelagen

infordra uppgifter angående innehav av förnödenhet m. m. Meddelandet av

dylik befogenhet åt kristidsmyndigheterna torde i sin mån vara ägnat att

underlätta arbetet för dessa myndigheter. Med hänsyn härtill och då de förhållanden,

varom upplysning skulle få inhämtas, icke äro av den art att förslaget

av sådan anledning kan väcka betänkligheter, är jag beredd att tillstyrka

detsamma. Emellertid förordar jag den begränsningen, att befogenheten

skall tillkomma endast de (centrala och lokala) kristidsmyndigheter

som Kungl. Majit bestämmer.

Ändrade bestämmelser rörande den tid, under vilken fastighet må tagas

i anspråk, in. m.

Enligt allmänna förfogandelagen gäller som huvudregel, att ingripanden

som göras med stöd av lagen icke gälla längre än den tid, under vilken sådant

ingripande må äga rum. Då lagens materiella bestämmelser upphöra att

äga tillämpning eller lagen i dess helhet upphör att gälla, bliva i regel jämväl

tidigare meddelade förordnanden utan verkan. Undantag har emellertid

stadgats för det fall att fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad,

tagits i anspråk för drivande av jordbruk. I sådan händelse skall

nämligen upplåtelsen gälla under bestämd tid, dock högst fem år.

I en inom justitiedepartementet upprättad, den 10 december 1941 dagtecknad

promemoria har upptagits till behandling frågan om möjlighet

att taga i anspråk fastighet för längre tid än nu är medgiven.

I promemorian anföres, att erfarenheten visat, att när jorden vore vanhävdad

även till fastigheten hörande åbyggnader vore i mycket förfallet

skick eller att fastigheten helt eller delvis saknade för jordbruksdrift erforderliga

byggnader. Om en sådan egendom foges i anspråk för jordbruksändamål

och det icke lyckades att utarrendera den till någon som kunde

nyttja egendomen i samband med annat jordbruk, vore det nödvändigt att

reparera byggnaderna eller att uppföra nya. I båda fallen kunde kostnaden

bliva betydande och i regel kunde den icke amorteras under den korta tid,

fem år, som förfogandet enligt den nuvarande bestämmelsen längst finge

gälla. Enligt vad som nu vore stadgat skulle jordägaren efter denna tids

utgång återfå jorden med reparerade eller nya byggnader utan att behöva

betala annan ersättning därför än vad som kunnat avräknas å den gottgörelse

som eljest på grund av upplåtelsen skulle tillkommit honom. Teoretiskt

vore tänkbart, att kronan skulle kunna bortföra nyuppförda byggnader

å fastigheten men denna möjlighet syntes vara utan egentligt praktiskt värde.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

13

Det syntes nödvändigt att avhjälpa denna brist i lagstiftningen. Eljest vore

det icke praktiskt möjligt att ingripa mot den som vanhävdat sin fastighet.

För ändamålet syntes lämpligt att vidtaga två ändringar, nämligen dels utsträcka

den tid, under vilken förfogandet skulle gälla, dels ock giva kronan

säkerhet för utlagda kostnader.

Beträffande tiden för upplåtelsen anföres i promemorian, att den syntes

böra utsträckas till femton år. Härigenom vunnes möjlighet att slå ut åtminstone

en väsentlig del av kostnaden på den tid upplåtelsen gällde, i fråga

örn reparationer kanske ej sällan hela kostnaden. För vad som belöpte å

upplåtelsetiden kunde kronan tänkas år från år få gottgörelse genom avdrag

å den ersättning som för året skulle tillkomma jordägaren. Genom att tiden

förlängdes ökades också möjligheten att finna en lämplig arrendator, vilket

borde vara av stort praktiskt värde.

I promemorian framhålles emellertid, att gottgörelse för kostnaden tydligen

icke alltid kunde erhållas på nämnda sätt. Dessutom kunde det vara

olämpligt, att kronan toge jorden i anspråk under så lång tid som femton år.

Man måste därför räkna med att, när fastigheten skulle återställas till ägaren,

densamma med åbyggnader hade genom reparations- eller nybyggnadsarbeten

erhållit ett väsentligt högre värde än förut, utan att kronan kunnat erhålla

gottgörelse för sina kostnader genom avräkning å den ersättning som på

grund av upplåtelsen eljest skolat tillkomma jordägaren. För denna förbättring

syntes kronan böra äga rätt till betalning. Då det här förutsattes att

fastigheten under upplåtelsetiden tillförts en värdeökning, syntes det icke

vålla betänkligheter att låta denna kronans rätt gå före inteckningshavares.

Kronans betalningsrätt borde utrustas med den förmånsställning som sägs

i 17 kap. 6 § handelsbaden. För att varna tredje man vore emellertid behövligt,

att anmälan örn upplåtelsen skedde till inskrivningsdomaren.

För att en jämförelse skall kunna ske mellan fastighetens skick vid tillträdet

och dess skick vid avträdet föreslås i promemorian, att syn skall på

kronans bekostnad hållas enligt vad som stadgas med avseende å arrende.

I promemorian anmärkes, att den jämförelse som genom synerna skulle ske

tydligen icke kunde inskränkas till byggnaderna utan måste avse jämväl

jorden och dess hävd. Som förut nämnts kunde kronan tänkas efter hand

få viss gottgörelse för sina utlägg genom nedsättning av den ersättning som

eljest skolat utgå till jordägaren. Vad kronan sålunda fått gottskriva sig

borde naturligtvis avräknas å förbättringsvärdet.

Beträffande kronans ersättning uttalas vidare i promemorian, att det

kunde tänkas, att kronan under upplåtelsetiden vidtoge nyttiga förbättringar

som icke varit direkt behövliga för fastighetens behov. Även örn fastighetens

värde härigenom skulle stiga, syntes någon ersättning därför ej böra tillkomma

kronan. Ingen annan förbättring än den som med hänsyn till ortens

sed och förhållandena i övrigt kunde anses nödig borde alltså tillgodoräknas

kronan. Kronan borde ju icke rimligen äga att genom en för orten osed
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

■Kungl. Majus proposition nr 173.

vanlig modernisering åvältra fastighetsägaren en betydande kostnad. Vidare

erinras, att man möjligen kunde befara, att jordägaren kunde bliva ogynnsamt

ställd genom att byggnader som kronan skulle uppföra eller reparationer

som utfördes under upplåtelsetiden kunde bliva betydligt dyrare än

om jordägaren själv låtit utföra arbetet. Mot denna risk skyddades emellertid

jordägaren genom att endast det alltjämt bestående värdet av nödig förbättring

påfördes honom, när kronan avträdde fastigheten. Detta följde

av att vid avträdessynen ingen annan förbättring kunde påföras jordägaren

än den som vid synen konstaterats. Uppenbart vore också, att endast förbättring,

som för framtiden vore till nytta för jordägaren, avsåges. Om

upplåtelsetiden vore lång, kunde värdet av nybyggnad hava reducerats avsevärt

före avträdet, varför det ej bleve fråga om att påföra jordägaren så

stort belopp.

Jordägaren bör enligt vad i promemorian uttalas icke förklaras personligen

betalningsskyldig för det belopp som skall tillkomma kronan. Det

syntes alltför strängt att ålägga honom ett personligt betalningsansvar för

en åtgärd som kronan vidtagit, även om han genom sin vanvård framkallat

behovet av ingripande från det allmännas sida. Kronans rätt borde alltså

vara inskränkt till en rätt att erhålla betalt ur fastigheten med nämnda förmånsrätt,

närmare bestämt samma som för avgäld av fast egendom enligt

vad i 17 kap. 6 § handelsbanken stadgas. Denna förmånsrätt för avgäld

vore tidsbegränsad och upphörde ett år efter förfallodagen. För nu ifrågavarande

fall syntes tiden ett år böra räknas från upplåtelsetidens utgång.

Örn beloppet ej betalades frivilligt, måste kronan utsöka detsamma före årets

slut, enär kronan eljest förlorade all rätt. För att underlätta betalningen

borde emellertid givas en alternativ bestämmelse, att beloppet finge fördelas

på flera år i den ordning som stadgades om avdikningslån (13 § kungörelsen

den 30 juni 1939, nr 432, angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond).

För de successivt förfallande beloppen borde kronan i så

fall i överensstämmelse med lagen den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt

för avdikningslån erhålla förmånsrätt under ett år från förfallodagen.

En sådan fördelning måste emellertid påkallas inom ett år från upplåtelsetidens

utgång och således före utgången av den tid, kronans förmånsrätt

enligt huvudregeln skulle vara gällande. Eljest skulle det alternativa stadgandet

kunna återuppliva en redan definitivt förlorad förmånsrätt. En särskild

bestämmelse syntes vidare behövlig i syfte att klargöra, att byggnad

eller annan anläggning som tillkommit under upplåtelsetiden skulle, om

det yrkades av kronan, räknas som tillbehör till fastigheten, även om den

ej eljest vore att hänföra till fast egendom.

I promemorian påpekas, att enligt 13 § allmänna förfogandelagen Kungl.

Majit äger förordna bland annat, att egendom skall ställas till förfogande

icke åt kronan utan åt annan, som därvid bestämmes. Då sådant förordnande

meddelats, skall vad i lagen stadgas om kronan i tillämpliga delar

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. \laj:ts proposition nr 173.

15

gälla beträffande den som sålunda sättes i kronans ställe. Någon särskild

bestämmelse för detta fall erfordrades fördenskull icke i nu förevarande

sammanhang.

Härefter framhålles i promemorian, att det även när fastighet tagits i

anspråk av annan anledning än på grund av vanhävd kunde vara synnerligen

angeläget att upplåtelsen kunde utsträckas att gälla under längre tid än den

under vilken lagen eljest finge tillämpas. För närvarande kunde upplåtelsen

ej gälla längre tid än den under vilken tvångsingripande enligt lagen finge

komma till stånd. Om en fastighet t. ex. skulle användas för industriellt

bruk och nyanläggning fordrades, måste det emellertid kunna påräknas,

att denna kunde få användas under icke alltför kort tid. Det kunde erinras

om anläggning för utvinning av olja ur skiffer, då betydande kapital kunde

behöva investeras. Även för dessa fall borde upplåtelsen kunna gälla bestämd

tid, högst femton år, om särskilda skäl därtill förelåge.

Beträffande anläggning som sked under upplåtelseliden uttalas i promemorian,

att det möjligen kunde ifrågasättas att även i fall som nu nämnts

berättiga kronan att erhålla ersättning för värdeökning, som uppkommit

genom kronans åtgöranden. Det vore emellertid att märka, att i dessa fall

icke förutsattes, att fastigheten vanhävdats. Det förefölle då stötande att

på grund av ett tvångsingripande utkräva något ersättningsbelopp ur fastigheten.

Det riktiga syntes vara, att kronan i dessa fall finge finna sig i att

ett värde eventuellt tillfördes fastighetsägaren utan att denne behövde vidkännas

någon utgift därför. Örn upplåtelsetiden utsträcktes enligt vad här

föreslagits, syntes kronans rätt vara skäligen tillvaratagen.

Vid promemorian fanns fogat utkast till lag orri ändring i vissa delar av

allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293).

I utkastet har under 28 § i lagen intagits bestämmelse, att örn fastighet,

vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av föreskrift enligt

4 § upplåtits för drivande av jordbruk, upplåtelsen skall gälla under bestämd

tid, dock högst femton år. Om upplåtelsen skall skyndsamt göras anmälan

hos inskrivningsdomaren. När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall enligt

utkastet på kronans bekostnad hållas syn. Örn syneförrättningen och

klander därav skall gälla vad som stadgas med avseende å arrende. Finnes

fastigheten vid avträdet vara i bättre skick än vid tillträdet, skall kronan för

det belopp, vartill förbättringen uppskattas, äga rätt till betalning ur fastigheten,

såvitt kronan ej erhållit gottgörelse därför på annat sätt. Vad nu sagts

skall dock gälla allenast nödig förbättring. Byggnad eller annan anläggning

som tillkommit under upplåtelsetiden skall, örn det yrkas av kronan, vid

tillämpning av vad nu sagts räknas som tillbehör till fastigheten, ändå att

den ej eljest är att hänföra till fast egendom.

Kronans ersättning skall enligt nämnda paragraf i utkastet utgå med

samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom, varom stadgas i 17 kap.

G § handelsbaden, där ej beloppet stålt inne längre än ett år från upplåtelse
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 173.

tidens slut. Inom denna tid må dock hos länsstyrelsen göras framställning

örn att beloppet skall fördelas på flera år, i vilket fall skall örn kronans rätt

till betalning för förfallande belopp gälla vad örn avdikningslån är stadgat.

Under 29 § har i utkastet upptagits bestämmelse, att örn fastighet enligt

förfogandelagen tagits i anspråk av annan orsak än i 28 § sägs, upplåtelsen,

där det finnes påkallat av särskilda skäl, skall gälla under bestämd tid, högst

femton år.

I utkastet hava vidare gjorts vissa redaktionella följdändringar och meddelats

övergångsstadganden.

över promemorian med det därvid fogade lagutkastet hava efter remiss

avgivits utlåtanden av statskontoret, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen,

egnahemsstyrelsen, riksvärderingsnämnden, statens industrikommission,

statens livsmedelskommission, statens bränslekommission, länsstyrelserna

i Stockholms, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs och Kopparbergs

län samt av Sveriges allmänna hypoteksbank, svenska bankföreningen,

svenska sparbanksföreningen och Sveriges lantbruksförbund. Länsstyrelsen

i Stockholms län har vid sitt utlåtande fogat yttrande av Stockholms

läns och stads hushållningssällskap.

De föreslagna bestämmelserna om förfogande över fastighet

för jordbruksändamål hava i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i de yttranden, som avgivits av statskontoret, egnahemsstyrelsen, livsmedelskommissionen,

länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs

och Kopparbergs län samt av Sveriges allmänna hypoteksbank, svenika

bankföreningen och svenska sparbanksföreningen ävensom — med vissa

förbehåll beträffande kronans säkerhet för kostnader — av Sveriges lantbruksförbund

och Stockholms läns och stads hushållningssällskap.

Lantbruksstyrelsen och riksvärderingsnämnden hava — under erinran örn

att riksdagen år 1918 ställt sig avvisande mot en utsträckning av upplåtelse ■

tiden till mer än fem år för uppenbarligen vanhävdad egendom — ifrågasatt,

huruvida tillräcklig anledning finnes att frångå denna ståndpunkt. Lantbruksstyrelsen

har därvid anfört följande:

Ett utsträckande av förfogandetiden till 15 år kan innebära ett utomordentligt

ingrepp i den enskildes rätt. Dessutom avses ju med ianspråktagandet

av vanhävdad jordbruksfastighet enligt förfogandelagen endast att erna

möjlighet att avhjälpa vanhävden, så att i nuvarande svåra försörjningsläge

högsta möjliga skördar skola kunna utvinnas av jorden. Åtgärder, som

måste planeras på så lång sikt att de nödvändiggöra en 15-årig upplåtelse,

synas icke hava någon större betydelse för det nuvarande försörjningsläget.

Lantbruksstyrelsen inser väl, att fall av vanhävd kunna förekomma, där

15-årig upplåtelse kan vara nödvändig för att helt bringa vanhävden ur världen.

Vanhävdsfrågan synes emellertid icke böra slutgiltigt lösas genom förevarande

förfogandelagstiftning utan genom den vanhävdslagstiftning, varom

för närvarande utredning pågår.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Viri

Förslaget om högst 15-årigt förfogande har motiverats med dels att kronan

skulle hava större möjligheter att år från år erhålla gottgörelse för havda

kostnader för fastighetens iordningställande, dels ock att större möjligheter

skulle yppa sig att finna en lämplig arrendator. I fråga om det förstnämnda

motivet synes detsamma vara tillgodosett genom kronans rätt att ur fastigheten

erhålla betalning för det belopp, vartill förbättringen uppskattas. Vad

beträffar sistnämnda motiv vill lantbruksstyrelsen icke bestrida, att det kan

vara lättare att finna en lämplig arrendator, om arrendet kan utsträckas till

15 år. Styrelsen vill emellertid ifrågasätta, huruvida detta kan vara tillräckligt

skäl för ett utsträckande av förfoganderätten till 15 år och därav följande

starka ingrepp i den privata äganderätten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har för sin del avstyrkt förslaget samt

uttalat följande:

Enligt vad länsstyrelsen har sig bekant har av statsrådet och chefen för

jordbruksdepartementet tillkallats särskild utredningsman för verkställande

av utredning rörande utvidgad vanhävdslagstiftning m. m. Då denna utredning

väl torde komma att äga rum under hänsynstagande till alla de erfarenheter

som vunnits under förfogandelagens giltighetstid, förefaller det länsstyrelsen

mindre lämpligt att nu i en viss detalj vidtaga ändring i förfogandelagen

utan avvaktan å resultatet av utredningsmannens uppdrag. Enligt

länsstyrelsens mening bör kronan endast i undantagsfall nedlägga kostnader

på vanhävdad egendoms byggnader och i allmänhet endast där kostnaderna

kunna beräknas bliva ersatta under upplåtelsetiden. Enligt länsstyrelsens

mening vore det icke heller önskvärt att införa en dylik förmånsrätt. Då

kronans fordran skulle äga företräde framför intecknad fordran, måste

detta menligt inverka på fastighetskrediten. Kronans fordran kommer under

hela upplåtelsetiden att till sitt belopp vara obestämd, och det må särskilt

påpekas de olägenheter, som skulle uppstå, därest under denna tid fastigheten

bleve föremål för exekutiv försäljning. Utan att ingå på en närmare

granskning av de föreslagna lagbestämmelserna måste länsstyrelsen framhålla,

att förslaget icke synes på ett tillfredsställande sätt lösa de frågor av

juridisk och annan art, som uppkomma vid lagfästande av en dylik förmånsrätt.

I några yttranden beröres frågan örn möjligheten att förkorta den föreslagna

upplåtelsetid en beträffande vanhävdad egendom.

Livsmedelskommissionen anför i denna del:

Utsträckningen av förfogandetidens längd har ansetts betingad av angelägenheten

av att på den tid upplåtelsen gäller kunna slå ut en väsentlig del

av de kostnader, kronan kan få nedlägga på fastighet, som jämlikt förfogandelagen

tages i anspråk. Då såsom i promemorian anföres syftet med

en fastighets ianspråktagande i vissa fall icke kan förverkligas utan att

kronan vidkännes förhållandevis stora kostnader för fastighetens förbättring,

torde det anförda skälet för förfogandetidens förlängning icke kunna underkännas.

Ej heller kan ur principiell synpunkt anföras någon allvarligare

betänklighet mot lagförslaget i denna del. A andra sidan bör det icke bortses

ifrån att i de fall, då vanhävden kan avhjälpas på kortare tid än den,

under vilken förfogandet gäller, intresset av ett fortsatt förfogande kan komma

att stå i missproportion till de nackdelar av ekonomisk eller annan art.

Bihang tilt riksdagens prnlnknll 10 i?. 1 sinni. Nr 173 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 7/3.

som förfogandet kan förorsaka fastighetens ägare. Livsmedelskommissionen

förutsätter emellertid — i överensstämmelse med vad som kommit till uttryck

genom hittills utav Kungl. Majit meddelade beslut örn upphävande av

förfogande över ianspråktagna fastigheter —• att förfogandet, oavsett den ursprungligen

bestämda upplåtelsetiden, icke bör bibehållas längre tid, än

omständigheterna i de särskilda fallen påkalla. Om sålunda ägaren till en på

grund av vanhävd ianspråktagen fastighet, sedan vanhävden avhjälpts, tillförlitligen

styrker, att fara för upprepad vanhävd ej föreligger, samt därjämte

gottgör kronan ogulden del av utlagda kostnader och i övrigt övertager de

förpliktelser, kronan till följd av förfogandet kan ha iklätt sig i egenskap

av representant för fastighetsägaren, bör något hinder för förfogandets hävande

ej föreligga. Under förutsättning att förfogandelagen tillämpas på sätt

nu antytts anser sig livsmedelskommissionen därför kunna förorda genomförandet

av förslaget till förlängning av den tid, under vilken förfogande

över ianspråktagen fastighet må gälla.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som berört samma fråga, har härom uttalat

följande:

En upplåtelse av vanhävdad egendom för så lång tid som upp till femton

år innebär otvivelaktigt en väsentlig inskränkning i möjligheterna för jordägaren

och den som härleder sin rätt från denne att disponera egendomen

och tillgodogöra sig det ekonomiska värde, egendomen representerar. Fall

kunna tänkas, då en sådan inskränkning framstår såsom ett synnerligt starkt

ingrepp. Om jordägaren dör kort tid efter det förordnande enligt allmänna

förfogandelagen meddelats och egendomen genom skriftlig handling upplåtits

på arrende, kan en försäljning under upplåtelsetiden till pris, som kan

anses motsvara egendomens värde, bliva svår att genomföra. Det kan ock

inträffa att en av dödsbodelägarna skulle vilja övertaga egendomens skötsel

men hindras av arrendeavtalet. Med hänsyn härtill synes ett förordnande

om tillämpning av 4 § allmänna förfogandelagen beträffande vanhävdad

egendom böra föregås av utredning angående förhållanden av betydelse för

bestämmande av upplåtelsetidens längd och en upplåtelse för längre tid än

fem år icke ske, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Länsstyrelsen

ifrågasätter, huruvida ej 28 § i förslaget bör avfattas på ett sätt,

som ger uttryck åt att upplåtelse under längre tid än fem år förutsätter förhandenvaron

av särskilda omständigheter.

Sveriges lantbruksförbund har för sin del anfört:

När man fixerat 15 år såsom en lämplig tidrymd, under vilken en för vanhävd

övertagen fastighet bör förbli under statens förvaltning för att ge staten

möjlighet att återvinna viss del av det på förbättringar utlagda beloppet, så

kan detta i princip accepteras, men möjlighet bör enligt förbundets mening

beredas en jordägare att återförvärva fastigheten efter en kortare tid, dock

lägst 5 år, om han ersätter staten för utlägg efter laga syn och tillika avger

sådan utfästelse att väl vårda fastigheten, att vederbörande myndighet anser

risk för vanhävd ej längre föreligga. Det kan nämligen icke ligga i statens

intresse att behålla fastigheten längre än som kan anses nödvändigt för att få

vanhävden hävd och utlagda medel i skälig grad ersatta. För jordägaren

måste det däremot anses vara av stort intresse att — även örn han måste

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

19

respektera ett för längre tid träffat arrendeavtal — dock så snart som möjligt

få utnyttja äganderätten i andra avseenden.

Med avseende å kronans ersättningsrätt har i yttrandena

framhållits vikten av att ersättningsrätten må avse endast den värdestegring

som skett. Lantbruksstyrelsen har sålunda i denna del uttalat följande:

Vidkommande förslaget om rätt för kronan att, därest vid förfogandetidens

utgång fastigheten finnes vara i bättre skick än vid tillträdet, ur fastigheten

erhålla betalning för det belopp, vartill förbättringen uppskattas, i

den mån kronan ej erhållit gottgörelse därför på annat sätt, har lantbruksstyrelsen

icke något att erinra. Styrelsen vill emellertid med hänsyn till inteckningshavarnas

rätt understryka vikten av att vid syn, som skall förrättas

och varigenom egendomens värdestegring på grund av förfogandet skall fastställas,

hänsyn endast tages till den värdestegring, som föranletts av nödiga

förbättringar och tillika är realiserbar, utan något beaktande av de kostnader,

kronan må hava nedlagt å fastigheten.

Sveriges allmänna hypoteksbank har i detta hänseende anfört:

Det framhålles i promemorian att ersättningen skall avse endast sådana

förbättringar, som med hänsyn till ortens förhållanden varit att anse såsom

nödvändiga, och endast motsvara det vid avträdestillfället alltjämt bestående

värdet av dessa förbättringar. Det vid promemorian fogade lagutkastet ger

även uttryck åt dessa principer, vilka äro av avgörande vikt för bedömandet

av ifrågavarande spörsmål. De ge nämligen vid handen, att den försämring

av inteckningssäkerheten för hypotekslån, som blir en följd av kronans nu

föreslagna förmånsrätt, åtminstone teoretiskt sett kompenseras av en värdeökning

av panten. Huruvida denna kompensation i praktiken skall visa sig

tillräcklig kan möjligen vara tvivel underkastat. Erfarenheten visar att under

nu rådande förhållanden med höga byggnadskostnader kapitalinvesteringar

i jordbruksegendomar genom byggnadsarbeten icke i en mot kostnaderna

svarande utsträckning framträda i ett högre saluvärde å fastigheten. Allt beror

på de principer, som komma att följas vid egendomens värdering vid

avträdessynen. I detta avseende må framhållas att, såsom förslaget nu föreligger,

syneuppskattningen skall avse bestämmande av kronans ersättning

(jfr 12 § tredje stycket lagen örn nyttjanderätt till fast egendom). I de fall,

varom här är fråga, synes det vara av särskild vikt att mer än som skett hos

synemännen inskärpa vikten av att till grund för uppskattningen lägges

saluvärdet och icke de på förbättringarna nedlagda kostnaderna. Vid uppskattningen

borde alltså allmänna principer för fastighetstaxering kunna följas,

varigenom faran för menliga påföljder för inteckningshavare skulle

undanröjas.

Sveriges lantbruksförbund har ifrågasatt, huruvida hela värdestegringen

borde utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden, och i övrigt

framfört önskemål örn förtydligande av lagtexten. Förbundet har uttalat

följande:

Beträffande storleken och arten av de förbätlringar, som kunna ifrågakomma

att utföras med statsmedel, torde något närmare böra preciseras, vad

som därmed avses. Lagförslaget begagnar i § 28 uttrycket nödig förbättring,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

men då detta i viss mån kan bli föremål för ett subjektivt bedömande, bör

det utsägas, att förbättringarna böra utföras på ett för fastighetens brukande

enligt ortens sed avpassat sätt.

Såsom säkerhet för i fastigheten nedlagda kostnader skall staten enligt

lagförslaget äga uttaga inteckningar med förmånsrätt före andra inteckningar.

Här föreligger tydligen ett starkt ingrepp i tredje mans rätt, till vars

genomförande förbundet ställer sig mycket tveksamt. På grund av de höga

byggnadskostnaderna kan iståndsättandet av byggnadsbeståndet på en vanhävdad

fastighet i många fall komma att stiga lill så stort belopp, att detsamma

jämte redan befintliga inteckningar uppgår till eller överstiger fastighetens

taxeringsvärde. Då detta senare bör utgöra fastighetens saluvärde i en

förståndig köpares hand, ligger det nära till hands, att äldre inteckningsinnehavare

kunna få värdet av sina inteckningar avsevärt reducerat. Det kan

ifrågasättas, huruvida det icke vore ett riktigare förfarande att förvandla

statens fordran i inteckningar, som till viss del, t. ex. hälften, ägde prioritet

före andra inteckningar medan återstoden kunde göras gällande först efter

dessa.

Vad slutligen angår den laga syn, som skall hållas vid fastighetens återlämnande

till ägaren, bör det beaktas, att de av staten vidtagna förbättringarna

fastställas till det värde, som de lia för fastighetens fortsatta, rationella

drift och ej göras beroende av deras kostnadssumma vid genomförandet

av förbättringarna. Som förut påpekats kan det vara fara vårt, att med

i lagförslaget angivna förfaringssätt en fastighet blir betungad med alltför

stort byggnadskapital, och det är angeläget, att detta ej för framtiden försvårar

en ekonomisk drift.

Av Stockholms läns och stads hushållningssällskap har uttalats, att inteckning,

som icke överstege jordvärdet, borde gå före kronans ersättningsrätt.

Riksvärderingsnämnden har i detta sammanhang ifrågasatt, huruvida icke

vid avträdessynen av kronan uppförd byggnad alltid och ej endast på yrkande

borde räknas såsom tillbehör till fastigheten. Nämnden har i denna del

anfört:

Enligt 14 § allmänna förfogandelagen skall i fråga om fastighet, som

jämlikt 4 § upplåtes till kronans begagnande, lämnas ersättning för den

för upplåtaren förlorade avkastning eller nytta. Därvid skall hänsyn tagas

till »nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal

handelsvinst eiler andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden».

Nämnda föreskrifter lära icke lägga hinder i vägen för att —

såsom i promemorian och lagutkastet förutsättes — riksvärderingsnämnden

vid bestämmande av den jordägaren tillkommande ersättningen skall

kunna taga hänsyn till de kostnader, som nedlagts på förbättring av jordens

hävd och för verkställande av reparationer å byggnader m. m. Därvid

lärer det med hänsyn till det föreslagna stadgandet i 28 § andra stycket

bliva nödvändigt, att riksvärderingsnämnden i sitt beslut uttryckligen angiver

det belopp, som funnits böra gå i avräkning å den ersättning som

eljest skolat utgå. Då det gäller gottgörelse för kostnader för nyuppförd

byggnad synes det emellertid, för att ett avräkningsförfarande skall kunna

äga rum, vara nödigt att garanti finnes för att byggnaden vid förfogandetidens

utgång skall tillfalla jordägaren. Detta syfte kan måhända vinnas

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

med ett stadgande att sådan byggnad alltid och ej — såsom i 28 § andra

stycket föreslås — endast under viss förutsättning skall räknas såsom tillbehör

till fastigheten. .

I det yttrande som avgivits av länsstyrelsen i Älvsborgs län har ifrågasatts,

huruvida kronan enligt förslaget bleve tillräckligt skyddad, örn kronan

skulle hålla sig allenast till fastighetens värdeökning. Expropriation syntes

ur kronans synpunkt vara förmånligare. Länsstyrelsen har vidare uttalat,

att örn vanhävden icke vore att söka i ekonomisk misär utan jordägaren

befunne sig i god ekonomisk ställning, skäl knappast syntes föreligga att

icke stadga personlig betalningsskyldighet för jordägaren. I länsstyrelsens

yttrande anmärkes vidare, att det borde klarläggas huruvida vid upplåtelse

av fastighet till kronan för jordbruksändamål fastighetens skog finge användas

i vidare mån än för husbehovs- och byggnadsändamål.

Statskontoret har ifrågasatt, huruvida icke jordägaren borde åläggas att

gälda ränta, därest kronans ersättning icke skulle återbetalas på en gång

utan under flera år. Örn ränta komme att utgå finge jordägaren intresse av

att återbetala hela beloppet utan dröjsmål.

Beträffande frågan om en förlängning av tiden för ianspråktagande

av fastighet av annan anledning än för drivande av

jordbruk har industrikommissionen förordat att tiden bestämmes till

högst fem år samt därvid anfört följande:

Inom industrikommissionens verksamhetsområde torde 29 § i förslaget

huvudsakligen kunna komma att tillämpas, där det är erforderligt för att

tillgodose behov av förnödenhet, som är av vikt för försörjningen eller försvaret.

Emellertid torde man genom åläggande av produktionsplikt enligt

5 § i allmänna förfogandelagen i regel kunna på ett mera smidigt sätt nå

samma syfte. Förfoganden jämlikt nämnda lags 4 §, berörande kommissionens

verksamhet, synas därför bliva tämligen sällsynta. Där det för ett

rationellt utnyttjande av en fabriksfastighet och särskilt för åstadkommande

av en produktionsökning kräves, att nyanläggningar av någon betydenhet

göras, kan enligt kommissionens erfarenhet lösningen lämpligast

vinnas genom överenskommelse med vederbörande företag. I de sällsynta

fall, där denna väg ej är framkomlig, skulle det givetvis vara av stort värde,

om fastigheten kunde upplåtas under viss bestämd, ej alltför kort tid.

Härigenom skulle för kronan skapas, bland annat, bättre möjlighet, än vad

nu är fallet, att efter sina syften bestämma om de nyanläggningar, som

skola utföras. Vad nu angår "den längsta tid, under vilken sådan upplåtelse

skulle kunna påtvingas ägaren enligt förfogandelagen, göra sig helt andra

synpunkter gällande i fråga om industriella fastigheter än beträffande jordbruksfastigheter.

En fabriksanläggning, som varit ur ägarens besittning

under så lång tid som upp till femton år, torde hava för honom förlorat

en stor del av sitt värde. Skall en bestämmelse av ifrågasatt slag införas

beträffande industriell fastighet, bör enligt industrikommissionens mening

upplåtelsetiden icke sättas högre iin till fem år.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj-.ts proposition nr 173.

Kommissionen har vidare anmärkt, att bestämmelsen borde gälla jämväl

byggnad eller anläggning å ofri grund.

Bränslekommissionen har beträffande behovet av nu ifrågavarande lagändring

anfört följande:

I yttrande den 14 november 1941 beträffande en av svenska skifferoljeaktiebolaget

gjord framställning att bearbetande av skifferförekomst för

oljeutvinning måtte lagligen regleras, har kommissionen framhållit, bland

annat, att allmänna förfogandelagen med dess osäkra giltighetstid icke vore

lämplig såsom grund för säkerställande av bolagets åtkomst av skiffer.

Såväl med hänsyn till de betydande kapitalinvesteringar verksamheten

fordrade som till verksamhetens betydelse ur oljeförsörjnings- och beredskapssynpunkt,

måste den nuvarande osäkerheten för bolagets fortsatta

verksamhet undanröjas. På grund därav förordade kommissionen i första

hand bolagets hemställan, att rättighet att bearbeta skifferförekomst gjordes

till föremål för reglering i huvudsaklig överensstämmelse med gällande

lagstiftning om stenkolsfyndigheter. För den händelse bolagets hemställan

om reglerande bestämmelser icke vunne bifall, biträdde kommissionen

bolagets i andra hand framställda yrkande, att allmänna förfogandelagen

så ändrades, att med stöd av densamma meddelade förordnanden örn upplåtelse

av fastighet för skifferbrytning måtte gälla viss tid, efter det att

lagen i övrigt icke längre ägde tillämpning.

I kommissionens verksamhet i övrigt torde berörda spörsmål kunna få

viss betydelse för tillgodogörandet av landets torvtillgångar. Såsom kommissionen

i sitt nämnda yttrande påvisat, kräver torvtillverkning i större

skala så stora kapitalinvesteringar, att det icke torde vara praktiskt möjligt

att för närvarande taga en fastighet i anspråk enligt allmänna förfogandelagen

för nyttiggörande av torvförekomst. Något behov att för

sådant ändamål använda sig av tvångsförfarande har emellertid hittills

icke gjort sig gällande. Visserligen hava mossägare i ett par fall motsatt

sig att mot skälig ersättning upplåta mossmark för torvtillverkning, men

antalet torvmossar är så stort, att produktionen icke lärer märkbart påverkas

av att en eller annan mossägare vägrar att upplåta sin mosse för

torvtillverkning. På grund därav ansåg sig kommissionen icke endast för

att möjliggöra tvångsingripande för tillgodoseendet av behovet av torv

böra påyrka, att allmänna förfogandelagen ändrades så, att förfoganden

över fastighet kunde givas längre giltighet än vad för närvarande vore

möjligt.

Då emellertid lagändring i berörda hänseende nu påyrkas även ur andra

synpunkter, och fråga örn fastighets tagande i anspråk för tillgodoseende

av behov, som det åligger kommissionen att tillgodose, framdeles kan uppkomma,

får kommissionen tillstyrka förslaget i denna del.

Lantbruksstyrelsen och riksvårderingsnåmnden hava ansett det mest överensstämmande

med gällande rättsåskådning, att, därest frivillig upplåtelse i

fall som här avsåges ej kunde komma till stånd, tillgripa expropriationsförfarande.

Ärendet har sedermera av chefen för justitiedepartementet överlämnats

till chefen för folkhushållningsdepartementet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

23

I nuvarande försörjningsläge är det angeläget, att ingripande kan äga Departements■

0 . chefen.

rum mot vanhävd, särskilt då det gäller större egendomar. Såsom i den

inom justitiedepartementet upprättade promemorian framhållits har erfarenheten

visat, att när jorden är vanhävdad ofta nog även åbyggnaderna

äro förfallna eller att fastigheten i sådant fall ej sällan saknar för jordbruksdriften

erforderliga byggnader. Detta har medfört svårigheter vid

tillämpningen av förfogandelagen, vilken lag icke innehåller någon bestämmelse

för det fall att byggnader under upplåtelsetiden måste uppföras

eller repareras. Emellanåt är det visserligen möjligt att låta jorden brukas

av någon, som innehar en närliggande gård. I andra fall kan emellertid

sådant sambruk icke komma till stånd.

I flertalet av de avgivna yttrandena har det förslag, som i promemorian

framställts i syfte att avhjälpa nämnda brist i lagen, ansetts välgrundat. 1

ett par yttranden har dock ifrågasatts, huruvida tillräckliga skäl föreligga

för utsträckning av upplåtelsetiden till femton år, därvid erinrats om att

riksdagen år 1918 ställt sig avvisande däremot. Därjämte hava vissa anmärkningar

framförts mot den ersättningsrätt. som enligt det remitterade

lagutkastet skulle tillkomma kronan.

Det ingrepp i den enskildes rätt, som enligt lagutkastet medgives, är helt

visst av allvarlig natur. Det är dock att märka, att stadgandet är tillämpligt

allenast örn vanhävden finnes vara uppenbar. Är detta förhållandet och

finnes tillika egendomens ianspråktagande vara av betydelse för folkförsörjningen,

synes också lagen böra innehålla sådana bestämmelser, att ett

ingripande kan praktiskt genomföras. De nuvarande bestämmelserna äro

otillräckliga, och det torde vara nödvändigt att upplåtelsen kan erhålla sådan

varaktighet, att kronan kan låta uppföra åbyggnader eller verkställa

reparationer, i den mån så erfordras. Att den enskilde, såsom nu är fallet,

kan genom vanhävd av jämväl åbyggnaderna försvåra eller omöjliggöra

lagens tillämpning måste anses i hög grad otillfredsställande.

Jag torde i detta sammanhang — och i anledning av vad i ett pär av

remissyttrandena anförts angående den pågående utredningen rörande utvidgning

av vanhävdslagstiftningen — få nämna, att den sålunda tilltänkta

lagstiftningen icke gör den nu ifrågavarande ändringen av förfogandelagen

onödig. Däremot kan en effektivare vanhävdslagstiftning självfallet medföra

en minskning av det antal fall, då förfogandelagen behöver tillgripas.

Enligt förfogandelagen gäller för närvarande att örn fastighet, vars jord

befunnits uppenbarligen vanhävdad, upplåtits för drivande av jordbruk,

upplåtelsen skall gälla under bestämd lid, dock högst fem år. Den i det

remitterade lagutkastet föreslagna längsta tiden, femton år, lärer så till

vida vara önskvärd att den, såsom i promemorian uttalas, underlättar för

kronan alt erhålla lämplig arrendator. Då de betänkligheter som kunna

anföras mot alltför långtgående ingripanden av denna natur icke sakna

fog, vill jag dock förorda, ali längsta tiden bestämmes lill tio år. .Tåg

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

vill därvid även framhålla, att upplåtelsen icke bör avse denna längsta tid

annat än i de fall, där omständigheterna därtill föranleda. Vidare bör,

såsom i några yttranden framhållits, kronan återställa egendomen vid

tidigare tidpunkt än den från början bestämda, om fara för vanhävd icke

mera föreligger och lämplig överenskommelse kan träffas. Det må i detta

sammanhang påpekas, att upplåtelse enligt förfogandelagen för jordbruksändamål

icke bör omfatta mera än som tarvas för jordbruket.

Enligt det remitterade lagutkastet skall kronan vara berättigad att vid

avträdet erhålla ersättning för värdet av nödig förbättring, som fastigheten

undergått. I fråga örn den närmare innebörden av detta stadgande torde

vara tydligt, att såsom nödig förbättring icke får betraktas annan förbättring

än sådan, som varit erforderlig för fastighetens brukande enligt ortens

sed. Vid avträdessynen får kronan ej tillgodoräknas större del av kostnaden

för nybyggnad eller reparation än som svarar mot den av kronans

åtgöranden föranledda värdestegringen; de faktiska byggnadskostnaderna

få således icke vara avgörande. Har avdrag för nödig förbättring gjorts

redan vid fastställandet av den ersättning, som tillkommer jordägaren i

anledning av fastighetens ianspråktagande, böra synemännen självfallet

taga hänsyn därtill. Bestämmelse torde därför böra meddelas örn att synemännen

i synehandlingen skola göra anteckning om sådant avdrag ävensom

att kronan icke skall njuta betalningsrätt ur fastigheten för motsvarande

del av förbättringens värde.

Består den ianspråktagna egendomen av flera särskilda fastigheter, får

vid syneförrättningen varje fastighet behandlas för sig. Detta är nödvändigt,

enär kronan för en konstaterad värdeökning självfallet icke får — till nackdel

för inteckningshavarna — njuta betalningsrätt ur annan fastighet än den

till vilken värdeökningen hänför sig.

Även om kronans ersättningsrätt, på sätt förut angivits, begränsas till att

omfatta endast värdet av den nödiga förbättring fastigheten undergått,

torde det likväl kunna tänkas fall, då det vore obilligt att av jordägaren

utkräva hela det av synemännen fastställda beloppet. Kungl. Majit synes

därför böra äga rätt att medgiva nedsättning av beloppet. Om sådan befogenhet

stadgas i lagen, torde kunna undvikas, att rättegång kommer att

föras örn syn vilken jordägaren av anledning, som kan tagas för god, finner

vara för sig obillig.

Riksvärderingsnämnden har i anslutning till vad i promemorian uttalas

anfört, att nämnden vid bestämmande av den jordägaren tillkommande

ersättningen för förlorad avkastning och nytta syntes vara oförhindrad att

taga hänsyn till de kostnader, som nedlagts på förbättring av jordens hävd

och för verkställande av reparationer å byggnader m. m. Då det gällde

gottgörelse för kostnaden för nyuppförd byggnad vore det emellertid, för

att ett avräkningsförfarande skulle kunna äga rum, nödigt att garanti funnes

för att byggnaden vid förfogandetidens utgång skulle tillfalla jord
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

25

ägaren. Nämnden har därför ifrågasatt, huruvida icke i lagen borde stadgas

att sådan byggnad alltid — och ej endast under förutsättning att kronan

yrkade det vid avträdessynen — skulle räknas såsom tillbehör till

fastigheten. Med anledning av vad nämnden sålunda anfört torde 28 § i

lagutkastet böra jämkas så, att nyuppförd byggnad eller anläggning skall

räknas som tillbehör till fastigheten, därest kronan avstår sin rätt därtill.

Ett dylikt avstående kan tydligen ske redan när fråga är om att nämnden

skall bestämma jordägarens årliga ersättning för upplåtelsen.

Enligt det remitterade utkastet skall vid avträdessynen fastställas det

belopp som tillkommer kronan. Någon tid för beloppets erläggande skulle

däremot ej bestämmas av synemännen. I stället skulle länsstyrelsen äga

att uppgöra en amorteringsplan, såvida framställning därom gjordes inom

ett år från upplåtelsetidens slut. I denna del torde böra vidtagas den ändringen,

att det ålägges synemännen att jämväl fastställa förfallodag för

beloppet, med rätt för dem att, örn så finnes lämpligt, fördela ersättningen

på flera förfallodagar; sådan fördelning torde regelmässigt böra ske, när

fråga är örn större belopp. Med hänsyn till den särskilda karaktär kronans

ifrågavarande fordran har torde ränta å de särskilda delbeloppen icke böra

beräknas. Givetvis bör förfallodag i intet fall bestämmas till tidigare dag

än den, då klandertiden utlöper, d. v. s. nittio dagar från det synehandlingen

delgivits parterna. Å andra sidan bör amorteringstiden icke utsträckas

längre än som med hänsyn till fastighetens betalningsförmåga är nödvändigt.

Genom att på sätt nyss är sagt ålägga synemännen skyldighet att

bestämma förfallodag uppnås den fördelen, att amorteringsplan, där

sådan erfordras, fastställes på ett tidigare stadium än enligt det remitterade

utkastet. Detta är av vikt, enär kronans ersättning såsom i promemorian

föreslagits torde böra utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 §

handelsbaden och erforderlig anteckning i intecknings- eller fastighetsboken

så snart som möjligt bör ske angående de skyldigheter, som genom

synen åläggas fastigheten. Vidtages nu nämnda ändring i utkastet, torde

den tid av ett år, under vilken förmånsrätten skall gälla, alltid böra räknas

från förfallodagen. I lagtexten torde böra utmärkas, att kronans ersättningsrätt

ej kan fastställas på annat sätt än genom avträdessyn; dock

att synen må klandras vid domstol och att Kungl. Majit, som förut nämnts,

må medgiva nedsättning av utdömt belopp. Någon personlig betalningsskyldighet

för beloppet torde icke böra åläggas jordägaren.

Örn synemännens beslut klandras av jordägaren, kommer viss tid att

förflyta innan slutligt beslut föreligger i frågan, huruvida kronan har något

belopp att uttaga ur fastigheten. Då kronans rätt ej skall gälla längre än

ett år från förfallodagen, skulle denna rätt, därest av synemännen bestämd

förfallotid skulle gälla, kunna redan hava gått förlorad när slutlig dom

faller. Bestämmelse torde därför böra meddelas att, i händelse synen av

jordägaren klandras, förfallotid för kronan tillkommande belopp skall be
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj-.ts proposition nr 173.

stämmas av domstolen. Har jordägaren låtit synemännens beslut vinna

laga kraft mot sig gäller, med avseende å det av synemännen fastställda

beloppet, den av dem bestämda förfallodagen, även örn kronan överklagar

beslutet och yrkar högre ersättning. För det ytterligare ersättningsbelopp,

som domstolen kan komma att fastställa, bör däremot särskild förfallotid

utsättas.

För att kronan skall kunna göra sin rätt gällande inom ett år efter förfallodagen

är det nödvändigt, att kronan inom denna tid kan erhålla utmätning

av fastigheten. Emellertid lärer synemännens beslut, även örn det

vinner laga kraft, icke kunna läggas till grund för utmätning utan särskilt

stadgande därom. Sådant stadgande torde därför böra meddelas.

I detta sammanhang må anmärkas, att om exekutiv försäljning av fastigheten

skall äga rum för annans fordran, det icke torde vara behövligt för

kronan att bevaka sitt betalningsanspråk, i den mån beloppet icke är till

betalning förfallet. Anspråket lärer nämligen icke beröras av försäljningen,

såvitt fråga är om icke förfallna belopp. För belopp, som var förfallet före

försäljningsdagen, skall fastigheten däremot enligt 134 § utsökningslagen

icke vidare svara. Med förfallodag förstås för nu ifrågavarande fall sådan

förfallodag, som bestämts genom ett mot jordägaren lagakraftägande

beslut.

Det torde böra erinras om att område, som avstyckas från fastighet å

landet, ur vilken kronan enligt det föreslagna stadgandet äger rätt till betalning,

icke är ansvarigt för den stamfastigheten sålunda åvilande belastningen

i annat fall än som avses i 19 kap. 24 § lagen om delning av jord

å landet.

Såsom i promemorian framhållits skall enligt 13 § förfogandelagen, därest

fastighet ställes till förfogande åt annan än kronan, vad i lagen stadgas

örn kronan i tillämpliga delar gälla beträffande den som sålunda sättes i

kronans ställe. Någon särskild bestämmelse för detta fall torde därför icke

erfordras i nu förevarande sammanhang.

I det remitterade utkastet stadgas, att inskrivningsdomaren skall underrättas

örn att fastighet tagits i anspråk på grund av vanhävd. Denna bestämmelse

torde lämpligen böra införas i administrativa tillämpningsföreskrifter.

I dessa böra även upptagas bestämmelser örn att protokollet

över avträdessynen skall omedelbart översändas till inskrivningsdomaren

för att denne i intecknings- eller fastighetsboken skall göra anteckning om

att syn hållits. Sedan synen vunnit laga kraft, bör det åligga inskrivningsdomaren

att göra fullständig anteckning örn synen i intecknings- eller

fastighetsboken. Klandras synen, bör anteckning i stället ske om klanderprocessen

och inskrivning angående fastighetens skyldigheter äga rum

först när klanderprocessen blivit avgjord. Föreskrift bör även meddelas

örn att domen i klanderprocessen skall tillställas inskrivningsdomaren.

Nedsätter Kungl. Maj:t fastställt ersättningsbelopp, bör givetvis även detta

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

27

beslut antecknas. I detta sammanhang må framhållas angelägenheten av

att avträdessyn om möjligt hålles före eller i allt fall snarast efter avträdesdagen.

I administrativ ordning torde bestämmelse vidare böra meddelas angående

skyldighet att i gravationsbevis anmärka sådana fastigheten angående förhållanden,

som enligt vad i det föregående sagts skola antecknas i intecknings-

eller fastighetsboken.

Det remitterade lagutkastet upptager såsom tidigare framhållits även bestämmelse

för det fall, att fastighet tages i anspråk av annan orsak än att

fastigheten är vanhävdad och erfordras för jordbruksdrift. Upplåtelsen må

i sådan händelse för närvarande ej gälla längre tid än den, under vilken

dylikt tvångsingripande enligt lagen kan komma till stånd. Enligt utkastet

skulle upplåtelsen även i fall som nu nämnts kunna gälla bestämd tid,

högst femton år, när särskilda skäl därtill äro. Härmed åsyftas att bereda

kronan erforderlig trygghet t. ex. i sådana fall då nyanläggning för industriellt

ändamål erfordras.

I flera yttranden har anmärkning riktats mot denna bestämmelse. Industrikommissionen

har för sin del ansett, att längsta tiden i nu nämnda

fall bör bestämmas till fem år. Då denna tid i regel lärer vara tillfyllest,

finner jag mig böra godtaga vad kommissionen sålunda förordat. Örn

denna begränsning sker, synas några avgörande betänkligheter icke föranledas

av stadgandet. Såsom kommissionen tillika föreslagit torde bestämmelsen

å andra sidan böra utvidgas att gälla jämväl när byggnad eller

anläggning å ofri grund tages i anspråk.

Av skäl, som i promemorian anförts, torde kronan i fall varom nu är

fråga icke böra äga att ur fastigheten eller byggnaden erhålla ersättning

för värdeökning, som under upplåtelsetiden uppkommit genom kronans

åtgöranden.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts har inom folkhushållningsdepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i vissa delar

av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt örn fortsatt giltighet

av lagen. Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk

författningssamling. Vissa övergångsbestämmelser hava upptagits i förslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förslaget,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sven Persson.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 173.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939

(nr 293) samt örn fortsatt giltighet av lagen.

Härigenom förordnas dels att 22, 23, 25 och 27 §§ allmänna förfogandelagen

den 22 juni 1939, vilken lag gäller till och med den 30 juni 19421, skola

erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives, dels att i lagen skola

såsom 28 och 29 §§ införas de under nämnda paragrafbeteckningar nedan

intagna bestämmelserna, dels att nuvarande 28 och 29 §§ skola betecknas 30

och 31 §§, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1943.

22 §.

Det åligger en var att vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet

eller av kristidsmyndighet, som Konungen bestämmer, lämna upplysning,

huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet, som avses i 2 §,

eller i vad mån han frambringat, tillverkat, berett eller iståndsatt förnödenhet,

som avses i 5 §, eller framställer elektrisk kraft vid anläggning, som

avses i 7 §.

Vägrar någon---äga tillämpning.

23 §.

Har någon med vetskap därom, att föreskrift meddelats enligt 2, 3, 4, 5, 6

eller 7 §, olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört förnödenhet

eller annat, som föreskriften avser, eller underlåtit att fullgöra honom

enligt 11 § åliggande skyldighet att taga hand om sådan förnödenhet eller

eljest åsidosatt vad på honom ankommer till fullgörande av föreskriften eller

av bestämmelser, som meddelats med stöd av denna lag, straffes med dagsböter

eller fängelse. Äro omständigheterna försvårande, vare straffet

fängelse eller straffarbete i högst två år. Vid bedömande huruvida omständigheterna

äro försvårande skall särskilt beaktas, om gärningen avsett

egendom av betydande myckenhet eller omfattning.

Lag samma---angivna förhållanden.

25 §.

Fälles någon till straff enligt 23 §, skall domstolen, där ej särskilda förhållanden

till annat föranleda, förklara egendom som undanhållits eller, där

överlåtelse av egendomen skett, gods eller penningar, som den tilltalade i

samband med överlåtelsen mottagit, förverkade eller, om egendom som så
-

1 Se 1941: 394.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

29

lunda skolat förklaras förverkad ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att

utgiva ersättning för egendomens värde.

27 §.

Har föreskrift om avstående av förnödenhet ännu ej blivit gällande mot

ägaren eller innehavaren vid tid, då tillämpning av bestämmelserna i 2—22

§§ upphör, vare föreskriften utan verkan. Beslag enligt 3 § och förfogande

enligt 4, 5, 6 eller 7 § gäde ej längre än till nyss angivna tid, där ej annat

följer av vad i 28 eller 29 § stadgas. I fråga om ersättning, vartill någon

enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid, eller för upplåtelse, som därefter

gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

28 §.

Då fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av

föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, skall upplåtelsen

gälla under bestämd tid, dock högst tio år.

När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall på kronans bekostnad hållas

syn; och gäde om syneförrättningen och klander därav vad som stadgas med

avseende å jordbruksarrende i allmänhet. Finnes fastigheten vid avträdet

vara i bättre skick än vid tillträdet, åge kronan för det belopp, vartill förbättringen

vid avträdessynen uppskattas, rätt tid betalning ur fastigheten

enligt vad nedan sågs, dock endast såvitt fråga är örn nödig förbättring.

Har avdrag för förbättring gjorts vid bestämmande av den ersättning, som

tillkommer jordägaren i anledning av fastighetens ianspråktagande, skall

anteckning därom göras i synehandlingen; och åge kronan icke rätt tid

betalning ur fastigheten för vad sålunda guldits. Vid tillämpning av vad

i detta stycke stadgas skall byggnad eder annan anläggning, som för kronans

räkning utförts under upplåtelsetiden, räknas såsom tillbehör tid fastigheten,

örn kronan tid jordägaren avstår sin rätt tid byggnaden eder

anläggningen.

Vid avträdessynen skall förfallodag bestämmas för belopp, för vilket kronan

enligt andra stycket äger njuta betalning. Beloppet skall utgå med

samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § liandelsbalken

stadgas, där beloppet ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Om så finnes lämpligt, må beloppet fördelas å flera förfallodagar.

Klandras synen av jordägaren, varde förfallotiden för kronan tillkommande

belopp bestämd av domstolen. Vinner synen laga kraft mot jordägaren,

åge kronan på grund av synehandlingen för förfallet belopp erhålla

utmätning av fastigheten.

Konungen äger, där det finnes skäligt, medgiva nedsättning av belopp som

enligt andra stycket tillkommer kronan.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

29 §.

Har fastighet enligt denna lag tagits i anspråk av annan orsak än i 28 §

sägs, skall upplåtelsen, där det finnes påkallat av särskilda skäl, gälla under

bestämd tid, dock högst fem år. Vad nu sagts om fastighet skall ock tilllämpas

å byggnad eller anläggning, som ej är tillbehör till fast egendom.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Vad i 27—29 §§ stadgas rörande upplåtelse av fastighet, byggnad eller

anläggning för bestämd tid och rörande ersättning skall äga giltighet även

efter det allmänna förfogandelagen upphört att gälla.

Bestämmelserna i 28 § om kronans rätt till ersättning skola äga tillämpning

ändå att fastigheten tagits i anspråk före denna lags ikraftträdande,

såvida besiktning av fastigheten verkställts vid tillträdet och därvid upprättat

besiktningsinstrument innefattar tillfredsställande utredning om fastighetens

skick vid nämnda tid.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

31

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 mars 19772.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 25 februari 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över folkhushållningsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 13 februari 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen

den 22 juni 1939 (nr 293) samt örn fortsatt giltighet av lagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet hovrättsrådet

Rolf Dahlgren.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

23 §.

Under hänvisning till lagrådets denna dag avgivna utlåtande över förslag

till lag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar m. m.

får lagrådet hemställa, att i 23 § andra punkten orden »äro omständigheterna

försvårande» måtte utbytas mot »är brottet med hänsyn till omständigheterna

att anse såsom grovt» och att motsvarande jämkning vidtages

i tredje punkten.

28 §.

Bestämmelserna i den nya 28 § innebära i första hand att den tid, för

vilken en vanhävdad jordbruksfastighet skall kunna tagas i anspråk enligt

4 §, utsträckes från fem till tio år. Syftet med denna skärpning är att sätta

kronan i stånd att i nuvarande försörjningsläge effektivt ingripa mot uppenbar

vanhävd, särskilt då det gäller större egendomar, å vilka ej blott

jorden vanskötts utan även åbyggnaderna fått förfalla. En sålunda förlängd

upplåtelsetid skulle dels möjliggöra genomförandet av större nybyggnadsoch

reparationsarbeten och dels underlätta en förmånlig utarrendering av

fastigheten. För att begränsa de ekonomiska risker kronan genom ett så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 1/3

dant ingripande skulle ikläda sig föreslås vidare, att kronan skulle äga att.

med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken och alltså före inteckningshavarna,

ur fastigheten utfå ersättning för sina nödiga utlägg intill

ett belopp motsvarande den värdestegring som genom utläggen tillförts

fastigheten.

I nuvarande beträngda försörjningsläge kan kronan väl vara i behov av

maktmedel, som medgiva ett kraftigt ingripande mot vanhävd av jordbruksfastigheter.

Med skäl kan emellertid ifrågasättas, huruvida den utväg den

föreslagna lagstiftningen anvisar innebär en tillfredsställande lösning av problemet.

Ett så djupgående ingrepp i jordäganderätten som att en fastighetsägare

under tio år berövas förfoganderätten över sin fastighet är i och för

sig ägnat att väcka allvarliga betänkligheter. Härtill kommer att det måste

te sig såsom synnerligen ovisst, huruvida det ifrågasatta ingripandet verkligen

är ägnat att medföra någon avsevärd lättnad i det aktuella försörjningsläget.

De risker kronan skulle ikläda sig genom alt finansiera byggnadsarbeten

på vanhävdade fastigheter kunna ock med hänsyn till nu rådande

höga byggnadskostnader bliva betydande.

Förslaget innefattar, såsom förut nämnts, även den nyheten, att kronan

skulle för sina utlägg i viss omfattning erhålla betalning ur fastigheten med

förmånsrätt före inteckningshavarna. Då denna förmånsrätt endast skulle

avse ett belopp motsvarande den värdestegring som genom utläggen tillförts

fastigheten och vid avträdestiden fortfarande kvarstår — en synpunkt

som bort i lagtexten tydligare framhållas — skulle i verkligheten någon

försämring av inteckningshavarnas rättsställning icke uppkomma. Att på

ett tillfredsställande sätt fastslå värdestegringens omfattning måste emellertid

erbjuda stora svårigheter särskilt när det gäller att avgöra i vad mån verkställda

byggnadsarbeten kunna anses hava ökat fastighetens försäljningsvärde.

Den faran ligger uppenbarligen synnerligen nära, att i praktiken

frågan om värdeökningens storlek icke i erforderlig grad hålles i sär från

frågan örn storleken av de belopp som kronan nedlagt på fastigheten, helst

som denna grannlaga prövning enligt förslaget skall anförtros åt synemän

vilka äro vana att verkställa arrendesyner med helt andra utgångspunkter

i detta hänseende.

Består en jordbruksegendom av flera registerfastigheter — vilket i fråga örn

större egendomar torde vara regel — skall enligt remissprotokollet värdestegringen

bestämmas särskilt för varje fastighet till förhindrande av att innehavare

av inteckningar som belasta endast någon eller några av fastigheterna

bliva lidande. Byggnader äro emellertid uppförda till gagn för brukningsenheterna

såsom sådana och dessa sammanfalla ingalunda alltid med indelningen

i registerfastigheter. Grundas kronans ersättningsanspråk på uppförande

eller iståndsättande av byggnader, uppstå därför alldeles speciella

svårigheter vid ersättningens fördelning mellan de olika fastigheterna.

Tages vid fördelningen hänsyn till den nytta varje särskild fastighet har av

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

byggnaderna så länge fastigheterna ligga i sambruk, blir, kanske rent av

for flertalet av dessa, belastningen för stor i den händelse fastigheterna vid

exekutiv auktion säljas var för sig. Lägges åter den värdestegring, en byggnad

medför för komplexet i dess helhet, på allenast den fastighet, å vilken

byggnaden är belägen, blir denna fastighet uppenbarligen för tungt belastad.

Begränsas slutligen kronans fordran till den värdestegring som må

hava tillförts sistnämnda fastighet, örn denna betraktas såsom fristående,

kan tydligen en så avsevärd reduktion av ersättningsrätten inträda, att hela

anordningen framstår såsom förfelad. Den bärande tanken i förslaget att

kronans förmånsberättigade fordran skall motsvara den egendomen tillförda

värdestegringen kan i själva verket i dylika synnerligen praktiska

fall icke genomföras. Den yttersta orsaken därtill är att det samband mellan

fastigheterna, varom här är fråga, allenast är faktiskt och icke rättsligt

bestående.

Redan de anförda omständigheterna torde visa att genom de föreslagna

bestämmelserna ett betänkligt moment av ovisshet införes i kreditförhållandena,

vilket lätt kan leda till förlust för inteckningshavarna. Denna förlust

skulle säkerligen drabba, icke så mycket hypoteksföreningar, sparbanker

och dylika kreditinrättningar, vilkas säkerhet i regel består av botteninteckningar,

utan i främsta rummet andra långivare. Uteslutet är emellertid

ingalunda att även botteninteckningar skulle kunna bliva lidande.

Ytterligare riskmoment för inteckningshavarna uppkomma därigenom

att frågan om storleken av kronans förmånsberättigade fordran hålles öppen

anda till avträdessynen, alltså under en tid av upp till tio år. Det ligger i

sakens natur att härigenom inteckningshavarna kunna bliva allvarligt lidande.

Framför allt är att befara att, ifall under denna tid fråga om exekutiv

auktion uppkommer, ovissheten beträffande fastighetens belastning

skall medföra att skälig köpesumma icke kan erhållas. I samma riktning verkar

för övrigt redan den föreslagna utsträckningen av upplåtelsetiden, vilken

för med sig att en spekulant måste räkna med den möjligheten att kronan

trots den exekutiva försäljningen låter förfogandet äga bestånd under avsevärd

tid. Det må framhållas att i fråga örn avdikningslån liknande riskmoment

icke förefinnas. Redan innan sådant lån blivit fördelat till återbetalning

kan nämligen omfattningen av kronans förmånsrätt överblickas

med ledning av förrättningshandlingarna.

Den föreslagna förmånsrätten skulle även medföra behov av invecklade

föreskrifter örn anteckningar av olika slag i fastighetsböckerna. De grundläggande

bestämmelserna härom hava icke, på sätt bort ske, angivits i

lagen.

Enligt 13 § förfogandelagen skall, där fastighet ställes till förfogande åt

annan an kronan, vad i lagen stadgas örn kronan i tillämpliga delar gälla

beträffande den som sålunda sättes i kronans ställe. De till skydd för jordägaren

föreslagna bestämmelserna örn reduktion av ersättningsbelopp och

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 173. o

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

om betalningens fördelning å flera förfallodagar — det senare enligt motiven

i likhet med vad som sker med avseende å avdikningslån — medföra,

att ett förfogande till förmån för annan än kronan i här avsedda fall icke

kan ifrågakomma.

På grund av vad sålunda anförts får lagrådet avstyrka de i förevarande

paragraf föreslagna bestämmelserna. Uteslutas dessa bestämmelser, torde de

nu gällande föreskrifterna i 27 § rörande vanhävdad jordbruksfastighet och

de i förslaget under 29 § upptagna stadgandena kunna sammanföras i en

paragraf. Därav följer ändrad paragrafindelning och behov av viss jämkning

i avfattningen av ingressen och övergångsbestämmelserna ävensom

av 27 §.

övergångsbestämmelserna.

Tredje stycket innehåller stadgande att bestämmelserna i 28 § om kronans

rätt till ersättning skola äga tillämpning ändå att fastigheten tagits i anspråk

före den ifrågasatta lagens ikraftträdande, förutsatt att viss utredning föreligger

om fastighetens skick vid tillträdet. Detta skulle innebära, bland annat,

att kronan skulle äga förmånsrätt för sin fordran på grund av nedlagda förbättringar

å fastigheten framför innehavare av inteckning, som belanats

efter de°t fastigheten försatts i förbättrat skick och medan ännu någon ersättningsrätt

för kronan icke förelåg. Då dylik tillbakaverkande kraft icke bor

tilläggas bestämmelserna, hemställer lagrådet, att detta stycke under alla

omständigheter måtte utgå.

örn vad lagrådet yttrat vid 28 § vinner beaktande, erfordras, såsom dar

anförts, viss jämkning av övergångsbestämmelserna i övrigt.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 173.

35

Utdrag av protokollet över folkhushållning särenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 6 mars 1942.

Närvarande:

Statsminister Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.

chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den

3 mars 1942 avgivna utlåtande över det den 13 februari 1942 till lagrådet

remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen

den 22 juni 1939 (nr 293) samt örn fortsatt giltighet av lagen.

Föredraganden anför:

Vad lagrådet anfört rörande avfattningen av 23 § torde böra iakttagas.

De under 28 § föreslagna bestämmelserna hava avstyrkts av lagrådet.

Lagrådet har därvid framhållit, dels att förslaget innebure ett så djupgående

ingrepp i jordäganderätten att det i och för sig vore ägnat att väcka allvarliga

betänkligheter, dels ock att de risker, som kronan skulle ikläda sig

genom att finansiera byggnadsarbeten på vanhävdade fastigheter, kunde

bliva betydande. Lagrådet har vidare anfört, bland annat, att genom de

föreslagna bestämmelserna ett betänkligt moment av ovisshet infördes i kreditförhållandena,

vilket lätt kunde leda till förlust för inteckningshavarna.

Vissa principiella betänkligheter kunna givetvis göra sig gällande med

avseende å ett sådant ingrepp i jordäganderätten som det nu föreslagna.

Dessa betänkligheter torde emellertid icke få tillmätas avgörande betydelse

i ett svårartat krisläge, då det gäller att med alla till buds stående medel

säkerställa folkförsörjningen. Ej heller synas de av lagrådet antydda ekonomiska

riskerna för kronan vara av den art, att de i nuvarande forsö: jningsläge

böra få utgöra hinder för genomförandet av den ifrågasatta lagstiftningen.

Såsom lagrådet anfört, skall kronans förmånsrätt avse endast det belopp,

som motsvarar den fastigheten ti 111örda — och vid avträdestiden fortfarande

kvarstående — värdestegringen, varför någon försämring av inteckningshavarnas

rättsställning icke bör uppkomma. Förutsättningen för att en dylik

försämring icke skall uppkomma är dock, att synemännen vid fastställandet

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

av kronans fordran utgå från värdestegringen och icke från de kostnadsbelopp,

som kronan nedlagt å fastigheten. Även om viss risk kan föreligga,

att i något fall synemännen icke i erforderlig grad hålla frågan om värdeökningens

storlek i sär från frågan om storleken av de å fastigheten nedlagda

beloppen, synes denna risk likväl icke vara av den storleksordningen,

att den utgör hinder för den föreslagna lagändringen. De vid remissförfarandet

hörda bankinstitutionerna hava ej heller haft något att erinra mot

lagändringen, dock att Sveriges allmänna hypoteksbank understrukit vikten

av att ersättningsrätten endast får avse den inträdda värdestegringen. I detta

sammanhang bör även framhållas att, därest fel begåtts, rättelse kan vinnas

antingen genom överklagande av synen eller genom ansökan hos Kungl.

Majit om nedsättning av det av synemännen fastställda ersättningsbeloppet.

— I anledning av vad lagrådet anfört synes emellertid lagtexten böra något

ändras i syfte att tydligare framhålla, att ersättningsrätten avser endast den

uppkomna och vid avträdessynen kvarstående värdestegringen.

Lagrådet har även berört de särskilda spörsmål, som uppkomma därest

en ianspråktagen egendom består av flera särskilda registerfastigheter. Lagrådet

har därvid erinrat om att enligt remissprotokollet värdestegringen skall

bestämmas särskilt för varje fastighet till förhindrande av att innehavare

av inteckningar, som belasta endast någon av fastigheterna, bliva lidande.

Uttalandet i remissprotokollet bör så förstås, att värdestegringen, då fråga

är örn ersättning för byggnad, hänföres endast till den fastighet varå byggnaden

är belägen. En motsatt regel, d. v. s. att viss del av värdestegringen

påfördes de övriga fastigheterna, skulle leda till uppenbarligen

obilligt resultat därest någon eller några av sistnämnda fastigheter skulle

säljas särskilt för sig. Å andra sidan kan, såsom lagrådet anfört, den förstnämnda

fördelningsregeln medföra, att den fastighet, å vilken byggnaden

är belägen, blir synnerligen tungt belastad. Detta är självfallet en olägenhet,

men torde densamma — såsom beroende av fastighetsindelningen och

byggnadernas faktiska belägenhet å de olika fastigheterna — vara ofrånkomlig.

Tydligen kan emellertid viss rättelse i det enskilda fallet vinnas genom

att Kungl. Majit på ansökan av t. ex. fastighetsägaren eller inteckningshavare

nedsätter beloppet av kronans fordran.

Lagrådet har även anfört, att olägenheter kunna uppkomma genom att

fragan om storleken av kronans förmansberättigade fordran hålles öppen

ända till avträdessynen. Det torde icke kunna förnekas att vissa svårigheter

därigenom uppkomma. Emellertid synes det dock möjligt för vederbörande

att även före avträdessynen bilda sig en relativt tillförlitlig uppfattning örn

det högsta belopp, vartill kronans fordran kan komma att fastställas.

Såsom lagrådet anfört torde i lagen böra införas vissa bestämmelser därom

att i intecknings- eller fastighetsbok anteckning skall ske dels om fastighets

ianspråktagande jämlikt ifrågavarande lagrum, dels ock angående förrättad

avträdessyn.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

37

Lagrådet har vidare hemställt, att tillbakaverkande kraft icke måtte

tilläggas de föreslagna bestämmelserna. Denna hemställan torde, på av lagrådet

anförda skäl, böra beaktas. Slutligen torde viss redaktionell jämkning

böra vidtagas i förslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med vad ovan angivits

ändrade förslaget till lag om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen

den 22 juni 1939 (nr 293) samt örn fortsatt giltighet av lagen

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Curt Nordwall.

Bihang till riksdagens protokoll 1942

1 sami. Nr 173.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:197 Skrivelse till Kollingen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag av ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 a1 i texten
  2. 2LU 1942:25 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 s. 1 i texten