Sök i Ratio Lex

Angående statens bosättningslån

1942-03-06 · 22 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:180, Angående statens bosättningslån

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 180.

1

Nr 180.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statens

bosättningslån; given Stockholms slott den 6 mars

1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 mars 1942.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstokp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet, anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan

dels under femte huvudtiteln, punkterna 24 och 25, föreslagit riksdagen

att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1942/43 beräkna

till statens bosättningslån: ersättning åt ortsombud ett förslagsanslag

av 27,000 kronor och till statens bosättningslån: ersättning åt riksbanken

ett förslagsanslag av 50,000 kronor,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 180.

686 42

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

dels och under kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder, punkten 5, föreslagit

riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för nämnda

budgetår till statens bosättningslånefond beräkna ett reservationsanslag av

3,000,000 kronor.

Anledningen till att definitiva anslagsberäkningar icke framlades i statsverkspropositionen

var den, att jag då ännu icke varit i tillfälle att taga

ställning till ett av besparing sberedningen under hösten 1941 framlagt förslag

örn ändrade bestämmelser beträffande den statliga bosättningslåneverksamheten.

Sedan sistnämnda förslag numera varit föremål för prövning, ber

jag att få till behandling upptaga detta förslag ävensom därmed sammanhängande

anslagsfrågor.

1. Gällande bestämmelser m. m.

Sedan 1937 års riksdag beslutat inrättandet av en statens utlåningsfond,

benämnd statens bosättningslånefond, har Kungl. Majit den 30 september

1937 utfärdat kungörelse (nr 809) örn statliga bosättningslån. Denna kungörelse

har sedermera undergått smärre ändringar genom kungörelserna den

27 maj 1938 (nr 204), den 10 mars 1939 (nr 94) och den 16 maj 1941 (nr 281).

De bestämmelser, som numera gälla i ämnet, äro i huvudsak följande.

Trolovade eller äkta makar kunna på ansökan erhålla bosättningslån för

inköp av möbler eller andra bosättningsföremål, vilkas anskaffande föranledas

av äktenskapets ingående.

Bosättningslån utgår av statens bosättningslånefond, som förvaltas av

riksbanken.

Såsom villkor för erhållande av bosättningslån gäller:

a) att de lånesökande äro i behov av medel för anskaffandet av erforderliga

bosättningsföremål,

b) att lånets upptagande är tillrådligt med hänsyn till de lånesökandes

egna villkor och intressen,

c) att de lånesökande tecknat sjukförsäkring, som kan anses tillräcklig

med hänsyn till deras ekonomiska villkor, eller i annan ordning skaffat sig

liknande trygghet,

d) att de lånesökande gjort sig kända för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet

ävensom, i den mån betingelser härför förelegat, ådagalagt sparvilja,

samt

e) att, där de lånesökande äro äkta makar, särskilda omständigheter föranlett

dem att först efter äktenskapets ingående göra låneansökningen.

Då särskilda skäl därtill äro må bosättningslån beviljas lånesökande,

oaktat de icke uppfylla det under c) stadgade villkoret.

Låneansökan av äkta makar skall avlämnas inom sex månader från äktenskapets

ingående. I ömmande fall må dock ansökan, som avlämnats senare,

upptagas till prövning.

Bosättningslån må ej beviljas till högre belopp än 1,000 kronor. Sådant

lån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

fastställes av Kungl. Majit. För lån, som utelämnas under innevarande

budgetår är räntan bestämd till 4 procent. Bosättningslån skall amorteras

i sådan ordning, att lånet är återbetalat senast fem år efter utlämnandet.

Amortering och ränta skola erläggas var tredje månad, där ej på grund av

särskilda omständigheter annat bestämmes.

Ansökan örn bosättningslån göres å en av riksbanken fastställd blankett

och inlämnas till ett särskilt ortsombud i den kommun, där mannen är

bosatt.

Såsom sådant ortsombud fungerar inom varje kommun en av kommunen

för en tid av två år vald person. Ortsombudet har att å ansökningshandling

teckna yttrande dels rörande riktigheten av de uppgifter, som meddelats

av sökandena och dels i de andra hänseenden, som angivas i ansökningsblanketten.

Aro sökandena bosatta inom skilda kommuner skall ombudet

därefter översända handlingarna till ombudet i den kommun, där kvinnan

är bosatt, och skall jämväl sistnämnda ombud yttra sig i ärendet.

* Bet ortsombud, som sist handlagt ärendet, skall därefter utan dröjsmål

översända handlingarna till riksbankskontoret för det lånedistrikt, inom

vilket sökandena ämna efter giftermålet vara bosatta.

Sedan handlingarna inkommit till riksbanken, beslutar banken i ärendet.

Förfallen ränta oell amortering skola inbetalas till riksbanken. Banken

äger medge uppskov med betalning av ränta och amortering.

Avlider låntagare och skulle därefter lånets återbetalning bereda synnerlig

svårighet för den andre låntagaren, eller, där sådan icke finnes, för den

avlidnes efterlevande, kan Kungl. Majit på hemställan av riksbanken medgiva

befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende å statens hela

återstående fordran eller del därav. I dylikt fall eller då eljest ingen eller

ringa utsikt finnes, att lån kommer att återbetalas, kan Kungl. Majit på

hemstidlan av riksbanken meddela beslut om avskrivning.

Linder vissa förutsättningar kan riksbanken besluta, att beviljat lån skall

uppsägas till omedelbar betalning.

Kungl. Majit har vidare den 30 september 1937 utfärdat kungörelse

(nr 810) angående ersättning åt ortsombud för yttranden över ansökningar

örn statliga bosättningslån. Enligt denna kungörelse äger ortsombud att

av statsmedel utfå ersättning med tre kronor för varje ansökan, varöver

ombudet yttrat sig, dock att, där jämväl annat ortsombud yttrat sig över

ansökningen, ersättningen utgår med allenast två kronor.

För sitt bestyr med bosättningslånen erhåller jämväl riksbanken särskild

ersättning. Sålunda äger riksbanken uppbära ersättning med 5 kronor för

varje behandlad ansökning. Vidare uppbär riksbanken ersättning för bankens

kostnader för indrivning av till betalning förfallna bosättningslån dels med

10 kronor för varje till indrivning genom riksbankens ombudsmän överlämnat

lån, dels ock ersättning för de särskilda utgifter, som banken fått vidkännas

i samband med indrivningen. Slutligen erhåller riksbanken gottgörelse

för vissa smärre kostnader, som förorsakas riksbanken för annonsering

och annan upplysningsverksamhet beträffande lånen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Såsom nämnts beslöt 1937 års riksdag inrättandet av statens bosättningslånefond.

Samma års riksdag anvisade för budgetåret 1937/38 såsom kapital

för fonden under utgifter för kapitalökning, rubriken statens utlåningsfonder

ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor. För budgetåren 1938/39, 1939/40,

1940/41 och 1941/42 hava sedermera å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder

till ifrågavarande ändamål anvisats reservationsanslag å respektive

6,000,000, 5,000,000, 4,000,000 och 3,000,000 kronor. De för låneverksamheten

anvisade anslagen uppgå alltså sammanlagt till 20,000,000

kronor.

Kostnaderna för ersättning åt ortsombuden bestridas från ett under femte

huvudtiteln uppfört förslagsanslag rubricerat statens bosättningslån: ersättning

åt ortsombud, vilket anslag för budgetåret 1941/42 upptagits till 27,000

kronor.

Slutligen bestrides den ersättning som tillkommer riksbanken för dess

bestyr med bosättningslånen från ett likaledes under femte huvudtiteln anvisat

förslagsanslag, som benämnts statens bosättningslån: ersättning åt

riksbanken. Detta anslag har för löpande budgetår upptagits till 50,000

kronor.

2. Besparingsberedningens förslag.

Besparingsberedningen har till en början — på basis av vad riksbankens

huvudkontor efter hörande av avdelningskontoren meddelat beredningen i

skrivelse den 30 maj 1941 —- lämnat vissa uppgifter rörande ifrågavarande låneverksamhet

m. m.

Enligt dessa uppgifter föranleddes avslag å låneansökning bland

annat av ortsombuds avstyrkande, lånesökandes oriktiga uppgifter, bristande

ekonomisk skötsamhet, för hög ålder, sådan sjukdom som kunde anses väsentligen

nedsätta lånesökandens möjligheter att återbetala lånet, mycket låg eller

alltför hög inkomst. Örn de sökande ansåges kunna erhålla hjälp av anhöriga

i form av borgen, hänvisades de att söka avbetalningslån. Villkoret för att

högsta medgivna lånebelopp, 1,000 kronor, skulle beviljas, vore att de lånesökande

kunde beräknas få en viss minimiinkomst, cirka 3,000 kronor i stad

och på landsbygden lägre belopp, samt hade relativt fast anställning och

ordnad ekonomi. I den mån kvinnan hade avlönad anställning, minskades fordringarna

på mannens inkomst.

Någon övervakning från riksbankens eller ortsombudens sida av att

lånen användas för avsett ändamål äger icke rum. På fråga av beredningen

huruvida praktiska möjligheter funnes att anordna effektiv kontroll

härav från riksbankens eller ortsombudens sida, hade riksbanken i förenämnda

skrivelse meddelat följande.

Flertalet av riksbankens avdelningskontor hade framhållit, att en dylik

kontroll skulle bliva alltför betungande. Redan nu föranledde bosättningslånen

mycket arbete. Svårigheter skulle också uppstå därigenom, att låntagarna

inköpte sitt bohag på olika håll, bland annat på auktioner. Däremot

syntes man på många håll betrakta en dylik kontroll såsom mycket önskvärd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 180.

Ett kontor (Linköping) hade påtalat, att möbelhandlare ofta förmådde låntagare

till onödigt kostsam och lyxbetonad bosättning. Det skulle ej heller

enligt kontorens mening vara rimligt att av ortsombuden begära att de skulle

utföra sådan kontroll, i varje fall icke utan en väsentlig höjning av deras

arvoden. Kvalificerade kommunalmän, vilka ofta visat sig vara särskilt lämpliga

då det gällde att avgiva omdömen för prövning av låneansökningar, torde

knappast heller vilja ställa sig till förfogande, örn en dylik mera ingående

kontroll skulle fordras från deras sida. Ett kontor (Malmö) hade uppgivit sig

i tvivelaktiga fall ha träffat avtal med ortsombudet örn införskaffande av låntagarens

fullmakt för ombudet att uppbära och till vederbörande leverantör

utbetala beviljad lånesumma.

Vid huvudkontoret hade preliminärt diskuterats ett förslag att utbetala

beviljade lån icke till lånesökanden utan till leverantören mot av leverantören

utställd kvitterad räkning eller att utlämna lånet i form av lämpliga betalningsanvisningar,

som den lånesökande kunde använda för betalning hos leverantör,

som av riksbanken godkänts. Genom dylikt förfarande skulle viss garanti

kunna vinnas för att utgiven lånesumma komme till avsedd användning, örn

möjligt också viss garanti för att endast redbara leverantörer komme att utnyttjas.

Förfarandet skulle emellertid säkerligen bliva alldeles för tungt för

riksbanken, örn det skulle avse hela lånesumman och sålunda tillämpas beträffande

inköp av ett stort antal relativt billiga förbrukningsartiklar. Det

torde vara uteslutet, att riksbanken skulle kunna inlåta sig på kontroll av in

köpens beskaffenhet med hänsyn till kvalitet och ändamålsenlighet.

Körande förfarandet vid beviljande av anstånd med erläggande

av ränta och amortering har beredningen inhämtat, att kortare anstånd

i allmänhet beviljades på sökandens begäran utan särskild utredning. För längre

anstånd erfordrades särskilda skäl. Ansåges av låntagaren lämnade uppgifter

trovärdiga, beviljades anstånd i regel utan särskild kontroll. I tveksamma

fall satte sig avdelningskontoret i förbindelse med ortsombudet, arbetsgivare

eller annan lämplig person. Vid längre anstånd uppmanades låntagare i regel

att styrka sina uppgifter örn orsaken till begäran örn anstånd. I många fall

anlitades ortsombudet för kontroll av uppgift från låntagaren. Begäran örn

anstånd avsåge i allmänhet såväl ränta som amortering. Ofta befunnes låntagare

villiga att betala räntan för att visa sin goda vilja.

Örn förfarandet vid indrivning av förfallet men ej guldet be

lopp hade riksbanken meddelat följande.

Till en början anmodades gäldenärerna att inom viss tid (8 dagar) inkomma

med förslag till uppgörelse örn skuldens reglerande, eventuellt genom månatliga

avbetalningar å lämpligt belopp. Därest sådan uppgörelse träffades, arn

såges, så snart försummade amorteringar efter hand reglerats, lånet icke längre

vara på indrivning beroende, varför detsamma återställdes till huvudkontorets

låneavdelning respektive vederbörande avdelningskontor för amortering i

vanlig ordning.

Därest emellertid gäldenärerna icke läte sig avhöra, krävdes de ånyo och

erinrades därvid, att lånet av statsmedel lämnats till hjälp vid deras bosättning

utan annan säkerhet än förtroendet till deras personliga vederhäftighet och

vilja att göra rätt för sig, detta i syfte att söka förmå dem inse det vara en

hederssak att betala lånet. Samtidigt erbjödes de ånyo att på förmånliga vill

kor månatligen reglera skulden.

Skulle ej heller detta leda till uppgörelse, anmodades vederbörande orts

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

ombud för statliga bosättningslån respektive bankens avdelningskontor att

verkställa undersökning rörande gäldenärernas ekonomiska förhållanden och

att i övrigt inhämta upplysningar, vilka kunde vara av betydelse för bedömande

av frågan örn fortsatta indrivningsåtgärder (lagsökning m. m.).

Erhölles därvid upplysning, att gäldenär innehade fast arbetsanställning

och tillika möjlighet syntes föreligga att genom utmätning i avlöning efter

hand uttaga fordringen, lagsöktes gäldenären för erhållande av därtill erforderligt

utslag.

I övrigt iakttoges numera enligt vad riksbankens direktion i fråga om indrivning

föreskrivit, dels att utmätning för uttagande av utdömt belopp borde

ske endast i sådana fall, där det kunde antagas, att vårdslöshet eller tredska

från låntagarens sida förelåge och att utmätningsbara tillgångar funnes, dels

ock att utmätning i regel icke borde gälla möbler och husgeråd.

Beträffande lån, vilka behandlats enligt de för indrivning gällande bestämmelserna

utan att likvid erhållits, ålåge det ombudsmannen — om icke särskilda

omständigheter föranledde att lånet omedelbart föresloges till avskrivning

— att en gång årligen under de två följande åren genom kontoret eller

genom det allmänna ombudet å den ort, där låntagaren vore bosatt, undersöka

låntagarens betalningsmöjligheter och vilja att fullgöra sin förpliktelse. Örn

det därvid visade sig, att utsikt icke funnes att erhålla betalning för lånet eller

del därav, borde anmälan göras till fullmäktige för prövning, huruvida framställning

örn avskrivning borde ske.

Besparingsberedningen meddelar vidare, att intill den 30 november 1940

utlämnats 22,384 statliga bosättningslån. Av dessa vore 5,157 nödlidande. Beträffande

4,388 av de nödlidande fordringarna hade riksbanken beviljat anstånd

på grund av inkallelse till beredskapstjänstgöring eller av annan orsak, medan

i 769 fall anstånd ej beviljats. I 692 fall hade lånen överlämnats till riksbankens

ombudsmän för indrivning. Sedan förfallna amorteringar indrivits,

hade 97 lån återförts till respektive huvud- eller avdelningskontor för fortsatt

amortering enligt den ursprungligen fastställda planen. Å kvarstående 595

på indrivning beroende lån hade genom inbetalningar av smärre belopp (5—20

kronor'' inbetalats tillhopa 14,361 kronor, vartill komme räntor till relativt stora

belopp. Lagsökningsåtgärder hade vidtagits beträffande 225 lån.

Med avseende å ortsombuden anför beredningen, att deras huvudsakliga

åliggande vore att avgiva yttrande över låneansökningar, men att de även

anlitades då oregelbundenheter förekomme i lånens skötsel. Någon övervakning

från riksbankens sida av deras verksamhet ägde icke rum, ehuru av dem

lämnade uppgifter i vissa fall jämfördes med upplysningar, som inhämtades

direkt från arbetsgivare och andra.

Riksbanken hade meddelat, att det endast i mycket ringa antal fall förekommit,

att ortsombud avsagt sig sitt uppdrag.

Besparingsberedningen har härefter framlagt förslag till vissa ändringar

med avseende å ifrågavarande lånev erks ömhet.

Ett av beredningens förslag avser vinnande av ökad kontroll beträffande

lånens användning. Beredningen anför härom.

Från många håll hade anmärkts att statens bosättningslån ofta icke kommit

till den användning som varit avsedd, då institutet infördes såsom ett led i

den statliga befolkningspolitiken för att underlätta bosättning vid nybildning

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

av ''äktenskap. Det syntes besparingsberedningen som om dylika klagomål i

stor utsträckning kunde grundas på den brist på kontroll, som förelåge beträffande

denna hjälpform.

Visserligen skulle ansökning örn bosättningslån även innehålla en inköpsplan.

Sökandena skulle sålunda å ansökningsformuläret teckna en specifikation

å nyanskaffningen i vad den avsåge större möbler samt angiva beräknad

kostnad för dessa möbler och annan nyanskaffning. Men ehuru nämnda uppgifter

lades till grund vid beviljandet av låneansökningen funnes icke några

garantier för att inköpen skedde efter den angivna planen. Ett av riksbankens

avdelningskontor hade också meddelat, att sådan låneansökan, som upptoge

förslag till inköp av lyxmöbler, visserligen avsloges, men att följden blivit att

möbelhandlarna dikterade ett förslag till ansökan och sålde efter ett annat. Att

fall förekommit, då lånat belopp över huvud icke använts för bosättningsändamål,

vore känt genom dagspressen och hade även framhållits i vissa yttranden.

Beträffande social verksamhet gällde att det allmänna noggrant måste följa

hjälpbehovet. När hjälpverksamheten dreves utan aktgivande på örn den fyllde

ett socialt behov, riskerade den mycket lätt att bringas i vanrykte även i de

delar, där den kunde tjäna ett stort ändamål. I de fall, där bosättningslånen

endast lockade till lättsinnigt utökande av skuldsättningen vid ett äktenskaps

ingående, vore det uppenbart att de direkt motverkade sitt eget behjärtansvärda

syfte.

Det syntes därför beredningen som en angelägenhet av första ordningen att

tillse att syftet med denna låneverksamhet bevarades. Endast för bosättningen

nödvändiga artiklar borde ifrågakomma till inköp. Den kontroll, som erfordrades

för att de upplånade medlen komme till avsett ändamål, torde kunna

äga rum i den formen att lånesumman, eller i varje fall den väsentliga delen

av densamma, utbetalades mot av leverantören utställd kvitterad räkning, som

av låntagaren attesterades.

Med avseende å ortsombuden ifrågasätter beredningen, att de i fortsättningen

skulle utses av statlig myndighet. Beredningen uttalar sig i ämnet

på följande sätt.

Ortsombudens verksamhet vore givetvis av stor betydelse för utfallet av

lånerörelse. Det torde också kunna antagas, att de starka variationerna av

antalet nödlidande lån i förhållande till antalet beviljade lån i viss mån berodde

på olika kvalifikationer hos ombuden. Med hänsyn därtill kunde beredningen

icke finna de nuvarande bestämmelserna örn tillsättande av ortsombud

nöjaktiga. Det funnes i själva verket ingen anledning till att en av kommun

vald person inom denna verksamhet skulle fungera såsom det allmännas ombud.

Kommunerna bidroge på intet sätt till denna hjälpforms finansiering

och toge därför ingen risk av en slapp och felriktad lånepraxis. Det syntes

därför riktigast, att riksbanken såsom långivare själv tillsatte ortsombuden.

Skulle riksbanken icke anse sig förfoga över härför erforderlig personkännedom,

borde enligt beredningens mening uppdraget att tillsätta ombuden

lämnas åt länsstyrelserna. Ortsombuden skulle därigenom erhålla en fastare

ställning gentemot klientelet och verksamhetens statliga karaktär på ett ändamålsenligt

sätt understrykas.

Skulle åter ortsombuden i fortsättningen förbliva kommunala förtroendemän,

borde (dt samband skapas mellan det kommunala intresset och statsintresset.

I detta avseende kunde statens bostadsanskaffningslån tjäna som

förebild. Dylika lån finge nämligen icke beviljas med mindre vederbörande

kommun åtoge sig att svara för viss del av den förlust, som uppkomme genom

försummad inbetalning av ränte- eller annuitetsbelopp. På denna väg skulle

liven en förbättring i fråga örn kontrollen kunna komma till stånd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Rörande indrivningen av till betalning förfallna räntor och amorte

ringar anför beredningen slutligen.

Det borde stå klart för låntagaren, att återbetalningen av bosättningslån

icke vore en sak, som finge försummas annat än i sådana fall, där verkligt

ömmande omständigheter såsom inkallelse till militärtjänst, sjukdom etc. före

läge. Besparingsberedningen hade fått det intrycket, att riksbanken skötte

indrivningen av förfallna belopp med stor varsamhet. Beredningen ville

emellertid framhålla angelägenheten av att den bedreves även med fasthet.

Bosättningslånen vore avsedda för de skötsamma och ordentliga; begränsades

betalningsskyldigheten till att gälla dem under det att den eftersattes för de

oordentliga, innebure detta en oavsiktlig premiering av de senare. Indrivningen

av förfallna belopp borde därför effektiviseras gentemot låntagare, som

utan giltig anledning försummade att fullgöra sina förpliktelser.

3. "Vissa andra förslag och framställningar.

I en den 28 oktober 1941 dagtecknad skrift hava svenska slöjdföreningen,

samverkande bildningsförbunden, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

Fredrika-Bremerförbundet, svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund,

svenska landsbygdens kvinnoförbund, förbundet av Sveriges kristliga

förening för unga kvinnor, statens inspektris för lanthushållsskolorna och

statens instruktör i hemslöjd gjort framställning örn sådan ändring av bestämmelserna

för bosättningslånens amortering, att varje inom äktenskapet fött

barn skulle medföra en viss nedsättning av lånesumman.

Vidare har svenska slöjdföreningen — med instämmande av ett antal organisationer

m. fl. -— i en likaledes den 28 oktober 1941 dagtecknad framställning

hemställt dels örn uppdrag åt föreningen att på statens bekostnad ordna en kon

ferens med två av ortsombuden från vart och ett av landets tjugusex bosättningslånedistrikt,

dels örn ett anslag av 15,000 kronor för utarbetande och

tryckning av en lämplig broschyr rörande bosättningslånen samt för en i

Stockholm på försök anordnad rådgivningsverksamhet i samband med dessa

lån, därvid 10,000 kronor beräknats för broschyren och 5,000 kronor skulle

användas till rådgivningsverksamheten.

4. Yttranden.

I anledning av besparingsberedningens förslag hava fullmäktige i riksbanken

avgivit yttrande.

Vidare hava utlåtanden över besparingsberedningens förslag ävensom fullmäktiges

i riksbanken berörda yttrande avgivits av statskontoret, socialstyrelsen

och 1941 års befolkningsutredning. Sistnämnda utredning har tillika

avgivit yttrande över förenämnda den 28 oktober 1941 dagtecknade framställningar

av svenska slöjdföreningen m. fl.

Fullmäktige i riksbanken anmärka till en början, att man av besparingsberedningens

uttalanden kunde få den uppfattningen, att utlämnade bosättningslån

ofta missbrukades av vederbörande låntagare, men att riksbankens

erfarenhet av ifrågavarande låneverksamhet icke givit stöd för en dylik upp

fattning. Fullmäktige anföra härom följande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

Visserligen hade det förekommit fall, då uppburna lånemedel använts antingen

för ändamål, för vilka medlen ej varit avsedda, eller till inköp av sådana

bosättningsartiklar, vilka med hänsyn till låntagarnas ekonomiska ställning

varit för dyrbara eller att betrakta såsom mer eller mindre lyxartade. Dessa fall

torde emellertid i förhållande till det stora antal lån, varom här vore fråga, utgöra

undantag. Det vore dock förklarligt att dessa fall kommit att ådraga sig

en uppmärksamhet i pressen och bland allmänheten, som vore ägnad att giva

en i någon mån missvisande föreställning om låneverksamhetens ändamålsenlighet

i dess nuvarande form. Även örn fullmäktige icke ägde belägg härför,

holle fullmäktige för troligt, att det vore förhållandevis vanligare att låntagare

gjorde inköp, som kunde betraktas såsom opraktiska, eller finge betala

alltför höga priser och att de alltså till följd av oförstånd icke förmådde utnyttja

erhållet lån på bästa sätt.

Rörande de åtgärder, som kunde vidtagas till vinnande av bättre kontroll

över lånens användning, uttala sig fullmäktige härefter sålunda.

Fullmäktige delade beredningens uppfattning örn önskvärdheten av dels

att de relativt fåtaliga fall, då utlämnade bosättningslån missbrukades, för

framtiden kunde undvikas och dels att man kunde åstadkomma bättre möjligheter

att hjälpa dem till rätta, som icke förmådde använda lånemedlen på

bästa sätt. Den skärpta kontroll, som därvid skulle förutsättas, borde avse

dels uppgörande av den plan rörande avsedda inköp av möbler m. m., som

det ålåge lånesökande att avlämna, och dels kontrollen över att denna plan

sedan följdes samt att lånemedlen verkligen komme till användning härför.

Förstnämnda prövning skulle ersätta den i allmänhet summariska granskning

av lånesökandes inköpsförslag, som nu verkställdes av vederbörande ortsombud

och inom riksbanken, och skulle knytas till anbud eller priskurant

från leverantör som lånesökande uppgivit.

Såsom riksbanken i sitt av beredningen åberopade yttrande framhållit,

vore det emellertid icke möjligt för riksbanken att på det ingående sätt, som

vöre erforderligt för att vinna här avsedda syfte, pröva av lånesökande uppgjorda

inköpsplaner, utan riksbanken finge lita sig till ortsombuden. På flertalet

håll skulle ortsombuden sannolikt fullgöra den i viss mån vidgade uppgift,

som skulle komma att åvila dem, på ett tillfredsställande sätt, medan på

andra håll ortsombuden knappast skulle vara vuxna en sådan uppgift och det

torde bliva svårt att finna andra lämpliga personer, vilka fyllde även de

övriga kvalifikationer, som man hade anledning kräva.

Fullmäktige kunde i detta sammanhang icke underlåta att fästa uppmärksamheten

på att granskningen av uppgjorda bosättningsplaner vore en grannlaga

uppgift. Man borde nämligen hålla i minnet, att det här icke vore fråga

örn understöd från det allmännas sida utan om lån, som skulle återbetalas

och som av flertalet låntagare förräntades och avbetalades med en aktningsvärd

punktlighet, samt att det med hänsyn därtill icke kunde vara lämpligt

att på grund av ett relativt litet antal låntagares vårdslöshet alltför ingående

ingripa i låntagarnas handlingsfrihet. Det kunde för övrigt icke vara lyckligt

att beröva låntagarna känslan av att de handlade på eget ansvar när de upptoge

bosättningslån och skulle bestämma örn huru deras blivande hem skulle

vara inrättat.

Om man genom att anlita andra organ än riksbanken kunde åstadkomma att

vid prövning av varje låneärende förelåge en ur olika synpunkter lämplig,

godkänd inköpsplan, skulle riksbanken kunna åtaga sig tillse, att medlen sä

långt lånebeloppet räckte utbetalades för ändamål som i planen avsåges. Därvid

måste dock den reservationen göras, att det skulle bliva alltför omständligt

och i förhållande till nyttan allför dyrbart, att riksbanken skulle verk

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

ställa utbetalning mot attesterad räkning även då det gällde inköp av sådana

billigare hushållsartiklar m. m., som en nygift familj kunde behöva anskaffa.

Om medel återstode, sedan de dyrare bosättningsföremålen likviderats,

borde låntagarna lämnas fri dispositionsrätt över återstoden.

I detta sammanhang ville fullmäktige erinra om att det icke sällan förekomme

att lånesökande inköpt möbler på avbetalning. Detta måste i allmänhet

anses såsom mindre lämpligt av olika skäl. Sålunda finge låntagaren

i regel betala ett väsentligt högre pris än som skulle ha behövts vid kontantköp.

Därjämte bleve låntagarens möjligheter att förränta och amortera sitt

bosättningslån till följd av de återkommande terminsbetalningarna å avbetalningsköpet

försämrade.

Med hänsyn därtill skulle fullmäktige vilja uppställa som allmänt villkor

för utlämnande av bosättningslån, att låntagare i sin låneansökan på tro och

heder uppgåve, huruvida han häftade i skuld för bohag, som han inköpt å

avbetalning, eller att han ämnade anskaffa bosättningsföremål genom avbetalningsköp.

Lånereversen skulle i så fall kompletteras med bestämmelser

örn att lånet skulle, om riksbanken det påfordrade, omedelbart vara förfallet

till betalning, därest sökanden lämnat oriktiga uppgifter. Självfallet skulle

man i praktiken icke alltför rigoröst få tillämpa ett sådant villkor, eftersom

fall kunde förekomma, då man trots att lånesökande anskaffat eller ämnade

anskaffa en del bosättningsföremål genom avbetalningsköp rimligen borde

medgiva bosättningslån. Sistnämnda prövning borde ankomma på riksbanken.

Om avbetalningsköp förelåge borde dock förutsättningen vara, att lånesökande

träffade uppgörelse med säljaren om avbetalningsköpets avveckling be

träffande de bosättningsföremål, som skulle anskaffas genom lånet, varefter

riksbanken liksom i fråga örn övriga bosättningslån skulle betala säljaren, i

den mån lånebeloppet lämnade tillgång därtill.

Det borde vidare göras klart för såväl lånesökande som leverantörer, att

det väl kunde inträffa, att endast en del av det belopp, som avsåges i godkänd

bosättningsplan, komme att täckas av beviljat bosättningslån samt

att definitivt avtal angående inköp därför icke borde avslutas förrän låneansökan

blivit prövad.

Med anledning av besparingsberedningens förslag beträffande sättet för

tillsättandet av ortsombuden hava fullmäktige uttalat sig på följande sätt.

Riksbanken ville framhålla, att hittillsvarande erfarenheter givit vid

handen, att de av kommunerna utsedda ortsombuden i stort sett fyllt sin

uppgift på ett tillfredsställande sätt. Att det till en början, innan vana vid

behandling av hithörande låneärenden vunnits och praxis stadgat sig, i

åtskilliga fall förekommit, att ombuden icke i alla avseenden lyckats gå i land

med sin uppgift, torde vara förklarligt, men en påtaglig förbättring hade

successivt kunnat iakttagas. I de fall, då ortsombud visat sig avgjort olämpliga,

hade det varit möjligt att under hand få dem ersatta med andra.

Fullmäktige delade emellertid beredningens uppfattning, att det nuvarande

sättet för tillsättande av ortsombud kunde giva anledning till befogade invändningar

ur principiell synpunkt. Då beredningen till undanröjande därav

som huvudalternativ tänkt sig, att riksbanken i stället skulle utse ortsombuden,

ville fullmäktige framhålla, att riksbanken saknade förutsättningar

att själv utvälja ombud utan medverkan av de kommunala ortsorganen. En

lösning av frågan skulle därför kunna vara, att kommunerna finge i uppdrag

att till riksbanken insända förslag på lämpliga personer, exempelvis tre i de

mindre eller medelstora kommunerna och flera i större kommuner, där

distriktsindelning borde ifrågakomma, bland vilka riksbanken sedan hade att

välja.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Såsom beredningen ifrågasatt skulle det i stället kunna tänkas, att länsstyrelserna

utsåge ortsombud. Förfaringssättet torde i så fall böra överensstämma

med vad nyss föreslagits med den avvikelsen, att riksbankens vederbörande

avdelningskontor skulle med eget yttrande till länsstyrelsen översända

från kommunerna inkomna förslag. Fullmäktige ansåge sig emellertid

icke böra förorda en lösning i enlighet med här ifrågavarande förslag.

Mot beredningens alternativa förslag, att ortsombuden skulle bibehållas

som kommunala förtroendemän under förutsättning att kommunerna övertoge

viss del av den med'' långivningen förenade risken, hade riksbanken i

sin egenskap av fondförvaltare intet att erinra, såframt det författningsenligt

bleve fullt klarlagt, i huru hög grad riksbanken i sådant fall borde vara

bunden av ortsombudens utlåtande. Det torde icke ankomma på fullmäktige

att närmare ingå på frågan, i vad mån kommunernas ekonomiska medansvarighet

skulle kunna påverka låneverksamheten rent sakligt. Fullmäktige ville

emellertid ifrågasätta, huruvida tillräckliga skäl förelåge för den här avsedda

lösningen av frågan.

Under hänvisning till det anförda förklara fullmäktige, att de för sin del

kunde tillstyrka endast beredningens huvudalternativ beträffande tillsättande

av ortsombud i den utformning, som detsamma givits av fullmäktige.

Fullmäktige tillägga, att, örn den nuvarande tillsättningsformen skulle

bibehållas, det i allt fall syntes lämpligt, att fullmäktige erhölle befogenhet

att påkalla tillsättande av nytt ortsombud, därest av kommun utsett ombud

visade sig olämpligt och icke frivilligt avginge.

Rörande sättet för indrivning av förfallna belopp göra fullmäktige härefter

följande uttalanden.

Riksbanken hade i sitt yttrande till beredningen redogjort för de indrivningsprinciper,

som dittills tillämpats. Av sagda yttrande framginge, att riksbanken

utgått från att utmätning borde tillgripas endast i sådana fall, då

låntagaren visat vårdslöshet eller tredska, när det gällt att fullgöra sina

förpliktelser. Med hänsyn till låneverksamhetens sociala karaktär hade riksbanken

icke ansett sig böra begära utmätningsåtgärder i de fall, då oförmåga,

för vilken låntagarna icke kunde lastas, varit orsak till att de ej fullgjort

sina åtaganden. En strängare princip skulle — förutom att den komme att

vålla låntagarna ett icke motiverat obehag — knappast lända till någon

ekonomisk "fördel för statsverket; snarare skulle ett utmätningsförfarande i

fall, som här åsyftades, i allmänhet endast leda till att statsverket åsamkades

indrivningskostnader. Riksbanken hade i stället ansett sig böra utgå från

att det i regel vore förmånligare att lita på att i och för sig ordentliga och

skötsamma låntagare, om riksbanken visade förståelse för deras svårigheter,

skulle successivt inbetala lånet, när deras ekonomiska möjligheter förbättrades.

Man borde vid frågans bedömande icke förbise, att den övervägande

delen av de låntagare, som icke fullgjort åtagna förpliktelser, till

följd av beredskapsinkallelser eller andra av kriget föranledda orsaker fått

sin faktiska inkomstnivå försämrad. Under normala förhållanden skulle dessa

låntagare i allmänhet hava fullgjort sina inbetalningar punktligt. Det syntes

fullmäktige uppenbart, att man borde gå fram med försiktighet, när det gällde

indrivningsåtgärder beträffande dylika låntagare.

Att riksbanken i regel icke ansåge sig böra begära utmätning av möbler

och husgeråd — detta givetvis för det fall att uppenbarlig vårdslöshet eller

tredska från låntagarnas sida icke förelåge — föranleddes närmast därav, att

värdet på dessa föremål så gott som undantagslöst vid utmätning icke upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

skattades till så högt belopp, att utmätningsmannen ansåge sig böra taga dem

i mät (jfr 65 § utsökningslagen). Vidare hade det synts riksbanken mindre

lämpligt att låntagare, som erhållit lånet för att skaffa sig nödigt bohag,

berövades detta och därigenom tvingade samhället att i andra former söka

träda hjälpande emellan.

Av det anförda framginge, att fullmäktige i likhet med beredningen

ansåge, att effektiva indrivningsåtgärder borde vidtagas mot sådana låntagare,

som icke försökte att efter bästa förmåga fullgöra sina förpliktelser. Örn

denna grundsats dittills icke i alla fall blivit i praktiken följd — något som

beredningens erinringar syntes rikta sig emot — torde detta närmast bero

på att de upplysningar, som inhämtats örn låntagarna, i dessa fall givit en

missvisande bild av föreliggande förhållanden. För att kunna uppnå en önskvärd

sovring, erfordrades i allmänhet biträde av vederbörande ortsombud,

som även på detta område hade en viktig — och i åtskilliga fall säkerligen

ganska ömtålig och betungande — uppgift att fylla.

Det kunde tilläggas, att det för att kunna verkställa en effektiv indrivning,

när det gällde ifrågavarande klientel, skulle erfordras, att införsel i

avlöning, pension eller livränta kunde erhållas. Obetalda lånebelopp skulle

då närmast komma att jämställas med oguldna utskylder eller allmänna avgifter

(jfr 21 § lagen den 4 juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller

livränta), därvid dock någon fatalietid, inom vilken införseln skulle ske,

icke borde tillämpas. Det undandroge sig fullmäktiges bedömande, huruvida

en dylik lösning av principiella eller andra skäl finge anses utesluten.

Fullmäktige framhålla vidare, att det visat sig önskvärt att vid bedömande

av låneansökningar genom vederbörande ortsombud äga tillgång till de upplysningar

angående lånesökande, som kunde finnas hos kommunala myndigheter,

exempelvis i socialregister eller jämförliga handlingar. Såvitt fullmäktige

hade sig bekant, hade dittills dylika upplysningar icke vägrats. I

instruktionen för ortsombuden borde emellertid införas en bestämmelse örn

skyldighet för dem att inhämta dylika upplysningar samt vidarebefordra dem

till riksbanken.

Beträffande ersättningarna till ortsombuden och riksbanken göra full

mäktige följande uttalanden.

Den ersättning, som ortsombuden erhölle för sitt arbete, vore för närvarande

mycket knapp, i synnerhet för sådana ortsombud, som icke sedan

lång tid tillbaka personligen kände de lånesökande utan vore hänvisade att

från olika håll skaffa sig upplysningar om dem.

Skulle den av beredningen förordade skärpta kontrollen komma att helt

eller delvis åvila ortsombuden, bleve en höjning av deras ersättning önskvärd.

Den ersättning, som riksbanken för närvarande åtnjöte för sin befattning

med bosättningslånen, vore som i tidigare sammanhang framhållits otillräcklig,

om den avsåge att bereda full gottgörelse för riksbankens arbete. Skulle

riksbanken i enlighet med vad antytts få i uppdrag att fördela beviljade bosättningslån

å låntagarnas leverantörer, komme riksbankens arbete med bo

sättningslånen självfallet att ökas. Den redan förut knappa ersättningen skulle

därigenom komma att bliva ännu mer otillräcklig. Fullmäktige förutsatte därför

att riksbanken i så fall komme att beredas ökad gottgörelse.

Fullmäktige vore emellertid icke beredda att, innan frågan om riksbankens

framtida befattning med bosättningslånen blivit närmare bestämd, avgiva

något förslag rörande den ersättning, som borde utgå till riksbanken. Detsamma

gällde beträffande eventuell höjning av ortsombudens ersättning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Till sist hava fullmäktige ifrågasatt, huruvida man icke kunde överväga

att åstadkomma någon form av kollektivförsäkring som säkerhet mot den

risk, som förelåge att bosättningslån icke bleve återbetalda till följd av låntagarens

dödsfall. Enligt vad som inhämtats skulle — anföra fullmäktige —

premien för en riskförsäkring, som vid varje tidpunkt svarade mot icke amorterade

lånebelopp och som upphörde, när respektive lån återbetalats, uppgå

till 1.6 procent av lånesumman, därest premien uttoges på en gång genom

avdrag vid lånets utlämnande. För ett lån å 1,000 kronor skulle engångspremien

alltså utgöra 16 kronor.

Fullmäktige framhålla emellertid, att det kunde tänkas, att man i stället

som förutsättning för utlämnande av bosättningslån skulle uppställa, att den

manlige låntagaren skulle teckna vanlig dödsfallsförsäkring, såvitt hans

familjepensionsfråga ej blivit tillfredsställande ordnad. Åtminstone hälften

av de manliga låntagarna torde enligt vad erfarenheten givit vid handen frivilligt

hava tecknat dylik försäkring, innan låneansökan ingivits. Villkoret

skulle sålunda hava avseende å den återstående hälften av dessa låntagare.

Örn försäkringen beträffande sistnämnda låntagare ordnades kollektivt genom

riksbankens medverkan och premien uttoges från låntagarna i samband med

att dessa erlade ränta och amortering å erhållet bosättningslån, skulle premien

för ett försäkringsbelopp av 1,000 kronor under förutsättning av premiebetalning

till 60 år samt premiebefrielse vid sjukdom och olycksfall enligt uppgift

komma att uppgå till 25 å 30 kronor per år.

Statskontoret ansluter sig vad beträffar kontrollen över bosättningslånens

användning till vad fullmäktige i riksbanken anfört och förordar alltså, att

den erforderliga övervakningen kommer till stånd genom samverkan mellan

riksbanken och ortsombuden.

Vidare tillstyrker statskontoret riksbankens förslag rörande sättet för ortsombudens

utseende.

Med avseende å kravet på ökad effektivitet i indrivningen av förfallna

räntor och amorteringar uttalar statskontoret, att det ville förefalla statskontoret

som örn den åtstramning av indrivningsprinciperna, som kunde vara

erforderlig, skulle kunna utan svårighet vinnas genom att riksbanken i sådant

hänseende utfärdade direktiv för sina avdelningskontor med riktlinjer för

denna del av verksamheten. I nuvarande tidsläge, då de av låntagarnas beredskapstjänstgöring

beroende ekonomiska svårigheterna särskilt framträdde,

borde emellertid indrivningen ske med tillbörlig varsamhet. Under normala

förhållanden åter borde strängare förfaringssätt vara att tillråda.

Rörande ersättningarna till ortsombuden och riksbanken anför statskontoret,

att en höjning måhända bleve erforderlig, för den händelse arbetet

genom de föreslagna åtgärderna skulle komma att öka, men att statskontoret

—- i avsaknad av för bedömningen erforderliga uppgifter — icke för närvarande

hade möjlighet att göra något uttalande i ämnet.

Socialstyrelsen har icke ansett sig kunna tillstyrka besparingsberedningens

förslag rörande ökad kontroll med avseende å sättet för bosättningslånens

användning. Styrelsen anför i huvudsak följande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majrts proposition nr ISO.

Enligt det fastställda låneformuläret skulle vid låneansökans ingivande

sökanden presentera en tablå över de bosättningsföremål, som han ämnade

inköpa för lånebeloppet. Att därvid möjligheter till missbruk förelåge vöre

uppenbart. Man hade dock redan från början måst räkna med en viss riskmarginal

i detta hänseende. Det kunde ifrågasättas, huruvida missbruken

haft en sådan omfattning, att man fördenskull borde skärpa kontrollen, vilket

även skulle drabba de skötsamma låntagarna, som ändock utgjorde det övervägande

flertalet.

Den praktiska utformningen av kontrollen över bosättningslånens använd

ning hade beredningen tänkt sig så, att hela lånesumman, eller i varje fall

en väsentlig del av densamma, skulle utbetalas mot av leverantören utställd

kvitterad räkning, som av låntagaren attesterats. Detta skulle betyda, att

den kontrollerande instansen — vare sig denna bleve riksbanken själv eller

ortsombudet — skulle tilldelas avgörandet i fråga örn inköp av varje enskilt

bosättningsföremål. Det vore lätt att föreställa sig, vilka komplikationsmöjligheter

detta skulle innebära, och att det av den låntagande parten kunde

uppfattas såsom ett förmynderskap från samhällets sida. Ej heller borde

man bortse från den ideella men icke helt oviktiga synpunkten, som också

riksbanken i sitt utlåtande givit uttryck åt, att det icke vore lyckligt örn vid

den första bosättningen i det egna hemmet parternas självbestämmanderätt

och eget ansvar helt eliminerades. Denna låneform vore dock icke avsedd

som en subvention från det allmännas sida utan såsom räntebärande lån

med återbetalningsskyldighet örn än med en utpräglat social karaktär. Sty

reisen funne för sin del, att en utökning av kontrollen icke borde komma till

stånd i annan mån än att prövingen av låneklientelet borde skärpas med hänsyn

till allmänna förutsättningar och skötsamhet i ekonomiska ting. Det torde

emellertid icke vara omöjligt att påverka låntagaren att inköpa lämpliga

möbler genom att tillställa honom en broschyr härom, då låneblanketten

avhämtades.

Därest en större effektivitet vid granskningen av låneansökningar kunde

vinnas genom en ändring av formen för ombudens tillsättande, har styrelsen

icke funnit anledning till erinran häremot. Styrelsen fortsätter.

Vare sig riksbanken eller länsstyrelserna skulle utse ombuden, läge det

emellertid i sakens natur, att förslag å lämplig person i regel komme att avgivas

av vederbörande kommun och att detta förslag i stor utsträckning bleve

utslagsgivande. Ur den synpunkten skulle måhända någon större förändring

beträffande personvalet icke bliva följden av en ändring i tillsättningsbestäm

melserna, men det vore utan tvivel till fördel i det hänseendet, att en person,

som befunnits olämplig för uppdraget, lättare kunde avlägsnas och ersättas

med en för uppdraget bättre skickad. Av de båda alternativen, riksbanken

eller länsstyrelserna, funne styrelsen det senare vara att förorda, då riksbanken

helt torde sakna kännedom örn ole på ett förslag upptagna personernas

lämplighet.

Skulle den nuvarande ordningen vid tillsättningen av ortsombud bibehållas,

ville styrelsen i likhet med riksbanksfullmäktige förorda, att fullmäktige

erhölle befogenhet att påkalla tillsättande av nytt ortsombud, därest

det av kommunen utsedda icke visat sig lämpligt.

Yad angår frågan örn effekti visering av indrivningen av förfallna belopp

gör socialstyrelsen följande uttalanden.

På skäl, som av riksbanken anförts, hade dittills utmätning på grund av förfallen

räntebetalning och amortering endast tillgripits i fall av vårdslöshet och

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majds proposition nr 180.

tredska. Det syntes vara riktigt, att hänsyn toges till denna kreditgivnings

sociala karaktär. Styrelsen ville erinra om att bosättningslånen tillkommit i

ett klart befolkningspolitiskt syfte. Man hade i stor utsträckning att söka

låneklientelet inom ekonomiskt ganska svaga folkskikt, där arbetslöshet och

sjukdom, låt vara av mera tillfällig natur, avsevärt kunde rubba en uppgjord

budget. I många fall hade de exceptionellt tunga försvarsbördor, som under

det pågående kriget måst påläggas, medverkat till att eljest skötsamma låntagare

brustit i betalning. Såsom framginge av det till besparingsberedningens

promemoria fogade siffermaterialet hade de anstånd, som beviljats å

utgivna lån, i övervägande grad orsakats av inkallelserna till beredskapstj anst.

De lån, där godtagbara skäl för anstånd icke kunnat presteras eller där låntagarna

utan skäl underlåtit att fullgöra sina betalningar, uppginge endast till

något mera än 3 procent av hela antalet oreglerade lån. Örn hänsyn toges till

att beredskapsinkallelserna vore den dominerande orsaken till att lånen i viss

utsträckning blivit nödlidande, torde några invändningar icke med fog kunna

göras mot den varsamhet, varmed riksbanken gått fram i fråga örn indrivning

av icke reglerade lån. Över huvud taget vore den tid, som tilländalupit sedan

denna låneverksamhet kom till stånd, alltför kort och på grund av de av kriget

betingade förhållandena icke tjänlig att lägga till grund för ett bedömande

av denna lånefornrs sätt att fungera under normala tider. Med hänsyn därtill

funne styrelsen några andra riktlinjer för riksbankens indrivningsverksamhet

i fråga om berörda lån icke påkallade.

Socialstyrelsen framhåller, hurusom besparingsberedningen i förbigående

omnämnt, att det blivit ifrågasatt, örn icke bosättningslån borde gradvis efterskänkas

i den mån barn föddes inom de äktenskap, till vilkas ingående lån

lämnats. Denna fråga torde — anför styrelsen — komma att bliva föremål för

övervägande i samband med den pågående utredningen angående vissa ur

befolkningspolitiska synpunkter påkallade åtgärder, vilken utredning bland

annat berörde bosättningslånen. Ett sådant efterskänkande av lånen skulle

självfallet i hög grad innebära en ändring av deras karaktär, en ändring som

kunde komma att få konsekvenser beträffande kontrollen över medlens användning

och organisationen i övrigt.

Under förklaring att de av beredningen framlagda förslagen icke kunde

sägas vara av brådskande natur har socialstyrelsen till sist föreslagit, att desamma

måtte upptagas till slutlig prövning först i samband med de åtgärder,

som i samband med den befolkningspolitiska utredningen kunde komma att

föreslås.

1941 års befolknings utredning bär i sitt yttrande till en början erinrat, att

Kungl. Maj:t genom brev den 26 september 1941 uppdragit åt socialstyrelsen

att verkställa vissa undersökningar rörande verkningarna av samhällets

familjevärnande och barnavårdande verksamhet samt i anslutning därtill

anfört följande.

Enligt den undersökningsplan, som utarbetats inom socialstyrelsen i samråd

med befolkningsutredningen, skulle studiet av de familjevärnande och

barnavårdande reformernas verkningar bland annat avse den statliga bosättningslånevorksamhet,

som riksbanken utövade. För detta ändamål hade

socialstyrelsen i samråd med befolkningsutredningen företagit en specialundersökning

av låntagarklientelets sammansättning och av bosättningslånens

betydelse för de nybildade familjernas ekonomi. Dessa undersök
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

ningar torde lämna underlag för ett säkrare bedömande av resultaten av ifrågavarande

verksamhet.

Då resultatet av dessa undersökningar, som ännu icke slutförts, förelåge,

komme befolkningsutredningen att under sitt fortsatta arbete taga upp bosättningslåneverksamhetens

utformning och ställning i förhållande till andra åtgärder

till stöd för hemmen och barnen till omprövning. De i de till utredningen

remitterade handlingarna berörda frågorna komme därvid att övervägas

i ett sammanhang. I avvaktan på resultatet av dessa fortsatta överväganden

ville utredningen förorda, att bestämmelserna för bosättningslåneverksamheten

tills vidare måtte bibehållas i huvudsak oförändrade. Enligt

utredningens uppfattning borde för närvarande endast sådana mindre modifikationer

ifrågakomma, som icke rubbade grundvalarna för den dittills bedrivna

bosättningslåneverksamheten.

Utredningen förklarar härefter, att såväl besparingsberedningens förslag

rörande bosättningslåneverksamheten som den av svenska slöjdföreningen

m. fl. gjorda framställningen om nedsättningen av lånesumman för varje inom

äktenskapet fött barn enligt utredningens uppfattning vore av den natur, att

de borde göras till föremål för ytterligare överväganden i samband med utredningens

fortsatta arbete. Utredningen, som nu icke ansett sig kunna taga

slutgiltig ställning till de i nämnda framställningar gjorda förslagen, har därför

hemställt, att dessa i avvaktan på resultatet av utredningens fortsatta

arbete för närvarande icke måtte föranleda någon åtgärd.

Med anledning av den av svenska slöjdföreningen gjorda framställningen

örn anslag för viss rådgivnings- och upplysningsverksamhet i samband med

bosättningslåneverksamheten har utredningen meddelat, att dess delegation

för hem- och familjefrågor för närvarande behandlade frågan örn organisationen

av en upplysnings- och undersökningsverksamhet i hushållningsfrågor

överhuvud. Därvid hade uppkommit tanken på tillskapandet av ett organ,

vilket som huvuduppgift skulle hava att tillgodose hemmens och familjernas

intressen och där en allsidig sakkunskap rörande samtliga hushållningsfrågor

skulle finnas representerad. Innan övervägandena slutförts i fråga om dels

den fortsatta bosättningslåneverksamhetens utformning, dels inrättandet av

ett dylikt organ, som naturligen skulle medverka i en upplysningsverksamhet

av den art, slöjdföreningen föreslagit, har utredningen icke funnit sig kunna

taga ställning till sagda framställning. Utredningen har därför icke ansett sig

nu kunna tillstyrka ett anslag till svenska slöjdföreningen för rådgivningsverksamhet

i bosättningsfrågor. Icke heller har utredningen ansett det vara lämpligt

att på nuvarande stadium anordna en konferens med ortsombud från

olika delar av landet.

Utredningen finner det emellertid i hög grad önskvärt, att viss rådgivning

i samband med bosättningslåneverksamheten försöksvis anordnas. Härom

anför utredningen.

Enligt utredningens uppfattning borde lämplig sakkunnig få i uppdrag att

inom socialdepartementet följa bosättningslåneverksamheten och lägga upp

viss rådgivningsverksamhet i samband därmed. Rådgivningen skulle kunna

bedrivas av lämpliga personer, vilka på ett fåtal platser anställdes som biträdande

ortsombud eller konsulenter vid sidan av ortsombuden. Över denna

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

försöksverksamhet skulle noggranna journaler föras, så att man därav kunde

dra slutsatser rörande densammas effektivitet. Utredningen förutsatte, att

densamma och särskilt dess delegation för hem- och familjefrågor finge tillfälle

att deltaga i uppläggningen av denna försöksverksamhet. Angående

uppläggningen av denna verksamhet hade inom sistnämnda delegation utarbetats

en promemoria med vissa ytterligare synpunkter, vilken komme att

senare överlämnas. För denna försöksverksamhet syntes ett särskilt anslag

på förslagsvis 15,000 kronor böra anvisas.

Utredningen meddelar vidare, att utredningen beretts tillfälle att taga del

av en framställning till styrelsen för riksbankens avdelningskontor i Härnösand

från en skogsarbetare och hans hustru, vilka till styrelsen inkommit med

anhållan, att resterande skuld på ett till dem utlämnat bosättningslån måtte

avskrivas. Beträffande innehållet i denna framställning och däröver avgivna

yttranden har utredningen lämnat följande uppgifter.

På lånet, som utlämnats den 12 april 1938 och ursprungligen uppgått till

800 kronor, hade inalles tolv avbetalningar örn vardera 40 kronor erlagts. Det

resterande lånebeloppet, 320 kronor, hade förfallit till betalning den 12 juli

1941. Ortsombudet och fattigvårdsstyrelsens ordförande i vederbörandes

hemkommun hade i till framställningen fogade yttranden tillstyrkt densamma.

Ombudet hade i sitt yttrande framhållit, att båda makarna vore friska och

arbetsföra, att mannen vore sysselsatt med skogsarbete samt att familjen

efter giftemålet ökat så, att tre minderåriga barn funnes i familjen.

Vidare hade ombudet framhållit, att mannen icke vore arbetslös utan sysselsatt

i skogsarbete, som dock hörde till de minst inkomstbringande yrkena,

samt att vederbörandes försörjningsbörda genom dessa samverkande omständigheter

så försämrats, att en lättnad i någon form i betalningsskyldigheten

borde åstadkommas. Fattigvårdsstyrelsens ordförande hade, under åberopande

av sin kännedom örn låntagarnas ekonomiska förhållanden, föreslagit, att

resterande lånebelopp skulle avskrivas. Makarna hade ingått äktenskap den

16 april 1938. De tre barnen vore födda den 4 januari 1936, den 4 december

1938 och den 21 november 1940. Mannens kontanta årsinkomst hade uppgått

till 1,000 kronor. Några naturaförmåner åtnjöte han icke. Styrelsen för riksbankens

ifrågavarande avdelningskontor hade av principiella skäl icke ansett

sig kunna tillstyrka bifall till framställningen, då låntagarna vore friska och

arbetsföra och mannen vid tillfället icke varit arbetslös.

Med anledning av berörda framställning har utredningen förordat viss

jämkning i bestämmelserna rörande avskrivning av bosättningslån. Utredningen

anför i huvudsak.

I förevarande fall hade låntagarna under tiden från och med den 12 april

1938 till den 12 november 1941 trots mycket låg kontant årsinkomst och trots

en under amorteringsperioden genom barnens ankomst allt mera pressad

ekonomi och ökad försörjningsbörda återbetalat tre femtedelar av lånebeloppet.

Låntagarnas goda vilja och allvaret i deras föresats att fullgöra genom

lånet åtagna ekonomiska förpliktelser syntes icke kunna ifrågasättas. Starka

sociala skäl och hänsyn syntes tala för att i detta och liknande fall, då ett

återkrävande av lånet uppenbarligen skulle komma att medföra allvarliga

rubbningar i familjens ekonomi och därav betingade synnerliga försörjningssvårigheter

uppstå, möjligheter till befrielse borde föreligga. Dessa borde

icke inskränkas endast- till sådana fall, då försörjningsbördan onormalt ökats

genom barns ankomst utan syntes även böra utsträckas till fall, då fullgörandet

av underhållsskyldighet mot föräldrar medförde enahanda svårigheter.

Bihang till riksdagens protokoll 1948. / sami. Nr 180. osti 42 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 180.

Enligt nuvarande bestämmelser, vilka återfunnes i 14 och 16 §§ i kungörelsen

den 30 september 1937 (nr 809) örn bosättningslån, kunde Kungl.

Majit medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet för hela återstående

fordran eller del därav, örn någon av låntagarna avlede och lånets återbetalning

därefter skulle bereda den efterlevande synnerlig svårighet. I dylika

fall, så ock då eljest ingen eller ringa utsikt funnes, att lån komme att återbetalas,

kunde Kungl. Majit på hemställan av riksbanken meddela beslut örn

avskrivning.

Vid behandlingen i riksdagen av Kungl. Majits proposition nr 41 år 1937

angående främjande av planmässigt sparande samt inrättande av en statens

bosättningslånefond m. nr., vilken proposition givit upphovet till nuvarande

bestämmelser örn bosättningslån, hade herrar Johansson i Fredrikslund,

Svensson i Kompersmåla, Borell, Nilsson i Landeryd samt Olsson i Staxäng

avgivit reservation för förnyad skyndsam utredning och förnyat förslag i

ämnet. Samtidigt hade de ifrågasatt, huruvida icke låntagare — utöver det

av departementschefen föreslagna villkoret för befrielse från återbetalningsskyldighet,

vilket nu återfunnes i förordningens 14 § — jämväl såsom skäl

till dylik befrielse borde få åberopa förekomsten av två eller flera barnafödslar

i låntagarens familj under lånetiden och den därmed stegrade försörjningsbördan.

Befolkningsutredningen hade förut förklarat sig för närvarande icke kunna

taga ställning till förslaget örn nedsättning av lånesumman för inom äktenskapet

födda barn. Utredningen hade emellertid funnit sig böra ifrågasätta

en uppmjukning av förordningens bestämmelser örn befrielse från återbetalningsskyldighet

i sådana fall, som det här relaterade och liknande. Utredningen

hade nämligen funnit det föga tilltalande och ur befolkningspolitiska

synpunkter till och med skadligt, att i sådana fall, då återkrävande av lånen

skulle medföra uppenbara olägenheter och risker för familjens och i synnerhet

barnens försörjning dylika möjligheter icke förelåge.

Befolkningsutredningen finge därför hemställa, att i kungörelsen intoges

bestämmelser av innebörd att, då på grund av efter lånets beviljande inträffade

omständigheter låntagares försörjningsmöjligheter genom ökat antal

barn eller underhåll av föräldrar så ökat, att ett fullföljande av den ursprungliga

arnolteringsplanen icke utan synnerliga svårigheter skulle kunna

genomföras, lånet finge efterskänkas. Ifrågavarande syfte förefölle att kunna

vinnas, örn till förordningens 14 § i dess nuvarande lydelse lades ett andra

stycke av följande lydelse: »Sådan befrielse kan också medgivas, om efter

lånets beviljande låntagarnas försörjningsbörda (genom försörjningsskyldighet

mot barn eller föräldrar) så ökat, att lånets återbetalning skulle bereda

dem synnerlig svårighet.»

Till sist har befolkningsutredningen föreslagit att bosättningslån i fortsättningen

skulle få användas även för inköp av vissa slag av föremål, som

tidigare icke räknats såsom bosättningsföremål. Sitt förslag i ämnet har

utredningen utvecklat på följande sätt.

Av preliminära resultat från den av socialstyrelsen verkställda, förut omnämnda

undersökningen framginge, att bosättningslånens spridning vore

mycket ojämn. Sålunda syntes större delen av lånen gå till städernas och

tätorternas invånare, medan den rena landsbygdens befolkning endast i ringa

utsträckning tagit bosättningslån. Vidare framginge, att lånemedlen huvudsakligen

användes för inköp av bosättningsföremål i inskränkt bemärkelse

och i första hand möbler och dylikt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majlis proposition nr 180.

Befolkningskommissionen hade i sitt den 12 december 1935 avgivna betänkande

angående dels planmässigt sparande och dels statliga bosättningslån

framlagt förslag till kungörelse angående statliga bosättningslån. I 1 § 2

stycket av detta förslag hade stadgats: »Sådant lån skall hava till ändamål

att lämna tillgång till inköp av möbler eller andra bosättningsföremål eller

att underlätta förvärv av eget hem eller igångsättande av rörelse eller att

tillgodose annat därmed jämförligt ändamål.» Under frågans fortsatta behandling

hade emellertid kungörelsens 1 § erhållit sin nuvarande lydelse,

vilket motiverades med att det knappast kunde anses lämpligt att i den

ordning, som föreslagits, utlämna lån för andra ändamål än att underlätta

bosättning i egentlig mening.

Inga tvingande skäl syntes emellertid kunna åberopas för en sådan tolkning

av bestämmelsernas nuvarande formulering, att lånemedlen uteslutande

borde användas till inköp av möbler, husgeråd och dylika till ett hushålls

lösa inredning hörande föremål. Även annan erforderlig hushållsutrustning

torde få anses falla in under begreppet bosättningsföremål. Sålunda borde

dit kunna hänföras sådan teknisk hushållsutrustning av mera varaktig beskaffenhet

som underlättade husmoderns arbete i hemmet såsom exempelvis

spisar, fasta diskbänkar, tvättmaskiner och andra dylika mera nödvändiga

redskap och inventarier.

En dylik vidgad användning skulle sannolikt verka i riktning mot en mera

allmän uppskattning av lånen hos landsbygdsbefolkningen och kunna medverka

till en mera jämn spridning av dessa. Utredningen ansåge det av

behovet påkallat, att den sålunda skisserade användningen av lånemedlen

icke förhindrades genom en restriktiv tolkning av kungörelsens bestämmelser

och genom traditionella uppfattningar örn de för hemmen nödvändiga bosättningsföremålen

hos de för verksamheten anlitade organen. Örn det emellertid

vid en närmare prövning skulle befinnas att en på detta sätt vidgad användning

icke skulle kunna ifrågakomma utan ändring av gällande bestämmelser,

finge utredningen hemställa, att kungörelsens 1 § ändrades på sådant sätt,

att en användning av lånemedel i enlighet med utredningens förslag bleve

möjlig.

5. Framställning av fullmäktige i riksbanken rörande medelsbeliovet

för budgetåret 1942/43.

I skrivelse den 27 november 1941 hava fullmäktige i riksbanken framlagt

beräkningar rörande medelsbehovet för statens bosättningslånefond för nästa

budgetår. I skrivelsen hava fullmäktige anfört i huvudsak följande.

Den 30 juni 1940 hade såsom lån från statens bosättningslånefond utestått

ett sammanlagt belopp av 11,476,328 kronor, fördelat på 18,719 lån. Vid utgången

av budgetåret 1940/41 hade motsvarande belopp stigit till 15,393,499

kronor, fördelat på 27,364 lån. Det under nämnda budgetår, utlämnade lånebeloppet

hade uppgått till omkring 7,100,000 kronor, medan i avbetalningar

influtit 3,200,000 kronor. Nettoökningen av utlåningen hade alltså under

budgetåret uppgått till omkring 3,900,000 kronor.

Den 31 oktober 1941 hade det utestående lånebeloppet stigit till 17.264,953

kronor. Ökningen hade alltså under de fyra första månaderna av budgetåret

1941/42 uppgått till 1,871,454 kronor. Av de av riksdagen till fonden anvisade

medlen å sammanlagt 20,000,000 kronor hade alltså vid utgången av oktober

1941 återstått disponibelt ett belopp av (20,000,000—17,264,953) 2,735,047

kronor eller i runt tal 2,700,000 kronor.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Om man räknade med samma nettoökning av det utestående lånebeloppet

under budgetåret 1941/42 som under budgetåret 1940/41, skulle den 30 juni

1942 av anvisade medel i avjämnat tal återstå (20,000,000 —15,400,000 —

3,900,000) 700,000 kronor. Med hänsyn till att nettoökningen under den första

tredjedelen av budgetåret 1941/42 såsom förut nämnts uppgått till närmare

1,900,000 kronor mot cirka 1,500,000 kronor under motsvarande tid under budgetåret

1940/41 kunde man emellertid ifrågasätta, örn det för återstående två

tredjedelar av budgetåret 1941/42 disponibla beloppet 2,700,000 kronor icke

komme att praktiskt taget helt bliva taget i anspråk före utgången av sistnämnda

budgetår.

Örn man utginge från att låneverksamheten under budgetåret 1942/43 komme

att bliva av ungefär samma omfattning och bedrivas efter i huvudsak samma

grunder som under det senaste året, torde man böra räkna med att statens bosättningslånefond

borde ökas med 3,000,000 kronor. Vid denna beräkning hade

fullmäktige utgått från att några mera betydande förskjutningar beträffande

låntagarnas fullgörande av amorteringsskyldigheten icke komme att inträda.

Skulle förutsättningarna för beräkningen rubbas, utginge fullmäktige från att

ytterligare medel skulle kunna ställas till förfogande för ändamålet.

Fullmäktige hava alltså föreslagit, att anslaget till statens bosättningslånefond

måtte för budgetåret 1942/43 upptagas till 3,000,000 kronor.

Beträffande nästa budgetårs utgifter under anslagen till statens bosättningslån:

ersättning åt ortsombud och statens bosättningslån: ersättning åt riksbanken

hava fullmäktige icke framlagt några beräkningar.

6. Departementschefen.

Till en början anser jag mig böra framhålla, att den av staten år 1937

igångsatta och sedan dess bedrivna låneverksamheten för underlättande av bosättning

utan tvivel fyller ett verkligt behov och att de principer, som av statsmakterna

godtagits beträffande verksamheten, i sina huvuddrag visat sig ändamålsenliga.

Härmed vill jag dock icke hava sagt, att icke en viss omläggning

av verksamheten kan vara motiverad eller att ej kompletterande bestämmelser

kunna befinnas önskvärda. Med hänsyn till de undersökningar i ämnet, som

för närvarande pågå inom socialstyrelsen och 1941 års befolkningsutredning,

finner jag det emellertid icke lämpligt att nu framlägga något ändringsförslag

på basis av de förslag, som framställts av besparingsberedningen eller av fullmäktige

i riksbanken. Jag är alltså ej beredd att nu förorda ändrade bestämmelser

i syfte att vinna ökad kontroll rörande lånemedlens användning eller

någon ny ordning för utseende av ortsombuden och vill ej heller tillstyrka någon

ändrad praxis med avseende å förfarandet vid indrivning av till betalning förfallna

ränte- och amorteringsbelopp. Likaledes anser jag mig böra uppskjuta

ställningstagandet till den ifrågasatta ändringen av bestämmelserna för bosättningslåns

amortering därhän, att varje inom äktenskapet fött barn skulle medföra

en viss nedsättning av lånesumman. Samtliga dessa frågor böra i första

hand bliva föremål för övervägande inom 1941 års befolkningsutredning.

Däremot vill jag tillstyrka sådan jämkning i gällande grunder att Kungl. Maj :t

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj ris proposition nr 180.

får möjlighet att helt eller delvis medge befrielse från skyldighet att återbetala

bosättningslån, örn efter lånets beviljande låntagarnas försörjningsplikt ökat

så att återbetalningen skulle bereda dem synnerliga svårigheter. En sådan åtgärd

torde vara av billighetsskäl påkallad och kunna vidtagas utan att resultatet

av det på förevarande område pågående utredningsarbetet föregripes.

Lika med utredningen anser jag också att uttrycket »bosättningsföremål» i

gällande författning bör kunna tolkas så vidsträckt att lån bör kunna, där

så befinnes av omständigheterna motiverat, utlämnas även för anskaffande av

spisar, fasta diskbänkar eller andra likartade hushållsföremål, som äro att hänföra

till fast inredning.

Jag övergår härefter till en beräkning av föreliggande medelsbehov för

nästa budgetår.

Därvid förordar jag i enlighet nied vad fullmäktige i riksbanken föreslagit

att anslaget till statens bosättningslånefond upptages till samma

belopp, som för ändamålet anvisats för löpande budgetår, eller alltså till

3,000,000 kronor.

Icke heller med avseende å anslaget till statens bosättningslån:

ersättning åt ortsombud ifrågasätter jag någon ändring. Jag beräknar

alltså medelsbehovet till 27,000 kronor.

Anslaget till statens bosättningslån: ersättning åt riksbanken

har för vart och ett av budgetåren 1940/41 och 1941/42 varit upptaget till 50,000

kronor, medan de verkliga utgifterna för förstnämnda budgetår uppgått till

omkring 63,200 kronor. Då man knappast kan räkna med någon större nedgång

i utgifterna för berörda ändamål under nästa budgetår, hemställer jag

att anslaget nu upptages till 60,000 kronor.

Något anslag för anordnande av en konferens med ortsombuden finner jag

mig i nuvarande läge icke böra föreslå. Däremot tillstyrker jag, att för rådgivningsverksamhet

med avseende å bosättningslånen anvisas ett anslag av

15,000 kronor, att av Kungl. Maj:t disponeras i huvudsak enligt de riktlinjer,

som förordats av 1941 års befolkningsutredning. Anslaget, som bör vara obetecknat,

torde kunna rubriceras statens bosättningslån: viss upplysningsverksamhet.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för statliga

bosättningslån;

dels ock för budgetåret 1942/43 anvisa

a) under femte huvudtiteln

1) till Statens bosättningslån: Ersättning åt ortsombud ett förslagsanslag

av 27,000 kronor;

2) till Statens bosättningslån: Ersättning åt riksbanken ett

förslagsanslag av 60,000 kronor;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

3) till Statens bosättningslån: Viss upplysningsverksamhet ett

anslag av 15,000 kronor; samt

b) under Kapitalinvesteringar, Statens utlåningsfonder,

till Statens bosättningslånefond ett reservationsanslag av

3,000,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

XJr protokollet:

Bertha Klemedtson.

Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:163 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens bosättningslån. ‘ s. 1 i texten
  2. SU 1942:64 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens bosättningslån jämte en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten