Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)

1942-01-16 · 18 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 15 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:20, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 20.

1

ISr 20.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6

juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och

ungdomsskydd (barnavårdslag); given Stockholms

slott den 16 januari 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid

fogat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924

(nr 361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1942.

1 sami.

Nr 20.

2704 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård och uugdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 moni., 16 och 22 §§ samt 23 § 1 mom. hamavårdslagen

den 6 juni 19241 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §•

1 mom. Barnavårdsnämnden har----dess åtgärder.

Särskilt åligger det nämnden

att, i fall som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade

eller för annan fara till hälsan utsatta barn samt barn, som äro vanartade eller

i fara att bliva vanartade, ävensom ungdom, som är hemfallen åt ett oordentligt,

lättjefullt eller lastbart levnadssätt;

att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa

barn, samt

att enligt bestämmelserna i 7 kap. öva kontroll över fosterbarnsvården.

Jämväl i —--och handhavande.

Hurusom den---i kommunallagarna.

16 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete

med myndigheter och institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet

berör barnavården. Särskilt böra barnavårdsnämnden och skolmyndigheterna

samt barnavårdsnämnderna i olika kommuner bistå varandra.

2 mom. I kommun---— bådas verksamhet.

Föreligger i---- lämplig åtgärd.

3. mom. Då ordförande i barnavårdsnämnd av föreståndare för läroanstalt

mottager anhållan, att han personligen eller genom ställföreträdare skall deltaga

i behandling av disciplinärende, som rör någon läroanstaltens lärjunge, bör

sådan anhållan örn möjligt efterkommas samt tillgängliga upplysningar angående

lärjungens förhållanden lämnas.

22 §.

Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder beträffande
a)

barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes

för allvarlig vanvård eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa;

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet

eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat;

1 Senaste lydelse av 22 § och 23 § 1 mom. se SFS 1934: 204.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

c) barn under aderton år, som belinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder

krävas för dess tillrättaförande; samt

d) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes vara hemfallen

åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande

vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande.

23 §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i

22 § a)—c) sägs, må nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda,

vidtaga en eller flera av följande åtgärder, nämligen

a) tilldela föräldrarna, antingen inför nämnden eller genom särskilt utsett

ombud, en allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter mot barnet

samt erinra dem örn de påföljder, vilka, där rättelse ej vinnes, kunna inträda

enligt denna lag;

b) giva vanartat barn en allvarlig varning och, där så anses lämpligt,

erinra det örn de påföljder, vilka nyss nämnts; och

c) föreskriva anlitande av lämplig, till stöd för hemuppfostran inrättad

anstalt eller ock barnets hållande till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.

Är fråga---- ordentligt liv.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1942.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

16 januari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjökes, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vissa spörsmål

rörande ändringar i b arnar år dslag en samt anför:

Ändringar i barnavårdslagen hava under den senaste tiden ifrågasatts

i flera hänseenden. En i sammanhang med spörsmålet om ny lösdriverilagstiftning

uppkommen fråga örn viss utvidgning av barnavårdsnämnds befogenhet

att vidtaga åtgärder mot ungdom synes mig icke böra utbrytas ur

nämnda sammanhang. Nu upptagas däremot övriga framkomna spörsmål, vilka

gälla

a) utvidgning av barnavårdsnämnds befogenhet att vidtaga åtgärder beträffande

barn,

b) upphävande av barnavårdsnämnds rätt att förordna örn aga samt

c) åtgärder för ökat samarbete mellan skolmyndigheter och barnavårdsnämnder.

Utvidgning av barnavårdsnämnds befogenhet att vidtaga åtgärder

beträffande barn.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt 22 § a) lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd

(barnavårdslag) har barnavårdsnämnden att i enlighet med de

närmare föreskrifter, som givas i 23—25 §§ i lagen, vidtaga åtgärder beträffande

barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes

för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa.

Att döma av förarbetena till ifrågavarande stadgande synes endast kroppslig

och icke psykisk hälsa hava avsetts (propositionen nr 150 till 1924 års riksdag).

Framställning örn lagändring.

I skrivelse den 5 juli 1939 har avdelningen för barnavård inom svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet erinrat örn att vid den reform av barnavårdslagstiftningen,

som genomfördes år 1924, ökade befogenheter för barnavårdsnämnderna

tillskapades med avseende å fall av kroppslig vanvård samt

i viss mån å fall, i vilka fara för vanart förelåg. Därvid lämnades emellertid

åt sidan fall, som avsåge fara för barnets psykiska hälsa. Härutinnan åsyf
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 20. O

tade förbundet två kategorier, nämligen dels barn, vilkas psykiska hälsa på

grund av miljöförhållanden äventyrades, och dels barn, vilkas föräldrar —

i regel på grund av oförstånd eller oförmåga — tillämpade uppfostringsmetoder,

vilka verkade nedbrytande på barnets psykiska hälsotillstånd. Härom

anför förbundet ytterligare:

Yad beträffar den förstnämnda gruppen så skulle man ju, örn man endast

läser texten till 22 § a) barnavårdslagen, vara böjd att påstå, att rätt till

ingripande bör föreligga, eftersom barnet utsättes för fara till hälsan. I texten

angives icke att därmed avses endast kroppslig hälsa. Med den motivering,

som denna lagbestämmelse erhöll under förarbetena till lagen och senast i

propositionen, är det emellertid icke överraskande, att de dömande myndigheterna

tolkat bestämmelsen som avseende endast fara för kroppslig hälsa

och därför i fall av fara för barns psykiska hälsa upphävt barnavårdsnämnds

beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran. Det kan exempelvis

vara fråga örn ett barn, som vistas i ett hem tillsammans med en sinnessjuk

person, vilken efter vård å sinnessjukhus utskrivits såsom obotlig men på

samma gång ofarlig för annans säkerhet. Den sjuke kan lida av vanföreställningar

av sådan art, att samvaron med barnet är synnerligen skadligt för

detta; exempelvis kunna vanföreställningarna röra det sexuella området och

den sjuke ständigt utbreda sig örn sina sjukliga föreställningar. Sådana fall

kunna innebära en allvarlig fara för barnets psykiska hälsa. Förbundet har

sig bekant fall av denna art, där barnavårdsnämnden efter misslyckade försök

att på annat sätt skapa en för barnet betryggande ordning sett sig nödsakad

omhändertaga barnet för skyddsuppfostran men där detta beslut efter anförda

besvär av regeringsrätten upphävts, enär sådana omständigheter icke förelegat,

att på grund därav barnet borde omhändertagas för skyddsuppfostran.

Yad beträffar den andra kategorien förhåller det sig som bekant så, att

föräldrar ej sällan sakna elementära insikter örn den bästa vägen för barnets

fostran till'' en harmonisk människa och samtidigt alldeles sakna uppfattning

örn denna sin brist och envist fasthålla vid att vissa uppfostringsmetoder,

för vilka de kanske själva såsom barn varit föremål, äro de enda riktiga.

Föraldrarnas rättighet att meddela aga är synnerligen långt gående. Visserligen

har förbundet gemensamt med centralförbundets för socialt arbete barnavårdskommitté

nr. fl. institutioner under åberopande av en tidigare av sagda

kommitté ingiven framställning i skrivelse till Konungen den 13 januari 1939

hemställt örn en utredning angående revision av strafflagens bestämmelser

rörande ansvar för barnafostrare, vilka missbruka sin äganderätt, men även

om en dylik revision kommer till stånd lär det komma att kvarstå vidsträckt

befogenhet att utdela aga. Då vidare strafflagens bestämmelser icke gärna

kunna komma att gälla annat än kroppslig aga, skulle en revision av angivet

slag i varje fall lämna fall av överdriven psykisk aga eller andlig tortyr helt

oberörda. Läkare kunna vittna om vilka faror barn löpa genom föräldrarnas

oförstånd i här angivet avseende. Det kan vara fråga om ett barn, som på

ett eller annat sätt, ofta i samband med en chock av något slag, lagt sig till

med vissa olater (t. ex. icke håller sig snyggt eller snattar). Örn i ett sådant

fall barnet behandlas oriktigt, blir resultatet ofta skrämmande. I stället för

att olaterna övervinnas, kan barnets psykiska hälsa bliva fullkomligt undergrävd

och en mer eller mindre omfattande framtida psykisk invaliditet grundläggas.

Föräldrarna låta sig tyvärr i sådana fall alltför sällan övertygas av

läkaren ifråga örn den rätta behandlingsmetoden och ej ens om läkaren träder

i förbindelse med barnavårdsnämnden och eventuellt skolan uppnås en

ändring. Föräldrarna fasthålla vid att deras metod, vanligen innebärande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

kraftig aga av ett eller annat slag, är den enda riktiga. Med den innebörd,

som 22 § barnavårdslagen för närvarande äger, saknar barnavårdsnämnden

befogenhet att i sista hand tillgripa omhändertagande för skyddsuppfostran

och nämnden är sålunda — utan möjlighet att ingripa — nödsakad att åse,

hur barnets psykiska hälsa genom föräldrarnas ödesdigra oförstånd efterhand

nedbrytes.

Som en sammanfattande benämning på båda de kategorier, som här berörts,

användes understundom uttrycket psykisk misshandel, varmed sålunda

förstås psykisk skada vare sig den är betingad av miljön eller avsiktliga uppfostringsåtgärder.

Enligt förbundets mening utvisade det sålunda anförda, att det numera

funnes anledning gå något längre i fråga om barnavårdsnämndens rätt att

mot föräldrarnas vilja omhändertaga barn än som skedde år 1924. De goda

erfarenheterna i alla avseenden av tillämpningen av 1924 års barnavårdslags

bestämmelser utgjorde ett bevis för att en dylik utvidgning, utan att innebära

risk för oskäligt intrång på föräldramakten, skulle kunna möjliggöra för

barnavårdsnämnderna att i tid ingripa till hjälp för ett barn, som befunne sig

i verklig fara. Förbundet hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn

en utredning angående utvidgning av barnavårdsnämndernas befogenheter

jämlikt 22 § barnavårdslagen, syftande till att dessa befogenheter måtte

komma att innefatta jämväl fall av »psykisk misshandel».

Yttranden över framställningen.

Över svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets framställning hava

yttranden avgivits av medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och socialvårdskommittén.

Medicinalstyrelsen åberopar ett av styrelsen infordrat yttrande från medlemmen

av styrelsens vetenskapliga råd, professorn V. Wigert, vari anförts,

bland annat, att det, i betraktande av nutida psykiatrisk erfarenhet att ogynnsamma

psykiska inflytelser under barnaåldern kunna medföra allvarliga

skador på vederbörandes psykiska hälsotillstånd icke blott av övergående

utan även av varaktig natur, måste anses som en mycket allvarlig brist, att

gällande barnavårdslag icke på ett tillfredsställande sätt lämnade skydd åt

sådana barn, vilkas psykiska hälsa vore hotad eller blivit lidande genom hemmens

skadliga inflytande. Rättelse syntes enklast och fullt effektivt kunna

vinnas genom att i 22 § a) barnavårdslagen uttryckligen angåves, att »hälsa»

åsyftade såväl kroppslig som psykisk hälsa. Föreskrift borde meddelas, att

åtgärder skulle få vidtagas »beträffande barn under sexton år, som i föräldrahemmet

misshandlades eller utsattes för allvarlig vanvård eller för annan

fara till livet eller till sin kroppsliga eller andliga hälsa». Eventuellt kunde ett

tillägg vara berättigat, i vilket även fara för barnets »andliga utveckling» innefattades.

Det vore däremot mindre lämpligt att införa ett så svävande och

odefinierbart begrepp som »psykisk misshandel» bland förutsättningarna för

barnavårdsnämndens ingripande. Tolkningen av en sådan term måste vara

högst subjektiv och kunde giva anledning till ständiga tvister. I den mån

»psykisk misshandel» hotade barnets andliga hälsotillstånd, komrne den med

den föreslagna lydelsen att bliva innefattad i termen »annan fara».

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 7

Medicinalstyrelsen tillstyrker, under åberopande av vad professor Wigert

anfört, att 22 § a) barnavårdslagen ändras så, att barnavårdsnämnd skall hava

att vidtaga åtgärder »beträffande barn under sexton år, som i föräldrahemmet

misshandlas eller utsattes för allvarlig vanvård eller annan fara till kroppens

eller själens hälsa».

Socialstyrelsen förklarar sig dela svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets

uppfattning, att de faror, för vilka barns själsliga hälsa och utveckling

kunna utsättas genom skadliga miljöupplevelser och felriktad uppfostran,

utgöra tillräcklig grund för samhället att utvidga barnavårdsnämnds rätt att

mot föräldrars vilja omhändertaga barn. Till ytterligare förstärkande av

motiven för den ifrågasatta lagändringen anför socialstyrelsen:

Styrelsen vill först erinra örn ett förhållande, som blivit bestyrkt genom

nyligen företagna socialmedicinska undersökningar i Stockholm. Det har

nämligen visat sig, att bland vuxna personer med fattigvårdsunderstöd orsaken

till arbetsoförmåga i 8 procent av samtliga undersökta fall var hänförlig

till psykoneurosis; hälften av dessa nervsjukdomsfall rörde personer i åldrarna

16—50 år. Neuroserna spela tydligen en avsevärd roll såsom anledning

till fattigvård, och det är icke minst av detta skäl socialt betydelsefullt att

dessa sjukdomar motverkas, helst genom förebyggande åtgärder. Nutida

psykiatrisk erfarenhet har vidare ådagalagt, att neuroser ej sällan äga sin

upprinnelse i barndomsupplevelser, som den vuxne inte själv minns men som

ändå hava inverkan på det medvetna själslivet. Att den av svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet åsyftade utsträckningen av skyddet för barn

är ägnad att verka förebyggande mot framtida socialvård synes socialstyrelsen

alltså vara värt att särskilt uppmärksamma.

Angelägenheten av att erforderlig lagändring utan dröjsmål kommer till

stånd skärpes av det kända förhållande, varom styrelsen vidare vill erinra,

nämligen att ungdomsåldrarna och de tidigare arbetsföra åldrarna komma att

minskas under ett par decennier framåt. Vid slutet av år 1937 funnos i riket

444,888 gossar och flickor i åldrarna 16—20 år, men endast 348,858 barn i

åldrarna 6—10 år och blott 325,245 i åldrarna 1—5 år. Inför den befolkningsutveckling,

som indiceras av dessa siffror, är det en bjudande plikt för samhället

att på alla sätt skydda barnens kroppsliga och själsliga hälsa och utveckling.

Inga åtgärder, som äro ägnade att bidraga till att detta syfte främjas,

böra få underlåtas. Socialstyrelsen anser därför, att möjlighet för barnavårdsnämnd

att ingripa till skydd för barns själsliga hälsa och utveckling bör öppnas

snarast möjligt genom lagändring.

Socialstyrelsen förklarar sig till fullo inse, att svårigheter kunna möta fölen

klok och ändamålsenlig utövning från barnavårdsnämndernas sida av laglig

rätt att ingripa i fall av fara för barns själsliga hälsa. Exempel kunna

tänkas, i vilka ett skiljande av barn från hemmet skulle kunna medföra större

skada än som följer av barnets kvarblivande hos föräldrarna. Styrelsen förutsätter

emellertid, att en saklig upplysningsverksamhet i den förevarande

frågan bedrives av socialstyrelsen, till vilken statens barnavårdsinspektion

är knuten, i samråd med medicinalstyrelsen, samt att noggrann utredning och

prövning även sker i uppkomna frågor om barns skiljande från hemmet av här

aktualiserade skäl. linder denna förutsättning kan socialstyrelsen icke finna

skäl att undanskjuta den ifrågasatta åtgärden till den tidpunkt, då socialvårds
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

kommittén kan ha hunnit verkställa en översyn av barnavårdslagen. Denna

tidpunkt torde nämligen med hänsyn till mängden av för kommittén mera näraliggande

uppgifter och på grund av den förskjutning av kommitténs arbete,

som vållats av krisförhållandena, få betraktas som tämligen avlägsen. Beträffande

lagändringens utformning ansluter sig socialstyrelsen till medicinalstyrelsens

förslag.

Socialvårdskommittén anser det uppenbart, att samhället bör hava möjlighet

att skydda barn mot inflytanden, som kunna hava ogynnsam inverkan på

deras psykiska hälsa. Örn icke andra åtgärder befunnes tillräckliga, borde i

sådant syfte omhändertagande för skyddsuppfostran kunna ske. Kommittén

anför vidare:

I och för sig synas ordalagen i 22 § a) barnavårdslagen icke lägga hinder

i vägen för barnavårdsnämnds ingripande jämväl i sådana fall, varom nu är

fråga, d. v. s. då barn under 16 år i föräldrahemmet utsättes för psykisk misshandel.

Såsom barnavårdsförbundet anfört har dock rättstillämpningen på

detta område gått i motsatt riktning. Förbundets förslag innebär, att barnavårdsnämnds

ifrågavarande befogenhet skall stadfästas genom en uttrycklig

lagbestämmelse. Ehuru vissa fördelar otvivelaktigt äro förknippade med en

lagändring, kan man dock icke förbise, att åtskilliga nackdelar också kunna

yppa sig. Ett utbyte i 22 § a) barnavårdslagen av uttrycket »fara till liv eller

hälsa» mot annat uttryck, varigenom direkt utsäges, att hot mot såväl den

kroppsliga som andliga (själsliga, psykiska) hälsan skall kunna föranleda ingripande,

kan enligt kommitténs förmenande leda till tolkningen, att i andra

lagar och författningar uttrycket hälsa eller motsvarande uttryck endast avser

de rent kroppsliga förhållandena. En sådan inskränkning av ifrågavarande

uttrycks innebörd kan möjligen för lagtillämpningen medföra konsekvenser

som icke låta sig så lätt överblickas. En utväg att förebygga dessa betänkligheter

vore, örn statsmakterna på ett auktoritativt sätt kunde giva uttryck åt

den enligt kommitténs mening sakligt berättigade uppfattningen, att ordalagen

i nuvarande 22 § a) barnavårdslagen täcka även de fall, varom nu är

fråga. Kommittén anser sig icke böra lämna någon närmare anvisning på hurén

dylik förklaring skulle kunna göras, utan inskränker sig till att ifrågasätta

örn detta icke kunde ske i samband med de övriga förslag på barnavårdslagens

område, vilka skola framläggas för riksdagen.

Örn det icke befinnes lämpligt att genom ett uttalande av statsmakterna

åstadkomma den åsyftade ändrade lagtillämpningen, synes dock möjlighet

föreligga att genom viss ändring av 22 § a) barnavårdslagen nå samma mål

utan att de menliga konsekvenser, som ovan påtalats, skulle inträda. Detta

skulle nämligen kunna ske genom att nämnda lagrum gåves den förändrade

lydelsen, att barnavårdsnämnd skall vidtaga åtgärd beträffande barn under

16 år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård

eller annan fara till hälsan. Sistnämnda uttryck måste enligt kommitténs förmenande

anses omfatta såväl fysisk som psykisk hälsa, och därigenom att

denna lagändring direkt motiverades av önskemålet att möjliggöra ingripande

jämväl vid psykisk misshandel, skulle rättstillämpningen otvivelaktigt ändras i

åsyftad riktning.

Till förmån för att i 22 § a) barnavårdslagen uttryckligen utsäga, att barnavårdsnämnds

ingripande skall ske jämväl vid fall av psykisk misshandel, talar

i främsta rummet den omständigheten, att man genom en dylik åtgärd torde

vinna de största garantierna för att ändringens innebörd tydligt klarlägges för

landets barnavårdsnämnder. Kommittén förbiser härvid ingalunda, att, örn

opaginerad Kontrollera mot PDF

y

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 20.

någon av de i det föregående omförmälda utvägarna anlitas, innebörden av

desamma skulle kunna klarläggas för nämnderna genom cirkulär eller på

annat sätt. Men otvivelaktigt ha dylika åtgärder icke samma verkan som ett

uttryckligt stadgande i lagtexten. Om denna utväg befinnes lämpligast, vill

kommittén förorda att lagrummet erhåller följande lydelse: »Barnavårdsnämnden

har att---vidtaga åtgärder beträffande barn under 16 år, som

i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård eller annan

fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa.»

Kommittén framhåller slutligen, att ifrågavarande utvidgning av bestående

område för skyddsuppfostran på ett särskilt sätt aktualiserade frågan

örn den medicinska sakkunskapens medverkan vid den samhälleliga barnavården.

Kommittén hade för närvarande denna fråga under övervägande.

Någon anledning att uppskjuta genomförandet av nu föreliggande förslag i

avbidan på resultatet av kommitténs arbete på barnavårdens område torde

dock icke föreligga.

De i 22 § a) barnavårdslagen använda ordalagen — avseende det fall att

barn utsättes för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller »hälsa» -—

utesluta visserligen icke en sådan tolkning, att därunder skulle kunna ingå

såväl den kroppsliga som den själsliga hälsan. Med stöd av vissa uttalanden

under förarbetena till berörda stadgande har detsamma emellertid i praxis

ansetts avse endast den kroppsliga hälsan. I svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundets

nu föreliggande framställning samt däröver avgivna yttranden

har påvisats, att en utvidning av stadgandets tillämpningsområde är av

behovet påkallad. Därvid har ändring av författningstexten tillstyrkts av

medicinalstyrelsen och socialstyrelsen, under det att socialvårdskommittén i

första hand ifrågasatt, örn det icke kunde anses tillräckligt med ett uttalande

av statsmakterna, att nuvarande lagtext hädanefter skulle tolkas såsom omfattande

såväl den kroppsliga som den andliga (själsliga, psykiska) hälsan.

Kommittén befarade nämligen, att en ändring i barnavårdslagen kunde leda

till den tolkningen, att i andra lagar och författningar uttrycket hälsa eller

motsvarande uttryck skulle avse endast de rent kroppsliga förhållandena.

I sak föreligger, såsom av det föregående framgår, icke någon meningsskiljaktighet.

För egen del finner jag det lämpligast, att en uttrycklig bestämmelse,

som utvisar, att såväl kroppslig som själslig hälsa avses, införes i

lagen. Skulle socialvårdskommitténs nyss omförmälda farhågor i något hänseende

visa sig befogade, torde erforderliga författningsändringar för att motverka

felaktig tolkning få övervägas.

I fråga örn utformningen av den nu ifrågasatta lagändringen ansluter jag

mig, med hänsyn till önskvärdheten av att bestämmelsernas innehåll tydligt

kommer till uttryck i deras avfattning, till det senare av socialvårdskommitténs

alternativ. Jag föreslår därför, att 22 § a) barnavårdslagen gives det innehåll,

att barnavårdsnämnd har att vidtaga åtgärder beträffande barn under sexton

år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård

eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa.

Den föreslagna ändringen av 22 § a) föranleder en formell jämkning av

2 § 1 mom. andra stycket.

Departe
ments
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mcij:ts proposition nr 20.

Upphävande av barnavårdsnämnds rätt att förordna om aga.

I sitt yttrande över svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets framställning

rörande ändring av 22 § a) barnavårdslagen har medicinalstyrelsen

hemställt, att frågan örn barnavårdsnämnds rätt att jämlikt 23 § 1 mom. under

vissa förhållanden förordna örn aga måtte upptagas till prövning.

Gällande bestämmelser.

Enligt 23 § 1 mom. barnavårdslagen äger barnavårdsnämnden att beträffande

vanartade barn, i den mån omständigheterna därtill föranleda, vidtaga en

eller flera av vissa i momentet under a)—d) uppräknade åtgärder. Under c)

stadgas, att nämnden, då fråga är örn vanartad gosse under femton år eller

vanartad flicka under tolv år och övriga i 23 § omförmälda åtgärder (förmaning

till föräldrarna, varning till barnet; anlitande av till stöd för hemuppfostran

inrättad anstalt; barnets hållande till av nämnden bestämd sysselsättning)

icke kunna antagas hava åsyftad verkan samt det anses gagnelig!

med hänsyn till vad örn barnet blivit upplyst, äger föreskriva, att barnet skall

genom någon av nämndens ledamöter eller annan av nämnden utsedd lämplig

person tilldelas aga. — I förarbetena till dessa lagbestämmelser har betonats,

att aga endast borde tillgripas, där sådan med hänsyn till förhållandena i det

särskilda fallet kunde anses vara till gagn.

I fråga örn behandlingen av omhändertagna stadgas i 37 § 2 morn., att beträffande

omhändertagen, som ej fyllt 21 år och icke är skyddshemselev, tillkommer

barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit,

den rätt att hava uppsikt över den omhändertagne och att tukta honom, vilken

eljest tillkommer föräldrarna.

Medicinalstyrelsens hemställan.

Styrelsen har framhållit, att aga under vissa omständigheter kunde utsätta

ett barn för risker av enahanda art med avseende å dess psykiska hälsa som

de, vilka den förut omförmälda ändringen av 22 § a) barnavårdslagen avsåge

att undanröja.

Yttranden över framställningen.

Medicinalstyrelsens nu ifrågavarande förslag har behandlats i de förut omförmälda

yttrandena av socialstyrelsen och socialvårdskommittén.

Socialstyrelsen ansluter sig till medicinalstyrelsens förslag att frågan örn

barnavårdsnämnds rätt att förordna örn aga upptages till prövning i förevarande

sammanhang. För att vinna upplysning i frågan har socialstyrelsen,

bland annat, hos barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö inhämtat

nämndernas mening örn behovet av föreskrift i barnavårdslagen örn rätt

att förordna örn aga samt örn skälen för nämndernas uppfattningar. Av svaren

från barnavårdsnämnderna i de tre städerna hade framgått, att aga av nämnderna

efter barnavårdslagens införande år 1926 tillgripits i Göteborg endast i

två fall och beslutats i Malmö i ett fall, varvid dock beslutet icke verkställts.

Av senaste statistik med hithörande uppgifter — avseende år 1934 — framginge,

att beslut örn aga under nämnda år fattats i endast 12 fall i hela riket.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 20.

11

Barnavårdsnämnden i Stockholm anför:

Ehuru aga måste anses hava en viss avskräckande inverkan, bör den icke

komma till användning i andra fall, än då den kan verkställas tämligen omedelbart

efter förseelsen. Innan en barnavårdsnämnd hunnit verkställa utredning

och fatta beslut i ett dylikt fall, har emellertid vanligen så lång tid

förgått, att aga icke längre bör komma i fråga. Detta synes nämnden vara

en vägande invändning mot agans bibehållande. Härtill kommer att aga

enligt modern barnpsykiatrisk uppfattning anses avgjort förkastlig i många

fall, där den hittills befunnits särskilt lämplig, såsom vid vissa nidingsdåd,

djurplågeri och andra av råhet präglade förseelser. Den moderna uppfostringskonsten

har andra och bättre medel till sitt förfogande. Även örn ett

bibehållande av den ifrågavarande lagbestämmelsen enligt nämndens uppfattning

väl knappast kan medföra någon skada, finner dock nämnden, att

bestämmelsen såsom saknande praktisk betydelse för barnavårdsnämndernas

verksamhet numera bör utgå ur lagen.

Barnavårdsnämnden i Göteborg åberopar ett yttrande i ärendet av barnavårdsdirektören,

som framhållit bland annat följande:

Såsom framgår av lagtexten kan aga ifrågakomma först då andra åtgärder

icke kunna antagas leda till målet. Vidare föreskrives, att agan skall anses

gagnelig för barnet. Sistnämnda villkor framhäver — vilket ju för övrigt

a priori kan antagas överensstämma med barnavårdslagens anda och syftemål

— att aga är ett uppfostringsmedel, icke en bestraffningsform. Det är

av vikt att framhålla detta för undvikande av varje eljest nära till hands

liggande och till äventyrs förekommande applikation av straffrättsliga teorier

på spörsmålet ifråga; varav följer att allmänpreventiva syftemål icke åstundas.

Det är klart utsagt i lagen att aga i det enskilda fallet skall anses vara

gagnelig för det barn, gentemot vilket åtgärden överväges. Ett av villkoren

för åtgärdens föreskrivande är nämligen att »det anses gagneligt med hänsyn

till vad örn barnet blivit upplyst». Man måste alltså sitta inne med sådana

upplysningar örn barnet, att en viss grad av sannolikhet föreligger för att

åtgärden skall lia en gagnande verkan. Detta torde i de flesta fall innebära

att läkarundersökning måste föregå nämndens beslut i agandefrågan. Tilllämpas

bestämmelsen på detta sätt, elimineras den av socialstyrelsen ifrågasatta

faran för att barnen utsättas för risker av samma art med avseende å

deras psykiska hälsa som de, vilka den föreslagna ändringen i 22 § a) i barnavårdslagen

avser att undanröja. Det undandrager sig bedömande, huruvida

bestämmelserna örn aga av landets barnavårdsnämnder tillämpas på detta

sätt, vilket står i full överensstämmelse med stadgandets innebörd och ordalydelse.

Sker icke så, torde värdet av äganderätten kunna starkt ifrågasättas.

Barnavårdsnämnden i Göteborg har sedan barnavårdslagens ikraftträdande

föreskrivit aga i allenast två fall. Den omständigheten att nämnden tillgripit

aga i så ringa utsträckning vittnar knappast örn ett förefintligt behov

av att i barnavårdslagen bibehålla aga som uppfostringsmedel. Barnavårdsnämnden

har vid valet av åtgärder så gott som undantagslöst stannat för

övriga av lagen anvisade åtgärder, som på ett mera positivt sätt äro ägnade

att främja barnens uppfostran. Man frågar sig därför, örn inte barnavårdslagens

aganderättsbestämmelse kunde uteslutas ur lagen. En mycket kort

tid synes böra förflyta emellan föreelsens begående och verkställigheten av

agan. I regel har tämligen lång tid förflutit, innan barnavårdsnämnden får

ärendet för avgörande. Detta sker vanligen först efter inkommen polisrapport

eller efter eljest verkställd utredning om barnets förseelse. Denna

omständighet har också varit en bidragande orsak till att barnavårdsnämnden

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 20.

i Göteborg för sin del undvikit att förordna örn aga. Man har ansett aga

under sådana förhållanden vara gagnlös, och då skall den — i överensstämmelse

med lagens föreskrift — ej heller tillgripas.

Barnavårdsnämnden i Malmö yttrar:

Bortsett ifrån att användandet av den speciella förebyggande åtgärd, som

agan utgör, omgärdats med långt gående bestämmelser mot missbruk, torde

det enligt nämndens erfarenheter mera sällan föreligga sådana omständigheter,

att bestämmelsen ifråga lämpligen bör tillämpas. Härvidlag spela flera

faktorer in. En av de viktigaste är enligt nämndens mening, att agan så gott

som undantagslöst aldrig kan komma som en omedelbar reaktion mot den

begångna förseelsen utan först längre eller kortare tid därefter. Även örn

sålunda agan i ett speciellt fall skulle prövas vara den mest ändamålsenliga

åtgärden, blir den icke möjlig att använda på grund av angivna förhållanden.

Härtill kommer vidare att det kan vara förbundet med svårigheter att få

lämplig och villig person att åtaga sig uppdraget att utdela aga. Med hänsyn

till den utomordentligt ringa utsträckning, i vilken bestämmelsen örn aga

kommer till användning, och på grund av vad här ovan i övrigt anförts synes

det nämnden som örn ifrågavarande bestämmelse i barnavårdslagen lämpligen

borde utgå.

Socialstyrelsen yttrar därefter för egen del, att styrelsen, i likhet med de

tillfrågade barnavårdsnämnderna, ansåge den omständigheten, att agan ytterligt

sällan kunde komma såsom en omedelbar reaktion mot den begångna

förseelsen utan först längre eller kortare tid därefter, utgöra en vägande invändning

mot agans bibehållande. Härtill komme, att den moderna uppfostringskonsten

hade andra och bättre medel än aga till sitt förfogande för

tillrättaförande av vanartade barn. Agan vore enligt barnavårdslagens anda

och syfte ett uppfostringsmedel och icke en bestraffningsform. De i barnavårdslagen

i övrigt anvisade tillrättavisningsmedlen — övervakning, varning

och förmaning — vore på ett mera positivt sätt ägnade att främja barnens

uppfostran. Yad man än kunde anse örn aga som uppfostringsmedel, så torde

den som ett dylikt medel i en offentlig myndighets hand vara direkt olämplig.

Socialvårdskommittén framhåller, att av den utredning, som verkställts

genom socialstyrelsens försorg, framginge, att aga användes i ytterst ringa

utsträckning. Någon anledning att i barnavårdslagen bibehålla denna form

av uppfostringsmedel funnes förvisso icke, helst som aga, såsom medicinalstyrelsen

framhållit, i enskilda fall kunde vara ägnad att framkalla just de

skadliga effekter med avseende å barnets psykiska hälsa, som den föreslagna

utvidgningen av skyddsuppfostringsinstitutet avsåge att förhindra.

Departementschefen.

Av de yttranden, som avgivits med anledning av medicinalstyrelsens förslag,

att frågan örn barnavårdsnämnds rätt att förordna örn aga måtte upptagas

till prövning, framgår, att skäl av någon styrka knappast kunna anföras

för ett bibehållande av denna äganderätt. Däremot har påvisats,

att åtskilliga omständigheter tala för ett borttagande därav. Ifrågavarande

äganderätt har för övrigt av flera orsaker kommit till användning endast

i mycket ringa utsträckning. Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

jag sådan ändring av 23 § barnavårdslagen, att däri under c) upptagna bestämmelser

örn rätt för barnavårdsnämnd att föreskriva aga skola utgå.

Beträffande föreskriften i 37 § 2 mom. att barnavårdsnämnden i visst fall

äger rätt till tuktan må erinras därom, att fråga därvid endast är om den, som

blivit omhändertagen av nämnden, samt att nämnden i sådant fall trätt i föräldrarnas

ställe. Någon anledning att i förevarande sammanhang upptaga

ifrågavarande spörsmål till omprövning torde icke föreligga.

Åtgärder för ökat samarbete mellan skolmyndigheter och barnavårdsnämnder.

Gällande bestämmelser i barnavårdslagen

m. m.

I barnavårdslagen återfinnas vissa stadganden angående samarbete mellan

barnavårdsnämnder och skolor. Enligt 16 § 1 mom. bör barnavårdsnämnden

låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete med myndigheter och institutioner,

föreningar och andra, vilkas verksamhet berör barnavården.

Särskilt böra barnavårdsnämnderna i olika kommuner bistå varandra. I 17 §

andra stycket föreskrives, att kommunal myndighet, befattningshavare i

statens, landstingets eller kommunens tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd

läkare eller barnmorska hava att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom

örn förhållanden, som böra föranleda barnavårdsnämndens ingripande, ofördröjligen

göra anmälan därom. Ytterligare föreskrives i 18 § andra stycket,

att, därest ingripande påkallas beträffande barn under aderton år, som besöker

eller besökt skola, upplysning örn dess förhållande därstädes bör införskaffas.

Lärare eller lärarinna, av vilken barnet senast åtnjutit undervisning,

bör kallas till deltagande i barnavårdsnämndens överläggning rörande

barnet; möter hinder för personlig inställelse, bör läraren eller lärarinnan

avgiva skriftligt yttrande till nämnden. Rektor eller föreståndare för skola,

i vilken barnet åtnjuter eller åtnjutit undervisning, ävensom för kommunen

anställd särskild folkskolinspektör eller Överlärare bör, örn sådan person ej

är ledamot i nämnden, beredas tillfälle att deltaga i överläggningen. Slutligen

stadgas i 18 § tredje stycket, att, därest ingripande påkallas mot någon,

som fyllt aderton år, bestämmelserna i andra stycket skola äga motsvarande

tillämpning, örn han besöker läroanstalt eller anledning eljest finnes till

antagande, att utredningen i ärendet skulle befrämjas därigenom. Det må

vidare nämnas, att 2 § barnavårdslagen innehåller allmänna bestämmelser

rörande barnavårdsnämnds åligganden.

I detta sammanhang må erinras om en föreskrift i § 53 mom. 5 läroverlcsstadgan

den 17 mars 1933. Om lärjunge, som icke fyllt aderton år, blivit

förvisad från läroverket, skall, därest rektor eller kollegium finner anledning

därtill föreligga, protokoll över förvisningsdom jämte föregående undersökning

tillställas barnavårdsnämnden i lärjungens hemkommun för vidtagande

av de åtgärder i uppfostringssyfte, som enligt barnavårdslagen kunna anses

påkallade.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 20.

Framställning från svenska fattigvårds
oeh

barnavärdsförbundet.

I skrivelse den 9 november 1934 har svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets

avdelning för barnavård framhållit, att det samarbete mellan

barnavårdsnämnder och skolor, vilket i barnavårdslagen säges vara angeläget

att uppehålla, icke kommit till stånd i önskvärd utsträckning såvitt anginge

förhållandet mellan barnavårdsnämnderna, å ena, samt statens och av staten

understödda skolor, å den andra sidan. Anledningarna härtill syntes hava varit,

bland andra, i vissa fall nämndernas, i andra fall skolornas reserverade hållning

gentemot detta samarbete. Särskilt hade påtalats en bristande kontakt

mellan de nämnda myndigheterna, när fråga örn lärjunges förvisning från

skola förelegat. Härefter har anförts, bland annat:

När fråga föreligger örn lärjunges förvisning från ett läroverk, torde elevens

lagstridiga handlingar eller osedliga uppförande i regel varit av så allvarsam

beskaffenhet, att man kan tala örn vanart eller i alla händelser fara för blivande

vanart. Det är under sådana förhållanden av stor vikt, att vederbörande

barnavårdsnämnd erhåller kännedom örn elevens uppförande, så att nämnden

sättes i stånd att utöva den tillsyn över och eventuellt vidtaga de åtgärder

beträffande dylik elev, som enligt barnavårdslagens 2 § åligger nämnden. Det

synes därför önskligt, att den fakultativa underrättelse till barnavårdsnämnd,

som enligt läroverksstadgan § 53 mom. 5 bestämmes, i regel bleve avgiven och

undvekes endast då synnerligen avgörande skäl härtill ansågos föreligga.

Det har på grunder, som synas beaktansvärda, föreslagits, att beslut om

lärjunges förvisning från läroverk skulle fattas icke av kollegiet utan av en

särskild nämnd. Man har vidare tänkt sig att i denna nämnd en av ledamöterna

även vore ledamot av vederbörande barnavårdsnämnd så att på

detta sätt ett visst samarbete med barnavårdsnämnden bleve anordnat. Detta

förslag förefaller dock knappast tillfyllest. Det synes synnerligen önskligt

att, innan vid läroverket beslut örn förvisning fattas, ärendet bleve hänskjutet

till vederbörande barnavårdsnämnd för yttrande. Läroverket erhölle då ett

möjligen högst betydelsefullt besked angående nämndens uppfattning i

saken, och åt nämnden bereddes tillfälle att överlägga örn huruvida anledning

funnes i det föreliggande fallet till åtgärder från nämndens sida.---

Det är emellertid icke endast i fråga örn en lärjunges förvisning, som ett

nära samarbete mellan läroverk och barnavårdsnämnd är önskligt. Även

när lindrigare disciplinära åtgärder vidtagas gentemot en elev, vore det säkerligen

i många fall behövligt, att saken komme till vederbörande barnavårdsnämnds

kännedom. Särskilt synes detta vara betydelsefullt, då den beivrade

förseelsen förfaller kunna i viss män bero på missförhållanden i elevens för

äldrahem eller i hem, där eleven är under skolgången inackorderad. Ett ingripande

mot dylika hem torde mera sällan kunna effektivt ske från skolans

sida men väl från barnavårdsnämndens, då nämnden ju därtill äger laga befogenhet.

För ett rationellt samarbete mellan de ifrågavarande läroanstalterna och

barnavårdsnämnderna fordras givetvis också, att de senare tillräckligt intressera

sig härför och bland annat icke utan särdeles tungt vägande skäl underlåta

att begagna sig av de möjligheter till dylikt samarbete, som barnavårdslagen

giver.

Den tanken har framkastats, att 18 § i nämnda lag skulle så ändras, att

barnavårdsnämnd hade att söka förbindelse med ett barns lärare (rektor, skolföreståndare,

Överlärare) endast örn anledning funnes till antagande, att ut
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

redningen i ärendet skulle därigenom främjas. Sådan inskränkning av samarbetet

i fråga förefaller icke vara särdeles lämplig. Det torde bland annat

vara svårt att på förhand avgöra, huruvida sådant främjande av ärendet vore

att vänta av förbindelse med läraren, respektive rektor m. fl. Och liksom

nämnden ofta är i behov av att känna till de disciplinära åtgärder, skolan vidtagit

mot en lärjunge, kan säkerligen ett barns lärare mången gång ha för

barnets ledning och fostran gagn av att känna till nämndens behandling av

ärenden rörande detsamma utan att detta kunnat förutsägas.

Förbundet vill däremot gärna understryka behövligheten av vad även föreslagits,

nämligen ett klarläggande av förhållandet mellan barnavårdsnämndens

uppgifter och skolans disciplinära bestraffningsrätt, så att tydliga riktlinjer

för de båda myndigheternas verksamhet i här ifrågavarande hänseende bliva

utarbetade. Därvid torde särskilt böra beaktas, att ärendenas slutliga avgörande

såvitt möjligt påskyndas och att så ordnas att dubbla bestraffningar

undvikas.

Yttranden i anledning av framställningen.

Över svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets framställning hava

yttranden avgivits av skolöverstyrelsen, socialstyrelsen och socialvårdskommittén.

Vid den i det följande lämnade redogörelsen för innehållet i yttrandena

behandlas i huvudsak endast spörsmål angående ändringar i barnavårdslagen.

Skolöverstyrelsen — som införskaffat yttranden i ärendet från rektorerna

och kollegierna vid läroverken -— påpekar inledningsvis, att viss oklarhet

rådde rörande vilka läroanstalter framställningen åsyftade. Enligt styrelsens

uppfattning avsåges åtminstone i första hand de allmänna läroverken.

Beträffande spörsmålet, vid vilka disciplinärendens behandling ett läroverk

borde söka samarbete med vederbörande barnavårdsnämnd, framhåller

överstyrelsen, att de särskilda skolmyndigheterna måste äga ganska stor frihet

när det gällde att bedöma, i vilka fall sådant samarbete skulle förekomma.

Överstyrelsen vore vidare böjd att tro, att flertalet fall av ingripande från

barnavårdsnämnd borde komma till skolmyndighetens kännedom, icke ur

straffsynpunkt utan emedan skolmyndigheterna borde äga så individuell

kännedom som möjligt örn de lärjungar, för vilka de hade ansvar, för att kunna

behandla dem efter vars och ens individuella förutsättningar. Fall kunde

dock förekomma, då det vore lämpligare, att vad som kommit till en barnavårdsnämnds

kännedom finge stanna inom dess krets. Den lämpligaste

formen för samarbete vore förtrolig överläggning mellan en eller åtminstone

ett fåtal personer från vartdera hållet. Med hänsyn till det anförda vore stora

författningsändringar icke erforderliga. Överstyrelsen föresloge i första hand,

att sista meningen i 16 § 1 mom. barnavårdslagen måtte erhålla följande

ändrade lydelse:

»Särskilt böra barnavårdsnämnderna i olika kommuner samt barnavårdsnämnder

och skolmyndigheter bistå varandra.»

Vidare föreslås intagande av föreskrift i § 53 läroverksstadgan därom, att

rektor skulle äga rätt att, där han så funne lämpligt, anhålla, att barnavårdsnämnds

ordförande eller den han ville utse till sin representant, måtte — med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

yttranderätt men utan rösträtt — deltaga i kollegiets behandling av visst

disciplinärende. Vid behandlingen av förvisningsärenden skulle barnavårdsnämnds

ordförande tillkallas, såvida icke särskilda skäl till undantag förelåge.

För att åstadkomma motsvarighet mellan läroverksstadgan och barnavårdslagen

ifrågasätter styrelsen införande i 16 § i lagen — såsom ett nytt 3 mom.

— av en föreskrift, att sådan kallelse, som nyss sagts, örn möjligt bör efterkommas.

3 mom. skulle erhålla följande lydelse:

»Då ordförande i barnavårdsnämnd av rektor vid allmänt läroverk eller annan

läroanstalt mottager anhållan, att han personligen eller genom ställföreträdare

måtte deltaga i behandling av disciplinärende, som rör någon läroanstaltens lärjunge,

bör han örn möjligt efterkomma sådan anhållan och därvid tillhandagå

med de upplysningar angående lärjungens hemförhållanden m. m., som han kan

hava inhämtat.»

Örn det bleve regel, att representant för barnavårdsnämnd deltoge i behandlingen

av allvarligare disciplinärenden vid de allmänna läroverken, syntes

enligt skolöverstyrelsens mening syftet med fattigvårds- och barnavårdsförbundets

förslag örn ändring av § 53 mom. 5 läroverksstadgan få anses tillgodosett.

Skolöverstyrelsen framställer i förevarande sammanhang förslag till vissa

ytterligare ändringar i läroverksstadgan. Samtliga ändringar i nämnda stadga

torde komma att senare upptagas till behandling på föredragning av chefen

för ecklesiastikdepartementet.

Skolöverstyrelsen framhåller slutligen, att ytterligare riktlinjer för förhållandet

mellan barnavårdsnämnder och skolmyndigheter utöver vad som

kunde anses ligga i av överstyrelsen föreslagna ändringar i bamavårdslagen och

läroverksstadgan icke syntes erforderliga. Därest förslagen genomfördes,

hade överstyrelsen för avsikt att i ett cirkulär till rektorsämbetena fästa uppmärksamheten

på vidtagna ändringar. Ett motsvarande påpekande till barnavårdsnämnderna

vore även enligt överstyrelsens mening på sin plats.

Socialstyrelsen framhåller, att åstadkommandet av ett effektivt samarbete

mellan den offentliga barnavårdens organ, barnavårdsnämnderna, och olika

slag av skolor otvivelaktigt vore en angelägen sak. Skolmyndigheterna

åtnjöte en disciplinär bestraffningsrätt, som kunde tillämpas vid förseelser,

vilka även kunde bliva föremål för handläggning enligt barnavårdslagen.

Även bortsett från möjligheten av ett dubbelt ingripande måste det för en

skolmyndighet vid handläggning av ett ärende angående förseelse vara gagneligt

att ha tillgång till de uppgifter örn vederbörande, som kunde finnas hos

barnavårdsnämnden, och omvänt gällde detsamma. Särskilt starkt framträdde

behovet av barnavårdsnämnds medverkan, när, såsom kunde bliva fallet t. ex.

vid läroverk, fråga uppstode örn förvisning av lärjunge från skolan. De anförda

synpunkterna hade emellertid icke varit lagstiftarna främmande. De

bestämmelser, varigenom dessa synpunkter tillgodosetts, hade dock i huvudsak

tagit sikte på folkskolan och fortsättningsskolan. 13 § barnavårdslagen

stadgades sålunda angående barnavårdsnämnds sammansättning, att en av

ledamöterna skulle vara en i kommunens folkskola eller fortsättningsskola

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 1:7

anställd lärare eller lärarinna eller för kommunen anställd särskild folkskolinspektör.

Genom denna bestämmelse hade barnavårdsnämnden och lärarkåren

vid folk- och fortsättningsskolorna erhållit en gemensam ledamot, och

därigenom hade garanti vunnits för intimt samarbete. Efter att hava erinrat

örn föreskrifterna i 18 § andra och tredje styckena barnavårdslagen, anför

socialstyrelsen:

När det gäller handläggning inom en barnavårdsnämnd av ärende angående

visst barn i skolåldern, förefinnas alltså redan bestämmelser, ägnade att få

till stånd medverkan icke endast från folk- och fortsättningsskolans utan även

från läroverkens och andra läroanstalters myndigheter. När det gäller handläggning

av ett disciplinärt ärende inom en skola, saknas däremot bestämmelser

angående barnavårdsnämnds medverkan; den i läroverksstadgans § 53

mom. 5 givna fakultativa bestämmelsen örn underrättelse till barnavårdsnämnd

angående redan beslutad förvisning har ju en annan karaktär och

synes för övrigt ha ringa praktisk betydelse. I fråga örn folk- och fortsättningsskola

torde särskilda bestämmelser på grund av deras representation i

barnavårdsnämnden vara överflödiga. För övriga slag av skolor eller läroanstalter

föreligger däremot otvivelaktigt ett behov av komplettering.

Socialstyrelsen förklarar, att den helt anslöte sig till skolöverstyrelsens

förut omförmälda förslag till ändring av barnavårdslagen; nämnda förslag

avsåge alla slag av läroanstalter. Enligt socialstyrelsens åsikt funnes icke

någon anledning av uppskjuta genomförandet av ifrågasatta författningsändringar

i avvaktan på socialvårdskommitténs blivande förslag. Socialstyrelsen

framhåller slutligen, att styrelsen vid ett förverkligande av de av

skolöverstyrelsen ifrågasatta författningsändringarna komme att genom

statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör rikta en vädjan till rikets barnavårdsnämnder

att på allt sätt söka göra det åsyftade samarbetet mellan

skolorna och nämnderna till en levande verklighet.

Jämväl socialvårdsJcommittén tillstyrker, under instämmande i den motivering,

som skolöverstyrelsen anfört, de av överstyrelsen föreslagna ändringarna

i barnavårdslagen.

Då det otvivelaktigt är ett starkt samhälleligt intresse, att ett effektivt

samarbete förekommer mellan barnavårdsnämnder och skolmyndigheter, äro

de av skolöverstyrelsen framlagda förslagen till ändringar i barnavårdslagen,

genom vilka ett dylikt samarbete skulle främjas, enligt min mening lämpliga.

Ett genomförande av desamma synes icke föregripa socialvårdskommitténs

blivande förslag. Jag föreslår därför dels ett tillägg till sista punkten av 1

mom. i 16 § barnavårdslagen och dels införande i samma paragraf av ett

nytt 3 morn., allt i huvudsaklig överensstämmelse med skolöverstyrelsens

förslag.

De i förevarande sammanhang föreslagna ändringarna i barnavårdslagen,

vilka sammanfattats i ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets

barnavård, och ungdom,sskydd, (barnavårdslag), synas böra träda i kraft

den 1 april 1942.

linning till riksdagens protokoll 1942. I sami. Nr 20. ilin o 2

Departe
ments''
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj-.ts proposition nr 20.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att berörda lagförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Stockholm 1941*. K. L. Beckman» Boktryckeri.

Doktrin (1)

  1. Några synpunkter på det svenska rättssamhället, SvJT 1982 s. 44, på s. 46 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:32 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om utredning angående bildande av intressent sammanslutningar inom byggnadsplaneområde m. m. s. 1 i texten
  2. 2LU 1942:7 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 s. 5 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1982 s. 44 Några synpunkter på det svenska rättssamhället s. 46 i texten