Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)
1942-01-16 · 18 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 15 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:20, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 20.
1
ISr 20.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6
juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och
ungdomsskydd (barnavårdslag); given Stockholms
slott den 16 januari 1942.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924
(nr 361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1942.
1 sami.
Nr 20.
2704 41
2
Kungl. Majus proposition nr 20.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och uugdomsskydd (barnavårdslag).
Härigenom förordnas, att 2 § 1 moni., 16 och 22 §§ samt 23 § 1 mom. hamavårdslagen
den 6 juni 19241 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
2 §•
1 mom. Barnavårdsnämnden har----dess åtgärder.
Särskilt åligger det nämnden
att, i fall som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade
eller för annan fara till hälsan utsatta barn samt barn, som äro vanartade eller
i fara att bliva vanartade, ävensom ungdom, som är hemfallen åt ett oordentligt,
lättjefullt eller lastbart levnadssätt;
att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa
barn, samt
att enligt bestämmelserna i 7 kap. öva kontroll över fosterbarnsvården.
Jämväl i —--och handhavande.
Hurusom den---i kommunallagarna.
16 §.
1 mom. Barnavårdsnämnden bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete
med myndigheter och institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet
berör barnavården. Särskilt böra barnavårdsnämnden och skolmyndigheterna
samt barnavårdsnämnderna i olika kommuner bistå varandra.
2 mom. I kommun---— bådas verksamhet.
Föreligger i---- lämplig åtgärd.
3. mom. Då ordförande i barnavårdsnämnd av föreståndare för läroanstalt
mottager anhållan, att han personligen eller genom ställföreträdare skall deltaga
i behandling av disciplinärende, som rör någon läroanstaltens lärjunge, bör
sådan anhållan örn möjligt efterkommas samt tillgängliga upplysningar angående
lärjungens förhållanden lämnas.
22 §.
Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder beträffande
a)
barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes
för allvarlig vanvård eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa;
b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet
eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat;
1 Senaste lydelse av 22 § och 23 § 1 mom. se SFS 1934: 204.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
c) barn under aderton år, som belinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder
krävas för dess tillrättaförande; samt
d) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes vara hemfallen
åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande
vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande.
23 §.
1 mom. Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i
22 § a)—c) sägs, må nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda,
vidtaga en eller flera av följande åtgärder, nämligen
a) tilldela föräldrarna, antingen inför nämnden eller genom särskilt utsett
ombud, en allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter mot barnet
samt erinra dem örn de påföljder, vilka, där rättelse ej vinnes, kunna inträda
enligt denna lag;
b) giva vanartat barn en allvarlig varning och, där så anses lämpligt,
erinra det örn de påföljder, vilka nyss nämnts; och
c) föreskriva anlitande av lämplig, till stöd för hemuppfostran inrättad
anstalt eller ock barnets hållande till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.
Är fråga---- ordentligt liv.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1942.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 januari 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjökes, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vissa spörsmål
rörande ändringar i b arnar år dslag en samt anför:
Ändringar i barnavårdslagen hava under den senaste tiden ifrågasatts
i flera hänseenden. En i sammanhang med spörsmålet om ny lösdriverilagstiftning
uppkommen fråga örn viss utvidgning av barnavårdsnämnds befogenhet
att vidtaga åtgärder mot ungdom synes mig icke böra utbrytas ur
nämnda sammanhang. Nu upptagas däremot övriga framkomna spörsmål, vilka
gälla
a) utvidgning av barnavårdsnämnds befogenhet att vidtaga åtgärder beträffande
barn,
b) upphävande av barnavårdsnämnds rätt att förordna örn aga samt
c) åtgärder för ökat samarbete mellan skolmyndigheter och barnavårdsnämnder.
Utvidgning av barnavårdsnämnds befogenhet att vidtaga åtgärder
beträffande barn.
Gällande bestämmelser.
Jämlikt 22 § a) lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag) har barnavårdsnämnden att i enlighet med de
närmare föreskrifter, som givas i 23—25 §§ i lagen, vidtaga åtgärder beträffande
barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes
för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa.
Att döma av förarbetena till ifrågavarande stadgande synes endast kroppslig
och icke psykisk hälsa hava avsetts (propositionen nr 150 till 1924 års riksdag).
Framställning örn lagändring.
I skrivelse den 5 juli 1939 har avdelningen för barnavård inom svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet erinrat örn att vid den reform av barnavårdslagstiftningen,
som genomfördes år 1924, ökade befogenheter för barnavårdsnämnderna
tillskapades med avseende å fall av kroppslig vanvård samt
i viss mån å fall, i vilka fara för vanart förelåg. Därvid lämnades emellertid
åt sidan fall, som avsåge fara för barnets psykiska hälsa. Härutinnan åsyf
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Mcij:ts proposition nr 20. O
tade förbundet två kategorier, nämligen dels barn, vilkas psykiska hälsa på
grund av miljöförhållanden äventyrades, och dels barn, vilkas föräldrar —
i regel på grund av oförstånd eller oförmåga — tillämpade uppfostringsmetoder,
vilka verkade nedbrytande på barnets psykiska hälsotillstånd. Härom
anför förbundet ytterligare:
Yad beträffar den förstnämnda gruppen så skulle man ju, örn man endast
läser texten till 22 § a) barnavårdslagen, vara böjd att påstå, att rätt till
ingripande bör föreligga, eftersom barnet utsättes för fara till hälsan. I texten
angives icke att därmed avses endast kroppslig hälsa. Med den motivering,
som denna lagbestämmelse erhöll under förarbetena till lagen och senast i
propositionen, är det emellertid icke överraskande, att de dömande myndigheterna
tolkat bestämmelsen som avseende endast fara för kroppslig hälsa
och därför i fall av fara för barns psykiska hälsa upphävt barnavårdsnämnds
beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran. Det kan exempelvis
vara fråga örn ett barn, som vistas i ett hem tillsammans med en sinnessjuk
person, vilken efter vård å sinnessjukhus utskrivits såsom obotlig men på
samma gång ofarlig för annans säkerhet. Den sjuke kan lida av vanföreställningar
av sådan art, att samvaron med barnet är synnerligen skadligt för
detta; exempelvis kunna vanföreställningarna röra det sexuella området och
den sjuke ständigt utbreda sig örn sina sjukliga föreställningar. Sådana fall
kunna innebära en allvarlig fara för barnets psykiska hälsa. Förbundet har
sig bekant fall av denna art, där barnavårdsnämnden efter misslyckade försök
att på annat sätt skapa en för barnet betryggande ordning sett sig nödsakad
omhändertaga barnet för skyddsuppfostran men där detta beslut efter anförda
besvär av regeringsrätten upphävts, enär sådana omständigheter icke förelegat,
att på grund därav barnet borde omhändertagas för skyddsuppfostran.
Yad beträffar den andra kategorien förhåller det sig som bekant så, att
föräldrar ej sällan sakna elementära insikter örn den bästa vägen för barnets
fostran till'' en harmonisk människa och samtidigt alldeles sakna uppfattning
örn denna sin brist och envist fasthålla vid att vissa uppfostringsmetoder,
för vilka de kanske själva såsom barn varit föremål, äro de enda riktiga.
Föraldrarnas rättighet att meddela aga är synnerligen långt gående. Visserligen
har förbundet gemensamt med centralförbundets för socialt arbete barnavårdskommitté
nr. fl. institutioner under åberopande av en tidigare av sagda
kommitté ingiven framställning i skrivelse till Konungen den 13 januari 1939
hemställt örn en utredning angående revision av strafflagens bestämmelser
rörande ansvar för barnafostrare, vilka missbruka sin äganderätt, men även
om en dylik revision kommer till stånd lär det komma att kvarstå vidsträckt
befogenhet att utdela aga. Då vidare strafflagens bestämmelser icke gärna
kunna komma att gälla annat än kroppslig aga, skulle en revision av angivet
slag i varje fall lämna fall av överdriven psykisk aga eller andlig tortyr helt
oberörda. Läkare kunna vittna om vilka faror barn löpa genom föräldrarnas
oförstånd i här angivet avseende. Det kan vara fråga om ett barn, som på
ett eller annat sätt, ofta i samband med en chock av något slag, lagt sig till
med vissa olater (t. ex. icke håller sig snyggt eller snattar). Örn i ett sådant
fall barnet behandlas oriktigt, blir resultatet ofta skrämmande. I stället för
att olaterna övervinnas, kan barnets psykiska hälsa bliva fullkomligt undergrävd
och en mer eller mindre omfattande framtida psykisk invaliditet grundläggas.
Föräldrarna låta sig tyvärr i sådana fall alltför sällan övertygas av
läkaren ifråga örn den rätta behandlingsmetoden och ej ens om läkaren träder
i förbindelse med barnavårdsnämnden och eventuellt skolan uppnås en
ändring. Föräldrarna fasthålla vid att deras metod, vanligen innebärande
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
kraftig aga av ett eller annat slag, är den enda riktiga. Med den innebörd,
som 22 § barnavårdslagen för närvarande äger, saknar barnavårdsnämnden
befogenhet att i sista hand tillgripa omhändertagande för skyddsuppfostran
och nämnden är sålunda — utan möjlighet att ingripa — nödsakad att åse,
hur barnets psykiska hälsa genom föräldrarnas ödesdigra oförstånd efterhand
nedbrytes.
Som en sammanfattande benämning på båda de kategorier, som här berörts,
användes understundom uttrycket psykisk misshandel, varmed sålunda
förstås psykisk skada vare sig den är betingad av miljön eller avsiktliga uppfostringsåtgärder.
Enligt förbundets mening utvisade det sålunda anförda, att det numera
funnes anledning gå något längre i fråga om barnavårdsnämndens rätt att
mot föräldrarnas vilja omhändertaga barn än som skedde år 1924. De goda
erfarenheterna i alla avseenden av tillämpningen av 1924 års barnavårdslags
bestämmelser utgjorde ett bevis för att en dylik utvidgning, utan att innebära
risk för oskäligt intrång på föräldramakten, skulle kunna möjliggöra för
barnavårdsnämnderna att i tid ingripa till hjälp för ett barn, som befunne sig
i verklig fara. Förbundet hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn
en utredning angående utvidgning av barnavårdsnämndernas befogenheter
jämlikt 22 § barnavårdslagen, syftande till att dessa befogenheter måtte
komma att innefatta jämväl fall av »psykisk misshandel».
Yttranden över framställningen.
Över svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets framställning hava
yttranden avgivits av medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och socialvårdskommittén.
Medicinalstyrelsen åberopar ett av styrelsen infordrat yttrande från medlemmen
av styrelsens vetenskapliga råd, professorn V. Wigert, vari anförts,
bland annat, att det, i betraktande av nutida psykiatrisk erfarenhet att ogynnsamma
psykiska inflytelser under barnaåldern kunna medföra allvarliga
skador på vederbörandes psykiska hälsotillstånd icke blott av övergående
utan även av varaktig natur, måste anses som en mycket allvarlig brist, att
gällande barnavårdslag icke på ett tillfredsställande sätt lämnade skydd åt
sådana barn, vilkas psykiska hälsa vore hotad eller blivit lidande genom hemmens
skadliga inflytande. Rättelse syntes enklast och fullt effektivt kunna
vinnas genom att i 22 § a) barnavårdslagen uttryckligen angåves, att »hälsa»
åsyftade såväl kroppslig som psykisk hälsa. Föreskrift borde meddelas, att
åtgärder skulle få vidtagas »beträffande barn under sexton år, som i föräldrahemmet
misshandlades eller utsattes för allvarlig vanvård eller för annan
fara till livet eller till sin kroppsliga eller andliga hälsa». Eventuellt kunde ett
tillägg vara berättigat, i vilket även fara för barnets »andliga utveckling» innefattades.
Det vore däremot mindre lämpligt att införa ett så svävande och
odefinierbart begrepp som »psykisk misshandel» bland förutsättningarna för
barnavårdsnämndens ingripande. Tolkningen av en sådan term måste vara
högst subjektiv och kunde giva anledning till ständiga tvister. I den mån
»psykisk misshandel» hotade barnets andliga hälsotillstånd, komrne den med
den föreslagna lydelsen att bliva innefattad i termen »annan fara».
Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 7
Medicinalstyrelsen tillstyrker, under åberopande av vad professor Wigert
anfört, att 22 § a) barnavårdslagen ändras så, att barnavårdsnämnd skall hava
att vidtaga åtgärder »beträffande barn under sexton år, som i föräldrahemmet
misshandlas eller utsattes för allvarlig vanvård eller annan fara till kroppens
eller själens hälsa».
Socialstyrelsen förklarar sig dela svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets
uppfattning, att de faror, för vilka barns själsliga hälsa och utveckling
kunna utsättas genom skadliga miljöupplevelser och felriktad uppfostran,
utgöra tillräcklig grund för samhället att utvidga barnavårdsnämnds rätt att
mot föräldrars vilja omhändertaga barn. Till ytterligare förstärkande av
motiven för den ifrågasatta lagändringen anför socialstyrelsen:
Styrelsen vill först erinra örn ett förhållande, som blivit bestyrkt genom
nyligen företagna socialmedicinska undersökningar i Stockholm. Det har
nämligen visat sig, att bland vuxna personer med fattigvårdsunderstöd orsaken
till arbetsoförmåga i 8 procent av samtliga undersökta fall var hänförlig
till psykoneurosis; hälften av dessa nervsjukdomsfall rörde personer i åldrarna
16—50 år. Neuroserna spela tydligen en avsevärd roll såsom anledning
till fattigvård, och det är icke minst av detta skäl socialt betydelsefullt att
dessa sjukdomar motverkas, helst genom förebyggande åtgärder. Nutida
psykiatrisk erfarenhet har vidare ådagalagt, att neuroser ej sällan äga sin
upprinnelse i barndomsupplevelser, som den vuxne inte själv minns men som
ändå hava inverkan på det medvetna själslivet. Att den av svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet åsyftade utsträckningen av skyddet för barn
är ägnad att verka förebyggande mot framtida socialvård synes socialstyrelsen
alltså vara värt att särskilt uppmärksamma.
Angelägenheten av att erforderlig lagändring utan dröjsmål kommer till
stånd skärpes av det kända förhållande, varom styrelsen vidare vill erinra,
nämligen att ungdomsåldrarna och de tidigare arbetsföra åldrarna komma att
minskas under ett par decennier framåt. Vid slutet av år 1937 funnos i riket
444,888 gossar och flickor i åldrarna 16—20 år, men endast 348,858 barn i
åldrarna 6—10 år och blott 325,245 i åldrarna 1—5 år. Inför den befolkningsutveckling,
som indiceras av dessa siffror, är det en bjudande plikt för samhället
att på alla sätt skydda barnens kroppsliga och själsliga hälsa och utveckling.
Inga åtgärder, som äro ägnade att bidraga till att detta syfte främjas,
böra få underlåtas. Socialstyrelsen anser därför, att möjlighet för barnavårdsnämnd
att ingripa till skydd för barns själsliga hälsa och utveckling bör öppnas
snarast möjligt genom lagändring.
Socialstyrelsen förklarar sig till fullo inse, att svårigheter kunna möta fölen
klok och ändamålsenlig utövning från barnavårdsnämndernas sida av laglig
rätt att ingripa i fall av fara för barns själsliga hälsa. Exempel kunna
tänkas, i vilka ett skiljande av barn från hemmet skulle kunna medföra större
skada än som följer av barnets kvarblivande hos föräldrarna. Styrelsen förutsätter
emellertid, att en saklig upplysningsverksamhet i den förevarande
frågan bedrives av socialstyrelsen, till vilken statens barnavårdsinspektion
är knuten, i samråd med medicinalstyrelsen, samt att noggrann utredning och
prövning även sker i uppkomna frågor om barns skiljande från hemmet av här
aktualiserade skäl. linder denna förutsättning kan socialstyrelsen icke finna
skäl att undanskjuta den ifrågasatta åtgärden till den tidpunkt, då socialvårds
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
kommittén kan ha hunnit verkställa en översyn av barnavårdslagen. Denna
tidpunkt torde nämligen med hänsyn till mängden av för kommittén mera näraliggande
uppgifter och på grund av den förskjutning av kommitténs arbete,
som vållats av krisförhållandena, få betraktas som tämligen avlägsen. Beträffande
lagändringens utformning ansluter sig socialstyrelsen till medicinalstyrelsens
förslag.
Socialvårdskommittén anser det uppenbart, att samhället bör hava möjlighet
att skydda barn mot inflytanden, som kunna hava ogynnsam inverkan på
deras psykiska hälsa. Örn icke andra åtgärder befunnes tillräckliga, borde i
sådant syfte omhändertagande för skyddsuppfostran kunna ske. Kommittén
anför vidare:
I och för sig synas ordalagen i 22 § a) barnavårdslagen icke lägga hinder
i vägen för barnavårdsnämnds ingripande jämväl i sådana fall, varom nu är
fråga, d. v. s. då barn under 16 år i föräldrahemmet utsättes för psykisk misshandel.
Såsom barnavårdsförbundet anfört har dock rättstillämpningen på
detta område gått i motsatt riktning. Förbundets förslag innebär, att barnavårdsnämnds
ifrågavarande befogenhet skall stadfästas genom en uttrycklig
lagbestämmelse. Ehuru vissa fördelar otvivelaktigt äro förknippade med en
lagändring, kan man dock icke förbise, att åtskilliga nackdelar också kunna
yppa sig. Ett utbyte i 22 § a) barnavårdslagen av uttrycket »fara till liv eller
hälsa» mot annat uttryck, varigenom direkt utsäges, att hot mot såväl den
kroppsliga som andliga (själsliga, psykiska) hälsan skall kunna föranleda ingripande,
kan enligt kommitténs förmenande leda till tolkningen, att i andra
lagar och författningar uttrycket hälsa eller motsvarande uttryck endast avser
de rent kroppsliga förhållandena. En sådan inskränkning av ifrågavarande
uttrycks innebörd kan möjligen för lagtillämpningen medföra konsekvenser
som icke låta sig så lätt överblickas. En utväg att förebygga dessa betänkligheter
vore, örn statsmakterna på ett auktoritativt sätt kunde giva uttryck åt
den enligt kommitténs mening sakligt berättigade uppfattningen, att ordalagen
i nuvarande 22 § a) barnavårdslagen täcka även de fall, varom nu är
fråga. Kommittén anser sig icke böra lämna någon närmare anvisning på hurén
dylik förklaring skulle kunna göras, utan inskränker sig till att ifrågasätta
örn detta icke kunde ske i samband med de övriga förslag på barnavårdslagens
område, vilka skola framläggas för riksdagen.
Örn det icke befinnes lämpligt att genom ett uttalande av statsmakterna
åstadkomma den åsyftade ändrade lagtillämpningen, synes dock möjlighet
föreligga att genom viss ändring av 22 § a) barnavårdslagen nå samma mål
utan att de menliga konsekvenser, som ovan påtalats, skulle inträda. Detta
skulle nämligen kunna ske genom att nämnda lagrum gåves den förändrade
lydelsen, att barnavårdsnämnd skall vidtaga åtgärd beträffande barn under
16 år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård
eller annan fara till hälsan. Sistnämnda uttryck måste enligt kommitténs förmenande
anses omfatta såväl fysisk som psykisk hälsa, och därigenom att
denna lagändring direkt motiverades av önskemålet att möjliggöra ingripande
jämväl vid psykisk misshandel, skulle rättstillämpningen otvivelaktigt ändras i
åsyftad riktning.
Till förmån för att i 22 § a) barnavårdslagen uttryckligen utsäga, att barnavårdsnämnds
ingripande skall ske jämväl vid fall av psykisk misshandel, talar
i främsta rummet den omständigheten, att man genom en dylik åtgärd torde
vinna de största garantierna för att ändringens innebörd tydligt klarlägges för
landets barnavårdsnämnder. Kommittén förbiser härvid ingalunda, att, örn
opaginerad Kontrollera mot PDF
y
Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 20.
någon av de i det föregående omförmälda utvägarna anlitas, innebörden av
desamma skulle kunna klarläggas för nämnderna genom cirkulär eller på
annat sätt. Men otvivelaktigt ha dylika åtgärder icke samma verkan som ett
uttryckligt stadgande i lagtexten. Om denna utväg befinnes lämpligast, vill
kommittén förorda att lagrummet erhåller följande lydelse: »Barnavårdsnämnden
har att---vidtaga åtgärder beträffande barn under 16 år, som
i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård eller annan
fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa.»
Kommittén framhåller slutligen, att ifrågavarande utvidgning av bestående
område för skyddsuppfostran på ett särskilt sätt aktualiserade frågan
örn den medicinska sakkunskapens medverkan vid den samhälleliga barnavården.
Kommittén hade för närvarande denna fråga under övervägande.
Någon anledning att uppskjuta genomförandet av nu föreliggande förslag i
avbidan på resultatet av kommitténs arbete på barnavårdens område torde
dock icke föreligga.
De i 22 § a) barnavårdslagen använda ordalagen — avseende det fall att
barn utsättes för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller »hälsa» -—
utesluta visserligen icke en sådan tolkning, att därunder skulle kunna ingå
såväl den kroppsliga som den själsliga hälsan. Med stöd av vissa uttalanden
under förarbetena till berörda stadgande har detsamma emellertid i praxis
ansetts avse endast den kroppsliga hälsan. I svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundets
nu föreliggande framställning samt däröver avgivna yttranden
har påvisats, att en utvidning av stadgandets tillämpningsområde är av
behovet påkallad. Därvid har ändring av författningstexten tillstyrkts av
medicinalstyrelsen och socialstyrelsen, under det att socialvårdskommittén i
första hand ifrågasatt, örn det icke kunde anses tillräckligt med ett uttalande
av statsmakterna, att nuvarande lagtext hädanefter skulle tolkas såsom omfattande
såväl den kroppsliga som den andliga (själsliga, psykiska) hälsan.
Kommittén befarade nämligen, att en ändring i barnavårdslagen kunde leda
till den tolkningen, att i andra lagar och författningar uttrycket hälsa eller
motsvarande uttryck skulle avse endast de rent kroppsliga förhållandena.
I sak föreligger, såsom av det föregående framgår, icke någon meningsskiljaktighet.
För egen del finner jag det lämpligast, att en uttrycklig bestämmelse,
som utvisar, att såväl kroppslig som själslig hälsa avses, införes i
lagen. Skulle socialvårdskommitténs nyss omförmälda farhågor i något hänseende
visa sig befogade, torde erforderliga författningsändringar för att motverka
felaktig tolkning få övervägas.
I fråga örn utformningen av den nu ifrågasatta lagändringen ansluter jag
mig, med hänsyn till önskvärdheten av att bestämmelsernas innehåll tydligt
kommer till uttryck i deras avfattning, till det senare av socialvårdskommitténs
alternativ. Jag föreslår därför, att 22 § a) barnavårdslagen gives det innehåll,
att barnavårdsnämnd har att vidtaga åtgärder beträffande barn under sexton
år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård
eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa.
Den föreslagna ändringen av 22 § a) föranleder en formell jämkning av
2 § 1 mom. andra stycket.
Departe
ments
chefen.
10
Kungl. Mcij:ts proposition nr 20.
Upphävande av barnavårdsnämnds rätt att förordna om aga.
I sitt yttrande över svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets framställning
rörande ändring av 22 § a) barnavårdslagen har medicinalstyrelsen
hemställt, att frågan örn barnavårdsnämnds rätt att jämlikt 23 § 1 mom. under
vissa förhållanden förordna örn aga måtte upptagas till prövning.
Gällande bestämmelser.
Enligt 23 § 1 mom. barnavårdslagen äger barnavårdsnämnden att beträffande
vanartade barn, i den mån omständigheterna därtill föranleda, vidtaga en
eller flera av vissa i momentet under a)—d) uppräknade åtgärder. Under c)
stadgas, att nämnden, då fråga är örn vanartad gosse under femton år eller
vanartad flicka under tolv år och övriga i 23 § omförmälda åtgärder (förmaning
till föräldrarna, varning till barnet; anlitande av till stöd för hemuppfostran
inrättad anstalt; barnets hållande till av nämnden bestämd sysselsättning)
icke kunna antagas hava åsyftad verkan samt det anses gagnelig!
med hänsyn till vad örn barnet blivit upplyst, äger föreskriva, att barnet skall
genom någon av nämndens ledamöter eller annan av nämnden utsedd lämplig
person tilldelas aga. — I förarbetena till dessa lagbestämmelser har betonats,
att aga endast borde tillgripas, där sådan med hänsyn till förhållandena i det
särskilda fallet kunde anses vara till gagn.
I fråga örn behandlingen av omhändertagna stadgas i 37 § 2 morn., att beträffande
omhändertagen, som ej fyllt 21 år och icke är skyddshemselev, tillkommer
barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit,
den rätt att hava uppsikt över den omhändertagne och att tukta honom, vilken
eljest tillkommer föräldrarna.
Medicinalstyrelsens hemställan.
Styrelsen har framhållit, att aga under vissa omständigheter kunde utsätta
ett barn för risker av enahanda art med avseende å dess psykiska hälsa som
de, vilka den förut omförmälda ändringen av 22 § a) barnavårdslagen avsåge
att undanröja.
Yttranden över framställningen.
Medicinalstyrelsens nu ifrågavarande förslag har behandlats i de förut omförmälda
yttrandena av socialstyrelsen och socialvårdskommittén.
Socialstyrelsen ansluter sig till medicinalstyrelsens förslag att frågan örn
barnavårdsnämnds rätt att förordna örn aga upptages till prövning i förevarande
sammanhang. För att vinna upplysning i frågan har socialstyrelsen,
bland annat, hos barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö inhämtat
nämndernas mening örn behovet av föreskrift i barnavårdslagen örn rätt
att förordna örn aga samt örn skälen för nämndernas uppfattningar. Av svaren
från barnavårdsnämnderna i de tre städerna hade framgått, att aga av nämnderna
efter barnavårdslagens införande år 1926 tillgripits i Göteborg endast i
två fall och beslutats i Malmö i ett fall, varvid dock beslutet icke verkställts.
Av senaste statistik med hithörande uppgifter — avseende år 1934 — framginge,
att beslut örn aga under nämnda år fattats i endast 12 fall i hela riket.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 20.
11
Barnavårdsnämnden i Stockholm anför:
Ehuru aga måste anses hava en viss avskräckande inverkan, bör den icke
komma till användning i andra fall, än då den kan verkställas tämligen omedelbart
efter förseelsen. Innan en barnavårdsnämnd hunnit verkställa utredning
och fatta beslut i ett dylikt fall, har emellertid vanligen så lång tid
förgått, att aga icke längre bör komma i fråga. Detta synes nämnden vara
en vägande invändning mot agans bibehållande. Härtill kommer att aga
enligt modern barnpsykiatrisk uppfattning anses avgjort förkastlig i många
fall, där den hittills befunnits särskilt lämplig, såsom vid vissa nidingsdåd,
djurplågeri och andra av råhet präglade förseelser. Den moderna uppfostringskonsten
har andra och bättre medel till sitt förfogande. Även örn ett
bibehållande av den ifrågavarande lagbestämmelsen enligt nämndens uppfattning
väl knappast kan medföra någon skada, finner dock nämnden, att
bestämmelsen såsom saknande praktisk betydelse för barnavårdsnämndernas
verksamhet numera bör utgå ur lagen.
Barnavårdsnämnden i Göteborg åberopar ett yttrande i ärendet av barnavårdsdirektören,
som framhållit bland annat följande:
Såsom framgår av lagtexten kan aga ifrågakomma först då andra åtgärder
icke kunna antagas leda till målet. Vidare föreskrives, att agan skall anses
gagnelig för barnet. Sistnämnda villkor framhäver — vilket ju för övrigt
a priori kan antagas överensstämma med barnavårdslagens anda och syftemål
— att aga är ett uppfostringsmedel, icke en bestraffningsform. Det är
av vikt att framhålla detta för undvikande av varje eljest nära till hands
liggande och till äventyrs förekommande applikation av straffrättsliga teorier
på spörsmålet ifråga; varav följer att allmänpreventiva syftemål icke åstundas.
Det är klart utsagt i lagen att aga i det enskilda fallet skall anses vara
gagnelig för det barn, gentemot vilket åtgärden överväges. Ett av villkoren
för åtgärdens föreskrivande är nämligen att »det anses gagneligt med hänsyn
till vad örn barnet blivit upplyst». Man måste alltså sitta inne med sådana
upplysningar örn barnet, att en viss grad av sannolikhet föreligger för att
åtgärden skall lia en gagnande verkan. Detta torde i de flesta fall innebära
att läkarundersökning måste föregå nämndens beslut i agandefrågan. Tilllämpas
bestämmelsen på detta sätt, elimineras den av socialstyrelsen ifrågasatta
faran för att barnen utsättas för risker av samma art med avseende å
deras psykiska hälsa som de, vilka den föreslagna ändringen i 22 § a) i barnavårdslagen
avser att undanröja. Det undandrager sig bedömande, huruvida
bestämmelserna örn aga av landets barnavårdsnämnder tillämpas på detta
sätt, vilket står i full överensstämmelse med stadgandets innebörd och ordalydelse.
Sker icke så, torde värdet av äganderätten kunna starkt ifrågasättas.
Barnavårdsnämnden i Göteborg har sedan barnavårdslagens ikraftträdande
föreskrivit aga i allenast två fall. Den omständigheten att nämnden tillgripit
aga i så ringa utsträckning vittnar knappast örn ett förefintligt behov
av att i barnavårdslagen bibehålla aga som uppfostringsmedel. Barnavårdsnämnden
har vid valet av åtgärder så gott som undantagslöst stannat för
övriga av lagen anvisade åtgärder, som på ett mera positivt sätt äro ägnade
att främja barnens uppfostran. Man frågar sig därför, örn inte barnavårdslagens
aganderättsbestämmelse kunde uteslutas ur lagen. En mycket kort
tid synes böra förflyta emellan föreelsens begående och verkställigheten av
agan. I regel har tämligen lång tid förflutit, innan barnavårdsnämnden får
ärendet för avgörande. Detta sker vanligen först efter inkommen polisrapport
eller efter eljest verkställd utredning om barnets förseelse. Denna
omständighet har också varit en bidragande orsak till att barnavårdsnämnden
12
Kungl. Majlis proposition nr 20.
i Göteborg för sin del undvikit att förordna örn aga. Man har ansett aga
under sådana förhållanden vara gagnlös, och då skall den — i överensstämmelse
med lagens föreskrift — ej heller tillgripas.
Barnavårdsnämnden i Malmö yttrar:
Bortsett ifrån att användandet av den speciella förebyggande åtgärd, som
agan utgör, omgärdats med långt gående bestämmelser mot missbruk, torde
det enligt nämndens erfarenheter mera sällan föreligga sådana omständigheter,
att bestämmelsen ifråga lämpligen bör tillämpas. Härvidlag spela flera
faktorer in. En av de viktigaste är enligt nämndens mening, att agan så gott
som undantagslöst aldrig kan komma som en omedelbar reaktion mot den
begångna förseelsen utan först längre eller kortare tid därefter. Även örn
sålunda agan i ett speciellt fall skulle prövas vara den mest ändamålsenliga
åtgärden, blir den icke möjlig att använda på grund av angivna förhållanden.
Härtill kommer vidare att det kan vara förbundet med svårigheter att få
lämplig och villig person att åtaga sig uppdraget att utdela aga. Med hänsyn
till den utomordentligt ringa utsträckning, i vilken bestämmelsen örn aga
kommer till användning, och på grund av vad här ovan i övrigt anförts synes
det nämnden som örn ifrågavarande bestämmelse i barnavårdslagen lämpligen
borde utgå.
Socialstyrelsen yttrar därefter för egen del, att styrelsen, i likhet med de
tillfrågade barnavårdsnämnderna, ansåge den omständigheten, att agan ytterligt
sällan kunde komma såsom en omedelbar reaktion mot den begångna
förseelsen utan först längre eller kortare tid därefter, utgöra en vägande invändning
mot agans bibehållande. Härtill komme, att den moderna uppfostringskonsten
hade andra och bättre medel än aga till sitt förfogande för
tillrättaförande av vanartade barn. Agan vore enligt barnavårdslagens anda
och syfte ett uppfostringsmedel och icke en bestraffningsform. De i barnavårdslagen
i övrigt anvisade tillrättavisningsmedlen — övervakning, varning
och förmaning — vore på ett mera positivt sätt ägnade att främja barnens
uppfostran. Yad man än kunde anse örn aga som uppfostringsmedel, så torde
den som ett dylikt medel i en offentlig myndighets hand vara direkt olämplig.
Socialvårdskommittén framhåller, att av den utredning, som verkställts
genom socialstyrelsens försorg, framginge, att aga användes i ytterst ringa
utsträckning. Någon anledning att i barnavårdslagen bibehålla denna form
av uppfostringsmedel funnes förvisso icke, helst som aga, såsom medicinalstyrelsen
framhållit, i enskilda fall kunde vara ägnad att framkalla just de
skadliga effekter med avseende å barnets psykiska hälsa, som den föreslagna
utvidgningen av skyddsuppfostringsinstitutet avsåge att förhindra.
Departementschefen.
Av de yttranden, som avgivits med anledning av medicinalstyrelsens förslag,
att frågan örn barnavårdsnämnds rätt att förordna örn aga måtte upptagas
till prövning, framgår, att skäl av någon styrka knappast kunna anföras
för ett bibehållande av denna äganderätt. Däremot har påvisats,
att åtskilliga omständigheter tala för ett borttagande därav. Ifrågavarande
äganderätt har för övrigt av flera orsaker kommit till användning endast
i mycket ringa utsträckning. Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
jag sådan ändring av 23 § barnavårdslagen, att däri under c) upptagna bestämmelser
örn rätt för barnavårdsnämnd att föreskriva aga skola utgå.
Beträffande föreskriften i 37 § 2 mom. att barnavårdsnämnden i visst fall
äger rätt till tuktan må erinras därom, att fråga därvid endast är om den, som
blivit omhändertagen av nämnden, samt att nämnden i sådant fall trätt i föräldrarnas
ställe. Någon anledning att i förevarande sammanhang upptaga
ifrågavarande spörsmål till omprövning torde icke föreligga.
Åtgärder för ökat samarbete mellan skolmyndigheter och barnavårdsnämnder.
Gällande bestämmelser i barnavårdslagen
m. m.
I barnavårdslagen återfinnas vissa stadganden angående samarbete mellan
barnavårdsnämnder och skolor. Enligt 16 § 1 mom. bör barnavårdsnämnden
låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete med myndigheter och institutioner,
föreningar och andra, vilkas verksamhet berör barnavården.
Särskilt böra barnavårdsnämnderna i olika kommuner bistå varandra. I 17 §
andra stycket föreskrives, att kommunal myndighet, befattningshavare i
statens, landstingets eller kommunens tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd
läkare eller barnmorska hava att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom
örn förhållanden, som böra föranleda barnavårdsnämndens ingripande, ofördröjligen
göra anmälan därom. Ytterligare föreskrives i 18 § andra stycket,
att, därest ingripande påkallas beträffande barn under aderton år, som besöker
eller besökt skola, upplysning örn dess förhållande därstädes bör införskaffas.
Lärare eller lärarinna, av vilken barnet senast åtnjutit undervisning,
bör kallas till deltagande i barnavårdsnämndens överläggning rörande
barnet; möter hinder för personlig inställelse, bör läraren eller lärarinnan
avgiva skriftligt yttrande till nämnden. Rektor eller föreståndare för skola,
i vilken barnet åtnjuter eller åtnjutit undervisning, ävensom för kommunen
anställd särskild folkskolinspektör eller Överlärare bör, örn sådan person ej
är ledamot i nämnden, beredas tillfälle att deltaga i överläggningen. Slutligen
stadgas i 18 § tredje stycket, att, därest ingripande påkallas mot någon,
som fyllt aderton år, bestämmelserna i andra stycket skola äga motsvarande
tillämpning, örn han besöker läroanstalt eller anledning eljest finnes till
antagande, att utredningen i ärendet skulle befrämjas därigenom. Det må
vidare nämnas, att 2 § barnavårdslagen innehåller allmänna bestämmelser
rörande barnavårdsnämnds åligganden.
I detta sammanhang må erinras om en föreskrift i § 53 mom. 5 läroverlcsstadgan
den 17 mars 1933. Om lärjunge, som icke fyllt aderton år, blivit
förvisad från läroverket, skall, därest rektor eller kollegium finner anledning
därtill föreligga, protokoll över förvisningsdom jämte föregående undersökning
tillställas barnavårdsnämnden i lärjungens hemkommun för vidtagande
av de åtgärder i uppfostringssyfte, som enligt barnavårdslagen kunna anses
påkallade.
14
Kungl. Majlis proposition nr 20.
Framställning från svenska fattigvårds
oeh
barnavärdsförbundet.
I skrivelse den 9 november 1934 har svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets
avdelning för barnavård framhållit, att det samarbete mellan
barnavårdsnämnder och skolor, vilket i barnavårdslagen säges vara angeläget
att uppehålla, icke kommit till stånd i önskvärd utsträckning såvitt anginge
förhållandet mellan barnavårdsnämnderna, å ena, samt statens och av staten
understödda skolor, å den andra sidan. Anledningarna härtill syntes hava varit,
bland andra, i vissa fall nämndernas, i andra fall skolornas reserverade hållning
gentemot detta samarbete. Särskilt hade påtalats en bristande kontakt
mellan de nämnda myndigheterna, när fråga örn lärjunges förvisning från
skola förelegat. Härefter har anförts, bland annat:
När fråga föreligger örn lärjunges förvisning från ett läroverk, torde elevens
lagstridiga handlingar eller osedliga uppförande i regel varit av så allvarsam
beskaffenhet, att man kan tala örn vanart eller i alla händelser fara för blivande
vanart. Det är under sådana förhållanden av stor vikt, att vederbörande
barnavårdsnämnd erhåller kännedom örn elevens uppförande, så att nämnden
sättes i stånd att utöva den tillsyn över och eventuellt vidtaga de åtgärder
beträffande dylik elev, som enligt barnavårdslagens 2 § åligger nämnden. Det
synes därför önskligt, att den fakultativa underrättelse till barnavårdsnämnd,
som enligt läroverksstadgan § 53 mom. 5 bestämmes, i regel bleve avgiven och
undvekes endast då synnerligen avgörande skäl härtill ansågos föreligga.
Det har på grunder, som synas beaktansvärda, föreslagits, att beslut om
lärjunges förvisning från läroverk skulle fattas icke av kollegiet utan av en
särskild nämnd. Man har vidare tänkt sig att i denna nämnd en av ledamöterna
även vore ledamot av vederbörande barnavårdsnämnd så att på
detta sätt ett visst samarbete med barnavårdsnämnden bleve anordnat. Detta
förslag förefaller dock knappast tillfyllest. Det synes synnerligen önskligt
att, innan vid läroverket beslut örn förvisning fattas, ärendet bleve hänskjutet
till vederbörande barnavårdsnämnd för yttrande. Läroverket erhölle då ett
möjligen högst betydelsefullt besked angående nämndens uppfattning i
saken, och åt nämnden bereddes tillfälle att överlägga örn huruvida anledning
funnes i det föreliggande fallet till åtgärder från nämndens sida.---
Det är emellertid icke endast i fråga örn en lärjunges förvisning, som ett
nära samarbete mellan läroverk och barnavårdsnämnd är önskligt. Även
när lindrigare disciplinära åtgärder vidtagas gentemot en elev, vore det säkerligen
i många fall behövligt, att saken komme till vederbörande barnavårdsnämnds
kännedom. Särskilt synes detta vara betydelsefullt, då den beivrade
förseelsen förfaller kunna i viss män bero på missförhållanden i elevens för
äldrahem eller i hem, där eleven är under skolgången inackorderad. Ett ingripande
mot dylika hem torde mera sällan kunna effektivt ske från skolans
sida men väl från barnavårdsnämndens, då nämnden ju därtill äger laga befogenhet.
För ett rationellt samarbete mellan de ifrågavarande läroanstalterna och
barnavårdsnämnderna fordras givetvis också, att de senare tillräckligt intressera
sig härför och bland annat icke utan särdeles tungt vägande skäl underlåta
att begagna sig av de möjligheter till dylikt samarbete, som barnavårdslagen
giver.
Den tanken har framkastats, att 18 § i nämnda lag skulle så ändras, att
barnavårdsnämnd hade att söka förbindelse med ett barns lärare (rektor, skolföreståndare,
Överlärare) endast örn anledning funnes till antagande, att ut
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
redningen i ärendet skulle därigenom främjas. Sådan inskränkning av samarbetet
i fråga förefaller icke vara särdeles lämplig. Det torde bland annat
vara svårt att på förhand avgöra, huruvida sådant främjande av ärendet vore
att vänta av förbindelse med läraren, respektive rektor m. fl. Och liksom
nämnden ofta är i behov av att känna till de disciplinära åtgärder, skolan vidtagit
mot en lärjunge, kan säkerligen ett barns lärare mången gång ha för
barnets ledning och fostran gagn av att känna till nämndens behandling av
ärenden rörande detsamma utan att detta kunnat förutsägas.
Förbundet vill däremot gärna understryka behövligheten av vad även föreslagits,
nämligen ett klarläggande av förhållandet mellan barnavårdsnämndens
uppgifter och skolans disciplinära bestraffningsrätt, så att tydliga riktlinjer
för de båda myndigheternas verksamhet i här ifrågavarande hänseende bliva
utarbetade. Därvid torde särskilt böra beaktas, att ärendenas slutliga avgörande
såvitt möjligt påskyndas och att så ordnas att dubbla bestraffningar
undvikas.
Yttranden i anledning av framställningen.
Över svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets framställning hava
yttranden avgivits av skolöverstyrelsen, socialstyrelsen och socialvårdskommittén.
Vid den i det följande lämnade redogörelsen för innehållet i yttrandena
behandlas i huvudsak endast spörsmål angående ändringar i barnavårdslagen.
Skolöverstyrelsen — som införskaffat yttranden i ärendet från rektorerna
och kollegierna vid läroverken -— påpekar inledningsvis, att viss oklarhet
rådde rörande vilka läroanstalter framställningen åsyftade. Enligt styrelsens
uppfattning avsåges åtminstone i första hand de allmänna läroverken.
Beträffande spörsmålet, vid vilka disciplinärendens behandling ett läroverk
borde söka samarbete med vederbörande barnavårdsnämnd, framhåller
överstyrelsen, att de särskilda skolmyndigheterna måste äga ganska stor frihet
när det gällde att bedöma, i vilka fall sådant samarbete skulle förekomma.
Överstyrelsen vore vidare böjd att tro, att flertalet fall av ingripande från
barnavårdsnämnd borde komma till skolmyndighetens kännedom, icke ur
straffsynpunkt utan emedan skolmyndigheterna borde äga så individuell
kännedom som möjligt örn de lärjungar, för vilka de hade ansvar, för att kunna
behandla dem efter vars och ens individuella förutsättningar. Fall kunde
dock förekomma, då det vore lämpligare, att vad som kommit till en barnavårdsnämnds
kännedom finge stanna inom dess krets. Den lämpligaste
formen för samarbete vore förtrolig överläggning mellan en eller åtminstone
ett fåtal personer från vartdera hållet. Med hänsyn till det anförda vore stora
författningsändringar icke erforderliga. Överstyrelsen föresloge i första hand,
att sista meningen i 16 § 1 mom. barnavårdslagen måtte erhålla följande
ändrade lydelse:
»Särskilt böra barnavårdsnämnderna i olika kommuner samt barnavårdsnämnder
och skolmyndigheter bistå varandra.»
Vidare föreslås intagande av föreskrift i § 53 läroverksstadgan därom, att
rektor skulle äga rätt att, där han så funne lämpligt, anhålla, att barnavårdsnämnds
ordförande eller den han ville utse till sin representant, måtte — med
16
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
yttranderätt men utan rösträtt — deltaga i kollegiets behandling av visst
disciplinärende. Vid behandlingen av förvisningsärenden skulle barnavårdsnämnds
ordförande tillkallas, såvida icke särskilda skäl till undantag förelåge.
För att åstadkomma motsvarighet mellan läroverksstadgan och barnavårdslagen
ifrågasätter styrelsen införande i 16 § i lagen — såsom ett nytt 3 mom.
— av en föreskrift, att sådan kallelse, som nyss sagts, örn möjligt bör efterkommas.
3 mom. skulle erhålla följande lydelse:
»Då ordförande i barnavårdsnämnd av rektor vid allmänt läroverk eller annan
läroanstalt mottager anhållan, att han personligen eller genom ställföreträdare
måtte deltaga i behandling av disciplinärende, som rör någon läroanstaltens lärjunge,
bör han örn möjligt efterkomma sådan anhållan och därvid tillhandagå
med de upplysningar angående lärjungens hemförhållanden m. m., som han kan
hava inhämtat.»
Örn det bleve regel, att representant för barnavårdsnämnd deltoge i behandlingen
av allvarligare disciplinärenden vid de allmänna läroverken, syntes
enligt skolöverstyrelsens mening syftet med fattigvårds- och barnavårdsförbundets
förslag örn ändring av § 53 mom. 5 läroverksstadgan få anses tillgodosett.
Skolöverstyrelsen framställer i förevarande sammanhang förslag till vissa
ytterligare ändringar i läroverksstadgan. Samtliga ändringar i nämnda stadga
torde komma att senare upptagas till behandling på föredragning av chefen
för ecklesiastikdepartementet.
Skolöverstyrelsen framhåller slutligen, att ytterligare riktlinjer för förhållandet
mellan barnavårdsnämnder och skolmyndigheter utöver vad som
kunde anses ligga i av överstyrelsen föreslagna ändringar i bamavårdslagen och
läroverksstadgan icke syntes erforderliga. Därest förslagen genomfördes,
hade överstyrelsen för avsikt att i ett cirkulär till rektorsämbetena fästa uppmärksamheten
på vidtagna ändringar. Ett motsvarande påpekande till barnavårdsnämnderna
vore även enligt överstyrelsens mening på sin plats.
Socialstyrelsen framhåller, att åstadkommandet av ett effektivt samarbete
mellan den offentliga barnavårdens organ, barnavårdsnämnderna, och olika
slag av skolor otvivelaktigt vore en angelägen sak. Skolmyndigheterna
åtnjöte en disciplinär bestraffningsrätt, som kunde tillämpas vid förseelser,
vilka även kunde bliva föremål för handläggning enligt barnavårdslagen.
Även bortsett från möjligheten av ett dubbelt ingripande måste det för en
skolmyndighet vid handläggning av ett ärende angående förseelse vara gagneligt
att ha tillgång till de uppgifter örn vederbörande, som kunde finnas hos
barnavårdsnämnden, och omvänt gällde detsamma. Särskilt starkt framträdde
behovet av barnavårdsnämnds medverkan, när, såsom kunde bliva fallet t. ex.
vid läroverk, fråga uppstode örn förvisning av lärjunge från skolan. De anförda
synpunkterna hade emellertid icke varit lagstiftarna främmande. De
bestämmelser, varigenom dessa synpunkter tillgodosetts, hade dock i huvudsak
tagit sikte på folkskolan och fortsättningsskolan. 13 § barnavårdslagen
stadgades sålunda angående barnavårdsnämnds sammansättning, att en av
ledamöterna skulle vara en i kommunens folkskola eller fortsättningsskola
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 1:7
anställd lärare eller lärarinna eller för kommunen anställd särskild folkskolinspektör.
Genom denna bestämmelse hade barnavårdsnämnden och lärarkåren
vid folk- och fortsättningsskolorna erhållit en gemensam ledamot, och
därigenom hade garanti vunnits för intimt samarbete. Efter att hava erinrat
örn föreskrifterna i 18 § andra och tredje styckena barnavårdslagen, anför
socialstyrelsen:
När det gäller handläggning inom en barnavårdsnämnd av ärende angående
visst barn i skolåldern, förefinnas alltså redan bestämmelser, ägnade att få
till stånd medverkan icke endast från folk- och fortsättningsskolans utan även
från läroverkens och andra läroanstalters myndigheter. När det gäller handläggning
av ett disciplinärt ärende inom en skola, saknas däremot bestämmelser
angående barnavårdsnämnds medverkan; den i läroverksstadgans § 53
mom. 5 givna fakultativa bestämmelsen örn underrättelse till barnavårdsnämnd
angående redan beslutad förvisning har ju en annan karaktär och
synes för övrigt ha ringa praktisk betydelse. I fråga örn folk- och fortsättningsskola
torde särskilda bestämmelser på grund av deras representation i
barnavårdsnämnden vara överflödiga. För övriga slag av skolor eller läroanstalter
föreligger däremot otvivelaktigt ett behov av komplettering.
Socialstyrelsen förklarar, att den helt anslöte sig till skolöverstyrelsens
förut omförmälda förslag till ändring av barnavårdslagen; nämnda förslag
avsåge alla slag av läroanstalter. Enligt socialstyrelsens åsikt funnes icke
någon anledning av uppskjuta genomförandet av ifrågasatta författningsändringar
i avvaktan på socialvårdskommitténs blivande förslag. Socialstyrelsen
framhåller slutligen, att styrelsen vid ett förverkligande av de av
skolöverstyrelsen ifrågasatta författningsändringarna komme att genom
statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör rikta en vädjan till rikets barnavårdsnämnder
att på allt sätt söka göra det åsyftade samarbetet mellan
skolorna och nämnderna till en levande verklighet.
Jämväl socialvårdsJcommittén tillstyrker, under instämmande i den motivering,
som skolöverstyrelsen anfört, de av överstyrelsen föreslagna ändringarna
i barnavårdslagen.
Då det otvivelaktigt är ett starkt samhälleligt intresse, att ett effektivt
samarbete förekommer mellan barnavårdsnämnder och skolmyndigheter, äro
de av skolöverstyrelsen framlagda förslagen till ändringar i barnavårdslagen,
genom vilka ett dylikt samarbete skulle främjas, enligt min mening lämpliga.
Ett genomförande av desamma synes icke föregripa socialvårdskommitténs
blivande förslag. Jag föreslår därför dels ett tillägg till sista punkten av 1
mom. i 16 § barnavårdslagen och dels införande i samma paragraf av ett
nytt 3 morn., allt i huvudsaklig överensstämmelse med skolöverstyrelsens
förslag.
De i förevarande sammanhang föreslagna ändringarna i barnavårdslagen,
vilka sammanfattats i ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård, och ungdom,sskydd, (barnavårdslag), synas böra träda i kraft
den 1 april 1942.
linning till riksdagens protokoll 1942. I sami. Nr 20. ilin o 2
Departe
ments''
chefen.
18
Kungl. Maj-.ts proposition nr 20.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att berörda lagförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Stockholm 1941*. K. L. Beckman» Boktryckeri.
Doktrin (1)
- Några synpunkter på det svenska rättssamhället, SvJT 1982 s. 44, på s. 46 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1942:32 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om utredning angående bildande av intressent sammanslutningar inom byggnadsplaneområde m. m. s. 1 i texten
- 2LU 1942:7 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 s. 5 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- SvJT 1982 s. 44 Några synpunkter på det svenska rättssamhället s. 46 i texten