Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion rn. m

1942-04-01 · 94 sidor, varav 93 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 93 av 94 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:221, Angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion rn. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

1

Nr 221.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder

för främjande av ökad bostadsproduktion rn. m.;

given Stockholms slott den 1 april 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

ä Stockholms slott den 1 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan föreslagit

riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, å kapitalbudgeten

under Kapitalinvesteringar, Bonden för låneunderstöd till Tertiärlån till viss

bostadsbyggnadsverksamhet för budgetåret 1942/43 beräkna ett reservationsanslag

av 30,000,000 kronor.

•Tåg anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 221.

sali 42

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 221.

Besluten vid 1941 års riksdag-.

Genom propositionen nr 251 till föregående års riksdag framlades ett vittomfattande

program med delvis helt nya lånebestämmelser i syfte att verksamt

bekämpa de av byggnadskrisen framkallade svårigheterna på arbets- och

bostadsmarknaden. Förslagen, som i allt väsentligt byggde på 1940 års byggnadskostnadssakkunnigas

betänkande i ämnet, antogos av riksdagen, som för

budgetåret 1941/42 under fonden för låneunderstöd ställde ett anslag av

60,000,000 kronor till förfogande för utlämnande av tertiärlån. Riksdagen

medgav vidare, att den behållning, som vid utgången av budgetåret 1940/41

kunde förefinnas å lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande

samhällen finge överföras till fonden för låneunderstöd för att användas till

utgivande av tertiärlån.

Åtgärderna, som förutsatte att fastighetskostnaderna skulle återföras till

den före krigsutbrottet gällande nivån, syftade till en bostadsbvggnadsverksamhet,

motsvarande omkring hälften av 1939 års volym.

De nya bestämmelserna rörande tertiärlåneverksamheten sammanfördes i

kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 636) angående tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.

Enligt denna kunna statslån beviljas för främjande

av sådana med hänsyn till läget på bostadsmarknaden önskvärda byggnadsföretag,

som hava till ändamål uppförande eller ombyggnad av byggnader,

avsedda att innehålla huvudsakligen mindre, men rymliga, bostadslägenheter

[flerfamiljshus) eller att utgöra egnahem (enfamiljshus).

Lånen beviljas av statens byggnadslånebyrå och låneverksamhet må förekomma

endast i kommun —- dit räknas även municipalsamhälle och köping,

som ej utgör egen kommun — vilken åtagit sig att kostnadsfritt förmedla lån.

Såsom förmedlingsorgan fungerar drätselkammare respektive kommunal- eller

municipalnämnd.

Enligt lånevillkoren må lån i regel ej överstiga beträffande flerfamiljshus

20 och beträffande enfamiljshus 35 procent av fastighetsvärdet, eller, då fråga

är örn tomträtt, byggnadsvärdet, bestämt enligt byggnadslånebyråns uppskattning.

För ombyggnadslån gäller vidare liksom tidigare, att de ej må överstiga

halva ombyggnadskostnaden.

För lån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av inteckning i vederbörande

fastighet eller tomträtt, liggande beträffande flerfamiljshus inom 90

och beträffande enfamiljshus inom 85 procent av nyssangivna värden.

Låneräntan är fixerad till 4.5 procent och lånen äro amorteringsfria intill

dag som byggnadslånebyrån bestämmer. Därefter utgår en annuitet, som

beträffande flerfamiljshus utgör, då fråga är örn nybyggnadsföretag 51/* procent,

samt då fråga är örn ombyggnadsföretag 6 procent av det ursprungliga

lånebeloppet under de första fem åren av lånets löptid. Under de därpå

följande fem åren kan annuiteten av byggnadslånebyrån höjas till respektive

6 och 6V2 procent. Härefter skall annuiteten höjas till det belopp, som

erfordras för att lånet skall vara slutamorterat inom 30 respektive 25 år från

amorteringens början.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

För lån till enfamiljshus utgår under de första tio åren en annuitet av 6.9

procent, varefter annuiteten höjes till det belopp, som erfordras för att lånet

skall vara slutamorterat inom loppet av tio år«

Sålunda utgående ränte- och annuitetsbelopp kunna emellertid under vissa förutsättningar

helt eller delvis eftergivas. Bestämmelserna härom, som återfinnas i

kungörelsens 6 §, bygga på byggnadskostnadssakkunnigas förslag örn införande

av en s. k. räntegaranti. I korthet innebära dessa bestämmelser, att låntagaren

i form av eftergift å tertiärlånekostnaden får gottgörelse för räntekostnaderna

å primär- och sekundärkrediterna, i den mån de uppgå till mera än 3.5 procents

ränta å primärlånet respektive en däremot svarande ränta å sekundärlånet.

Eftergiften, som kan utgå under tio år, maximeras för varje fall av byggnadslånebyrån

till visst belopp, bestämt efter det allmänna ränteläget vid fastighetens

belåning. Då eftergift beviljas beträffande ombyggnadslån må hänsyn

endast tagas till räntekostnaden å sådana lån, som upptagits eller omplacerats

i samband med ombyggnaden.

Den viktigaste förutsättningen för erhållande av tertiärlån är att hyressättningen

för de nytillkomna lägenheterna blir föremål för en tioårig kontroll;

grundhyran får under denna tid ej sättas högre än för sådana lägenheter av

motsvarande typ, som tillkommit senast under 1939. För att kunna realisera

detta syftemål har byggnadslånebyrån att underkasta varje planerat byggnadsföretag

en ingående kostnadsgranskning. Vid hyresberäkningen bortses från

krishöjningar av värmekostnader och onera.

Undantag från nyss angivna regel må endast medgivas av Kungl. Majit till

undvikande av allvarlig bostadsbrist.

Såsom ytterligare förutsättning för erhållande av lån gäller, att byggnadsföretaget

skall utföras på tiel som byggnadslånebyrån i ändamål att åstadkomma

säsongutjämning bestämmer.

De nya bestämmelserna rörande tertiärlån trädde i kraft den 1 juli 1941,

i samband varmed den tidigare tertiärlånekungörelsen samt kungörelserna

rörande ombyggnadslån upphörde att gälla. Enligt övergångsbestämmelserna

skola de äldre bestämmelserna dock i regel gälla i fråga om lån som beviljats

före den 1 juli 1941.

Bostadsförsörjningens nuvarande läge och behov.

Redan under loppet av sommaren och hösten 1941 började tecken, särskilt

i fråga om tillgången på vissa material, framträda, som tydde på att syftet

med de nya tertiärlånebestämmelserna — uppnåendet av omkring hälften av

1939 års bostadsbyggnadsvolym — knappast skulle kunna förverkligas. Det

då rådande cementbeslaget hade en hämmande effekt på byggnadsverksam

heten; ovisshet rådde örn tilldelningen av byggnadsjärn. Däremot bedömde

byggnadslånebyrån ännu så sent som i oktober 1941 frågan om byggnadskostnadernas

inverkan på möjligheterna att programenligt hålla hyresnivån i

nybyggda fastigheter optimistiskt. Den fortsatta utvecklingen jävade emellertid

byråns förhoppningar i detta avseende. I sin den 5 november 1941 till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

socialdepartementet inkomna skrivelse med anslagsäskanden för budgetåret

1942/43 meddelade byrån sålunda, att under tiden 1 juli—3 november 1941

icke mera än cirka 7,150,000 kronor preliminärt beviljats i tertiärlån. Byrån

sade sig vidare i skrivelsen anse, att svår bostadsbrist liotade inom praktiskt

taget alla större stadssamhällen.

Med hänsyn till denna utveckling fann jag mig böra föreslå Kungl. Majit

att låta verkställa en utredning rörande bostad sbyggnads verksamhetens läge

och utsikter för 1942 med särskild hänsyn tagen till materialförsörjning samt

gällande villkor för beviljande av tertiärlån till viss sådan verksamhet. Med

bifall härtill tillkallade Kungl. Majit den 5 december 1941 e. o. byråchefen

i socialstyrelsen Alf Johansson att verkställa en dylik utredning.

Utredningsmannen har härefter den 5 februari 1942 överlämnat en promemoria

rörande bostadsförsörjningen (S. O. U. 1942: 3), i det följande benämnd

promemorian.

över promemorian ha i vanlig ordning inhämtats yttranden från statskontoret,

socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, egnahemsstyrelsen,

statens arbetsmarknadskommission, statens industrikommission,

statens trafikkommission, statens priskontrollnämnd, Överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser.

Vidare har tillfälle att avgiva yttrande över promemorian lämnats fullmäktige

i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken, svenska bankföreningen,

svenska sparbanksföreningen, svenska bostadskreditkassan, konungariket Sveriges

stadshypotekskassa, Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund, u. p. a. (H. S. B.), hyresgästernas

riksförbund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i

Sverige, Sveriges industriförbund, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, stadskollegierna i Stockholm och Göteborg, drätselkamrarna

i Malmö, Jönköping, Karlskoga och Borås samt svenska riksbyggen förening

u. p. a.

Samtliga sistnämnda myndigheter och institutioner ha begagnat tillfället

att yttra sig över promemorian.

Några remissinstanser ha jämväl överlämnat yttranden från underlydande

organ.

Under februari 1941 ha vidare inkommit vissa framställningar, avseende

förändringar i de nuvarande tertiärlånereglerna.

Vid min föredragning av promemorian kommer jag först att genomgå dess

första och andra avdelningar, vilka avse bostadsbyggnadsverksamheten under

år 1941 samt det nuvarande bostadsmarknadsläget.

Jag övergår därefter till promemorians femte avdelning, bostadsbyggandets

räntabilitet, där utredningsmannen lämnat en redogörelse för bostadsbyggandets

finansiella förutsättningar, sådana de utvecklat sig under det gångna

året, samt redogör i anslutning härtill för de i promemorians sjätte avdelning

diskuterade huvudlinjerna för återställande av bostadsbyggandets räntabilitet

(hyreshöjning contra subvention).

Härefter genomgår jag promemorians fjärde avdelning, reala förutsätt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

ningar för ett ökat bostadsbyggande, övergår därpå till dess tredje avdelning,

byggnadskostnadernas utveckling, samt redogör slutligen för utredningsmannens

förslag beträffande den ifrågasatta subventionens närmare utformning.

Vid vart och ett av de olika avsnitten lämnar jag en redogörelse för remisssvarens

innehåll i ämnet.

Sedan jag sålunda genomgått promemorians och remissvarens innehåll kommer

jag att lämna en kort sammanfattning av bostadsförsörjningsläget samt i

anslutning därtill framlägga de förslag, vartill den verkställda utredningen

enligt min uppfattning föranleder.

Bostadsbygguadsverksamlieten under år 1941 samt nuvarande

bostadsmarknadsläge.

Promemorian.

Bostadsbyggandets omfattning.

I promemorian anföres i huvudsak som följer.

Utgångsläget för 1941 års bostadsproduktion var i korta drag följande. Den

föregående högkonjunkturen, som kulminerat 1939, hade helt avvecklats. Den

pågående bostadsproduktionen i stadssamhällena hade sammandragits till

bortåt tiondelen av högkonjunkturens volym; relationstalet för under byggnad

varande bostäder var vid årsskiftet 1940/41 ungefär detsamma som vid det

föregående kvartalsskiftet, eller omkring 12 % av siffran för motsvarande tidpunkt

år 1939. Företagarinitiativen hade ännu icke stimulerats i påtaglig

grad; ännu första kvartalet 1941 var antalet lägenheter, för vilka byggnadslov

meddelades i de större städerna, endast 10 % av siffran för samma kvartal

1939. I riktning mot återhämtning verkade dock vissa omständigheter: den

tilltagande bostadsbristen i flertalet stadssamhällen, ägnad att motverka den

känsla av osäkerhet örn marknadens behov av nya lägenheter, som mångenstädes

gjort sig gällande under det första krisåret, den under senare delen av

1940 skeende och fortsättande sänkningen av räntenivån samt utsikten till

ökat statligt finansiellt stöd åt bostadsproduktionen.

Under andra kvartalet satte emellertid ett kraftigt uppsving in, som för

såväl större som medelstora städer medförde en genomsnittlig ökning upp

till nära hälften av 1939 års nivå. Det är otvivelaktigt, att denna ökning

återspeglar den stimulans som utsikten till förbättrat finansiellt stöd från

statens sida medförde. För såväl större som medelstora orter kan sålunda

konstateras bortåt fyrdubbling av antalet beviljade lägenheter i förhållande

till motsvarande period under år 1940. För de större städernas del innebär

detta att byggnadsloven utgjorde ungefär 37 % av antalet under samma kvartal

år 1939, då ännu inga krisverkningar gjort sig gällande; motsvarande procenttal

för 19 städer med 10,000—30,000 invånare är omkring 48 %. Tägt med

hänsyn till respektive stadsgruppers relativa betydelse inställer sig medeltalet

omkring 40 %.

Det finns anledning att i detta sammanhang speciellt observera utvecklingen

i Stockholm, landets största lokala byggnads- och bostadsmarknad;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

huvudstaden har nämligen i vissa stycken haft sin egen utveckling under det

senast förflutna året. Uppdelas materialet över antalet lägenheter i under

andra och tredje kvartalen beviljade lägenheter på Stockholm, övriga städer

med mer än 30 000 invånare (12 st.) samt städer med 10 000—30 000 invånare,

för vilka fullständiga uppgifter föreligga (19 st.), erhålles följande:

Antal bostadslägenheter i under 2 och 3 kvartalen 1940 och 1941 beviljade byggnadsföretag

i vissa städer. Indextal: 2 och 3 kvartalen 1939=100.

1940 1941

Stockholm ........................................................................ 11-4 49-3

Övriga städer med mer än 30 000 invånare ........................... 9-1 51''2

19 städer med 10 000—30 000 invånare ................................. 12-9 47''5

Graden av sammandragning i byggnadsloven från 1939 till 1940 var ungefär

densamma i Stockholm, övriga större städer och medelstora städer. Uppsvinget

i företagarinitiativen, såsom det kan avläsas i siffrorna för beviljade

lägenheter, från 1940 till 1941 var däremot betydligt svagare i Stockholm än

i de två övriga stadsgrupperna. Under det att för dessa senare uppsvinget

ledde upp till omkring hälften av 1939 års nivå, innebärande fyr- till femdubbling

gentemot 1940, stannade återhämtningen i Stockholm vid mindre än

20 % av 1939 års nivå och mindre än fördubbling av depressionens

bottennivå. Denna olikhet har, bl. a., sammanhang därmed, att den stockholmska

bostadsmarknaden försågs med ett förhållandevis stort tillskott av

nya lägenheter under år 1940 till följd av färdigställandet av ett vid krisutbrottet

föreliggande, ovanligt stort bestånd av lägenheter under byggnad,

varför också bostadsreserven i Stockholm i motsats till andra orter steg under

detta år. Först under loppet av det sistförflutna året har Stockholms bostadsmarknad

utvecklat sig till det läge, vari bostadsmarknaden på flertalet orter

befann sig ett år tidigare.

Jämfört med året 1940, då bostadsbyggandets förlamning drevs längst,

betyder detta för samtliga städer, för vilka statistiska kvartalsuppgifter äro

tillgängliga, nära fyrdubbling av antalet beviljade lägenheter en ökning, som

synnerligen väl svarar till det program för stöd åt bostadsbyggandet, varom

1941 års riksdag fattade beslut.

En avsevärd del av de under årets förra del framträdande, i byggnadsnämndernas

siffror över byggnadslov registrerade företagarinitiativen omsattes

emellertid icke under årets fortsättning i faktisk byggnadsverksamhet.

Detta framgår av en granskning av uppgifterna örn under byggnad varande

bostadslägenheter vid kvartalsskiftena, vilka finnas tillgängliga endast för de

större städerna (över 30 000 invånare) samt ett mindre antal medelstora

städer. (Det må i förbigående anmärkas, att byggnadsstatistikens uppgifter

örn antalet fullbordade byggnadsföretag på grund av redovisningssättet äro

helt oanvändbara för här ifrågavarande ändamål.) Utvecklingen av det under

byggnad varande lägenhetsbeståndet kvartalsvis i de större städerna under

åren 1940 och 1941 visas av följande tablå:

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Pågående bostadsbyggande (antal lägenheter) i städer med över 30 000 invånare.

Motsvarande kvartalsskiften 1930 = 100.

1940 1941

"vi T*. vi» ^/i vl~^ vi viii

1939 = 100 .......... 66''7 31''9 22 7 10''7 11''7 13''3 21''l 23’4

Siffrorna för år 1940 ligga på en starkt fallande kurva: den på avveckling

ställda bostadsbyggnadsverksamheten, som från sitt toppläge vid krisutbrottet

på hösten 1939 steg för steg genom färdigställande nådde bottenläget

under senare delen av 1940. Det följande året, 1941, visar en mera långsamt

stigande utveckling. Vid årets början och ännu vid skiftet mellan första och

andra kvartalen hade den pågående bostadsbyggnadsverksamheten endast

obetydligt höjt sig över bottenläget. Genom de under våren och sommaren

igångsatta byggena kom beståndet av lägenheter under byggnad upp i en omfattning,

motsvarande icke fullt en fjärdedel av 1939 års och något mer än

dubbelt av föregående års depressionsminimum.

Liksom i fråga örn beviljade byggnadsföretag finnes anledning att beträffande

tillväxten av det under byggnad varande lägenhetsbeståndet fästa uppmärksamhet

vid Stockholms speciella utveckling. Följande uppställning

ger indexsiffror för Stockholm samt för övriga städer med mer än 30 000 invånare

för pågående bostadsbyggnadsverksamhet vid kvartalsskiftena 1 juli

och 1 oktober 1940 och 1941.

Under byggnad varande lägenheter 1/i och Vio 1940 och 1941 i vissa städer.

Motsvarande kvartalsskiften 1939 = 100.

1940 1941

Vt Vio

V 7

Vio

Stockholm .........................................

... 29-9 4''0

\Ti 7’S

2f6

140

Övriga städer med mer än 30 000 invånare.....

... 17-8 14''6

23''9

324

16-6

269

Det framgår härav och vid jämförelse med föregående tablå, att depressionen

dröjt kvar i Stockholm i högre grad än i övriga större orter och att

denna omständighet verkat starkt återhållande på det för samtliga större

städer registrerade uppsvinget. I de större städerna utom Stockholm hade

på hösten 1941 bostadsbyggandet nått en omfattning, som närmade sig en

tredjedel av 1939 års; medräknas Stockholm i jämförelsen uppgick, såsom

framgår av föregående tablå, den gångna höstens produktion till mindre än

en fjärdedel av den vid krisutbrottet pågående produktionen.

Denna den stockholmska bostadsbyggnadsmarknadens påtagliga avvikelse

från det för större städer genomsnittligt gällande förhållandet kan ses som

ett exempel — viktigt genom den stora betydelse, som tillkommer Stockholms

byggnadsmarknad — på den utomordentligt starka lokala splittring,

som under det gångna året rått inom bostadsbyggandet. Till väsentlig del är

denna splittring givetvis en återspegling av den produktionsomställning, som

försvars- och avspärrningshushållningen krävt och som i mycket växlande

opaginerad Kontrollera mot PDF

o '' Kungl. Maj.ts ''proposition nr 221.

grad berört olika orter, men därjämte ha utan tvivel inverkat olikheter i den

snabbhet och effektivitet, varmed kommunala myndigheter handlat för att

avvärja en aktuell eller befarad bostadsbrist.

Den lokala splittringen på bostadsbyggnadsmarknaden kan sägas innebära,

att det bostadsförsörjningsprogram, vartill de av 1941 års riksdag beslutade

stödåtgärderna syftade, realiserats mycket ojämnt: på vissa orter har en betydande

bostadsproduktion utvecklat sig, på andra dröjer ännu depressionen

kvar, oantastad av återhämtningsskapande initiativ. Flertalet orter representera

ett mellanstadium av i viss, men otillräcklig grad ökad produktion. I

de uppskattningar, som lågo till grund för de förra året vidtagna stödåtgärderna,

angavs det sannolika bostadsproduktionsbehovet för år 1941 till omkring

40 % av 1939 års. Såsom framgår av det föregående inställde sig under

förra delen av året företagarinitiativen på en nivå, som väl motsvarade det

uppskattade behovet. De återhållande krafter, som utvecklade sig under loppet

av året, medförde emellertid, att den i faktisk produktion omsatta bostadsbyggnadsverksamheten

stannade vid omkring 25 % av 1939 års.

Bostadsbyggandets inriktning.

I promemorian konstateras till en början att i fråga örn hustyper ingen

mera avsevärd förskjutning ägt rum. Trähusen hava relativt sett ökat något,

vilket torde förklaras därav, att vissa städer, särskilt Göteborg, i högre grad

än före krisen byggt större hus av trä.

Förändringen i bostadsproduktionens inriktning på olika lägenhetskategorier

visas av följande, i promemorian intagna tablå.

Antal lägenheter (i % ar samtliga) tillhörande följande lägenhetskategorier.

Stockholm.

Enkel-

rum,

enkel-

kök

Därav

1 r. o.

kokvrå

2 o. fl.

rum

utan

kök

1 rum

o. kök

2 rum

o. kök

3 rum

o. kök

4 rum

o. kök

5 o. fl.

rum

o. kök

Fullbordade 1939 ................

Beviljade 1941 (1—3 kv.) ........

14-o

38-5

13- e

32o

1*7

3 2

30-5

14-9

31-6

25-9

15-6

ll-o

3-7

3-5

3-o

3-o

Göteborg.

Fullbordade 1939 .............

Beviljade 1941 (1—3 kv.) ........

11*3

5*6

9-3

4-8

0-8

3-6

25’4

31-2

32 3

38-5

18-9

13-2

8-0

5*i

3-s

29

Malmö.

Fullbordade 1939 ................

Beviljade 1941 (1—3 kv.) ........

13- 7

14- 6

ll-s

9-4

0-8

1-4

28-6

31-1

39-8

28-s

11-8

12-9

3*1

56

2''2

5''6

Städer med 30000—100 000 ine.

Fullbordade 1939 ................

16-4

122

3-2

36-9

25-8

29-6

10-9

9-6

3-7

2-7

Beviljade 1941 (1—3 kv.) ........

21-7

19-3

1-5

33-i

1*8

Städer med 10000—30000 ine.

Fullbordade 1939 .........

Beviljade 1941 (1—3 kv.) ........

9-5

12-1

6-9

9-o

1-4

1*5

22-5

27-4

36-2

32-7

19-9

lös

6-1

6-5

4-4

4-o

Samtliga städer.

Fullbordade 1939 .........

Beviljade 1941 (1—3 kv.) ........

13-3

19-5

11-2

16-2

1*8

2*1

29 g

27-8

31-9

30-8

15 4

12-3

4‘7

4-4

3-3

3-i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

9

I anslutning härtill anföres i promemorian bland annat följande.

Den mest iögonenfallande förskjutningen är ökningen i lägenhetstypen

1 rum och kokvrå, som skett på bekostnad av samtliga med kök försedda

lägenhetskategorier. Till väsentlig del faller denna kokvrålägenheternas relativa

ökning på Stockholm; förhållandet kan sägas innebära, att inom den

starkt beskurna bostadsproduktionen i Stockholm kokvrålägenheten har

hävdat sig bäst och tillsammans med enkelrum och dubbletter kommit att utgöra

två femtedelar av hela produktionen, under det att 1 rum och kök-typen

ställts på avskrivning och även de större lägenhetskategoriernas relativa andel

reducerats. I Göteborg har utvecklingen varit annorlunda. Produktionen

under det senaste året har där i högre grad än tidigare inriktats på 2 rum och

kök, under det att såväl de större som de minsta lägenhetstyperna trängts tillbaka.

Denna utveckling torde kunna tillskrivas den relativt stora omfattning,

som kommunala bostadspolitiska initiativ erhållit i Göteborg. I Malmö har

däremot 2-rumstypen minskat till förmån för såväl 1 rum och kök som större

lägenheter; man kan icke här, lika litet som i Göteborg men i motsats till

Stockholm, tala örn någon total förskjutning mot mindre lägenheter (efter

rum räknat). Städer med 30 000 till 100 000 invånare visa ökning av kokvrålägenheterna,

dock långt svagare än Stockholm, på bekostnad av 1 rum och

kök, samt ökning av 2 rum och kök på bekostnad av de större lägenhetstyperna.

I städer med 10 000—30 000 invånare ha slutligen kokvrålägenheter

och 1 rum och kök ökat, medan 2 och 3 rum och kök minskat, vilket betyder

en förskjutning i riktning mot den fördelning av lägenhetskategorier, som

gäller i större städer.

Den betydande relativa ökningen i kokvrålägenheterna (utom i Göteborg

och Malmö) har även inneburit — trots en viss nedgång i 1 rum och kök —- att produktionen i lägre grad än tidigare tillgodosett behovet av lägenheter,

lämpliga som familjebostäder. I den 1939 fullbordade lägenhetsproduktionen

utgjordes 55''3 % av lägenheter örn minst 2 rum och kök; för under 1941 års

tre första kvartal beviljade lägenheter hade procenttalet sjunkit till 50-6. Ur

synpunkten av familj ebostadsproblemets lösning på längre sikt spelar måhända

en förskjutning från 1 rum och kök till 1 rum och kokvrå mindre roll,

eftersom även den förra kategorien är olämplig som familjebostad. Mera betänkligt

är, att nedskärningen i det totala bostadsbyggandet i högre grad har

gått ut över familj ebostadstyperna än över småhushållstyperna. I

I promemorian har vidare intagits tabellen å nästa sida, där lägenheterna fördelats

(i procent) efter byggnadsföretagens art.

Mest påfallande i sistnämnda tablå är — säger utredningsmannen —- förskjutningen

från »spekulativa» företag, representerade av den sista kolumnen,

till »allmännyttiga», d. v. s. de i tablån av klammer förenade grupperna: De

senare svarade 1939 för en åttondedel av hela lägenhetsproduktionen. År 1941

var i byggnadsloven andelen nära en tredjedel och i realiteten sannolikt betydligt

mera, eftersom den, såsom framgår av det föregående, stora mängden av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Egnahem

Statliga

byggnads-

företag

Kommu-

nala

byggnads-

företag

Koopera-

tiva

bostads-

för-

eningar

Stiftelser

Av

arbets-

givare

uppförda

bostäder

Hyreshus

Fullbordade 1939 ........

10-i

0-1

2''2

55

4-s

0’3

77-5

12-4

Beviljade 1941 (1—3 kv.)..

9''8

0-3

10-2

15''5

4-i

lo

59-i

3i''i

outnyttjade byggnadslov huvudsakligen torde lia legat på enskilda företagares

händer. Det är att märka, att de anförda siffrorna icke betyda, att den byggnadsverksamhet

som bedrivits av företag utan privat vinstsyfte skulle ha ökat

absolut sett; den har någorlunda bevarat sin tidigare omfattning och därvid

erhållit långt ökad relativ vikt till följd av den enskilda byggnadsföretagarverksamhetens

starka sammankrympning. En dylik utveckling, innebärande att

bostadsförsörjningen i växande grad ombesörjes av kommuner, halvoffentliga

företag och övriga företag utan enskilt vinstintresse, är ju under nuvarande

förutsättningar för bostadsbyggandet helt naturlig.

Bostadsmarknadsläget.

I promemorian erinras inledningsvis örn den av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga.

gjorda uppskattningen rörande bostadsbehovet för år 1941:

»Det ligger i sakens egen natur, att en bedömning av bostadskonsumtionens

sannolika utveckling för stadsbygden som helhet måste göras

i tämligen vaga ordalag. I praktiken kräva givetvis förhållandena på

varje särskild ort sitt noggranna beaktande. Det torde dock kunna fastslås

som övervägande sannolikt, att en bostadsproduktion under följande år på

den niva, vartåt utvecklingen under tiden efter krisutbrottet tenderar, kommer

att vara otillräcklig för behovet. En uppskattning av behovet till 40 % av 1939

års bostadstillskott kan icke jävas av hittills givna erfarenheter och nu bedömningsbara

tendenser i bostadsmarknadsutvecklingen.»

Härefter anföres i promemorian bland annat följande.

Endast för Stockholm finnas tillgängliga sifferuppgifter, som i huvudsak

möjliggöra en kvantitativ fixering av bostadsmarknadsutvecklingen under det

gångna året. Som inflyttningsfärdiga redovisas i Stockholm under 1941

1 647 lägenheter. Bostadsreserven utgjorde hösten 1940 4 082 lägenheter och

hade hösten 1941 sjunkit till 848 lägenheter, en minskning med 3 234 lägenheter

eller från 2’o till 0''4 %. Bostadskonsumtionen i Stockholm under året

tillgodosågs sålunda till två tredjedelar genom minskning av reserven och till

endast en tredjedel genom nyproduktion. Tillsammans utgjorde reservminskning

och nyproduktion c:a 4 900 lägenheter. Härifrån är dock att draga under

året rivna lägenheter, varom uppgift ännu icke är publicerad, men som torde

kunna uppskattas till omkring 400 lägenheter. Nettot, utgörande 1941 års

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 221.

bostadskonsumtion, kan sålunda angivas till omkring 4 500 lägenheter. Denna

siffra överensstämmer mycket nära med den förut anförda förhandsberäkningen

— tillämpad på Stockholm ger denna ett beräknat tillskott av c:a

4 600 lägenheter under 1941. Förhandsberäkningen avsåg visserligen stadsbygden

som helhet och kan givetvis icke utan vidare appliceras på enskilda

orter; att den visat sig stämma väl på landets största lokala bostadsmarknad

ger dock ett visst stöd åt dess användning när det gäller stadsbygden i övrigt.

Inga sifferuppgifter äro som nämnts ännu tillgängliga rörande bostadsreservens

storlek i stadssamhällena utom Stockholm. Socialstyrelsens sedvanliga

s. k. oktoberenquéte, byggd på omdömen av byggnadsnämnderna, vilka

i sin tur i förekommande fall inhämtat utlåtanden av fastighetsägar- och hyresgästorganisationer

på orten, ger dock — liksom allmänna erfarenheter, uttryckta

i pressen landet runt — vid handen att en kraftig allmän försämring

av bostadsmarknadsläget inträtt under det gångna året, även örn fortfarande,

liksom ett år tidigare, förhållandena äro starkt växlande från ort till ort.

Följande sammanställning av svaren rörande tillgången på smålägenheter vid

oktoberflyttningen ger belägg härför. (I 1941 års enquéte har frågan specificerats

på olika lägenhetskategorier, medan den i 1940 års avsåg samtliga

smålägenheter t. o. m. 2 rum och kök. Yid jämförelser de båda åren emellan

torde avseende mest böra fästas vid kategorien 1 rum och kök såsom den vanligast

förekommande.)

Större städer

(mer än 10 000 i ny.)

Mindro städer

(under 10 000 in v.)

Samtliga städer

till-

otili-

till-

otili-

till-

otili-

god

räck-

knapp

räck-

god

räck-

knapp

räck-

god

räck-

knapp

räck-

lig

lig

lig

Hg

hg

5g

Omoderna lägenheter.

1940: smålägenheter . .

5

8

17

18

7

11

24

25

12

19

41

43

—

1

6

40

—

9

19

40

—

10

25

80

1941{ 2 ram och kök. .

—

5

14

28

1

10

26

31

1

15

40

59

Moderna lägenheter.

1940: smålägenheter . .

4

9

22

13

2

11

25

29

6

20

47

42

1 l rum och kök. .

_

—

6

42

—

5

12

51

—

5

18

93

1941i2rum och leck..

—

5

16

27

—

5

22

41

—

10

38

68

Förskjutningen till det sämre i bostadsmarknadsläget framgår omedelbart.

Det starkaste av de graderade omdömena, otillräcklig, angives i 80

fall örn omoderna, i 93 fall örn moderna lägenheter av den vanligast förekommande

typen. Som signifikativ för nyproduktionens grad av tillräcklighet

torde särskilt den sistnämnda siffran uppmärksammas.

Som komplettering härtill må nämnas, att i socialstyrelsens oktoberenquéte

1941 det från flertalet större och mindre städer uppgivits, att bostäder, som

utdömts eller bort utdömas, varit i bruk på grund av brist på billiga lägenheter,

samt att fall av husvillhet rapporterats från 15 större och 13 mindre

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

städer. Det sammanlagda antalet är visserligen ganska begränsat, 226 fall,

varav 178 hushåll med barn, men som tendens illavarslande.

Det är av det anförda uppenbart, att den redan vid ingången av år 1941

skäligen ringa bostadsreserven i stadssamhällena (utom Stockholm) krympt

ihop ytterligare och i stark grad under loppet av det gångna året. Bristen på

siffermässiga uppgifter om reservens storlek under sistförflutna höst lägger

hinder i vägen för mera exakta beräkningar. Dylika beräkningar skulle även

kompliceras därav att reserven är mycket ojämnt fördelad på olika orter; en

rad orter ha överhuvud ingen reserv, under det vissa orter av stillastående

eller tillbakagående utvecklingstyp kunna ha en reserv, som är omöjlig att

utnyttja för att täcka en absolut brist på andra håll. Approximativa uppskattningar,

ägnade att belysa problemets storleksordning, kunna dock vara tillåtliga.

Bruttotillskottet av lägenheter år 1939 i den stadsbygd, som omfattas

av den årliga byggnadsstatistiken (städer och stadsliknande samhällen med

byggnadsnämnd) utgjorde — exclusive Stockholm — ej fullt 30 000. Med

ledning av resultaten av den hösten 1940 företagna inventeringen av lediga

lägenheter torde reserven i samtliga dessa orter till sin allmänna storleksordning

kunna uppskattas till omkring 8 000 lägenheter vid nämnda tidpunkt.

Antages, att den tidigare nämnda förhandsuppskattningen av bostadsbehovets

tillväxt under år 1941 var till sin allmänna storleksordning riktig, skulle

för bibehållande av reserven ha behövts en produktion av omkring 12 000

lägenheter. De i det föregående anförda uppgifterna örn lägenhetsproduktionen

under det gångna året i olika ortsgrupper ge fog för uppskattningen

att den faktiska produktionen i ifrågavarande stadssamhällen uppgått till

omkring 8 000 lägenheter. Produktionsunderskottet, täckt av reservminskning,

skulle sålunda ha utgjort ungefär 4 000 lägenheter, varigenom reserven

skulle ha minskat till hälften.

Det behöver inte särskilt understrykas att var och en av dessa uppskattningar

är i växlande grad osäker. Inga kända fakta motsäga dock deras

ungefärliga riktighet och resultatet av deras sammanställande överensstämmer

väl med den erfarenhet, som den senaste höstens bostadsmarknad givit.

I varje fall äro de tillräckligt säkra för att tillåta slutsatsen, att ett produktionsunderskott

under det kommande året av samma omfattning som under

det gångna icke är möjligt utan att medföra en starkt ökad utbredning av

den totala bostadsbristens alla yttringar: husvillhet, sammanflyttning av

hushåll, hinder för nybildning av hushåll o. s. v. Den återstående reserven

räcker inte till för en ny avtappning av samma storlek. Den ojämna fördelningen

av b ostads tillgång och bostadsbehov på olika orter gör att reserven

i praktiken aldrig kan sjunka till noll; även bortsett härifrån är en viss reserv

nödvändig för att bostadsmarknaden överhuvud skall kunna fungera och inte

fastlåsas helt.

Härvid har förutsatts, att bostadsbehovet under det kommande året utvecklar

sig på i stort sett samma sätt som under det gångna. Helt sätra

hållpunkter för ett sådant antagande kunna givetvis inte erhållas. Det synes

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

emellertid inte finnas någon som helst anledning att förmoda att en brysk

omkastning i de för hushållsbildning och bostadsbehovets utveckling bestämmande

faktorerna skulle komma att inträffa under det närmaste året.

(Här, som alltid i liknande sammanhang, måste naturligtvis göras en reservation

för oförutsebara politiska händelser.)

Av en prövning av det gångna årets bostadsproduktion och bostadsmarknadsutveckling

vill det synas, som örn den till grund för de vidtagna stödåtgärderna

liggande uppskattningen — i underkant — av bostadsbyggnadsbehovet

till 40 % av 1939 års produktion, tämligen väl bekräftats av den nu

vunna erfarenheten. Produktionsunderskottet i förhållande till behovet har

lett till en reduktion av den redan tidigare knappa reserven, som icke kan

fortsätta utan konsekvenser av vådlig art. Det gångna årets produktion

skulle ha behövt vara 60 å 70 % större än den faktiska för att motsvara

bostadsbehovets tillväxt under året. En sålunda ökad produktion torde i vart

fall kunna sättas som ett minimum för det kommande året, om reala resurser

därtill finnas och örn man vill avvärja konsekvensen av ett ytterligare starkt

försämrat bostadsmarknadsläge. Då härtill lägges det angelägna behovet att

på många orter undanröja en redan existerande bostadsnöd och att åstadkomma

en reserv, som gör bostadsmarknaden funktionsduglig, synes även vid försiktig

uppskattning en ökning av bostadsproduktionen i stadssamhällena till bortåt

det dubbla av det gångna årets eller hälften av 1939 års kunna ställas som

önskvärd.

Yttrandena.

Yad i promemorian anförts rörande bostadsbyggandets omfattning

under 1941 har endast i något enstaka fall berörts i remissvaren. Av allmänt

intresse torde vara vad som härom anförts i en av chefen för drätselkammarens

i Göteborg arkitektbyrå avgiven promemoria, vilken åberopats så

som eget yttrande av Göteborgs stadskollegium. I denna promemoria konstateras

sålunda, att bostadsbyggandet i Göteborg efter 1939 i stort sett

följer den allmänna utvecklingstendens, för vilken utredningsmannen redogjort.

Antalet under år 1941 fullbordade lägenheter motsvarade föga mera

än 20 procent av 1939 års produktion, medan efterfrågan ganska väl överensstämde

med de förutsägelser som 1940 års byggnadskostnadssakkunniga

gjorde. Bostadsreserven fick följaktligen i betydande utsträckning anlitas

för att tillgodose behovet.

Yad utredningsmannen anfört rörande bostadsbyggandets inriktning

under 1941 har icke föranlett några särskilda kommentarer från remissinstanserna.

Att nedgången i bostadsreserven hårt drabbat det för familjebostäder

lämpade lägenhetsbeståndet framgår dock av ett flertal yttranden,

för vilka jag torde få redogöra i det följande.

Att läget på bostadsmarknaden är allvarligt bestrides icke på något

håll.

Det är allmänt känt, säger styrelsen för svenska stadsförbundet, att en

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 221.

åtminstone latent bostadsbrist föreligger i så gott som alla stadsorter. —

Att rent av ett nödläge för närvarande föreligger vitsordas av Sveriges fastighetsägareförbund,

och hyresgästernas riksförbund framhåller, att lägenhetstillgången

är på de flesta orter obetydlig, på andra orter råder en mer eller

mindre kännbar brist på lägenheter.

Såsom belysande för bostadsbristens allmänna utbredning torde jag vidare

få citera följande uttalanden.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt av länsstyrelsen inhämtade upp

gifter råder direkt bostadsbrist i flertalet av länets städer ävensom i dess

samtliga köpingar. Yad municipalsamhällena angår, är situationen mera oenhetlig,

men även i en del sådana samhällen förefinnes brist på bostäder. I

flertalet fall, där dylik brist förklarats icke föreligga, har emellertid meddelats,

att bostadsreserv saknas. Bostadsbristen i samhällena synes överlag

göra sig gällande i fråga örn smålägenheter, huvudsakligen örn 1—2 rum.

Endast inom några få orter förekommer byggnadsverksamhet, dock icke i

erforderlig omfattning. Jämväl å landsbygden lärer, enligt vad länsstyrelsen

erfarit, tillgången på tjänliga bostäder flerstädes vara mindre än som motsvarar

behovet.

o Länsstyrelsen i Uppsala län: Uppenbarligen föreligger redan nu en brist

på bostäder inom de båda städerna i Uppsala län.

o Länsstyrelsen i Jönköpings län: Av inhämtade upplysningar rörande förhållandena

på bostadsmarknaden i ett antal samhällen inom länet har framgått,

att läget under det sista året åtstramats och att man i några större orter

och städer har att räkna med bostadsbrist.

länsstyrelsen i Gotlands län: Sedan den privata byggnadsverksamheten

numera så gott som helt avstannat, ger bostadsförsörjningen i länet — såväl

i staden som i övriga samhällen — anledning till allvarliga bekymmer. Särskilt

framträdande är bostadsbristen i de orter, där större militära förläggningar

finnas, såsom i Visby stad och Fårösunds samhälle.

Länsarkitekten i Skaraborgs län: Från skilda orter i länet har i olika sammanhang

framkommit, att bostadsbristen är allvarlig och bostadsproduktionen

för liten. Även i undantagsfall, där nyproduktionen är förhållandevis stor

gentemot tidigare normala förhållanden, tillkommer denna under trycket av

ett ännu större behov.

Drätselkammaren i Borås: Redan nu råder bostadsknapphet särskilt i fråga

örn mindre lägenheter, och det kan med visshet förutses, att verklig bostadsbrist

uppkommer i Borås under närmaste tiden, så vida ej produktion av bostäder

omedelbart och i avsevärd omfattning ånyo kommer till stånd.

länsstyrelsen i Västmanlands län: Bostadsbehovet är för närvarande starkt

framträdande i de större^ samhällena i länet. De tidigare eventuellt förefintliga

bostadsreserverna ha numera helt tagits i anspråk.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Knappheten på bostadslägenheter har

blivit särskilt framträdande i länets städer och tättbebyggda samhällen.

Såsom botemedel mot den sålunda konstaterade bostadsbristen ha remissinstanserna

enhälligt förordat ökning av bostadsproduktionen. Länsstyrelsen

i Jönköpings län har dock ansett, att man före igångsättandet av ett stort

byggnadsprogram borde undersöka, vilka utvägar som kunna användas för

att skära ned bostadsbehovet. Härvid har länsstyrelsen först stannat för

frågan, huruvida icke inflyttningen till städer och samhällen under nuvarande

förhållanden i någon form skulle kunna stävjas samt utflyttning uppmuntras.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 221.

I andia liand skulle nian — anser länsstyrelsen — kunna överväga att under

krisåren behålla lägenheter, som eljest bort utdömas, trots de härmed förknippade

svåra sociala skadeverkningarna.

Med detta undantag ha — såsom jag nyss framhöll — samtliga remissinstanser

stannat vid att föreslå ett ökat bostadsbyggande.

Rörande den lämpliga storleken av nybyggnadsprogrammet föreligga endast

ett fåtal direkta uttalanden.

Socialstyrelsen har sålunda förklarat sig dela utredningsmannens uppfattning,

att en fördubbling av 1941 års bostadsproduktion bör komma till stånd

under innevarande år.

Med den reservationen att man för närvarande icke bör producera några

bostäder i onödan utan endast se till att bostadsnöden hålles borta har vidare

svenska stadsförbundet framhållit som önskvärt, att 1942 års produktion,

naturligtvis med starka lokala variationer, genomsnittligt bör nå upp till

hälften av 1939 års nivå.

Ytterligare är att märka att byggnadsstyrelsen anslutit sig till vad i

promemorian anförts och föreslagits.

En starkare inriktning av nyproduktionen mot familjebostäder framhålles

från flera håll såsom ett viktigt önskemål. Uttalanden av denna innebörd ha

sålunda gjorts av socialstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län, byggnadsnämnderna

i Norrköping och Linköping, länsarkitekten i Värmlands län samt

svenska stadsförbundet, som i detta avseende bland annat anför:

I utredningen framhålles att fjolårets bostadsproduktion i till och med

större utsträckning än tidigare inriktats på lägenheter, som med hänsyn till

rumsantalet ej lämpa sig som familjebostäder. Det synes sannolikt att den

tendens, som här kommer till synes, i själva verket blir än mera markerad, om

hänsyn tages till de producerade s. k. familjebostädernas kvalitet. Kostnadsstegringen

torde nämligen lia pressat utrymmesstandarden även så till vida,

som en två- eller trerumslägenhet nu ofta nog fått nöja sig med mindre yta än

tidigare. Utredningsmannen påvisar även, att efterfrågan på icke familjebostäder

under det gångna året av vissa skäl varit särskilt stor. Även örn den

enskildes under krisen nödtvungna besparingssträvanden måste komma att i

ej oväsentlig utsträckning inriktas på bostadskontot, torde dock behovet av

verkliga familjebostäder vara mycket stort. Om nu en bostadsproduktion skall

möjliggöras genom samhällelig insats, lär man böra förutsätta, att de byggda

lägenheterna också bli sådana, att de kunna bebos av familjer och av familjer

med barn. Även örn standarden kan pressas i vissa avseenden, synes det ofrånkomligt,

att familjebostädernas utrymmesstandard i vart fall icke pressas

ytterligare. Det torde alltså böra uppdragas åt statens byggnadslånebvrå

att tillse att lägenheter, som tillkomma tack vare statens stödåtgärder, i

erforderlig utsträckning äro familjebostäder och att familjebostäderna verkligen

göra skäl för denna beteckning.

Slutligen är att märka att i Göteborg lägenhetsbristen framförallt gör sig

gällande beträffande de minsta lägenheterna. Härom anföres i den av Göteborgs

stadskollegium åberopade promemorian bland annat följande:

Bostadsreserven i staden sjönk från 1940 till 1941 med 880 lägenheter och utgjorde

den 15 november 1941 1,212 lägenheter eller 1.3 procent av bostadsbeståndet.

För de viktigaste lägenhetskategorierna var den dock avsevärt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 221.

mindre, för lägenheter om ett rum och kök 0.6 procent och för två rum och

kök l.i procent. För bägge lägenhetskategorierna är den otillfredsställande,

för enrumslägenheterna avgjort otillräcklig. Det är sålunda tydligt, att för

Göteborgs vidkommande en ökning av bostadsproduktionen särskilt av smålägenheter

är synnerligen behövlig. Ett avstannande eller till och med ett

fullföljande av bostadsproduktionen i den omfattning den haft de senaste

två åren, kan inom ett eller två års tid leda till ren bostadsnöd.

Bostadsbyggandets räntabilitet samt möjligheterna att återställa

densamma.

Promemorian.

Utvecklingen under 1911 och nuvarande läge.

I promemorian anföres bland annat följande.

De stödåtgärder för bostadsbyggandet, varom 1941 års riksdag fattade

beslut, syftade till att möjliggöra ett utbud av nya bostäder till hyror, icke

överstigande dem i jämförliga lägenheter, byggda under åren närmast före

krisen; höjda värmekostnader och sådana övriga omkostnader, som i lika mån

drabbade nybyggda och förut existerande bostadsfastigheter, skulle därvid

läggas till den år 1939 gällande hyresnivån. Förutsättning härför var å ena

sidan, att de samlade kapitalkostnaderna för en nybyggd fastighet skulle

bringas tillbaka till den före krisen sedvanligen gällande nivån och sålunda

verkan av räntenivåns stegring elimineras.

Å andra sidan var förutsättning att fastighetskostnaderna skulle återföras

till den före krigsutbrottet gällande nivån genom sänkning av vissa för fastighetskostnaderna

bestämmande faktorer, tomtpriser och arbetslöner, bortskärande

av överskottsvinster genom kostnads- och hyreskontroll, samt

rationalisering och förenkling av byggnadssätt och lägenhetsutrustning utan

eftersättande av reellt betydelsefulla standardkrav.

Av detta program har den ena sidan, den finansiella, helt realiserats. Det

är att märka, att programmet till denna del icke i första hand var ett räntesubventionsprogram;

det innebar mera ett säkerhetsskapande föregripande

för bostadsbyggnadsfinansieringens del av en ränteutveckling i linje med

bankoutskottets deklarationer och riksbankens politik. Till följd av den faktiska

kapitalmarknadsutvecklingen under år 1941 har ju även subventionskaraktären

hos programmet i stort sett eliminerats och räntegarantiens uppgift

fyllts utan nämnvärd subventionskostnad för staten.

Den andra sidan av programmet, reduktionen av fastighetskostnaderna,

har däremot endast partiellt och i växlande grad realiserats. Tomtprisernas

sänkning till 1935 års depressionsbetonade nivå har säkerligen genomförts

i och med byggnadslånebyråns kontroll och kommunernas eget välförstådda

intresse. Åtskilliga kommuner ha medverkat till tomtupplåtelser på billigare

villkor än som förutsatts för statliga krediter. Denna faktor, tomtprissänk
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

17

ningen, har därigenom och på grund av olikheterna i tomtprisernas relativa

betydelse spelat en mycket varierande roll på olika orter. Den under föregående

år genomförda sänkningen av ackordspriserna för byggnadsarbete

var i och för sig obetydlig, men i verkligheten torde lönekostnaderna ha

reducerats mera än i proportion till lönesatserna, såsom enligt lönestatistiska

erfarenheter brukar vara fallet under depressioner inom byggnadsverksamheten;

en beräkning av vad denna faktor kan lia betytt är med nu tillgängligt

material icke möjlig. I fråga om företagarvinsterna torde man kunna taga

för givet, att depressionens eget tryck samt den tillämpade hyreskontrollen

betytt en stark reduktion av de marginaler, som förhållandet mellan byggnadskostnad

och hyresnivå före krisen medgav. Av väsentlig betydelse för byggherrens

faktiska kostnader har det förhållandet varit, att entreprenörer och

leverantörer under krisens tryck pressat sina priser och marginaler, varför

den faktiska byggnadskostnadsstegringen från 1939 från byggherrens synpunkt

hållit sig avsevärt lägre än som visas av ett byggnadskostnadsindex.

Den post i kostnadsreduktionsprogrammet, som tydligen realiserats sämst,

är den som avsåg rationalisering genom bortskärande av mindre väsentliga

standarddetaljer och framför allt genom förändrade konstruktioner eller överhuvud

ett mera rationellt byggnadssätt. De av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga

rekommenderade åtgärderna i denna riktning beräknades kunna

ge en besparing av c:a 8% av byggnadskostnaden; att en sådan besparing,

utom möjligen i enstaka undantagsfall, icke vunnits är utan vidare uppenbart.

Orsakerna äro flera. För det första ha materialförsörjningssvårigheterna i

vissa hänseenden lagt hinder i vägen för rationalisering av konstruktionerna

och i viss grad tvingat till fördyrande byggnadssätt. För det andra — och

måhända viktigast — förutsatte de rekommenderade kostnadsförbilligande

förändringarna i byggnadssätten till stor del modifikationer i byggnadsnämndernas

praxis rörande säkerhetskrav, tillåtna material o. s. v. och i vissa

fall i stadsplaneföreskrifter; dylika modifikationer ha veterligen icke företagits

i nämnvärd omfattning. (Den nyligen tillsatta stadsplanekommittén

har enligt direktiven att ägna dessa frågor uppmärksamhet.) Slutligen torde

kunna påstås, att den från centralt håll givna vägledning för i synnerhet

mindre byggnadsföretagare i fråga om rationellt materialval, konstruktioner

o. s. v., som under nuvarande omständigheter mera än någonsin kunde ha

varit av värde, varit otillräcklig eller obefintlig. Det ligger i sakens natur,

att de anpassningar, som krävas för att givna, i vissa hänseenden försämrade

tekniska betingelser skola på effektivaste sätt utnyttjas, taga tid att genomföra.

Men processen bör kunna förkortas och praktiska resultat snabbare

vinnas, örn målmedveten central vägledning på basis av bästa tillgängliga

tekniska sakkunskap gives. Det synes därför angeläget, att byggnadslånebyrån,

såsom centralt kreditbeviljande organ, utrustas med tillräckliga resurser

för att i samråd med andra i hithörande frågor kompetenta institutioner,

särskilt industrikommissionen, kunna utöva dylik vägledning.

En summering av de kostnadsreducerande eller riktigare uttryckt, på

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 221. 59G 12 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

byggnadskostnadsstegringen återhållande verkningarna av de här diskuterade

faktorerna skulle tarva omfattande undersökningar, som icke kunnat verkställas

i här förevarande sammanhang. Från H. S. B. ha erhållits vissa uppgifter

örn stegringen i kubikmeterpriset under senare år i ett antal orter, som

icke inkludera de fyra största städerna. Av dessa framgår att — örn justeringar

göras för olikheter i bostadsyta — den genomsnittliga byggnadskostnaden

enligt bindande entreprenadanbud för under byggnad varande och för färdigställande

den 1 april 1942 avsedda byggnadsföretag ligger ej fullt 15 % högre

än den faktiska genomsnittliga kostnaden för under 1938 och 1939 färdigställda

bostadsfastigheter. Då socialstyrelsens byggnadskostnadsindex, vars

bas är årsskiftet 1938/39, visar en stegring av mellan 25 och 30 % är det

tydligt, att anpassningar av här förut diskuterade slag haft en påtaglig betydelse.

Det säger sig självt att de här senast anförda uppgifterna icke kunna

anses ge en betryggande representativ bild av förhållandena inom hela bostadsbyggnadsverksamheten.

Som exempel på en i och för sig betydlig men i

förhållande till programmets kostnadsreduktionskrav otillräcklig relativ

kostnadsbesparing genom anpassning till krislägets villkor kunna dessa uppgifter

dock tjäna.

En viss uppfattning örn storleken av den kostnadsstegring, som belastat

bostadsbyggnadsföretag under senare delen av år 1941, kan erhållas ur

byggnadslånebyråns material, örn jämförelse göres mellan den av lånesökanden

uppgivna anskaffningskostnaden för en fastighet och det belåningsvärde,

beräknat som uthålligt avkastningsvärde, som byggnadslånebyrån preliminärt

fastställt för fastigheten enligt normala värderingsgrunder. Detta senare

värde skall, när det gäller flerfamiljshus, i princip bestämmas utifrån en

beräknad hyresavkastning, som icke överstiger hyresnivån i under 1939 byggda

hus av jämförlig beskaffenhet. Det är klart, att man måste räkna med vissa

fel- och osäkerhetsmarginaler såväl beträffande den av lånesökanden förhandsberäknade

och av byggnadslånebyrån granskade anskaffningskostnaden

som beträffande den av byrån preliminärt fastställda brutto- och nettoavkastningen

i dennas relation till den normerande nivån. Med reservation

tillsvidare härför, kan förhållandet mellan anskaffningskostnad och avkastningsvärde

sägas ge uttryck för i vilken grad de höjda priserna på bostadsbyggenas

kostnadselement ha kompenserats av kostnadsreducerande och

kostnadsåterhållande anpassningar vid byggnadsföretagets planläggning och

genomförande och sålunda även för hur stor del av den nuvarande anskaffningskostnaden,

som icke kan förräntas och amorteras inom ramen för en

avkastning, bestämd enligt hyresnivån i fastigheter, byggda omedelbart före

krisen. Denna del av anskaffningskostnaden betecknas i fortsättningen som

»överkostnad».

Följande tablå framställer beträffande samtliga flerfamiljshus, för vilka

ansökningar örn tertiärlån inkommit under senare delen av år 1941 (månaderna

augusti t. o. m. december) och vilka preliminärt behandlats av byggnadslåne
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Marits proposition nr 221.

byrån, dels den uppgivna anskaffningskostnaden, dels byggnadslånebyråns

värde, bestämt efter normala värderingsgrunder. (Detta värde överensstämmer

mycket nära, med en skillnad av genomsnittligen endast någon procent,

med det som erhålles, när den beräknade nettoavkastningen kapitaliseras

efter 5 %\ där avvikelse från den senare beräkningsgrunden gjorts, har detta

motiverats med särskilda omständigheter, såsom förhållandevis hög bruttoavkastning.

) En uppdelning av fastigheterna har gjorts i tre storleksgrupper

efter anskaffningskostnaden: högst 100 000 kr. (enfamiljshus innefattas ej i

uppställningen), mellan 100 000 och 500 000 kr. samt över 500 000 kr.

Fastigheter med en beräknad

anskaffningskostnad av

1.

Av sökanden

beräknad anskaff- ningskostnad

2.

Byggnadslåne- byråns värde

efter normal

värderingsgrund

3.

2) i % av 1)

4.

»0 verk osta ad»

i % av 2)

Högst 100 000 ..............

6 956 734

6 564 188

94''S

6''0

100 000—500 000 ............

22 048423

20 186 200

91-6

9-2

Över 500 000 ................

19 241165

17 115 000

88-9

12-4

Samtliga

48 246 322

43865388

90 9

lOo

Det bör till detta anmärkas, att den höga siffran för gruppen av de

största fastigheterna influeras av några fall av stora objekt, där tvekan har

rått beträffande värderingen och det först satta värdet ger uttryck för en

mycket försiktig värdering och där byggnadslånebyrån vid omprövning kunnat

utan väsentlig avvikelse från normala värderingsgrunder höja värdet, i vissa

fall avsevärt. I någon mån gäller liknande beträffande den mellersta gruppen

av fastigheter. I tablån ha de först satta värdena medtagits. Med hänsyn

härtill kan sägas, att den under senare delen av 1941 uppträdande »överkostnaden»

för olika storleksgrupper av fastigheter utom enfamiljshus, för

vilka tertiärlån sökts, varierat mellan genomsnittligen 6 och genomsnittligen

10%.

Spridningen omkring dessa genomsnittliga värden för »överkostnaden» är

emellertid betydlig.

Av samtliga fall har sålunda drygt hälften åsatts ett belåningsvärde, som

ligger över 95 % av den uppgivna anskaffningskostnaden, och mer än tre fjärdedelar

ett värde över 90 % av samma kostnad. En tendens föreligger emellertid

till förskjutning nedåt på procentskalan vid växande fastighetsstorlek.

De största objekten fördela sig ungefär lika å ömse sidor örn 90-procentstrecket.

Efter en granskning av för frågans bedömande tillgängligt material står

det emellertid fast, att nu gällande anskaffningskostnader för bostadsfastigheter,

trots en mycket betydlig på kostnadsstegringen återhållande verkan av

tomtprisreduktioner, kommunala insatser, anpassning av byggnadssättet och

krympning av vinstmarginaler, icke kunna helt förräntas och amorteras med

den avkastning, som erhålles vid den som norm uppställda hyresnivån, och

ej heller helt täckas med de finansieringsvillkor, som den statliga tertiärlåne
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis ''proposition nr 221.

givningen nu erbjuder. Den »överkostnad», varom det här rör sig, varierar,

men synes i typiska fall uppgå till 6 å 10 % av det belåningsvärde, som

erhålles vid värdering efter normala grunder.

Beträffande enfamiljshus ligger frågan om förhållandet mellan anskaffningskostnad

och belåningsvärde delvis annorlunda till än när det gäller

flerfamiljshus. Överhuvud kan knappast för egnahem ett belåningsvärde

fastställas genom kapitalisering av en beräknad nettoavkastning på samma

sätt som för hyresfastigheter eller av bostadsrättsförening förvaltad fastighet.

Byggnadslånebyrån har därför som belåningsvärde lagt till grund anskaffningskostnaden,

granskad och ofta beskuren i förhållande till den av

lånesökanden uppgivna. Byggnadskostnaden för enfamiljshus synes, särskilt

efter trä varuprisernas höjning under det senaste året, ha stigit på i stort

sett samma sätt som större hus; möjligheterna att hålla tillbaka kostnadsstegringen

genom teknisk rationalisering torde åtminstone för en enskild

småstugubyggare vara relativt begränsade, men å andra sidan ge sannolikt

möjligheterna att påverka anskaffningskostnaderna genom förenklingar och

genom småstugubyggarens egna arbetsinsatser en icke obetydlig marginal.

Då i princip anskaffningskostnaden ligger till grund för belåningen av

egnahem (och därjämte tertiärlånet kan utsträckas till att täcka en förhållandevis

större del av värdet) medför byggnadskostnadsstegringen icke samma

finansieringssvårigheter beträffande enfamiljshus som beträffande flerfamiljshus.

Det är dock tydligt, att denna relativa fördel i finansieringshänseende

icke innebär motsvarande fördel i fråga örn årliga bostadskostnader. I de

låneansökningar rörande enfamiljshus, som under senare delen av 1941

inkommit till och preliminärt behandlats av byggnadslånebyrån, har vid

granskningen skett en reduktion av de uppgivna ansökningskostnaderna med

genomsnittligt b%. Av skäl som framgår av det här anförda kan denna

marginal dock icke helt jämställas med sådan »överkostnad», som i det föregående

beräknats för flerfamiljshus.

Med utgångspunkt från den sålunda konstaterade divergensen mellan, å

ena sidan, anskaffningskostnaden och, å den andra, förräntningskostnaden

vid 1939 års hyresnivå diskuterar utredningsmannen i ett följande avsnitt

av promemorian möjligheterna att återställa bostadsbyggandets räntabilitet.

Såsom de två alternativ, vilka här kunna komma ifråga, behandlas, å ena

sidan, räntabilitetsökning genom hyreshöjning och, å andra sidan, kostnadsminskning

genom subvention i en eller annan form.

Hyreshöjning.

Beträffande det förra alternativet, hyreshöjning, har utredningsmannen

inledningsvis framfört vissa allmänna synpunkter. 1 detta avseende må urpromemorian

återgivas följande:

Nu gällande regler för hyressättningen i de med statsstöd tillkomna lägenheterna

ge uttryck för en strävan att upprätta en paritet i hyreshänseende

mellan de nyproducerade lägenheterna och de förut existerande, vilken

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majrts proposition nr 221.

är önskvärd å ena sidan ur allmän hyresmarknadssynpunkt, å andra sidan

ur synpunkten av de nybyggda fastigheternas egen ekonomi och därmed

också ur bostadsproduktionens. Vid rådande bostadsbrist kunde visserligen

högre hyror i de nybyggda husen tänkas möjliga att erhålla. Detta skulle

dock skapa en stark drivkraft för stegring av den allmänna hyresnivån i hela

bostadsbeståndet. Örn en sådan förhindrades genom en hyresreglering, som

förbjöd hyreshöjningar utöver dem, som motiverades av ökade driftskostnader

för fastigheterna (i enlighet med priskontrollens allmänna princip, att knapphet

i och för sig icke godtages som skäl för prisstegring), skulle resultatet bli

en splittring av hyresnivån, som dels på ett icke försvarbart sätt belastade

vissa bostadsbehövande, framför allt nybildade hushåll, dels hämmade nyproduktionen

av bostäder. Att bygga bostadsfastigheter, vilkas räntabilitet

är beroende av hyror, högre än i jämförliga fastigheter på marknaden och

möjliga endast på grund av en övergående, akut bostadsbrist, kan icke te sig

lockande för en förtänksam företagare; det förutsätter i själva verket övertygelsen

antingen örn möjligheten att i god tid finna en köpare av mindre förtänksam

läggning eller örn den allmänna hyresnivåns stegring i framtiden.

I en situation av stark diskrepans mellan hyrespriset för den stora massan

av förut befintliga bostäder och kostnadspriset för nyproducerade — sådan

splittring föreligger nästan alltid till någon grad, då byggnadskostnaderna

som regel äro mera rörliga än hyresnivån — kunde man ställa frågan, örn det

icke vore möjligt att tillämpa ett slags prisutjämningsförfarande, liknande

det som kommit till användning på vissa andra marknader. Applicerat på bostadsmarknaden

skulle detta innebära, att en avgift lades på de förut befintliga

lägenheterna och de sålunda uppburna medlen användes att förbilliga de

lägenheter, som producerades till de nya och högre kostnaderna. En sådan

anordning bär en viss likhet med metoder, som tidigare kommit till användning

i bostadspolitiken (viktigaste exempel är den s. k. Hauszinssteuer, som

i Tyskland infördes efter förra världskriget för att finansiera nybyggnad av

bostäder), varvid dock som regel en viktig förutsättning har varit att avgiften

lagts på fastigheter, vilkas skuldbörda till sitt realvärde starkt reducerats

genom en föregående inflation.

Mot ett dylikt utjämningsförfarande synas dock under nuvarande omständigheter

viktiga skäl tala. Från finansieringssidan sett skulle det innebära

detsamma som en allmän hyresskatt, från vilken nybyggda bostäder undantoges.

Hyresskatt diskuterades i samband med behandlingen av den allmänna

omsättningsskatten, men avvisades. Då förutsättningarna sedan dess icke

väsentligt ändrats, torde skälen för avvisandet fortfarande kunna tillmätas

giltighet. En bindning till speciellt ändamål av användningen av de genom

en hyresskatt influtna medlen ändrar i princip ingenting i dessa skäl. -—■ Ur

hyresmarknadssynpunkt måste en avgift för prisutjämning väcka betänkligheter

i nuvarande läge. Den skulle framstå såsom direkt förorsakande en

stegring av den allmänna hyresnivån och måhända utlösa en rörelse i denna

utöver det av egbart avgiften betingade måttet. Frågan skulle ligga annor
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 221.

lunda till, om en knapphetsprisstegring på hyresmarknaden redan hade förevarit,

då en på riktigt sätt applicerad skatt icke behövde överflyttas på

hyrorna, eller om den allmänna pris- och inkomstutvecklingen vid bundna

eller starkt eftersläpande hyror hade gått därhän, att hyresutgiften kommit

att framstå som i sådan grad reducerad till sitt realvärde, att en hyresskatt

icke behövde ingiva betänkligheter på sociala grunder. Skulle i framtiden

dessa förutsättningar inträffa, torde de här antydda metoderna att finansiera

en subvention för nybyggen böra övervägas, men i nuvarande läge synas de

icke öppna lämpliga utvägar ur problemet att nå överensstämmelse mellan

anskaffningskostnad och avkastningsvärde för nybyggda bostadsfastigheter.

För att nå sådan överensstämmelse enbart genom modifikationer i hyressättningen

utan att de nya fastigheterna ställas i en vansklig särklass på en

splittrad hyresmarknad fordras, att hela hyresnivån förskjutes uppåt. En

»överkostnad» på 10 % förutsätter vid normalt förhållande mellan kapitalkostnader

och övriga årliga kostnader för fastigheten en hyreshöjning på 6 å

7 % utöver den av stegrade driftskostnader betingade. Huruvida en dylik

höjning vore tillräcklig för att framkalla ett tillfyllestgörande bostadsutbud

må vara osagt. Siffrorna lia i exemplifieringssyfte valts i viss anknytning till

de i det föregående lämnade uppgifterna örn »överkostnadens» genomsnittliga

storlek i av byggnadslånebyrån behandlade fall. En sådan genomsnittssiffra

kan emellertid icke i detta sammanhang ge besked örn vilken stegring

som vid helt obunden hyresbildning skulle framkalla tillräcklig produktion;

att på förhand kalkylera detta är ogörligt. I vilket fall som helst är det

klart, att en hyresnivå, som underbyggdes av de nu gällande produktionskostnaderna

vid nyproduktion, skulle komma att ligga betydligt över den nuvarande.

Det kan måhända synas som örn en hyresstegring, som i varje fall håller

sig ett gott stycke innanför siffrorna för de allmänna levnadskostnadernas och

även penninginkomsternas stegring, icke vore alltför betänklig (sinnet för

»rättvisa» tillgodoses ofta lätt av dylik siffermagi). Skälighetsomdömen, grundade

på jämförelser av denna art, äro emellertid icke tillåtliga i nuvarande

läge. Det tryck, som en viss hyreshöjning åstadkommer och som även avgör

hur mycket efterfrågan tål, kan inte avläsas genom några beräkningar av relationen

mellan hyreshöjning och allmän levnadskostnads- eller inkomsthöjning.

Jämförelsen bör göras mellan hyran och den del av inkomsten, som står kvar,

när mera elementärt nödvändiga utgifter, framför allt för livsmedel och

bränsle, ha gjorts. De senaste två årens inkomst- respektive prisutveckling

har som bekant inneburit, att priserna på de mest elementära levnadsförnödenheterna

stigit betydligt starkare än inkomsterna. Aven örn prisstegringen i sin

verkan på utgifterna motvägts av konsulntionsbegränsning till följd av ransonering

och frivillig anpassning i besparingssyfte har dock utgiftsstegringen

säkerligen varit sådan, att den för hyresbetalningsförmågan bestämmande

återstående inkomsten icke är rikligare än tidigare för den stora massan av

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

hushåll. — Man bör vidare icke bortse från det förhållandet, att förändringar

i hyresposten, som utbetalas med större belopp åt gången för de flesta antagligen

äro subjektivt mera kännbara än förändringar i de dagliga småutgiftema.

Oavsett vilken betydelse man vill tillägga en allmän hyreshöjning i och

för sig ur social och penningpolitisk synpunkt, kan mot metoden att åstadkomma

överensstämmelse mellan anskaffningskostnad och avkastningsvärde

för nybyggda bostadsfastigheter genom allmän hyresstegring sägas, att den

är samhällsekonomiskt ovanligt illa motiverad och innebär en omfördelning

av inkomster av icke önskvärt slag. Produktionskostnadsstegringen gäller ju

endast den marginella del av bostadsbeståndet, som är nyproducerad till de

högre kostnaderna och som vid en produktion av tidigare diskuterad omfattning

skulle uppgå (årligen) till ett par procent av hela beståndet. Skulle

produktionskostnaderna för denna del bli normerande för hela hyresnivån,

innebure detta en av kostnadsstegringar icke motiverad höjning för alla de

fastigheter, som tidigare byggts till lägre byggnadskostnader (hyreshöjning

på grund av ökade driftskostnader för dessa fastigheter falla givetvis utanför

det här förda resonemanget), och en ur produktionsstimulansens synpunkt i

och för sig likgiltig och socialpolitiskt icke önskvärd inkomstöverflyttning

från hyresgäster till fastighetsägare.

En lösning av räntabilitetsproblemet för nybyggda fastigheter genom en

allmän hyreshöjning (utöver den som betingas av ökning i de årliga driftskostnader,

som i lika mån falla på nybyggda och på förut existerande fastigheter)

synes även illa överensstämma med de principer, som fastslagits för

den allmänna priskontrollen. Då ett prisutjämningsförfarande mellan nya och

förut existerande bostäder på tidigare anförda grunder icke kan anses lämpligt

i nuvarande läge, skulle en tillämpning av dessa principer, d. v. s. godtagande

endast av prisstegringar, som grunda sig på påvisbara kostnadshöjningar,

leda till den splittring i hyresnivån och den särställning för nya hus

på hyresmarknaden, vilkas olägenheter såväl ur allmän bostadsmarknadssynpunkt

som ur synpunkten av de nybyggda fastigheternas egen ekonomi i det

föregående berörts. Såsom utförligt diskuterades av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga

är den enda lösningen i en dylik situation — om allmän hyreshöjning

icke accepteras — att de nybyggda fastigheterna beredas sådana

ekonomiska villkor, att hyrorna i dem kunna sättas i paritet med dem i förut

byggda fastigheter av jämförlig beskaffenhet.

Ett ställningstagande i detta spörsmål kan emellertid — fortsätter utredningsmannen

—■ givetvis icke vara oberoende av hur den allmänna hyresutvecklingen

gestaltat sig under de två år, som gått sedan det år, 1939, vars

förhållande ställts såsom normerande för fastigheter, som åtnjuta tertiärlån

enligt den nu gällande författningen.

Härom anföres i promemorian fortsättningsvis bland annat:

Örn hyrorna på den allmänna marknaden skulle ha stigit avsevärt ut
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

över det mått, som bestämmes av höjda värmekostnader, onera och

andra årliga kostnader utom kapitalkostnaderna, kan det förefalla meningslöst

att beträffande de nybyggda fastigheterna upprätthålla kravet på bevarande

av 1939 års hyresnivå. Paritetskravet kan synas uppfyllt, örn

hyrorna i de nybyggda bostäderna tillåtas stiga i samma mån som hyrorna i

förut byggda jämförliga lägenheter faktiskt stigit på den öppna marknaden.

Detta kräver dock en reservation. Strängt taget gäller den senast anförda

synpunkten endast örn det förutsattes, att en inträdd hyresstegring blir bestående

i framtiden. Örn knapphetsprisstegring har kommit till stånd i en

akut bristsituation på bostadsmarknaden och nya fastigheters räntabilitet betingas

av en måhända tillfälligt uppdriven avkastning, kommer deras läge att

bli vanskligt, om i fortsättningen bostadsbristen häves och hyresnivån drives

tillbaka. Dessa frågor skulle påkalla en närmare diskussion, örn hyresnivån

i före krisen byggda fastigheter stigit avsevärt utöver vad som betingats av

höjda värmekostnader och sådana övriga årliga driftkostnader, vilkas stegring

belastar nya och förut befintliga bostadsfastigheter i huvudsak lika. Så

synes dock hittills knappast Ira varit fället.

Utredningsmannen har härefter lämnat vissa preliminära uppgifter från

socialstyrelsens numera färdigställda partiella hyresräkning, vilken belyser

hyresnivåns utveckling under de sistförfluten två åren. Räkningen har omfattat

representativa delar av samtliga större orter med över 20 000 invånare

(utom Stockholm, som har egen årlig hyresräkning) samt ett urval av mindre

städer och stadsliknande samhällen med tillsammans omkring 100 000 hyreslägenheter.

Tack vare möjligheten att anknyta denna extra hyresräkning till

1939 års allmänna hyresräkning ha hyresförändringarna kunnat mätas genom

direkta jämförelser mellan hyrorna 1939 och 1941 för identiska lägenheter.

Då de i promemorian återgivna siffrorna äro jareliminära har jag kar insatt

de definitiva siffrorna.

Följande tabell, som hämtats ur sociala meddelanden 1942, nr 2, utvisar

de procentuella hyresförändringarna i olika lägenhetskategorier och i olika

orter och ortsgrupper under de två sistförflutna åren.

O rtsgr upper

Procentuell hyresstegring (+) resp. hyressiinkning (- mellan hyresåren 1939/40 och 1941/42 för lägenheter

»utan brist» (vägda tal)

-)

Lägenheter utan c. v.

Lägenheter med c. v.

utan badrum

Lägenheter med c. v.

och badrum

1 r.

o. k.

2 r.

o. k.

3 r.

o. k.

1 r.

o. k.

2 r.

o. k.

3 r.

o. k.

1 r.

o. k.

2 r.

o. k.

3 r.

o. k.

Göteborg ................

+ 0''7

+ 013

— lo

+ 12-2

+ 10-5

4- 7-2

+ 8-1

4- 7-3

+ 6‘6

Malmö....................

+ 0''8

+ 0’2

- 2-o

+ 10-3

+ 10 5

4- 7-1

4- 8-i

4- 8-t

4- 6''9

Förstadsorter till Stockholm

+ ll

+ Oo

— 5-6

+ 10-6

+ 10 c

4- 12-3

4- 7-9

4- 8’3

4- 4 s

Orter med 20000-100000 inv.

+ 1''8

+ le

+ 0''9

4- 9-6

+ ö''8

4- 8''0

4- 9-7

4- 8-9

4- 8-2

Orter med 10000- 20000 inv.

+ 3o

+ 2-1

+ 2''2

+ 10-9

4- Ilo

4- 10-2

4- 8-7

4- 9''7

4- 8-4

Orter m. mindre än 10 000 inv.

4- 3o

+ 2 3

+ 1-6

+ 10-8

+ 10-2

+ lii

4- 8 o

+ lis

4- 9-2

Hela riket

+ 1-9

4- 1-6

+ 0 8

+ 10 3

+ 10 o

+ 91

4- 8’6

4- 8-7

4- 7-8

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj-.ts proposition nr 221.

I anslutning härtill anföres i nyssnämnda publikation:

Hyresstegringen varierade emellertid starkt på olika orter. Som ett allmänt

drag kan framhållas, att hyreshöjningarna på de större orterna med

minst, 20 000 invånare i regel varit mindre än stegringstalen för hela

riket, medan å de mindre orterna höjningarna överstego riksmedeltalen.

Ett annat genomgående drag i h3Tresutvecklingen sedan 1939/40 är en något

starkare hyresstegring för lägenheter örn 1 rum och kök än för större lägenhetskategorier.

Bortsett från den rörliga merkostnaden för bränsle äro de redovisade hyresstegringarna

i genomsnitt relativt måttliga. En tendens till kraftigare stegring

framträder dock överallt, där knappheten på lediga lägenheter genom

kända förhållanden är särskilt stor. De största hyreshöjningarna uppvisa sålunda

framför allt militära förläggningsorter och sådana mindre och medelstora

orter, där en betydande ekonomisk expansion ägt rum sedan krigsutbrottet.

Bland de större städerna uppvisa Linköping, Karlskrona och Karlskoga

särskilt höga hyresstegringstal, medan i den mellanstora ortsgruppen kunna

nämnas Södertälje, Nyköping, Växjö, Visby, Skövde, Östersund och Luleå.

Bland de mindre orterna med relativt stark hyresstegring märkas Motala,

Strängnäs, Eksjö, Nybro, Oskarshamn, Falköping, Sollefteå och Boden.

Utmärkande för den nuvarande situationen på hyresmarknaden är emellertid,

att även på orter utan nämnvärd inflyttning under senare tid nyinflyttade

hyresgäster i regel få finna sig i att betala högre hyra än de, som kvarbott

i sina lägenheter sedan hösten 1939.

Uppgifterna rörande lägenheter med centralvärme i nyssnämnda tabell

inkludera bränslekostnaden, oavsett örn ökningen i denna kontraktsmässigt

täckes genom särskilt bränsletillägg eller icke. I här ifrågakommande sammanhang,

som avser jämförelser med nybyggda fastigheter, skall givetvis den

hyresökning, som är att hänföra till ökade värmekostnader, frånräknas. Följande

tabell, som likaledes hämtats ur sociala meddelanden nr 2 för år 1942,

redovisar förändringarna i grundhyran i centralvärmelägenheter örn 1 till 3

rum och kök med respektive utan badrum med uppgivet bränsletillägg.

Orts g r u p p o r

Lägenheter med e. v.

utan badrum

Lägenheter nied c. y.

och badrum

1 r. o. k.

2 r. o. k.

3 r. o. k.

1 r. o. k.

2 r. o. k.

8 r. o. k.

Göteborg ........................

+ 0-7

+ 0-7

— 0''4

± 0''o

— 0‘ 2

— 0''2

Malmö ..........................

+ I''»

+ lG

+ Oo

4 0’7

4 0 4

— 0‘4

Förstadsorter till Stockholm ......

-f 1-0

4 l-o

4 0É7

4 0-3

4 0-3

+ 0’o

Städer med 20 000—100 000 inv. ..

4 1''6

+ 1''1

4 0-8

+ 1*6

4- 1*4

4 0''6

Orter med 10 000— 20 000 »

4 2''3

4- 2''6

4 2-4

4- 1''3

4- 2*2

4 1-4

Örter med mindre lin 10 000 inv...

+ 3-4

+ 2’S

4 2''2

4 1-9

4- 2-7

+ 1-8

Hela riket

+ 1 4

4 1-8

4- 1 3

-1- lo

4 1 2

4 0''8

Vägda tal

4- Ig

+ 1*G

+ 1*3

4 0’8

4 ll

4 016

Vid bestämningen av hyrorna i nybyggda hus är den närmast till hands

liggande jämförelsen den med hyror i bostadsfastigheter, byggda under åren

närmast före krigsutbrottet. I följande tabell — hämtad ur promemorian —

har beträffande lägenheter med uppgivet värmetillägg örn 1 och 2 larm och

kök med respektive utan badrum sammanställts stegringstalen för grundhyran

i bostäder i fastigheter, färdigställda åren 1938 och 1939.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr. 221.

Orter

Förändring (i %) av grundhyran 19S9—41 i lägenheter

med bränsletillägg i fastigheter färdigställda

åren 1938 och 1939

c. v. med bad

c. y. utan bad

1 r. o. k.

2 r. o. k.

1 r. o. k.

M

6

CJ

Göteborg...............

+ 0

— 03

-0-4

+ 0

Malmö..............

0*6

— 0’3

0''7

Orter med 20 000—100 000 inv.

1*8

1*3

0''9

+ 0

Orter med 10 000—20 000 inv. . .

— i-i

1*7

2-5

Orter med mindre än 10 000 inv. ..

1-3

2*9

ll

—

Samtliga orter

0 8

ii

Os

1 7

Med vissa undantag för enskilda ortsgrupper och lägenhetskategorier, där

slumpen kunnat spela in till följd av att det bestånd av två årsklasser, som

innefattas i denna tabell, givetvis är relativt ringa, överensstämma stegringstalen

för grundhyran i de senast byggda förkrishusen i det stora hela med

dem för hela beståndet av bostadshus med centralvärme.

För samtliga här medräknade lägenhetskategorier och orter kunna de tre

föregående tabellerna sammanfattas i följande uppställning, som visar

stegringstalen för hyran, i förekommande fall exclusive bränsletillägg. (Liksom

i föregående tabeller ha ej medräknats hyror för centralvärmelägenheter

utan kontraktsmässigt fastställt bränsletillägg; då bland dessa ingå många

fall, där hyran ej alls eller obetydligt stigit trots ökningen i värmekostnader,

torde uteslutandet av dessa lägenheter snarast innebära, att de i tablån

redovisade stegringstalen för grundhyran i centralvärmelägenheter ligga i

överkant.) I

Förändring (i %) av grundhyran 1939-41 i samtliga orter.

1 r. o. k.

2 r. o. k.

3 r. o.

Lägenheter

utan c. v.......................

19

1-5

0''8

Lägenheter

nied c. v. utan badrum ......

1''6

1''6

1’3

Därav i

hus, byggda 1938 och 1939 ..

0-8

1-7

_

Lägenheter

med c. v. och badrum........

0’8

Ll

0‘6

Därav i

hus, byggda 1938 och 1939 ..

0-8

1-1

—

I anslutning härtill anföres i promemorian bland annat följande.

Den stegring i grundhyran, som inträtt sedan krigsutbrottet, är sålunda

genomsnittligt skäligen obetydlig. För här redovisade lägenhetskategorier,

som innefatta alla de för den stora massan av befolkningen betydelsefulla,

håller den sig i stort sett mellan 1 och 2 %. Vid bedömande av dessa siffror

måste hänsyn tagas till att utom värmekostnaden, vars ökning här frånräknats,

även andra omkostnader för fastighetens drift stigit sedan hösten

1939. Enligt uppgift från Sveriges fastighetsägareförbund skulle en inom

förbundet verkställd undersökning härom ha gett till resultat, att dessa

omkostnader (onera, normalt underhåll, den outnyttjade delen av garantiskatteavdraget)

sedan 1939 stigit på sätt som motsvarar en höjning av hyran

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

på 3 å 4 %. (Siffran gäller närmast fastigheter i landsortsstäder, byggda

under 1920-talet och början av 1930-talet; för äldre fastigheter äro att räkna

högre normala underhållskostnader.) Uppgifter från H. S. B. ha i stort sett

bestyrkt detta resultat. Örn bränsletilläggen icke överstiga den faktiska höjningen

av värmekostnaden och örn underhåll skett i normal omfattning

härom kunna exakta uppgifter ej erhållas — skulle detta betyda, att den

genomsnittliga hyresökningen icke fullt motsvarat höjningen i fastigheternas

driftskostnader.

Detta resultat beträffande den genomsnittliga hyresförändringen utesluter

ju icke —- såsom exemplifierats i det föregående — att på vissa orter

en betydande hyreshöjning, särskilt på de mest efterfrågade lägenhetskategorierna,

försiggått. De orter, som visa stark avvikelse uppåt fran genomsnittet,

äro dock relativt få till antalet. De kunna tjäna som varnande exempel

på konsekvenserna av en skärpt och mera utbredd bostadsbrist. En granskning

av hyresförändringarna på de enskilda lägenheterna skulle säkerligen

visa, att även på orter med en genomsnittligt normal utveckling den inträdda

hyreshöjningen fördelar sig ojämnt över lägenhetsbeståndet med betydande

höjning på en del lägenheter och ingen förändring alls på andra och sannolikt

de flesta. När hyresnivån är i rörelse, försiggår alltid förskjutningen

ojämnt. Förändringarna sättas igenom i samband med omflyttningar, då

bytet av hyresgäster ofta även medför extra kostnader för fastighetsägaren,

hyrorna i lägenheter med kvarboende hyresgäster ligga stilla eller följa

endast så småningom efter. En påbörjad hyresstegringstendens blir därför

så att säga självväxande. Det förhållandet att hyresnivån i genomsnitt hittills

icke stigit utöver det mått, som betingats av höjda årsomkostnader, utan

snarare hållit sig under detta, ger sålunda icke någon garanti för den kommande

hyresutvecklingen under kvarstående eller ytterligare skärpt bostadsbrist.

Resultatet av socialstyrelsens undersökning av hyresutvecklingen under

de senaste två åren ger icke skäl att nu upptaga till diskussion frågan, örn

den faktiska utvecklingen av den allmänna hyresnivån bör föranleda en revision

av den norm som satts för hyresbestämningen i med tertiärlån uppförda

nya bostadsfastigheter: 1939 års hyresnivå för jämförliga fastigheter

med tillägg av därefter inträdd höjning av fastigheternas driftsomkostnader.

Riktmärket har icke förflyttat sig. Skälen för iakttagande av denna norm

äro desamma som tidigare; de kunna sägas innebära, att den i jämförelse

med hela bostadsbeståndet lilla delen av nya bostäder, som byggts till höjda

kostnader, icke bör vara normerande för hela hyresmarknaden. Dessa skäl

ha ej rubbats av någon redan realiserad förändring i den allmänna hyresnivån.

Det finnes knappast någon anledning att frångå eller revidera hyresbestämningsnormen

för det begränsade antal orter, där en påtaglig stegring av

den allmänna hyresnivån inträtt. Denna stegring måste betraktas som övervägande

krisbetonad och ett resultat av akuta missförhållanden på bostadsförsörjningens

område, med vars fortbestånd i framtiden man icke bör eller

kan räkna. Endast i händelse inträdda förskjutningar kunna anses innebära

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

en varaktig förändring av ortens allmänna bebyggelseskick och dess ställning

i dyrortshänseende bör en uppmjukning av hyresbestämningsnormen komma

i fråga. Detta gäller icke endast de orter, som i och med krigsindustri o. s. v.

snabbt utvecklats och förändrat karaktär under de senaste åren utan överhuvudtaget

sådana, i regel mindre orter, som från en tidigare stagnation utan

större nybyggnadsverksamhet börjat växa och kräva nybyggnad. På sådana

orter är i allmänhet hyresnivån i det förut befintliga bostadsbeståndet så låg,

att hyrorna i nybyggda hus omöjligt kunna anpassas därefter och antalet

bostadsfastigheter, jämförliga med nybyggda, så ringa, att de ej lämpa sig

som jämförelseobjekt. En fortsatt växande utveckling av bostadsmarknaden

i sådana orter måste komma att skapa en ny standard såväl i fråga örn lägenhetstyper

som i fråga örn hyresnivå. I dylika fall synes det rimligt, att byggnadslånebyrån

vid hyressättningen tager hänsyn till omständigheterna och till

grund lägger icke endast jämförelser med tidigare rådande förhållanden på

orten utan även jämförelser med förhållanden på andra, i övriga hänseenden

jämförliga orter.

Med undantag för denna modifikation i normen för hyresbestämningen

i orter, som befinna sig i ett övergångsskede i fråga örn bebyggelsekaraktären,

synes, såsom framgår av det föregående, ingen anledning finnas att revidera

den nu för tertiärlåneverksamheten gällande regeln angående hyressättningen.

Örn denna regels socialpolitiskt och penningpolitiskt motiverade syfte, nämligen

att hindra att produktionskostnaderna för nybyggda bostadsfastigheter

spränga den nuvarande hyresnivån, icke skall uppgivas, kan bostadsbyggandets

räntabilitetsproblem f. n. icke lösas på den vägen.

Subvention.

I fråga örn det andra alternativet — subvention — har utredningsmannen

inledningsvis framlagt vissa allmänna synpunkter. Härom innehåller promemorian

bland annat följande.

En lösning av problemet erhålles icke därigenom, att byggnadslånebyrån

bemyndigas att tillämpa andra och mera generösa grunder vid fastställande

av belåningsvärdet under i övrigt lika villkor för tertiärlånens förräntning

och amortering, vilket skulle innebära ökat risktagande och under vissa förutsättningar

en förtäckt kapitalsubvention från statens sida. Örn en subven

tion under föreliggande omständigheter och med hänsyn till en given målsättning

med avseende på bostadsförsörjningen befinnes lämplig, bör den vara

öppen. Örn till grund för belåningsvärdet lägges den faktiska anskaffningskostnaden

och icke avkastningsvärdet underlättas visserligen finansieringen,

men fastigheten belastas av annuitet på ett större tertiärlån och hyrorna

kunna hållas endast genom motsvarande inskränkning i övriga årliga omkostnader.

Detta innebär antingen att toppkapitalet ej erhåller avkastning, varför

enskilt kapital ej kan påräknas (i de fall, där toppkapitalet täckes av medlemsinsatser

i bostadsrättsförening, kan en förtäckt hyresstegring sägas ske),

eller också att vissa omkostnader för fastighetens drift bli eftersatta, vilket

torde gå ut över hyresgästerna och ävenledes kan betraktas som en förtäckt

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

hyresstegring. Det finns anledning att antaga, att mera omdömesgilla byggnadsföretagare

icke skulle visa sig benägna att utföra byggnadsföretag under

dylika omständigheter.

Genomföras icke förändringar i tertiärlånevillkoren med verkan att sänka

fastighetens kapitalkostnader måste under nu gällande förutsättningar antingen

bostadsbyggandet avstanna eller bli beroende av tillräckliga kommunala

subventioner eller också måste hyresnivån höjas.

Att hänvisa bostadsbyggandet till kommunala subventioner, som komplettera

den statliga kreditgivningen, kunde ur vissa synpunkter te sig naturligt.

Bostadsförsörjningen måste i väsentlig mån vara ett kommunalt intresse

och medverkan av kommunala organ av organisatorisk art och för kontrolländamål

är alltid påkallad. Den starka lokala splittring i bostadsmarknadssituationen,

som belysts i det föregående, är även en anledning till lokalt

differentierade åtgärder, vid vilkas utformning kommunala insatser Ira sitt

naturliga runn Från en annan sida sett kan emellertid den lokala splittringen

sägas utgöra ett skäl i motsatt riktning. Splittringen är i hög grad ett

resultat av statliga åtgärder för krigsmaterialproduktion, militärförläggningar

o. s. v. Behovet av åtgärder att befordra bostadsförsörjningen varierar icke i

proportion med kommunernas ekonomiska bärkraft och icke heller alltid med

deras intresse på längre sikt; i varje fall måste i senare hänseendet ofta råda

stor osäkerhet, som gör tveksamhet inför större riskåtaganden från kommunernas

sida förklarlig. Det kan vidare sägas, att åtgärder som syfta att hindra

hyresnivån att stiga — betraktade som led i en allmän pris- och penningpolitik

— tillgodose ett ändamål, vars beaktande i främsta rummet tillkommer

staten. Slutligen kan man ej bortse från risken av stor och icke önskvärd

ojämnhet i de kommunala initiativen, örn det ekonomiska ansvaret för bostadsförsörjningen

lägges på kommunerna.

Kommunala insatser på bostadsmarknaden av olika slag äro i nuvarande

läge av stor vikt och i vissa hänseenden nödvändiga för att åtgärder att befordra

bostadsbyggandet skola få effekt. Däremot synes det icke möjligt eller

ens lämpligt att räkna med att kommunalt ekonomiskt stöd skall kunna överallt

ge en tillräcklig komplettering till det statliga kreditstödet i dess nuvarande

utformning.

Ett statligt stöd av subventionskaraktär åt bostadsbyggandet kan betraktas

som det pris som betalas för att hyresnivån skall hållas tillbaka i det läge, som

betingas av kostnaderna i det redan befintliga bostadsbeståndet, och icke bestämmas

av de höjda kostnaderna i den lilla del av bostadsbeståndet, som utgöres

av de nyproducerade lägenheterna. Ställningstagandet till frågan om

subvention av offentliga medel eller någon alternativ linje, t. ex. det i det föregående

antydda prisutjämningsförfarandet, måste påverkas av uppfattningen

om huru länge och i vilken grad de höjda kostnaderna för nybyggnad komma

att bestå. Det förefaller finnas starka skäl att antaga, att efter krigets slut och

handelsavspärrningens hävande en återgång av kostnaderna kommer att ske,

ehuru givetvis ingenting med säkerhet kan vetas om hur det då uppnådda läget

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

förhåller sig till läget före kriget eller för närvarande eller örn kostnadsreduktionens

grad. En dylik kostnadsreduktion förutsätter icke, att en egentlig

deflationsprocess utvecklar sig efter krigets slut — man får antaga, att penningoch

finanspolitiken inriktas på att hindra en sådan — utan endast, att de huvudsakligen

med avspärrningsläget sammanhängande orsakerna till den nuvarande

kostnadsuppdrivningen bortfalla. Kan det med rimlig grad av sannolikhet

antagas, att denna kostnadsuppdrivning är övergående, säg för resonemangets

skull inom 3, 4, 5 år, är problemet nu att hindra dess överförande på hyresnivån

och så att säga skära av en topp i kostnadskurvan. Detta är av betydelse

icke endast för hyresnivån under den närmaste period, som antages övergående,

utan även i fortsättningen, dels därför att en hyresnivå, som en gång drivits

upp, bringas tillbaka endast med svårighet, dels därför att en sådan återgång

kan framkalla en fastighetskris, som går ut först och främst över de för de tillfälligt

uppdrivna kostnaderna byggda fastigheterna men även över de tidigare

byggda, som med av den höjda hyresnivån betingat ökat fastighetsvärde bytt

ägare under tiden. Örn den framtida utvecklingen skulle komma att innebära,

att de nu uppdrivna kostnaderna bli bestående, får i sinom tid frågan örn fortsättandet

av en subvention eller dess avbrytande och ersättande av hyreshöjning

tagas i övervägande med hänsyn till då föreliggande socialpolitiska och

finanspolitiska premisser.

Formen för ett ekonomiskt stöd åt bostadsbyggandet med det allmänna

syfte, som här skisserats, bör vara sådan, att stödet smidigt kan anpassas efter

varierande förutsättningar och behov. Den fasta punkten bör vara den avkastning,

som den normerande hyresnivån tillåter. Ur denna härledes ett visst

fastighetsvärde, som skall anpassas till anskaffningskostnaden för fastigheten.

Anpassningen av fastighetsvärdet till anskaffningskostnaden vid en fixerad

hyresavkastning och vid givna driftskostnader för fastigheten kan åstadkommas

antingen genom att de räntesatser, efter vilka fastighetskapitalet skall förräntas,

sänkas, eller genom att en del av anskaffningskapitalet icke kräver avkastning

utan omedelbart avskrives eller täckes av ett lån utan ränta och

amortering.

En bostadssubvention i form av underränta kan synas enklast och som ett

fullföljande av den linje, som valdes vid utformandet av de förra året vidtagna

stödåtgärderna för bostadsbyggandet. Denna form är otvivelaktigt den

administrativt bekvämaste, men den innebär icke ett konsekvent fullföljande av

de principer, som legat till grund för den nuvarande tertiärlåneverksamheten,

och synes ur flera synpunkter mindre lämplig än möjliga alternativ.

Det bör sålunda först framhållas, att örn höjda anskaffningskostnader

kompenseras genom sänkta räntor, detta visserligen för tillfället kan

åvägabringa paritet mellan nybyggda fastigheter och förut existerande, men

ingen garanti gives för att pariteten blir av bestående art. De nybyggda

fastigheternas relativa fördel i ögonblicket av en låg ränta försvinner, om

underräntan upphör att vara underränta genom att den allmänna räntenivå,

efter vilken fastighetskapitalet förräntas, faller, medan deras belastning med

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

högre anskaffningskostnader består. Det är möjligt, att detta riskmoment icke

skulle spela någon större roll ur synpunkten av bostadsbyggandets stimulerande,

örn nämligen företagandet på området behärskas av föreställningen

att räntenivån i framtiden icke kan komma att falla, men det synes icke

möjligt att bygga statliga åtgärder på existensen av en sådan föreställning.

Vidare är att märka att införandet av den kreditgaranti, som nu gäller

för tertiärlåneverksamheten, innebar föregripande för bostadsbyggandets

del av en väntad och av räntepolitiken eftersträvad sänkning av räntenivån,

vilken även inträffat. En motsvarande anordning nu, när ränteläget faktiskt

och i överensstämmelse med bankofullmäktiges deklarationer är stabiliserat

vid 3.5 procent, skulle gå längre än till en säkerhetsskapande garantiåtgärd

och utgöra en på förhand medveten subventionsåtgärd i räntesubventionens

form. Under i övrigt nu givna förutsättningar beträffande anskaffningskostnader

och hyresavkastning skulle ett eliminerande av »överkostnaden»

för nybyggda fastigheter genom räntesänkning kräva en räntegaranterad

bottenlånesats lägre än 3 procent och motsvarande räntesats på sekundärkredit

eller en tertiärlåneränta av ungefär samma höjd. Dylika räntesatser

skulle sakna kontakt med det nuvarande och sannolikt under de närmast

följande åren fortbestående kapitalmarknadsläget. En kreditgaranti för

bostadsbyggandet, avseende sådana räntesatser, skulle icke såsom den nu

gällande vid införandet kunna motiveras med utsikten till snar överensstämmelse

med det allmänna ränteläget.

En väsentlig olägenhet med underränta som form för bostadsbyggnadssubvention

är att den icke gärna kan anpassas efter omständigheterna, vilket

såsom förut anförts är ett önskemål. Den blir därför även statsfinansiellt sett

en dyrare subventionsform än ett alternativ, där sådan anpassning kan göras.

Ur de här anförda synpunkterna är en kapitalsubvention, motsvarande

»överkostnaden» en mera rationell anordning. Nybyggda fastigheter, vilkas

avkastning tack vare kapitalsubventionen ej behöver täcka förräntning och

amortering av »överkostnaden», komma i ett mera bestående paritetsförhållande

till förut existerande fastigheter; om i framtiden ett fall i den allmänna

räntenivån skulle inträffa, ha de samma chans som dessa att komma i

åtnjutande av sänkta räntor på primär- och sekundärlån, i den mån dessas

räntesatser äro rörliga. Det statliga stödet kan vidare utmätas efter det i

varje särskilt fall föreliggande behovet.

Det är klart, att en ren subvention av bostadsbyggandet i och för sig måste

ingiva starka betänkligheter. Dessa måste gälla vare sig subventionen har

formen av underränta eller kapitalsubvention; ur samhällsekonomisk synpunkt

är skillnaden mellan dessa i huvudsak en bokföringsfråga. Kapitalsubventionen

har den fördelen, att den tydligare markerar subventionskaraktären

och därmed måhända starkare uppfordrar till ansvarsfullt handhavande

från såväl allmänna som enskilda organs sida. I sista hand måste ställningstagandet

till frågan örn subvention göras under övervägande av konsekven
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

serna ur samhällsekonomisk synpunkt av möjliga alternativ, vilka med nuvarande

förutsättningar äro bostadsbyggandets avstannande och allmän, skärpt

bostadsbrist eller en allmän hyreshöjning.

Örn man önskar undvika dessa konsekvenser och väljer subventionslinjen

såsom den ur samhällsekonomisk synpunkt mest rationella, må emellertid

besinnas, att förutsättningarna för företagarverksamheten på bostadsbyggnadsområdet

därmed radikalt förändrats i förhållande till de före krisen föreliggande

och även i förhållande till de förutsättningar, som bildats av de

hittillsvarande tertiärlånen, som praktiskt taget saknat subventionskaraktär.

Det enskilda företagandet kan icke längre vara enskilt, när förutsättningarna

för räntabel enskild bostadsproduktion försvunnit. I varje fall måste chanserna

till privata vinster hårt beskäras och det enskilda kapitalets avkastning begränsas

till rimlig proportion med dess risker. Den fria, enskilda byggnadsföretagarverksamheten

har ju i hög grad byggt på den spekulativa balansen

mellan stora vinstchanser och stora risker. Detta är icke förenligt med en

subvention av offentliga medel. Den naturliga ordningen vore, att en subventionerad

bostadsbyggnadsverksamhet och bostadsförvaltning omhänderhades

av allmänna organ eller sådana organisationer, som arbeta utan enskilt vinstsyfte

och i övrigt ha sådan karaktär, att de kunna anförtros förvaltningen

av allmänna uppgifter, d. v. s. erkända allmännyttiga bostadsföretag, såsom

av kommuner eller industriföretag bildade bostadsbolag, stiftelser, kooperativa

organisationer o. s. v. Det har även från enskilt byggnadsföretagarhåll

sagts, att bostadsbyggandet nu måste tagas om hand av dem, som lia det

yttersta ansvaret för bostadsförsörjningen.

Å andra sidan måste i nuvarande läge beaktas nödvändigheten av att

bostadsbyggandet snabbt kan ökas för att tillgodose det närmaste årets behov.

Även fortsättningsvis bör enskild företagarverksamhet, under förutsättning

av betryggande garantier för att subventionen tjänar det åsyftade ändamålet,

kunna inrymmas inom ramen för ett subventionerat bostadsbyggande. Det

är emellertid klart, att dessa garantier måste innebära en väsentlig förändring

av det enskilda företagandets egen karaktär. Den enskilde företagaren finge

mera den i ett subventionssystem naturliga ställningen som entreprenör för

byggna(lsarbetets utförande. Om därutöver förvaltningen av subventionerade

bostadsfastigheter ligger i händerna på enskilda, bör avkastningen på det

egna kapitalet genom hyreskontrollen och genom utmätandet av beloppet för

tilläggslånet begränsas på sådant sätt, att i förhållande till riskerna rimlig

förräntning och amortering erhålles.

Utredningsmannen framlägger härefter vissa närmare förslag angående

utformningen av subventionen. Då det torde vara lämpligare att uppskjuta

dessa detalj spörsmål till ett senare skede av föredragningen övergår jag nu

till att lämna en redogörelse för remissinstansernas inställning till förevarande

spörsmål.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Yttrandena.

Yad i promemorian anförts rörande bostadsbyggandets nuvarande

räntabilitet har icke från något håll bestritts. De remissinstanser, som

direkt uttalat sig i ämnet, vitsorda sålunda samfällt, att bostadsbyggande

vid rådande hyresnivå icke kan finansieras utan särskilda stödåtgärder.

Rörande omfattningen av det erforderliga stödet, d. v. s. »överkostnadens»

storlek, har emellertid från några håll den uppfattningen hävdats, att utredningsmannen

härutinnan kalkylerat alltför optimistiskt.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anse sålunda

båda, att överkostnaden är avsevärt större än 10 procent.

Svenska stadsförbundet framhåller, att den i »typiska fall» till 6 ä 10 procent

uppskattade överkostnaden erhållits sedan den kommunala insatsen

frånräknats, varför överkostnaden sålunda i verkligheten är åtskilligt större.

Aven Göteborgs stad skollegium företräder den uppfattningen, att överkostuaden

är större än 10 procent: Att överkostnaden ej blivit större, beror

säkerligen till stor del därpå, att statens byggnadslånebyrå, i avsikt att

möjliggöra att företag åtminstone i begränsad utsträckning skidle kunna

komma till stånd, värderat husen förmånligare än vad som tidigare varit

fallet. Detta är icke sagt som en anmärkning mot de tillämpade värderingsgrunderna,

då onekligen genom bortfallande så gott som helt av alla företagarevinster

under krisförhållandena och även på grund av andra omständigheter

en höjning av värderingarna varit berättigad.

Yad utredningsmannen anfört i fråga örn hyressättningen har i princip

vunnit anslutning hos remissinstanserna. I vissa hänseenden ha dock reservationer

framställts.

Socialstyrelsen och statens byggnadslånebyrå lia båda uttryckt den meningen,

att 1939 års grundhyresnivå i möjligaste man bör bibehållas.

Statens priskon trollnämnd, har i ämnet anfört väsentligen följande.

Av de i promemorian anförda resultaten av den i slutet av 1941 företagna

partiella hyresräkningen framgår, att hyrorna i genomsnitt icke undergått

någon mera påtaglig höjning mellan 1939—40 och 1941—42, bortsett från

vad som betingas av de ökade uppvärmningskostnaderna. Ett konstaterande

av att någon påtaglig allmän hyresstegring — bortsett från bränsletilläggen

—- hittills icke inträffat utsäger emellertid ingenting om den sannolika utvecklingen

under den närmaste framtiden. Knappheten på bostadsmarknaden

är nu så stor, att möjligheter för fastighetsägarna att uttaga höjda

hyror otvivelaktigt föreligga. Redan i ett yttrande av den 10 mars 1941

förklarade nämnden, att elen med hänsyn till bostadshyrornas betydelse för

levnadskostnaderna och därmed för hela prisnivån emotsåg en eventuell

framtida hyresstegring med oro. Med på arbetsmarknaden nu gällande avtal

örn indexreglerade arbetslöner skulle en påtaglig hyresstegring kunna medföra

löneförhöjningar och därigenom föranleda prisstegringar över hela linjen.

Som utredningsmannen understrukit bör man vidare icke bortse »från det

förhållandet, att förändringar i hyresposten, som utbetalas med större belopp

åt gången, för de flesta antagligen äro subjektivt mera kännbara än förändringar

i de dagliga småutgifterna».

Sådant läget på bostadsmarknaden nu är finner sig priskontrollnämnden

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 221. 596 42 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

med hänsyn härtill böra förorda ett omedelbart införande av en allmän

hyreskontroll. En sådan skulle vara en garanti mot oskäliga hyresstegringar

och ett stöd för de lojala fastighetsägare, som även den förutan skulle ådagalägga

samma återhållsamhet i fråga örn hyresstegringar som hittills. Nämnden

förutsätter därvid, att ingen annan hyreshöjning godkännes än den,

som betingas av direkta ökningar av de löpande fastiglietskostnaderna, prövade

efter i huvudsak samma principer, som nämnden tillämpar i sitt arbete.

Då någon uppräkning av kapitalkostnaderna sålunda icke bör ifrågakomma

och då hänsyn bör kunna tagas till en av materialförsörjningsläget nödvändiggjord

begränsning av reparationsarbeten, förmodar nämnden, att den höjning

av hyrorna •— bortsett från bränsletilläggen — som kan befinnas erforderlig,

skall visa sig mycket obetydlig.

Länsstyrelsen i Gotlands län — som sagt sig ha iakttagit tendenser till

avsevärda hyreshöjningar inom länet — ifrågasätter örn icke vid sidan av

övriga åtgärder en viss hyreskontroll till skydd mot ohemula hyresanspråk

borde införas, och länsstyrelsen i Västernorrlands län, som gjort motsvarande

iakttagelser, anser, att frågan örn införandet av en allmän hyreskontroll med

det snaraste bör tas under övervägande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att det i fråga örn hyressättningen

måste vara av väsentlig betydelse, att dels åtgärder vidtagas för åstadkommande

av kontroll härutinnan beträffande fastigheter, som redan tagits i

anspråk, dels hyrorna i nybyggda fastigheter i görligaste mån hållas nere

vid 1939 års nivå.

Fullmäktige i riksbanken anse, att man bör eftersträva att undvika

en höjning av hyrorna utöver 1939 års nivå; dock bör i det begränsade

antal orter, som vuxit på sådant sätt, att man kan tala örn en avgjord förskjutning

i ortens allmänna bebyggelseskick en viss höjning över nämnda

nivå tillåtas. Fullmäktige framhålla vidare, att det är av vikt, att för dylika

orter hyresnivån fixeras snarast möjligt, så att icke det enskilda bostadsbyggandet

hämmas av exempelvis förmodanden örn att staten kommer att

medverka till t. ex. 1939 års nivå.

Svenska bankföreningen och svenska bostadskreditkassan instämma jämväl

med utredningsmannen i fråga örn hyressättningen, bankföreningen dock med

reservation för de förändringar, vartill utvecklingen kan föranleda.

Vidare är att märka att konungariket Sveriges stadshypotekskassa förklarat,

att kassan ur de synpunkter densamma har att beakta vid bedömande av

de spörsmål, som behandlas i promemorian, icke finner anledning till erinran

mot de däri framlagda förslagen.

Från fastighetsägarehåll har ifrågasatts en viss höjning av hyresnivån.

Sveriges fastighetsägareförbund har sålunda, under åberopande av en inom

förbundet verkställd statistisk utredning rörande stegringarna av förvaltningskostnaderna,

anfört bland annat följande.

Av utredningen framgår, att förvaltningskostnaderna från år 1939 stigit

på sådant sätt att med hänsyn till desamma en hyreshöjning — varierande

för olika orter och olika slag av fastigheter — med 6—11 procent är motiverad.

Därvid är att märka att i utredningen kapitalkostnaderna lämnats å

sido samt att, i fråga örn skatterna, allenast den kommunala fastighetsskatten

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

medtagits oell av denna endast den del som motsvarar den del av garantiskatteavdraget

som icke kunnat utnyttjas. Med hänsyn till att i den offentliga

debatten bland annat gjorts gällande, att under nuvarande förhållanden

reparationerna i fastigheterna icke äro av samma omfattning som tidigare

och att sålunda kostnaderna härutinnan skulle kunna hållas tillbaka, må

framhållas, att det verkliga förhållandet är att reparationer endast i ringa

utsträckning kunna eftersättas. Då förbundet sålunda hävdar, att det allenast

är de stegrade förvaltningskostnaderna, som i nuvarande läge böra anses

utgöra godtagbart motiv för höjning av hyrorna, befinner sig förbundet i god

överensstämmelse icke blott med de allmänna principerna för priskontrollen

utan även med den hyressättningsregel som inrymmes i 7 § andra stycket

tertiärlånekungörelsen, där från regeln angående fasthållande vid 1939 års

hyresnivå göres undantag med hänsyn till efter nämnda år inträffad ökning

av värm eko stnader och onera.

Även utredningsmannen utgår i sina resonemang beträffande hyressättningen

från att den hyreshöjning, som genom subvention bör hållas tillbaka,

allenast är höjningen »utöver den av stegrade driftskostnader betingade».

Förbundet vill i detta sammanhang framhålla, att utredningsmannens

uppgift angående resultatet av den förutberörda statistiska utredningen,

enligt vilken den motiverade höjningen av 1939 års hyror utgjorde 3 ä 4

procent, grundar sig på meddelanden som lämnats — icke av förbundet ■—

utan av den av förbundet anlitade utredningsmannen. Uppgifterna, som

meddelades under hand, avsågo ett tidigare stadium av utredningen, då

densamma ännu icke framförts till det aktuella kostnadsläget.

Fastighetsägareförbundet har vidare vänt sig mot införandet av en permanent

hyreskontroll:

Det är uppenbart, att en till tiden obegränsad hyreskontroll verkar hämmande

på det enskilda initiativet och att därför större frihet i liyressättningen

måste medgivas den, som ikläder sig den stora risk en bostadsproduktion

i nuvarande konjunkturläge medför. Ehuru detta självfallet

måste lia stått klart för utredningsmannen, har han likväl betecknat hyreskontrollen

såsom »det socialpolitiska och penningpolitiska huvudändamålet»

med stödåtgärderna. Det vill annars synas som örn huvudändamålet vore att

ett ökat antal bostäder kommer till stånd, låt vara att det allmänna i ett nödläge

måste underkasta sig uppoffringar därför. Örn vad utredningsmannen

här anfört får anses vara en anvisning örn att subventionsåtgärderna skola

bli inkörsporten till en fortbestående allmän hyreskontroll, måste förbundet

uttala en bestämd varning däremot.

Även Gefle fastighetsägareförening u. p. a. vänder sig emot hyreskontrollör

vilken förklaras verka skrämmande för enskilda företagare, utan

vilkas medverkan bostadsförsörjningen knappast på ett tillfredsställande sätt

kan lösas. Föreningen anser därför, att större frihet bör lämnas företagare

vid hyressättningen, så att avkastningen får en bättre anpassning till anskaffningsvärdet.

Vidare efterlyser föreningen klara bestämmelser om vad

som är att hänföra till onera, värmekostnader och avskrivning.

Upsala fastighetsägareförening u. p. a. anser, att hyrorna i ett nytt hus

kunna ligga något högre än i äldre fastigheter, vilka enligt erfarenheten icke

liro så lockande för hyresgästerna. Föreningen anser vidare, att skärpta

kontrollåtgärder äro påkallade i syfte att hindra kooperativa bostadsföretag

att vid uttagande av medlemsavgifter kringgå reglerna för hyressättningen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Visby fastighetsägareförening anser, att man torde få räkna med en på

grund av de ökade omkostnaderna efterhand höjd hyresnivå. Det kan emellertid

icke ur någon synpunkt vara önskvärt — tillägger föreningen — att

en utbredd bostadsbrist tillätes skapa en tillfälligt uppskruvad hyresnivå,

vilken i längden skapar ett ohållbart läge på hyresmarknaden. Den föreslagna

hyreskontrollen synes garantera, att den statliga subventionen icke

kan utnyttjas till skapande av spekulationsvinster.

Hyresgästernas riksförbund ser med tillfredsställelse, att hyreskontrollen

behållits i det remitterade förslaget och skulle linna det synnerligen olyckligt,

örn en stimulering av den spekulativt betonade byggnadsverksamheten

skulle vinnas på bekostnad av hyreskontrollens slopande.

Svenska riksbyggen förening u.p.a. är ense med den sakkunnige därom,

att man av socialpolitiska och penningpolitiska skäl icke bör frångå den för

hyresbestämningen i med tertiärlån uppförda nya bostadsfastigheter ställda

förutsättningen örn bibehållande av 1939 års hyresnivå för jämförliga nya

fastigheter med tillägg av därefter inträdd höjning av fastigheternas driftsomkostnader.

På grund av egna erfarenheter vill föreningen dock kraftigt

vitsorda önskvärdheten av att byggnadslånebyrån ifråga om hyressättningen

å orter med särskilt lag hyresnivå skall kunna lägga till grund icke endast

jämförelser med tidigare rådande förhållande på orten utan även jämförelser

med förhållanden på andra, i övriga hänseenden jämförliga orter.

Mot en allmän höjning av hyresnivån för de nybyggda husen uttalar sig

svenska arbetsgivareföreningen, och Sveriges industriförbund går ett steg längre,

i det förbundet framhåller, att i den mån en standardsänkning hos de nya

lägenheterna visar sig ofrånkomlig, hyresnivån bör anpassas i förhållande

härtill. — Beträffande den av utredningsmannen diskuterade hyresutjämningsskatten

har förbundet — under uttryckligt framhållande att förbundet

ej därmed velat uttala sig örn lämpligheten av en dylik skatt — förklarat

sig anse, att frågan härom torde tarva en ingående utredning.

Yad slutligen angår kommunernas inställning till frågan örn hyressättningen

så har icke heller från detta håll framställts någon erinran mot den

av utredningsmannen hävdade synpunkten.

Såsom jag tidigare framhållit har i yttrandena rått enighet örn att bostadsbyggande

vid nuvarande hyresnivå icke är räntabelt. Då vidare behovet

av en ökad bostadsproduktion allmänt vitsordats samt ingen av remissinstanserna

velat förorda en hyreshöjning av sådan omfattning, att bostadsbyggandets

räntabilitet kan återställas, har man i konsekvens härmed gått

in för subventionslinjen. Härvid har den av utredningsmannen föreslagna

kapitalsubventionen vunnit praktiskt taget enhällig anslutning.

Av de centrala statsmyndigheterna lia statskontoret och egnahemsstyrelsen

funnit förslagen om en kapitalsubvention väl avvägda och ägnade att läggas

till grund för beslut i ämnet.

Statens byggnadslånebyrå ansluter sig likaledes till förslaget, och socialstyrelsen

tillstyrker, att de nyuppförda fastigheternas »överkostnad» täckes

av statliga räntefria tilläggslån på sätt föreslås i promemorian.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 221. 37

Såsom jag tidigare omnämnt har byggnadsstyrelsen helt anslutit sig till

de av utredningsmannen framförda förslagen.

Att särskilda stödåtgärder äro nödvändiga vitsordas av statens prriskontrollnämnd.

Praktiskt taget samtliga länsstyrelser lia intagit en positiv hållning till

subventionsförslaget.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kalmar och Hallands län ha

sålunda funnit sig kunna tillstyrka den föreslagna subventionen. Samma uppfattning

företrädes av länsstyrelsen i Västernorrlands län, som dock förklarar

sig hysa betänkligheter mot en statssubventionering i den föreslagna formen.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser det visserligen vara i hög grad påkallat

med en statssubvention åt bostadsbyggandet, men örn man bör välja kapitalsubventionen

eller räntelindringsmetoden synes länsstyrelsen vanskligt att

avgöra.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs och

Norrbottens län ha icke något väsentligt att erinra mot en subventionering.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner, att kapitalsubventionen på de i

promemorian anförda skälen är att föredraga framför en subvention i form

av underränta, och länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att de framlagda förslagen

angående statens medverkan äro i stort sett väl anpassade efter det

rådande läget.

En tillfredsställande lösning av förevarande problem står knappast att

vinna annorledes än genom subvention, framhåller länsstyrelsen i Stockholms

län, och härvid förefaller det alternativ, inför vilket promemorieförfattaren

stannat, närmast böra tagas i övervägande.

Den föreslagna kapitalsubventionen synes vara en framkomlig väg säger

länsstyrelsen i Gotlands län.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som anser, att man i nuvarande läge ej

kan undgå att vidtaga ytterligare subventionerande åtgärder, finner de föreslagna

åtgärderna välbetänkta och behövliga.

I rådande läge torde man icke lia något annat val än att beträda subventionsvägen

är den mening, som uttalas av länsstyrelserna i Kristianstads,

Gävleborgs samt Göteborgs och Kohus län. Sistnämnda länsstyrelse ställer

sig dock tveksam beträffande tilläggslån åt enskilda. Med hänsyn till önskvärdheten

av att bostadsbyggandet snabbt ökas vill länsstyrelsen dock icke

motsätta sig att lån utlämnas även åt dylika personer under förutsättning

att betryggande kontroll övas över att byggnadsföretaget blir rationellt

ordnat och att företagaren icke genom lånet beredes möjlighet att på det

allmännas bekostnad skaffa sig en obehörig vinst.

Då veterligen annan utredning om behovets tillgodoseende ej föreligger,

vill länsstyrelsen i Blekinge län icke motsätta sig ett fortsatt beträdande av

subventionsvägen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har såsom eget utlåtande åberopat ett av

länets hushållningssällskap avgivet yttrande, vari säges, bland annat, att hur

motbjudande en bostadssubvention än är, synes dock en sådan oundviklig.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län är likaledes ganska reserverad gentemot

subventionslinjen:

På den mångfald olika områden, där staten träder hjälpande till, hava

åtgärderna i stort sett hitintills begränsats att avse hjälp åt mindre bemedlade.

Då det emellertid som här gäller företag, beträffande vilka arbetslönerna

under en mångfald år varit föremål för kritik från andra befolkningsgrupper

än byggnadsarbetarna själva, torde man böra beträda subventionsvägen

med största försiktighet för att icke riskera att andra näringar,

som arbeta med lägre lönenivå, skola komma med liknande anspråk. Skulle

resultatet av en subvention befaras medföra sådana konsekvenser, torde

statens ekonomiska medverkan komma i en situation, som icke kan överskådas.

Därest emellertid ingen annan utväg står till buds för bostadsbristens

rationella avhjälpande än subvention bör denna därför enligt länsstyrelsens

mening komma till stånd genom samverkan mellan stat och

kommun.

Mot förslaget om tilläggslån till kommuner och allmänna bostadsföretag

synes under nyssnämnda förutsättningar ingen erinran vara att framställa.

Däremot anser länsstyrelsen att lån till enskilda företagare endast böra

meddelas i de fall kommunen ikläder sig borgen för lånets återbetalning.

En starkt reserverad hållning till subventionsförslaget intages av länsstyrelsen

i Jönköpings län. Efter att lia framfört vissa kritiska anmärkningar

mot detsamma anför länsstyrelsen bland annat följande.

För att undvika vissa av de olägenheter, som synas förenade med det

av utredningsmannen planerade subventionssystemet, torde det kunna övervägas

att i stället låta statens stöd få formen av en garantiprissättning för

vissa under året uppförda bostadshus. Genom sättande av sådana garantipris

torde det vara möjligt att stimulera den enskilda byggnadsverksamheten.

För en företagare, som arbetar med fasta kostnader av någon betydelse,

torde det i regel ställa sig ungefär lika dyrbart att ligga stilla som

att bygga utan ränta på toppkapitalet eller med — till och med — någon

förlust. Det torde därför framförallt vara fruktan för en möjligen kommande

fredskris med kraftigt nedpressade byggnadsvärden, som håller företagarna

tillbaka. Ett garantipris för de byggnader, som befinnas nödvändiga,

skulle möjligen kunna övervinna dessa betänkligheter. Utfästelsen

borde från statens sida gälla exempelvis fem år och givetvis vara förknippad

med villkor rörande hyressättningen. Inlösningspriset synes böra sättas

lägre än anskaffningskostnaderna och icke i relation till dessa. Möjligen

kunde prissättningen ske så att ett tillägg till kapitaliserade hyresvärdet

gjordes med exempelvis 5 procent. Genom förfaringssättet tvingades företagarna

och därmed övriga deltagare i byggnadens uppförande att pressa

sina kostnader samt på grund härav förbrukningen av material och arbetskraft

till det yttersta. För företagarna bleve risken reducerad och framförallt

möjlig att överblicka och för statsverket uppstode för närvarande

knappast några kostnader.

Därest efter ett fredsslut någon fastighetskris icke inträdde, behövde

någon inlösen aldrig komma till stånd och i motsatt fall bleve statens risk

icke väsentligen större än den staten redan iklätt sig genom utlämnande

av tertiärlånen.

Med avsende å vad sålunda anförts vill länsstyrelsen tillstyrka subventionering

av bostadsbyggandet allenast under förutsättning, att denna subventionering

handhas med största möjliga försiktighet och stränghet och

att det beslutande organet tillföres all till buds stående sakkunskap. För

subventioneringens genomförande synes den av utredningsmannen föreslagna

formen icke utan ytterligare övervägande böra väljas.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 39

De i ärendet hörda kreditinstituten ha i likhet med det övervägande

flertalet länsstyrelser intagit en positiv hållning till subventionsförslaget.

Fullmäktige i riksbanken finna således de i promemorian framförda förslagen

för åstadkommande av ett ökat bostadsbyggande vara väl ägnade att

läggas till grund för åtgärder på detta område.

Ehuru en ren statlig subvention av bostadsbyggandet i och för sig måste

inge starka betänkligheter, anse sig fullmäktige i riksgäldskontoret i föreliggande

situation ej kunna annat än tillstyrka ett sådant ingripande från

statens sida. Utredningsmannens förslag i fråga örn sättet för subventionens

anordnande och villkoren för åtnjutande av sadan synes väl avvägt

och har ej givit fullmäktige anledning till någon erinran.

Svenska bankföreningen finner, att man åtminstone för det närmaste året

är hänvisad till att använda offentlig subvention för att återbringa byggnadskostnaderna

till en räntabel nivå, och Svenska bostadskreditkassan uttalar

sig i ungefär liknande ordalag.

Svenska sparbanksföreningen, som icke vill uttala sig angående subventionsbehovet

i och för sig, anser, att man under alla förhållanden bör föredraga

kapitalsubventionen framför en utökning av räntegarantin en synpunkt

som även starkt framhålles av Skaraborgs och Älvsborgs läns sparbanksförening.

Bland nu ifrågavarande yttranden är vidare att märka att en reservant i

riksgälds/ullmäktige (herr Magnusson) uttalat farhågor för att den ifrågasatta

statssubventionen kommer att ytterligare befrämja den starka och ur

flera synpunkter mindre förmånliga befolkningsomflyttningen från landsbygden

till städer och samhällen.

Av liyresparterna intar hyresgästernas riksförbund en avgjort positiv hållning

till förslaget örn de ränte- och amorteringsfria tilläggslånen, vilket varmt

förordas. Enahanda uppfattning företrädes av svenska riksbyggen, förening

u. p. a., och H. S. B. har förklarat sig helt dela de i promemorian framförda

förslagen och synpunkterna.

Sveriges fastighetsägareförbund finner visserligen, att i nuvarande nödläge

någon principiell invändning icke kan resas mot åtgärder av subventionskaraktär

men betonar samtidigt dels att åtgärderna icke böra göras mera

omfattande än som är oundgängligen nödvändigt dels ock att subventionssystemet

måste så utformas, att det icke kommer den ekonomiska ansvarskänslan

att slappna. Förbundet tillägger bland annat följande.

Vad beträffar det subventionerade bostadsbyggandets omfattning måste

strängt hållas i minnet, att en bostadsbyggnad är ett produktionsobjekt

med lång varaktighet och att denna ekonomiska nyttighet liksom alla andra

måste förräntas och amorteras i sedvanlig ordning. Ett bostadsbyggande

oberoende av behovet på längre sikt och utan hänsyn till de ekonomiska

förutsättningarna för företagets framtida räntabilitet kommer i det langa

loppet att medföra en desorganisation av fastighetsmarknaden och minska

förtroendet till den fasta egendomen såsom kapitalplaceringsobjekt. Ur

behovssynpunkt måste därför för varje ort ett omsorgsfullt bedömande

äga runi rörande eventuella nybyggnader och endast i sådana fall, där det

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.-ts proposition nr 221.

kail påvisas, att en mera varaktig bostadskris föreligger eller botar att uppkomma,

finnes anledning till subventionsingrepp under förutsättning att den

enskilda företagsamheten icke därförutan kan antagas komma att leda till

erforderlig nyproduktion. Härvid bör särskilt beaktas, att rådande bostadsknapphet

på en viss ort kan vara betingad av mera tillfälliga orsaker, sammanhängande

med de av krisläget framkallade förhållandena, såsom att en

industri på orten grundlagts eller utvidgats för försvarsändamål, att en sammandragning

av militär äger rum eller dylikt. En i sådana fall genom subvention

framkallad ny bostadsproduktion kan i det långa loppet medföra en

kris för ortens hyres- och fastighetsmarknad. Yad beträffar subventionsåtgärdernas

förhållande till den enskilda företagsamheten på byggnads- och

bostadsområdet måste bestämt hävdas, att en utjämning mellan tillgång och

efterfrågan bär liksom eljest inom det ekonomiska livet äger rum genom det

privata initiativet utan det allmännas mellankomst. Därest i ett nödläge

subventionsåtgärder anses ofrånkomliga, gäller det i varje fall att tillse, att

subventionsprogrammet så utformas, att det i första hand är ägnat att stimulera

den enskilda företagsamheten.

Upsala fastighetsägareförening u. p. a. anser, att subventionen av flera

skäl hellre bör givas genom räntenedsättning å sekundär- och tertiärlånen

än genom direkt kapitaltillskott. Härom anföres väsentligen följande.

Enligt promemorian beräknas för närvarande en ränta, sannolikt inklusive

amortering, å dessa lån med 5.6 procent respektive 5.6 5 procent, medan

räntan å bottenlånet — inom halva fastighetsvärdet — utgår med 3.5 procent.

Örn subventionen lämnades med 1 procents räntenedsättning på lånen

mellan 50 och 90 procent av fastighetsvärdet, skulle detta innebära en större

förman för byggnadsföretaget än det av utredningsmannen föreslagna räntefria

kapitaltillskottet av 10 procent å fastighetsvärdet. Utredningsmannen

har också papekat, att denna subventionsform blir statsfinansiellt dyrare än

kapitaltillskottet, enär detta kan återkrävas vid stigande fastighetsavkastning,

således vid fallande penningvärde och hyrornas anpassning därtill.

Men vid en dylik utveckling minskas ju risken för förlust å lånen — sekundärkrediten

närmar sig den primära och även tertiärkrediten stabiliseras. Staten

erhåller alltså skälig ränta å utlånade belopp och subventionen har icke

medfört någon eller blott obetydlig förlust. Att under samma förhållanden

undgå förlust på grund av utebliven återbetalning av erhållna kapitaltillskott

torde ställa sig vida svårare.

Vidare skulle vid räntesubvention det enskilda initiativet vinna större

utrymme, vilket väl måste anses som en bestämd fördel ur produktionens

synpunkt. Föreningen ansluter sig till utredningsmannens mening, att subvention

medelst kapitaltillskott icke väl kan förenas med privat byggnadsverksamhet,

och såsom skäl därför vill föreningen särskilt anföra risken för

osund spekulation just i detta tillskott. En företagare utan egna tillgångar

kan med lånade medel och under hänvisning till utlovad subvention därutöver

lyckas erhålla behövlig kredit hos sina leverantörer för att få huset

färdigbyggt ^ och försålt, innan byggnadsborgenärerna fått sin likvid. De

skulle alltså utsättas för större förlustrisk än vanligt till följd av en dylik

subventionsform.

En likartad inställning intages av Gefle fastighetsägareförening u. p. a.,

som finner det tvivelaktigt, huruvida tilläggslånen komma att vara effektiva

för uppnående av en tillräcklig bostadsproduktion:

lläntegaranlien på primär- och sekundärlån upphör att vara någon för

mån för nyproducenterna i konkurrensen med det äldre bostadsbeståndet,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

när den allmänna räntenivån ej betingar högre räntor än de garanterade,

och detta kan sägas redan hava inträtt. Skall kompensationen för nyföretagarna

lämnas i form av lägre räntor bör den garanteras under så lång tid

framåt, att den verkligen nedbringar kostnaderna i paritet med de äldre

fastigheternas. Exempelvis genom att tillförsäkra nyföretagarna en rörlig

räntesats, som med 1/2 procent understiger den ränta, som allmänna ränteläget

betingar. Först härigenom vinnes en fortlöpande förmån i konkurrensen.

Svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige anse sig

däremot båda kunna godtaga den föreslagna kapitalsubventionen, och Sveriges

industriförbund finner sig kunna tillstyrka en dylik metod.

Yad slutligen kommunerna angår så ha dessa genomgående uttalat sig

för en offentlig subvention sverksamhet. Då jag har för avsikt att i det

följande redogöra för yttrandenas innehåll beträffande den ifrågasatta fördelningen

av understödsbördan mellan staten och kommunerna, torde det

emellertid vara lämpligt, att jag först i sammanhang därmed lämnar en närmare

redogörelse för de kommunala remissinstansernas synpunkter.

Reala förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande.

Promemorian och yttrandena.

Byggnadsmateria l.

Med stöd av uppgifter som under hand erhållits från statens industrikommission

har utredningsmannen i promemorian givit en sammanställning

angående tillgången på vissa byggnadsmaterial.

Beträffande cement och tegel antages försörjningen bli tillräckligt god

för att möjliggöra den önskvärda ökningen av bostadsbyggandet.

Försörjningsläget för asfalt och asfaltpapp företer svårigheter, vilka

dock anses kunna kringgås.

Inneliggande lager av sanitetsporslin anses kunna täcka behovet under

det närmaste året, även örn råvaruimporten hämmas.

I fråga örn kopparmaterial uppgives tillgången vara så knapp, att behovet

av koppar till armatur för värme och vatten samt till elektriska installationer

(för vilka dock gummibristen anges som situationens mest kritiska

moment) endast med svårighet kan tillgodoses. Beträffande rörledningar

räknas med övergång till annat material.

Knappheten på linolja anses — därest en omdirigering av förbrukningen

kommer till stånd — icke behöva hindra bostadsbyggandet.

Vidkommande trävaruförsörjningen finner utredningsmannen, att

denna icke i och för sig kan anses lägga hinder i vägen för ökat bostadsbyggande

— även om kostnadssvårigheter kunna uppkomma med hänsyn till

bristen på lämpliga sortiment.

Vad slutligen angår tillgången på byggnads järn anföres följande.

Tillgången på armeringsjärn och balkar är för närvarande mycket knapp.

Importen från Tyskland har under det senaste året varit relativt begränsad.

Leveranser av större omfattning från de svenska järnbruken

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

kunna under det närmaste halvåret endast påräknas, om prioritet ordnas genom

industrikommissionens försorg. Vid beräkningen av den för bostadsbyggnadsverksamheten

oundgängligen nödvändiga kvantiteten torde det i varje fall bli

nödvändigt att utgå ifrån jämbesparande konstruktioner i bostadshusen. Örn

detta iakttages, synes emellertid den för det i första hand önskvärda bostadsbyggandet

erforderliga kvantiteten av armerings järn och balkar så pass begränsad,

att oöverstigliga hinder för dess framskaffande icke torde resa sig. De

organisatoriska åtgärder, som kunna vara nödvändiga för att i första hand

garantera det bäst behövliga bostadsbyggandet erforderliga kvantiteter armeringsjärn

och balkar, ha redan varit föremål för förberedande överläggningar.

Av störst intresse bland yttrandena i materialförsörjningsfrågan är givetvis

statens industrikommissions utlåtande.

I detta betonar kommissionen inledningsvis, att den utgår från att försörjningsläget

i fråga örn kol, som är erforderligt för framställning av vissa

byggnadsmaterial, icke kommer att undergå någon väsentlig förändring.

Härefter anför kommissionen följande.

Vad cement och tegel beträffar, synes tillgången på dessa båda byggnadsmaterial

kunna beräknas bliva tillräcklig för den såsom önskvärd ansedda

ökningen av bostadsproduktionen. Betongkonstruktioner, till vilka ersättningscement

lämpligen kan användas, förutsättas härvid komma till utförande

med denna cementsort.

Svårare ställer sig anskaffningen av de järnvaror, som erfordras för byggnadsverksamheten.

Tillgången av armeringsjärn är för närvarande, såsom framhållits i promemorian,

knapp i förhållande till behovet. Visserligen är å ena sidan förbrukningen

för bostadsbyggen jämförelsevis låg, men å andra sidan pågår i ingalunda

ringa omfattning byggnads- och anläggningsarbeten för andra än

bostadsändamål, exempelvis kraftstationer, industribyggnader och militära

anläggningar, där järnbehovet är jämförelsevis stort. De svenska järnverken

äro därför i stor omfattning belagda med order, för vilka måste räknas med

långa leveranstider, vanligen tre ä fyra månader. Byggnadsfirmor av mindre

omfattning, som icke regelbundet hava behov av byggnadsmaterial och därför

icke kunna ordna sin materialförsörjning på längre sikt, hava med hänsyn härtill

svårt att anskaffa järnmaterial från svenska verk, då i regel leveranserbliva behövliga

tämligen snart efter det avtal örn byggnader slutits. Detsamma

gäller i viss mån örn militära och en del andra statliga byggnadsföretag, i

fråga om vilka av olika skäl, exempelvis beviljande av anslag först vid en

mycket sen tidpunkt, materialanskaffning i god tid icke skett.

I normala tider pläga dylika hastigt påkommande behov kunna fyllas —

i den mån de svenska tillverkarna icke äro i stånd att medverka — medelst

importvara från importörernas lager eller direkt från utlandet med relativt

kort leveranstid. För närvarande äro tyvärr möjligheterna att anlita importerad

vara avsevärt inskränkta. Det har för innevarande år över huvud visat

sig svårt att avtalsvägen säkerställa import av särskilt armeringsjärn i tillräcklig

omfattning. Därtill kommer att man, såsom erfarenheten visat, måste vid

leverans från utlandet i nuvarande läge räkna med mycket långa och framförallt

osäkra leveranstider. Den aktuella, av den hårda vintern förorsakade, mycket

kännbara inskränkningen av befraktningsmöjligheterna sjöledes, i vilket förhållande

man väl knappast vågar räkna med ändring till det bättre förrän

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. May.ts proposition nr 221.

under nästkommande april månad, kommer att medföra, att nämnvärd tillförsel

av järn från utlandet tills vidare icke kan med säkerhet påräknas. Nu

förefintliga lager Iros importörerna av ifrågavarande slag av material torde

vara relativt obetydliga. För vissa järnvaror, såsom bredflänsbalkar och

grövre balkar av normalprofil, vilka icke tillverkas inom landet, är man helt

hänvisad till import.

Nämnda omständigheter väga så mycket tyngre, som man måste rakna med

att en avsevärd del av det för bostadsbyggande erforderliga järnmaterialet

måste kunna levereras redan i mars—maj månader i de fall, da bostäderna

skola vara färdiga för inflyttning under nästkommande höst.

Kommissionen har under medverkan av svenska järnbalkgrossisters

förening och de svenska järnbruken samt i samarbete med statens byggnadslånebyrå

undersökt möjligheten av att säkerställa tillgången av balkar och

armeringsjärn till bostadsbyggen av den angelägenhetsgrad, att statsunderstöd

i form av tertiärlån för dem anses kunna komma ifråga. Sannolikt kan

tillgången av nämnda material under första halvåret 1942 tryggas i en omfattning,

som motsvarar ett byggnadsprogram av 160 ä 180 miljoner kronor,

under den uttryckliga förutsättningen, att järnbesparande konstruktioner

komma till användning. Kommissionen vågar i nuvarande läge icke räkna

med att genom dess medverkan större kvantiteter järn skola ställas till förfogande

utan att andra behov bliva betänkligt tillbakasätta.

I vilken utsträckning en utökning av byggnadsprogrammet utöver den angivna

volymen kan bliva möjlig genom anlitande av de förråd av armeringsjärn

och balkar, som kunna finnas i lager hos byggherrar och byggmästare,

undandrager sig bedömande.

I fråga örn stålrör torde möjligheterna att fylla behovet genom import

och inhemsk tillverkning vara tillfredsställande.

Yad däremot angår gjutna rör, framförallt s. k. normalrör, som användas

för avlopp i bostadshus, torde man böra räkna med knapp tillgång. Den inhemska

tillverkningskapaciteten är liten, särskilt i fråga örn raka rör, och

importmöjligheterna uppgivas vara rätt begränsade. Tillverkningen inom

landet torde möjligen kunna något utökas; dock komma de svenska rören

att betinga avsevärt högre pris än de utländska.

Tillgången av plåt är över huvud taget knapp, beroende på såväl stor

förbrukning för en mängd olika ändamål som otillräckliga importmöjligheter.

Sannolikt komma svårigheter att möta i fråga örn tillfredsställandet av plåtbehovet.

Dock torde man kunna utgå ifrån, att tillgången av radiatorer, som

tillverkas av tunnplåt, kan bliva tillfredsställande.

Kopparrör till vattenledningar kunna icke påräknas till bostadsbyggnader,

utan måste till dessa ledningar användas rör av annat material. För tilldelning

av koppar till elektriska ledningar torde, under förutsättning att försörjnmgsläget

icke genom nytillkommande omständigheter avsevärt försämras, bliva

möjligt att tillämpa samma principer som för närvarande.

Tillgången på övriga för husbyggandet erforderliga materialier synes for

närvarande ej lägga hinder i vägen för genomförandet av ett byggnadsprogram

i föreslagen utsträckning under förutsättning av ali möjlig sparsamhet. Kommissionen

vill emellertid reservera sig för de förändringar i försörjningsläget,

som kunna inträffa särskilt i fråga örn sådana materialier, för vilkas framställning

råvara måste importeras. Detta iir fallet med byggipidspapp, som

kan tillverkas endast i den mån importerad asfalt står till förfogande.

Kommissionen vill slutligen framhålla, att ett tillgodoseende av förevarande

större bostadsbyggnadsprogram möjligen kan komma att göra det

nödvändigt atl i viss män inskränka annan byggnadsverksamhet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Bristen på bly påtalas i ett av drätselkammaren i Nyköping åberopat yttrande,

vilket avgivits av stadens byggnadschef:

I promemorian namnes icke bristen på ett viktigt material, nämligen bly

för tätning av avloppsrörskarvar. Industrikommissionen har meddelat förbud

för användning av bly till sådant ändamål, och försök har gjorts att

använda cementbruk som ersättning. Enligt min mening borde emellertid

bly alltid fa användas till exempelvis liggande ledningar inom byggnaden

ovanför källarö] älklaget eller åtminstone till sådana delar, som äro svåråtkomliga,

exempelvis liggande ledningar i badrumsgolv. Skulle emellertid

landets försörjning nied bly vara så knapp, att användandet av detta material

icke skulle få, ifrågakomma för omnämnda arbeten, torde anstalter snarast

vidtagas för import eller inhemsk tillverkning av annat lämpligt tätningsmaterial.

Statens arbetsmarknadskommission har i sitt utlåtande fäst uppmärksamheten

på att andra ur försörjningssynpunkt angelägna arbeten, bland annat

kraftverksbyggen, under detta år kunna väntas medföra ökad belastning å

tillgången på för bostadsbyggande användbart material, varför viss konkurrens

i detta avseende måste förutses.

Uttalanden av mera allmän innebörd ha gjorts av socialstyrelsen och

Sveriges industriförbund.

Socialstyrelsen anser sålunda, att en grundlig undersökning av möjligheterna

att disponera inom landet befintliga förråd av byggnadsvaror för den

tilltänkta bostadsproduktionen och att finna ersättning för sådana materialsorter,

som på grund av avspärrningen icke äro att tillgå, torde böra äga rum,

innan mera omfattande statliga produktionsfrämjande åtgärder vidtagas. De i

promemorian omnämnda förberedande överläggningar, som hållits rörande

de organisatoriska och andra åtgärder, som kunna vara nödvändiga för att

i första hand tillförsäkra det bäst behövliga bostadsbyggandet erforderliga

kvantiteter av byggnadsjärn m. m., synas styrelsen böra fortsättas.

Industriförbundet vill — under framhållande av att bristen på vissa byggnadsmaterial

uppenbarligen kommer att medföra en viss sänkning av bostadsutrustningens

standard — varna för att denna standardsänkning drives så

långt, att de nybyggda husen komma i något slags krisklass. För att undvika

detta anser förbundet det vara av vikt, att örn en ransonering blir nödvändig,

denna tar hänsyn till det mellan olika platser starkt växlande behovet.

Transportväsendet.

Med ledning av en av statens trafikkommission på Kungl. Maj:ts uppdrag

verkställd undersökning (betänkande den 17 november 1941) rörande möjligheterna

att göra nödvändiga besparingar på motorfordonstrafikens område

har utredningsmannen sammanfattningsvis anfört följande.

Uppenbart är att byggnadsverksamheten, som tidigare jämte bränsleförsörjningen

tagit en synnerligen stor del av den yrkesmässiga lastbilstrafiken

och även lastbilar i firmaägo i anspråk, kommer att i så stor utsträckning som

över huvud är möjligt få övergå till att utnyttja andra transportmedel. Detta

gäller såväl tillförseln av byggnadsmaterial till byggnadsplatserna som den

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kanyl. Maj:ts proposition nr 221.

mycket gummislitande bortforslingen vid schaktnings- och bergsprängningsarbeten

i samband med grundläggningen. Överföringen i erforderlig mån till

andra transportmedel kan resa vissa organisatoriska problem och vara förenad

med ökade kostnader. Såväl transportproblemen som de mer eller mindre

förlängda leveranstiderna från producenter av vissa byggnadsmaterial måste

betinga att byggnadsföretagarna i tid planera för sina byggen. Några absoluta

hinder för utförandet av önskvärt bostadsbyggande lär transportapparatens

kapacitet emellertid näppeligen komma att resa.

Mot vad utredningsmannen sålunda anfört har statens trafikkommission

förklarat sig i stort sett icke ha någon erinran att göra.

Kommissionen anför vidare bland annat.

Tillgången på lastbilar, varom transportproblemet lär i främsta rummet

röra sig, är emellertid i nuvarande bristläge begränsad. Igångsättandet på

en ort av en omfattande byggnadsverksamhet med ökat behov av transporter

kan medföra, att ytterligare knapphet på bilar uppstår och därmed olägenheter

inom den allmänna samfärdseln, som kunna bliva kännbara, örn ej särskild

försiktighet och omsorg beträffande transporterna för byggnadsverksamhetens

del iakttages.

Kommissionen har i annat sammanhang tidigare framhållit, att vid den i

krisläget påkrävda väsentligt ändrade fördelningen av transportuppgifterna på

olika trafikmedel också ändrade befordringsförhållanden måste uppstå, avseende

såväl befordringstid och befordringsbekvämlighet som befordringskostnad.

Med beaktande härav framstår det som oundgängligen nödvändigt,

att på varje ort planläggningen av byggnadsföretagen sker med beaktande av

förutsättningen, att för de såväl längre som kortare tilltransporterna av bygg;

nadsmaterial m. m. måste brukas transportmedel och transportvägar, vilka i

motsats till lastbilar icke betinga konsumtion av smörjolja och bilgummi.

Tillförseln av byggnadsmaterial m. m. sjö- eller järnvägsledes måste disponeras

så, att körvägen för lastbil från kaj respektive järnvägsstation till byggnadsplatsen

blir den kortast möjliga.

Ävenså bör icke få ifrågakomma den särskilt ringslitande körningen i husgrunder

eller i allmänhet på obanade vägar till och inom byggnadstomterna.

Borttransporterna från byggnadsplatserna, såsom av grundgrävningsmassor,

massor från planeringsarbeten m. m. dylikt, måste ske till möjligast nära

anordnade lossningsplatser o. s. v. I största möjliga omfattning böra användas

lastbilar burna av personbilsdäck, i följd varav en ofta diskuterad ombyggnad

eller nybyggnad av lastbilar till användning av personbilsringar bör —

i en för den ökade husbyggnadsverksamheten erforderlig omfattning — vid

planläggningen av byggnadsföretagen finansieras av eller åtminstone givas

nödigt stöd utav dessa. Uppenbart är också, att vid planläggningen av de

olika byggnadsföretagen måste beaktas angelägenheten att beträffande, de

ofrånkomliga lokala transporterna — särskilt lastbilstransporterna — icke

flera företag på en gång igångsättas än vad som kan motsvara kapaciteten hos

de å orten tillgängliga hästfordonen och de — även genom skifteskörning

relativt utökade — lastbilarna samt genom örn- och nybyggnad iordningställda

lastbilarna.

Vid bedömandena härvidlag får även den omständigheten tagas i betraktande,

att tiden för upptagande av en ökad byggnadsverksamhet under 1942

— särskilt i avsikt att vinna färdiga resultat redan till 1 oktober 1942 — lär

få anses vara långt framskriden. Det måste ännu återstå att träffa åtskilliga

förberedelser och utföra betydande planläggningsarbeten, innan ett mera all
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majlis proposition nr 221.

mänt igångsättande av olika byggnadsföretag kan ske. Någon forcering av

byggnadsarbetet lär vara utesluten under nu rådande förhållanden.

Kommissionen kan i det hela taget dela utredningsmannens uppfattning,

att transportapparatens kapacitet för närvarande och för den närmast förutsebara

framtiden icke bör lägga några bestämda hinder i vägen för utförande

av,det bostadsbyggande, som kan, socialt sett, vara det mest, eller rättare sagt

måhända, oundgängligen nödvändiga. Kommissionen räknar härvid med att

de — i samband med en sålunda efter de mest trängande behoven anpassad

byggnadsverksamhet — uppkommande transportproblemen skola kunna efterhand

lösas, örn blott vad kommissionen nu anfört noggrant iakttages.

Till dessa uttalanden måste kommissionen emellertid foga en under

rådande tidsförhållanden naturlig reservation. Bristläget för transportmedlen

kan komma att förvärras och — ännu obestämbart när och i vilken omfattning

— nödga till ytterligare allmänna eller speciella trafikrestriktioner. Vid planläggningen

av byggnadsföretagen till omfång, tidpunkt och tidslängd måste

därför även denna omständighet tagas i betraktande, så att det ej i följd av

på förhand icke beaktade förhållanden inträffar, att påbörjade byggnadsföretag

på grund av avsaknaden av nödiga fortsatta transportmöjligheter icke

kunna färdigställas.

Ehuru på sidan örn frågan angående möjligheterna att bedriva en byggnadsverksamhet

med hänsyn till de därmed förbundna transportbehoven vill

kommissionen till slut framhålla angelägenheten för det av dispositionerna

för bebyggelsen berörda trafikväsendet, att vid planläggandet av nya byggnadsföretag

för bostadsändamål uppmärksamhet även ägnas spörsmålet om

kommunikationerna för invånarna i de nya eller förstorade bostadsområden,

som skola tillskapas. I nuvarande bristläge i fråga örn bilförnödenheter, särskilt

ringgummi av grövre dimensioner, är det nämligen av vikt, att man vid

förbindelsernas anordnande icke härutinnan litar till omnibuslinjer utan till

förbindelser medelst spårvagn eller järnväg.

H. S. B. har särskilt velat framhålla vikten av att byggnadsverksamhetens

biltransportproblem ordnas, ej minst i fråga om utnyttjandet av däck från avregistrerade

bilar.

Arb etsk reif tu fö rs ärjning en.

Den tredje av de reala förutsättningarna för en ökad bostadsbyggnadsverksamhet

-— tillgången på arbetskraft — har i promemorian ägnats en ganska

ingående granskning. Av utrymmesskäl torde jag här få nöja mig med att i ett

tämligen kortfattat referat sammanställa utredningsmannens synpunkter. I

övrigt torde jag få hänvisa till sid. 40—48 i promemorian.

Utredningsmannen har i sin framställning först undersökt den nuvarande

tillgången på byggnadsarbetskraft. Härvid har i promemorian till

en början påpekats, att bostadsbyggandet under det senaste året spelat en

långt mindre roll för den totala sysselsättningen av byggnadsarbetare än

under föregående högkonjunktur och i själva verket en underordnad roll i

förhållande till byggnadsarbeten för andra ändamål. Med stöd av tidigare

gjorda utredningar rörande bostadsbyggandets relativa andel inom den totala

byggnadsindustrin samt på grundval av nyligen gjorda beräkningar av storleken

hos den för industriella behov inriktade byggnadsverksamheten har utredningsmannen

■— som vidare ansett sig kunna antaga, att reparations- och

ändringsarbeten under 1941 varit av ungefär samma omfattning som år 1939

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

— uppskattat den totala byggnadsvolymens sammankrympning från hösten

1939 till hösten 1941 till 42 procent. Då sysselsättningsstatistiken för sistnämnda

tidpunkt visar ett indextal av 61 och följaktligen god överensstämmelse

konstaterats med det på teoretisk väg utvunna resultatet (100 — 42 =

58) har utredningsmannen ansett sig kunna uppskatta antalet på hösten 1941

i byggnadsarbete sysselsatta arbetare till 60 procent av motsvarande antal

under hösten 1939, vilket uppgick till 150,000. Sysselsättningsminskningen

skulle alltså beröra ungefär 60,000 man. Då emellertid det vägda genomsnittet

av den faktiska arbetslösheten inom de fyra i byggnadsindustrin engagerade

fackförbunden under augusti—september 1941 stannat vid 17.o procent har

utredningsmannen -— med frånräknande av ett sannolikt i överkant beräknat

antal arbetsoförmögna och partiellt arbetsföra — funnit de i vanlig mening

arbetslösa kunna beräknas till ungefär 13,000. Summan av arbetande och

arbetslösa byggnadsarbetare under augusti—september 1941 har fördenskull

uppskattats till cirka 105,000 man, vilket skulle innebära att vid samma tidpunkt

omkring 50,000 man av 1939 års byggnadsarbetarstam voro inkallade i

militärtjänst eller hade överflyttats till andra verksamhetsgrenar. Under

antagande att 35,000 arbetare överflyttats, har utredningsmannen sökt utröna

huru många av dessa, som kunna utan våda för andra viktiga grenar av folkförsörjningen

återföras till byggnadsindustrin. Körande antalet i skogsarbete

sysselsatta, vilka anses icke böra återföras, säges i promemorian att »15,000

förefaller antagligt i underkant, 20,000 antagligt i överkant och 25,000 osannolikt

högt». En rest av minst 10,000 man och sannolikt avsevärt mera skulle

alltså ha överförts till annat än skogsarbete. Av dessa antages en del ha övergått

till andra viktiga folkförsörjningsarbeten medan åter en del utan nackdel

bör kunna återföras till byggnadsindustrin. Sammanfattningsvis anföres

härom följande.

I varje fall torde kunna sägas, att till det antal av verkligt arbetslösa, som

uppskattats till minst 13,000 man vid säsongkulmen hösten 1941, kan läggas

ytterligare några tusen man byggnadsarbetare, som sysselsättas på arbeten

av ur folkförsörjningssynpunkt nu mindre angeläget slag än bostadsbyggande.

Alla här gjorda uppskattningar ha medvetet och genomgående gjorts så, att

slutsumman av antalet byggnadsarbetare, som kunna betraktas som disponibla

för bostadsbygge utan inkräktande på arbetskraftsförsörjningen på mera

angelägna arbetsområden, hållits i underkant. Med hänsyn tagen därtill, att

de kumulerade säkerhetsmarginalerna i deluppskattningarna ge en stor säkerhetsmarginal

för slutuppskattningen, synes det omdömet befogat, att under i

övrigt lika förutsättningar (med avseende bland annat på den faktiska mobiliteten

hos arbetslös och halvsysselsatt arbetskraft) skulle en sysselsättning

inom byggnadsverksamheten under augusti—september 1941, överstigande

den faktiska med bortåt 20,000 man (och måhända mera), lia varit möjlig utan

eftersättande av arbetskraftsförsörjningen på mera angelägna arbetsområden.

Utredningsmannen övergår härefter till att beräkna de krav på arbetskraft,

som den planerade ökningen i bostadsbyggandet kan medföra. Med

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

utgångspunkt från förutberörda uppgift angående bostadsbyggandets relativa

betydelse inom byggnadsindustrin finner utredningsmannen, att en fördubbling

av 1941 års bostadsbyggnadsvolym skulle under högsäsong medföra en

ökning av 1941 års sysselsättningsvolym vid motsvarande tidpunkt av ungefär

23 procent eller omkring 20,000 man. Under förutsättning att annan byggnadsverksamhet

än bostadsbyggande blir av samma omfattning som 1941

skulle alltså, enligt utredningsmannen, den föreslagna bostadsbyggnadsutvecklingen

tämligen jämnt suga upp den såsom minimum betecknade mängden

av »fritt disponibel» arbetskraft.

Vid undersökning av vilken omfattning byggnadsverksamheten för andra

ändamål än bostadsbyggande kan tänkas få har utredningsmannen funnit att

under 1942 endast obetydliga förskjutningar kunna väntas inträffa i fråga örn

den industriella och kommersiella byggnadsverksamheten. Beträffande posten

»ändringar och reparationer» har en behovsminskning förutsetts. Med hänsyn

till den stora relativa betydelsen av sistnämnda slag av arbeten torde

sålunda, enligt utredningsmannens uppfattning, byggnadsindustrins sysselsättningsutveckling

under innevarande år icke lägga hinder i vägen för ett

ökat bostadsbyggande.

å andra sidan kunna ■—- framhålles det i promemorian — andra viktiga

försörjningsgrenar under 1942 ställa ökade anspråk på arbetsmarknaden.

Skogsbruket och torvupptagningen torde således tillsammans komma att

kräva betydande tillskott av arbetskraft. Huruvida och hur mycket dessa

poster kunna komma att balanseras av förändringar i sysselsättningen på industriella

och andra områden har utredningsmannen icke ansett sig kunna

bedöma; för att belysa de proportioner det här gäller, framhålles, att en fördubbling

av bostadsbyggandet vid oförändrad övrig byggnadsverksamhet

i fråga örn arbetskraftsanvändning motsvarar en förändring av ett par procent

av sysselsättningen inom industri och samfärdsel.

I anslutning härtill anföres vidare bland annat.

Beträffande byggnadsarbetsmarknadens ställning i hela arbetsmarknadssammanhanget

för närvarande må erinras följande: För det första har under

de två senast gångna åren byggnadsarbetsmarknaden i högre grad än någon

annan mera betydande del av arbetsmarknaden lämnat bidrag till bristområdena;

de på byggnadsområdet kvarvarande bestå därför sannolikt till

förhållandevis stor del av sådana, som av olika skäl icke lämpa sig för överflyttning

till ovana arbeten. För det andra har till följd av bostadsmarknadsutvecklingen

bostadsbyggandet ryckt upp i en långt högre angelägenhetsklass

än tidigare. Föreställningen, att bostadsbyggandet skulle lämpligen

kunna tjänstgöra som en slags allmän reservoar, varifrån andra arbetsområden

kunde förse sig i mån av behov — en föreställning, som kunde ha fog till

en viss gräns under krisens tidiga skede — har genom den senare utvecklingen

kommit att bli betänkligt otidsenlig.

Det bör kraftigt understrykas, att en fördubbling av bostadsbyggandet

från den lågt nedpressade nivå, som gällt det senaste året, icke betyder någon

stor förändring på arbetsmarknaden, betraktad i dess helhet.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Att framhålla denna omständighet är angeläget bland annat med hänsyn till

de ingalunda negligeabla farhågorna, att en sådan ökning skulle kunna framkalla

en tillströmning och återströmning till byggnadsmarknaden av arbetskraft,

som där icke kunde sysselsättas, varigenom andra arbetsområden kunde

berövas nödvändig arbetskraft men arbetslösheten inom byggnadsfacken bli

bestående. Med hänsyn till förhållandena inom byggnadsarbetsmarknaden

torde ett arbetsförmedlingstvång på området icke lämpligen kunna ifrågasättas.

Däremot är det av vikt att upplysning sprides för att motverka illusoriska

föreställningar örn betydelsen ur arbetsmarknadssynpunkt av åtgärder

att i nuvarande läge öka bostadsbyggandet. Det är även givet att i dessa

frågor ständig kontakt bör upprättas mellan arbetsmarknadskommissionen

och byggnadslånebyrån.

Bland yttrandena i fråga örn arbetskraftsförsörjningen är främst att beakta

vad statens arbetsmarknadskommission anfört.

Kommissionen har inledningsvis förklarat sig icke lia något att erinra mot

de i promemorian framlagda kalkylerna örn byggnadsarbetarnas arbetsförhållanden

under de senaste åren. I anslutning till utredningsmannens uttalande

att en fördubbling av bostadsbyggandet under 1942 synes möjlig utan anlitande

av annan än ledig byggnadsarbetskraft framhåller kommissionen, att man har

att räkna med en avsevärd ökning av andra anläggningsarbeten, främst vattenkraftsanläggningar.

Jämväl materialanskaffningen för dessa arbeten samt för

den föreslagna bostadsbyggnadsverksamheten torde taga en mycket stor

arbetarstam i anspråk, tillägger kommissionen, som vidare räknar med att jordbruket

år 1942 åtminstone periodvis kan komma att i någon mån rikta arbetskraftsanspråk

mot byggnadsarbetarna. Oavsett detta anses emellertid sannolikheten

tala för att tillräcklig arbetskraft för bostadsbyggandet skall kunna

erhållas.

Härefter anför kommissionen bland annat följande.

Kommissionen måste för sill del ansluta sig till de i promemorian omnämnda

farhågorna, att den avsedda ökningen av bostadsbyggandet skulle

kunna framkalla en tillströmning och återströmning till byggnadsmarknaden

av arbetskraft, som där icke kunde sysselsättas, varigenom andra arbetsområden

kunde berövas nödvändig arbetskraft men arbetslösheten inom byggriädsfäckön

bil bfiståcndG.

Enligt kommissionens förmenande måste därför åtgärder vidtagas för att

förhindra att på orter, där bostadsbyggnadsverksamhet i avsevärd omfattning

kan väntas komma till stånd, samlas byggnadsarbetare, av vilka endast en

mindre del kan vinna sysselsättning i orten. Att söka motverka illusoriska

föreställningar örn bostadsbyggandets sysselsättningsmöjligheter torde i och

för sig vara välbetänkt men icke tillräckligt för att helt förhindra befarade

missförhållanden av nyss angiven art.

Den föreslagna byggnadsproduktionen avses komma till stånd genom särskilt

stöd i form av tilläggslån till företag, för vilka beviljas tertiärlån av

statsmedel. I fråga om alla byggnadsföretag, till vilka av statsmedel utgives

lån eller bidrag till kommun eller enskilda, gäller skyldighet för lån- eller

bidragstagaren att till arbetsmarknadskommissionen avlåta anmälan om företaget

samt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter kommissionen eller, efter

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 221. “G 4a 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

.Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 221.

dess bemyndigande, länsarbetsnämnd meddelar i avseende å vad som skall iakttagas

vid nyanställning av arbetskraft, allt linder förutsättning att minst 10

arbetare kunna beräknas bli sysselsatta vid företaget och jämlikt bestämmelser

i övrigt i Kungl. Majlis cirkulär den 18 april 1941 (Sv. förf.-sami. nr 220). Kommissionen

respektive länsarbetsnämnd brukar i dessa fall föreskriva att vederbörande

byggherre helt eller i viss utsträckning skall tillgodose arbetskraftsbehovet

för företaget genom anlitande av den offentliga arbetsförmedlingen.

Utredningsmannens uttalande, att med hänsyn till förhållandena inom byggnadsarbetsmarknaden

ett arbetsförmedlingstvång på området icke lämpligen

torde kunna ifrågasättas, torde väl närmast avse, att arbetskraftsbehovets

täckande icke skall helt bindas till uttagning genom den offentliga arbetsförmedlingen

speciellt beträffande de bostadsbygganden, för vilka de föreslagna

tilläggslånen skulle ifrågakomma. Kommissionen, som redan nu i förekommande

fall plägar medgiva anställning av någon mindre del av arbetsstyrkan

(specialarbetare och dylikt) på annat sätt än genom arbetsförmedlingen, finner

angeläget att bestämmelserna enligt förenämnda cirkulär skola tillämpas även

för den nu föreslagna byggnadsverksamheten, detta med hänsyn till dels

risken för återströmning av arbetskraft från andra viktiga arbetsområden,

särskilt skogsbruket, dels ock utfästelser från kommissionens sida. Kommissionen

har nämligen för att få till stånd en högst angelägen utökning av

arbetsstyrkan i skogsbruket utlovat sin medverkan till att de arbetslösa byggnadsarbetare,

som åtagit sig skogsarbete på annan ort och därigenom mistat

den omedelbara kontakten med arbetstillfällena i hemorten, icke skulle komma

i ett sämre läge än örn de stannat hemma. Kommissionen saknar emellertid

anledning att påyrka längre gående bestämmelser för dessa arbetens vidkommande.

Kommissionen kan i nuvarande läge icke bestämt angiva på vilket sätt

nu berörda spörsmål böra lösas. Vid ärendets förberedande behandling har

ifrågasatts, huruvida en åldersspärr nedåt (givetvis med vissa dispensmöjligheter)

borde uppställas beträffande arbetskraft för den föreslagna bostadsbyggnadsverksamheten,

vilken i än högre grad än den hittillsvarande tertiärlåneverksamheten

är att anse såsom statssubventionerad. En sådan anordning

skulle exempelvis kunna utformas sålunda, att inga arbetare under 35

eller 40 års ålder finge anställas vid dessa företag utan särskilt medgivande

av kommissionen. Detta skulle givetvis vara ägnat att reducera risken för en

ökad återströmning av byggnadsarbetare från skogsbruket respektive en

minskad tillströmning till skogsbruket av yngre byggnadsarbetare, som där

skulle söka sin utkomst. Med hänsyn till den hämmande verkan på företagareintresset

som en dylik anordning skulle kunna innebära, och till angelägenheten

av fortgående nyrekrytering av yrkesarbetare inom byggnadsindustrin,

har kommissionen emellertid icke velat föreslå en sådan anordning. Kommissionen

utgår för sin del från att den med stöd av förenämnda cirkulär

skall kunna vidtaga de organisatoriska åtgärder som erfordras beträffande den

nya bostadsbyggnadsverksamheten med hänsyn till arbetsmarknadsläget vid

den tid, då arbetena skola påbörjas. Givetvis bör — såsom utredaren anför —

i hithörande frågor ständig kontakt upprättas mellan kommissionen och statens

byggnadslånebyrå.

I detta sammanhang är vidare att märka, att socialstyrelsen i sitt utlåtande

förklarat sig icke ha något att erinra mot vad i promemorian anförts beträffande

arbetskraftsförsörjningen.

Slutligen är att påpeka, att länsstyrelsen i Jönköpings län uttryckt farhågor

för att nuvarande beredskapsinkallelser kunna ha rubbat utredningsmannens

kalkyler angående arbetskraftsförsörjningen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Byggnadskostnadernas utveckling.

Promemorian.

I promemorian lämnas inledningsvis en allmän redogörelse för prisutvecklingen

å byggnadsmaterial, belyst av olika index. Enligt svenska handelsbankens

index, som uträknas kvartalsvis med 1935 som bas, har sålunda

indextalet för september 1941 stigit till 144.6, vilket innebär en höjning med

29 procent jämfört med mars 1939 och med 6.3 procent i jämförelse med september

1940. Socialstyrelsens index, som är mera detaljerat, utvisar att

byggnadskostnaderna för ett smalhus i Stockholm på hösten 1941 lågo 26.6

procent högre än vintern 1938—39, motsvarande en höjning under det senaste

året med 8.i procent. Motsvarande beräkningar för ett i Malmö uppfört hus

visa en kostnadsstegring från sommaren 1939 till hösten 1941 av 27.5 procent,

överensstämmelsen mellan dessa tre beräkningar får — säger utredningsmannen

— anses tillfredsställande.

Härefter anföres i promemorian väsentligen följande.

Den utsträckning, i vilken olika kostnadsfaktorer bidragit till den inträffade

stegringen av byggnadskostnaderna, studeras bäst i socialstyrelsens

beräkningar. Det framgår av dessa, att lönerna från början av 1939 fram

till hösten 1941 stigit med 5.8 %, medan stegringen av materialpriserna uppgår

till 44.4 % och av övriga omkostnader till 22.9 %. Icke mindre än 80 %

av hela kostnadsstegringen beror sålunda på höjda materialpriser, medan

arbetskostnaderna endast bidragit med 8.5 % och övriga kostnader med 11.6 %

av den totala fördyringen.

Takten i prisstegringen har under det senaste året varit tämligen jämn.

Indextalet, som var 117 för oktober 1940, steg sålunda till 121 i april 1941,

125 i juli 1941 och 127 för oktober 1941. I jämförelse med stegringen under

första krigsåret har uppgången under det andra varit väsentligt mindre.

Arbetskostnaderna ha endast obetydligt bidragit till stegringen av byggnadskostnaderna

under kriget. Uppgången av arbetskostnaderna faller dessutom

praktiskt taget helt på det första krigsåret.

Som nyss framhållits ha stegrade priser på olika byggnadsmaterial varit

den främsta orsaken till fördyringen av byggnadskostnaderna. Örn bakgrunden

till denna prisstegring gäller alltjämt i huvudsak vad 1940 års byggnadskostnadssakkunniga

anförde i sitt betänkande (jfr särskilt kap. 6). Till stor del

bottnar prisstegringen i likartade kostnadsstegringar för alla materialleverantörer,

yttrade de sakkunniga, som formulerade sina slutsatser på följande

sätt: »I föreliggande situation äro enligt de sakkunnigas mening möjlig
heterna

att åstadkomma en prissänkning för byggnadsmaterialen relativt begränsade.

De nämnda kostnadsstegringarna äro icke betingade av förhållanden

inom byggnadsindustrien och kunna endast i begränsad utsträckning påverkas

från denna. I vissa fall undandraga de sig helt ingripande från de

svenska statsmakternas sida. Yad som av dessa kan åtgöras, inskränker sig

främst till en sådan priskontroll, som i möjligaste mån söker hålla tillbaka

prisstegringarna på byggnadsmaterial.»

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlis proposition nr 221.

Denna framställning äger i huvudsak giltighet också beträffande utvecklingen

under det senaste året. De ytterligare prisstegringarna på byggnadsmaterial

sammanhänga i allmänhet med kostnadsstegringar, som direkt förorsakats

av krigsförhållandena. Så spelar den övergång från kolbränsle till

vedbränsle, som i betydande utsträckning måst äga rum, stor roll ur kostnadssynpunkt.

Även andra sådana av krisen betingade produktionsomläggningar

ha bidragit till att höja kostnaderna.

Under det senaste året har priskontrollen efter hand ytterligare utbyggts,

så att den numera omfattar flertalet byggnadsmaterial. En ytterligare utvidgning

av densamma kan väntas inom en nära framtid. Därjämte har kontrollen

i vissa avseenden skärpts. Så har den i början tillämpade metoden, att endast

efter krigsutbrottet inträffade kostnadsstegringar beaktades, i vissa fall ersatts

av en grundlig granskning av samtliga tillverkningskostnader. De principer,

som priskontrollnämnden tillämpar vid sin prövning av prisärenden, äro i

stort sett desamma, som gällt allt från priskontrollarbetets början. I huvudsak

innebära de, att endast direkta kostnadsstegringar ansetts motivera höjda

priser. Däremot har ökad knapphet i och för sig icke erkänts som ett tillräckligt

motiv för en prishöjning. Företagen ha sålunda icke medgivits att

fördela sina fasta kostnader på en minskad omsättning, när produktionen av

en eller annan anledning måst inskränkas.

En analys av socialstyrelsens byggnadskostnadsindex utvisar för det första,

att trävaror och snickerier svara för en mycket betydande del -— i runt tal

fjärdedelen — av den stegring, som byggnadskostnaderna undergått under

det senaste året. Priserna voro på trävarumarknaden relativt låga under

1938 men stego under våren och sommaren 1939. Under det första krigsåret

inträffade en mycket måttlig ytterligare prisstegring. När 1940 års byggnadskostnadssakkunniga

utförde sina undersökningar under senare delen av 1940,

var situationen ännu tämligen oklar. Tendenser i såväl prisstegrande som

prissänkande riktning balanserade mot varandra, utan att något tydligt utslag

i någondera riktningen kommit till synes.

Ännu under första halvåret 1941 var utvecklingen på trävarumarknaden i

stort sett tämligen lugn, ehuru en viss prisrörelse uppåt började göra sig

märkbar. Denna var emellertid icke av sådan styrka, att den föranledde något

ingripande från priskontrollnämndens sida.

Läget har under hösten 1941 blivit ett annat. Resultaten från kronoskogsauktionerna

visade sålunda en mycket betydande uppgång av priserna.

Under hösten 1941 ha även priserna på sågade trävaror stigit. Uppgången

har varit något varierande i olika delar av landet och för olika sortiment.

Allmänt kan sägas, att trävarupriserna i slutet av 1941 ligga 30 å 50 % högre

än i början av 1939.

Resultatet av kronoskogsauktionerna 1941 har föranlett priskontrollnämnden

att upptaga vissa utredningar. En fråga, som härvid reste sig, var den,

huruvida prisstegringarna berodde på knapphet på trävaror. Det var därför

en angelägenhet av vikt för priskontrollnämnden, att först och främst erhålla

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

en överblick över försörjningsläget med trävaror och utvecklingen av de

faktorer, som påverka detta. Den undersökning, som genomförts härom,

utvisar, att man har att räkna med ett totalt avverkningsbehov, som för

1941/42 ligger 16 procent över den faktiska totala avverkningen 1940/41. Till

jämförelse kan nämnas att den sålunda beräknade behövliga avverkningen

1941/42 nära nog exakt motsvarar den faktiska avverkningen under rekordåret

1936/37; den större vedavverkningen 1941/42 kräver dock mera arbetskraft.

Dessutom har priskontrollnämnden påbörjat en undersökning rörande de

kostnadsstegringar, som påverkat trävarumarknaden. Denna undersökning

är ännu icke slutförd. Då resultatet av densamma föreligger, ämnar

priskontrollnämnden upptaga förhandlingar med representanter för olika

intressegrupper på området örn prisfrågorna. På nuvarande stadium synes

något besked i dessa frågor icke kunna erhållas. Utvecklingen hittills

synes göra en prisreglering ofrånkomlig; ännu är dock intet avgjort beträffande

formerna för en sådan. Man synes dock kunna förvänta, att de ytterligare

prishöjningar på sågade trävaror, som eventuellt visa sig nödvändiga,

skola kunna hållas inom tämligen snäva gränser.

Vad härefter angår de sammanlagda kostnaderna för betong ha dessa

visserligen stigit starkt sedan före kriget eller enligt socialstyrelsens beräkningar

med 60 procent; uppgången under det senaste året är emellertid

måttlig, 6.7 procent. Yarje vidtagen prishöjning på cement har varit underställd

priskontrollens prövning.

För tegel har den totala prisstegringen sedan 1939 uppgått till mellan 20

och 30 %. Priserna höjdes första gången under andra halvåret 1940 med

upp till omkring 12 % och en andra gång under hösten 1941 med ytterligare

ungefär lika mycket. Vid det senare tillfället var frågan underställd priskontrollnämndens

prövning, som därvid utförde vissa kostnadsberäkningar

vid ett tiotal tegelbruk. De inträffade kostnadsstegringarna varierade starkt

de olika bruken emellan. Den helt dominerande kostnadsstegringen hade

uppkommit genom övergången från kolbränsle till inhemskt bränsle. Därjämte

ha stegrade transportkostnader inverkat. — För gasbetong har prisutvecklingen

varit likartad den för tegel.

Beträffande priserna på handelsjärn förelåg under 1940 en överenskommelse

mellan järnbruken och de priskontrollerande myndigheterna örn en viss

kostnadsökningskalkyl. Byggnadskostnadssakkunniga redogjorde i sitt betänkande

för de överläggningar de sakkunniga haft med representanter för

järnbruken och priskontrollnämnden och rekommenderade nya förhandlingar

mellan de sistnämnda, varvid en viss prisreduktion ansågs möjlig. Priskontrollnämnden

har sedermera fullföljt dessa förhandlingar. Den tidigare kostnadsökningskalkylen

kompletterades därvid genom en total kalkyl över tillverkningskostnaderna.

En ingående undersökning av kostnadsläget inom ett

representativt företag inom branschen ledde till slutsatsen att de för 1940 med

priskontrollnämnden överenskomna järnpriserna med ali sannolikhet varit för

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

höga. Trots de kostnadsökningar, som uppkommit sedan 1940 särskilt på

grund av övergången till vedeldning med därmed sammanhängande driftskostnader,

ansåg sig nämnden kunna påfordra en mindre prissänkning (1 krona

per 100 kilogram för stångjärn, valstråd och armeringsjärn, 2 kronor för tunnplåt

och 3 kronor för grovplåt). Samtidigt med träffandet av en överenskommelse

med järnverken örn en sådan prissänkning medverkade priskontrollnämnden

till uppgörandet av ett avtal mellan i järnbrukscentralen ingående

järnverk örn viss kostnadsutjämning mellan bruken. Härigenom har åstadkommits

en sänkning av järnprisen med ytterligare 1 krona per 100 kilogram

utöver det belopp som nyss angivits.

Järnprissänkningen, som trädde i kraft den 17 maj 1941, uppgick till

omkring 6 % för stångjärn, armeringsjärn, valstråd och tunnplåt och 10 %

för grovplåt. Härigenom minskades klyftan mellan priserna på svenskt och

tyskt järn väsentligt.

Sänkningen av priserna på järn från bruken har följts av motsvarande

prissänkning från järngrossisternas och järnhandlarnas sida. Genom en viss

inknappning av marginalerna ha prissänkningarna inom handeln t. o. m. blivit

något större. Järnprissänkningen har emellertid icke kommit till synes i

socialstyrelsens index. Armeringsjärn och järnbalkar ha här nämligen

beräknats vara av utländskt ursprung.

Bland vissa övriga i indexberäkningen ingående varor är att märka en

prisstegring på kylskåp på våren 1941, med omkring 30 procent. — Vissa

isoleringsmaterial ha stigit mycket starkt i pris och äro numera svåra eller

omöjliga att anskaffa. Det gäller här asbestcement (eternittrummor), bitumen

(asfalt), olika slag av asfalterad papp, kork och drev. Starkast är kanske

prisstegringen för asfalt. Lyckligtvis ingå dessa material i byggnadskostnaderna

endast med tämligen små kvantiteter och under nuvarande förhållanden

måste väl dessa ytterligare i görligaste mån nedbringas. Då priserna

ytterst betingas av importkostnadema, synas de knappast genom vanliga

priskontrollerande åtgärder kunna åtkommas.

Prisstegringen för de material, som i index ingå i posterna »bergsprängning,

utvändiga och invändiga stenarbeten», uppgår till 24.6 procent. De

stegrade kostnaderna för sprängämnen och transporter spela här in.

Fönsterglaspriset har varit oförändrat sedan senare delen av 1939, men

priskontrollnämnden har i januari 1942 beslutat godkänna en höjning av

fabrikspriset med 10 % främst på grund av höjda bränslekostnader.

Åtskilliga i indexberäkningen ingående prisstegringar bero på linoleumpriset.

De partier av importerad linoleum, som funnits att köpa på den

svenska marknaden, ha nämligen betingat höga priser. Det torde dock

knappast vara riktigt att räkna med dessa, då den knappa tillgången nödvändiggjort

användandet av andra golvbeläggningsmedel.

En allmän anmärkning rörande de här diskuterade beräkningarna av

byggnadskostnadernas utveckling måste till slut göras. Socialstyrelsens index

är i princip konstruerat med fast bas. I beräkningarna förutsättes att samma

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

kvantiteter av olika byggnadsmaterial komma till användning som vid byggets

utförande vintern 1938—39. Hänsyn tages sålunda icke vare sig till de

förändringar, t. ex. övergång från ett material till ett annat, som på grund

av prisutvecklingen kunna befinnas lämpliga, eller till de förändringar, som

på grund av råvaruknapphet eller regleringsåtgärder framtvingas. Ett par

undantag ha dock måst göras i de här förut refererade beräkningarna. På åtskilliga

andra punkter skulle emellertid vissa förändringar varit påkallade. Hur

stora besparingar, som därigenom skulle kunnat vinnas kan knappast anges.

En helt annan sak är dessutom det förhållandet, att ett bostadsbyggande

under nuvarande förhållanden för att kunna åstadkommas utan att hyrorna

i de nybyggda husen väsentligt behöva överstiga hyrorna i tidigare byggda

jämförliga fastigheter krävt ett tillvaratagande av de besparingsmöjligheter,

som kunnat föreligga utan att fastigheternas standard blivit allvarligt lidande

därpå. Byggnadskostnadssakkunniga förutsatte för sin del icke obetydliga

anpassningar i sådan riktning och sedan vissa kostnader icke utvecklat sig

så som de sakkunniga räknade med, har tvånget till sådana anpassningar

ytterligare ökat.

I vilken utsträckning sådana möjligheter utnyttjats synes icke kunna

generellt beräknas. De sammanställningar rörande beräknade byggnadskostnader

och olika värderingar av planerade byggen, för vilka tertiärlån

sökts hos byggnadslånebyrån, visa att dessa möjligheter i viss utsträckning

tillvaratagits. Eljest skulle de där framkomna finanskalkylerna icke varit

hållbara i den utsträckning som varit fallet. De beräknade byggnadskostnaderna

överstiga de med utgångspunkt från gällande hyresnivå beräknade

värdena icke med drygt 25 procent utan endast med omkring 10 procent.

Resultatet blir i huvudsak detsamma örn de beräknade byggnadskostnaderna

per kbm byggnadsvolym enligt till byggnadslånebyrån inkomna ansökningar

jämföras för fastigheter uppförda olika år.

När det till sist gäller att bedöma utsikterna rörande byggnadskostnadernas

utveckling under det närmaste året och eventuella åtgärder avseende att

påverka desamma, torde man främst böra beakta transportkostnaderna,

bränslekostnaderna och arbetskostnaderna.

Av dessa synas de stegrade bränslekostnaderna ha spelat den största rollen

för den hittillsvarande utvecklingen. Framtidsutsikterna te sig såvitt man

för närvarande kan döma som relativt goda, då det gäller att undvika mera

betydande ytterligare kostnadsstegringar. Priserna på olika slag av bränslen

torde knappast komma att undergå någon större ytterligare höjning. Av

större betydelse bli i så fall de omläggningar från vissa bränslen till andra,

som kunna bli erforderliga. Vissa byggnadsämnesindustrier såsom tegelbruken

och stenindustrien ha emellertid redan helt övergått till inhemskt

bränsle och även för andra sådana har en betydande omläggning med avsevärda

kostnadsstegringar som följd ägt rum.

Läget ifråga örn transportkostnaderna — som givetvis också influeras av

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 221.

bränslekostnaderna — är i stort sett likartat. Också här synas förutsättningarna

för ett undvikande av ytterligare höjningar av olika transporttaxor

vara goda. Knappheten på vissa förnödenheter — särskilt gummibristen

måste ju ingiva farhågor — kan dock framtvinga omläggningar av transporter

och övergång från ett transportmedel till ett annat. I vilken utsträckning

sådana omläggningar äro ägnade att medföra kostnadsstegringar och hur

stora dessa kunna vara, synes knappast generellt låta sig beräknas. Örn man

räknar med att billigaste transportmedel tidigare kommit till användning,

torde väl vissa fördyringar i samband med övergången till andra transportmedel

knappast kunna undvikas.

I detta sammanhang synes det vara naturligt att erinra örn det av statsrådet

och chefen för socialdepartementet till statsrådsprotokollet vid 1941

års bostadsproposition gjorda uttalandet: »Med hänsyn till det synnerligen

starka intresset att nedbringa byggnadskostnaderna finner jag likaledes,

att åtgärder för att nedbringa fraktkostnaderna för byggnadsmaterial

böra vidtagas. En generell fraktnedsättning för byggnadsmaterial torde

dock ur flera synpunkter vara mindre lämplig. I stället bör fraktlindring

kunna beredas efter prövning från fall till fall, därvid material till byggnader

som erhålla stöd genom statsåtgärder i första hand skall ifrågakomma. Chefen

för kommunikationsdepartementet har sin uppmärksamhet riktad på detta

spörsmål och åtgärder till realiserande av nämnda önskemål torde kunna förväntas»

(prop. 251/1941 sid. 93). — I nuvarande läge synes önskvärdheten av

att fraktkostnaderna för byggnadsmaterialen såvitt möjligt nedbringas än

angelägnare än tidigare.

Yad slutligen arbetskostnaderna beträffar, skulle det givetvis vara värdefullt

ur priskontrollsynpunkt, örn en stabilisering inträdde. De ytterligare dyrtidstillägg,

som kunna komma att avtalas, torde dock knappast kunna bli av

sådan storleksordning att de föranleda någon nämnvärd prisstegring på byggnadsmaterial.

I den mån som trävaror komma att dragas in under priskontroll på sätt som

i det föregående antytts, kommer denna kontroll att omfatta praktiskt taget

alla byggnadsmaterial. Detta förhållande torde då utgöra en garanti mot prisstegringar

andra än sådana som nödvändiggöras av inträdande kostnadsfördyringar.

Örn den föregående framställningen är riktig, synes man nu kunna

räkna med att sådana kostnadsfördyringar för det närmaste året skola kunna

hållas inom relativt snäva gränser. På samma sätt som byggnadskostnadsstegringen

under det andra krigsåret varit mindre än under det första synes man

därför ha rätt att räkna med att stegringen under det närmaste året skall bli

än mindre.

Slutligen skall här erinras örn byggnadskostnadssakkunnigas förslag att

byggnadsmaterialen befrias från omsättningsskatt. Chefen för socialdepartementet

framhöll i anslutning härtill (proposition 251/1941 sid. 93), att

åtskillig byggnadsmaterial redan från tiden för omsättningsskatteförordningens

ikraftträdande varit undantagen från dylik skatt. Vidare hade

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Kungl. Maj:t genom kungörelsen den 14 mars 1941 (nr 144) med stöd av

2 § 3 mom. omsättningsskatteförordningen förordna!, att allmän omsättningsskatt

icke skulle utgå vid försäljning eller uttag från rörelse av bland annat följande

varor, nämligen takpapp av alla slag, asfalt, bitumenmattor, isoleringsmattor,

reveteringsmattor och reveteringsväv. »Åtskillig byggnadsmaterial är

sålunda redan nu befriad från omsättningsskatt. Starka skäl tala enligt min

mening för att i än större utsträckning söka förverkliga de sakkunnigas förslag

på förevarande område. Frågan i vad mån ytterligare byggnadsvaror

kunna undantagas från omsättningsskatt är föremål för övervägande inom

finansdepartementet.» I den nuvarande situationen finns det anledning att än

en gång understryka det här uttalade önskemålets

Yttrandena.

Yad i promemorian anförts rörande den allmänna byggnadskostnadsutvecklingen

under det sistförfluten året har i de allra flesta fall icke föranlett

några särskilda uttalanden från remissinstansernas sida. Kostnadsstegringen

har sålunda allmänt vitsordats och i stort sett accepterats såsom oundviklig.

Det av utredningsmannen påpekade förhållandet, att de beräknade byggnadskostnaderna

under 1941 genomsnittligt stannat endast omkring 10 procent

över de med utgångspunkt från gällande hyresnivå beräknade värdena, samt

hans uttalande, att man häri finge se ett uttryck för en anpassning efter prisstegringen

har — såsom jag i det föregående omnämnt föranlett vissa invändningar.

Svenska stadsförbundet m. fl. remissinstanser ha sålunda rörande

överkostnaden framhållit, att denna i verkligheten torde vara större än 10

procent.

Körande möjligheterna att vinna besparingar i arbetskostnaderna har

endast en remissinstans yttrat sig. Länsarkitekten i Skaraborgs län ifrågasätter

sålunda ett borttagande av ackordsöverskotten. Den sålunda minskade

inkomsten per arbetstimme borde motvägas av minskade arbetslöshetsperioder.

En förutsättning härför är dock — framhålles det i yttrandet

att bostadsproduktionen i lämplig omfattning kommer igång och att åtgärder

vidtagas för att samordna och fördela arbetstillfällena pa varje ort övei

större delar av året.

Vad härefter materialkostnaderna angår är först att beakta det från

statens priskontrollnämnd inkomna utlåtandet, vari anföres väsentligen följande.

Socialstyrelsens beräkningar rörande byggnadskostnaderna, som refererats

i promemorian, utvisa en ökning från ingången av 1939 fram till omkring 1

oktober 1941 med 26.5 procent. Enligt vad nämnden under hand erfarit torde

socialstyrelsens beräkningar av byggnadskostnaderna omkring 1 januari 1942

utvisa en uppgång under fjärde kvartalet 1941 med endast drygt V2 procent

och indextalet för byggnadskostnaderna synes komma att bli oförändrat 127.

Sedan årsskiftet ha vissa ytterligare prisstegringar inträffat. Knappheten

på kokstackjärn har föranlett industrikommissionen att föreskriva inblandning

av träkolstackjärn, vilket medfört kostnadsökningar för tillverkare av gjutgodsprodukter.

Nämnden har därför måst godkänna förhöjningar av priserna

på källarpannor, hall- och spispannor samt badkar med omkring 10 procent

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

och av priserna på handelsgjutgods med omkring 4 procent. För takpapp har

i samband med en prisändring en differentiering av priserna för bitumenpapp

och tjärasfaltpapp genomförts; härigenom ha förbrukarnas nettopriser

böjts med 17.8 procent för bitumenpapp och sänkts med 11.i procent för tjärasfaltpapp.

För trävaror har den i mitten av föregående år insättande prisstegringen

fortsatt även under de senaste månaderna. Inom nämnden pågå alltjämt

arbeten på utformandet av en prisreglering på detta område och nämnden

beräknar att inom den närmaste framtiden kunna framlägga förslag i detta

ärende. Prisfrågor för ytterligare några byggnadsmaterial äro för närvarande

föremål för behandling inom nämnden.

Yad som förekommit sedan promemorian utarbetades synes enligt nämndens

uppfattning emellertid icke rubba däri gjorda uttalanden rörande byggnadskostnadernas

nuvarande höjd och sannolika utveckling under den närmaste

tiden. Nämnden vill dock i detta sammanhang understryka, att tillgången

på åtskilliga byggnadsmaterial för närvarande förefaller vara så begränsad’igångsättandet

av en omfattande byggnadsverksamhet lätt synes kunna

medföra risker för en kännbar varuknapphet med därav följande svårigheter

för priskontrollen. En sådan påfrestning kan komma att äventyra den prisreglering,

som för flertalet byggnadsmaterials del tagit form av frivilliga överenskommelser

mellan nämnden och företagarna utan någon påföljd vid eventuellt

överskridande av därvid fastställda priser. Sådana konsekvenser synas bäst

kunna undvikas genom att ett prioritetsförfarande ordnas för alla knappa

byggnadsmaterial. Nämnden förutsätter, att det för den statliga bostadspolitiken

närmast ansvariga organet, statens byggnadslånebyrå, upprätthåller

nära kontakt med respektive försörjningsmyndigheter och priskontrollnämnden.

I övrigt vill nämnden beträffande priserna på byggnadsmaterial endast

understryka den uppfattning, som nämnden gav uttryck åt i sitt yttrande över

1940 års byggnadskostnadssakkunnigas betänkande, vilket även citerats i

promemorian. Nämnden anförde därvid, att den vid förhandlingar med byggnadsindustriens

materialleverantörer icke ansåg sig kunna åberopa andra

prissättningsprinciper, än de som allmänt tillämpades för den övriga industrien.

Krav på skärpt priskontroll, särskilt vad angår trävaror, ha framförts från

fyra håll, nämligen länsstyrelsen i Västerbottens län, hyresgästernas riksförbund,

landsorganisationen i Sverige och svenska riksbyggen, förening u. p. a.

Länsarkitekten i Uppsala län säger sig ha med tillfredsställelse iakttagit,

att en skärpt prisövervakning förebådats i promemorian, och drätselkammaren

i Borås framhåller, att en fullständig och effektiv priskontroll måste införas,

örn över huvud taget något subventionerat bostadsbyggande skall komma i

fråga.

Värdet av standardisering av byggnadsmaterial har understrukits av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län samt svenska bostadskreditkassan och

E. S. B.

En grundligare rationalisering i byggnadssättet förordas av länsstyrelsen

i Kronobergs län, som med hänsyn härtill anser det önskvärt, att den pågående

utredningen angående revisionen av byggnadsföreskrifterna påskyndas.

Vad utredningsmannen anfört rörande borttagande av omsättningsskatten

å byggnadsmaterial har understrukits av länsstyrelserna i Östergötlands,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj-.ts proposition nr 221.

Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län ävensom av landsorganisationen,

H. S. B. och Gefle fastighetsägareförening u. p. a.

Slutligen är att märka att krav på fraktlindringar för byggnadsmaterial

framförts av länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs och

Bohus samt Västerbottens län. Sistnämnda länsstyrelse påpekar, att fraktkostnaderna

i Norrland spela en långt större roll för byggnadskostnaderna än

i södra och mellersta Sverige, varför en avgiftsnedsättning skulle vara av stor

betydelse.

Subventionens närmare utformning.

Promemorian.

Rörande den närmare utformningen av den föreslagna kapitalsubventionen

anföres i promemorian väsentligen följande.

En kapitalsubvention kunde ha formen av ett omedelbart avskrivet kapitalbidrag,

d. v. s. vara från början definitiv. Så var fallet med de subventioner,

som utgåvos under den bostadskris, som följde efter föregående världskrig.

Mycket talar emellertid för en anordning, som i varje fall uppskjuter avskrivningen

till framtiden och bevarar möjligheten att kräva återbetalning av statssubventionen,

örn i framtiden förutsättningar därtill skulle givas (och naturligtvis

i händelse av missbruk). Örn den höga byggnadskostnadsnivån skulle

bli fortbestående eller ytterligare höjas och örn den framtida allmänna prisoch

inkomststrukturen blir sådan, att en höjning av hyresnivån anses möjlig

utan sociala olägenheter och kommer att ske, och därigenom fastigheter, som

åtnjutit kapitalsubvention, erhålla en avkastning, som möjliggör återbetalning

av subventionen, bör enligt på förhand fastlagda allmänna villkor sådan återbetalning

kunna krävas. Det synes lämpligt sammanbinda detta avgörande

med hyreskontrollen på så sätt, att kapitalsubventionen består utan återbetalningsskyldighet,

så länge de av det kredit- och subventionsbeviljande

organet godkända hyrorna icke höjas, men att återbetalningsskyldighet inträder,

örn fastigheten undandrages hyreskontroll samt örn och i den mån

dess avkastning stiger, för den händelse vid fortbestående hyreskontroll

hyrorna höjas i anpassning till den allmänna hyresnivån och höjningen icke

betingas av stegrade driftkostnader för fastigheten. Framtida förändringar

i fastighetens ekonomi till följd av sänkta räntor på underliggande kredit

eller sänkta driftkostnader synas icke böra föranleda att återbetalningsskyldighet

inträder; att på förhand uppställa bestämda regler därför och än

mer att i praktiken realisera dem torde dels vara synnerligen komplicerat,

dels borttaga fastighetsägarens intresse att på rationellaste sätt sköta fastighetens

ekonomi.

En kapitalsubvention enligt här skisserade principer skulle ha formen av

ett tilläggslån utöver tertiärlånet, intecknat i fastigheten men löpande utan

ränta och amortering så länge enligt det nyss anförda förutsättningarna för

återbetalningsskyldighet icke inträtt. Tilläggslånets belopp kunde lämpligen

beräknas till skillnaden mellan tertiärlånets övre belåningsgräns, bestämd i

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

förhållande till det varaktiga avkastningsvärdet, och motsvarande övre gräns

för tilläggslånet, bestämd i förhållande till den av byggnadslånebyrån efter

prövning godkända anskaffningskostnaden. Ett schematiskt exempel må för

tydliga tankegången. Antag, att en fastighet enligt den normerande hyresnivån

kan ge en nettoavkastning på 5 000 kr. Dess avkastningsvärde är då

enligt av byggnadslånebyrån normalt tillämpade värderingsregler 100 000 kr.

Tertiärlån beviljas nu intill 90 procent av avkastningsvärdet. (I följande

exempel har räknats en annuitet på tertiärlånet, som motsvarar den genomsnittliga

under hela amorteringstiden.) Toppkapitalet antages kräva en

annuitet av 10 %, vilket vid samma ränta som tertiärlånets ger en amorteringstid

på omkring 15 år. Örn anskaffningskostnaden är 100 000 kr., blir den

normala finansplanen följande:

Anskaffningskostnad: kr. 100 000.

Fastighetsvärde: » 100 000.

Bottenlån: 50 000 å 3''5 % ......................................................... kr. 1 750

Sekundärlån: 20 000 å 5-6 % ...................................................... » i 120

Tertiärlån: 20 000 å 5-6 5 % » 1130

Egen insats: 10 000 å 10 % ......................................................... » l 000

Summa kapitalkostnader kr. 5 000

Om anskaffningskostnaderna stiga med 10 %, skulle med den här skisserade

subventionsanordningen finansplanen bli följande, under förutsättning att

hyresavkastningen och det därur härledda fastighetsvärdet äro fixerade och

att tilläggslånet bestämmes till skillnaden mellan 90 % av anskaffningskostnaden

och 90 % av fastighetsvärdet:

Anskaffningskostnad: kr. 110 000.

Fastighetsvärde: » 100 000.

»överkostnad» kr. 10 000.

Bottenlån: 50 000 å 3-5 % ......................................................... kr. 1 750

Sekundärlån: 20 000 å 5-6 % ...................................................... » 1 120

Tertiärlån: 20 000 å 5-6 5 % ......................................................... » 1 130

Tilläggslån: 9 000 — —

Egen insats: 11 000 å 9-1 % » 1000

Summa kapitalkostnader kr. 5 000

Genom den här föreslagna beräkningen och placeringen av tilläggslånet,

skulle detta täcka 9/io av »överkostnaden» liksom tertiärlånet jämte underliggande

kredit täcker 9/io av det enligt normala värderingsgrunder beräknade

fastighetsvärdet. Annuiteten på toppkapitalet sänkes med omkring 1 %, vilket

innebär någon förlängning av dettas amorteringstid och sålunda ett något ökat

risktagande.

För kommuner och allmännyttiga byggnadsföretag bereder enligt erfarenheten

finansieringen av toppkapitalet ofta mycket stora svårigheter. För

mindre och finansiellt svagare utrustade kommuner kan riskerandet av så

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

mycket som 10 % av fastighetskapitalet i det mest riskbelastade läget vara

en skäligen äventyrlig sak; en mycket kort amorteringstid för toppkapitalet,

som är ägnad att reducera förlustriskerna, belastar å andra sidan fastigheten

med stora årsutgifter under de första åren och motverkar möjligheterna att

hålla ned hyrorna. För kooperativa bostadsorganisationer betyder kravet på

10 % medlemsinsats en mycket stark begränsning av den grupp bostadsbehövande,

för vilka lägenheter kunna göras tillgängliga. Om en höjning av

belåningsgränsen till 95 % för tertiärlånet för byggnadsföretag i kommunal

eller erkänt allmännyttigt bostadsföretags regi göres och tilläggslån för »överkostnaden»

enligt här förut skisserade regler skulle utgå därutöver, skulle

örn »överkostnaden» är högre än 5 % av anskaffningskostnaden, tilläggslånet

delvis komma att ligga över fastighetsvärdet. Då företagets art är sådan,

att denna i sig själv innebär garantier för att subventionen kommer till

avsett ändamål, torde detta dock icke behöva väcka betänkligheter. — För

enskilda byggnadsföretag måste däremot kraven på säkerhet hållas snävare.

En belåning utöver ett efter normala värderingsregler beräknat fastighetsvärde

synes icke böra komma i fråga, om man fasthåller vid den i det föregående

föreslagna principen, att återbetalning av ett tilläggslån av subventionskaraktär

under vissa förutsättningar skall kunna krävas. För att verkan på

de årliga kostnaderna av tilläggslånets ränte- och amorteringsfrihet icke skall

begränsas alltför snävt, för den händelse ytterligare höjning av byggnadskostnaderna

inträffar i fortsättningen, synes det ändamålsenligt, att tertiärlånets

övre gräns sänkes för att bereda större utrymme åt tilläggslån. Vid

en tertiärlånegräns av 85 % av fastighetsvärdet möjliggöres full effekt av

tilläggslånet på de årliga kostnaderna och därmed hyrorna till följd av regeln,

att även tilläggslånet skall ligga inom fastighetsvärdet, upp till en »överkostnad»

av 16 procent. En sänkning av tertiärlånets övre gräns innebär å

andra sidan, att den enskilde byggnadsföretagarens egen insats blir större,

vilket synes harmoniera med det större säkerhetskrav, som från statens sida

måste ställas vid långivning av subventionskaraktär till enskilda företagare.

Det är dock att märka, att även enskilda företagare med här föreslagen anordning

komma i en gynnsammare ställning även i finansieringshänseende än

den, som nuvarande tertiärlånevillkor erbjuda, så snart »överkostnaden»

överstiger 5 å 6 procent.

På här anförda grunder föreslås, att övre belåningsgränsen för tertiärlåu

fastställes till 95 % av fastighetens avkastningsvärde, när kommun eller

bostadsföretag utan enskilt vinstintresse är låntagare, och till 85 % av samma

värde, när enskild företagare är låntagare, samt att tilläggslån utan ränta

och amortering, som må beviljas utöver tertiärlånet, i senare fallet skall

vara placerat inom fastighetens avkastningsvärde.

De här uppdragna linjerna för belåning och subvention genom tilläggslån

för företag av olika art kunna illustreras av följande schematiska exempel,

som anknyter till föregående:

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majlis proposition nr 221.

A: Byggnadsföretag i kommunal eller allmännyttigt

bostadsföretags regi.

Anskaffningsvärde: 110 000 kronor.

Fastighetsvärde: 100 000 »

Bottenlån 50 000 ä 3’6 %

kr.

i

750

—

Sekundärlån 20 000 ä o''6 %

■»

i

120

—

Tertiärlån 25 000 å 5''66 %

»

i

412

50

Tilläggslån 9 500 —

—

—

Egen insats 5 500 å 13 %

»

717

50

Summa kapitalkostnader

kr.

5

000

—

B: Byggnadsföretag i enskild regi.

Anskaffningskostnad: 110 000 kronor.

Fastighetsvärde: 100 000 »

Bottenlån 50 000 å 3''5 % kr. 1 750: —

Sekundärlån 20 000 å 5''6 % » 1 120: —

Tertiärlån 15 000 å 5''6 5 % » 847: 50

Tilläggslån 8 500 ■— —: —

Egen insats 16 500 å 7''8 % » 1 282: 50

Summa kapitalkostnader kr. 5 000: —

Den avkastning, som under de i exemplet gällande förutsättningarna

erhålles på insatsen utöver de statliga lånen för byggnadsföretag i kommunal

eller övrig allmännyttig regi, motsvarar 5 % ränta och amortering på 10 år,

vilket kan synas onödigt gynnsamt. En reglering nedåt till lämplig nivå kan

göras genom en ringa förskjutning mellan tilläggslånet och den egna insatsen.

Avkastningen på det egna kapitalet under exemplets förutsättningar beträffande

lån och subvention till enskilda företag kan å andra sidan synas

låg. Yid en ränta, motsvarande tertiärlånets, ger den en amorteringstid på

omkring 20 år, vilket för en placering med ifrågavarande riskbelastning icke

torde vara särskilt lockande. Örn de statliga lånens villkor för enskilda företag

icke ensamma skulle bedömas som tillräckligt gynnsamma för att framkalla

produktion i tillfredsställande omfattning och örn icke byggnadsföretagande

av annan art täcker bristen, ges emellertid för kommunerna ett naturligt rum

för stödåtgärder, som komplettera de statliga. Här må följande synpunkt

starkt understrykas: Det risktagande, som från statens sida kan göras vid

långivning av subventionskaraktär till enskilda företagare, måste med hänsyn

till begränsningen i möjligheterna till central kontroll av runt hela landet

spridda företag hållas i underkant av det för det uppställda sociala syftet

nödvändiga. Det är under alla omständigheter lämpligt för kontrollens skull

att kommunerna träda in med ett visst ekonomiskt ansvar och intresse vid

sidan av statens. Ekonomisk medverkan från kommunernas sida i fixerade

former och i viss bestämd proportion till statens insats synes dock, med

hänsyn till kommunernas mycket växlande förmåga att utgöra sådan medverkan,

icke lämplig att kräva som villkor för statslån av subventionskaraktär.

Med de här föreslagna villkoren kan valet för en kommun, inom vars område

bostadsbrist råder, vara, att antingen i egen regi eller genom ett halvkommunalt

bolag eller annat erkänt allmännyttigt bostadsföretag taga initiativet till

åtgärder för bostadsförsörjningens befrämjande och därvid utnyttja den

kreditgivning och subvention, som staten tillhandahåller, eller också genom

stödåtgärder i varierande, efter omständigheterna på orten anpassade former

komplettera det statliga stödet åt enskilda företagare, örn och i den mån

detta skulle visa sig vara för snävt utmätt för att frammana en tillräcklig

bostadsproduktion. På denna väg synes en naturlig avvägning av statens,

kommunernas och de enskilda företagarnas intressen kunna åvägabringas och

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 221. 63

den behövliga kontrollen från de mera näraliggande kommunala organens

sida säkras.

Det bör ankomma på byggnadslånebyrån att tillse att kommunernas

aktiva organisatoriska och ekonomiska medverkan gives i en omfattning, som

svarar till kommunens ekonomiska förmåga och varaktiga intresse i bostadsförsörjningens

ordnande. Då dessa sistnämnda förutsättningar äro starkt

växlande på olika orter och då redan vidtagna åtgärder från kommunernas

sida givits skiftande utformning, torde till en början dessa av kommunerna

redan ordnade stödåtgärder få godtagas, dock med möjlighet för byggnadslånebyrån

å ena sidan att i fortsättningen reducera anspråken på kommunal

insats i sådana fall, där en akut tvingande bostadsmarknadssituation föranlett

kommunala åtgärder av en på längre sikt och i jämförelse med andra

kommuners insatser oproportionerlig storlek, och å andra sidan att som villkor

för subvention åt byggnadsföretag inom en ort ställa viss kommunal

medverkan, där sådan tidigare ej alls eller i för ringa omfattning givits. —

I särskilda fall bör givetvis kommunens ekonomiska insats kunna utbytas

mot motsvarande bidrag från annat håll, varvid särskilt ekonomiskt stöd åt

bostadsbyggande från större industriföretags sida kommer i fråga.

Med hänsyn därtill, att frågor rörande kommunernas ekonomiska medverkan

åtminstone till en början måste bedömas i viss grad diskretionärt,

synes det lämpligt, att alla tveksamma fall underställas Kungl. Majlis prövning.

Såsom förut utvecklats bero de olikheter i beräknad »överkostnad» och

subventionsbehov, för vilka byggnadslånebyråns material ger utslag, till en

del på olikheter i kommunala insatser; härtill kommer att relationen mellan

nu inträdda byggnadskostnader och före krisen bestående hyresnivå icke är

och icke heller kan göras fullt ensartad på olika orter, örn gällande hyresbestämningsregel,

även med den tidigare föreslagna uppmjukningen, skall

kunna följas. Till en annan del torde de emellertid sammanhänga med mer

eller mindre ofrånkomliga ojämnheter i den preliminära beräkningen av

anskaffningskostnader, driftkostnader och avkastning och såtillvida reduceras

vid en definitiv enhetlig prövning av dessa faktorer. Även om verkan av

nämnda omständigheter elimineras torde dock kvarstå olikheter i subventionsbehov,

som äro att hänföra till skillnader i byggnadskostnader. I den mån

en högre byggnadskostnad kan tillskrivas bristande skicklighet hos byggnadsföretagaren

att planera bygget, inköpa material och överhuvud tekniskt och

ekonomiskt rationellt genomföra företaget, bör givetvis -— örn lån och subvention

alls kan beviljas — sådan »överkostnad» ej få läggas till grund för beräkning

av tilläggslån, då eljest företagarnas intresse att förbilliga byggnadskostnaderna

kunde slappas. När subvention av statsmedel skall utgå för

bostadsbyggande, är det vidare en självklar sak, att de subventionerade

företagen skola vara skyldiga att underkasta sig revision, anordnad av byggnadslånebyrån.

Med hänsyn till de erfarenheter örn »överkostnadens» storlek under senare

delen av 1941 samt med hänsyn till önskvärdheten att under det kommande

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. May.ts proposition nr 221.

året kunna förfoga över en viss marginal för eventuellt oundvikliga byggnadskostnadsstegringar

under årets lopp, synes det lämpligt, att som maximum

för tilläggslånets belopp sätta 20 procent av fastighetsvärdet, vilket, såvitt

nu kan bedömas med ledning av vad förut anförts örn byggnadskostnadernas

utvecklingstendenser och hittillsvarande erfarenheter inom tertiärlåneverksamheten,

bör vara tillfyllest för det kommande året. Det synes ändamålsenligt,

att Kungl. Majit i direktiv för byggnadslånebyrån för delar av året

fastställer maxima för tilläggslånets belopp innanför den generellt medgivna

gränsen.

Liksom vid införandet av nu gällande tertiärlånevillkor möjligheten till

viss retroaktiv tillämpning hölls öppen synes det lämpligt, att vid genomförandet

av här föreslagna utbyggnad av tertiärlåneverksamheten med tillläggslån

av subventionskaraktär medgiva retroaktiv tillämpning, då så är av

behovet påkallat, beträffande under byggnad varande fastigheter, för vilka

tertiärlån beviljats enligt 1941 års författning och för vilka slutligt beslut örn

belåningen ej fattats.

Vad angår kostnaderna för en bostadssubvention efter här föreslagna riktlinjer

må anföras, att tillämpning av dessa riktlinjer på de fastigheter, som

preliminärt behandlats av byggnadslånebyrån under senare delen av år 1941,

skulle ha inneburit att omkring 30 % av hela beloppet av statliga lån åt flerfamiljshus

skulle ha utgjort tilläggslån och sålunda 70 % tertiärlån. Då tertiärlåneräntan

är 4’5 %, skulle genom räntefriheten på tilläggslånet räntan på

summan av statslånen utgöra ungefär 3 %.

Det väsentliga subventionsmomentet är ju dock avståendet under vissa förutsättningar

från kravet på återbetalning av tilläggslånet. Hur stor den slutliga

kostnaden för statsverket skulle bli, avgöres därför av den framtida utvecklingen

av hyresnivån och den därav bestämda avkastningen i fastigheter,

för vilka tilläggslån beviljats. Antages att tilläggslån avskrivas till hela

beloppet, skulle vid de under senare delen av 1941 bestående förhållandena

kapitalsubventionen enligt här föreslagna regler utgöra omkring 8 % av fastighetsvärdet.

Det förut uppskattade bostadsbyggnadsbehovet för det kommande

året torde till den del, som i detta sammanhang ifrågakommer — sålunda

räknat exclusive bostadsbyggande på den egentliga landsbygden, egnahem

samt i annan ordning finansierade sociala bostadsbyggnadsföretag — kunna

i kostnadsbelopp angivas till bortåt 250 milj. kr. Örn de senaste månadernas

betingelser fortbestå utan förändring skulle sålunda hela kapitalsubventionsbehovet

kunna beräknas till 20 milj. kr., varifrån dock vore att draga en icke

exakt beräknelig del, som motsvarar kommunernas ekonomiska insatser.

Det här föreslagna subventionssystemet kan icke lämpligen tillämpas på enfamiljshus

i bostadsinnehavarens egen ägo. För sådana hus kunna överhuvud

knappast avkastningsvärden och »överkostnad» beräknas på samma

sätt som för flerfamiljshus. Införande av kapitalsubvention för enfamiljshus

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

i de områden, där tertiärlåneverksamheten bedrives eller författningsenligt

kan bedrivas skulle dessutom ytterligare komplicera den redan alltför oenhetliga

ordning, som råder i fråga örn stödet åt egnahemsbyggandet i landet. Å

andra sidan vore det olyckligt, örn denna bostadsform bragtes i en relativt

missgynnad ställning genom åtgärder, som avse bostäder i flerfamiljshus, och

detta med hänsyn till såväl enfamiljshusets lämplighet som familjebostad

som till den nuvarande knappheten på vissa byggnadsmaterial med relativt

ringa åtgång i småhus. — Det viktigaste av argumenten mot att kompensera

byggnadskostnadsstegring med räntesänkning, som avsåg fortbeståndet i framtiden

av pariteten mellan nybyggda och förut byggda fastigheter, gäller icke i

tillnärmelsevis samma grad för enfamiljshus i innehavarens egen ägo som för

flerfamiljshus. För egnahemsägaren torde jämförelsen mellan den årskostnad,

som han genom egnahemsförvärvet åtager sig, och en eventuell kostnad för

en annan bostad i framtiden spela mindre roll än jämförelsen mellan den

förstnämnda kostnaden och den för framtiden påräknade inkomsten. Som ett

provisorium till dess ett förenhetligande av de statliga åtgärderna till befordrande

av egnahemsbyggandet i städer och på landsbygd blivit genomförd,

synes på anförda skäl en sänkning av tertiärlåneräntan från nuvarande 4‘ä %

till förslagsvis 3''G %, vilken procentsats av egnahemsstyrelsen föreslagits att

tillämpas för bostadsegnahem på landsbygden, kunna förordas. En sådan

sänkning skulle icke öka utan minska den bestående oenhetligheten i egnahemsbelåningens

olika former.

Yttrandena,

Såsom framgår av min tidigare redogörelse ha praktiskt taget samtliga

remissinstanser uttalat sig för en kapitalsubvention. Vad åter angår den närmare

utformningen av stödverksamheten ha i vissa avseenden erinringar framställts

mot de i promemorian framlagda förslagen.

Utredningsmannens uppfattning att kapitalsubventionen bör ges i form

av lån och sålunda ej vara definitiv har vunnit stöd hos samtliga de remissinstanser,

som yttrat sig i frågan. Frågan örn förutsättningarna för

inträdet av en åter betalningsskyldighet har i de flesta yttrandena lämnats

öppen. Bland dem, som särskilt tagit ställning till spörsmålet, ha olika

meningar framkommit.

En direkt anslutning till utredningsmannens ståndpunkt i förevarande

spörsmål har uttalats endast av länsstyrelsen i örebro län, som sålunda anser,

att återbetalningsfrågan bör lämnas öppen och göras beroende av utvecklingen

på hyresmarknaden. Därest frågans öppethållande under längre tid skulle

anses hindrande för normal fastighetsliandel, bör dock enligt länsstyrelsens

mening inom viss bestämd tid omprövning komma till stånd.

Statskontoret finner för sin del erforderligt, att redan vid tilläggslånens

beviljande en tidpunkt bestämmes, då beslut senast skall meddelas rörande

sådant låns återbetalning eller efterskänkande. I detta avseende vill statskontoret

föreslå, att slutlig prövning senast skall ske i samband med att den

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 221.

59G 42 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majus proposition nr 221.

i 9 § 1 mom. kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 636) angående tertiärlån till viss

bostadsbyggnadsverksamhet åsyftade hyreskontrollen upphör.

Statens byggnadslånebyrå har i ämnet anfört följande.

Beträffande återbetalningsskyldigheten för tilläggslånet synes det byrån

vara av vikt att bestämmelserna därom bliva så otvetydigt angivna, att låntagaren

kan med säkerhet bedöma innebörden av denna risk.

I huvudsaklig överensstämmelse med promemorians förslag bör återbetalningsskyldighet

stadgas dels i det fall då låntagaren undandrager sig hyreskontroll

dels ock då låntagaren höjer hyrorna utöver de av byggnadslånebyrån

bestämda. Det förutsattes härvid att byrån ifråga örn subventionerad fastighet

framdeles icke medgiver höjning av hyrorna i annat fall än örn och i den mån

stegring av fastighetens driftskostnader (eller av ränta på underliggande lån)

betingar en sådan höjning. Vid en eventuell allmän höjning av hyresnivån bör

någon hyreshöjning enbart av dylik anledning icke medgivas för den subventionerade

fastigheten. För företagaren måste det stå klart å ena sidan att

hans framdeles ökade driftskostnader (eller ökade räntekostnader) kunna bliva

täckta genom därav föranledd, av byrån medgiven hyreshöjning och å andra

sidan att lian icke kan tillgodoräkna sig någon vinst enbart i följd av kommande

allmän höjning av hyresnivån. Vidare bör av bestämmelserna framgå,

att fastighetsägaren icke riskerar uppsägning av lånet av det skäl att ränteoch

driftskostnaderna för fastigheten framdeles kunna komma att minskas.

Någon sänkning av de av byggnadslånebyrån ursprungligen fastställda maximihyrorna

för fastigheten bör givetvis icke företagas av byrån. — Återbetalningsskyldighet

torde vidare böra föreskrivas i det fall att- fastigheten vanvårdas. —

Till sist må här anmärkas, att det synes lämpligt, att viss tid räknad från tillläggslånets

emottagande bestämmes, förslagsvis 10 år, efter vars utgång avskrivning

av statens fordran på grund av lånet skall ske, därest lånet icke tidigare

uppsagts.

Svenska arbets givare f öreningen och Sveriges industriförbund ha likaledes

ansett, att en obestämd återbetalningsskyldighet är ägnad att vålla svårigheter.

Förbundet anför härom:

En sådan anordning för kapitalsubventionen som den föreslagna torde

komma att bereda fastighetsägaren svårigheter, särskilt när det gäller att vid

eventuell försäljning av ett hus eller eljest bedöma i vad mån det lån, som

svarar mot subventionen, skall anses gravera fastigheten. Systemet skapar ett

osäkerhetstillstånd i detta avseende, som är mycket otillfredsställande och som

kan motverka förslagets hela syfte. Det vill därför förefalla nödvändigt att

på denna punkt införa en regel, som ger en fast beräkningsgrund för fastighetens

inteckningsskuld.

Ungefär enahanda uppfattning företrädes av drätselkammaren i Örebro.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ur statsekonomi synpunkt gjort en

liknande invändning mot tilläggslånet. På grund av lånets läge torde — säger

länsstyrelsen — detsamma vid en tvångsförsäljning regelmässigt komma att

falla utom köpeskillingen. Statens panträtt skulle alltså upphöra, och de vid

lånets utlämnande stadgade villkoren rörande hyressättningen att, såvitt berör

fastigheten, förfalla.

Slutligen är att märka, att Sveriges fastighetsägareförbund — utan att närmare

uttala sig rörande förutsättningarna för subventionsbeloppets återkrä
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 67

vande — ansett, att hyreskontrollen bör begränsas till att avse någon viss,

kortare tidsperiod.

Vad härefter angår frågan om ändringar i ter tiar lån eg ransén ha

starka meningsskiljaktigheter förekommit.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har direkt uttalat sig för den av utredningsmannen

förordade differentieringen av tertiärlånebestämmelserna. Länsstyrelsen

har vidare anfört bland annat följande.

Det synes länsstyrelsen angeläget, att bostadsproduktionen alltmera anknytes

till de »allmännyttiga» företagargrupperna. Den förskjutning härutinnan

från de »spekulativa» företagarna till de »allmännyttiga», som i promemorian

kunnat konstateras, är därför enligt länsstyrelsens förmenande enbart

tillfredsställande, då länsstyrelsen har en bestämd känsla av, att en byggnadsverksamhet

anknuten huvudsakligast till privatintresset icke kan medföra

önskad trygghet och ro på bostadsmarknaden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat sig icke lia något att erinra

mot att övre belåningsgränsen för tertiärlån fastställes till 85 procent av fastighetens

avkastningsvärde, när enskild företagare är låntagare. — Däremot

har länsstyrelsen icke yttrat sig angående den föreslagna höjningen av tertiärlånegränsen

för övriga låntagare.

Utan att taga ställning till den ifrågasatta sänkningen av tertiärlånegränsen

för enskilda byggnadsföretagare har svenska riksby g gen, förening u. p. a.

förordat en höjning av samma gräns för s. k. allmännyttiga bostadsföretag.

Ett visst antal remissinstanser har lämnat utredningsmannens förslag utan

erinran eller helt allmänt uttalat sin anslutning därtill. Dessa äro statskontoret,

socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar och Kopparbergs

län, fullmäktige i riksgäldskontoret, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

H. S. B. och svenska landskommunernas förbund.

övriga remissinstanser, som yttrat sig i nu förevarande ämne, ha föreslagit

mer eller mindre långt gående modifikationer i utredningsmannens förslag.

Fullmäktige i riksbanken vilja sålunda ifrågasätta, huruvida icke möjlighet

borde förefinnas för Kungl. Maj:t att även hädanefter utlämna tertiärlån till

enskilda låntagare till högre belopp än 85 procent. Tilläggslånet bör dock

enligt fullmäktiges mening för dessa låntagare alltid vara placerat inom fastighetens

avkastningsvärde.

Statens byggnadslånebyrå, svenska bostadskreditkassan och länsstyrelsen

i Värmlands län ha, under hänvisning till behovet av att stimulera den enskilda

byggnadsverksamheten, ansett möjlighet böra föreligga att bevilja privatföretagare

tertiärlån intill 90 procent av avkastningsvärdet. Förstnämnda båda

remissinstanser anse emellertid, att tilläggslånet det oaktat alltid bör ligga

inom avkastningsvärdet.

Mot en sänkning av tertiärlånegränsen för enskilda byggnadsföretagare uttala

sig vidare stadskollegiet i Göteborg samt drätselkamrarna i Jönköping

tulli Karlskoga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län intar såtillvida en mellanställning, att länsstyrelsen

förklarat sig vara mest böjd för att i subventionshänseende likställa

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majus proposition nr 221.

bostadsproducenterna, men örn detta skulle vara att gå för långt, vill länsstyrelsen

i allt fall föreslå, att tertiärlånegränsen för enskilda företagare kvarstår

vid 90 procent.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Norrbottens län vilja båda ifrågasätta,

huruvida tillräckliga skäl föreligga för att tillämpa olika tertiärlåneregler för

bostadsproducenterna. Sistnämnda länsstyrelse tillägger i anslutning härtill.

Det föreliggande förslaget tar närmast sikte på anskaffningen av det erforderliga

kapitalet och behandlar därför de fall, där behov förefinnes av ett maximalt

utnyttjande av förefintliga lånemöjligheter. Därest i hyresstabiliserande

syfte kapitalsubvention skall tillgripas, så synes dock den omständigheten, att

vederbörande företagare är beredd att tillskjuta större eget kapital än som vid

ett utnyttjande av alla lånemöjligheter vore nödigt, icke böra betaga honom

möjligheten av statlig hjälp.

Egnahemsstyrelsen har — under framhållande av att subventionsförslaget

synes vara väl avvägt — påpekat, att förslagets privilegierande av bostadsrättsföreningar

kan komma att visa sig icke tillräckligt effektivt inom en del av våra

småstäder och andra liknande samhällen, där bildandet av dylika föreningar ej

slagit igenom.

Följande remissinstanser ha direkt förordat enhetliga tertiärlåneregler för

bostadsproducenterna, nämligen länsstyrelsen i Uppsala län, svenska bankföreningen,

svenska sparbanksföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,

svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, stadskollegiet i

Stockholm, drätselkammaren i Nyköping samt stadsfullmäktiges i Östersund

kommitté för följande av bostadsfrågans läge. Till stöd härför åberopas i allmänhet

behovet av att vinna jämväl de enskilda producenternas medverkan. —

I det av drätselkammaren i Nyköping åberopade yttrandet framlägges ett

speciellt skäl:

Genom de föreslagna stödåtgärderna med höjning av övre belåningsgränsen

till 95 procent för byggnadsföretag som göres i kommunalt eller allmännyttigt

bostadsföretags regi, komma emellertid säkerligen bostadsrättsföreningar med

s. k. köpta lägenheter att vinna stark ökning. Det kan ifrågasättas, om en sådan

bostadsform bör särskilt premieras i dessa tider, då det på en hel del orter i

landet ytterligare skulle försvåra en framtida nödvändig omflyttning av arbetskraften.

Det finns sålunda skäl som tala för en enhetlig övre belåningsgräns,

och förslaget synes därför böra ändras i denna riktning.

Av intresse är slutligen vad svenska stadsförbundet i detta hänseende anfört:

Utredningsmannens förslag till anordning av subventionslånen och förändring

av tertiärlånen innebär, att en mycket markerad skillnad göres mellan

»allmännyttiga» och enskilda bostadsföretagare. Egen insats skulle av anskaffningskostnaden

utgöra minst 5 procent för de förra men ej mindre än 15 procent

för de senare. Även subventionen skulle vara mindre för de senare. Den

snävare behandlingen av de enskilda företagarna motiveras med att chanserna

till privata vinster måste hårt beskäras. Och uppenbart är att garantier måste

skajras för att subventionen skall tjäna åsyftat ändamål och icke hamna i en

företagares ficka. Fråga är emellertid, örn icke förslaget gått väl långt i försiktighet.

Det förutsattes att den enskilde företagaren själv finansierar icke

blott 15 procent av fastighetens räntabla belåningsvärde utan även 15 procent

av den »överkostnad», som på grund av byggnadslånebyråns värdering och

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Majus proposition nr 221.

hyressättning icke kail förräntas utan måste — åtminstone tills vidare — avskrivas

som förlust. På goda grunder lär man kunna antaga att, örn byggnadslånebyråns

värderingar äro riktiga, en sådan enskild byggnadsverksamhet icke

kommer till stånd. Utredningsmannen har också haft en känsla härav, ty i ett

något senare sammanhang förklarar han att i så fall ges »ett naturligt rum» för

kommunala stödåtgärder som komplettera de statliga. Mot detta uttalande

synas emellertid vissa invändningar kunna göras. Om det är olämpligt att

bostadssubventionen hamnar i enskilda företagares fickor, måste nämligen detsamma

tydligen gälla vare sig subventionen är statlig eller kommunal. Kommunen

torde just beträffande de enskilda företagarna snarast ha mindre möjligheter

än byggnadslånebyrån att förhindra att subventionen kommer till icke

avsedd användning, ty den enskildes förtjänstmöjligheter lära i huvudsak vara

avhängiga av byggnadslånebyråns prövning av belånings- och anskaffningsvärden.

Under sådana förhållanden synes det icke finnas någon egentlig anledning

att förutsätta en speciellt stor kommunal uppoffring för den enskilda bostadsbyggnadsverksamheten.

Anser man att denna fyller någon uppgift vid

sidan av den allmännyttiga — vilket utredningsmannen synes anse åtminstone

tills vidare vara fallet — torde de båda företagarformerna böra likställas åtminstone

i fråga örn subventionslånets storlek.

Örn någon skillnad skall göras mellan de »allmännyttiga» och enskilda företagarna,

uppkommer i vart fall frågan, hur det förra begreppet skall definieras.

Att kommuner och av kommuner kontrollerade bolag, stiftelser och dylika företag

skola räknas dit är givet. Under vilka förutsättningar de i promemorian

omnämnda kooperativa bostadsföreningarna och eventuellt andra företag

skola kunna räknas dit förefaller emellertid icke alldeles klart. Att en verksamhet

betecknas som kooperativ utgör icke i och för sig någon garanti för att

den syftar uteslutande till konsumenternas fromma.

Den av utredningsmannen föreslagna övre begränsningen av tilläggslån,

som beviljas åt enskild företagare, har i de allra flesta fall icke föranlett

några särskilda uttalanden. Några remissinstanser, däribland Sveriges fastighetsägareförbund,

svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund

ha dock bestämt hävdat, att de enskilda företagarna böra i subventionshänseende

jämställas med övriga bostadsproducenter.

Inga som helst skäl tala för att den enskilda företagsamheten på detta område

skulle ha sämre förutsättningar än allmännyttiga företag att tillgodose

de åsyftade behoven eller kunna förväntas mindre väl uppfylla de krav subventionssystemet

kan komma att uppställa i fråga örn garantier eller kontroll,

säger Sveriges industriförbund, och ungefär enahanda uppfattning uttalas av

svenska arbetsgivareföreningen, som särskilt understryker vikten av att de

enskilda företagarnas medverkan i bostadsproduktionen erhålles.

Även svenska bankföreningen har ifrågasatt lämpligheten av att dra en

snävare gräns för subventionen åt enskilda företagare.

Frågan örn kommunernas medverkan i stödverksamheten har föranlett

ett flertal uttalanden. Av störst betydelse i detta sammanhang torde vara

svenska stadsförbundets yttrande, vari anföres väsentligen följande.

Att det är ett kommunalt intresse att bostadsbrist avvärjes är uppenbart.

Statens intresse av att cn hyresstegring icke blir följden av bostadsbristen eller

nyproduktionen är likaså synnerligen påtagligt. Härtill kommer, som även utredningsmannen

framhåller, att staten på många håll direkt eller indirekt t. ex.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

genom krigsindustrins förläggning är orsaken till att bostadsbristen blivit

akut. De ekonomiska uppoffringar, som föranledas av att i nuvarande situation

bostadsproduktion anses böra igångsättas till 1939 års hyror, böra sålunda

huvudsakligen åvila staten.

1941 års stödprogram förutsatte ingen kommunal subvention. KommuHörnäs

andel i programmet skulle blott bestå i att hålla tomtpriserna nere vid

1935 års nivå. Kommunerna uppfyllde också vad som krävdes av dem. När

övriga led i programmet icke kunde fullföljas och än mer när övriga kostnader

i stället för att sjunka stego, måste kommunerna emellertid träda in med subvention

i olika former, för att någon bostadsproduktion överhuvud skulle

komma till stånd. Då man nu diskuterar vilken kommunal medverkan som

skäligen kan förutsättas i ett nytt statligt stödprogram, kan man icke rimligtvis

utan vidare inkassera de bidrag kommunerna hittills givit och låta dem bli

prejudicerande för de kommunala bidragen i det nya programmet. När detta

program i motsats till fjolårets uttryckligen avser subvention, torde man dock

böra utgå från att kommunerna i princip böra åtminstone i någon mån deltaga

i subventionerna. På grund härav synes förslaget, att staten icke skall täcka

hela »överkostnaden» utan högst 95 procent av denna, kunna godtagas som en

allmän princip, från vilken undantag dock böra få förekomma i sådana fall, där

kommunen icke kail anses ha något egentligt intresse av att bostäder produceras.

Det måste ju eljest falla på kommunens lott att satsa den del av »överkostnaden»

som staten icke täcker, ty ingen annan lär väl kunna tänkas göra

den ekonomiska uppoffring som här blir nödvändig.

Innan förbundet går in på frågan hur stort kommunbidraget skall kunna tänkas,

måste begreppen »överkostnad» och »anskaffningskostnad» något beröras. Utredningsmannen

synes använda dessa begrepp i något skiftande betydelse. I

vart fall framgår det ej alltid vad han åsyftar med dem. I den utredning av

överkostnadens storlek, som i promemorian gjorts på basis av byggnadslånebyråns

material, betecknar begreppet anskaffningskostnad den kostnad som

återstår, sedan kommunens subvention frånräknats den totala kostnaden, och

begreppet överkostnad blir på motsvarande sätt den oräntabla anskaffningskostnad

som kvarstår, sedan kommunens insats frånräknats. När utredningsmannen

i ett annat sammanhang föreslår kommunala insatser för att statens

bidrag ej nå upp till mer än 85 procent av anskaffningskostnaden, kan dock

detta begrepp knappast tas i samma betydelse. I detta sammanhang måste

anskaffningskostnaden väl rimligtvis betyda den verkliga kostnaden och överkostnaden

hela den oräntabla kostnaden, av vilken 85 procent kan täckas av

tilläggslån, medan kommunen hänvisas att ta hand örn återstående 15 procent.

Hur utredningsmannen avsett att bestämma de båda begreppen i fråga örn ett

bygge i rent kommunal regi kan icke utläsas ur promemorian.

Det är emellertid påtagligt, att full klarhet måste råda örn hur de båda begreppen

skola definieras. Med hänsyn till att det förutsattes, att tilläggslånet,

icke skall täcka hela överkostnaden och att en del av denna alltså måste täckas

av kommunen, synes det riktigast och klarast att med anskaffningskostnad

genomgående beteckna hela den verkliga kostnaden utan hänsyn till subventioner

av något slag. Den oräntabla delen av denna anskaffningskostnad, vilken

del skall elimineras genom statliga och kommunala subventioner, kan benämnas

överkostnad.

Örn man fixerar begreppen på detta sätt, synes utredningsmannens förslag

innebära, att kommunernas insats i fråga örn de enskilda företagarna skulle

begränsas till 15 procent av anskaffningskostnaden (i den mån överkostnaden

icke överstiger dessa 15 procent). De enskilda företagarna borde med andra

ord kunna räkna med att alltid få tilläggslån motsvarande 85 procent av överkostnaden.

Hur stor kommunal insats som skulle bli nödvändig, när kommunen

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 221.

71

bygger i egen regi eller stöder annan »allmännyttig» produktion är ej alldeles

klart. Meningen synes dock vara, att kommunen skulle få svara för minst 5

procent av anskaffnings- och överkostnaderna och att byggnadslånebyrån (eller

Kungl. Majit) som villkor för statslån skulle kunna fordra ytterligare kommunala

bidrag. Någon begränsning av dessa bidrag synes icke vara uppställd,

men utredningsmannen antyder sin uppfattning härvidlag genom uttalandet,

att kommunernas medverkan lämpligen bör lämnas i form av billig eller gratis

tomtupplåtelse. På annan plats i utredningen framhålles att tomtkostnaden

före krisen normalt utgjorde 6 å 8 procent av fastighetskostnaden. Under

förutsättning att kommunala insatser icke krävas i större utsträckning än som

framgår av detta uttalande och att inom den sålunda angivna ramen skälig

hänsyn tas till omständigheterna i varje särskild kommun, har förbundet intet

att erinra mot förslaget i denna del. Kommunen bör dock ha frihet, att, örn den

så önskar, lämna sitt bidrag i annan form än billig eller gratis tomtupplåtelse.

Som i promemorian anförts bör naturligtvis kommunens insats minskas, i den

mån bidrag erhålles från annat håll, t. ex. industrier. Förbundet förutsätter

att kommunerna beredas möjlighet att hos Kungl. Majit anföra besvär över

sådana beslut av byggnadslånebyrån, som innebära villkor om kommunal subvention

och som icke ändock underställas Kungl. Majits prövning.

När förbundet i det föregående lagt så stor vikt på att en ram fixeras för den

kommunala insatsen, beror detta naturligtvis icke på att förbundet befarat, att

kommunernas intresse för uppgiften skulle vara otillräckligt. Erfarenheten

torde vittna om att kommunerna i stället gått till verket med största iver. Det

måste emellertid för kommunernas planläggningsarbete vara av största betydelse,

att en åtminstone ungefärlig kostnadsram kan fixeras.

Det måste ur kommunal synpunkt likaså vara av största vikt, att statens

medverkan i det program som nu utformas blir så elastiskt bestämd, att icke

kommunerna återigen tvingas att göra extra uppoffringar för att möta oförutsedda

kostnadsstegringar. I promemorian har föreslagits att tilläggslån icke

skulle få överstiga 20 procent av fastighetsvärdet, vilket innebär att fullt

tilläggslån skulle kunna ges på en överkostnad av upp till drygt 21 procent

av fastighetsvärdet. Utredningsmannen anser en sådan marginal tillräcklig

för att möta en eventuell kostnadsstegring. Förbundet är emellertid icke

övertygat örn att så är fallet. I promemorian angives byggnadskostnad»- stegringen sedan 1939 till 25 å 30 procent, medan överkostnaden »i typiska

fall» uppskattas till blott 6 å 10 procent. Förbundet vill erinra örn att sistnämnda

procenttal erhållits sedan den kommunala insatsen frånräknats och

att överkostnaden sålunda i verkligheten är åtskilligt större. För att tillgodose

de icke »typiska» fallen och för att möta en eventuell kostnadsstegring synes

den föreslagna marginalen vara i knappaste laget. Förbundet hemställer

därför, att den föreslagna maximibestämmelsen får utgå.

Förbundet vill vidare framhålla att samma skäl, som föranleda att låneforrnen

väljes för det statliga stödet, naturligtvis motivera, att kommunernas

bidrag skola kunna under vissa förutsättningar återkrävas. Örn den kommunala

insatsen avser ett förbilligande av tomtkostnaden, bör tomten sålunda

t. ex. kunna försäljas mot en tills vidare ränte- och amorteringsfri köpeskillingsrevers,

som i en framtid eventuellt kan uppsägas. Samma villkor böra

i detta hänseende gälla för statens oell vederbörande kommuns insats.

Förbundet har vidare framhållit, att på kommunerna måste falla icke blott

bestyret med förmedling av statens åtgärder utan även planläggningen och

samordningen av de olika lokala företagarinsatserna, så att de bliva tillräckliga

och ändamålsenliga. Dessa uppgifter, rätt skötta, komma att dra icke

oväsentliga kostnader, framhålles till sist i yttrandet.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Stadskollegiet i Stockholm har icke funnit anledning till erinran mot utredningsmannens

förslag i förevarande hänseende.

I den av stadskollegiet i Göteborg åberopade promemorian har inledningsvis

framhållits, att Göteborgs stad redan nu lämnar bostadsbyggandet ekonomiskt

stöd genom tillhandahållande av förmånliga sekundärkrediter och ställande

av borgen för kreditivlån. Härefter anföres bland annat följande.

Det vill förefalla som avsikten nu är att av kommunerna fordra icke endast

stöd av den art, som förut berörts utan även direkt subvention för att minska

företagarnas kapitalutlägg. Subventionen skulle givas formen av fritt upplåten

tomtmark eller tomter till nedsatt jaris. Därest sådan kommunal subvention

skulle visa sig nödvändig för erhållande av tillräcklig byggnadsverksamhet,

bör staden måhända icke motsätta sig detta. Det synes emellertid böra

framhållas, att en sådan subvention åtminstone örn den göres definitiv och i

synnerhet örn verksamheten skulle få större omfattning kommer att belasta

skattebudgeten rätt hårt. Det bör även framhållas, att, i den mån subvention

skall lämnas av kommunen, denna bör ske öppet och medelst direkta

till storleken fixerade anslag och icke på sådant sätt, att kommunen avhänder

sig tillgångar, utan att detta kommer till synes vare sig i budget eller bokslut.

En icke oväsentlig lättnad för kommunerna kan givetvis ernås, därest subventionen

gives sådan form att tomterna försäljas mot köpeskillingsrevers,

vilken helt eller delvis löper utan ränta och amortering under viss tid. Frågan

örn och när ränta och amortering skall börja erläggas, kan då antingen redan

från början fixeras eller också liksom de statliga tilläggslånen göras beroende

av hyressättningen i respektive fastigheter. Vid med tomträtt upplåtna tomter

skulle avgäldsfrihet kunna beviljas på liknande villkor.

Drätselkammaren i Malmö ifrågasätter, huruvida det är tillrådligt, att kommunerna

— såsom utredningsmannen tänkt sig — gratis upplåta tomtmark.

Det principiellt riktiga torde vara —- framhåller kammaren — att kommunerna,

såsom skett i Malmö, i sin jordpolitik sträva efter att upplåta tomtmark

till pris, som motsvarar deras självkostnader.

Drätselkammaren i Jönköping anser, att staten såsom den starkare lättare

borde kunna bära risken av den kontanta subventionen under förutsättning,

att kommunerna lämnade sin medverkan genom tillhandahållande av billig

tomtmark och medgivande av förmånliga betalningsvillkor vid tomtförsäljningar.

Drätselkammaren i Borås uttalar som önskvärt, att bestämmelserna om

eventuell kommunal prestation givas sådan form, att den kommunala prestationen

preciseras till dess minimigräns, och att det kommunala stödet liksom

det statliga gives formen av öppen subvention.

Drätselkammaren i Växjö har, under framhållande av att staden för sin

del icke har något att erinra mot stödåtgärder i form av billig tomtmarkupplåtelse,

bland annat tillagt följande.

Under senare åren har icke minst från statsmakternas sida anspråken på

kommunernas medverkan vid tillkomsten av olika företag inom en kommun

ökats, och man har förutsatt, att kommunen bland annat ställt erforderlig

tomtmark gratis till förfogande eller till sådant pris, som endast till en ringa

del täckt kommunens självkostnader för marken ifråga. Det torde vara uppen
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

bart, att en kommuns innehav av tomtmark under nuvarande förhållanden

blir starkt förminskat och möjligheten att genom låga tomtpriser främja

bostadsbyggandet och därigenom verka reglerande på hyresmarknaden i hög

grad beskuren, därest icke kommunen kan till rimliga priser förvärva nya

markområden för sitt behov. Möjligheten för en kommun att lättare än vad

nu kan ske få förvärva i statlig eller ecklesiastik ägo befintlig mark, torde

från statsmakternas sida under nuvarande förhållanden förtjäna den största

uppmärksamhet och bliva föremål för åtgärder i detta hänseende. Nuvarande

lagstiftning synes därför i sådant syfte böra bli föremål för snar omprövning.

Även torde normerna för värdering av i allmän ägo befintlig mark

tarva en justering mot lägre pris, emedan kommunens inköpspris med nödvändighet

måste påverka det slutliga markvärdet.

Bland de kommunala yttrandena är vidare att märka, att den förut nämnda

kommittén i Östersund funnit det böra övervägas, om det icke borde helt

överlåtas åt kommunen att lämna det erforderliga stödet åt bostadsbyggandet.

Endast i det fall — tillägger kommittén — att en kommun i sin tur kan

behöva stöd i form av kapitalanskaffning eller i särskilt fall av räntefria lån,

bör staten efter prövning ingripa. Det får nämligen icke förbises, att bostadsbyggandet

indirekt är till ekonomisk nytta för kommunen i form av nya

skatteobjekt i form såväl av fastigheter som personliga inkomster för de personer,

som till följd av bostadsbristen tidigare hindrats inflytta till kommunen.

Såsom jag tidigare påpekat har svenska landskommunernas förbund icke

''något att erinra mot de i promemorian framlagda förslagen.

Bland övriga remissinstanser, som yttrat sig i förevarande ämne, märkas

fullmäktige i riksbanken — vilka anse, att även örn icke krav på obligatorisk

kommunal medverkan bör uppställas, man dock vid beviljande av statssubvention

torde böra tillse, att skäliga kommunala insatser gjorts för underlättande

och förbilligande av bostadsproduktionen — samt svenska bankföreningen,

som betonar önskvärdheten av att i de fall, där så finnes möjligt, de kommunala

åtgärderna erhålla en utpräglad förgrundsställning.

Slutligen är att omtala, att några remissinstanser särskilt understrukit det

krav på ekonomiskt bistånd som kan riktas mot sådana industriföretag, vilka

på grund av krisbetonad expansion bidragit till ökningen i bostadskonsumtionen

inom vissa samhällen.

Yikten av att de föreslagna nya bestämmelserna givas viss retroaktivitet

har understrukits av fullmäktige i riksbanken — som dock framhållit svårigheten

att från fall till fall avgöra vilka byggnadsföretag som härvid kunna

komma ifråga — samt av svenska riksbyggen, förening u. p. a.

I det av drätselkammaren i Nyköping åberopade yttrandet hemställes —

under hänvisning till vissa byggnadsföretag inom staden — att dispens matte

kunna beviljas beträffande tidpunkten för de nya grundernas tillämpning.

Vidare anföres bland annat.

Enligt nu gällande grunder uppgår övre tertiärlånegränsen för enskilda

företagare till 90 procent, medan nu föreslagits 85 procent. Då även sådana

fastighetsägare av ekonomiska skäl måste komma i åtnjutande av den nya

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

subventionsformen, uppställer sig frågan, huru dessa fastighetsägare skola

kunna tillskjuta ytterligare kapital. I flera fall torde detta i brist på medel

icke vara möjligt. Det synes därför vara nödvändigt, att sådan jämkning införes

i förslaget, att vederbörlig hänsyn tages även till dessa fastighetsägare.

Skulle så ej ske, skapas en osäkerhet, som man kan befara skulle hämma

såväl de enskilda företagarnas som de kommunala myndigheternas framtida

initiativ, vilket säkerligen skulle vara till skada för landet. Denna omständighet

stärker ytterligare uppfattningen, att samma övre belåningsgräns för

tertiärlånet bör sättas för såväl enskilda som vissa övriga bostadsföretagare.

Utredningsmannens förslag örn en provisorisk räntesänkning å tertiärlånen

till enfamiljshus har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

följande remissinstanser, nämligen statens byggnadslånebyrå, länsstyrelserna

i Örebro, Västmanlands och Jämtlands län, fullmäktige i riksbanken och

riksgäldskontoret, drätselkamrarna i Jönköping och Karlskoga samt egnahemsstyrelsen,

som för sin del anfört följande.

Styrelsen finner visserligen betänkligt, örn genom den starkare subventionen

åt flerfamiljshusen intresset för egnahemsbyggandet minskas, och anser de

stegrade byggnadskostnaderna kunna motivera statliga engångsbidrag även

till egnahemsbyggare. Då emellertid den nu närmast aktuella faran för

bostadsbrist i vissa städer och samhällen mest effektivt torde mötas genom

den subventionering av flerfamiljshus, som föreslagits i promemorian, synes

det styrelsen tills vidare kunna anstå med ståndpunktstagandet till frågan, i

vad mån byggandet av bostadsegnahem bör subventioneras. Denna fråga

bör lämpligen upptagas till behandling i samband med de övervägandenrörande

den framtida egnahems- och bostadsförbättringsverksamheten, vilka

kunna föranledas av vad riksdagens revisorer uttalat under § 38 i sin år 1941

avgivna berättelse. Oberoende härav synes emellertid den i promemorian

föreslagna räntenedsättningen för tertiärlån till enfamiljshus böra komma till

stånd.

Statskontoret, som förklarat sig hysa principiella betänkligheter mot den

föreslagna räntenedsättningen, anser, att tertiärlåneräntan i vart fall icke bör

sättas lägre än 4 procent.

Å andra sidan ha några remissinstanser funnit det tvivelaktigt-, huruvida

räntesänkningen skall visa sig effektiv. Länsstyrelserna i Blekinge och

Skaraborgs län anse sålunda, att fara föreligger för att det ur samhällelig

synpunkt viktiga egnahemsbyggandet icke skall kunna hävda sig i konkurrens

med flerfamiljsbygget. — Länsstyrelsen i Gotlands län, svenska stadsförbundet

samt drätselkamrarna i Visby och Borås ifrågasätta, huruvida icke

det för f lerf amilj sbebyggelsen avsedda subventionssystemet skulle kunna tilllämpas

jämväl på egnahemsbyggandet.

Drätselkammaren i Borås anför i detta hänseende.

Inom Borås stad har bostadsbeståndet sedan lång tid tillbaka fått ett avsevärt

tillskott genom egnahemsbyggnader. Drätselkammaren anser, att de nu

ifrågasatta stödåtgärdena böra avse även egnahemsbyggandet. I den mån

kommunala eller kooperativa företag och stiftelser uppföra byggnader av

egnahemstyp (enfamiljshus) för barnrika familjer eller för andra, böra dessa

i fråga örn stödåtgärder jämställas med övriga företag, och tertiärlån böra

således lämnas till 95 procent av fastighetsvärdet, ävensom tilläggslån.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj\ts proposition nr 221.

Likaså bör en egnahemsbyggare jämställas med en privatperson, som bygger

hyreshus, och erhålla tertiärlån upp till 85 procent av fastighetsvärdet jämte

tilläggslån.

Den i promemorian föreslagna sänkningen av räntan för egnahemslån till

з. 6 procent är visserligen i och för sig välbetänkt, men kammaren anser, att

ytterligare sänkning bör företagas, örn åtgärden skall medföra önskvärd

effekt.

Jämväl länsstyrelserna i Värmlands och Västerbottens lön anse, att egnahemsbyggandet

borde erhålla mera utvidgat stöd. Förstnämnda länsstyrelse

tillägger för sin del:

Vidare synes det böra tagas i övervägande, huruvida och i vad mån industriföretag

— åtminstone å landsbygden — bör kunna tillförbindas att bidraga

till anskaffande av egna hem åt sina arbetare. Där främjande av egnahemsbyggandet

icke allenast är ett statligt utan även ett framträdande kommunalt

önskemål, böra även kommunerna tillhållas att på lämpligt sätt understödja

egnahemsproduktionen t. ex. genom att tillhandahålla tomter till reducerade

priser och genom att ikläda sig borgen för lån.

Några remissinstanser ha i anslutning till sitt yttrande över promemorian

framfört vissa förslag, som Ira avseende å de statliga stödåtgärderna för byggnadsverksamheten.

Sålunda ha hyresgästernas riksförbund och svenska rilcsbyggen, förening

и. p. a. ifrågasatt, huruvida icke i vissa fall tertiärlånet eller åtminstone större

delen därav skulle kunna utbetalas redan före verkställd slutbesiktning av

fastigheten. Det nuvarande förfarandet ledde nämligen, särskilt för den

kooperativa byggnadsverksamheten, till finansieringssvårigheter under byggnadstiden

och till fördyring av kapitalkostnaderna. — Förbundet har vidare,

utan att framlägga något detaljerat förslag i ämnet, uttryckt det önskemålet,

att åtgärder måtte vidtagas för att förenkla ansökningsförfarandet i fråga örn

tertiärlån.

I H. S. B:s yttrande framhålles vikten av att det i tertiärlånekungörelsens

6 § förekommande uttrycket »däremot svarande ränta» för sekundärlån måtte

fastställas. I samband därmed ifrågasättes, om icke nuvarande självkostnader

vid statlig upplåning kunde motivera en lägre räntesats än 4.5 procent å

tertiärlånet.

Under hänvisning till den föreslagna utökningen av den statliga stödverksamheten

samt behovet av vidgad statlig kontroll på förevarande område ha

några remissinstanser, däribland länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

samt Sveriges industriförbund, framhållit, att statens byggnadslånebyrå bör

omorganiseras eller erhålla kraftiga förstärkningar särskilt i fråga örn sakkunniga.

T syfte att tillföra de kommunala myndigheterna ökad tillgång på expertis

och initiativ har landsorganisationen i Sverige föreslagit inrättande av en särskild

konsulent- och inspektionsverksamhet. Härom anföres i yttrandet följande.

Möjligen kan därvid ifrågakomma upprättandet av en särskild bostadsmarknadsinspektion,

lämpligen anknuten till byggnadslånebyrån, med uppgift och

s. 76 Kontrollera mot PDF

Bostadsproduktionen

under 1941.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

befogenhet att ingripa med råd och anvisningar rörande bostadsanskaffningens

omfattning och inriktning på de orter, där sådant ingripande visar sig påkallat.

Det synes vara en viktig uppgift för en sådan bostadsmarknadsinspektion att

klargöra bostadsmarknadsläget inom de olika kommunerna och att i anslutning

härtill medverka till att byggnadsverksamheten icke endast får erforderlig

omfattning utan även inriktas efter på lång sikt ändamålsenliga linjer beträffande

fördelningen på olika lägenhetstyper. En bostadsmarknadsinspektion

borde dessutom vara ägnad att tillgodose det av utredningsmannen påpekade

behovet av intensifierad upplysningsverksamhet i tekniska frågor (materialanvändning,

säkerhetsföreskrifternas tillämpning m. m.).

Vidare är att märka att statskontoret erinrat örn ett tidigare av ämbetsverket

framfört förslag örn önskvärdheten av att den centrala stödverksamheten

på bostadsområdet i alla dess grenar anförtroddes åt ett och samma centrala

organ.

Slutligen är att omtala, att några remissinstanser, däribland svenska stadsförbundet

framhållit angelägenheten av att de statliga stödåtgärderna avseende

pensionärshem och bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer snarast

möjligt anpassas efter de förändrade byggnadskostnaderna, då de eljest icke

kunna i önskvärd utsträckning utnyttjas av kommunerna.

Departementschefen.

De under våren 1941 för främjande av bostadsproduktionen beslutade åtgärderna

syntes vad angår flertalet orter till en början väl ägnade för det uppställda

syftet: skapandet av en bostadsbyggnadsverksamhet, som genomsnittligen

motsvarade omkring hälften av 1939 års produktionsvolym. Statistiken

rörande antalet beviljade byggnadslov inom städer med mer än 10,000 invånare,

frånsett Stockholm, utvisade sålunda för sommarhalvåret 1941 en ökning, som

i stort sett svarade mot målsättningen; starka lokala variationer funnos

dock. Vidare är att märka, att uppsvinget för Stockholms del stannade

långt under genomsnittet. Inom flertalet större och medelstora städer

syntes emellertid de produktionsbefrämjande åtgärderna ha utlöst initiativ,

som gåvo förhoppningar örn ett realiserande av det framlagda, bostadsbyggnadsprogrammet.

Att dessa förhoppningar likväl till stor del

svekos beror väsentligen av tvenne omständigheter: det av kolbristen nödvändiggjorda

cementbeslaget samt prisstegringarna på byggnadsmaterial. Cementbeslaget,

som till en början omfattade endast portlandcement, utsträcktes av

statens industrikommission att från och med den 1 juli 1941 gälla även ersättningscement.

Visserligen blevo de till kommissionen under tredje kvartalet

1941 inkomna licensansökningarna i mycket stor utsträckning beviljade, men

enbart existensen av licenstvånget hade i bostadsbyggandet infört ett sådant

osäkerhetsmoment, att många företag fördröjdes eller stannade på papperet.

— När vidare verkningarna av de under sommaren 1941 inträffade prisstegringarna

började göra sig gällande, raserades ytterligare en av förutsättningarna

för ett mera fullständigt genomförande av 1941 års bostadsbyggnadsprogram.

Det oaktat erhöll man på vissa orter en betydande bostadsproduktion.

Förklaringen härtill torde främst vara den inom ifrågavarande samhällen

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

i samband med upprättandet eller utvidgandet av krisviktiga industrier

pockande bostadsefterfrågan; värdet av de kommunala myndigheternas på

sina håll mycket energiska initiativ får ej heller underskattas. Inom flertalet

orter blev emellertid bostadsbyggandet endast otillräckligt ökat; av speciell

vikt för genomsnittsberäkningen är att lägenhetsproduktionen i Stockholm

nådde upp till endast omkring en sjundedel av den totala produktionen under

1939. En generell uppskattning av bostadsbyggnadsverksamheten under 1941

utvisar, att denna stannade vid omkring 25 procent av 1939 års volym; det

uppställda programmet blev således till inemot hälften orealiserat.

För att utreda bostadsbyggnadsverksamhetens läge och utsikter för 1942

tillkallade Kungl. Majit i december 1941 en särskild utredningsman, som den

5 februari 1942 avgav en promemoria rörande bostadsförsörjningen. Av

denna promemoria framgår, att utgångsläget i fråga örn bostadsförsörjningen

detta år är betydligt sämre än våren 1941. Utredningsmannens uppgifter

rörande den kraftiga minskningen av lägenhetsreserven, resultatet av socialstyrelsens

oktoberenquéte och innehållet i remissvaren ge tillsammans en

klar bild av att vår bostadsförsörjning befinner sig i ett mycket allvarligt läge.

Bostadsbristen är ej längre som under början av förra året en till vissa orter

lokaliserad företeelse utan i stället en inom hela stadsbygden mer eller mindre

starkt kännbar realitet. Den ännu för ett år sedan bestående artskillnaden

mellan, å ena sidan sådana orter som på grund av krisbetonad expansion hade

svårighet att ordna sin bostadsförsörjning och å andra sidan den övriga stadsbygden,

har i negativ riktning nivellerats och förvandlats till en gradskillnad:

där man år 1941 hade bostadsbrist, har man nu på flera håll bostadsnöd, medan

samhällen, som då ännu hade en viss lägenhetsreserv, nu riskera bostadsbrist.

Det torde sålunda utan vidare vara klart, att en omfattande bostadsproduktion

snabbt måste igångsättas; remissinstanserna lia också praktiskt taget

enhälligt förordat åtgärder i sådant syfte.

Yad beträffar den önskvärda och lämpliga omfattningen av 1942 års bostadsproduktion

synes mig intet lia framkommit, som jävar den av utredningsmannen

uttalade uppfattningen, vilken för övrigt lämnats obestridd även av

remissinstanserna. Jag anser alltså, att med beaktande av de lokala behovsvariationerna

en total produktion motsvarande ungefär hälften av 1939 års

bostadsbyggnadsvolym bör planeras och i görligaste mån fullföljas under

innevarande år; endast brister i de reala resurserna kunna enligt mitt förmenande

få föranleda en reduktion av detta program. Det torde få ankomma

på byggnadslånebyrån att inom den angivna ramen avgöra varest och

i vilken omfattning bostadsproduktion bör komma till stånd; för att tillfredsställande

kunna lösa denna uppgift måste byrån givetvis samråda med vederbörande

statliga och kommunala organ.

Vad angår det sålunda planerade bostadsbyggandets inriktning i fråga örn

lägenhetstyper har utredningsmannen och jämte honom ett antal remissinstanser

påpekat, hurusom på åtskilliga orter nedgången i bostadsproduktionen

svårast gått ut över de som familjebostäder lämpliga lägenhetskategorierna.

Nuvarande

bostads

marknads
läge.

1942 års

program:

omfattning

och

inriktning.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Majlis proposition nr 221.

Bostads
byggandets
finansiella
förutsätt
ningar.

Hyres
sättningen.

En dylik utveckling är ur vissa synpunkter betänklig. Med hänsyn till bostadsstandardens

utveckling på längre sikt, vore en starkare inriktning av

bostadsproduktionen mot de större smålägenhetskategorierna, 2 till 3 rum

och kök, önskvärd. Under nuvarande förhållanden äro dock möjligheterna

till höjning av utryunmesstandarden begränsade, och en betydande del av

efterfrågan på nya bostäder utgår från nybildade småhushåll, vilkas antal till

följd av den höga äktenskapsfrekvensen är stort och vilkas bostadsbehov måste

tillgodoses. Det föreligger dock en fara för att de större hushållens bostads

fråga kommer i ett särskilt beträngt läge, och då dessa hushåll ofta av ekonomiska

och andra skäl ha svårt att hävda sitt intresse på bostadsmarknaden,

är det angeläget att byggnadslånebyrån tillser, att i den med tertiärlån finansierade

bostadsbyggnadsverksamheten produktionen av lägenheter, lämpliga

för större familjer, icke tränges tillbaka,

Det synes obestridligt att anskaffningskostnaderna för en bostadsfastighet

vid nuvarande byggnadskostnader icke kunna förräntas och amorteras med den

avkastning, som erhålles vid gällande hyresnivå. Den förebragta utredningen

bestyrkes i detta hänseende helt av de remissinstanser, som uttalat sig

i ämnet. Vad angår storleken av den icke räntabla överkostnad, varmed anskaffningskostnaden

överstiger fastighetens normalt beräknade avkastningsvärde,

har denna av utredningsmannen på basis av byggnadslånebyråns material

från senare delen av år 1941 uppskattats till genomsnittligen omkring 10

procent. Det byggnadskostnadsläge, varpå de i uppskattningen ingående anskaffningskostnaderna

grunda sig, har senare icke undergått någon nämnvärd

förändring. Socialstyrelsens byggnadskostnadsindex visade vid senaste beräkningstillfälle,

1 januari 1942, samina siffra, 127, som vid närmast föregående

tillfälle, 1 oktober 1941; denna indexsiffra överstiger med endast 2 enheter den

som beräknades för mitten av föregående år. — I några remissyttranden har

hävdats, att överkostnaden skulle vara högre än den av utredningsmannen uppskattade.

Erfarenheten från det gångna året synes dock ge vid handen, att den

kostnadsåterhållande verkan av tomtprisreduktioner, krympta vinstmarginaler

hos byggnadsföretagare, entreprenörer och materialleverantörer samt anpassat

byggnadssätt varit avsevärd. Det bör beaktas, såsom framhållits av svenska

stadsförbundet, att den av utredningsmannen beräknade överkostnaden grundar

sig på de anskaffningskostnader, varom uppgift ingivits till byggnadslånebyrån

och vilka sålunda i förekommande fall reducerats med kommunala insatser.

Såtillvida utgör den icke ett mått på hela subventionskostnaden, utan

endast på den del, som icke redan täckts genom åtgärder från kommunernas

sida. Vidare bör understrykas, att överkostnaden varierar betydligt icke endast

till följd av olikheter i de på produktionskostnadernas sida verkande faktorerna,

däribland de kommunala insatsernas storlek, utan även till följd av

skillnaden i hyresnivån på olika orter, vilka påverka det avkastningsvärde, som

fastigheterna kunna erhålla,

Erågan örn hyressättningen, där utredningsmannens förslag örn bevarande

av 1939 års hyresnivå såsom norm i princip vunnit remissinstansernas anslut
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

ning, torde i huvudsak komma att vinna sin lösning, därest den hyresregleringslag,

som för närvarande förberedes inom justitiedepartementet, antages.

Om hyressättningen i förut befintliga bostadsfastigheter bindes och hyreshöjning

medgives endast i den mån den motsvarar ökning i de verkliga driftskostnaderna,

måste — även örn den allmänna hyresregleringen icke skulle

gälla nybyggda fastigheter — hyressättningsnormen vid nybyggnad bestämmas

i paritet med den allmänna hyresnivån för att undvika en splittring på hyresmarknaden.

På dessa grunder anser jag att ett fasthållande vid den i tertiärlåneverksamheten

sedan förra året gällande normen för hyressättningen i fastigheter, som

byggas med statens stöd, kan förordas. Även i fall, där bostadsbyggande

kommer till stånd med hjälp av kommunala åtgärder men utan statligt

finansiellt stöd, bör denna norm tillämpas med hänsyn till intresset av

enhetlighet i hyrésbildningen. Denna normsättning rubbas icke, om den allmänna

hyresnivån skulle förändras till följd av stigande driftkostnader för

fastigheterna. Den åsyftar nämligen paritet i hyresavseende mellan nybyggda

och förut byggda, jämförliga fastigheter; örn en höjning av de verkliga driftkostnaderna

anses kunna motivera en höjning av hyresbeloppen i förut byggda

hus, bör detta gälla jämväl i nybyggda fastigheter. Det finnes därför

ingen anledning att i detta sammanhang till diskussion upptaga de

hyresstegringskrav,. som av Sveriges fastighetsägareförbund framställts

på basis av en inom förbundet utarbetad omkostnadsindex för fastigheter

och som framförts i förbundets remissyttrande. Dessa krav torde få prövas

i sin ordning i samband med genomförandet av en allmän hyresreglering,

varvid givetvis hänsyn bör tagas icke endast till inträffade stegringar i

vissa poster, som ingå i fastighetsförvaltningskostnaderna, utan även till de

besparingar, som göras i och med minskning av hyresförluster i nuvarande

bostadsmarknadsläge samt minskning av reparationernas omfattning, främst

till följd av minskad flyttning.

I fråga örn orter, i synnerhet mindre, som från en tidigare stagnation utan

större nybyggnadsverksamhet till följd av industriell expansion eller andra omständigheter

börjat växa och kräva nybyggnad och för vilka de inträdda förskjutningarna

kunna anses innebära en varaktig förändring i ortens allmänna

bebyggelseskick och dess ställning i dyrortshänseende, föreslår utredningsmannen

att möjligheter till en viss modifikation i hyressättningsnormen skulle

öppnas. Svenska riksbyggen förening u. p. a. vitsordar på grund av egna erfarenheter

önskvärdheten härav. En sådan modifikation kan visserligen skapa

övergångssvårigheter på de ifrågavarande orterna med viss splittring av hyresnivån

i gamla och nya hus, men försiktigt tillämpad torde den motsvara på

längre sikt naturliga och ofrånkomliga krav. Jag förordar därför att byggnadslånebyrån

i fråga örn sådana orter bemyndigas att vid hyresbestämningen

lägga till grund icke endast jämförelser med tidigare rådande förhållanden på

orten utan även jämförelser med förhållanden på andra, i övriga hänseenden

jämförliga orter.

Enligt vad jag i det föregående anfört bör en lösning av bostadsbyggandets

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Marits proposition nr 221.

Materialförsörjningsläget.

nuvarande räntabilitetsproblem icke sökas genom allmän hyreshöjning eller

genom hyreshöjning speciellt i de nybyggda bostadsfastighetema. Under

sådana omständigheter blir en subvention av bostadsbyggandet oundviklig.

Försök att reducera byggnadskostnaderna efter linjer, till vilka jag återkommer

i fortsättningen, böra givetvis energiskt drivas, men en snabb

lösning av nybyggnadsproblemet kan knappast erhållas därigenom. Subvention

av bostadsbyggandet i någon form framstår i nuvarande situation som

en ofrånkomlig åtgärd för att möta hotet örn en allmän och ytterligare skärpt

bostadsbrist. Praktiskt taget samtliga remissinstanser ha även principiellt

accepterat denna ståndpunkt.

Vid jämförelse med förra årets utgångsläge i fråga örn de reala förutsättningarna

för ett ökat bostadsbyggande framgår det genast, att en stark åtstramning

skett såväl i fråga örn materialförsörjning och .transportkapacitet

som beträffande tillgänglig arbetskraft. Detta förhållande är icke ägnat att

förvåna; den fortsatta handelsavspärrningen och det därav framtvingade upptagandet

av försörjningsviktiga ersättningsindustrier har i förening med

arbetet på försvarets stärkande och den militära beredskapens upprätthållande

ställt starka, alltjämt vidhållna krav på landets resurser av råvaror, transportmedel

och arbetskraft. Under vissa, särskilt i fråga om byggnadsmaterial och

transportkapacitet viktiga förbehåll ha emellertid de tre krisorgan som på förevarande

område företräda sakkunskapen förklarat sig anse, att förutsättningar

föreligga för en i betydlig mån utvidgad bostadsproduktion.

Vad först byggnadsmaterialen angår har industrikommissionen förklarat

sig utgå från att försörjningsläget i fråga örn kol, som är erforderligt för

framställning av vissa byggnadsmaterial, icke kommer att undergå någon mera

väsentlig förändring. Under denna förutsättning har bland annat tillgången

på E-cement och tegel ansetts kunna medgiva en fördubbling av 1941 års

bostadsproduktion. — Beträffande ett antal järnvaror är tillgången knapp; i

fråga örn vissa artiklar är det nuvarande försörjningsläget närmast att anse

som kritiskt. Speciellt gäller detta gjutna rör, framförallt s. k. normalrör, samt

tunnplåt. För att kunna säkerställa det för bostadsproduktionen erforderliga

behovet av dessa förnödenheter bli flera åtgärder nödvändiga. Företagarna

måste sålunda i alla de fall där detta är möjligt inrikta sig på att använda

ersättningsmaterial; i motsatt fall riskera de att byggnadslånebyrån vid sin

ritningsgranskning kräver en omplanering av företaget med ty åtföljande

tidsspillan och kostnader. Då bostadsbyggandet nu ryckt upp i en mycket

hög angelägenhetsklass böra vidare från statens sida vidtagas åtgärder, som

syfta till att giva bostadsbyggandet en relativt ökad andel av ifrågavarande

knappa förnödenheter; möjligt är att vissa, för andra än bostadsändamål avsedda

byggnadsföretag måste tills vidare uppskjutas. Därest denna möjlighet

hålles öppen samt vidare en omsorgsfull granskning och planläggning av alla

statliga och övriga byggnadsföretag kommer till stånd torde man emellertid

lia anledning antaga, att det mest nödvändiga bostadsbyggandets behov skall

kunna säkras. — Beträffande armeringsjärn och balkar är läget ej fullt så

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 81

ogynnsamt; industrikommissionen har sålunda ansett tillgången vara sådan,

att åtminstone en stor del av den nu planerade bostadsproduktionen sannolikt

kan betraktas som tryggad. Förutsättning härför är dock att en ej alltför

obetydlig import kan påräknas och att de svenska järnbrukens produktion kan

hållas uppe. Med hänsyn härtill blir måhända en starkare inriktning än hittills

mot trähus nödvändig, i varje fall å sådana orter, där skälen mot en trähusbebyggelse

ej kunna tillmätas större betydelse. — Att ett noggrant studium

måste ägnas alla konstruktionsritningar i syfte att vinna besparingar av svårtillgängliga

material är en självklar sak, liksom också att byggnadslånebyrån

måste på förevarande område stå i ständig kontakt med industrikommissionen.

Vad härefter angår den tillgängliga transportkapaciteten synes denna —

jämte knappheten på vissa järnvaror — vara den för ett ökat bostadsbyggande

starkast begränsande faktorn. Under förutsättning att de normala anspråken

på befordringstid, befordringsbekvämlighet och befordringskostnad i viss mån

eftersättas torde dock de tillgängliga transportmedlen vara tillräckliga för att

medgiva den oundgängliga utökningen av bostadsproduktionen. De anvisningar

som statens trafikkommission givit beträffande användningen av lastbilar

i syfte att spara sådana särskilt svåråtkomliga förnödenheter som smörjoljor

och ringgummi måste dock noggrant iakttagas, och jag utgår från att

byggnadslånebyrån låter sig angeläget vara att genom de kommunala

förmedlingsorganen verka för och tillse att så sker. En anmodan till

kommunerna att företrädesvis upplåta tomtmark med ur transportsynpunkt

gynnsam terräng och belägenhet kan måhända i vissa fall vara ägnad

att befordra nyss angivna syfte. Vidare böra givetvis byggnadsföretagen planläggas

så, att största möjliga effekt utvinnes ur den på en ort tillgängliga

fordonsparken samt — i den mån detta är möjligt — så att en viss riskmarginal

mot ytterligare trafikinskränkningar erhålles.

Vad kommissionen anfört rörande betydelsen av att vid körningar för byggnadsföretag

i största möjliga omfattning begagna lastbilar, burna av personbilsringar,

torde tarva en viss närmare utläggning, liksom ock den av kommissionen

framhållna angelägenheten av att byggnadsföretagarnas medverkan

lämnas vid de ombyggnadsarbeten, som krävas för att erhålla ett erforderligt

antal dylika fordon. Enligt vad kommissionen under hand meddelat torde,

till följd av den alltmer kännbara bristen på lastbilsdäck, under våren

och sommaren 1942 en minskning i tilldelningen härav bli nödvändig, berörande

ungefär 6,000 fordon; därest dessa icke bli ombyggda till körning å

personbilsringar eller ersatta med nybyggda lastbilar, som bäras av sådana

ringar, kan det alltså befaras att landets lastbilsbestånd efter det närmaste

halvåret kommer att nedgå med motsvarande antal. Då lastbilsparken redan nu

är väl sysselsatt torde enligt kommissionens mening åtskilliga företagare finna

det med sin fördel förenligt att själva bekosta den erforderliga ombyggnaden;

dock måste man räkna med sådana fall, där lastbilsägarens ekonomi icke tilllåter

en dylik utgift. Då kommissionen förutsett, att, vissa byggnadsföretagare

kunna komma att ställas inför just sådana fall, har man velat varsko dem om

att framdeles nya kostnadskrav kunna uppstå.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 221. 596 42 6

Transport
kapaciteten.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Arbetskraftsförs

ärjning en.

BijggnadskostnadsutvecJclingen.

I likhet med traf ^kommissionen vill jag slutligen understryka vikten av

att vederbörande kommuner vid exploatering av nya områden tillse, att

av krisläget någorlunda oberoende kommunikationer till området finnas.

I motsatt fall kunna nämligen — om exempelvis i samband med nedläggandet

av en omnibuslinje en ny spårvagnsförbindelse måste anläggas — kostnaderna

härför i form av fördyrade taxor motverka det statliga syftet att i görligaste

mån bevara det nuvarande hyresläget. — Rörande dessa spörsmål torde

byggnadslånebyrån — liksom i fråga örn byggnadsföretagens planläggning

med hänsyn till den på en ort tillgängliga fordonsparken — böra stå i kontakt

med vederbörande kommunala organ.

Yad slutligen arbetskraftsförsörjningen angår må till en början erinras

örn att arbetslösheten bland byggnadsarbetarna under våren 1941 utgjorde ett

av motiven till framläggande av förra årets produktionsprogram. En betydande

lägesförändring har emellertid sedan dess inträtt. Ett avsevärt antal

byggnadsarbetare har under det sistförflutna året överflyttats till andra för

folkförsörjningen viktiga verksamhetsgrenar; man har vidare anledning antaga,

att nyrekryteringen till byggnadsarbetarkåren sedan krisens utbrott varit av

ytterst ringa omfattning. Den »lediga» arbetarstammen har sålunda — såsom

i promemorian framhållits — avsevärt krympt samman, samtidigt som en

kraftigt utökad bostadsbyggnadsverksamhet befunnits önskvärd. Svårigheten

att siffermässigt bestämma den aktuella tillgången och efterfrågan på byggnadsarbetare

är givetvis ägnad att skapa en viss osäkerhet; härtill bidrager

också omöjligheten att ens för en tämligen kort tidrymd förutse de verkningar

på arbetsmarknaden, som uppkomma vid förändringar i försvarsberedskapens

omfattning. Genom att inskränka eller uppskjuta byggnadsverksamhet av lägre

angelägenhets grad torde emellertid möjlighet föreligga att erhålla det extra

tillskott av byggnadsarbetskraft som må komma att erfordras för att säkra

bostadsproduktionens behov. Skulle jämväl denna marginal uppsugas utan

att en lösning av förevarande problem erhålles, får man enligt mitt förmenande

överväga en omfördelning av den byggnadsarbetskraft, som överförts

till ur folkförsörjningssynpunkt mindre betydelsefulla verksamhetsgrenar;

bostadsproduktionen har för närvarande så stor social betydelse, att dess krav

härvid måste tillerkännas en mycket hög förmånsrätt. — Med hänsyn till den

åtstramning som inträffat på arbetsmarknadsområdet måste givetvis byggnadslånebyrån

i dessa frågor upprätthålla ständig kontakt med arbetsmarknadskommissionen.

Såsom i det föregående framhållits blev byggnadskostnadsutvecklingen

under 1941 mindre gynnsam än vad man med utgångspunkt från vinterhalvåret

1940/41 ansåg sig ha skäl att antaga. Enligt vad utredningsmannen påvisat har

bland de kostnadsstegrande elementen materialfördyringen kommit att spela

den helt dominerande rollen; fyra femtedelar av kostnadsökningen hänföra

sig sålunda till denna faktor medan endast en tolftedel faller på de

höjda arbetskostnaderna.

Vid sin granskning av materialprisutvecklingen under 1941 har utrednings
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Majlis proposition nr 221.

mannen funnit att prishöjningarna i allmänhet sammanhänga med kostnadsstegringar,

som direkt förorsakats av krigsförhållandena. De flesta av dessa

prishöjningar ha godkänts av statens priskontrollnämnd; ett viktigt undantag

finnes dock, träprishöjningen. Enligt upplysningar, som jag under hand erhållit

från nämnden, pågår arbetet på utformandet av en prisreglering för

trävaror; prissättningen å dessa varor är emellertid redan nu föremål för fortlöpande

övervakning. Börande den sannolika prissättningen å trävaror har

nämnden under hand meddelat att man visserligen icke torde kunna räkna

med någon tillbakagång i de nuvarande priserna men att å andra sidan ytterligare

fördyringar av någon betydenhet knappast behöva befaras.

I och med de nu vidtagna åtgärderna äro samtliga byggnadsmaterial av

vikt föremål för prisövervakning. Såsom utredningsmannen framhållit har

därmed skapats en garanti mot andra prisstegringar än sådana som nödvändiggöras

av inträdande kostnadsfördyringar.

Beträffande kostnadsutvecklingen under återstoden av 1942 ha såväl utredningsmannen

som statens priskontrollnämnd uttalat sig ganska optimistiskt;

utredningsmannen har dock särskilt reserverat sig för den kostnadsstegring,

som kan uppkomma vid en till följd av bilgummibristen framtvungen omläggning

av transporter och övergång från ett transportmedel till ett annat. Till

vad sålunda anförts har jag intet att tillägga. — Priskontrollnämnden har

vidare, i syfte att minska faran för knapphetsprisstegringar, ifrågasatt införande

av ett prioritetsförfarande för sådana byggnadsmaterial, varå tillgången

är särskilt begränsad. Ett dylikt förfarande tillämpas för närvarande

endast för vissa järnvaror, vilka enligt avtal mellan industrikommissionen

och grossisterna i första hand levereras till sådana byggnadsföretag, som erhållit

lån av byggnadslånebyrån. Då skäl synas föreligga för en utsträckning

av detta system till att avse jämväl andra byggnadsvaror, utgår jag från att

industrikommissionen och byggnadslånebyrån i samråd ta de initiativ, som

härutinnan kunna vara behövliga.

En grundligare rationalisering i byggnadssättet har särskilt förordats av Rationaliselänsstyrelsen

i Kronobergs län. Jag är givetvis ense med länsstyrelsen i denna rmgsatgärder

fråga, så mycket mera som rationaliseringssträvandena endast haft ringa

framgång under 1941. I promemorian anges materialförsörjningssvårigheterna,

bristen på central teknisk rådgivning samt de nu gällande byggnadsföreskrifterna

såsom hindren för dessa strävanden; i sistnämnda hänseende erinras

om den nyligen tillsatta stadsplaneutredningens arbete. Enligt vad jag erfarit

har stadsplaneutredningen först till övervägande upptagit frågan om

genomförande av sådana åtgärder, att stadsplane- och tomtindelningsärenden

kunna bli snabbare behandlade; förslag i detta syfte torde kunna förväntas

inom kort. Betänkande rörande revision av byggnadsföreskriBerna lärer

däremot kunna bli färdigställt först längre fram. I avbidan härpå synas

emellertid kommunerna böra taga initiativ till de rationaliseringsåtgärder, som

äro möjliga inom ramen för gällande byggnadsstadga; jag vill härutinnan särskilt

erinra om den av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga framlagda re
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

Ansvaret för

b ostads försörjning

en.

Subventionens

form.

84 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 221.

kommendationen angående sänkning i vissa fall av rumshöjden. -— Den påtalade

bristen på central teknisk rådgivning torde till viss grad kunna avhjälpas

genom förstärkande av byggnadslånebyråns tekniska sakkunskap samt

genom utvidgning av de sakkunnigas rätt till inspektions- och konsultationsresor;

en del åtgärder i sådant syfte ha redan vidtagits.

Det har visat sig, att under nuvarande förutsättningar bostadsförsörjningsproblemet

icke kan lösas utan det allmännas medverkan. Åtgärder för att

säkerställa bostadsproduktionens behov av material, transportmedel och

arbetskraft äro sålunda nödvändiga, prisövervakning har visat sig behövlig

och reduktioner av kapitalkostnaderna ha måst vidtagas; slutligen ha även

direkta tillskott av kapital befunnits erforderliga. Tillsammantagna syfta dessa

åtgärder till att skapa förutsättningar för en tillräcklig bostadsproduktion;

någon absolut garanti för att en sådan också kommer till stånd utgöra de

emellertid icke. Man måste med andra ord göra klart för sig, att det enskilda

ekonomiska intresset för närvarande icke utgör en tillräcklig drivkraft för att

åstadkomma en marknadsmässigt tillräcklig tillgång på lägenheter. Ansvaret

för att bostadsförsörjningen tryggas måste därför även i fråga om själva produktionsinitiativet

ytterst komma att vila på det allmänna: staten och kommunerna.

En naturlig ansvarsfördelning mellan stat och kommuner måste

eftersträvas och en sådan torde åsyftas med utredningsmannens förslag. I

fråga om denna ansvarsfördelning är det uppenbart, att staten icke lämpligen

kan bygga bostadshus och eventuellt bli hyresvärd på hundratals orter i

landet. Kommunerna ha ingen skyldighet att bygga. Visserligen lia många

erkännansvärda initiativ tagits från kommunalt håll under det gångna året,

men initiativlusten har framträtt mycket ojämnt och på många håll synes en

stark obenägenhet för direkta kommunala engagemang i bostadsförsörjningen

föreligga. Statens uppgift i bostadsförsörjningen kan knappast vara någon

annan än att taga huvudparten av ansvaret för att de allmänna ekonomiska

förutsättningarna för bostadsproduktionen åvägabringas. Ansvaret för initiativen

till konkreta åtgärder inom ramen för dessa allmänna ekonomiska förutsättningar

ute i orterna måste i sista hand läggas på kommunerna. Skulle läget

ytterligare skärpas bör enligt min mening övervägas en lagstiftning, som

ålägger kommunerna skyldighet att sörja för bostadsbyggandet, så att — inom

ramen av de möjligheter, de reala resurserna medge -— marknaden förses med

ett tillräckligt antal smålägenheter.

Den konstruktion av bostadssubventionen såsom en kapitalsubvention i form

av tilläggslån, som löper utan ränta och amortering och vars eventuella återbetalning

göres beroende av den kommande hyresutvecklingen, vilken föreslagits

av utredningsmannen, har i sina huvuddrag accepterats av remissinstanserna

såsom den mest rationella anordningen att anpassa fastigheternas

anskaffningskostnader till deras uthålliga avkastningsvärde vid bevarad hyresnivå.

I motsats till vad fallet är vid en subvention genom underränta kan

vid tillämpning av denna metod nås en varaktig likställighet i räntabilitets
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 85

avseende mellan nybyggda och förut befintliga fastigheter. Genom subventionens

föreslagna form av lån kan den avsedda effekten att möjliggöra nybyggnad

till den nuvarande kostnadsnivån erhållas, men å andra sidan kan

subventionen upphöra och återfordras örn med hänsyn till framtida hyreshöjning

så kan ske utan eftersättande av fastighetens räntabilitetskrav.

Beträffande förutsättningarna för inträdet av återbetalningsskyldighet för

tilläggslånet torde det, såsom statskontoret, statens byggnadslånebyrå och

vissa andra remissinstanser framhållit, vara erforderligt, att vid tilläggslånets

beviljande en tidpunkt bestämmes, då beslut senast skall meddelas rörande

sådant låns återbetalande eller avskrivande. Då perioden för hyreskontroll

enligt nuvarande tertiärlånebestämmelser är 10 år, synes det lämpligen kunna

föreskrivas, att beslut av nyssberörda art skall meddelas sist vid tioårsperiodens

utgång. Givetvis bör dock i vissa fall återbetalning kunna krävas även

under loppet av denna period. Örn den allmänna hyresnivån undergått en mera

väsentlig, på räntabilitetsförhållandena inverkande stegring bör sålunda med

hänsyn till intresset att bevara hyresmarknadens enhetlighet en hyreshöjning

medgivas även inom de subventionerade fastigheterna. Den ökning i nettoavkastningen,

som därigenom erhålles, bör föranleda inträdandet av återbetalningsskyldighet

i den utsträckning avkastningsökningen medgiver. I likhet

nied byggnadslånebyrån anser jag vidare, att sådan skyldighet bör inträda,

därest låntagaren undandrager sig hyreskontroll eller utsätter fastigheten för

vanvård.

Närmare bestämt innebär utredningsmannens förslag, att tilläggslån skall

kunna utgå för uppförande av flerfamiljshus med en i förhållande till överkostnaden

bestämd andel, som för kommunala och andra allmännyttiga bostadsföretag

fastställts till 95 procent samt för övriga företag till 85 procent; till

säkerhet för tilläggslån skall lämnas inteckning närmast efter tertiärlånesäkerheten.

Utredningsmannen har vidare föreslagit, att tertiärlånets nuvarande

ovangräns förskjutes till 95 procent av det räntabla fastighetsvärdet, då företaget

bygges i kommunal eller därmed likställd regi, samt till 85 procent i

övriga fall. För bostadsföretag av förstnämnda kategori föreslås tilläggslån

kunna beviljas, även örn detsamma skulle komma att överskjuta nyssangivna

värde; däremot har beträffande de privata företagen den begränsningen föreslagits,

att tilläggslånet alltid skall ligga inom fastighetsvärdet.

Såsom svenska stadsförbundet påpekat uppkommer, om skillnad göres mellan

allmännyttiga och enskilda företag, frågan hur det förra begreppet skall

definieras, då exempelvis det förhållandet att en verksamhet betecknas som

kooperativ icke i och för sig utgör någon garanti för att den syftar uteslutande

till konsumenternas fromma. Författningen rörande lån och bidrag till förmån

för bostadsförsörjningen i hyreslägenheter för barnrika familjer innehåller fört''

skrifter rörande företag, som av byggnadslånebyrån kunna erkännas såsom

allmännyttiga bostadsföretag för där ifrågakommande verksamhet. I nu förevarande

sammanhang är denna författnings definition för trång, då den icke

innesluter bostadskooperativa företag, som i betryggande, kontrollerade former

Tillag gslånete

placering och

storlek.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

bildats och arbeta utan enskilt vinstsyfte. Det är den sistnämnda bestämningen,

som är avgörande, och det torde få ankomma på byggnadslånebyrån

att utforma regler och anvisningar i detta hänseende.

Den olikhet i fråga örn övre belåningsgräns för tertiärlån och tilläggslån,

som utredningsmannen föreslagit att gälla för kommuner och företag utan

enskilt vinstsyfte respektive enskilda företagare, har mött gensagor från

ett antal remissinstanser. Man har därvid i allmänhet förbisett, att den

lägre belåningsgränsen för enskilda företagare ur en viss synpunkt är en

fördel för dessa, nämligen därigenom att av de sammanlagda statslånen en

större del kan vara tilläggslån utan ränta och amortering och en mindre del

tertiärlån med ränta och amortering. Den verkliga skillnaden ligger i den

föreslagna regeln, att beträffande enskild företagare tilläggslånet skall ligga

inom fastighetsvärdet, vilket ansetts nödvändigt som garanti för att medlen

komma till avsedd användning; i fråga örn kommun eller erkänt allmännyttigt

företag som låntagare har motsvarande garanti ansetts ligga i företagets

egen art.

Till den del som den föreslagna skillnaden i villkor för enskilda respektive

allmännyttiga företag gäller övre belåningsgräns är den motiverad av kravet

på tillbörlig ekonomisk soliditet hos de enskilda byggnadsföretagare, som

skola kunna komma i åtnjutande av statliga lån och subventioner. Ju lägre

anspråken på egen kapitalinsats ställas, desto svagare hävdas detta krav i

själva lånevillkorens utformning. I fråga om kommuner och kommunala företag

är frågeställningen givetvis icke relevant. När det gäller övriga allmännyttiga

företag motsvaras kravet av den garanti, som gives genom prövningen

av företagets karaktär att arbeta utan enskilt vinstsyfte. Örn föreskriften

örn tilläggslånets placering inom fastighetsvärdet vidhålles eller om en ur

statens säkerhetssynpunkt likvärdig anordning göres, synes det mig dock icke

finnas anledning att beträffande företag i enskild regi sänka den nuvarande

övre belåningsgränsen från den nu gällande, 90 procent. I likhet med utredningsmannen

anser jag det vidare lämpligt, att tertiärlånets ovangräns beträffande

de allmännyttiga bostadsföretagen forsk jutes till 95 procent av det

räntabla fastighetsvärdet.

I analogi härmed föreslår jag, att den andel av överkostnaden, som bör

täckas av tilläggslån, fixeras till 95 procent i fråga om företag i kommunal

eller annan allmännyttig regi samt till 90 procent i övriga fall.

Den föreslagna regeln, att i fråga örn enskilda låntagare, det statliga tillläggslånets

övre gräns icke får överstiga fastighetsvärdet, måste bedömas i

sammanhang med frågan örn kommunernas ställning i en subventionerad

bostadsbyggnadsverksamhet. Till grund för förslaget i denna del ligger nämligen

uppfattningen, att säkerheten för staten skulle äventyras alltför mycket

och möjligheterna för mindre nogräknade företagare att missbruka statsstödet

ökas, om statslån av subventionskaraktär kunde placeras över fastighetsvärdet,

under det att kommunerna med sina större, ofta på personlig kännedom

grundade möjligheter av urval och kontroll ligga närmare till att bära sådana

risker, som kunna undvikas eller starkt reduceras genom ett vederhäftigt och

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr 221. 87

mot missbruk skyddat lrandhavande av de bostadsbyggnads- och bostadsförvaltningsuppgifter,

som det allmännas stöd skall tjäna.

Det föreliggande förslaget innebär i fråga örn kommunernas organisatoriska

och ekonomiska medverkan tvenne alternativa möjligheter, den ena att

kommunen i egen regi eller genom stöd åt allmännyttigt bostadsföretag sörjer

för byggande och förvaltande av bostäder, den andra att kommunen, där så erfordras,

i en eller annan form lämnar ett sådant stöd åt enskilda byggnadsföretag,

som kompletterar det statliga stödet. Yäljes det senare alternativet skulle

den föreslagna regeln örn det statliga tilläggslånets placering inom fastighetsvärdet

bli av väsentlig betydelse för det kommunala stödets form och omfattning,

därigenom att kommunen tvingades — när överkostnaden översteg

10 å 11 procent — till en växande kapitalinsats som stöd åt enskilda företagare.

I sådant fall vore en övergång till byggande i kommunal eller allmännyttigt

företags regi givetvis naturlig, och jag delar utredningsmannens uppfattning

att en dylik övergång under nuvarande förhållanden bäst svarar till

bostadsförsörjningsproblemets allmänna förutsättningar. Hinder däremot av

olika art kunna dock föreligga, och i synnerhet behovet att snabbt kunna utnyttja

befintliga bostadsproduktionsmöjligheter gör det angeläget att icke för

en kommun försvåra anlitandet av bostadsbyggande i enskild regi mera än

statens krav på säkerhet gör nödvändigt. Detta säkerhetskrav, vilket såsom

jag i det föregående anfört, gav det egentliga motivet för regeln örn tilläggslånets

placering inom fastighetsvärdet, kan tillgodoses i annan ordning, nämligen

därigenom att kommunen gentemot staten tager ansvaret för de förluster,

som kunna uppkomma på annat sätt än genom avskrivning i enlighet

med subventionsplanen på den del av tilläggslånet, som är placerad över

fastighetsvärdet. I jämförelse med utredningsmannens förslag skulle detta

innebära, att staten tog bördan av ränteförlust på tilläggslån utöver fastighetsvärdet

och av deras eventuella avskrivning, varigenom den kommunala insatsens

storlek icke gjordes direkt beroende av överkostnadens storlek, medan

kommunen skulle bära förlustrisker, som i normala fall icke behövde aktualiseras

och som kunna avvärjas genom en omsorgsfull tillsjm från kommunens

sida.

De ekonomiska uppoffringar, som i nuvarande läge måste göras för att Kommubostadsbyggande

skall kunna komma till stånd till hyror i paritet med den

allmänna hyresmarknadens, böra, såsom jag förut framhållit, i huvudsak göras medverkan.

av staten. Med hänsyn till kommunernas intresse att bostadsbrist avvärjes

bör dock kunna förutsättas även en viss ekonomisk medverkan från kommunernas

sida i sådana fall, där direkt subvention av statsmedel förekommer,

utöver nyssberörda risktagande i samband med enskilda byggnadsföretag.

Av skäl, som utredningsmannen utvecklat, är det dock omöjligt, åtminstone

för närvarande, att uppställa fixerade regler för den kommunala ekonomiska

insatsens omfattning och former. Hänsyn måste härvidlag tagas till. såväl

kommunens ekonomiska förmåga och varaktiga intresse i den ifrågakommande

bostadsbebyggelsen som till anledningen till att bostadsbrist uppkommit.

När kommunen äger lämpligt belägen mark, synes billig tomtupp
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

Subventioner

in g av

egnahemsbyggande.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

låtelse vara en naturlig form för kommunal insats, vars storlek också torde

i stort sett variera med kommunernas ekonomiska bärkraft. Frihet bör emellertid

lämnas för bidrag i annan form, definitiva eller viss tid utgående. I fråga

om det kommunala bidragets storlek anser jag det rimligt, att detta i normala

fall — när statssubvention utgår för en överkostnad av lägst 5, högst 20 procent,

beräknad i förhållande till anskaffningskostnaden före avdrag av det kommunala

bidraget, inom vilka gränser det stora flertalet fall under det närmaste

året torde komma att ligga — till sitt kapitalvärde motsvarar ungefär halva

tomtkostnaden, med möjlighet för byggnadslånebyrån att reducera anspråket

på kommunalt bidrag, örn omständigheterna äro sådana, att kommunens varaktiga

intresse i saken är ringa, eller om bidrag av motsvarande storlek gives

från annat håll, t. ex. industriföretag. Möjlighet bör även givas att räkna den

kommunala insatsen som ett genomsnitt för flera byggnadsobjekt, t. ex. i

sådana fall, där vissa byggnader uppföras på kommunens mark med tomtrabatt,

andra på mark i annans ägo. -— Såsom svenska stadsförbundet påpekat,

böra kommunerna erhålla möjlighet att hos Kungl. Maj: t anföra besvär över

sådana beslut av byggnadslånebyrån, som innebära villkor örn kommunal

subvention.

Utredningsmannens förslag, att tilläggslån ej skola kunna utgå till egnahem

men i stället tertiärlåneräntan för dessa sänkas till 3.6 procent, vilken procentsats

i prop. nr 206 till innevarande års riksdag föreslagits att tillämpas för bostadsegnahem

på landsbygden, framstår som ett provisorium, motiverat därav,

att en lösning efter samma linjer som de för flerfamiljshus föreslagna skulle

öka oenhetligheten i stödåtgärderna för egnahemsbyggandet å landet. Ett relativt

missgynnande av egnahemsbyggandet är, såsom utredningsmannen själv

framhåller, beklagligt. Även örn betänkligheterna mot att för egnahemsbebyggelse

inom de områden, där tertiärlåneverksamhet kan bedrivas, tillämpa

väsentligen andra villkor än i de delar av landet, som ligga utanför dessa,

väga tungt, och även örn hänsyn tages till att som krisåtgärd, sålunda betraktad

ur synpunkten av bostadsbristens avhjälpande, egnahemsbyggandet

måste spela en relativt underordnad roll, synes det mig dock icke lämpligt, att

åt byggandet av enfamiljshus givas relativt betydligt sämre villkor än åt byggandet

av bostäder i större fastigheter, i synnerhet som enfamiljshuset på mindre

orter ofta är den enda bostadsform, som på ett naturligt sätt ansluter sig till

rådande bebyggelseskick. Det av drätselkammaren i Borås förordade systemet,

att kommun eller allmännyttigt företag bygger och förvaltar enfamiljshus

med möjlighet för innehavaren att i framtiden övertaga bostaden som eget

hem, vilket där med framgång tillämpats som form för bostadsförsörjning för

barnrika familjer, är enligt min mening mycket lämpligt för vidgad användning;

det bör, såvitt jag kan förstå, icke föreligga några hinder att för dylika

enfamiljshus tillämpa samma regler i fråga om tertiär- och tilläggslån som för

flerfamiljshus. Beträffande de typiska egnahemmen är däremot förhållandet ett

annat. Svårigheten att i dessa fall tillämpa det föreslagna subventionssystemet

hänför sig dels, såsom utredningsmannen framhållit, till beräkningen

av överkostnaden, dels till kontrollen av att huset bygges enligt före
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 221. 89

tedd ritning och kostnadsplan. Med hänsyn till den förra svårigheten synes

det lämpligt, att subventionen åt egnahem gives en mera summarisk form, vilket

kan göras genom att viss, för alla belånade egnahem lika del av tertiärlånet får

utgöra en stående, räntefri del, vars eventuella återbetalning enligt samma

grundregel, som föreslagits beträffande flerfamiljshus, göres beroende av

prövning efter 10 år genom jämförelse med då rådande allmänna bostadskostnadsnivå.

En dylik form överensstämmer nära med den för egnahem för

barnrika familjer på landsbygden gällande. Vid en ränta av 3.6 procent på

tertiärlånet skulle en dylik summarisk subvention, uppgående till 10 procent

av anskaffningskostnaden, vid nuvarande kostnadsläge åvägabringa paritet

mellan bostäder i egnahem och bostäder i flerfamiljshus. Den andra

svårigheten torde kunna undanröjas, örn långivningen av subventionskaraktär

begränsas till sådan egnahemsbebyggelse, för vilken kommunen åtager sig

kontroll under byggnadstiden samt ansvar gentemot staten för förluster till

följd av missbruk av subventionen eller vanvård av fastigheten. På anförda

skäl förordar jag — förutom en sänkning av tertiärlåneräntan till 3.6 procent —

att under nyssangivna förutsättning av tertiärlån till egnahem en del, motsvarande

10 procent av det godkända anskaffningsvärdet, skall kunna utgöra

stående, räntefri del under 10 år för att därefter avskrivas eller återfordras,

helt eller delvis, efter prövning, varvid hänsyn skall tagas till den allmänna

bostadskostnadsnivån. — I den mån tertiärlånet sålunda får ren subventionskaraktär

torde detsamma tills vidare böra redovisas under särskild undertitel.

Frågan örn den slutliga redovisningen och avskrivningen av berörda belopp

torde senare få upptagas till omprövning.

I fråga örn möjligheten av retroaktiv tillämpning av de föreslagna låneoch

subventionsreglerna förordar jag, att sådan skall kunna ske, då så är av

behovet påkallat, beträffande fastigheter, för vilka tertiärlån beviljats enligt

1941 års tertiärlåneförfattning men för vilka slutligt beslut örn belåningen ej

fattats av byggnadslånebyrån.

Den av utredningsmannen föreslagna maximeringen av subventionen till

en överkostnad av 20 procent beträffande flerfamiljshus synes mig onödig,

då man bör förutsätta, att anskaffningskostnader och övriga faktorer, som bestämma

överkostnadens storlek, underkastas en noggrann prövning, och då

dessutom byggnadskostnadsutvecklingen under det kommande året icke kan

med full säkerhet bedömas. Jag förordar därför att en dylik maximeringsregel

icke fastställes.

Tilläggslån bör kunna beviljas även i fall där tertiärlån icke sökts, givetvis

under förutsättning att finansieringen ordnats utan större kostnad för fastigheten

än som varit möjligt genom anlitande av tertiärlån samt att de till

tertiärlånen knutna villkoren uppfyllas.

När det gäller beräkningen av anskaffnings- och överkostnad i och författande

av slutligt beslut örn tertiär- och tilläggslån, kan det tänkas visa

sig, att i vissa fall anskaffningskostnaden under byggnadstiden ökats därigenom

att byggets bedrivande hindrats av sådana med nuvarande försörjnings
-

Övriga frågor

rörande subventionen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

svårigheter sammanhängande omständigheter, varöver byggnadsföretagaren

icke kunnat råda; härvid kommer särskilt ifråga dröjsmål med materialleveranser.

Då osäkerhet i detta hänseende torde hämma igångsättandet av byggnadsföretag,

även där detta är starkt påkallat, synes det mig önskvärt, att fördyring

under byggnadstiden, som bevisligen är att hänföra till dylika omständigheter,

får medräknas vid beräkningen av de slutliga anskaffningskostnaderna.

Det är emellertid klart, att ett dylikt förfarande får tillämpas

endast med stor försiktighet, då eljest byggnadsföretagarens eget intresse

att driva byggnadsföretaget med bästa planering och största möjliga ekonomi

kunde försvagas. Det torde få ankomma på byggnadslånebyrån att utfärda

anvisningar, som effektivt förhindra att så sker; innebörden i dessa måste

vara att byggnadsföretagaren i viss ordning kan styrka, att han gjort de

ansträngningar, som rimligtvis kunnat krävas, för att trygga byggnadsföretagets

bedrivande.

Byggnads- Från flera remissinstanser har uttalats önskemål, att statens byggnadslåneuppglfteTodi

byrå erhåller ökade resurser. Jag har tidigare uppmärksammat behovet därav,

organisation, vilket givetvis än mer stiger, när byråns arbetsbörda ökas med den noggranna

granskning, som en verksamhet av ren subventionskaraktär nödvändigtvis

kräver. I en inom socialdepartementet efter samråd med representanter för byggnadslånebyrån

i februari månad detta år upprättad promemoria har behovet av

byråns förstärkning prövats. Det framgår av denna, att särskilt under sommaroch

höstmånaderna förra året, då tillströmningen av ansökningar var starkast

och dessutom cementregleringen och andra omständigheter medförde särskilda

komplikationer, tidsutdräkten i ärendenas behandling varit betydande till följd

av otillräcklighet i byråns resurser. En annan, minst lika viktig följd av denna

otillräcklighet har varit, att den byggnadstekniska granskningen av ansökningarna

måst inskränkas till ett för fastighetsvärderingen oundgängligt minimum

och icke kunnat tjäna som grund för dirigerande anvisningar i materialbesparings-

och rationaliseringssyfte. — I promemorian angavs såsom byråns

väsentliga allmänna uppgifter följande: Byrån bör fungera som aktivt ledande

centralorgan för bostadsförsörjningsverksamheten i stadssamhällen, fortlöpande

följa och utreda läget på bostadsmarknaden i olika orter, materialförsörjningsläget

och byggnadskostnadsutvecklingen i kontakt med industrikommissionen,

arbetsmarknadskommissionen, priskontrollnämnden och socialstyrelsen

samt med vederbörande kommunala organ. Byrån bör vidare vara utrustad

att taga initiativ i hithörande frågor genom underhandlingar med kommunala

organ och bostadsbyggnadsorganisationer, genom tekniska anvisningar

angående material och konstruktioner o. s. v. Byråns möjligheter i dessa avseenden

hade dittills varit mycket begränsade. Utvecklingen under nu innevarande

år skulle sannolikt komma att ställa ökade krav på planmässig ledning

av bostadsförsörjningsåtgärderna, vilket än mer underströke behovet av att

byråns resurser att utöva en sådan förstärktes.

Med stöd av riksdagens medgivande i skrivelse den 27 juni 1941, nr 448,

att det av riksdagen för budgetåret 1941/42 beviljade förslagsanslaget till statens

byggnadslånebvrå finge tagas i anspråk för utvidgning eller omorganisa
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Majlis proposition nr 221.

tion av byrån i en omfattning, som skapade förutsättningar för att den på ett

snabbt och effektivt sätt skulle kunna fullgöra sina ökade arbetsuppgifter, har

Kungl. Majit i skrivelse den 27 februari 1942 förordnat örn en betydande utvidgning

av byggnadslånebyråns organisation. Utvidgningen innebär väsentligen

inrättandet av en kansliavdelning och en revisionsavdelning samt förstärkning

av den tekniska avdelningens och tertiärlåneavdelningens personal.

— Till frågan örn byggnadslånebyråns uppgifter och organisation torde jag

få återkomma längre fram under våren; därest de av mig nu förordade åtgärderna

vinna statsmakternas bifall blir måhända en ytterligare förstärkning av

byrån erforderlig.

Yad härefter angår medelsbehovet för de subventioner i form av tilläggslån,

som av mig i det föregående förordats, kan en exakt beräkning knappast

göras, då detta är beroende av såväl den kommande kostnadsutvecklingen som

av omfattningen av det bostadsbyggande, som under året kommer till stånd;

de kommunala insatsernas storlek spelar här även sin roll. Utredningsmannens

uppfattning, att under nu bedömbara förutsättningar några mera väsentliga

ytterligare kostnadsstegringar knappast behöva befaras, har bestyrkts av

priskontrollnämnden. Omfattningen av det bostadsbyggande, som under

det kommande året kan beräknas bli i behov av tilläggslån, bör enligt

min mening på grunder, som anförts i det föregående, till sin storleksordning

sättas till inemot 250 miljoner kronor, varvid man givetvis

måste reservera sig för möjligheten, att försämring i de reala förutsättningarna

kan försvåra genomförandet av ett dylikt program. Överkostnaden har för

senare delen av förra året beräknats till omkring 10 procent, varvid är att

märka, att detta är den överkostnad, som framträder i byggnadslånebyråns

material och som sålunda i förekommande fall reducerats genom kommunala

insatser. Då jag emellertid i det föregående förutsatt viss kommunal ekonomisk

medverkan som villkor för statssubvention, torde vid en beräkning av

medelsbehovet för denna samma reduktion kunna göras. Dessa förutsättningar

tillsammantagna giva som resultat ett medelsbehov för tilläggslån av 25 miljoner

kronor.

Under antagande att de av mig förordade subventionsförslagen bifallas

torde det kunna förväntas, att behov av tilläggslånemedel kommer att inträda

redan före ingången av nästa budgetår. Enligt vad jag erfarit ha redan nu

talrika förfrågningar inkommit till byggnadslånebyrån rörande möjligheterna

att komma i åtnjutande av gynnsammare lånevillkor; det kan antagas att framläggande

för riksdagen av förslag, sådana jag här förordat, kommer att starkt

öka detta intresse. Med hänsyn härtill anser jag mig böra föreslå, att visst

belopp för tilläggslån äskas redan å tilläggsstat för innevarande budgetår. Intresset

av att kunna snabbt bistå så många nya bostadsproducenter som möjligt

samt behovet av att skyndsamt kunna medgiva retroaktiv tillämpning av

tilläggslånereglerna för ett antal påbörjade eller halvfärdiga bostadsföretag

gör det enligt min uppfattning angeläget, att ett ganska betydande belopp uppföres

å tilläggsstat. I anslutning till vad sålunda anförts förordar jag, att av

Medels - behovet för

tilläggslån.

s. 92 Kontrollera mot PDF

Medelsbehovet

för

tertiärlån.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

hela det såsom erforderligt ansedda beloppet 10 miljoner kronor äskas å till

läggsstat II till riksstaten för innevarande budgetår.

De för tilläggslanen föreslagna villkoren medföra ett visst avskrivningsbehov.

Frågan härom anmäles i vederbörligt sammanhang av chefen för finans

departementet.

Vid beräknandet av det för tertiärlån erforderliga medelsbehovet under

nästa budgetår är först att ihågkomma, att dylika lån krävas jämväl för stödjande

av egnahemsproduktionen. Anskaffningskostnaden för det fastighetsbestånd,

som under det stundande byggnadsåret kan komma att kräva stöd av

tertiärlån torde fördenskull böra beräknas till något högre belopp än det som

i det föregående antagits motsvara omfattningen av den med stöd av tillläggslån

bedrivna bostadsproduktionen. Då man synes kunna antaga, att

egnahemsbyggandet kommer att draga en kostnad av drygt 25 miljoner kronor,

torde det totala anskaffningsvärdet för den nu aktuella bostadsproduktionen

kunna skattas till omkring (250 + 25) 275 miljoner kronor. Det räntabla

värdet av ett dylikt fastighetsbestånd kan vid en genomsnittlig överkostnad

av ungefär 10 procent beräknas till 250 miljoner kronor. Med de nu föreslagna

reglerna torde tertiärlånen genomsnittligen komma att uppgå till

drygt en fjäx-dedel av fastighetens räntabla värde; under förutsättning att

hela denna bostadsproduktion kommer i åtnjutande av tertiärlån skulle alltså

det härför erforderliga beloppet kunna skattas till ungefär 65 miljoner kronor.

Vissa kommuner torde emellertid i nuvarande ränteläge finna det förmånligt

att själva ordna sina tertiärkrediter; från några håll har en dylik avsikt redan

deklarerats. Man synes därför ha skäl att något nedsätta tertiärlånebehovet,

förslagsvis till 60 miljoner kronor.

Enligt vad byggnadslånebyrån uppgivit torde det kunna förväntas, att av

medel som förut anvisats för utlämnande av tertiärlån inemot 40 miljoner

kronor komma att vara disponibla för den nu aktuella bostadsproduktionen;

att reservationen antages bli så betydande är icke så förvånansvärt med hän

syn till bland annat det förhållandet att föga mer än hälften av förra årets

bostadsbyggnadsprogram kom till utförande.

Under förutsättning att de nu gjorda beräkningarna hålla streck skulle

tertiärlånebehovet för nästa budgetår kunna skattas till i runt tal (60—40)

20 miljoner kronor. Härtill bör emellertid läggas det belopp, som med hänsyn

till den föreslagna retroaktiva tillämpningen av de nya tertiärlånereglerna

kan komma att utgå till vissa byggnadsföretag; allmänna försiktighetsskäl

torde vidare tala för en viss jämkning uppåt av den angivna summan. I anslutning

till vad sålunda anförts beräknar jag det under budgetåret 1942/43

till tertiärlån erforderliga medelsbehovet till 25 miljoner kronor.

De jämkningar i tertiärlånekungörelsen som i anledning av de framlagda

förslagen bli erforderliga torde ankomma på Kungl. Majit att vidtaga.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 221.

93

Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört, hemställer

jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för tertiärlån

till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

dels godkänna de grunder för utlämnande av tilläggslån för

stödjande av viss bostadsbyggnadsverksamhet, vilka av mig förordats

i det föregående;

dels och under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd,

anvisa

ej mindre å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret

1941/42 till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett

reservationsanslag av 10,000,000 kronor

än även å riksstaten för budgetåret 1942/43

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett

reservationsanslag av 25,000,000 kronor;

2) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett

reservationsanslag av 15,000,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten,

att proposition av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bengt Hammarberg.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

IN NEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Besluten vid 1941 års riksdag.................................................. 2

Bostadsförsörjningens nuvarande läge och behov .............................. 3

Bostadsbyggnadsverksamheten under år 1941 samt nuvarande bostadsmarknads]

äge .................................................................... 5

Promemorian: Bostadsbyggandets omfattning sid. 5, Bostadsbyggandets inriktning

sid. 8, Bostadsmarknadsläget sid. 10. — Yttrandena sid. 13.

Bostadsbyggandets räntabilitet samt möjligheterna att återställa densamma 16

Promemorian: Utvecklingen under 1941 och nuvarande läge sid. 16, Hyreshöjning

sid. 20, Subvention sid. 28. — Yttrandena sid. 33.

Reala förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande ........................ 41

Promemorian och yttrandena: Byggnadsmaterial sid. 41, Transportväsendet

sid. 44, Arbetskraftsförsörjningen sid. 46.

Byggnadskostnadernas utveckling ............................................ 51

Promemorian sid. 51. — Yttrandena sid. 57.

Subventionens närmare utformning .......................................... 59

Promemorian sid. 59. — Yttrandena sid. 65.

Departementschefen.............................................................. 76

Bostadsproduktionen under 1941 sid. 76. — Nuvarande bostadsmarknadsläge

sid. 77. — 1942 års program: Omfattning och inriktning sid. 77. — Bostadsbyggandets

finansiella förutsättningar sid. 78. — Hyressättningen sid. 78. —

Materialförsörjningsläget sid. 80. ■— Transportkapaciteten sid. 81. — Arbetskraftsförsörjningen

sid. 82. — Byggnadskostnadsutvecklingen sid. 82. — Rationaliseringsåtgärder

sid. 83. — Ansvaret för bostadsförsörjningen sid. 84. —

Subventionens form sid. 84. — Tilläggslånets placering och storlek sid. 85. —

Kommunernas ekonomiska medverkan sid. 87. — Subventionering av egnahemsbyggande

sid. 88. — Övriga frågor rörande subventionen sid. 89. — Byggnadslånebyråns

uppgifter och organisation sid. 90. — Medelsbehovet för tilläggslån

sid. 91. — Medelsbehovet för tertiärlån sid. 92.

Hemställan ...................................................................... 93

Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:282 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majtts proposition angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 4 i texten
  2. SU 1942:125 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder'' för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten