Angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion rn. m
1942-04-01 · 94 sidor, varav 93 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 93 av 94 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:221, Angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion rn. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 221.
1
Nr 221.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder
för främjande av ökad bostadsproduktion rn. m.;
given Stockholms slott den 1 april 1942.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott den 1 april 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller:
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, å kapitalbudgeten
under Kapitalinvesteringar, Bonden för låneunderstöd till Tertiärlån till viss
bostadsbyggnadsverksamhet för budgetåret 1942/43 beräkna ett reservationsanslag
av 30,000,000 kronor.
•Tåg anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 221.
sali 42
2
Kungl. Majlis proposition nr 221.
Besluten vid 1941 års riksdag-.
Genom propositionen nr 251 till föregående års riksdag framlades ett vittomfattande
program med delvis helt nya lånebestämmelser i syfte att verksamt
bekämpa de av byggnadskrisen framkallade svårigheterna på arbets- och
bostadsmarknaden. Förslagen, som i allt väsentligt byggde på 1940 års byggnadskostnadssakkunnigas
betänkande i ämnet, antogos av riksdagen, som för
budgetåret 1941/42 under fonden för låneunderstöd ställde ett anslag av
60,000,000 kronor till förfogande för utlämnande av tertiärlån. Riksdagen
medgav vidare, att den behållning, som vid utgången av budgetåret 1940/41
kunde förefinnas å lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande
samhällen finge överföras till fonden för låneunderstöd för att användas till
utgivande av tertiärlån.
Åtgärderna, som förutsatte att fastighetskostnaderna skulle återföras till
den före krigsutbrottet gällande nivån, syftade till en bostadsbvggnadsverksamhet,
motsvarande omkring hälften av 1939 års volym.
De nya bestämmelserna rörande tertiärlåneverksamheten sammanfördes i
kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 636) angående tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.
Enligt denna kunna statslån beviljas för främjande
av sådana med hänsyn till läget på bostadsmarknaden önskvärda byggnadsföretag,
som hava till ändamål uppförande eller ombyggnad av byggnader,
avsedda att innehålla huvudsakligen mindre, men rymliga, bostadslägenheter
[flerfamiljshus) eller att utgöra egnahem (enfamiljshus).
Lånen beviljas av statens byggnadslånebyrå och låneverksamhet må förekomma
endast i kommun —- dit räknas även municipalsamhälle och köping,
som ej utgör egen kommun — vilken åtagit sig att kostnadsfritt förmedla lån.
Såsom förmedlingsorgan fungerar drätselkammare respektive kommunal- eller
municipalnämnd.
Enligt lånevillkoren må lån i regel ej överstiga beträffande flerfamiljshus
20 och beträffande enfamiljshus 35 procent av fastighetsvärdet, eller, då fråga
är örn tomträtt, byggnadsvärdet, bestämt enligt byggnadslånebyråns uppskattning.
För ombyggnadslån gäller vidare liksom tidigare, att de ej må överstiga
halva ombyggnadskostnaden.
För lån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av inteckning i vederbörande
fastighet eller tomträtt, liggande beträffande flerfamiljshus inom 90
och beträffande enfamiljshus inom 85 procent av nyssangivna värden.
Låneräntan är fixerad till 4.5 procent och lånen äro amorteringsfria intill
dag som byggnadslånebyrån bestämmer. Därefter utgår en annuitet, som
beträffande flerfamiljshus utgör, då fråga är örn nybyggnadsföretag 51/* procent,
samt då fråga är örn ombyggnadsföretag 6 procent av det ursprungliga
lånebeloppet under de första fem åren av lånets löptid. Under de därpå
följande fem åren kan annuiteten av byggnadslånebyrån höjas till respektive
6 och 6V2 procent. Härefter skall annuiteten höjas till det belopp, som
erfordras för att lånet skall vara slutamorterat inom 30 respektive 25 år från
amorteringens början.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
För lån till enfamiljshus utgår under de första tio åren en annuitet av 6.9
procent, varefter annuiteten höjes till det belopp, som erfordras för att lånet
skall vara slutamorterat inom loppet av tio år«
Sålunda utgående ränte- och annuitetsbelopp kunna emellertid under vissa förutsättningar
helt eller delvis eftergivas. Bestämmelserna härom, som återfinnas i
kungörelsens 6 §, bygga på byggnadskostnadssakkunnigas förslag örn införande
av en s. k. räntegaranti. I korthet innebära dessa bestämmelser, att låntagaren
i form av eftergift å tertiärlånekostnaden får gottgörelse för räntekostnaderna
å primär- och sekundärkrediterna, i den mån de uppgå till mera än 3.5 procents
ränta å primärlånet respektive en däremot svarande ränta å sekundärlånet.
Eftergiften, som kan utgå under tio år, maximeras för varje fall av byggnadslånebyrån
till visst belopp, bestämt efter det allmänna ränteläget vid fastighetens
belåning. Då eftergift beviljas beträffande ombyggnadslån må hänsyn
endast tagas till räntekostnaden å sådana lån, som upptagits eller omplacerats
i samband med ombyggnaden.
Den viktigaste förutsättningen för erhållande av tertiärlån är att hyressättningen
för de nytillkomna lägenheterna blir föremål för en tioårig kontroll;
grundhyran får under denna tid ej sättas högre än för sådana lägenheter av
motsvarande typ, som tillkommit senast under 1939. För att kunna realisera
detta syftemål har byggnadslånebyrån att underkasta varje planerat byggnadsföretag
en ingående kostnadsgranskning. Vid hyresberäkningen bortses från
krishöjningar av värmekostnader och onera.
Undantag från nyss angivna regel må endast medgivas av Kungl. Majit till
undvikande av allvarlig bostadsbrist.
Såsom ytterligare förutsättning för erhållande av lån gäller, att byggnadsföretaget
skall utföras på tiel som byggnadslånebyrån i ändamål att åstadkomma
säsongutjämning bestämmer.
De nya bestämmelserna rörande tertiärlån trädde i kraft den 1 juli 1941,
i samband varmed den tidigare tertiärlånekungörelsen samt kungörelserna
rörande ombyggnadslån upphörde att gälla. Enligt övergångsbestämmelserna
skola de äldre bestämmelserna dock i regel gälla i fråga om lån som beviljats
före den 1 juli 1941.
Bostadsförsörjningens nuvarande läge och behov.
Redan under loppet av sommaren och hösten 1941 började tecken, särskilt
i fråga om tillgången på vissa material, framträda, som tydde på att syftet
med de nya tertiärlånebestämmelserna — uppnåendet av omkring hälften av
1939 års bostadsbyggnadsvolym — knappast skulle kunna förverkligas. Det
då rådande cementbeslaget hade en hämmande effekt på byggnadsverksam
heten; ovisshet rådde örn tilldelningen av byggnadsjärn. Däremot bedömde
byggnadslånebyrån ännu så sent som i oktober 1941 frågan om byggnadskostnadernas
inverkan på möjligheterna att programenligt hålla hyresnivån i
nybyggda fastigheter optimistiskt. Den fortsatta utvecklingen jävade emellertid
byråns förhoppningar i detta avseende. I sin den 5 november 1941 till
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
socialdepartementet inkomna skrivelse med anslagsäskanden för budgetåret
1942/43 meddelade byrån sålunda, att under tiden 1 juli—3 november 1941
icke mera än cirka 7,150,000 kronor preliminärt beviljats i tertiärlån. Byrån
sade sig vidare i skrivelsen anse, att svår bostadsbrist liotade inom praktiskt
taget alla större stadssamhällen.
Med hänsyn till denna utveckling fann jag mig böra föreslå Kungl. Majit
att låta verkställa en utredning rörande bostad sbyggnads verksamhetens läge
och utsikter för 1942 med särskild hänsyn tagen till materialförsörjning samt
gällande villkor för beviljande av tertiärlån till viss sådan verksamhet. Med
bifall härtill tillkallade Kungl. Majit den 5 december 1941 e. o. byråchefen
i socialstyrelsen Alf Johansson att verkställa en dylik utredning.
Utredningsmannen har härefter den 5 februari 1942 överlämnat en promemoria
rörande bostadsförsörjningen (S. O. U. 1942: 3), i det följande benämnd
promemorian.
över promemorian ha i vanlig ordning inhämtats yttranden från statskontoret,
socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, egnahemsstyrelsen,
statens arbetsmarknadskommission, statens industrikommission,
statens trafikkommission, statens priskontrollnämnd, Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser.
Vidare har tillfälle att avgiva yttrande över promemorian lämnats fullmäktige
i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken, svenska bankföreningen,
svenska sparbanksföreningen, svenska bostadskreditkassan, konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund, u. p. a. (H. S. B.), hyresgästernas
riksförbund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i
Sverige, Sveriges industriförbund, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, stadskollegierna i Stockholm och Göteborg, drätselkamrarna
i Malmö, Jönköping, Karlskoga och Borås samt svenska riksbyggen förening
u. p. a.
Samtliga sistnämnda myndigheter och institutioner ha begagnat tillfället
att yttra sig över promemorian.
Några remissinstanser ha jämväl överlämnat yttranden från underlydande
organ.
Under februari 1941 ha vidare inkommit vissa framställningar, avseende
förändringar i de nuvarande tertiärlånereglerna.
Vid min föredragning av promemorian kommer jag först att genomgå dess
första och andra avdelningar, vilka avse bostadsbyggnadsverksamheten under
år 1941 samt det nuvarande bostadsmarknadsläget.
Jag övergår därefter till promemorians femte avdelning, bostadsbyggandets
räntabilitet, där utredningsmannen lämnat en redogörelse för bostadsbyggandets
finansiella förutsättningar, sådana de utvecklat sig under det gångna
året, samt redogör i anslutning härtill för de i promemorians sjätte avdelning
diskuterade huvudlinjerna för återställande av bostadsbyggandets räntabilitet
(hyreshöjning contra subvention).
Härefter genomgår jag promemorians fjärde avdelning, reala förutsätt
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
ningar för ett ökat bostadsbyggande, övergår därpå till dess tredje avdelning,
byggnadskostnadernas utveckling, samt redogör slutligen för utredningsmannens
förslag beträffande den ifrågasatta subventionens närmare utformning.
Vid vart och ett av de olika avsnitten lämnar jag en redogörelse för remisssvarens
innehåll i ämnet.
Sedan jag sålunda genomgått promemorians och remissvarens innehåll kommer
jag att lämna en kort sammanfattning av bostadsförsörjningsläget samt i
anslutning därtill framlägga de förslag, vartill den verkställda utredningen
enligt min uppfattning föranleder.
Bostadsbygguadsverksamlieten under år 1941 samt nuvarande
bostadsmarknadsläge.
Promemorian.
Bostadsbyggandets omfattning.
I promemorian anföres i huvudsak som följer.
Utgångsläget för 1941 års bostadsproduktion var i korta drag följande. Den
föregående högkonjunkturen, som kulminerat 1939, hade helt avvecklats. Den
pågående bostadsproduktionen i stadssamhällena hade sammandragits till
bortåt tiondelen av högkonjunkturens volym; relationstalet för under byggnad
varande bostäder var vid årsskiftet 1940/41 ungefär detsamma som vid det
föregående kvartalsskiftet, eller omkring 12 % av siffran för motsvarande tidpunkt
år 1939. Företagarinitiativen hade ännu icke stimulerats i påtaglig
grad; ännu första kvartalet 1941 var antalet lägenheter, för vilka byggnadslov
meddelades i de större städerna, endast 10 % av siffran för samma kvartal
1939. I riktning mot återhämtning verkade dock vissa omständigheter: den
tilltagande bostadsbristen i flertalet stadssamhällen, ägnad att motverka den
känsla av osäkerhet örn marknadens behov av nya lägenheter, som mångenstädes
gjort sig gällande under det första krisåret, den under senare delen av
1940 skeende och fortsättande sänkningen av räntenivån samt utsikten till
ökat statligt finansiellt stöd åt bostadsproduktionen.
Under andra kvartalet satte emellertid ett kraftigt uppsving in, som för
såväl större som medelstora städer medförde en genomsnittlig ökning upp
till nära hälften av 1939 års nivå. Det är otvivelaktigt, att denna ökning
återspeglar den stimulans som utsikten till förbättrat finansiellt stöd från
statens sida medförde. För såväl större som medelstora orter kan sålunda
konstateras bortåt fyrdubbling av antalet beviljade lägenheter i förhållande
till motsvarande period under år 1940. För de större städernas del innebär
detta att byggnadsloven utgjorde ungefär 37 % av antalet under samma kvartal
år 1939, då ännu inga krisverkningar gjort sig gällande; motsvarande procenttal
för 19 städer med 10,000—30,000 invånare är omkring 48 %. Tägt med
hänsyn till respektive stadsgruppers relativa betydelse inställer sig medeltalet
omkring 40 %.
Det finns anledning att i detta sammanhang speciellt observera utvecklingen
i Stockholm, landets största lokala byggnads- och bostadsmarknad;
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
huvudstaden har nämligen i vissa stycken haft sin egen utveckling under det
senast förflutna året. Uppdelas materialet över antalet lägenheter i under
andra och tredje kvartalen beviljade lägenheter på Stockholm, övriga städer
med mer än 30 000 invånare (12 st.) samt städer med 10 000—30 000 invånare,
för vilka fullständiga uppgifter föreligga (19 st.), erhålles följande:
Antal bostadslägenheter i under 2 och 3 kvartalen 1940 och 1941 beviljade byggnadsföretag
i vissa städer. Indextal: 2 och 3 kvartalen 1939=100.
1940 1941
Stockholm ........................................................................ 11-4 49-3
Övriga städer med mer än 30 000 invånare ........................... 9-1 51''2
19 städer med 10 000—30 000 invånare ................................. 12-9 47''5
Graden av sammandragning i byggnadsloven från 1939 till 1940 var ungefär
densamma i Stockholm, övriga större städer och medelstora städer. Uppsvinget
i företagarinitiativen, såsom det kan avläsas i siffrorna för beviljade
lägenheter, från 1940 till 1941 var däremot betydligt svagare i Stockholm än
i de två övriga stadsgrupperna. Under det att för dessa senare uppsvinget
ledde upp till omkring hälften av 1939 års nivå, innebärande fyr- till femdubbling
gentemot 1940, stannade återhämtningen i Stockholm vid mindre än
20 % av 1939 års nivå och mindre än fördubbling av depressionens
bottennivå. Denna olikhet har, bl. a., sammanhang därmed, att den stockholmska
bostadsmarknaden försågs med ett förhållandevis stort tillskott av
nya lägenheter under år 1940 till följd av färdigställandet av ett vid krisutbrottet
föreliggande, ovanligt stort bestånd av lägenheter under byggnad,
varför också bostadsreserven i Stockholm i motsats till andra orter steg under
detta år. Först under loppet av det sistförflutna året har Stockholms bostadsmarknad
utvecklat sig till det läge, vari bostadsmarknaden på flertalet orter
befann sig ett år tidigare.
Jämfört med året 1940, då bostadsbyggandets förlamning drevs längst,
betyder detta för samtliga städer, för vilka statistiska kvartalsuppgifter äro
tillgängliga, nära fyrdubbling av antalet beviljade lägenheter en ökning, som
synnerligen väl svarar till det program för stöd åt bostadsbyggandet, varom
1941 års riksdag fattade beslut.
En avsevärd del av de under årets förra del framträdande, i byggnadsnämndernas
siffror över byggnadslov registrerade företagarinitiativen omsattes
emellertid icke under årets fortsättning i faktisk byggnadsverksamhet.
Detta framgår av en granskning av uppgifterna örn under byggnad varande
bostadslägenheter vid kvartalsskiftena, vilka finnas tillgängliga endast för de
större städerna (över 30 000 invånare) samt ett mindre antal medelstora
städer. (Det må i förbigående anmärkas, att byggnadsstatistikens uppgifter
örn antalet fullbordade byggnadsföretag på grund av redovisningssättet äro
helt oanvändbara för här ifrågavarande ändamål.) Utvecklingen av det under
byggnad varande lägenhetsbeståndet kvartalsvis i de större städerna under
åren 1940 och 1941 visas av följande tablå:
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Pågående bostadsbyggande (antal lägenheter) i städer med över 30 000 invånare.
Motsvarande kvartalsskiften 1930 = 100.
1940 1941
"vi T*. vi» ^/i vl~^ vi viii
1939 = 100 .......... 66''7 31''9 22 7 10''7 11''7 13''3 21''l 23’4
Siffrorna för år 1940 ligga på en starkt fallande kurva: den på avveckling
ställda bostadsbyggnadsverksamheten, som från sitt toppläge vid krisutbrottet
på hösten 1939 steg för steg genom färdigställande nådde bottenläget
under senare delen av 1940. Det följande året, 1941, visar en mera långsamt
stigande utveckling. Vid årets början och ännu vid skiftet mellan första och
andra kvartalen hade den pågående bostadsbyggnadsverksamheten endast
obetydligt höjt sig över bottenläget. Genom de under våren och sommaren
igångsatta byggena kom beståndet av lägenheter under byggnad upp i en omfattning,
motsvarande icke fullt en fjärdedel av 1939 års och något mer än
dubbelt av föregående års depressionsminimum.
Liksom i fråga örn beviljade byggnadsföretag finnes anledning att beträffande
tillväxten av det under byggnad varande lägenhetsbeståndet fästa uppmärksamhet
vid Stockholms speciella utveckling. Följande uppställning
ger indexsiffror för Stockholm samt för övriga städer med mer än 30 000 invånare
för pågående bostadsbyggnadsverksamhet vid kvartalsskiftena 1 juli
och 1 oktober 1940 och 1941.
Under byggnad varande lägenheter 1/i och Vio 1940 och 1941 i vissa städer.
Motsvarande kvartalsskiften 1939 = 100.
1940 1941
Vt Vio
V 7
Vio
Stockholm .........................................
... 29-9 4''0
\Ti 7’S
2f6
140
Övriga städer med mer än 30 000 invånare.....
... 17-8 14''6
23''9
324
16-6
269
Det framgår härav och vid jämförelse med föregående tablå, att depressionen
dröjt kvar i Stockholm i högre grad än i övriga större orter och att
denna omständighet verkat starkt återhållande på det för samtliga större
städer registrerade uppsvinget. I de större städerna utom Stockholm hade
på hösten 1941 bostadsbyggandet nått en omfattning, som närmade sig en
tredjedel av 1939 års; medräknas Stockholm i jämförelsen uppgick, såsom
framgår av föregående tablå, den gångna höstens produktion till mindre än
en fjärdedel av den vid krisutbrottet pågående produktionen.
Denna den stockholmska bostadsbyggnadsmarknadens påtagliga avvikelse
från det för större städer genomsnittligt gällande förhållandet kan ses som
ett exempel — viktigt genom den stora betydelse, som tillkommer Stockholms
byggnadsmarknad — på den utomordentligt starka lokala splittring,
som under det gångna året rått inom bostadsbyggandet. Till väsentlig del är
denna splittring givetvis en återspegling av den produktionsomställning, som
försvars- och avspärrningshushållningen krävt och som i mycket växlande
opaginerad Kontrollera mot PDF
o '' Kungl. Maj.ts ''proposition nr 221.
grad berört olika orter, men därjämte ha utan tvivel inverkat olikheter i den
snabbhet och effektivitet, varmed kommunala myndigheter handlat för att
avvärja en aktuell eller befarad bostadsbrist.
Den lokala splittringen på bostadsbyggnadsmarknaden kan sägas innebära,
att det bostadsförsörjningsprogram, vartill de av 1941 års riksdag beslutade
stödåtgärderna syftade, realiserats mycket ojämnt: på vissa orter har en betydande
bostadsproduktion utvecklat sig, på andra dröjer ännu depressionen
kvar, oantastad av återhämtningsskapande initiativ. Flertalet orter representera
ett mellanstadium av i viss, men otillräcklig grad ökad produktion. I
de uppskattningar, som lågo till grund för de förra året vidtagna stödåtgärderna,
angavs det sannolika bostadsproduktionsbehovet för år 1941 till omkring
40 % av 1939 års. Såsom framgår av det föregående inställde sig under
förra delen av året företagarinitiativen på en nivå, som väl motsvarade det
uppskattade behovet. De återhållande krafter, som utvecklade sig under loppet
av året, medförde emellertid, att den i faktisk produktion omsatta bostadsbyggnadsverksamheten
stannade vid omkring 25 % av 1939 års.
Bostadsbyggandets inriktning.
I promemorian konstateras till en början att i fråga örn hustyper ingen
mera avsevärd förskjutning ägt rum. Trähusen hava relativt sett ökat något,
vilket torde förklaras därav, att vissa städer, särskilt Göteborg, i högre grad
än före krisen byggt större hus av trä.
Förändringen i bostadsproduktionens inriktning på olika lägenhetskategorier
visas av följande, i promemorian intagna tablå.
Antal lägenheter (i % ar samtliga) tillhörande följande lägenhetskategorier.
Stockholm.
Enkel-
rum,
enkel-
kök
Därav
1 r. o.
kokvrå
2 o. fl.
rum
utan
kök
1 rum
o. kök
2 rum
o. kök
3 rum
o. kök
4 rum
o. kök
5 o. fl.
rum
o. kök
Fullbordade 1939 ................
Beviljade 1941 (1—3 kv.) ........
14-o
38-5
13- e
32o
1*7
3 2
30-5
14-9
31-6
25-9
15-6
ll-o
3-7
3-5
3-o
3-o
Göteborg.
Fullbordade 1939 .............
Beviljade 1941 (1—3 kv.) ........
11*3
5*6
9-3
4-8
0-8
3-6
25’4
31-2
32 3
38-5
18-9
13-2
8-0
5*i
3-s
29
Malmö.
Fullbordade 1939 ................
Beviljade 1941 (1—3 kv.) ........
13- 7
14- 6
ll-s
9-4
0-8
1-4
28-6
31-1
39-8
28-s
11-8
12-9
3*1
56
2''2
5''6
Städer med 30000—100 000 ine.
Fullbordade 1939 ................
16-4
122
3-2
36-9
25-8
29-6
10-9
9-6
3-7
2-7
Beviljade 1941 (1—3 kv.) ........
21-7
19-3
1-5
33-i
1*8
Städer med 10000—30000 ine.
Fullbordade 1939 .........
Beviljade 1941 (1—3 kv.) ........
9-5
12-1
6-9
9-o
1-4
1*5
22-5
27-4
36-2
32-7
19-9
lös
6-1
6-5
4-4
4-o
Samtliga städer.
Fullbordade 1939 .........
Beviljade 1941 (1—3 kv.) ........
13-3
19-5
11-2
16-2
1*8
2*1
29 g
27-8
31-9
30-8
15 4
12-3
4‘7
4-4
3-3
3-i
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
9
I anslutning härtill anföres i promemorian bland annat följande.
Den mest iögonenfallande förskjutningen är ökningen i lägenhetstypen
1 rum och kokvrå, som skett på bekostnad av samtliga med kök försedda
lägenhetskategorier. Till väsentlig del faller denna kokvrålägenheternas relativa
ökning på Stockholm; förhållandet kan sägas innebära, att inom den
starkt beskurna bostadsproduktionen i Stockholm kokvrålägenheten har
hävdat sig bäst och tillsammans med enkelrum och dubbletter kommit att utgöra
två femtedelar av hela produktionen, under det att 1 rum och kök-typen
ställts på avskrivning och även de större lägenhetskategoriernas relativa andel
reducerats. I Göteborg har utvecklingen varit annorlunda. Produktionen
under det senaste året har där i högre grad än tidigare inriktats på 2 rum och
kök, under det att såväl de större som de minsta lägenhetstyperna trängts tillbaka.
Denna utveckling torde kunna tillskrivas den relativt stora omfattning,
som kommunala bostadspolitiska initiativ erhållit i Göteborg. I Malmö har
däremot 2-rumstypen minskat till förmån för såväl 1 rum och kök som större
lägenheter; man kan icke här, lika litet som i Göteborg men i motsats till
Stockholm, tala örn någon total förskjutning mot mindre lägenheter (efter
rum räknat). Städer med 30 000 till 100 000 invånare visa ökning av kokvrålägenheterna,
dock långt svagare än Stockholm, på bekostnad av 1 rum och
kök, samt ökning av 2 rum och kök på bekostnad av de större lägenhetstyperna.
I städer med 10 000—30 000 invånare ha slutligen kokvrålägenheter
och 1 rum och kök ökat, medan 2 och 3 rum och kök minskat, vilket betyder
en förskjutning i riktning mot den fördelning av lägenhetskategorier, som
gäller i större städer.
Den betydande relativa ökningen i kokvrålägenheterna (utom i Göteborg
och Malmö) har även inneburit — trots en viss nedgång i 1 rum och kök —- att produktionen i lägre grad än tidigare tillgodosett behovet av lägenheter,
lämpliga som familjebostäder. I den 1939 fullbordade lägenhetsproduktionen
utgjordes 55''3 % av lägenheter örn minst 2 rum och kök; för under 1941 års
tre första kvartal beviljade lägenheter hade procenttalet sjunkit till 50-6. Ur
synpunkten av familj ebostadsproblemets lösning på längre sikt spelar måhända
en förskjutning från 1 rum och kök till 1 rum och kokvrå mindre roll,
eftersom även den förra kategorien är olämplig som familjebostad. Mera betänkligt
är, att nedskärningen i det totala bostadsbyggandet i högre grad har
gått ut över familj ebostadstyperna än över småhushållstyperna. I
I promemorian har vidare intagits tabellen å nästa sida, där lägenheterna fördelats
(i procent) efter byggnadsföretagens art.
Mest påfallande i sistnämnda tablå är — säger utredningsmannen —- förskjutningen
från »spekulativa» företag, representerade av den sista kolumnen,
till »allmännyttiga», d. v. s. de i tablån av klammer förenade grupperna: De
senare svarade 1939 för en åttondedel av hela lägenhetsproduktionen. År 1941
var i byggnadsloven andelen nära en tredjedel och i realiteten sannolikt betydligt
mera, eftersom den, såsom framgår av det föregående, stora mängden av
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Egnahem
Statliga
byggnads-
företag
Kommu-
nala
byggnads-
företag
Koopera-
tiva
bostads-
för-
eningar
Stiftelser
Av
arbets-
givare
uppförda
bostäder
Hyreshus
Fullbordade 1939 ........
10-i
0-1
2''2
55
4-s
0’3
77-5
12-4
Beviljade 1941 (1—3 kv.)..
9''8
0-3
10-2
15''5
4-i
lo
59-i
3i''i
outnyttjade byggnadslov huvudsakligen torde lia legat på enskilda företagares
händer. Det är att märka, att de anförda siffrorna icke betyda, att den byggnadsverksamhet
som bedrivits av företag utan privat vinstsyfte skulle ha ökat
absolut sett; den har någorlunda bevarat sin tidigare omfattning och därvid
erhållit långt ökad relativ vikt till följd av den enskilda byggnadsföretagarverksamhetens
starka sammankrympning. En dylik utveckling, innebärande att
bostadsförsörjningen i växande grad ombesörjes av kommuner, halvoffentliga
företag och övriga företag utan enskilt vinstintresse, är ju under nuvarande
förutsättningar för bostadsbyggandet helt naturlig.
Bostadsmarknadsläget.
I promemorian erinras inledningsvis örn den av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga.
gjorda uppskattningen rörande bostadsbehovet för år 1941:
»Det ligger i sakens egen natur, att en bedömning av bostadskonsumtionens
sannolika utveckling för stadsbygden som helhet måste göras
i tämligen vaga ordalag. I praktiken kräva givetvis förhållandena på
varje särskild ort sitt noggranna beaktande. Det torde dock kunna fastslås
som övervägande sannolikt, att en bostadsproduktion under följande år på
den niva, vartåt utvecklingen under tiden efter krisutbrottet tenderar, kommer
att vara otillräcklig för behovet. En uppskattning av behovet till 40 % av 1939
års bostadstillskott kan icke jävas av hittills givna erfarenheter och nu bedömningsbara
tendenser i bostadsmarknadsutvecklingen.»
Härefter anföres i promemorian bland annat följande.
Endast för Stockholm finnas tillgängliga sifferuppgifter, som i huvudsak
möjliggöra en kvantitativ fixering av bostadsmarknadsutvecklingen under det
gångna året. Som inflyttningsfärdiga redovisas i Stockholm under 1941
1 647 lägenheter. Bostadsreserven utgjorde hösten 1940 4 082 lägenheter och
hade hösten 1941 sjunkit till 848 lägenheter, en minskning med 3 234 lägenheter
eller från 2’o till 0''4 %. Bostadskonsumtionen i Stockholm under året
tillgodosågs sålunda till två tredjedelar genom minskning av reserven och till
endast en tredjedel genom nyproduktion. Tillsammans utgjorde reservminskning
och nyproduktion c:a 4 900 lägenheter. Härifrån är dock att draga under
året rivna lägenheter, varom uppgift ännu icke är publicerad, men som torde
kunna uppskattas till omkring 400 lägenheter. Nettot, utgörande 1941 års
11
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 221.
bostadskonsumtion, kan sålunda angivas till omkring 4 500 lägenheter. Denna
siffra överensstämmer mycket nära med den förut anförda förhandsberäkningen
— tillämpad på Stockholm ger denna ett beräknat tillskott av c:a
4 600 lägenheter under 1941. Förhandsberäkningen avsåg visserligen stadsbygden
som helhet och kan givetvis icke utan vidare appliceras på enskilda
orter; att den visat sig stämma väl på landets största lokala bostadsmarknad
ger dock ett visst stöd åt dess användning när det gäller stadsbygden i övrigt.
Inga sifferuppgifter äro som nämnts ännu tillgängliga rörande bostadsreservens
storlek i stadssamhällena utom Stockholm. Socialstyrelsens sedvanliga
s. k. oktoberenquéte, byggd på omdömen av byggnadsnämnderna, vilka
i sin tur i förekommande fall inhämtat utlåtanden av fastighetsägar- och hyresgästorganisationer
på orten, ger dock — liksom allmänna erfarenheter, uttryckta
i pressen landet runt — vid handen att en kraftig allmän försämring
av bostadsmarknadsläget inträtt under det gångna året, även örn fortfarande,
liksom ett år tidigare, förhållandena äro starkt växlande från ort till ort.
Följande sammanställning av svaren rörande tillgången på smålägenheter vid
oktoberflyttningen ger belägg härför. (I 1941 års enquéte har frågan specificerats
på olika lägenhetskategorier, medan den i 1940 års avsåg samtliga
smålägenheter t. o. m. 2 rum och kök. Yid jämförelser de båda åren emellan
torde avseende mest böra fästas vid kategorien 1 rum och kök såsom den vanligast
förekommande.)
Större städer
(mer än 10 000 i ny.)
Mindro städer
(under 10 000 in v.)
Samtliga städer
till-
otili-
till-
otili-
till-
otili-
god
räck-
knapp
räck-
god
räck-
knapp
räck-
god
räck-
knapp
räck-
lig
lig
lig
Hg
hg
5g
Omoderna lägenheter.
1940: smålägenheter . .
5
8
17
18
7
11
24
25
12
19
41
43
—
1
6
40
—
9
19
40
—
10
25
80
1941{ 2 ram och kök. .
—
5
14
28
1
10
26
31
1
15
40
59
Moderna lägenheter.
1940: smålägenheter . .
4
9
22
13
2
11
25
29
6
20
47
42
1 l rum och kök. .
_
—
6
42
—
5
12
51
—
5
18
93
1941i2rum och leck..
—
5
16
27
—
5
22
41
—
10
38
68
Förskjutningen till det sämre i bostadsmarknadsläget framgår omedelbart.
Det starkaste av de graderade omdömena, otillräcklig, angives i 80
fall örn omoderna, i 93 fall örn moderna lägenheter av den vanligast förekommande
typen. Som signifikativ för nyproduktionens grad av tillräcklighet
torde särskilt den sistnämnda siffran uppmärksammas.
Som komplettering härtill må nämnas, att i socialstyrelsens oktoberenquéte
1941 det från flertalet större och mindre städer uppgivits, att bostäder, som
utdömts eller bort utdömas, varit i bruk på grund av brist på billiga lägenheter,
samt att fall av husvillhet rapporterats från 15 större och 13 mindre
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
städer. Det sammanlagda antalet är visserligen ganska begränsat, 226 fall,
varav 178 hushåll med barn, men som tendens illavarslande.
Det är av det anförda uppenbart, att den redan vid ingången av år 1941
skäligen ringa bostadsreserven i stadssamhällena (utom Stockholm) krympt
ihop ytterligare och i stark grad under loppet av det gångna året. Bristen på
siffermässiga uppgifter om reservens storlek under sistförflutna höst lägger
hinder i vägen för mera exakta beräkningar. Dylika beräkningar skulle även
kompliceras därav att reserven är mycket ojämnt fördelad på olika orter; en
rad orter ha överhuvud ingen reserv, under det vissa orter av stillastående
eller tillbakagående utvecklingstyp kunna ha en reserv, som är omöjlig att
utnyttja för att täcka en absolut brist på andra håll. Approximativa uppskattningar,
ägnade att belysa problemets storleksordning, kunna dock vara tillåtliga.
Bruttotillskottet av lägenheter år 1939 i den stadsbygd, som omfattas
av den årliga byggnadsstatistiken (städer och stadsliknande samhällen med
byggnadsnämnd) utgjorde — exclusive Stockholm — ej fullt 30 000. Med
ledning av resultaten av den hösten 1940 företagna inventeringen av lediga
lägenheter torde reserven i samtliga dessa orter till sin allmänna storleksordning
kunna uppskattas till omkring 8 000 lägenheter vid nämnda tidpunkt.
Antages, att den tidigare nämnda förhandsuppskattningen av bostadsbehovets
tillväxt under år 1941 var till sin allmänna storleksordning riktig, skulle
för bibehållande av reserven ha behövts en produktion av omkring 12 000
lägenheter. De i det föregående anförda uppgifterna örn lägenhetsproduktionen
under det gångna året i olika ortsgrupper ge fog för uppskattningen
att den faktiska produktionen i ifrågavarande stadssamhällen uppgått till
omkring 8 000 lägenheter. Produktionsunderskottet, täckt av reservminskning,
skulle sålunda ha utgjort ungefär 4 000 lägenheter, varigenom reserven
skulle ha minskat till hälften.
Det behöver inte särskilt understrykas att var och en av dessa uppskattningar
är i växlande grad osäker. Inga kända fakta motsäga dock deras
ungefärliga riktighet och resultatet av deras sammanställande överensstämmer
väl med den erfarenhet, som den senaste höstens bostadsmarknad givit.
I varje fall äro de tillräckligt säkra för att tillåta slutsatsen, att ett produktionsunderskott
under det kommande året av samma omfattning som under
det gångna icke är möjligt utan att medföra en starkt ökad utbredning av
den totala bostadsbristens alla yttringar: husvillhet, sammanflyttning av
hushåll, hinder för nybildning av hushåll o. s. v. Den återstående reserven
räcker inte till för en ny avtappning av samma storlek. Den ojämna fördelningen
av b ostads tillgång och bostadsbehov på olika orter gör att reserven
i praktiken aldrig kan sjunka till noll; även bortsett härifrån är en viss reserv
nödvändig för att bostadsmarknaden överhuvud skall kunna fungera och inte
fastlåsas helt.
Härvid har förutsatts, att bostadsbehovet under det kommande året utvecklar
sig på i stort sett samma sätt som under det gångna. Helt sätra
hållpunkter för ett sådant antagande kunna givetvis inte erhållas. Det synes
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
emellertid inte finnas någon som helst anledning att förmoda att en brysk
omkastning i de för hushållsbildning och bostadsbehovets utveckling bestämmande
faktorerna skulle komma att inträffa under det närmaste året.
(Här, som alltid i liknande sammanhang, måste naturligtvis göras en reservation
för oförutsebara politiska händelser.)
Av en prövning av det gångna årets bostadsproduktion och bostadsmarknadsutveckling
vill det synas, som örn den till grund för de vidtagna stödåtgärderna
liggande uppskattningen — i underkant — av bostadsbyggnadsbehovet
till 40 % av 1939 års produktion, tämligen väl bekräftats av den nu
vunna erfarenheten. Produktionsunderskottet i förhållande till behovet har
lett till en reduktion av den redan tidigare knappa reserven, som icke kan
fortsätta utan konsekvenser av vådlig art. Det gångna årets produktion
skulle ha behövt vara 60 å 70 % större än den faktiska för att motsvara
bostadsbehovets tillväxt under året. En sålunda ökad produktion torde i vart
fall kunna sättas som ett minimum för det kommande året, om reala resurser
därtill finnas och örn man vill avvärja konsekvensen av ett ytterligare starkt
försämrat bostadsmarknadsläge. Då härtill lägges det angelägna behovet att
på många orter undanröja en redan existerande bostadsnöd och att åstadkomma
en reserv, som gör bostadsmarknaden funktionsduglig, synes även vid försiktig
uppskattning en ökning av bostadsproduktionen i stadssamhällena till bortåt
det dubbla av det gångna årets eller hälften av 1939 års kunna ställas som
önskvärd.
Yttrandena.
Yad i promemorian anförts rörande bostadsbyggandets omfattning
under 1941 har endast i något enstaka fall berörts i remissvaren. Av allmänt
intresse torde vara vad som härom anförts i en av chefen för drätselkammarens
i Göteborg arkitektbyrå avgiven promemoria, vilken åberopats så
som eget yttrande av Göteborgs stadskollegium. I denna promemoria konstateras
sålunda, att bostadsbyggandet i Göteborg efter 1939 i stort sett
följer den allmänna utvecklingstendens, för vilken utredningsmannen redogjort.
Antalet under år 1941 fullbordade lägenheter motsvarade föga mera
än 20 procent av 1939 års produktion, medan efterfrågan ganska väl överensstämde
med de förutsägelser som 1940 års byggnadskostnadssakkunniga
gjorde. Bostadsreserven fick följaktligen i betydande utsträckning anlitas
för att tillgodose behovet.
Yad utredningsmannen anfört rörande bostadsbyggandets inriktning
under 1941 har icke föranlett några särskilda kommentarer från remissinstanserna.
Att nedgången i bostadsreserven hårt drabbat det för familjebostäder
lämpade lägenhetsbeståndet framgår dock av ett flertal yttranden,
för vilka jag torde få redogöra i det följande.
Att läget på bostadsmarknaden är allvarligt bestrides icke på något
håll.
Det är allmänt känt, säger styrelsen för svenska stadsförbundet, att en
14
Kungl. Majlis proposition nr 221.
åtminstone latent bostadsbrist föreligger i så gott som alla stadsorter. —
Att rent av ett nödläge för närvarande föreligger vitsordas av Sveriges fastighetsägareförbund,
och hyresgästernas riksförbund framhåller, att lägenhetstillgången
är på de flesta orter obetydlig, på andra orter råder en mer eller
mindre kännbar brist på lägenheter.
Såsom belysande för bostadsbristens allmänna utbredning torde jag vidare
få citera följande uttalanden.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt av länsstyrelsen inhämtade upp
gifter råder direkt bostadsbrist i flertalet av länets städer ävensom i dess
samtliga köpingar. Yad municipalsamhällena angår, är situationen mera oenhetlig,
men även i en del sådana samhällen förefinnes brist på bostäder. I
flertalet fall, där dylik brist förklarats icke föreligga, har emellertid meddelats,
att bostadsreserv saknas. Bostadsbristen i samhällena synes överlag
göra sig gällande i fråga örn smålägenheter, huvudsakligen örn 1—2 rum.
Endast inom några få orter förekommer byggnadsverksamhet, dock icke i
erforderlig omfattning. Jämväl å landsbygden lärer, enligt vad länsstyrelsen
erfarit, tillgången på tjänliga bostäder flerstädes vara mindre än som motsvarar
behovet.
o Länsstyrelsen i Uppsala län: Uppenbarligen föreligger redan nu en brist
på bostäder inom de båda städerna i Uppsala län.
o Länsstyrelsen i Jönköpings län: Av inhämtade upplysningar rörande förhållandena
på bostadsmarknaden i ett antal samhällen inom länet har framgått,
att läget under det sista året åtstramats och att man i några större orter
och städer har att räkna med bostadsbrist.
länsstyrelsen i Gotlands län: Sedan den privata byggnadsverksamheten
numera så gott som helt avstannat, ger bostadsförsörjningen i länet — såväl
i staden som i övriga samhällen — anledning till allvarliga bekymmer. Särskilt
framträdande är bostadsbristen i de orter, där större militära förläggningar
finnas, såsom i Visby stad och Fårösunds samhälle.
Länsarkitekten i Skaraborgs län: Från skilda orter i länet har i olika sammanhang
framkommit, att bostadsbristen är allvarlig och bostadsproduktionen
för liten. Även i undantagsfall, där nyproduktionen är förhållandevis stor
gentemot tidigare normala förhållanden, tillkommer denna under trycket av
ett ännu större behov.
Drätselkammaren i Borås: Redan nu råder bostadsknapphet särskilt i fråga
örn mindre lägenheter, och det kan med visshet förutses, att verklig bostadsbrist
uppkommer i Borås under närmaste tiden, så vida ej produktion av bostäder
omedelbart och i avsevärd omfattning ånyo kommer till stånd.
länsstyrelsen i Västmanlands län: Bostadsbehovet är för närvarande starkt
framträdande i de större^ samhällena i länet. De tidigare eventuellt förefintliga
bostadsreserverna ha numera helt tagits i anspråk.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Knappheten på bostadslägenheter har
blivit särskilt framträdande i länets städer och tättbebyggda samhällen.
Såsom botemedel mot den sålunda konstaterade bostadsbristen ha remissinstanserna
enhälligt förordat ökning av bostadsproduktionen. Länsstyrelsen
i Jönköpings län har dock ansett, att man före igångsättandet av ett stort
byggnadsprogram borde undersöka, vilka utvägar som kunna användas för
att skära ned bostadsbehovet. Härvid har länsstyrelsen först stannat för
frågan, huruvida icke inflyttningen till städer och samhällen under nuvarande
förhållanden i någon form skulle kunna stävjas samt utflyttning uppmuntras.
15
Kungl. Majus proposition nr 221.
I andia liand skulle nian — anser länsstyrelsen — kunna överväga att under
krisåren behålla lägenheter, som eljest bort utdömas, trots de härmed förknippade
svåra sociala skadeverkningarna.
Med detta undantag ha — såsom jag nyss framhöll — samtliga remissinstanser
stannat vid att föreslå ett ökat bostadsbyggande.
Rörande den lämpliga storleken av nybyggnadsprogrammet föreligga endast
ett fåtal direkta uttalanden.
Socialstyrelsen har sålunda förklarat sig dela utredningsmannens uppfattning,
att en fördubbling av 1941 års bostadsproduktion bör komma till stånd
under innevarande år.
Med den reservationen att man för närvarande icke bör producera några
bostäder i onödan utan endast se till att bostadsnöden hålles borta har vidare
svenska stadsförbundet framhållit som önskvärt, att 1942 års produktion,
naturligtvis med starka lokala variationer, genomsnittligt bör nå upp till
hälften av 1939 års nivå.
Ytterligare är att märka att byggnadsstyrelsen anslutit sig till vad i
promemorian anförts och föreslagits.
En starkare inriktning av nyproduktionen mot familjebostäder framhålles
från flera håll såsom ett viktigt önskemål. Uttalanden av denna innebörd ha
sålunda gjorts av socialstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län, byggnadsnämnderna
i Norrköping och Linköping, länsarkitekten i Värmlands län samt
svenska stadsförbundet, som i detta avseende bland annat anför:
I utredningen framhålles att fjolårets bostadsproduktion i till och med
större utsträckning än tidigare inriktats på lägenheter, som med hänsyn till
rumsantalet ej lämpa sig som familjebostäder. Det synes sannolikt att den
tendens, som här kommer till synes, i själva verket blir än mera markerad, om
hänsyn tages till de producerade s. k. familjebostädernas kvalitet. Kostnadsstegringen
torde nämligen lia pressat utrymmesstandarden även så till vida,
som en två- eller trerumslägenhet nu ofta nog fått nöja sig med mindre yta än
tidigare. Utredningsmannen påvisar även, att efterfrågan på icke familjebostäder
under det gångna året av vissa skäl varit särskilt stor. Även örn den
enskildes under krisen nödtvungna besparingssträvanden måste komma att i
ej oväsentlig utsträckning inriktas på bostadskontot, torde dock behovet av
verkliga familjebostäder vara mycket stort. Om nu en bostadsproduktion skall
möjliggöras genom samhällelig insats, lär man böra förutsätta, att de byggda
lägenheterna också bli sådana, att de kunna bebos av familjer och av familjer
med barn. Även örn standarden kan pressas i vissa avseenden, synes det ofrånkomligt,
att familjebostädernas utrymmesstandard i vart fall icke pressas
ytterligare. Det torde alltså böra uppdragas åt statens byggnadslånebvrå
att tillse att lägenheter, som tillkomma tack vare statens stödåtgärder, i
erforderlig utsträckning äro familjebostäder och att familjebostäderna verkligen
göra skäl för denna beteckning.
Slutligen är att märka att i Göteborg lägenhetsbristen framförallt gör sig
gällande beträffande de minsta lägenheterna. Härom anföres i den av Göteborgs
stadskollegium åberopade promemorian bland annat följande:
Bostadsreserven i staden sjönk från 1940 till 1941 med 880 lägenheter och utgjorde
den 15 november 1941 1,212 lägenheter eller 1.3 procent av bostadsbeståndet.
För de viktigaste lägenhetskategorierna var den dock avsevärt
16
Kungl. Majus proposition nr 221.
mindre, för lägenheter om ett rum och kök 0.6 procent och för två rum och
kök l.i procent. För bägge lägenhetskategorierna är den otillfredsställande,
för enrumslägenheterna avgjort otillräcklig. Det är sålunda tydligt, att för
Göteborgs vidkommande en ökning av bostadsproduktionen särskilt av smålägenheter
är synnerligen behövlig. Ett avstannande eller till och med ett
fullföljande av bostadsproduktionen i den omfattning den haft de senaste
två åren, kan inom ett eller två års tid leda till ren bostadsnöd.
Bostadsbyggandets räntabilitet samt möjligheterna att återställa
densamma.
Promemorian.
Utvecklingen under 1911 och nuvarande läge.
I promemorian anföres bland annat följande.
De stödåtgärder för bostadsbyggandet, varom 1941 års riksdag fattade
beslut, syftade till att möjliggöra ett utbud av nya bostäder till hyror, icke
överstigande dem i jämförliga lägenheter, byggda under åren närmast före
krisen; höjda värmekostnader och sådana övriga omkostnader, som i lika mån
drabbade nybyggda och förut existerande bostadsfastigheter, skulle därvid
läggas till den år 1939 gällande hyresnivån. Förutsättning härför var å ena
sidan, att de samlade kapitalkostnaderna för en nybyggd fastighet skulle
bringas tillbaka till den före krisen sedvanligen gällande nivån och sålunda
verkan av räntenivåns stegring elimineras.
Å andra sidan var förutsättning att fastighetskostnaderna skulle återföras
till den före krigsutbrottet gällande nivån genom sänkning av vissa för fastighetskostnaderna
bestämmande faktorer, tomtpriser och arbetslöner, bortskärande
av överskottsvinster genom kostnads- och hyreskontroll, samt
rationalisering och förenkling av byggnadssätt och lägenhetsutrustning utan
eftersättande av reellt betydelsefulla standardkrav.
Av detta program har den ena sidan, den finansiella, helt realiserats. Det
är att märka, att programmet till denna del icke i första hand var ett räntesubventionsprogram;
det innebar mera ett säkerhetsskapande föregripande
för bostadsbyggnadsfinansieringens del av en ränteutveckling i linje med
bankoutskottets deklarationer och riksbankens politik. Till följd av den faktiska
kapitalmarknadsutvecklingen under år 1941 har ju även subventionskaraktären
hos programmet i stort sett eliminerats och räntegarantiens uppgift
fyllts utan nämnvärd subventionskostnad för staten.
Den andra sidan av programmet, reduktionen av fastighetskostnaderna,
har däremot endast partiellt och i växlande grad realiserats. Tomtprisernas
sänkning till 1935 års depressionsbetonade nivå har säkerligen genomförts
i och med byggnadslånebyråns kontroll och kommunernas eget välförstådda
intresse. Åtskilliga kommuner ha medverkat till tomtupplåtelser på billigare
villkor än som förutsatts för statliga krediter. Denna faktor, tomtprissänk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
17
ningen, har därigenom och på grund av olikheterna i tomtprisernas relativa
betydelse spelat en mycket varierande roll på olika orter. Den under föregående
år genomförda sänkningen av ackordspriserna för byggnadsarbete
var i och för sig obetydlig, men i verkligheten torde lönekostnaderna ha
reducerats mera än i proportion till lönesatserna, såsom enligt lönestatistiska
erfarenheter brukar vara fallet under depressioner inom byggnadsverksamheten;
en beräkning av vad denna faktor kan lia betytt är med nu tillgängligt
material icke möjlig. I fråga om företagarvinsterna torde man kunna taga
för givet, att depressionens eget tryck samt den tillämpade hyreskontrollen
betytt en stark reduktion av de marginaler, som förhållandet mellan byggnadskostnad
och hyresnivå före krisen medgav. Av väsentlig betydelse för byggherrens
faktiska kostnader har det förhållandet varit, att entreprenörer och
leverantörer under krisens tryck pressat sina priser och marginaler, varför
den faktiska byggnadskostnadsstegringen från 1939 från byggherrens synpunkt
hållit sig avsevärt lägre än som visas av ett byggnadskostnadsindex.
Den post i kostnadsreduktionsprogrammet, som tydligen realiserats sämst,
är den som avsåg rationalisering genom bortskärande av mindre väsentliga
standarddetaljer och framför allt genom förändrade konstruktioner eller överhuvud
ett mera rationellt byggnadssätt. De av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga
rekommenderade åtgärderna i denna riktning beräknades kunna
ge en besparing av c:a 8% av byggnadskostnaden; att en sådan besparing,
utom möjligen i enstaka undantagsfall, icke vunnits är utan vidare uppenbart.
Orsakerna äro flera. För det första ha materialförsörjningssvårigheterna i
vissa hänseenden lagt hinder i vägen för rationalisering av konstruktionerna
och i viss grad tvingat till fördyrande byggnadssätt. För det andra — och
måhända viktigast — förutsatte de rekommenderade kostnadsförbilligande
förändringarna i byggnadssätten till stor del modifikationer i byggnadsnämndernas
praxis rörande säkerhetskrav, tillåtna material o. s. v. och i vissa
fall i stadsplaneföreskrifter; dylika modifikationer ha veterligen icke företagits
i nämnvärd omfattning. (Den nyligen tillsatta stadsplanekommittén
har enligt direktiven att ägna dessa frågor uppmärksamhet.) Slutligen torde
kunna påstås, att den från centralt håll givna vägledning för i synnerhet
mindre byggnadsföretagare i fråga om rationellt materialval, konstruktioner
o. s. v., som under nuvarande omständigheter mera än någonsin kunde ha
varit av värde, varit otillräcklig eller obefintlig. Det ligger i sakens natur,
att de anpassningar, som krävas för att givna, i vissa hänseenden försämrade
tekniska betingelser skola på effektivaste sätt utnyttjas, taga tid att genomföra.
Men processen bör kunna förkortas och praktiska resultat snabbare
vinnas, örn målmedveten central vägledning på basis av bästa tillgängliga
tekniska sakkunskap gives. Det synes därför angeläget, att byggnadslånebyrån,
såsom centralt kreditbeviljande organ, utrustas med tillräckliga resurser
för att i samråd med andra i hithörande frågor kompetenta institutioner,
särskilt industrikommissionen, kunna utöva dylik vägledning.
En summering av de kostnadsreducerande eller riktigare uttryckt, på
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 221. 59G 12 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
byggnadskostnadsstegringen återhållande verkningarna av de här diskuterade
faktorerna skulle tarva omfattande undersökningar, som icke kunnat verkställas
i här förevarande sammanhang. Från H. S. B. ha erhållits vissa uppgifter
örn stegringen i kubikmeterpriset under senare år i ett antal orter, som
icke inkludera de fyra största städerna. Av dessa framgår att — örn justeringar
göras för olikheter i bostadsyta — den genomsnittliga byggnadskostnaden
enligt bindande entreprenadanbud för under byggnad varande och för färdigställande
den 1 april 1942 avsedda byggnadsföretag ligger ej fullt 15 % högre
än den faktiska genomsnittliga kostnaden för under 1938 och 1939 färdigställda
bostadsfastigheter. Då socialstyrelsens byggnadskostnadsindex, vars
bas är årsskiftet 1938/39, visar en stegring av mellan 25 och 30 % är det
tydligt, att anpassningar av här förut diskuterade slag haft en påtaglig betydelse.
Det säger sig självt att de här senast anförda uppgifterna icke kunna
anses ge en betryggande representativ bild av förhållandena inom hela bostadsbyggnadsverksamheten.
Som exempel på en i och för sig betydlig men i
förhållande till programmets kostnadsreduktionskrav otillräcklig relativ
kostnadsbesparing genom anpassning till krislägets villkor kunna dessa uppgifter
dock tjäna.
En viss uppfattning örn storleken av den kostnadsstegring, som belastat
bostadsbyggnadsföretag under senare delen av år 1941, kan erhållas ur
byggnadslånebyråns material, örn jämförelse göres mellan den av lånesökanden
uppgivna anskaffningskostnaden för en fastighet och det belåningsvärde,
beräknat som uthålligt avkastningsvärde, som byggnadslånebyrån preliminärt
fastställt för fastigheten enligt normala värderingsgrunder. Detta senare
värde skall, när det gäller flerfamiljshus, i princip bestämmas utifrån en
beräknad hyresavkastning, som icke överstiger hyresnivån i under 1939 byggda
hus av jämförlig beskaffenhet. Det är klart, att man måste räkna med vissa
fel- och osäkerhetsmarginaler såväl beträffande den av lånesökanden förhandsberäknade
och av byggnadslånebyrån granskade anskaffningskostnaden
som beträffande den av byrån preliminärt fastställda brutto- och nettoavkastningen
i dennas relation till den normerande nivån. Med reservation
tillsvidare härför, kan förhållandet mellan anskaffningskostnad och avkastningsvärde
sägas ge uttryck för i vilken grad de höjda priserna på bostadsbyggenas
kostnadselement ha kompenserats av kostnadsreducerande och
kostnadsåterhållande anpassningar vid byggnadsföretagets planläggning och
genomförande och sålunda även för hur stor del av den nuvarande anskaffningskostnaden,
som icke kan förräntas och amorteras inom ramen för en
avkastning, bestämd enligt hyresnivån i fastigheter, byggda omedelbart före
krisen. Denna del av anskaffningskostnaden betecknas i fortsättningen som
»överkostnad».
Följande tablå framställer beträffande samtliga flerfamiljshus, för vilka
ansökningar örn tertiärlån inkommit under senare delen av år 1941 (månaderna
augusti t. o. m. december) och vilka preliminärt behandlats av byggnadslåne
-
19
Kungl. Marits proposition nr 221.
byrån, dels den uppgivna anskaffningskostnaden, dels byggnadslånebyråns
värde, bestämt efter normala värderingsgrunder. (Detta värde överensstämmer
mycket nära, med en skillnad av genomsnittligen endast någon procent,
med det som erhålles, när den beräknade nettoavkastningen kapitaliseras
efter 5 %\ där avvikelse från den senare beräkningsgrunden gjorts, har detta
motiverats med särskilda omständigheter, såsom förhållandevis hög bruttoavkastning.
) En uppdelning av fastigheterna har gjorts i tre storleksgrupper
efter anskaffningskostnaden: högst 100 000 kr. (enfamiljshus innefattas ej i
uppställningen), mellan 100 000 och 500 000 kr. samt över 500 000 kr.
Fastigheter med en beräknad
anskaffningskostnad av
1.
Av sökanden
beräknad anskaff- ningskostnad
2.
Byggnadslåne- byråns värde
efter normal
värderingsgrund
3.
2) i % av 1)
4.
»0 verk osta ad»
i % av 2)
Högst 100 000 ..............
6 956 734
6 564 188
94''S
6''0
100 000—500 000 ............
22 048423
20 186 200
91-6
9-2
Över 500 000 ................
19 241165
17 115 000
88-9
12-4
Samtliga
48 246 322
43865388
90 9
lOo
Det bör till detta anmärkas, att den höga siffran för gruppen av de
största fastigheterna influeras av några fall av stora objekt, där tvekan har
rått beträffande värderingen och det först satta värdet ger uttryck för en
mycket försiktig värdering och där byggnadslånebyrån vid omprövning kunnat
utan väsentlig avvikelse från normala värderingsgrunder höja värdet, i vissa
fall avsevärt. I någon mån gäller liknande beträffande den mellersta gruppen
av fastigheter. I tablån ha de först satta värdena medtagits. Med hänsyn
härtill kan sägas, att den under senare delen av 1941 uppträdande »överkostnaden»
för olika storleksgrupper av fastigheter utom enfamiljshus, för
vilka tertiärlån sökts, varierat mellan genomsnittligen 6 och genomsnittligen
10%.
Spridningen omkring dessa genomsnittliga värden för »överkostnaden» är
emellertid betydlig.
Av samtliga fall har sålunda drygt hälften åsatts ett belåningsvärde, som
ligger över 95 % av den uppgivna anskaffningskostnaden, och mer än tre fjärdedelar
ett värde över 90 % av samma kostnad. En tendens föreligger emellertid
till förskjutning nedåt på procentskalan vid växande fastighetsstorlek.
De största objekten fördela sig ungefär lika å ömse sidor örn 90-procentstrecket.
Efter en granskning av för frågans bedömande tillgängligt material står
det emellertid fast, att nu gällande anskaffningskostnader för bostadsfastigheter,
trots en mycket betydlig på kostnadsstegringen återhållande verkan av
tomtprisreduktioner, kommunala insatser, anpassning av byggnadssättet och
krympning av vinstmarginaler, icke kunna helt förräntas och amorteras med
den avkastning, som erhålles vid den som norm uppställda hyresnivån, och
ej heller helt täckas med de finansieringsvillkor, som den statliga tertiärlåne
-
20
Kungl. Majlis ''proposition nr 221.
givningen nu erbjuder. Den »överkostnad», varom det här rör sig, varierar,
men synes i typiska fall uppgå till 6 å 10 % av det belåningsvärde, som
erhålles vid värdering efter normala grunder.
Beträffande enfamiljshus ligger frågan om förhållandet mellan anskaffningskostnad
och belåningsvärde delvis annorlunda till än när det gäller
flerfamiljshus. Överhuvud kan knappast för egnahem ett belåningsvärde
fastställas genom kapitalisering av en beräknad nettoavkastning på samma
sätt som för hyresfastigheter eller av bostadsrättsförening förvaltad fastighet.
Byggnadslånebyrån har därför som belåningsvärde lagt till grund anskaffningskostnaden,
granskad och ofta beskuren i förhållande till den av
lånesökanden uppgivna. Byggnadskostnaden för enfamiljshus synes, särskilt
efter trä varuprisernas höjning under det senaste året, ha stigit på i stort
sett samma sätt som större hus; möjligheterna att hålla tillbaka kostnadsstegringen
genom teknisk rationalisering torde åtminstone för en enskild
småstugubyggare vara relativt begränsade, men å andra sidan ge sannolikt
möjligheterna att påverka anskaffningskostnaderna genom förenklingar och
genom småstugubyggarens egna arbetsinsatser en icke obetydlig marginal.
Då i princip anskaffningskostnaden ligger till grund för belåningen av
egnahem (och därjämte tertiärlånet kan utsträckas till att täcka en förhållandevis
större del av värdet) medför byggnadskostnadsstegringen icke samma
finansieringssvårigheter beträffande enfamiljshus som beträffande flerfamiljshus.
Det är dock tydligt, att denna relativa fördel i finansieringshänseende
icke innebär motsvarande fördel i fråga örn årliga bostadskostnader. I de
låneansökningar rörande enfamiljshus, som under senare delen av 1941
inkommit till och preliminärt behandlats av byggnadslånebyrån, har vid
granskningen skett en reduktion av de uppgivna ansökningskostnaderna med
genomsnittligt b%. Av skäl som framgår av det här anförda kan denna
marginal dock icke helt jämställas med sådan »överkostnad», som i det föregående
beräknats för flerfamiljshus.
Med utgångspunkt från den sålunda konstaterade divergensen mellan, å
ena sidan, anskaffningskostnaden och, å den andra, förräntningskostnaden
vid 1939 års hyresnivå diskuterar utredningsmannen i ett följande avsnitt
av promemorian möjligheterna att återställa bostadsbyggandets räntabilitet.
Såsom de två alternativ, vilka här kunna komma ifråga, behandlas, å ena
sidan, räntabilitetsökning genom hyreshöjning och, å andra sidan, kostnadsminskning
genom subvention i en eller annan form.
Hyreshöjning.
Beträffande det förra alternativet, hyreshöjning, har utredningsmannen
inledningsvis framfört vissa allmänna synpunkter. 1 detta avseende må urpromemorian
återgivas följande:
Nu gällande regler för hyressättningen i de med statsstöd tillkomna lägenheterna
ge uttryck för en strävan att upprätta en paritet i hyreshänseende
mellan de nyproducerade lägenheterna och de förut existerande, vilken
21
Kungl. Majrts proposition nr 221.
är önskvärd å ena sidan ur allmän hyresmarknadssynpunkt, å andra sidan
ur synpunkten av de nybyggda fastigheternas egen ekonomi och därmed
också ur bostadsproduktionens. Vid rådande bostadsbrist kunde visserligen
högre hyror i de nybyggda husen tänkas möjliga att erhålla. Detta skulle
dock skapa en stark drivkraft för stegring av den allmänna hyresnivån i hela
bostadsbeståndet. Örn en sådan förhindrades genom en hyresreglering, som
förbjöd hyreshöjningar utöver dem, som motiverades av ökade driftskostnader
för fastigheterna (i enlighet med priskontrollens allmänna princip, att knapphet
i och för sig icke godtages som skäl för prisstegring), skulle resultatet bli
en splittring av hyresnivån, som dels på ett icke försvarbart sätt belastade
vissa bostadsbehövande, framför allt nybildade hushåll, dels hämmade nyproduktionen
av bostäder. Att bygga bostadsfastigheter, vilkas räntabilitet
är beroende av hyror, högre än i jämförliga fastigheter på marknaden och
möjliga endast på grund av en övergående, akut bostadsbrist, kan icke te sig
lockande för en förtänksam företagare; det förutsätter i själva verket övertygelsen
antingen örn möjligheten att i god tid finna en köpare av mindre förtänksam
läggning eller örn den allmänna hyresnivåns stegring i framtiden.
I en situation av stark diskrepans mellan hyrespriset för den stora massan
av förut befintliga bostäder och kostnadspriset för nyproducerade — sådan
splittring föreligger nästan alltid till någon grad, då byggnadskostnaderna
som regel äro mera rörliga än hyresnivån — kunde man ställa frågan, örn det
icke vore möjligt att tillämpa ett slags prisutjämningsförfarande, liknande
det som kommit till användning på vissa andra marknader. Applicerat på bostadsmarknaden
skulle detta innebära, att en avgift lades på de förut befintliga
lägenheterna och de sålunda uppburna medlen användes att förbilliga de
lägenheter, som producerades till de nya och högre kostnaderna. En sådan
anordning bär en viss likhet med metoder, som tidigare kommit till användning
i bostadspolitiken (viktigaste exempel är den s. k. Hauszinssteuer, som
i Tyskland infördes efter förra världskriget för att finansiera nybyggnad av
bostäder), varvid dock som regel en viktig förutsättning har varit att avgiften
lagts på fastigheter, vilkas skuldbörda till sitt realvärde starkt reducerats
genom en föregående inflation.
Mot ett dylikt utjämningsförfarande synas dock under nuvarande omständigheter
viktiga skäl tala. Från finansieringssidan sett skulle det innebära
detsamma som en allmän hyresskatt, från vilken nybyggda bostäder undantoges.
Hyresskatt diskuterades i samband med behandlingen av den allmänna
omsättningsskatten, men avvisades. Då förutsättningarna sedan dess icke
väsentligt ändrats, torde skälen för avvisandet fortfarande kunna tillmätas
giltighet. En bindning till speciellt ändamål av användningen av de genom
en hyresskatt influtna medlen ändrar i princip ingenting i dessa skäl. -—■ Ur
hyresmarknadssynpunkt måste en avgift för prisutjämning väcka betänkligheter
i nuvarande läge. Den skulle framstå såsom direkt förorsakande en
stegring av den allmänna hyresnivån och måhända utlösa en rörelse i denna
utöver det av egbart avgiften betingade måttet. Frågan skulle ligga annor
-
22
Kungl. Majlis proposition nr 221.
lunda till, om en knapphetsprisstegring på hyresmarknaden redan hade förevarit,
då en på riktigt sätt applicerad skatt icke behövde överflyttas på
hyrorna, eller om den allmänna pris- och inkomstutvecklingen vid bundna
eller starkt eftersläpande hyror hade gått därhän, att hyresutgiften kommit
att framstå som i sådan grad reducerad till sitt realvärde, att en hyresskatt
icke behövde ingiva betänkligheter på sociala grunder. Skulle i framtiden
dessa förutsättningar inträffa, torde de här antydda metoderna att finansiera
en subvention för nybyggen böra övervägas, men i nuvarande läge synas de
icke öppna lämpliga utvägar ur problemet att nå överensstämmelse mellan
anskaffningskostnad och avkastningsvärde för nybyggda bostadsfastigheter.
För att nå sådan överensstämmelse enbart genom modifikationer i hyressättningen
utan att de nya fastigheterna ställas i en vansklig särklass på en
splittrad hyresmarknad fordras, att hela hyresnivån förskjutes uppåt. En
»överkostnad» på 10 % förutsätter vid normalt förhållande mellan kapitalkostnader
och övriga årliga kostnader för fastigheten en hyreshöjning på 6 å
7 % utöver den av stegrade driftskostnader betingade. Huruvida en dylik
höjning vore tillräcklig för att framkalla ett tillfyllestgörande bostadsutbud
må vara osagt. Siffrorna lia i exemplifieringssyfte valts i viss anknytning till
de i det föregående lämnade uppgifterna örn »överkostnadens» genomsnittliga
storlek i av byggnadslånebyrån behandlade fall. En sådan genomsnittssiffra
kan emellertid icke i detta sammanhang ge besked örn vilken stegring
som vid helt obunden hyresbildning skulle framkalla tillräcklig produktion;
att på förhand kalkylera detta är ogörligt. I vilket fall som helst är det
klart, att en hyresnivå, som underbyggdes av de nu gällande produktionskostnaderna
vid nyproduktion, skulle komma att ligga betydligt över den nuvarande.
Det kan måhända synas som örn en hyresstegring, som i varje fall håller
sig ett gott stycke innanför siffrorna för de allmänna levnadskostnadernas och
även penninginkomsternas stegring, icke vore alltför betänklig (sinnet för
»rättvisa» tillgodoses ofta lätt av dylik siffermagi). Skälighetsomdömen, grundade
på jämförelser av denna art, äro emellertid icke tillåtliga i nuvarande
läge. Det tryck, som en viss hyreshöjning åstadkommer och som även avgör
hur mycket efterfrågan tål, kan inte avläsas genom några beräkningar av relationen
mellan hyreshöjning och allmän levnadskostnads- eller inkomsthöjning.
Jämförelsen bör göras mellan hyran och den del av inkomsten, som står kvar,
när mera elementärt nödvändiga utgifter, framför allt för livsmedel och
bränsle, ha gjorts. De senaste två årens inkomst- respektive prisutveckling
har som bekant inneburit, att priserna på de mest elementära levnadsförnödenheterna
stigit betydligt starkare än inkomsterna. Aven örn prisstegringen i sin
verkan på utgifterna motvägts av konsulntionsbegränsning till följd av ransonering
och frivillig anpassning i besparingssyfte har dock utgiftsstegringen
säkerligen varit sådan, att den för hyresbetalningsförmågan bestämmande
återstående inkomsten icke är rikligare än tidigare för den stora massan av
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
hushåll. — Man bör vidare icke bortse från det förhållandet, att förändringar
i hyresposten, som utbetalas med större belopp åt gången för de flesta antagligen
äro subjektivt mera kännbara än förändringar i de dagliga småutgiftema.
Oavsett vilken betydelse man vill tillägga en allmän hyreshöjning i och
för sig ur social och penningpolitisk synpunkt, kan mot metoden att åstadkomma
överensstämmelse mellan anskaffningskostnad och avkastningsvärde
för nybyggda bostadsfastigheter genom allmän hyresstegring sägas, att den
är samhällsekonomiskt ovanligt illa motiverad och innebär en omfördelning
av inkomster av icke önskvärt slag. Produktionskostnadsstegringen gäller ju
endast den marginella del av bostadsbeståndet, som är nyproducerad till de
högre kostnaderna och som vid en produktion av tidigare diskuterad omfattning
skulle uppgå (årligen) till ett par procent av hela beståndet. Skulle
produktionskostnaderna för denna del bli normerande för hela hyresnivån,
innebure detta en av kostnadsstegringar icke motiverad höjning för alla de
fastigheter, som tidigare byggts till lägre byggnadskostnader (hyreshöjning
på grund av ökade driftskostnader för dessa fastigheter falla givetvis utanför
det här förda resonemanget), och en ur produktionsstimulansens synpunkt i
och för sig likgiltig och socialpolitiskt icke önskvärd inkomstöverflyttning
från hyresgäster till fastighetsägare.
En lösning av räntabilitetsproblemet för nybyggda fastigheter genom en
allmän hyreshöjning (utöver den som betingas av ökning i de årliga driftskostnader,
som i lika mån falla på nybyggda och på förut existerande fastigheter)
synes även illa överensstämma med de principer, som fastslagits för
den allmänna priskontrollen. Då ett prisutjämningsförfarande mellan nya och
förut existerande bostäder på tidigare anförda grunder icke kan anses lämpligt
i nuvarande läge, skulle en tillämpning av dessa principer, d. v. s. godtagande
endast av prisstegringar, som grunda sig på påvisbara kostnadshöjningar,
leda till den splittring i hyresnivån och den särställning för nya hus
på hyresmarknaden, vilkas olägenheter såväl ur allmän bostadsmarknadssynpunkt
som ur synpunkten av de nybyggda fastigheternas egen ekonomi i det
föregående berörts. Såsom utförligt diskuterades av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga
är den enda lösningen i en dylik situation — om allmän hyreshöjning
icke accepteras — att de nybyggda fastigheterna beredas sådana
ekonomiska villkor, att hyrorna i dem kunna sättas i paritet med dem i förut
byggda fastigheter av jämförlig beskaffenhet.
Ett ställningstagande i detta spörsmål kan emellertid — fortsätter utredningsmannen
—■ givetvis icke vara oberoende av hur den allmänna hyresutvecklingen
gestaltat sig under de två år, som gått sedan det år, 1939, vars
förhållande ställts såsom normerande för fastigheter, som åtnjuta tertiärlån
enligt den nu gällande författningen.
Härom anföres i promemorian fortsättningsvis bland annat:
Örn hyrorna på den allmänna marknaden skulle ha stigit avsevärt ut
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
över det mått, som bestämmes av höjda värmekostnader, onera och
andra årliga kostnader utom kapitalkostnaderna, kan det förefalla meningslöst
att beträffande de nybyggda fastigheterna upprätthålla kravet på bevarande
av 1939 års hyresnivå. Paritetskravet kan synas uppfyllt, örn
hyrorna i de nybyggda bostäderna tillåtas stiga i samma mån som hyrorna i
förut byggda jämförliga lägenheter faktiskt stigit på den öppna marknaden.
Detta kräver dock en reservation. Strängt taget gäller den senast anförda
synpunkten endast örn det förutsattes, att en inträdd hyresstegring blir bestående
i framtiden. Örn knapphetsprisstegring har kommit till stånd i en
akut bristsituation på bostadsmarknaden och nya fastigheters räntabilitet betingas
av en måhända tillfälligt uppdriven avkastning, kommer deras läge att
bli vanskligt, om i fortsättningen bostadsbristen häves och hyresnivån drives
tillbaka. Dessa frågor skulle påkalla en närmare diskussion, örn hyresnivån
i före krisen byggda fastigheter stigit avsevärt utöver vad som betingats av
höjda värmekostnader och sådana övriga årliga driftkostnader, vilkas stegring
belastar nya och förut befintliga bostadsfastigheter i huvudsak lika. Så
synes dock hittills knappast Ira varit fället.
Utredningsmannen har härefter lämnat vissa preliminära uppgifter från
socialstyrelsens numera färdigställda partiella hyresräkning, vilken belyser
hyresnivåns utveckling under de sistförfluten två åren. Räkningen har omfattat
representativa delar av samtliga större orter med över 20 000 invånare
(utom Stockholm, som har egen årlig hyresräkning) samt ett urval av mindre
städer och stadsliknande samhällen med tillsammans omkring 100 000 hyreslägenheter.
Tack vare möjligheten att anknyta denna extra hyresräkning till
1939 års allmänna hyresräkning ha hyresförändringarna kunnat mätas genom
direkta jämförelser mellan hyrorna 1939 och 1941 för identiska lägenheter.
Då de i promemorian återgivna siffrorna äro jareliminära har jag kar insatt
de definitiva siffrorna.
Följande tabell, som hämtats ur sociala meddelanden 1942, nr 2, utvisar
de procentuella hyresförändringarna i olika lägenhetskategorier och i olika
orter och ortsgrupper under de två sistförflutna åren.
O rtsgr upper
Procentuell hyresstegring (+) resp. hyressiinkning (- mellan hyresåren 1939/40 och 1941/42 för lägenheter
»utan brist» (vägda tal)
-)
Lägenheter utan c. v.
Lägenheter med c. v.
utan badrum
Lägenheter med c. v.
och badrum
1 r.
o. k.
2 r.
o. k.
3 r.
o. k.
1 r.
o. k.
2 r.
o. k.
3 r.
o. k.
1 r.
o. k.
2 r.
o. k.
3 r.
o. k.
Göteborg ................
+ 0''7
+ 013
— lo
+ 12-2
+ 10-5
4- 7-2
+ 8-1
4- 7-3
+ 6‘6
Malmö....................
+ 0''8
+ 0’2
- 2-o
+ 10-3
+ 10 5
4- 7-1
4- 8-i
4- 8-t
4- 6''9
Förstadsorter till Stockholm
+ ll
+ Oo
— 5-6
+ 10-6
+ 10 c
4- 12-3
4- 7-9
4- 8’3
4- 4 s
Orter med 20000-100000 inv.
+ 1''8
+ le
+ 0''9
4- 9-6
+ ö''8
4- 8''0
4- 9-7
4- 8-9
4- 8-2
Orter med 10000- 20000 inv.
+ 3o
+ 2-1
+ 2''2
+ 10-9
4- Ilo
4- 10-2
4- 8-7
4- 9''7
4- 8-4
Orter m. mindre än 10 000 inv.
4- 3o
+ 2 3
+ 1-6
+ 10-8
+ 10-2
+ lii
4- 8 o
+ lis
4- 9-2
Hela riket
+ 1-9
4- 1-6
+ 0 8
+ 10 3
+ 10 o
+ 91
4- 8’6
4- 8-7
4- 7-8
25
Kungl. Maj-.ts proposition nr 221.
I anslutning härtill anföres i nyssnämnda publikation:
Hyresstegringen varierade emellertid starkt på olika orter. Som ett allmänt
drag kan framhållas, att hyreshöjningarna på de större orterna med
minst, 20 000 invånare i regel varit mindre än stegringstalen för hela
riket, medan å de mindre orterna höjningarna överstego riksmedeltalen.
Ett annat genomgående drag i h3Tresutvecklingen sedan 1939/40 är en något
starkare hyresstegring för lägenheter örn 1 rum och kök än för större lägenhetskategorier.
Bortsett från den rörliga merkostnaden för bränsle äro de redovisade hyresstegringarna
i genomsnitt relativt måttliga. En tendens till kraftigare stegring
framträder dock överallt, där knappheten på lediga lägenheter genom
kända förhållanden är särskilt stor. De största hyreshöjningarna uppvisa sålunda
framför allt militära förläggningsorter och sådana mindre och medelstora
orter, där en betydande ekonomisk expansion ägt rum sedan krigsutbrottet.
Bland de större städerna uppvisa Linköping, Karlskrona och Karlskoga
särskilt höga hyresstegringstal, medan i den mellanstora ortsgruppen kunna
nämnas Södertälje, Nyköping, Växjö, Visby, Skövde, Östersund och Luleå.
Bland de mindre orterna med relativt stark hyresstegring märkas Motala,
Strängnäs, Eksjö, Nybro, Oskarshamn, Falköping, Sollefteå och Boden.
Utmärkande för den nuvarande situationen på hyresmarknaden är emellertid,
att även på orter utan nämnvärd inflyttning under senare tid nyinflyttade
hyresgäster i regel få finna sig i att betala högre hyra än de, som kvarbott
i sina lägenheter sedan hösten 1939.
Uppgifterna rörande lägenheter med centralvärme i nyssnämnda tabell
inkludera bränslekostnaden, oavsett örn ökningen i denna kontraktsmässigt
täckes genom särskilt bränsletillägg eller icke. I här ifrågakommande sammanhang,
som avser jämförelser med nybyggda fastigheter, skall givetvis den
hyresökning, som är att hänföra till ökade värmekostnader, frånräknas. Följande
tabell, som likaledes hämtats ur sociala meddelanden nr 2 för år 1942,
redovisar förändringarna i grundhyran i centralvärmelägenheter örn 1 till 3
rum och kök med respektive utan badrum med uppgivet bränsletillägg.
Orts g r u p p o r
Lägenheter med e. v.
utan badrum
Lägenheter nied c. y.
och badrum
1 r. o. k.
2 r. o. k.
3 r. o. k.
1 r. o. k.
2 r. o. k.
8 r. o. k.
Göteborg ........................
+ 0-7
+ 0-7
— 0''4
± 0''o
— 0‘ 2
— 0''2
Malmö ..........................
+ I''»
+ lG
+ Oo
4 0’7
4 0 4
— 0‘4
Förstadsorter till Stockholm ......
-f 1-0
4 l-o
4 0É7
4 0-3
4 0-3
+ 0’o
Städer med 20 000—100 000 inv. ..
4 1''6
+ 1''1
4 0-8
+ 1*6
4- 1*4
4 0''6
Orter med 10 000— 20 000 »
4 2''3
4- 2''6
4 2-4
4- 1''3
4- 2*2
4 1-4
Örter med mindre lin 10 000 inv...
+ 3-4
+ 2’S
4 2''2
4 1-9
4- 2-7
+ 1-8
Hela riket
+ 1 4
4 1-8
4- 1 3
-1- lo
4 1 2
4 0''8
Vägda tal
4- Ig
+ 1*G
+ 1*3
4 0’8
4 ll
4 016
Vid bestämningen av hyrorna i nybyggda hus är den närmast till hands
liggande jämförelsen den med hyror i bostadsfastigheter, byggda under åren
närmast före krigsutbrottet. I följande tabell — hämtad ur promemorian —
har beträffande lägenheter med uppgivet värmetillägg örn 1 och 2 larm och
kök med respektive utan badrum sammanställts stegringstalen för grundhyran
i bostäder i fastigheter, färdigställda åren 1938 och 1939.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr. 221.
Orter
Förändring (i %) av grundhyran 19S9—41 i lägenheter
med bränsletillägg i fastigheter färdigställda
åren 1938 och 1939
c. v. med bad
c. y. utan bad
1 r. o. k.
2 r. o. k.
1 r. o. k.
M
6
CJ
Göteborg...............
+ 0
— 03
-0-4
+ 0
Malmö..............
0*6
— 0’3
0''7
Orter med 20 000—100 000 inv.
1*8
1*3
0''9
+ 0
Orter med 10 000—20 000 inv. . .
— i-i
1*7
2-5
Orter med mindre än 10 000 inv. ..
1-3
2*9
ll
—
Samtliga orter
0 8
ii
Os
1 7
Med vissa undantag för enskilda ortsgrupper och lägenhetskategorier, där
slumpen kunnat spela in till följd av att det bestånd av två årsklasser, som
innefattas i denna tabell, givetvis är relativt ringa, överensstämma stegringstalen
för grundhyran i de senast byggda förkrishusen i det stora hela med
dem för hela beståndet av bostadshus med centralvärme.
För samtliga här medräknade lägenhetskategorier och orter kunna de tre
föregående tabellerna sammanfattas i följande uppställning, som visar
stegringstalen för hyran, i förekommande fall exclusive bränsletillägg. (Liksom
i föregående tabeller ha ej medräknats hyror för centralvärmelägenheter
utan kontraktsmässigt fastställt bränsletillägg; då bland dessa ingå många
fall, där hyran ej alls eller obetydligt stigit trots ökningen i värmekostnader,
torde uteslutandet av dessa lägenheter snarast innebära, att de i tablån
redovisade stegringstalen för grundhyran i centralvärmelägenheter ligga i
överkant.) I
Förändring (i %) av grundhyran 1939-41 i samtliga orter.
1 r. o. k.
2 r. o. k.
3 r. o.
Lägenheter
utan c. v.......................
19
1-5
0''8
Lägenheter
nied c. v. utan badrum ......
1''6
1''6
1’3
Därav i
hus, byggda 1938 och 1939 ..
0-8
1-7
_
Lägenheter
med c. v. och badrum........
0’8
Ll
0‘6
Därav i
hus, byggda 1938 och 1939 ..
0-8
1-1
—
I anslutning härtill anföres i promemorian bland annat följande.
Den stegring i grundhyran, som inträtt sedan krigsutbrottet, är sålunda
genomsnittligt skäligen obetydlig. För här redovisade lägenhetskategorier,
som innefatta alla de för den stora massan av befolkningen betydelsefulla,
håller den sig i stort sett mellan 1 och 2 %. Vid bedömande av dessa siffror
måste hänsyn tagas till att utom värmekostnaden, vars ökning här frånräknats,
även andra omkostnader för fastighetens drift stigit sedan hösten
1939. Enligt uppgift från Sveriges fastighetsägareförbund skulle en inom
förbundet verkställd undersökning härom ha gett till resultat, att dessa
omkostnader (onera, normalt underhåll, den outnyttjade delen av garantiskatteavdraget)
sedan 1939 stigit på sätt som motsvarar en höjning av hyran
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
på 3 å 4 %. (Siffran gäller närmast fastigheter i landsortsstäder, byggda
under 1920-talet och början av 1930-talet; för äldre fastigheter äro att räkna
högre normala underhållskostnader.) Uppgifter från H. S. B. ha i stort sett
bestyrkt detta resultat. Örn bränsletilläggen icke överstiga den faktiska höjningen
av värmekostnaden och örn underhåll skett i normal omfattning
härom kunna exakta uppgifter ej erhållas — skulle detta betyda, att den
genomsnittliga hyresökningen icke fullt motsvarat höjningen i fastigheternas
driftskostnader.
Detta resultat beträffande den genomsnittliga hyresförändringen utesluter
ju icke —- såsom exemplifierats i det föregående — att på vissa orter
en betydande hyreshöjning, särskilt på de mest efterfrågade lägenhetskategorierna,
försiggått. De orter, som visa stark avvikelse uppåt fran genomsnittet,
äro dock relativt få till antalet. De kunna tjäna som varnande exempel
på konsekvenserna av en skärpt och mera utbredd bostadsbrist. En granskning
av hyresförändringarna på de enskilda lägenheterna skulle säkerligen
visa, att även på orter med en genomsnittligt normal utveckling den inträdda
hyreshöjningen fördelar sig ojämnt över lägenhetsbeståndet med betydande
höjning på en del lägenheter och ingen förändring alls på andra och sannolikt
de flesta. När hyresnivån är i rörelse, försiggår alltid förskjutningen
ojämnt. Förändringarna sättas igenom i samband med omflyttningar, då
bytet av hyresgäster ofta även medför extra kostnader för fastighetsägaren,
hyrorna i lägenheter med kvarboende hyresgäster ligga stilla eller följa
endast så småningom efter. En påbörjad hyresstegringstendens blir därför
så att säga självväxande. Det förhållandet att hyresnivån i genomsnitt hittills
icke stigit utöver det mått, som betingats av höjda årsomkostnader, utan
snarare hållit sig under detta, ger sålunda icke någon garanti för den kommande
hyresutvecklingen under kvarstående eller ytterligare skärpt bostadsbrist.
Resultatet av socialstyrelsens undersökning av hyresutvecklingen under
de senaste två åren ger icke skäl att nu upptaga till diskussion frågan, örn
den faktiska utvecklingen av den allmänna hyresnivån bör föranleda en revision
av den norm som satts för hyresbestämningen i med tertiärlån uppförda
nya bostadsfastigheter: 1939 års hyresnivå för jämförliga fastigheter
med tillägg av därefter inträdd höjning av fastigheternas driftsomkostnader.
Riktmärket har icke förflyttat sig. Skälen för iakttagande av denna norm
äro desamma som tidigare; de kunna sägas innebära, att den i jämförelse
med hela bostadsbeståndet lilla delen av nya bostäder, som byggts till höjda
kostnader, icke bör vara normerande för hela hyresmarknaden. Dessa skäl
ha ej rubbats av någon redan realiserad förändring i den allmänna hyresnivån.
Det finnes knappast någon anledning att frångå eller revidera hyresbestämningsnormen
för det begränsade antal orter, där en påtaglig stegring av
den allmänna hyresnivån inträtt. Denna stegring måste betraktas som övervägande
krisbetonad och ett resultat av akuta missförhållanden på bostadsförsörjningens
område, med vars fortbestånd i framtiden man icke bör eller
kan räkna. Endast i händelse inträdda förskjutningar kunna anses innebära
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
en varaktig förändring av ortens allmänna bebyggelseskick och dess ställning
i dyrortshänseende bör en uppmjukning av hyresbestämningsnormen komma
i fråga. Detta gäller icke endast de orter, som i och med krigsindustri o. s. v.
snabbt utvecklats och förändrat karaktär under de senaste åren utan överhuvudtaget
sådana, i regel mindre orter, som från en tidigare stagnation utan
större nybyggnadsverksamhet börjat växa och kräva nybyggnad. På sådana
orter är i allmänhet hyresnivån i det förut befintliga bostadsbeståndet så låg,
att hyrorna i nybyggda hus omöjligt kunna anpassas därefter och antalet
bostadsfastigheter, jämförliga med nybyggda, så ringa, att de ej lämpa sig
som jämförelseobjekt. En fortsatt växande utveckling av bostadsmarknaden
i sådana orter måste komma att skapa en ny standard såväl i fråga örn lägenhetstyper
som i fråga örn hyresnivå. I dylika fall synes det rimligt, att byggnadslånebyrån
vid hyressättningen tager hänsyn till omständigheterna och till
grund lägger icke endast jämförelser med tidigare rådande förhållanden på
orten utan även jämförelser med förhållanden på andra, i övriga hänseenden
jämförliga orter.
Med undantag för denna modifikation i normen för hyresbestämningen
i orter, som befinna sig i ett övergångsskede i fråga örn bebyggelsekaraktären,
synes, såsom framgår av det föregående, ingen anledning finnas att revidera
den nu för tertiärlåneverksamheten gällande regeln angående hyressättningen.
Örn denna regels socialpolitiskt och penningpolitiskt motiverade syfte, nämligen
att hindra att produktionskostnaderna för nybyggda bostadsfastigheter
spränga den nuvarande hyresnivån, icke skall uppgivas, kan bostadsbyggandets
räntabilitetsproblem f. n. icke lösas på den vägen.
Subvention.
I fråga örn det andra alternativet — subvention — har utredningsmannen
inledningsvis framlagt vissa allmänna synpunkter. Härom innehåller promemorian
bland annat följande.
En lösning av problemet erhålles icke därigenom, att byggnadslånebyrån
bemyndigas att tillämpa andra och mera generösa grunder vid fastställande
av belåningsvärdet under i övrigt lika villkor för tertiärlånens förräntning
och amortering, vilket skulle innebära ökat risktagande och under vissa förutsättningar
en förtäckt kapitalsubvention från statens sida. Örn en subven
tion under föreliggande omständigheter och med hänsyn till en given målsättning
med avseende på bostadsförsörjningen befinnes lämplig, bör den vara
öppen. Örn till grund för belåningsvärdet lägges den faktiska anskaffningskostnaden
och icke avkastningsvärdet underlättas visserligen finansieringen,
men fastigheten belastas av annuitet på ett större tertiärlån och hyrorna
kunna hållas endast genom motsvarande inskränkning i övriga årliga omkostnader.
Detta innebär antingen att toppkapitalet ej erhåller avkastning, varför
enskilt kapital ej kan påräknas (i de fall, där toppkapitalet täckes av medlemsinsatser
i bostadsrättsförening, kan en förtäckt hyresstegring sägas ske),
eller också att vissa omkostnader för fastighetens drift bli eftersatta, vilket
torde gå ut över hyresgästerna och ävenledes kan betraktas som en förtäckt
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
hyresstegring. Det finns anledning att antaga, att mera omdömesgilla byggnadsföretagare
icke skulle visa sig benägna att utföra byggnadsföretag under
dylika omständigheter.
Genomföras icke förändringar i tertiärlånevillkoren med verkan att sänka
fastighetens kapitalkostnader måste under nu gällande förutsättningar antingen
bostadsbyggandet avstanna eller bli beroende av tillräckliga kommunala
subventioner eller också måste hyresnivån höjas.
Att hänvisa bostadsbyggandet till kommunala subventioner, som komplettera
den statliga kreditgivningen, kunde ur vissa synpunkter te sig naturligt.
Bostadsförsörjningen måste i väsentlig mån vara ett kommunalt intresse
och medverkan av kommunala organ av organisatorisk art och för kontrolländamål
är alltid påkallad. Den starka lokala splittring i bostadsmarknadssituationen,
som belysts i det föregående, är även en anledning till lokalt
differentierade åtgärder, vid vilkas utformning kommunala insatser Ira sitt
naturliga runn Från en annan sida sett kan emellertid den lokala splittringen
sägas utgöra ett skäl i motsatt riktning. Splittringen är i hög grad ett
resultat av statliga åtgärder för krigsmaterialproduktion, militärförläggningar
o. s. v. Behovet av åtgärder att befordra bostadsförsörjningen varierar icke i
proportion med kommunernas ekonomiska bärkraft och icke heller alltid med
deras intresse på längre sikt; i varje fall måste i senare hänseendet ofta råda
stor osäkerhet, som gör tveksamhet inför större riskåtaganden från kommunernas
sida förklarlig. Det kan vidare sägas, att åtgärder som syfta att hindra
hyresnivån att stiga — betraktade som led i en allmän pris- och penningpolitik
— tillgodose ett ändamål, vars beaktande i främsta rummet tillkommer
staten. Slutligen kan man ej bortse från risken av stor och icke önskvärd
ojämnhet i de kommunala initiativen, örn det ekonomiska ansvaret för bostadsförsörjningen
lägges på kommunerna.
Kommunala insatser på bostadsmarknaden av olika slag äro i nuvarande
läge av stor vikt och i vissa hänseenden nödvändiga för att åtgärder att befordra
bostadsbyggandet skola få effekt. Däremot synes det icke möjligt eller
ens lämpligt att räkna med att kommunalt ekonomiskt stöd skall kunna överallt
ge en tillräcklig komplettering till det statliga kreditstödet i dess nuvarande
utformning.
Ett statligt stöd av subventionskaraktär åt bostadsbyggandet kan betraktas
som det pris som betalas för att hyresnivån skall hållas tillbaka i det läge, som
betingas av kostnaderna i det redan befintliga bostadsbeståndet, och icke bestämmas
av de höjda kostnaderna i den lilla del av bostadsbeståndet, som utgöres
av de nyproducerade lägenheterna. Ställningstagandet till frågan om
subvention av offentliga medel eller någon alternativ linje, t. ex. det i det föregående
antydda prisutjämningsförfarandet, måste påverkas av uppfattningen
om huru länge och i vilken grad de höjda kostnaderna för nybyggnad komma
att bestå. Det förefaller finnas starka skäl att antaga, att efter krigets slut och
handelsavspärrningens hävande en återgång av kostnaderna kommer att ske,
ehuru givetvis ingenting med säkerhet kan vetas om hur det då uppnådda läget
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
förhåller sig till läget före kriget eller för närvarande eller örn kostnadsreduktionens
grad. En dylik kostnadsreduktion förutsätter icke, att en egentlig
deflationsprocess utvecklar sig efter krigets slut — man får antaga, att penningoch
finanspolitiken inriktas på att hindra en sådan — utan endast, att de huvudsakligen
med avspärrningsläget sammanhängande orsakerna till den nuvarande
kostnadsuppdrivningen bortfalla. Kan det med rimlig grad av sannolikhet
antagas, att denna kostnadsuppdrivning är övergående, säg för resonemangets
skull inom 3, 4, 5 år, är problemet nu att hindra dess överförande på hyresnivån
och så att säga skära av en topp i kostnadskurvan. Detta är av betydelse
icke endast för hyresnivån under den närmaste period, som antages övergående,
utan även i fortsättningen, dels därför att en hyresnivå, som en gång drivits
upp, bringas tillbaka endast med svårighet, dels därför att en sådan återgång
kan framkalla en fastighetskris, som går ut först och främst över de för de tillfälligt
uppdrivna kostnaderna byggda fastigheterna men även över de tidigare
byggda, som med av den höjda hyresnivån betingat ökat fastighetsvärde bytt
ägare under tiden. Örn den framtida utvecklingen skulle komma att innebära,
att de nu uppdrivna kostnaderna bli bestående, får i sinom tid frågan örn fortsättandet
av en subvention eller dess avbrytande och ersättande av hyreshöjning
tagas i övervägande med hänsyn till då föreliggande socialpolitiska och
finanspolitiska premisser.
Formen för ett ekonomiskt stöd åt bostadsbyggandet med det allmänna
syfte, som här skisserats, bör vara sådan, att stödet smidigt kan anpassas efter
varierande förutsättningar och behov. Den fasta punkten bör vara den avkastning,
som den normerande hyresnivån tillåter. Ur denna härledes ett visst
fastighetsvärde, som skall anpassas till anskaffningskostnaden för fastigheten.
Anpassningen av fastighetsvärdet till anskaffningskostnaden vid en fixerad
hyresavkastning och vid givna driftskostnader för fastigheten kan åstadkommas
antingen genom att de räntesatser, efter vilka fastighetskapitalet skall förräntas,
sänkas, eller genom att en del av anskaffningskapitalet icke kräver avkastning
utan omedelbart avskrives eller täckes av ett lån utan ränta och
amortering.
En bostadssubvention i form av underränta kan synas enklast och som ett
fullföljande av den linje, som valdes vid utformandet av de förra året vidtagna
stödåtgärderna för bostadsbyggandet. Denna form är otvivelaktigt den
administrativt bekvämaste, men den innebär icke ett konsekvent fullföljande av
de principer, som legat till grund för den nuvarande tertiärlåneverksamheten,
och synes ur flera synpunkter mindre lämplig än möjliga alternativ.
Det bör sålunda först framhållas, att örn höjda anskaffningskostnader
kompenseras genom sänkta räntor, detta visserligen för tillfället kan
åvägabringa paritet mellan nybyggda fastigheter och förut existerande, men
ingen garanti gives för att pariteten blir av bestående art. De nybyggda
fastigheternas relativa fördel i ögonblicket av en låg ränta försvinner, om
underräntan upphör att vara underränta genom att den allmänna räntenivå,
efter vilken fastighetskapitalet förräntas, faller, medan deras belastning med
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
högre anskaffningskostnader består. Det är möjligt, att detta riskmoment icke
skulle spela någon större roll ur synpunkten av bostadsbyggandets stimulerande,
örn nämligen företagandet på området behärskas av föreställningen
att räntenivån i framtiden icke kan komma att falla, men det synes icke
möjligt att bygga statliga åtgärder på existensen av en sådan föreställning.
Vidare är att märka att införandet av den kreditgaranti, som nu gäller
för tertiärlåneverksamheten, innebar föregripande för bostadsbyggandets
del av en väntad och av räntepolitiken eftersträvad sänkning av räntenivån,
vilken även inträffat. En motsvarande anordning nu, när ränteläget faktiskt
och i överensstämmelse med bankofullmäktiges deklarationer är stabiliserat
vid 3.5 procent, skulle gå längre än till en säkerhetsskapande garantiåtgärd
och utgöra en på förhand medveten subventionsåtgärd i räntesubventionens
form. Under i övrigt nu givna förutsättningar beträffande anskaffningskostnader
och hyresavkastning skulle ett eliminerande av »överkostnaden»
för nybyggda fastigheter genom räntesänkning kräva en räntegaranterad
bottenlånesats lägre än 3 procent och motsvarande räntesats på sekundärkredit
eller en tertiärlåneränta av ungefär samma höjd. Dylika räntesatser
skulle sakna kontakt med det nuvarande och sannolikt under de närmast
följande åren fortbestående kapitalmarknadsläget. En kreditgaranti för
bostadsbyggandet, avseende sådana räntesatser, skulle icke såsom den nu
gällande vid införandet kunna motiveras med utsikten till snar överensstämmelse
med det allmänna ränteläget.
En väsentlig olägenhet med underränta som form för bostadsbyggnadssubvention
är att den icke gärna kan anpassas efter omständigheterna, vilket
såsom förut anförts är ett önskemål. Den blir därför även statsfinansiellt sett
en dyrare subventionsform än ett alternativ, där sådan anpassning kan göras.
Ur de här anförda synpunkterna är en kapitalsubvention, motsvarande
»överkostnaden» en mera rationell anordning. Nybyggda fastigheter, vilkas
avkastning tack vare kapitalsubventionen ej behöver täcka förräntning och
amortering av »överkostnaden», komma i ett mera bestående paritetsförhållande
till förut existerande fastigheter; om i framtiden ett fall i den allmänna
räntenivån skulle inträffa, ha de samma chans som dessa att komma i
åtnjutande av sänkta räntor på primär- och sekundärlån, i den mån dessas
räntesatser äro rörliga. Det statliga stödet kan vidare utmätas efter det i
varje särskilt fall föreliggande behovet.
Det är klart, att en ren subvention av bostadsbyggandet i och för sig måste
ingiva starka betänkligheter. Dessa måste gälla vare sig subventionen har
formen av underränta eller kapitalsubvention; ur samhällsekonomisk synpunkt
är skillnaden mellan dessa i huvudsak en bokföringsfråga. Kapitalsubventionen
har den fördelen, att den tydligare markerar subventionskaraktären
och därmed måhända starkare uppfordrar till ansvarsfullt handhavande
från såväl allmänna som enskilda organs sida. I sista hand måste ställningstagandet
till frågan örn subvention göras under övervägande av konsekven
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 221.
serna ur samhällsekonomisk synpunkt av möjliga alternativ, vilka med nuvarande
förutsättningar äro bostadsbyggandets avstannande och allmän, skärpt
bostadsbrist eller en allmän hyreshöjning.
Örn man önskar undvika dessa konsekvenser och väljer subventionslinjen
såsom den ur samhällsekonomisk synpunkt mest rationella, må emellertid
besinnas, att förutsättningarna för företagarverksamheten på bostadsbyggnadsområdet
därmed radikalt förändrats i förhållande till de före krisen föreliggande
och även i förhållande till de förutsättningar, som bildats av de
hittillsvarande tertiärlånen, som praktiskt taget saknat subventionskaraktär.
Det enskilda företagandet kan icke längre vara enskilt, när förutsättningarna
för räntabel enskild bostadsproduktion försvunnit. I varje fall måste chanserna
till privata vinster hårt beskäras och det enskilda kapitalets avkastning begränsas
till rimlig proportion med dess risker. Den fria, enskilda byggnadsföretagarverksamheten
har ju i hög grad byggt på den spekulativa balansen
mellan stora vinstchanser och stora risker. Detta är icke förenligt med en
subvention av offentliga medel. Den naturliga ordningen vore, att en subventionerad
bostadsbyggnadsverksamhet och bostadsförvaltning omhänderhades
av allmänna organ eller sådana organisationer, som arbeta utan enskilt vinstsyfte
och i övrigt ha sådan karaktär, att de kunna anförtros förvaltningen
av allmänna uppgifter, d. v. s. erkända allmännyttiga bostadsföretag, såsom
av kommuner eller industriföretag bildade bostadsbolag, stiftelser, kooperativa
organisationer o. s. v. Det har även från enskilt byggnadsföretagarhåll
sagts, att bostadsbyggandet nu måste tagas om hand av dem, som lia det
yttersta ansvaret för bostadsförsörjningen.
Å andra sidan måste i nuvarande läge beaktas nödvändigheten av att
bostadsbyggandet snabbt kan ökas för att tillgodose det närmaste årets behov.
Även fortsättningsvis bör enskild företagarverksamhet, under förutsättning
av betryggande garantier för att subventionen tjänar det åsyftade ändamålet,
kunna inrymmas inom ramen för ett subventionerat bostadsbyggande. Det
är emellertid klart, att dessa garantier måste innebära en väsentlig förändring
av det enskilda företagandets egen karaktär. Den enskilde företagaren finge
mera den i ett subventionssystem naturliga ställningen som entreprenör för
byggna(lsarbetets utförande. Om därutöver förvaltningen av subventionerade
bostadsfastigheter ligger i händerna på enskilda, bör avkastningen på det
egna kapitalet genom hyreskontrollen och genom utmätandet av beloppet för
tilläggslånet begränsas på sådant sätt, att i förhållande till riskerna rimlig
förräntning och amortering erhålles.
Utredningsmannen framlägger härefter vissa närmare förslag angående
utformningen av subventionen. Då det torde vara lämpligare att uppskjuta
dessa detalj spörsmål till ett senare skede av föredragningen övergår jag nu
till att lämna en redogörelse för remissinstansernas inställning till förevarande
spörsmål.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Yttrandena.
Yad i promemorian anförts rörande bostadsbyggandets nuvarande
räntabilitet har icke från något håll bestritts. De remissinstanser, som
direkt uttalat sig i ämnet, vitsorda sålunda samfällt, att bostadsbyggande
vid rådande hyresnivå icke kan finansieras utan särskilda stödåtgärder.
Rörande omfattningen av det erforderliga stödet, d. v. s. »överkostnadens»
storlek, har emellertid från några håll den uppfattningen hävdats, att utredningsmannen
härutinnan kalkylerat alltför optimistiskt.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anse sålunda
båda, att överkostnaden är avsevärt större än 10 procent.
Svenska stadsförbundet framhåller, att den i »typiska fall» till 6 ä 10 procent
uppskattade överkostnaden erhållits sedan den kommunala insatsen
frånräknats, varför överkostnaden sålunda i verkligheten är åtskilligt större.
Aven Göteborgs stad skollegium företräder den uppfattningen, att överkostuaden
är större än 10 procent: Att överkostnaden ej blivit större, beror
säkerligen till stor del därpå, att statens byggnadslånebyrå, i avsikt att
möjliggöra att företag åtminstone i begränsad utsträckning skidle kunna
komma till stånd, värderat husen förmånligare än vad som tidigare varit
fallet. Detta är icke sagt som en anmärkning mot de tillämpade värderingsgrunderna,
då onekligen genom bortfallande så gott som helt av alla företagarevinster
under krisförhållandena och även på grund av andra omständigheter
en höjning av värderingarna varit berättigad.
Yad utredningsmannen anfört i fråga örn hyressättningen har i princip
vunnit anslutning hos remissinstanserna. I vissa hänseenden ha dock reservationer
framställts.
Socialstyrelsen och statens byggnadslånebyrå lia båda uttryckt den meningen,
att 1939 års grundhyresnivå i möjligaste man bör bibehållas.
Statens priskon trollnämnd, har i ämnet anfört väsentligen följande.
Av de i promemorian anförda resultaten av den i slutet av 1941 företagna
partiella hyresräkningen framgår, att hyrorna i genomsnitt icke undergått
någon mera påtaglig höjning mellan 1939—40 och 1941—42, bortsett från
vad som betingas av de ökade uppvärmningskostnaderna. Ett konstaterande
av att någon påtaglig allmän hyresstegring — bortsett från bränsletilläggen
—- hittills icke inträffat utsäger emellertid ingenting om den sannolika utvecklingen
under den närmaste framtiden. Knappheten på bostadsmarknaden
är nu så stor, att möjligheter för fastighetsägarna att uttaga höjda
hyror otvivelaktigt föreligga. Redan i ett yttrande av den 10 mars 1941
förklarade nämnden, att elen med hänsyn till bostadshyrornas betydelse för
levnadskostnaderna och därmed för hela prisnivån emotsåg en eventuell
framtida hyresstegring med oro. Med på arbetsmarknaden nu gällande avtal
örn indexreglerade arbetslöner skulle en påtaglig hyresstegring kunna medföra
löneförhöjningar och därigenom föranleda prisstegringar över hela linjen.
Som utredningsmannen understrukit bör man vidare icke bortse »från det
förhållandet, att förändringar i hyresposten, som utbetalas med större belopp
åt gången, för de flesta antagligen äro subjektivt mera kännbara än förändringar
i de dagliga småutgifterna».
Sådant läget på bostadsmarknaden nu är finner sig priskontrollnämnden
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 221. 596 42 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
med hänsyn härtill böra förorda ett omedelbart införande av en allmän
hyreskontroll. En sådan skulle vara en garanti mot oskäliga hyresstegringar
och ett stöd för de lojala fastighetsägare, som även den förutan skulle ådagalägga
samma återhållsamhet i fråga örn hyresstegringar som hittills. Nämnden
förutsätter därvid, att ingen annan hyreshöjning godkännes än den,
som betingas av direkta ökningar av de löpande fastiglietskostnaderna, prövade
efter i huvudsak samma principer, som nämnden tillämpar i sitt arbete.
Då någon uppräkning av kapitalkostnaderna sålunda icke bör ifrågakomma
och då hänsyn bör kunna tagas till en av materialförsörjningsläget nödvändiggjord
begränsning av reparationsarbeten, förmodar nämnden, att den höjning
av hyrorna •— bortsett från bränsletilläggen — som kan befinnas erforderlig,
skall visa sig mycket obetydlig.
Länsstyrelsen i Gotlands län — som sagt sig ha iakttagit tendenser till
avsevärda hyreshöjningar inom länet — ifrågasätter örn icke vid sidan av
övriga åtgärder en viss hyreskontroll till skydd mot ohemula hyresanspråk
borde införas, och länsstyrelsen i Västernorrlands län, som gjort motsvarande
iakttagelser, anser, att frågan örn införandet av en allmän hyreskontroll med
det snaraste bör tas under övervägande.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att det i fråga örn hyressättningen
måste vara av väsentlig betydelse, att dels åtgärder vidtagas för åstadkommande
av kontroll härutinnan beträffande fastigheter, som redan tagits i
anspråk, dels hyrorna i nybyggda fastigheter i görligaste mån hållas nere
vid 1939 års nivå.
Fullmäktige i riksbanken anse, att man bör eftersträva att undvika
en höjning av hyrorna utöver 1939 års nivå; dock bör i det begränsade
antal orter, som vuxit på sådant sätt, att man kan tala örn en avgjord förskjutning
i ortens allmänna bebyggelseskick en viss höjning över nämnda
nivå tillåtas. Fullmäktige framhålla vidare, att det är av vikt, att för dylika
orter hyresnivån fixeras snarast möjligt, så att icke det enskilda bostadsbyggandet
hämmas av exempelvis förmodanden örn att staten kommer att
medverka till t. ex. 1939 års nivå.
Svenska bankföreningen och svenska bostadskreditkassan instämma jämväl
med utredningsmannen i fråga örn hyressättningen, bankföreningen dock med
reservation för de förändringar, vartill utvecklingen kan föranleda.
Vidare är att märka att konungariket Sveriges stadshypotekskassa förklarat,
att kassan ur de synpunkter densamma har att beakta vid bedömande av
de spörsmål, som behandlas i promemorian, icke finner anledning till erinran
mot de däri framlagda förslagen.
Från fastighetsägarehåll har ifrågasatts en viss höjning av hyresnivån.
Sveriges fastighetsägareförbund har sålunda, under åberopande av en inom
förbundet verkställd statistisk utredning rörande stegringarna av förvaltningskostnaderna,
anfört bland annat följande.
Av utredningen framgår, att förvaltningskostnaderna från år 1939 stigit
på sådant sätt att med hänsyn till desamma en hyreshöjning — varierande
för olika orter och olika slag av fastigheter — med 6—11 procent är motiverad.
Därvid är att märka att i utredningen kapitalkostnaderna lämnats å
sido samt att, i fråga örn skatterna, allenast den kommunala fastighetsskatten
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
medtagits oell av denna endast den del som motsvarar den del av garantiskatteavdraget
som icke kunnat utnyttjas. Med hänsyn till att i den offentliga
debatten bland annat gjorts gällande, att under nuvarande förhållanden
reparationerna i fastigheterna icke äro av samma omfattning som tidigare
och att sålunda kostnaderna härutinnan skulle kunna hållas tillbaka, må
framhållas, att det verkliga förhållandet är att reparationer endast i ringa
utsträckning kunna eftersättas. Då förbundet sålunda hävdar, att det allenast
är de stegrade förvaltningskostnaderna, som i nuvarande läge böra anses
utgöra godtagbart motiv för höjning av hyrorna, befinner sig förbundet i god
överensstämmelse icke blott med de allmänna principerna för priskontrollen
utan även med den hyressättningsregel som inrymmes i 7 § andra stycket
tertiärlånekungörelsen, där från regeln angående fasthållande vid 1939 års
hyresnivå göres undantag med hänsyn till efter nämnda år inträffad ökning
av värm eko stnader och onera.
Även utredningsmannen utgår i sina resonemang beträffande hyressättningen
från att den hyreshöjning, som genom subvention bör hållas tillbaka,
allenast är höjningen »utöver den av stegrade driftskostnader betingade».
Förbundet vill i detta sammanhang framhålla, att utredningsmannens
uppgift angående resultatet av den förutberörda statistiska utredningen,
enligt vilken den motiverade höjningen av 1939 års hyror utgjorde 3 ä 4
procent, grundar sig på meddelanden som lämnats — icke av förbundet ■—
utan av den av förbundet anlitade utredningsmannen. Uppgifterna, som
meddelades under hand, avsågo ett tidigare stadium av utredningen, då
densamma ännu icke framförts till det aktuella kostnadsläget.
Fastighetsägareförbundet har vidare vänt sig mot införandet av en permanent
hyreskontroll:
Det är uppenbart, att en till tiden obegränsad hyreskontroll verkar hämmande
på det enskilda initiativet och att därför större frihet i liyressättningen
måste medgivas den, som ikläder sig den stora risk en bostadsproduktion
i nuvarande konjunkturläge medför. Ehuru detta självfallet
måste lia stått klart för utredningsmannen, har han likväl betecknat hyreskontrollen
såsom »det socialpolitiska och penningpolitiska huvudändamålet»
med stödåtgärderna. Det vill annars synas som örn huvudändamålet vore att
ett ökat antal bostäder kommer till stånd, låt vara att det allmänna i ett nödläge
måste underkasta sig uppoffringar därför. Örn vad utredningsmannen
här anfört får anses vara en anvisning örn att subventionsåtgärderna skola
bli inkörsporten till en fortbestående allmän hyreskontroll, måste förbundet
uttala en bestämd varning däremot.
Även Gefle fastighetsägareförening u. p. a. vänder sig emot hyreskontrollör
vilken förklaras verka skrämmande för enskilda företagare, utan
vilkas medverkan bostadsförsörjningen knappast på ett tillfredsställande sätt
kan lösas. Föreningen anser därför, att större frihet bör lämnas företagare
vid hyressättningen, så att avkastningen får en bättre anpassning till anskaffningsvärdet.
Vidare efterlyser föreningen klara bestämmelser om vad
som är att hänföra till onera, värmekostnader och avskrivning.
Upsala fastighetsägareförening u. p. a. anser, att hyrorna i ett nytt hus
kunna ligga något högre än i äldre fastigheter, vilka enligt erfarenheten icke
liro så lockande för hyresgästerna. Föreningen anser vidare, att skärpta
kontrollåtgärder äro påkallade i syfte att hindra kooperativa bostadsföretag
att vid uttagande av medlemsavgifter kringgå reglerna för hyressättningen.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Visby fastighetsägareförening anser, att man torde få räkna med en på
grund av de ökade omkostnaderna efterhand höjd hyresnivå. Det kan emellertid
icke ur någon synpunkt vara önskvärt — tillägger föreningen — att
en utbredd bostadsbrist tillätes skapa en tillfälligt uppskruvad hyresnivå,
vilken i längden skapar ett ohållbart läge på hyresmarknaden. Den föreslagna
hyreskontrollen synes garantera, att den statliga subventionen icke
kan utnyttjas till skapande av spekulationsvinster.
Hyresgästernas riksförbund ser med tillfredsställelse, att hyreskontrollen
behållits i det remitterade förslaget och skulle linna det synnerligen olyckligt,
örn en stimulering av den spekulativt betonade byggnadsverksamheten
skulle vinnas på bekostnad av hyreskontrollens slopande.
Svenska riksbyggen förening u.p.a. är ense med den sakkunnige därom,
att man av socialpolitiska och penningpolitiska skäl icke bör frångå den för
hyresbestämningen i med tertiärlån uppförda nya bostadsfastigheter ställda
förutsättningen örn bibehållande av 1939 års hyresnivå för jämförliga nya
fastigheter med tillägg av därefter inträdd höjning av fastigheternas driftsomkostnader.
På grund av egna erfarenheter vill föreningen dock kraftigt
vitsorda önskvärdheten av att byggnadslånebyrån ifråga om hyressättningen
å orter med särskilt lag hyresnivå skall kunna lägga till grund icke endast
jämförelser med tidigare rådande förhållande på orten utan även jämförelser
med förhållanden på andra, i övriga hänseenden jämförliga orter.
Mot en allmän höjning av hyresnivån för de nybyggda husen uttalar sig
svenska arbetsgivareföreningen, och Sveriges industriförbund går ett steg längre,
i det förbundet framhåller, att i den mån en standardsänkning hos de nya
lägenheterna visar sig ofrånkomlig, hyresnivån bör anpassas i förhållande
härtill. — Beträffande den av utredningsmannen diskuterade hyresutjämningsskatten
har förbundet — under uttryckligt framhållande att förbundet
ej därmed velat uttala sig örn lämpligheten av en dylik skatt — förklarat
sig anse, att frågan härom torde tarva en ingående utredning.
Yad slutligen angår kommunernas inställning till frågan örn hyressättningen
så har icke heller från detta håll framställts någon erinran mot den
av utredningsmannen hävdade synpunkten.
Såsom jag tidigare framhållit har i yttrandena rått enighet örn att bostadsbyggande
vid nuvarande hyresnivå icke är räntabelt. Då vidare behovet
av en ökad bostadsproduktion allmänt vitsordats samt ingen av remissinstanserna
velat förorda en hyreshöjning av sådan omfattning, att bostadsbyggandets
räntabilitet kan återställas, har man i konsekvens härmed gått
in för subventionslinjen. Härvid har den av utredningsmannen föreslagna
kapitalsubventionen vunnit praktiskt taget enhällig anslutning.
Av de centrala statsmyndigheterna lia statskontoret och egnahemsstyrelsen
funnit förslagen om en kapitalsubvention väl avvägda och ägnade att läggas
till grund för beslut i ämnet.
Statens byggnadslånebyrå ansluter sig likaledes till förslaget, och socialstyrelsen
tillstyrker, att de nyuppförda fastigheternas »överkostnad» täckes
av statliga räntefria tilläggslån på sätt föreslås i promemorian.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 221. 37
Såsom jag tidigare omnämnt har byggnadsstyrelsen helt anslutit sig till
de av utredningsmannen framförda förslagen.
Att särskilda stödåtgärder äro nödvändiga vitsordas av statens prriskontrollnämnd.
Praktiskt taget samtliga länsstyrelser lia intagit en positiv hållning till
subventionsförslaget.
Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kalmar och Hallands län ha
sålunda funnit sig kunna tillstyrka den föreslagna subventionen. Samma uppfattning
företrädes av länsstyrelsen i Västernorrlands län, som dock förklarar
sig hysa betänkligheter mot en statssubventionering i den föreslagna formen.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser det visserligen vara i hög grad påkallat
med en statssubvention åt bostadsbyggandet, men örn man bör välja kapitalsubventionen
eller räntelindringsmetoden synes länsstyrelsen vanskligt att
avgöra.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs och
Norrbottens län ha icke något väsentligt att erinra mot en subventionering.
Länsstyrelsen i Västmanlands län finner, att kapitalsubventionen på de i
promemorian anförda skälen är att föredraga framför en subvention i form
av underränta, och länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att de framlagda förslagen
angående statens medverkan äro i stort sett väl anpassade efter det
rådande läget.
En tillfredsställande lösning av förevarande problem står knappast att
vinna annorledes än genom subvention, framhåller länsstyrelsen i Stockholms
län, och härvid förefaller det alternativ, inför vilket promemorieförfattaren
stannat, närmast böra tagas i övervägande.
Den föreslagna kapitalsubventionen synes vara en framkomlig väg säger
länsstyrelsen i Gotlands län.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som anser, att man i nuvarande läge ej
kan undgå att vidtaga ytterligare subventionerande åtgärder, finner de föreslagna
åtgärderna välbetänkta och behövliga.
I rådande läge torde man icke lia något annat val än att beträda subventionsvägen
är den mening, som uttalas av länsstyrelserna i Kristianstads,
Gävleborgs samt Göteborgs och Kohus län. Sistnämnda länsstyrelse ställer
sig dock tveksam beträffande tilläggslån åt enskilda. Med hänsyn till önskvärdheten
av att bostadsbyggandet snabbt ökas vill länsstyrelsen dock icke
motsätta sig att lån utlämnas även åt dylika personer under förutsättning
att betryggande kontroll övas över att byggnadsföretaget blir rationellt
ordnat och att företagaren icke genom lånet beredes möjlighet att på det
allmännas bekostnad skaffa sig en obehörig vinst.
Då veterligen annan utredning om behovets tillgodoseende ej föreligger,
vill länsstyrelsen i Blekinge län icke motsätta sig ett fortsatt beträdande av
subventionsvägen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har såsom eget utlåtande åberopat ett av
länets hushållningssällskap avgivet yttrande, vari säges, bland annat, att hur
motbjudande en bostadssubvention än är, synes dock en sådan oundviklig.
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Länsstyrelsen i Ostergötlands län är likaledes ganska reserverad gentemot
subventionslinjen:
På den mångfald olika områden, där staten träder hjälpande till, hava
åtgärderna i stort sett hitintills begränsats att avse hjälp åt mindre bemedlade.
Då det emellertid som här gäller företag, beträffande vilka arbetslönerna
under en mångfald år varit föremål för kritik från andra befolkningsgrupper
än byggnadsarbetarna själva, torde man böra beträda subventionsvägen
med största försiktighet för att icke riskera att andra näringar,
som arbeta med lägre lönenivå, skola komma med liknande anspråk. Skulle
resultatet av en subvention befaras medföra sådana konsekvenser, torde
statens ekonomiska medverkan komma i en situation, som icke kan överskådas.
Därest emellertid ingen annan utväg står till buds för bostadsbristens
rationella avhjälpande än subvention bör denna därför enligt länsstyrelsens
mening komma till stånd genom samverkan mellan stat och
kommun.
Mot förslaget om tilläggslån till kommuner och allmänna bostadsföretag
synes under nyssnämnda förutsättningar ingen erinran vara att framställa.
Däremot anser länsstyrelsen att lån till enskilda företagare endast böra
meddelas i de fall kommunen ikläder sig borgen för lånets återbetalning.
En starkt reserverad hållning till subventionsförslaget intages av länsstyrelsen
i Jönköpings län. Efter att lia framfört vissa kritiska anmärkningar
mot detsamma anför länsstyrelsen bland annat följande.
För att undvika vissa av de olägenheter, som synas förenade med det
av utredningsmannen planerade subventionssystemet, torde det kunna övervägas
att i stället låta statens stöd få formen av en garantiprissättning för
vissa under året uppförda bostadshus. Genom sättande av sådana garantipris
torde det vara möjligt att stimulera den enskilda byggnadsverksamheten.
För en företagare, som arbetar med fasta kostnader av någon betydelse,
torde det i regel ställa sig ungefär lika dyrbart att ligga stilla som
att bygga utan ränta på toppkapitalet eller med — till och med — någon
förlust. Det torde därför framförallt vara fruktan för en möjligen kommande
fredskris med kraftigt nedpressade byggnadsvärden, som håller företagarna
tillbaka. Ett garantipris för de byggnader, som befinnas nödvändiga,
skulle möjligen kunna övervinna dessa betänkligheter. Utfästelsen
borde från statens sida gälla exempelvis fem år och givetvis vara förknippad
med villkor rörande hyressättningen. Inlösningspriset synes böra sättas
lägre än anskaffningskostnaderna och icke i relation till dessa. Möjligen
kunde prissättningen ske så att ett tillägg till kapitaliserade hyresvärdet
gjordes med exempelvis 5 procent. Genom förfaringssättet tvingades företagarna
och därmed övriga deltagare i byggnadens uppförande att pressa
sina kostnader samt på grund härav förbrukningen av material och arbetskraft
till det yttersta. För företagarna bleve risken reducerad och framförallt
möjlig att överblicka och för statsverket uppstode för närvarande
knappast några kostnader.
Därest efter ett fredsslut någon fastighetskris icke inträdde, behövde
någon inlösen aldrig komma till stånd och i motsatt fall bleve statens risk
icke väsentligen större än den staten redan iklätt sig genom utlämnande
av tertiärlånen.
Med avsende å vad sålunda anförts vill länsstyrelsen tillstyrka subventionering
av bostadsbyggandet allenast under förutsättning, att denna subventionering
handhas med största möjliga försiktighet och stränghet och
att det beslutande organet tillföres all till buds stående sakkunskap. För
subventioneringens genomförande synes den av utredningsmannen föreslagna
formen icke utan ytterligare övervägande böra väljas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 39
De i ärendet hörda kreditinstituten ha i likhet med det övervägande
flertalet länsstyrelser intagit en positiv hållning till subventionsförslaget.
Fullmäktige i riksbanken finna således de i promemorian framförda förslagen
för åstadkommande av ett ökat bostadsbyggande vara väl ägnade att
läggas till grund för åtgärder på detta område.
Ehuru en ren statlig subvention av bostadsbyggandet i och för sig måste
inge starka betänkligheter, anse sig fullmäktige i riksgäldskontoret i föreliggande
situation ej kunna annat än tillstyrka ett sådant ingripande från
statens sida. Utredningsmannens förslag i fråga örn sättet för subventionens
anordnande och villkoren för åtnjutande av sadan synes väl avvägt
och har ej givit fullmäktige anledning till någon erinran.
Svenska bankföreningen finner, att man åtminstone för det närmaste året
är hänvisad till att använda offentlig subvention för att återbringa byggnadskostnaderna
till en räntabel nivå, och Svenska bostadskreditkassan uttalar
sig i ungefär liknande ordalag.
Svenska sparbanksföreningen, som icke vill uttala sig angående subventionsbehovet
i och för sig, anser, att man under alla förhållanden bör föredraga
kapitalsubventionen framför en utökning av räntegarantin en synpunkt
som även starkt framhålles av Skaraborgs och Älvsborgs läns sparbanksförening.
Bland nu ifrågavarande yttranden är vidare att märka att en reservant i
riksgälds/ullmäktige (herr Magnusson) uttalat farhågor för att den ifrågasatta
statssubventionen kommer att ytterligare befrämja den starka och ur
flera synpunkter mindre förmånliga befolkningsomflyttningen från landsbygden
till städer och samhällen.
Av liyresparterna intar hyresgästernas riksförbund en avgjort positiv hållning
till förslaget örn de ränte- och amorteringsfria tilläggslånen, vilket varmt
förordas. Enahanda uppfattning företrädes av svenska riksbyggen, förening
u. p. a., och H. S. B. har förklarat sig helt dela de i promemorian framförda
förslagen och synpunkterna.
Sveriges fastighetsägareförbund finner visserligen, att i nuvarande nödläge
någon principiell invändning icke kan resas mot åtgärder av subventionskaraktär
men betonar samtidigt dels att åtgärderna icke böra göras mera
omfattande än som är oundgängligen nödvändigt dels ock att subventionssystemet
måste så utformas, att det icke kommer den ekonomiska ansvarskänslan
att slappna. Förbundet tillägger bland annat följande.
Vad beträffar det subventionerade bostadsbyggandets omfattning måste
strängt hållas i minnet, att en bostadsbyggnad är ett produktionsobjekt
med lång varaktighet och att denna ekonomiska nyttighet liksom alla andra
måste förräntas och amorteras i sedvanlig ordning. Ett bostadsbyggande
oberoende av behovet på längre sikt och utan hänsyn till de ekonomiska
förutsättningarna för företagets framtida räntabilitet kommer i det langa
loppet att medföra en desorganisation av fastighetsmarknaden och minska
förtroendet till den fasta egendomen såsom kapitalplaceringsobjekt. Ur
behovssynpunkt måste därför för varje ort ett omsorgsfullt bedömande
äga runi rörande eventuella nybyggnader och endast i sådana fall, där det
40
Kungl. Maj.-ts proposition nr 221.
kail påvisas, att en mera varaktig bostadskris föreligger eller botar att uppkomma,
finnes anledning till subventionsingrepp under förutsättning att den
enskilda företagsamheten icke därförutan kan antagas komma att leda till
erforderlig nyproduktion. Härvid bör särskilt beaktas, att rådande bostadsknapphet
på en viss ort kan vara betingad av mera tillfälliga orsaker, sammanhängande
med de av krisläget framkallade förhållandena, såsom att en
industri på orten grundlagts eller utvidgats för försvarsändamål, att en sammandragning
av militär äger rum eller dylikt. En i sådana fall genom subvention
framkallad ny bostadsproduktion kan i det långa loppet medföra en
kris för ortens hyres- och fastighetsmarknad. Yad beträffar subventionsåtgärdernas
förhållande till den enskilda företagsamheten på byggnads- och
bostadsområdet måste bestämt hävdas, att en utjämning mellan tillgång och
efterfrågan bär liksom eljest inom det ekonomiska livet äger rum genom det
privata initiativet utan det allmännas mellankomst. Därest i ett nödläge
subventionsåtgärder anses ofrånkomliga, gäller det i varje fall att tillse, att
subventionsprogrammet så utformas, att det i första hand är ägnat att stimulera
den enskilda företagsamheten.
Upsala fastighetsägareförening u. p. a. anser, att subventionen av flera
skäl hellre bör givas genom räntenedsättning å sekundär- och tertiärlånen
än genom direkt kapitaltillskott. Härom anföres väsentligen följande.
Enligt promemorian beräknas för närvarande en ränta, sannolikt inklusive
amortering, å dessa lån med 5.6 procent respektive 5.6 5 procent, medan
räntan å bottenlånet — inom halva fastighetsvärdet — utgår med 3.5 procent.
Örn subventionen lämnades med 1 procents räntenedsättning på lånen
mellan 50 och 90 procent av fastighetsvärdet, skulle detta innebära en större
förman för byggnadsföretaget än det av utredningsmannen föreslagna räntefria
kapitaltillskottet av 10 procent å fastighetsvärdet. Utredningsmannen
har också papekat, att denna subventionsform blir statsfinansiellt dyrare än
kapitaltillskottet, enär detta kan återkrävas vid stigande fastighetsavkastning,
således vid fallande penningvärde och hyrornas anpassning därtill.
Men vid en dylik utveckling minskas ju risken för förlust å lånen — sekundärkrediten
närmar sig den primära och även tertiärkrediten stabiliseras. Staten
erhåller alltså skälig ränta å utlånade belopp och subventionen har icke
medfört någon eller blott obetydlig förlust. Att under samma förhållanden
undgå förlust på grund av utebliven återbetalning av erhållna kapitaltillskott
torde ställa sig vida svårare.
Vidare skulle vid räntesubvention det enskilda initiativet vinna större
utrymme, vilket väl måste anses som en bestämd fördel ur produktionens
synpunkt. Föreningen ansluter sig till utredningsmannens mening, att subvention
medelst kapitaltillskott icke väl kan förenas med privat byggnadsverksamhet,
och såsom skäl därför vill föreningen särskilt anföra risken för
osund spekulation just i detta tillskott. En företagare utan egna tillgångar
kan med lånade medel och under hänvisning till utlovad subvention därutöver
lyckas erhålla behövlig kredit hos sina leverantörer för att få huset
färdigbyggt ^ och försålt, innan byggnadsborgenärerna fått sin likvid. De
skulle alltså utsättas för större förlustrisk än vanligt till följd av en dylik
subventionsform.
En likartad inställning intages av Gefle fastighetsägareförening u. p. a.,
som finner det tvivelaktigt, huruvida tilläggslånen komma att vara effektiva
för uppnående av en tillräcklig bostadsproduktion:
lläntegaranlien på primär- och sekundärlån upphör att vara någon för
mån för nyproducenterna i konkurrensen med det äldre bostadsbeståndet,
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
när den allmänna räntenivån ej betingar högre räntor än de garanterade,
och detta kan sägas redan hava inträtt. Skall kompensationen för nyföretagarna
lämnas i form av lägre räntor bör den garanteras under så lång tid
framåt, att den verkligen nedbringar kostnaderna i paritet med de äldre
fastigheternas. Exempelvis genom att tillförsäkra nyföretagarna en rörlig
räntesats, som med 1/2 procent understiger den ränta, som allmänna ränteläget
betingar. Först härigenom vinnes en fortlöpande förmån i konkurrensen.
Svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige anse sig
däremot båda kunna godtaga den föreslagna kapitalsubventionen, och Sveriges
industriförbund finner sig kunna tillstyrka en dylik metod.
Yad slutligen kommunerna angår så ha dessa genomgående uttalat sig
för en offentlig subvention sverksamhet. Då jag har för avsikt att i det
följande redogöra för yttrandenas innehåll beträffande den ifrågasatta fördelningen
av understödsbördan mellan staten och kommunerna, torde det
emellertid vara lämpligt, att jag först i sammanhang därmed lämnar en närmare
redogörelse för de kommunala remissinstansernas synpunkter.
Reala förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande.
Promemorian och yttrandena.
Byggnadsmateria l.
Med stöd av uppgifter som under hand erhållits från statens industrikommission
har utredningsmannen i promemorian givit en sammanställning
angående tillgången på vissa byggnadsmaterial.
Beträffande cement och tegel antages försörjningen bli tillräckligt god
för att möjliggöra den önskvärda ökningen av bostadsbyggandet.
Försörjningsläget för asfalt och asfaltpapp företer svårigheter, vilka
dock anses kunna kringgås.
Inneliggande lager av sanitetsporslin anses kunna täcka behovet under
det närmaste året, även örn råvaruimporten hämmas.
I fråga örn kopparmaterial uppgives tillgången vara så knapp, att behovet
av koppar till armatur för värme och vatten samt till elektriska installationer
(för vilka dock gummibristen anges som situationens mest kritiska
moment) endast med svårighet kan tillgodoses. Beträffande rörledningar
räknas med övergång till annat material.
Knappheten på linolja anses — därest en omdirigering av förbrukningen
kommer till stånd — icke behöva hindra bostadsbyggandet.
Vidkommande trävaruförsörjningen finner utredningsmannen, att
denna icke i och för sig kan anses lägga hinder i vägen för ökat bostadsbyggande
— även om kostnadssvårigheter kunna uppkomma med hänsyn till
bristen på lämpliga sortiment.
Vad slutligen angår tillgången på byggnads järn anföres följande.
Tillgången på armeringsjärn och balkar är för närvarande mycket knapp.
Importen från Tyskland har under det senaste året varit relativt begränsad.
Leveranser av större omfattning från de svenska järnbruken
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
kunna under det närmaste halvåret endast påräknas, om prioritet ordnas genom
industrikommissionens försorg. Vid beräkningen av den för bostadsbyggnadsverksamheten
oundgängligen nödvändiga kvantiteten torde det i varje fall bli
nödvändigt att utgå ifrån jämbesparande konstruktioner i bostadshusen. Örn
detta iakttages, synes emellertid den för det i första hand önskvärda bostadsbyggandet
erforderliga kvantiteten av armerings järn och balkar så pass begränsad,
att oöverstigliga hinder för dess framskaffande icke torde resa sig. De
organisatoriska åtgärder, som kunna vara nödvändiga för att i första hand
garantera det bäst behövliga bostadsbyggandet erforderliga kvantiteter armeringsjärn
och balkar, ha redan varit föremål för förberedande överläggningar.
Av störst intresse bland yttrandena i materialförsörjningsfrågan är givetvis
statens industrikommissions utlåtande.
I detta betonar kommissionen inledningsvis, att den utgår från att försörjningsläget
i fråga örn kol, som är erforderligt för framställning av vissa
byggnadsmaterial, icke kommer att undergå någon väsentlig förändring.
Härefter anför kommissionen följande.
Vad cement och tegel beträffar, synes tillgången på dessa båda byggnadsmaterial
kunna beräknas bliva tillräcklig för den såsom önskvärd ansedda
ökningen av bostadsproduktionen. Betongkonstruktioner, till vilka ersättningscement
lämpligen kan användas, förutsättas härvid komma till utförande
med denna cementsort.
Svårare ställer sig anskaffningen av de järnvaror, som erfordras för byggnadsverksamheten.
Tillgången av armeringsjärn är för närvarande, såsom framhållits i promemorian,
knapp i förhållande till behovet. Visserligen är å ena sidan förbrukningen
för bostadsbyggen jämförelsevis låg, men å andra sidan pågår i ingalunda
ringa omfattning byggnads- och anläggningsarbeten för andra än
bostadsändamål, exempelvis kraftstationer, industribyggnader och militära
anläggningar, där järnbehovet är jämförelsevis stort. De svenska järnverken
äro därför i stor omfattning belagda med order, för vilka måste räknas med
långa leveranstider, vanligen tre ä fyra månader. Byggnadsfirmor av mindre
omfattning, som icke regelbundet hava behov av byggnadsmaterial och därför
icke kunna ordna sin materialförsörjning på längre sikt, hava med hänsyn härtill
svårt att anskaffa järnmaterial från svenska verk, då i regel leveranserbliva behövliga
tämligen snart efter det avtal örn byggnader slutits. Detsamma
gäller i viss mån örn militära och en del andra statliga byggnadsföretag, i
fråga om vilka av olika skäl, exempelvis beviljande av anslag först vid en
mycket sen tidpunkt, materialanskaffning i god tid icke skett.
I normala tider pläga dylika hastigt påkommande behov kunna fyllas —
i den mån de svenska tillverkarna icke äro i stånd att medverka — medelst
importvara från importörernas lager eller direkt från utlandet med relativt
kort leveranstid. För närvarande äro tyvärr möjligheterna att anlita importerad
vara avsevärt inskränkta. Det har för innevarande år över huvud visat
sig svårt att avtalsvägen säkerställa import av särskilt armeringsjärn i tillräcklig
omfattning. Därtill kommer att man, såsom erfarenheten visat, måste vid
leverans från utlandet i nuvarande läge räkna med mycket långa och framförallt
osäkra leveranstider. Den aktuella, av den hårda vintern förorsakade, mycket
kännbara inskränkningen av befraktningsmöjligheterna sjöledes, i vilket förhållande
man väl knappast vågar räkna med ändring till det bättre förrän
43
Kungl. May.ts proposition nr 221.
under nästkommande april månad, kommer att medföra, att nämnvärd tillförsel
av järn från utlandet tills vidare icke kan med säkerhet påräknas. Nu
förefintliga lager Iros importörerna av ifrågavarande slag av material torde
vara relativt obetydliga. För vissa järnvaror, såsom bredflänsbalkar och
grövre balkar av normalprofil, vilka icke tillverkas inom landet, är man helt
hänvisad till import.
Nämnda omständigheter väga så mycket tyngre, som man måste rakna med
att en avsevärd del av det för bostadsbyggande erforderliga järnmaterialet
måste kunna levereras redan i mars—maj månader i de fall, da bostäderna
skola vara färdiga för inflyttning under nästkommande höst.
Kommissionen har under medverkan av svenska järnbalkgrossisters
förening och de svenska järnbruken samt i samarbete med statens byggnadslånebyrå
undersökt möjligheten av att säkerställa tillgången av balkar och
armeringsjärn till bostadsbyggen av den angelägenhetsgrad, att statsunderstöd
i form av tertiärlån för dem anses kunna komma ifråga. Sannolikt kan
tillgången av nämnda material under första halvåret 1942 tryggas i en omfattning,
som motsvarar ett byggnadsprogram av 160 ä 180 miljoner kronor,
under den uttryckliga förutsättningen, att järnbesparande konstruktioner
komma till användning. Kommissionen vågar i nuvarande läge icke räkna
med att genom dess medverkan större kvantiteter järn skola ställas till förfogande
utan att andra behov bliva betänkligt tillbakasätta.
I vilken utsträckning en utökning av byggnadsprogrammet utöver den angivna
volymen kan bliva möjlig genom anlitande av de förråd av armeringsjärn
och balkar, som kunna finnas i lager hos byggherrar och byggmästare,
undandrager sig bedömande.
I fråga örn stålrör torde möjligheterna att fylla behovet genom import
och inhemsk tillverkning vara tillfredsställande.
Yad däremot angår gjutna rör, framförallt s. k. normalrör, som användas
för avlopp i bostadshus, torde man böra räkna med knapp tillgång. Den inhemska
tillverkningskapaciteten är liten, särskilt i fråga örn raka rör, och
importmöjligheterna uppgivas vara rätt begränsade. Tillverkningen inom
landet torde möjligen kunna något utökas; dock komma de svenska rören
att betinga avsevärt högre pris än de utländska.
Tillgången av plåt är över huvud taget knapp, beroende på såväl stor
förbrukning för en mängd olika ändamål som otillräckliga importmöjligheter.
Sannolikt komma svårigheter att möta i fråga örn tillfredsställandet av plåtbehovet.
Dock torde man kunna utgå ifrån, att tillgången av radiatorer, som
tillverkas av tunnplåt, kan bliva tillfredsställande.
Kopparrör till vattenledningar kunna icke påräknas till bostadsbyggnader,
utan måste till dessa ledningar användas rör av annat material. För tilldelning
av koppar till elektriska ledningar torde, under förutsättning att försörjnmgsläget
icke genom nytillkommande omständigheter avsevärt försämras, bliva
möjligt att tillämpa samma principer som för närvarande.
Tillgången på övriga för husbyggandet erforderliga materialier synes for
närvarande ej lägga hinder i vägen för genomförandet av ett byggnadsprogram
i föreslagen utsträckning under förutsättning av ali möjlig sparsamhet. Kommissionen
vill emellertid reservera sig för de förändringar i försörjningsläget,
som kunna inträffa särskilt i fråga örn sådana materialier, för vilkas framställning
råvara måste importeras. Detta iir fallet med byggipidspapp, som
kan tillverkas endast i den mån importerad asfalt står till förfogande.
Kommissionen vill slutligen framhålla, att ett tillgodoseende av förevarande
större bostadsbyggnadsprogram möjligen kan komma att göra det
nödvändigt atl i viss män inskränka annan byggnadsverksamhet.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Bristen på bly påtalas i ett av drätselkammaren i Nyköping åberopat yttrande,
vilket avgivits av stadens byggnadschef:
I promemorian namnes icke bristen på ett viktigt material, nämligen bly
för tätning av avloppsrörskarvar. Industrikommissionen har meddelat förbud
för användning av bly till sådant ändamål, och försök har gjorts att
använda cementbruk som ersättning. Enligt min mening borde emellertid
bly alltid fa användas till exempelvis liggande ledningar inom byggnaden
ovanför källarö] älklaget eller åtminstone till sådana delar, som äro svåråtkomliga,
exempelvis liggande ledningar i badrumsgolv. Skulle emellertid
landets försörjning nied bly vara så knapp, att användandet av detta material
icke skulle få, ifrågakomma för omnämnda arbeten, torde anstalter snarast
vidtagas för import eller inhemsk tillverkning av annat lämpligt tätningsmaterial.
Statens arbetsmarknadskommission har i sitt utlåtande fäst uppmärksamheten
på att andra ur försörjningssynpunkt angelägna arbeten, bland annat
kraftverksbyggen, under detta år kunna väntas medföra ökad belastning å
tillgången på för bostadsbyggande användbart material, varför viss konkurrens
i detta avseende måste förutses.
Uttalanden av mera allmän innebörd ha gjorts av socialstyrelsen och
Sveriges industriförbund.
Socialstyrelsen anser sålunda, att en grundlig undersökning av möjligheterna
att disponera inom landet befintliga förråd av byggnadsvaror för den
tilltänkta bostadsproduktionen och att finna ersättning för sådana materialsorter,
som på grund av avspärrningen icke äro att tillgå, torde böra äga rum,
innan mera omfattande statliga produktionsfrämjande åtgärder vidtagas. De i
promemorian omnämnda förberedande överläggningar, som hållits rörande
de organisatoriska och andra åtgärder, som kunna vara nödvändiga för att
i första hand tillförsäkra det bäst behövliga bostadsbyggandet erforderliga
kvantiteter av byggnadsjärn m. m., synas styrelsen böra fortsättas.
Industriförbundet vill — under framhållande av att bristen på vissa byggnadsmaterial
uppenbarligen kommer att medföra en viss sänkning av bostadsutrustningens
standard — varna för att denna standardsänkning drives så
långt, att de nybyggda husen komma i något slags krisklass. För att undvika
detta anser förbundet det vara av vikt, att örn en ransonering blir nödvändig,
denna tar hänsyn till det mellan olika platser starkt växlande behovet.
Transportväsendet.
Med ledning av en av statens trafikkommission på Kungl. Maj:ts uppdrag
verkställd undersökning (betänkande den 17 november 1941) rörande möjligheterna
att göra nödvändiga besparingar på motorfordonstrafikens område
har utredningsmannen sammanfattningsvis anfört följande.
Uppenbart är att byggnadsverksamheten, som tidigare jämte bränsleförsörjningen
tagit en synnerligen stor del av den yrkesmässiga lastbilstrafiken
och även lastbilar i firmaägo i anspråk, kommer att i så stor utsträckning som
över huvud är möjligt få övergå till att utnyttja andra transportmedel. Detta
gäller såväl tillförseln av byggnadsmaterial till byggnadsplatserna som den
45
Kanyl. Maj:ts proposition nr 221.
mycket gummislitande bortforslingen vid schaktnings- och bergsprängningsarbeten
i samband med grundläggningen. Överföringen i erforderlig mån till
andra transportmedel kan resa vissa organisatoriska problem och vara förenad
med ökade kostnader. Såväl transportproblemen som de mer eller mindre
förlängda leveranstiderna från producenter av vissa byggnadsmaterial måste
betinga att byggnadsföretagarna i tid planera för sina byggen. Några absoluta
hinder för utförandet av önskvärt bostadsbyggande lär transportapparatens
kapacitet emellertid näppeligen komma att resa.
Mot vad utredningsmannen sålunda anfört har statens trafikkommission
förklarat sig i stort sett icke ha någon erinran att göra.
Kommissionen anför vidare bland annat.
Tillgången på lastbilar, varom transportproblemet lär i främsta rummet
röra sig, är emellertid i nuvarande bristläge begränsad. Igångsättandet på
en ort av en omfattande byggnadsverksamhet med ökat behov av transporter
kan medföra, att ytterligare knapphet på bilar uppstår och därmed olägenheter
inom den allmänna samfärdseln, som kunna bliva kännbara, örn ej särskild
försiktighet och omsorg beträffande transporterna för byggnadsverksamhetens
del iakttages.
Kommissionen har i annat sammanhang tidigare framhållit, att vid den i
krisläget påkrävda väsentligt ändrade fördelningen av transportuppgifterna på
olika trafikmedel också ändrade befordringsförhållanden måste uppstå, avseende
såväl befordringstid och befordringsbekvämlighet som befordringskostnad.
Med beaktande härav framstår det som oundgängligen nödvändigt,
att på varje ort planläggningen av byggnadsföretagen sker med beaktande av
förutsättningen, att för de såväl längre som kortare tilltransporterna av bygg;
nadsmaterial m. m. måste brukas transportmedel och transportvägar, vilka i
motsats till lastbilar icke betinga konsumtion av smörjolja och bilgummi.
Tillförseln av byggnadsmaterial m. m. sjö- eller järnvägsledes måste disponeras
så, att körvägen för lastbil från kaj respektive järnvägsstation till byggnadsplatsen
blir den kortast möjliga.
Ävenså bör icke få ifrågakomma den särskilt ringslitande körningen i husgrunder
eller i allmänhet på obanade vägar till och inom byggnadstomterna.
Borttransporterna från byggnadsplatserna, såsom av grundgrävningsmassor,
massor från planeringsarbeten m. m. dylikt, måste ske till möjligast nära
anordnade lossningsplatser o. s. v. I största möjliga omfattning böra användas
lastbilar burna av personbilsdäck, i följd varav en ofta diskuterad ombyggnad
eller nybyggnad av lastbilar till användning av personbilsringar bör —
i en för den ökade husbyggnadsverksamheten erforderlig omfattning — vid
planläggningen av byggnadsföretagen finansieras av eller åtminstone givas
nödigt stöd utav dessa. Uppenbart är också, att vid planläggningen av de
olika byggnadsföretagen måste beaktas angelägenheten att beträffande, de
ofrånkomliga lokala transporterna — särskilt lastbilstransporterna — icke
flera företag på en gång igångsättas än vad som kan motsvara kapaciteten hos
de å orten tillgängliga hästfordonen och de — även genom skifteskörning
relativt utökade — lastbilarna samt genom örn- och nybyggnad iordningställda
lastbilarna.
Vid bedömandena härvidlag får även den omständigheten tagas i betraktande,
att tiden för upptagande av en ökad byggnadsverksamhet under 1942
— särskilt i avsikt att vinna färdiga resultat redan till 1 oktober 1942 — lär
få anses vara långt framskriden. Det måste ännu återstå att träffa åtskilliga
förberedelser och utföra betydande planläggningsarbeten, innan ett mera all
-
46
Kungl. Majlis proposition nr 221.
mänt igångsättande av olika byggnadsföretag kan ske. Någon forcering av
byggnadsarbetet lär vara utesluten under nu rådande förhållanden.
Kommissionen kan i det hela taget dela utredningsmannens uppfattning,
att transportapparatens kapacitet för närvarande och för den närmast förutsebara
framtiden icke bör lägga några bestämda hinder i vägen för utförande
av,det bostadsbyggande, som kan, socialt sett, vara det mest, eller rättare sagt
måhända, oundgängligen nödvändiga. Kommissionen räknar härvid med att
de — i samband med en sålunda efter de mest trängande behoven anpassad
byggnadsverksamhet — uppkommande transportproblemen skola kunna efterhand
lösas, örn blott vad kommissionen nu anfört noggrant iakttages.
Till dessa uttalanden måste kommissionen emellertid foga en under
rådande tidsförhållanden naturlig reservation. Bristläget för transportmedlen
kan komma att förvärras och — ännu obestämbart när och i vilken omfattning
— nödga till ytterligare allmänna eller speciella trafikrestriktioner. Vid planläggningen
av byggnadsföretagen till omfång, tidpunkt och tidslängd måste
därför även denna omständighet tagas i betraktande, så att det ej i följd av
på förhand icke beaktade förhållanden inträffar, att påbörjade byggnadsföretag
på grund av avsaknaden av nödiga fortsatta transportmöjligheter icke
kunna färdigställas.
Ehuru på sidan örn frågan angående möjligheterna att bedriva en byggnadsverksamhet
med hänsyn till de därmed förbundna transportbehoven vill
kommissionen till slut framhålla angelägenheten för det av dispositionerna
för bebyggelsen berörda trafikväsendet, att vid planläggandet av nya byggnadsföretag
för bostadsändamål uppmärksamhet även ägnas spörsmålet om
kommunikationerna för invånarna i de nya eller förstorade bostadsområden,
som skola tillskapas. I nuvarande bristläge i fråga örn bilförnödenheter, särskilt
ringgummi av grövre dimensioner, är det nämligen av vikt, att man vid
förbindelsernas anordnande icke härutinnan litar till omnibuslinjer utan till
förbindelser medelst spårvagn eller järnväg.
H. S. B. har särskilt velat framhålla vikten av att byggnadsverksamhetens
biltransportproblem ordnas, ej minst i fråga om utnyttjandet av däck från avregistrerade
bilar.
Arb etsk reif tu fö rs ärjning en.
Den tredje av de reala förutsättningarna för en ökad bostadsbyggnadsverksamhet
-— tillgången på arbetskraft — har i promemorian ägnats en ganska
ingående granskning. Av utrymmesskäl torde jag här få nöja mig med att i ett
tämligen kortfattat referat sammanställa utredningsmannens synpunkter. I
övrigt torde jag få hänvisa till sid. 40—48 i promemorian.
Utredningsmannen har i sin framställning först undersökt den nuvarande
tillgången på byggnadsarbetskraft. Härvid har i promemorian till
en början påpekats, att bostadsbyggandet under det senaste året spelat en
långt mindre roll för den totala sysselsättningen av byggnadsarbetare än
under föregående högkonjunktur och i själva verket en underordnad roll i
förhållande till byggnadsarbeten för andra ändamål. Med stöd av tidigare
gjorda utredningar rörande bostadsbyggandets relativa andel inom den totala
byggnadsindustrin samt på grundval av nyligen gjorda beräkningar av storleken
hos den för industriella behov inriktade byggnadsverksamheten har utredningsmannen
■— som vidare ansett sig kunna antaga, att reparations- och
ändringsarbeten under 1941 varit av ungefär samma omfattning som år 1939
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
— uppskattat den totala byggnadsvolymens sammankrympning från hösten
1939 till hösten 1941 till 42 procent. Då sysselsättningsstatistiken för sistnämnda
tidpunkt visar ett indextal av 61 och följaktligen god överensstämmelse
konstaterats med det på teoretisk väg utvunna resultatet (100 — 42 =
58) har utredningsmannen ansett sig kunna uppskatta antalet på hösten 1941
i byggnadsarbete sysselsatta arbetare till 60 procent av motsvarande antal
under hösten 1939, vilket uppgick till 150,000. Sysselsättningsminskningen
skulle alltså beröra ungefär 60,000 man. Då emellertid det vägda genomsnittet
av den faktiska arbetslösheten inom de fyra i byggnadsindustrin engagerade
fackförbunden under augusti—september 1941 stannat vid 17.o procent har
utredningsmannen -— med frånräknande av ett sannolikt i överkant beräknat
antal arbetsoförmögna och partiellt arbetsföra — funnit de i vanlig mening
arbetslösa kunna beräknas till ungefär 13,000. Summan av arbetande och
arbetslösa byggnadsarbetare under augusti—september 1941 har fördenskull
uppskattats till cirka 105,000 man, vilket skulle innebära att vid samma tidpunkt
omkring 50,000 man av 1939 års byggnadsarbetarstam voro inkallade i
militärtjänst eller hade överflyttats till andra verksamhetsgrenar. Under
antagande att 35,000 arbetare överflyttats, har utredningsmannen sökt utröna
huru många av dessa, som kunna utan våda för andra viktiga grenar av folkförsörjningen
återföras till byggnadsindustrin. Körande antalet i skogsarbete
sysselsatta, vilka anses icke böra återföras, säges i promemorian att »15,000
förefaller antagligt i underkant, 20,000 antagligt i överkant och 25,000 osannolikt
högt». En rest av minst 10,000 man och sannolikt avsevärt mera skulle
alltså ha överförts till annat än skogsarbete. Av dessa antages en del ha övergått
till andra viktiga folkförsörjningsarbeten medan åter en del utan nackdel
bör kunna återföras till byggnadsindustrin. Sammanfattningsvis anföres
härom följande.
I varje fall torde kunna sägas, att till det antal av verkligt arbetslösa, som
uppskattats till minst 13,000 man vid säsongkulmen hösten 1941, kan läggas
ytterligare några tusen man byggnadsarbetare, som sysselsättas på arbeten
av ur folkförsörjningssynpunkt nu mindre angeläget slag än bostadsbyggande.
Alla här gjorda uppskattningar ha medvetet och genomgående gjorts så, att
slutsumman av antalet byggnadsarbetare, som kunna betraktas som disponibla
för bostadsbygge utan inkräktande på arbetskraftsförsörjningen på mera
angelägna arbetsområden, hållits i underkant. Med hänsyn tagen därtill, att
de kumulerade säkerhetsmarginalerna i deluppskattningarna ge en stor säkerhetsmarginal
för slutuppskattningen, synes det omdömet befogat, att under i
övrigt lika förutsättningar (med avseende bland annat på den faktiska mobiliteten
hos arbetslös och halvsysselsatt arbetskraft) skulle en sysselsättning
inom byggnadsverksamheten under augusti—september 1941, överstigande
den faktiska med bortåt 20,000 man (och måhända mera), lia varit möjlig utan
eftersättande av arbetskraftsförsörjningen på mera angelägna arbetsområden.
Utredningsmannen övergår härefter till att beräkna de krav på arbetskraft,
som den planerade ökningen i bostadsbyggandet kan medföra. Med
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
utgångspunkt från förutberörda uppgift angående bostadsbyggandets relativa
betydelse inom byggnadsindustrin finner utredningsmannen, att en fördubbling
av 1941 års bostadsbyggnadsvolym skulle under högsäsong medföra en
ökning av 1941 års sysselsättningsvolym vid motsvarande tidpunkt av ungefär
23 procent eller omkring 20,000 man. Under förutsättning att annan byggnadsverksamhet
än bostadsbyggande blir av samma omfattning som 1941
skulle alltså, enligt utredningsmannen, den föreslagna bostadsbyggnadsutvecklingen
tämligen jämnt suga upp den såsom minimum betecknade mängden
av »fritt disponibel» arbetskraft.
Vid undersökning av vilken omfattning byggnadsverksamheten för andra
ändamål än bostadsbyggande kan tänkas få har utredningsmannen funnit att
under 1942 endast obetydliga förskjutningar kunna väntas inträffa i fråga örn
den industriella och kommersiella byggnadsverksamheten. Beträffande posten
»ändringar och reparationer» har en behovsminskning förutsetts. Med hänsyn
till den stora relativa betydelsen av sistnämnda slag av arbeten torde
sålunda, enligt utredningsmannens uppfattning, byggnadsindustrins sysselsättningsutveckling
under innevarande år icke lägga hinder i vägen för ett
ökat bostadsbyggande.
å andra sidan kunna ■—- framhålles det i promemorian — andra viktiga
försörjningsgrenar under 1942 ställa ökade anspråk på arbetsmarknaden.
Skogsbruket och torvupptagningen torde således tillsammans komma att
kräva betydande tillskott av arbetskraft. Huruvida och hur mycket dessa
poster kunna komma att balanseras av förändringar i sysselsättningen på industriella
och andra områden har utredningsmannen icke ansett sig kunna
bedöma; för att belysa de proportioner det här gäller, framhålles, att en fördubbling
av bostadsbyggandet vid oförändrad övrig byggnadsverksamhet
i fråga örn arbetskraftsanvändning motsvarar en förändring av ett par procent
av sysselsättningen inom industri och samfärdsel.
I anslutning härtill anföres vidare bland annat.
Beträffande byggnadsarbetsmarknadens ställning i hela arbetsmarknadssammanhanget
för närvarande må erinras följande: För det första har under
de två senast gångna åren byggnadsarbetsmarknaden i högre grad än någon
annan mera betydande del av arbetsmarknaden lämnat bidrag till bristområdena;
de på byggnadsområdet kvarvarande bestå därför sannolikt till
förhållandevis stor del av sådana, som av olika skäl icke lämpa sig för överflyttning
till ovana arbeten. För det andra har till följd av bostadsmarknadsutvecklingen
bostadsbyggandet ryckt upp i en långt högre angelägenhetsklass
än tidigare. Föreställningen, att bostadsbyggandet skulle lämpligen
kunna tjänstgöra som en slags allmän reservoar, varifrån andra arbetsområden
kunde förse sig i mån av behov — en föreställning, som kunde ha fog till
en viss gräns under krisens tidiga skede — har genom den senare utvecklingen
kommit att bli betänkligt otidsenlig.
Det bör kraftigt understrykas, att en fördubbling av bostadsbyggandet
från den lågt nedpressade nivå, som gällt det senaste året, icke betyder någon
stor förändring på arbetsmarknaden, betraktad i dess helhet.
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Att framhålla denna omständighet är angeläget bland annat med hänsyn till
de ingalunda negligeabla farhågorna, att en sådan ökning skulle kunna framkalla
en tillströmning och återströmning till byggnadsmarknaden av arbetskraft,
som där icke kunde sysselsättas, varigenom andra arbetsområden kunde
berövas nödvändig arbetskraft men arbetslösheten inom byggnadsfacken bli
bestående. Med hänsyn till förhållandena inom byggnadsarbetsmarknaden
torde ett arbetsförmedlingstvång på området icke lämpligen kunna ifrågasättas.
Däremot är det av vikt att upplysning sprides för att motverka illusoriska
föreställningar örn betydelsen ur arbetsmarknadssynpunkt av åtgärder
att i nuvarande läge öka bostadsbyggandet. Det är även givet att i dessa
frågor ständig kontakt bör upprättas mellan arbetsmarknadskommissionen
och byggnadslånebyrån.
Bland yttrandena i fråga örn arbetskraftsförsörjningen är främst att beakta
vad statens arbetsmarknadskommission anfört.
Kommissionen har inledningsvis förklarat sig icke lia något att erinra mot
de i promemorian framlagda kalkylerna örn byggnadsarbetarnas arbetsförhållanden
under de senaste åren. I anslutning till utredningsmannens uttalande
att en fördubbling av bostadsbyggandet under 1942 synes möjlig utan anlitande
av annan än ledig byggnadsarbetskraft framhåller kommissionen, att man har
att räkna med en avsevärd ökning av andra anläggningsarbeten, främst vattenkraftsanläggningar.
Jämväl materialanskaffningen för dessa arbeten samt för
den föreslagna bostadsbyggnadsverksamheten torde taga en mycket stor
arbetarstam i anspråk, tillägger kommissionen, som vidare räknar med att jordbruket
år 1942 åtminstone periodvis kan komma att i någon mån rikta arbetskraftsanspråk
mot byggnadsarbetarna. Oavsett detta anses emellertid sannolikheten
tala för att tillräcklig arbetskraft för bostadsbyggandet skall kunna
erhållas.
Härefter anför kommissionen bland annat följande.
Kommissionen måste för sill del ansluta sig till de i promemorian omnämnda
farhågorna, att den avsedda ökningen av bostadsbyggandet skulle
kunna framkalla en tillströmning och återströmning till byggnadsmarknaden
av arbetskraft, som där icke kunde sysselsättas, varigenom andra arbetsområden
kunde berövas nödvändig arbetskraft men arbetslösheten inom byggriädsfäckön
bil bfiståcndG.
Enligt kommissionens förmenande måste därför åtgärder vidtagas för att
förhindra att på orter, där bostadsbyggnadsverksamhet i avsevärd omfattning
kan väntas komma till stånd, samlas byggnadsarbetare, av vilka endast en
mindre del kan vinna sysselsättning i orten. Att söka motverka illusoriska
föreställningar örn bostadsbyggandets sysselsättningsmöjligheter torde i och
för sig vara välbetänkt men icke tillräckligt för att helt förhindra befarade
missförhållanden av nyss angiven art.
Den föreslagna byggnadsproduktionen avses komma till stånd genom särskilt
stöd i form av tilläggslån till företag, för vilka beviljas tertiärlån av
statsmedel. I fråga om alla byggnadsföretag, till vilka av statsmedel utgives
lån eller bidrag till kommun eller enskilda, gäller skyldighet för lån- eller
bidragstagaren att till arbetsmarknadskommissionen avlåta anmälan om företaget
samt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter kommissionen eller, efter
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 221. “G 4a 4
50
.Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 221.
dess bemyndigande, länsarbetsnämnd meddelar i avseende å vad som skall iakttagas
vid nyanställning av arbetskraft, allt linder förutsättning att minst 10
arbetare kunna beräknas bli sysselsatta vid företaget och jämlikt bestämmelser
i övrigt i Kungl. Majlis cirkulär den 18 april 1941 (Sv. förf.-sami. nr 220). Kommissionen
respektive länsarbetsnämnd brukar i dessa fall föreskriva att vederbörande
byggherre helt eller i viss utsträckning skall tillgodose arbetskraftsbehovet
för företaget genom anlitande av den offentliga arbetsförmedlingen.
Utredningsmannens uttalande, att med hänsyn till förhållandena inom byggnadsarbetsmarknaden
ett arbetsförmedlingstvång på området icke lämpligen
torde kunna ifrågasättas, torde väl närmast avse, att arbetskraftsbehovets
täckande icke skall helt bindas till uttagning genom den offentliga arbetsförmedlingen
speciellt beträffande de bostadsbygganden, för vilka de föreslagna
tilläggslånen skulle ifrågakomma. Kommissionen, som redan nu i förekommande
fall plägar medgiva anställning av någon mindre del av arbetsstyrkan
(specialarbetare och dylikt) på annat sätt än genom arbetsförmedlingen, finner
angeläget att bestämmelserna enligt förenämnda cirkulär skola tillämpas även
för den nu föreslagna byggnadsverksamheten, detta med hänsyn till dels
risken för återströmning av arbetskraft från andra viktiga arbetsområden,
särskilt skogsbruket, dels ock utfästelser från kommissionens sida. Kommissionen
har nämligen för att få till stånd en högst angelägen utökning av
arbetsstyrkan i skogsbruket utlovat sin medverkan till att de arbetslösa byggnadsarbetare,
som åtagit sig skogsarbete på annan ort och därigenom mistat
den omedelbara kontakten med arbetstillfällena i hemorten, icke skulle komma
i ett sämre läge än örn de stannat hemma. Kommissionen saknar emellertid
anledning att påyrka längre gående bestämmelser för dessa arbetens vidkommande.
Kommissionen kan i nuvarande läge icke bestämt angiva på vilket sätt
nu berörda spörsmål böra lösas. Vid ärendets förberedande behandling har
ifrågasatts, huruvida en åldersspärr nedåt (givetvis med vissa dispensmöjligheter)
borde uppställas beträffande arbetskraft för den föreslagna bostadsbyggnadsverksamheten,
vilken i än högre grad än den hittillsvarande tertiärlåneverksamheten
är att anse såsom statssubventionerad. En sådan anordning
skulle exempelvis kunna utformas sålunda, att inga arbetare under 35
eller 40 års ålder finge anställas vid dessa företag utan särskilt medgivande
av kommissionen. Detta skulle givetvis vara ägnat att reducera risken för en
ökad återströmning av byggnadsarbetare från skogsbruket respektive en
minskad tillströmning till skogsbruket av yngre byggnadsarbetare, som där
skulle söka sin utkomst. Med hänsyn till den hämmande verkan på företagareintresset
som en dylik anordning skulle kunna innebära, och till angelägenheten
av fortgående nyrekrytering av yrkesarbetare inom byggnadsindustrin,
har kommissionen emellertid icke velat föreslå en sådan anordning. Kommissionen
utgår för sin del från att den med stöd av förenämnda cirkulär
skall kunna vidtaga de organisatoriska åtgärder som erfordras beträffande den
nya bostadsbyggnadsverksamheten med hänsyn till arbetsmarknadsläget vid
den tid, då arbetena skola påbörjas. Givetvis bör — såsom utredaren anför —
i hithörande frågor ständig kontakt upprättas mellan kommissionen och statens
byggnadslånebyrå.
I detta sammanhang är vidare att märka, att socialstyrelsen i sitt utlåtande
förklarat sig icke ha något att erinra mot vad i promemorian anförts beträffande
arbetskraftsförsörjningen.
Slutligen är att påpeka, att länsstyrelsen i Jönköpings län uttryckt farhågor
för att nuvarande beredskapsinkallelser kunna ha rubbat utredningsmannens
kalkyler angående arbetskraftsförsörjningen.
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Byggnadskostnadernas utveckling.
Promemorian.
I promemorian lämnas inledningsvis en allmän redogörelse för prisutvecklingen
å byggnadsmaterial, belyst av olika index. Enligt svenska handelsbankens
index, som uträknas kvartalsvis med 1935 som bas, har sålunda
indextalet för september 1941 stigit till 144.6, vilket innebär en höjning med
29 procent jämfört med mars 1939 och med 6.3 procent i jämförelse med september
1940. Socialstyrelsens index, som är mera detaljerat, utvisar att
byggnadskostnaderna för ett smalhus i Stockholm på hösten 1941 lågo 26.6
procent högre än vintern 1938—39, motsvarande en höjning under det senaste
året med 8.i procent. Motsvarande beräkningar för ett i Malmö uppfört hus
visa en kostnadsstegring från sommaren 1939 till hösten 1941 av 27.5 procent,
överensstämmelsen mellan dessa tre beräkningar får — säger utredningsmannen
— anses tillfredsställande.
Härefter anföres i promemorian väsentligen följande.
Den utsträckning, i vilken olika kostnadsfaktorer bidragit till den inträffade
stegringen av byggnadskostnaderna, studeras bäst i socialstyrelsens
beräkningar. Det framgår av dessa, att lönerna från början av 1939 fram
till hösten 1941 stigit med 5.8 %, medan stegringen av materialpriserna uppgår
till 44.4 % och av övriga omkostnader till 22.9 %. Icke mindre än 80 %
av hela kostnadsstegringen beror sålunda på höjda materialpriser, medan
arbetskostnaderna endast bidragit med 8.5 % och övriga kostnader med 11.6 %
av den totala fördyringen.
Takten i prisstegringen har under det senaste året varit tämligen jämn.
Indextalet, som var 117 för oktober 1940, steg sålunda till 121 i april 1941,
125 i juli 1941 och 127 för oktober 1941. I jämförelse med stegringen under
första krigsåret har uppgången under det andra varit väsentligt mindre.
Arbetskostnaderna ha endast obetydligt bidragit till stegringen av byggnadskostnaderna
under kriget. Uppgången av arbetskostnaderna faller dessutom
praktiskt taget helt på det första krigsåret.
Som nyss framhållits ha stegrade priser på olika byggnadsmaterial varit
den främsta orsaken till fördyringen av byggnadskostnaderna. Örn bakgrunden
till denna prisstegring gäller alltjämt i huvudsak vad 1940 års byggnadskostnadssakkunniga
anförde i sitt betänkande (jfr särskilt kap. 6). Till stor del
bottnar prisstegringen i likartade kostnadsstegringar för alla materialleverantörer,
yttrade de sakkunniga, som formulerade sina slutsatser på följande
sätt: »I föreliggande situation äro enligt de sakkunnigas mening möjlig
heterna
att åstadkomma en prissänkning för byggnadsmaterialen relativt begränsade.
De nämnda kostnadsstegringarna äro icke betingade av förhållanden
inom byggnadsindustrien och kunna endast i begränsad utsträckning påverkas
från denna. I vissa fall undandraga de sig helt ingripande från de
svenska statsmakternas sida. Yad som av dessa kan åtgöras, inskränker sig
främst till en sådan priskontroll, som i möjligaste mån söker hålla tillbaka
prisstegringarna på byggnadsmaterial.»
52
Kungl. Majlis proposition nr 221.
Denna framställning äger i huvudsak giltighet också beträffande utvecklingen
under det senaste året. De ytterligare prisstegringarna på byggnadsmaterial
sammanhänga i allmänhet med kostnadsstegringar, som direkt förorsakats
av krigsförhållandena. Så spelar den övergång från kolbränsle till
vedbränsle, som i betydande utsträckning måst äga rum, stor roll ur kostnadssynpunkt.
Även andra sådana av krisen betingade produktionsomläggningar
ha bidragit till att höja kostnaderna.
Under det senaste året har priskontrollen efter hand ytterligare utbyggts,
så att den numera omfattar flertalet byggnadsmaterial. En ytterligare utvidgning
av densamma kan väntas inom en nära framtid. Därjämte har kontrollen
i vissa avseenden skärpts. Så har den i början tillämpade metoden, att endast
efter krigsutbrottet inträffade kostnadsstegringar beaktades, i vissa fall ersatts
av en grundlig granskning av samtliga tillverkningskostnader. De principer,
som priskontrollnämnden tillämpar vid sin prövning av prisärenden, äro i
stort sett desamma, som gällt allt från priskontrollarbetets början. I huvudsak
innebära de, att endast direkta kostnadsstegringar ansetts motivera höjda
priser. Däremot har ökad knapphet i och för sig icke erkänts som ett tillräckligt
motiv för en prishöjning. Företagen ha sålunda icke medgivits att
fördela sina fasta kostnader på en minskad omsättning, när produktionen av
en eller annan anledning måst inskränkas.
En analys av socialstyrelsens byggnadskostnadsindex utvisar för det första,
att trävaror och snickerier svara för en mycket betydande del -— i runt tal
fjärdedelen — av den stegring, som byggnadskostnaderna undergått under
det senaste året. Priserna voro på trävarumarknaden relativt låga under
1938 men stego under våren och sommaren 1939. Under det första krigsåret
inträffade en mycket måttlig ytterligare prisstegring. När 1940 års byggnadskostnadssakkunniga
utförde sina undersökningar under senare delen av 1940,
var situationen ännu tämligen oklar. Tendenser i såväl prisstegrande som
prissänkande riktning balanserade mot varandra, utan att något tydligt utslag
i någondera riktningen kommit till synes.
Ännu under första halvåret 1941 var utvecklingen på trävarumarknaden i
stort sett tämligen lugn, ehuru en viss prisrörelse uppåt började göra sig
märkbar. Denna var emellertid icke av sådan styrka, att den föranledde något
ingripande från priskontrollnämndens sida.
Läget har under hösten 1941 blivit ett annat. Resultaten från kronoskogsauktionerna
visade sålunda en mycket betydande uppgång av priserna.
Under hösten 1941 ha även priserna på sågade trävaror stigit. Uppgången
har varit något varierande i olika delar av landet och för olika sortiment.
Allmänt kan sägas, att trävarupriserna i slutet av 1941 ligga 30 å 50 % högre
än i början av 1939.
Resultatet av kronoskogsauktionerna 1941 har föranlett priskontrollnämnden
att upptaga vissa utredningar. En fråga, som härvid reste sig, var den,
huruvida prisstegringarna berodde på knapphet på trävaror. Det var därför
en angelägenhet av vikt för priskontrollnämnden, att först och främst erhålla
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
en överblick över försörjningsläget med trävaror och utvecklingen av de
faktorer, som påverka detta. Den undersökning, som genomförts härom,
utvisar, att man har att räkna med ett totalt avverkningsbehov, som för
1941/42 ligger 16 procent över den faktiska totala avverkningen 1940/41. Till
jämförelse kan nämnas att den sålunda beräknade behövliga avverkningen
1941/42 nära nog exakt motsvarar den faktiska avverkningen under rekordåret
1936/37; den större vedavverkningen 1941/42 kräver dock mera arbetskraft.
Dessutom har priskontrollnämnden påbörjat en undersökning rörande de
kostnadsstegringar, som påverkat trävarumarknaden. Denna undersökning
är ännu icke slutförd. Då resultatet av densamma föreligger, ämnar
priskontrollnämnden upptaga förhandlingar med representanter för olika
intressegrupper på området örn prisfrågorna. På nuvarande stadium synes
något besked i dessa frågor icke kunna erhållas. Utvecklingen hittills
synes göra en prisreglering ofrånkomlig; ännu är dock intet avgjort beträffande
formerna för en sådan. Man synes dock kunna förvänta, att de ytterligare
prishöjningar på sågade trävaror, som eventuellt visa sig nödvändiga,
skola kunna hållas inom tämligen snäva gränser.
Vad härefter angår de sammanlagda kostnaderna för betong ha dessa
visserligen stigit starkt sedan före kriget eller enligt socialstyrelsens beräkningar
med 60 procent; uppgången under det senaste året är emellertid
måttlig, 6.7 procent. Yarje vidtagen prishöjning på cement har varit underställd
priskontrollens prövning.
För tegel har den totala prisstegringen sedan 1939 uppgått till mellan 20
och 30 %. Priserna höjdes första gången under andra halvåret 1940 med
upp till omkring 12 % och en andra gång under hösten 1941 med ytterligare
ungefär lika mycket. Vid det senare tillfället var frågan underställd priskontrollnämndens
prövning, som därvid utförde vissa kostnadsberäkningar
vid ett tiotal tegelbruk. De inträffade kostnadsstegringarna varierade starkt
de olika bruken emellan. Den helt dominerande kostnadsstegringen hade
uppkommit genom övergången från kolbränsle till inhemskt bränsle. Därjämte
ha stegrade transportkostnader inverkat. — För gasbetong har prisutvecklingen
varit likartad den för tegel.
Beträffande priserna på handelsjärn förelåg under 1940 en överenskommelse
mellan järnbruken och de priskontrollerande myndigheterna örn en viss
kostnadsökningskalkyl. Byggnadskostnadssakkunniga redogjorde i sitt betänkande
för de överläggningar de sakkunniga haft med representanter för
järnbruken och priskontrollnämnden och rekommenderade nya förhandlingar
mellan de sistnämnda, varvid en viss prisreduktion ansågs möjlig. Priskontrollnämnden
har sedermera fullföljt dessa förhandlingar. Den tidigare kostnadsökningskalkylen
kompletterades därvid genom en total kalkyl över tillverkningskostnaderna.
En ingående undersökning av kostnadsläget inom ett
representativt företag inom branschen ledde till slutsatsen att de för 1940 med
priskontrollnämnden överenskomna järnpriserna med ali sannolikhet varit för
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
höga. Trots de kostnadsökningar, som uppkommit sedan 1940 särskilt på
grund av övergången till vedeldning med därmed sammanhängande driftskostnader,
ansåg sig nämnden kunna påfordra en mindre prissänkning (1 krona
per 100 kilogram för stångjärn, valstråd och armeringsjärn, 2 kronor för tunnplåt
och 3 kronor för grovplåt). Samtidigt med träffandet av en överenskommelse
med järnverken örn en sådan prissänkning medverkade priskontrollnämnden
till uppgörandet av ett avtal mellan i järnbrukscentralen ingående
järnverk örn viss kostnadsutjämning mellan bruken. Härigenom har åstadkommits
en sänkning av järnprisen med ytterligare 1 krona per 100 kilogram
utöver det belopp som nyss angivits.
Järnprissänkningen, som trädde i kraft den 17 maj 1941, uppgick till
omkring 6 % för stångjärn, armeringsjärn, valstråd och tunnplåt och 10 %
för grovplåt. Härigenom minskades klyftan mellan priserna på svenskt och
tyskt järn väsentligt.
Sänkningen av priserna på järn från bruken har följts av motsvarande
prissänkning från järngrossisternas och järnhandlarnas sida. Genom en viss
inknappning av marginalerna ha prissänkningarna inom handeln t. o. m. blivit
något större. Järnprissänkningen har emellertid icke kommit till synes i
socialstyrelsens index. Armeringsjärn och järnbalkar ha här nämligen
beräknats vara av utländskt ursprung.
Bland vissa övriga i indexberäkningen ingående varor är att märka en
prisstegring på kylskåp på våren 1941, med omkring 30 procent. — Vissa
isoleringsmaterial ha stigit mycket starkt i pris och äro numera svåra eller
omöjliga att anskaffa. Det gäller här asbestcement (eternittrummor), bitumen
(asfalt), olika slag av asfalterad papp, kork och drev. Starkast är kanske
prisstegringen för asfalt. Lyckligtvis ingå dessa material i byggnadskostnaderna
endast med tämligen små kvantiteter och under nuvarande förhållanden
måste väl dessa ytterligare i görligaste mån nedbringas. Då priserna
ytterst betingas av importkostnadema, synas de knappast genom vanliga
priskontrollerande åtgärder kunna åtkommas.
Prisstegringen för de material, som i index ingå i posterna »bergsprängning,
utvändiga och invändiga stenarbeten», uppgår till 24.6 procent. De
stegrade kostnaderna för sprängämnen och transporter spela här in.
Fönsterglaspriset har varit oförändrat sedan senare delen av 1939, men
priskontrollnämnden har i januari 1942 beslutat godkänna en höjning av
fabrikspriset med 10 % främst på grund av höjda bränslekostnader.
Åtskilliga i indexberäkningen ingående prisstegringar bero på linoleumpriset.
De partier av importerad linoleum, som funnits att köpa på den
svenska marknaden, ha nämligen betingat höga priser. Det torde dock
knappast vara riktigt att räkna med dessa, då den knappa tillgången nödvändiggjort
användandet av andra golvbeläggningsmedel.
En allmän anmärkning rörande de här diskuterade beräkningarna av
byggnadskostnadernas utveckling måste till slut göras. Socialstyrelsens index
är i princip konstruerat med fast bas. I beräkningarna förutsättes att samma
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
kvantiteter av olika byggnadsmaterial komma till användning som vid byggets
utförande vintern 1938—39. Hänsyn tages sålunda icke vare sig till de
förändringar, t. ex. övergång från ett material till ett annat, som på grund
av prisutvecklingen kunna befinnas lämpliga, eller till de förändringar, som
på grund av råvaruknapphet eller regleringsåtgärder framtvingas. Ett par
undantag ha dock måst göras i de här förut refererade beräkningarna. På åtskilliga
andra punkter skulle emellertid vissa förändringar varit påkallade. Hur
stora besparingar, som därigenom skulle kunnat vinnas kan knappast anges.
En helt annan sak är dessutom det förhållandet, att ett bostadsbyggande
under nuvarande förhållanden för att kunna åstadkommas utan att hyrorna
i de nybyggda husen väsentligt behöva överstiga hyrorna i tidigare byggda
jämförliga fastigheter krävt ett tillvaratagande av de besparingsmöjligheter,
som kunnat föreligga utan att fastigheternas standard blivit allvarligt lidande
därpå. Byggnadskostnadssakkunniga förutsatte för sin del icke obetydliga
anpassningar i sådan riktning och sedan vissa kostnader icke utvecklat sig
så som de sakkunniga räknade med, har tvånget till sådana anpassningar
ytterligare ökat.
I vilken utsträckning sådana möjligheter utnyttjats synes icke kunna
generellt beräknas. De sammanställningar rörande beräknade byggnadskostnader
och olika värderingar av planerade byggen, för vilka tertiärlån
sökts hos byggnadslånebyrån, visa att dessa möjligheter i viss utsträckning
tillvaratagits. Eljest skulle de där framkomna finanskalkylerna icke varit
hållbara i den utsträckning som varit fallet. De beräknade byggnadskostnaderna
överstiga de med utgångspunkt från gällande hyresnivå beräknade
värdena icke med drygt 25 procent utan endast med omkring 10 procent.
Resultatet blir i huvudsak detsamma örn de beräknade byggnadskostnaderna
per kbm byggnadsvolym enligt till byggnadslånebyrån inkomna ansökningar
jämföras för fastigheter uppförda olika år.
När det till sist gäller att bedöma utsikterna rörande byggnadskostnadernas
utveckling under det närmaste året och eventuella åtgärder avseende att
påverka desamma, torde man främst böra beakta transportkostnaderna,
bränslekostnaderna och arbetskostnaderna.
Av dessa synas de stegrade bränslekostnaderna ha spelat den största rollen
för den hittillsvarande utvecklingen. Framtidsutsikterna te sig såvitt man
för närvarande kan döma som relativt goda, då det gäller att undvika mera
betydande ytterligare kostnadsstegringar. Priserna på olika slag av bränslen
torde knappast komma att undergå någon större ytterligare höjning. Av
större betydelse bli i så fall de omläggningar från vissa bränslen till andra,
som kunna bli erforderliga. Vissa byggnadsämnesindustrier såsom tegelbruken
och stenindustrien ha emellertid redan helt övergått till inhemskt
bränsle och även för andra sådana har en betydande omläggning med avsevärda
kostnadsstegringar som följd ägt rum.
Läget ifråga örn transportkostnaderna — som givetvis också influeras av
56
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 221.
bränslekostnaderna — är i stort sett likartat. Också här synas förutsättningarna
för ett undvikande av ytterligare höjningar av olika transporttaxor
vara goda. Knappheten på vissa förnödenheter — särskilt gummibristen
måste ju ingiva farhågor — kan dock framtvinga omläggningar av transporter
och övergång från ett transportmedel till ett annat. I vilken utsträckning
sådana omläggningar äro ägnade att medföra kostnadsstegringar och hur
stora dessa kunna vara, synes knappast generellt låta sig beräknas. Örn man
räknar med att billigaste transportmedel tidigare kommit till användning,
torde väl vissa fördyringar i samband med övergången till andra transportmedel
knappast kunna undvikas.
I detta sammanhang synes det vara naturligt att erinra örn det av statsrådet
och chefen för socialdepartementet till statsrådsprotokollet vid 1941
års bostadsproposition gjorda uttalandet: »Med hänsyn till det synnerligen
starka intresset att nedbringa byggnadskostnaderna finner jag likaledes,
att åtgärder för att nedbringa fraktkostnaderna för byggnadsmaterial
böra vidtagas. En generell fraktnedsättning för byggnadsmaterial torde
dock ur flera synpunkter vara mindre lämplig. I stället bör fraktlindring
kunna beredas efter prövning från fall till fall, därvid material till byggnader
som erhålla stöd genom statsåtgärder i första hand skall ifrågakomma. Chefen
för kommunikationsdepartementet har sin uppmärksamhet riktad på detta
spörsmål och åtgärder till realiserande av nämnda önskemål torde kunna förväntas»
(prop. 251/1941 sid. 93). — I nuvarande läge synes önskvärdheten av
att fraktkostnaderna för byggnadsmaterialen såvitt möjligt nedbringas än
angelägnare än tidigare.
Yad slutligen arbetskostnaderna beträffar, skulle det givetvis vara värdefullt
ur priskontrollsynpunkt, örn en stabilisering inträdde. De ytterligare dyrtidstillägg,
som kunna komma att avtalas, torde dock knappast kunna bli av
sådan storleksordning att de föranleda någon nämnvärd prisstegring på byggnadsmaterial.
I den mån som trävaror komma att dragas in under priskontroll på sätt som
i det föregående antytts, kommer denna kontroll att omfatta praktiskt taget
alla byggnadsmaterial. Detta förhållande torde då utgöra en garanti mot prisstegringar
andra än sådana som nödvändiggöras av inträdande kostnadsfördyringar.
Örn den föregående framställningen är riktig, synes man nu kunna
räkna med att sådana kostnadsfördyringar för det närmaste året skola kunna
hållas inom relativt snäva gränser. På samma sätt som byggnadskostnadsstegringen
under det andra krigsåret varit mindre än under det första synes man
därför ha rätt att räkna med att stegringen under det närmaste året skall bli
än mindre.
Slutligen skall här erinras örn byggnadskostnadssakkunnigas förslag att
byggnadsmaterialen befrias från omsättningsskatt. Chefen för socialdepartementet
framhöll i anslutning härtill (proposition 251/1941 sid. 93), att
åtskillig byggnadsmaterial redan från tiden för omsättningsskatteförordningens
ikraftträdande varit undantagen från dylik skatt. Vidare hade
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Kungl. Maj:t genom kungörelsen den 14 mars 1941 (nr 144) med stöd av
2 § 3 mom. omsättningsskatteförordningen förordna!, att allmän omsättningsskatt
icke skulle utgå vid försäljning eller uttag från rörelse av bland annat följande
varor, nämligen takpapp av alla slag, asfalt, bitumenmattor, isoleringsmattor,
reveteringsmattor och reveteringsväv. »Åtskillig byggnadsmaterial är
sålunda redan nu befriad från omsättningsskatt. Starka skäl tala enligt min
mening för att i än större utsträckning söka förverkliga de sakkunnigas förslag
på förevarande område. Frågan i vad mån ytterligare byggnadsvaror
kunna undantagas från omsättningsskatt är föremål för övervägande inom
finansdepartementet.» I den nuvarande situationen finns det anledning att än
en gång understryka det här uttalade önskemålets
Yttrandena.
Yad i promemorian anförts rörande den allmänna byggnadskostnadsutvecklingen
under det sistförfluten året har i de allra flesta fall icke föranlett
några särskilda uttalanden från remissinstansernas sida. Kostnadsstegringen
har sålunda allmänt vitsordats och i stort sett accepterats såsom oundviklig.
Det av utredningsmannen påpekade förhållandet, att de beräknade byggnadskostnaderna
under 1941 genomsnittligt stannat endast omkring 10 procent
över de med utgångspunkt från gällande hyresnivå beräknade värdena, samt
hans uttalande, att man häri finge se ett uttryck för en anpassning efter prisstegringen
har — såsom jag i det föregående omnämnt föranlett vissa invändningar.
Svenska stadsförbundet m. fl. remissinstanser ha sålunda rörande
överkostnaden framhållit, att denna i verkligheten torde vara större än 10
procent.
Körande möjligheterna att vinna besparingar i arbetskostnaderna har
endast en remissinstans yttrat sig. Länsarkitekten i Skaraborgs län ifrågasätter
sålunda ett borttagande av ackordsöverskotten. Den sålunda minskade
inkomsten per arbetstimme borde motvägas av minskade arbetslöshetsperioder.
En förutsättning härför är dock — framhålles det i yttrandet
att bostadsproduktionen i lämplig omfattning kommer igång och att åtgärder
vidtagas för att samordna och fördela arbetstillfällena pa varje ort övei
större delar av året.
Vad härefter materialkostnaderna angår är först att beakta det från
statens priskontrollnämnd inkomna utlåtandet, vari anföres väsentligen följande.
Socialstyrelsens beräkningar rörande byggnadskostnaderna, som refererats
i promemorian, utvisa en ökning från ingången av 1939 fram till omkring 1
oktober 1941 med 26.5 procent. Enligt vad nämnden under hand erfarit torde
socialstyrelsens beräkningar av byggnadskostnaderna omkring 1 januari 1942
utvisa en uppgång under fjärde kvartalet 1941 med endast drygt V2 procent
och indextalet för byggnadskostnaderna synes komma att bli oförändrat 127.
Sedan årsskiftet ha vissa ytterligare prisstegringar inträffat. Knappheten
på kokstackjärn har föranlett industrikommissionen att föreskriva inblandning
av träkolstackjärn, vilket medfört kostnadsökningar för tillverkare av gjutgodsprodukter.
Nämnden har därför måst godkänna förhöjningar av priserna
på källarpannor, hall- och spispannor samt badkar med omkring 10 procent
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
och av priserna på handelsgjutgods med omkring 4 procent. För takpapp har
i samband med en prisändring en differentiering av priserna för bitumenpapp
och tjärasfaltpapp genomförts; härigenom ha förbrukarnas nettopriser
böjts med 17.8 procent för bitumenpapp och sänkts med 11.i procent för tjärasfaltpapp.
För trävaror har den i mitten av föregående år insättande prisstegringen
fortsatt även under de senaste månaderna. Inom nämnden pågå alltjämt
arbeten på utformandet av en prisreglering på detta område och nämnden
beräknar att inom den närmaste framtiden kunna framlägga förslag i detta
ärende. Prisfrågor för ytterligare några byggnadsmaterial äro för närvarande
föremål för behandling inom nämnden.
Yad som förekommit sedan promemorian utarbetades synes enligt nämndens
uppfattning emellertid icke rubba däri gjorda uttalanden rörande byggnadskostnadernas
nuvarande höjd och sannolika utveckling under den närmaste
tiden. Nämnden vill dock i detta sammanhang understryka, att tillgången
på åtskilliga byggnadsmaterial för närvarande förefaller vara så begränsad’igångsättandet
av en omfattande byggnadsverksamhet lätt synes kunna
medföra risker för en kännbar varuknapphet med därav följande svårigheter
för priskontrollen. En sådan påfrestning kan komma att äventyra den prisreglering,
som för flertalet byggnadsmaterials del tagit form av frivilliga överenskommelser
mellan nämnden och företagarna utan någon påföljd vid eventuellt
överskridande av därvid fastställda priser. Sådana konsekvenser synas bäst
kunna undvikas genom att ett prioritetsförfarande ordnas för alla knappa
byggnadsmaterial. Nämnden förutsätter, att det för den statliga bostadspolitiken
närmast ansvariga organet, statens byggnadslånebyrå, upprätthåller
nära kontakt med respektive försörjningsmyndigheter och priskontrollnämnden.
I övrigt vill nämnden beträffande priserna på byggnadsmaterial endast
understryka den uppfattning, som nämnden gav uttryck åt i sitt yttrande över
1940 års byggnadskostnadssakkunnigas betänkande, vilket även citerats i
promemorian. Nämnden anförde därvid, att den vid förhandlingar med byggnadsindustriens
materialleverantörer icke ansåg sig kunna åberopa andra
prissättningsprinciper, än de som allmänt tillämpades för den övriga industrien.
Krav på skärpt priskontroll, särskilt vad angår trävaror, ha framförts från
fyra håll, nämligen länsstyrelsen i Västerbottens län, hyresgästernas riksförbund,
landsorganisationen i Sverige och svenska riksbyggen, förening u. p. a.
Länsarkitekten i Uppsala län säger sig ha med tillfredsställelse iakttagit,
att en skärpt prisövervakning förebådats i promemorian, och drätselkammaren
i Borås framhåller, att en fullständig och effektiv priskontroll måste införas,
örn över huvud taget något subventionerat bostadsbyggande skall komma i
fråga.
Värdet av standardisering av byggnadsmaterial har understrukits av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt svenska bostadskreditkassan och
E. S. B.
En grundligare rationalisering i byggnadssättet förordas av länsstyrelsen
i Kronobergs län, som med hänsyn härtill anser det önskvärt, att den pågående
utredningen angående revisionen av byggnadsföreskrifterna påskyndas.
Vad utredningsmannen anfört rörande borttagande av omsättningsskatten
å byggnadsmaterial har understrukits av länsstyrelserna i Östergötlands,
59
Kungl. Maj-.ts proposition nr 221.
Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län ävensom av landsorganisationen,
H. S. B. och Gefle fastighetsägareförening u. p. a.
Slutligen är att märka att krav på fraktlindringar för byggnadsmaterial
framförts av länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs och
Bohus samt Västerbottens län. Sistnämnda länsstyrelse påpekar, att fraktkostnaderna
i Norrland spela en långt större roll för byggnadskostnaderna än
i södra och mellersta Sverige, varför en avgiftsnedsättning skulle vara av stor
betydelse.
Subventionens närmare utformning.
Promemorian.
Rörande den närmare utformningen av den föreslagna kapitalsubventionen
anföres i promemorian väsentligen följande.
En kapitalsubvention kunde ha formen av ett omedelbart avskrivet kapitalbidrag,
d. v. s. vara från början definitiv. Så var fallet med de subventioner,
som utgåvos under den bostadskris, som följde efter föregående världskrig.
Mycket talar emellertid för en anordning, som i varje fall uppskjuter avskrivningen
till framtiden och bevarar möjligheten att kräva återbetalning av statssubventionen,
örn i framtiden förutsättningar därtill skulle givas (och naturligtvis
i händelse av missbruk). Örn den höga byggnadskostnadsnivån skulle
bli fortbestående eller ytterligare höjas och örn den framtida allmänna prisoch
inkomststrukturen blir sådan, att en höjning av hyresnivån anses möjlig
utan sociala olägenheter och kommer att ske, och därigenom fastigheter, som
åtnjutit kapitalsubvention, erhålla en avkastning, som möjliggör återbetalning
av subventionen, bör enligt på förhand fastlagda allmänna villkor sådan återbetalning
kunna krävas. Det synes lämpligt sammanbinda detta avgörande
med hyreskontrollen på så sätt, att kapitalsubventionen består utan återbetalningsskyldighet,
så länge de av det kredit- och subventionsbeviljande
organet godkända hyrorna icke höjas, men att återbetalningsskyldighet inträder,
örn fastigheten undandrages hyreskontroll samt örn och i den mån
dess avkastning stiger, för den händelse vid fortbestående hyreskontroll
hyrorna höjas i anpassning till den allmänna hyresnivån och höjningen icke
betingas av stegrade driftkostnader för fastigheten. Framtida förändringar
i fastighetens ekonomi till följd av sänkta räntor på underliggande kredit
eller sänkta driftkostnader synas icke böra föranleda att återbetalningsskyldighet
inträder; att på förhand uppställa bestämda regler därför och än
mer att i praktiken realisera dem torde dels vara synnerligen komplicerat,
dels borttaga fastighetsägarens intresse att på rationellaste sätt sköta fastighetens
ekonomi.
En kapitalsubvention enligt här skisserade principer skulle ha formen av
ett tilläggslån utöver tertiärlånet, intecknat i fastigheten men löpande utan
ränta och amortering så länge enligt det nyss anförda förutsättningarna för
återbetalningsskyldighet icke inträtt. Tilläggslånets belopp kunde lämpligen
beräknas till skillnaden mellan tertiärlånets övre belåningsgräns, bestämd i
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
förhållande till det varaktiga avkastningsvärdet, och motsvarande övre gräns
för tilläggslånet, bestämd i förhållande till den av byggnadslånebyrån efter
prövning godkända anskaffningskostnaden. Ett schematiskt exempel må för
tydliga tankegången. Antag, att en fastighet enligt den normerande hyresnivån
kan ge en nettoavkastning på 5 000 kr. Dess avkastningsvärde är då
enligt av byggnadslånebyrån normalt tillämpade värderingsregler 100 000 kr.
Tertiärlån beviljas nu intill 90 procent av avkastningsvärdet. (I följande
exempel har räknats en annuitet på tertiärlånet, som motsvarar den genomsnittliga
under hela amorteringstiden.) Toppkapitalet antages kräva en
annuitet av 10 %, vilket vid samma ränta som tertiärlånets ger en amorteringstid
på omkring 15 år. Örn anskaffningskostnaden är 100 000 kr., blir den
normala finansplanen följande:
Anskaffningskostnad: kr. 100 000.
Fastighetsvärde: » 100 000.
Bottenlån: 50 000 å 3''5 % ......................................................... kr. 1 750
Sekundärlån: 20 000 å 5-6 % ...................................................... » i 120
Tertiärlån: 20 000 å 5-6 5 % » 1130
Egen insats: 10 000 å 10 % ......................................................... » l 000
Summa kapitalkostnader kr. 5 000
Om anskaffningskostnaderna stiga med 10 %, skulle med den här skisserade
subventionsanordningen finansplanen bli följande, under förutsättning att
hyresavkastningen och det därur härledda fastighetsvärdet äro fixerade och
att tilläggslånet bestämmes till skillnaden mellan 90 % av anskaffningskostnaden
och 90 % av fastighetsvärdet:
Anskaffningskostnad: kr. 110 000.
Fastighetsvärde: » 100 000.
»överkostnad» kr. 10 000.
Bottenlån: 50 000 å 3-5 % ......................................................... kr. 1 750
Sekundärlån: 20 000 å 5-6 % ...................................................... » 1 120
Tertiärlån: 20 000 å 5-6 5 % ......................................................... » 1 130
Tilläggslån: 9 000 — —
Egen insats: 11 000 å 9-1 % » 1000
Summa kapitalkostnader kr. 5 000
Genom den här föreslagna beräkningen och placeringen av tilläggslånet,
skulle detta täcka 9/io av »överkostnaden» liksom tertiärlånet jämte underliggande
kredit täcker 9/io av det enligt normala värderingsgrunder beräknade
fastighetsvärdet. Annuiteten på toppkapitalet sänkes med omkring 1 %, vilket
innebär någon förlängning av dettas amorteringstid och sålunda ett något ökat
risktagande.
För kommuner och allmännyttiga byggnadsföretag bereder enligt erfarenheten
finansieringen av toppkapitalet ofta mycket stora svårigheter. För
mindre och finansiellt svagare utrustade kommuner kan riskerandet av så
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
mycket som 10 % av fastighetskapitalet i det mest riskbelastade läget vara
en skäligen äventyrlig sak; en mycket kort amorteringstid för toppkapitalet,
som är ägnad att reducera förlustriskerna, belastar å andra sidan fastigheten
med stora årsutgifter under de första åren och motverkar möjligheterna att
hålla ned hyrorna. För kooperativa bostadsorganisationer betyder kravet på
10 % medlemsinsats en mycket stark begränsning av den grupp bostadsbehövande,
för vilka lägenheter kunna göras tillgängliga. Om en höjning av
belåningsgränsen till 95 % för tertiärlånet för byggnadsföretag i kommunal
eller erkänt allmännyttigt bostadsföretags regi göres och tilläggslån för »överkostnaden»
enligt här förut skisserade regler skulle utgå därutöver, skulle
örn »överkostnaden» är högre än 5 % av anskaffningskostnaden, tilläggslånet
delvis komma att ligga över fastighetsvärdet. Då företagets art är sådan,
att denna i sig själv innebär garantier för att subventionen kommer till
avsett ändamål, torde detta dock icke behöva väcka betänkligheter. — För
enskilda byggnadsföretag måste däremot kraven på säkerhet hållas snävare.
En belåning utöver ett efter normala värderingsregler beräknat fastighetsvärde
synes icke böra komma i fråga, om man fasthåller vid den i det föregående
föreslagna principen, att återbetalning av ett tilläggslån av subventionskaraktär
under vissa förutsättningar skall kunna krävas. För att verkan på
de årliga kostnaderna av tilläggslånets ränte- och amorteringsfrihet icke skall
begränsas alltför snävt, för den händelse ytterligare höjning av byggnadskostnaderna
inträffar i fortsättningen, synes det ändamålsenligt, att tertiärlånets
övre gräns sänkes för att bereda större utrymme åt tilläggslån. Vid
en tertiärlånegräns av 85 % av fastighetsvärdet möjliggöres full effekt av
tilläggslånet på de årliga kostnaderna och därmed hyrorna till följd av regeln,
att även tilläggslånet skall ligga inom fastighetsvärdet, upp till en »överkostnad»
av 16 procent. En sänkning av tertiärlånets övre gräns innebär å
andra sidan, att den enskilde byggnadsföretagarens egen insats blir större,
vilket synes harmoniera med det större säkerhetskrav, som från statens sida
måste ställas vid långivning av subventionskaraktär till enskilda företagare.
Det är dock att märka, att även enskilda företagare med här föreslagen anordning
komma i en gynnsammare ställning även i finansieringshänseende än
den, som nuvarande tertiärlånevillkor erbjuda, så snart »överkostnaden»
överstiger 5 å 6 procent.
På här anförda grunder föreslås, att övre belåningsgränsen för tertiärlåu
fastställes till 95 % av fastighetens avkastningsvärde, när kommun eller
bostadsföretag utan enskilt vinstintresse är låntagare, och till 85 % av samma
värde, när enskild företagare är låntagare, samt att tilläggslån utan ränta
och amortering, som må beviljas utöver tertiärlånet, i senare fallet skall
vara placerat inom fastighetens avkastningsvärde.
De här uppdragna linjerna för belåning och subvention genom tilläggslån
för företag av olika art kunna illustreras av följande schematiska exempel,
som anknyter till föregående:
62
Kungl. Majlis proposition nr 221.
A: Byggnadsföretag i kommunal eller allmännyttigt
bostadsföretags regi.
Anskaffningsvärde: 110 000 kronor.
Fastighetsvärde: 100 000 »
Bottenlån 50 000 ä 3’6 %
kr.
i
750
—
Sekundärlån 20 000 ä o''6 %
■»
i
120
—
Tertiärlån 25 000 å 5''66 %
»
i
412
50
Tilläggslån 9 500 —
—
—
Egen insats 5 500 å 13 %
»
717
50
Summa kapitalkostnader
kr.
5
000
—
B: Byggnadsföretag i enskild regi.
Anskaffningskostnad: 110 000 kronor.
Fastighetsvärde: 100 000 »
Bottenlån 50 000 å 3''5 % kr. 1 750: —
Sekundärlån 20 000 å 5''6 % » 1 120: —
Tertiärlån 15 000 å 5''6 5 % » 847: 50
Tilläggslån 8 500 ■— —: —
Egen insats 16 500 å 7''8 % » 1 282: 50
Summa kapitalkostnader kr. 5 000: —
Den avkastning, som under de i exemplet gällande förutsättningarna
erhålles på insatsen utöver de statliga lånen för byggnadsföretag i kommunal
eller övrig allmännyttig regi, motsvarar 5 % ränta och amortering på 10 år,
vilket kan synas onödigt gynnsamt. En reglering nedåt till lämplig nivå kan
göras genom en ringa förskjutning mellan tilläggslånet och den egna insatsen.
Avkastningen på det egna kapitalet under exemplets förutsättningar beträffande
lån och subvention till enskilda företag kan å andra sidan synas
låg. Yid en ränta, motsvarande tertiärlånets, ger den en amorteringstid på
omkring 20 år, vilket för en placering med ifrågavarande riskbelastning icke
torde vara särskilt lockande. Örn de statliga lånens villkor för enskilda företag
icke ensamma skulle bedömas som tillräckligt gynnsamma för att framkalla
produktion i tillfredsställande omfattning och örn icke byggnadsföretagande
av annan art täcker bristen, ges emellertid för kommunerna ett naturligt rum
för stödåtgärder, som komplettera de statliga. Här må följande synpunkt
starkt understrykas: Det risktagande, som från statens sida kan göras vid
långivning av subventionskaraktär till enskilda företagare, måste med hänsyn
till begränsningen i möjligheterna till central kontroll av runt hela landet
spridda företag hållas i underkant av det för det uppställda sociala syftet
nödvändiga. Det är under alla omständigheter lämpligt för kontrollens skull
att kommunerna träda in med ett visst ekonomiskt ansvar och intresse vid
sidan av statens. Ekonomisk medverkan från kommunernas sida i fixerade
former och i viss bestämd proportion till statens insats synes dock, med
hänsyn till kommunernas mycket växlande förmåga att utgöra sådan medverkan,
icke lämplig att kräva som villkor för statslån av subventionskaraktär.
Med de här föreslagna villkoren kan valet för en kommun, inom vars område
bostadsbrist råder, vara, att antingen i egen regi eller genom ett halvkommunalt
bolag eller annat erkänt allmännyttigt bostadsföretag taga initiativet till
åtgärder för bostadsförsörjningens befrämjande och därvid utnyttja den
kreditgivning och subvention, som staten tillhandahåller, eller också genom
stödåtgärder i varierande, efter omständigheterna på orten anpassade former
komplettera det statliga stödet åt enskilda företagare, örn och i den mån
detta skulle visa sig vara för snävt utmätt för att frammana en tillräcklig
bostadsproduktion. På denna väg synes en naturlig avvägning av statens,
kommunernas och de enskilda företagarnas intressen kunna åvägabringas och
Kungl. Majlis proposition nr 221. 63
den behövliga kontrollen från de mera näraliggande kommunala organens
sida säkras.
Det bör ankomma på byggnadslånebyrån att tillse att kommunernas
aktiva organisatoriska och ekonomiska medverkan gives i en omfattning, som
svarar till kommunens ekonomiska förmåga och varaktiga intresse i bostadsförsörjningens
ordnande. Då dessa sistnämnda förutsättningar äro starkt
växlande på olika orter och då redan vidtagna åtgärder från kommunernas
sida givits skiftande utformning, torde till en början dessa av kommunerna
redan ordnade stödåtgärder få godtagas, dock med möjlighet för byggnadslånebyrån
å ena sidan att i fortsättningen reducera anspråken på kommunal
insats i sådana fall, där en akut tvingande bostadsmarknadssituation föranlett
kommunala åtgärder av en på längre sikt och i jämförelse med andra
kommuners insatser oproportionerlig storlek, och å andra sidan att som villkor
för subvention åt byggnadsföretag inom en ort ställa viss kommunal
medverkan, där sådan tidigare ej alls eller i för ringa omfattning givits. —
I särskilda fall bör givetvis kommunens ekonomiska insats kunna utbytas
mot motsvarande bidrag från annat håll, varvid särskilt ekonomiskt stöd åt
bostadsbyggande från större industriföretags sida kommer i fråga.
Med hänsyn därtill, att frågor rörande kommunernas ekonomiska medverkan
åtminstone till en början måste bedömas i viss grad diskretionärt,
synes det lämpligt, att alla tveksamma fall underställas Kungl. Majlis prövning.
Såsom förut utvecklats bero de olikheter i beräknad »överkostnad» och
subventionsbehov, för vilka byggnadslånebyråns material ger utslag, till en
del på olikheter i kommunala insatser; härtill kommer att relationen mellan
nu inträdda byggnadskostnader och före krisen bestående hyresnivå icke är
och icke heller kan göras fullt ensartad på olika orter, örn gällande hyresbestämningsregel,
även med den tidigare föreslagna uppmjukningen, skall
kunna följas. Till en annan del torde de emellertid sammanhänga med mer
eller mindre ofrånkomliga ojämnheter i den preliminära beräkningen av
anskaffningskostnader, driftkostnader och avkastning och såtillvida reduceras
vid en definitiv enhetlig prövning av dessa faktorer. Även om verkan av
nämnda omständigheter elimineras torde dock kvarstå olikheter i subventionsbehov,
som äro att hänföra till skillnader i byggnadskostnader. I den mån
en högre byggnadskostnad kan tillskrivas bristande skicklighet hos byggnadsföretagaren
att planera bygget, inköpa material och överhuvud tekniskt och
ekonomiskt rationellt genomföra företaget, bör givetvis -— örn lån och subvention
alls kan beviljas — sådan »överkostnad» ej få läggas till grund för beräkning
av tilläggslån, då eljest företagarnas intresse att förbilliga byggnadskostnaderna
kunde slappas. När subvention av statsmedel skall utgå för
bostadsbyggande, är det vidare en självklar sak, att de subventionerade
företagen skola vara skyldiga att underkasta sig revision, anordnad av byggnadslånebyrån.
Med hänsyn till de erfarenheter örn »överkostnadens» storlek under senare
delen av 1941 samt med hänsyn till önskvärdheten att under det kommande
64
Kungl. May.ts proposition nr 221.
året kunna förfoga över en viss marginal för eventuellt oundvikliga byggnadskostnadsstegringar
under årets lopp, synes det lämpligt, att som maximum
för tilläggslånets belopp sätta 20 procent av fastighetsvärdet, vilket, såvitt
nu kan bedömas med ledning av vad förut anförts örn byggnadskostnadernas
utvecklingstendenser och hittillsvarande erfarenheter inom tertiärlåneverksamheten,
bör vara tillfyllest för det kommande året. Det synes ändamålsenligt,
att Kungl. Majit i direktiv för byggnadslånebyrån för delar av året
fastställer maxima för tilläggslånets belopp innanför den generellt medgivna
gränsen.
Liksom vid införandet av nu gällande tertiärlånevillkor möjligheten till
viss retroaktiv tillämpning hölls öppen synes det lämpligt, att vid genomförandet
av här föreslagna utbyggnad av tertiärlåneverksamheten med tillläggslån
av subventionskaraktär medgiva retroaktiv tillämpning, då så är av
behovet påkallat, beträffande under byggnad varande fastigheter, för vilka
tertiärlån beviljats enligt 1941 års författning och för vilka slutligt beslut örn
belåningen ej fattats.
Vad angår kostnaderna för en bostadssubvention efter här föreslagna riktlinjer
må anföras, att tillämpning av dessa riktlinjer på de fastigheter, som
preliminärt behandlats av byggnadslånebyrån under senare delen av år 1941,
skulle ha inneburit att omkring 30 % av hela beloppet av statliga lån åt flerfamiljshus
skulle ha utgjort tilläggslån och sålunda 70 % tertiärlån. Då tertiärlåneräntan
är 4’5 %, skulle genom räntefriheten på tilläggslånet räntan på
summan av statslånen utgöra ungefär 3 %.
Det väsentliga subventionsmomentet är ju dock avståendet under vissa förutsättningar
från kravet på återbetalning av tilläggslånet. Hur stor den slutliga
kostnaden för statsverket skulle bli, avgöres därför av den framtida utvecklingen
av hyresnivån och den därav bestämda avkastningen i fastigheter,
för vilka tilläggslån beviljats. Antages att tilläggslån avskrivas till hela
beloppet, skulle vid de under senare delen av 1941 bestående förhållandena
kapitalsubventionen enligt här föreslagna regler utgöra omkring 8 % av fastighetsvärdet.
Det förut uppskattade bostadsbyggnadsbehovet för det kommande
året torde till den del, som i detta sammanhang ifrågakommer — sålunda
räknat exclusive bostadsbyggande på den egentliga landsbygden, egnahem
samt i annan ordning finansierade sociala bostadsbyggnadsföretag — kunna
i kostnadsbelopp angivas till bortåt 250 milj. kr. Örn de senaste månadernas
betingelser fortbestå utan förändring skulle sålunda hela kapitalsubventionsbehovet
kunna beräknas till 20 milj. kr., varifrån dock vore att draga en icke
exakt beräknelig del, som motsvarar kommunernas ekonomiska insatser.
Det här föreslagna subventionssystemet kan icke lämpligen tillämpas på enfamiljshus
i bostadsinnehavarens egen ägo. För sådana hus kunna överhuvud
knappast avkastningsvärden och »överkostnad» beräknas på samma
sätt som för flerfamiljshus. Införande av kapitalsubvention för enfamiljshus
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
i de områden, där tertiärlåneverksamheten bedrives eller författningsenligt
kan bedrivas skulle dessutom ytterligare komplicera den redan alltför oenhetliga
ordning, som råder i fråga örn stödet åt egnahemsbyggandet i landet. Å
andra sidan vore det olyckligt, örn denna bostadsform bragtes i en relativt
missgynnad ställning genom åtgärder, som avse bostäder i flerfamiljshus, och
detta med hänsyn till såväl enfamiljshusets lämplighet som familjebostad
som till den nuvarande knappheten på vissa byggnadsmaterial med relativt
ringa åtgång i småhus. — Det viktigaste av argumenten mot att kompensera
byggnadskostnadsstegring med räntesänkning, som avsåg fortbeståndet i framtiden
av pariteten mellan nybyggda och förut byggda fastigheter, gäller icke i
tillnärmelsevis samma grad för enfamiljshus i innehavarens egen ägo som för
flerfamiljshus. För egnahemsägaren torde jämförelsen mellan den årskostnad,
som han genom egnahemsförvärvet åtager sig, och en eventuell kostnad för
en annan bostad i framtiden spela mindre roll än jämförelsen mellan den
förstnämnda kostnaden och den för framtiden påräknade inkomsten. Som ett
provisorium till dess ett förenhetligande av de statliga åtgärderna till befordrande
av egnahemsbyggandet i städer och på landsbygd blivit genomförd,
synes på anförda skäl en sänkning av tertiärlåneräntan från nuvarande 4‘ä %
till förslagsvis 3''G %, vilken procentsats av egnahemsstyrelsen föreslagits att
tillämpas för bostadsegnahem på landsbygden, kunna förordas. En sådan
sänkning skulle icke öka utan minska den bestående oenhetligheten i egnahemsbelåningens
olika former.
Yttrandena,
Såsom framgår av min tidigare redogörelse ha praktiskt taget samtliga
remissinstanser uttalat sig för en kapitalsubvention. Vad åter angår den närmare
utformningen av stödverksamheten ha i vissa avseenden erinringar framställts
mot de i promemorian framlagda förslagen.
Utredningsmannens uppfattning att kapitalsubventionen bör ges i form
av lån och sålunda ej vara definitiv har vunnit stöd hos samtliga de remissinstanser,
som yttrat sig i frågan. Frågan örn förutsättningarna för
inträdet av en åter betalningsskyldighet har i de flesta yttrandena lämnats
öppen. Bland dem, som särskilt tagit ställning till spörsmålet, ha olika
meningar framkommit.
En direkt anslutning till utredningsmannens ståndpunkt i förevarande
spörsmål har uttalats endast av länsstyrelsen i örebro län, som sålunda anser,
att återbetalningsfrågan bör lämnas öppen och göras beroende av utvecklingen
på hyresmarknaden. Därest frågans öppethållande under längre tid skulle
anses hindrande för normal fastighetsliandel, bör dock enligt länsstyrelsens
mening inom viss bestämd tid omprövning komma till stånd.
Statskontoret finner för sin del erforderligt, att redan vid tilläggslånens
beviljande en tidpunkt bestämmes, då beslut senast skall meddelas rörande
sådant låns återbetalning eller efterskänkande. I detta avseende vill statskontoret
föreslå, att slutlig prövning senast skall ske i samband med att den
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 221.
59G 42 5
66
Kungl. Majus proposition nr 221.
i 9 § 1 mom. kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 636) angående tertiärlån till viss
bostadsbyggnadsverksamhet åsyftade hyreskontrollen upphör.
Statens byggnadslånebyrå har i ämnet anfört följande.
Beträffande återbetalningsskyldigheten för tilläggslånet synes det byrån
vara av vikt att bestämmelserna därom bliva så otvetydigt angivna, att låntagaren
kan med säkerhet bedöma innebörden av denna risk.
I huvudsaklig överensstämmelse med promemorians förslag bör återbetalningsskyldighet
stadgas dels i det fall då låntagaren undandrager sig hyreskontroll
dels ock då låntagaren höjer hyrorna utöver de av byggnadslånebyrån
bestämda. Det förutsattes härvid att byrån ifråga örn subventionerad fastighet
framdeles icke medgiver höjning av hyrorna i annat fall än örn och i den mån
stegring av fastighetens driftskostnader (eller av ränta på underliggande lån)
betingar en sådan höjning. Vid en eventuell allmän höjning av hyresnivån bör
någon hyreshöjning enbart av dylik anledning icke medgivas för den subventionerade
fastigheten. För företagaren måste det stå klart å ena sidan att
hans framdeles ökade driftskostnader (eller ökade räntekostnader) kunna bliva
täckta genom därav föranledd, av byrån medgiven hyreshöjning och å andra
sidan att lian icke kan tillgodoräkna sig någon vinst enbart i följd av kommande
allmän höjning av hyresnivån. Vidare bör av bestämmelserna framgå,
att fastighetsägaren icke riskerar uppsägning av lånet av det skäl att ränteoch
driftskostnaderna för fastigheten framdeles kunna komma att minskas.
Någon sänkning av de av byggnadslånebyrån ursprungligen fastställda maximihyrorna
för fastigheten bör givetvis icke företagas av byrån. — Återbetalningsskyldighet
torde vidare böra föreskrivas i det fall att- fastigheten vanvårdas. —
Till sist må här anmärkas, att det synes lämpligt, att viss tid räknad från tillläggslånets
emottagande bestämmes, förslagsvis 10 år, efter vars utgång avskrivning
av statens fordran på grund av lånet skall ske, därest lånet icke tidigare
uppsagts.
Svenska arbets givare f öreningen och Sveriges industriförbund ha likaledes
ansett, att en obestämd återbetalningsskyldighet är ägnad att vålla svårigheter.
Förbundet anför härom:
En sådan anordning för kapitalsubventionen som den föreslagna torde
komma att bereda fastighetsägaren svårigheter, särskilt när det gäller att vid
eventuell försäljning av ett hus eller eljest bedöma i vad mån det lån, som
svarar mot subventionen, skall anses gravera fastigheten. Systemet skapar ett
osäkerhetstillstånd i detta avseende, som är mycket otillfredsställande och som
kan motverka förslagets hela syfte. Det vill därför förefalla nödvändigt att
på denna punkt införa en regel, som ger en fast beräkningsgrund för fastighetens
inteckningsskuld.
Ungefär enahanda uppfattning företrädes av drätselkammaren i Örebro.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har ur statsekonomi synpunkt gjort en
liknande invändning mot tilläggslånet. På grund av lånets läge torde — säger
länsstyrelsen — detsamma vid en tvångsförsäljning regelmässigt komma att
falla utom köpeskillingen. Statens panträtt skulle alltså upphöra, och de vid
lånets utlämnande stadgade villkoren rörande hyressättningen att, såvitt berör
fastigheten, förfalla.
Slutligen är att märka, att Sveriges fastighetsägareförbund — utan att närmare
uttala sig rörande förutsättningarna för subventionsbeloppets återkrä
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 67
vande — ansett, att hyreskontrollen bör begränsas till att avse någon viss,
kortare tidsperiod.
Vad härefter angår frågan om ändringar i ter tiar lån eg ransén ha
starka meningsskiljaktigheter förekommit.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har direkt uttalat sig för den av utredningsmannen
förordade differentieringen av tertiärlånebestämmelserna. Länsstyrelsen
har vidare anfört bland annat följande.
Det synes länsstyrelsen angeläget, att bostadsproduktionen alltmera anknytes
till de »allmännyttiga» företagargrupperna. Den förskjutning härutinnan
från de »spekulativa» företagarna till de »allmännyttiga», som i promemorian
kunnat konstateras, är därför enligt länsstyrelsens förmenande enbart
tillfredsställande, då länsstyrelsen har en bestämd känsla av, att en byggnadsverksamhet
anknuten huvudsakligast till privatintresset icke kan medföra
önskad trygghet och ro på bostadsmarknaden.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat sig icke lia något att erinra
mot att övre belåningsgränsen för tertiärlån fastställes till 85 procent av fastighetens
avkastningsvärde, när enskild företagare är låntagare. — Däremot
har länsstyrelsen icke yttrat sig angående den föreslagna höjningen av tertiärlånegränsen
för övriga låntagare.
Utan att taga ställning till den ifrågasatta sänkningen av tertiärlånegränsen
för enskilda byggnadsföretagare har svenska riksby g gen, förening u. p. a.
förordat en höjning av samma gräns för s. k. allmännyttiga bostadsföretag.
Ett visst antal remissinstanser har lämnat utredningsmannens förslag utan
erinran eller helt allmänt uttalat sin anslutning därtill. Dessa äro statskontoret,
socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar och Kopparbergs
län, fullmäktige i riksgäldskontoret, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
H. S. B. och svenska landskommunernas förbund.
övriga remissinstanser, som yttrat sig i nu förevarande ämne, ha föreslagit
mer eller mindre långt gående modifikationer i utredningsmannens förslag.
Fullmäktige i riksbanken vilja sålunda ifrågasätta, huruvida icke möjlighet
borde förefinnas för Kungl. Maj:t att även hädanefter utlämna tertiärlån till
enskilda låntagare till högre belopp än 85 procent. Tilläggslånet bör dock
enligt fullmäktiges mening för dessa låntagare alltid vara placerat inom fastighetens
avkastningsvärde.
Statens byggnadslånebyrå, svenska bostadskreditkassan och länsstyrelsen
i Värmlands län ha, under hänvisning till behovet av att stimulera den enskilda
byggnadsverksamheten, ansett möjlighet böra föreligga att bevilja privatföretagare
tertiärlån intill 90 procent av avkastningsvärdet. Förstnämnda båda
remissinstanser anse emellertid, att tilläggslånet det oaktat alltid bör ligga
inom avkastningsvärdet.
Mot en sänkning av tertiärlånegränsen för enskilda byggnadsföretagare uttala
sig vidare stadskollegiet i Göteborg samt drätselkamrarna i Jönköping
tulli Karlskoga.
Länsstyrelsen i Malmöhus län intar såtillvida en mellanställning, att länsstyrelsen
förklarat sig vara mest böjd för att i subventionshänseende likställa
68
Kungl. Majus proposition nr 221.
bostadsproducenterna, men örn detta skulle vara att gå för långt, vill länsstyrelsen
i allt fall föreslå, att tertiärlånegränsen för enskilda företagare kvarstår
vid 90 procent.
Länsstyrelserna i Södermanlands och Norrbottens län vilja båda ifrågasätta,
huruvida tillräckliga skäl föreligga för att tillämpa olika tertiärlåneregler för
bostadsproducenterna. Sistnämnda länsstyrelse tillägger i anslutning härtill.
Det föreliggande förslaget tar närmast sikte på anskaffningen av det erforderliga
kapitalet och behandlar därför de fall, där behov förefinnes av ett maximalt
utnyttjande av förefintliga lånemöjligheter. Därest i hyresstabiliserande
syfte kapitalsubvention skall tillgripas, så synes dock den omständigheten, att
vederbörande företagare är beredd att tillskjuta större eget kapital än som vid
ett utnyttjande av alla lånemöjligheter vore nödigt, icke böra betaga honom
möjligheten av statlig hjälp.
Egnahemsstyrelsen har — under framhållande av att subventionsförslaget
synes vara väl avvägt — påpekat, att förslagets privilegierande av bostadsrättsföreningar
kan komma att visa sig icke tillräckligt effektivt inom en del av våra
småstäder och andra liknande samhällen, där bildandet av dylika föreningar ej
slagit igenom.
Följande remissinstanser ha direkt förordat enhetliga tertiärlåneregler för
bostadsproducenterna, nämligen länsstyrelsen i Uppsala län, svenska bankföreningen,
svenska sparbanksföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,
svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, stadskollegiet i
Stockholm, drätselkammaren i Nyköping samt stadsfullmäktiges i Östersund
kommitté för följande av bostadsfrågans läge. Till stöd härför åberopas i allmänhet
behovet av att vinna jämväl de enskilda producenternas medverkan. —
I det av drätselkammaren i Nyköping åberopade yttrandet framlägges ett
speciellt skäl:
Genom de föreslagna stödåtgärderna med höjning av övre belåningsgränsen
till 95 procent för byggnadsföretag som göres i kommunalt eller allmännyttigt
bostadsföretags regi, komma emellertid säkerligen bostadsrättsföreningar med
s. k. köpta lägenheter att vinna stark ökning. Det kan ifrågasättas, om en sådan
bostadsform bör särskilt premieras i dessa tider, då det på en hel del orter i
landet ytterligare skulle försvåra en framtida nödvändig omflyttning av arbetskraften.
Det finns sålunda skäl som tala för en enhetlig övre belåningsgräns,
och förslaget synes därför böra ändras i denna riktning.
Av intresse är slutligen vad svenska stadsförbundet i detta hänseende anfört:
Utredningsmannens förslag till anordning av subventionslånen och förändring
av tertiärlånen innebär, att en mycket markerad skillnad göres mellan
»allmännyttiga» och enskilda bostadsföretagare. Egen insats skulle av anskaffningskostnaden
utgöra minst 5 procent för de förra men ej mindre än 15 procent
för de senare. Även subventionen skulle vara mindre för de senare. Den
snävare behandlingen av de enskilda företagarna motiveras med att chanserna
till privata vinster måste hårt beskäras. Och uppenbart är att garantier måste
skajras för att subventionen skall tjäna åsyftat ändamål och icke hamna i en
företagares ficka. Fråga är emellertid, örn icke förslaget gått väl långt i försiktighet.
Det förutsattes att den enskilde företagaren själv finansierar icke
blott 15 procent av fastighetens räntabla belåningsvärde utan även 15 procent
av den »överkostnad», som på grund av byggnadslånebyråns värdering och
69
Kungl. Majus proposition nr 221.
hyressättning icke kail förräntas utan måste — åtminstone tills vidare — avskrivas
som förlust. På goda grunder lär man kunna antaga att, örn byggnadslånebyråns
värderingar äro riktiga, en sådan enskild byggnadsverksamhet icke
kommer till stånd. Utredningsmannen har också haft en känsla härav, ty i ett
något senare sammanhang förklarar han att i så fall ges »ett naturligt rum» för
kommunala stödåtgärder som komplettera de statliga. Mot detta uttalande
synas emellertid vissa invändningar kunna göras. Om det är olämpligt att
bostadssubventionen hamnar i enskilda företagares fickor, måste nämligen detsamma
tydligen gälla vare sig subventionen är statlig eller kommunal. Kommunen
torde just beträffande de enskilda företagarna snarast ha mindre möjligheter
än byggnadslånebyrån att förhindra att subventionen kommer till icke
avsedd användning, ty den enskildes förtjänstmöjligheter lära i huvudsak vara
avhängiga av byggnadslånebyråns prövning av belånings- och anskaffningsvärden.
Under sådana förhållanden synes det icke finnas någon egentlig anledning
att förutsätta en speciellt stor kommunal uppoffring för den enskilda bostadsbyggnadsverksamheten.
Anser man att denna fyller någon uppgift vid
sidan av den allmännyttiga — vilket utredningsmannen synes anse åtminstone
tills vidare vara fallet — torde de båda företagarformerna böra likställas åtminstone
i fråga örn subventionslånets storlek.
Örn någon skillnad skall göras mellan de »allmännyttiga» och enskilda företagarna,
uppkommer i vart fall frågan, hur det förra begreppet skall definieras.
Att kommuner och av kommuner kontrollerade bolag, stiftelser och dylika företag
skola räknas dit är givet. Under vilka förutsättningar de i promemorian
omnämnda kooperativa bostadsföreningarna och eventuellt andra företag
skola kunna räknas dit förefaller emellertid icke alldeles klart. Att en verksamhet
betecknas som kooperativ utgör icke i och för sig någon garanti för att
den syftar uteslutande till konsumenternas fromma.
Den av utredningsmannen föreslagna övre begränsningen av tilläggslån,
som beviljas åt enskild företagare, har i de allra flesta fall icke föranlett
några särskilda uttalanden. Några remissinstanser, däribland Sveriges fastighetsägareförbund,
svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund
ha dock bestämt hävdat, att de enskilda företagarna böra i subventionshänseende
jämställas med övriga bostadsproducenter.
Inga som helst skäl tala för att den enskilda företagsamheten på detta område
skulle ha sämre förutsättningar än allmännyttiga företag att tillgodose
de åsyftade behoven eller kunna förväntas mindre väl uppfylla de krav subventionssystemet
kan komma att uppställa i fråga örn garantier eller kontroll,
säger Sveriges industriförbund, och ungefär enahanda uppfattning uttalas av
svenska arbetsgivareföreningen, som särskilt understryker vikten av att de
enskilda företagarnas medverkan i bostadsproduktionen erhålles.
Även svenska bankföreningen har ifrågasatt lämpligheten av att dra en
snävare gräns för subventionen åt enskilda företagare.
Frågan örn kommunernas medverkan i stödverksamheten har föranlett
ett flertal uttalanden. Av störst betydelse i detta sammanhang torde vara
svenska stadsförbundets yttrande, vari anföres väsentligen följande.
Att det är ett kommunalt intresse att bostadsbrist avvärjes är uppenbart.
Statens intresse av att cn hyresstegring icke blir följden av bostadsbristen eller
nyproduktionen är likaså synnerligen påtagligt. Härtill kommer, som även utredningsmannen
framhåller, att staten på många håll direkt eller indirekt t. ex.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
genom krigsindustrins förläggning är orsaken till att bostadsbristen blivit
akut. De ekonomiska uppoffringar, som föranledas av att i nuvarande situation
bostadsproduktion anses böra igångsättas till 1939 års hyror, böra sålunda
huvudsakligen åvila staten.
1941 års stödprogram förutsatte ingen kommunal subvention. KommuHörnäs
andel i programmet skulle blott bestå i att hålla tomtpriserna nere vid
1935 års nivå. Kommunerna uppfyllde också vad som krävdes av dem. När
övriga led i programmet icke kunde fullföljas och än mer när övriga kostnader
i stället för att sjunka stego, måste kommunerna emellertid träda in med subvention
i olika former, för att någon bostadsproduktion överhuvud skulle
komma till stånd. Då man nu diskuterar vilken kommunal medverkan som
skäligen kan förutsättas i ett nytt statligt stödprogram, kan man icke rimligtvis
utan vidare inkassera de bidrag kommunerna hittills givit och låta dem bli
prejudicerande för de kommunala bidragen i det nya programmet. När detta
program i motsats till fjolårets uttryckligen avser subvention, torde man dock
böra utgå från att kommunerna i princip böra åtminstone i någon mån deltaga
i subventionerna. På grund härav synes förslaget, att staten icke skall täcka
hela »överkostnaden» utan högst 95 procent av denna, kunna godtagas som en
allmän princip, från vilken undantag dock böra få förekomma i sådana fall, där
kommunen icke kail anses ha något egentligt intresse av att bostäder produceras.
Det måste ju eljest falla på kommunens lott att satsa den del av »överkostnaden»
som staten icke täcker, ty ingen annan lär väl kunna tänkas göra
den ekonomiska uppoffring som här blir nödvändig.
Innan förbundet går in på frågan hur stort kommunbidraget skall kunna tänkas,
måste begreppen »överkostnad» och »anskaffningskostnad» något beröras. Utredningsmannen
synes använda dessa begrepp i något skiftande betydelse. I
vart fall framgår det ej alltid vad han åsyftar med dem. I den utredning av
överkostnadens storlek, som i promemorian gjorts på basis av byggnadslånebyråns
material, betecknar begreppet anskaffningskostnad den kostnad som
återstår, sedan kommunens subvention frånräknats den totala kostnaden, och
begreppet överkostnad blir på motsvarande sätt den oräntabla anskaffningskostnad
som kvarstår, sedan kommunens insats frånräknats. När utredningsmannen
i ett annat sammanhang föreslår kommunala insatser för att statens
bidrag ej nå upp till mer än 85 procent av anskaffningskostnaden, kan dock
detta begrepp knappast tas i samma betydelse. I detta sammanhang måste
anskaffningskostnaden väl rimligtvis betyda den verkliga kostnaden och överkostnaden
hela den oräntabla kostnaden, av vilken 85 procent kan täckas av
tilläggslån, medan kommunen hänvisas att ta hand örn återstående 15 procent.
Hur utredningsmannen avsett att bestämma de båda begreppen i fråga örn ett
bygge i rent kommunal regi kan icke utläsas ur promemorian.
Det är emellertid påtagligt, att full klarhet måste råda örn hur de båda begreppen
skola definieras. Med hänsyn till att det förutsattes, att tilläggslånet,
icke skall täcka hela överkostnaden och att en del av denna alltså måste täckas
av kommunen, synes det riktigast och klarast att med anskaffningskostnad
genomgående beteckna hela den verkliga kostnaden utan hänsyn till subventioner
av något slag. Den oräntabla delen av denna anskaffningskostnad, vilken
del skall elimineras genom statliga och kommunala subventioner, kan benämnas
överkostnad.
Örn man fixerar begreppen på detta sätt, synes utredningsmannens förslag
innebära, att kommunernas insats i fråga örn de enskilda företagarna skulle
begränsas till 15 procent av anskaffningskostnaden (i den mån överkostnaden
icke överstiger dessa 15 procent). De enskilda företagarna borde med andra
ord kunna räkna med att alltid få tilläggslån motsvarande 85 procent av överkostnaden.
Hur stor kommunal insats som skulle bli nödvändig, när kommunen
Kungl. Majus proposition nr 221.
71
bygger i egen regi eller stöder annan »allmännyttig» produktion är ej alldeles
klart. Meningen synes dock vara, att kommunen skulle få svara för minst 5
procent av anskaffnings- och överkostnaderna och att byggnadslånebyrån (eller
Kungl. Majit) som villkor för statslån skulle kunna fordra ytterligare kommunala
bidrag. Någon begränsning av dessa bidrag synes icke vara uppställd,
men utredningsmannen antyder sin uppfattning härvidlag genom uttalandet,
att kommunernas medverkan lämpligen bör lämnas i form av billig eller gratis
tomtupplåtelse. På annan plats i utredningen framhålles att tomtkostnaden
före krisen normalt utgjorde 6 å 8 procent av fastighetskostnaden. Under
förutsättning att kommunala insatser icke krävas i större utsträckning än som
framgår av detta uttalande och att inom den sålunda angivna ramen skälig
hänsyn tas till omständigheterna i varje särskild kommun, har förbundet intet
att erinra mot förslaget i denna del. Kommunen bör dock ha frihet, att, örn den
så önskar, lämna sitt bidrag i annan form än billig eller gratis tomtupplåtelse.
Som i promemorian anförts bör naturligtvis kommunens insats minskas, i den
mån bidrag erhålles från annat håll, t. ex. industrier. Förbundet förutsätter
att kommunerna beredas möjlighet att hos Kungl. Majit anföra besvär över
sådana beslut av byggnadslånebyrån, som innebära villkor om kommunal subvention
och som icke ändock underställas Kungl. Majits prövning.
När förbundet i det föregående lagt så stor vikt på att en ram fixeras för den
kommunala insatsen, beror detta naturligtvis icke på att förbundet befarat, att
kommunernas intresse för uppgiften skulle vara otillräckligt. Erfarenheten
torde vittna om att kommunerna i stället gått till verket med största iver. Det
måste emellertid för kommunernas planläggningsarbete vara av största betydelse,
att en åtminstone ungefärlig kostnadsram kan fixeras.
Det måste ur kommunal synpunkt likaså vara av största vikt, att statens
medverkan i det program som nu utformas blir så elastiskt bestämd, att icke
kommunerna återigen tvingas att göra extra uppoffringar för att möta oförutsedda
kostnadsstegringar. I promemorian har föreslagits att tilläggslån icke
skulle få överstiga 20 procent av fastighetsvärdet, vilket innebär att fullt
tilläggslån skulle kunna ges på en överkostnad av upp till drygt 21 procent
av fastighetsvärdet. Utredningsmannen anser en sådan marginal tillräcklig
för att möta en eventuell kostnadsstegring. Förbundet är emellertid icke
övertygat örn att så är fallet. I promemorian angives byggnadskostnad»- stegringen sedan 1939 till 25 å 30 procent, medan överkostnaden »i typiska
fall» uppskattas till blott 6 å 10 procent. Förbundet vill erinra örn att sistnämnda
procenttal erhållits sedan den kommunala insatsen frånräknats och
att överkostnaden sålunda i verkligheten är åtskilligt större. För att tillgodose
de icke »typiska» fallen och för att möta en eventuell kostnadsstegring synes
den föreslagna marginalen vara i knappaste laget. Förbundet hemställer
därför, att den föreslagna maximibestämmelsen får utgå.
Förbundet vill vidare framhålla att samma skäl, som föranleda att låneforrnen
väljes för det statliga stödet, naturligtvis motivera, att kommunernas
bidrag skola kunna under vissa förutsättningar återkrävas. Örn den kommunala
insatsen avser ett förbilligande av tomtkostnaden, bör tomten sålunda
t. ex. kunna försäljas mot en tills vidare ränte- och amorteringsfri köpeskillingsrevers,
som i en framtid eventuellt kan uppsägas. Samma villkor böra
i detta hänseende gälla för statens oell vederbörande kommuns insats.
Förbundet har vidare framhållit, att på kommunerna måste falla icke blott
bestyret med förmedling av statens åtgärder utan även planläggningen och
samordningen av de olika lokala företagarinsatserna, så att de bliva tillräckliga
och ändamålsenliga. Dessa uppgifter, rätt skötta, komma att dra icke
oväsentliga kostnader, framhålles till sist i yttrandet.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Stadskollegiet i Stockholm har icke funnit anledning till erinran mot utredningsmannens
förslag i förevarande hänseende.
I den av stadskollegiet i Göteborg åberopade promemorian har inledningsvis
framhållits, att Göteborgs stad redan nu lämnar bostadsbyggandet ekonomiskt
stöd genom tillhandahållande av förmånliga sekundärkrediter och ställande
av borgen för kreditivlån. Härefter anföres bland annat följande.
Det vill förefalla som avsikten nu är att av kommunerna fordra icke endast
stöd av den art, som förut berörts utan även direkt subvention för att minska
företagarnas kapitalutlägg. Subventionen skulle givas formen av fritt upplåten
tomtmark eller tomter till nedsatt jaris. Därest sådan kommunal subvention
skulle visa sig nödvändig för erhållande av tillräcklig byggnadsverksamhet,
bör staden måhända icke motsätta sig detta. Det synes emellertid böra
framhållas, att en sådan subvention åtminstone örn den göres definitiv och i
synnerhet örn verksamheten skulle få större omfattning kommer att belasta
skattebudgeten rätt hårt. Det bör även framhållas, att, i den mån subvention
skall lämnas av kommunen, denna bör ske öppet och medelst direkta
till storleken fixerade anslag och icke på sådant sätt, att kommunen avhänder
sig tillgångar, utan att detta kommer till synes vare sig i budget eller bokslut.
En icke oväsentlig lättnad för kommunerna kan givetvis ernås, därest subventionen
gives sådan form att tomterna försäljas mot köpeskillingsrevers,
vilken helt eller delvis löper utan ränta och amortering under viss tid. Frågan
örn och när ränta och amortering skall börja erläggas, kan då antingen redan
från början fixeras eller också liksom de statliga tilläggslånen göras beroende
av hyressättningen i respektive fastigheter. Vid med tomträtt upplåtna tomter
skulle avgäldsfrihet kunna beviljas på liknande villkor.
Drätselkammaren i Malmö ifrågasätter, huruvida det är tillrådligt, att kommunerna
— såsom utredningsmannen tänkt sig — gratis upplåta tomtmark.
Det principiellt riktiga torde vara —- framhåller kammaren — att kommunerna,
såsom skett i Malmö, i sin jordpolitik sträva efter att upplåta tomtmark
till pris, som motsvarar deras självkostnader.
Drätselkammaren i Jönköping anser, att staten såsom den starkare lättare
borde kunna bära risken av den kontanta subventionen under förutsättning,
att kommunerna lämnade sin medverkan genom tillhandahållande av billig
tomtmark och medgivande av förmånliga betalningsvillkor vid tomtförsäljningar.
Drätselkammaren i Borås uttalar som önskvärt, att bestämmelserna om
eventuell kommunal prestation givas sådan form, att den kommunala prestationen
preciseras till dess minimigräns, och att det kommunala stödet liksom
det statliga gives formen av öppen subvention.
Drätselkammaren i Växjö har, under framhållande av att staden för sin
del icke har något att erinra mot stödåtgärder i form av billig tomtmarkupplåtelse,
bland annat tillagt följande.
Under senare åren har icke minst från statsmakternas sida anspråken på
kommunernas medverkan vid tillkomsten av olika företag inom en kommun
ökats, och man har förutsatt, att kommunen bland annat ställt erforderlig
tomtmark gratis till förfogande eller till sådant pris, som endast till en ringa
del täckt kommunens självkostnader för marken ifråga. Det torde vara uppen
-
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
bart, att en kommuns innehav av tomtmark under nuvarande förhållanden
blir starkt förminskat och möjligheten att genom låga tomtpriser främja
bostadsbyggandet och därigenom verka reglerande på hyresmarknaden i hög
grad beskuren, därest icke kommunen kan till rimliga priser förvärva nya
markområden för sitt behov. Möjligheten för en kommun att lättare än vad
nu kan ske få förvärva i statlig eller ecklesiastik ägo befintlig mark, torde
från statsmakternas sida under nuvarande förhållanden förtjäna den största
uppmärksamhet och bliva föremål för åtgärder i detta hänseende. Nuvarande
lagstiftning synes därför i sådant syfte böra bli föremål för snar omprövning.
Även torde normerna för värdering av i allmän ägo befintlig mark
tarva en justering mot lägre pris, emedan kommunens inköpspris med nödvändighet
måste påverka det slutliga markvärdet.
Bland de kommunala yttrandena är vidare att märka, att den förut nämnda
kommittén i Östersund funnit det böra övervägas, om det icke borde helt
överlåtas åt kommunen att lämna det erforderliga stödet åt bostadsbyggandet.
Endast i det fall — tillägger kommittén — att en kommun i sin tur kan
behöva stöd i form av kapitalanskaffning eller i särskilt fall av räntefria lån,
bör staten efter prövning ingripa. Det får nämligen icke förbises, att bostadsbyggandet
indirekt är till ekonomisk nytta för kommunen i form av nya
skatteobjekt i form såväl av fastigheter som personliga inkomster för de personer,
som till följd av bostadsbristen tidigare hindrats inflytta till kommunen.
Såsom jag tidigare påpekat har svenska landskommunernas förbund icke
''något att erinra mot de i promemorian framlagda förslagen.
Bland övriga remissinstanser, som yttrat sig i förevarande ämne, märkas
fullmäktige i riksbanken — vilka anse, att även örn icke krav på obligatorisk
kommunal medverkan bör uppställas, man dock vid beviljande av statssubvention
torde böra tillse, att skäliga kommunala insatser gjorts för underlättande
och förbilligande av bostadsproduktionen — samt svenska bankföreningen,
som betonar önskvärdheten av att i de fall, där så finnes möjligt, de kommunala
åtgärderna erhålla en utpräglad förgrundsställning.
Slutligen är att omtala, att några remissinstanser särskilt understrukit det
krav på ekonomiskt bistånd som kan riktas mot sådana industriföretag, vilka
på grund av krisbetonad expansion bidragit till ökningen i bostadskonsumtionen
inom vissa samhällen.
Yikten av att de föreslagna nya bestämmelserna givas viss retroaktivitet
har understrukits av fullmäktige i riksbanken — som dock framhållit svårigheten
att från fall till fall avgöra vilka byggnadsföretag som härvid kunna
komma ifråga — samt av svenska riksbyggen, förening u. p. a.
I det av drätselkammaren i Nyköping åberopade yttrandet hemställes —
under hänvisning till vissa byggnadsföretag inom staden — att dispens matte
kunna beviljas beträffande tidpunkten för de nya grundernas tillämpning.
Vidare anföres bland annat.
Enligt nu gällande grunder uppgår övre tertiärlånegränsen för enskilda
företagare till 90 procent, medan nu föreslagits 85 procent. Då även sådana
fastighetsägare av ekonomiska skäl måste komma i åtnjutande av den nya
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
subventionsformen, uppställer sig frågan, huru dessa fastighetsägare skola
kunna tillskjuta ytterligare kapital. I flera fall torde detta i brist på medel
icke vara möjligt. Det synes därför vara nödvändigt, att sådan jämkning införes
i förslaget, att vederbörlig hänsyn tages även till dessa fastighetsägare.
Skulle så ej ske, skapas en osäkerhet, som man kan befara skulle hämma
såväl de enskilda företagarnas som de kommunala myndigheternas framtida
initiativ, vilket säkerligen skulle vara till skada för landet. Denna omständighet
stärker ytterligare uppfattningen, att samma övre belåningsgräns för
tertiärlånet bör sättas för såväl enskilda som vissa övriga bostadsföretagare.
Utredningsmannens förslag örn en provisorisk räntesänkning å tertiärlånen
till enfamiljshus har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
följande remissinstanser, nämligen statens byggnadslånebyrå, länsstyrelserna
i Örebro, Västmanlands och Jämtlands län, fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret, drätselkamrarna i Jönköping och Karlskoga samt egnahemsstyrelsen,
som för sin del anfört följande.
Styrelsen finner visserligen betänkligt, örn genom den starkare subventionen
åt flerfamiljshusen intresset för egnahemsbyggandet minskas, och anser de
stegrade byggnadskostnaderna kunna motivera statliga engångsbidrag även
till egnahemsbyggare. Då emellertid den nu närmast aktuella faran för
bostadsbrist i vissa städer och samhällen mest effektivt torde mötas genom
den subventionering av flerfamiljshus, som föreslagits i promemorian, synes
det styrelsen tills vidare kunna anstå med ståndpunktstagandet till frågan, i
vad mån byggandet av bostadsegnahem bör subventioneras. Denna fråga
bör lämpligen upptagas till behandling i samband med de övervägandenrörande
den framtida egnahems- och bostadsförbättringsverksamheten, vilka
kunna föranledas av vad riksdagens revisorer uttalat under § 38 i sin år 1941
avgivna berättelse. Oberoende härav synes emellertid den i promemorian
föreslagna räntenedsättningen för tertiärlån till enfamiljshus böra komma till
stånd.
Statskontoret, som förklarat sig hysa principiella betänkligheter mot den
föreslagna räntenedsättningen, anser, att tertiärlåneräntan i vart fall icke bör
sättas lägre än 4 procent.
Å andra sidan ha några remissinstanser funnit det tvivelaktigt-, huruvida
räntesänkningen skall visa sig effektiv. Länsstyrelserna i Blekinge och
Skaraborgs län anse sålunda, att fara föreligger för att det ur samhällelig
synpunkt viktiga egnahemsbyggandet icke skall kunna hävda sig i konkurrens
med flerfamiljsbygget. — Länsstyrelsen i Gotlands län, svenska stadsförbundet
samt drätselkamrarna i Visby och Borås ifrågasätta, huruvida icke
det för f lerf amilj sbebyggelsen avsedda subventionssystemet skulle kunna tilllämpas
jämväl på egnahemsbyggandet.
Drätselkammaren i Borås anför i detta hänseende.
Inom Borås stad har bostadsbeståndet sedan lång tid tillbaka fått ett avsevärt
tillskott genom egnahemsbyggnader. Drätselkammaren anser, att de nu
ifrågasatta stödåtgärdena böra avse även egnahemsbyggandet. I den mån
kommunala eller kooperativa företag och stiftelser uppföra byggnader av
egnahemstyp (enfamiljshus) för barnrika familjer eller för andra, böra dessa
i fråga örn stödåtgärder jämställas med övriga företag, och tertiärlån böra
således lämnas till 95 procent av fastighetsvärdet, ävensom tilläggslån.
75
Kungl. Maj\ts proposition nr 221.
Likaså bör en egnahemsbyggare jämställas med en privatperson, som bygger
hyreshus, och erhålla tertiärlån upp till 85 procent av fastighetsvärdet jämte
tilläggslån.
Den i promemorian föreslagna sänkningen av räntan för egnahemslån till
з. 6 procent är visserligen i och för sig välbetänkt, men kammaren anser, att
ytterligare sänkning bör företagas, örn åtgärden skall medföra önskvärd
effekt.
Jämväl länsstyrelserna i Värmlands och Västerbottens lön anse, att egnahemsbyggandet
borde erhålla mera utvidgat stöd. Förstnämnda länsstyrelse
tillägger för sin del:
Vidare synes det böra tagas i övervägande, huruvida och i vad mån industriföretag
— åtminstone å landsbygden — bör kunna tillförbindas att bidraga
till anskaffande av egna hem åt sina arbetare. Där främjande av egnahemsbyggandet
icke allenast är ett statligt utan även ett framträdande kommunalt
önskemål, böra även kommunerna tillhållas att på lämpligt sätt understödja
egnahemsproduktionen t. ex. genom att tillhandahålla tomter till reducerade
priser och genom att ikläda sig borgen för lån.
Några remissinstanser ha i anslutning till sitt yttrande över promemorian
framfört vissa förslag, som Ira avseende å de statliga stödåtgärderna för byggnadsverksamheten.
Sålunda ha hyresgästernas riksförbund och svenska rilcsbyggen, förening
и. p. a. ifrågasatt, huruvida icke i vissa fall tertiärlånet eller åtminstone större
delen därav skulle kunna utbetalas redan före verkställd slutbesiktning av
fastigheten. Det nuvarande förfarandet ledde nämligen, särskilt för den
kooperativa byggnadsverksamheten, till finansieringssvårigheter under byggnadstiden
och till fördyring av kapitalkostnaderna. — Förbundet har vidare,
utan att framlägga något detaljerat förslag i ämnet, uttryckt det önskemålet,
att åtgärder måtte vidtagas för att förenkla ansökningsförfarandet i fråga örn
tertiärlån.
I H. S. B:s yttrande framhålles vikten av att det i tertiärlånekungörelsens
6 § förekommande uttrycket »däremot svarande ränta» för sekundärlån måtte
fastställas. I samband därmed ifrågasättes, om icke nuvarande självkostnader
vid statlig upplåning kunde motivera en lägre räntesats än 4.5 procent å
tertiärlånet.
Under hänvisning till den föreslagna utökningen av den statliga stödverksamheten
samt behovet av vidgad statlig kontroll på förevarande område ha
några remissinstanser, däribland länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
samt Sveriges industriförbund, framhållit, att statens byggnadslånebyrå bör
omorganiseras eller erhålla kraftiga förstärkningar särskilt i fråga örn sakkunniga.
T syfte att tillföra de kommunala myndigheterna ökad tillgång på expertis
och initiativ har landsorganisationen i Sverige föreslagit inrättande av en särskild
konsulent- och inspektionsverksamhet. Härom anföres i yttrandet följande.
Möjligen kan därvid ifrågakomma upprättandet av en särskild bostadsmarknadsinspektion,
lämpligen anknuten till byggnadslånebyrån, med uppgift och
Bostadsproduktionen
under 1941.
76 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
befogenhet att ingripa med råd och anvisningar rörande bostadsanskaffningens
omfattning och inriktning på de orter, där sådant ingripande visar sig påkallat.
Det synes vara en viktig uppgift för en sådan bostadsmarknadsinspektion att
klargöra bostadsmarknadsläget inom de olika kommunerna och att i anslutning
härtill medverka till att byggnadsverksamheten icke endast får erforderlig
omfattning utan även inriktas efter på lång sikt ändamålsenliga linjer beträffande
fördelningen på olika lägenhetstyper. En bostadsmarknadsinspektion
borde dessutom vara ägnad att tillgodose det av utredningsmannen påpekade
behovet av intensifierad upplysningsverksamhet i tekniska frågor (materialanvändning,
säkerhetsföreskrifternas tillämpning m. m.).
Vidare är att märka att statskontoret erinrat örn ett tidigare av ämbetsverket
framfört förslag örn önskvärdheten av att den centrala stödverksamheten
på bostadsområdet i alla dess grenar anförtroddes åt ett och samma centrala
organ.
Slutligen är att omtala, att några remissinstanser, däribland svenska stadsförbundet
framhållit angelägenheten av att de statliga stödåtgärderna avseende
pensionärshem och bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer snarast
möjligt anpassas efter de förändrade byggnadskostnaderna, då de eljest icke
kunna i önskvärd utsträckning utnyttjas av kommunerna.
Departementschefen.
De under våren 1941 för främjande av bostadsproduktionen beslutade åtgärderna
syntes vad angår flertalet orter till en början väl ägnade för det uppställda
syftet: skapandet av en bostadsbyggnadsverksamhet, som genomsnittligen
motsvarade omkring hälften av 1939 års produktionsvolym. Statistiken
rörande antalet beviljade byggnadslov inom städer med mer än 10,000 invånare,
frånsett Stockholm, utvisade sålunda för sommarhalvåret 1941 en ökning, som
i stort sett svarade mot målsättningen; starka lokala variationer funnos
dock. Vidare är att märka, att uppsvinget för Stockholms del stannade
långt under genomsnittet. Inom flertalet större och medelstora städer
syntes emellertid de produktionsbefrämjande åtgärderna ha utlöst initiativ,
som gåvo förhoppningar örn ett realiserande av det framlagda, bostadsbyggnadsprogrammet.
Att dessa förhoppningar likväl till stor del
svekos beror väsentligen av tvenne omständigheter: det av kolbristen nödvändiggjorda
cementbeslaget samt prisstegringarna på byggnadsmaterial. Cementbeslaget,
som till en början omfattade endast portlandcement, utsträcktes av
statens industrikommission att från och med den 1 juli 1941 gälla även ersättningscement.
Visserligen blevo de till kommissionen under tredje kvartalet
1941 inkomna licensansökningarna i mycket stor utsträckning beviljade, men
enbart existensen av licenstvånget hade i bostadsbyggandet infört ett sådant
osäkerhetsmoment, att många företag fördröjdes eller stannade på papperet.
— När vidare verkningarna av de under sommaren 1941 inträffade prisstegringarna
började göra sig gällande, raserades ytterligare en av förutsättningarna
för ett mera fullständigt genomförande av 1941 års bostadsbyggnadsprogram.
Det oaktat erhöll man på vissa orter en betydande bostadsproduktion.
Förklaringen härtill torde främst vara den inom ifrågavarande samhällen
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
i samband med upprättandet eller utvidgandet av krisviktiga industrier
pockande bostadsefterfrågan; värdet av de kommunala myndigheternas på
sina håll mycket energiska initiativ får ej heller underskattas. Inom flertalet
orter blev emellertid bostadsbyggandet endast otillräckligt ökat; av speciell
vikt för genomsnittsberäkningen är att lägenhetsproduktionen i Stockholm
nådde upp till endast omkring en sjundedel av den totala produktionen under
1939. En generell uppskattning av bostadsbyggnadsverksamheten under 1941
utvisar, att denna stannade vid omkring 25 procent av 1939 års volym; det
uppställda programmet blev således till inemot hälften orealiserat.
För att utreda bostadsbyggnadsverksamhetens läge och utsikter för 1942
tillkallade Kungl. Majit i december 1941 en särskild utredningsman, som den
5 februari 1942 avgav en promemoria rörande bostadsförsörjningen. Av
denna promemoria framgår, att utgångsläget i fråga örn bostadsförsörjningen
detta år är betydligt sämre än våren 1941. Utredningsmannens uppgifter
rörande den kraftiga minskningen av lägenhetsreserven, resultatet av socialstyrelsens
oktoberenquéte och innehållet i remissvaren ge tillsammans en
klar bild av att vår bostadsförsörjning befinner sig i ett mycket allvarligt läge.
Bostadsbristen är ej längre som under början av förra året en till vissa orter
lokaliserad företeelse utan i stället en inom hela stadsbygden mer eller mindre
starkt kännbar realitet. Den ännu för ett år sedan bestående artskillnaden
mellan, å ena sidan sådana orter som på grund av krisbetonad expansion hade
svårighet att ordna sin bostadsförsörjning och å andra sidan den övriga stadsbygden,
har i negativ riktning nivellerats och förvandlats till en gradskillnad:
där man år 1941 hade bostadsbrist, har man nu på flera håll bostadsnöd, medan
samhällen, som då ännu hade en viss lägenhetsreserv, nu riskera bostadsbrist.
Det torde sålunda utan vidare vara klart, att en omfattande bostadsproduktion
snabbt måste igångsättas; remissinstanserna lia också praktiskt taget
enhälligt förordat åtgärder i sådant syfte.
Yad beträffar den önskvärda och lämpliga omfattningen av 1942 års bostadsproduktion
synes mig intet lia framkommit, som jävar den av utredningsmannen
uttalade uppfattningen, vilken för övrigt lämnats obestridd även av
remissinstanserna. Jag anser alltså, att med beaktande av de lokala behovsvariationerna
en total produktion motsvarande ungefär hälften av 1939 års
bostadsbyggnadsvolym bör planeras och i görligaste mån fullföljas under
innevarande år; endast brister i de reala resurserna kunna enligt mitt förmenande
få föranleda en reduktion av detta program. Det torde få ankomma
på byggnadslånebyrån att inom den angivna ramen avgöra varest och
i vilken omfattning bostadsproduktion bör komma till stånd; för att tillfredsställande
kunna lösa denna uppgift måste byrån givetvis samråda med vederbörande
statliga och kommunala organ.
Vad angår det sålunda planerade bostadsbyggandets inriktning i fråga örn
lägenhetstyper har utredningsmannen och jämte honom ett antal remissinstanser
påpekat, hurusom på åtskilliga orter nedgången i bostadsproduktionen
svårast gått ut över de som familjebostäder lämpliga lägenhetskategorierna.
Nuvarande
bostads
marknads
läge.
1942 års
program:
omfattning
och
inriktning.
78
Kungl. Majlis proposition nr 221.
Bostads
byggandets
finansiella
förutsätt
ningar.
Hyres
sättningen.
En dylik utveckling är ur vissa synpunkter betänklig. Med hänsyn till bostadsstandardens
utveckling på längre sikt, vore en starkare inriktning av
bostadsproduktionen mot de större smålägenhetskategorierna, 2 till 3 rum
och kök, önskvärd. Under nuvarande förhållanden äro dock möjligheterna
till höjning av utryunmesstandarden begränsade, och en betydande del av
efterfrågan på nya bostäder utgår från nybildade småhushåll, vilkas antal till
följd av den höga äktenskapsfrekvensen är stort och vilkas bostadsbehov måste
tillgodoses. Det föreligger dock en fara för att de större hushållens bostads
fråga kommer i ett särskilt beträngt läge, och då dessa hushåll ofta av ekonomiska
och andra skäl ha svårt att hävda sitt intresse på bostadsmarknaden,
är det angeläget att byggnadslånebyrån tillser, att i den med tertiärlån finansierade
bostadsbyggnadsverksamheten produktionen av lägenheter, lämpliga
för större familjer, icke tränges tillbaka,
Det synes obestridligt att anskaffningskostnaderna för en bostadsfastighet
vid nuvarande byggnadskostnader icke kunna förräntas och amorteras med den
avkastning, som erhålles vid gällande hyresnivå. Den förebragta utredningen
bestyrkes i detta hänseende helt av de remissinstanser, som uttalat sig
i ämnet. Vad angår storleken av den icke räntabla överkostnad, varmed anskaffningskostnaden
överstiger fastighetens normalt beräknade avkastningsvärde,
har denna av utredningsmannen på basis av byggnadslånebyråns material
från senare delen av år 1941 uppskattats till genomsnittligen omkring 10
procent. Det byggnadskostnadsläge, varpå de i uppskattningen ingående anskaffningskostnaderna
grunda sig, har senare icke undergått någon nämnvärd
förändring. Socialstyrelsens byggnadskostnadsindex visade vid senaste beräkningstillfälle,
1 januari 1942, samina siffra, 127, som vid närmast föregående
tillfälle, 1 oktober 1941; denna indexsiffra överstiger med endast 2 enheter den
som beräknades för mitten av föregående år. — I några remissyttranden har
hävdats, att överkostnaden skulle vara högre än den av utredningsmannen uppskattade.
Erfarenheten från det gångna året synes dock ge vid handen, att den
kostnadsåterhållande verkan av tomtprisreduktioner, krympta vinstmarginaler
hos byggnadsföretagare, entreprenörer och materialleverantörer samt anpassat
byggnadssätt varit avsevärd. Det bör beaktas, såsom framhållits av svenska
stadsförbundet, att den av utredningsmannen beräknade överkostnaden grundar
sig på de anskaffningskostnader, varom uppgift ingivits till byggnadslånebyrån
och vilka sålunda i förekommande fall reducerats med kommunala insatser.
Såtillvida utgör den icke ett mått på hela subventionskostnaden, utan
endast på den del, som icke redan täckts genom åtgärder från kommunernas
sida. Vidare bör understrykas, att överkostnaden varierar betydligt icke endast
till följd av olikheter i de på produktionskostnadernas sida verkande faktorerna,
däribland de kommunala insatsernas storlek, utan även till följd av
skillnaden i hyresnivån på olika orter, vilka påverka det avkastningsvärde, som
fastigheterna kunna erhålla,
Erågan örn hyressättningen, där utredningsmannens förslag örn bevarande
av 1939 års hyresnivå såsom norm i princip vunnit remissinstansernas anslut
-
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
ning, torde i huvudsak komma att vinna sin lösning, därest den hyresregleringslag,
som för närvarande förberedes inom justitiedepartementet, antages.
Om hyressättningen i förut befintliga bostadsfastigheter bindes och hyreshöjning
medgives endast i den mån den motsvarar ökning i de verkliga driftskostnaderna,
måste — även örn den allmänna hyresregleringen icke skulle
gälla nybyggda fastigheter — hyressättningsnormen vid nybyggnad bestämmas
i paritet med den allmänna hyresnivån för att undvika en splittring på hyresmarknaden.
På dessa grunder anser jag att ett fasthållande vid den i tertiärlåneverksamheten
sedan förra året gällande normen för hyressättningen i fastigheter, som
byggas med statens stöd, kan förordas. Även i fall, där bostadsbyggande
kommer till stånd med hjälp av kommunala åtgärder men utan statligt
finansiellt stöd, bör denna norm tillämpas med hänsyn till intresset av
enhetlighet i hyrésbildningen. Denna normsättning rubbas icke, om den allmänna
hyresnivån skulle förändras till följd av stigande driftkostnader för
fastigheterna. Den åsyftar nämligen paritet i hyresavseende mellan nybyggda
och förut byggda, jämförliga fastigheter; örn en höjning av de verkliga driftkostnaderna
anses kunna motivera en höjning av hyresbeloppen i förut byggda
hus, bör detta gälla jämväl i nybyggda fastigheter. Det finnes därför
ingen anledning att i detta sammanhang till diskussion upptaga de
hyresstegringskrav,. som av Sveriges fastighetsägareförbund framställts
på basis av en inom förbundet utarbetad omkostnadsindex för fastigheter
och som framförts i förbundets remissyttrande. Dessa krav torde få prövas
i sin ordning i samband med genomförandet av en allmän hyresreglering,
varvid givetvis hänsyn bör tagas icke endast till inträffade stegringar i
vissa poster, som ingå i fastighetsförvaltningskostnaderna, utan även till de
besparingar, som göras i och med minskning av hyresförluster i nuvarande
bostadsmarknadsläge samt minskning av reparationernas omfattning, främst
till följd av minskad flyttning.
I fråga örn orter, i synnerhet mindre, som från en tidigare stagnation utan
större nybyggnadsverksamhet till följd av industriell expansion eller andra omständigheter
börjat växa och kräva nybyggnad och för vilka de inträdda förskjutningarna
kunna anses innebära en varaktig förändring i ortens allmänna
bebyggelseskick och dess ställning i dyrortshänseende, föreslår utredningsmannen
att möjligheter till en viss modifikation i hyressättningsnormen skulle
öppnas. Svenska riksbyggen förening u. p. a. vitsordar på grund av egna erfarenheter
önskvärdheten härav. En sådan modifikation kan visserligen skapa
övergångssvårigheter på de ifrågavarande orterna med viss splittring av hyresnivån
i gamla och nya hus, men försiktigt tillämpad torde den motsvara på
längre sikt naturliga och ofrånkomliga krav. Jag förordar därför att byggnadslånebyrån
i fråga örn sådana orter bemyndigas att vid hyresbestämningen
lägga till grund icke endast jämförelser med tidigare rådande förhållanden på
orten utan även jämförelser med förhållanden på andra, i övriga hänseenden
jämförliga orter.
Enligt vad jag i det föregående anfört bör en lösning av bostadsbyggandets
80
Kungl. Marits proposition nr 221.
Materialförsörjningsläget.
nuvarande räntabilitetsproblem icke sökas genom allmän hyreshöjning eller
genom hyreshöjning speciellt i de nybyggda bostadsfastighetema. Under
sådana omständigheter blir en subvention av bostadsbyggandet oundviklig.
Försök att reducera byggnadskostnaderna efter linjer, till vilka jag återkommer
i fortsättningen, böra givetvis energiskt drivas, men en snabb
lösning av nybyggnadsproblemet kan knappast erhållas därigenom. Subvention
av bostadsbyggandet i någon form framstår i nuvarande situation som
en ofrånkomlig åtgärd för att möta hotet örn en allmän och ytterligare skärpt
bostadsbrist. Praktiskt taget samtliga remissinstanser ha även principiellt
accepterat denna ståndpunkt.
Vid jämförelse med förra årets utgångsläge i fråga örn de reala förutsättningarna
för ett ökat bostadsbyggande framgår det genast, att en stark åtstramning
skett såväl i fråga örn materialförsörjning och .transportkapacitet
som beträffande tillgänglig arbetskraft. Detta förhållande är icke ägnat att
förvåna; den fortsatta handelsavspärrningen och det därav framtvingade upptagandet
av försörjningsviktiga ersättningsindustrier har i förening med
arbetet på försvarets stärkande och den militära beredskapens upprätthållande
ställt starka, alltjämt vidhållna krav på landets resurser av råvaror, transportmedel
och arbetskraft. Under vissa, särskilt i fråga om byggnadsmaterial och
transportkapacitet viktiga förbehåll ha emellertid de tre krisorgan som på förevarande
område företräda sakkunskapen förklarat sig anse, att förutsättningar
föreligga för en i betydlig mån utvidgad bostadsproduktion.
Vad först byggnadsmaterialen angår har industrikommissionen förklarat
sig utgå från att försörjningsläget i fråga örn kol, som är erforderligt för
framställning av vissa byggnadsmaterial, icke kommer att undergå någon mera
väsentlig förändring. Under denna förutsättning har bland annat tillgången
på E-cement och tegel ansetts kunna medgiva en fördubbling av 1941 års
bostadsproduktion. — Beträffande ett antal järnvaror är tillgången knapp; i
fråga örn vissa artiklar är det nuvarande försörjningsläget närmast att anse
som kritiskt. Speciellt gäller detta gjutna rör, framförallt s. k. normalrör, samt
tunnplåt. För att kunna säkerställa det för bostadsproduktionen erforderliga
behovet av dessa förnödenheter bli flera åtgärder nödvändiga. Företagarna
måste sålunda i alla de fall där detta är möjligt inrikta sig på att använda
ersättningsmaterial; i motsatt fall riskera de att byggnadslånebyrån vid sin
ritningsgranskning kräver en omplanering av företaget med ty åtföljande
tidsspillan och kostnader. Då bostadsbyggandet nu ryckt upp i en mycket
hög angelägenhetsklass böra vidare från statens sida vidtagas åtgärder, som
syfta till att giva bostadsbyggandet en relativt ökad andel av ifrågavarande
knappa förnödenheter; möjligt är att vissa, för andra än bostadsändamål avsedda
byggnadsföretag måste tills vidare uppskjutas. Därest denna möjlighet
hålles öppen samt vidare en omsorgsfull granskning och planläggning av alla
statliga och övriga byggnadsföretag kommer till stånd torde man emellertid
lia anledning antaga, att det mest nödvändiga bostadsbyggandets behov skall
kunna säkras. — Beträffande armeringsjärn och balkar är läget ej fullt så
Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 81
ogynnsamt; industrikommissionen har sålunda ansett tillgången vara sådan,
att åtminstone en stor del av den nu planerade bostadsproduktionen sannolikt
kan betraktas som tryggad. Förutsättning härför är dock att en ej alltför
obetydlig import kan påräknas och att de svenska järnbrukens produktion kan
hållas uppe. Med hänsyn härtill blir måhända en starkare inriktning än hittills
mot trähus nödvändig, i varje fall å sådana orter, där skälen mot en trähusbebyggelse
ej kunna tillmätas större betydelse. — Att ett noggrant studium
måste ägnas alla konstruktionsritningar i syfte att vinna besparingar av svårtillgängliga
material är en självklar sak, liksom också att byggnadslånebyrån
måste på förevarande område stå i ständig kontakt med industrikommissionen.
Vad härefter angår den tillgängliga transportkapaciteten synes denna —
jämte knappheten på vissa järnvaror — vara den för ett ökat bostadsbyggande
starkast begränsande faktorn. Under förutsättning att de normala anspråken
på befordringstid, befordringsbekvämlighet och befordringskostnad i viss mån
eftersättas torde dock de tillgängliga transportmedlen vara tillräckliga för att
medgiva den oundgängliga utökningen av bostadsproduktionen. De anvisningar
som statens trafikkommission givit beträffande användningen av lastbilar
i syfte att spara sådana särskilt svåråtkomliga förnödenheter som smörjoljor
och ringgummi måste dock noggrant iakttagas, och jag utgår från att
byggnadslånebyrån låter sig angeläget vara att genom de kommunala
förmedlingsorganen verka för och tillse att så sker. En anmodan till
kommunerna att företrädesvis upplåta tomtmark med ur transportsynpunkt
gynnsam terräng och belägenhet kan måhända i vissa fall vara ägnad
att befordra nyss angivna syfte. Vidare böra givetvis byggnadsföretagen planläggas
så, att största möjliga effekt utvinnes ur den på en ort tillgängliga
fordonsparken samt — i den mån detta är möjligt — så att en viss riskmarginal
mot ytterligare trafikinskränkningar erhålles.
Vad kommissionen anfört rörande betydelsen av att vid körningar för byggnadsföretag
i största möjliga omfattning begagna lastbilar, burna av personbilsringar,
torde tarva en viss närmare utläggning, liksom ock den av kommissionen
framhållna angelägenheten av att byggnadsföretagarnas medverkan
lämnas vid de ombyggnadsarbeten, som krävas för att erhålla ett erforderligt
antal dylika fordon. Enligt vad kommissionen under hand meddelat torde,
till följd av den alltmer kännbara bristen på lastbilsdäck, under våren
och sommaren 1942 en minskning i tilldelningen härav bli nödvändig, berörande
ungefär 6,000 fordon; därest dessa icke bli ombyggda till körning å
personbilsringar eller ersatta med nybyggda lastbilar, som bäras av sådana
ringar, kan det alltså befaras att landets lastbilsbestånd efter det närmaste
halvåret kommer att nedgå med motsvarande antal. Då lastbilsparken redan nu
är väl sysselsatt torde enligt kommissionens mening åtskilliga företagare finna
det med sin fördel förenligt att själva bekosta den erforderliga ombyggnaden;
dock måste man räkna med sådana fall, där lastbilsägarens ekonomi icke tilllåter
en dylik utgift. Då kommissionen förutsett, att, vissa byggnadsföretagare
kunna komma att ställas inför just sådana fall, har man velat varsko dem om
att framdeles nya kostnadskrav kunna uppstå.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 221. 596 42 6
Transport
kapaciteten.
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 221.
Arbetskraftsförs
ärjning en.
BijggnadskostnadsutvecJclingen.
I likhet med traf ^kommissionen vill jag slutligen understryka vikten av
att vederbörande kommuner vid exploatering av nya områden tillse, att
av krisläget någorlunda oberoende kommunikationer till området finnas.
I motsatt fall kunna nämligen — om exempelvis i samband med nedläggandet
av en omnibuslinje en ny spårvagnsförbindelse måste anläggas — kostnaderna
härför i form av fördyrade taxor motverka det statliga syftet att i görligaste
mån bevara det nuvarande hyresläget. — Rörande dessa spörsmål torde
byggnadslånebyrån — liksom i fråga örn byggnadsföretagens planläggning
med hänsyn till den på en ort tillgängliga fordonsparken — böra stå i kontakt
med vederbörande kommunala organ.
Yad slutligen arbetskraftsförsörjningen angår må till en början erinras
örn att arbetslösheten bland byggnadsarbetarna under våren 1941 utgjorde ett
av motiven till framläggande av förra årets produktionsprogram. En betydande
lägesförändring har emellertid sedan dess inträtt. Ett avsevärt antal
byggnadsarbetare har under det sistförflutna året överflyttats till andra för
folkförsörjningen viktiga verksamhetsgrenar; man har vidare anledning antaga,
att nyrekryteringen till byggnadsarbetarkåren sedan krisens utbrott varit av
ytterst ringa omfattning. Den »lediga» arbetarstammen har sålunda — såsom
i promemorian framhållits — avsevärt krympt samman, samtidigt som en
kraftigt utökad bostadsbyggnadsverksamhet befunnits önskvärd. Svårigheten
att siffermässigt bestämma den aktuella tillgången och efterfrågan på byggnadsarbetare
är givetvis ägnad att skapa en viss osäkerhet; härtill bidrager
också omöjligheten att ens för en tämligen kort tidrymd förutse de verkningar
på arbetsmarknaden, som uppkomma vid förändringar i försvarsberedskapens
omfattning. Genom att inskränka eller uppskjuta byggnadsverksamhet av lägre
angelägenhets grad torde emellertid möjlighet föreligga att erhålla det extra
tillskott av byggnadsarbetskraft som må komma att erfordras för att säkra
bostadsproduktionens behov. Skulle jämväl denna marginal uppsugas utan
att en lösning av förevarande problem erhålles, får man enligt mitt förmenande
överväga en omfördelning av den byggnadsarbetskraft, som överförts
till ur folkförsörjningssynpunkt mindre betydelsefulla verksamhetsgrenar;
bostadsproduktionen har för närvarande så stor social betydelse, att dess krav
härvid måste tillerkännas en mycket hög förmånsrätt. — Med hänsyn till den
åtstramning som inträffat på arbetsmarknadsområdet måste givetvis byggnadslånebyrån
i dessa frågor upprätthålla ständig kontakt med arbetsmarknadskommissionen.
Såsom i det föregående framhållits blev byggnadskostnadsutvecklingen
under 1941 mindre gynnsam än vad man med utgångspunkt från vinterhalvåret
1940/41 ansåg sig ha skäl att antaga. Enligt vad utredningsmannen påvisat har
bland de kostnadsstegrande elementen materialfördyringen kommit att spela
den helt dominerande rollen; fyra femtedelar av kostnadsökningen hänföra
sig sålunda till denna faktor medan endast en tolftedel faller på de
höjda arbetskostnaderna.
Vid sin granskning av materialprisutvecklingen under 1941 har utrednings
-
83
Kungl. Majlis proposition nr 221.
mannen funnit att prishöjningarna i allmänhet sammanhänga med kostnadsstegringar,
som direkt förorsakats av krigsförhållandena. De flesta av dessa
prishöjningar ha godkänts av statens priskontrollnämnd; ett viktigt undantag
finnes dock, träprishöjningen. Enligt upplysningar, som jag under hand erhållit
från nämnden, pågår arbetet på utformandet av en prisreglering för
trävaror; prissättningen å dessa varor är emellertid redan nu föremål för fortlöpande
övervakning. Börande den sannolika prissättningen å trävaror har
nämnden under hand meddelat att man visserligen icke torde kunna räkna
med någon tillbakagång i de nuvarande priserna men att å andra sidan ytterligare
fördyringar av någon betydenhet knappast behöva befaras.
I och med de nu vidtagna åtgärderna äro samtliga byggnadsmaterial av
vikt föremål för prisövervakning. Såsom utredningsmannen framhållit har
därmed skapats en garanti mot andra prisstegringar än sådana som nödvändiggöras
av inträdande kostnadsfördyringar.
Beträffande kostnadsutvecklingen under återstoden av 1942 ha såväl utredningsmannen
som statens priskontrollnämnd uttalat sig ganska optimistiskt;
utredningsmannen har dock särskilt reserverat sig för den kostnadsstegring,
som kan uppkomma vid en till följd av bilgummibristen framtvungen omläggning
av transporter och övergång från ett transportmedel till ett annat. Till
vad sålunda anförts har jag intet att tillägga. — Priskontrollnämnden har
vidare, i syfte att minska faran för knapphetsprisstegringar, ifrågasatt införande
av ett prioritetsförfarande för sådana byggnadsmaterial, varå tillgången
är särskilt begränsad. Ett dylikt förfarande tillämpas för närvarande
endast för vissa järnvaror, vilka enligt avtal mellan industrikommissionen
och grossisterna i första hand levereras till sådana byggnadsföretag, som erhållit
lån av byggnadslånebyrån. Då skäl synas föreligga för en utsträckning
av detta system till att avse jämväl andra byggnadsvaror, utgår jag från att
industrikommissionen och byggnadslånebyrån i samråd ta de initiativ, som
härutinnan kunna vara behövliga.
En grundligare rationalisering i byggnadssättet har särskilt förordats av Rationaliselänsstyrelsen
i Kronobergs län. Jag är givetvis ense med länsstyrelsen i denna rmgsatgärder
fråga, så mycket mera som rationaliseringssträvandena endast haft ringa
framgång under 1941. I promemorian anges materialförsörjningssvårigheterna,
bristen på central teknisk rådgivning samt de nu gällande byggnadsföreskrifterna
såsom hindren för dessa strävanden; i sistnämnda hänseende erinras
om den nyligen tillsatta stadsplaneutredningens arbete. Enligt vad jag erfarit
har stadsplaneutredningen först till övervägande upptagit frågan om
genomförande av sådana åtgärder, att stadsplane- och tomtindelningsärenden
kunna bli snabbare behandlade; förslag i detta syfte torde kunna förväntas
inom kort. Betänkande rörande revision av byggnadsföreskriBerna lärer
däremot kunna bli färdigställt först längre fram. I avbidan härpå synas
emellertid kommunerna böra taga initiativ till de rationaliseringsåtgärder, som
äro möjliga inom ramen för gällande byggnadsstadga; jag vill härutinnan särskilt
erinra om den av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga framlagda re
-
Ansvaret för
b ostads försörjning
en.
Subventionens
form.
84 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 221.
kommendationen angående sänkning i vissa fall av rumshöjden. -— Den påtalade
bristen på central teknisk rådgivning torde till viss grad kunna avhjälpas
genom förstärkande av byggnadslånebyråns tekniska sakkunskap samt
genom utvidgning av de sakkunnigas rätt till inspektions- och konsultationsresor;
en del åtgärder i sådant syfte ha redan vidtagits.
Det har visat sig, att under nuvarande förutsättningar bostadsförsörjningsproblemet
icke kan lösas utan det allmännas medverkan. Åtgärder för att
säkerställa bostadsproduktionens behov av material, transportmedel och
arbetskraft äro sålunda nödvändiga, prisövervakning har visat sig behövlig
och reduktioner av kapitalkostnaderna ha måst vidtagas; slutligen ha även
direkta tillskott av kapital befunnits erforderliga. Tillsammantagna syfta dessa
åtgärder till att skapa förutsättningar för en tillräcklig bostadsproduktion;
någon absolut garanti för att en sådan också kommer till stånd utgöra de
emellertid icke. Man måste med andra ord göra klart för sig, att det enskilda
ekonomiska intresset för närvarande icke utgör en tillräcklig drivkraft för att
åstadkomma en marknadsmässigt tillräcklig tillgång på lägenheter. Ansvaret
för att bostadsförsörjningen tryggas måste därför även i fråga om själva produktionsinitiativet
ytterst komma att vila på det allmänna: staten och kommunerna.
En naturlig ansvarsfördelning mellan stat och kommuner måste
eftersträvas och en sådan torde åsyftas med utredningsmannens förslag. I
fråga om denna ansvarsfördelning är det uppenbart, att staten icke lämpligen
kan bygga bostadshus och eventuellt bli hyresvärd på hundratals orter i
landet. Kommunerna ha ingen skyldighet att bygga. Visserligen lia många
erkännansvärda initiativ tagits från kommunalt håll under det gångna året,
men initiativlusten har framträtt mycket ojämnt och på många håll synes en
stark obenägenhet för direkta kommunala engagemang i bostadsförsörjningen
föreligga. Statens uppgift i bostadsförsörjningen kan knappast vara någon
annan än att taga huvudparten av ansvaret för att de allmänna ekonomiska
förutsättningarna för bostadsproduktionen åvägabringas. Ansvaret för initiativen
till konkreta åtgärder inom ramen för dessa allmänna ekonomiska förutsättningar
ute i orterna måste i sista hand läggas på kommunerna. Skulle läget
ytterligare skärpas bör enligt min mening övervägas en lagstiftning, som
ålägger kommunerna skyldighet att sörja för bostadsbyggandet, så att — inom
ramen av de möjligheter, de reala resurserna medge -— marknaden förses med
ett tillräckligt antal smålägenheter.
Den konstruktion av bostadssubventionen såsom en kapitalsubvention i form
av tilläggslån, som löper utan ränta och amortering och vars eventuella återbetalning
göres beroende av den kommande hyresutvecklingen, vilken föreslagits
av utredningsmannen, har i sina huvuddrag accepterats av remissinstanserna
såsom den mest rationella anordningen att anpassa fastigheternas
anskaffningskostnader till deras uthålliga avkastningsvärde vid bevarad hyresnivå.
I motsats till vad fallet är vid en subvention genom underränta kan
vid tillämpning av denna metod nås en varaktig likställighet i räntabilitets
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 85
avseende mellan nybyggda och förut befintliga fastigheter. Genom subventionens
föreslagna form av lån kan den avsedda effekten att möjliggöra nybyggnad
till den nuvarande kostnadsnivån erhållas, men å andra sidan kan
subventionen upphöra och återfordras örn med hänsyn till framtida hyreshöjning
så kan ske utan eftersättande av fastighetens räntabilitetskrav.
Beträffande förutsättningarna för inträdet av återbetalningsskyldighet för
tilläggslånet torde det, såsom statskontoret, statens byggnadslånebyrå och
vissa andra remissinstanser framhållit, vara erforderligt, att vid tilläggslånets
beviljande en tidpunkt bestämmes, då beslut senast skall meddelas rörande
sådant låns återbetalande eller avskrivande. Då perioden för hyreskontroll
enligt nuvarande tertiärlånebestämmelser är 10 år, synes det lämpligen kunna
föreskrivas, att beslut av nyssberörda art skall meddelas sist vid tioårsperiodens
utgång. Givetvis bör dock i vissa fall återbetalning kunna krävas även
under loppet av denna period. Örn den allmänna hyresnivån undergått en mera
väsentlig, på räntabilitetsförhållandena inverkande stegring bör sålunda med
hänsyn till intresset att bevara hyresmarknadens enhetlighet en hyreshöjning
medgivas även inom de subventionerade fastigheterna. Den ökning i nettoavkastningen,
som därigenom erhålles, bör föranleda inträdandet av återbetalningsskyldighet
i den utsträckning avkastningsökningen medgiver. I likhet
nied byggnadslånebyrån anser jag vidare, att sådan skyldighet bör inträda,
därest låntagaren undandrager sig hyreskontroll eller utsätter fastigheten för
vanvård.
Närmare bestämt innebär utredningsmannens förslag, att tilläggslån skall
kunna utgå för uppförande av flerfamiljshus med en i förhållande till överkostnaden
bestämd andel, som för kommunala och andra allmännyttiga bostadsföretag
fastställts till 95 procent samt för övriga företag till 85 procent; till
säkerhet för tilläggslån skall lämnas inteckning närmast efter tertiärlånesäkerheten.
Utredningsmannen har vidare föreslagit, att tertiärlånets nuvarande
ovangräns förskjutes till 95 procent av det räntabla fastighetsvärdet, då företaget
bygges i kommunal eller därmed likställd regi, samt till 85 procent i
övriga fall. För bostadsföretag av förstnämnda kategori föreslås tilläggslån
kunna beviljas, även örn detsamma skulle komma att överskjuta nyssangivna
värde; däremot har beträffande de privata företagen den begränsningen föreslagits,
att tilläggslånet alltid skall ligga inom fastighetsvärdet.
Såsom svenska stadsförbundet påpekat uppkommer, om skillnad göres mellan
allmännyttiga och enskilda företag, frågan hur det förra begreppet skall
definieras, då exempelvis det förhållandet att en verksamhet betecknas som
kooperativ icke i och för sig utgör någon garanti för att den syftar uteslutande
till konsumenternas fromma. Författningen rörande lån och bidrag till förmån
för bostadsförsörjningen i hyreslägenheter för barnrika familjer innehåller fört''
skrifter rörande företag, som av byggnadslånebyrån kunna erkännas såsom
allmännyttiga bostadsföretag för där ifrågakommande verksamhet. I nu förevarande
sammanhang är denna författnings definition för trång, då den icke
innesluter bostadskooperativa företag, som i betryggande, kontrollerade former
Tillag gslånete
placering och
storlek.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
bildats och arbeta utan enskilt vinstsyfte. Det är den sistnämnda bestämningen,
som är avgörande, och det torde få ankomma på byggnadslånebyrån
att utforma regler och anvisningar i detta hänseende.
Den olikhet i fråga örn övre belåningsgräns för tertiärlån och tilläggslån,
som utredningsmannen föreslagit att gälla för kommuner och företag utan
enskilt vinstsyfte respektive enskilda företagare, har mött gensagor från
ett antal remissinstanser. Man har därvid i allmänhet förbisett, att den
lägre belåningsgränsen för enskilda företagare ur en viss synpunkt är en
fördel för dessa, nämligen därigenom att av de sammanlagda statslånen en
större del kan vara tilläggslån utan ränta och amortering och en mindre del
tertiärlån med ränta och amortering. Den verkliga skillnaden ligger i den
föreslagna regeln, att beträffande enskild företagare tilläggslånet skall ligga
inom fastighetsvärdet, vilket ansetts nödvändigt som garanti för att medlen
komma till avsedd användning; i fråga örn kommun eller erkänt allmännyttigt
företag som låntagare har motsvarande garanti ansetts ligga i företagets
egen art.
Till den del som den föreslagna skillnaden i villkor för enskilda respektive
allmännyttiga företag gäller övre belåningsgräns är den motiverad av kravet
på tillbörlig ekonomisk soliditet hos de enskilda byggnadsföretagare, som
skola kunna komma i åtnjutande av statliga lån och subventioner. Ju lägre
anspråken på egen kapitalinsats ställas, desto svagare hävdas detta krav i
själva lånevillkorens utformning. I fråga om kommuner och kommunala företag
är frågeställningen givetvis icke relevant. När det gäller övriga allmännyttiga
företag motsvaras kravet av den garanti, som gives genom prövningen
av företagets karaktär att arbeta utan enskilt vinstsyfte. Örn föreskriften
örn tilläggslånets placering inom fastighetsvärdet vidhålles eller om en ur
statens säkerhetssynpunkt likvärdig anordning göres, synes det mig dock icke
finnas anledning att beträffande företag i enskild regi sänka den nuvarande
övre belåningsgränsen från den nu gällande, 90 procent. I likhet med utredningsmannen
anser jag det vidare lämpligt, att tertiärlånets ovangräns beträffande
de allmännyttiga bostadsföretagen forsk jutes till 95 procent av det
räntabla fastighetsvärdet.
I analogi härmed föreslår jag, att den andel av överkostnaden, som bör
täckas av tilläggslån, fixeras till 95 procent i fråga om företag i kommunal
eller annan allmännyttig regi samt till 90 procent i övriga fall.
Den föreslagna regeln, att i fråga örn enskilda låntagare, det statliga tillläggslånets
övre gräns icke får överstiga fastighetsvärdet, måste bedömas i
sammanhang med frågan örn kommunernas ställning i en subventionerad
bostadsbyggnadsverksamhet. Till grund för förslaget i denna del ligger nämligen
uppfattningen, att säkerheten för staten skulle äventyras alltför mycket
och möjligheterna för mindre nogräknade företagare att missbruka statsstödet
ökas, om statslån av subventionskaraktär kunde placeras över fastighetsvärdet,
under det att kommunerna med sina större, ofta på personlig kännedom
grundade möjligheter av urval och kontroll ligga närmare till att bära sådana
risker, som kunna undvikas eller starkt reduceras genom ett vederhäftigt och
Kungl. Marits proposition nr 221. 87
mot missbruk skyddat lrandhavande av de bostadsbyggnads- och bostadsförvaltningsuppgifter,
som det allmännas stöd skall tjäna.
Det föreliggande förslaget innebär i fråga örn kommunernas organisatoriska
och ekonomiska medverkan tvenne alternativa möjligheter, den ena att
kommunen i egen regi eller genom stöd åt allmännyttigt bostadsföretag sörjer
för byggande och förvaltande av bostäder, den andra att kommunen, där så erfordras,
i en eller annan form lämnar ett sådant stöd åt enskilda byggnadsföretag,
som kompletterar det statliga stödet. Yäljes det senare alternativet skulle
den föreslagna regeln örn det statliga tilläggslånets placering inom fastighetsvärdet
bli av väsentlig betydelse för det kommunala stödets form och omfattning,
därigenom att kommunen tvingades — när överkostnaden översteg
10 å 11 procent — till en växande kapitalinsats som stöd åt enskilda företagare.
I sådant fall vore en övergång till byggande i kommunal eller allmännyttigt
företags regi givetvis naturlig, och jag delar utredningsmannens uppfattning
att en dylik övergång under nuvarande förhållanden bäst svarar till
bostadsförsörjningsproblemets allmänna förutsättningar. Hinder däremot av
olika art kunna dock föreligga, och i synnerhet behovet att snabbt kunna utnyttja
befintliga bostadsproduktionsmöjligheter gör det angeläget att icke för
en kommun försvåra anlitandet av bostadsbyggande i enskild regi mera än
statens krav på säkerhet gör nödvändigt. Detta säkerhetskrav, vilket såsom
jag i det föregående anfört, gav det egentliga motivet för regeln örn tilläggslånets
placering inom fastighetsvärdet, kan tillgodoses i annan ordning, nämligen
därigenom att kommunen gentemot staten tager ansvaret för de förluster,
som kunna uppkomma på annat sätt än genom avskrivning i enlighet
med subventionsplanen på den del av tilläggslånet, som är placerad över
fastighetsvärdet. I jämförelse med utredningsmannens förslag skulle detta
innebära, att staten tog bördan av ränteförlust på tilläggslån utöver fastighetsvärdet
och av deras eventuella avskrivning, varigenom den kommunala insatsens
storlek icke gjordes direkt beroende av överkostnadens storlek, medan
kommunen skulle bära förlustrisker, som i normala fall icke behövde aktualiseras
och som kunna avvärjas genom en omsorgsfull tillsjm från kommunens
sida.
De ekonomiska uppoffringar, som i nuvarande läge måste göras för att Kommubostadsbyggande
skall kunna komma till stånd till hyror i paritet med den
allmänna hyresmarknadens, böra, såsom jag förut framhållit, i huvudsak göras medverkan.
av staten. Med hänsyn till kommunernas intresse att bostadsbrist avvärjes
bör dock kunna förutsättas även en viss ekonomisk medverkan från kommunernas
sida i sådana fall, där direkt subvention av statsmedel förekommer,
utöver nyssberörda risktagande i samband med enskilda byggnadsföretag.
Av skäl, som utredningsmannen utvecklat, är det dock omöjligt, åtminstone
för närvarande, att uppställa fixerade regler för den kommunala ekonomiska
insatsens omfattning och former. Hänsyn måste härvidlag tagas till. såväl
kommunens ekonomiska förmåga och varaktiga intresse i den ifrågakommande
bostadsbebyggelsen som till anledningen till att bostadsbrist uppkommit.
När kommunen äger lämpligt belägen mark, synes billig tomtupp
-
Subventioner
in g av
egnahemsbyggande.
88 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
låtelse vara en naturlig form för kommunal insats, vars storlek också torde
i stort sett variera med kommunernas ekonomiska bärkraft. Frihet bör emellertid
lämnas för bidrag i annan form, definitiva eller viss tid utgående. I fråga
om det kommunala bidragets storlek anser jag det rimligt, att detta i normala
fall — när statssubvention utgår för en överkostnad av lägst 5, högst 20 procent,
beräknad i förhållande till anskaffningskostnaden före avdrag av det kommunala
bidraget, inom vilka gränser det stora flertalet fall under det närmaste
året torde komma att ligga — till sitt kapitalvärde motsvarar ungefär halva
tomtkostnaden, med möjlighet för byggnadslånebyrån att reducera anspråket
på kommunalt bidrag, örn omständigheterna äro sådana, att kommunens varaktiga
intresse i saken är ringa, eller om bidrag av motsvarande storlek gives
från annat håll, t. ex. industriföretag. Möjlighet bör även givas att räkna den
kommunala insatsen som ett genomsnitt för flera byggnadsobjekt, t. ex. i
sådana fall, där vissa byggnader uppföras på kommunens mark med tomtrabatt,
andra på mark i annans ägo. -— Såsom svenska stadsförbundet påpekat,
böra kommunerna erhålla möjlighet att hos Kungl. Maj: t anföra besvär över
sådana beslut av byggnadslånebyrån, som innebära villkor örn kommunal
subvention.
Utredningsmannens förslag, att tilläggslån ej skola kunna utgå till egnahem
men i stället tertiärlåneräntan för dessa sänkas till 3.6 procent, vilken procentsats
i prop. nr 206 till innevarande års riksdag föreslagits att tillämpas för bostadsegnahem
på landsbygden, framstår som ett provisorium, motiverat därav,
att en lösning efter samma linjer som de för flerfamiljshus föreslagna skulle
öka oenhetligheten i stödåtgärderna för egnahemsbyggandet å landet. Ett relativt
missgynnande av egnahemsbyggandet är, såsom utredningsmannen själv
framhåller, beklagligt. Även örn betänkligheterna mot att för egnahemsbebyggelse
inom de områden, där tertiärlåneverksamhet kan bedrivas, tillämpa
väsentligen andra villkor än i de delar av landet, som ligga utanför dessa,
väga tungt, och även örn hänsyn tages till att som krisåtgärd, sålunda betraktad
ur synpunkten av bostadsbristens avhjälpande, egnahemsbyggandet
måste spela en relativt underordnad roll, synes det mig dock icke lämpligt, att
åt byggandet av enfamiljshus givas relativt betydligt sämre villkor än åt byggandet
av bostäder i större fastigheter, i synnerhet som enfamiljshuset på mindre
orter ofta är den enda bostadsform, som på ett naturligt sätt ansluter sig till
rådande bebyggelseskick. Det av drätselkammaren i Borås förordade systemet,
att kommun eller allmännyttigt företag bygger och förvaltar enfamiljshus
med möjlighet för innehavaren att i framtiden övertaga bostaden som eget
hem, vilket där med framgång tillämpats som form för bostadsförsörjning för
barnrika familjer, är enligt min mening mycket lämpligt för vidgad användning;
det bör, såvitt jag kan förstå, icke föreligga några hinder att för dylika
enfamiljshus tillämpa samma regler i fråga om tertiär- och tilläggslån som för
flerfamiljshus. Beträffande de typiska egnahemmen är däremot förhållandet ett
annat. Svårigheten att i dessa fall tillämpa det föreslagna subventionssystemet
hänför sig dels, såsom utredningsmannen framhållit, till beräkningen
av överkostnaden, dels till kontrollen av att huset bygges enligt före
-
Kungl. Majlis proposition nr 221. 89
tedd ritning och kostnadsplan. Med hänsyn till den förra svårigheten synes
det lämpligt, att subventionen åt egnahem gives en mera summarisk form, vilket
kan göras genom att viss, för alla belånade egnahem lika del av tertiärlånet får
utgöra en stående, räntefri del, vars eventuella återbetalning enligt samma
grundregel, som föreslagits beträffande flerfamiljshus, göres beroende av
prövning efter 10 år genom jämförelse med då rådande allmänna bostadskostnadsnivå.
En dylik form överensstämmer nära med den för egnahem för
barnrika familjer på landsbygden gällande. Vid en ränta av 3.6 procent på
tertiärlånet skulle en dylik summarisk subvention, uppgående till 10 procent
av anskaffningskostnaden, vid nuvarande kostnadsläge åvägabringa paritet
mellan bostäder i egnahem och bostäder i flerfamiljshus. Den andra
svårigheten torde kunna undanröjas, örn långivningen av subventionskaraktär
begränsas till sådan egnahemsbebyggelse, för vilken kommunen åtager sig
kontroll under byggnadstiden samt ansvar gentemot staten för förluster till
följd av missbruk av subventionen eller vanvård av fastigheten. På anförda
skäl förordar jag — förutom en sänkning av tertiärlåneräntan till 3.6 procent —
att under nyssangivna förutsättning av tertiärlån till egnahem en del, motsvarande
10 procent av det godkända anskaffningsvärdet, skall kunna utgöra
stående, räntefri del under 10 år för att därefter avskrivas eller återfordras,
helt eller delvis, efter prövning, varvid hänsyn skall tagas till den allmänna
bostadskostnadsnivån. — I den mån tertiärlånet sålunda får ren subventionskaraktär
torde detsamma tills vidare böra redovisas under särskild undertitel.
Frågan örn den slutliga redovisningen och avskrivningen av berörda belopp
torde senare få upptagas till omprövning.
I fråga örn möjligheten av retroaktiv tillämpning av de föreslagna låneoch
subventionsreglerna förordar jag, att sådan skall kunna ske, då så är av
behovet påkallat, beträffande fastigheter, för vilka tertiärlån beviljats enligt
1941 års tertiärlåneförfattning men för vilka slutligt beslut örn belåningen ej
fattats av byggnadslånebyrån.
Den av utredningsmannen föreslagna maximeringen av subventionen till
en överkostnad av 20 procent beträffande flerfamiljshus synes mig onödig,
då man bör förutsätta, att anskaffningskostnader och övriga faktorer, som bestämma
överkostnadens storlek, underkastas en noggrann prövning, och då
dessutom byggnadskostnadsutvecklingen under det kommande året icke kan
med full säkerhet bedömas. Jag förordar därför att en dylik maximeringsregel
icke fastställes.
Tilläggslån bör kunna beviljas även i fall där tertiärlån icke sökts, givetvis
under förutsättning att finansieringen ordnats utan större kostnad för fastigheten
än som varit möjligt genom anlitande av tertiärlån samt att de till
tertiärlånen knutna villkoren uppfyllas.
När det gäller beräkningen av anskaffnings- och överkostnad i och författande
av slutligt beslut örn tertiär- och tilläggslån, kan det tänkas visa
sig, att i vissa fall anskaffningskostnaden under byggnadstiden ökats därigenom
att byggets bedrivande hindrats av sådana med nuvarande försörjnings
-
Övriga frågor
rörande subventionen.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
svårigheter sammanhängande omständigheter, varöver byggnadsföretagaren
icke kunnat råda; härvid kommer särskilt ifråga dröjsmål med materialleveranser.
Då osäkerhet i detta hänseende torde hämma igångsättandet av byggnadsföretag,
även där detta är starkt påkallat, synes det mig önskvärt, att fördyring
under byggnadstiden, som bevisligen är att hänföra till dylika omständigheter,
får medräknas vid beräkningen av de slutliga anskaffningskostnaderna.
Det är emellertid klart, att ett dylikt förfarande får tillämpas
endast med stor försiktighet, då eljest byggnadsföretagarens eget intresse
att driva byggnadsföretaget med bästa planering och största möjliga ekonomi
kunde försvagas. Det torde få ankomma på byggnadslånebyrån att utfärda
anvisningar, som effektivt förhindra att så sker; innebörden i dessa måste
vara att byggnadsföretagaren i viss ordning kan styrka, att han gjort de
ansträngningar, som rimligtvis kunnat krävas, för att trygga byggnadsföretagets
bedrivande.
Byggnads- Från flera remissinstanser har uttalats önskemål, att statens byggnadslåneuppglfteTodi
byrå erhåller ökade resurser. Jag har tidigare uppmärksammat behovet därav,
organisation, vilket givetvis än mer stiger, när byråns arbetsbörda ökas med den noggranna
granskning, som en verksamhet av ren subventionskaraktär nödvändigtvis
kräver. I en inom socialdepartementet efter samråd med representanter för byggnadslånebyrån
i februari månad detta år upprättad promemoria har behovet av
byråns förstärkning prövats. Det framgår av denna, att särskilt under sommaroch
höstmånaderna förra året, då tillströmningen av ansökningar var starkast
och dessutom cementregleringen och andra omständigheter medförde särskilda
komplikationer, tidsutdräkten i ärendenas behandling varit betydande till följd
av otillräcklighet i byråns resurser. En annan, minst lika viktig följd av denna
otillräcklighet har varit, att den byggnadstekniska granskningen av ansökningarna
måst inskränkas till ett för fastighetsvärderingen oundgängligt minimum
och icke kunnat tjäna som grund för dirigerande anvisningar i materialbesparings-
och rationaliseringssyfte. — I promemorian angavs såsom byråns
väsentliga allmänna uppgifter följande: Byrån bör fungera som aktivt ledande
centralorgan för bostadsförsörjningsverksamheten i stadssamhällen, fortlöpande
följa och utreda läget på bostadsmarknaden i olika orter, materialförsörjningsläget
och byggnadskostnadsutvecklingen i kontakt med industrikommissionen,
arbetsmarknadskommissionen, priskontrollnämnden och socialstyrelsen
samt med vederbörande kommunala organ. Byrån bör vidare vara utrustad
att taga initiativ i hithörande frågor genom underhandlingar med kommunala
organ och bostadsbyggnadsorganisationer, genom tekniska anvisningar
angående material och konstruktioner o. s. v. Byråns möjligheter i dessa avseenden
hade dittills varit mycket begränsade. Utvecklingen under nu innevarande
år skulle sannolikt komma att ställa ökade krav på planmässig ledning
av bostadsförsörjningsåtgärderna, vilket än mer underströke behovet av att
byråns resurser att utöva en sådan förstärktes.
Med stöd av riksdagens medgivande i skrivelse den 27 juni 1941, nr 448,
att det av riksdagen för budgetåret 1941/42 beviljade förslagsanslaget till statens
byggnadslånebvrå finge tagas i anspråk för utvidgning eller omorganisa
-
91
Kungl. Majlis proposition nr 221.
tion av byrån i en omfattning, som skapade förutsättningar för att den på ett
snabbt och effektivt sätt skulle kunna fullgöra sina ökade arbetsuppgifter, har
Kungl. Majit i skrivelse den 27 februari 1942 förordnat örn en betydande utvidgning
av byggnadslånebyråns organisation. Utvidgningen innebär väsentligen
inrättandet av en kansliavdelning och en revisionsavdelning samt förstärkning
av den tekniska avdelningens och tertiärlåneavdelningens personal.
— Till frågan örn byggnadslånebyråns uppgifter och organisation torde jag
få återkomma längre fram under våren; därest de av mig nu förordade åtgärderna
vinna statsmakternas bifall blir måhända en ytterligare förstärkning av
byrån erforderlig.
Yad härefter angår medelsbehovet för de subventioner i form av tilläggslån,
som av mig i det föregående förordats, kan en exakt beräkning knappast
göras, då detta är beroende av såväl den kommande kostnadsutvecklingen som
av omfattningen av det bostadsbyggande, som under året kommer till stånd;
de kommunala insatsernas storlek spelar här även sin roll. Utredningsmannens
uppfattning, att under nu bedömbara förutsättningar några mera väsentliga
ytterligare kostnadsstegringar knappast behöva befaras, har bestyrkts av
priskontrollnämnden. Omfattningen av det bostadsbyggande, som under
det kommande året kan beräknas bli i behov av tilläggslån, bör enligt
min mening på grunder, som anförts i det föregående, till sin storleksordning
sättas till inemot 250 miljoner kronor, varvid man givetvis
måste reservera sig för möjligheten, att försämring i de reala förutsättningarna
kan försvåra genomförandet av ett dylikt program. Överkostnaden har för
senare delen av förra året beräknats till omkring 10 procent, varvid är att
märka, att detta är den överkostnad, som framträder i byggnadslånebyråns
material och som sålunda i förekommande fall reducerats genom kommunala
insatser. Då jag emellertid i det föregående förutsatt viss kommunal ekonomisk
medverkan som villkor för statssubvention, torde vid en beräkning av
medelsbehovet för denna samma reduktion kunna göras. Dessa förutsättningar
tillsammantagna giva som resultat ett medelsbehov för tilläggslån av 25 miljoner
kronor.
Under antagande att de av mig förordade subventionsförslagen bifallas
torde det kunna förväntas, att behov av tilläggslånemedel kommer att inträda
redan före ingången av nästa budgetår. Enligt vad jag erfarit ha redan nu
talrika förfrågningar inkommit till byggnadslånebyrån rörande möjligheterna
att komma i åtnjutande av gynnsammare lånevillkor; det kan antagas att framläggande
för riksdagen av förslag, sådana jag här förordat, kommer att starkt
öka detta intresse. Med hänsyn härtill anser jag mig böra föreslå, att visst
belopp för tilläggslån äskas redan å tilläggsstat för innevarande budgetår. Intresset
av att kunna snabbt bistå så många nya bostadsproducenter som möjligt
samt behovet av att skyndsamt kunna medgiva retroaktiv tillämpning av
tilläggslånereglerna för ett antal påbörjade eller halvfärdiga bostadsföretag
gör det enligt min uppfattning angeläget, att ett ganska betydande belopp uppföres
å tilläggsstat. I anslutning till vad sålunda anförts förordar jag, att av
Medels - behovet för
tilläggslån.
Medelsbehovet
för
tertiärlån.
92 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
hela det såsom erforderligt ansedda beloppet 10 miljoner kronor äskas å till
läggsstat II till riksstaten för innevarande budgetår.
De för tilläggslanen föreslagna villkoren medföra ett visst avskrivningsbehov.
Frågan härom anmäles i vederbörligt sammanhang av chefen för finans
departementet.
Vid beräknandet av det för tertiärlån erforderliga medelsbehovet under
nästa budgetår är först att ihågkomma, att dylika lån krävas jämväl för stödjande
av egnahemsproduktionen. Anskaffningskostnaden för det fastighetsbestånd,
som under det stundande byggnadsåret kan komma att kräva stöd av
tertiärlån torde fördenskull böra beräknas till något högre belopp än det som
i det föregående antagits motsvara omfattningen av den med stöd av tillläggslån
bedrivna bostadsproduktionen. Då man synes kunna antaga, att
egnahemsbyggandet kommer att draga en kostnad av drygt 25 miljoner kronor,
torde det totala anskaffningsvärdet för den nu aktuella bostadsproduktionen
kunna skattas till omkring (250 + 25) 275 miljoner kronor. Det räntabla
värdet av ett dylikt fastighetsbestånd kan vid en genomsnittlig överkostnad
av ungefär 10 procent beräknas till 250 miljoner kronor. Med de nu föreslagna
reglerna torde tertiärlånen genomsnittligen komma att uppgå till
drygt en fjäx-dedel av fastighetens räntabla värde; under förutsättning att
hela denna bostadsproduktion kommer i åtnjutande av tertiärlån skulle alltså
det härför erforderliga beloppet kunna skattas till ungefär 65 miljoner kronor.
Vissa kommuner torde emellertid i nuvarande ränteläge finna det förmånligt
att själva ordna sina tertiärkrediter; från några håll har en dylik avsikt redan
deklarerats. Man synes därför ha skäl att något nedsätta tertiärlånebehovet,
förslagsvis till 60 miljoner kronor.
Enligt vad byggnadslånebyrån uppgivit torde det kunna förväntas, att av
medel som förut anvisats för utlämnande av tertiärlån inemot 40 miljoner
kronor komma att vara disponibla för den nu aktuella bostadsproduktionen;
att reservationen antages bli så betydande är icke så förvånansvärt med hän
syn till bland annat det förhållandet att föga mer än hälften av förra årets
bostadsbyggnadsprogram kom till utförande.
Under förutsättning att de nu gjorda beräkningarna hålla streck skulle
tertiärlånebehovet för nästa budgetår kunna skattas till i runt tal (60—40)
20 miljoner kronor. Härtill bör emellertid läggas det belopp, som med hänsyn
till den föreslagna retroaktiva tillämpningen av de nya tertiärlånereglerna
kan komma att utgå till vissa byggnadsföretag; allmänna försiktighetsskäl
torde vidare tala för en viss jämkning uppåt av den angivna summan. I anslutning
till vad sålunda anförts beräknar jag det under budgetåret 1942/43
till tertiärlån erforderliga medelsbehovet till 25 miljoner kronor.
De jämkningar i tertiärlånekungörelsen som i anledning av de framlagda
förslagen bli erforderliga torde ankomma på Kungl. Majit att vidtaga.
Kungl. Majlis proposition nr 221.
93
Hemställan.
Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört, hemställer
jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet;
dels godkänna de grunder för utlämnande av tilläggslån för
stödjande av viss bostadsbyggnadsverksamhet, vilka av mig förordats
i det föregående;
dels och under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd,
anvisa
ej mindre å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1941/42 till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett
reservationsanslag av 10,000,000 kronor
än även å riksstaten för budgetåret 1942/43
1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett
reservationsanslag av 25,000,000 kronor;
2) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett
reservationsanslag av 15,000,000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten,
att proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Bengt Hammarberg.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
IN NEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Besluten vid 1941 års riksdag.................................................. 2
Bostadsförsörjningens nuvarande läge och behov .............................. 3
Bostadsbyggnadsverksamheten under år 1941 samt nuvarande bostadsmarknads]
äge .................................................................... 5
Promemorian: Bostadsbyggandets omfattning sid. 5, Bostadsbyggandets inriktning
sid. 8, Bostadsmarknadsläget sid. 10. — Yttrandena sid. 13.
Bostadsbyggandets räntabilitet samt möjligheterna att återställa densamma 16
Promemorian: Utvecklingen under 1941 och nuvarande läge sid. 16, Hyreshöjning
sid. 20, Subvention sid. 28. — Yttrandena sid. 33.
Reala förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande ........................ 41
Promemorian och yttrandena: Byggnadsmaterial sid. 41, Transportväsendet
sid. 44, Arbetskraftsförsörjningen sid. 46.
Byggnadskostnadernas utveckling ............................................ 51
Promemorian sid. 51. — Yttrandena sid. 57.
Subventionens närmare utformning .......................................... 59
Promemorian sid. 59. — Yttrandena sid. 65.
Departementschefen.............................................................. 76
Bostadsproduktionen under 1941 sid. 76. — Nuvarande bostadsmarknadsläge
sid. 77. — 1942 års program: Omfattning och inriktning sid. 77. — Bostadsbyggandets
finansiella förutsättningar sid. 78. — Hyressättningen sid. 78. —
Materialförsörjningsläget sid. 80. ■— Transportkapaciteten sid. 81. — Arbetskraftsförsörjningen
sid. 82. — Byggnadskostnadsutvecklingen sid. 82. — Rationaliseringsåtgärder
sid. 83. — Ansvaret för bostadsförsörjningen sid. 84. —
Subventionens form sid. 84. — Tilläggslånets placering och storlek sid. 85. —
Kommunernas ekonomiska medverkan sid. 87. — Subventionering av egnahemsbyggande
sid. 88. — Övriga frågor rörande subventionen sid. 89. — Byggnadslånebyråns
uppgifter och organisation sid. 90. — Medelsbehovet för tilläggslån
sid. 91. — Medelsbehovet för tertiärlån sid. 92.
Hemställan ...................................................................... 93
Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1942:282 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majtts proposition angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 4 i texten
- SU 1942:125 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder'' för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten