Med förslag till förordning om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomstoch förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond
1942-04-10 · 53 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 51 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:234, Med förslag till förordning om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomstoch förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
1
Nr 234.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta
avdrag för avsättning till investeringsfond; given
Stockholms slott den 10 april 1942.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om rätt att vid taxering till kommunal
inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för
avsättning till investeringsfond.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 234.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
Förslag
till
Förordning
om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för
avsättning till investeringsfond.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt under de beskattningsår,
för vilka taxering verkställes åren 1942, 1943 och 1944, äger skattskyldig
njuta avdrag för belopp som enligt vad i denna förordning sägs av
årsvinsten avsättes till investeringsfond. Där sådant avdrag medgivits skattskyldig,
skall denne dock vara underkastad de föreskrifter i avseende å fondens
användning som nedan meddelas.
Rätt till avdrag på grund av avsättning till fond som i 2 § 1 mom. a) och b)
sägs tillkommer allenast svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening,
som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter
fri avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier. Rätt till avdrag på grund av avsättning till fond som i 2 § 1
mom. c) sägs tillkommer endast svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening.
2 §■
1 mom. Investeringsfonder som i denna förordning avses äro
a) investeringsfond för byggnader,
b) investeringsfond för inventarier och varulager,
c) investeringsfond för arbeten i gruva, samt
d) investeringsfond för ersättande av förkrigslager.
2 mom. Avsättning för vilken avdrag enligt 1 § medgives må för visst beskattningsår
ej överstiga,
a) i fråga örn investeringsfond för byggnader:
tio procent av årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräkning för
beskattningsåret och ej heller, såvitt angår aktiebolag, tre procent av aktiekapitalet
vid beskattningsårets utgång,
b) i fråga örn investeringsfond för inventarier och varulager samt investeringsfond
för arbeten i gruva:
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
3
sammanlagt tjugu procent av årsvinsten och ej heller, såvitt angår aktiebolag,
sex procent av aktiekapitalet, samt
c) i fråga örn investeringsfond för ersättande av förkrigslager:
ett belopp motsvarande minskning av dold reserv i varulager i samband
med lagerminskning från utgången av det beskattningsår, som gick till ända
närmast före den 1 september 1939, till utgången av det beskattningsår taxeringen
avser, med tillägg av 20 procent av den beräknade anskaffningskostnaden
vid förstnämnda tidpunkt för det därefter avgångna lagret,
eller, om trots lagerminskningen den dolda reserven mellan de angivna tidpunkterna
ej ändrats eller ock ökats, ett belopp motsvarande 20 procent av
nämnda anskaffningskostnad med avdrag i förekommande fall av reservökningen,
dock att i förra fallet avdrag för fondavsättning ej må ske med större belopp
än 80 procent av nämnda anskaffningskostnad samt att i båda fallen vid
avsättningen skall avräknas belopp för vilket liknande avdrag för fondavsättning
åtnjutits under föregående beskattningsår.
Har lagerminskning förorsakats av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed
jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning, må,
såvitt angår det sålunda avgångna lagret, det belopp, som i de under c) i detta
mom. angivna fallen beräknas till 20 procent av anskaffningskostnaden vid
utgången av det beskattningsår som gick till ända närmast före den 1 september
1939, i stället beräknas till skillnaden mellan kostnaden för att anskaffa
ett mot lagerminskningen svarande lager vid utgången av det beskattningsår
taxeringen avser och sagda anskaffningskostnad; och skall beträffande
lagerminskning som nu sagts den ovan stadgade begränsningen av avdraget
till 80 procent av sistnämnda kostnad ej äga tillämpning.
(Se vidare anvisningen.)
3 §.
Investeringsfond för byggnader, för inventarier och varulager samt för arbeten
i gruva må jämlikt denna förordning tagas i anspråk endast under något
av de beskattningsår, för vilka taxering verkställes åren 1943 och 1944,
eller under sådant senare beskattningsår, som av Kungl. Maj:t genom särskilt
beslut bestämmes.
Beslut av Kungl. Majit som nu sagts må avse företag av alla slag eller
företag eller verksamhet av viss beskaffenhet. Beslutet skall meddelas efter
hörande av kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken, och skall medgivande
att taga investeringsfond i anspråk avse minst två beskattningsår i
följd.
4 §.
Investeringsfond må jämlikt denna förordning tagas i anspråk under visst
beskattningsår för ändamål varom här nedan sägs:
investeringsfond för byggnader: för avskrivning å byggnader som uppförts
under samma beskattningsår;
investeringsfond för inventarier och varulager: för avskrivning å maskiner
och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier samt nedskrivning å
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
råvaror, hel- och halvfabrikat med högst ett belopp motsvarande kostnaden
för tillverkning eller anskaffning av dylika tillgångar under samma beskattningsår,
därvid skall iakttagas att tillgång som av den skattskyldige förvärvats
från annan rörelseidkare, vilken är med den skattskyldige förbunden
i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, må medräknas endast om tillgången
tillverkats under beskattningsåret;
investeringsfond för arbeten i gruva: för undersökningsarbete, förberedande
arbete och tillredningsarbete under beskattningsåret i gruva, stenbrott eller
annan bknande fyndighet; samt
investeringsfond för ersättande av förkrigslager: för nedskrivning å råvaror,
hel- och halvfabrikat på det sätt och i den utsträckning som angivits
beträffande investeringsfond för inventarier och varulager, i den mån tillverkningen
eller anskaffningen innefattar lagerökning under beskattningsåret.
Hinder möter ej att taga i anspråk investeringsfond för inventarier och varulager
för de ändamål som nyss angivits för investeringsfond för arbeten i
gruva eller att taga i anspråk investeringsfond av senare slaget för de ändamål
som nyss angivits för fond av förra slaget. Investeringsfond för arbeten i
gruva må dock av annan än den som tillgodonjuter fri avskrivning å maskiner
och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier tagas i anspråk
endast för sådana arbeten i gruva som ovan sägs.
5 §•
För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond enligt
vederbörlig balansräkning tagits i anspråk jämlikt denna förordning, må
vid taxeringen avdrag för i 4 § avsedd avskrivning å byggnader eller inventarier
eller för där omförmäld nedskrivning å varulager eller för där angivna
arbeten i gruva med belopp svarande mot fondens minskning ej ske,
men skall, där medlen tagits i anspråk för avskrivning eller nedskrivning, den
■ifrågavarande tillgången anses i beskattningsavseende åsatt ett värde så bestämt
som om för sagda år dylikt avdrag medgivits.
6 §.
Hava fondmedel, som avsatts till investeringsfond, ej tagits i anspråk i enlighet
med fondens ändamål senast under det beskattningsår, för vilket taxering
sker under sjätte taxeringsåret efter det då avdrag för avsättningen medgivits,
skall den skattskyldige efterbeskattas för vad som avsatts utan att därefter
i enlighet med denna förordning hava tagits i anspråk för det avsedda
ändamålet. Vid tillämpning av denna föreskrift iakttages, att tidigare till
konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond avsatta medel anses hava
tagits i anspråk före senare avsatta medel.
Vid efterbeskattning varom här är fråga skola såväl statliga som på grund
av taxering till kommunal inkomstskatt utgående utskylder av vederbörande
beskattningsnämnd påföras den skattskyldige med belopp, som vid debitering
för det beskattningsår, då avsättningen ägt rum, skulle tillkommit för den
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
5
inkomst efterbeskattningen avser, jämte ränta för sex år efter tre procent
eller, där jämlikt 3 § de avsatta medlen ej fått av den skattskyldige tagas i
anspråk under något år efter avsättningen, två procent.
Har skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk i annan ordning än i 3
och 4 §§ sägs eller beslutit likvidera, skall efterbeskattning enligt denna paragraf
omedelbart äga rum, därvid ränta beräknas efter tre procent om året
för så många liela år som antalet av de taxeringsår, som förflutit efter det
då avdraget medgivits, till och med det då efterbeskattningen sker.
För efterbeskattningen skola taxeringsförordningens bestämmelser i vad
de röra eftertaxering äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att
ordföranden i den taxeringsnämnd, som verkställer taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, skall till taxeringsnämndsordförandena i de
övriga taxeringsdistrikt, där efterbeskattning varom här är fråga bör äga
rum, lämna meddelande att anledning till efterbeskattning föreligger.
7 §•
Skattskyldig som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning
är pliktig att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen
ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår, intill dess de avsatta
medlen avförts ur fonden, foga uppgift å blankett enligt formulär, som fastställes
av Kungl. Majit, rörande avsättning av medel till fonden samt fondens
användning och avveckling, så ock, för beskattningsår under vilket
fond tagits i anspråk, utredning att de i 4 § i sådant avseende stadgade villkor
äro uppfyllda.
8 §•
För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter utfärdas av
Kungl. Majit.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Genom denna förordning upphäves förordningen den 20 juni 1941 (nr 433)
örn fortsatt rätt för svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening att vid
taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond. Har när
denna förordning träder i kraft fondavsättning gjorts enligt sistnämnda förordning,
skall den anses utgöra avsättning enligt denna förordning.
Har investeringsfond för arbeten i gruva eller för ersättande av förkrigslager
ej avsatts i balansräkningen för det beskattningsår, för vilket taxering
verkställes år 1942,
eller har i nämnda balansräkning avsättning till konjunkturinvesteringsfond
enligt förut giillande lagstiftning eller, i fall där lagerminskning förorsakats
av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig anledning, avsättning
till investeringsfond för ersättande av förkrigslager skett med lägre
belopp än det för vilket avdrag enligt denna förordning medgives,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
må såsom avsättning till investeringsfond av vederbörligt slag godkännas
förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna för det på ifrågavarande
beskattningsår följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras
från fond eller konto, som fanns vid beskattningsårets utgång och som kunde
disponeras för det ändamål, vartill fonden jämlikt 4 § må tagas i anspråk.
Förklaring som nu sagts jämte uppgift enligt 7 § må avgivas till taxeringsnämnd
innan denna fattat beslut rörande taxeringen eller till prövningsnämnd
i samband med besvär inom den i 119 § 1 mom. taxeringsförordningen
angivna tiden.
Anvisning till 2 § 2 moni.
Minskning av dold reserv i varulager från utgången av det beskattningsår,
som gick till ända närmast före den 1 september 1939, till utgången av det
beskattningsår varom fråga är beräknas på följande sätt:
1) Med dold reserv i varulager vid utgången av det beskattningsår, som gick
till ända närmast före den 1 september 1939, förstås det belopp varmed lagrets
verkliga värde vid nämnda tidpunkt visas hava överstigit dess bokförda
värde vid samma tidpunkt. Det verkliga värdet av lagertillgång vid nämnda
tidpunkt bestämmes till kostnaden för att då anskaffa tillgångar av ifrågavarande
slag.
2) Dold reserv i varulager vid beskattningsårets utgång beräknas till det
belopp, varmed lagret då var nedskrivet under det belopp som det skulle
hava kostat att anskaffa detsamma vid utgången av det beskattningsår, som
gick till ända närmast före den 1 september 1939.
3) Minskning respektive ökning av dold reserv i varulager under ifrågavarande
tidsperiod utgör det belopp, varmed den under 1) angivna dolda
reserven över- respektive understiger den under 2) angivna dolda reserven.
4) Har den skattskyldige taxerats till krigskonjunkturskatt och bär vid
nämnda taxering dold förkrigsreserv beräknats med hänsyn till förhållandena
vid utgången av augusti 1939, skall lagervärdet och minskningen av
dold reserv enligt denna förordning, i stället för enligt ovan angivna grunder,
fastställas med utgångspunkt från lagrets och reservens storlek vid nämnda
tidpunkt enligt de för taxeringen till krigskonjunkturskatt stadgade grunder.
Även där vid taxering till krigskonjunkturskatt förhållandena vid utgången
av det beskattningsår som gått till ända närmast före den 1 september
1939 lagts till grund för beräkning av dold förkrigsreserv, kan den
sålunda verkställda beräkningen i regel tagas till utgångspunkt även vid beräkning
av reservminskning enligt denna förordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
7
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 april 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:
I en inom finansdepartementets skatteberedning av kammarrättsrådet, juris
doktorn Carl W. U. Kuylenstierna upprättad, den 24 januari 1942 dagtecknad
promemoria bär till behandling upptagits frågan om möjlighet att
vid beskattningen göra skattefria avsättningar för kommande behov. Promemorian,
vid vilken är fogat ett utkast till förordning angående rätt att
vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond, torde få såsom
bilaga 1 fogas vid statsrådsprotokollet.
Efter remiss ha yttranden över promemorian avgivits av kammarrätten,
statskontoret, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från Sveriges
industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet,
järnkontoret, svenska gruvföreningen och samtliga handelskammare med
undantag av Gotlands handelskammare), Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i samtliga län. I åtskilliga näringsorganisationers yttranden har
åberopats ett yttrande som avgivits av delegerade utsedda av Sveriges industriförbund,
Stockholms handelskammare och svenska bankföreningen.
Rörande nuvarande lagstiftning om avdrag vid beskattningen för avsättning
till konjunkturinvesteringsfonder torde i korthet få lämnas följande
översikt. Förordningen den 17 juni 1938 (nr 384) om rätt för svenskt aktiebolag
och svensk ekonomisk förening alt vid taxering till kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning
till konjunkturinvesteringsfond avsåg rätt till avdrag för dylik avsättning
under de beskattningsår, för vilka taxering verkställts under åren 1939, 1940
och 1941. Genom en särskild förordning den 20 juni 1941 (nr 433) har möjligheten
att njuta avdrag för sådan avsättning utsträckts att gälla även de beskattningsår,
för vilka taxering verkställes åren 1942, 1943 och 1944. Rätt till
avdrag som nyss sagts må äga rum allenast där den skattskyldige jämlikt
punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter fri avskrivning
å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier.
De fonder, som avses i den nu gällande lagstiftningen, äro dels konjunkturin
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
vesteringsfonder för byggnader, dels konjunkturinvesteringsfonder för inventarier
och varulager. Avsättning för vilken avdrag medgives må för varje beskattningsår
ej överstiga viss procent av årsvinsten enligt vederbörligen fastställd
balansräkning för beskattningsåret eller, såvitt angår aktiebolag, viss
procent av aktiekapitalet vid beskattningsårets utgång. Konjunkturinvesteringsfond
må tagas i anspråk endast under sådant beskattningsår, som av
Kungl. Majit genom särskilt beslut bestämmes under hänsyntagande till att
dylika fonders användning må kunna bidraga till en utjämning av konjunkturförhållandena
i riket. Genom kungörelse den 18 oktober 1940 (nr 894)
har förordnats, att konjunkturinvesteringsfond för byggnader må under de
beskattningsår, för vilka taxering verkställes åren 1941, 1942 och 1943 tagas
i anspråk jämlikt förenämnda förordning den 17 juni 1938. Särskilda regler
äro föreskrivna för disposition av konjunkturinvesteringsfonder. Örn fondmedel,
som avsatts till konjunkturinvesteringsfond, ej tagits i anspråk i enlighet
med fondens ändamål senast under det beskattningsår, för vilket
taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det då avdrag för avsättningen
medgivits, skall den skattskyldige efterbeskattas för vad som avsatts utan
att därefter i enlighet med den gällande förordningen ha tagits i anspråk
för det avsedda ändamålet. Skattskyldig som gjort avsättning till konjunkturinvesteringsfond
är pliktig att varje år intill dess de avsatta medlen avförts
ur fonden lämna uppgift rörande avsättningen samt fondens användning med
mera.
Beträffande den allmänna motiveringen för det i promemorian framlagda
förslaget må här återgivas följande.
»Under utredningsarbete som inom finansdepartementets skatteberedning
företagits rörande vissa näringslivets avskrivningsproblem har bl. a. även beaktats
frågan om de skattskyldigas ställning, vilkas varulager minskats utan
att kunna åter ersättas. Beträffande många sådana skattskyldiga har lagerrealisationen
betytt ett framtagande av före kriget genom nedskrivning bildade
dolda reserver, vilka icke kunna ersättas med nya motsvarande reserver
och vilka därför beskattas. I och för sig lärer beskattning av sålunda framtagna
dolda reserver vara i sin ordning, då den omständigheten att vederbörande
fått njuta avdrag när reserverna bildades måste betraktas som en rätt
till temporärt uppskov med beskattningen, och den latenta skatteskulden
borde anses förfallen till betalning då den dolda reserven avvecklades. Emellertid
lärer ej kunna bestridas att en påfallande ojämnhet kommer till synes
i förhållandet mellan sådana näringsidkare för vilka en framtvungen reservminskning
föreligger och sådana som icke äro i detta läge. Ett särskilt moment
av obillighet lärer väl även anses ligga däri att ifrågavarande reserver,
som hopsamlats under tider med jämförelsevis lägre skattesatser, tvingas
fram under en period då på grund av särskilda omständigheter skattesatserna
äro särskilt höga. Beaktande förtjänar också den omständigheten att många
skattskyldiga för att undvika den nämnda beskattningseffekten drivas att
förvärva varulager som de under andra förhållanden icke skulle anskaffat,
med den påföljd att på denna rent konstlade väg efterfrågan på varor stiger
och betydelsen av de faktorer som bidraga till prisstegring ökas.
Det har synts önskvärt att genom en tillfällig anordning såvitt möjligt undanröja
dessa olägenheter och att ur sitt större sammanhang utbryta denna
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
9
fråga för att söka få den löst så snart att hänsyn kan tagas till densamma
vid upprättande av bokslut för år 1941.»
Härefter anföres i promemorian, bland annat, att den utväg, som det vid
frågans lösning syntes ligga närmast till hands att anlita, hade varit att utbygga
den till sin natur provisoriska lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder
på sådant sätt, att erforderlig fondavsättning för nedskrivning
av sedermera anskaffat ersättningslager kunde göras och medföra avdragsrätt
vid den statliga och kommunala inkomstbeskattningen. Då sålunda lagstiftningen
om konjunkturinvesteringsfonder upptoges till behandling, syntes
det vara på sin plats att samtidigt vidtaga ett par av tidsomständigheterna
påkallade ändringar i densamma. En av dessa ändringar avsåge att möjliggöra
användning av medel som avsattes till fond för inventarier och varulager
även för sådant arbete i gruva, som ej vore hänförligt till anskaffning av
inventarier och varulager, för vilket fall emellertid en annan benämning av
fonden syntes vara att föredraga. En sådan anordning kunde betraktas som
ett förverkligande för gruvrörelsens del av de syftemål man velat vinna med
konjunkturinvesteringsfonder. Med hänsyn till naturen av den nya formen
för fondavsättning syntes det lämpligt att åt samtliga de fonder varom vore
fråga ge ett annat namn än konjunkturinvesteringsfond, och syntes benämningen
»investeringsfond» i sådant avseende ligga nära till hands. En ny förordning
syntes böra avfattas, vilken ersatte förordningen den 20 juni 1941
och avsåge rätt till fondavsättning under samma år som sistnämnda förordning,
d. v. s. de beskattningsår för vilka taxering verkställdes åren 1942—
1944. Huruvida ifrågavarande lagstiftning sedermera borde bestå med ytterligare
utsträckt giltighet för vissa år eller såsom definitiv torde få bero på de
erfarenheter som dessförinnan vunnes. Enligt vad under hand inhämtats från
vissa taxeringsmyndigheter syntes den hittills gällande lagstiftningen i taxeringsavseende
ej lia föranlett synnerliga svårigheter. Den gällande lagstiftningen
avsåge svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar vilka
åtnjöte s. k. fri avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier. Denna begränsning betingades bl. a. därav att ianspråktagande
av konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager med
därav följande rätt till avskrivning å inventarier förutsatte en av eljest gällande
regler obunden sådan avskrivning. Någon anledning att göra ändring
härutinnan syntes ej föreligga. Samma regel torde böra gälla beträffande fondavsättning
för arbete i gruva. Däremot läge det i sakens natur, att den förmån
som avsåges beträffande anskaffning av ersättningslager även borde
kunna tillkomma skattskyldig fysisk person, varför den nämnda begränsningen
till juridiska personer som ägde rätt till fri avskrivning å inventarier
m. m. syntes böra bortfalla i fråga om sådan fondavsättning. Härav föranleddes
även en ändring i förordningens rubrik. I formellt avseende syntes en
anknytning böra ske til! den nu gällande förordningens olika paragrafer.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Rörande det närmare innehållet av det i promemorian framlagda författnings
förslaget tillåter jag mig i detta sammanhang allenast hänvisa till det
vid protokollet fogade utkastet. Till de punkter, i vilka avvikelse föreslagits
från nu gällande bestämmelser, och till motiveringen i dessa hänseenden torde
jag senare få återkomma.
I de avgivna yttrandena har i allmänhet en välvillig ståndpunkt intagits
till det framlagda förslaget i princip. Endast i ett yttrande, nämligen det som
avgivits av länsstyrelsen i Västernorrlands län, har förslaget direkt avstyrkts,
enär de skattskyldiga, som berördes av den föreslagna lagstiftningen, genom
rätten till fri avskrivning, fri lagervärdering med mera redan nu i beskattningsavseende
enligt länsstyrelsens förmenande intoge en så gynnsam ställning,
att anledning saknades att medgiva dem ytterligare förmåner.
I vissa yttranden har dock tvekan uttalats inför den föreslagna utvidgade
avdragsrätten, ehuru förslaget ej avstyrkts. Även i dessa yttranden har framförts
spörsmålet angående den i beskattningsavseende gällande praxis i fråga
om lagervärderingen. Ur de yttranden som här ayses må återgivas följande.
Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:
»I fråga örn företagares för omsättning eller förbrukning i rörelse avsedda
tillgångar (lager) hava beska ttningsmyndigheterna — i överensstämmelse
med föreskrift i anvisningarna till 41 § av kommunalskattelagen — vid taxeringen
hittills i regel följt den värdesättning, som ägt rum i den skattskyldiges
bokföring. Lagernedskrivningar medföra att vinstmedel undandragas från
beskattning för de ar, varunder de influtit. Till stöd för nedskrivningarnas
godkännande har åberopats att den vinst, som undandrages beskattning genom
nedskrivning av ett varulager, alltid måste komma fram, då lagret en
gång slutförsäljes.
Nedskrivningar, som en gång gjorts, bli enligt vad erfarenheten visat lätt
bestående; så länge den skattskyldige kan förvärva nytt lager att nedskriva,
behöver han ej beskattas för en gång bortskriven vinst. De företag, som på
angivet sätt kunnat minska sin skatteplikt, äro i första hand att söka bland
de ekonomiskt starka näringsidkarna, för vilka vinster uppkommit å rörelsen.
Taxeringen till krigskonjunkturskatt åren 1940 och 1941 har föranlett
beskattningsmyndigheterna att undersöka rörelseidkarnas lagervärdering på
ett mer ingående sätt än tillförne. De erfarenheter, som därvid vunnits, äro
belysande för lagernedskrivningarnas betydelse för beskattningen och måste
anses ge vid handen att reglerande bestämmelser på detta område äro påkallade.
Länsstyrelsen har vid olika tillfällen — i yttrande den 24 april 1941 med
anledning av betänkandet med allmänna riktlinjer för åstadkommande av
tidigare inbetalning av utskylder och i yttrande den 20 november samma år
med anledning av promemorian angående skatteavdrag å vissa slag av inkomster
— framhållit hurusom näringsidkare i skatteavseende vore mera
gynnade än andra skattskyldiga. I det förstnämnda yttrandet pekade länsstyrelsen
särskilt på rörelseidkarnas möjligheter att genom nedskrivningar av
sina lager undandraga sig beskattning samt framhöll angelägenheten av att
deras rätt till sådana nedskrivningar i någon form reglerades.
o Den nu remitterade promemorian avser att bereda rörelseidkare, som slutsalt
eller starkt minskat sina lager och som sålunda — i överensstämmelse
med förutsättningarna för rätten att nedskriva lager — nu skulle hava att
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
11
utgöra skatt för den tidigare bortskrivna vinsten, möjlighet att genom avsättning
av vinstmedel ytterligare uppskjuta denna skyldighet. Länsstyrelsen vill
icke bestrida, att de skäl, som i p. m. andragas till stöd för detta förslag, i
nu rådande utomordentliga läge kunna vara värda beaktande. Men länsstyrelsen
finner det icke tillfredsställande att frågan om utsträckning av rätten till
skattefria avsättningar för kommande behov upptages till avgörande utan
sammanhang med det problem, som avser reglering av rätten till lagernedskrivningar
vid taxering och därmed sammanhängande frågor.
Därest emellertid åtgärder för tillgodoseende av de syften, varom förmäles
i promemorian, skulle anses ofrånkomliga redan innan en dylik reglering
skett, synes böra övervägas att åt de föreslagna åtgärderna förläna en provisorisk
karaktär så att avdragsrätten omprövas, sedan reglerande bestämmelser
i fråga om lagervärdering utfärdats.»
Länsstyrelsen i Kronobergs län anför, bland annat:
»Enligt gällande skattelagstiftning (41 § kommunalskattelagen och anvisningar
därtill) skall inkomst av rörelse beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder och i följd därav hänsyn tagas till in- och utgående lager av varor
m. m„ och skall den i räkenskapen gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelsen, bland annat varulager, endast
örn särskilda omständigheter därtill föranleda frångås vid inkomsttaxeringen.
I följd härav torde t. ex. en köpman inom ramen av vad som kan
anses vara allmänt vedertagen eller god köpmannased genom kommersiellt
och ekonomiskt försvarligt grundade lagernedskrivningar kunna öva ett
icke ringa inflytande därhän, att beskattning överflyttas från ett år till ett
annat, och sålunda i avsevärd omfattning reglera sin beskattning år från år.
Om en skattereglerande verkan på sådant sätt åstadkommes av den skattskyldige,
är detta alltså i sin ordning ur beskattningssynpunkt ej mindre för
den skattskyldige än för det allmänna. Detta bör då anses vara förhållandet
vare sig berörda verkan visar sig ur skatte,synpunkt fördelaktig för den skattskyldige
eller till äventyrs för honom ogynnsam vid den senare tidpunkt, då
den uppskjutna taxeringen icke längre kan undanskjutas, utan kommer till
utförande. Berörda skattskyldigas möjlighet att skaffa sig ett dylikt skatteuppskov
kan måhända, -såsom i den remitterade promemorian skett, karakteriseras
såsom en rätt till temporärt uppskov med beskattningen. Men någon
privilegierad undantagsställning i beskattningsavseende synes icke därav böra
följa för den, som tillgodogjort sig sådan rätt. Det är ju nämligen ingalunda
likgiltigt vare sig med hänsyn till gällande skattelagstiftning eller ur praktisk
ekonomisk synpunkt, örn viss inkomst beskattas det ena året eller det
andra. Det må tilläggas, att nyss berörda rätt icke synes enligt gällande lag
kunna anses innebära, att t. ex. skattskyldig genom en lagernedskrivning, som
befunnes helt omotiverad i och för sig och örn hänsyn icke foges till beskattningen,
skulle äga rätt att åstadkomma en uteslutande skattereglerande verkan
och därigenom uppskjuta en eljest behörig beskattning till behagligare år.
Erfarenheten från de två senaste årens taxering till krigskonjnnkturskatt
giver vid handen, att i många fall ofta överraskande stora dolda lagerreserver
tillskapats. I promemorians allmänna motivering för den föreslagna lagstiftningen
uttalas med avseende på dolda reserver bland annat följande: ’Ett
särskilt moment av obillighet lärer väl även anses ligga däri att ifrågavarande
reserver, som hopsamlats under tider av jämförelsevis lägre skattesatser,
tvingas fram under en period då på grund av särskilda omständigheter skattesatserna
äro särskilt höga.’ Denna motivering synes icke länsstyrelsen övertygande
såsom skäl för särlagstiftning för berörda skattskyldiga till åstadkommande
av skattefrihet eller ytterligare undanskjutande av beskattning
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
för dem. Del bör bär fasthållas, att det icke nu är fråga om krigskonjunkturskatten,
utan om statlig och kommunal inkomstskatt. Motiveringen för den
ifrågavarande särskilda lagstiftningen synes överhuvud knappast hava tagit
tillräcklig hänsyn härtill och till det krav, som därmed sammanhänger i fråga
om rättvis avvägning av skattebördan emellan å ena sidan dem, som skulle
tillgodoses genom den föreslagna lagstiftningen, och å andra sidan håde de
rörelseidkare och andra skattskyldiga, vilka icke kunna undgå att vidkännas
de höga skattesatsernas skattetryck utan reducering eller uppskov med beskattningen.
De erinringar, som länsstyrelsen här ovan framfört med anledning av den
allmänna motiveringen i den föreliggande promemorian, äro ett uttryck för
att länsstyrelsen i principiellt avseende ställer sig .tveksam till den ifrågasatta
lagstiftningen, då fråga är örn den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
och kommunala inkomstskatten samt då densamma dessutom avser andra
skattskyldiga än sådana, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
tillgodonjuta fri avskrivning å maskiner eller andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier.»
Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar sig hysa vissa betänkligheter mot
den föreslagna lagstiftningen ur rättvisesynpunkt men vill likväl icke ställa
sig helt avvisande till densamma, då det möjligen kunde tänkas, att den i
någon mån kunde medverka till förebyggandet av icke önskvärda rubbningar
i näringslivet. Länsstyrelsen ansåge sig emellertid böra till allvarligt
övervägande framlägga frågan om införande i skattelagstiftningen av en
begränsning nedåt av lagervärderingen. I övrigt yttrar länsstyrelsen, bland
annat, följande:
»Enligt praxis hava skattedomstolarna åtminstone hittills godtagit lagervärderingar,
som vida understigit även mycket försiktiga sådana. Anledningen
till detta ur beskattningssynpunkt mycket generösa bedömande av
lagervärdena torde vara, att man ansett, att denna magasinerade vinst endast
temporärt undandragits beskattning, och att densamma komme att
bliva beskattad i samma mån, som det nedskrivna lagret omsattes i näringsidkarens
verksamhet. I viss utsträckning har måhända så skett, men
fall äro för länsstyrelsen kända, då näringsidkare, som upphört med sin
rörelse och därvid överlåtit starkt nedskrivna lager, men vid överlåtelsen
betingat sig ersättning för dessa efter gängse priser, lyckats vinna skattedomstolarna
för den uppfattningen, att den betingade ersättningen innefattat
skattefri gottgörelse för värden av good wills natur. Detta har skett trots
att det med specificerat inventarium kunnat visas, att lagervärdena uppenbarligen
varit onormalt låga, och att den nya ägaren av rörelsen upptagit
det lager, som han sålunda förvärvat, till vida högre priser än dem, som
bestämt den förutvarande ägarens nettointäkt för dennes sista räkenskapsår.
Länsstyrelsen anför detta såsom exempel på de svårigheter, som i vissa fall
äro förbundna med att ernå en rätt avvägd beskattning av denna kategori
av skattskyldiga och anser sig därjämte böra fästa uppmärksamheten på
det missnöje, som rätt allmänt råder bland andra grupper av skattedragare
på grund av den minskning i skattebördan, som vissa näringsidkare bereda
sig genom en lagervärdering, som är väsentligt lägre än vad förhållandena
i och för sig betinga.
Enligt det i promemorian framlagda förslaget är det avsett, att skattelagstiftningen
skulle i viss mån mildra de följder i fråga om skatter, som under
nu rådande förhållanden kunna drabba en näringsidkare, på grund därav
Kungl. Maj:ts proposition nr 234-
13
att han under tidigare år undervärderat sina lagertillgångar. Det lärer visserligen,
såsom i promemorian anföres, icke kunna bestridas att en påfallande
ojämnhet kan komma till synes i förhållandet mellan sådana näringsidkare,
för vilka en framtvungen reservminskning föreligger, och sådana,
som icke äro i detta läge, men det vill synas såsom örn den förstberörda
kategorin icke borde få undandraga sig konsekvenserna av den påtagligen
allt för låga lagervärderingen under tidigare år, som tillskapat dessa reserver.
För övrigt kan starkt ifrågasättas, om den tänkta lindringen i skatten
för här ifrågavarande skattskyldiga kan innebära sådana fördelar för den
skattskyldige, att de därmed förbundna nackdelarna uppvägas. Såsom konsekvenser
av sistnämnda slag av den tänkta lagstiftningen må framhållas,
att ett företag, som ju självfallet är underkastat ständiga växlingar i ena
eller andra riktningen, i beskattningsavseende synes bliva bundet vid ett
visst tillfälle, i regel sista bokslutsdagen före krigsutbrottet.
Såsom ett andra skäl för de åtgärder, som i promemorian närmare klarläggas,
anföres, att de frigjorda reserverna, om de skulle beskattas i full
utsträckning, möjligen komme att användas för anskaffning av varulager,
som under andra förhållanden icke skulle hava skett, med påföljd att denna
konstlade efterfrågan på varor skulle bidraga till prisstegring. Det kan visserligen
vara sant, att vissa företag i avsikt att bibehålla tidigare tillskapade
dolda reserver måhända anskaffa varor, som ligga utanför företagens tidigare
bransch, och detta till priser, som under vanliga förhållanden icke
skulle hava betalts. Att en sådan metod faktiskt lönar sig ur näringsidkarens
synpunkt kan konstateras genom en enkel räkneoperation. Det är emellertid
å andra sidan icke osannolikt, att den i promemorian tänkta skattelindringen
kan inverka i prisstegrande riktning genom att överflödiga medel
icke indragas till staten. Alldeles oavsett de åtgärder, som kunna bliva
beslutade i fråga om de dolda reserver, som frigöras under nu rådande förhållanden,
och den inverkan dessa åtgärder kunna få för prisnivån, lärer
det vara omöjligt att förutsäga prisutvecklingen i allmänhet, men det torde
icke kunna undgås, att den nuvarande krisen leder till en viss kapitalförstöring.
Under sådana förhållanden kan det sättas i fråga, huruvida det ligger
rättvisa i en anordning, som medgiver vissa skattskyldiga möjlighet att
reservera medel för att, när normala förhållanden återinträda, återanskaffa
varor för att uppbringa sitt lager i den nivå det hade före kriget. Anordningen,
som onekligen stimulerar till overksamhet på produktionens och
distributionens område, kan sålunda tänkas medföra verkningar, som icke
varit avsedda.»
Länsstyrelsen i Gotlands län anför, bland annat:
»Frågan örn rörelseidkares beskattning synes länsstyrelsen vara en så
komplicerad sak att reglera, att länsstyrelsen helst hade sett att nu gällande
beskattningsföreskrifter icke utökades med ytterligare tillfälliga regler utan
att en allmän översyn hade bort verkställas rörande samtliga de förhållanden,
som ha betydelse för bedömandet av hithörande spörsmål.
Med hänsyn till nu rådande förhållanden och med beaktande av att svenska
aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar redan beretts de förmåner,
som enligt det föreliggande förslaget skulle komma även enskilda rörelseidkare
till godo, finner sig länsstyrelsen ändock böra tillstyrka förslaget.
»
Länsstyrelsen i Skaraborgs län tillstyrker förslaget ur principiell synpunkt
men finner det angeläget att nya bestämmelser utfärdas, som reglera grunderna
för värdering av lagerbehållningen, när rörelseidkarnas årsvinster beräk
-
nas.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Övriga myndigheter samt näringsorganisationerna lia antingen direkt tillstyrkt
förslaget eller förklarat sig ej ha något att erinra mot detsamma i princip.
Erinringar mot förslagets detaljer ha dock framställts i ett flertal yttranden
på sätt närmare framgår av den redogörelse jag senare kommer att
lämna. Ur dessa yttranden må här återgivas allenast följande.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra, bland annat:
»Det framstår såsom en angelägenhet av största vikt, icke minst för det
allmänna, att möjlighet beredes företagen att genom i beskattningshänseende
avdragsgilla avsättningar bevara det kapital, som kan komma att visa sig
erforderligt för lagrens fyllande, så snart varutillgången det medgiver. Vi
konstatera med tillfredsställelse, att denna princip om vidmakthållande av
det i näringslivets varulager före kriget bundna realkapitalet i det remitterade
förslaget angives såsom målet för den föreslagna lagstiftningen. Den i promemorian
anmärkta omständigheten, att många skattskyldiga för att skydda
detta kapital och därigenom måhända sin fortsatta existens, drivas att förvärva
varulager, som de under andra förhållanden icke skulle ha anskaffat,
utgör ett talande bevis för de svårigheter, de nuvarande förhållandena förorsaka.
Att skattelagstiftningen medför en sådan effekt, ledande till konstlad
efterfrågan av varor och ökad prisstegring, måste betecknas såsom en allvarlig
brist och utgör ytterligare ett starkt skäl för en företagsekonomiskt tillfredsställande
reglering av förevarande spörsmål. En utväg att lösa förevarande
problem vore att vid lagerminskning verkställa avsättning till varuförnyelsefond
i sådan utsträckning, att återanskaffningen av den realiserade
lagerkvantiteten säkerställdes. En förutsättning för vidtagande av en dylik
åtgärd måste emellertid vara att vederbörande företag kunde på förhand erhålla
klart besked av beskattningsmyndigheterna, att en sådan avsättning
vore avdragsgill i beskattningshänseende. Delade meningar äro dock, enligt
vad vi inhämtat, rådande örn rätta innebörden av gällande skattelagstiftning
i detta avseende. Det med avsättning till varuförnyelsefond avsedda syftet
synes emellertid i huvudsak kunna vinnas även genom en lagstiftning i enlighet
med förevarande förslag.»
De delegerades yttrande har åberopats av Sveriges köpmannaförbund,
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Karlstad och järnkontoret
ävensom av Sveriges industriförbund samt Smålands och Blekinge handelskammare,
vilka båda senare dock gjort vissa kompletterande erinringar.
Svenska gruvföreningen understryker vad som i promemorian yttrats
därom att den föreslagna avdragsrätten beträffande avsättning till investeringsfond
för arbete i gruva innefattade ett förverkligande för gruvrörelsens
vidkommande av de syftemål man velat vinna med konjunkturinvesteringsfonder.
Skånes handelskammare yttrar, bland annat, följande:
»Med den kännedom handelskammaren äger örn hithörande förhållanden
anser sig handelskammaren kunna vitsorda, att den nu föreslagna provisoriska
lagstiftningen angående skattefri vinstavsättning till varuförnyelsefond
fyller ett trängande behov. Särskilt efter den svåra krisen i början av 1930- talet har överallt inom näringslivet försiggått ett planmässigt bedrivet konsolideringsarbete
och med den finansiella motståndskraft som därigenom
skapats har en ej oviktig förutsättning tillkommit för att med framgång möta
de svårigheter för produktionens och sysselsättningens vidmakthållande, som
framdeles kunna förestå. Av olika skäl, såväl finans- som skattetekniska, har
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
15
detta konsolideringsarbete till väsentlig del tagit formen av reserveringar i
nedskrivna lagervärden. Med den utveckling den nuvarande krisen hitintills
tagit, särskilt genom den utländska handelsavspärrningen och den tilltagande
varubristen, har läget inom allt flera företag nu blivit sådant, att dessa reserver
i följd av bristande möjligheter att förnya äldre varubehållningar äro
utsatta för att i förtid aktiveras. Samtidigt har saknaden av andra erkända
former för en skattefri konsolidering av denna art bragt det därhän, att dessa
reserver, vilka i och för sig endast innebära en förtida fondering att möta
väntade konjunktur- och prisfallsförluster, såsom vinster i skattemässig mening
med nuvarande höga beskattning hotas av fullständig rasering. Som
naturligt är och på sätt i promemorian jämväl antydes har detta skattehot
även föranlett, att företag för att undgå denna beskattning inköpa för rörelsen
eljest främmande varor och därmed i sin mån medverka till att framkalla
en särskilt i nuvarande läge föga önskvärd prisstegring.
Uppenbart är sålunda att saknaden av legalt erkända former för en öppen
vinstreservering i syfte att möta å en normal varubehållning uppkommande
förluster i olika avseenden lett till mindre tillfredsställande resultat. Ehuru
föreliggande förslag av naturliga skäl endast utgör en partiell och provisorisk
lösning av föreliggande problem lär detsamma dock såsom ett steg i rätt riktning
få hälsas med odelad tillfredsställelse. Med den anknytning, som i förslaget
skett till nu gällande bestämmelser rörande avdragsrätt till konjunkturinvesteringsfond,
har denna fråga till synes förts in på riktiga vägar, vilka väl
torde lämpa sig för en fortsatt lösning i överensstämmelse med god praxis.
I denna uppfattning kan handelskammaren i princip helt ansluta sig till det
1 promemorian framlagda författningsförslaget.»
I vissa yttranden lia framförts betänkligheter mot förslaget ur taxeringsteknisk
synpunkt, därvid, bland annat, uttalats farhågor för att taxeringsmyndigheternas
arbete skulle komma att väsentligt ökas och framhållits, att
taxeringsnämnderna, som enligt förslaget i första hand .skulle tillämpa bestämmelserna,
i allmänhet skulle sakna förutsättningar härför. Det har även
ifrågasatts att prövningsnämnden borde göras till första instans för frågor
av ifrågavarande art.
Ur de yttranden, i vilka sistnämnda spörsmål berörts, må här nämnas följande.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller de stora praktiska svårigheter, som
säkerligen komma att möta vid tillämpningen av bestämmelserna rörande investeringsfond
för ersättande av förkrigslager, och anför vidare:
»Erfarenheten från krigskonjunkturskattetaxeringen har visat, vilka svårigheter
sorn mött vid fastställande av dold reserv i varulager. Beträffande
nämnda taxering gällde det dock i allmänhet större företagare med ordnad
bokföring. Då möjligheten att erhålla avdrag för avsättning till investeringsfond
torde komma att utnyttjas även av mindre rörelseidkare med mindre
noggrann bokföring särskilt i fråga örn lagerinventeringen, är det uppenbart,
att en stor osäkerhet i detta avseende kommer att göra sig gällande. Kontrollen
(iver avsättningar lill investeringsfonden samt avdragets beräkning enligt
2 § c) i förslaget torde även bliva svår all utöva, vilket kan komma att medföra,
att avdragsrätten obehörigt utnyttjas i vinstreglerande syfte under goda
inkomstår.»
Länsstyrelsen i Södermanlands län erinrar, all de ifrågasatta möjligheterna
all göra avsättningar lill investeringsfonder i avsevärd mån komma ali (ika
taxeringsmyndigheternas arbete med de taxeringar, som därav beröras.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar:
»Länsstyrelsens tveksamhet beträffande den ifrågasatta mera omfattande
lagstiftningen minskas icke genom de överväganden, som ägnats även möjligheten
av dess praktiska tillämpning. Det kan säkerligen befaras, att denna
skulle erbjuda stora vanskligheter, icke minst för taxeringsnämnderna, och
överhuvud mycket ökat arbete för taxeringsmyndigheterna samt bland annat
avsevärt ökat antal skattebesvär. Erfarenheten särskilt från de två gångna
årens taxeringar till krigskonjunkturskatt synes bekräfta detta och giver också
vid handen, att många rörelseidkare sakna en lagerredovisning och bokföring
för övrigt av sådan beskaffenhet, att den föreslagna lagstiftningens
tillämpning respektive kontroll å förutsättningarna därför och å avgivna deklarationer
skulle kunna bliva tillfredsställande.»
Länsstyrelsen i Kalmar län anför:
»Stora och understundom oöverkomliga svårigheter hava bereus vederbörande
skattskyldiga genom den i samband med taxeringen till krigskonjunkturskatt
föreskrivna redogörelsen för variationerna i dold reserv. Liknande
redogörelse måste påtagligen lämnas jämväl av sådan skattskyldig, som
önskar göra avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager.
Då man i det avseende, varom nu är fråga, får att göra med ett betydligt större
antal skattskyldiga än då fråga är om taxering till krigskonjunkturskatt inses
lätt, att en betydlig ökning i arbetsbelastningen för taxeringsorganisationen
kan förväntas, örn den tänkta lagstiftningen kommer till stånd. Det är
också att förmoda att ordförandena i taxeringsnämnderna i allmänhet sakna
förutsättningar att ingå i en kritisk granskning av de uppgifter, som en skattskyldig
i här ifrågavarande avseende lämnar. Länsstyrelsen har ansett sig
böra påpeka detta förhållande, då detta icke synes böra lämnas helt obeaktat
vid bedömande av frågan, huruvida den ifrågasatta lagstiftningen bör
komma till stånd eller ej.»
Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar:
»I promemorian framhålles, att tillämpningen av bestämmelserna i 2 §
kunna möta svårigheter och att bestämmandet av den dolda reserven före
kriget icke låter sig göra utan särskild uppskattning. Enligt anvisningarna
skall .i visst fall avgörande ske i enlighet med de för taxeringen till krigskonjunkturskatt
stadgade grunder. Taxering till krigskonjunkturskatt har
emellertid handhafts icke av taxeringsnämnderna utan av prövningsnämnderna.
Taxeringsnämnderna äro därför icke förtrogna med de för sistnämnda
lagstiftning givna i fråga om exempelvis lagervärdering särskilt invecklade
bestämmelserna. Till de förut hårt arbetstyngda taxeringsnämnderna skulle
nu läggas dessa arbetsuppgifter, vilka ofta icke kunna fullgöras utan bokföringsgranskning.
Då därjämte en granskning i prövningsnämnden av samtliga
fall icke torde kunna undgås, ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida icke
avdrag av här ifrågasatt slag lämpligen borde ske av länsprövningsnämnderna
efter därom gjord framställning.»
Departements- Det i skatteberedningens promemoria framförda förslaget att med tillgodochefen.
görande av den anordning, som rätten att erhålla avdrag för avsättning till
konjunkturinvesteringsfond innebär, medgiva motsvarande avdragsrätt för
avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager vid lagerminskning
från tiden före kriget till beskattningsårets utgång har i promemorian
betecknats såsom en tillfällig anordning. Med denna utgångspunkt och med
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
åberopande av de i promemorian anförda motiven finner jag mig kunna tillstyrka
nämnda förslag. Tidsförhållandena äro sådana att man av hänsyn
till näringslivets inskränkta rörelsefrihet och det föreliggande konsolideringsbehovet
kan nödgas vidtaga anordningar, som icke skulle ifrågakomma
under mera normala förhållanden. Det torde, såsom i vissa länsstyrelsers
yttranden uttalats, visserligen förhålla sig så, att vid beskattningen stundom
kommit att godkännas lagernedskrivningar som knappast kunna anses ha
varit av affärsmässiga hänsyn påkallade, och det torde vara behövligt att i
vederbörligt sammanhang till utredning upptaga spörsmålet om den lämpliga
avvägningen beträffande dylika nedskrivningars tillgodoräknande vid beskattningen.
Förhållandet har i själva verket beaktats i promemorian, och
viss hänsyn till detsamma har tagits genom den föreslagna maximeringen
av rätten till fondavsättning. Ehuru jag kan erkänna riktigheten av de synpunkter
som föranlett en tveksam hållning hos vissa länsstyrelser, tinner
jag övervägande skäl tala för att förslaget i huvudsak godkännes. Jämväl de
betänkligheter som framförts ur taxeringsteknisk synpunkt anser jag värda
allt beaktande men dock ej tillräckligt vägande för att i det föreliggande läget
böra hindra förslagets framläggande för riksdagen.
Rörande det i promemorian framlagda förslaget om utvidgning av ändamålet
med sådana fonder som enligt gällande lagstiftning få skattefritt avsättas
för framtida anskaffning av inventarier och varulager så att i detta innefattas
även vissa arbeten i gruva har invändning ej framförts från någon av
dem som avgivit remissyttranden med undantag av en länsstyrelse, vilken avstyrkt
skatteberedningens förslag i dess helhet. Jag finner mig kunna i princip
godtaga nämnda förslag även i denna del.
Jag övergår nu till en redogörelse för detaljerna i det författningsförslag,
som är resultatet av den inom finansdepartementet verkställda överarbetningen
av det remitterade förslaget. Jag berör därvid dock endast sådana
frågor, beträffande vilka avvikelse föreslagits från nu gällande lagstiftning
eller som behandlats i de avgivna remissyttrandena. Vid överarbetningen har
beaktats ett utkast till författningsändringar som bilagts det av delegerade
för Sveriges industriförbund m. fl. avgivna yttrandet, vilket utkast torde få
såsom bilaga 2 fogas vid statsrådsprotokollet.
1 §•
Enligt första stycket i 1 § av det i promemorian framlagda författningsutkastet
må avdrag medgivas för fondavsättning som gjorts av årsvinsten
under de beskattningsår, för vilka taxering verkställes åren 1942, 1943 och
1944.
I andra stycket föreslås, att rätt till avdrag på grund av avsättning till investeringsfond
för byggnader samt investeringsfond för inventarier och varulager
eller för arbete vid gruva må äga rum allenast där den skattskyldige
tillgodonjuter fri avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier. För avsättning till investeringsfond för ersättande av för
Dihang
till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 234. 2
Departements
chefen.
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
krigslager må däremot avdrag medgivas även annan skattskyldig än nyss
sagts.
Skälen till de ändringar som föreslagits i denna paragraf framgå av vad
som redan anförts i samband med den allmänna motiveringen.
De föreslagna bestämmelserna i denna paragraf ha i flertalet yttranden ej
särskilt behandlats. I ett yttrande, nämligen det som avgivits av länsstyrelsen
i Skaraborgs län, har framhållits, att författningens provisoriska karaktär
borde ytterligare understrykas genom en förkortning av giltighetstiden från
tre till två år.
I några yttranden ifrågasättes en utvidgning av avdragsrätten på grund av
fondavsättning även till andra skattskyldiga än sådana som åtnjuta fri avskrivning
å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier.
Sålunda uttalar länsstyrelsen i Malmöhus län, bland annat:
»Med hänsyn till att jämlikt gällande lagstiftning rätt till fri avskrivning
icke förefinnes i fråga om byggnader, kan man fråga sig varför den fördel,
som avsättning till investeringsfond erbjuder och vilken i sig innesluter en
örn ock i viss mån begränsad rätt till fri avskrivning, skall förbehållas allenast
dem, som tillerkänts motsvarande avskrivningsrätt i fråga om inventarier.
Då till synes någon ytterligare olägenhet icke skulle vara förknippad
med en utsträckning av denna rätt till fondbildning att omfatta samtliga
skattskyldiga, skulle länsstyrelsen för sin del vilja ifrågasätta huruvida icke
en sådan utvidgning rättvisligen borde ske.»
Kommerskollegium, svenska gruvföreningen, handelskammaren för örebro
och Västmanlands län samt delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse,
att avdrag för avsättning till investeringsfond för arbete i gruva bör tillkomma
även sådana skattskyldiga, som icke åtnjuta fri avskrivning på sätt
förut sagts. Bland annat har uttalats, att en begränsning i förevarande hänseende
icke vore av taxeringstekniska skäl nödvändig och ej heller sakligt befogad.
Såsom villkor för åtnjutande av ifrågavarande skattefria avsättning
borde endast uppställas, att vederbörande företags räkenskaper vore förda
med reda och ordning. Fri avskrivning tillämpades icke i någon större omfattning
inom gruvrörelsen, och ifrågavarande lagstiftning skulle alltså få en
relativt begränsad omfattning, om den föreslagna förutsättningen bibehölles.
Svenska gruvföreningen har särskilt uttalat önskemålet att s. k. gruvbolag
tillerkändes rätt att göra avsättning till fond för arbete i gruva.
De avgivna remissyttrandena föranleda mig ej att beträffande 1 § föreslå
annan ändring i det i promemorian framlagda förslaget än att rätt att göra
avsättning till investeringsfond för arbete i gruva tillerkännes även aktiebolag
och ekonomisk förening, som ej har rätt till fri avskrivning beträffande inventarier
m. m. Denna utvidgning synes ej behöva väcka större betänkligheter,
då sådana utgifter för vilka de avsatta medlen skulle få användas torde
vara för varje skattskyldig avdragsgilla såsom löpande kostnader. En ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
19
vidgning till s. k. gruvboLag kan svårligen genomföras, då dessa bolag ej äro
juridiska personer och ej i likhet med t. ex. handelsbolagen avgiva taxeringsuppgifter.
Endast delägarna i sådant bolag taxeras i vanlig ordning såsom fysiska
personer. Det må tillika framhållas att förmånen av fri avskrivningsrätt
icke ansetts böra tillkomma skattskyldiga som lia att erlägga progressiv
skatt.
2 §.
I 1 mom. av 2 § angivas de olika slag av fondavsättning, för vilka avdrag kan
medgivas, och i 2 mom. meddelas regler rörande omfattningen av den avdragsgilla
fondavsättningen.
Enligt den nu gällande förordningen må avsättning, för vilken avdrag medgives,
för visst beskattningsår ej överstiga, i fråga örn konjunkturinvesteringsfond
för byggnader tio procent av årsvinsten enligt vederbörligen fastställd
balansräkning för beskattningsåret eller, såvitt angår aktiebolag, två procent
av aktiekapitalet vid beskattningsårets utgång, samt i fråga örn konjunkturinvesteringsfond
för inventarier och varulager tjugu procent av årsvinsten
eller, såvitt angår aktiebolag, fyra procent av aktiekapitalet. Beträffande investeringsfond
för byggnader har föreslagits den ändring av maximigränsen
såvitt angår aktiebolag, att avsättningen ej må överstiga tio procent av årsvinsten
och ej heller tre procent av aktiekapitalet vid beskattningsårets utgång.
I fråga om investeringsfond för inventarier och varulager samt investeringsfond
för arbete i gruva har maximigränsen angivits till sammanlagt tjugu
procent av årsvinsten och, såvitt angår aktiebolag, sex procent av aktiekapitalet.
Beträffande avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager
föreslås att avdrag skall kunna medgivas med ett belopp motsvarande
minskning av dold reserv i varulager från utgången av det beskattningsår,
som gick till ända närmast före den 1 september 1939, till beskattningsårets
utgång med tillägg av 20 procent av den beräknade anskaffningskostnaden
vid förstnämnda tidpunkt för det därefter avgångna lagret, eller, om den dolda
reserven trots lagerminskningen ökats, ett belopp motsvarande 20 procent av
nämnda anskaffningskostnad med avdrag av reservökningen. I förra fallet
må dock avdrag för avsättning ej ske med större belopp än 80 procent av
nämnda anskaffningskostnad. I båda fallen skall från avsättningen avräknas
belopp för vilket liknande avdrag för fondavsättning åtnjutits under föregående
beskattningsår. För beräkning av minskning av dold reserv ha särskilda
anvisningar meddelats, till vilka jag får hänvisa.
Beträffande motiveringen till förslaget får jag hänvisa till sid. 2—6 i den
remitterade promemorian.
I remissyttrandena har förslaget i ifrågavarande del kritiserats i olika hänseenden.
Till övervägande del avse de gjorda erinringarna frågan örn storleken
av det belopp, för vilket avdrag må medgivas för avsättning till investeringsfond
för ersättande av förkrigslager. I flertalet av de av länsstyrelserna
avgivna yttrandena, däri frågan berörts, har den meningen uttalats, att förslaget
medger en alltför långt gående avdragsrätt, under det att från närings
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
organisationernas sida gjorts gällande, att förslaget ej tillräckligt tillgodoser
de skattskyldigas intressen. I vissa yttranden har även spörsmålet om storleken
av övriga fondavsättningar berörts, varjämte ifrågasatts en sammanslagning
av investeringsfonden för byggnader samt investeringsfonden för inventarier
och varulager eller för arbete i gruva. Anmärkningar ha även framställts
mot den föreslagna formuleringen av författningstexten, vilken ansetts
behöva förtydligas i vissa hänseenden.
Ur de avgivna yttrandena må här följande återgivas.
Överståthållarämbetet anför, bland annat:
»Det lär kunna förmodas, att de schablonmässigt uppgjorda beräkningsgrunder
för avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager,
vilka återfinnas i 2 § 2 mom. c), komma att bli föremål för invändningar från
representanter för näringslivet. Huruvida gränserna genomsnittligt sett blivit
för snävt dragna torde det icke vara överståthållarämbetets sak att yttra sig
om. Så mycket torde dock kunna sägas som att med hänsyn till den mycket
stora prisstegring, vilken inträffat i vissa branscher under senare år och vilkens
vidare utveckling icke kan förutses, någon möjlighet borde beredas att
efter särskild prövning medgiva avsättning även utöver den spärr förslaget
uppställer. Det skulle därvid ankomma på beskattningsnämndema att pröva
frågor örn sådan längre gående avsättning. Emellertid lider detta system av
den bristen, att rätten till skattefri avsättning bleve beroende av beslut, som
fattades först efter det frågan örn själva avsättningen är aktuell. Företagen
erhölle icke någon garanti för att rätt till avdrag, svarande mot avsättningen,
verkligen medgåves. Överståthållarämbetet vill i detta avseende framhålla, att
några bindande förhandsutfästelser av landskamrerare eller annan givetvis
icke kunna lämnas.---Det torde med fog kunna ifrågasättas, huruvida
det lagtekniskt sett är riktigt att vid utformningen av bestämmelserna i en
författning, som skall äga giltighet under flera år, bygga på föreskrifter, vilka
ännu icke äga realitet utan allenast förutsättas skola ingå i en tilläventyrs
kommande annan författning och som, därest de över huvud taget komma till
stånd, kunna förändras från det ena året till det andra.
I promemorian har förutsatts, att investeringsfond för inventarier och varulager
samt investeringsfond för arbete i gruva formellt skola hållas åtskilda.
Detta har emellertid icke konsekvent iakttagits i författningsförslaget,
som i 2 § 1 mom. b) talar om ''investeringsfond för inventarier och varulager
eller för arbete i gruva’. Det vill förefalla Överståthållarämbetet som
om någon anledning att skilja på dessa fonder knappast förelåge. Om man i
författningen använde exempelvis beteckningen ''investeringsfond för inventarier
och varulager samt arbete vid gruva’, torde detta icke behöva medföra,
att företag som ej bedriva gruvrörelse i sina räkenskaper medtoge beteckningen
i den del som endast avser sådan rörelse.»
Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:
»Under de normala fredsåren före kriget fanns en tydlig strävan hos rörelseidkarna
att skära ned lagerhållningen. Denna utveckling torde hava orsakats
av de förbättrade kommunikationerna. De lager, som funnos hos företagare
i riket vid tiden närmast före utbrottet av stormaktskriget, torde
däremot i regel ha varit större än lagren under normala förhållanden, örn
man utgår från att det är de normala lagren, som böra konserveras, torde
avsättningen kunna hållas inom en snävare gräns än föreslagna 80 procent
av anskaffningskostnaderna vid utgången av det beskattningsår, som gick
till ända närmast före den 1 september 1939. I förslaget har man räknat
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
21
med en schablonmässig prisstegring av 20 procent, som skulle kompenseras
genom ett avdrag (inräknat i det maximerade beloppet). Länsstyrelsen
ifrågasätter, huruvida icke för detta ändamål olika procenttal, fastställda för
ett år i sänder för olika branscher, vore lämpligare. Material för fastställande
av sådana tal torde kunna erhållas med ledning av för krigskonjunkturskattetaxeringen
inhämtade uppgifter.»
Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter örn det i 2 § 2 mom. c) föreslagna
tillägget med 20 procent är nödvändigt eller ens lämpligt samt anför
vidare:
»Den ekonomiska krisperiod som nu pågår torde komma att få verkningar
långt in i framtiden i form av sänkt levnadsstandard och minskad tillgång
till vissa varor samt härav för de flesta företagare föranledd minskad omsättning
och därmed också minskad lagerhållning. Det synes under sådana
omständigheter långt ifrån självklart att en dylik ökning av avdraget är
motiverad. Om den befinnes böra slopas i fall, då dold reserv minskats, lärer
rätt till motsvarande avsättning ej heller böra medgivas i fall, då dold
reserv ökats, och synes även i och för sig behovet av rätt till skattefri avsättning
mindre starkt framträdande då reservökning föreligger trots^ inträffad
lagerminskning. Därest avdragsrätten begränsas på sätt här ifrågasatts
lärer jämväl den föreslagna åttioprocentspärren böra revideras.»
Länsstyrelsen i Kalmar län anser det lämpligt att investeringsfonden för
ersättande av förkrigslager uppdelas, så att därav framgår huru mycket av
avsättningen till denna fond som härrör från frigjord reserv och huru mycket
därutöver må hava avsatts.
Länsstyrelsen i Blekinge län anför, bland annat:
»Då totala minskningen av dolda reserven och dessutom 20 procent å lagerminskningen
enligt huvudregeln skulle bliva i beskattningshänseende avdragsgill,
måste antagas, att genomförandet i berörda del av det framlagda
förslaget skulle komma att föranleda skattefria avsättningar till betydande
belopp. Ett uppskov med beskattningen i sådan omfattning är länsstyrelsen
för sin del icke beredd att tillstyrka. De företagare, varom här är fråga, torde
genom egna vidtagna åtgärder ha förskaffat sig ett kanske mångårigt uppskov
med beskattningen. Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, är det därför icke
av något allmänt intresse att genom lagstiftning skapa möjlighet för samma
företagare att helt återställa den dolda reserv, som kunnat hava nära nog
utan möjlighet till ingripande från skattemyndigheternas sida bildats före
krigsutbrottet. Genom möjlighet till direkt nedskrivning å nyinköpt lager
torde företagarna, även örn fondavsättning av föreslagen storlek medgives, i
allt fall kunna fortsättningsvis bereda sig ytterligare uppskov med beskattningen.
Vad ovan sagts kan så mycket mindre anses tillfredsställande, som
ifrågavarande reserver icke komma till synes i räkenskaperna och på grund
av praktiska svårigheter i många fall icke heller torde kunna till beloppet
med visshet konstateras av beskattningsmyndigheterna. Det kan framhållas,
att lagerbehållningarnas verkliga värden även vid en fortgående normal konjunktur
äro beroende av en mångfald omständigheter, som icke låta sig siffermässigt
fixeras såsom omodernt eller okurant lager m. m. Givetvis kunna
delade meningar råda örn huru stort belopp, som i skattehänseende bör
få fonderas för ersättande av förkrigslager. Länsstyrelsen, som anser obestridligt,
att av billighetsskäl avdrag bör medgivas, vill dock med stöd av
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
vad ovan framhållits för sin del föreslå en kraftig minskning av de belopp,
vartill investeringsfonden i förevarande fall enligt förslaget högst må uppgå,
förslagsvis till 50 procent av minskningen av den dolda reserven.»
Länsstyrelsen i Kristianstads län ställer sig tveksam, huruvida generellt
avdrag bör åtnjutas för avsättning till investeringsfond för ersättande av
förkrigslager, samt yttrar vidare:
»Av tillgängligt material kan länsstyrelsen icke bedöma huruvida de i 2 §
ifråga örn investeringsfond för ersättande av förkrigslager angivna begränsningar
av avsättningarna äro rätt avvägda. Skäl synes emellertid föreligga
att bestämma, att avsättningen icke må överstiga viss del — i promemorian
80 procent — av anskaffningskostnaden.»
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:
»Vad angår de föreslagna bestämmelserna rörande begränsning av fondbildningsrätten
ifråga örn byggnader samt inventarier och varulager ävensom
för arbete vid gruva synes det länsstyrelsen icke helt lyckligt att ställa
denna rätt i relation till viss procent av aktiekapitalet vid beskattningsårets
utgång. Härigenom skulle uppenbart kunna missgynnas sådana bolag, vilka
hava ett jämförelsevis litet aktiekapital men stora fonder och avsevärda odisponerade
vinstmedel. Sådant lär icke vara alldeles ovanligt. Ifrågasättas kan
därför, huruvida icke begränsningen i stället borde uppdragas med hänsyn
till viss procent å bolagets kapital.
Bestämmandet av den dolda förkrigsreservens storlek ställer givetvis stora
krav på bokföringens materiella riktighet. Enär det kommer an på varulagrets
kvantitativa storlek, är naturligtvis av största vikt att den skattskyldiges
inventeringsuppgifter äro absolut korrekta. Hos enskilda näringsidkare
och familjeföretag kan dock ofta förekomma att så icke är fallet. Det har
nämligen visat sig en viss benägenhet att genom upptagande av varulagret
i inventarieboken eller dess bilagor till lägre kvantum än det verkliga skapa
en så att säga kvantitativ reserv utöver den, som genom nedskrivningen
framkommer. Anledningen till att så skett torde i regel sökas i bristande
kännedom därom, att jämväl mycket långt gående nedskrivningar i lagervärdena
vunnit beskattningsmyndigheternas godkännande. Det kan i anmärkta
fall bliva fråga om, huruvida den skattskyldige skall ha rätt att såsom
dold förkrigsreserv räkna med lagrets verkliga storlek, förutsatt att
han kan förebringa tillförlitlig utredning härom, eller han under alla förhållanden
skall anses bunden av de en gång uppgivna kvantiteterna. För
sin del skulle länsstyrelsen vara benägen att anse det förra såsom riktigare.»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det önskvärt att även uppmärksamma
behov av rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond,
som kan förefinnas inom rederinäringen på grund av de särskilda förhållandena
under krisen, samt uttalar i fortsättningen:
»Tonnaget utanför ''spärren’ kan icke nu bliva föremål för den regelbundna
årliga översyn genom reparationer, som för många rederier tidigare utgjort
en naturlig årskostnad. Den forcerade fraktfarten och omöjligheten att
få plats å utländska varv nödvändiggör uppskjutande av reparationer. Avsättning
till reparationsfond för kommande arbeten har därför skett inom
en del rederier. Avdrag för sådan avsättning har nog, om än med tvekan,
blivit vid taxering åren 1940 och 1941 medgiven på en del håll. Även frågan
örn sådan avdragsrätt för belopp, som avsättes till blivande klassningskost
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
23
nåd, har vid taxering varit föremål för tvekan. I analogi med tolkningen beträffande
reparationskostnad för fastighet, som ju endast medgives till avdrag
å beskattningsår, då arbetet utförts, bär sådan avsättning för kostnad
å fartyg av prövningsnämnden här i länet icke medgivits i fall, då fartyg
befunnit sig innanför ''spärren’ och sålunda haft möjlighet att ordinärt gå
in till varv för reparation och klassning. Kostnader av nu förevarande art
torde sålunda i vissa fall tarva samma uppmärksamhet som när fråga gäller
avsättning av medel till köp av inventarier eller varulager eller arbete i
gruva. Ett klargörande uttalande i denna fråga synes i samband med denna
förordnings förnyande vara på sin plats.»
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att maximigränsen för fondavsättning
för ersättande av förkrigslager bör jämkas från 80 procent till skäliga
ansedda 60 procent av förkrigspriset å lagerminskningen. Länsstyrelsen i
Värmlands län anser, att 70 procent borde vara fullt tillräckligt.
Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:
»Den numera inom vissa företag tillämpade s. k. normallagervärderingsmetoden
har framför allt till syfte att bibehålla det i varulagret investerade
kapitalet oförändrat. Det synes därför naturligt att vid utarbetande av en
lagstiftning i ämnet såvitt möjligt beakta de principer, som ligga till grund
för denna värderingsmetod. Detta synes också i stort sett ha skett i föreliggande
P. M.
1 ett par avseenden avviker dock förslaget från en strikt tillämpning av
nyssnämnda metod. Sålunda har föreslagits att den skattskyldige vid beräknandet
av den erforderliga avsättningen icke skall utgå från den faktiska
anskaffningskostnaden vid beskattningsårets utgång utan från en beräknad
prisstegring å tjugu procent å förkrigspriserna. Detta tillvägagångssätt har
föreslagits av praktiska skäl, bl. a. för att undvika en efterbeskattning, därest
avsättningen skulle visa sig vara för hög. Det skulle utan tvivel vara en
fördel för såväl skattemyndigheterna som de skattskyldiga, om ett efterbeskattningsförfarande
kunde undvikas. Emellertid torde de olägenheter, som
uppstå, därest den antagna prisstegringen visar sig vara för låg, böra beaktas.
Sannolikt komma dessa olägenheter att göra sig olika starkt gällande
inom olika branscher. Inom exempelvis kaffebranschen torde väl någon förnyelse
av lagren knappast kunna komma till stånd, så länge kriget pågår,
och återanskaffning sannolikt ej ske till priser, som med mer än tjugu procent
överstiga förkrigspriserna. Inom andra branscher åter, där normallagret
kan och måste förnyas redan under pågående krig, kan detta antagas
komma att ske till priser, som avsevärt överstiga förkrigspriserna.
Även i ett annat avseende måste man ställa sig tveksam gentemot lämpligheten
av de föreslagna bestämmelserna. Detta gäller beräkningen av den
förkrigsreserv, som skall tjäna lill utgångspunkt för fastställande av reservminskningen
efter krigsutbrottet. Då huvudsyftet med denna lagstiftning
bör vara att bereda den skattskyldige möjlighet att bevara det i lagret
investerade kapitalet oförändrat, synes detta mål vara nått, därest
den skattskyldige får möjlighet alt göra en så stor avsättning för nedskrivning
av framtida ersättningslager, att detta, då varor ånyo anskaffats
och avsättningen disponerats, kommer att vara bokfört till priser,
som enligt god köpmannased kunna anses vara betryggande. Däremot
bör den skattskyldige icke beredas möjlighet att beräkna avsättningsbehovet
på grundval av en nedskrivning av förkrigslagret, som visserligen
godkänts av skattemyndigheterna, men som dock måste anses hava varit av
större omfattning än som kan anses nödvändigt. Därest den skattskyldige
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
nedskrivit lagret till fyrtio procent av förkrigsvärdena, vilket på sätt som
framgår av förslaget sättes som lägsta gräns, torde normalt en stor del av
den reserv, som framkommer vid lagerminskning, även under nuvarande
förhållanden böra betraktas som verklig vinst och följaktligen beskattas.
Den största faran med en dylik bestämmelse ligger måhända däri, att de
skattskyldiga komma att betrakta den i förslaget omnämnda nedskrivningen
till fyrtio procent (eller i visst fall tjugu procent) av för krigs värdet som en
legaliserad gräns för tillåten nedskrivning. Enligt länsstyrelsens mening bör
gränsen för den förkrigsreserv, som avsättningen vid lagerminskning skall
täcka, sättas till avsevärt lägre procent av förkrigsvärdet än som föreslagits
i promemorian. För att vinna tillräcklig säkerhetsmarginal vid beräknande
av erforderlig avsättning torde det vara lämpligare att höja den antagna
prisstegringsprocenten utöver den i förslaget upptagna.
Som ''normallager’ har i förslaget ovillkorligt upptagits det faktiska lagret
vid utgången av det närmast före krigsutbrottet avslutade räkenskapsåret (eller
i vissa fall lagret vid krigsutbrottet). Skulle den skattskyldige vid denna
tidpunkt redovisa ett osedvanligt lågt lager, kan detta medföra avsevärd olägenhet
för honom. Det synes därför önskvärt att den skattskyldige i ett sådant
läge får möjlighet att beräkna nödvändig avsättning på grundval av ett
lager, som av honom visas vara för rörelsen normalt.»
Länsstyrelsen i Västmanlands lån anför, bland annat:
»Det vore otvivelaktigt till fördel, om författningstexten tydligare än som
är fallet i förslaget angåve, att inträffad minskning av förkrigslager är förutsättningen
för att avsättning till investeringsfond för ersättningslager skall
få avdragas vid taxering.
Vidare bör klart uttryckas vad som i förordningen avses med minskning
och ökning av varulager. Minskning i förordningens mening kan ju hava inträffat
även i sådana fall, då ett varulager ökas såväl kvantitativt som i
värde, uttryckt i dagspris. Det torde därför vara nödvändigt att det utsäges,
att med minskning, respektive ökning förstås sådan ändring i varulager,
vilken medför nedgång, respektive uppgång av lagrets värde, uttryckt i förkrigspris.
Termen förkrigspris skulle sålunda här användas i likhet med vad
som skett i förordningen om krigskonjunkturskatt. Uppgift om vad som menas
med förkrigspris finnes i förslaget angiven i andra stycket av anvisningarna.
Med hjälp av denna term skulle även en lättillgängligare formulering
än förslagets kunna givas åt definitionen på lagerminskning. —--Stora
svårigheter möta givetvis, när det gäller att avgöra vad som är förkrigspris
för en vara, som ej är av förkrigskvalitet. Skall exempelvis en kostym av
cellullblandat tyg anses hava varit värdelös, om den funnits att tillgå före
kriget, eller vilket förkrigspris skall den eljest åsättas? Denna fråga är av stor
betydelse jämväl vid krigskonjunkturskattetaxeringen. Centralkonsulenten
vid nämnda taxering torde söka medverka till en enhetlig praxis härvidlag.
Länsstyrelsen vill emellertid ifrågasätta, om det ej borde uppdragas åt centrala
krigskonjunkturskattenämnden att efter samråd med näringslivets organisationer
vid utgången av varje kalenderår fastställa vissa normer för beräkning
av förkrigspris för mer allmänt förekommande slag av surrogatvaror.
Även i de fall, då räkenskapsår ej sammanfaller med kalenderår, torde som
regel ett sådant beslut lämna tillräcklig ledning för hithörande värderingsfrågors
bedömande.
Eftersom avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager
och till varufömyelsefond bör göras redan vid de bokslut, vilka nu hålla på
att färdigställas, vore det önskvärt, om den i promemorian (andra stycket
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
25
å sid. 6) behandlade namnfrågan, berörande dessa fonder, kunde ordnas redan
i förordningen om investeringsfonder.»
I ett av taxeringsrevisorn O. Nordström avgivet yttrande, som åberopas av
länsstyrelsen i Jämtlands län, framhålles, att spärregeln örn 80 procent beträffande
investeringsfond för ersättande av förkrigslager av flera skäl förefaller
mindre lycklig, samt anföres vidare, bland annat:
»I främsta rummet synes risk föreligga för att en högsta tillåten procentuell
nedskrivning framdeles kommer att bli normgivande för den stora kategori
skattskyldiga företag, som hittills hållit ganska måttliga reserver. För
det andra göres här från lagens beaktansvärda huvudsyften ett avsteg, som
närmast torde komma att drabba de mest konjunkturkänsliga företagen, för
vilka de dolda reserverna äro av stort värde i konjunkturutjämningshänseende.
Stadgandet ifråga synes följaktligen icke överensstämma med den tanke
som legat bakom förordningen om konjunkturinvesteringsfonder, vilken i
princip icke motsätter sig en över 100-procentig temporär nedskrivning av
varulagret. Slutligen förutsätter spärregeln understundom rätt invecklade
förhandsberäkningar från de skattskyldigas sida, varför det är antagligt att
spärren för mindre teoretiskt skolade företagare ibland kan bli strängare än
avsett. En rättvis verkan av regeln förutsätter ju, att alla i första hand tillvarata
möjligheterna till direkt nedskrivning av återstående lager icke endast
med minskningen av dold förkrigsreserv utan även med de 20 procenten
för beräknad prisstegring å avgånget lager.
Det kan förväntas, att bl. a. en del företag inom manufakturhandels- och
beklädnadsbranscherna haft sådan lagerminskning att de under innevarande
bokslutsperiod ämna begagna sig av de rättigheter lagförslaget erbjuder.
Erfarenheter från räkenskapsgranskningar ge vid handen, att det ofta
är förenat med stora svårigheter att fastställa de dolda reserverna i sådana
företag. Vanligen tillämpas här individuell värdering av varorna med
ofta mycket växlande hänsyn till modernas förändringar och till övriga faktorer
som inverka på varornas värde. I regel torde man tillämpa så försiktig
värdering, att avsevärda dolda reserver bildas, vilka för en utomstående
iakttagare äro praktiskt taget omöjliga att i efterhand rekonstruera. Möjligheterna
att bedöma förkrigspriserna för åtskilliga kristidsvaror äro också
begränsade. Även om utsikter förefinnas att vid den praktiska tillämpningen
för värdering av sådana varor använda vissa normer i anslutning till dem
som för närvarande gälla vid taxeringen till krigskonjunkturskatt, torde
det i hög grad underlätta de prövningar, som i vissa fall torde komma att
behöva vidtagas av vederbörande taxeringsmyndigheter, örn en viss ordning
beträffande lagrets redovisning i räkenskaperna föreskreves. Härvid
åsyftas i främsta rummet de varuförteckningar, som pläga läggas såsom
bilaga till inventarium. Dessa förteckningar böra, till skillnad mot vad som
allt för ofta är fallet, innehålla sådana upplysningar rörande varje slag av
vara, att dess inköpspris, kvalitet och örn möjligt även utseende i efterhand
kunna fastställas och alltså den dolda reserven med någorlunda tillförlitlighet
beräknas vid en eventuell kontroll från skattemyndigheternas sida. Dessa
krav torde icke gå utöver vad som plägar innefattas i begreppet god köpmannased.
Anses det olämpligt, att såsom villkor för avdrag enligt föreslagna
förordning föreskriva en rimlig motprestation av den skattskyldige i form
av ett visst minimikrav på redovisningen, synes dock böra tryckas på den
omständigheten, att skattskyldig vid anfordran skall kunna styrka sina beräkningar
av dold reserv, såväl när det giiller förkrigsreserven som reserven
i lager vid beskattningsårets utgång.»
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Vad angår de av näringsorganisationerna avgivna yttrandena i vad dessa
angå investeringsfond för ersättande av förkrigslager må nämnas följande.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. framhålla att, om ersättningslagret
måste förvärvas till starkt förhöjda priser, den medgivna avsättningen
icke bleve tillräcklig. Med hänsyn icke minst lill den prisstegring,
som redan inträtt, vore en höjning av de i förevarande spärregel angivna
procentsatserna sålunda önskvärd. Skulle en dylik höjning icke nu kunna
medgivas, förutsattes, att, örn prisnivån stege ytterligare, en därav föranledd
rimlig höjning under alla omständigheter komme att företagas senare.
Vidare anföres, bland annat:
»Medan förslaget tillfredsställande tillgodoser nedskrivningsbehovet, då ersättningslagret
kan förvärvas för priser, som stå någorlunda i nivå med förkrigspriset,
måste nedskrivningsmöjligheten utan tvekan betecknas såsom
otillräcklig i de säkerligen ofta förekommande fall, då ersättningslagret måste
förvärvas för kanske dubbla förkrigspriserna eller mer. Förslagsställaren
antager, att ersättningslagren till övervägande del komma att anskaffas efter
kriget, men anser det rimligt utgå ifrån att åtminstone någon del av lagerersättningen
kommer att äga rum under kriget. Det bör emellertid beaktas,
att, även om den minskning i varubehållningen, som på grund av rådande
förhållanden ägt rum inom de flesta grenar av näringslivet, såsom en helhet
betraktad till största delen sannolikt icke kan ersättas förrän efter krigets
slut, så är det för folkförsörjningens tillgodoseende, i varje fall inom vissa
branscher, nödvändigt, att ersättningsköp, i den mån så är möjligt, ske redan
under det pågående kriget, ofta till priser som äro flerdubbelt högre än
förkrigsprisen. Ehuru efterfrågan på dylika varor i allmänhet torde vara så
stor, att ersättningslagret därav kan försäljas inom jämförelsevis kort tid,
sedan det blivit disponibelt, är det uppenbart, att sådana inköp, icke minst
på grund av rådande långa leveranstider, representera en i hög grad riskfylld
kapitalplacering. Om köparen icke genom tillräckliga avsättningar av tidigare
års driftöverskott bereus möjlighet att redan vid inköpen omedelbart
nedskriva sådana varor till ett värde, som kan antagas i huvudsak eliminera
den påtagliga förlustrisken, kan detta uppenbarligen leda till att många för
folkhushållet värdefulla tillskott till varuförsörjningen utebliva. Vidare torde
man med tämligen stor säkerhet kunna räkna med att prisen å vissa nödvändiga
varor, till exempel sådana varå efterfrågan under kriget varit högt
uppdriven och som kräva lång produktionstid, eventuellt därför att produktionsmedlen
under kriget förstörts, under längre eller kortare tid efter krigets
upphörande komma att hålla sig betydligt över förkrigsprisen. Av dessa
och liknande skäl måste antagas, att de föreslagna spärreglerna ofta skulle
komma att medföra alltför stora avvikelser från de med lagstiftningen åsyftade
resultaten för att rimligen kunna godtagas.
Om spärreglerna skola bibehållas, synes det därför oundgängligen nödvändigt
att möjligheter skapas till en viss individuell prövning. Förslagsställaren
avvisar väl denna tanke på en individuell prövning av den i beskattningshänseende
avdragsgilla avsättningen, men han synes då närmast ha tänkt
på en sådan prövning i varje särskilt fall. Även om en individuell prövning
icke är möjlig i denna omfattning, bör det dock icke möta någon större svårighet
att i så måtto uppmjuka de schablonmässiga spärreglerna, att beskattningsmyndigheterna
medgivas rätt att, där särskilda omständigheter därtill
föranleda, efter framställning av den skattskyldige bevilja avdrag för avsättning
till investeringsfond för ersättande av förkrigslager med högre belopp
än det som enligt spärreglerna är medgivet. Ett stadgande av dylikt
Kungl. Maj:ts proposition nr 234. 27
innehåll synes lämpligen höra intagas i 2 § såsom ett nytillkommande
mom. 3.
Den av oss sålunda föreslagna lösningen av förevarande problem är såtillvida
bristfällig ur företagens synpunkt, att beskattningsmyndigheterna
icke kunna lämna bindande förhandsutfästelser oell att det alltså icke kan
på förhand med full säkerhet bedömas, huru stor avdragsgill avsättning
som kan företagas. Man torde emellertid kunna förvänta, att de skattskyldiga
genom konferenser med vederbörande landskamrerare åtminstone i de mest
utpräglade fallen kunna erhålla sådant besked, att de anse sig kunna lägga
detta till grund för sina dispositioner.
I rättssäkerhetens intresse lärer böra föreskrivas, att då taxeringsnämnd
till behandling förehaft fråga örn tillämpning av det av oss föreslagna stadgandet
om individuell prövning, underrättelse därom av taxeringsnämndsordföranden
skall tillställas landskamrerare^»
Sveriges industriförbund, som åberopar vad de delegerade yttrat, understryker
nödvändigheten av att möjligheter skapas till en viss individuell
prövning samt anför vidare, bland annat:
»Förbundet vill jämväl framhålla vikten av att landskamrerarna erhålla
sådana instruktioner, att den ifrågasatta individuella prövningen kommer
att ske efter likformiga grunder.
Enligt förslaget gäller såsom huvudregel, att såsom utgångspunkt vid beräkningen
av dold reserv i varulager och lagerminskning tages förhållandena
vid utgången av det beskattningsår, som gick till ända närmast före den 1
september 1939. I enlighet med grundtanken i förslaget hade i stället förhållandena
vid krigsutbrottet, d. v. s. vid utgången av augusti 1939, bort
vara avgörande i detta hänseende. Anledningen till förslagets utformning
i denna del angives vara, att beträffande flertalet företag en uppskattning
av lagrets storlek vid sistnämnda tidpunkt skulle vålla svårigheter, därför
att inventering med hänsyn till denna tidpunkt icke skett. På grund härav
föreslås undantag från ovanberörda huvudregel allenast i det fall, att företaget
taxerats tili krigskonjunkturskatt och dold förkrigsreserv vid nämnda
taxering beräknats med hänsyn till förhållandena vid krigsutbrottet.
En hel del företag, bland annat inom skogsindustrien, kunna emellertid
utan större svårighet förebringa erforderlig utredning, baserad på förhållandena
vid krigsutbrottet, ehuru de icke åsatts taxering till krigskonjunkturskatt.
Så lärer ofta vara fallet med företag, som avlämnat deklaration för
taxering till krigskonjunkturskatt utan att bliva taxerade till sådan skatt.
Även i andra fall torde understundom tillfredsställande utredning i angivna
hänseende kunna av den skattskyldige åstadkommas. De föreslagna bestämmelserna
skulle bringas i bättre överensstämmelse med grundprincipen för
den ifrågasatta lagstiftningen, örn de kompletterades med ett stadgande, som
berättigade skattskyldig, vilken ehuru han icke taxerats till krigskonjunkturskatt
kan förebringa på förhållandena vid krigsutbrottet baserad utredning,
att taga sistnämnda tidpunkt till utgångspunkt vid beräkningen av den
dolda reserven och lagerminskningen. Ett dylikt stadgande skulle även vara
ägnat att undanröja en olikformig behandling av de skattskyldiga och åstadkomma
överensstämmelse mellan den föreslagna lagstiftningen och bestämmelserna
i förordningen örn krigskonjunkturskatt för år 1941.»
Kooperation förbundet yttrar, bland annat:
»Visserligen lia inom konsumentkooperationen varulagren ännu icke allmänt
nedbragts till sådan nivå, att de dolda reserverna börjat realiseras. En
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
skilda sådana fall ha dock förekommit, och otvivelaktigt måste man befara,
att företeelsen skall bli mera allmän även inom kooperationen i samma mån
som varubristen kommer att göra sig gällande. Reglerna för fonderingen synas
härvidlag vara alltför snävt utmätta, i det att de icke tillåta större fondering
än som motsvarar 80 procent av förkrigslagrets förkrigsvärde. Om varuprisen
stegras till exempelvis det dubbla gentemot förkrigsprisen, vilket redan
skett i fråga om vissa varuslag, skulle de föreslagna reglerna icke medgiva
nedskrivning av beskattningsårets lager mer än till 120 procent av förkrigsvärdet
(100 — 80 = 20 + 100). Det vill därför synas rättvist att medgiva
mera elastiska regler, vilka kunna följa prisstegringen inom olika branscher,
ty eljest kommer den nya lagstiftningen att verka ojämnt och därmed
orättvist.
Den nuvarande lagstiftningen om krigskonjunkturskatt medger nedskrivning
av beskattningsårets lager till förkrigsnivå, och denna åtgärd förutsätter
både hos den skattskyldige och hos beskattningsnämnden prövning av
värdestegringens storlek. Sålunda tillämpades inom konsumentkooperationens
detaljhandelsföretag allmänt nedskrivning av 1940 års varulager med 18 procent
för att de skulle nedgå till förkrigsprisnivån, vilket motsvarar stegring
av° sistnämnda nivå med omkring 22 procent. Dessa procenttal kunde utan
svårighet utfinnas ur tillgängliga indexserier (Riksbankens och Socialstyrelsens)
och stämde i stort sett väl med kooperationens egen prisstatistik.
Vad angår 1941 års lager torde motsvarande siffror ligga vid 30 procents
nedskrivning, motsvarande 43 procents stegring i förkrigsprisnivån. Tillämpning
av de i promemorian föreslagna bestämmelserna skulle alltså ej medgiva
nedskrivning av 1941 års lager för konsumentkooperationen till lägre
värde än 100 — 80 = 20 + 43 = 63 procent av förkrigsvärdet. Detta skulle
uppenbarligen bliva otillräckligt i många fall, där betydligare lagerminskning
förekommit.
Styrelsen vill därför föreslå, att spärren i 2 § sista stycket ändras därhän,
att avsättning må ske med högst 80 procent av förkrigslagrets fredsvärde
samt därutöver med belopp, som motsvarar den prisstegring, som visas ha
inträtt från krigsutbrottet och fram till beskattningsårets utgång. Storleken
av sistnämnda prisstegring kan som nämnts ganska lätt påvisas antingen
branschvis eller för enskilda företag genom prisstatistik eller med stöd av
tillgängliga indexserier.»
Skånes handelskammare uttalar sig i ungefär likartad riktning som de delegerade
och förordar ett dispensförfarande, som handelskammaren emellertid
anser möjligen kunna utbytas mot enhetliga schabloner antingen för varor,
vilka utsatts för särskild prisstegring, eller för grupper av rörelseidkare, vilka
normalt inköpa och lagerhålla dylika varor.
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt Östergötlands
och Södermanlands handelskammare förorda höjning av procentsatserna.
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare förordar även uppmjukning
av spärreglerna.
Handelskammaren i Göteborg förordar, att sådana ändringar av bestämmelserna
vidtagas, att antingen erforderliga avsättningar till investeringsfond
för ersättande av förkrigslager möjliggöras i de fall där detta ej kan ske enligt
de föreslagna reglerna, eller att en särskild tilläggsbestämmelse införes, genom
vilken undantag från bestämmelserna må kunna medgivas i vissa fall.
Handelskammaren i Gefle föreslår, att stadgandet om begränsning utgår
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
29
och att i förslaget intages bestämmelse om att avsättning må ske enligt vad
som kan anses överensstämma med allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased.
En sådan regel skulle stå i god samklang med stadgandet i 41 §
kommunalskattelagen, att den av den skattskyldige gjorda värderingen av tillgångar,
avsedda för omsättning i rörelse, icke skulle frångås, därest icke särskilda
skäl föranleda därtill. Inom vissa branscher leder begränsningen ej
till någon olägenhet, men inom andra, särskilt skogsindustrien, innebär den
väsentliga orättvisor. Vidare anser handelskammaren det ej vara tillfredsställande,
att förslaget såsom jämförelsetal för normallagrets storlek och värde
fastlåser siffrorna från utgången av det beskattningsår som gått till ända närmast
före den 1 september 1939. Handelskammaren förordar motsvarande
regel som användes i fråga om krigskonjunkturskatten, d. v. s. beräknande
av jämförelseinkomsten såsom ett medeltal för de två förkrigsåren 1937 och
1938. Riktigast och mest rättvist synes, enligt handelskammaren, vara att
den skattskyldige medgives såsom jämförelsetal välja lagerbeståndet vid det
av de två nämnda bokföringsårens slut då lagerbeståndet varit störst.
Angående övriga fonder uttala näringsorganisationerna, bland annat, följande.
Smålands och Blekinge handelskammare föreslår att såsom grundval vid
beräkningen av storleken av avsättning, som må göras till investeringsfond,
måtte tagas bolagets hela egna kapital, varvid mera permanent i ett företag
arbetande upplånat kapital torde böra betraktas såsom jämställt med eget
kapital.
Västergötlands och Norra Hallands handelskammare anser det önskvärt
att avdragsrätten för avsättning utsträckes att gälla även för byggnaders underhåll
samt för underhåll av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier även under år, då tillverkning eller anskaffning av dylika
inventarier icke kunnat äga rum, eller med större belopp än som motsvarar
nyanskaffningskostnaden under året. Vad särskilt byggnader beträffar torde
det i icke obetydlig utsträckning ligga så till att underhållet blivit och måste
väntas bliva eftersatt på grund av bristen på vissa materialier såsom cement
och linolja.
Handelskammaren i Gefle anser den föreslagna storleken av avsättningen till
investeringsfond för byggnader vara långt ifrån tillräcklig, särskilt med hänsyn
till nuvarande byggnadskostnader. Handelskammaren föreslår dock icke
annan ändring i lagtexten än att den föreslagna begränsningen av avsättningen
till tre procent av ett bolags aktiekapital må utbytas mot tre procent av
bolagets behållna förmögenhet vid beskattningsårets utgång.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. beröra frågan om sambandet
mellan investeringsfond för inventarier och varulager samt investeringsfond''
för arbete i gruva, därvid bland annat utformningen av den föreslagna
författningstexten kritiseras. Sålunda anföres:
»Den utformning de i förevarande hänseende meddelade bestämmelserna
erhållit i det föreliggande förslaget synes oss icke lycklig. Å första sidan av
promemorian anföres, att avsikten är att möjliggöra användning av medel,
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
som avsättas till fond för inventarier och varulager, även för sådant arbete
i gruva, som ej är hänförligt till anskaffning av inventarier och varulager,
"för vilket fall emellertid en annan benämning av fonden synes vara att
föredraga’. I 2 § 1 mom. betecknas fonden såsom ''investeringsfond för inventarier
och varulager eller arbete vid gruva’, men i 2 § 2 mom. b) samt
3 och 4 §§ behandlas ''investeringsfond för inventarier och varulager’ såsom
en från ''investeringsfond för arbete i gruva’ helt fristående fond. I sista
stycket av 4 § förklaras slutligen, att hinder ej möter att taga i anspråk
förstnämnda fond för de ändamål, som angivits för ''investeringsfond för
arbete i gruva’, eller att taga i anspråk investeringsfond av senare slaget
för de ändamål, som angivits för fond av förra slaget.
Konstruktionen i 2 § 1 mom. av en fond, gemensam för inventarier, varulager
och arbete i gruva, överensstämmer väl med den ovan återgivna motiveringen
och synes ur såväl praktisk som formell synpunkt innebära en
acceptabel och tämligen självfallen lösning av den åsyftade enkla författningsändringen.
Åtgärderna att i 2 § 2 morn., 3 och 4 §§ uppdela fonden på
två för att i slutet av sistnämnda författningsrum åter utplåna gränserna
dem emellan äro obehövliga och ägnade att verka i hög grad tyngande och
förbryllande. Motiveringen för denna uppdelning synes icke hållbar. Ehuru
fonden jämväl kommer att användas av företag, som icke bedriva gruvrörelse,
förefaller det mycket väl kunna gå för sig att giva fonden en benämning,
som angiver att den, förutom för anskaffande av inventarier och varulager,
även kan tagas i anspråk för arbete i gruva. Fonden synes böra benämnas
''investeringsfond för inventarier, varulager och gruvarbete’ samt
behandlas såsom en enhet.»
Kommerskollegium yttrar angående investeringsfond för ersättande av förkrigslager:
»Behovet
av en dylik investeringsfond, som innebär en avsättning i reserv
av vissa medel, som tillfalla ett företag genom realisation utav befintliga
varulager, föranledes därav, att dessa varulager under nuvarande avspärrningsförhållanden
ofta icke kunna ersättas med nya. Då varulagren i allmänhet
innefatta en viss dold reserv skulle, i händelse man nu upptoge hela
inkomsten av försäljningen till beskattning, en stor del av denna dolda varulagerreserv
komma att frångå företaget. Därigenom skulle onekligen näringslivets
och speciellt handelns möjligheter att efter ett kommande fredsslut
ersätta de försålda varulagren minskas och därmed också det svenska
näringslivets motstånd mot de påfrestningar, som i en sådan situation kunna
uppkomma, nedsättas. För överskådlighetens skull må här nämnas följande
exempel, där för en viss vara beräknas nedan angivna å-pris.
Bokförda värdet vid krigsutbrottet .......................... kronor 2
Anskaffningsvärdet vid krigsutbrottet ........................ » 3
Försäljningspriset vid krigsutbrottet.......................... » 4
Anskaffningsvärdet för närvarande .......................... » 6
Försäljningspriset för närvarande............................ » 8.
Enligt förslaget skall avsättning till investeringsfonden i princip vara medgiven
för minskningen i den s. k. dolda förkrigsreserven med ökning av
20 procent, vilken förhöjning är avsedd att täcka den prisfördyring, jämfört
med förkrigsförhållandena, som kan komma att göra sig gällande framdeles
vid varulagrets komplettering. Efter å-pris räknat utgör i anförda exempel
den dolda förkrigsreserven 1 krona. Örn varulagret består av 10,000 enheter,
uppgår således för hela varulagret denna förkrigsreserv till 10,000
kronor. Om detta lager vid det nu aktuella bokföringsårets utgång nedgått
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
31
till 2,000 enheter (bokförda till förkrigspriset), utgör således minskningen i
den dolda förkrigsreserven 8,000 kronor. Detta belopp får höjas nied 20
procent till 9,600 kronor, som således utgör den summa, som får avsättas till
investeringsfonden. Om man för enkelhetens skull antar, att försäljningen
av de 8,000 enheterna skett under ett och samma bokföringsår och till ett och
samma pris av 8 kronor per enhet, kommer den bokföringsmässiga vinsten
att uppgå till 48,000 kronor, varifrån får dragas nämnda belopp å 9,600 kronor,
så att till beskattning återstå 38,400 kronor. Om nian betänker, att för
varulagrets komplettering upp till förkrigsnivån efter det aktuella inköpspriset,
även efter avräkning av investeringsfonden och det bokförda värdet av
det försålda lagret, kräves ett belopp av 22,400 kronor (8,000 enheter å 6
kronor — 48,000 — 9,600 — 16,000 kronor) och att av den nominella vinsten
å 38,400 kronor efter avdrag av den därpå belöpande skatten, vilken kan uppgå
till 70 å 80 procent, måhända återstå endast cirka 10,000 kronor, förefalla
de avsättningsmöjligheter, som genom förevarande förslag beretts näringslivet,
vara väl blygsamt tillmätta. Trots denna avsättning måste företaget
nyinvestera ett belopp på 10 å 12,000 kronor och staten har i själva
verket skattevägen tillgodogjort sig en del av företagets realkapital.
Det anförda exemplet visar, att de avsättningsmöjligheter, som förslaget
inrymmer, äro otillräckliga i sådana fall, då en starkare prisstegring gjort
sig gällande, och kollegium vill erinra örn att från skilda håll i de avgivna
yttrandena hemställts om en vidgad avsättningsrätt. Sålunda har t. ex. kooperativa
förbundet yrkat, att 2 § sista stycket i förslaget skulle ändras
därhän, att avsättning finge ske med högst 80 procent av förkrigslagrets
fredsvärde samt därutöver med belopp, som motsvarar den prisstegring,
som visas ha inträtt från krigsutbrottet fram till beskattningsårets utgång.
Tillämpat på förutnämnda exempel skulle en dylik beräkningsgrund möjliggöra
en avsättning av kronor 4: 60 per enhet mot enligt förslaget kronor
1: 20.
Kollegium har såsom nämnts funnit, att förslagets bestämmelser i berörda
avseende ej lämna näringslivet erforderligt stöd, och vill fördenskull
stödja de yrkanden, som framkommit på vidgade möjligheter härvidlag.
I sådant hänseende synes vad kooperativa förbundet föreslagit vara förtjänt
av allvarligt övervägande. Skulle emellertid statsfinansiella skäl anses hindra
en sådan ordning, vill kollegium förorda, att en mer individualiserad behandling
genomföres. För att undgå den stelhet, som utmärker förslaget,
bör enligt kollegii mening — örn överhuvudtaget en fix tilläggsprocentsats
skall bibehållas i författningstexten — angivna 20 procent böra utgöra ett
minimitillägg och det bör överlämnas åt Kungl. Maj:t att meddela närmare
föreskrifter örn det tillägg, som därutöver bör kunna ifrågakomma. Därvid
kan det möjligen befinnas lämpligt, att för olika branscher beräknas olika
tilläggsprocenter, beroende på den omfattning i vilken prisstegringen gjort
sig gällande och, därest bestämmandet av procentsatsen i fråga överlämnas
åt beskattningsmyndigheterna, böra i varje fall ganska ingående direktiv lämnas
så att såvitt möjligt en enhetlig behandling ernås. Skulle vad kollegium
sålunda anfört vinna beaktande, bör också maximeringen av avsättningen till
80 procent av förkrigspriset bortfalla eller i varje fall en mera vidgad ram
stadgas.
Vad beträffar utgångspunkten för förkrigsprisets fixering, vill kollegium
förorda, att denna för de företag, som kunna förebringa utredning örn prisläget
och lagerbehållningen vid en senare tidpunkt än utgången av det beskattningsår,
som gick till ända närmast före den 1 september 1939, men
före sistnämnda datum, skola äga ridt alt lägga de siffror, som en dylik
utredning giver vid handen, till grund för beräkningen av avsättningens
storlek.»
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Kammarrätten uttalar, att det är vanskligt att förutse huruvida de föreslagna
normerna för beräkning av storleken av avsättning till investeringsfond
för ersättande av förkrigslager äro så avvägda, att de tillfredsställande
komma att fylla sitt ändamål, varefter anföres:
»Med hänsyn till det schablonmässiga sätt, på vilket dessa normer utformats,
torde det icke kunna undvikas, att vid deras tillämpning ojämnhet
och obillighet i vissa fall kommer att uppstå. Bestämmelser, möjliggörande
viss individuell prövning, skulle därför vara önskvärda, men med hänsyn
till taxeringstekniska svårigheter, som skulle kunna uppstå genom sådana
bestämmelser, ställer sig kammarrätten tveksam till lämpligheten att införa
ett sådant förfarande.
Vidare ifrågasätter kammarrätten, om icke skattskyldig, som kan förebringa
erforderlig utredning angående beräkning av dold reserv i varulager
och lagerminskning, grundad på förhållandena vid utgången av augusti
1939, bör tillerkännas rätt att taga sistnämnda tidpunkt till utgångspunkt
för beräkningen av den dolda reserven och lagerminskningen, även örn den
skattskyldige icke taxerats till krigskonjunkturskatt.
Vad angår författningstexten får kammarrätten framhålla, att utkastets
2 § 2 mom. c) och anvisningen därtill äro formulerade på ett sådant sätt,
att deras riktiga tillämpning måste antagas komma att medföra stora svårigheter
för såväl de skattskyldiga som skattemyndigheterna. Kammarrätten
ifrågasätter därför, att en formell omarbetning måtte verkställas. I varje fall
torde följande förtydligande böra införas, nämligen:
i 2 § 2 mom. c): ’c) i fråga om — —■ — minskning av dold reserv i samband
med minskning av varulager från---före den 1 september 1939,
till utgången av det beskattningsår, varom är fråga, med tillägg---före
gående
beskattningsår.’;
i invisning till 2 § 2 morn.’
Minskning av — -— — ifrågavarande slag.
Minskning av---före den 1 september 1939, till utgången av det beskattningsår,
varom år fråga, utgöres av---denna förordning.
Vidkommande förslaget i vad det avser att möjliggöra avdragsgilla avsättningar
även för sådant arbete i gruva, som icke är hänförligt till anskaffning
av inventarier och varulager, vill kammarrätten endast framhålla följande.
Enligt förslaget skall med gruva likställas ''annan liknande fyndighet’.
Vad därmed bör avses har dock icke kommit till uttryck i annan mån än
att enligt motiven ''kalkbrott, lerfyndighet eller dyl.’ ansetts skola inbegripas
däri. Vid sådant förhållande torde väl även t. ex. torvmosse här avses. Kammarrätten,
som i likhet med promemorieförfattaren icke vill förorda en mera
restriktiv tolkningsnorm, vill dock ifrågasätta, om icke den i 29 § kommunalskattelagen
använda formuleringen ''gruvor, stenbrott och dylikt’ här bör
komma till användning. Vidare torde lämpligen i författningstexten uttryckligen
angivas, att fonden får tagas i anspråk endast för förberedande
arbete med mera, som utförts under beskattningsåret.»
I vissa yttranden har ifrågasatts, att insättning i riksbanken skulle uppställas
såsom villkor för den ifrågavarande avdragsrätten. Uttalanden i sådan
riktning ha gjorts av länsstyrelserna i Kalmar samt Göteborgs och Bohus
lån.
Departement- Såsom jag redan framhållit är det frågan örn storleken av den avdragsgilla
chefen. avsättningen till fond för ersättande av förkrigslager som utgjort huvudtemat
i remissyttrandena. Under det att länsstyrelserna, i den mån de särskilt
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
33
yttrat sig i frågan, anse att det remitterade förslaget inrymmer en för stor
avdragsrätt, uttalas från de hörda representanterna för näringslivet mer
eller mindre långt gående önskemål örn en utvidgning av denna rätt. Länsstyrelserna
utgå vid frågans bedömande från det i och för sig riktiga betraktelsesättet
att den enligt skattelagstiftningen medgivna möjligheten att vid
beskattningen få betydande nedskrivningar å varulager respekterade bar sin
grund däri att, när dolda reserver i varulager realiseras, de också bliva beskattade,
och att en eftergift i sådan beskattning sålunda innebär ett avsteg
från en ledande grundtanke vid skattesystemets utformning, vilket ej bör
göras större än omständigheterna nödvändiggöra. De hörda näringsorganisationerna
— till vilkas uppfattning kommerskollegium anslutit sig —- återigen utgå i stort sett från den uppfattningen att varje näringsföretag
borde erhålla full trygghet att kunna till under kriget gällande priser ersätta
sitt lager och åtnjuta ett skatteuppskov tillräckligt för att under alla förhållanden
säkerställa den dolda reserv, som fanns före kriget. I skatteberedningens
promemoria förutsättes såsom normalfall att återanskaffning av avgånget
lager ej skall ske förrän efter det avspärrningen från importmarknaderna
upphört, i vilket fall återanskaffningen bör kunna ske till priser som
ej mera avsevärt skilja sig från förkrigspris, men har dock ifrågasatts en sådan
-— låt vara schablonmässigt bestämd — storlek av den skattefria avsättningen
att återanskaffning av lagertillgångar kan i ej ringa utsträckning ske till priser
rätt avsevärt överstigande förkrigspris. Det förefaller mig som om skatteberedningens
utgångspunkt måste vara i huvudsak riktig. Den ifrågasatta
lagstiftningen kan väntas bli verkligt behövlig egentligen i sådana fall där
lagren mycket väsentligt nedgått, och i dessa fall torde full lagerersättning
vanligen kunna påräknas först efter krigets slut. Redan skatteberedningens
förslag innefattar, såsom jag tidigare uttalat, en temporär eftergift från ett
staten tillkommande, i och för sig uppenbarligen befogat skatteanspråk, och,
såsom vissa länsstyrelser betonat, torde redan denna i en del fall kunna utnyttjas
till ett återställande av dolda reserver i större utsträckning än som
kan anses överensstämma med författningens syfte. Jag kan följaktligen ej
förorda en lagstiftning som i princip syftar längre än det av skatteberedningen
framförda förslaget, men vill å andra sidan, trots betänkligheter, ej motsätta
mig detta. Med denna ståndpunkt saknar jag anledning att, såsom i vissa
yttranden ifrågasatts, föreslå en avvägning av fondavsättningsrätten med
hänsyn till prisstegringen under kriget för olika varuslag, en avvägning som
det dessutom skulle möta stora praktiska svårigheter att genomföra. I ett
särskilt avseende finner jag mig kunna förorda en längre gående avdragsrätt
än den av skatteberedningen ifrågasatta. Där lagerminskningen förorsakats
av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig, av den skattskyldiges
åtgöranden oberoende anledning, synes det nämligen böra göras
möjligt att såvitt angår det sålunda avgångna lagret återställa den dolda
reserv, som med utgångspunkt från priserna vid beskattningsårets utgång
skulle funnits vid denna tidpunkt, örn lagertillgångarna då varit kvar. Den
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 234.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
i skatteberedningens promemoria framhållna motsättningen mellan dem som
ha tillfälle till stora nedskrivningar å kvarvarande lager och dem som blivit
av med sina lagertillgångar och sålunda betagits sin nedskrivningsmöjlighet
torde i dylika fall vara särskilt framträdande. Jag vill i detta sammanhang
erinra att ifrågavarande rätt till skattefri fondavsättning icke inkräktar
på den rätt som må tillkomma ifrågavarande företag att jämväl erhålla
avdrag för avsättning till investeringsfond för inventarier och varulager.
Det bör måhända också framhållas att för sådana företag, vilkas lager endast
i mindre grad nedgått, fondavsättning ofta torde bliva obehövlig, då en
tillräcklig dold reserv kan bibehållas genom ytterligare nedskrivning av kvarvarande
tillgångar.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i förevarande sammanhang
framfört vissa spörsmål, som närmast avse rederinäringen och hänföra sig
till det förhållandet att företagen nödgas på grund av avspärrningen eftersätta
underhåll av fartyg. Denna fråga, som behandlats i en av skatteberedningen
nyligen avgiven promemoria rörande krigskonjunkturskatt för år 1942, synes
kunna på ett tillfredsställande sätt lösas genom medgivande av utav förhållandena
betingade variationer i värdeminskningsavdragen.
Av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. föreslås sammanslagning
av investeringsfonder för inventarier och varulager samt för arbete i gruva
och ifrågasättes den gemensamma benämningen »investeringsfond för inventarier,
varulager och gruvarbete». Bortsett ifrån att ordet »gruvarbete» enligt
allmänt språkbruk snarare torde syfta på arten av en arbetares sysselsättning
än på ett företags verksamhetsart förefaller det egendomligt örn företag, som
överhuvudtaget ej syssla med gruvdrift, skulle i sina balansräkningar
upptaga fonder, som genom sin benämning häntyda på gruvdrift. Då det ej
heller torde vara lämpligt, att i balansräkningarna allmänt upptagas andra
benämningar än de som förutsättas i lagstiftningen, finner jag mig böra godtaga
skatteberedningens förslag, vilket uppenbarligen åsyftar att med uppgivande
av vissa författningstekniska fördelar få fram en terminologi lämpad
för olika slag av företag, dock med den ändring att fonden benämnes investeringsfond
för arbeten i gruva. Tänkbart är för övrigt att i framtida lagstiftning
för de olika slagen av fonder kunna komma att fastställas olika regler.
Detta sker redan enligt det föreliggande förslaget såtillvida att rätt till avdragsfri
fondavsättning för arbeten i gruva tillerkännes även andra än sådana
aktiebolag och ekonomiska föreningar som ha rätt till fri avskrivning
beträffande inventarier m. m. På sätt i något yttrande ifrågasatts föreslår
jag att fonden för arbeten i gruva upptages under särskilt littera.
Vissa, särskilt av kammarrätten, framställda anmärkningar mot lagtexten
synas motivera en omredigering av denna. Anvisningen till 2 § 2 mom. har i
det nu föreliggande överarbetade förslaget omformulerats med tillgodogörande
i lämpliga delar av det av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. framlagda
lagtextutkastet. Att, på sätt i delegerades förslag skett, upptaga krigskonjunkturskatteförordningens
benämning »förkrigspris» synes icke lämpligt,
då därmed enligt nämnda förordning normalt förstås priserna vid krigsutbrot
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
35
tet, medan enligt den förevarande förordningen därmed normalt skulle förstås
priserna vid sista förkrigsinkomstårets utgång.
Det har vidare i vissa yttranden ifrågasatts att till grund för beräkningen av
lagerminskning borde, även där fall som avses i sista stycket av förslaget till
anvisningar till 2 § 2 mom. enligt promemorian ej är för handen, d. v. s. där
kongruensen med taxeringen till krigskonjunkturskatt ej kräver det, få läggas
lagret vid krigsutbrottet i stället för lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång,
där lagret vid förstnämnda tidpunkt vore större. Då det torde kunna
antagas att lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång nästan genomgående
bättre än lagret vid krigsutbrottet motsvarade normallagret för vederbörande
företag vid räkenskapsårens utgång, och det synes oundgängligen nödvändigt
att ej belasta beskattningsnämndema med svårare kontrolluppgifter än
som äro ofrånkomliga, finner jag mig ej kunna tillstyrka detta förslag.
Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår, att i författningstexten måtte
tydligt angivas i vilka fall lagerminskning och lagerökning äro för handen, och
hänvisar i sådant avseende till lagstiftningen rörande krigskonjunkturskatt.
Denna fråga har utförligt behandlats i motiven i den remitterade promemorian.
På sätt där uttalats torde det vara tillfyllest om deklarationsformulären
så avfattas att innebörden av nämnda regler kommer att tydligt framgå. Lagstiftningen
härutinnan får alltså icke uppfattas så att en jämförelse skall —
på sätt, måhända oavsiktligt, förutsättes i det författningsförslag som bilagts
det av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. avgivna yttrandet ■— ske
mellan varukvantiteterna, utan jämförelsen måste göras mellan dessas värden
uppskattade till förkrigspris. I vad mån det blir erforderligt att, på sätt nämnda
länsstyrelse ifrågasatt, centralt fastställa normer för bestämmande av förkrigspris
å vissa varor, närmast med tanke på taxeringen till krigskonjunkturskatt,
får erfarenheten utvisa.
I vissa yttranden har ifrågasatts en utvidgning av bestämmelserna om avsättning
till andra investeringsfonder än dem som avse ersättande av förkrigslager.
Ehuru det icke lärer kunna bestridas att det endast med en sådan utvidgning
vore möjligt att åstadkomma verklig likställighet mellan olika företag,
måste jag ställa mig på samma ståndpunkt som när gällande lagstiftning
rörande konjunkturinvesteringsfonder antogs, att schablonisering är nödvändig.
Jag erinrar att redan i den remitterade promemorian föreslagits viss utvidgning
av avsättningsrätten, en utvidgning som jag funnit mig kunna godtaga.
Det av tvenne länsstyrelser framförda förslaget att såsom villkor för skattefri
fondavsättningsrätt skulle krävas medlens insättande i riksbanken är
uttryck för en i och för sig naturlig tankegång. Då genomförandet av densamma
skulle möta stora administrativa svårigheter, kan jag dock ej förorda
detta förslag.
3 §•
Enligt nu gällande förordning äro icke några särskilda år fixerade, under
vilka konjunkturinvesteringsfond må tågås i anspråk, utan är frågan örn när
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Departementschefen.
så får ske beroende på särskilt beslut av Kungl. Majit. Såsom framgår av den
tidigare redogörelsen har sådant beslut meddelats rörande konjunkturinvesteringsfond
för byggnader beträffande de beskattningsår för vilka taxering
verkställes åren 1941, 1942 och 1943.
I förslaget angives, att investeringsfond för byggnader, investeringsfond för
inventarier och varulager samt investeringsfond för arbete i gruva må tagas i
anspråk endast under något av de beskattningsår, för vilka taxering verkställes
åren 1943 och 1944, eller under sådant senare beskattningsår, som av
Kungl. Majit genom särskilt beslut bestämmes.
Motiveringen till förslaget i denna del återfinnes å sid. 6 i den remitterade
promemorian.
Denna paragraf har berörts endast i ett fåtal av de avgivna yttrandena.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar farhåga för att, där Kungl. Maj :ts beslut
i fråga enligt denna paragraf icke avsåge företag av alla slag, prövningen
kunde bliva vansklig, eftersom det vore tänkbart att företag inom olika branscher
alla påverkades av en lågkonjunktur ehuru i olika grad.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:
»De avsättningar, varom här är fråga, avse i stor utsträckning blivande
investeringar i anläggningar, vilkas planerande och utförande kräva avsevärd
tid. Ovissheten, huruvida beslut örn utsträckning av denna till två år begränsade
tidrymd kommer att medgivas eller ej, måste befaras försvåra planerandet
av sådana anläggningar. Det synes angeläget, att den tidsperiod, varunder
fonderna få tagas i anspråk, utsträckes med åtminstone ett år.»
Även kooperativa förbundet samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
föreslå utsträckning av tiden med minst ett år.
Kommerskollegium förordar att även år 1945 måtte säkerställas genom att
uttryckligen upptagas i författningstexten.
En utsträckning av tiden då investeringsfond må tagas i anspråk utöver
vad som föreslås i promemorian finner jag mig ej kunna föreslå. Därest utvecklingen
därtill giver anledning, må förordnande i sådant avseende efter
särskild prövning meddelas av Kungl. Majit.
4 §•
I denna paragraf ha upptagits föreskrifter rörande de ändamål, för vilka
investeringsfonderna enligt den föreslagna förordningen må tagas i anspråk.
Beträffande de fonder, som motsvara hittillsvarande konjunkturinvesteringsfonder,
föreslås ingen ändring i nu gällande regler. Vad angår de båda övriga
fonderna får jag allenast hänvisa till författningsutkastet och till motiveringen
å sid. 6—7 i den remitterade promemorian.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. erinra att viss otydlighet
föreligger beträffande formuleringen i den föreslagna författningstexten rörande
investeringsfond för inventarier och varulager.
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
37
Kooperativa förbundet yttrar:
»Under trycket av de revolutionerande händelser inom näringslivet, som
följa med världskrig, kan det lätt inträffa, att ett företag, som avsatt krigskon
junkturinvesteringsfond för byggnader, kan behöva använda den för inventarier
eller omvänt. Förbundet vill därför för sin del ifrågasätta, huruvida
icke dessa fonder kunde sammanslås. Detta bör då få gälla retroaktivt jämväl
i fråga örn redan upplagda fonder och kan ordnas genom stadgande likartat
med det som förekommer i andra stycket av 4 § i förslaget.»
Kommerskollegium framhåller önskvärdheten utav att en viss samverkan
må kunna etableras de olika fonderna emellan, särskilt därhän, att t. ex. investeringsfond
för inventarier och varulager bör kunna användas även för
byggnadsändamål och vice versa.
Bortsett från viss omformulering i förtydligande syfte föreslår jag ej annan Departementsändring
i det remitterade förslaget än ett tillägg till sista stycket, föranlett chefendärav
att investeringsfond för arbeten i gruva av annan än aktiebolag eller
ekonomisk förening som åtnjuter rätt till fri avskrivning å inventarier m. m.
ej bör få disponeras för annat ändamål än det sålunda angivna.
Någon ändring i de olika fondernas inbördes användningsområden anser
jag icke böra äga rum. Med hänsyn till den särskilda förmån som föreligger
i avseende å rätten att taga i anspråk investeringsfond för byggnader för avskrivningar
i en utsträckning som eljest icke är medgiven beträffande sådana
tillgångar torde användning av sådan fond för annat ändamål få anses
utesluten.
5 §•
Beträffande denna paragraf får jag allenast hänvisa till författningsutkastet
och motiveringen å sid. 7 i den remitterade promemorian.
I yttrandena har någon erinran mot förslaget i denna del ej framställts.
6 §■
Förslaget överensstämmer med nu gällande förordning med den skillnad,
att däri förekommande stadgande att skattskyldig vid efterbeskattning i fall,
där jämlikt 3 § de avsatta medlen ej fått tagas i anspråk under något år efter
avsättningen, skall erlägga ränta efter två procent, uteslutits. Motiveringen
härtill är, att rätt till medlens användning under två år redan förutsatts
i 3 §.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse motiveringen i nyssnämnda
hänseende icke hållbar samt yttra:
»Den omständigheten, att medel som avsättas under det beskattningsår, för
vilket taxering verkställes år 1944, under samma beskattningsår åter få uttagas
ur fonden för avsedd användning, kan icke rimligen utgöra anledning
att fastställa ofördelaktigare beräkningsgrund än om medlen under det år
avsättningen skett varit bundna i fonden, detta desto mindre som avsättningen
regelmässigt sker i samband med räkenskapsavslutningen. Om den
tidsperiod, varunder fonderna få användas, utsträckes i enlighet med delegerades
tidigare framförda förslag, synes däremot skäl för stadgandets bibehållande
även i den nu föreslagna förordningen icke föreligga.»
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 234-
Departements
chefen.
Departements
chefen.
I det förslag jag nu framlägger har nyssnämnda stadgande återupptagits.
I anledning av ett påpekande av kammarrätten har i tredje stycket hänvisning
gjorts till 3 och 4 §§ i stället för till 5 § som felaktigt angivits i det
remitterade förslaget.
7 och 8 §§.
Beträffande dessa paragrafer, som ej innehålla några sakliga ändringar,
får jag allenast hänvisa till författningsutkastet.
Ikraftträdandet.
Vad angår de föreslagna stadgandena örn författningens ikraftträdande
hänvisar jag till motiveringen å sid. 6 i promemorian.
I ett flertal yttranden, bland annat dem som avgivits av delegerade för Sveriges
industriförbund m. fl., kommerskollegium och kammarrätten, har föreslagits,
att ett förfarande motsvarande det i 20 § förordningen örn krigskonjunkturskatt
för år 1941 angivna om utfästelse att i nästa bokslut göra viss
avsättning måtte införas jämväl i det hänseende, varom nu är fråga.
De sålunda framställda önskemålen har jag funnit mig böra tillmötesgå
på sätt som framgår av den överarbetade författningstexten. Rättigheten att
i efterhand avgiva utfästelse varom fråga är synes böra avse dels sådana
fall då den skattskyldige ej redan i sina räkenskaper gjort avsättning till investeringsfond
för arbeten i gruva eller ersättande av förkrigslager, dels ock
sådana fall, där visserligen avsättning i räkenskaperna skett till investeringsfond
men det nu föreliggande förslaget medger en utvidgning av avsättningsrätten
i förhållande till det remitterade förslaget. I sistnämnda avseende bör
beaktas att avsättning till konjunkturinvesteringsfond skall betraktas som
avsättning till investeringsfond enligt det föreliggande förslaget.
Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda förslag till förordning
örn rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
V. Schwartz.
Kungl. Maj:ts proposition nr 234; Bilaga i.
1
Bilaga 1.
P. M.
rörande möjlighet att vid beskattningen göra skattefria
avsättningar för kommande behov.
Av
CARL W. U. KUYLENSTIERNA.
Under utredningsarbete som inom finansdepartementets skatteberedning
företagits rörande vissa näringslivets avskrivningsproblem har bl. a. även beaktats
frågan om de skattskyldigas ställning, vilkas varulager minskats utan
att kunna åter ersättas. Beträffande många sådana skattskyldiga har lagerrealisationen
betytt ett framtagande av före kriget genom nedskrivning bildade
dolda reserver, vilka icke kunna ersättas med nya motsvarande reserver
och vilka därför beskattas. I och för sig läx-er beskattning av sålunda
framtagna dolda reserver vara i sin ordning, då den omständigheten att
vederbörande fått njuta avdrag när reserverna bildades måste betraktas som
en rätt till temporärt uppskov med beskattningen, och den latenta skatteskulden
borde anses förfallen till betalning då den dolda reserven avvecklades.
Emellertid lärer ej kunna bestridas att en påfallande ojämnhet kommer
till synes i förhållandet mellan sådana näringsidkare för vilka en framtvungen
reservminskning föreligger och sådana som icke äro i detta läge. Ett
särskilt moment av obillighet lärer väl även anses ligga däri att ifrågavarande
reserver, som hopsamlats under tider med jämförelsevis lägre skattesatser,
tvingas fram under en period då på grund av särskilda omständigheter
skattesatserna äro särskilt höga. Beaktande förtjänar också den omständigheten
att många skattskyldiga för att undvika den nämnda beskattningseffekten
drivas att förvärva varulager som de under andra förhållanden
icke skulle anskaffat, med den påföljd att på denna rent konstlade väg efterfrågan
på varor stiger och betydelsen av de faktorer som bidraga till prisstegring
ökas.
Det har synts önskvärt att genom en tillfällig anordning såvitt möjligt undanröja
dessa olägenheter och att ur sitt större sammanhang utbryta denna
fråga för att söka få den löst så snart att hänsyn kan tagas till densamma
vid upprättande av bokslut för år 1941.
Den utväg som det därvid synts ligga närmast till hands att anlita har
varit att utbygga den till sin natur provisoriska lagstiftningen örn konjunkturinvesteringsfonder
på sådant sätt, att erforderlig fondavsättning för nedskrivning
av sedermera anskaffat ersättningslager kan göras och medföra
avdragsrätt vid den statliga och kommunala inkomstbeskattningen.
Då sålunda lagstiftningen örn konjunkturinvesteringsfonder upptages till
behandling, synes det vara på sin plats att samtidigt vidtaga ett pär av tidsomständighetcrna
påkallade ändringar i densamma. En av dessa ändringar
avser att möjliggöra användning av medel som avsättas till fond för inventarier
och varulager även för sådant arbete i gruva, som ej är hänförligt
till anskaffning av inventarier och varulager, för vilket fall emellertid en
annan benämning av fonden synes vara att föredraga. En sådan anordning
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 234; Bilaga 1.
lärer kunna betraktas som ett förverkligande för gruvrörelsens del av de
syftemål man velat vinna med konjunkturinvesteringsfonder.
Den nu gällande förordningen den 17 juni 1938 (nr 384) örn rätt för
svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening att vid taxering till kommunal
inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag
för avsättning till konjunkturinvesteringsfond avsåg rätt att göra dylik
avsättning för de beskattningsår för vilka taxering verkställts åren 1939,
1940 och 1941. Genom en särskild förordning den 20 juni 1941 (nr 433) har
emellertid möjligheten att göra sådan avsättning utsträckts att gälla även de
beskattningsår, för vilka taxering verkställes åren 1942, 1943 och 1944. Med
hänsyn till naturen av den nya formen för fondavsättning synes det lämpligt
att åt samtliga de fonder varom fråga är ge ett annat namn än konjunkturinvesteringsfond,
och synes benämningen »investeringsfond» i sådant
avseende ligga nära till hands. En ny förordning synes böra avfattas, vilken
ersätter förordningen den 20 juni 1941 och avser rätt till fondavsättning
under samma år som sistnämnda förordning, d. v. s. de beskattningsår
för vilka taxering verkställes åren 1942—1944. Huruvida ifrågavarande
lagstiftning sedermera bör bestå med ytterligare utsträckt giltighet för vissa
år eller såsom definitiv lärer få bero på de erfarenheter som dessförinnan
vinnas. Enligt vad jag under hand inhämtat från vissa taxeringsmyndigheter
lärer den hittills gällande lagstiftningen i taxeringsavseende ej ha föranlett
synnerliga svårigheter.
Den gällande lagstiftningen avser svenska aktiebolag och svenska ekonomiska
föreningar vilka åtnjuta s. k. fri avskrivning å maskiner och andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier. Denna begränsning betingas
bl. a. därav att ianspråktagande av konjunkturinvesteringsfond för inventarier
och varulager med därav följande rätt till avskrivning å inventarier
förutsätter en av eljest gällande regler obunden sådan avskrivning.
Någon anledning att göra ändring härutinnan synes ej föreligga. Samma
regel torde böra gälla beträffande fondavsättning för arbete i gruva. Däremot
ligger det i sakens natur, att den förmån som avses beträffande anskaffning
av ersättningslager även bör kunna tillkomma skattskyldig fysisk
person, varför den nämnda begränsningen till juridiska personer som äga
rätt till fri avskrivning å inventarier m. m. synes böra bortfalla i fråga örn
sådan fondavsättning. Härav föranledes även en ändring i förordningens
rubrik.
I formellt avseende synes en anknytning böra ske till den nu gällande
förordningens olika paragrafer, som i skilda avseenden ändras. En kortfattad
motivering för de i det bifogade författningsförslaget innefattade
ändringarna meddelas i det följande.
Skälen till ändringar som föreslås i denna paragraf framgå av det föregående.
2 §.
Denna paragraf har uppdelats i två moment, därav det ena redovisar de
olika slag av fondavsättning som enligt förordningen kunna ifrågakomma
och det andra innehåller bestämmelser rörande omfattningen av tillåten fondavsättning.
En närmare bestämning av fondernas ändamål gives först i 4 §,
därav framgår för vilka ändamål ifrågavarande fonder få tagas i anspråk
jämlikt förordningen.
För den fond som särskilt avser gruvrörelse har valts den enkla benämningen
»investeringsfond för arbete i gruva». Man kunde givetvis ha valt ut
-
Kunni. Maj:ts proposition nr 234; Bilaga 1.
3
vägen att i stället för att inrätta särskild fond för detta ändamål infoga arbete
i gruva bland de ändamål för vilka investeringsfond för inventarier och
varulager må användas. Då det emellertid synes lämpligt att i fondens benämning
ange ifrågavarande användningsmöjlighet men det givetvis skulle
vara olämpligt att låta detta ske beträffande andra företag än sådana som
bedriva gruvrörelse, har det synts mest praktiskt att formellt röra sig med
skilda fonder med olika benämningar men i övrigt så inrätta lagstiftningen
att båda slagen av fonder få användas för samma ändamål.
Beträffande den fond som avser de skattskyldiga vilka haft lagerminskning
bör märkas att, såsom senare kommer att närmare utvecklas, denna
bör enligt lagstiftningen om krigskonjunkturskatt godkännas som varuförnyelsefond.
Detta synes böra iakttagas vid den planerade lagstiftningen om
fortsatt krigskonjunkturskatt. Med den nu ifrågavarande lagstiftningen synes
bäst förenligt att använda benämningen »investeringsfond för ersättande av
förkrigslager». Örn fonden, såsom för enskild rörelseidkare synes naturligt,
benämnes t. ex. »investeringskonto»,, berövas den givetvis ej därigenom sin
egenskap alt vara sådan avsättning som här avses.
Beträffande avdragsrättens begränsning torde i fråga om de ändamål, för
vilka redan enligt gällande lagstiftning avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond
kan ske, ingen annan saklig ändring böra ifrågasättas än
att den gällande spärren i förhållande till aktiekapitalets storlek något ändras
så att avsättning kan ske till investeringsfond för byggnader med högst 3
procent av aktiekapitalet och till investeringsfond för inventarier och varulager
med högst 6 procent av aktiekapitalet. I båda fallen gäller dock fortfarande
regeln om viss begränsning i förhållande till årsvinsten. Detta ändringsförslag
betingas i huvudsak av den ändrade prisnivån för åtskilliga av
de tillgångar för vilkas anskaffande fondavsättningen avses.
I fråga om investeringsfond för arbete i gruva bör enligt det föregående
avsättningens maximum så bestämmas att dylik avsättning tillsammans med
avsättning till investeringsfond för varulager och inventarier ej må överstiga
det för sådan fond fastställda maximum. För ett gruvföretag är malmbrytning
att betrakta som anskaffning av varulager, och konjunklurinvesteringsfond
för inventarier och varulager får följaktligen enligt gällande lagstiftning
disponeras för sådan verksamhet. Rätten att använda avsättningen
till arbete i gruva innefattar nu en befogenhet att med bibehållande av samma
förmån under sämre konjunkturer i stället inrikta arbetet på förberedelser
för brytning under kommande bättre konjunkturer. 1 avseende a inventarieanskaffning
kan ett gruvföretag anses likställt med andra töretag.
Mera komplicerad är frågan örn den lämpliga storleken av investeringsfond
för ersättande av förkrigslager. Rätteligen bär sådan avsättning bestämmas
med hänsyn till den nedskrivning för vilken fonden enligt de antagna
förutsättningarna bör i framtiden användas. I sådant avseende bör i princip
rätteligen eftersträvas alt fondavsättningen förslår till en nedskrivning svarande
mot förkrigsreserven å ett lager lika med förkrigslagret. Det är emellertid
ej möjligt att nu beräkna hur stor denna nedskrivning kommer att
bliva, då den kommer att bero på prisnivån å varor av ifrågavarande slag
vid den tidpunkt då ersättningslagret anskaflas. Måhända kunde det ifrågasättas
att gå den vägen alt fondavsättningen finge tilltagas till belopp som
under alla förhållanden borde vara tillräckliga för den i framliden erforderliga
nedskrivningen, medan det överskott på londén, som da uppslode, linge
eiterbeskattas. Della förfaringssätt skulle kräva ali vid fondens tagande i
anspråk en noggrann sakprövning ägde runi rörande de olika iaktorer som
borde påverka den då tillåtna nedskrivningen. Det kan emellertid svårligen
frånkommas att en dylik anordning vore opraktisk, då en bevisning vid en
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 234: Bilaga 1.
tidpunkt som ligger åtskilliga år i tiden efter krigsutbrottet rörande förhållanden
som avse denna tidpunkt ofta måste bliva svår att åstadkomma. Men
även i ett annat avseende vore en sådan anordning olämplig. Det är icke
överensstämmande med skattelagstiftningens läggning i allmänhet att medge
en förmån utöver den som sedermera visar sig behörig. Hela den anordning
varom fråga är måste betraktas som en undantagslagstiftning. Ett uppskov
med skattelikviden bör icke beviljas med mindre starka skäl finnas för antagandet
att sådan aldrig skall erfordras. Önskvärt synes därför vara att bestämma
villkoren för fondavsättning på sådant sätt, att denna kan antagas
i stort sett svara mot den framtida nedskrivning som kan antagas erforderlig
för att förverkliga det avsedda syftet, och därefter medge vederbörande
rätt att vid anskaffande av ersättningslager utnyttja denna nedskrivning även
om den skulle vara något större än som egentligen skulle överensstämma
med utgångspunkterna. I detta avseende bör märkas att den skattskyldige i
alla fall regelmässigt skulle äga rätt att tillgodoräkna sig nedskrivningen i
fråga vid beräkning av inkomsten för det beskattningsår då ersättningslagret
anskaffas eller, om detta års vinst ej skulle därtill förslå, under ett senare
beskattningsår. Förmånen kommer alltså egentligen att innebära möjlighet
att utnyttja ifrågavarande nedskrivning under ett år i stället för ett
annat, medan någon fråga örn avdragets behörighet i och för sig icke föreligger.
Det belopp som i första hand bör täckas genom ifrågavarande fondavsättning
är det som vid lagstiftningen rörande krigskonjunkturskatt benämnes
»minskning av dold förkrigsreserv», därvid med dold förkrigsreserv i princip
förstås det belopp varmed anskaffningsvärdet å lagret vid krigsutbrottet översteg
dess dåvarande bokförda värde. Under förutsättning att prisnivån, när
ersättningslagret anskaffas, är densamma som före kriget, kommer ett avdrag
för dylik avsättning att exakt täcka den nedskrivning som enligt förslagets
grundtanke bör få åtnjutas. Emellertid torde det vara rimligt att utgå
ifrån att åtminstone någon del av lagerersättningen kommer att äga rum
redan under pågående krig, då priserna ännu kunna vara höga. Att taga hänsyn
härtill genom bestämmelser som medge en individuell avvägning lärer
icke vara möjligt, utan det återstår att efter skälighetsgrunder bestämma en
siffra som kan förmodas i genomsnitt något så när tillgodose det avsedda
ändamålet. Såsom sådan norm för avsättning utöver beloppet av den dolda
förkrigsreserven ifrågasättes 20 procent av förkrigspriset för ett lägel svarande
mot lagerminskningen. Framhållas bör måhända att för de skattskyldiga,
som äga rätt att njuta avdrag för avsättning till investeringsfond för inventarier
och varulager, även denna möjlighet kan utnyttjas för ytterligare avdragsrätt.
En viss begränsning av rättigheten till skattefri fondavsättning torde emellertid
kunna ifrågasättas. Det synes nämligen knappast vara anledning att
med en långt gående undantagsförmån gynna dem som före kriget gjort så
stora nedskrivningar att det kan ifrågasättas huruvida dessa varit ur affärsmässig
synpunkt påkallade eller önskvärda. Det förslag som i författningsutkastet
i sådant avseende framlägges begränsar fondavsättningen till 80 procent
av förkrigspriset för så stort lager som svarar mot lagerminskningen.
Därest lagerförnyelsen kommer att ske vid en tidpunkt då prisnivån för ifrågavarande
varor ligger 20 procent över förkrigspris, kommer alltså fondavsättningen
att förslå till en nedskrivning ned till en prisnivå av 40 procent
av förkrigsprisen, medan, om förkrigsprisnivå då är rådande, avsättningen
förslår till en nedskrivning ned till 20 procent av förkrigsprisen. En längre
gående förmån synes knappast påkallad.
Det är ej uteslutet att i händelse av lagerminskning reserven lämnats oför
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 234: Bilaga 1.
ändrad eller en reservökning skett men av så liten storlek, att ökningen ej
uppgår till 20 procent av det belopp som representerar lagerminskningen
enligt förkrigspris. Det torde vara följdriktigt att medge skattefri fondavsättning
även i sådant fall inom en gräns motsvarande den som gäller örn reservminskning
är för handen. Den omständigheten att vid lagerökning reservminskning
kan äga rum synes däremot ej böra föranleda åtgärd i förevarande
sammanhang, då i detta fall regelmässigt tillräckligt utrymme funnits att
bibehålla den dolda reserven.
Det bör ej förbises att även dessa tämligen schablonmässiga regler kunna
möta svårigheter i tillämpningen. Att bestämma den dolda reserven före kriget
låter sig ej göra utan särskild uppskattning. För bestämmande i vad mån
lagerökning eller lagerminskning äger rum kräves dessutom rätteligen dels
regler om hur denna skall bestämmas, dels en uppskattning i enlighet med
de antagna normerna. Då fråga är om en tillfällig anordning som ej antages
innefatta rätt till skattefri fondavsättning längre än avspärrningen från utlandet
varar och en anknytning till krigskonjunkturskattens regler och taxeringen
till sådan skatt är möjlig, torde det likväl ej föreligga anledning att
låta dessa svårigheter föranleda ett avstående från lagstiftning i ämnet.
Grundläggande för bestämmande av »dold förkrigsreserv» enligt de hittills
antagna förordningarna om krigskonjunkturskatt ha principiellt^ varit förhållandena
vid krigsutbrottet, d. v. s. utgången av augusti 1939. Då beträffande
flertalet företag en uppskattning av lagrets storlek denna dag skulle vålla svårigheter
därför att inventering med hänsyn till den dagen ej skett, har emellertid
föreslagits den huvudregeln att de skattskyldiga, liksom i praktiken
lärer vara vanligast vid taxeringen till krigskonjunkturskatt, skola utgå från
förhållandena vid utgången av det beskattningsår som gått till ända närmast
före krigsutbrottet. Det har härvid beaktats att fråga kan antagas vara örn
många rörelseidkare för vilka taxering till krigskonjunkturskatt ej ifrågakommer.
Endast där vederbörande taxerats till krigskonjunkturskatt, därvid
dold förkrigsreserv och därmed sammanhängande förhållanden bestämts med
hänsyn till dagen för krigsutbrottet, synas samma normer böra gälla för denna
lagstiftning. Ett upprepande av krigskonjunkturskattens regler för sistnämnda
fall torde ej vara erforderligt. Det bör vara tillfyllest med en hänvisning
till grunden för nämnda taxering. Visserligen föreligger ännu ej förslag örn
lagstiftning rörande krigskonjunkturskatt för 1942 eller följande år. Detta
förhållande synes dock ej behöva föranleda avstående från anknytning till
nämnda taxering, då det med största sannolikhet kan antagas att de en gång
inaugurerade bestämmelserna i denna punkt komma att i huvudsak bibehållas
oförändrade, eftersom kontinuitet härutinnan vid krigskonjunkturskattetaxeringen
måste anses önskvärd. I en särskild anvisningspunkt lia i det
föreliggande författningsutkastet utförts regler rörande beräkningen av den
ifrågavarande reservminskningen vilka på det närmaste anknyta till punkt
lia) av anvisningarna till 4 § förordningen om krigskonjunkturskatt för år
1941.
Själva uttrycket »ersättande av förkrigslager» ger en antydan om att nu
ifrågavarande fondavsättning kan ifrågakomma endast vid lagerminskning.
I 4 8 förutsättes i visst avseende alt lagret åter ökas. Det gäller då att bestämma
niir lagerminskning eller lagerökning är för handen, ett förhållande
som vid ändrad lagersammansättning kan bedömas endast örn en enhetlig
norm för lagervärderingen 1''astställes och en jämförelse sker mellan de
totalvärden som vid värdering efter dylik norm framkomma. Såsom dylik
norm gäller enligt förordningen örn krigskonjunkturskatt förkrigspris, därmed
förstås anskaffningskostnaden vid den tidpunkt med hänsyn lill vilken
den dolda förkrigsreservcn beräknas. Även ulan uttryckliga stadganden tor
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
d Kungl. Maj:ts proposition nr 234: Bilaga 1.
de av den nyss omnämnda anvisningspunkten automatiskt framgå att detta
blir fallet jämväl enligt nu förevarande lagstiftning, då denna förutsätter en
uppskattning av lagret vid ifrågavarande olika tidpunkter enligt samma norm
och en jämförelse mellan de sålunda erhållna beloppen. I deklarationsformulären
rörande ifrågavarande fonder måste givetvis göras sådana sammanställningar,
som göra avsikten fullt tydlig för de skattskyldiga. Det synes
önskvärt att undvika en belastning av lagtexten med detaljbestämmelser rörande
även denna fråga.
I inledningen har antytts att nu ifrågavarande fondavsättning synes böra
godkännas som sådan avsättning till varuförnyelsefond som enligt lagstiftningen
om krigskonjunkturskatt föranleder provisorisk skattepåföring. Jämföras
föreskrifterna i 14 § och 21 § a) i förordningen om krigskonjunkturskatt
för år 1941 med här föreslagna bestämmelser rörande ifrågavarande
fonder, sa befinnes att dessa bestämmelser i det väsentliga överensstämma.
Skillnaden är närmast den att de olika reglerna för avsättningarnas maximum
äro olika. Dessa olikheter äro sakligt betingade och böra knappast
lämpligen borttagas. Det kunde då måhända befaras att härav skulle följa
praktiska svårigheter, dubbel bokföring o. s. v. Det vill dock synas som om
större sådana olägenheter knappast behöva riskeras, då deklarationsformulären
rörande investeringsfonderna — i likhet med nuvarande formulär i
fråga om konjunkturinvesteringsfonder — lära böra så avfattas att de innehålla
en fullständig redovisning beträffande ifrågavarande fonder i den mån
de äga betydelse för inkomstbeskattningen och sålunda komma att innefatta
den bokföring som i sådant avseende blir erforderlig. Hinder kommer ej att
möta att, där förordningen om krigskonjunkturskatt medger större skattefri
fondavsättning, avsätta dels investeringsfond dels varuförnyelsefond, men å
andra sidan torde det böra bliva möjligt att — för undvikande av ännu större
antal fonder i balansräkningen än det som synes ofrånkomligt — till investeringsfond
avsätta större belopp än som godkännes enligt förevarande
lagstiftning och utnyttja den som varuförnyelsefond enligt förordningen örn
krigskonjunkturskatt. Denna namnfråga bör ordnas i samband med lagstiftningen
örn krigskonjunkturskatt.
3 §.
Vad angår investeringsfonder för byggnader samt för inventarier och varulager
föreslås beträffande de år då de må tagas i anspråk ingen annan ändring
än att det i förordningen direkt utsäges att sådan fond må tagas i anspråk
under beskattningsår för vilka taxering verkställes åren 1943 och 1944.
Sådant medgivande har beträffande konjunkturinvesteringsfond för byggnader
redan lämnats såvitt angår förstnämnda beskattningsår (se kungörelse
18 oktober 1940, nr 894), varför införande i den nu föreliggande förordningen
av dylik rätt såvitt angår investeringsfond för byggnader som avsättes
för det beskattningsår för vilket taxering verkställes år 1942 icke innebär
någon saklig nyhet. Beträffande investeringsfond för arbete i gruva
föreslås med hänsyn till dess samband med investeringsfond för inventarier
och varulager motsvarande regel. I fråga örn investeringsfond för ersättande
av förkrigslager bär däremot icke någon motsvarande begränsning föreslagits.
Dylik fond bör enligt sin natur få tagas i anspråk, när återanskaffning
av varulager är ur vederbörande rörelseidkares synpunkt önskvärd.
4 §•
Vad angår bestämningen av de ändamål för vilka investeringsfond må tagas
i anspråk föreslås beträffande de fonder som motsvara hittillsvarande
konjunkturinvesteringsfonder ingen ändring. Investeringsfond för ersättande
Kungl. Maj.ts proposition nr 234; Bilaga 1.
7
av förkrigslager skall enligt förslaget få tagas i anspråk för samma slag av
lageranskaffning som investeringsfond för inventarier och varulager med det
tillägg att den må tagas i anspråk endast i den mån ersättningslager anskaffas
under beskattningsåret. Det är icke överensstämmande med sådan fonds
syfte att den användes för ytterligare nedskrivning av lager inom gränsen för
det gamlas storlek, även om detta så omsättes under året att däri komma
att ingå nyanskaffade varor. Att vissa problem kunna uppkomma i samband
med frågan, örn lagerökning föreligger, har redan berörts under 2 §, där det
även angivits vad som är att förstå med lagerökning. De härom gällande
reglerna kunna i vissa gränsfall tänkas bliva rätt svåra att tillämpa. Antagligt
är emellertid att dylika gränsfall endast sällan komma att föreligga och
att det vanligen kommer att med lätthet kunna fastslås, huruvida villkoret
är uppfyllt eller ej.
Vilkendera av investeringsfond för inventarier och varulager eller investeringsfond
för ersättande av förkrigslager i första hand tages i anspråk för
lagerförnyelsen synes från lagstiftningens utgångspunkter likgiltigt. Det torde
ofta ligga i den skattskyldiges intresse att där det kan ske först anlita den
senare fonden, då villkoren för dess tagande i anspråk bortsett från villkoret
enligt 3 § äro något mera inskränkta än beträffande den förra fonden.
I fråga örn investeringsfond för gruva föreslås, att sådan skall kunna tagas
i anspråk för förberedande arbete samt undersöknings- eller tillredningsarbete
i gruva eller annan liknande fyndighet. Huru gränsen skall dragas
mellan dessa olika kategorier av arbete lärer med hänsyn till på olika håll
brukade olika begreppsbestämningar ej vara klart. Däremot bör ej någon
större svårighet föreligga att i stort sett bestämma vad som innefattas under
de angivna kategorierna tillsamman. Anledning finnes ej att vid stadgandets
tillämpning antaga en mera restriktiv tolkningsnorm. Även vissa byggnadsarbeten
i gruva och inventarieanskaffningar för gruva torde falla under dessa
begrepp, i den mån de äro hänförliga till den löpande gruvverksamheten.
För andra byggnader vilka mera hava karaktär av engångsanläggningar kan
investeringsfond för byggnader anlitas.
I överensstämmelse med det förut anförda bör hinder ej möta att taga investeringsfond
för inventarier och varulager i anspråk för samma ändamål
som investeringsfond för arbete i gruva och tvärtom.
• Med gruva torde i nu angivet avseende böra likställas annan liknande
fyndighet. Själva termen »gruva» nyttjas för övrigt på olika platser i riket
i olika bemärkelser. På sina håll inbegripes däri kalkbrott, lerfyndighet eller
dyl., medan på andra håll detta ej sker. Någon anledning att i sådant avseende
förutsätta en inskränkt tillämpning beträffande ifrågavarande investeringsfonds
användning synes ej föreligga.
5 §.
I denna paragraf föreslås ej annan ändring än som direkt följer därav att
beträffande investeringsfond för arbete i gruva i allmänhet torde vara fråga
örn sådan användning som får omedelbart avdragas såsom omkostnad.
6 §.
I 6 § föreslås ingen annan saklig ändring än att de sista satserna i andra
stycket enligt gällande lydelse, däri stadgas om lägre ränta för den skattskyldige,
örn fondmedlen ej fått tagas i anspråk efter avsättning, utgått, enär
rätt till medlens användning under två år redan förutsatts i 3 §.
7 och 8 §§.
I dessa paragrafer föreslås inga sakliga ändringar.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 234; Bilaga 1.
Ikraftträdandet.
Den ifrågasatta lagstiftningen synes, om den godkännes, böra träda i kraft
så fort som möjligt. Att genom densamma förordningen den 20 juni 1941 rörande
rätt att under vissa beskattningsår göra avsättning till konjunkturinvesteringsfond
sättes ur kraft har redan berörts. Uppenbart är att, om vid
lagstiftningens ikraftträdande avsättning skett till konjunkturinvesteringsfond
enligt nämnda förordning, denna bör godkännas som avsättning enligt
den nya lagstiftningen, liksom det är tydligt att, om därefter avsättning
skulle ske till fond som benämnes konjunkturinvesteringsfond, detta ej bör
hindra att den godkännes som fond enligt den nya lagstiftningen.
Stockholm i finansdepartementets skatteberedning den 24 januari 1942.
Kungl. Maj:ts proposition nr 234; Bilaga 1.
9
Utkast
till
Förordning
angående rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för
avsättning till investeringsfond.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt under de beskattningsår,
för vilka taxering verkställes åren 1942, 1943 och 1944, äger skattskyldig
njuta avdrag för belopp som enligt vad i denna förordning sägs av
årsvinsten avsättes till investeringsfond; men skall, där sådant avdrag medgivits
skattskyldig, denne vara underkastad de föreskrifter i avseende å
fondens användning, som nedan meddelas.
Rätt till avdrag på grund av avsättning till fond som i 2 § 1 mom. a) och b)
sägs må äga rum allenast där den skattskyldige jämlikt punkt 4 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter fri avskrivning å
maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier.
2 §.
1 mom. Investeringsfonder som i denna förordning avses äro
a) investeringsfond för byggnader,
b) investeringsfond för inventarier och varulager eller för arbete vid gruva,
samt
c) investeringsfond för ersättande av förkrigslager.
2 mom. Avsättning för vilken avdrag enligt 1 § medgives må för visst beskattningsår
ej överstiga,
a) i fråga om investeringsfond för byggnader:
tio procent av årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräkning för
beskattningsåret och ej heller, såvitt angår aktiebolag, tre procent av aktiekapitalet
vid beskattningsårets utgång,
b) i fråga om investeringsfond för inventarier och varulager samt investeringsfond
för arbete i gruva:
sammanlagt tjugu procent av årsvinsten och ej heller, såvitt angår aktiebolag,
sex procent av aktiekapitalet, samt
c) i fråga örn investeringsfond för ersättande av förkrigslager:
ett belopp motsvarande minskning av dold reserv i varulager från utgången
av det beskattningsår, som gick till ända närmast före den 1 september
1939, till beskattningsårets utgång med tillägg av 20 procent av den
10
Kungl. May.ts proposition nr 234; Bilaga i.
beräknade anskaffningskostnaden vid förstnämnda tidpunkt av det därefter
avgångna lagret,
eller, om den dolda reserven trots lagerminskningen ökats, ett belopp motsvarande
20 procent av nämnda anskaffningskostnad med avdrag av reservökningen,
dock att i förra fallet avdrag för avsättning ej må ske med större belopp
än 80 procent av nämnda anskaffningskostnad samt att i båda fallen från
avsättningen skall avräknas belopp för vilket liknande avdrag för fondavsättning
åtnjutits under föregående beskattningsår.
(Se vidare anvisningen.)
3§.
Investeringsfond för byggnader, investeringsfond för inventarier och varulager
samt investeringsfond för arbete i gruva må jämlikt denna förordning
tagas i anspråk endast under något av de beskattningsår, för vilka taxering
verkställes åren 1943 och 1944 eller sådant senare beskattningsår, som av
Kungl. Majit genom särskilt beslut bestämmes.
Beslut av Kungl. Majit som nu sagts må avse företag av alla slag eller
företag eller verksamhet av viss beskaffenhet. Beslutet skall meddelas efter
hörande av kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken, och skall medgivande
att taga investeringsfond i anspråk avse minst två beskattningsår
i följd.
4 §.
Investeringsfond må jämlikt denna förordning tagas i anspråk under
visst beskattningsår för ändamål varom här nedan sägs:
investeringsfond för byggnader: för avskrivning å byggnader som uppförts
under samma beskattningsår;
investeringsfond för inventarier och varulager: för avskrivning å maskiner
och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier samt nedskrivning å
råvaror, hel- och halvfabrikat intill ett belopp motsvarande kostnaden för
tillverkning eller anskaffning av dylika tillgångar under samma beskattningsår,
skolande härvid iakttagas att tillgång som av den skattskyldige
förvärvats från annan rörelseidkare, vilken är med den skattskyldige förbunden
i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, må medräknas endast
om tillgången tillverkats under beskattningsåret;
investeringsfond för arbete i gruva: för förberedande arbete samt undersöknings-
eller tillredningsarbete i gruva eller annan liknande fyndighet;
samt
investeringsfond för ersättande av förkrigslager: för nedskrivning å råvaror,
hel- och halvfabrikat på det sätt och i den utsträckning som nyss
angivits beträffande investeringsfond för inventarier och varulager, i den
mån anskaffningen innefattar lagerökning under beskattningsåret.
Hinder möter ej att taga i anspråk investeringsfond för inventarier och
varulager för de ändamål som nyss angivits för investeringsfond för arbete
i gruva eller att taga i anspråk investeringsfond av senare slaget för de ändamål
som nyss angivits för fond av förra slaget.
Kungl. Majda proposition nr 234; inlaga 1.
11
5§.
För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond enligt
vederbörlig balansräkning tagits i anspråk jämlikt denna förordning, må
vid taxeringen avdrag för i 4 § avsedd avskrivning å byggnader eller inventarier
eller för där omförmäld nedskrivning å varulager eller för där angivet
arbete i gruva med belopp svarande mot fondens minskning ej ske, men
skall, där medlen tagits i anspråk för avskrivning eller nedskrivning, den
ifrågavarande tillgången anses i beskattningsavseende åsatt ett värde så bestämt
som örn för sagda år dylikt avdrag medgivits.
6 §•
Hava fondmedel, som avsatts till investeringsfond, ej tagits i anspråk i enlighet
med fondens ändamål senast under det beskattningsår, för vilket taxering
sker under sjätte taxeringsåret efter det då avdrag för avsättningen medgivits,
skall den skattskyldige efterbeskattas för vad sorn avsatts utan att därefter
i enlighet med denna förordning hava tagits i anspråk för det avsedda
ändamålet. Vid tillämpning av denna föreskrift iakttages, alf tidigare till
konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond avsatta medel anses hava
tagits i anspråk före senare avsatta medel.
Vid efterbeskattning varom här är fråga skola såväl statliga som på grund
av taxering till kommunal inkomstskatt utgående utskylder av vederbörande
beskattningsnämnd påföras den skattskyldige med belopp, som vid debitering
för det beskattningsår, då avsättningen ägt rum, skulle tillkommit för den
inkomst efterbeskattningen avser, jämte tre procent ränta för sex år.
Har skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk i annan ordning än i 5 §
sägs eller beslutit likvidera, skall efterbeskattning enligt denna paragraf omedelbart
äga rum, därvid ränta beräknas efter tre procent om året för så
många hela år som antalet av de taxeringsår, som förflutit efter det då avdraget
medgivits, till och med det då efterbeskattningen sker.
För efterbeskattningen skola taxeringsförordningens bestämmelser i vad
dc röra eftertaxering äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att
ordföranden i den taxeringsnämnd, som verkställer taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, skall till taxeringsnämndsordförandena i de
övriga taxeringsdistrikt, där efterbeskattning varom bär är fråga bör äga
rum, lämna meddelande att anledning till efterbeskattning föreligger.
7 §•
Skattskyldig som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning
är pliktig att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen
ägt runi, ävensom för varje påföljande beskattningsår, intill dess dc avsatta
medlen avförts ur fonden, foga uppgift å blankett enligt formulär, som faslställes
av Kungl. Majit, rörande avsättning av medel till fonden samt fondens
användning och avveckling, så ock, för beskattningsår under vilket
fond tagits i anspråk, utredning att dc i 4 § i sådant avseende stadgade
villkor äro uppfyllda.
Bihang till riksdagens protokoll Idis. I sami. Nr 231; Bilagor.
4
opaginerad Kontrollera mot PDF
1^! Kunni. Maj:ts proposition nr 234; Bilaga 1.
8 §•
För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter utfärdas av
Kungl. Maj:t.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Genom densamma upphäves förordningen den 20 juni 1941 (nr 433) örn fortsatt
rätt för svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening att vid taxering
till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond. Har när
denna förordning träder i kraft fondavsättning gjorts enligt sistnämnda förordning,
skall den anses utgöra avsättning enligt denna förordning.
Anvisning till 2 § 2 moni.
Minskning av dold reserv i varulager från utgången av det beskattningsår,
som gick till ända närmast före den 1 september 1939, till beskattningsårets
utgång beräknas på följande sätt:
Med dold reserv i varulager vid utgången av det beskattningsår, som gick
till ända närmast före den 1 september 1939, förstås det belopp varmed
lagrets verkliga värde vid nämnda tidpunkt visas hava överstigit dess bokförda
värde vid samma tidpunkt. Det verkliga värdet av lagertillgång vid
nämnda tidpunkt bestämmes till kostnaden för att då anskaffa tillgångar
av ifrågavarande slag.
Minskning av dold reserv i varulager från utgången av det beskattningsår,
som gick till ända närmast före den 1 september 1939, till beskattningsårets
utgång utgöres av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill den
dolda reserven vid förstnämnda tidpunkt vid beräkning enligt ovan angivna
grunder uppgått, och å andra sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets
utgång var nedskrivet under det belopp som skulle utgjort anskaffningskostnad
för detta lager, om det anskaffats vid det förstnämnda
beskattningsårets utgång.
Har den skattskyldige taxerats till krigskonjunktui skatt och har vid nämnda
taxering dold förkrigsreserv beräknats med hänsyn till förhållandena vid
utgången av augusti 1939, skall lagervärdet och minskningen av dold reserv
enligt denna förordning, i stället för enligt nu angivna grunder, fastställas
med utgångspunkt från lagrets och reservens storlek vid nämnda tidpunkt
enligt de för taxeringen till krigskonjunkturskatt stadgade grunder. Även där
vid taxering till krigskonjunkturskatt förhållandena vid utgången av det beskattningsår
som gått till ända närmast före den 1 september 1939 lagts till
grund för beräkning av dold förkrigsreserv, kan den sålunda verkställda beräkningen
i regel tillämpas även vid beräkning av reservminskning enligt
denna förordning.
Kungl. Majlis proposition nr 234; Bilaga 2.
1
Bilaga 2.
Av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl upprättat förslag till
författningstext.
1 §•
Vid beräkning---nedan meddelas.
Rätt till -----må, med nedan angivna undanlag, äga---avsedda
inventarier.
Skattskyldig, som utövar gruvdrift och vars räkenskaper befinnas förda
med ordning och reda, må, ändock att sådan fri avskrivning icke av honom
tillgodonjutes, medgivas avdrag på grund av avsättning till under 2 § 1 morn.
b) omförmälda fond, i vilket fall fonden emellertid jämlikt denna förordning
allenast må tagas i anspråk för förberedande arbete samt undersökningseller
tillredningsarbete i gruva eller annan liknande fyndighet.
2 §
1 moni. Investeringsfonder som i denna förordning avses äro — — —
b) investeringsfond för inventarier, varulager och gruvarbete samt
2 inom. Avsättning---må, utom i fall varom i 3 mom. förmäles,
för visst beskattningsår ej överstiga, — — —,
b) i fråga om investeringsfond för inventarier, varulager och gruvarbete:
tjugu procent---,
c) i fråga om investeringsfond för ersättande av förkrigslager:
ett belopp motsvarande minskning av dold reserv i varulager, beräknad i
enlighet med den till detta författningsrum hörande anvisningen, med tillägg
av 20 procent av den efter förkrigspris beräknade anskaffningskostnaden för
lagerminskningen,
eller,---20 procent av efter förkrigspris beräknad anskaffningskost
nad
för lagerminskningen med avdrag för det belopp, varmed reserven ökat,
dock att---80 procent av den enligt ovan angivna grunder beräknade
anskaffningskostnaden för lagerminskningen samt att — — — beskattningsår.
3 mom. Efter framställning äv den skattskyldige må beskattningsnämnd,
där särskilda omständigheter därtill föranleda, för visst fall medgiva avdrag
enligt 1 § för avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager
med högre belopp än i 2 mom. sägs.
Då taxeringsnämnd till behandling förehaft dylik framställning, skall underrättelse
därom av ordföranden i nämnden omedelbart tillställas landskamreraren,
vilken i förekommande fall har att överlämna den till allmänna ombudet
bos mellankommunala prövningsnämnden.
A mom. Har investeringsfond ej avsatts i balansräkningen för det beskattningsår,
för vilket taxering verkställes år 1942, eller har sådan fond avsatts
med mindre belopp än som sedermera visar sig hava varit önskvärt, må såsom
avsättning godkännas skriftlig förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna
för det på samma beskattningsår närmast följande räkenskaps
-
2 Kungl. Majus proposition nr 234; Bilaga 2.
året överföring till investeringsfond skall göras från fond eller konto, sorn
fanns vid nämnda beskattningsårs utgång och som kunde disponeras för det
ändamål, vartill investeringsfonden jämlikt 4 § må tagas i anspråk.
(Se vidare anvisningen.)
3 §•
Investeringsfond för byggnader samt investeringsfond för inventarier, varulager
och gruvarbete må---för vilka taxering verkställes åren 1943,
1944 och 1945 eller---i följd.
4 §•
Investeringsfonderna må jämlikt denna förordning tagas i anspråk under
visst beskattningsår för allenast nedan angivna ändamål.
Investeringsfond för byggnader: för avskrivning å byggnader som uppförts
under samma beskattningsår.
Investeringsfond för inventarier, varulager och gruvarbete: för avskrivning
å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, nedskrivning
å råvaror, hel- och halvfabrikat samt förberedande arbete och undersöknings-
eller tillredningsarbete i gruva eller annan liknande fyndighet, skolande
därvid iakttagas,
dels att fonden icke må tagas i anspråk för avskrivning å inventarier och
nedskrivning å varulager till större del än som motsvarar kostnaden för tillverkning
eller anskaffning av dylika tillgångar under samma beskattningsår,
dels att tillgång, som av den skattskyldige förvärvats från annan rörelseidkare,
vilken är med den skattskyldige förbunden i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,
må medräknas endast om tillgången jämväl tillverkats under
beskattningsåret,
dels ock att i 1 § sista stycket omförmäld skattskyldig, som icke tillgodonjuter
fri avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier, jämlikt denna förordning må taga fonden i anspråk allenast för
ändamål, som i nämnda författningsrum sägs.
Investeringsfond för ersättande av förkrigslager: för nedskrivning---
beträffande investeringsfond för inventarier, varulager och gruvarbete, i den
mån anskaffningen innefattar lagerökning under beskattningsåret.
Anvisning till 2 § 2 mom.
A. Minskning av dold reserv i varulager beräknas sålunda.
1 :o) Såsom utgångspunkt vid beräkningen tages, utom i fall, varom i punkt
4 förmäles, den dolda reserven i varulagret vid utgången av det beskattningsår,
som gick till ända närmast före den 1 september 1939. Denna dolda reserv
idgör skillnaden mellan, å ena sidan, varulagrets värde, uppskattat till den
kostnad som får antagas hava uppstått, örn i lagret ingående tillgångar anskaffats
vid nämnda tidpunkt (förkrigspriset) och, å andra sidan, lagrets
bokförda värde vid samma tidpunkt.
2:o) Härefter beräknas den dolda reserven vid utgången av det beskattningsår,
varom fråga är, till skillnaden mellan det dåvarande lagrets värde
enligt förkrigspris och dess bokförda värde.
3:o) Det belopp, varmed den jämlikt punkt 1 beräknade dolda reserven
må hava överstigit den som beräknats enligt punkt 2, upptages såsom minskning
av dold reserv.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 234: Bilaga 2.
4:o) Har den skattskyldige etc.---reservminskning enligt denna för
ordning.
B. De grunder som här ovan angivits för beräkning av minskning av dold
reserv i varulager skola tillämpas även vid beräkning av ökning därav.
C. Beräkningen av lagerminskning grundas dels på den lagerkvantitet
sorn fanns vid utgången av det närmast före den 1 september 1939 tilländagångna
beskattningsåret eller, i fall som avses i punkt 4 här ovan, vid utgången
av augusti 1939, dels ock på lagerkvantiteten vid utgången av det
beskattningsår, varom fråga är.
Bihang till riksdagens protokoll 7942. 1 sami. Nr 234; Bilagor.
5
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- BevU 1942:48 Bevillningsutskottets memorial Nr 48 s. 1 i texten
- Rskr. 1942:303 Skrivelse till Konung em i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig i s. 1 i texten
- BevU 1942:30 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomstoch för a1 i texten