Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, m. m

1942-04-24 · 74 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 72 av 74 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:244, Med förslag till lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

1

Nr 244.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,

m. m.; given Stockholms slott den 24 april 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill

Kungl, Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag lill

1) lag örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,

2) lag örn ändrad lydelse av 11 § 5 moni. luftskyddslagen den 11 juni 1937

(nr 504),

3) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119)

örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader ali anordna skyddsrum

m. m. samt

4) lag angående tillägg till lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Mimny lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 244.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Förslag

till

Lag

om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Beträffande anläggning av väsentlig betydelse för kraftförsörjningen i riket

skola i fråga örn åtgärder till skydd mot skada genom luftanfall eller annan

krigshandling eller sabotage gälla de särskilda bestämmelser, som angivas i

denna lag.

2 §.

Med anläggning, som i 1 § sägs, avses

1) elektriskt kraftverk, som är avsett för generatoreffekt av minst tvåtusenfemhundra

kilovoltampére;

2) anläggning för tillgodogörande av vattenkraft genom vattenreglering,

om vattenmagasinet är avsett att rymma minst etthundra miljoner kubikmeter;
3)

elektrisk ledning, som är avsedd för spänning av minst fyrtio kilovolt

mellan två ledare; samt

4) transformator- eller kopplingsstation, vilken är avsedd för spänning

som under 3) sägs och en genomgångseffekt av minst tvåtusenfemhundra

kilovoltampere.

3 §•

Anläggning, som avses i denna lag, skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena

i varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt.

Vad nu sagts gäller ock ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan

anläggning.

4 §■

Ägare av befintlig, i denna lag avsedd anläggning vare pliktig att, i den

mån det ej tidigare skett, med avseende å anläggningen och driften vid densamma

vidtaga erforderliga åtgärder för att minska faran för och begränsa

verkningarna av sådan skada, varom i 1 § förmäles. Han skall sålunda,

bland annat, verkställa nödig förstärkning av anläggningens skydd mot brandoch

annan bombskada, utföra skyddsrum och andra erforderliga skyddsan
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 244. 3

ordningar åt personal för anläggningens skötsel och skydd samt lämpligt förvaringsrum

för förråd, ombesörja erforderlig utbildning och övning av personal,

avsedd att fullgöra luftskyddstjänst vid anläggningen, samt vidtaga

nödiga åtgärder för snabbt avhjälpande av driftavbrott.

Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, vare nyttjanderättshavaren

skyldig att i ägarens ställe vidtaga sådana i första stycket avsedda åtgärder,

som med hänsyn till deras art och förhållandena i övrigt böra ankomma på

den som utövar driften vid anläggningen.

Anskaffning av vapen ingår icke i ägarens eller nyttjanderättshavarens

förpliktelser.

Örn skyldighet alt anordna bevakning förordnar Konungen.

5 §■

Ej må på grund av vad i 3 och 4 §§ stadgas föreskrivas skyldighet att vidtaga

åtgärd, som med hänsyn till anläggningens omfattning och andra omständigheter

i avseende å denna skulle vara oskäligt betungande.

6 §•

Nyttjas anläggningen av annan än ägaren må kostnad, som ägaren eljest

skolat vidkännas, fördelas mellan honom och nyttjanderättshavaren efter vad

som finnes skäligt.

7 §•

Ägare eller innehavare av anläggning, som avses i denna lag, vare skyldig

tåla åtgärd, som finnes böra utföras vid anläggningen för att trygga kraftförsörjningen

i riket under krig, ändå att han icke själv är pliktig att utföra

eller bekosta åtgärden. Medför åtgärden skada eller förlust för honom, skall

dock, örn denna ej är att anse såsom ringa, utgå ersättning därför efter vad

som finnes skäligt.

8 §■

Frågor, som avses i 3—5 §§ och 7 §, prövas av en särskild nämnd (krigsskyddsnämnden

för kraftanläggningar).

Fråga örn kostnadsfördelning enligt 6 g prövas av allmän domstol.

9 §.

Krigsskyddsnämnden består av en lagfaren ordförande, en representant för

försvarsstaben, en för luftskyddsinspektionen, en för vattenfallsstyrelsen och

en för kommunala och enskilda kraftföretag. För var ledamot skall finnas

minst en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses av Konungen; dock alt Konungen äger

uppdraga åt chefen för försvarsstaben att utse den militäre ledamoten och

suppleant för honom. Innan ledamot och suppleant som skall företräda kommunala

och enskilda kraftföretag nises, skall tillfälle till yttrande beredas

sammanslutning av sådana företag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Nämnden äger uppdraga åt ordföranden att ensam handlägga ärenden av

enkel beskaffenhet.

10 §.

Krigsskyddsnämnden äger, när det erfordras, utan hinder av vad den förut

bestämt meddela nya eller ändrade föreskrifter.

11 §•

Innan någon utför i denna lag avsedd anläggning eller verkställer väsentlig

ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning, skall han göra

anmälan hos krigsskyddsnämnden för prövning av fråga, som avses i 3 §.

Påbörjas ej arbetet inom två år från det nämndens prövning ägde rum,

skall anmälan ånyo göras hos nämnden.

Vid anmälan skola fogas erforderliga ritningar över anläggningen och de

uppgifter, som tarvas för prövningen.

12 §.

Mål örn tillstånd enligt vattenlagen till anläggning, som under 2 § 1) eller

2) sägs, eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning

må ej avgöras med mindre krigsskyddsnämndens utlåtande föreligger.

Vad i första stycket är stadgat gäde ock ärende angående tillstånd enligt

2 § lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser örn elektriska

anläggningar, till utförande av elektrisk ledning, som under 2 § 3) i denna

lag sägs.

13 §.

Den ökning i byggnadskostnaden, som föranledes av skyddsåtgärd enligt

denna lag, skall icke tagas i beräkning vid prövning, som i 2 kap. 3 §

första stycket vattenlagen sägs.

Vid meddelande av tillstånd, som i 12 § första stycket omförmäles, skola

av krigsskyddsnämnden med avseende å vattenbyggnadens utförande givna

föreskrifter beaktas.

14 §.

Vad i vattenlagen och förenämnda lag, innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar, stadgas om rätt att för tillgodogörande av vatten

eller för utförande av elektrisk starkströmsanläggning taga i anspråk

annans mark eller vattenbyggnad skall äga motsvarande tillämpning i fall,

då annans mark eller vattenbyggnad erfordras för vidtagande av skyddsåtgärd

enligt denna lag.

15 §.

Envar, som äger eller innehar i denna lag avsedd anläggning, vare pliktig

tåla, att den myndighet, vilken har att utöva ledningen av luftskyddet

vid anläggningen (luftskyddsmyndigheten), krigsskyddsnämnden eller den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

5

nämnden därtill utser besiktigar anläggningen för utrönande, vilka skyddsåtgärder

som vidtagits eller böra vidtagas.

16 §.

Krigsskyddsnämnden äger vid vite tillhålla den, som är pliktig att vidtaga

skyddsåtgärd enligt denna lag, att fullgöra sin skyldighet.

Underlåter den, som enligt nämndens beslut skall utföra viss åtgärd, att

utan dröjsmål vidtaga densamma, må luftskyddsmyndigheten utföra åtgärden

på den försumliges bekostnad.

Krigsskyddsnämnden och luftskyddsmyndigheten vare berättigade att erhålla

nödig handräckning av länsstyrelsen. Denna må ock i fall, som avses

i andra stycket, uttaga kostnaden för åtgärden av den försumlige.

17 §.

Klagan över krigsskyddsnämndens beslut må föras hos Konungen genom

besvär, vilka skola hava inkommit till vederbörande statsdepartement före

klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

Där ej annorlunda förordnas, skall beslutet dock omedelbart lända till

efterrättelse.

18 §.

Underlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas i

11 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, där någon utför i denna lag avsedd anläggning eller verkställer

väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning i

strid mot krigsskyddsnämndens föreskrifter.

Den som utan skälig anledning vägrar att låta anläggning besiktigas enligt

vad i 15 § sägs straffes med dagsböter.

19 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

20 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Är vid tiden för lagens ikraftträdande anläggning, som däri avses, under

utförande eller föremål för väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning,

skall anmälan, varom stadgas i 11 §, vid påföljd som i 18 § första stycket

sägs, med bifogande av erforderliga ritningar och uppgifter senast den 1

augusti 1942 göras bos krigsskyddsnämnden; dock må nämnden, när skäl

därtill äro, meddela anstånd med ritningars och uppgifters ingivande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 11 § 5 moni. iuftskyddslagen den 11 juni 1937

(nr 504).

Härigenom förordnas, att 11 § 5 morn.1 luftskyddslagen den 11 juni 1937

skall erhålla följande ändrade lydelse.

11 §•

5 mom. Vad ovan i 2—4 morn. stadgas skall ej gälla anläggning, som

avses i lagen örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Om skyldighet i vissa andra fall för ägare av anläggning, inrättning eller

byggnad att anordna skyddsrum gäller vad därom särskilt stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Genom nya lagen göres ej rubbning i beslut, som meddelats före lagens

ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) örn

skyldighet för ägare av anläggningar oell byggnader att

anordna skyddsrum m. m.

Härigenom förordnas, att 24 § lagen den 1 mars 1940 örn skyldighet för

ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m. skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

24 §.

Denna lag äger ej tillämpning å anläggningar och byggnader för militära

ändamål eller anläggningar, som avses i lagen örn särskilda skyddsåtgärder

för vissa kraftanläggningar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Genom nya lagen göres ej rubbning i beslut, som meddelats före lagens

ikrafträdande.

1 Senaste lydelse se SFS 1940: 81.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

7

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 27 .juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande

vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar, skall införas en ny paragraf, betecknad

16 §, av följande lydelse.

16 §.

Med avseende å vissa starkströmsanläggningar meddelas, utöver vad i

denna lag stadgas, bestämmelser i lagen om särskilda skyddsåtgärder för

vissa kraftanläggningar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 244.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 10 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, kommunikations-,

finans- och handelsdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,

statsrådet Möller, fråga rörande särskild lagstiftning om vissa

kraftanläggningars luftskydd m. m. samt anför:

Inledning.

I skrivelse den 9 juli 1941 till kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen,

lultskyddsinspektionen, svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen

anhöll ställföreträdande chefen för försvarsstaben om

yttrande över ett inom försvarsstaben uppkommet förslag om införande av

enhetliga författningsbestämmelser rörande skyldighet att vid utförande av

elektrisk starkströmsanläggning vidtaga åtgärder till anläggningens skyddande

mot anfall från luften eller eljest mot skadegörelse genom krigsåtgärd. Sedan

de begärda yttrandena avgivits, anhöll överbefälhavaren över rikets försvarskrafter

i skrivelse den 23 september 1941, att utredning måtte verkställas

rörande erforderliga bestämmelser i ämnet.

Med anledning av vad i överbefälhavarens skrivelse anförts tillkallade jag

den 30 oktober 1941, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag,

särskilda sakkunniga1 för verkställande av den begärda utredningen.

Till fullgörande av sitt uppdrag hava de sakkunniga den 10 december 1941

avgivit ett av motivering åtföljt förslag till, bland annat, lag om särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, vilket lagförslag torde få såsom

bilaga fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga B).

över de sakkunnigas förslag hava efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen,

vattenrättsdomarna, ställföreträdande chefen för försvarsstaben,

kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnads
De

sakkunniga hava varit byråchefen för lagärenden A. G. Walin, ordförande, luftskyddsinspektören

H. H. Abelin, direktören C. F. Kleman, majoren K. G. H. Kring och driftdirektören

J. Å. Rusck.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

styrelsen, järnvägsstyrelsen, luftskyddsinspektionen, statens trafikkommission,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, 1941 års hemortsförsvarssakkunniga,

svenska stadsförbundet samt svenska vattenkraftföreningen

och svenska elektricitetsverksföreningen (gemensamt yttrande).

Vid överståthållarämbetets yttrande har fogats yttrande från tjänstgörande

luftskyddscliefen i Stockholm och några av länsstyrelserna hava vid sina

yttranden fogat uttalanden av representanter för kraftverksägare inom respektive

län.

Jag övergår nu närmast till att lämna en översikt över gällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser.

Enligt luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504) utövar luftskyddsinspektionen

tillsynen å lu^tskyddet inom riket i dess helhet. Inom länen

handhaves luftskyddets högsta ledning av länsstyrelserna och under dessa

sortera luftskyddscheferna, vilka, envar inom sitt luftskyddsområde, utöva

den omedelbara ledningen av luftskyddet. I fråga örn, bland annat, industriella

anläggningar av större omfattning eller särskild betydelse äger Kungl.

Majit enligt luftskyddslagens 18 § (senaste lydelse SFS 1941:583) meddela

särskilda föreskrifter rörande luftskyddets organisation. Med stöd av detta

stadgande har i luftskyddsk un gör elsen den 13 april 1940 (nr 239)

under 35 § föreskrivits, att från länsstyrelses och luftskyddschefs handläggning

skola undantagas, i den mån ej Kungl. Majit annorlunda förordnar, frågor

rörande luftskyddet vid, bland annat, statens vattenfallsverk och sådana

enskilda kraftverk, beträffande vilka Kungl. Majit förordnat örn undantag

som nyss nämnts. Ledningen av luftskyddet vid dessa verk skall i stället utövas

av vattenfallsstyrelsen, som emellertid är skyldig att därvid samråda med

luftskyddsinspektionen och att själv eller genom underlydande organ samarbeta

med vederbörande länsstyrelse och luftskyddschef. Förordnande örn

undantag från länsstyrelsernas och luftskyddschefernas handläggning av luftskyddsfrågor

har meddelats i fråga om nio av landets största icke statliga

kraftföretag, vilka jämte vattenfallsstyrelsen representera drygt tre fjärdedelar

av landets kraftproduktion.

Luftskyddslagen innehåller — förutom bestämmelser örn luftskyddets organisation

— även föreskrifter örn luftskyddets förberedande i fredstid. Enligt

dessa föreskrifter åligger det länsstyrelserna, bland annat, att meddela eilorderliga

bestämmelser örn luftskyddets planläggning inom länens olika delar

och att i övrigt leda och övervaka förberedelsearbetet. Luftskyddscheferna

hava att uppgöra planer för luflskyddet och i övrigt förbereda dess genomförande,

envar inom sitt luftskyddsområde. Av vad förut sagts föijer, att i den

män luftskyddsfrågorna undantag^ från länsstyrelsernas och luftskyddsc.hefernas

handläggning, motsvarande uppgifter med avseende å lultskyddets för
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

beredande åligga den myndighet, som förordnats att i länsstyrelsernas och luftskyddschefernas

ställe utöva ledningen av luftskyddet.

Kommuner och enskilda äro enligt luftskyddslagen skyldiga att redan under

fredstid i viss utsträckning biträda med luftskyddets planläggning. Enligt

10 § (senaste lydelse SFS 1940: 81) är ägare eller innehavare av, bland annat,

industriell anläggning sålunda skyldig att lämna erforderligt biträde vid planläggningen

av anläggningens luftskydd. Stadgandet får anses innefatta skyldighet

icke blott att lämna luftskyddsmyndigheten erforderliga upplysningar

rörande anläggningens luftskydd utan även att efter luftskyddsmyndighetens

anvisningar uppgöra plan för luftskyddet med därtill hörande eventuella ritningar

och beräkningar. Ägare eller innehavare av egendom är vidare enligt

nyssnämnda paragraf skyldig att tåla sådan egendomen berörande åtgärd,

som erfordras för beredande av luftskydd, dock endast under förutsättning att

åtgärden för honom medför allenast ringa kostnad eller olägenhet.

I 11 § (senaste lydelse SFS 1940: 81) luftskyddslagen angivas vissa fall, då

kommunerna och enskilda kunna åläggas en längre gående skyldighet''att

medverka vid luftskyddets förberedande än den,|som innefattas i 10 §. Kommun

kan sålunda av länsstyrelse åläggas, bland annat, att inom kommunens

anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga åtgärder för att varna

personalen, då luftanfall hotar, att i den mån det lämpligen kan ske genomföra

nödiga skydds- och reservanordningar för att säkerställa driften vid

kommunens tekniska verk, att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för

driftpersonalen vid nämnda verk samt att sörja för utbildning och övning

av sådan hos kommunen anställd personal, som i följd av sin anställning är

avsedd att fullgöra luftskyddstjänst. Åläggande som nu nämnts får dock ske

allenast under förutsättning, att med åtgärden icke kan anstå utan äventyrande

av luftskyddet och att åtgärden ej betingar oskälig kostnad. Även

annan ägare eller innehavare av anläggning eller inrättning än kommun kan

under nyssnämnda förutsättningar åläggas att med avseende å driften vid anläggningen

eller inrättningen vidtaga luftskyddsåtgärder. I detta fall skall

åläggandet dock meddelas av Kungl. Maj:t. Vidare må nämnas, att ägare

eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan

uppgjorts, är skyldig — likaledes enligt 11 § — att anskaffa och underhålla

sådan brandredskap, som länsstyrelsen prövar erforderlig för fastighetens

eller egendomens behov.

I fråga örn skyldighet att anordna skyddsrum och vidtaga andra än nyss

nämnda brandskyddsåtgärder till skydd mot skada genom luftanfall hava

särskilda bestämmelser meddelats i lagen den 1 mars 1940 (nr 119)

om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader

att anordna skyddsrum m. m. —-i fortsättningen benämnd

skyddsrumslagen — och i kungörelsen den 1 mars 1940 (nr 120)

angående inrättande av skyddsrum för anläggningar

och byggnader m. m. — i fortsättningen kallad skyddsrumskungörelsen.

Enligt 2 § skyddsrumslagen skola, efter Kungl. Maj:ts förordnande,

bland andra följande anläggningar förses med skyddsrum, nämligen hamn,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av vikt lör allmänna

samfärdseln, industriell anläggning, vid vilken i regel minst 25 personer

samtidigt äro sysselsatta, samt annan anläggning eller byggnad, inom vilken

människor bo eller eljest vanligen vistas, såframt skyddsrum är erforderligt

med hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge. I fråga

örn brandskyddsåtgärder stadgas vidare i 7 §, att vid uppförande avbyggnad,

som avses i 2 §, i mer än två våningar skola vertikala bärverk,

bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk

vilande bjälklag och, om byggnaden uppföres i mer än fyra våningar, samtliga

bjälklag utföras brandsäkert. Undergår byggnad, som avses i 2 § och

som är uppförd i mer än två våningar, sådan ombyggnad, ändring eller utvidgning,

att den kommer att i väsentliga delar framstå i nytt skick och i

avsevärd mån öka i värde, skall enligt 8 §, därest brandbotten saknas, sadan

anordnas å översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag.

Ändå att ombyggnaden, ändringen eller utvidgningen är av mindre omfattning,

skall brandbotten anordnas enligt vad nu sagts, om kostnaden härför

är ringa i jämförelse med kostnaden för byggnadsarbetet i dess helhet. I 9 §

stadgas, att då byggnad som avses i 2 § uppföres med mindre än tre våningar,

bärande konstruktioner skola utföras brandsäkert, i den mån det

prövas skäligt. Vad nu sagts skall jämväl äga tillämpning vid väsentlig ombyggnad,

ändring eller utvidgning av sådan byggnad. Kan i annat hänseende

än under 7—9 §§ nämnts i fråga örn anläggning eller byggnad till minskande

av brandskador genom luftanfall vidtagas åtgärd, som utan kostnad av någon

betydenhet medför väsentlig fördel, må länsstyrelsen enligt 10 § föreskriva

sådan åtgärd.

Prövning, vilka åtgärder till skydd mot luftanfall som skola vidtagas, ankommer

enligt skyddsrumslagen på byggnadsnämnd och länsstyrelse på sätt

i lagen närmare angives. Enligt 14 § äger länsstyrelsen helt eller delvis

medgiva befrielse från vidtagande av åtgärd, som avses i lagen, örn åtgärden

prövas medföra oskälig kostnad eller sådan befrielse i annat fall kan medgivas

utan eftergivande av skäliga anspråk på luftskydd. Denna sin dispensrätt

äger länsstyrelsen, i den mån det finnes lämpligt, överlåta a byggnadsnämnd.

I övrigt äger Kungl. Majit medgiva undantag från lagens bestämmelser.

Vidare äger Kungl. Majit förordna, att fråga, som enligt lagen skall prövas

av byggnadsnämnd eller länsstyrelse, skall prövas i särskild ordning.

T skyddsrumskungörelsen stadgas, att bestämmelserna om skyddsrum i

nyssnämnda lag skola tillämpas inom samtliga luftskyddsorter sijmt att bestämmelserna

örn brandskyddsåtgärder skola gälla hela riket. Enligt samma

kungörelse skall vid tillämpning av brandskyddsföreskrifterna i 10 § i lagen

iakttagas bland annat, att antändliga upplag av materiel eller avfall å plats,

varifrån brand lätt kan spridas, böra undanskaffas samt att, i den mån det

med hänsyn till förhållandena kan anses påkallat, lämpliga åtgärder böra

vidtagas för att försvåra upptäckten från luften av anläggningar och byggnader.

Slutligen stadgas i kungörelsen att från länsstyrelsens dispensprövning

och viss prövning enligt kungörelsen undantagas bland andra statens

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

vattenfallsverk ävensom enskilda kraftverk och andra företag, beträffande

vilka Kungl. Majit förordnat att de i luftskyddshänseende skola lyda under

särskild myndighet. Prövningen skall i stället handhavas av den myndighet,

under vilken företaget lyder i luftskyddshänseende.

För de luftskyddsåtgärder, som kommunerna och de enskilda enligt vad

nu sagts äro skyldiga att tåla eller vidtaga redan under fredstid, utgår ej ersättning

av statsmedel.

Har Kungl. Majit vid krig eller krigsfara med stöd av 13 § luftskyddslagen

förordnat, att riket eller del därav skall försättas i luftskyddstillstånd, kunna

kommunerna och de enskilda med stöd av lagen den 31 mars 1938

(nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov åläggas

längre gående förpliktelser med avseende å luftskyddet än de, för vilka förut

redogjorts. Enligt 4 § 1 mom. sistnämnda lag är sålunda ägare eller innehavare

av, bland annat, industriell anläggning, för vilken luftskyddsplan

uppgjorts eller luftskydd eljest erfordras, skyldig att tåla eller vidtaga de åtgärder

med avseende å anläggningen ävensom dess inredning och utrustning,

som av länsstyrelsen prövas erforderliga för luftskyddets genomförande. För

sådan åtgärd är anläggningens ägare enligt 5 § (senaste lydelse SFS 1940: 584)

i allmänhet berättigad till ersättning av kronan. Avser åtgärden huvudsakligen

beredande av skydd för viss egendom eller dess ägare eller innehavare

eller för personer, som vid tid, då luftskyddstillstånd inträdde, bodde eller

vistades inom egendomen eller eljest nyttjade denna, utgår ersättning dock

allenast om och i den mån det med avseende å storleken av kostnad eller skada,

som föranledes av åtgärden, samt omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Anspråk på ersättning skall enligt 6 § (senaste lydelse SFS 1940; 584)

prövas i den ordning, som är stadgad beträffande rekvisition för krigsmaktens

behov. I

I fråga örn kraftanläggningarnas skydd mot skadegörelse under krig och

därmed jämförliga förhållanden må vidare nämnas, att vattenfallsstyrelsen

enligt kungörelsen den 2 9 augusti 1 939 (nr 584) angående

förhindrande av skadegörelse å vissa kraft- och

kanal ani äg g n ingar i riket vid krig eller krigsfara

m. m. bär att — i den mån sådant ej ankommer på militär myndighet_

beträffande såväl under dess förvaltning stående kraft- och kanalverk som

utom dess förvaltning stående kommunala och enskilda kraftföretag, för

vilka styrelsen enligt särskilda bestämmelser har alt utfärda anvisningar beträffande

säkerställande av kraftdistributionen, utfärda de bestämmelser samt

vidtaga de åtgärder, som må finnas nödiga för kraft- eller kanalanläggnings

skyddande mot annan skadegörelse än sådan från luften, för snabbt avhjälpande

av driftavbrolt samt för säkerställande av kraftdistributionen eller

trafiken. Det åligger militär- och polismyndigheterna att efter därom gjord

framställning lämna kraft- och kanalverksmyndighet erforderligt biträde vid

åtgärder som nyss nämnts. Bestämmelserna gälla vid förstärkt försvarsberedskap,

mobilisering eller da Kungl. Majit eljest förordnar därom.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Beträffande statens kraftstationsanläggningar gälla vissa av Kungl. Majit

den 19 september 1919 fastställda och sedermera, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande,

den 10 januari 1939 ändrade bestämmelser angående

samarbete mellan vattenfallsstyrelsen och chefen för

försvarsstaben. Dessa bestämmelser avse i huvudsak att redan i samband

med anläggningens tillkomst bereda militär sakkunskap tillfälle att

framställa de krav, som ur militär synpunkt böra ställas på anläggningen.

För kommunala och enskilda kraftverk saknas motsvarande bestämmelser.

För kraftledningar, transformatorstationer och kopplingsstationer finnas

icke för närvarande några speciella föreskrifter med hänsyn till luftskydd

eller skydd mot annan skadegörelse. Beträffande elektriska starkströmsledningar

må emellertid nämnas, att möjlighet torde finnas att i samband med

Kungl. Maj:ts beslut örn koncession enligt lagen den 2 7 juni 1902

(nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar, stadga villkor som finnas erforderliga ur försvarssynpunkt.

Några uttryckliga bestämmelser härom meddelas dock, bortsett

från vissa föreskrifter till skydd för flygfält, icke i lagen. Koncession

fordras, med vissa närmare angivna speciella undantag, när någon vill utföra

elektrisk starkströmsledning med spänning överstigande 250 volt mellan

två ledare eller, örn jordledning användes, mellan en ledare och jord.

Olika slag av skyddsåtgärder vid kraftanläggningar.

De sakkunniga hava i sitt betänkande lämnat en redogörelse för de olika

slag av åtgärder, som enligt hittills föreliggande erfarenheter synas vara

möjliga att vidtaga för kraftanläggningarnas skyddande mot skada genom

anfall från luften och andra krigshandlingar. Till nämnda redogörelse —

vilken torde få såsom bilaga (Bilaga C) fogas till''statsrådsprotokollet i detta

ärende — anhåller jag få hänvisa.

lJeliovet av nya bestämmelser.

Den förberedande utredningen.

I fråga om behovet av nya författningsbestämmelser rörande skyldighet

att vidtaga skyddsåtgärder vid kraftanläggningar framhöll ställföreträdande

chefen för försvarsstaben i sin inledningsvis omnämnda skrivelse den 9

juli 1941, bland annat:

Kraftförsörjningens säkerställande under krigsförhållanden vore numera

av mycket stor betydelse på grund av den stora användning den elektriska

kraften erhållit på olika för försvaret och folkförsörjningen viktiga områden.

En central driftledning hade kommit till stånd för att vid krig säkerställa

driften, och ett målmedvetet arbete påginge för att sammanknyta de olika

distributionsområdena och standardisera materielen. Dessutom nedlades ett

omfattande arbete på att skydda anläggningarna bland annat genom ordnan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

n

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

de av skyddsbevakning, luftvärn och luftskydd. I fråga om luftskyddet hade

eifarenheterna visat, att detta skulle ur såväl ekonomisk som praktisk synpunkt

kunna ordnas på ett ändamålsenligt sätt, örn vederbörlig hänsyn därtill

toges vid stationers och ledningars byggande. Så vore för närvarande

icke fallet beträffande huvuddelen av de i enskild ägo varande anläggningarna.

Beträffande vissa statliga anläggningar samt kraftledningar hade bestämmelser

utfärdats rörande skyldighet att taga hänsyn till krav ur försvarssynpunkt.

Med hänsyn till det anförda syntes bestämmelserna emellertid böra

kompletteras sa, att enskilda kraftverksägare ålades skyldighet att vid nyanläggningar

taga hänsyn till de militära krav, främst i avseende på luftskyddet,

som kunde komma att uppställas.

I sitt yttrande över förenämnda skrivelse erinrade kommerskollegium, att

koncessionsplikt enligt 1902 års lag örn elektriska anläggningar icke förelåge

annat än beträffande starkströmsledningar. Bortsett från den särskilda prövningen

av ledningssträckning i närheten av flygfält innehölle nämnda lag

inga uttryckliga bestämmelser örn koncessionsansökningarnas prövning ur militär

synpunkt. Lagtexten gåve dock Kungl. Majit möjlighet att i samband

med koncessionsgivningen lämna föreskrifter även örn särskilda åtgärder i

lörsvarets intresse. Däremot måste det beträffande transformatorstationerna

och i än högie grad beträffande kraftstationerna anses tveksamt, huruvida

sådana föreskrifter kunde lämnas koncessionsvägen. I fråga örn transformatorstationer,

som vore avsedda att tillkomma i samband med utförandet av

koncessionspliktig ledning, ansage kollegiet för sin del denna utväg dock ej

belt utesluten. Understundom förekomme det emellertid, att transformatoranläggningar

utbyggdes i befintlig ledning, för vilken koncession redan beviljats,

och alltså utan samband med koncessionsfråga. Beträffande valtenkraftstationer

gällde, att tillstånd till anläggande av sådan station samt villkoren

för dess utförande och nyttjande meddelades av vattendomstol jämlikt

vattenlagen. Ej heller denna lag innehölle några direkta stadgande!! till

stöd för föreskrifter av militär natur, men det förefölle kollegiet sannolikt,

att vattendomstol skulle kunna meddela även sådana föreskrifter. Enligt kollegiets

uppfattning skulle det sålunda vara möjligt att redan på basis av nu

gällande bestämmelser kunna i viss omfattning tillgodose försvarsintresset.

En mera tillfredsställande lösning krävde emellertid en komplettering av gällande

lagbestämmelser.

f attenfallsslgrelsen anförde i sitt yttrande, att det otvivelaktigt måste betraktas

som ett riksintresse att vid kraftanläggningarnas utförande sådana

åtgärder vidtoges, som kunde göra anläggningarna mindre utsatta och mindre

känsliga för skadegörelse under krigsförhållanden. Styrelsen uttalade vidare,

bland annat:

Nuvarande bestämmelser i fråga om kraftstationers utförande avse endast

Si^ij a ^n^^gningar. Med hänsyn till den stora omfattningen av den enskilda

och kommunala kraftdistributionen är det av vikt, att motsvarande bestämmelser

komma att reglera även de icke statliga kraftstationernas uffo
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

15

rande och omfatta bestämmelser jämväl för överföringsanläggningar. Ur enhetlighetssynpunkt

samt med hänsyn till att de år 1919 för de statliga anläggningarna

utfärdade bestämmelserna numera torde vara i behov av en revision,

synes det lämpligt, att gemensamma riktlinjer på området utfärdas.

Därigenom beredes möjlighet för företag, som avse alt utföra kraftanläggningar,

att bedöma de allmänna fordringar på området, som kunna komma

att uppställas.

Styrelsen meddelade vidare, att från de icke statliga, till den centrala driftledningen

anslutna kraftföretagens sida visats full förståelse för nödvändigheten

av och beredvillighet att medverka till åstadkommande av nödvändiga

försvarsåtgärder vid deras anläggningar. Med anledning därav ifrågasattes,

örn icke en skriftlig försäkran från de ledande kraftföretagen örn deras medverkan

i förevarande avseenden tills vidare vore tillfyllest.

Luftskgddsinspektionen förklarade i sitt yttrande till chefen för försvarsstaben,

att den ej hade något att erinra mot det inom försvarsstaben framkomna

förslaget och att inspektionen ville understryka den ekonomiska betydelsen

av att mera omfattande luftskyddsåtgärder avseende planering, skyddsrum,

maskinskydd, maskering och dylikt komme till utförande redan i samband

med anläggningarnas utförande.

Svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen

framhöllo i gemensamt yttrande, att det vore ett riksintresse, att viktigare

kraftanläggningar planerades och utfördes under skäligt beaktande av riskerna

för krigsförstörelse. Ur denna synpunkt kunde inga vägande invändningar

göras mot att upprättade förslag till nya och betydelsefulla vattenkraftverk,

kraftledningar, transformator- och mottagningsstationer, tillhörande kommunala

och enskilda kraftföretag, bleve granskade ur försvarssynpunkt. Föreningarna

förutsatte, att kraftföretagen som regel komme att självmant ingiva

sina byggnadsförslag och tillmötesgå de önskemål, som kunde komma

att framställas av chefen för försvarsstaben. Ur denna synpunkt skulle det

kunna vara tillfyllest med en bindande försäkran från de ledande kraftföretagen,

vilka med största sannolikhet kunde förväntas bliva de enda, som

komme att beröras av den ifrågasatta granskningen. Därest emellertid ett

allmängiltigt granskningsförfarande ansåges nödvändigt, måste regler fixeras

örn skyldighet att inlämna förslag till granskning samt om avgörande instans

för de fall, då byggherren icke åtnöjde sig med chefens för försvarsstaben

anordningar.

1 sin framställning med begäran örn utredning rörande erforderliga författningsbestämmelser

framhöll överbefälhavaren, att under den förberedande

utredningen betydelsen av att kraftanläggningar erhölle betryggande

skydd blivit samstämmigt vitsordat. Det av vattenfallsstyrelsen och de två

kraftverksföreningarna ifrågasatta sättet för ernående av sådant .skydd —

en skriftlig försäkran från kraftföretagens sida att vid planering av nyanläggningar

upptaga underhandlingar med vederbörliga myndigheter örn

lämpliga skyddsåtgärder — kunde ur riksförsvarets synpunkt icke anses

betryggande. Under rådande förhållanden vidloges visserligen åtgärder för

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

försvarsändamål i avsevärd omfattning på alla områden, men då förevarande

åtgärder vore av bestående art och måste ses på lång sikt, borde för framtiden

gällande, allmängiltiga föreskrifter utarbetas. Sådana bestämmelser

skulle dessutom bidraga till en eftersträvansvärd enhetlighet vid åtgärdernas

genomförande.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att gällande bestämmelser örn luftskydd

för industriella anläggningar, till vilka jämväl kraftverken hörde, toge sikte

på anordnandet av skyddsrum för personalen och brandskydd samt åtgärder

med avseende å driften. Några lagbestämmelser, vilka tryggade en ur

luftskyddssynpunkt lämplig planering av kraftanläggningar, funnes icke.

De stadganden, som gällde brandskyddet, avsåge att reglera, hur det skulle

förfaras i fråga om anordnandet av brandbottnar och dylikt, när byggnader

av visst planerat utseende skulle utföras. De gåve knappast myndigheterna

befogenhet att meddela anvisningar, hur anläggningen i fråga lämpligen

skulle utspridas eller infogas i terrängen, för att den skulle bliva så litet

sårbar som möjligt. Bestämmelser om åläggande att utföra sådana viktiga

anläggningar som vattenregleringsdammar på ett ur luftskyddssynpunkt såvitt

möjligt betryggande sätt saknades helt.

Sådana egenartade anläggningar som elektriska starkströmsledningar,

transformatorstationer och kopplingsstationer vore — hava de sakkunniga

vidare yttrat — överhuvud taget icke särskilt uppmärksammade i luftskyddslagstiftningen.

Den möjlighet, som funnes att i samband med koncession

enligt 1902 års lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

stadga villkor för rätten att bruka den lconcessionerade ledningen

vore högst bristfällig, helst som den icke kunde tillämpas på redan befintliga

anläggningar.

En brist i gällande lagstiftning ansåge de sakkunniga även vara, att den

huvudsakligen avsåge skydd mot anfall direkt från luften och icke innehölle

några särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder mot skadegörelse,

som utövades t. ex. av fallskärmstrupper eller genom sabotage.

De sakkunniga hava vidare yttrat:

Ehuru lagstiftningen är bristfällig, ha genom frivillig medverkan betydelsefulla

skyddsåtgärder utförts även vid kommunala och enskilda anläggningar.

Det har med hänsyn till den beredvillighet som i detta hänseende

visats blivit ifrågasatt, huruvida icke ett fortsatt samarbete på frivillighetens

väg kunde vara tillfyllest. Då kraftproduktionen utgör en synnerligen viktig

nyckelindustri, är det emellertid befogat, alt hithörande problem bliva

så rationellt som möjligt lösta i lagstiftningen, tet kan ju icke med säkerhet

förutsättas, att det intresse och den villighet som finnes under nu rådande

förhållanden skall fortvara allt framgent. Och även om flertalet av

de berörda företagen Skulle komma att behålla sin nuvarande inställning,

är det givetvis önskvärt, att bestämmelser finnas som hindra att ett eller

annat företag underlåter att vidtaga skäliga åtgärder, som andra med större

eller mindre uppoffringar underkastat sig.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

17

Med hänsyn till det anförda hava de sakkunniga ansett erforderligt, att

lagbestämmelser utfärdades rörande skyldighet att vid utförande a v

kraftanläggningar av väsentlig betydelse för landets kraftförsörjning

vidtaga åtgärder till anläggningarnas skyddande mot anfall från luften

eller eljest mot skadegörelse genom krigsåtgärd eller sabotage.

De sakkunniga hava emellertid funnit, att de nya bestämmelserna borde

göras tillämpliga jämväl å redan befintliga kraftanläggningar.

Härom hava de sakkunniga anfört:

Under den förberedande diskussionen i ärendet har uppmärksamheten

främst varit riktad på nya företag och önskemålet att redan fran början

planera anläggningarna så att de bliva utförda på det ur skyddssynpunkt

bästa sättet, bet torde emellertid vara uppenbart, att den onskvarda enhetligheten

och överblicken icke kan vinnas utan att de nya bestämmelserna

— med de modifikationer som föranledas av förhållandena — tillampas

även på redan befintliga anläggningar. Luftskyddslagstiftningen i övrigt omfattar

såväl nyanläggningar som befintliga anläggningar och i princip galler,

att i båda fallen ägaren eller innehavaren skall vidtaga de åtgärder som skalisen

kunna fordras av honom, ehuru alla bestämmelser givetvis icke avse

bäggedera fallen. Detsamma gäller på andra analoga lagstiftmngsomraden

(bl a. inom vattenrätten). Tillbörlig hänsyn måste helt naturligt tågås till

de möjligheter som stå till buds vid befintliga anläggningar Åtskilliga åtgärder

kunna utan större kostnad vidtagas lika val vid befintliga anläggningar

som vid nya. . ,__

I detta sammanhang bör för övrigt uppmarksammas, att begreppet befintlig

anläggning är relativt; det kan hänföras till tiden för lagstiftningens

genomförande eller till tiden för väckandet av förslag om nya skyddsåtgärder

Att på ett sådant område som det förevarande binda sig vid den uppfattning

som var rådande vid den tidpunkt, då en anläggning kom till stand,

kan icke gärna komma ifråga. Det är nödvändigt, att föreskrifterna kunna

anpassas efter erfarenheterna och teknikens utveckling. Även ur företagarens

synpunkt skulle det vara ogynnsamt att tvinga den myndighet som

skall pröva frågan att från början bestämma allt vad som bor göras. Om

ändrade eller nya föreskrifter icke senare kunna meddelas, tvingas myndigheten

måhända att lämna föreskrifter i hänseenden, dar Hagan eljest kunnat

lämnas öppen.

Att frågan om skyddsåtgärder för den väsentliga delen av landets elektriska

kraftproduktionsapparat bleve enhetligt reglerad skulle enligt de

sakkunnigas uppfattning innefatta en obestridlig vinst.

I enlighet med vad de sakkunniga sålunda anfört hava de i sitt förenämnda

lagförslag upptagit bestämmelser örn skyldighet för ägare av såväl

nya som äldre kraftverk, regleringsdammar, elektriska ledningar samt

transformator- och kopplingsstationer av viss storleksordning att vidtaga

erforderliga åtgärder lill skydd mot anfall från luften och annan skadegörelse,

däri inbegripet förberedande åtgärder för avhjälpande av uppkommen

skada.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag har i huvudsak tillstyrkts

näts utan erinran i de avgivna yttrandena.

Bihang lill riksdagens protokoll 19A2. 1 sami. Nr 244.

eller läm
-

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Ställföreträdande chefen för försvarsstaben Ilar sålunda framhållit, att

forslaget syntes tillgodose de önskemål, som legat till grund för försvarsstabens

framställning om utredning i ärendet.

Statens trafikkommission bär anfört, att det ur de synpunkter kommissionen

hade att företräda måste framstå såsom en angelägenhet av största

vikt, att åtgärder vidtoges tor att göra ifrågavarande anläggningar mindre

utsatta och känsliga för skadegörelse under krigsförhållanden. Kommissionen

tillstyrkte därför, att åtgärder i åsyftad riktning företoges.

Överståthållarämbetet har yttrat, bland annat:

Såsom de sakkunniga påvisa, har frågan örn skyldighet att vidtaga åtgärder

tor skyddande utav starkströmsanläggningar mot anfall från luften

eder etjest mot skadegörelse genom krigsåtgärd hittills blivit endast ofullständigt

reglerad genom lagstiftning. Även örn omfattande skyddsåtgärcler

vidtagas pa frivillighetens väg, synes det dock vara nödvändigt, för att

kraftförsörjningen skall få den motståndskraft mot skadegörelse genom

krigsatgarder, som kan anses betingad med hänsyn till kraftförsörjningens

betydelse för krigsberedskapen, att bestämmelser införas, som förhindra att

eifolderliga skyddsåtgärder underlåtas i fråga örn viktigare anläggningar.

De av de sakkunniga föreslagna lagbestämmelserna synas, så långt ämbetet

kan bedöma, väl avvägda och ägnade att tillgodose nyss angivna syftemål.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förklarat sig anse, att någon

tvekan ej kunde råda om behovet av skyddsbestämmelser av föreslagen art

och att de sakkunniga på ett lyckligt sätt löst sin uppgift. I

I ett par yttranden har emellertid ifrågsatts lämpligheten av

att för närvarande och under det alt utredning påginge örn en

reformerad luftskyddslagstiftning utfärda särskilda bestämmelser

rörande kraftanläggningarnas luftskydd.

Luftskyddsinspektionen har sålunda anfört, bland annat:

I likhet med de sakkunniga anser inspektionen, att berättigade erinringar

kunna riktas mot gällande författningsbestämmelser örn vidtagande av åtgärder

till tryggande ur luftskyddssynpunkt av industriella anläggningar

och företag. Denna fråga lärer emellertid komma att upptagas till behandling

vid den revision av gällande luftskyddslagstiftning, som är under utfölande

av de av Kungl. Maj:t tillsatta 1941 års hemortsförsvarssakkunniga.

Med hänsyn till det sagda och då några egentliga svårigheter enligt

vad av utredningen framgar hittills icke mött för genomförande av erforderliga

luftskyddsatgärder med avseende å de företag och anläggningar,

varom här är fråga, får luftskyddsinspektionen föreslå, att förslaget överlämnas

till 1941 års hemortsförsvarssakkunniga för att tagas i övervägande

vid deras utredningsarbete.

1941 års hemortsförsvarssakkunniga hava yttrat:

I hemortsförsvarssakkunnigas uppdrag ingår bland annat att med beaktande

av vunna erfarenheter verkställa överarbetning av gällande luftskyddslagstiftning.

Arbetet härmed pågår för närvarande och beräknas

kunna^ slutföras i sadan tid, att statsmakterna hinna taga slutlig ställning

till frågan innevarande år. Bestämmelserna på hithörande område torde

komma att av de sakkunniga föreslås sammanfattade i en lag och en till
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

19

lämpningskungörelse. Denna lagstiftning måste självfallet givas ett sådant

innehåll, att vad angår såväl kraftverk som andra industriella anläggningar

kravet på skyddsåtgärder anpassas efter anläggningarnas större eller mindre

betydelse för försvaret och folkförsörjningen samt förutsättningar skapas

för att skyddssynpunkterna bliva i tillräcklig omfattning beaktade jämväl

beträffande nyanläggningar.

De spörsmål, som behandlats i föreliggande betänkande, böra under sådana

förhållanden enligt hemortsförsvarssakkunnigas mening lösas i samband

med berörda lagstiftningsarbete och icke, på sätt föreslagits, nu regleras

i särskild lag.

Även örn någon tidsutdräkt skulle förorsakas genom att förslaget ej nu

lades till grund för lagstiftning, ansåge hemortsförsvarssakkunniga, att

detta ej behövde ingiva betänkligheter, enär redan med stöd av gällande

författningsbestämmelser under rådande luftskyddstillstånd skyddsåtgärder

vid kommunala och enskilda kraftanläggningar torde kunna genomföras

i praktiskt taget samma omfattning, som den föreslagna lagen skulle bereda

möjlighet till. Hemortsförsvarssakkunniga hava i detta hänseende åberopat

innehållet i 4 § 1 mom. lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov. I

fråga örn nyanläggningar hava hemortsförsvarssakkunniga ansett sig kunna

utgå ifrån, att vattenfallsstyrelsen på grund av sin ställning på kraftförsörjningens

område erhölle kännedom örn att dylika anläggningar vore

under övervägande vid en sådan tidpunkt, att utredning om lämpliga anordningar

till förhindrande av skadeverkningar genom luftanfall kunde verkställas

redan i samband med planläggningsarbetet. Hemortsförsvarssakkunniga

hava slutligen erinrat örn att svårigheter hittills icke syntes hava mött

för luftskyddsmyndigheten att hos enskilda företagare vinna gehör för luftskyddssynpunkter,

ett förhållande som väl knappast kunde förväntas undergå

förändring i nuvarande läge.

Med hänsyn till den elektriska kraftens stora betydelse för såväl försvar

som folkförsörjning är det uppenbarligen av utomordentlig vikt, att de

för denna krafts produktion och överföring avsedda anläggningarna så

långt möjligt skyddas mot skadegörelse under krig. Såsom av utredningen

i ärendet framgår, kunna riskerna för sådan skadegörelse avsevärt minskas,

därest redan vid anläggningarnas planering och utförande vederbörlig

hänsyn tages till försvars- och luftskyddssynpunkter. Härtill kommer

att kostnaderna för åtskilliga skyddsåtgärder bliva lägre, örn åtgärderna

vidtagas redan i samband med anläggningarnas tillkomst, än örn de först

därefter utföras. Det är således icke endast för det allmänna utan även folden

enskilde företagaren av värde, att de krav, som ur skyddssynpunkt

kunna uppställas på en anläggning, bliva beaktade redan vid anläggningens

tillkomst.

För närvarande saknas emellerlid allmänna bestämmelser, som garantera

elt sådant hänsynstagande. Av utredningen i ärendet framgår visserligen,

all de slörre kraflverksföretagen hittills varit villiga alt i skälig utsträckning

frivilligt medverka lill all anläggningarna redan från början bliva

Departe

ments
ctiefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

ur skyddssynpunkt ändamålsenligt planerade och utförda. Även om anledning

saknas att antaga, att någon förändring härutinnan skulle inträda åtminstone

i nuvarande läge, torde det dock med hänsyn till kraftförsörjningens

utomordentliga betydelse för krigsberedskapen ej vara lämpligt att vidtagandet

av åtgärder, avsedda att stärka kraftindustriens motståndskraft mot

skadegörelse genom krigsåtgärder, göres beroende av frivilligt åtagande. Överbefälhavaren

har också i sin framställning i ärendet förklarat sig anse, att

en på frivillighetens grund baserad lösning av förevarande spörsmål icke kunde

anses betryggande ur riksförsvarets synpunkt. Såsom de sakkunniga framhållit,

synes det även vara önskvärt, att bestämmelser finnas, som hindra att

ett eller annat företag underlåter att vidtaga skäliga åtgärder, vilka andra

med större eller mindre uppoffringar underkastat sig.

Då utredning för närvarande pågår rörande omarbetning av luftskyddslagstiftningen

i dess helhet, kan det emellertid, såsom framhållits i luftskyddsinspektionens

och 1941 års hemortsförsvarssakkunnigas yttranden i

ärendet, ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att redan nu utfärda särskilda

föreskrifter rörande skyddsåtgärder för kraftanläggningarna. Nyssnämnda

utredning lärer dock ej bliva fullbordad inom sådan tid, att den reviderade

luftskyddslagstiftningen kan träda i kraft förrän under nästkommande år.

Med hänsyn härtill och då ett flertal ur kraftförsörjningssynpunkt viktiga

anläggningar för närvarande äro under planering eller utförande, synes det

ej vara tillrådligt att uppskjuta avgörandet av nu ifrågavarande lagstiftningsspörsmål.

De med kraftanläggningarnas skydd mot luftanfall och andra

krigshandlingar förbundna frågorna äro för övrigt i flera avseenden av den

speciella art, att en särlagstiftning rörande dem, såvitt nu kan bedömas, lärer

bliva erforderlig även efter den blivande revisionen av den allmänna luftskyddslagstiftningen.

De sakkunnigas uppdrag avsåg närmast att utreda frågan örn införande av

författningsbestämmelser rörande skyldighet att vid utförande av n y a kraftanläggningar

vidtaga erforderliga skyddsåtgärder. Under framhållande av att

gällande bestämmelser vore bristfälliga även i fråga om skyldighet att vidtaga

åtgärder till skydd för befintliga anläggningar och att det vore värdefullt

att enhetliga bestämmelser i nu ifrågavarande avseende erhölles för

såväl nya som äldre anläggningar, hava de sakkunniga emellertid föreslagit,

att de nya bestämmelserna skulle i lämplig utsträckning gälla även i fråga örn

befintliga anläggningar. Detta förslag, mot vilket någon erinran icke framställts,

anser jag mig böra biträda.

Med hänsyn till det anförda har jag på grundval av de sakkunnigas förslag

och med ledning av de däröver avgivna yttrandena låtit inom socialdepartementet

upprätta förslag till dels lag om särskilda skyddsåtgärder

för vissa kraftanläggningar, dels lag om ändrad lydelse av 11 § 5 mom. luftskyddslagen

den 11 juni 1937 (nr 504), dels lag angående ändrad lydelse av

24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) om skyldighet för ägare av anläggningar

och byggnader att anordna skyddsrum m. m., dels ock lag angående till
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

lägg till lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar.

Innan jag redogör för bestämmelserna i de sålunda upprättade lagförslagen

har jag för avsikt att till särskild behandling upptaga tre huvudfrågor,

nämligen dels frågan om vilka kraftanläggningar, som böra omfattas

av de nya bestämmelserna, dels frågan om organisationen av kiallanläggningarnas

luftskydd och dels frågan om kostnaderna för skyddsåtgärderna.

Lagstiftningens tillämpningsområde.

Den förberedande utredningen.

Ställföreträdande chefen för försvarsstaben framhöll i sin skrivelse den 9

juli 1941, att ett åläggande att vidtaga särskilda skyddsåtgärder borde

med hänsyn till de kostnader, som orsakades av kraven på luftskydds- och

andra försvarsåtgärder — begränsas att gälla de ur allmän kraftförsörjningssynpunkt

viktigaste anläggningarna, förslagsvis primärstationer med en

sammanlagd installerad effekt av minst 1,000 kilowatt samt sekundär- (överförings-)

stationer och ledningsnät med en spänning av minst 40 kilovolt.

Enligt en tabell, intagen i vattenfallsstyrelsens yttrande över nyssnämnda

skrivelse, utgjorde den 1 augusti 1941 antalet kraftstationer med en maskineffekt

av högst 2,000 kilowatt cirka 1,240, därav cirka 1,150 med en maskmeffekt

ej överstigande 1,000 kilowatt, och antalet större kraftstationer 104.

I anslutning till nämnda tabell anförde vattenfallsstyrelsen.

De små primärstationerna — under 1,000 kW — aro ju det ojamförliga

flertalet och deras betydelse som kraftleverantörer till för försvaret och fo k

försörjningen viktiga anläggningar av mindre betydelse. Samma torde kunna

sägas '' vara fallet beträffande vattenkraftstationer med upp till 2,000 kW

maskineffekt. Då sådana företag dessutom i regel icke torde kunna bara den

fördyring av anläggningarna, som ett hänsynstagande till forsvarssynpunktei

i mångå fall måste medföra, synas de icke böra omfattas av bestämmelserna

i derus helhet.

En annan faktor, som i detta sammanhang är av intresse är antalet nyanläggningar

över 1.000 kW under de senare åren. En uppgift a detta antal

kan tjäna som grundval för bedömande dels av behovet utav granskning av

planerna för anläggningarna dels ock av den arbetsbörda, som kan komma

att åvila dem, åt vilka granskningen uppdrages.

Under de senare 10 åren lia tillhopa 45 eller i medeltal 4.j ny- eller ombyggnader

av primärstationer med mer än 1,000 kW maskineffekt per år

kommit till utförande. Sättes gränsen vid en maskineffekt av 2,000 kW Idiva

motsvarande siffror 33 och 3.3 Av dessa arbeten aro ej mindre an 27 resp. 2.1

eller i medeltal per år 2.7 resp. 2.2 nybyggnader. Siffrorna synas visa, att

antalet anläggningar motiverar sagda granskning pa samma gang som denna

icke kan förmodas bliva alltför betungande.

I fråga örn den föreslagna minimispänningen av 40 kilovolt för kraftledningar

hade vattenfallsstyrelsen intet att erinra. Beträffande transformator
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition i}r 244.

stationer ansåge styrelsen, att det borde fordras — förutom att de läge vid

ledningsnät med nyssnämnda spänning — att de planerats eller inom de närmaste

5—10 åren vore avsedda att utbyggas för en effekt av minst 2,000 kilovoltampére.

Svenska kraftverks föreningen och svenska elektricitetsvcrksf öreningen föreslogo,

att gränsen borde fixeras, i fråga om vattenkraftstationer, till en

effekt ''vid medelvatten av 3,000 kilowatt och, i fråga örn transformator- och

mottagningsstationer, lill en effekt av 3,000 kilovoltampére. Mot den föreslagna

gränsdragningen för kraftledningar hade föreningarna intet att erinra.

De sakkunniga.

Rörande frågan å vilka kraftverk de nya bestämmelserna böra tilllämpas

hava de sakkunniga anfört:

I detta hänseende torde böra tjäna till ledning den organisation, som för

närvarande fungerar för att samordna den mera betydelsefulla kraftproduklonen

i landet (den centrala driftledningen) och som omfattar mer än nio

londelar därav Alla de företag, som ingå under denna ledning, samverka i

större eller mindre grad. Örn ett företag ingår i organisationen, kan detta sägas

utgöra ett bevis på att företaget är av betydelse ur det helas synpunkt,

thuru storleken varierar något inom olika delar av riket, kan det sägas, att

de i organisationen ingående företagens kraftverk i allmänhet äro utförda

mj .en ^uibineffekt av åtminstone 2,000 kilowatt. Denna gräns, som förordats

av vattenfallsstyrelsen, torde därför vara lämplig. Med kraftverk åsyftas

kraftstation jämte dammbyggnad och i anslutning därtill utförda anläggningar.

Jämväl ångkraftverk av angiven storlek böra omfattas av lagstiftningen.

a

I fråga örn bestämmelsernas tillämplighet å regleringsdammar hava

de sakkunniga anfört, bland annat:

aafar självständiga dammbyggnader för vattenreglering, vilka icke

ansluta till kraftstation, är det tydligen synnerligen angeläget, att åtminstone

s orre anläggningar skyddas. Förstörelse av en viktig regleringsdamm kan ej

blott medföra betydande förödelse nedströms i vattendraget utan även vålla

stort avbrack i genomförandet av planerna för landets kraftförsörjning. Någon

tunt rationell och samtidigt i tillämpningen klar och tydlig mätare på en

reglenngsanlaggnings betydelse torde icke stå att finna. Ett sätt att bestämma

storleksordningen pa de anläggningar som böra räknas hit vore att kräva

dels att anläggningen är belägen uppströms ett sådant kraftverk som förut

nämnts dels ock att anläggningen är av väsentlig betydelse för dylikt kraftverk.

För tillämpningen torde det emellertid vara enklare att rätta sig enbart

etter vattenmagasinets volym. Gränsen torde kunna bestämmas till 100 miljoner

kubikmeter.

Beträffande kraftledningar hava de sakkunniga — i överensstämmelse

med vad som tidigare i ärendet förordats — ansett, alt sådana ledningar,

som vöre avsedda för en spänning av minst 40 kilovolt mellan två ledare,

skulle hänföras till dem, som borde vara underkastade särskilda bestämmelser

ur skyddssynpunkt.

Även transformator- och k o p p 1 i n g s s t a t i o n e r vore, hava de

sakkunniga framhållit, av den betydelse, att de i viss utsträckning borde örn
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

23

fattas av den nya lagstiftningen. Dit borde räknas transformator- och kopplingsstationer

avsedda för en spänning av minst 40 kilovolt och en genomgångseffekt

av minst 2,000 kilovoltampere.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag rörande bestämmelsernas tillämplighet å kraftverk

samt transformator- och kopplingsstationer har föra

niett följande uttalande av svenska vattenkraft föreningen och svenska

elektricitetsverks föreningen:

Föreningarna hemställa, att gränserna beträffande elektriska kraftstationer

samt transformator- och kopplingsstationer med spänning av minst 40 kilovolt

fastställas i huvudsaklig överensstämmelse med de värden, som angåvos

i föreningarnas tidigare yttrande i ärendet till försvarsstaben. För att få en

gemensam gräns för elektriska vatten- och värmekraftstationer föreslås emeltid,

att vattenkraftsstationernas effekt icke som då föreslogs räknas vid medelvatten.

Gränssiffran för valten- och värmekraftstationer synes även med

fördel böra omräknas och ersättas med den för vattenkraftverk med 3,000

kilowatt medelvatteneffekt och ångkraftverk med 3,000 kilowatt turbineffekt

i stort sett ekvivalenta siffran 4,000 kilovoltampere generatoreffekt, då detta

senare begrepp är lättare att objektivt fastställa än det i många fall mera

tänjbara begreppet turbineffekt. Därest föreningarnas önskemål, att även de

elektriska kraftstationernas effekt räknas som generatoreffekt i kilovoltampére,

ej skulle kunna tillmötesgås, föreslås i förtydligande syfte att ordet

turbineffekt ändras till primärmotoreffekt för att även inrymma dieselkraftverken.

Länsstyrelsen i Värmlands län har åberopat ett av överingenjören hos Uddeholms

aktiebolag Filip Fredén avgivet yttrande, i vilket beträffande bestämmelsernas

tillämplighet å transformator- och kopplingsstationer andres,

att den föreslagna undre gränsen 2,000 kilovoltampere förefölle väl låg;

nämnda gräns borde höjas till åtminstone 3,000 kilovoltampere, vilken gräns

bättre korresponderade med den föreslagna minimigränsen för kraftverk.

Kommerskollegium har ansett, att bestämmelserna holde göras tillämpliga

å jämväl omformarestationer av samma storlek som den, vilken föreslagits

för transformator- och kopplingsstationer.

Järnvägsstyrelsen har påpekat, alt av de till järnvägsdriften hörande elektriska

anläggningarna allenast Malmbanans transformatorstationer och 80 kilovolts

överföringsledningar komrne att falla under den föreslagna lagstiftningen.

Då övriga för den elektriska tågdriften avsedda anläggningar ej berördes

av lagstiftningen, syntes det lämpligt att även nyssnämnda transformatorstationer

och överföringsledningar undantoges.

Beträffande bestämmelsernas tillämplighet å regleringsdam mar

har Överståthållarämbetet anfört:

I fråga örn anläggningar för tillgodogörande av vattenkraft genom vattenreglering

har till lagstiftningens giltighetsområde hänförts vattenmagasin,

som äro avsedda att rymma minst 100 miljoner kubikmeter. Vid denna gränsdragning

har man, enligt vad de sakkunnigas utredning giver vid handen,

tagit hänsyn till dels vattenmagasinens betydelse ur kraftförsörjningssynpunkt,

dels den fara för skadegörelse å nedströms liggande områden, som en

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Departe
ments
chefen.

sprängning av regleringsdammarna skulle medföra. Enligt ämbetets förmenande

kan emellertid icke vattenmagasinets rymd vara helt normgivande vid

denna gränsdragning. När det gäller att bedöma faran för nedanför liggande

trakter, äro i främsta rummet dessa trakters geografiska struktur samt uppdämningens

höjd av vikt. Och vad angår vattenmagasinets betydelse ur kraftförsörjningssynpunkt

synes även frågan örn vad kraften användes till kunna

spela en viss roll. Vid en mindre regleringsanläggning, som erfordras för att

förse en del krigsviktiga industrier med elektrisk kraft, lärer sålunda vidtagandet

av skyddsåtgärder kunna vara mera påkallat än vid en större regleringsanläggning,

av vilken krigsberedskapen icke är i lika hög grad beroende.

Med hänsyn till det nu anförda vill ämbetet förorda en mindre schematisk

norm för bestämmande av lagstiftningens giltighet å regleringsanläggningar.

I det av länsstyrelsen i Värmlands län åberopade, av överingenjören Fredén

avgivna yttrandet anföres rörande gränsdragningen i fråga om regleringsdammar:
Vattenmagasinets

volym har givetvis betydelse med hänsyn till de skador

ett dammbrott kan åstadkomma genom översvämning av nedanför liggande

flodfåra. Denna bestämningsgrund synes emellertid vara mindre lämplig, enär

ett vattenmagasins betydelse entydigare kommer till uttryck, örn magasinets

energivolym angives. Om ett magasin på exempelvis 100 mill. kbm utnyttjas

i en kraftstation med 10 m fallhöjd eller i en serie av kraftstationer med sammanlagt

200 m fallhöjd, blir ju magasinets betydelse väsentligt olika. Som

bedömningsgrund för regleringsdammar anser jag därför att den bakom dammen

liggande vattenvolymens utnyttjbarhet mätt i mill. kWh bör vara utslagsgivande.

Uppenbarligen böra endast sådana anläggningar, som äro av väsentlig betydelse

för rikets kraftförsörjning, underkastas den nya lagstiftningen. Visserligen

är icke enbart storleken av en anläggning avgörande för densammas

betydelse för kraftförsörjningen, men då det för underlättande av bestämmelsernas

tillämpning måste anses vara värdefullt, alt deras tillämpningsområde

blir så entydigt som möjligt angivet, och detta bäst torde kunna ske

genom att —- såsom de sakkunniga föreslagit — angiva anläggningarnas storlek,

anser jag mig böra förorda en gränsdragning efter denna princip. En

större anläggning lärer väl ock såsom regel vara värdefullare för landet än

en mindre.

Vad kraftverken beträffar föreslog ställföreträdande chefen för försvarsstaben

i den skrivelse, som ligger till grund för den senare verkställda utredningen

i ärendet, att sådana verk skulle medtagas, vilkas sammanlagda turbineffekt

utgjorde minst 1,000 kilowatt. Vattenfallsstyrelsen föreslog emellertid

i sitt yttrande över skrivelsen, att gränsen skulle höjas till 2,000 kilowatt.

Styrelsen framhöll därvid, att kraftverk med en lägre effekt än 2,000 kilowatt

i allmänhet hade mindre betydelse såsom kraftleverantörer till för försvaret

och folkförsörjningen viktiga anläggningar ävensom att sådana kraftverk

i allmänhet ej kunde bära den fördyring, som ett hänsynstagande till försvarssynpunkter

i många fall skulle medföra. Svenska vattenkraftföreningen

och svenska elektricitetsverksföreningen föreslogo för sin del att gränsen

borde sättas vid en turbineffekt av 3,000 kilowatt. De sakkunniga hava för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kunni. Maj:ts proposition nr 244.

ordat den av vattenfallsstyrelsen föreslagna gränsdragningen. Invändning

häremot har framställts endast av nyssnämnda två föreningar, som vidhållit

sin tidigare ståndpunkt, därvid dock föreslagits, att gränssiffran skulle

angivas icke i turbineffekt utan i generatoreffekt, enär sistnämnda begrepp

vore lättare att objektivt fastställa än det i många fall mera tänjbara begreppet

turbineffekt. Då siffran 3,000 kilowatt turbineffekt i stort sett vore ekvivalent

med siffran 4,000 kilovoltampere generatoreffekt, hava föreningarna

hemställt, att bestämmelserna måtte göras tillämpliga allenast å kraftverk

med minst nämnda generatoreffekt. För egen del anser jag skäl ej föreligga

att frångå de sakkunnigas av övriga remissmyndigheter i denna del tillstyrkta

förslag i vidare mån än att grän,ssiffran lämpligen torde böra angivas i generatoreffekt

i stället för i turbineffekt. Jag förordar alltså, att bestämmelserna

göras tillämpliga å kraftverk, avsedda för en generatoreffekt av minst

2,500 kilovoltampere, vilken siffra närmast kan anses motsvara en turbineffekt

av 2,000 kilowatt.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag torde i fråga örn regleringsdammar

vattenmagasinets volym böra vara avgörande för bestämmelsernas

tillämplighet och gränsen lämpligen kunna sättas vid 100 miljoner

kubikmeter.

Beträffande elektriska ledningar föreligger enighet örn att sådana ledningar

böra omfattas av lagen, vilka äro avsedda för spänning av minst 40 kilovolt

mellan två ledare.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle bestämmelserna vidare tillämpas a

transformator- och kopplingsstationer, vilka äro avsedda för spänning av

minst 40 kilovolt och en genomgångseffekt av minst 2,000 kilovoltampere.

Sistnämnda siffra torde böra höjas till 2,500, därest såsom jag förordat gränsen

i fråga om kraftverk bestämmes till en generatoreffekt av 2,500 kilovolt
ampére.

Då enligt vad jag inhämtat praktiskt taget samtliga omformarestationer

av den storleksordning, som skulle motivera, att de underkastades de nya

bestämmelserna, tillhöra statens järnvägar, torde det ej vara erforderligt att,

såsom kommerskollegium föreslagit, utsträcka bestämmelsernas tillämplighet

till dylika anläggningar. Å andra sidan lärer skäl ej föreligga att, såsom

järnvägsstyrelsen ifrågasatt, från tillämpligheten undantaga vissa statens

järnvägar tillhöriga transformatorstationer och ledningar. Anledningen till

att styrelsen ifrågasatt ett sådant undantag torde hava varit, att styrelsen

utgått ifrån, att dessa anläggningar eljest skulle komma att lyda under annan

luftskyddsmyndighet än styrelsen. Så behöver emellertid, enligt vad jag

senare återkommer till, ej bliva fallet.

Organisationen.

Den förberedande utredningen.

Enligt ställföreträdande chefens för försvarsstaben skrivelse den 9 juli 1941

borde, innan nya kraftanläggningar påbörjades, ritningar och planer lör

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

granskning beträffande anläggningarnas ändamålsenlighet ur försvarssynpunkt

insändas till chefen för försvarsstaben. De erinringar och förslag, som

därvid kunde komma att framställas, skulle i möjligaste mån efterkommas,

innan koncession för anläggningarnas utnyttjande beviljades.

Vattenfallsstyrelsen framhöll med anledning härav, att det vöre av vikt att

ett tillvägagångssätt användes, som icke vållade försening vid utbyggandet av

kraftstationer. Efterfrågan på ny kraft kunde ofta uppkomma mycket snabbt,

varföi projektering, beslut och byggnad måste gå i snabbt tempo. Därtill

bomme att många problem av byggnadsteknisk, ekonomisk och försvarsteknisk

art uppkomme först under byggnadstiden, varför försvarsåtgärderna

icke nied säkerhet kunde föreslås redan från början.

Enligt styrelsens mening borde till försvarsstabens förfogande stå en permanent

kommission för att deltaga i överläggningar mellan företagaren och

försvarsstaben. Rörande denna kommission anförde styrelsen:

Inom kommissionen skulle vara representerad sakkunskap på det teknisktekonomiska

kraftförsörjningsområdet samt på luftskyddsområdet. Vid överläggningarna

skulle klarläggas bland annat den ekonomiska ram, inom vilke1*

företagaren ansåg sig kunna åstadkomma försvarsanordningar, samt

tastslas, varuti dessa huvudsakligen borde bestå. Om enighet härutinnan icke

ernåddes, kunde frågan för avgörande hänskjutas till skiljeman, exempelvis

den vattenrättsdomare, under vilkens prövning stationens utförande föll.

företagaren kunde sedan efterhand underställa försvarsstaben vederbörliga

ritningar för godkännande. Det synes vara av stor fördel om genom en dvlik

tast kommission kunde skapas en viss garanti för en samlad erfarenhet på

området och en konsekvent handläggning av dessa ärenden.

Beträffande ledningsbyggande framhöll styrelsen, att därför i allmänhet

krävdes koncession och att försvarsstaben redan tillförsäkrat sig viss granskning

beträffande utförandet. I fråga om granskningen av planer för anläggning

av sekundärstationer kunde möjligen ett liknande förfarande, som av

styrelsen angivits för kraftstationer, tillämpas eller ock kontrollen ordnas

genom kommerskollegium såsom för ledningar. Samråd i fråga om statliga

anläggningars utförande syntes lämpligen kunna äga rum på det sätt som nu

praktiserades.

Svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen anförde

rörande det ifrågasatta granskningsförfarandet bland annat:

Chefens ,^?r försvarsstaben skrivelse innehåller icke några anvisningar om

5*U1 1^ra^asa^a granskningen skall ordnas. Föreningarna äro ej heller

beredda att lämna något genomarbetat förslag i detta avseende men ha ansett

etet lämpligt att, utan slutligt ståndpunktstagande, i det följande skissera ett

förfarande och i samband därmed beröra några synpunkter, som enligt föreningarnas

uppfattning böra beaktas.

Man torde kunna förutsätta, att flertalet byggherrar på tidigast möjliga stadium

av projekteringsarbetet för en kraftanläggning av det ena eller andra

s .Me.: komma att söka kontakt med försvarsstaben för att få taga del av de

militära krav, som kunna komma att ställas på anläggningen. Föreningarna

utgå harvid fran alt vederbörande byggherre under ärendets handläggning

och innan chefen for försvarsstaben fattar beslut i ärendet utan besvärande

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

27

omgång får framlägga sin uppfattning och göra de kompletterande förslag,

som kunna befinnas lämpliga. En förutsättning härför är, att chefen för försvarsstaben

för detta ändamål kan avdela sakkunnig personal, som kan beredas

tillfälle att kontinuerligt följa utvecklingen.

Tidsmomentet i granskningsförfarandet är härvidlag av stor betydelse. För

ett stort kraftföretag, som i huvudsak avsätter sin kraft för tillgodoseendet av

behovet inom ett stort område, är kraftbehovets stegring betydligt lättare att

förhandsbedöma än för ett företag med mera begränsad utsträckning av

distributionsområdet, inom vilket ett enda nytillkommande kraftbehov kan

bliva av väsentlig storleksordning i förhållande till det tidigare totalbehovet.

Även ett företag, som säljer tillskottskraft till andra kraftföretag med

egen råkraftförsörjning och med möjligheter att tillgodose det ökade kraftbehovet

från olika håll, kan plötsligt ställas inför nödvändigheten att snabbt

igångsätta en nybyggnad. Många av de militära krav, som kunna ställas på

en anläggning, äro av den art, att arbetet kan påbörjas utan att detaljerna i

detta avseende äro ordnade. Skall emellertid granskningen även avse exempelvis

anläggningens inkl. ställverkets inpassande i terrängen, vattenvägarnas

utformning, stationens placering ovan eller under jord, bombskyddstak,

generatorernas placering ovan eller under övre vattenytan o. d., kan

arbetet redan från början vara beroende av hur stationen skall se ut i färdigt

skick. En utdragen prövning kan i dylikt fall betyda ett avsevärt försenande

av anläggningens igångsättning. Ett granskningsförfarande bör därför förknippas

med bestämmelse om att den granskande inom viss tidsfrist, förslagsvis

två veckor, bör lämna ett förliandsbasked, och att slutligt besked bör lämnas

inom förslagsvis en månad efter det byggherren inlämnat ett definitivt

förslag.

Chefen för försvarsstaben förutsätter, att gjorda erinringar och förslag skola

i möjligaste mån efterkommas, innan koncession för anläggningarnas utnyttjande

beviljas.

Enligt föreningarnas uppfattning är det emellertid i hög grad önskvärt, att

nu förefintliga instansvägar i görligaste mån följas. Avsikten med tillkomsten

av vattenlagen var bl. a., att avgörandet rörande tillkomsten av ett vattenkraftverk,

som tidigare legat på flera händer och föranlett utdragen rättslig

behandling, skulle kunna förenklas och påskyndas. Förslag till nya vattenkraftverk

granskas nu och godkännas av vederbörande vattendomstol. Vattendomstolen

synes även beträffande försvarsåtgärderna vara lämplig instans,

i de fall att byggherren icke åtnöjer sig med chefens för försvarsstaben

förslag och erinringar. Härvid skulle vattendomstolen, efter att ha hört luftsky

ddsinspektionen, äga att ålägga byggherren att utföra av chefen för försvarsstaben

yrkade åtgärder intill en gräns, som kan betraktas som rimlig

med hänsyn till anläggningens storlek och räntabilitet, varvid den övre gränsen

för merkostnaderna borde fixeras till en viss del av totala anläggningskostnaden,

förslagsvis en trettiondel. Vattendomstolen skulle därvid endast

äga att taga ställning till det ekonomiska avgörandet örn en viss åtgärd skall

vidtagas eller icke. I senare fallet bitr, innan domen fällen, chefen för försvarsstaben

beredas tillfälle att modifiera tidigare förslag.

För valtenkraftstationer skulle gängen av förfarandet kunna bliva följande.

De för vattendomstolens nuvarande granskning utarbetade ritningarna

liro i väsentlig grad tillräckliga för det militära bedömandet men kunna i

vissa avseenden behöva kompletteras. Med stöd av inkomna ansökningshandlingar

avgör vattendomstolen, örn anmälningsplikt föreligger, varefter domstolen

insänder den generella ansökan jämte event, erforderlig komplette
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts proposition nr 244.

ring till chefen för försvarsstaben för yttrande. Alternativt kan ifrågasättas,

att chefen för försvarsstaben liksom kammaradvokatfiskalsämbetet

kallas till vattendomstolens sammanträde för att där, om han så anser erforderligt,

föra talan. I bägge fallen förutsättes, att talan föres inför lyckta

dörrar och att handlingar av militär natur hemligstämplas.

Beträffande de statliga vattenkraftverken, för vilka Kungl. Majit äger att

fatta beslut örn avvägningen mellan militära och kronans-byggherrens ekonomiska

intressen, och de kommunala och privata vattenkraftverk, beträffande

vilka chefens för försvarsstaben yttrande redan inhämtats och godtagits

av byggherren, synes förfarandet vid vattendomstolen kunna förenklas till en

anmälan från chefen för försvarsstaben, att förslaget godkännes.

För kraftledningar, vilka äro koncessionspliktiga, äger redan nu en granskning

rum från chefens för försvarsstaben sida. Avvägningen mellan de militära

och allmänt-ekonomiska kraven kommer, såsom förut angivits, i dylikt

fall att ligga på Kungl. Majit. Föreningarna förutsätta, att kommerskollegium,

som närmast har att granska förslagen, skall lia skyldighet att efter

att ha hört byggherren göra ett dylikt bedömande och att Kungl. Majit vid

frågans avgörande även fäster avseende vid de ekonomiska synpunkterna.

Transformator- och mottagningsstationer utgöra integrerande delar av kraftledningarna,

varigenom kommerskollegium får förutsättas få kännedom om

dylika stationer, varför motsvarande förfarande bör kunna komma till användning

i tillämpliga delar. Alternativt kan beträffande dessa senare anläggningar

ifrågasättas, att luftskyddsinspektionens yttrande inhämtas.

Föreningarna betonade vidare önskvärdheten av att de nuvarande allmänna

militära kraven på kraftutbyggandet sammanställdes och tillställdes kraftföretag

och konsulterande på kraftområdet samt att de erfarenheter, som

gjordes i den statliga försöksverksamheten på området, måtte göras bekanta

inom den trängre krets av fackmän, som i sin dagliga gärning hade anledning

att taga ställning till hithörande spörsmål.

överbefälhavaren framhöll i sin i ärendet gjorda framställning, att undersökning

borde ske rörande ett lämpligt rättsförfarande och lämplig instans

för granskning av arbetsplaner och ritningar, t. ex. en permanent kommission.

De sakkunniga.

Efter att hava erinrat örn att statens vattenfallsverk och ett antal enskilda

kraftverk för närvarande i luftskyddshänseende vöre undantagna från de

vanliga luftskyddsmyndigheternas —- länsstyrelsernas och luftskyddschefernas

— handläggning och att vattenfallsstyrelsen i stället fungerade såsom

luftskyddsmyndighet hava de sakkunniga rörande prövningen av frågor om

skyddsåtgärder för nu ifrågavarande kraftanläggningar anfört:

Rent principiellt vore det mest följdriktigt, att alla frågor om skyddsåtgärder

mot anfall från luften och annan skadegörelse prövades av luftskyddsmyndigheten,

vilken ju har ansvaret för att anläggningarna under krig kunna

fylla sin uppgift. Då kostnaderna för dylika skyddsåtgärder kunna uppgå

till betydande belopp, torde det dock vara mindre lämpligt, att vattenfallsstyrelsen

— som själv driver sådan industri varom här är fråga — skall bestämma,

vilka åtgärder i viss mån konkurrerande företag skola utföra. I allt

fall gäller detta större frågor. Bland annat för funktionsdugligheten hos den

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

på frivillig grund baserade centrala driftledningen är det önskvärt, att styrelsen

icke tvingas in i motsatsställning till de företag, med vilka styrelsen

samarbetar. Detta förhållande kan sägas vara ett skäl för att helt överflytta

vattenfallsstyrelsens befogenheter i luftskyddshänseende på ett annat organ.

En dylik rubbning av den nuvarande organisationen skulle emellertid verka

störande. Emot den antydda överflyttningen kan även anföras, att styrelsen

i särskild grad besitter den tekniska sakkunskap, som är nödvändig för att

bedöma kraftverkens luftskyddsfrågor, och att ett särskilt organ, även örn

det tillföres sådan sakkunskap, likväl kan komma att stå mer eller mindre

främmande för de tekniska och ekonomiska problem, vilka för det af färsdi ivande

verket äro ständigt aktuella.

Goda skäl tala sålunda för att vattenfallsstyrelsen alltjämt bor vara luttskyddsmyndighet.

Trots den principiella invändning, som enligt vad nyss

sagts kan riktas mot denna anordning, vilja de sakkunniga dessutom föreslå,

att styrelsens befogenheter utvidgas till att gälla alla de anläggningar, som de

sakkunniga ansett böra ingå under nu ifrågavarande lagstiftning. Det förefaller

nämligen önskvärt att i görlig mån hos en myndighet samla överblicken

av alla kraftanläggningar, som ansetts vara av den vikt, att de underkastats

lagstiftningen. Att dessa anläggningar fungera är ju en förutsättning för att

den centrala driftledningen skall kunna fylla sin uppgift under krig. Tydligen

kan det icke påräknas, att länsstyrelser och luftskyddschefer skola kunna

med någon större kraft ingripa mot mera betydande företag i frågor, för

vilkas bedömande tarvas en teknisk kompetens, som de icke själva förfoga

över.

De sakkunniga hava emellertid icke förbisett, att det av prakiska skäl kan

vara önskvärt att en viss anläggning står under tillsyn av den vanliga luftskyddsmyndigheten,

även örn anläggningen är av den storleksordning som

förut nämnts. En undersökning bör därför i varje särskilt fall äga rum, innan

vattenfallsstyrelsen utses till luftskyddsmyndighet.

Beträffande spörsmålet, vilken instans, som i viktigare frågor borde äga

avgörandet, hava de sakkunniga yttrat, bland annat:

Svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen ha

under detta ärendes förberedande behandling i sitt yttrande till chefen för

försvarsstaben förordat, att prövning av fråga örn skyddsåtgärder vid vattenkraftstationer

skall äga rum vid vattendomstol. Såsom skäl härför ha föreningarna

i främsta rummet framhållit, att det vöre i hög grad önskvärt att

nu förefintliga instansvägar i görligaste mån följas. Vattendomstolen skulle

enligt deras förslag, efter att lia hört luftskyddsinspektionen, äga att ålägga

byggherren att utföra av chefen för försvarsstaben yrkade åtgärder intill en

gräns, som kunde betraktas som rimlig med hänsyn till anläggningens storlek

och räntabilitet, varvid den övre gränsen för merkostnaden borde fixeras

till en viss del av totala anläggningskostnaden, förslagsvis en trettiondel.

Beträffande koncessionspliktiga kraftledningar ha föreningarna ansett, att

frågan örn vidtagande av åtgärder borde prövas i samband med koncessionsfrågan,

och att kommerskollegium, som närmast hade alt granska dylika

ärenden, skulle göra ett bedömande i frågan.

Denna lösning kan synas ligga nära till hands, önskemålet att ej skapa någon

ny instansordning är i och för sig synnerligen beaktansvärt, och det är

nödvändigt att tillse, att ej onödiga dröjsmål vållas. Vid närmare prövning

torde dock icke kunna bestridas, att lösningen är förenad med vissa olägenheter.

Föreningarnas förslag sammanhänger med att deras uppmärksamhet varit

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

ifirilvUic1 främst på nyanläggningar. Såsom förut nämnts kan emellertid lagstutrnngen

icke uteslutande hänföra sig därtill. Redan av denna grund medför

den väg, som anvisats av föreningarna, svårigheter, i det att frågan om

vidtagande av åtgärder, som ej föreskrivits i samband med en anläggnings

tillkomst, icke lämpligen kan prövas av vattendomstol.

En invändning av än större tyngd är, att vattendomstols prövning av vattenkraftanlaggnmgar

icke avser annat än att reglera förhållandena mellan

olika allmänna eller enskilda intressen i vattendraget, bortsett från att vattendomstolen

aven äger medgiva expropriationsrätt till annans mark m m

flarav foijer, att vattendomstolen icke har att taga ställning till frågan örn

lämpligaste sättet för utförandet av de delar av en anläggning, som ej äro

r-VSi6° 11 komma till utförande i vattendraget eller eljest inverka på vattentorhallandena

Det är sökandens ensak att, med iakttagande av eljest gällande

byggnadsforesknfter, utföra dessa på det sätt han finner bäst överensstämma

med egna intressen. Föreningarnas förslag innebär åter, att vattendomstolen

skall prova jankil de delar av anläggningen, med vilka domstolen nu ei har

att taga någon befattning. Detta skulle utgöra en principiell nyhet. Då vattendomstolens

uppgift ej lämpligen bör utsträckas till områden, som ligga iner

eller mindre fjärran från dess egentliga arbetsfält, lia de sakkunniga icke

a,nsf!.*; t1®. k°ra förorda, att vattendomstol blir prövningsinstans i fråga om

skyldigheten att utföra luftskyddsåtgärder och därmed jämställda anstalter

vid anläggningen.

öetta sammanhang kan anmärkas, att det helt naturligt är uteslutet att

luta vattendomstol pröva frågan om skyddsåtgärder vid ångkraftverk.

1 fråga örn ledningar och transformatorstationer utgå föreningarna från

att provning skulle kunna ske i samband nied beviljandet av koncession Härmed

vinnes emellertid helt naturligt icke någon kontroll över befintliga anläggningar.

Såsom kommerskollegium anfört är det vidare tvivel underkastat

huruvida den koncessionsprövning beträffande ledningar, som avses i 1902

ars lag, innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, kan an"

ses innefatta transformatorstationer, som äro avsedda att komma till utförande

i samband med ledning. Dessutom förekommer enligt vad kollegiet

anfort, att transformatoranläggningar utbyggas i befintlig ledning, för vilken

koncession redan beviljats. Någon fullgod lösning för dessa anläggningars del

kan av dessa skäl icke vinnas inom ramen för 1902 års lag.

En cnhethg sakkunnig och snabb prövning av föreliggande frågor bör

eftersträvas Det kunde måhända ifrågasättas att förlägga denna provning

hos luftskyddsinspektionen. Inspektionen såsom sådan torde emellertid icke

vara lampad för att omhändertaga en dylik uppgift, som fordrar ingående

förtrogenhet „ med kraftanläggningars utförande och ekonomi. Uppgiften

skiljer sig fran inspektionens övriga mera allmänt övervakande verksamhet

avei] P* det sattet, att den går ut på granskning av planläggningen av carie

särskild anläggning och vad som kan och bör göras till dess skydd. I ansluten

tanke’ som kommit till uttryck i vattenfallsstyrelsens och överbefälhavarens

skrivelser, nämligen örn inrättande av en permanent kommission

tor hithörande frågor, vilja de sakkunniga i stället föreslå, att

en central nämnd inrättas. En på lämpligt sätt sammansatt nämnd bör kunna

vinna överblick av det hela och verksamt bidraga till ändamålsenlighet

och konsekvens i atgarderna. Enligt de sakkunnigas mening bör nämnden

hesta av en lagfaren ordförande, t. ex. en vattenrättsdomare, en represenant

for försvarsstaben, en för vattenfallsstyrelsen, en för luftskvddsinspektionen

och en tor kommunala och enskilda företag. Örn nämnden — för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 244.

31

slagsvis benämnd skiljenämnden för kraftverkens luftskydd -— erhåller

en sådan sammansättning, kommer den att inom sig äga tillgång till för

vanliga fall behövlig sakkunskap, samtidigt som representanter för berörda

intressen få tillfälle att utan omgång framföra sina synpunkter mot varandra.

Vid behov böra särskilda experter kunna anlitas.

Då ifrågavarande anläggningar redan äro sammanknutna till ett samkörande

kraftverksnät, alla tjäna ett gemensamt syfte av största betydelse

för landet och frågan örn skyddsåtgärder särskilt med hänsyn till de ekonomiska

konsekvenserna fordrar en enhetlig och ingående bedömning, synes

det motiverat, att ett särskilt organ finnes för ändamålet. De sakkunniga

kunna erinra om att en särskild nämnd funnits böra inrättas för reglering

av kraftverkens kraftpriser.

Hittillsvarande erfarenhet talar för att en sådan nämnd som här föreslagits

icke alltför ofta behöver tagas i anspråk för att slita uppkomna tvister.

Det kan förväntas, att i regel anläggaren rättar sig efter anvisningar, som

givas vid samråd med försvarsstaben och luftskyddsmyndigheten, eller att

önskemålen från olika sidor redan vid en sådan förhandsgranskning sammanjämkas.

Eli fördel med nämndens inrättande bör vara, att den kan

rådfrågas efter hand och sålunda, samtidigt som den är dömande myndighet,

kan fungera såsom en sådan sakkunnig kommission som vattenfallsstyrelsen

och överbefälhavaren efterlyst. Beträffande ärendenas gång må i

övrigt framhållas, att försvarsstabens och luftskyddsmyndighetens synpunkter

kunna preliminärt under hand inhämtas på ett mycket tidigt stadium

i syfte att underlätta del fortsatta projekteringsarbetet. Särskilt är det

angeläget, att samråd äger rum med försvarsstaben. Då det är i anläggarens

eget intresse, att han i god tid erhåller kännedom örn de krav, som

av chefen för försvarsstaben ställas på anläggningen, har någon lagbestämmelse

om att han skall vända sig till staben icke ansetts erforderlig. Av blivande

instruktion för skiljenämnden bör emellertid lämpligen framgå, att

innan handlingarna framläggas för nämnden erforderligt samråd med försvarsstaben

bör lia ägt rum samt att, om detta ej skett, nämnden skall inhämta

yttrande från chefen för försvarsstaben.

Ansökan om tillstånd till vattenbyggnad kan ingivas till vattendomstol

utan att frågan örn skyddsåtgärder ännu prövats av nämnden; helst bör

dock redan vid sådan ansöknings ingivande vara klarlagt, vilka åtgärder,

som erfordras beträffande de egentliga vattenbyggnaderna. Att vattendomstol

icke behöver pröva frågan, hur själva kraftstationen jämte vad därtill

hörer — såsom ställverk m. m. — skall utföras, bör medföra en tidsvinst,

enär till följd därav handläggningen vid vattendomstolen kan fortgå vid

sidan av den utredning, som erfordras beträffande de delar av anläggningen

som icke innefatta byggande i vatten.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att det kunde ifrågasättas, huruvida

anledning funnes att lill skiljenämndens prövning hänskjuta jämväl frågor

örn skyddsåtgärder vid statens anläggningar. Att staten läte utföra åtgärder

minst i den omfattning, som den krävde av andra, linge anses självklart. Ä

andra sidan vore det mera tilltalande att icke göra undantag för statens verk.

Och nämnden borde även för dem få en praktisk funktion att fylla, i det

alf i densamma gåves 1 infälle till meningsutbyte jämväl i frågor rörande

statens verk, därest tvekan rådde örn vad som borde göras för att uppnå

önskvärt skydd.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

I fråga om förhållandet mellan skiljenämndens prövning och vattendomstolens

funktion i mål angående vattenkraftanläggningar hava de sakkunniga

framhållit, bland annat, att det tillkomme nämnden att bestämma, i

vad mån skyddsåtgärder skulle vidtagas, under det att vattendomstolen hade

att i vattenmålet giva eventuellt erforderliga föreskrifter, hur dessa åtgärder

skulle inpassas i vattenbyggnaden. Någon uttrycklig bestämmelse, som

angåve att vattendomstolen icke på grund av nämndens beslut finge åsidosätta

de intressen, som domstolen vore satt att tillvarataga, torde icke erfordras.

För övrigt vore det uppenbart, att nämnden icke komme att meddela

så detaljerade bestämmelser, att vattendomstolen kände sig inskränkt

i friheten att giva sitt tillstånd den utformning, som domstolen efter syn på

platsen funne vara den bästa.

Beträffande ärenden rörande koncession för kraftledningar hava de sakkunniga

påpekat, att det vore tydligt, att vad skiljenämnden uttalade örn

en tilltänkt kraftledning ej kunde vara bindande för Kungl. Majits prövning

i koncessionsärendet. Örn Kungl. Majit funne annan sträckning böra

medgivas än den nämnden förordat, stöde det öppet. Vilka särskilda skyddsåtgärder

koncessionsinnehavaren skulle utföra, skulle dock bestämmas av

nämnden.

Slutligen hava de sakkunniga rörande luftskyddsmyndighetens uppgift

anfört:

Såsom förut nämnts torde, även örn en skiljenämnd med angiven uppgift

inrättas, vattenfallsstyrelsen böra vara luftskyddsmyndighet. Denna kombination

torde icke behöva medföra några svårigheter i tillämpningen. Luftskyddsmyndigheten

har tillsynen över att erforderliga skyddsåtgärder planeras

och bär ansvaret för att sådana anstalter, med eller utan föregående prövning

av nämnden, verkligen komma till utförande. Den utgör sålunda ett

pådrivande tillsynsorgan. Efter inrättande av den föreslagna nämnden torde

luftskyddsmyndigheten icke för denna uppgifts fullgörande ha behov av att

meddela förelägganden. För detta ändamål synes den i stället böra äga att

hänvända sig till nämnden. En sådan uppdelning torde vara ägnad att giva

klara och enkla linjer, samtidigt som man tillgodoser det förut berörda önskemålet

att vattenfallsstyrelsen icke bör tvingas in i motsatsställning till dem,

med vilka styrelsen samarbetar. Mot de sakkunnigas förslag i denna del kan

möjligen invändas, att till nämnden icke böra hänskjutas ärenden av hur obetydligt

art som helst. Det är emellertid att märka, att de företag, som äro inordnade

under den centrala driftledningen, alla äro av den storleksordning,

att svårighet för vattenfallsstyrelsen att vinna förståelse för befogade önskemål

icke gärna kan uppkomma, när saken är av ringa betydelse. Endast när

ärendet gäller åtgärd, som drager dryg kostnad eller eljest t. ex. ur principiell

synpunkt är av särskild vikt, torde i praktiken kunna uppkomma så skiljaktiga

meningar, att de icke kunna godvilligt sammanjämkas. Någon kategoriklyvning

alltefter ärendenas beskaffenhet synes fördenskull icke behövlig.

Denna ståndpunkt möjliggör väsentligt enklare bestämmelser i ämnet;

bland annat undvikas alla föreskrifter örn instansordningen för det fall, att

någon ville överklaga beslut, som luftskyddsmyndigheten skulle äga att meddela.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Omnämnas bör slutligen, alt enligt de sakkunnigas förslag talan mot skiljenämndens

beslut skulle få fulllöljas till Kungl. Majit.

Yttrandena.

I fråga örn den av de sakkunniga föreslagna organisationen har luftskyddsinspektionen

förklarat, att bland inspektionens fast anställda sakkunniga

yppats tvekan om nödvändigheten och lämpligheten av att för prövning av

vissa frågor i samband med kraftverkens luftskydd tillsätta en särskild

nämnd, och 1941 års hemortsförsvarssakkunniga hava framhållit, att de icke

kunnat finna, att bärande skäl anförts för inrättande av den föreslagna nämnden.

De uppgifter, som föreslagits skola åligga nämnden, borde i stället uppdragas

åt vattenfallsstyrelsen och ärendena underställas Kungl. Maj:ts prövning

i de fall, när statsmedel erfordrades.

I övriga yttranden har de sakkunnigas förslag i nu förevarande del i allt

väsentligt tillstyrkts.

Beträffande den föreslagna nämndens sammansättning har Överståthållarämbetet

ifrågasatt, huruvida den ej borde kompletteras med representanter

för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt kommerskollegium, vilka myndigheter

utövade statens kontrollerande myndighet gentemot kommunala och

enskilda företagare. Enligt de sakkunnigas förslag skulle staten, vad anginge

frågor örn kraftanläggningar och kraftdistribution företrädas allenast av en

representant för statens affärsdrivande verk på detta område, nämligen vattenfallsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att det vore angeläget

att länsstyrelserna bleve representerade i skiljenämnden. Länsstyrelserna

i Älvsborgs och Jämtlands län, svenska stadsförbundet samt svenska

vattenkraft föreningen och svenska elektricitetsverksf öreningen hava hemställt,

att de kommunala och de enskilda kraftföretagen måtte erhålla var sin

representant i nämnden. De två föreningarna hava härom anfört.

De sakkunniga ha föreslagit, att de kommunala och enskilda företagen

skulle ha en gemensam representant i nämnden. Föreningarna hemställa

emellertid, att vardera gruppen erhåller en representant och att i konsekvens

därmed ordföranden erhåller utslagsröst. Som motiv härför vilja föreningarna

anföra, att icke blott de skyddstekniska avgörandena ställa sig väsentligt

olika beträffande, å ena sidan, fördelningsstationer och högspända kabellinjer

i städerna och, å den andra, övriga kraftanläggningar utan även att de

ekonomiska bedömandena bliva skiljaktiga, när det gäller ett kommunalt och

ett icke kommunalt företag. Om man därför vid gemensam representation i

nämnden icke skulle kunna såsom representant förvärva någon av de ytterligt

få personer, som behärskar alla dessa frågor, skulle nämnden icke innefatta

erforderlig sakkunskap.

Svenska stadsförbundet har framhållit, att kommunerna, örn de sakkunnigas

förslag genomfördes, ej skulle få någon garanti för att de genom en representant

för kommunerna bleve i tillfälle att inom nämnden klargöra den

finansiella sidan av ett föreliggande ärende, under det att däremot den med

kommunerna konkurrerande vattenfallsstyrelsen alltid komme att deltaga i

lii hemg lill riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 241. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

ärendenas prövning. I ett av länsstyrelsen i Jämtlands län åberopat yttrande

av Hissmofors aktiebolag har i denna del anförts:

För att nämnden skall kunna fylla sin uppgift att icke blott bedöma, vilka

skyddsåtgärder som i varje fall äro önskvärda, utan även att tillse, att dessa i

varje fall bliva så litet betungande som möjligt för den enskilde företagaren,

kan ifrågasättas, örn ej nämnden borde erhålla en med hänsyn till det enskilda

intresset mera betryggande sammansättning, eller minst två, helst tre ledamöter

representerande kommunala och enskilda företag.

Ställföreträdande chefen för försvarsstaben har framhållit, att det vore

av största vikt, att chefen för försvarsstaben bereddes tillfälle att i god tid till

vederbörande företagare framföra de krav, som ur militär synpunkt kunde

komma att ställas på en ny- eller ombyggnad. Det kunde därför ifrågasättas,

huruvida icke i den föreslagna lagen borde intagas en föreskrift örn skyldighet

att samråda med chefen för försvarsstaben.

Svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen

hava i fråga örn den förberedande behandlingen av nu ifrågavarande ärenden

anfört:

De sakkunniga förutsätta, att, när frågan gäller en ny kraftanläggning,

ägaren i regel redan på förhand inhämtar luftskyddsmyndighetens och särskilt

försvarsstabens synpunkter. Härigenom underlättas det fortsatta projekteringsarbetet.

Samtidigt vinnes, att ledamöter i nämnden redan under det

förberedande arbetet kunna fungera såsom sakkunnigkommission. Föreningarna

förutsätta nämligen, att försvarsstaben respektive luftskyddsmyndigheten

härvidlag har tillfälle att låta sig representeras av den person, som blir

föredragande vid ärendenas eventuella handläggning inom staben respektive

luftskyddsmyndigheten och som även är ledamot av nämnden. Såsom de sakkunniga

framhållit, torde gången för denna viktiga förberedande officiella

behandling icke lämpligen kunna fixeras i lag. Men enligt föreningarnas uppfattning

synes denna viktiga förutsättning för nämndens arbete på något

sätt böra framhållas i lagen, förslagsvis i form av ett tillägg av innehåll, att

ordföranden skall, där så ej redan skett, hänvisa en sökande att inhämta försvarsstabens

och luftskyddsmyndighetens önskemål. Föreningarna vilja vidare

understryka de sakkunnigas önskemål, att nämndens instruktion

matte närmare reglera formerna för förprövningen. En bestämmelse^av innehåll

att försvarsstabens representant kallar representanten för luftskyddsmyndigheten

och byggherren till gemensamt sammanträde skulle härvidlag

gagna den byggandes önskemål att snarast möjligt erhålla besked örn

försvarsstabens och luftskyddsmyndighetens gemensamma önskemål, varigenom

tidpunkten för det slutliga avgörandet inom nämnden icke mot den

byggandes önskemål fördröjes. Skyddsfrågorna komma nämligen alltid att

innebära ökat projekteringsarbete och kunna även med fastställda tidsfrister

forvantas att framskjuta tidpunkten för anläggningens både påbörjande och

färdigställande.

Rörande förhållandet mellan å ena sidan skiljenämndens och å andra sidan

vattendomstolens eller, där vattenmalet handlägges vid syneförrättning,

synemännens prövning har vattenöverdomstolen gjort följande uttalande:

Vad förslaget innehåller angående förhållandet mellan den prövning som

ankommer å ena sidan på nämnden, å andra sidan på vattendomstolen eller

synemän, torde vara så att förstå, att de förpliktelser i skyddshänseende, som

bestämts av nämnden, ej kunna rubbas genom beslut av domstolen eller sy
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

35

nemännen, men alt dessa ej heller av nämndens beslut kunna se sig tvungna

att träffa bestämmelser, som strida mot vattenlagen. Örn vattenlagens regler

föranleda, att tillstånd till vattenbyggnad ej kan givas efter den plan för utbyggandet,

med vilken nämnden räknat vid meddelande av bestämmelser om

skyddsanordningar, och denna plan därför måste läggas örn, skall ärendet

sålunda ånyo prövas av nämnden ur skyddssynpunkt, innan tillstånd till vattenbyggnad

meddelas. Emot förslaget, så tolkat, har vattenöverdomstolen i

sak ej något att erinra. I praktiken torde några svårigheter ej behöva uppstå

i anledning av prövningens fördelning på skilda myndigheter. En god samordning

av vattendomstolarnas och skiljenämndens verksamhet skulle främjas,

örn till skiljenämndens ordförande utsåges någon som ägde erfarenhet

beträffande vattendomstolarnas verksamhet.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har anfört, att, därest det

vid handläggning inför vattendomstol visade sig, att skiljenämndens föreskrifter

örn skyddsåtgärder föranledde skada av betydelse å motstående intresse,

det kunde vara angeläget att man undersökte, om möjligen någon

jämkning av skiljenämndens föreskrifter borde ske, och att därför erforderligt

samråd mellan vattendomstol och skiljenämnd ägde rum. En erinran

därom i lagtexten syntes lämplig.

I ett flertal yttranden har anmärkts, att då den föreslagna nämnden ej vore

någon skiljenämnd i detta ords vedertagna mening, den borde erhålla en

annan benämning än den föreslagna.

Såsom tidigare nämnts äger Kungl. Maj:t meddela särskilda föreskrifter

om luftskyddets organisation i fråga om, bland annat, företag och inrättningar

av större omfattning eller särskild beskaffenhet. I enlighet härmed har

luftskyddet vid statens vattenfallsverk och ett antal större icke statliga kraftföretag

undantagits från länsstyrelsernas och luftskyddschefernas handläggning.

För dessa företag är i stället vattenfallsstyrelsen luftskyddsmyndighet.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vattenfallsstyrelsen i regel förordnas till

luftskyddsmyndighet för samtliga de anläggningar, som omfattades av den

nya lagstiftningen. Detta förslag, som tillstyrkts eller lämnats utan erinran i

de avgivna yttrandena, synes vara välbetänkt. Styrelsen är den myndighet,

som är närmast ansvarig för landets kraftförsörjning, och besitter i särskild

grad den tekniska sakkunskap, som är nödvändig för att bedöma kraftanläggningarnas

luftskyddsfrågor. För de i det föregående omtalade, statens järnvägar

tillhöriga anläggningarna bör dock givetvis järnvägsstyrelsen vara luftskyddsmyndighet

även i fortsättningen. Även i andra fall kunna skäl tänkas

föreligga, som motivera undantag från huvudregeln.

De sakkunniga hava härjämte föreslagit, att vid sidan av luftskyddsmyndigheten

skulle tillskapas en särskild nämnd, som skulle pröva omfattningen

av anläggningsägarnas skyldighet att vidtaga skyddsåtgärder. Nämnden

skulle bestå av, förutom en lagfaren ordförande, cn representant för försvarsstaben,

en för luftskyddsinspektionen, en för vattenfallsstyrelsen samt en

för de kommunala och enskilda kraftföretagen. Såsom skäl för denna anordning

hava de sakkunniga anfört, alt då kostnaderna för skyddsåtgärder
-

Departe
ments
chefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

na kunde uppgå till betydande belopp, det ej vore lämpligt, att vattenfallsstyrelsen

i egenskap av luftskyddsmyndighet skulle bestämma, vilka åtgärder

i viss mån konkurrerande, icke statliga företag skulle utföra. Bland annat för

funktionsdugligheten lios den på frivillig grund baserade centrala driftledningen,

som omfattade landets större kraftföretag, vore det enligt de sakkunnigas

mening önskvärt, att styrelsen ej tvingades in i motsatsförhållande

till de företag, med vilka styrelsen samarbetade. Mot inrättande av en sådan

nämnd hava erinringar framställts allenast av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga,

varjämte tvekan om lämpligheten av förslaget yppats inom luftskyddsinspektionen.

Hemortsförsvarssakkunniga, som ansett att bärande

skäl ej anförts för nämndens inrättande, hava föreslagit, att vattenfallsstyrelsen

skulle handhava även de uppgifter, som föreslagits skola åligga nämnden,

och att ärendena skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning i de fall, då

statsmedel erfordrades. Med anledning av detta förslag må beträffande frågan

om kostnaderna för skyddsåtgärderna —■ till vilken fråga jag senare

återkommer — förutskickas, att enligt det föreliggande lagförslaget anläggningarnas

ägare eller innehavare skola själva vidkännas nämnda kostnader.

De få dock enligt förslaget ej åläggas att vidtaga sådana åtgärder, att de därigenom

bliva oskäligt betungade. Att låta vattenfallsstyrelsen bedöma, vad

som kan anses skäligt eller icke skäligt för ett i viss mån konkurrerande företag,

kan ej anses tillfredsställande. En sådan anordning skulle lätt kunna

skapa missnöje eller leda till att vattenfallsstyrelsen, för att undvika denna

påföljd, droge sig för att föreskriva mera omfattande skyddsåtgärder. Jag

delar därför de i detta ärende tillkallade sakkunnigas åsikt, att vattenfallsstyrelsens

uppgift bör inskränkas till att övervaka att erforderliga åtgärder

komma till utförande. Detta ståndpunktstagande motiverar dock ej i och för

sig, att en särskild nämnd skall inrättas. Det kan synas ligga nära till hands

att i stället låta luftskyddsinspektionen eller länsstyrelserna avgöra omfattningen

av anläggningsägarnas skyldigheter. Såsom de sakkunniga framhållit

lärer emellertid inspektionen såsom sådan ej vara lämpad för att omhändertaga

en dylik uppgift, som fordrar ingående förtrogenhet med kraftanläggningarnas

utförande och ekonomi. Detsamma torde kunna sägas om länsstyrelserna.

Förlägges prövningen till länsstyrelserna erhålles ej heller garanti

för en enhetlig rättstillämpning. En sakkunnig och enhetlig prövning av föreliggande

frågor synes däremot kunna uppnås genom inrättande av den

föreslagna nämnden. Jag biträder därför de sakkunnigas förslag även i denna

del.

I några yttranden hava framförts önskemål örn en annan sammansättning

av nämnden än den de sakkunniga föreslagit. Det har sålunda av en myndighet

föreslagits, att kommerskollegium samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skulle bliva representerade i nämnden. En länsstyrelse har ansett, att länsstyrelserna

borde bliva företrädda i nämnden, och slutligen hava i några yttranden

hemställts, att de kommunala och de enskilda kraftföretagen måtte erhålla

var sin representant. Alt utesluta någon av de representanter, som de sakkunniga

föreslagit, synes ej böra komma i fråga. Ett bifall till något av de fram
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

37

ställda yrkandena skulle således medföra en utökning av antalet ledamöter.

Med hänsyn till önskemålet att nämnden skall kunna arbeta snabbt och

effektivt torde en sådan förändring böra undvikas. Den föreslagna sammansättningen

— en lagfaren ordförande samt två representanter för försvarsoch

luftskyddsintressena och två för kraftverksägarnas intressen — synes

dessutom garantera en rättvis avvägning av de olika intressen, som nämnden

har att tillvarataga. Med hänsyn härtill och därest, såsom de sakkunniga

föreslagit, nämnden erhåller rätt att tillkalla experter och rätt medgives att

till Kungl. Maj:t fullfölja talan mot nämndens beslut, torde tillräckliga skäl

ej föreligga för att göra ändring i den föreslagna sammansättningen. För envar

ledamot av nämnden torde böra utses minst en suppleant. Skulle till

ordinarie representant för de kommunala och enskilda kraftföretagen ej kunna

erhållas en person, som behärskar såväl de kommunala som de enskilda

företagens speciella frågor, synes det vara lämpligt att till suppleant för

denne representant utses en person med speciell sakkunskap rörande de frågor,

som den ordinarie representanten ej är expert på. Vid nämndens behandling

av dylika frågor torde då suppleanten kunna tillkallas.

Såsom i ett flertal yttranden framhållits synes den föreslagna benämningen

å nämnden — skiljenämnden för kraftverkens luftskydd — böra ändras.

Även om nämnden i flertalet fall kommer att fungera som en skiljenämnd,

är dess uppgift dock ej inskränkt till denna funktion. Härtill kommer att

nämnden har att pröva frågor rörande icke blott kraftverk utan även

andra kraftanläggningar ävensom frågor rörande skydd mot skada genom

andra krigshandlingar än anfall från luften. Med hänsyn till det anförda

synes benämningen krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar vara att föredraga.

I fråga om vattenkraftanläggningar borde det enligt de sakkunniga ankomma

på vattendomstol att — sedan den föreslagna nämnden bestämt i vad

mån skyddsåtgärder skulle vidtagas — giva eventuellt erforderliga föreskrifter,

hur dessa åtgärder skulle inpassas i vattenbyggnaden. I anslutning härtill

hava de sakkunniga i andra stycket av 12 § i sakkunnigförslaget mtagit

ett stadgande, enligt vilket av vattendomstol eller, där vattenmålet handlägges

av synemän, av dessa skulle föreskrivas, hur anläggningen, i de hänseenden

som eljest prövades av vattendomstol eller synemän, skulle utföras för

att av nämnden meddelat beslut skulle beaktas. Någon uttrycklig bestämmelse,

som angåve att vattendomstolen eller synemijnnen icke på grund av nämndens

beslut finge åsidosätta de intressen, som domstolen och synemännen

vore satta att tillvarataga, hava de sakkunniga icke ansett erforderlig. Vad

de sakkunniga sålunda anfört och föreslagit har berörts i allenast vattenöverdomstolens

och vattenrättsdomarens i Norrbygdens vattendomstol yttranden.

Vattenöverdomstolen bar förklarat, att den ej hade något att erinra

mot vad de sakkunniga i denna del förslagit, därest deras förslag vore så

att förstå, att de förpliktelser i skyddshänseende, som bestämts av nämnden,

ej kunde rubbas genom beslut av vattendomstol eller synemän, men att dessa

ej heller av nämndens beslut kunde se sig tvungna att träffa bestämmel
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

ser, som strede mot vattenlagen. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol

hav framhållit, att därest det vid handläggningen av vattenmålet visade

sig, att nämndens föreskrifter föranledde skada av betydelse å motstående

intresse, det kunde vara angeläget att man undersökte, örn möjligen någon

jämkning av nämndens föreskrifter kunde ske. En erinran borde därför

intagas i den föreslagna lagen att erforderligt samråd skulle äga rum

mellan vattendomstolen och nämnden.

Med anledning av vad sålunda förekommit må till en början framhållas,

att den omständigheten att den föreslagna nämnden föreskrivit, hur en vattenkraftanläggning

skall utföras ur skyddssynpunkt, givetvis ej fritager den

byggande från skyldigheten att i vanlig ordning inhämta vattendomstols besked,

hur de delar av anläggningen, som innefatta byggande i vatten, må utföras.

Enligt vattenlagen har vattendomstol att meddela sådana föreskrifter

rörande en vattenbyggnads utförande, som kunna erfordras med hänsyn till

enskilda och allmänna med vattendraget förbundna intressen. Däremot föreligger

icke enligt vattenlagen någon skyldighet för domstolen att taga hänsyn

till det intresse, varom nu är fråga, nämligen intresset av att byggnaden

utföres på ett ur försvars- och luftskyddssynpunkt lämpligt sätt. Den situationen

skulle således kunna tänkas uppkomma, att vattendomstolens prövning

rörande en vattenbyggnads utförande leder till ett annat resultat än

nämndens prövning. För undvikande av en sådan situation torde det vara erforderligt

att bestämmelser meddelas, som garantera att vattendomstolen erhåller

kännedom örn de krav, som ur skyddssynpunkt kunna uppställas av

nämnden. Även om det kan synas ligga i sakens natur, att vattendomstolen

— sedan den erhållit vetskap om vad nämnden föreskrivit — bör taga hänsyn

härtill vid utformandet av sitt byggnadslov, torde det dock härjämte vara

lämpligt att införa ett stadgande av innehåll, att av nämnden lämnade föreskrifter

rörande vattenbyggnadens utförande skola beaktas vid byggnadslovets

meddelande. Vattendomstolen har sålunda å ena sidan att tillse, att dess

byggnadsföreskrifter ej komma i strid med nämndens anvisningar, samt å

andra sidan att inom ramen för dessa anvisningar meddela de föreskrifter

rörande skyddsåtgärdernas utförande, som kunna erfordras med hänsyn till

de med vattendraget förbundna intressena. Skulle vattendomstolen finna, att

dessa intressen motivera ett avsteg från nämndens föreskrifter, torde det

kunna förutsättas, att vattendomstolen — utan att någon lagbestämmelse

därom meddelas — inhämtar nämndens yttrande och att på så sätt erforderlig

jämkning kan komma till stånd. Då nämndens föreskrifter huvudsakligen

kunna avse att förstärka vattenbyggnaden eller eljest giva den en ur tillförlitlighetssynpunkt

bättre konstruktion, torde dess anvisningar emellertid i

regel icke komma i strid med den prövning, som skall verkställas enlig! vattenlagen.

För övrigt lärer nämnden, såsom de sakkunniga anfört, i allmänhet

icke komma att meddela så detaljerade bestämmelser, att vattendomstolen

känner sig inskränkt i friheten att giva sitt tillstånd den utformning, som

domstolen finner vara den bästa. Handlägges vattenmålet av synemän, äger

vad nu sagts om vattendomstol och dess prövning givetvis motsvarande lilllämpning

å synemännen och deras prövning.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Mcij:ts proposition nr 244.

Enligt sakkunnigförslaget — nied vilket departementsförslaget i denna del

överensstämmer — skall anmälan till den föreslagna nämnden ske, innan en

anläggning av nu ifrågavarande slag utföres eller en väsentlig ombyggnad,

ändring eller utvidgning av sådan anläggning verkställes. I ett par yttranden

har emellertid ifrågasatts, att skyldighet skulle föreskrivas för den byggande

att innan sådan anmälan göres samråda med försvarsstaben och luftskyddsmyndigheten

rörande arbetets utförande. Givetvis är det av vikt, att sistnämnda

två myndigheter redan på ett tidigt stadium få tillfälle att framföra

sina synpunkter och önskemål, men då det, såsom de sakkunniga framhållit,

måste ligga i den byggandes eget intresse att i god tid erhålla kännedom om

de krav, som kunna uppställas ur försvars- och luftskyddssynpunkt, lärer en

föreskrift av påyrkat innehåll icke vara erforderlig.

Kostnaderna för skyddsåtgärderna.

Den förberedande utredningen.

I sitt yttrande till chefen för försvarsstaben framhöll vattenfallsstyrelsen,

att man vid övervägande av de skyddsåtgärder, som ur försvarssynpunkt

kunde visa sig nödvändiga, måste räkna med att kostnadssynpunkten komme

att spela en framträdande roll. Därest försvarsåtgärderna skulle visa sig medföra

så betydande kostnader, att därigenom företagets ekonomi äventyrades,

kunde anläggningens utförande kanske omöjliggöras. För att förebygga denna

ur nationalekonomisk och folkförsörjningssynpunkt icke önskvärda konsekvens

kunde man tänka sig en skattelindring i likhet med vad fallet vore beträffande

gåvor till luftvärn och luftskydd.

Svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverks föreningen påpekade

i sitt yttrande, att representanter för kommunala och enskilda kraftverk

tidigare gjort vissa utfästelser i fråga om skyddsåtgärder och att det

kunde förutsättas, att företagen skulle vara villiga att bekosta åtgärder i rimlig

omfattning. Mot alltför långtgående krav erinrade föreningarna, att de senaste

årens kraftiga skärpningar i de statliga skattesatserna för de privata

kraftföretagen, vilka skatter främst gått till försvarsändamål, varit synnerligen

betungande. Den statliga affärsrörelsen, med vilken den privata hade

att söka hålla jämna steg med avseende på krafttaxorna, vore däremot helt

befriad från statsskatt. Den enskilda kraftindustrien kunde för att icke äventyra

sina krafttaxor endast tåla mycket måttliga direkta utgifter för skyddsoch

försvarsåtgärder vid egna anläggningar. Föreningarna framhöllo, att om

kraftföretag, som utförde mera omfattande skyddsåtgärder, i analogi med vad

sorn gällde vissa gåvor till luftförsvaret, generellt skulle kunna beviljas rätt

att vid taxering till statlig inkomstskatt få åtnjuta avdrag, lördelat på en

kortare period, för kostnaderna för dessa åtgärder, det skulle i hög grad

underlätta för kraftindustrien att bära kostnaderna för skydds- och försvarsåtgärder

vid egna anläggningar.

llär må vidare erinras örn föreningarnas i samband med behandlingen av

organisationsfrågan förut återgivna förslag, alt vattendomstolen i mal rörån
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

de tillstånd till en vattenkraftanläggning skulle äga ålägga byggherren att utföra

av chefen för försvarsstaben yrkade skyddsåtgärder intill en gräns, som

kunde betraktas som rimlig med hänsyn till anläggningens storlek och räntabilitet,

därvid den övre gränsen för merkostnaderna borde fixeras till en

viss del av totala anläggningskostnaden, förslagsvis en trettiondel.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava i fråga örn kostnaderna för skyddsåtgärderna inledningsvis

framhållit, att skäl kunde anföras för den meningen att, ehuru kommuner

och enskilda mäste lata utföra luftskydds- och andra försvarsåtgärder,

dessa likväl borde bekostas av staten. Vad anginge kraftanläggningarna, vöre

det påtagligt, att det vore ett intresse för hela landet, att kraftproduktionen

kunde hållas i gång under krig. De sakkunniga hava vidare anfört:

I nu gällande luftskyddslagstiftning har intagits den ståndpunkten, att kommuner

och enskilda inom vissa gränser skola vara pliktiga att bekosta åtgärder

for vad som numera brukar betecknas civilförsvaret. Detta ståndpunktstagande

är helt visst praktiskt motiverat. De åsyftade åtgärderna komma lättare

till utförande, örn den statliga förvaltningsapparaten icke behöver taga

del vare sig i verkställigheten eller i kontrollen över kostnaderna. Örn utgifterna

för dessa åtgärder skola bestridas av dem som närmast beröras därav,

kan det antagas, att utförandet sker på ett ekonomiskt sätt. Dessutom kan

man icke bortse tran att skyddsåtgärderna avse att bevara den egna anläggningen

eller byggnaden, även om ägaren icke skulle ansett det för hans egen

del vara ekonomiskt motiverat att i full utsträckning vidtaga sådana åtgärder,

därest han hatt fria händer. Ej sällan kunna anstalter för skyddsändamål

komma till annan nyttig användning eller medföra — t. ex. i fråga om brandskyddsåtgärder

minskning i årliga utgifter för försäkringspremier eller —

såsom t. ex. om en kraftstation jämte vattenvägar inspränges i berg — minskning

i underhållskostnaden. Beträffande industriella anläggningar, hyreshus

m. tl. föreligger slutligen vissa möjligheter för ägaren att överföra kostnaden

pa produkternas köpare, hyresgäster och andra. Överhuvud taget kan det

sägas, att även den metod som valts i stort sett medger en fördelning av kostnaderna

på allmänheten.

Med hänsyn till det anförda hava de sakkunniga ansett, att ehuru de

skyddsåtgärder, som erfordrades för kraftindustrin, kunde draga mycket

kännbara kostnader, dessa kostnader likväl i skälig omfattning borde åvila

ägaren.

Med anledning av svenska vattenkraftföreningens och svenska elektricitetsverksföreningens

tidigare förslag örn fastställande av en fix övre gräns

för kraftanläggningsägarnas skyldighet att bekosta skyddsåtgärder, förslagsvis

en trettiondel av den totala anläggningskostnaden, hava de sakkunniga

yttrat, bland annat:

Ehuru det skulle vara en lättnad att i tillämpningen kunna falla tillbaka

pa en enkel regel av denna art, kunna de sakkunniga icke förorda en lösning

i sadan riktning. Anläggningskostnaden kan vara en lämplig utgångspunkt

för vissa fall och den föreslagna gränsen torde täcka kostnaden för betydelsefulla

åtgärder i samband med anläggningens utförande. Den av föreningarna

förordade begränsningen har emellertid icke eljest ansetts böra komma till

tillämpning i luftskyddslagstiftningen, och det kan vålla betänkligheter att

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

41

i detta speciella fall göra ett avsteg. Tydligt är vidare, att i de fall, då utbyggnadskostnaden

för anläggningen är låg i förhållande till dennas kapacitet,

skyldigheten att bekosta erforderliga skyddsåtgärder snarare kan sträckas

längre än eljest, i stället för tvärtom. Är åter utbyggnadskostnaden relativt

hög, måste företagets ekonomi bliva mera ansträngd och kraven på utgifter

för skyddsändamål i viss mån nedprutas. Vidare kan det icke gärna

komma i fråga att uppställa en och samma kostnadsregel för de skilda slag

av anläggningar som enligt de sakkunnigas förslag skulle omfattas av lagstiftningen.

De sakkunniga hava vidare förklarat, att de icke funnit det möjligt att i

kostnadsfrågan giva bättre vägledning, än att kostnaden icke finge oskäligt

betunga anläggningens ägare; det finge ankomma på den föreslagna nämnden

att pröva, vad som inom denna ram kunde fordras.

Rörande den närmare innebörden av den sålunda föreslagna regeln hava

de sakkunniga anfört:

Det är till en början tydligt, att prövningen skall innefatta ändamålsenligheten

av ifrågasatta åtgärder. Örn en åtgärd är mycket dyrbar i förhållande

till nyttan därav, är den tydligen oskälig. Vid sin prövning, huruvida ifrågasatta

åtgärder draga oskälig kostnad, måste nämnden vidare taga hänsyn till

den särskilda anläggningens räntabilitet. Det är bland annat av vikt, att ett

välbehövligt nytillskott i kraftproduktionen icke förhindras genom alltför

långt gående krav. I nu nämnda hänseende är emellertid att märka, att vissa

anläggningar, som i själva verket äro tillbehör till större företag, ägas av

särskilda förvaltningssubjekt. Att en sådan anläggning icke är räntabel, utgör

uppenbarligen icke något hinder mot att ålägga ägaren skyldighet att utföra

och bekosta de åtgärder, som eljest finnas påkallade. Det bör framhållas,

att de kostnader som företagen få vidkännas givetvis skola beaktas vid

den taxereglering som kan äga rum enligt 2 § 6 mom. i 1902 års lag, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. En åtgärd kan vara

oskälig även på den grund, att därigenom ägaren av en anläggning skulle

belastas på ett sätt, som icke står i proportion till vad ägarna av andra anläggningar

få vidkännas. Det är nödvändigt att såvitt möjligt skipa rättvisa

mellan olika kraftverksägare inbördes. Den omständigheten att en eller annan

på grund av lyckliga omständigheter kan tänkas bliva mera gynnsamt

ställd får dock icke hindra att andra förklaras pliktiga att utföra åtgärder,

som draga större kostnad.

Anskaffning av luftvärnsartilleri och andra vapen borde, hava de sakkunniga

framhållit, vara en helt statlig åtgärd, till vilken företagen icke borde

förpliktas bidraga. Därest andra önskvärda åtgärder icke skäligen borde helt

bekostas av en anläggnings ägare, kunde det vara påkallat att statsbidrag

lämnades därtill.

De sakkunniga hava vidare erinrat örn att kraftföretag, som ålagts att

organisera industriluftskydd, för närvarande i viss utsträckning försåges med

luftskyddsmateriel på statens bekostnad. De sakkunniga förutsatte, att någon

ändring därutinnan ej skulle ske, så att ej kraftföretagen i denna del bleve

missgynnade i jämförelse med andra industriföretag.

Slutligen hava de sakkunniga förklarat, ali de — ehuru de funne del

önskvärt, att vidtagandet av skyddsåtgärder på alla sätt befrämjades — ej

funnit sig kunna till närmare behandling upptaga den under ärendets för
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Departe
ments
chefen.

beredande utredning väckta frågan om lindring i skattehänseende med anledning

av utgifter för skyddsåtgärder.

Yttrandena.

Vad de sakkunniga sålunda anfört och föreslagit i kostnadsfrågan har

föranlett följande uttalanden i de avgivna yttrandena.

Svenska vattenkraft föreningen och svenska elektricitetsverks/öreningen

hava anfört:

Under åberopande av de skäl, som föreningarna tidigare anfört, vilja föreningarna

betona betydelsen av att särskilt enskilda kraftföretag, som redan

genom skärpt statsbeskattning i betydande utsträckning äro skyldiga att bidraga

till landets värnande, icke genom den nya lagen belastas med kostnader

för skyddsåtgärder, som kunna motverka företagens utveckling. De sakkunniga

ha såväl i utredningen som i lagförslaget beaktat denna synpunkt

och framhållit, att åtgärderna icke få leda till att anläggningsägama oskäligt

betungas. När det gäller att bedöma, vad som vid en viss anläggning kan anses

vara kostnader av skälig omfattning, måste hänsyn jämväl tagas till sådana

kostnader, som anläggningsägaren frivilligt påtagit sig för att få anläggningen

i en hög teknisk standard i syfte att göra den motståndskraftig

mot yttre och inre påkänningar.

Vidare hava föreningarna framhållit, att vid prövningen av skäligheten av

kostnaderna för skyddsåtgärderna hänsyn borde tagas jämväl till de inskränkningar

i ägarens rätt att disponera över vattenkraften, som av vattendomstol

fastställts eller kunde komma att fastställas.

Svenska stadsförbundet har erinrat örn att någon garanti ej funnes för att

i den föreslagna nämnden komme att sitta en representant för kommunerna,

vilken kunde deltaga i den föreslagna skälighetsprövningen. Vidare har förbundet

framhållit, att även örn den tidigare ifrågasatta maximiregeln för

skyldigheten att bekosta skyddsåtgärder ej vore lämplig, man för de kommunala

anläggningarnas vidkommande dock med fog kunde göra gällande, att

någon spärr borde sättas. Den lämpligaste lösningen syntes vara att liksom

i fråga om skyddsrum fasta statsbidragsnormer fixerades.

I fråga om det under ärendets förberedande utredning framkomna förslaget

om skattelindring för kostnader för skyddsåtgärder hava nyssnämnda

två föreningar ifrågasatt, huruvida det ej vore riktigt, dels att vid fastighetstaxering

enligt den s. k. anläggningsmetoden kostnaderna för skyddsåtgärder

icke skulle medräknas, dels att kostnaderna för dylika åtgärder finge i skattehänseende

avskrivas på väsentligt kortare tid än övriga byggnadskostnader,

exempelvis på 3—5 år. Svenska stadsförbundet och länsstyrelsen i Norrbottens

län hava hemställt, att frågan örn skattelindring måtte bliva föremål för

närmare utredning.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser

framgår, äro kommunala och enskilda kraftföretag för närvarande skyldiga

att i skälig omfattning själva vidkännas kostnaden för företagens luftskydd.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

I anslutning härtill hava de sakkunniga föreslagit, att företagen skulle vara

skyldiga att, i den mån de ej därigenom bleve oskäligt betungade, själva bestrida

kostnaden för de åtgärder till skydd mot anfall från luften eller annan

skadegörelse, som de kunde vara skyldiga att vidtaga enligt de nya bestämmelserna.

Detta förslag, mot vilket någon erinran i princip icke framställts,

anser jag mig böra biträda. Att fastställa någon absolut eller relativ kostnadsgräns

för de skyldigheter, som kunna åläggas en företagare, lärer ej kunna

ifrågakomma. Det skulle för övrigt, såsom de sakkunniga framhållit, innebära

ett avsteg från vad som eljest gäller inom luftskyddslagstiftningen. Den

föreslagna anordningen med en sakkunnig nämnd, i vilken ingar en representant

även för de kommunala och enskilda företagen och vars beslut få

överklagas till Kungl. Majit, måste anses innebära en betryggande garanti för

att kostnadsfrågorna skola bliva grundligt utredda samt enhetligt och rättvist

behandlade. Skulle till bedömande uppkomma någon fråga, beträffande

vilken erforderlig sakkunskap saknas inom nämnden, bör denna — såsom

tidigare framhållits — äga rätt att tillkalla experter.

Vid bedömande av om en viss kostnad är skälig eller ej måste — såsom

de sakkunniga anfört — hänsyn tagas till, bland annat, företagets räntabilitet

och uppenbarligen få sådana åtgärder icke föreskrivas, vilka hindra ett

företags tillkomst eller utveckling. Med hänsyn till riskfördelningen kan det

ur försvarets och folkförsörjningens synpunkt vara bättre, att en ny ehuru

ofullständigt skyddad kraftstation bygges, än att den överhuvud taget icke

kommer till stånd. Att hänsyn skall tagas till företagets räntabilitet innebär

även att, i den mån räntabiliteten påverkas av eventuella inskränkningar i ägarens

rätt att disponera över kraften, dylika inskränkningar skola beaktas.

Såsom de sakkunniga framhållit, kan det anses påkallat, att statsbidrag

utgår till sådana önskvärda skyddsåtgärder, vilka icke skäligen böra helt bekostas

av en anläggnings ägare. Dylika frågor synas lämpligen — på förslag

av nämnden eller efter dess hörande — böra göras till föremål för prövning

av statsmakterna i varje särskilt fall.

Då enligt luftskyddslagen med luftskydd avses allenast åtgärder av icke

militär natur, lärer en anläggnings ägare för närvarande icke kunna åläggas

att anskaffa eller bidraga till kostnaden för anskaffning av luftvärnsartilleri.

Någon ändring härutinnan torde ej böra ske.

Vad slutligen beträffar den i ärendet väckta frågan örn lindring i skattehänseende

med anledning av utgifter för skyddsåtgärder, vilken fråga de

sakkunniga icke funnit sig kunna upptaga till närmare behandling, ma

framhållas, att gällande skattelagstiftning, i den mån fråga är örn särskilda

åtgärder som kunna nilses hava avseende huvudsakligen a det pågående

stormaktskriget eller eljest äro till nytta allenast under begränsad tid, lärer

erbjuda rätt vida möjligheter till avskrivning på kort tid eller till och med

omedelbart. Tillräcklig anledning att till särskild utredning upptaga detta

spörsmål, som avser ett speciellt fall inom ett större fragekomplex i skattelagstiftningen,

torde icke föreligga.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Jag övergår nu till att redogöra för de förut omförmälda, i ärendet upprättade

författningsförslagen.

Förslag till lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

1 §■

Denna paragraf motsvarar 1 § i sakkunnigförslaget, rörande vilken sistnämnda

paragraf de sakkunniga i sin specialmotivering anfört:

I förslaget upptages under 1 § ett inledande stadgande för att dels klargöra

syftet med lagen — tryggandet av kraftförsörjningen i riket — dels

ock angiva i vilka hänseenden lagen innehåller särskilda bestämmelser,

nämligen i fråga om åtgärder till skydd mot anfall från luften eller annan

skadegörelse samt skydd för personalen. I tydlighetens intresse har angivits,

att med skyddsåtgärd åsyftas i förslaget jämväl förberedande åtgärd,

som avser att möjliggöra avhjälpandet av uppkommen skada, t. ex. utförandet

av reservanordningar och anskaffning av reservmateriel, ordnande

av reparationsberedskap m. m.

Förevarande paragraf i sakkunnigförslaget har berörts i ett par yttranden.

Sålunda hava kommerskollegium och länsstyrelsen i Östergötlands

lån påpekat, att paragrafen möjligen kunde givas den tolkningen, att de

nya bestämmelserna skulle gälla i fråga örn åtgärder till skydd mot även

annan skada än sådan, som förorsakades av luftanfall eller annan krigshandling

eller sabotage.

Vissa jämkningar i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit hava

vidtagits i förevarande paragraf. Salunda har, med anledning av vad nyssnämnda

remissmyndigheter påpekat, utsagts, att de i lagen upptagna bestämmelserna

skola gälla i fråga örn åtgärder till skydd mot skada genom

luftanfall eller annan krigshandling eller sabotage. Då skada genom andra

handlingar än de nu nämnda icke torde hava avsetts i sakkunnigförslaget,

lärer denna jämkning innebära allenast ett förtydligande. Ej heller med

övriga jämkningar har någon saklig ändring åsyftats.

Anmärkas ma, att de särskilda bestämmelserna rörande skyldighet att

vidtaga skyddsåtgärder, som meddelas i den föreslagna lagen, skola för de

däri avsedda kraftanläggningarnas vidkommande ersätta stadgandena i lagen

om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna

skyddsrum m. m. samt 11 § 2—4 mom. luftskyddslagen. Övriga bestämmelser

i sistnämnda lag — t. ex. de allmänna bestämmelserna örn skyldighet

att medverka vid luftskyddets planläggning och vid luftskyddsövningar

— skola däremot, liksom även lagen örn förfoganderätt för luftskyddets

behov, alltjämt gälla även beträffande förevarande anläggningar.

2 §.

Denna paragraf motsvaras av 2 § i sakkunnigförslaget.

De sakkunniga hava beträffande denna paragraf anmärkt:

När under 1) i paragrafen nämnes, att ett kraftverk är »avsett» för viss

effekt, åsyftas den effekt, som anläggningen är avsedd att lämna vid full

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

45

utbyggnad. Med vattenmagasin förstås under 2) den vattenmängd, som

rymmes inom de åsyftade dämningsgränserna. Att en elektrisk ledning enligt

vad under 3) sägs är avsedd för spänning av minst 40 kilovolt innebär,

att ledningen faller under lagen så snart spänningen på någon punkt

av ledningen överstiger sagda spänningstal.

Å anläggningar som ej uppräknas i 2 § äro eljest gällande bestämmelser

i luftskyddslagen och skyddsrumslagen att tillämpa.

I enlighet med vad jag förordat vid behandlingen av frågan om lagstiftningens

tillämpningsområde har, i fråga om kraftverken, minimigränsen angivits

i generatoreffekt i stället för i turbineffekt samt satts till 2,500 kilovoltampére

varjämte, beträffande transformator- och kopplingsstationerna,

minsta genomgångseffekten höjts från 2,000 till 2,500 kilovoltampére.

3 och 4 §§.

3 § är, bortsett från en redaktionell jämkning, likalydande med 3 § i sakkunnigförslaget

och 4 § motsvaras av 4 § i nyssnämnda förslag.

Rörande ifrågavarande paragrafer i sakkunnigförslaget hava de sakkunniga

anfört:

Det har funnits lämpligt att på två särskilda paragrafer uppdela frågorna

om skyldighet att vidtaga skyddsåtgärder i samband med anläggnings utförande

elier ombyggnad, ändring eller utvidgning därav och om skyldighet

att eljest vid redan befintliga anläggningar utföra sådana åtgärder. Under

3 § falla alla anstalter, som böra planeras i samband med anläggningens

tillkomst eller vid ombyggnad, ändring eller utvidgning. Att en sådan åtgärd

som sist nämnts vidtages medför icke i och för sig, att alla de skyddsåtgärder

kunna fordras som skulle ha föreskrivits, om det varit fråga om

nyanläggning. Paragrafen leder i denna del icke längre än till att, ombyggnaden,

ändringen eller utvidgningen skall planeras och utföras på det sätt

som ur skyddssynpunkt är lämpligt.

De skyddsåtgärder som kunna och böra komma i fråga variera i hög

grad med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall. Att i lag närmare

precisera ett antal åtgärder, som alltid böra vidtagas, torde icke vara möjligt.

De myndigheter, som komma att handhava tillämpningen av lagen,

böra emellertid giva anvisningar om de skyddsåtgärder som sakkunskapen

känner.

Bestämmelserna i 4 § avse att ersätta stadgandena i 11 § 2—4 mom.

luftskyddslagen samt lagen om skyldighet för ägare av anläggningar och

byggnader att anordna skyddsrum m. m., nämligen såvitt angår anläggningar

som åsyftas i 2 § i lagförslaget. De mera utförliga bestämmelser örn

skyddsrum och brandskyddsåtgärder, som meddelas i skyddsrumslagen,

torde icke vara behövliga i fråga örn anläggningar som här äro i fråga.

Vad särskilt angår skyddsrumslagens brandskyddsföreskrifter för byggnader

i mer än två våningar äro de tydligen närmast avfattade för byggnader

av en helt annan typ än kraftstationer. Att brandfaran kommer att

särskilt beaktas vid den granskning av förslag till kraftstationer, som

skall äga rum enligt den av de sakkunniga föreslagna lagen, är uppenbart.

Den prövning ur brandskyddssynpunkt, som enligt skyddsrumslagen

skali företagas utöver vad eljest stadgas, lärer sålunda utan olägenhet kunna

undvaras.

Det bör i detta sammanhang nämnas, att kommunala och enskilda före
-

Departe
ments
cliefen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

tag tidigare under hand träffat överenskommelse med representanter för

försvarsstaben och vattenfallsstyrelsen angående vidtagande av skyddsåtgärder.

I överensstämmelse med vad som därvid förutsattes bör beträffande

frågan om bestridande av kostnaderna för vissa särskilt dyrbara åtgärder

beaktas, att en växelverkan råder mellan luftskydd och luftvärn. En avvägning

ur försvarsekonomiska synpunkter måste därför äga rum, under beaktande

av att den ekonomiska bördan icke ensidigt förskjutes till nackdel

för anläggningens ägare.

I ett par yttranden har framhållits, att även om en bestämd gräns

uppdragits mellan å ena sidan de anläggningar, som skola omfattas av den

nya lagen, och å andra sidan övriga anläggningar, det ej kunde hava varit

de sakkunnigas mening, att förstnämnda anläggningar under alla förhållanden

skulle hava ett mera omfattande skydd än övriga anläggningar. Svenska

vattenkraft föreningen och svenska elektricitetsverks} öreningen hava sålunda

framhållit:

En bestämd lagteknisk gräns måste dragas mellan dessa olika grupper av

anläggningar. Denna gräns har av de sakkunniga med rätta endast dragits

mycket schematiskt, sannolikt främst med tanke på att de för luftskyddet

ansvariga skola erhålla kännedom örn alla planerade ny- och ombyggnader

av kraftanläggningar från och med en viss storleksordning. Denna omständighet

får dock enligt föreningarnas uppfattning icke medföra, att en på

dylikt sätt dragen schematisk gräns beträffande anmälningsskyldigheten

automatiskt även blir en gräns, vars överskridande under alla omständigheter

medför skyldighet att utföra skyddsåtgärder av viss bestämd omfattning.

Föreningarna förutsätta därför, att stadgandet i § 3 om »att anläggning,

som i § 2 sägs, skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena i

varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt» innebär, att åtgärder,

som föreskrivas vid en viss anläggning, oavsett dennas storlek i första hand

anpassas till behovet av skydd ur allmän kraftförsörjningssynpunkt och att,

därest skydd erfordras, skyddsanordningarna givas den omfattning, som är

motiverad av förhållandena i det särskilda fallet. Enligt föreningarnas mening

bör således den ur lagteknisk synpunkt erforderliga skarpa gränsen

mellan anläggningar, som falla eller icke falla under lagen, icke samtidigt

bliva en skarpt markerad generell gräns, över vilken vid alla anläggningar

lika omfattande skyddsåtgärder skola vidtagas.

Beträffande 4 § i sakkunnigförslaget har kommerskollegium anmärkt, att

den föreslagna formuleringen icke gåve en tydlig och klar uppfattning om

vilka skyddsåtgärder, som åsyftades. Bestämmelsen om skyldighet att »för

säkerställande av driften vid anläggningen vidtaga skyddsåtgärder, som ej

utan äventyr kunna anstå», vore svårtolkad och innebörden av särskilt det

sista uttrycket svårförståelig. Enligt kollegii uppfattning vore det inkonsekvent

att till grund för skyldigheten att vidtaga viss skyddsåtgärd lägga det

mer eller mindre omedelbara behovet av åtgärdens vidtagande. Skyldigheten

att vidtaga skyddsåtgärder syntes böra föreligga även i fråga om sådana åtgärder,

som icke vore särskilt brådskande. Den önskvärda begränsningen av

anläggningsägarens skyldighet ernåddes genom stadgandet, att ägaren ej

finge åläggas vidtaga sådana åtgärder, att han därigenom oskäligt betungades.

Med anledning av det i 4 § sista stycket i sakkunnigförslaget intagna stad
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

47

gandet, enligt vilket Kungl. Maj:t äger förordna om bevakning, har länsstyrelsen

i Östergötlands lån påpekat, att stadgandet syntes erbjuda möjlighet

till den tolkningen, att det vore Kungl. Majit förbehållet att besluta om bevakning.

Vederbörande polis- och militärmyndigheter borde ej betagas rätten

att på eget ansvar besluta om bevakning i en viss situation.

Uppenbart är, att omfattningen av skyldigheten att vidtaga skyddsåtgärder

måste bedömas för varje särskilt fall och under hänsynstagande till såväl

anläggningens betydelse för kraftförsörjningen som till dess beskaffenhet

och läge. Vid sådant förhållande torde det ej vara möjligt att i lagen närmare

precisera ett antal skyddsåtgärder, som alltid böra vidtagas. Med hänsyn

härtill har i 3 § bibehållits det av de sakkunniga föreslagna allmänna

stadgandet, enligt vilket en ny anläggning eller ombyggnad, ändring eller

utvidgning skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena i varje särskilt

fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt.

Även i fråga om de skyddsåtgärder, som skola vidtagas vid befintliga anläggningar,

synes det vara mest ändamålsenligt att bestämmelserna därom

givas en sådan avfattning, att de möjliggöra en skälighets- och lämplighetsprövning

i varje särskilt fall. I 4 § första stycket i departementsförslaget har

därför inledningsvis upptagits ett allmänt stadgande, enligt vilket ägare av

befintlig anläggning skall vara pliktig att med avseende å anläggningen och

driften vid densamma vidtaga erforderliga åtgärder till minskande av faran

för och begränsande av verkningarna av sådan skada, som avses i lagen. I

styckets fortsättning hava — i nära anslutning till sakkunnigförslaget —

angivils några av de viktigare åtgärderna, som ingå i ägarens förpliktelser.

Han skall sålunda vara pliktig att verkställa nödig förstärkning av anläggningens

skydd mot brand- och annan bombskada. Härmed avses givetvis

även anskaffning och underhåll av erforderlig brandredskap. Vidare skall

han utföra skyddsrum och sådana andra anordningar, som kunna erfordras

till skydd för anläggningens personal ävensom — med hänsyn till vikten av

att erforderlig skydds- och reservmateriel såvitt möjligt förvaras på sådant

sätt, att den ej skadas vid luftanfall — lämpligt förvaringsrum för förråd.

Slutligen hava bland de uppräknade åtgärderna medtagits erforderlig utbildning

och övning av luftskyddspersonal samt nödiga åtgärder för snabbt avhjälpande

av driftavbrott. Till åtgärder av sistnämnda slag äro att hänföra

anskaffning av tillräcklig reservmateriel och organiserande av reparationsberedskap.

En anläggningsägare bör ej vara skyldig att redan under vanliga fredsförhållanden

vidtaga sådana skyddsåtgärder, som kunna utföras på jämförelsevis

kort tid och sålunda utan olägenhet kunna anstå, till dess krigsfara

föreligger. Under det att en så pass tidskrävande åtgärd som byggande av

skyddsrum bör vidtagas redan under vanliga fredsförhållanden, kan det

exempelvis ej vara erforderligt att redan i fredstid uppställa splitterskydd

mellan de olika maskinaggregaten i en icke bombskyddad kraftstation. I

sak torde därför intet vara att erinra mot det av de sakkunniga föreslagna

Departe
ments
chefen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

stadgandet, att anläggningsägaren skall vara skyldig att vidtaga, förutom

vissa angivna åtgärder, allenast sådana skyddsåtgärder, »som ej utan äventyr

kunna anstå». Då emellertid i departementsförslaget föreskrivits, att

anläggningsägaren skall vara pliktig att vidtaga »erforderliga» skyddsåtgärder

och en åtgärd ej gärna kan anses vara erforderlig, så länge med densammas

vidtagande utan olägenhet kan anstå, har nyssnämnda stadgande —

utan att därmed åsyftats någon saklig ändring — uteslutits ur departementsförslaget.

Enligt sakkunnigförslaget skulle skyldigheten att vidtaga skyddsåtgärderna

åligga anläggningens ägare. Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, synes

emellertid nyttjanderättshavaren skäligen böra ansvara för vidtagandet av

sådana åtgärder som exempelvis utbildning och övning av luftskyddspersonal

och organiserande av reparationsberedskap samt andra mera tillfälliga

skyddsåtgärder, som ej hava avseende å anläggningens utförande. Med anledning

härav har i 4 § andra stycket i departementsförslaget intagits ett

stadgande, enligt vilket nyttjanderättshavaren skall vara skyldig att i ägarens

ställe vidtaga sådana skyddsåtgärder, som finnas skäligen böra ankomma

på honom.

I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit och i enlighet med

vad jag vid behandlingen av frågan om kostnaderna för skyddsåtgärderna

förordat har i 4 § tredje stycket i departementsförslaget stadgats, att anskaffning

av vapen ej ingår i ägarens eller nyttjanderättshavarens förpliktelser.

Med det i 4 § sista stycket i sakkunnigförslaget intagna stadgandet, enligt

vilket Kungl. Maj:t skulle äga förordna örn bevakning, torde ej hava avsetts

att göra någon inskränkning i polis- och militärmyndigheternas rätt att, där

så erfordras, anordna bevakning. Avsikten med stadgandet lärer hava varit

att giva Kungl. Majit befogenhet att meddela föreskrifter örn skyldighet för

ifrågavarande anläggningars innehavare att vidtaga erforderliga bevakningsåtgärder.

För undanröjande av möjligheten till misstolkning har stadgandet

emellertid undergått viss jämkning.

5 §.

Rörande denna paragraf, som i sak överensstämmer med 5 § i sakkunnigförslaget,

anhåller jag få hänvisa till vad jag anfört i samband med behandlingen

av frågan om kostnaderna för skyddsåtgärderna.

6 §.

Förevarande paragraf är likalydande med 6 § i sakkunnigförslaget, beträffande

vilken paragraf de sakkunniga framhållit, att det vore nödvändigt

att — för det fall att anläggningen vore upplåten under nyttjanderätt

— medgiva, att kostnaden för skyddsåtgärder finge fördelas mellan ägaren

och nyttjanderättshavaren.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

7 §.

Beträffande 14 § i sakkunnigförslaget, vilken motsvarar nu förevarande

paragraf i departementsförslaget, hava de sakkunniga anfört:

Det kan emellanåt vara av betydelse, att åtgärder i god tid vidtagas för inkoppling

av ny ledning på en viss punkt av ett ledningsnät i syfte att säkerställa

kraft för något viktigt ändamål. Ägaren av anläggning som avses i förslaget

skall enligt 14 § vara pliktig att tåla sådan åtgärd. Medför den skada

eller förlust för honom, skall dock, om denna ej är att anse såsom ringa, utgå

skälig ersättning därför. Stadgandet har sin motsvarighet i 10 § 3 mom. luftskyddslagen,

enligt vilket anläggningens ägare eller innehavare är pliktig att

med avseende å egendomen tåla åtgärd som av länsstyrelsen prövas erforderlig

för beredande av luftskydd, såvida åtgärden för honom medför allenast

ringa kostnad eller olägenhet.

De i 3—6 §§ meddelade bestämmelserna avse åtgärder för säkerställande av

driften vid den anläggning, med avseende å vilken åtgärderna skola vidtagas.

Stadgandet i förevarande paragraf däremot avser sådana åtgärder till tryggande

av kraftförsörjningen under krig, som ägaren eller innehavaren av en

anläggning är skyldig att tåla, ändå att åtgärderna ej avse att säkerställa driften

vid hans egen anläggning, exempelvis, såsom de sakkunniga anfört, åtgärder

för inkoppling av ny ledning å ett ledningsnät i syfte att säkerställa

kraft för något viktigt ändamål. — I motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget

föreskrives, att frågor örn skyldighet att tåla sådana åtgärder och om

eventuell ersättning för därav förorsakad skada eller förlust skola prövas

av den föreslagna särskilda nämnden. Föreskrifterna härom hava överflyttats

till 8 § i departementsförslaget.

8 §.

Enligt första stycket i denna paragraf — vilket stycke närmast motsvarar 7

§ i sakkunnigförslaget — skola frågor om skyldighet att vidtaga och tåla

skyddsåtgärder prövas av den föreslagna särskilda nämnden, kallad krigsskyddsnämnden

för kraftanläggningar.

I andra stycket av förevarande paragraf — vilket saknar motsvarighet i

sakkunnigförslaget — har i förtydligande syfte intagits ett stadgande, enligt

vilket fråga örn fördelning mellan ägare och nyttjanderättshavare av kostnad

för skyddsåtgärd skall prövas av allmän domstol. 9

9 §■

Denna paragraf är — bortsett från ett par redaktionella jämkningar — likalydande

med 10 § i sakkunniglörslaget.

I första stycket regleras krigsskyddsnämndens sammansättning och i andra

stycket meddelas bestämmelser örn det sätt, på vilket nämndens ledamöter

och deras suppleanter skola utses. I regel skola ledamöterna och suppleanterna

utses av Kungl. Majit. De sakkunniga hava emellertid framhållit, att

det torde vara lämpligt att den ledamot, som skall representera försvarsstaben,

utsåges av chefen för försvarsstaben. Därigenom undvekes, att nytt för
Bihang

lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 211. 4

Departe
ments
chefen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Mcij.ts proposition nr 244

Iteparte*

men tsehefen.

ordnande behövde begäras hos Kungl. Majit, när ändring inträdde i de militära

tjänstgöringsförhållandena. I enlighet härmed har föreskrivits, att Kungl.

Majit äger uppdraga åt chefen för försvarsstaben att utse den militäre ledamoten

och suppleant för honom. Vidare har i överensstämmelse med vad de

sakkunniga föreslagit i förevarande stycke intagits ett stadgande enligt vilket,

innan ledamot och suppleant som skall företräda kommunala och enskilda

kraftföretag utses, tillfälle till yttrande skall beredas sammanslutning

av sådana företag.

Enligt tredje stycket har nämnden erhållit befogenhet att till ordföranden

överlämna sin beslutanderätt i ärenden av enkel beskaffenhet.

Utöver vad tidigare anförts angående bestämmelserna i denna paragraf

vill jag framhålla, att med »ärenden av enkel beskaffenhet» avses bland annat

sådana fall, då den sorn önskar utföra en kraftanläggning redan under

planeringsarbetet samråd med försvarsstaben och luftskyddsmyndigheten

och vid byggnadsritningarnas uppgörande ställt sig till efterrättelse de anvisningar,

som nämnda myndigheter lämnat. I dylika fall blir nämndens

prövning av allenast formell natur och ärendets behandling torde utan olägenhet

kunna anförtros åt ordföranden. Även prövning av andra frågor av

enkel beskaffenhet, t. ex. om mindre jämkningar i tidigare beslut, torde

kunna anförtros åt ordföranden.

10 §.

Förevarande paragraf motsvarar 15 § i sakkunnigförslaget, rörande vilken

de sakkunniga anfört:

Sedan nämnden meddelat sitt beslut, kunna nya erfarenheter ha vunnits,

som göra det nödvändigt att ändrade föreskrifter meddelas. Vidare kan det

inträffa, att nämnden, när det utan olägenhet kan ske, med avsikt underlåtit

att från början i allo pröva vilka åtgärder som böra utföras vid en anläggning.

Tänkbart är även, att anläggaren finner, att föreskrivna åtgärder icke

kunna utföras. Det ligger slutligen i sakens natur, att skyddsåtgärder tid

efter annan måste moderniseras. Av dessa skäl torde det vara ofrånkomligen

nödvändigt, att nämnden må äga att meddela nya eller ändrade föreskrifter.

Emellertid måste denna befogenhet handhavas med varsamhet. Nämnden

äger icke vid tillämpning av stadgandet gå utöver vad i 3—5 §§ stadgas.

Ehuru det strängt taget är överflödigt, har i paragrafen upprepats den i 5 §

angivna regeln, att föreskrifter som av nämnden meddelas vid förnyad prövning

ej må medföra att någon oskäligt betungas.

Vattenruttsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har med anledning av

vad de sakkunniga sålunda föreslagit i sitt yttrande erinrat om stadgandet

i 2 kap. 22 § vattenlagen, enligt vilket ett av vattendomstol meddelat

byggnadslov, sedan det vunnit laga kraft, i regel ägde giltighet mot envar beträffande

rätten att, inom av domstolen bestämd tid, verkställa och därefter

för framtiden bibehålla den anläggning, som avsåges med byggnadslovet.

Sakkunnigförslaget syntes innebära en avvikelse från nyssnämnda stadgande

i vattenlagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 244. öl

Såsom de sakkunniga anfört torde det — ej minst med hänsyn till att fordringarna

på en anläggnings luftskydd kunna ändras till följd av nyvunna

erfarenheter — vara nödvändigt, att krigsskyddsnämnden erhåller rätt att

meddela nya eller ändrade föreskrifter. Särskilt i de fall, då en längre tid

förflyter mellan nämndens prövning rörande en ny anläggnings utförande

och byggnadsarbetets påbörjande, synes det vara i hög grad opraktiskt, örn

nämnden ej skulle äga rätt att vidtaga de ändringar i sina tidigare föreskrifter,

som kunna föranledas av under mellantiden gjorda erfarenheter.

Det av de sakkunniga i nu förevarande del föreslagna stadgandet har därför

bibehållits i departementsförslaget.

I den mån de nya eller ändrade föreskrifterna beröra sådana delar av en

vattenkraftanläggning, till vilka vattendomstol lämnat byggnadslov, kan

nämndens beslut komma att innebära, att den byggande ej får verkställa

byggnadsarbetet i enlighet med de ritningar, som vattendomstolen godkänt,

eller att lian nödgas vidtaga ändring å en anläggning, trots att densamma är

utförd i enlighet med vattendomstolens byggnadslov. Detta lärer dock ej kunna

anses innebära någon avvikelse från stadgandet i 2 kap. 22 § vattenlagen.

Enligt detta stadgande torde nämligen den byggande genom vattendomstolens

laga kraftvunna byggnadslov icke tillerkännas annat skydd i avseende å därigenom

fastställda rättsförhållanden än det, som i allmänhet tillkommer innehavaren

av en lagligen förvärvad rättighet. Av förarbetena till stadgandet

framgår sålunda, att nyssnämnda rättsförhållanden genom byggnadslovet

icke erhålla en sådan absolut karaktär, att de ej kunna rabbås genom ett

expropriationsbeslut. På samma sätt torde de, utan att detta kan anses innebära

något avsteg från ifrågavarande stadgande, kunna rubbas genom ett av

krigsskyddsnämnden meddelat beslut. Givet är emellertid att nämnden, sedan

den byggande erhållit vattendomstols tillstånd att utföra vattenbyggnaden

på visst sätt, måste handhava sin befogenhet att meddela nya eller ändrade

föreskrifter rörande byggnadens utförande med största varsamhet. Innebära

föreskrifterna, att byggnaden skall utföras på ett från vattendomstolens

tillstånd avvikande sätt, måste den byggande inhämta domstolens tillstånd

till avvikelserna.

11 §.

Denna paragraf överensstämmer i sak med 8 § i sakkunnigförslaget, rörande

vilken de sakkunniga anfört:

I 8 § stadgas skyldighet att. innan någon utför anläggning som avses i 2 §

eller vidtager väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning därav, göra anmälan

till nämnden. Då det torde vara tydligt att efter viss tid förutsättningarna

för nämndens beslut icke längre äro för handen, har det ansetts lämpligt

stadga, att örn två år förflutit utan att arbetet påbörjats, ny anmälan

skall göras hos nämnden. Då det ligger i anläggarens intresse att i god tid få

veta, örn nämnden vill meddela ändrade föreskrifter, synes det icke behövligt

att föreskriva, att den nya anmälan skall ske innan arbetet påbörjas.

Departe
ments
chefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Departe
ments
chefen.

12 §.

Förevarande paragraf motsvaras av 9 § i sakkunnigförslaget och innehåller

bestämmelser örn skyldighet att i vattenmål och ärenden örn tillstånd enligt

2 § i 1902 års lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

inhämta krigsskyddsnämndens yttrande, då fråga är om anläggningar,

som avses i den föreslagna lagen.

Ifrågavarande paragraf i sakkunnigförslaget har berörts i några yttranden.

Sålunda har vattenöverdomstolen ifrågasatt, huruvida icke de i paragrafen

upptagna stadgandena ävensom övriga i sakkunnigförslaget meddelade

bestämmelser rörande vattenmål och ärenden enligt 1902 års lag borde

överflyttas till vattenlagen och nyssnämnda lag. Vattenrättsdomaren i Västerbygdens

vattendomstol har — med anledning av att det enligt sakkunnigförslaget

skulle åligga vattendomstol eller, där vattenmålet handlades av synemän,

dessa att inhämta yttrande av nämnden — påpekat, att enär yttrande

borde inhämtas redan under vattenmålets förberedande behandling, det borde

ankomma på vattenrättsdomaren att inhämta detsamma. Enligt länsstyrelsens

i Göteborgs och Bohus län mening borde nämndens yttrande alltid inhämtas

och icke endast, såsom de sakkunniga föreslagit, i de fall, då nämnden

ej kort förut utlåtit sig.

Enligt 11 § i departementsförslaget skall anmälan till krigsskyddsnämnden

ske, innan någon utför en sådan anläggning, som avses i förslaget, eller verkställer

en väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av en dylik anläggning.

Då det måste anses önskvärt, att nämnden erhåller tillfälle meddela erforderliga

föreskrifter rörande arbetets utförande redan innan tillstånd därtill

meddelas enligt vattenlagen eller 2 § i 1902 års lag, kunde det ifrågasättas

att komplettera nyssnämnda stadgande med en föreskrift, att anmälan

till nämnden skall ske, innan dylikt tillstånd sökes. Syftet med en sådan föreskrift

uppnås dock även med den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen,

att det skall åligga den myndighet, som har att meddela tillståndet, att inhämta

nämndens yttrande. Genom en sådan bestämmelse erhålles dessutom

garanti för alt, om utbyggnadsplanerna eller kravet på skyddsåtgärder förändrats

under tiden mellan ingivande av anmälan till nämnden och prövning

av ansökan örn tillstånd till arbetets utförande, nämnden erhåller tillfälle

meddela de ändrade föreskrifter, som kunna föranledas därav. Har nämnden

på grund av anmälan av den byggande granskat utbyggnadsplanerna under

den närmaste tiden före tillståndets meddelande, torde någon omprövning

dock ej erfordras. Nämndens yttrande skall därför enligt departementsförslaget

— liksom enligt sakkunnigförslaget — inhämtas allenast under den

förutsättningen, att nämnden ej kort förut utlåtit sig. Vad vattenmål beträffar

lärer det stundom vara lämpligt, att vattenrättsdomaren eller, där målet

handlägges av synemän, förrättningsmannen inhämtar nämndens yttrande

redan före vattendomstolens eller synemännens sammanträde. På grund härav

har ifrågavarande bestämmelse undergått viss jämkning i förhållande till

vad de sakkunniga föreslagit.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 244.

53

Med hänsyn till bland annat fördelen att hava samtliga bestämmelser rörande

nu ifrågavarande skyddsåtgärder samlade i en och samma författning

har jag ej ansett tillräckliga skäl föreligga att — såsom vattenöverdomstolen

ifrågasatt — överflytta förevarande bestämmelse till vattenlagen och

1902 års lag.

13 §.

Denna paragraf motsvaras av 12 § i sakkunnigförslaget, rörande vilken d e

sakkunniga anfört:

Enligt 2 kap. 3 § vattenlagen skall vid prövning av fråga örn tillstånd till

byggande i vatten utredas, att nyttan av anläggningen efter avdrag av byggnadskostnaden

uppgår till ett värde, motsvarande tre gånger den skada och

det intrång, som genom ändring i vattenförhållandena göres å åker och äng

samt två gånger skadan och intrånget å annan egendom. Eljest må tillstånd

i regel ej givas. Enligt första stycket i 12 § i förslaget skall den ökning i

anläggningskostnaden, som föranledes av sådan skyddsåtgärd som avses i

förslaget ej tagas i beräkning vid nämnda prövning. Detta gäller enligt förslaget

vare sig anläggningen är av den storlek, som sägs i 2 § 1) och 2), eller ej.

Det fordras i överensstämmelse härmed icke heller att nämnden föreskrivit

åtgärden. Att göra någon skillnad mellan olika fall har icke ansetts lämpligt,

även om skälen för bestämmelsen äro starkast, när nämnden föreskrivit

skyddsåtgärder. Har nämnden funnit anläggningen vara av den betydelse för

kraftförsörjningen i riket att särskilda skyddsåtgärder böra vidtagas, hör ju

kostnaden därför uppenbarligen icke få hindra, att anläggningen kommer

till stånd.

Av andra stycket i 12 § framgår, alt det ankommer på vattendomstol respektive

synemän att vid meddelande av tillstånd till vattenbyggnad tillämpa

de föreskrifter om skyddsåtgärder som nämnden meddelat, såvitt de angå

vattenbyggnaden.

Vcittenrättsdomaren i Norrbggdens vattendomstol har med anledning av

de sakkunnigas förslag i denna del anfört, bland annat:

I vad mån den ökning i anläggningskostnad, som föranledes av skyddsåtgärd

enligt förslaget, bör tagas i beräkning vid prövning enligt 2 kap. 3 §

vattenlagen synes vara tveksamt. Vid företag av den beskaffenhet, varom

här är fråga, torde en ökning av anläggningskostnaden med omkring

5 procent sällan inverka vid denna prövning. Örn kostnadsökningen undantagsvis

skulle vara av betydelse i detta hänseende, finnes möjlighet att

ändå få tillstånd till företaget enligt sista stycket i ifrågavarande lagrum.

Då den jämförelse mellan nytta och skada av ett vattenbyggnadsföretag,

som skall verkställas enligt 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen, avser att

utgöra grunden för bedömande av företagets nationalekonomiska betydelse,

synes det ej vara utan vidare uppenbart, att den ökning i byggnadskostnaden,

som föranledes av nu ifrågavarande skyddsåtgärder, icke bör tagas i beräkning

vid jämförelsens verkställande. Emellertid vore del stötande, örn skyldigheten

att företaga skyddsåtgärder skulle, genom den därav föranledda

ökningen i byggnadskostnaden, medföra, att ett förelag ej bleve tillåtlig!. Med

hänsyn härtill och då de anläggningar, som avses i förevarande lagförslag,

kunna förutsättas vara av viisentlig betydelse för det allmänna, torde kostnaden

för ifrågavarande skyddsåtgärder ej böra få hindra, att en sådan anläggning

kommer till stånd. Enligt 2 kap. 3 § tredje stycket vattenlagen äger

I)e|>nrle
inents
rhefen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Kungl. Majit efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till ett

sådant byggnadsföretag, som prövas vara av synnerlig betydelse ur allmän

synpunkt, oaktat nyttan av detsamma ej står i den relation till den av föreföranledda

skadan, som föreskrives i första stycket av samma paragraf.

Möjlighet föreligger alltså att på denna väg förebygga en icke önskvärd följd

av skyldigheten att vidtaga skyddsåtgärder. Det torde dock vara lämpligt att

— trots att nyssnämnda möjlighet förefinnes — införa ett stadgande, enligt

vilket den av skyddsåtgärderna föranledda kostnadsökningen ej skall med1

Öknäs vid prövning av tillåtligheten av en sådan vattenbyggnad, som avses

i förevarande lagförslag. Att såsom de sakkunniga föreslagit utsträcka stadgandets

tillämpning till även andra byggnader än sådana, som omfattas av

lagförslaget, synes ej böra ske. Förutom den jämkning i första stycket av

förevarande paragraf, som föranletts härav, har — för åstadkommande av

överensstämmelse med terminologien i 2 kap. 3 § vattenlagen — ordet »anläggningskostnaden»

utbytts mot ordet »byggnadskostnaden».

Beträffande andra stycket anhåller jag få hänvisa till vad jag förut anfört

rörande förhållandet mellan å ena sidan vattendomstols respektive synemäns

samt å andra sidan krigsskyddsnämndens prövning.

U §■

Förevarande paragraf motsvarar 13 § i sakkunnigförslaget. Rörande sistnämnda

paragraf hava de sakkunniga anfört:

I 13 § meddelas ett stadgande, som avser att underlätta ianspråktagandet

av mark eller byggnad, vilken erfordras för skyddsåtgärder som avses i förslaget.

Enligt 2 kap. 14 § vattenlagen gäller, att örn det för ändamålsenligt

tillgodogörande av vatten tarvas, att annan tillhörig fastighet tagea i anspråk

för vissa angivna åtgärder, ägaren av marken är pliktig att mot ersättning

tåla intrånget därav. I 15 § samma kapitel stadgas rätt att för tillgodogörande

av vatten begagna annan tillhörig vattenbyggnad. Enligt 1902 års lag,

innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, må annans

mark under vissa där angivna förutsättningar mot ersättning tagas i anspråk

för elektrisk starkströmsanläggning. Nu ifrågavarande paragraf i förslaget

stadgar, att nämnda bestämmelser i vattenlagen och 1902 års lag skola äga

motsvarande tillämpning i fråga örn skyddsåtgärd, som avses i förslaget. De

sakkunniga vilja framhålla, att såsom förutsättning för expropriationsrätt

icke uppställts, att skiljenämnden föreskrivit åtgärden. Det är tillfyllest, att

vattendomstolen, respektive synemän, eller Kungl. Majit finner att skyddsåtgärden

är ändamålsenlig och behövlig. I

I sak har annan ändring icke vidtagits i sakkunnigförslaget än att stadgandets

tillämpning begränsats till de fall, då annans mark eller vattenbyggnad

erfordras för vidtagande av skyddsåtgärd för en sådan anläggning, som

omfattas av den föreslagna lagen.

15 §.

Denna paragraf motsvaras av 11 § andra stycket i sakkunnigförslaget, enligt

vilket stadgande den föreslagna nämnden skulle äga rätt att, när så erfordrades,

själv eller genom den nämnden utsåge besiktiga anläggning, som

avsåges i förslaget.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

55

För avgörande vilka skyddsåtgärder, som lämpligen böra vidtagas vid en

anläggning, kan det givetvis stundom vara erforderligt att besiktning på platsen

verkställes. Besiktning kan jämväl erfordras för utrönande, huruvida

föreskrivna åtgärder vidtagits. Då kontrollerandet av att krigsskyddsnämndens

beslut efterkommas närmast skall ankomma på den myndighet, som

har att utöva ledningen av vederbörande anläggnings luftskydd, bör följaktligen

icke blott nämnden eller den, som nämnden därtill utser, utan även

luftskyddsmyndigheten beredas möjlighet att verkställa besiktning. I förevarande

paragraf, som avfattats efter förebild av 16 § skyddsrumslagen, stadgas

därför skyldighet för den som äger eller innehar i förslaget avsedd anläggning

att tåla, att densamma besiktigas av luftskyddsmyndigheten, krigsskvddsnämnden

eller den nämnden därtill utser.

16 §.

Rörande 17 § i sakkunnigförslaget, vilken motsvaras av 16 § i departementsförslaget

och innehåller bestämmelser om vite, om verkställighet av

den föreslagna nämndens beslut och örn handräckning, har länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län i sitt yttrande anfört, bland annat:

Såvitt länsstyrelsen kunde finna, hade de sakkunniga tänkt sig, att luftskyddsmyndigheten

efter anmälan till vederbörande länsstyrelse därom, att

en föreskriven skyddsåtgärd försummats, skulle få åtgärden vidtagen genom

länsstyrelsens försorg. Då det enligt sakens natur ofta måste gälla åtgärder

av synnerligen dyrbar beskaffenhet, vore de sakkunnigas förslag i denna del

ägnat att väcka starka betänkligheter.

Örn en anläggnings ägare eller innehavare försummar att utföra en av krigsskyddsnlimnden

föreskriven åtgärd, torde åtgärden lämpligen böra verkställas

av luftskyddsmyndigheten, d. v. s. i regel vattenfallsstyrelsen, vilken

torde vara den på området mest sakkunniga myndigheten. Med hänsyn härtill

Ilar i förevarande paragraf — i överensstämmelse med vad de sakkunniga

föreslagit —- intagits ett stadgande, enligt vilket, örn den som enligt nämndens

beslut skall utföra viss åtgärd underlåter att utan dröjsmål vidtaga densamma,

luftskyddsmyndigheten äger utföra åtgärden på den försumliges bekostnad.

Emellertid kan krigsskyddsnämnden eller luftskyddsmyndigheten

vid verkställande av besiktning eller i samband med utförande av skyddsåtgärd,

som en anläggnings ägare eller innehavare försummat att vidtaga,

behöva biträde av länsstyrelsen. Med hänsyn härtill har -— likaledes i överensstämmelse

med sakkunnigförslaget — föreskrivits, alt nämnden och luftskyddsmyndigheten

äro berättigade att erhålla nödig handräckning av länsstyrelsen.

Vidare skall länsstyrelsen av den försumlige äga uttaga kostnaden

för åtgärd, som luftskyddsmyndigheten verkställt.

17 §.

Enligt denna paragraf, som motsvarar 16 § i sakkunnigförslaget, får talan

mot krigsskyddsnämndens beslut fullföljas till Kungl. Maj:t. Där ej annorlunda

förordnas, skall beslutet dock omedelbart lända till efterrättelse.

Departe
ments
eliefen.

Departe
ments
chefen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Departe
ments
chefen.

18 §.

Denna paragraf, som innehaller straffbestämmelser, är i sak överensstämmande

med 18 § i sakkunnigförslaget.

19 och 20 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med motsvarande paragrafer i sakkunnigförslaget.

Bestämmelsen örn lagens ikraftträdande.

Lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1942.

övergångsbestämmelsen.

Det av de sakkunniga föreslagna övergångsstadgandet om anmälningsskyldighet

beträffande anläggningar, som äro under utförande, då lagen

träder i kraft, har såtillvida ändrats, att den med straffansvar förbundna

föreskriften att anmälan skall ske skyndsamt ersatts med en bestämmelse om,

att anmälan skall ske senast den 1 augusti 1942. Vidare har krigsskyddsnämnden

erhållit rätt att meddela anstånd med ritningars och uppgifters

ingivande till nämnden.

Anmärkas må, alt i departementsförslaget icke upptagits den i 11 § första

stycket i sakkunnigförslaget meddelade föreskriften, att frågor angående vidtagande

av skyddsåtgärder skola prövas skyndsamt.

I anslutning till denna föreskrift hava de sakkunniga anfört:

Någon närmare reglering av förfarandet hos nämnden har icke ansetts behövlig.

Bestämmelser härom torde i mån av behov kunna meddelas i administrativ

ordning. Av vikt synes vara, att i instruktion för nämnden närmare

angives, inom vilken tid yttrande bör avgivas. Att ej anläggningarna genom

nämndens prövning fördröjas är angeläget. Förslagsvis torde kunna stadgas,

att nämnden skall avgöra ärendet inom tre veckor från det fullständiga handlingar

inkommit. Synnerligen brådskande ärenden böra örn möjligt avgöras

inom kortare tid.

Uppenbarligen är det av vikt, att krigsskyddsnämnden handlägger ärendena

nied erforderlig skyndsamhet. Bestämmelser härom synas dock lämpligen

böra meddelas i den instruktion för nämnden, som torde böra utfärdas. Av

denna anledning har nyssnämnda stadgande uteslutits ur departementsförslaget.

Övriga författningsförslag.

Såsom förut nämnts äro bestämmelserna i det lagförslag, för vilket jag nu

redogjort, avsedda att för de kraftanläggningars vidkommande, som omfattas

av förslaget, ersätta bestämmelserna dels i 11 § 2—4 mom. luftskyddslagen,

dels ock i skyddsrumslagen. De i det föregående omnämnda förslagen till

lag örn ändrad lydelse av 11 §5 mom. luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

57

504) och lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119)

om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum

m. m. upptaga därav föranledda — av de sakkunniga föreslagna

och i de avgivna yttrandena utan erinran lämnade — ändringar i luftskyddslagen

och skyddsrumslagen.

Enligt förslaget till lag angående tillägg till lagen den 27 juni 1902 (nr 71

s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, skall —

likaledes i överensstämmelse med ett av de sakkunniga avgivet, i

yttrandena utan anmärkning lämnat förslag — i 1902 års lag införas

en ny paragraf, betecknad 16 § och innehållande en erinran om de föreslagna

särskilda bestämmelserna rörande vissa kraftanläggningar.

De sakkunniga hava icke ansett det erforderligt att föreslå någon

följdändring i vattenlagen och framhållit, att någon fullt lämplig plats i denna

lag för en erinran örn nyssnämnda bestämmelser icke heller torde vara

att finna.

Anmärkas må slutligen att, därest förslaget till lag om särskilda skyddsåtgärder

för vissa kraftanläggningar upphöjes till lag, den förut omförmälda

kungörelsen den 29 augusti 1939 angående förhindrande av skadegörelse å

vissa kraft- och kanalanläggningar i riket vid krig eller krigsfara m. m. torde

böra jämkas till överensstämmelse med den nya lagen.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över de inom socialdepartementet upprättade förslagen till

1) lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,

2) lag örn ändrad lydelse av 11 § 5 mom. luftskyddslagen den 11 juni 1937

(nr 504),

3) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119)

om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum

m. m. samt

4) lag angående tillägg till lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

av den lydelse bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll utvisar, måtte för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

1 Av de i denna bilaga ingående lagförslagen hava de ovan under 2)—4) upptagna, vilka äro

likalydande med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag, här uteslutits.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Afaj.ts proposition nr 244. (Bilagor).

Bilaga A.

t

Förslag

till

Lag

om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Beträffande anläggning av väsentlig betydelse för kraftförsörjningen i riket

skola i fråga om åtgärder till skydd mot skada genom luftanfall eller annan

krigshandling eller sabotage, däri inbegripet förberedande åtgärder för avhjälpande

av sådan skada, gälla de särskilda bestämmelser, som angivas i

denna lag.

2 §•

Med anläggning, som i 1 § sägs, avses

1) elektriskt kraftverk, som är avsett för generatoreffekt av minst tvåtusenfemhundra

kilovoltampére;

2) anläggning för tillgodogörande av vattenkraft genom vattenreglering,

om vattenmagasinet är avsett att rymma minst etthundra miljoner kubikmeter;
3)

elektrisk ledning, som är avsedd för spänning av minst fyrtio kilovolt

mellan två ledare; samt

4) transformator- eller kopplingsstation, vilken är avsedd för spänning

som under 3) sägs och en genomgångseffekt av minst tvåtusenfemhundra

kilovoltampére.

3 §.

Anläggning, som avses i denna lag, skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena

i varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt.

Vad nu sagts gäller ock ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan

anläggning.

4 §•

Ägare av befintlig, i denna lag avsedd anläggning vare pliktig att, i den

mån det ej tidigare skett, med avseende å anläggningen och driften vid densamma

vidtaga erforderliga åtgärder för att minska faran för och begränsa

verkningarna av sådan skada, varom i 1 § förmäles. Han skall sålunda,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

bland annat, verkställa nödig förstärkning av anläggningens skydd mot brandoch

annan bombskada, utföra skyddsrum och andra erforderliga skyddsanordningar

åt personal för anläggningens skötsel och skydd samt lämpligt förvaringsrum

för förråd, ombesörja erforderlig utbildning och övning av personal,

avsedd att fullgöra luftskyddstjänst vid anläggningen, samt vidtaga

nödiga åtgärder för snabbt avhjälpande av driftavbrott.

Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, vare nyttjanderättshavaren

skyldig att i ägarens ställe vidtaga sådana i första stycket avsedda åtgärder,

som finnas skäligen böra ankomma på nyttjanderättshavaren.

Anskaffning av vapen ingår icke i ägarens eller nyttjanderättshavarens

förpliktelser.

Örn skyldighet att anordna bevakning förordnar Konungen.

5 §.

Ej vare någon på grund av vad i 3 och 4 §§ stadgas skyldig att vidtaga sådana

åtgärder, att han därigenom oskäligt betungas.

6 §•

Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, skall kostnad, som ägaren eljest

skolat vidkännas, fördelas mellan honom och nyttjanderättshavaren efter vad

som finnes skäligt.

7 §■

Ågare eller innehavare av anläggning, som avses i denna lag, vare skyldig

tåla åtgärd, som finnes böra utföras vid anläggningen för att trygga

kraftförsörjningen i riket under krig, ändå att han icke själv är pliktig att

utföra eller bekosta åtgärden. Medför åtgärden skada eller förlust för honom,

skall dock, örn denna ej är att anse såsom ringa, utgå ersättning därför efter

vad som finnes skäligt.

8 §.

Frågor, som avses i 3—5 §§ och 7 §, prövas av en särskild nämnd (krigsskyddsnämnden

för kraftanläggningar).

Fråga om kostnadsfördelning enligt 6 § prövas av allmän domstol. 9

9 §.

Krigsskyddsnämnden består av en lagfaren ordförande, en representant för

försvarsstaben, en för luftskyddsinspektionen, en för vattenfallsstyrelsen och

en för kommunala och enskilda kraftföretag. För var ledamot skall finnas

minst en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses av Konungen; dock att Konungen äger

uppdraga åt chefen för försvarsstaben att utse den militäre ledamoten och

suppleant för honom. Innan ledamot och suppleant som skall företräda kommunala

och enskilda kraftföretag utses, skall tillfälle till yttrande beredas

sammanslutning av sådana företag.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

Nämnden äger uppdraga åt ordföranden att ensam handlägga ärenden avenkel

beskaffenhet.

10 §.

Krigsskyddsnämnden äger, när det erfordras, utan hinder av vad den förut

bestämt meddela nya eller ändrade föreskrifter, örn det kan ske utan att

anläggningens ägare eller innehavare oskäligt betungas.

11 §■

Innan någon utför i denna lag avsedd anläggning eller verkställer väsentlig

ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning, skall han göra

anmälan hos krigsskyddsnämnden för prövning av fråga, som avses i 3 §.

Påbörjas ej arbetet inom två år från det nämndens prövning ägde rum.

skall anmälan ånyo göras hos nämnden.

Vid anmälan skola fogas erforderliga ritningar över anläggningen och de

uppgifter, som tarvas för prövningen.

12 §.

I mål om tillstånd till vattenbyggnad, vilken är att hänföra till anläggning,

sorn under 2 § 1) eller 2) sägs, eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning

av sådan byggnad skall krigsskyddsnämndens yttrande inhämtas,

såvida nämnden ej kort förut utlåtit sig.

Innan tillstånd enligt 2 § lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande

vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, meddelas till elektrisk ledning,

som under 2 § 3) i denna lag sägs, skall ock yttrande inhämtas av krigsskyddsnämnden,

om den ej kort förut utlåtit sig.

13 §.

Den ökning i byggnadskostnaden, som föranledes av skyddsåtgärd enligt

denna lag, skall icke tagas i beräkning vid prövning, som i 2 kap. 3 §

första stycket vattenlagen sägs.

Vid meddelande av tillstånd, som i 12 § första stycket omförmäles, skola av

krigsskyddsnämnden med avseende å vattenbyggnadens utförande givna föreskrifter

beaktas.

14 §.

Vad i vattenlagen och förenämnda lag, innefattande vissa bestämmelser

örn elektriska anläggningar, stadgas om rätt att för tillgodogörande av vatten

eller för utförande av elektrisk starkströmsanläggning taga i anspråk

annans mark eller vattenbyggnad skall äga motsvarande tillämpning i

fall, da annans mark eller vattenbyggnad erfordras för vidtagande av

skyddsåtgärd enligt denna lag.

15 §.

Envar, som äger eller innehar i denna lag avsedd anläggning, vare pliktig

tala, att den myndighet, vilken har att utöva ledningen av luftskvd
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

det vid anläggningen (luftskyddsmyndigheten), krigsskyddsnämnden eller

den nämnden därtill utser besiktigar anläggningen för utrönande, vilka

skyddsåtgärder som vidtagits eller böra vidtagas.

16 §.

Krigsskyddsnämnden äger vid vite tillhålla den, som är pliktig att vidtaga

skyddsåtgärd enligt denna lag, att fullgöra sin skyldighet.

Underlåter den, som enligt nämndens beslut skall utföra viss åtgärd, att

utan dröjsmål vidtaga densamma, må luftskyddsmyndigheten utföra åtgärden

på den försumliges bekostnad.

Krigsskyddsnämnden och luftskyddsmyndigheten vare berättigade att erhålla

nödig handräckning av länsstyrelsen. Denna må ock i fall, som avses

i andra stycket, uttaga kostnaden för åtgärden av den försumlige.

17 §.

Klagan över krigsskyddsnämndens beslut må föras hos Konungen genom

besvär, vilka skola hava inkommit till vederbörande statsdepartement före

klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

Där ej annorlunda förordnas, skall beslutet dock omedelbart lända

till efterrättelse.

18 §.

Underlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas i

11 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, där någon utför åtgärd, som krigsskyddsnämnden föreskrivit,

i strid mot dess beslut.

Den som utan skälig anledning vägrar att låta anläggning besiktigas enligt

vad i 15 § sägs, straffes med dagsböter.

19 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

20 §.

Närmare föreskrifter örn tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Är vid tiden för lagens ikraftträdande anläggning, som däri avses, under

utförande eller föremål för väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning,

skall anmälan, varom stadgas i 11 §, vid äventyr som i 18 § första

stycket sägs, med bifogande av erforderliga ritningar och uppgifter senast

den 1 augusti 1942 göras hos krigsskyddsnämnden; dock må nämnden, när

skäl därtill äro, meddela anstånd med ritningars och uppgifters ingivande.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Baagor).

l)e sakkimiiigiis förslag1.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Härigenom förordnas som följer:

Beträffande anläggning av väsentlig betydelse för kraftförsörjningen i

riket skola i fråga örn åtgärder till skydd mot anfall från luften eller annan

skadegörelse å anläggningen jämte tillbehör så ock till skydd för personalen

gälla de särskilda bestämmelser som upptagas i denna lag.

Såsom skyddsåtgärd skall anses jämväl förberedande åtgärd för avhjälpande

av skada.

2 §.

Till anläggning sorn avses i 1 § hänföras

1) elektiiskt kraftverk, som är avsett för en turbineffekt av minst tvåtusen

kilowatt;

2) anläggning för tillgodogörande av vattenkraft genom vattenreglering,

om vattenmagasinet är avsett att rymma minst etthundra miljoner kubikmeter;
3)

elektrisk ledning som är avsedd för spänning av minst fyrtio kilovolt

mellan två ledare; samt

4) transformator- eller kopplingsstation. vilken är avsedd för spänning

som under 3) sägs och en genomgångseffekt av minst tvåtusen kilovoltampére.

3 §•

Anläggning som i 2 § sägs skall utföras på ett med hänsyn til! förhållandena

i varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt.

Vad nu sagts gäller ock ombyggnad, ändring eller utvidgning. 4

4 §.

. ägaren av befintlig anläggning som i 2 § sägs skall, i den mån det ej skett

i samband med anläggningens tillkomst eller i anledning av arbete som avses

i 3 § andra stycket, vidtaga sådana åtgärder med avseende å anläggningen,

som äro ägnade att minska brandfaran, samt anskaffa erforderliga brandl

edskap sa ock eljest för säkerställande av driften vid anläggningen vidtaga

skyddsåtgärder som ej utan äventyr kunna anstå. Han vare ock pliktig att

utföra skyddsrum och andra erforderliga skyddsanordningar åt personal för

anläggningens skötsel och skydd samt lämpligt förvaringsrum för förråd.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Muj:is proposition nr 244. (Bilagor).

Med åtgärder som nämnas i första stycket jämställas anskaffning av reservmateriel

samt underhåll, utbildning och övning. Anskaffning av vapen

ingår icke i ägarens förpliktelser.

Örn bevakning förordnar Konungen.

5 §.

Ej må någon på grund av vad i 3 och 4 §§ sägs åläggas att utföra anläggningen

på sådant sätt eller att vidtaga sådana åtgärder att han därigenom

oskäligt betungas.

6 §.

Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, skall kostnad som ägaren eljest

skolat vidkännas fördelas mellan honom och nyttjanderättshavaren efter vad

som finnes skäligt.

7 §•

Frågor, som avses i 3—5 §§, prövas av en särskild nämnd, kallad skiljenämnden

för kraftverkens luftskydd.

8 §•

Innan någon utför anläggning som avses i 2 § eller vidtager väsentlig ombyggnad,

ändring eller utvidgning av sådan anläggning skall han göra anmälan

hos skiljenämnden för prövning enligt 3 §.

Har ej arbetet påbörjats inom två år från det skiljenämndens prövning

ägde rum, skall anmälan ånyo göras hos nämnden.

Vid anmälan fogas erforderliga ritningar över anläggningen och de uppgifter

som tarvas för prövningen.

9 §.

I mål om tillstånd till vattenbyggnad, vilken är att hänföra till anläggning

som avses under 2 § 1) och 2), eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller

utvidgning av dylik anläggning åligge vattendomstol eller, där målet handlägges

av synemän, dessa att inhämta yttrande av skiljenämnden, såvida ej

denna kort förut utlåtit sig.

Innan tillstånd enligt 2 § lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande

vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, meddelas till elektrisk

ledning som avses under 2 § 3) i denna lag, skall ock yttrande inhämtas av

skiljenämnden, örn den ej kort förut utlåtit sig i frågan.

10 §.

Skiljenämnden består av en lagfaren ordförande, en representant för försvarsstaben,

en för vattenfallsstyrelsen, en för luftskyddsinspektionen och en

för kommunala och enskilda företag. För var ledamot skall finnas minst en

suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses av Konungen; dock att Konungen äger

uppdraga åt chefen för försvarsstaben att utse den militäre ledamoten och

suppleant för honom. Innan ledamot eller suppleant som skall företräda

kommunala och enskilda företag utses skall tillfälle till yttrande beredas

sammanslutning av sådana företag.

Skiljenämnden äger uppdraga åt ordföranden att ensam handlägga ärenden

av enkel beskaffenhet.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

11 §•

Frågor som avses i 3—5 §§ skola prövas skyndsamt, så att byggnadsarbete

ej fördröjes.

Skiljenämnden åge, när så erfordras, själv eller genom den nämnden utser

besiktiga anläggning som avses i denna lag.

12 §.

Den ökning i anläggningskostnaden, vilken föranledes av skyddsåtgärd

som avses i denna lag, skall, evad anläggningen är av den storlek som sägs

i 2 § 1) och 2) eller ej, icke tagas i beräkning vid prövning som i 2 kap. 3 §

vattenlagen sägs.

Av vattendomstolen eller synemän skall föreskrivas, hur anläggningen, i de

hänseenden som eljest prövas av vattendomstol eller synemän, skall utföras

för att av skiljenämnden meddelat beslut skall beaktas.

13 §.

Vad i vattenlagen och förenämnda lag, innefattande vissa bestämmelser örn

elektriska anläggningar, stadgas om rätt att för tillgodogörande av vatten, med

avseende å vissa åtgärder, eller för utförande av elektrisk starkström sanläggning

taga i anspråk annans mark eller byggnad skall, oavsett anläggningens

storlek, äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan skyddsåtgärd som

avses i denna lag.

14 §.

Ägare eller innehavare av anläggning som i 2 § sägs vare skyldig att efter

prövning av skiljenämnden tåla åtgärd som finnes böra utföras vid anläggningen

till tryggande av kraftförsörjningen i riket, ändå att han icke själv

är pliktig att utföra eller bekosta åtgärden. Medför åtgärden skada eller förlust

för honom, skall dock, örn denna ej är att anse såsom ringa, utgå ersättning

därför efter vad som nämnden finner skäligt.

15 §.

Skiljenämnden äger, när så erfordras, utan hinder av vad förut blivit bestämt

meddela nya eller ändrade föreskrifter, om det kan ske utan att anläggningens

ägare oskäligt betungas.

16 §.

Skiljenämndens beslut skall omedelbart lända till efterrättelse, där ej annorlunda

förordnas. Talan mot beslutet må i den ordning, som för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd, fullföljas

hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom trettio dagar från

det klaganden erhöll del av beslutet.

17 §.

Skiljenämnden äger stadga erforderligt vite.

Underlåter den som enligt nämndens beslut skall utföra viss åtgärd att utan

dröjsmål vidtaga åtgärden, äge vederbörande luftskyddsmyndighet låta utföra

åtgärden på den försumliges bekostnad.

Skiljenämnden och luftskyddsmyndigheten vare berättigade att erhålla nödig

handräckning av länsstyrelsen. Denna äge ock i fall som avses i andra

stycket uttaga kostnaden för åtgärden av den försumlige

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

18 §

Underlåter någon att göra anmälan som i denna lag föreskrives, straffes

med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, där någon utför åtgärd som skiljenämnden föreskrivit i

strid mot dess beslut.

Den som utan skäl vägrar att låta anläggning besiktigas enligt vad i 11 §

sägs, straffes med dagsböter.

19 §.

Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

20 §.

Närmare föreskrifter örn tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den —---.

Är anläggning, som avses i 2 §, under utförande eller föremål för väsentlig

ombyggnad, ändring eller utvidgning vid tiden för lagens ikraftträdande, skall

anmälan, vid äventyr som i 18 § första stycket sägs, med bifogande av erforderliga

ritningar och uppgifter skyndsamt göras hos skiljenämnden för kraftverkens

luftskydd.

Bilaga C.

I de sakkunnigas betänkande intagen redogörelse för olika slag av

skyddsåtgärder.

De skyddsåtgärder, som kunna komma i fråga vid kraftanläggningar, äro

av dels teknisk, dels ock organisatorisk art. Den önskvärda omfattningen och

utformningen av de tekniska åtgärderna är till stor del beroende på de lokala

förhållandena i varje särskilt fall, men vissa allmänna synpunkter kunna

framhållas för att belysa vad som enligt hittills föreliggande erfarenheter synes

vara möjligt att utföra.

Vid planerande av vattenkraftstationer är man i regel bunden till en viss

plats, som bestämmes av terrängförhållandena vid vattendraget. I den mån

det låter sig göra, bör anläggningen placeras så, att den så mycket som möjligt

skyddas mot upptäckt från luften. Den bör vidare om möjligt placeras på

tillräckligt avstånd från andra sannolika anfallsmål. Stationen bör ej ligga

omedelbart intill allmän väg. I allt fall bör allmän väg ej framdragas över

kraftstationsdammen. Vid projekteringen av kraftanläggningen bör tillses, att

de olika byggnadsenlieterna spridas så mycket som möjligt för att icke vid

bombnedslag flera delar skola skadas samtidigt samt att terrängens skyddande

egenskaper utnyttjas.

Kraftstationsbyggnaderna böra göras brandsäkra och maskinerna

utföras i möjligaste mån utan användande av brännbart material. Vidare

böra samtliga byggnadskonstruktioner göras kraftiga, så att de motstå åtminstone

splitter och smärre bomber. Fönster och dörrar böra göras relativt

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 244. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 244. (Bilagor).

små och placeras på sådant sätt, att skadegörelse på maskineriet genom splitter

förhindras. De maskiner som äro viktigast och vilkas reparation kräver

lång tid med åtföljande driftstopp — i första hand turbinerna och generatorerna

— böra skyddas så effektivt som möjligt. Bästa skyddet mot direkta

skador av bomber vinnes, om man kan förlägga maskinsalen nedsprängd i

berg så att ett motståndskraftigt bergtak erhålles. Det är ibland möjligt att på

samma sätt skydda transformatorerna och den hjälputrustning som erfordras

för manövrering och övervakning av anläggningen. Örn maskinsalen ej lämpligen

kan förläggas under bergytan, kan det vid stora stationer vara lämpligt

att göra tak och väggar så kraftiga att de bereda effektivt skydd för maskinerna.

I byggnader, som ej bereda maskinerna bombskydd, bör vid krigsfara splitterskydd

uppställas mellan de olika aggregaten.

Till förhindrande av skador genom flytminor o. dyl. är det önskvärt, att

anordningar utföras för att uppfånga dem, innan de komma in i kraftstationens

vattenvägar. Hänsyn måste även tagas därtill att skada på vattenvägarna

kan medföra översvämning som, åtminstone vid en station med flera maskinaggregat,

kan bliva mycket mera förödande än den direkta skadan vid

bombträff. Man bör också beakta, att skada på en maskin, som är i gång, är

farligare än skada på en stillastående maskin, emedan maskindelar kunna

stångås ut av centrifugalkraften och i sin tur åstadkomma nya skador, t. ex.

på intilliggande aggregat. Det är därför av vikt, att maskinerna i stationer

som icke äro fullträffsäkert skyddade stoppas vid bombanfall, om kraftsituationen

medgiver det, och att vattenvägarna tömmas. För detta ändamål erfordras,

att luckorna för maskinernas vattenvägar kunna stängas mycket

snabbt och att anordningar finnas för snabb bromsning av aggregaten. Man

torde dock böra utgå från att det med hänsyn till belastningen endast i undantagsfall

är möjligt att stoppa aggregaten. Att luckorna kunna stängas snabbt

är av vikt även då en vattenväg skadas.

Särskild omtanke måste även ägnas d a m m b y g g n a d e r n a. Dessa kunna

utföras som fyllningsdammar eller som murverksdammar.

En fyllningsdamm bör, om den skall kunna anses någorlunda bombsäker,

ha en kärna av betong och stor krönbredd samt vid krönet övertippas

med ett par meters fyllning av grov sten. Av olika slags betongdammar

äro de som utföras av massiv typ mest motståndskraftiga mot bombträffar.

Om en betongdamm utföres med pelare och framförliggande valv

eller plattor, bör tillses, att konstruktionen blir sådan att uppkommen skada

på dammen ej förstoras genom att vattentrycket med anledning därav

verkar i ej avsedd riktning.

Dammluckorna manövreras oftast på elektrisk väg men böra därjämte

vara försedda med sådana anordningar, att de, örn kraftstationen stoppas,

kunna tillräckligt snabbt öppnas även utan strömtillförsel.

Till skydd för tjänstgörande och övrig personal samt deras familjemedlemmar

(t. ex. då tjänstebostäder äro anordnade i omedelbar anslutning

till kraftanläggningen) böra särskilda åtgärder vidtagas. För driftpersonalen

anordnas särskilda skyddskurar med observationshål och telefonförbindelse.

För driftledning samt luftförsvars- och bevakningspersonal

anordnade skyddsrum böra vara belägna i stationens omedelbara närhet

och dimensioneras så att de kunna bereda skydd vid direkt anfall mot

denna. För annan personal och för familjemedlemmar böra normalskyddsrum

eller liknande anordnas i bostäderna eller eventuellt i terrängen.

Enligt vad erfarenheterna från det pågående stormaktskriget och av

hittills utförda arbeten i vårt land givit vid handen kunna kraftanläggningar

i viss utsträckning skyddas mot upptäckt från luften genom

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilagor).

orien terings försvårande åtgärder av olika slag. Ehuru sådana

åtgärder synas vara effektivast vid anläggningar som ej ligga i så

omedelbar anslutning till vattendrag som vattenkraftstationer, kan dock i

många fall god effekt uppnås genom maskeringsmålning och genom anbringande

av olika slag av masker. Vidare bör tillses, att i det omedelbara

grannskapet icke finnas några »riktprickar». Skenanläggningar kunna

emellanåt vara till nytta.

Erfarenheten har visat, att brandrisken är synnerligen stor. En utökning

av den brandberedskap, som normalt finnes vid anläggningarna, är

därför i regel ofrånkomlig. För att brandskyddet skall kunna bliva effektivt

är det bland annat nödvändigt, att anläggningen är så utförd och hålles

i sådant skick att en uppkommen brand får så liten spridning som

möjligt. Detta måste beaktas vid planeringen av en kraftanläggning, av

vad slag den än må vara. Det är sålunda av den största betydelse, att. eldfarliga

upplag placeras på betryggande avstand fran viktigare anläggningsdelar.

Oljefattiga apparater böra helst komma till användning. Vid uppställning

av apparater innehållande olja — såsom oljeströmbrytare och

transformatorer — bör tillses, att tillräckligt avlopp för utrinnande olja

finnes samt att en uppkommen eld såvitt möjligt ej får tillfälle att sprida

si" till annan brännbar materiel. Det torde även finnas möjlighet att ytbehandla

väggar och tak så att risken för brand minskas. Vid nybyggnad

bör huvudsakligen icke brännbart material användas.

Ovannämnda åtgärder utesluta givetvis icke, att lämplig eldsläckningsmateriel,

framför allt för släckning av oljebrand, måste anskaffas och personalen

instrueras och övas i dess rätta användning.

För att skador vid luftanfall skola kunna snabbt avhjälpas *är det av

stor betydelse, att reparationsberedskapen är god. Särskilt må

framhållas önskvärdheten av att de i anläggningen ingående delarna äro i

största möjliga utsträckning standardiserade, dels inom en och samma anläggning,

dels ock vid olika anläggningar. Härigenom underlättas reservhållningen

betydligt. Det är av stor vikt, att tillräcklig reservmateriel finnes

tillgänglig samt att denna materiel såvitt möjligt förvaras så att den ej

skadas vid anfall mot stationen. Ur denna synpunkt är även lämpligt, att

icke sammanföra en större mängd materiel i en och samma depa utan i

stället upprätta mindre depåer, placerade på skilda platser.

Vid organisation av reparationsberedskapen är det i allmänhet icke tillräckligt

att lita enbart till den egna personalen som oftast är tämligen fåtalig.

Såväl beträffande reperationsberedskapen som övrig personalkrävande

skyddstjänst inom luftskyddets skilda grenar, verkshemvärnstjänst m. m.

bör därför samarbete inledas med ledning för motsvarande skyddstjänst

inom orten och i detalj planläggas.

Till förhindrande av att obehöriga bereda sig tillträde till anläggningarna

i syfte att utföra skadegörelse eller utspionera dem böra anläggningarna

inhägnas och bevakas. Inhägnandet skei- genom anbringande av

stängsel på land och länsor på vattnet. Bevakningen ordnas centralt genom

militär- eller polismyndighets försorg eller, örn bevakning ej erhålles på

denna väg, genom egen eller lejd personal, som därvid i viss utsträckning

tillerkänts eller kan erhålla polismans skydd och befogenhet.

Förutom ovannämnda skyddsåtgärder erfordras en hel del kompletterande

åtgärder huvudsakligen sammanhörande med luftskyddstjänsten,

såsom anskaffande av alarmeringsanordningar, gasskydds- och sjukvårdsutrustning

samt organiserande av personaltjänst och anordnande av övningar

för luftskyddet.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

Beträffande ångkraftstationer gäller i tillämpliga delar vad ovan sagts

om vattenkraftstationer.

I fråga om kraftledningar och transformator- eller kopplingsstationer haiman

i allmänhet något större frihet att välja sträckning eller plats efter

vad som ur luftskyddssynpunkt är lämpligast.

Med hänsyn till risken för skador genom spridning av bomber eller till

följd av splitter vid anfall mot andra krigsviktiga mål bör vid valet av

sträckning för kraftledning tillses, att den ej dragés för nära sådana

mål. Å andra sidan är det av betydelse, att en kraftledning icke dragés på

längre avstånd från viktigare industrier och andra betydelsefulla kraftavnämare

än att reservmatning av dessa kan komma till stånd. Vid valet av

sträckning bör i övrigt tillses, att viktiga kraftledningar icke dragas i varandras

omedelbara närhet och att särskilt vid känsligare punkter på linjen,

såsom korsning av vattendrag och liknande, avståndet mellan jämlöpande

ledningar blir betryggande. Då ledning dragés genom skog, bör trädgallringen

i linjegatans kanter helst utföras på sådant sätt att ej någon skarpt

markerad gränslinje uppkommer. Vidare är det av vikt, att in- och ^ledningar

vid kraft- och transformatorstationer utföras så att den i allmänhet

från luften tydligt skönjbara linjegatan ej visar var anläggningen är belägen.

Ur denna synpunkt är avgrening att rekommendera.

Det är enligt erfarenhetens vittnesbörd av den allra största betydelse, att

reparationsberedskapen är ordnad på ett sådant sätt att en skadad

kraftledning kan snabbt repareras. Härvid spela kommunikationsproblemen

en stor roll, när det gäller att snabbt finna och rapportera felet samt transportera

personal och materiel till platsen. Såväl personal som materiel bör

därför vara förlagd i depåer utefter viktigare kraftledningar, varjämte övningar

äro nödvändiga för att personalen skall få den erforderliga kännedomen

om de reparationsarbeten, som kunna komma att erfordras under svåra

förhållanden.

En hel del torde kunna göras för att redan vid byggandet av en kraftledning

höja reparationsberedskapen. Det är sålunda av särskilt stort värde, att

just linjebyggnadsmaterielen är standardiserad, så att reservhållningen av reparation

smat eriel kan ordnas rationellt. Även för speciella konstruktioner på

vissa punkter på en kraftledning, t. ex. korsningstorn, bör standardiserad ersättningsmateriel

anskaffas. Framkomligheten i linjegatan eller på vägar i

dennas omedelbara närhet bör på allt sätt tryggas. Åtgärder i detta syfte äro

till fördel även vid byggandet av kraftledningar.

Plats för transformator- och kopplingsstationer bör

i allmänhet väljas så, att de kunna förses med kraft från mer än en ledning,

vilket ur reservsynpunkt är önskvärt. Vid anordnande av transformator- eller

kopplingsstation i skog eller på annan plats, där markröjning erfordras, bör

röjningen utföras mycket försiktigt. Särskilt bör iakttagas, att gränslinjen

för det röjda området ej blir skarpt markerad och att markytans färg ej kommer

att alltför mycket sticka av mot omgivningen.

Vad angår utförandet av sådan station märkes, att den numera i

regel bygges i utomhusutförande, möjligen med någon mindre byggnad för

kontrollutrustning. Vid en sådan utomhusstation bör i första hand anordnas

effektivt splitterskydd omkring de viktigaste apparaterna, nämligen transformatorerna,

varigenom risken för samtidig skadegörelse på flera aggregat

minskas. Det är även av vikt att stationen placeras så i terrängen att den icke

fran luften framträder alltför markerad. Till förhindrande av totalförstörelse

vid viktigare stationer kan någon del av stationen, t. ex. en transformator

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

med tillhörande nödvändig utrustning, utflyttas, varvid provisorisk anslutning

till den matande kraftledningen ordnas på betryggande avstånd från

huvudstationen.

Äldre transformatorstationer äro i allmänhet utförda som inomhusstationer,

varvid de viktigaste apparaterna äro placerade inne i en byggnad. De

synpunkter som ur skyddssynpunkt böra läggas på en sådan station äro i

stort sett desamma som ovan framförts beträffande kraftstationer. Sålunda

bör sektionering av byggnaden företagas till förhindrande av att sekundärskador

uppkomma, varjämte det är av den största betydelse att brandberedskapen

är hög. . . .... _ . .. ,,

Transformator- och kopplingsstationer i momhusutforande utgöra otta

mycket små mål och det torde då vara tämligen lätt att försvåra deras upptäckande

från luften. Orienteringsförsvårande åtgärder kunna

därför med fördel utföras vid dessa anläggningar. Även vid utomhusstationer

kunna sådana åtgärder vara ändamålsenliga. Speciellt gäller detta

målning av jämskelett och apparater i lämplig färgton.

Reparationsberedskap och luftskyddstjänst böra ordnas

efter i stort sett samma linjer som vid kraftstationerna, varvid hänsyn

givetvis måste tagas till den vid de mindre stationerna särskilt begränsade

personaltillgången.

För kraftstationer och transformator- eller kopplingsstationer är gemensamt,

att de helst böra skyddas av luftvärn. Genom luftvärnselden

tvingas anfallande flygplan upp på högre höjd och deras träffsäkerhet minskas.

För luftvärnspjäserna böra uppställningsplatser och förrådsrum anordnas

vid anläggningarna. Pjäserna anskaffas genom militär försorg.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 244

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 24 april

1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 21 april 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 10 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,

2) lag om ändrad lydelse av 11 § 5 mom. luftskyddslagen den 11 juni 1937

(nr 504),

3) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119)

örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum

m. m. samt

4) lag angående tillägg till lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande

vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av

extra ordinarie hovrättsassessorn Nils Berggren.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

1 §•

I 1 § meddelas, bland annat, ett stadgande av innehåll att till skyddsåtgärder

även skola räknas förberedande åtgärder för avhjälpande av skada. Uttrycklig

föreskrift härom torde, särskilt med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna

i 4 § första stycket, vara överflödig.

4 §•

Enligt 4 § andra stycket i det remitterade förslaget skall, om anläggningen

nyttjas av annan än ägaren, nyttjanderättshavaren vara skyldig att i ägarens

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

ställe vidtaga sådana i paragrafens första stycke avsedda åtgärder, som finnas

skäligen böra ankomma på nyttjanderättshavaren. Såsom exempel på dylika

åtgärder uppräknas i remissprolokollet utbildning och övning av luftskyddspersonal

och organiserande av reparationsberedskap samt andra mera tillfälliga

skyddsåtgärder, som ej hava avseende å anläggningens utförande. Dessa

exempel synas giva vid handen, att åtgärder som hava avseende å utförandet

av anläggningen samt anordningar i övrigt av mera stadigvarande natur skola

ankomma på ägaren, medan nyttjanderättshavaren skall ombesörja sådant

som sammanhänger med driften eller eljest är av tillfällig natur. Till

denna senare grupp torde vara att hänföra erforderlig utökning av det reservförråd

av reparationsmateriel, som under normala förhållanden bör finnas

för att möjliggöra ett snabbt hävande av driftavhrott. Däremot torde anskaffning

av dyrbarare reservmaskiner och annan utrustning, som erfordras endast

i händelse av mera omfattande skadegörelse eller eljest blott under extraordinära

förhållanden — i den mån 4 § första stycket har avseende jämväl

ä sådan reservutrustning — icke böra ingå i nyttjanderättshavarens skyldigheter,

liksom ej heller utförande av förrådsrum, dyrbarare inhägnad eller

annat dylikt av bestående värde för anläggningen. I lagtexten skulle vinnas

närmare anslutning till denna tankegang, örn den erhölle det innehållet, att

nyttjanderättshavaren skall vara skyldig att i ägarens ställe vidtaga sådana i

paragrafens första stycke avsedda åtgärder, som med hänsyn till deras art

och förhållandena i övrigt böra ankomma på den som utövar driften vid anläggningen.

Av jämförelse med 6 § framgår, att i fall då krigsskyddsnämnden ålägger

nyttjanderättshavaren att vidtaga viss åtgärd kostnaden för åtgärden kommer

att stanna på denne utan möjlighet till fördelning mellan honom och

ägaren. Finner nämnden att kostnaden icke uteslutande bör drabba nyttjanderättshavaren,

skall följaktligen föreläggande att vidtaga åtgärden riktas,

icke mot nyttjanderättshavaren utan mot ägaren, som enligt 6 § kan påkalla

fördelning av kostnaden.

5 §■

I 5 § upplages föreskrift därom att ej någon skall på grund av vad i 3 och

4 §§ stadgas vara skyldig vidtaga sådana åtgärder, att han därigenom oskäligt

betungas. Då spörsmålet huruvida viss åtgärd må anses oskäligt betungande

torde böra besvaras utan avseende å förhållanden, som angå vederbörandes

person, hemställer lagrådet, att paragrafen måtte erhålla det innehållet,

att ej på grund av vad i 3 och 4 §§ stadgas må föreskrivas skyldighet att

vidtaga åtgärd, som med hänsyn till anläggningens omfattning och andra omständigheter

i avseende å denna skulle vara oskäligt betungande.

10 §.

Då den i 5 § stadgade grundsatsen uppenbarligen äger tillämpning jämväl

i det fall som avses i 10 §, torde det i sistnämnda paragraf ej behöva särskilt

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

stadgas såsom villkor för meddelande av nya eller ändrade föreskrifter, att det

kan ske utan att anläggningens ägare eller innehavare oskäligt betungas.

12 §.

Då det torde vara klart att ett utlåtande från nämnden, som ej längre äger

aktualitet, icke fritager tillståndsmyndigheten från skyldighet att inhämta

särskilt yttrande från nämnden, torde paragrafens avfattning böra jämkas.

18 §.

Enligt 18 § andra stycket skall straff ådömas den som utför av krigsskyddsnämnden

föreskriven åtgärd i strid mot dess beslut. En dylik bestämmelse

skulle medföra, att exempelvis den som erhållit föreläggande att bygga

ett skyddsrum dömes till ansvar, örn han bygger detta i strid mot nämn,

dens föreskrifter, men däremot ej örn han helt underlåter att bygga skyddsrummet.

En rationellare avgränsning erhålles, om i andra stycket meddelas

en straffbestämmelse som närmare ansluter sig till den i första stycket upptagna.

Där stadgas straff för den som åsidosätter den i 11 § föreskrivna skyldigheten

att göra anmälan hos krigsskyddsnämnden, innan anläggning som

i förslaget avses eller väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan

anläggning utföres. Samma straff bör drabba den som visserligen gjort

sådan anmälan men därefter utför byggnadsarbetet med åsidosättande av

nämndens föreskrifter. En bestämmelse av denna innebörd torde böra upptagas

i andra stycket.

Skyldigheten att vidtaga skyddsåtgärder utan samband med sådant byggnadsarbete,

i fråga örn vilket anmälningsplikt föreligger, synes däremot ej

behöva förses med straffsanktion. Försummar någon att vidtaga åtgärd som

avses i 4 § torde i stället enligt 16 § vitesföreläggande böra komma till användning

eller, vid tredska, åtgärden utföras på den försumliges bekostnad.

Detta står även i överensstämmelse med vad som för motsvarande fall gäller

enligt skyddsrumslagen.

övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

73

Utdrag av protokollet, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet

å Stockholms slott den 24 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, kommunikations-,

finans- och handelsdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,

statsrådet Möller, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över

de den 10 april 1942 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,

2) lag örn ändrad lydelse av 11 § 5 mom. luftskyddslagen den 11 juni

1937 (nr 504),

3) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119)

örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum

m. m. samt

4) lag angående tillägg till lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande

vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

De av lagrådet föreslagna jämkningarna av 1 § och 4 § andra stycket samt

5, 10 och 12 §§ i förslaget till lag örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar

— vilka jämkningar äro av huvudsakligen redaktionell innebörd

och icke innebära någon saklig ändring i förhållande till vad som åsyftats

med bestämmelserna — torde böra vidtagas.

I 18 § första stycket i nyssnämnda lagförslag stadgas straff för den, som

åsidosätter den i 11 § föreskrivna skyldigheten att göra anmälan hos krigsskyddsnämnden,

innan anläggning som avses i förslaget eller väsentlig ombyggnad,

ändring eller utvidgning av sådan anläggning utföres. Enligt andra

stycket av samma paragraf skall straff ådömas den, som utför av nämnden

föreskriven åtgärd i strid mot dess beslut. Såsom lagrådet framhållit erhålles

en rationellare avgränsning av det straffbara området, därest den i andra

stycket av 18 § meddelade straffbestämmelsen närmare anslutes till den i

första stycket upptagna. Jag förordar därför, att stadgandet i andra stycket

utbytes mot en bestämmelse av innehåll, att straff skall ådömas den, som utför

i lagförslaget avsedd anläggning eller verkställer väsentlig ombyggnad,

ändring eller utvidgning av sådan anläggning i strid mot nämndens före
Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 244. G

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

skrifter. Den föreslagna jämkningen innebär, alt det straffbara området begränsas

till fall, som avses i 3 §, d. v. s. då fråga är om nybyggnad eller väsentlig

ombyggnad, ändring eller utvidgning, och att straff skall ådömas den,

som vid utförande av sådant arbete helt eller delvis åsidosätter vad nämnden

föreskrivit. Vid åsidosättande av föreskrifter, som nämnden meddelat rörande

skyldighet att vidtaga i 4 § avseddW skyddsåtgärder, torde, såsom

lagrådet framhållit, i stället för straff ett vitesföreläggande enligt 16 § böra

komma till användning eller, vid tredska, åtgärden utföras på den försumliges

bekostnad.

Beträffande förslaget till lag örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar

torde förutom nu nämnda jämkningar orden »skall» i 6 § och

»äventyr» i övergångsstadgandet böra utbytas mot orden »må» respektive

»påföljd».

Föredraganden hemställer härefter, att de fyra lagförslagen — förslaget

till lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar jämkat i

enlighet med föredragandens anförande — måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Hammarberg.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421193

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:313 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i 4 kapitlet vattenlagen m. m. s. 10 i texten
  2. 2LU 1942:36 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, m. m. s. 1 i texten