Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om avverkningsskyldighet

1942-05-15 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:277, Med förslag till lag om avverkningsskyldighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 277.

1

Nr 277,

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

avverkningsskyldighet; given Stockholms slott den 15

maj 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om avverkningsskyldighet.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

/lilläng till riksdagens protokoll 1942

1 sami. Nr 277.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 277.

Förslag

till

Lag

om avverkningsskyldighet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Det åligger ägare av annan skogsmark än sådan som står under domänstyrelsens

förvaltning eller, i den mån avverkningsrätt tillkommer annan

än ägaren, den, som innehar avverkningsrätten, att å skogsmarken avverka

ved till avsalu enligt föreskrifter, som meddelats på sätt i 2 § angives.

Med ved förstås i denna lag brännved och kolved.

Vad i lagen stadgas angående ved skall, i den mån Konungen därom förordnar,

äga tillämpning även beträffande virke av annat slag.

2 §•

Varje kristidsstyrelse har att inom sitt verksamhetsområde enligt de närmare

anvisningar, som statens bränslekommission meddelar, och efter samråd

med skogsvårdsstyrelsen eller, där skogsmark står under domänstyrelsens

eller stiftsnämnds uppsikt, denna myndighet bestämma den myckenhet

ved, ägare av skogsmark eller innehavare av avverkningsrätt skall avverka

till avsalu, ävensom de tider, inom vilka avverkningsskyldigheten

skall vara till angivna delar fullgjord. Kristidsstyrelsen äger jämväl, i den

ordning nyss är sagt och i den mån så finnes erforderligt, bestämma å

vilken del av egendomen avverkningen skall företagas samt den plats å

eller i närheten av egendomen, å vilken veden skall uppläggas, så ock i

övrigt meddela föreskrifter med avseende å avverkningens bedrivande.

Avverkning må åläggas utan hinder av inskränkning i rätten därtill, som

må finnas stadgad i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits. Avverkning

må dock ej åläggas i strid mot föreskrift, som meddelats jämlikt lagen

den 6 juni 1930 örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad

fastighet. Ej heller må utan tvingande skäl och med mindre Konungen

det medgivit avvikelse ske från vad som är förenligt med god skogshushållning.

Örn statsgaranti för ved gäller vad därom särskilt är stadgat.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 277.

3 §•

Underlåter någon att inom bestämd tid fullgöra avverkningsskyldighet,

som jämlikt 2 § blivit för samma tid fastställd, äger bränslekommissionen

på anmälan av kristidsstyrelsen besluta om avverkning för kronans räkning

ej mindre av den ved, som vederbörande sålunda underlåtit avverka, än

även av vad som enligt av kristidsstyrelsen meddelade föreskrifter ålegat

honom att i fortsättningen avverka.

Upplägger någon ved i strid mot bestämmelse, som meddelats jämlikt 2 §,

äger bränslekommissionen på anmälan av kristidsstyrelsen vid vite förelägga

honom att upplägga veden å den bestämda uppläggningsplatsen.

4 §•

Har bränslekommissionen meddelat beslut som i 3 § första stycket sägs,

åligger det skogsvårdsstyrelsen eller, där skogsmark står under domänstyrelsens

eller stiftsnämnds uppsikt, denna myndighet att utsyna den för avverkning

bestämda myckenheten eller, örn sådant finnes vara tillräckligt,

anvisa den trakt därå avverkningen skall ske.

Vederbörande kristidsstyrelse äger därefter verkställa avverkningen genom

kristidsstyrelsens egen eller, efter överenskommelse med domänstyrelsen,

genom domänverkets försorg eller ock i annan lämplig ordning.

Kristidsstyrelsen äger upplägga veden på lämplig plats å den egendom, där

avverkningen skett. Det åligger den, som enligt 2 § varit skyldig att verkställa

avverkningen, att taga vård om den avverkade veden till dess den

bortförts eller kronan eljest förfogar över veden. Kan den vårdnadsskyldige

ej fullgöra vårdnadsplikten, skall han därom ofördröjligen göra anmälan

hos kristidsstyrelsen.

Har ägare av skogsmark eller innehavare av avverkningsrätt fullgjort

honom jämlikt 2 § ålagd avverkningsskyldighet efter det bränslekommissionen

meddelat beslut som i 3 § första stycket sägs, vare han skyldig ersätta

kronan de utgifter som må hava föranletts av beslutet.

5 §•

Ersättning för ved, som avverkats för kronans räkning, skall utgå med

ett belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, för orten gällande

garantipris för sådan ved varom fråga är och, å andra sidan, den beräknade

kostnaden för vedens avverkning och uppläggning å lämplig leveransplats.

Varje kristidsstyrelse har att, i enlighet med av bränslekommissionen

givna anvisningar, fastställa det belopp, vartill förenämnda kostnad skall

beräknas.

6 §•

Räkning å ersättning enligt 5 § ingives till kristidsstyrelsen, som fastställer

ersättningens belopp och utbetalar detsamma.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 277.

7 §•

Det åligger kristidsstyrelse att tillställa den, som beröres av sådant av

kristidsstyrelsen meddelat beslut som i 2 § avses, skriftligt besked om

beslutet. Enahanda skyldighet åligger bränslekommissionen med avseende

å sådant av kommissionen meddelat beslut som i 3 § sägs.

8 §■

Vitén, som utdömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

9 §•

Talan mot kristidsstyrelses beslut rörande ersättning för ved, som avverkats

för kronans räkning, må hos bränslekommissionen förås genom

besvär, vilka skola hava inkommit till kristidsstyrelsen inom tjugu dagar

från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Då besvär sålunda inkommit,

skall kristidsstyrelsen skyndsamt med eget yttrande översända

besvärshandlingarna till bränslekommissionen.

Talan mot bränslekommissionens beslut jämlikt 3 § må föras hos Konungen

genom besvär, vilka skola hava inkommit till folkhushållningsdepartementet

före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll

del av beslutet. Utan hinder av däröver förd klagan skall bränslekommissionens

beslut jämlikt 3 § första stycket lända till efterrättelse, intill dess

annorlunda förordnas.

I andra fall än ovan sägs må klagan över kristidsstyrelses eller bränslekommissionens

beslut enligt denna lag icke föras.

10 §.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, bränslekommissionen

äger meddela närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag,

så ock meddela undantag från de i 1 § första stycket och 2 § första stycket

givna bestämmelserna.

Vad i denna lag är stadgat örn bränslekommissionen och kristidsstyrelserna

skall, i händelse de på dem ankommande arbetsuppgifterna av

Konungen uppdragas åt andra myndigheter, efter Konungens förordnande

gälla beträffande myndigheter varom sist är sagt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942 och gäller till och med den 30

juni 1943; dock att i fråga örn Ved, som med stöd av lagen avverkats för

kronans räkning under lagens giltighetstid, lagen skall äga tillämpning

även efter det den i övrigt upphört att gälla.

Förordnande enligt 1 § sista stycket samt beslut jämlikt 2 §, avseende

tid»n efter lagens ikraftträdande, må meddelas dessförinnan.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagen

den 12 april 1940 örn skyldighet att avverka ved till avsalu, skall hänvisningen

i stället avse denna lag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 277.

5

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 30 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet

Domö fråga angående ändrad lagstiftning rörande tv äng savverkning

samt anför.

Lagen den 12 april 1940 (nr 199) om skyldighet att avverka ved till avsalu

gäller enligt lag den 4 april 1941 (nr 185) till och med den 30 juni

1942. Enligt lagen åligger det ägare av skogsmark samt innehavare av avverkningsrätt

att avverka ved till avsalu till den myckenhet och enligt de

föreskrifter, som vederbörande kristidsstyrelse enligt anvisningar av statens

bränslekommission bestämmer. Underlåter någon att verkställa sådan avverkning,

må tvångsutsyning ske och avverkning äga rum för kronans

räkning.

Vid anmälan förut denna dag av vissa frågor rörande anslag till statliga

åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. (prop. nr 276) har jag närmare

redogjort för en av bränslekommissionen i skrivelse den 14 april 1942

framlagd plan för avverkningarna under avverkningsåret 1942/43. Enligt

denna plan borde avverkningarna under nämnda år taga sikte på att tillgodose

ett behov av 37 å 38 miljoner kubikmeter (travat mått) ved för

bränsleändamål och kolning, cirka 16 miljoner kubikmeter (travat mått)

massaved som råvara för massaindustrien, 9,6 miljoner kubikmeter (fast

mått) sågtimmer samt 0,96 miljoner kubikmeter (fast mått) slipers, stolpar

och diverse annat virke.

Efter att hava erinrat om att tvångsavverkningslagen gällde endast i fråga

örn ved, har bränslekommissionen i sin förenämnda skrivelse vidare anfört, att

det alltmer skärpta försörjningsläget, nödvändigheten att trygga en tillräcklig

produktion av råvara för framställning av fodercellulosa och andra för

försörjningen och försvaret viktiga produkter samt vikten av att byggnadsverksamheten

icke hämmades av brist på trävaror hade föranlett överväganden,

huruvida en lag örn avverkningsskyldigliet för tiden den 1 juli

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 277.

1942—den 30 juni 1943 borde omfatta icke blott ved för avsalu utan även

annat virke. Kommissionen har härom vidare anfört.

De största posterna i avverkningsprogrammet utgöras — näst ved för

bränsleändamål och kolning — av sågtimmer och massaved. Bränslekommissionen

inser väl, att behovet av flera bostäder kan komma att nödvändiggöra

ingripande åtgärder, för att landets behov av sågtimmer skall

kunna tillfredsställas. Behovet av sådana åtgärder kan tänkas aktualiseras

särskilt för den händelse sågade trävaror prisregleras och minskade vinstmöjligheter

sålunda komma att hämma produktionen av sågtimmer. Kommissionen

anser det emellertid — icke minst med hänsyn till de osäkra

faktorer, som ligga till grund för beräkningen av behovet av sågtimmer —

för närvarande icke lämpligt eller påkallat att föreslå genomförandet av

produktionsplikt för sågtimmer. Kommissionen har den uppfattningen, att

förutsättningar finnas för att nödiga kvantiteter sågade trävaror komma

att stå till byggnadsindustriens förfogande en sådan åtgärd förutan, i synnerhet

som lagerställningen vid 1942 års utgång kan förväntas vara relativt

gynnsam. Som stöd för denna uppfattning må bland annat anföras

att de stora avverkningar av brännved och massaved, vilka äro nödvändiga,

i stor omfattning — ehuru givetvis inom ramen för skogsägarnas frivilliga

åtgöranden — måste förläggas till skogar av sådan beskaffenhet, att avsevärda

kvantiteter timmer komma att utfalla vid ved- och massavedavverkningarna.

Kommissionen vill jämväl framhålla de stora svårigheter, som

föreligga, då det gäller att på län och i sista hand fastigheter fördela en

produktionsplikt för sågtimmer. Man har härvid att i detalj taga hänsyn

till behoven inom olika områden, betingade av förekomsten av sågverk etc.

Massaindustrien har under det sista året kommit att intaga en mer betydelsefull

plats i vår folkförsörjning än någonsin tidigare. Nästan en

tredjedel av dess råvaruförbrukning åtgår nu för framställning av fodermedel,

som på grund av de senaste årens svaga skördar blivit av utomordentlig

betydelse för jordbruket och skogsavverkningarna. Betydande

mängder sprit framvinnas jämte flera andra produkter av synnerligen stor

betydelse för vårt försvar och vår folkförsörjning. Silkecellulosan tillvinner

sig ett allt större intresse i vår hårt beskurna export. Det är därför

utomordentligt viktigt, att utvecklingen av massaindustrien icke hämmas

av råvarubrist.

Kommissionen har vid sina överväganden rörande effektuerandet av avverkningsplanen,

i vad den avser massaved, kommit till den slutsatsen, att

betryggande garantier måste skapas för att de nödvändiga massavedkvantiteterna

bliva producerade. Kommissionens mening är därför, att produktionsplikt

bör fastställas för massaved för industriens råvarubehov.

Det torde kunna göras gällande, att åläggande för landets skogsägare att

avverka massaved för industriens råvaruförsörjning vore motiverat möjligen

så länge det begränsas till de kvantiteter massaved, som äro behövliga

för framställning av fodercellulosa, motorsprit och liknande produkter.

Det förhållandet, att dessa produkter äro av så utomordentligt stor betydelse

för vår försörjning i nuvarande läge, skulle försvara det ytterligare

ingrepp i dispositionen av skogsägarnas skogskapital, som avverkningsskyldighet

för massaved skulle innebära. Än starkare skäl för fastställandet

av skyldighet att avverka dylik massaved skulle komma att föreligga, för

den händelse massafabrikerna ålades att producera vissa kvantiteter fodercellulosa;

sistnämnda spörsmål är för närvarande under övervägande inom

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 277.

7

industrikommissionen. Skulle ett åläggande att avverka massaved även

komma att omfatta kvantiteter, som användas för framställning av silkecellulosa

och annan massa för export eller inhemsk förbrukning — produkter

av icke så omedelbar betydelse för landets försörjning — kunde

detta däremot måhända anses vara ett utan tvingande skäl företaget tvångsåläggande

för en producentgrupp.

Kommissionen har övervägt, huruvida icke — med utgångspunkt från

nu anförda synpunkter — avverkningsskyldighet beträffande massaved

borde inskränkas till allenast de kvantiteter, som åtgå för framställning av

fodercellulosa. Kommissionen har emellertid kommit till den slutsatsen,

att produktionsskyldighet bör fastställas för all massaved, som är behövlig

för massaindustriens råvaruförsörjning, dels emedan exporten av särskilt

silkecellulosa ger oss möjlighet att importera många varor, som vi i nuvarande

försörjningsläge äro i stort behov av, dels emedan produktionsskyldighet

för endast en del av den massaved, som man konstaterat vara

behövlig för massaindustrien, kunde befaras försvåra anskaffandet av de

kvantiteter, som läge utanför produktionsskyldigheten. Då det i första

hand är ett industriens eget intresse, att tillräckliga mängder massaved

bliva avverkade, avser kommissionen att vid avverkningarnas fördelning

lägga en relativt större kvantitet på skogsbolagens skogar.

Särskilda åtgärder för att få till stånd den erforderliga produktionen av

slipers, stolpar och liknande specialsortiment äro enligt kommissionens mening

ej påkallade utom beträffande lövträdsvirke. I södra och mellersta

Sverige äro många industrier för sin drift beroende av lövträdsvirke av

olika slag. Det rör sig här örn kvantiteter, som äro av för ringa storleksordning

att påverka avverkningsplanen i stort (0,32 milj. kubikmeter fast

mått). Dessa industrier lia emellertid under innevarande säsong haft svårigheter

att anskaffa sin råvara. Skogsägarna ha nämligen i första hand

velat fullgöra den ålagda skyldigheten att avverka ved. Med hänsyn till

att inom vissa delar av landet, särskilt i Skåne, vedskogen på många fastigheter

tagits helt i anspråk under de senaste åren samt för att underlätta

ifrågavarande industriers råvaruanskaffning anser kommissionen, att under

avverkningssäsongen 1942/43 skogsägarna böra få möjlighet att i produktionsskyldigheten

under vissa förutsättningar inräkna gagnvirke av

lövträd.

Bränslekommissionen har sammanfattningsvis anfört, att avverkningsskyldighet

borde för avverkningsåret 1942/43 fastställas för såväl ved för

bränsleändamål och kolning som massaved. Kommissionen har i anslutning

härtill anfört, att de erforderliga kvantiteterna sågtimmer och annat

gagnvirke kunde beräknas bliva avverkade utan att åläggande därom utfärdades,

men kommissionen har dock förutskickat, att försörjningsläget

kunde komma att möjliggöra produktionsplikt även för sådant rundvirke.

Kommissionen hade därför kommit till den uppfattningen, att tvångsavverkningslagen

borde ändras på så sätt, att lagen omfattade allt virke för

avsalu. Lagen borde dock tills vidare icke träda i kraft beträffande andra

sortiment än ved för bränsleändamål och kolning samt massaved. Kungl.

Majit syntes dock böra befullmäktigas att, då försörjningsläget så krävde,

utfärda föreskrift örn lagens utsträckning jämväl till andra sortiment.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 277.

Föredragan

den.

Bränslekommissionen, som vid sin ifrågavarande skrivelse fogat ett förslag

till lag om skyldighet att avverka virke till avsalu, har i anslutning till

nämnda förslag vidare anfört.

Kommissionen har den uppfattningen, att kristidsstyrelse äger befogenhet

att närmare angiva den plats å viss fastighet, varå avverkningen skall

bedrivas. Detta torde följa av ordalagen i 2 § första stycket gällande lag,

att kristidsstyrelse äger »meddela de föreskrifter med avseende å avverkningens

bedrivande, söm i övrigt må finnas erforderliga». Då sådana föreskrifter

på grund av transportförhållanden eller andra omständigheter

framdeles kunna bliva erforderliga i större utsträckning, vore ett direkt

uttalande i frågan i motiven till lagen av värde.

I ett flertal fall har, sedan beslut fattats om tvångsavverkning och utsyning

skett, skogsägaren eller innehavaren av avverkningsrätt likväl —

efter hemställan därom — fått för egen räkning avverka den utsynade

veden. Fråga har emellertid i sådant sammanhang uppkommit, huruvida

skyldighet för avverkaren förelegat att ersätta de kostnader, som föranletts

av beslutet om tvångsavverkning. Kommissionen anser, att sådan skyldighet

föreligger redan på grund av allmänna rättsgrundsatser men anser det

likväl önskvärt, att uttrycklig bestämmelse därom intages i lagen.

Lagen om skyldighet att avverka ved till avsalu gäller, efter en föregående

år vidtagen förlängning av giltighetstiden, till och med den 30 juni

detta år. Lagen har utan tvivel varit av mycket stor betydelse för vedförsörjningen.

Den skogsägarna med stöd av lagen ålagda avverkningsskyldigheten

har fullgjorts tillfredsställande och icke i något fall har tvångsavverkning

för kronans räkning förekommit; dock har i ett antal fall vederbörande

skogsägare ombesörjt honom åliggande avverkningsskyldighet först efter det

beslut meddelats om tvångsavverkning. Då en lagstiftning av förevarande

slag uppenbarligen alltjämt är av nöden, bör dess giltighetstid ytterligare

förlängas, förslagsvis till och med den 30 juni 1943.

I samband med förlängningen av giltighetstiden torde böra till behandling

upptagas frågan örn en utvidgning av lagens giltighetsområde. Tvångsavverkningslagen

gäller för närvarande endast beträffande ved — varmed

i detta sammanhang är att förstå brännved och kolved — medan man i

fråga om försörjningen med övriga virkessortiment är helt beroende av

skogsägarnas frivilliga insatser. De ökade svårigheterna för vedavverkningen

i fråga örn arbetskraft och transporter måste emellertid med nödvändighet

medföra ogynnsamma återverkningar beträffande avverkningen av andra

sortiment. Därav följer ett allt starkare behov att behandla hela avverkningsproblemet

såsom en enda fråga. Vedavverkningen kan icke i längden betraktas

fristående utan måste — såsom jag anfört vid anmälan av förut

omnämnda frågor rörande anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen

m. m. — de hithörande spörsmålen behandlas och lösas inom

ramen för en gemensam försörjningsplan, gällande även andra sortiment än

bränn- och kolved.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 277.

9

Kraven på samordning torde för närvarande, såsom bränslekommissionen

anfört, göra sig särskilt gällande med avseende å massaveden med dess alltmera

ökade betydelse för folkhushållningen. Jag torde i detta sammanhang

få erinra om den utomordentliga betydelse massaveden fått för framställning

av fodercellulosa ävensom motorsprit och liknande produkter. Med

hänsyn till massavedens betydelse för folkhushållningen synes det därför

i hög grad önskvärt såväl att staten får möjlighet att bestämma de minimikvantiteter,

som böra avverkas, som att tvångsavverkning kan komma till

stånd i de fall där så finnes erforderligt. Jag är därför beredd att tillstyrka

en sådan utvidgning av tvångsavverkningslagen, att lagen göres tillämplig

även i fråga örn massaved. Då produktionsplikt beträffande massaved likväl

icke bör föreligga under längre tid än som av tvingande skäl är påkallat,

torde lagen böra så utformas, att det ligger i Kungl. Maj:ts hand att bestämma

örn och under vilken tid lagen skall gälla i fråga om sådant virke.

I den mån lagen skall gälla beträffande massaved torde, såsom bränslekommissionen

anfört, någon skillnad icke böra göras mellan massaved, avsedd

för framställning av fodercellulosa, och annan massaved utan bör produktionsplikten

avse massaved överhuvud. Fördelningen av den avverkade

massaveden å olika förbrukningsändamål är en senare fråga, som får lösas

med hänsyn till förhållandena vid den tid då veden skall tagas i anspråk.

Bränslekommissionen har, beträffande frågan om eventuellt utsträckande

av produktionsplikten till att avse även sågtimmer samt slipers, stockar och

liknande specialsortiment, kommit till den slutsatsen att det för närvarande

icke vore erforderligt att införa produktionsplikt i fråga örn de nämnda

sortimenten, då behövliga kvantiteter kunde förväntas stå till förfogande

även utan tvångsåtgärder. Kommissionen har dock samtidigt framhållit, att

ett förändrat försörjningsläge kunde komma att nödvändiggöra produktionsplikt

även för sådant rundvirke varom nu är tal. Gentemot dessa kommissionens

uttalanden har jag — i överensstämmelse med vad jag förut

anfört — intet att erinra. Jag förordar förty, att tvångsavverkningslagen

gives sådan utformning, att produktionsplikt skall föreligga beträffande

brännved och kolved samt att Kungl. Majit skall äga förordna örn produktionsplikt

även beträffande andra slag av virke. Förordnande torde för närvarande

icke böra meddelas utom i fråga örn massaved.

Jag torde i detta sammanhang även få upptaga en annan fråga rörande

lagens tillämpningsområde. Enligt nu gällande bestämmelser må avverkning

ej åläggas i strid mot inskränkning i rätten därtill, som må finnas stadgad

i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits. Denna inskränkning i avverkningsplikten

torde hittills icke hava förorsakat mera kännbara olägenheter.

Emellertid är det möjligt att i ett än mera skärpt läge inskränkningen

kan befinnas vara lill icke obetydligt hinder för genomförande av sådana

avverkningar, sorn med hänsyn till bränsleförsörjningen anses nödvändiga.

En uppmjukning av stadgandet synes därför önskvärd. Härvid

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 277.

torde motsvarande bestämmelser i allmänna förfogandelagen kunna i huvudsak

tjäna som förebild. Enligt 8 § andra stycket sistnämnda lag gäller

att, då växande skog tages i anspråk genom förfogande, som avses i 4 eller

5 § samma lag, avverkning må bedrivas av kronan eller åläggas ägaren eller

innehavaren utan hinder av de inskränkningar i rätten därtill, som må finnas

i lag stadgade, dock att avvikelse från vad som är förenligt med god

skogshushållning ej må ske utan tvingande skäl. I överensstämmelse härmed

torde böra i tvångsavverkningslagen stadgas, att avverkning må åläggas

utan hinder av inskränkning i rätten därtill, som må finnas stadgad i

lag eller hava med stöd av lag föreskrivits. Från denna regel torde emellertid

undantag böra göras för det fall, att inskränkningen föreskrivits med

stöd av lagen den 6 juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å

intecknad fastighet. En dylik undantagsbestämmelse synes nödvändig med

hänsyn till att enligt tvångsavverkningslagen avverkningen regelmässigt

företages icke av kronan utan av fastighetsägaren-låntagaren, som även försäljer

virket och uppbär köpeskillingen; långivaren har sålunda ingen som

helst garanti för att köpeskillingen användes till gäldande av den fordran,

till vars skydd den ifrågavarande föreskriften tillkommit. Den nu angivna

undantagsbestämmelsen torde icke i nämnvärd grad minska lagstiftningens

effektivitet, detta i all synnerhet som —- enligt vad jag inhämtat — hypoteksföreningarna

pläga lämna medgivande till att utan hinder av meddelade

föreskrifter sådana vedavverkningar må företagas, som kunna ske genom

gallring eller rensningshuggning, utan att föreningarna därvid kräva extra

avbetalningar å lånen. Vidare må erinras att, därest i särskilt fall tvångsavverkning

anses böra ske i strid mot föreskrift, varom nu är fråga, man

i sista hand kan falla’ tillbaka på förfogandelagens regler.

Utöver den absoluta undantagsbestämmelse från regeln om rätt att ålägga

tvångsavverkning utan hinder av i lag eller med stöd av lag föreskrivna

inskränkningar, som i det föregående behandlats, torde vidare böra upptagas

ett stadgande därom att avvikelse från vad som är förenligt med god skogshushållning

icke må ske utan tvingande skäl. Med hänsyn till att enligt nu

ifrågavarande lag avverkningsskyldigheten ålägges av kristidsstyrelserna

men det näppeligen bör ankomma på dem att avgöra örn sådana tvingande

skäl föreligga, att avvikelse bör få ske från vad som är förenligt med god

skogshushållning, torde den ytterligare inskränkningen böra göras, att sådan

avvikelse icke må ske med mindre Kungl. Majit det medgivit. Dylikt medgivande

bör kunna lämnas beträffande viss eller vissa fastigheter eller beträffande

visst län eller annat område.

I anslutning till vad nu anförts torde jag få behandla frågan huruvida avverkningsskyldig

bör äga besvärsrätt över kristidsstyrelses beslut angående

produktionsplikt. Jag vill därvid till en början erinra om att enligt gällande

lag besvärsrätt över kristidsstyrelses beslut jämlikt tvångsavverkningslagen

icke föreligger utom beträffande frågan om ersättning för tvångsavverkad

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 277.

11

ved. Föredragande departementschefen anförde härom i propositionen nr 171

till 1940 års lagtima riksdag att, därest möjlighet funnes till överklagande

av verkställd fördelning av avverkningskvantiteten de skilda skogsägarna

emellan, det kunde befaras att avverkningarna till viss del skulle ligga nere

under en betydande del av avverkningsperioden i avbidan på utgången av

anförda besvär. Då skogsvårdsstyrelsernas medverkan erbjöde en god garanti

för att fördelningen skedde på ändamålsenligaste sätt samt skogsägaren

bereddes möjlighet att draga ersättningsfrågan under högre myndighets

prövning, ansågs skogsägaren tillförsäkrad skydd för sina intressen i den

utsträckning som i rådande läge kunde anses rimligt och möjligt. Det sålunda

anförda skälet mot införande av besvärsrätt finner jag — såvitt angår

beslut om avverkningsskyldighet jämlikt 2 § — alltjämt bärande även

då hänsyn tages till att avverkningsskyldigheten föreslås skola kunna

utsträckas till gagnvirkessortiment. Å andra sidan lärer det likväl icke

kunna förnekas, att med de alltmera ökade avverkningskvantiteterna och

därav följande svårigheter att fullgöra produktionsplikten betänkligheterna

mot förbudet att överklaga av kristidsstyrelse meddelat avverkningsföreläggande

göra sig starkare gällande. Det torde därför vara önskvärt

att, samtidigt som lagens tillämpningsområde vidgas, man i någon form

stärker skyddet för de enskilda gentemot alltför hårda ingripanden från

kristidsstyrelsernas sida. Detta synes lämpligen kunna ske genom omläggning

av förfaringssättet vid fattande av beslut om tvångsavverkning för

kronans räkning och införande av besvärsrätt i viss omfattning i fråga om

sådana beslut. Därest beslutanderätten i fråga om tvångsavverkning överflyttas

från kristidsstyrelserna till bränslekommissionen, torde ökade garantier

vinnas för en likformig och ändamålsenlig tillämpning av lagen och

de betänkligheter, som eljest skulle vara förknippade med förbudet mot

överklagande av själva avverkningsföreläggandet, torde få anses till väsentlig

del undanröjda. Man har nämligen därigenom vunnit, att beslut örn

tvångsvis genomförande av meddelat avverkningsföreläggande ankommer

på annan -—• och högre — myndighet än den som meddelat föreläggandet;

skulle i något fall avverkningsföreläggandet avse större myckenhet än som

rimligen kan uttagas, har skogsägaren givetvis möjlighet att hos kommissionen

visa att så är förhållandet, därvid beslut om tvångsavverkning självfallet

icke bör meddelas. Bränslekommissionens beslut i ärendet torde böra

få överklagas hos Kungl. Maj:t; dock torde beslutet utan hinder av förd

klagan böra lända till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.

Vissa detaljbestämmelser i lagen hava blivit föremål för uttalanden från

bränslekommissionens sida. Kommissionen har sålunda anfört, att enligt

dess förmenande kristidsstyrelserna enligt gällande lag ägde befogenhet att

närmare angiva den plats å viss fastighet, varå den fastighetsägaren ålagda

avverkningen skulle verkställas; då föreskrifter av angiven art på grund av

transportförhållanden eller andra omständigheter framdeles kunde bliva

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 277.

erforderliga i större utsträckning vore det emellertid enligt kommissionens

uppfattning av värde om ett direkt uttalande i frågan gjordes i motiven till

lagen. För egen del vill jag i denna del anföra att, även om bränslekommissionen

till stöd för sin mening kan åberopa ordalagen i den nu gällande

författningen, en föreskrift av angiven art likväl måste anses innebära ett

sådant ytterligare ingrepp i skogsägarens handlingsfrihet, att åtgärden icke

lämpligen bör vidtagas utan uttryckligt stadgande därom. Med hänsyn till

angelägenheten att i görligaste mån rationalisera transporterna kan det

emellertid bliva erforderligt att i viss omfattning meddela dylika föreskrifter.

Bestämmelse torde därför nu böra meddelas örn rätt för kristidsstyrelse

att, i den mån så finnes erforderligt, bestämma å vilken del ay viss egendom

den å egendomen belöpande avverkningen skall företagas. Ett dylikt

beslut torde böra fattas i enahanda ordning som gäller för själva avverkningsbeslutet,

d. v. s. efter samråd med vederbörande skogsvårdsstyrelse

eller stiftsnämnd eller med domänstyrelsen.

Även i ett annat hänseende synes det önskvärt med viss ändring av gällande

bestämmelser. Liksom kristidsstyrelsen bör äga befogenhet att bestämma

den del av egendomen, å vilken avverkningen skall företagas, bör

kristidsstyrelsen även, i den mån så finnes erforderligt och i den ordning

nyss är sagt, få bestämma den plats där virket skall uppläggas. Ur transportsynpunkt

lärer den sist angivna befogenheten vara lika betydelsefull

som den av kommissionen berörda. Det torde emellertid böra understrykas,

att befogenheten icke avses skola innefatta rätt att ålägga en transportplikt

i egentlig mening, d. v. s. skyldighet att transportera virket till annan

ort och där upplägga detsamma, utan allenast en rätt att bestämma den

plats å eller i närheten av egendom, där virket — med hänsyn till rådande

transportförhållanden — skall uppläggas. Även med en dylik begränsad

innebörd kommer självfallet den föreslagna befogenheten att medföra en

ytterligare inskränkning i skogsägarens handlingsfrihet. Denna inskränkning

synes dock förhållandevis obetydlig jämförd med de betydande fördelar

i transporthänseende, som därmed kunna vinnas. Jag vill i detta

sammanhang även erinra om att enligt förfogandelagstiftningen Kungl.

Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts uppdrag, vederbörande statskommission

äger bestämma den ort, till vilken förnödenhet, som skall avstås, skall av

vederbörande ägare eller innehavare forslas.

Därest kristidsstyrelse tillerkännes befogenhet, varom i det föregående

nämnts, torde det även vara erforderligt att i lagen upptaga bestämmelser

örn påföljd för avverkningsskyldig, som uraktlåter att följa meddelade föreskrifter

angående uppläggningsplats. Att straffbelägga dylik uraktlåtenhet

— i likhet med som skett i förfogandelagstiftningen — torde emellertid

icke böra ifrågakomma. Jag förordar i stället att bränslekommissionen tillerkännes

befogenhet att, efter anmälan av kristidsstyrelsen, vid vite förelägga

den försumlige att forsla virket till den bestämda upplagsplatsen. Jag

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 277.

13

förutsätter emellertid därvid, att sådant vitesföreläggande icke skall behöva

tillgripas annat än i rena undantagsfall. Beslut om vitesföreläggande torde

böra få överklagas hos Kungl. Maj:t. Därest fråga uppkommer om utdömande

av förelagt vite, torde ärendet böra ankomma på domstol i vanlig

ordning.

Bränslekommissionen har vidare fäst uppmärksamheten på frågan örn

vem som slutligen skall bära kostnaderna för utsyning m. m. i sådana fall,

där vederbörande myndighet beslutat örn tvångsavverkning och låtit verkställa

utsyning men skogsägaren det oaktat själv verkställer avverkningen.

Enligt kommissionens uppfattning vore skogsägaren på grund av allmänna

rättsgrundsatser skyldig betala de ifrågavarande kostnaderna, men ansåge

kommissionen det likväl önskvärt att uttrycklig bestämmelse därom

meddelades. Det synes mig uppenbart att, därest en skogsägare genom

uraktlåtenhet att inom föreskriven tid fullgöra ålagd produktionsplikt föranlett

vederbörande myndighet att besluta örn tvångsavverkning men skogsägaren

därefter själv verkställer avverkningen, skogsägaren bör vara betalningsskyldig

gentemot det allmänna för de utsynings- och andra kostnader,

som föranletts av beslutet örn tvångsavverkning. Det torde vara

lämpligt att i lagen intaga uttrycklig bestämmelse härom.

I samband med de ändringar av tvångsavverkningslagen jag nu förordat

torde vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas i lagen. Sålunda böra

orden »statens vednämnd» respektive »vedkontor» utbytas mot »statens

bränslekommission» respektive »kristidsstyrelse»; erinras må att Kungl. Majit

genom kungörelser den 14 juni 1940, nr 583, och den 28 juni 1940, nr 644,

förordnat att vad i allmän författning eller genom särskilda Kungl. Maj:ts

beslut funnes stadgat rörande vednämnden respektive vedkontoren i stället

skulle, i tillämpliga delar, hava avseende å bränslekommissionen respektive

kristidsstyrelserna. Vidare torde de i tvångsavverkningslagen upptagna bestämmelserna

om klagan över vedkontors (kristidsstyrelses) beslut böra i formellt

hänseende ändras till överensstämmelse med vad som enligt kungörelsen den

8 september 1939, nr 657, i allmänhet gäller beträffande talan mot kristidsstyrelses

beslut.

De av mig i det föregående föreslagna ändringarna och tilläggen föranleda

sådan omarbetning av gällande bestämmelser, att helt ny lag i ämnet synes

böra utfärdas; den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1942, då

giltighetstiden för den nu gällande lagen utlöper. Med hänsyn till att lagen

i första hand avses skola gälla endast i fråga om ved men enligt Kungl.

Majlis förordnande skall kunna utsträckas till att avse även virke av andra

slag torde lagens rubrik lämpligen kunna ändras till »lag om avverkningsskyldighet».

I enlighet med vad jag i det föregående anfört och med utgångspunkt från

det av bränslekommissionen ingivna lagförslaget har inom folkhushållningsdepartementet

utarbetats förslag till lag om avverkningsskyldighet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 277.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det upprättade

förslaget, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Curt Nordwall.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande

slaget, har här uteslutits.

med det vid propositionen fogade lagför
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 277.

15

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 maj

1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 11 maj 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över folkhushållningsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 30 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om avverkningsskgldighet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet hovrättsrådet

Rolf Dahlgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 277.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 15 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Domö lagrådets den 12 maj 1942 avgivna utlåtande över det den

30 april 1942 till lagrådet remitterade förslaget till lag örn avverkningsskgldighet;

därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats

utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erik Blomqvist.

Iduna tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1942

217205

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:442 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om avverkningsskyldighet. a1 i texten
  2. 2LU 1942:44 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om avverkningsskyldighet, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten