Sök i Ratio Lex

Angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m

1942-04-24 · 54 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 54 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:292, Angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

1

Nr 292.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag

till folkskoleväsendet m. m.; given Stockholms slott

den 24 april 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

24 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge:

Enligt den till 1942 års statsverksproposition fogade bilagan åttonde huvudtiteln,

punkterna 142, 145, 148 och 159, bär Kungl. Majit föreslagit riksdagen

att, i avbidan på den proposition i ämnet, som bleve riksdagen förelagd,

beräkna för budgetåret 1942/43

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor ett

förslagsanslag av 134,000,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunderstödda

sjuk vårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern

ett förslagsanslag av 200,000 kronor;

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 292.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och

biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor ett förslagsanslag

av 400,000 kronor;

dels ock till Nomadskolor: Avlöningar ett förslagsanslag av 145,000 kronor.

Sedan utredningen i dessa ärenden numera slutförts, får jag ånyo anmäla

desamma.

I. Hjälpklassundervisning m. m.

a) Inledning.

Den allmänna folkskolan har att mottaga ett stort antal barn, som visserligen

ej med framgång kunna deltaga i den vanliga skolundervisningen

men som dock icke äro så klent utrustade, att de böra undervisas i särskilda

anstalter. Undervisningen av dessa barn i en vanlig skolklass tillsammans

nied normalt utrustade barn medför olägenheter för båda kategorierna lärjungar.

De normalt utrustades undervisning försvåras av det hämmande inflytandet

från de barn, som ej äga förutsättningar att tillgodogöra sig vanlig

skolundervisning. Dessa barn åter få ofta nog en undervisning och fostran,

som icke lämpar sig efter deras egenart eller kan bidraga till att motarbeta

eller övervinna de mindrevärdighetskänslor och den håglöshet, som hos

dem ej sällan framkallas av motgången i skolan.

I allt större grad ha därför dessa svagt begåvade barn beretts undervisning

i s. k. hjälpklasser. Likväl har sådan undervisning icke av skoldistrikten

tillhandahållits i tillräcklig utsträckning, och ej heller ha hjälpklasslärare

utbildats i den omfattning, som varit önskvärd.

1932 års seminariesakkunniga, som jämväl hade i uppdrag att utreda

frågan om särskild undervisning och utbildning av

psykiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren, avgåvo

den 28 april 1936 betänkande med utredning och förslag i ämnet (statens

offentliga utredningar 1936:31), vari ifrågasattes en del åtgärder — delvis

av ganska kostnadskrävande art — för främjande av hjälpklassundervisningen.

De sakkunnigas förslag har hittills icke lett till annat resultat beträffande

hjälpklassundervisningen än att dels vissa kurser för hjälpklasslärare

anordnats under budgetåret 1938/39, dels ock en hjälpskolekonsulent

anställts hos skolöverstyrelsen för läsåret 1941/42.

De sakkunniga föreslogo åtgärder i syfte att stimulera de lokala skolstyrelserna

till att upprätta hjälpklasser på allt flera orter, där förutsättningar

härför funnes. I folkskolestadgan borde sålunda införas en bestämmelse

om att för lärjungar, som, utan att vara sinnesslöa, dock på grund av

psykisk efterblivenhet icke kunde tillgodogöra sig skolans vanliga undervisning,

skulle särskild för dem lämpad undervisning i h j ä 1 p k 1 a s s kunna

anordnas, om skolväsendets omfattning och förhållandet i övrigt så medgåve.

För att göra det möjligt för barn att i största utsträckning draga

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts •proposition Nr 292.

nytta av befintliga hjälpklasser utanför den egna hemorten föreslogo de sakkunniga,

att gällande bestämmelser rörande statsbidrag till skolskjutsar

och till inackordering av skolpliktiga barn samt till bestridande

av kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet skulle

ändras därhän, att bidrag av angivna slag skulle kunna utgå även för att

därigenom bereda psykiskt efterblivna barn möjlighet att erhålla en för dem

avpassad undervisning i hjälpklass eller fortsättningsskola. De sakkunniga

• uttalade vidare önskemål om, att skolhem för psykiskt efterblivna barn

skulle upprättas, i främsta rummet för sådana barn, som blivit av barnavårdsnämnd

omhändertagna för samhällsvård. För utbildning av

lärare för undervisning i hjälpklass föreslogo de sakkunniga anordnande

dels av en permanent kurs (utbildningskurs), dels ock, så länge behov därav

funnes, en tillfällig feriekurs (fortbildningskurs). De sakkunniga föreslogo

vidare, att på skolöverstyrelsens stat och med avlöning enligt 26 lönegraden

skulle anställas en hjälpskolekonsulent med huvuduppgift att

främja hjälpskoleverksamheten vid rikets folkskolor och att handha ledningen

av den för denna undervisning avsedda lärarutbildningen.

Rörande de av de sakkunniga i övrigt föreslagna åtgärderna lämnas i betänkandet

å sid. 96 f. ett sammandrag, till vilket här torde få hänvisas.

Över seminariesakkunnigas betänkande avgåvos yttranden av ett stort

antal myndigheter, lärarsammanslutningar m. fl.

Av de avgivna yttrandena framgår, att de sakkunnigas förslag i stort sett

mottogs med gillande. I vissa avseenden framfördes emellertid kritik.

Kungl. Majit har genom beslut den 30 oktober 1941 uppdragit åt två

sakkunniga att — efter undersökning rörande antalet barn i skolåldern, som

prövas böra intagas på uppfostringsanstalt för sådana sinnesslöa barn,

vilka icke äro fallandesjuka eller blinda, ävensom beträffande antalet platser

på dylika, statsunderstödda anstalter, vilka i första hand böra avses för

förenämnda barn — upprätta och till Kungl. Majit inkomma med förslag

till de åtgärder, som må vara erforderliga för att, utan tillbakasättande av

vårdmöjligheterna för andra sinnesslöa, bereda nu ifrågavarande barn plats

på uppfostringsanstalt.

1940 års skolutredning har med skrivelse den 12 februari 1942 avgivit

förslag till åtgärder för särskild undervisning och omvårdnad av psykiskt

efterblivna i barn- och ungdomsåren (hjälpklassundervisning m. m.).

Över nämnda förslag ha yttranden avgivits av skolöverstyrelsen, statskontoret,

allmänna lönenämnden, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och styrelsen

för svenska fattig- och barnavårdsförbundets avdelning för barnavård,

varjämte Stockholms hjälpskoleförening inkommit med en skrift i ämnet.

b) Hjälpklassundervisningens nuvarande omfattning m. m.

Skolut/rcdningcn har beräknat, att antalet 1 hjälpklasser för närvarande

undervisade barn utgör något mer än en fjärdedel (28 procent) av hela det

antal barn, för vilka hjälpklassundervisning kan anses önskvärd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

Hjälpklassundervisningens omfattning åren 1935 och 1940 belyses av följande

sammanställning:

Antal skoldistrikt,

Hela antalet

Hela antalet

Medeltal lärjun-

Å r

där hjälpklasser

voro inrättade

hjälpskolavdel-

ningar

lärjungar

i hjälpklasser

gar per hjälp- skolavdelning

1935 ..........

70

264

3,794

14.4

1940 ..........

82

300

4,002

13.3

Hjälpundervisningen hade under läsåret 1939/40 inom de skoldistrikt,

där sådan undervisning då upprätthållits, i det övervägande antalet distrikt

avsett såväl småskol- som folkskolstadiet. I allmänhet syntes de barn, som

överförts till hjälpklass, fortsätta i hjälpskolan till skoltidens slut. Med avseende

å hjälpskolans anordning märktes, att på vissa håll hjälpklasserna ej

kunnat organiseras enligt någon bestämd skolform utan inrättats i enlighet

med vad som för varje läsår befunnits lämpligt med hänsyn till barnens

antal och fördelning på de olika klasserna. I endast ett 15-tal skoldistrikt

hade hjälpskolan helt eller delvis anordnats enligt A-formen. Den vanligaste

skolformen för hjälpundervisningen vore B 2-formen, som läsåret 1939/40

förekommit i 39 skoldistrikt. Till hjälpskolavdelningen eller hjälpskolavdelningarna

inom ett skoldistrikt sammanfördes i regel barn från hela distriktet,

varvid de barn, som hänvisats till hjälpklass inom skola på längre avstånd

från hemmen, i stor utsträckning erhölle fria resor till och från skolan. Inackordering

i skolhem för att möjliggöra placering av barn i hjälpklass förekomme

i ett par fall i övre Norrland.

Endast i sällsynta undantagsfall hade barn från skoldistrikt utan ordnad

hjälpundervisning överförts till hjälpklass inom annat skoldistrikt. Någon

samverkan mellan olika skoldistrikt för anordnande av hjälpundervisning,

gemensam för barn från två eller flera distrikt, syntes icke ha förekommit.

c) Frivillig eller obligatorisk hjälpundervisning m. m.

Folkskolestadgan innehåller i sin nuvarande lydelse allenast en bestämmelse

rörande hjälpundervisning, nämligen § 10 mom. 2 a), enligt vilket

stadgande reglemente för skoldistrikt skall innehålla bestämmelser angående

hjälpundervisning för svagt begåvade barn, där sådan är anordnad.

Skolutredningen har icke ansett sig böra föreslå införandet av bestämmelser

örn obligatorisk hjälpundervisning vid rikets folk- och småskolor,

men framhållit såsom ett ofrånkomligt krav, att folkskolan befriades från de

sinnesslöa barnen. I anslutning härtill har utredningen föreslagit, att i folkskolestadgan

intages bestämmelse därom, att barn, som befunnits sinnesslöa,

icke må undervisas i folkskola, saint att för lärjungar, som, utan att vara

sinnesslöa, på grund av psykisk efterblivenhet icke kunna tillgodogöra sig

skolans vanliga undervisning, särskild för dem lämpad undervisning bör anordnas

i så kallade hjälpklasser eller på annat sätt.

Det måste enligt utredningens mening betraktas som en samhällsangelägenhet

av stor vikt, att de i intellektuellt hänseende svagt utrustade barnen

i största möjliga utsträckning erhölle en skolutbildning, som kunde sätta dem

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. May.ts proposition Nr SOU.

i stånd att i framtiden på ett eller annat sätt nyttiggöra sina krafter. Härigenom

kunde också i viss utsträckning förebyggas, att dessa barn utvecklades

i asocial riktning. Icke mindre betydelse hade frågan örn hjälpundervisningens

ordnande, örn man såge den ur synpunkten av resultatet av folkskolans

arbete i övrigt; det vore nämligen angeläget, att det hinder för arbetet

i folkskolans normalklasser, som närvaron av efterblivna barn kunde utgöra,

i görligaste mån avlägsnades. Hjälpundervisningen i folkskolan hade

sålunda en dubbel uppgift.

I samband med frågan örn folkskolans bärkraft såsom grundskola för den

högre skolan hade ofta framhållits de svårigheter att upprätthålla bestämda

kunskapsfordringar, som mötte i folkskolor på grund av lärjungematerialets

ojämna beskaffenhet och den ogynnsamma inverkan på arbetsintensiteten,

som detta medförde. Sedan folkskolan numera i största utsträckning hade

att grundlägga de kunskaper, på vilka den högre skolan skulle bygga sin

undervisning, hade önskvärdheten av hjälpundervisningens ordnande framträtt

med växande styrka. Det syntes kunna sägas, att en tillfredsställande

lösning av frågan örn de efterblivna barnens undervisning vore en viktig förutsättning

för att folkskolan skulle kunna väl fylla sin uppgift såsom allmän

medborgarskola och såsom grundskola för högre läroanstalter av skilda slag.

Att ordna hjälpundervisningen för hela landets folkskoleväsen uteslutande

genom upprättande av särskilda hjälpklasser skulle i ekonomiskt hänseende

komma att ställa stora krav på såväl staten som kommunerna, på grund av

att omfattande centraliseringsåtgärder då skulle bli nödvändiga. Det vore

sannolikt, att vårt lands ekonomiska läge för avsevärd tid framåt komme att

omöjliggöra sådana åtgärder. Redan med hänsyn härtill syntes det — i varje

fall för närvarande — icke finnas anledning att ifrågasätta ett utarbetande

av en plan för sammanförandet av hjälpklassbarn. I detta sammanhang

borde jämväl framhållas, att de fördelar, som ur undervisningssynpunkt

skulle kunna ernås genom centraliseringsåtgärder på förevarande område,

säkerligen ej alltid komme att uppväga de nackdelar, som sådana åtgärder

skulle medföra i andra avseenden, särskilt i sådana fall då landsbygdsbarn

helt skulle lämna sina hem under lästerminerna. För att tillfredsställa det

behov av särskilt! undervisning, som förelåge i fråga om de intellektuellt

efterblivna barnen på landsbygden, borde därför även andra utvägar sökas.

I likhet med lfl.‘52 års seminariesakkunniga funne utredningen sig icke

kunna förorda, att skoldistrikten skulle åläggas att inrätta hjälpklass, där

förutsättningar hilidor vore flir handen. En mer allmänt hållen föreskrift

syntes — åtminstone till en början — vara att föredraga. Det borde emellertid

såsom en allmän regel kunna förutsättas, att skoldistrikten skulle göra

vad de kunde för att ordna särskild undervisning ät de efterblivna barnen.

1 de över 1!):52 års seminariesakkunnigas betänkande avgivna yttrandena

hade allmänt framhållits angelägenheten av att de sinnesslöa barnen helt

mätte avskiljas från den egentliga folskoleundervisningen. Skolöverstyrelsen

hade därvid uttalat bland annat, att sinnesslöa barns närvaro i folkskolans

normalklasser i realiteten vore lika orimlig som örn man där placerade blinda

eller dövstumma. Även enligt utredningens mening framstode det såsom ett

ofrånkomligt krav, att folkskolan befriades från de sinnesslöa barn, som

stundom bevistade skolan till föga eller intet gagn för dem själva men till

skada flir undervisningen av de normalt begåvade barnen. Under ett halvt

sekel hade frågan örn åtgärder i syfte att bereda bildbara .sinnesslöa barn

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

obligatorisk undervisning i lämpliga anstalter varit föremål för utredningar

och förslag. De ökade fordringar, som i våra dagar med rätta ställdes på

folkskolans undervisning, gjorde det till en nödvändighet att särskilt landsbygdens

skolor, vilka redan genom sin organisation erbjöde särskilda undervisningssvårigheter,

befriades från den belastning, som närvaron av sinnesslöa

barn innebure. De bildbara sinnesslöa barnen borde åläggas skolplikt i

särskilda anstalter samt föreskrift härom utfärdas, så snart frågan örn de

sinnesslöa barnens omhändertagande erhållit sin lösning. I folkskolestadgan

borde införas bestämmelse, att sinnesslöa barn icke finge intagas i folkskola.

Skolutredningen har vidare erinrat, att det på vissa håll förekommit, att

särskilda klasser inrättats för bildbara sinnesslöa barn. Sådana klasser borde,

där de av olika skäl befunnes önskvärda, enligt utredningens mening anknytas

till sinnesslövården och icke till folkskoleväsendet, vilket dock icke

syntes behöva utesluta, att vederbörande skolstyrelse genom särskilt beslut

utsåges att vara styrelse för sådan särskild klass.

Skolöverstyrelsen — som i allt väsentligt ansett sig kunna tillstyrka de

förslag, som skolutredningen framlagt i avsikt att få till stånd en reglering,

utvidgning och förbättring av den redan befintliga hjälpundervisningen —

har framhållit, att överstyrelsen i likhet med utredningen vore övertygad

om, att de ekonomiska synpunkterna för närvarande lade bestämda hinder

i vägen för en organisation av den omfattning, att samtliga psykiskt efterblivna

barn i riket kunde sammanföras till hjälpklasser. Beträffande åter de

personliga nackdelar, som eventuellt skulle tala emot en sådan organisation,

måste överstyrelsen ställa sig mera tvivlande. Systemet med inackordering

av skolbarn i de fall, då skolväsendet på grund av gles bebyggelse måst centraliseras,

hade framför allt i skolhem i stort sett visat sig vara en fördelaktig

anordning, och om det i fråga om hjälpklassbam skulle anses mindre ändamålsenligt,

syntes detta endast bero på att nämnda system i somliga delar

av landet ännu vore mera ovanligt och därför betraktades med en motvilja,

som vid närmare bekantskap med stor sannolikhet skulle försvinna.

Överstyrelsen har funnit den föreslagna bestämmelsen i folkskolestadgan,

att barn, som befunnits sinnesslöa, icke skulle få undervisas i folkskola, synnerligen

välgrundad, i den män bestämmelsen avsåge sådana fall, då sinnesslöa

barn inskreves i vanliga skolklasser för att där åtnjuta undervisning tillsammans

med normala barn, vilket icke sällan förekommit. I anslutning till

vad skolutredningen anfört rörande förekomsten på vissa håll inom folkskolan

av särskilda klasser för bildbara sinnesslöa barn och under framhållande

av att gränsen mellan de i vanlig mening psykiskt efterblivna barnen

och de bildbara sinnesslöa barnen vore mycket flytande, har överstyrelsen

ifrågasatt en sådan ändring av den föreslagna bestämmelsen, att barn, som

befunnits vara bildbara sinnesslöa, skulle kunna undervisas i folkskola, då de

sammanfördes till för dem särskilt avpassad hjälpklassavdelning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

Statskontoret har hävdat, att införande i folkskolestadgan av bestämmelser,

att sinnesslöa barn icke finge undervisas i folkskola, självfallet icke

borde ske, förrän beslut fattats rörande åtgärder för barnens omhändertagande.

d) Riktlinjer för intagning av barn till hjälpklass.

1932 års seminariesakkunniga ha i sitt betänkande utförligt ingått på

frågan om de riktlinjer, som borde följas vid uttagning av barn till hjälpklass.

Den ledande synpunkten vid uttagning av barn till hjälpklass borde

vara, att de barn, som kunde komma i fråga, skulle kännetecknas av tydlig

intelligensdefekt. De psykiskt efterblivna brukade med hänsyn till graden

av sin defekt uppdelas i tre grupper: idioter, imbecilla och debila. Gränserna

mellan dessa vore flytande, och uppdelningen hade i främsta rummet

praktiskt syfte, enär de olika grupperna krävde var för sig olika åtgärder

med avseende på vård, undervisning och utbildning m. m.

De debila barnen vore de till antalet flesta och utgjorde den kategori,

för vilken hjälpklasserna vore avsedda. Hittills hade i vårt land enhetliga

principer icke i någon större utsträckning kommit till användning vid uttagning

av hjälpklassernas lärjungar.

Vid uttagningen av barn till hjälpklass måste i första hand vederbörande

klasslärares medverkan tagas i anspråk åtminstone för anmälan av

de barn, som skulle komma i fråga; lärarens omdöme borde sålunda noga

beaktas, när ett barns överflyttande till hjälpklass övervägdes. Av vikt

vore emellertid att vid bedömande av intelligensen hos ett barn även äga

tillgång till en metod, som helt och fullt toge hänsyn till åldern och som

så långt möjligt bedömde intelligensen oberoende av tillfälligtvis inpräglade

kunskaper. En dylik undersökningsmetod, användbar vid barns uttagning

till hjälpklass, förelåge i de av Sinet och Simon utarbetade, senare

av Tennän bearbetade testserierna för intelligensmätning.

Med tillhjälp av nämnda metod erhölles en ungefärlig uppskattning av

barnets allmänna intellektuella utveckling. Denna uttrycktes genom begreppet

intelligensålder. En numera allmänt brukad form för angivandet

av intelligensnivån vore att uttrycka den genom det tal, intelligenskvoten,

som angåve förhållandet mellan barnets intelligensålder och dess fysiska

ålder. Detta tal utgjorde ett lätthanterligt och direkt jämförbart mått på

intelligensnivån.

Under fasthållande av att mellan normal begåvning och olika grader av

undermålighet inga fasta gränser utan överallt endast glidande övergångar

förefunnes, vore man dock ständigt nödsakad att av praktiska skäl uppställa

vissa gränser. Till ledning för detta praktiska bedömande hade på

grundval av mycket omfattande undersökningar olika förslag till klassificering

av barns intelligens med hänsyn till intelligenskvoten framkommit.

Såsom exempel på sådan klassificering (Terman) anfördes:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr £92.

Över 140..............genialitet

120—140 ..............mycket överlägsen intelligens

110—120..............överbegåvning

90—110..............normal- eller genomsnittsintelligens

80— 90 ..............dumhet, knappt att hänföra till undermålighet

70— 80 ..............gränsfall, ibland betecknade som dumhet, ibland

som undennålighet

under 70 ...............avgjord undermålighet eller sinnesslöhet.

Till hjälpklass borde i regel de barn överföras, vilkas intelligenskvot

folie mellan talen 70 och 80. Gränsfall, med en intelligenskvot något övereller

understigande de angivna talen, borde bedömas under hänsynstagande

även till övriga förhandenvarande omständigheter av psykisk, fysisk

eller social natur och åtgärder bestämmas såväl med ledning därav som

med hänsyn till de möjligheter, ortens skolorganisation erbjöde.

Utförandet av en regelrätt intelligensundersökning fordrade största noggrannhet

och mycken övning, varjämte resultatet måste bedömas med stor

urskilning. En läkare, som icke erhållit för uppgiften erforderlig utbildning

eller icke i sin verksamhet sysslat med hithörande spörsmål, hade icke utan

vidare förutsättningar för att göra en dylik undersökning. En med ifrågavarande

barntyper förtrogen pedagog, hjälpklasslärare eller annan, som

ägde nödig psykologisk skolning och en viss förfarenhet i bruket av ett

lämpligt testschema, syntes kunna utföra dylika för praktiskt ändamål avsedda

undersökningar.

Där intelligensundersökning icke kunde anordnas, borde en pedagogisk

prövning äga rum. För denna uppgift syntes vederbörande hjälpklasslärare

med hänsyn till vunnen erfarenhet ha de största förutsättningarna. En

tids prövning i hjälpklass, innan definitivt beslut om överflyttning fattades,

kunde i dylika fall vara att anbefalla.

Då ett barns oförmåga att på tillfredsställande sätt fullgöra skolarbetet

ofta vöre rent kroppsligt betingad, vore det önskvärt att de till hjälpklass

anmälda barnen även underkastades noggrann läkarundersökning. Utlåtande

häröver borde avgivas enligt fastställt formulär.

Själva avgörandet örn lärjunges intagning i hjälpklass borde icke påvila

klassläraren, även om denne verkställt prövningen och funnit åtgärden påkallad,

utan borde ligga i vederbörande skolledares hand.

Till hjälpklass borde icke hänvisas barn med svårare sjukdomar eller defekter,

såsom utpräglad epilepsi, svår vanförhet, höggradiga hörsel- eller

syndefekter, svårartad chorda eller sjukdomar, som verkade så kraftnedsättande

att barnen ej orkade följa vanlig skolundervisning. Debila barn

med utpräglat asociala tendenser borde icke heller placeras i hjälpklass, och

ej heller normalbegåvade barn med mer eller mindre starkt framträdande

psykopatiska drag, särskilt de av aggressiv natur, vilka vållade uppfostringsbesvär

och inverkade störande på undervisningen i vanlig klass. Barn,

som i sådan grad vore behäftade med s. k. ordblindhet, att deras undervisning

i vanlig klass vore förenad med alltför stora svårigheter, måste däremot

i enstaka fall, nämligen då ordblindheten vore förenad med allmänt

svag begåvning, placeras i hjälpklass.

Skolutredningen har i allt väsentligt ansett sig kunna ansluta sig till de

av seminariesakkunniga föreslagna riktlinjerna för uttagning av barn till

hjälpklass. På en punkt hyste emellertid utredningen en avvikande mening.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

Enligt seminariesakkunnigas mening borde till hjälpklass icke uttagas

barn med höggradiga hörsel- eller syndefekter eller med sjukdomar, som

verkade särskilt kraftnedsättande, och ej heller debila barn med utpräglat

asociala tendenser; för dylika barn borde i stället sörjas på annat sätt. I

avgivna yttranden hade framhållits att ett barn, som vöre på en gång intellektuellt

efterblivet och exempelvis lomhört eller kroppsligt klent, i regel

icke borde placeras i klass för lomhörda eller klena barn, enär sådana klasser

icke utan våda för sitt egentliga ändamål kunde mottaga i intellektuellt

hänseende avsevärt efterblivna barn.

Skolutredningen intoge för sin del den ståndpunkten, att så snart psykisk

efterblivenhet hos ett barn vore konstaterad i sådan utsträckning, att

barnet borde placeras i hjälpklass, en dylik åtgärd också borde vidtagas,

för så vitt man icke på annat och lämpligare sätt kunde sörja för barnet.

Skolutredningen har ansett, att den definitiva utformningen av riktlinjerna

för uttagning av barn till hjälpklass borde verkställas av skolöverstyrelsen.

Nämnda riktlinjer — jämte allmänna anvisningar rörande undervisningen

i hjälpklass samt normalundervisningsplaner med tillhörande anvisningar

— borde vidare enligt utredningens mening genom skolöverstyrelsens

försorg befordras till trycket för att tillhandahållas skoldistrikt, där

hjälpklasser förekomme eller avsåges skola inrättas.

Skolutredningen har vidare framhållit som önskvärt, att föreskrift meddelades

i 34 § bamavårdslagen därom, att barnavårdsnämnd vid utackordering

av psykiskt efterblivna barn skulle vara skyldig tillse, att barnen om

möjligt placerades på ort, där undervisning i hjälpklass vore anordnad.

Medicinalstyrelsen har framhållit kravet på läkarundersökning såsom

ofrånkomligt vid överförande av barn till hjälpklass samt avstyrkt, att

allmänna riktlinjer för uttagning av barn till hjälpklass för närvarande

fastställdes.

De pedagoger, som verkställde intelligensundersökningar, behärskade

som regel undersökningsmetodiken väl men saknade förutsättningar. att

bedöma de undersöktas psykiska tillstånd i dess helhet. Det kunde icke

nog kraftigt påpekas att intelligensundersökningar endast hade ett begränsat

värde och endast vore ett av de hjälpmedel, som funnes för att fastställa

en persons intellektuella utveckling. Användande av intelligensundersökning

utan samtidig läkarundersökning borde icke få förekomma; icke

alltför sällan hade en inre sekretorisk rubbning, ordblindhet, psykopatisk

konstitution m. m. rubricerats som psykisk efterblivenhet på grund av

ofullständig medicinsk undersökning av barnet.

I första hand syntes undersökning av skolläkare, eller där sådan ej funnes,

av tjänsteläkare böra ske. I fall där denne ej hade psykiatrisk specialutbildning

och ansåge ytterligare undersökning behövlig eller där föräldrarna

motsatte sig de åtgärder, som syntes vara lämpligast för barnet, borde

undersökning av specialist komma till stånd. I de större städerna funnos

rådfrågningsbyråer eller specialister inom det barnpsykiatriska området.

För de mindre städerna och landsbygden syntes vederbörande hjälpverksamhetsläkare

i regel kunna anlitas eller särskilda konsultationer av psykiatriskt

utbildad läkare anordnas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

De tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning rörande förutsättningarna

för skolundervisning åt vissa sinnesslöa barn m. m., vilkas betänkande

beräknades avgivas under loppet av år 1942, komme att i samband

med frågan örn införande av skolplikt för sinnesslöa barn föreslå riktlinjer

för deras uttagning ur normalskola och hjälpklass, formerna för deras

omhändertagande m. in. Då gränsen mellan sinnesslöhet och psykisk efterblivenhet

vore oskarp, syntes det vara fördelaktigt, i vissa delar till och

med nödvändigt, att formerna för uttagning och omhändertagande för

båda kategorierna bleve desamma. Medicinalstyrelsen ansåge därför avgörande

av dessa frågor evad de rörde de psykiskt efterblivna böra anstå

tills ovannämnda betänkande avgivits.

Socialstyrelsen har understrukit, att uttagningen av barn till hjälpklass

måste ägnas stor omsorg för att hjälpklassundervisningen skall kunna ändamålsenligt

inpassas i samhällets strävanden för förebyggande av arbetsoförmåga

och asocialitet samt för beredande av rationell ungdomsvård. Socialstyrelsen

biträdde den av skolutredningen härutinnan intagna ståndpunkten,

sålunda även den inställningen, att så snart psykisk efterblivenhet

hos ett barn vore konstaterad i sådan utsträckning, att barnet borde

placeras i hjälpklass, en dylik åtgärd också borde vidtagas, för så vitt man

icke på annat lämpligare sätt kunde sörja för barnet. Socialstyrelsen har

emellertid med särskild hänsyn till den asociala ungdomens problem ansett,

att skolutredningen trots allt icke tillräckligt beaktat behovet av medverkan

av läkare vid differentieringen av barnen vid uttagningen till hjälpklassundervisningen.

De asociala ungdomarnas problem vore ju i hög grad de debilas, och för

bedömande av de hithörande barnens förutsättningar och egenskaper krävdes

speciell medicinsk sakkunskap. Styrelsen ville betona, att en så tidig

och så pålitlig identifiering som möjligt av de debila och sinnesslöa vore

en fundamental förutsättning för den förebyggande verksamhetens rationella

anordnande. De debila och de sinnesslöa barnen löpte den största risken

att misslyckas i livet.

Genomförandet av den föreslagna hjälpklassundervisningen skulle sakna

något väsentligt, om icke särskild läkarexpertis lokalt och centralt anknötes

till hjälpklassväsendet. Medverkan av läkare vore behövlig för sakkunnigt

bedömande av frågor, som röra hjälpklassernas elever. Den medicinska

auktoriteten vore även av vikt för att vinna föräldrars och målsmäns

bistånd för genomförande av åtgärder till elevernas sannskyldiga bästa.

Socialstyrelsen ville erinra om vikten av att man i anslutning till hjälpklassundervisningen

såväl vid elevernas inträde däri som under skoltiden

och vid avgången från skolan uppmärksammade frågor angående omplacering

av barn i lämpliga vårdformer eller skolformer. Av vikt vore vidare,

att socialmedicinska ingripanden planerades, så att de kunde göras i rätt

tid. Sålunda borde exempelvis sinnesslöhet föranleda, att meddelande därom

i god tid lämnades till vederbörande pastorsämbete för anteckning om

äktenskapsförbud. Steriliseringsåtgärd borde också planeras för genomförande

i tid.

Hur denna erforderliga läkarexpertis skulle distrikts- eller länsvis samorganiseras

med hjälpklassundervisningen kunde socialstyrelsen icke uttala

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Marits proposition Nr 292.

sig om, utan styrelsen måste begränsa sig till att påpeka det oundgängliga

behovet av medicinsk sakkunskap, varförutan reformen komme att väsentligen

begränsas till en skolreform i stället för att vidgas till en synnerligen

betydelsefull socialreform.

Socialstyrelsen har funnit det av skolutredningen föreslagna tillägget till

34 § barnavårdslagen, att barnavårdsnämnd vid utackordering av psykiskt

efterblivet barn skulle vara skyldig tillse, att barnen örn möjligt placerades

å ort, där undervisning i hjälpklass vore anordnad, befogat och ändamålsenligt.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets avdelning

för barnavård har funnit nyssnämnda tillägg till bamavårdslagen i princip

riktigt men framhållit, att icke oväsentliga svårigheter komme att uppstå

vid barnens placering, innan hjälpklasser i större utsträckning anordnats även

på landsbygden. «

e) Hjälp skolans skolformer.

Skolutredningen har beträffande hjälpskolans skolformer anfört följande.

De organisationsformer, som ifrågakomme vid ett mera allmänt ordnande

av hjälpundervisningen, kunde i vissa avseenden skilja sig från de

i undervisningsplanen för rikets folkskolor angivna skolformerna. För att

utmärka att det här vore fråga örn en särskild organisationsform, ville utredningen

i anslutning till seminariesakkunnigas förslag föreslå, att hjälpskolans

skolformer betecknades på nedan angivet sätt:

a) De olika årsklasserna undervisades var för sig i skilda läraravdelningar.

Denna skola motsvarade A-formen i undervisningsplanen för rikets

folkskolor och syntes för hjälpundervisningens vidkommande lämpligen

böra betecknas såsom lif—A.

b) De till hjälpklasserna hörande barnen fördelades på tre lärara vdelningar:

nedre avdelningen, omfattande småskolstadiet (i regel barnens

andra och tredje skolår), mellanavdelningen (fjärde och femte skolåren)

samt övre avdelningen (sjätte och följande skolåren). Denna skolform motsvarade

folkskolans B 1-form och kunde i fråga om hjälpskolan betecknas

såsom lif—B 1.

c) Hjälpklassbarnen fördelades på två avdelningar: nedre avdelningen

(i regel andra—fjärde skolåren) och övre avdelningen (femte och följande

skolåren). Beteckning: lif—B 2.

d) Samtliga hjälpklassbarn sammanfördes till en enda läraravdelning.

Denna skolform motsvarade närmast folkskolans B 3-form och betecknades

för hjälpskolans del såsom lif—B 3.

Beträffande skolformen Hj—B 2 hade förutsatts, att även tredje klassen

(i regel fjärde skolåret) hänfördes till nedre avdelningen, detta bland annat

emedan barnantalet i en sådan skola icke kunde förutsättas alltid bliva

tillräckligt för att en särskild läraravdelning, omfattande endast det egentliga

småskolestadiet, skulle kunna bildas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

f) Grunder för inrättande av hjälpklaBser.

Skolutredningen har föreslagit följande grunder för hjälpklassavdelnings

inrättande och bibehållande:

Särskild hjälpklassavdelning må inrättas, om vid skola eller skolenhet de

psykiskt efterblivna lärjungarnas antal vid läsårets början uppgår till minst

10. Där antalet sådana lärjungar uppgår till minst 18, må två hjälpklassavdelningar

inrättas. Är antalet barn av ifrågavarande slag större än 30,

må en hjälpklassavdelning inrättas för varje påbörjat 15-tal barn.

Där endast en hjälpklassavdelning är inrättad och lärjungeantalet i denna

avdelning vid början av ett läsår ej uppgår till 10 men till minst 8, må

folkskolinspektören, där särskilda skäl föreligga, efter framställning av

skolstyrelsen kunna medgiva, att avdelningen må bibehållas under ett läsår.

Såsom skolenhet betraktas flera skolor för det fall, att lärjungeantalet

för dessa lämpligen kan regleras gemensamt.

En undersökning angående verkningarna av här föreslagna grunder,

därest de tillämpats under läsåret 1939/40, gå ve vid handen, framhåller

skolutredningen, att i 13 skoldistrikt antalet hjälpklassavdelningar skulle

ha minskats med sammanlagt 18, medan i vartdera av 3 skoldistrikt en ny

läraravdelning skulle ha tillkommit.

Statskontoret har ifrågasatt, örn icke i betraktande av svårigheterna att

draga en bestämd gräns mellan olika kategorier efterblivna barn åtminstone

i nuvarande statsfinansiella situation någon höjning skulle kunna vidtagas

av det föreslagna antalet lärjungar i varje klassavdelning, förslagsvis med

två elever. Eventuellt skulle i så fall folkskolinspektör kunna medgivas

dispensrätt, varvid emellertid de av utredningen angivna gränstalen icke

borde få underskridas.

Stockholms hjälpskoleförening har uttalat den åsikten i fråga örn hjälpklassernas

storlek, att i småskolan, där grunden lades till barnens skolanpassning,

barn talet ej borde överstiga 12.

g) Undervisningen i hjälpklass.

I kungörelsen 1921: 372 föreskrives, att för hjälpklass må, utan hinder av

bestämmelserna i undervisningsplanen för rikets folkskolor, kunna tillämpas

särskild för sådan klass avpassad läroplan, vilken dock skall vara godkänd av

skolöverstyrelsen.

Skolutredningen har hemställt, att Kungl. Majit måtte anbefalla skolöverstyrelsen

att till trycket låta befordra provisorisk normalundervisningsplan

med därtill hörande anvisningar i huvudsaklig överensstämmelse med av utredningen

framlagt förslag, att tjäna till ledning vid bedrivande av undervisningen

i hjälpklass. Det slutgiltiga fastställandet av normalplan för hjälpklassundervisningen

syntes icke böra ske, förrän frågan örn ändringar i gällande

undervisningsplan för rikets folkskolor bragts till sin lösning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

Enligt förslaget skola samma läroämnen vara företrädda i hjälpskolan som

i den vanliga folkskolan. Antalet lärjungetimmar i viss hjälpklass har i allmänhet

förutsatts skola uppgå till högst 30, varvid undervisningen i slöjd

tilldelats högst 8 veckotimmar.

I fråga örn slöjdundervisningen har skolutredningen anfört

följande.

Enligt gällande författning angående statsbidrag för undervisning i slöjd

(kungörelsen 1940: 415) erfordrades vid skola med endast en slöjdavdelning,

att minst 10 lärjungar deltagit i undervisningen, dock att slöjdavdelning finge

omfatta lägst 6 deltagare, under förutsättning att den bestode av samtliga

gossar, respektive flickor på folkskolestadiet, vilka prövades skäligen kunna

deltaga i slöjdundervisningen. Vid skola med två eller flera slöjdavdelningar

erfordrades för statsbidrag, att medeltalet lärjungar per avdelning uppginge

till 15, varvid likväl en restgrupp om minst 10 lärjungar finge räknas som en

avdelning. Utöver det anförda gällde, att högsta antalet slöjdlektioner per

år, för vilka statsbidrag kunde för en och samma avdelning utgå, vöre 128.

Sistnämnda antal syntes ha erhållits med utgångspunkt från att slöjdundervisning

finge bekostas av statsmedel till en omfattning av högst 4 timmar

i veckan under 32 veckor.

Slöjdundervisningen i hjälpklass förutsattes skola i viss utsträckning fullgöras

inom ramen av vederbörande lärares eller lärarinnas normala undervisningsskyldighet.

I den mån detta icke kunde ske, måste man räkna med

särskild ersättning för slöjdundervisningen. Då antalet lärjungetimmar i viss

hjälpklass i allmänhet förutsattes skola uppgå till högst 30, skulle vid en undervisningsskyldighet

för hjälpklasslärare av exempelvis 26 veckotimmar för

vissa avdelningar kunna förekomma, att statsbidrag utginge för 4 veckotimmars

undervisning i slöjd. Utredningen utginge således tills vidare från att

gällande kungörelse angående statsbidrag för undervisning i slöjd skulle tilllämpas

i fråga om slöjdundervisning i hjälpklass beträffande det antal timmar,

som kunde anses falla utanför lärarens undervisningsskyldighet. Enligt

tillämpad praxis syntes redan nu statsbidrag till slöjdundervisning i hjälpklass

utgå enligt dessa grunder.

Antalet hjälpklassavdelningar hade läsåret 1940/41 utgjort 305. Såsom

övre gräns för antalet hjälpklassavdelningar syntes, under förutsättning att

särskilda centraliseringsåtgärder icke vidtoges, kunna angivas talet 375. Om

antalet slöjdgrupper antoges ungefärligen motsvara antalet hjälpklassavdelningar,

skulle, under förutsättning att särskild ersättning skulle utgå

för 4 veckotimmar slöjd per avdelning, sådan ersättning behöva beräknas

för (4 X 375 =) 1,500 veckotimmars undervisning i slöjd. Enligt i kungörelsen

fastställda grunder för statsbidrag i sådana fall, då lärarens undervisning

i slöjd understege 20 timmar i veckan, skulle kostnaden för statsverket

under nyssnämnda förutsättning kunna beräknas uppgå till (1 ,55 X

X 128 X 375 =) 74,400 kronor för år. Emellertid syntes i åtskilliga fall den

särskilda ersättningen för slöjdundervisning icke komma att utgå med ett

mot 4 veckotimmars undervisning svarande belopp utan kunna förväntas

stanna vid lägre belopp. Med hänsyn härtill syntes ett sammanlagt belopp

av 60,000 kronor böra beräknas för nu ifrågavarande särskilda ersättning.

Skolöverstyrelsen har framhållit, att undervisningen i slöjd vore av särskild

betydelse för de psykiskt efterblivna barnen. Med hänsyn härtill funne

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

överstyrelsen sig icke övertygad om lämpligheten av att undervisningen i slöjd

i enlighet med skolutredningens förslag i regel begränsades till högst 8 veckotimmar,

även om förslaget avsåge, att 10 veckotimmar i vissa undantagsfall

skulle kunna medgivas. Vad anginge undervisningen i hushållsgöromål för

flickor i de övre klasserna hade för detta ämne upptagits 4 veckotimmar.

Då för denna undervisning lämpligen borde anslås en hel skoldag i veckan,

såsom fallet alltid vore inom folk- och fortsättningsskolor, och då det säkerligen

ofta kunde inträffa, att hjälpklassflickorna komme att undervisas i hushållsgöromål

tillsammans med flickor i de vanliga folkskoleklasserna, syntes

timplanen för hushållsgöromål böra upptaga 5 veckotimmar. Då skolutredningens

förslag syntes avse, att överstyrelsen skulle vara befogad vidtaga de

jämkningar i läroplanerna, som överstyrelsen på grund av gjorda erfarenheter

kunde finna påkallade, saknade överstyrelsen anledning att nu ingå

på någon mera detaljerad granskning av det framlagda läroplansförslaget.

Socialstyrelsen har betonat vikten av att manuell sysselsättning genom

slöjd gåves största möjliga utrymme i undervisningsschemat. Genom inövning

av manuella färdigheter uppövades också en för arbetslivet mycket värdefull

förmåga av uthållighet, vilken till skada för självförsörjningen påfallande

ofta saknades hos hjälpklassungdom.

h) Läro- och läseböcker för hjälpundervisningen.

Skolutredningen har hemställt om utverkande av ett anslag, förslagsvis

4,500 kronor, till befrämjande av utgivandet av för hjälpundervisningen lämpade

läro- och läseböcker.

Statskontoret har icke ansett sig kunna biträda skolutredningens hemställan

om anslag till befrämjande av utgivandet av för hjälpundervisningen

lämpade läro- och läseböcker. Vid ett anordnande av hjälpundervisning i

enlighet med utredningens förslag syntes kunna förutsättas, att erforderliga

skolböcker ändock skulle tillkomma på enskilt initiativ.

i) Utbildning av lärare för hjälpklassundervisningen.

Skolöverstyrelsen har i sina anslagsäskanden för budgetåret 1942/43 hemställt,

att kursverksamheten för utbildande av hjälpklasslärare, vilken påbörjats

år 1939 men på grund av det statsfinansiella läget under de följande

åren inställts, måtte återupptagas för läsåret 1942/43.

Kurserna borde enligt överstyrelsens mening anordnas efter i huvudsak

samma grunder som tidigare med en utbildningskurs vid folkskoleseminariet

i Stockholm och en fortbildningskurs vid folkskoleseminariet

i Göteborg. Utbildningskursen i Stockholm borde fortgå under större

delen av vårterminen 1943, under det att fortbildningskursen endast borde

omfatta högst sex veckor. Vid seminariet i Stockholm borde beräknas avlöning

till en extra ordinarie övningsskollärare jämte provårsarvode åt denne

(300 kronor). Till arvoden åt föreståndare och föreläsare erfordrades 11,600

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Mårds proposition Nr 292.

kronor, till expenser 500 kronor och till stipendier åt deltagarna 4,500 kronor.

Stipendierna beräknades utgå med 6 kronor 25 öre för vecka, om deltagare

vore bosatt på kursorten, och 12 kronor 50 öre i annat fall. Antalet kursdeltagare

borde vara högst 12 i Stockholm och högst 20 i Göteborg. Till kursdeltagare,

som vore ordinarie lärare, borde såsom tidigare utgå oavkortad lön

under den tid kursen påginge. I den mån det visade sig möjligt att såsom

lärare vid kurserna anlita seminarielärare och låta dessas föreläsningar ingå

i tjänstgöringsskyldigheten, kunde kostnaderna för kurserna något nedbringas.

Statskontoret har i anledning av nämnda förslag anfört, att en förläggning

av kurserna till vårterminen 1943 skulle medföra icke obetydliga utgifter

för avlöning till vikarier för de i kurserna deltagande lärarna. Därest av

organisatoriska skäl hinder mötte för en förläggning till ferietid, måste statskontoret

i nuvarande statsfinansiella läge ställa sig avvisande till förslaget.

Slcolutredningen har i likhet med skolöverstyrelsen förordat särskild utbildning

för hjälpklasslärare.

Enligt av utredningen införskaffade uppgifter angående hjälpklassundervisningen

läsåret 1939/40 hade av de i hjälpklasser tjänstgörande lärarna 67

genomgått eller deltagit i av staten eller annan anordnade utbildningskurser av

skiftande tidslängd, 13 erhållit utbildning vid Ericastiftelsens läkepedagogiska

seminarium i Stockholm eller vid Slagsta seminarium för utbildande av lärarinnor

vid skolor för sinnesslöa barn, 19 bedrivit studier av ett eller annat

slag (åhörande av föreläsningar, auskultering i hjälpklasser eller sinnesslöskola,

akademiska eller andra studier i psykologi, pedagogik m. m.) samt 5

fullgjort längre tids tjänstgöring i sinnesslöskola. I vissa fall kunde vederbörande

lärare åberopa utbildning av mer än ett av de nu angivna slagen.

Sammanlagt 104 av de 301 i hjälpklasser tjänstgörande lärarna kunde alltså

sägas ha i någon form erhållit speciell utbildning — visserligen mycket skiftande

med avseende på fullständigheten — för arbete i hjälpklass. Nu anförda

uppgifter gåve otvetydigt vid handen, att ett stort behov av särskild

utbildning för hjälpklasslärare alltjämt förefunnes.

Vid ordnandet av hjälpklasslärarutbildningen vore det två olika grupper

av lärare man hade att taga hänsyn till, nämligen dels unga lärare, som önskade

utbilda sig för arbetet i hjälpklass, dels ock sådana lärare, som arbetade i

hjälpklass utan att lia fått särskild utbildning och som önskade göra sig

bättre skickade för detta arbete. Det erfordrades därför dels permanenta

längre utbildningskurser, dels ock fortbildningskurser. Den permanenta u t - bildnings k ursen borde omfatta en vårtermin eller 21 veckor och förläggas

till folkskoleseminariet i Stockholm. Fortbildningskursen,

omfattande 6 veckor, borde anordnas så länge behov därav förelåge. 1938 års

riksdag hade påpekat olägenheten av att de lärare, som genomginge fortbildningskursen,

på grund av då föreslagen förläggning till sommarferierna icke

syntes bli i tillfälle att under kursens gång deltaga i hjälpundervisning och

ifrågasatt, örn det icke skulle vara liimpligt och möjligt att råda bot för denna

olägenhet genom att nämnda kurs till någon del påginge under lästermin.

Utredningen ville ansluta sig till denna mening.

K osin a d erna för utbildningskursen har skolutredningen

beräknat till 7,550 kronor (eventuellt ytterligare 600 kronor).

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

1932 års seminariesakkunniga, som förordat förläggning till folkskoleseminariet

i Stockholm av den av dem föreslagna utbildningskursen för hjälpklasslärare,

hade förutsatt, att inom övningsskolan vid nämnda seminarium

skulle för tillgodoseende av kursens behov upprättas en hjälpklass samt att

en särskild övningsskollärartjänst skulle inrättas för hjälpklasslärarkursens

räkning. Enligt utredningens förmenande syntes en sådan anordning bli förenad

med onödigt stora kostnader, särskilt med hänsyn till att utbildningskursen

för hjälpklasslärare förutsattes skola pågå endast 5 månader av året.

Det syntes icke möta större svårigheter att träffa sådan överenskommelse

med Stockholms folkskoledirektion, att kursdeltagarnas auskultation och övningsundervisning

finge förläggas till förefintliga hjälpklasser vid Stockholms

folkskolor. Kostnaderna för nämnda anordning skulle då inskränka sig till ett

mindre belopp — förslagsvis sammanlagt 600 kronor — såsom gottgörelse åt

lärare i nämnda hjälpklasser för deras medverkan vid kursdeltagarnas handledning.

För föreläsningar, ledning av seminarieövningar, konferenser och dylikt

beräknade utredningen i enlighet med de grunder, som angivits i Kungl. Majrts

beslut den 28 oktober 1938 angående anordnande av kurser under budgetåret

1938/39 för utbildande av hjälpklasslärare, ett belopp av 6,600 kronor.

För expenser synes böra beräknas 350 kronor. Nu angivna kostnader utgjorde

tillhopa (600 -f 6,600 + 350 =) 7,550 kronor.

Seminariesakkunniga hade icke beräknat något särskilt arvode till ledaren

för utbildningskursen, enär den föreslagne hjälpskolekonsulenten ansetts

böra sköta denna uppgift såsom tjänståliggande. Skulle detta av någon anledning

icke bli möjligt, syntes enligt de sakkunnigas mening för nämnda

uppgift böra beräknas ett arvode av 1,000 kronor. Skolutredningen anslöte

sig till vad seminariesakkunniga sålunda anfört, dock att sistnämnda arvode

syntes böra beräknas till 600 kronor.

Kostnaderna för fortbildningskursen har skolutredningen

beräknat till 3,650 kronor, varav 3,500 kronor till arvoden och 150

kronor till expenser.

Skolutredningen har vidare föreslagit, att ordinarie och extra ordinarie

lärare, som åtnjöte tjänstledighet för genomgående av

kurs för hjälpklasslärare, skulle äga uppbära lön med B-avdrag, varjämte

stipendier skulle kunna tilldelas kursdeltagare såsom bidrag till kostnaderna.

Förslaget örn B-avdrag under ifrågavarande tjänstledighet är tillkommet

med utgångspunkt från den för de statsanställda lärarna gällande bestämmelsen,

att lärare skall vid tjänstledighet för enskild angelägenhet vidkännas

B-avdrag för tid, varunder han idkar studier eller bedriver arbete, som

av skolöverstyrelsen prövas vara av betydelse för lärarens kompetens inom

den skolform, vid vilken läraren är anställd. Nämnda bestämmelse har skolutredningen

antagit skola bli i huvudsak gällande även för folkskoleväsendet.

Rätt till oavkortad lön tillkomme läroverkslärare bland annat under tjänstledighet,

vilken han enligt medgivande av Kungl. Maj:t använt för att göra

iakttagelser eller idka studier, som på ett påtagligt sätt kunde tjäna undervisningsväsendets

intressen. Nämnda bestämmelser hade enligt sin formulering

närmast karaktären av ett undantagsstadgande, vilket hittills plägat

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

tillämpas mycket restriktivt. Det syntes fördenskull knappast kunna ifrågasättas,

att en bestämmelse av motsvarande innehåll skulle bli tillämplig vid

sådana regelmässigt förekommande tjänstledigheter för lärare, som föranleddes

av deltagande i kurs för hjälpklasslärare. Rätt till oavkortad lön under

utbildningstiden skulle vidare otvivelaktigt behöva förbindas med det villkoret,

att vederbörande lärare skulle vara skyldig att tjänstgöra såsom hjälpklasslärare,

något som svårligen läte sig genomföra. Härtill komme slutligen,

att rätt till oavkortad lön under tjänstledighet för ovan angivna ändamål

för närvarande icke kunde tillkomma annan lärare än ordinarie lärare — såväl

folkskol- som läroverkslärare — varför i fråga om extra ordinarie lärare

behov av särskilda bestämmelser under alla förhållanden skulle uppstå. Även

om goda skäl kunde åberopas till förmån för att lärare finge åtnjuta oavkortad

lön under tjänstledighet för genomgående av kurs för hjälpklasslärare,

ansåge sig utredningen likväl med hänsyn till det ovan anförda icke

kunna förorda en sådan anordning.

Vid övervägande av frågan örn storleken av det löneavdrag, som rimligen

borde ifrågakomma under lärares tjänstledighet för ifrågavarande ändamål,

hade man vid en tillämpning av de i civila avlöningsreglementet föreskrivna

grunderna närmast att välja emellan A-avdrag och B-avdrag. A-avdrag tilllämpades

bland annat vid tjänstledighet på grund av sjukdom samt vid ledighet

i vissa fall för offentligt uppdrag. Därest — vilket syntes riktigt — hänsyn

skulle tagas till de avlöningsgrunder, som enligt civila avlöningsreglementet

och civila icke-ordinariereglementet numera gällde för ordinarie respektive

extra ordinarie läroverkslärare, komme man, såsom av det följande

framginge, till en tillämpning av B-avdrag vid folkskollärares tjänstledighet

för genomgående av kurs för hjälpklasslärare.

De nyssnämnda, för statsanställda lärare gällande avlöningsgrunderna innebure

följande:

Lärare skulle vid tjänstledighet för enskild angelägenhet vidkännas B-avdrag

för tid, varunder han

idkade studier för vinnande av högre lärdomsmeriter i visst ämne eller

idkade studier eller bedreve arbete, som av Kungl. Majit prövades vara av

betydelse för undervisningsväsendet, eller

idkade studier eller bedreve arbete, som av skolöverstyrelsen prövades vara

av betydelse för lärarens kompetens för viss uppgift eller befattning inom den

skolform, vid vilken läraren vore anställd.

Vad sålunda stadgats gällde, i fråga örn ordinarie lärare, för sammanlagt

högst 180 dagar av den tid läraren innehade befattning inom en och samma

lönegrad samt, i fråga om extra ordinarie lärare, för sammanlagt högst 120

dagar av den tid, varunder läraren innehade extra ordinarie anställning.

Örn de blivande bestämmelserna angående folkskollärares löneavdrag vid

tjänstledighet komme att utformas i anslutning till de ovannämnda för läroverkslärare

gällande, syntes tjänstledighet för genomgående av kurs för

hjälpklasslärare böra hänföras till ledighet för studier eller arbete, som prövades

vara av betydelse för lärarens kompetens för viss uppgift eller befattning

inom den skolform, vid vilken läraren vore anställd, och följaktligen

böra vara förenad med skyldighet att å lönen vidkännas B-avdrag. Den prövning

av skolöverstyrelsen, som utgjorde en förutsättning för att sådant avdrag

skulle få tillämpas, syntes kunna anses fullgjord i och med att överstyrelsen

utsåge vederbörande liirare till kursdeltagare. Med avseende på den

ovan omförmälda tidsbegränsningen till 120 dagar i fråga örn extra ordinarie

Bihang till riksdagens ''protokoll 101$. 1 saini. Nr 202.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

lärare borde framhållas, att skolöverstyrelsen lämpligen syntes böra erhålla

bemyndigande att i fråga örn sådan lärare i förekommande fall utsträcka den

tid, för vilken B-avdrag finge tillämpas, intill en hel vårtermin, d. v. s. den

tidsperiod, som utbildningskursen för hjälpklasslärare förutsattes skola omfatta.

Skolutredningen har ytterligare föreslagit, att ett belopp av förslagsvis

10,000 kronor måtte anvisas till stipendier åt deltagare i kurser för hjälpklasslärare.

I det föregående hade utredningen förordat, att ordinarie och extra ordinarie

lärare skulle under tjänstledighet för deltagande i kurs för hjälpklasslärare

å lönen vidkännas B-avdrag, varigenom mer än hälften av avlöningen

å lärartjänsten skulle utgå oavkortad. Därjämte hade utredningen uttalat

sig för att stipendium skulle kunna tilldelas kursdeltagare. Vid utmätande

av stipendiebeloppen syntes hänsyn böra tagas till om kursdeltagare under

tiden för kursen ägde behålla någon del av honom eljest tillkommande lärarlön.

Där så vore fallet, borde stipendium utgå med lägre belopp än i övriga

fall. Vidare syntes stipendium till kursdeltagare, som vore bosatt å kursorten,

böra utgå med lägre belopp än det som tilldelades andra kursdeltagare.

I vissa fall syntes säkerligen numera en höjning av de av seminariesakkunniga

föreslagna beloppen visa sig nödvändig, detta främst med hänsyn till

de ökade levnadskostnaderna men även till att under nuvarande förhållanden

bidrag till kostnadernas täckande från kommuner eller enskilda sammanslutningar

icke syntes kunna påräknas i samma utsträckning som förut.

I avvaktan på närmare erfarenhets vinnande föresloge utredningen, att

till stipendier för deltagare i kurser för hjälpklasslärare anvisades ett belopp

av förslagsvis 10,000 kronor. Fördelningen av beloppet syntes böra ske genom

skolöverstyrelsens försorg.

Skolöverstyrelsen har beträffande den föreslagna utbildningskursen hävdat,

att för kursdeltagarnas praktiska övningar borde inom övningsskolan

vid folkskoleseminariet i Stockholm anordnas en särskild hjälpklass.

Överstyrelsen hade i sitt utlåtande över seminariesakkunnigas förslag framhållit,

att ifrågavarande utbildningskurs borde få ingå som ett led i seminariets

övriga verksamhet och sålunda ställas under vederbörande rektors ledning

i stället för, såsom de sakkunniga tänkt sig, under tillsyn av en särskild

kursstyrelse. Denna åsikt vidhölle överstyrelsen fortfarande, och det syntes,

som om även skolutredningen delade den. Men förutsättningen för en sådan

anordning borde enligt överstyrelsens mening vara, att en hjälpklass anordnades

i samband med seminariets övningsskola. Det syntes nämligen icke

vara möjligt för rektor att öva den nödvändiga tillsynen över kursdeltagarnas

praktiska övningar, om — såsom skolutredningen föresloge — dessa

skulle vara förlagda till hjälpklass i någon av stadens folkskolor och ej i

seminariets lokaler. Någon större kostnadsökning syntes icke heller behöva

uppstå, örn seminariet erhölle egen hjälpklass med därtill hörande lärarbefattning,

som åtminstone tills vidare syntes böra besättas med extra ordinarie

innehavare. Samtidigt inbesparades nämligen en motsvarande tjänst

vid Stockholms folkskolor. Det måste därtill anses vara till fördel för seminariets

lärarutbildning i övrigt, örn vid densamma funnes en särskild hjälpklass,

där seminariets elever kunde i vuss omfattning få stifta bekantskap

med undervisningen även av psykiskt efterblivna.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

Statskontoret har anfört, att, därest kursverksamhet för utbildning av

hjälpklasslärare komme till stånd, borde det övervägas, om icke den längre

kursen skulle kunna göras mindre omfattande. Vad anginge fortbildningskursen

ansåge statskontoret, att denna borde utan större olägenheter kunna

helt förläggas till ferietid.

I fråga örn lärarnas löneförmåner under ledighet för genomgående av under

lästermin anordnad kurs för hjälpklasslärare har statskontoret förordat

oavkortad lön.

Då det läge i vår folkundervisnings intresse, att erforderligt antal lärare

med särskild utbildning som hjälpklasslärare stöde till folkskolans förfogande,

syntes det bäst överensstämma med principerna om avlöning under

tjänstledighet, att lärarna för den av utredningen förordade utbildningen

icke finge vidkännas avdrag å sina löneförmåner. I fall av behov syntes för

sådan händelse även extra ordinarie lärare böra medgivas rätt uppbära

oavkortad lön. Efter genomgången kurs borde läraren vara skyldig att, då

så påkallades, inom det egna skoldistriktet åtaga sig undervisning i hj alppass.

Beträffande frågan örn understöd åt deltagarna i de föreslagna utbildningskurserna

har statskontoret föreslagit, att befattningshavare, som icke

vore bosatt å kursorten, inom ramen av ett för ändamålet anvisat bestämt

anslag av 10,000 kronor erhölle tjänstgöringstraktamente av lämplig storlek,

högst 3 kronor 50 öre för dygn för familjeförsörjare och 2 kronor för

dygn för annan lärare. Åt lärare, som vore bosatt å kursorten, syntes understöd

icke vara påkallat.

Allmarma lönenämndens majoritet har icke ansett sig kunna ansluta sig

till skolutredningens förslag i fråga örn ordinarie lärares löneförmåner under

tjänstledighet för genomgående av kurs för hjälpklasslärare utan förordat,

att sådan lärare skulle under ledigheten äga uppbära oavkortad lön, varvid

dock borde föreskrivas skyldighet för läraren att under viss tid, förslagsvis

ett läsår, åtaga sig undervisning i hjälpklass. I fråga om extra ordinarie lärare

har lönenämnden tillstyrkt skolutredningens förslag örn lön med Bavdrag

under tjänstledighet för ifrågavarande ändamål.

Lönenämnden ville framhålla, att ordnandet av undervisning åt psykiskt

efterblivna barn vore en social angelägenhet av betydande vikt. Det måste

fördenskull enligt lönenämndens mening tillses, att lärare särskilt uppmuntrades

att ställa sig till förfogande för meddelande av hjälpklassundervisning,

bland annat genom att beredas tillfälle att utan löneförlust erhålla tjänstledighet

från innehavande lärartjänst i och för genomgående av erforderlig

utbildningskurs. Lönenämnden ville särskilt erinra, att ordinarie lärare, som

antagits såsom elev vid Ericastiftelsens läkepedagogiska seminarium i Stockholm,

tidigare — innan statsfinansiella skäl föranlett inskränkningar — av

Kungl. Majit plägat medgivas rätt att under erforderlig tjänstledighet åtnjuta

oavkortad lön å egen tjänst under högst sex månader. Det syntes lönenämnden

icke opåkallat att ifrågasätta motsvarande förmån för de lärare,

som underginge utbildning till hjälpklasslärare. Erinras kunde för övrigt, att

tjänsteman inom allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

vilken åtnjöte tjänstledighet för deltagande såsom elev i utbildningskurs vid

verket, härunder ägde åtnjuta oavkortad lön. Under hänvisning till det anförda

föresloge lönenämnden alltså att, vid tillämpningen av blivande bestämmelser

angående löneavdrag för ordinarie folk- eller småskollärare under

tjänstledighet, sådan ledighet som föranleddes av genomgående av kurs för

utbildning av hjälpklasslärare måtte bli förenad med rätt för läraren att därunder

åtnjuta oavkortad lön, varvid tillika borde föreskrivas skyldighet för

läraren att under viss tid, förslagsvis ett läsår, åtaga sig undervisning i hjälpklass.

Lönenämnden förutsatte härvid, att ordinarie lärare jämte nämnda

förmån av oavkortad lön skulle bibehålla den rätt att erhålla stipendium

under utbildningstiden, som enligt skolutredningens förslag skulle tillkomma

honom. Vad åter anginge extra ordinarie lärare — för vilka rätt till oavkortad

lön under studier icke förefunnes — tillstyrkte lönenämnden skolutredningens

förslag om lön med B-avdrag under tjänstledighet för ifrågavarande

ändamål.

Tre ledamöter av lönenämnden ha icke ansett sig kunna biträda majoritetens

förslag, att ordinarie lärare skulle under tjänstledighet för deltagande i

utbildningskurs för hjälpklasslärare åtnjuta oavkortad lön, utan anslutit sig

till skolutredningens förslag härutinnan.

Stockholms hjälpskoleföretling har förordat inrättande av en särskild hjälpklassavdelning

inom övningsskolan vid Stockholms folkskoleseminarium. Örn

kursdeltagarnas hela hospitering i hjälpklasser och handledning i undervisning

förlädes till Stockholms stads hjälpklasser, syntes detta bli alltför betungande

för dessa, så att den ömtåliga undervisningen i dessa klasser komme att förryckas.

Föreningen har vidare betonat, att, då särskilt arvode icke föreslagits

skola utgå för undervisning i hjälpklass, det torde vara nödvändigt, örn hjälpklasserna

skulle kunna rekryteras med för denna undervisning utbildade lärare,

att kursdeltagarna erhölle så stora stipendier, att de finge kompensation

för löneavdragen.

j) Hjälpklasslärarnas tjänstgöring.

Skolutredningen har föreslagit, att lärare, som undervisar i hjälpklass,

skall vara skyldig att meddela undervisning till en omfattning, som med

4 veckotimmar understiger den undervisningsskyldighet som enligt avlöningsreglementet

gäller för lärare av motsvarande slag, vilken undervisar

i normalklass. Om särskilda förhållanden därtill föranleda, skall skolöverstyrelsen

äga medgiva nedsättning i undervisningsskyldigheten med ytterligare

högst 4 veckotimmar i den mån, som undervisningen utan kostnad för

statsverket under motsvarande antal veckotimmar i stället meddelas av

annan lärare med erforderlig kompetens. Småskollärare, som efter vederbörligt

medgivande tjänstgör i hjälpklassavdelning som omsluter även någon

del av folkskolestadiet, bör vidare enligt skolutredningen likställas i lönehänseende

med biträdande lärare vid folkskola.

1932 års seminariesakkunniga hade ansett, att de i hjälpklass tjänstgörande

lärarna borde erhålla ett extra lönetillägg av 300 kronor för år såsom skä
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. May.ts proposition Nr 292.

lig kompensation för dels deras särskilda utbildning, dels den mera betungande

tjänstgöringen i hjälpklass jämfört med vanlig klass.

Skolutredningen ville erinra, att frågan om särskilda arvoden för undervisning

i hjälpklass varit föremål för uttalande av riksdagen. I skrivelse den

9 juni 1939, nr 370, hade riksdagen sålunda anfört bland annat, att den hade

sig bekant, att efter ikraftträdandet av 1937 års lönereglering tvekan på

olika håll uppstått, huruvida skoldistrikten ägde rätt att utbetala kommunala

lönetillägg åt hjälpklasslärare, vilket haft till följd att vissa skoldistrikt

funnit sig sakna befogenhet att gälda dylika lönetillägg, medan andra ansett

sig befogade därtill. Att lönetillägg sålunda av vissa kommuner utgivits för

ifrågavarande ändamål kunde vara förklarligt med hänsyn till de rekryteringssvårigheter,

som på grund av hjälpklassundervisningens speciella art

kunde föreligga. Riksdagen förutsatte, att Kungl. Majit ägnade uppmärksamhet

åt detta spörsmål och, därest så befunnes befogat, vidtoge det förtydligande

av gällande bestämmelser, som kunde anses påkallat.

För egen del ville utredningen med avseende på denna fråga framhålla, att

seminariesakkunnigas förslag angående särskilt lönetillägg åt hjälpklasslärare

avsetts skola förbindas med bland annat det villkoret för åtnjutande

av statsbidrag till sådant tillägg, att läraren antingen ägde godkänd utbildning

för undervisning i hjälpklass eller ock av skolöverstyrelsen förklarats

behörig att bestrida sådan undervisning. Utredningen hade emellertid icke

ansett sig böra för närvarande ifrågasätta, att viss utbildning skulle utgöra

villkor för anställning såsom hjälpklasslärare. Med hänsyn härtill ävensom

till det förhållandet, att det syntes mest förenligt med grunderna för civila

avlöningsreglementet att så vitt möjligt undvika särskilda lönetillägg, funne

utredningen sig — åtminstone för närvarande — icke kunna förorda, att

hjälpklasslärare tillerkändes kontant gottgörelse vid sidan av dem eljest tillkommande

lärarlön.

Å andra sidan vore det uppenbart, att något slags förmån borde erbjudas

dem, som skaffade sig ifrågavarande extra utbildning. Det läge i vår folkundervisnings

intresse, att erforderligt antal lärare med särskild utbildning

såsom hjälpklasslärare stöde till folkskolans förfogande, och de enskilda

lärarna borde fördenskull på ett eller annat sätt uppmuntras att skaffa sig

sådan utbildning. Såsom en utväg för vinnande av detta syfte ville utredningen

förorda, att lärare, som undervisade i hjälpklass, skulle ha rätt att

erhålla viss minskning i sin undervisningsskyldighet i jämförelse med den

som skulle ha ålegat dem såsom lärare i normalklass.

Utredningens ståndpunkttagande i denna fråga hade föranletts dels av

tanken på de i hjälpklasserna föreliggande speciella förhållandena, vilka betingades

av lärjungematerialets beskaffenhet och gjorde själva arbetet särskilt

påfrestande för läraren, dels av den större omvårdnad, framför allt i

socialt hänseende, som måste fordras av lärare i hjälpklass i jämförelse med

lärare i skolans normalklasser.

Enligt för närvarande gällande avlöningsreglemente för lärare vid folkoch

småskolor utgjorde undervisningsskyldigheten för högst 39 veckor av

värjo redovisningsår: för folkskollärare, lärare vid mindre folkskola, biträdande

lärare vid folkskola ävensom sådan småskollärare, till vilken även

hänvisats någon eller några av folkskolestadiets årsklasser, 30 veckotimmar

samt för annan småskollärare 28 veckotimmar. Utredningen föreslogc, att

undervisningsskyldigheten för liirare i hjälpklass fastställdes att vara 4

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr %92.

veckotimmar lägre än den som nu vore eller som efter den 1 juli 1942 komme

att bli gällande för lärare i normalklass.

Enligt gällande bestämmelser hade vederbörande skolstyrelse, vederbörande

folkskolinspektör samt skolöverstyrelsen vissa befogenheter med avseende

å medgivande av minskning i folk- och småskollärares författningsenligt

bestämda undervisningsskyldighet. Ur skilda synpunkter syntes det

av vikt, att hjälpklasslärares normala undervisningsskyldighet bestämt fixerades

i vederbörande författning. Det syntes därför icke lämpligt, att ifrågavarande

förhållande i allmänhet reglerades genom en tillämpning av bestämmelserna

angående nedsättning i vissa fall av eljest gällande undervisningsskyldighet.

I vissa speciella fall syntes däremot, såsom i det följande komme

att beröras, nedsättningsmöjligheter kunna ifrågakomma även för hjälpklasslärare.

Vid en tillämpning av för närvarande gällande grunder skulle ovan föreslagna

allmänna bestämmelser innebära, att för folkskollärare, som undervisade

i hjälpklass, undervisningsskyldigheten skulle utgöra (30 — 4 =) 26

och för småskollärare, som undervisade i sådan klass, (28 — 4 =) 24 veckotimmar.

I detta sammanhang ville utredningen beröra spörsmålet örn småskollärarinnas

tjänstgöring i hjälpklass på högre stadium än som motsvarade det

vanliga småskolstadiet. Enligt § 23 mom. 5 folkskolestadgan ägde skolrådet

att, när förhållandena det påkalla, vidtaga nödiga förändringar uti arten av

lärares tjänstgöring, varvid dock skulle iakttagas, att tjänstgöringen huvudsakligen

skulle vara förlagd för folkskollärare och biträdande lärare till folkskolstadiet

och för småskollärare till småskolstadiet. Av från folkskolinspektörerna

infordrade uppgifter framginge, att under läsåret 1939/40 småskollärarinna

i icke så få fall bestritt undervisning jämväl eller rent av uteslutande

på hjälpklassernas folkskolstadium. Ehuru regeln borde vara, att

undervisningen i hjälpklass, som omslöte folkskolstadiet, handhades av folkskollärare

och att undervisningen i sådan klass, som innefattade småskolstadiet,

ombesörjdes av småskollärare, ville utredningen icke förneka, att

det i vissa fall kunde vara av värde, att småskollärare finge följa sin klass

även upp på folkskolstadiet. En sådan anordning syntes emellertid böra i

varje särskilt fall underställas vederbörande folkskolinspektörs prövning.

Småskollärare, som efter vederbörligt medgivande tjänstgjorde i hjälpklassavdelning

som omslöte även någon del av folkskolstadiet, syntes böra i

lönehänseende likställas med biträdande lärare vid folkskola. Vid fortsatt

oförändrad tillämpning av nu gällande avlöningsgrunder innebure detta

bland annat, att den ifrågavarande läraren dels finge åtnjuta lönetillägg med

belopp motsvarande, för år räknat, löneskillnaden inom vederbörande ortsgrupp

mellan den löneklass, läraren tillhörde, och närmast högre löneklass,

dels finge en undervisningsskyldighet av (30 — 4 =) 26 veckotimmar.

De allmänna grunder för undervisningsskyldighetens bestämmande för

hjälpklasslärare, som utredningen i det föregående angivit, förutsattes skola

vara de normalt gällande. Därutöver syntes emellertid, för hjälpklasslärare

såsom för andra lärare, möjlighet böra förefinnas att i det särskilda fallet

medgiva nedsättning i den enligt avlöningsreglementet gällande undervisningsskyldigheten.

Den av utredningen för hjälpklasslärare föreslagna normala undervisningsskyldigheten

innebure i förhållande till den för lärare i allmänhet gällande

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majits proposition Nr 292.

en reducering, som motsvarade den högsta nedsättning, vilken enligt § 2

inom. 2 i gällande avlöningsreglemente kunde medgivas av vederbörande

skolstyrelse och folkskolinspektör. Det syntes utredningen under sådana förhållanden

tillräckligt, att i de fall, då nedsättning i den för hjälpklasslärare

ovan föreslagna undervisningsskyldigheten kunde ifrågakomma, denna nedsättning

begränsades till fyra veckotimmar och gjordes beroende av skolöverstyrelsens

medgivande.

Utredningen ville erinra, att frågan om minskning i folkskollärares undervisningsskyldighet

i anledning av viss tjänstgöring i hjälpklass varit föremål

för riksdagens prövning. Sedan Stockholms folkskoledirektion hemställt att

en folkskollärarinna, som vore anställd såsom särskild föreståndare för hjälpklasserna

vid Stockholms folkskolor, måtte — utan hinder av avlöningsreglementets

bestämmelser — få åtnjuta inskränkning i sin undervisningsskyldighet

till 12 veckotimmar, hade frågan upptagits till behandling i propositionen

1939: 252. Föredragande departementschefen hade härvid förklarat

sig icke ha något att invända mot bifall till den i ämnet föreliggande

framställningen. Därest riksdagen icke framställde någon erinran häremot,

syntes det få ankomma på Kungl. Majit att meddela erforderliga bestämmelser.

Departementschefen hade vidare framhållit, att vissa likartade fall

kunde tänkas uppkomma, och ansett sig böra utgå från att Kungl. Majit

skulle''äga att, efter prövning av de i varje särskilt fall föreliggande förhållandena,

utan riksdagens hörande meddela undantag från gällande bestämmelser

rörande undervisningsskyldighetens omfattning. Departementschefen

hade dock förutsatt, att återhållsamhet bomme att iakttagas vid prövning

av framställningar av denna art. Riksdagen hade förklarat sig intet ha att

erinra mot att viss inskränkning i undervisningsskyldigheten — på sätt

departementschefen ifrågasatt — medgåves föreståndare för hjälpklasser.

Mot vad departementschefen i övrigt i detta sammanhang anfört hade riksdagen

icke funnit något att invända. Liksom departementschefen hade riksdagen

förutsatt, att återhållsamhet bomme att iakttagas vid prövning av

framställningar av berörda art.

Skolöverstyrelsen har icke ansett sig böra avstyrka utredningens förslag

angående hjälpklasslärarnas undervisningsskyldighet.

Enligt utredningens förslag skulle för anställning som lärare i hjälpklass

icke med nödvändighet fordras, att vederbörande genomgått särskild utbildningskurs

för ändamålet. Den s. k. förmånen med avkortad undervisningsskyldighet

skulle emellertid tydligen tillkomma alla hjälpklasslärare, då i

detta avseende icke syntes kunna göras någon åtskillnad mellan de särskilt

utbildade och de övriga. För dessa sistnämnda skulle skälet för avkortningen

alltså uteslutande vara den speciella påfrestning, som vore förenad med

arbetet i hjälpklass, och den större omvårdnaden i socialt hänseende, som

skulle fordras av dem. Fråga vore emellertid, örn det kunde anses vara en

större påfrestning att undervisa cn avdelning, bestående av omkring 12 barn,

även örn dessa stöde intellektuellt lågt, än en avdelning på 30—35 mera normalt

begåvade barn, fördelade på olika stadier i B 2- och B 1-skolor, eller ett

25-tal barn i en B 3-skola. Arbetet i folkskolan kunde nied hänsyn til! olika!

skolformer och andra förhållanden vara i hög grad olika betungande för

läraren, och den sociala omvårdnad, som även lärare i normalskolor mången

gång måste ägna sina elever, kunde vara mycket växlande, men det hade

trots detta aldrig ifrågasatts någon skillnad beträffande tjänstgöringsskyldigheten

med anledning därav.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

Överstyrelsen hade velat giva uttryck åt nu anförda synpunkter men

hade därmed icke velat bestrida, att arbetet i en hjälpklass stundom av

lärarna ansåges vara psykiskt deprimerande och i följd därav mera betungande

än motsvarande undervisning i normalklass. Ofta krävde också de psykiskt

efterblivna eleverna mera omvårdnad utanför det egentliga skolarbetet.

Slutligen hade sig överstyrelsen väl bekant, att det i vissa skoldistrikt

varit förenat med svårigheter att erhålla för hjälpklassundervisning villiga

och lämpliga lärare. Överstyrelsen ansåge sig därför icke böra avstyrka skolutredningens

förslag på förevarande punkt.

Skolöverstyrelsen har icke framställt erinran mot förslaget, att småskollärare,

som efter vederbörligt medgivande tjänstgjorde i hjälpklassavdelning,

som innefattade även någon del av folkskolestadiet, skulle i lönehänseende

likställas med biträdande lärare vid folkskola.

Statskontoret har icke funnit anledning tillstyrka någon särskild kompensation

åt lärare i hjälpklass.

Vidkommande frågan om särskild kompensation åt lärare i hjälpklass

finge statskontoret uttala, att ämbetsverket bland annat med hänsyn till

vad ämbetsverket förordat i fråga om befattningshavarnas avlöning under

utbildningstiden icke kunde finna anledning tillstyrka kompensation vare

sig i form av kontant ersättning eller genom nedsättning i undervisningsskyldigheten.

Särskilt kunde framhållas, att de skäl, som åberopats för nedsättning

av undervisningsskyldigheten icke kunde anses bärande för ett

bifall till förslaget härom. Av vad sålunda anförts syntes framgå, att statskontoret

icke heller kunde tillstyrka några speciella förmåner åt småskollärare

med tjänstgöring i hjälpklassavdelning, som omslöte även en del av

folkskolestadiet. Statskontoret föreställde sig för övrigt, att ett sammanförande

med småskolebarn under en småskollärarinna av folkskolestadiets

lärjungar i regel syntes komma att avse allenast barn i de närmast över

småskolestadiet liggande klasserna, en anordning vilken syntes vara fullt

naturlig med hänsyn till den enklare undervisning, som skulle meddelas i

hjälpklass.

Allmänna lönenämnden har biträtt skolutredningens förslag om nedsättning

av undervisningsskyldigheten för lärare i hjälpklass. Förslaget att

småskollärarinna med tjänstgöring i hjälpklassavdelning, som omslöte jämväl

någon del av folkskolestadiet, i lönehänseende skulle likställas med biträdande

lärare i folkskola har lönenämnden lämnat utan erinran.

Stockholms hjälpskolefmening har framhållit som önskvärt ur arbetets

synpunkt, att undervisningsskyldigheten för lärare i hjälpklass under inga

förhållanden överstege 26 timmar i folkskolan och 24 timmar i småskolan.

k) Anordnande av särskild hjälpundervisning,

där hjälpklass icke inrättats.

Slwlutredningen har föreslagit, att på ort, där undervisning i särskild

hjälpklass icke kunnat beredas psykiskt efterblivna barn, särskild hjälpundervisning

skulle i form av speciella lektioner under visst antal

timmar i veckan kunna anordnas för sådana barn. Till ledning för skol
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr ''292.

distrikt, som önskade anordna särskild hjälpundervisning, skalle tjäna av

skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar. Till avlönande av timlärare, som

meddelade sådan hjälpundervisning, skulle skoldistrikt äga för högst fyra

lärartimmar i veckan vid viss skola åtnjuta statsbidrag enligt de bestämmelser,

som gällde beträffande statsbidrag till avlöning åt timlärare vid

folkskola respektive småskola eller mindre folkskola, och under villkor i

övrigt, att antalet lärjungar i skolan vid läsårets början överstege 12. Den

särskilda hjälpundervisningen har beträffande såväl folk- som småskollärare

ansetts böra före slöjdundervisningen inräknas i lärarnas normala undervisningsskyldighet.

En organisation av hjälpundervisningen, som byggde på särskilda hjälpklasser,

borde genomföras i de skoldistrikt, där skolväsendets omfattning

och övriga förhållanden så medgåve. Framför allt vore detta fallet beträffande

flertalet städer och de större, stadsliknande samhällena. Vad landsbygden

beträffade vore frågan emellertid betydligt mera komplicerad. Ett

mera allmänt upprättande av hjälpklasser även för landsbygdens barn förutsatte

centralisering av hjälpundervisningen i sådan omfattning, att betydande

hinder och svårigheter därvid skulle möta. I den mån en dylik

centralisering kunde komma till stånd med användande av på lämpligt

sätt anordnade skolskjutsar och för rimliga kostnader kunde emellertid

dylika anordningar utgöra ett värdefullt bidrag till lösningen av frågan.

Med hänsyn till det ringa barnantal och de långa skolvägar, örn vilka det

bär bleve fråga, syntes det dock i allmänhet icke vara möjligt eller ur kostnadssynpunkt

försvarligt att medelst särskilda skolskjutsar sammanföra

psykiskt efterblivna barn från olika skolområden till centralt förlagda

hjälpklasser.

Det av seminariesakkunniga framförda förslaget, att psykiskt efterblivna

barn på landsbygden skulle för erhållande av hjälpundervisning kunna inackorderas

i enskilda hem eller i skolhem, syntes utredningen vara värt att

beakta. Emellertid syntes även sådana åtgärder endast i förhållandevis

ringa utsträckning kunna genomföras. Dylik inackordering syntes i främsta

rummet böra ifrågakomma beträffande barn av här ifrågavarande kategori,

som på grund av vanvård ändock måste omhändertagas för samhällsvård.

I andra fall borde anordnandet av hjälpundervisning på detta sätt göras

beroende av målsmännens önskemål och samtycke. Därvid borde icke bortses

från betydelsen av att även de barn, om vilka det här vore fråga, finge

växa upp i goda föräldrahem på landsbygden, där de kunde följa och deltaga

i de dagliga göromålen. Aven av finansiella skäl syntes ett internatsystem

knappast annat än i mindre omfattning kunna utnyttjas vid införandet

av hjälpundervisning för de efterblivna bland landsbygdens barn.

I det föregående hade utredningen påpekat nödvändigheten av att landsbygdens

skolor befriades från den belastning, som de sinnesslöa barnens

närvaro där innebure, och föreslagit bestämmelser i detta syfte. Därutöver

hade det för utredningen framstått såsom synnerligen angeläget att undersöka,

huruvida icke hjälpldassundervisningen kunde kompletteras med andra

åtgärder i syfte att bereda något slag av hjälpundervisning även åt de debila

landsbygdsbarn, som eljest skulle bli utan särskild undervisning. I den

mån särskild hjälpundervisning för dessa barn kunde ordnas, vore en motsvarande

ökning av folkskolans bärkraft att vänta.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 292.

Utredningen ville framhålla, att centralstyrelsen för Sveriges allmänna

folkskollärarförening ävensom vissa folkskolinspektörer hade föreslagit, att

hjälpklassmässiga barn, där förhållandena ej lämpligen medgåve, att hjälpklasser

inrättades, skulle under vissa timmar beredas särskild undervisning,

medan de i övrigt undervisades tillsammans med de normalt begåvade

barnen. Att denna möjlighet stöde till buds, vore enligt utredningens

mening av stor betydelse, när det gällde att avhjälpa det behov av hjälpundervisning,

som förelåge i fråga om intellektuellt efterblivna barn i landsbygdens

skolor.

Det förekomme i icke ringa utsträckning inom folkskolan, att läraren

meddelade särskild hjälpundervisning utanför skolans dagliga undervisningstid

åt psykiskt efterblivna barn inom läraravdelningen, vilka icke

kunde följa med vid den gemensamma klassundervisningen. Denna särskilda

undervisning folie utom ramen för lärarens tjänstgöringsskyldighet

och vore i regel icke förbunden med någon ersättning.

Undervisning i särskild hjälpklass måste anses ur skilda synpunkter vara

den bästa formen för meddelande av kunskaper åt de psykiskt efterblivna

barnen. Där omständigheterna medgåve inrättandet av hjälpklass, borde

sådan klass därför också komma till stånd. I andra hand borde emellertid

jämväl den utvägen stå öppen, att särskild undervisning i form av speciella

lektioner infördes för de psykiskt efterblivna barnen. En sådan anordning

bomme otvivelaktigt att innebära en väsentlig förstärkning av de

psykiskt efterblivna barnens undervisning i flertalet skoldistrikt på landsbygden,

där en centralisering av hjälpundervisningen skulle vara förenad

med stora svårigheter och kräva betydande kostnader. Det syntes sålunda

angeläget, att ifrågavarande förfaringssätt i större omfattning prövades.

En anordning med speciella lektioner för psykiskt efterblivna barn — i

det följande betecknad såsom särskild hjälpundervisning — syntes ur pedagogisk

synpunkt närmast jämförlig med de förstärkningsåtgärder, som numera

med statsbidrag anordnades vid skolformer nied flerklassiga liiraravdelningar

och högt barnantal och vilka enligt säkra erfarenheter givit mycket

tillfredsställande resultat. Enligt kungörelse den 19 april 1940 (nr 252)

gällde i sistnämnda hänseende bland annat följande.

Vid folkskola av Beorin, mindre folkskola av D 1-form och småskola av

b-form ägde skoldistrikt till förstärkande av undervisningen under visst

antal timmar i veckan, dock utan att det eljest föreskrivna antalet veckotimmar

för lärjungarna därigenom minskades, uppdela lärara vdelning i

en högre och en lägre grupp, alltefter det stadium lärjungarna tillhörde,

för meddelande av skild undervisning i sådana ämnen, vilka i mindre grad

lämpade sig för behandling under de gemensamma lärotimmarna. Till ledning

för skoldistrikt, som önskade förstärka undervisningen på nämnt sätt,

skulle tjäna av skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar. Till avlönande av

timlärare för meddelande av sådan skild undervisning finge statsbidrag utgå

enligt vanliga villkor, dock under iakttagande jämväl av att statsbidrag

utginge för högst fyra veckotimmar för varje ifrågakommande läraravdelning

samt att antalet lärjungar vid höstterminens början överstege visst,

för de olika skolformernas läraravdelningar närmare angivet tal. I de av

skolöverstyrelsen enligt det ovan sagda utfärdade anvisningarna framhölles

bland annat, att det särskilt voro ämnena modersmålet och räkning, som

borde ifrågakomma för skild undervisning, samt att den särskilda undervisningen

av klass eller klassgrupp i främsta rummet skulle bestridas av

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Marits proposition Nr 292.

vid skolan anställd lärare, varvid för undervisning av klass 3 respektive

klasserna 3—4 småskollärarinna kunde anlitas. Skoldistrikt, som önskade

vidtaga förstärkningsanordningar av här ifrågavarande slag, hade att därom

göra hänvändelse till vederbörande folkskolinspektör, som i ärendet

beslutade.

Sådan särskild hjälpundervisning, varom i detta sammanhag vöre fråga,

syntes böra genomföras i viss anslutning till de grunder, som enligt det föregående

gällde i fråga om nyssnämnda förstärkningsanordningar i folkskolor

av visst slag. Följande allmänna riktlinjer syntes härvid böra tillämpas.

Förstärkningsanordningarna enligt kungörelsen 1940: 252 avsågp icke skolor

av A-form. Vid tillkomsten av nämnda anordningar hade framhållits,

att extra timlärartimmar visserligen kunde vara motiverade i samtliga skolformer,

i A-skolan med dess ibland över 40 elever likaväl som i ödebygdens

mindre folkskola, men att till en början statsbidrag för sådan anordning

dock icke borde utgå till andra skolor än heltidsläsande skolor, där

en lärare hade att samtidigt undervisa två eller flera klasser. När det

däremot gällde den särskilda hjälpundervisningen syntes tillräcklig anledning

icke föreligga att göra skillnad mellan de olika skolformerna utan

borde hithörande bestämmelser givas generell giltighet för samtliga skolformer.

Den särskilda hjälpundervisningen kunde tänkas förlagd antingen inom

ramen av den lärarna författningsenligt åliggande undervisningsskyldigheten

eller ock utom nämnda tjänstgöring. I den man det senare vore fallet,

borde särskild timlärarersättning kunna utgå enligt de grunder, som i allmänhet

gällde för sådan ersättning. Då särskilt för ändamålet utbildad

lärare i regel icke komme att stå till förfogande, hade man att räkna med att

ifrågavarande extra undervisning komme att bestridas antingen av vederbörande

klasslärare eller av annan lärare.

Med avseende på frågan om det skolstadium, på vilket särskild hjälpundervisning

borde meddelas, finge utredningen framhålla, att det, åtminstone

till en början till dess närmare erfarenhet vunnits, syntes lämpligt att begränsa

sig till småskolstadiet och det lägre folkskolstadiet, detta främst

med hänsyn till att den ifrågavarande anordningen innebure något hittills

i stort sett oprövat. Ifrågavarande form av undervisning borde sålunda

närmast komma till användning inom klasserna 1—4.

Den särskilda hjälpundervisningen syntes som regel kunna begränsas till

läroämnena modersmålet och räkning, varvid det inom ämnet modersmålet

närmast vore läsningen, som här komme i betraktande.

Till avlönande av timlärare, som meddelade särskild hjälpundervisning,

borde kunna utgå statsbidrag enligt vanliga grunder. Detta innebure bland

annat, att — där ej skolöverstyrelsen på grund av särskilda förhållanden

medgivit undantag — statsbidrag skulle kunna utgå endast örn och i den

mån samtliga lärare vid den skola, där timläraren tjänstgjorde, uppnått

stadgad maximitjänstgöring eller i förekommande fall det antal veckotimmar,

till vilket lärarens undervisningsskyldighet vederbörligen nedsatts. Såsom

speciella villkor för erhållande av statsbidrag till särskild hjälpundervisning

syntes vidare böra gälla, att nämnda undervisning bedreves under

en tid av 2 eller, örn vid undervisning omfattande mer än småskolstadiet

uppdelning i grupper ansåges erforderlig, av bligst 4 liirartimmar i veckan

för viss skola i regel omfattande såväl folk- som småskolestadiet samt att

antalet lärjungar i skolan vid höstterminens början överstege 12. Den

särskilda hjälpundervisningen förutsattes skola i allmänhet uppdelas på

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

halva lektionstimmar, förlagda till olika dagar. De barn, som deltoge i

dylik hjälpundervisning borde i regel beredas motsvarande ledighet från det

övriga skolarbetet.

Enligt anvisningar till gällande kungörelse angående statsbidrag för undervisning

i slöjd (1940: 215) ålåge det lärare att inom ramen av hans författningsenligt

bestämda undervisningsskyldighet meddela undervisning

även i ämnet slöjd. Slöjdundervisningen skulle i enlighet härmed så ordnas,

att särskilt statsbidrag för slöjd i så stor utsträckning som möjligt undvekes.

Om vid vederbörande skola funnes statsunderstödda timlärartimmar

i annat läroämne än slöjd och hushållsgöromål, borde emellertid lärarens

tjänstgöringsskyldighet i första hand utfyllas med dylik timlärarundervisning

och icke med slöjdundervisning; dock att småskollärarinnas tjänstgöringsskyldighet

borde kunna i första hand utfyllas med slöjdundervisning,

därest statsunderstöd jämlikt kungörelsen 1940: 252 utginge till förstärkningsundervisning

på folkskolstadiet.

Ovan hade framhållits, att den särskilda hjälpundervisningen förutsattes

i vissa fall kunna förläggas inom ramen av lärarnas författningsenliga undervisningsskyldighet.

Med avseende å det inbördes förhållandet mellan

nämnda särskilda undervisning och slöjdundervisningen borde framhållas,

att den särskilda undervisningen syntes böra före slöjden inräknas i lärarnas

tjänstgöringsskyldighet. Detta borde, i motsats till vad som gällde enligt

de nyssnämnda anvisningarna, gälla även beträffande småskollärare. Då

de barn, varom bär vore fråga, i allmänhet förutsattes tillhöra småskolstadiet,

vore det ur pedagogisk synpunkt riktigast, att ifrågavarande särskilda

hjälpundervisning handhades av småskollärare. Det bleve då också naturligt,

att nämnda undervisning före slöjden inräknades i sistnämnda lärares

undervisningsskyldighet.

Slutligen borde påpekas, att den merkostnad, som skulle åsamkas statsverket

genom ett anordnande på nu angivet sätt av särskild hjälpundervisning

för psykiskt efterblivna barn, uppenbarligen bleve ringa i förhållande

till kostnaderna för upprättande av särskilda hjälpklasser i förening

med en långt gående centralisering medelst skolskjutsar eller inackordering.

Det förutsattes, att skolöverstyrelsen skulle äga utfärda anvisningar till

ledning för skoldistrikt, som önskade anordna särskild hjälpundervisning av

nu angivet slag. Såsom allmänt villkor borde därvid föreskrivas, att statens

vederbörande folkskolinspektör funnit sådan undervisning behövlig vid viss

skola. I ifrågavarande anvisningar syntes dessutom bland annat böra meddelas

erforderliga närmare föreskrifter om villkoren för att statsbidrag

skulle kunna utgå för mer än 2 veckotimmars särskild hjälpundervisning.

Skolutredningen har icke ansett sig kunna framlägga några beräkningar

rörande kostnaderna för den föreslagna särskilda hjälpundervisningen.

1937 års folkskolutredning hade på sin tid föreslagit, att småskollärare,

som efter den 30 juni 1942 (då samtliga sådana lärare skulle uppflyttas

till 9 lönegraden, oavsett den årliga lästidens längd) komme att tjänstgöra

i skola med kortare årlig lästid än 39 veckor och som icke i sin egen undervisningsavdelning

fullgjorde en tjänstgöring av minst 28 veckotimmar,

skulle om möjligt — utöver läraren i övrigt åliggande tjänstgöring — utan

särskild ersättning bland annat handhava undervisning av efterblivna eller

svagt begåvade barn under två veckotimmar. Ifrågavarande spörsmål hade

berörts i propositioner till riksdagen åren 1939, 1940 och 1941 utan att lik
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

väl hittills ha blivit föremål för definitivt ställningstagande från statsmakternas

sida. För närvarande vore frågan hänskjuten till övervägande av

1941 års lärarlönesakkunniga.

Med hänsyn till det läge, i vilket den nu berörda frågan sålunda för närvarande

befunne sig, och då ifrågavarande särskilda hjälpundervisning förutsattes

i stor utsträckning skola handhavas av småskollärare, syntes det

icke möjligt att i detta sammanhang framlägga några beräkningar angående

de kostnader, som kunde bliva förenade med anordnandet av sådan

undervisning. Såsom av det tidigare anförda framginge, bleve det här i allmänhet

fråga örn kostnad för ersättning till timlärare.

Skolöverstyrelsen har icke ansett sig böra avstyrka skolutredningens förslag

örn anordnande av särskild hjälpundervisning i vissa fall.

Den särskilda undervisning i modersmålet och räkning, som enligt förslaget

skulle meddelas psykiskt efterblivna några timmar i veckan vid

sidan av den vanliga skolundervisningen, vore något helt annat än hjälpklassundervisning,

ordnad efter den erkända, av professor Albert Lilius formulerade

principen »att bjuda de efterblivna barnen ett för dem avpassat

skolarbete och att befria dem från mindervärdighetskänslor och håglöshet,

som framkallats av tidigare misslyckanden». De ifrågavarande timmarna

vore huvudsakligen till för att läraren skulle få tillfälle att på extra tid söka

fylla de luckor i nämnda två huvudämnen, som funnes i de efterblivnas

vetande. Örn denna anordning hade 1932 års seminariesalckunniga uttalat

den meningen, att den icke skulle kunna på ett tillfredsställande sätt förbättra

de efterblivna barnens utbildning, men att den sannolikt skulle till

en viss grad förhindra eller fördröja tillkomsten av andra mera ändamålsenliga

åtgärder. Vad de psykiskt efterblivna behövde vore icke några kompletterande

lektioner i läsning, skrivning och räkning, utan i första hand en

omfattande och grundlig inövning av goda vanor samt nödig träning av

sådana färdigheter, som kunde sätta dem i stånd att i framtiden försörja

sig själva.

För sin del hade överstyrelsen funnit dessa invändningar beaktansvärda

örn också icke av den beskaffenhet, att de motiverade ett utdömande av

den speciella läsningen med s. k. svaga barn. En sådan anordning måste

tvärtom, även om den icke kunde ersätta en efter pedagogiska principer

ordnad hjälpklassundervisning, i många fall anses vara till gagn för barn,

som på grund av bristande begåvning icke kunde följa sina kamrater. Då

nu — såsom överstyrelsen i sitt tidigare utlåtande förordat — denna fråga

upptagits till förnyat övervägande, ville överstyrelsen icke avstyrka de förslag,

som i detta avseende framlagts. Överstyrelsen hade därvid särskilt

fäst sig vid den av skolutredningen föreslagna föreskriften, att ifrågavarande

särskilda hjälpundervisning vissa timmar i veckan, finge förekomma

endast »å ort, där undervisning i särskild hjälpklass icke kunnat beredas

psykiskt efterblivna barn». Denna bestämmelse syntes i viss mån utgöra en

garanti för att anordningen ej bomme att förhindra upprättandet av hjälpklasser,

där så läte sig göra.

Vad skolutredningen föreslagit i fråga om statsbidrag till här ifrågavarande

undervisningstimmar ävensom lärares skyldighet att fullgöra dylik

undervisningsskyldighet föranledde från överstyrelsens sida ingen särskild

erinran.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. May.ts proposition Nr 292.

Statskontoret har lämnat förevarande förslag utan erinran.

Medicinalstyrelsen har, under erinran att 1932 års seminariesakkunniga

avrått från anordnandet av enskild undervisning i sådana fall, där barnen

ej kunde placeras i hjälpklass, under motivering att denna undervisningsform

ej vore tillfredsställande och att anordnandet av sådan skulle kunna

fördröja lösningen av frågan i sin helhet, förklarat sig helt ansluta sig till

de av seminariesakkunniga framförda synpunkterna.

Undervisning av efterblivna barn borde mindre taga sikte på inlärandet

av vissa kunskaper än på allmän uppfostran och övning av praktiska färdigheter.

Därtill komme att dessa barn hade ringa förmåga att utnyttja

sin fritid på ett lämpligt och utvecklande sätt samt att i ett relativt stort

antal fall svaghet i den intellektuella utrustningen hos föräldrarna förelåge,

varför den tillsyn och uppfostran de finge i hemmen ofta vore sämre än

den som normalt begåvade barn i regel finge. Dessa förhållanden gjorde,

att den föreslagna enskilda undervisningen vore principiellt felaktig och för

de efterblivna barnen ej innebure någon förbättring jämfört med deltagande

i vanlig skolundervisning. Endast den fördelen skulle vinnas att undervisningen

av de normalt begåvade barnen befriades från dessa efterblivna

elever.

Ett sanktionerande av en dylik undervisningsform skulle därjämte med

säkerhet förhindra omhändertagandet av barnen under lämpligare former.

Så länge undervisning i någon form stöde barnen till buds i ortens skola vore

föräldrarna i stor utsträckning obenägna att sända sina barn till annan ort

för att där erhålla för dem lämpligare undervisning. Infördes en generell

bestämmelse att efterblivna barn helt skulle skiljas från undervisningen

syntes förhållandet bli ett annat. Enligt de erfarenheter medicinalstyrelsen

hade syntes en viss skillnad i inställningen härvid råda i olika delar av

landet. I norra och mellersta delarna av landet syntes ej någon större

motvilja vara att vänta mot att sända barnen till mindre skolhem eller privat

inackordering, förutsatt att vården där vore god och att barnen vid

helger och under mellanterminerna finge möjlighet att vistas i hemmen. I

södra Sverige förefölle en starkare motvilja mot en dylik anordning att

finnas, vilken dock troligen i viss mån vore möjlig att påverka genom

upplysningsverksamhet.

Tills erfarenhet vunnits om huru mycket som kunde uppnås genom anordnande

av fullgod undervisning för efterblivna barn ansåge medicinalstyrelsen

det tillrådligt att statsbidrag utginge endast till anordnande av

hjälpklasser, under de former som av skolutredningen och seminariesakkunniga

föreslagits, men ej till anordnande av enskild undervisning.

Däremot syntes enskild undervisning vara väl motiverad för sådana barn

med vanförhet, syn- eller hörseldefekter, chorea m. m., som, enligt vad de

sakkunniga framhållit, ej lämpligen borde placeras i hjälpklass, dock under

förutsättning att dessa barn ej samtidigt vore intellektuellt defekta.

Socialstyrelsen har med hänsyn till svårigheterna att under rådande tidsläge

allmänt organisera hjälpklasser med tillfredsställelse hälsat skolutredningens

förslag, att s. k. hjälpundervisning skulle kunna ställas till buds för

intellektuellt efterblivna barn även i sådana skolor på landsbygden, där

förhållandena icke medgåve, att hjälpklasser inrättades, genom särskild

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Marits ''proposition Nr 292.

hjälpundervisning under vissa timmar, medan undervisning i övrigt ägde

rum i de vanliga klasserna. Givetvis borde härvid beaktas, att de barn, som

även särundervisades, icke bleve överansträngda. Utan att kunna bedöma

konsekvenserna därav ville styrelsen dock framhålla önskvärdheten av att

denna särundervisning i möjligaste mån utsträcktes att omfatta flera lektionstimmar

än det relativt ringa antal, som föresloges av utredningen.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets avdelning

för barnavård har icke funnit den av skolutredningen föreslagna särskilda

hjälpundervisningen tillfredsställande för de psykiskt efterblivna barnen.

Styrelsen holle för sin del före, att en dylik extra undervisning för vissa

barn skulle ha stort värde, men framför allt för ett helt annat klientel än

de psykiskt efterblivna, nämligen för barn, som på grund av olika omständigheter,

sjukdom, inflyttning från annat skoldistrikt, svårighet i något

enskilt ämne, behövde individuell hjälp för att komma i nivå med klassen.

För psykiskt efterblivna barn syntes det däremot enligt styrelsens mening

icke vara att förorda annat än i sådana fall, då skolavdelningen hade ett så

litet antal barn, att en i viss mån individuell undervisning vore möjlig

under den för alla barnen gemensamma undervisningstiden.

Styrelsen har vidare framhållit, att ifrågavarande förslag icke toge någon

hänsyn till att de psykiskt efterblivna barnen behövde en helt annan undervisning

än den vanliga folkskoleundervisningen, samt uttalat farhågor för

att förslagets genomförande skulle kunna förhindra eller fördröja tillkomsten

av mera ändamålsenliga åtgärder.

Stockholms hjälpskoleförening har uttalat, att en anordning med extra

undervisning hade stor betydelse framför allt för ett helt annat klientel

än de psykiskt efterblivna, nämligen för barn, som på grund av olika omständigheter,

sjukdom, inflyttning från annat skoldistrikt, svårighet i enskilt

ämne och dylikt behövde individuell hjälp för att komma i nivå med

klassen. För lätt debila barn syntes också vissa fördelar kunna vinnas med

en dylik hjälpundervisning, varigenom de ej skulle behöva avskiljas från

hemmen. De mera höggradigt efterblivna barnen behövde däremot en undervisning

av helt annat slag. Föreningen ville framhålla vikten av garantier

mot att lågt stående debila eller imbecilla genom den föreslagna anordningen

kvarhölles i folkskolan.

1) Vissa frågor avseende centraliseringsanordningar.

Såsom av det föregående framgår har skolutredningen icke för närvarande

ansett sig kunna förorda, att allmänna centraliseringsanordningar vidtagas

för ordnandet av de psykiskt efterblivna barnens undervisning. Skolutredningen

har emellertid ansett, att bestämmelserna om statsbidrag till skolskjutsar

och till inackordering av skolbarn böra tillämpas jämväl för beredande

av hjälpklassundervisning. Härutinnan har utredningen anfört följande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr <292.

Med avseende å de bestämmelser, som enligt kungörelse den 28 juni 1935

(nr 449) gällde i fråga om statsbidrag för anordnande av skolskjutsar åt

skolpliktiga barn, hade seminariesakkunniga förordat, att nämnda bestämmelser

måtte ändras därhän, att bidrag kunde utgå även för att bereda psykiskt

efterblivna barn möjlighet att erhålla en för dem avpassad undervisning

i hjälpklass. De sakkunniga hade såsom motivering till detta förslag

anfört, att de villkor, som vore bestämda för att statsbidrag skulle kunna

utgå, endast i undantagsfall vore för handen, då fråga uppstode om att avskilja

efterblivna barn från den skola de förut tillhört för att sända dem till

någon annan, där hjälpklass vore inrättad.

För egen del ville utredningen erinra, att enligt gällande bestämmelser

angående statsbidrag för anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn

sådant bidrag företrädesvis utginge, då genom anordnande av skolskjuts

besparingar i det allmännas utgifter för skolväsendet i övrigt uppstode. Härutöver

stadgades emellertid jämväl följande:

Anordnas skolskjutsar för beredande av undervisning av barn i skola av

högre skolform än den, barnen annars skulle tillhöra, eller eljest för åstadkommande

av förbättring av skolväsendet, och äro kostnaderna härför jämförelsevis

ringa, må, örn skolförbättringen på annat sätt icke skulle kunna

ernås utan större kostnader än skolskjutsarna betinga, statsbidrag kunna

utgå, ändock att genom skjutsanordningen inga direkta besparingar i det allmännas

utgifter för skolväsendet uppstå.

Avfattningen av den sist anförda bestämmelsen syntes enligt utredningens

förmenande icke utesluta, att densamma skulle kunna utnyttjas jämväl för

tillgodoseende av psykiskt efterblivna barns behov av särskild undervisning

—- i de säkerligen mycket fåtaliga fall, då skjutsning enbart av sådana barn

över huvud ansåges lämpligen böra eller kunna anordnas. Skulle emellertid

en sådan tillämpning av den ifrågavarande bestämmelsen anses icke kunna

komma i fråga — enligt vad utredningen under hand inhämtat syntes frågan

härom icke hava varit uppe till övervägande inom skolöverstyrelsen — syntes

bestämmelsen lämpligen böra förtydligas i angiven riktning. Den härmed

förenade kostnaden syntes bliva av så ringa omfattning, att den knappast

kunde förväntas nödvändiggöra höjning av vederbörande anslag till

bidrag till anordnande av skolskjutsar.

Enligt kungörelse den 28 juni 1935 (nr 448) angående statsbidrag för inackordering

av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem kunde

skoldistrikt erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna för inackordering

av skolpliktiga barn av avlägset från skola boende föräldrar. Där

vederbörande barn icke vore boende avlägset från skola, kunde statsbidrag

för inackordering enligt nämnda kungörelse icke ifrågakomma. I anledning

härav hade skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 november

1941 hemställt, att bidrag till inackordering av fem barn inom Pajala skoldistrikt

måtte för redovisningsåret 1941/42 få utgå ur förslagsanslaget till

folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter.

Ifrågavarande fem barn vore bosatta i byarna Karnevara, Jarhois och

Kihlangi och allenast en kilometer från folkskola. På grund av att de ansetts

icke kunna tillgodogöra sig undervisningen i vanlig skola hade de intagits

i en nyinrättad hjälpskola i Pajala kyrkby. Då avståndet från ifrågavarande

barns hem till respektive folkskola ej vore så långt, att barnen kunde

betecknas såsom avlägset från skola boende, hade skolöverstyrelsen ansett

sig förhindrad att i dessa fall medgiva statsbidrag jämlikt berörda kungö
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

reise. Det förelåge emellertid enligt överstyrelsens mening synnerligen starka

skäl för att statsbidrag måtte kunna beredas Pajala skoldistrikt för inackordering

av barn, som på grund av bristande utveckling ej vore i stånd att tillgodogöra

sig undervisningen vid en folkskola, där de dessutom — enligt vad

som tid efter annan framhållits i berättelserna från läkareundersökningarna

i rikets nordligaste gränsorter — vöre till stort hinder för ett ändamålsenligt

bedrivande av undervisningen. Överstyrelsen hade därför ansett sig böra

bringa denna statsbidragsfråga under Kungl. Maj:ts prövning.

För egen del ville utredningen understryka den av skolöverstyrelsen i

nu omförmälda ärende uttalade meningen, att statsbidrag till inackordering

borde kunna utgå även i sådana fall, som berördes i överstyrelsens nyssnämnda

framställning. Särskilt i de stora norrländska skoldistrikten syntes

en vid vederbörande distrikts största skola inrättad hjälpklass i vissa fall

kunna emottaga psykiskt efterblivna barn tillhörande någon av distriktets

skolor, som saknade hjälpklass. Det syntes då också angeläget, att statsbidrag

kunde få utgå jämväl för inackordering av sådana barn utan hinder

av att vanlig skola funnes i den by, där de hade sitt hemvist. Enär emellertid

—- såsom skolöverstyrelsen i förenämnda ärende framhållit — sådant

statsbidrag icke kunde ifrågakomma med för närvarande gällande avfattning

av kungörelsen angående statsbidrag till inackordering, föresloge utredningen,

att ifrågavarande kungörelse underkastades viss ändring i sådant

avseende. Det syntes böra framhållas, att den med den sålunda föreslagna

författningsändringen förenade kostnadsökningen syntes bli obetydlig, eftersom

inackordering av hjälpklassbarn säkerligen tills vidare icke torde komma

att få någon större omfattning.

Enligt bestämmelse i § 6 mom. 3 folkskolestadgan är skoldistrikt efter

förordnande av vederbörande domkapitel skyldigt att i viss skola till undervisning

mottaga barn från annat skoldistrikt eller låta barn, tillhörande skoldistriktet,

åtnjuta undervisning i annat skoldistrikts skola under förutsättning,

dels att det allmännas kostnader för skolväsendet därigenom nedbringas

eller barnens skolvägar mer avsevärt förkortas, dels att undervisningen

i de skoldistrikt, åtgärden berör, icke lider påtagligt men. Det mottagande

skoldistriktet kan därvid tillerkännas ersättning av det skoldistrikt,

barnen tillhöra, för ökade löpande omkostnader till följd av anordningen.

Skolutredningen har — i likhet med seminariesakkunniga — föreslagit

visst tillägg till nämnda stadgande. Enligt tillägget skulle, utöver för närvarande

stadgade förutsättningar för barns undervisning i annat skoldistrikts

skola, jämväl gälla, att sådan anordning finge föreskrivas under förutsättning

att undervisning i hjälpklass därigenom kunde beredas barn, som vore

i behov därav.

Statskontoret har ansett vissa betänkligheter kunna anföras mot förslaget

örn en tillämpning av bestämmelserna om statsbidrag för skolskjutsar och inackordering

åt psykiskt efterblivna barn för deras hänförande till hjälpklass,

framför allt med hänsyn till svårigheten att överblicka de ekonomiska konsekvenserna

för statsverket av en dylik anordning. Då härtill komme, att

genom skolutredningens förslag möjlighet skulle beredas skoldistrikten att

i fall, då hjälpklasser icke befunnes böra inrättas, med statsbidrag anordna

Bihang till riksdagens protokoll 19^2. 1 sami. Nr 292. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

34 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 292.

särundervisning för de efterblivna barnen, måste statskontoret ifrågasätta,

om tillräckliga skäl anförts för en generell utvidgning av statsbidragsbestämmelsema

i sådant avseende.

Socialstyrelsen har tillstyrkt, att statsbidrag skulle kunna utgå till inackordering

av psykiskt efterblivna barn utan hinder av att de icke vore avlägset

från skola boende samt föreslagit viss ytterligare ändring av bestämmelserna

om statsbidrag till inackordering av skolbarn.

Vad beträffar frågan om inackordering av barn i skolhem ville socialstyrelsen

till en början erinra om det problem, som inställde sig vid beredande

av hjälpklassundervisning åt barn, vilka vore intagna å barnhem. Särskilda

undersökningar hade givit vid handen, att ett icke ringa antal av barnen

å vissa barnhem vore svåruppfostrade och hade andra psykiska defekter.

Sålunda hade i slutet av år 1939 av 457 barn å barnhem icke mindre än 64

eller 14 procent varit intagna på grund av uppfostringssvårigheter, vanart,

nervositet etc., d. v. s. egenheter som ofta indicerade hjälpklassmässighet.

Därtill komme, att 20 barn hade varit intagna på grund av sinnesslöhet.

Vårdtiden å barnhemmen för dessa debila och sinnesslöa barn tenderade att

utsträckas allt mera till förfång för barnhemmens egentliga klientel och uppgifter.

Problemet vore alltså påfallande analogt med det som mötte inom

skolan. För att vinna garanti för att dessa barn erhölle lämplig hjälpklassundervisning

och omvårdnad skulle man söka genomföra en differentiering

av bamhemsklientelet i sådan riktning, att hjälpklassmässiga barn förlädes

antingen i barnhem å ort, varest hjälpklassundervisning stöde till buds, eller

i särskilt anordnat skolhem för dylika barn. Skolutredningen hade uttalat,

att möjligheten att inackordera barn i skolhem vore värd att beakta. Socialstyrelsen

ville föreslå, att genom tillägg till § 1, första stycket, i kungörelsen

den 28 juni 1935 angående statsbidrag för inackordering av skolbarn i skolhem,

arbetsstugor eller enskilda hem möjlighet att erhålla statsbidrag öppnades

även för skolhem för hjälpklassundervisning, som anordnades av

annan än skoldistrikt. Den av skolutredningen föreslagna ändringen av samma

paragraf i syfte att bereda statsbidrag för inackordering av psykiskt

efterblivna barn jämväl i sådana fall, då vanlig skola funnes å den ort, där

de hade sitt hemvist, funne socialstyrelsen synnerligen ändamålsenlig.

Under de senaste åren har hjälpskoleverksamheten genomgått en icke

oväsentlig utveckling. Trots detta undervisas enligt den föreliggande utredningen

alltjämt i vanliga folkskoleavdelningar nära tre fjärdedelar av de

barn i rikets folkskolor, som anses vara i behov av särskild undervisning i

hjälpklass. Det måste — såsom skolutredningen framhållit — vara en

samhällsangelägenhet av största vikt, att de i intellektuellt avseende svagt

utrustade barnen i största möjliga utsträckning erhålla en skolutbildning,

som kan sätta dem i stånd att i framtiden nyttiggöra sina krafter, varigenom

också i viss utsträckning förebygges, att dessa barn utvecklas i asocial riktning.

Det är likaså av stor vikt, att de svårigheter för arbetet i folkskolans

normalklasser, som närvaron av efterblivna barn utgör, avlägsnas i största

möjliga utsträckning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

Såsom skolutredningen framhållit, skulle det i ekonomiskt avseende ställa

stora krav på såväl staten som kommunerna att ordna hjälpundervisningen

uteslutande genom upprättande av särskilda hjälpklasser, på grund av att

omfattande centraliseringsåtgärder då skulle bliva nödvändiga; det är sannolikt,

att vårt lands ekonomiska läge för avsevärd tid framåt kommer att

omöjliggöra sådana åtgärder. Det synes alltså icke för närvarande möjligt

att genomföra obligatorisk hjälpklassundervisning för samtliga ifrågavarande

barn. I likhet med skolutredningen finner jag mig för närvarande icke

heller kunna förorda, att de skoldistrikt åläggas att inrätta hjälpklasser, där

förutsättningar härför eljest äro för handen. De åtgärder, som utredningen

föreslagit i avsikt att få till stånd en reglering, utvidgning och förbättring

av den befintliga hjälpundervisningen på frivillighetens väg, torde

däremot böra i huvudsak genomföras.

Om särskilda klasser inrättas för bildbara sinnesslöa barn, såsom på sina

håll förekommit, torde dessa, såsom skolutredningen framhållit, böra anknytas

till sinnesslövården och icke till folkskoleväsendet, vilket dock icke synes

behöva utesluta, att vederbörande skolstyrelse genom särskilt beslut utses

att vara styrelse för sådan särskild klass. I princip ansluter jag mig sålunda

till skolutredningens förslag, att i folkskolestadgan införes bestämmelse, att

sinnesslöa barn icke må intagas i folkskola. Statskontoret har emellertid

anfört, att sådan bestämmelse icke bör införas, förrän beslut fattats rörande

åtgärder för de sinnesslöa barnens omhändertagande. Då denna fråga

för närvarande är föremål för utredning genom särskilda sakkunniga, torde

utredningens resultat böra avvaktas, innan bestämmelse av föreslaget innehåll

meddelas.

Hittills ha i vårt land enhetliga principer icke i större utsträckning kommit

till användning vid uttagning av hjälpklassernas lärjungar.

Det synes vara betydelsefullt, att normerande riktlinjer härför

uppdragas. Sådana anvisningar torde framdeles böra fastställas av skolöverstyrelsen

efter samråd med medicinalstyrelsen, varvid de av skolutredningen

angivna riktlinjerna i huvudsak torde kunna godtagas. Vad särskilt angår

frågan om läkarundersökning som ett led i uttagningsförfarandet vid överförande

av barn till hjälpklass, har skolutredningen anslutit sig till den av

1932 års seminariesakkunniga uttalade uppfattningen örn önskvärdheten

av sådan undersökning, under det att medicinalstyrelsen uppställt kravet

på obligatorisk läkarundersökning. Det torde böra ankomma på Kungl.

Majit att taga ställning till denna speciella fråga. Därest vid fortsatt övervägande

härav obligatorisk läkarundersökning anses böra föreskrivas, torde

vederbörande skoldistrikt tills vidare böra svara för de med undersökningen

förenade kostnaderna.

Frågan örn meddelande i barnavårdslagen av bestiimmelse därom, att

barnavårdsnämnd vid utackordering av psykiskt efterblivna barn skulle vara

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 292.

skyldig tillse, att barnen om möjligt placerades på ort, där undervisning i

hjälpklass vöre anordnad, torde vid lägligt tillfälle komma att anmälas av

chefen för socialdepartementet.

Mot vad skolutredningen anfört beträffande hjälpskolans skolformer

har jag i likhet med de hörda myndigheterna icke funnit anledning

till erinran.

I fråga om de av skolutredningen föreslagna grunderna för

hjälpklassavdelnings inrättande och bibehålla nr

d e har statskontoret ifrågasatt, örn icke i betraktande av svårigheterna att

draga en bestämd gräns mellan olika kategorier efterblivna barn åtminstone

i nuvarande statsfinansiella situation någon höjning skulle kunna vidtagas

av det föreslagna antalet lärjungar i varje klassavdelning, förslagsvis med

två elever, eventuellt med rätt för vederbörande folkskolinspektör att medgiva

dispens, varvid emellertid de av utredningen angivna gränstalen icke

borde få underskridas. Stockholms hjälpskoleförening har däremot uttalat

den åsikten, att barnantalet i småskolan ej borde överstiga 12. Då de av utredningen

föreslagna grunderna för hjälpklassavdelnings inrättande och bibehållande

synas innebära en skärpning i förhållande till hittills i sådant avseende

tillämpad praxis och då bestämda pedagogiska skäl enligt min mening

tala emot en ytterligare skärpning, anser jag mig icke böra biträda

vad statskontoret härutinnan föreslagit. Ej heller anser jag mig kunna tillstyrka

den av hjälpskoleföreningen ifrågasatta jämkningen i de av skolutredningen

föreslagna grunderna för hjälpskoleavdelnings inrättande och

bibehållande utan ansluter mig till utredningens förslag härutinnan. Det

lärer få ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles meddela närmare bestämmelser

i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag sålunda förordat.

Behovet av vägledande bestämmelser och anvisningar rörande bedrivandet

av undervisningen i hjälpklass har länge gjort sig påmint. Det är viktigt,

att undervisningen i hjälpklasserna erhåller en sådan utformning, att

den på ett ändamålsenligt sätt motsvarar de psykiskt efterblivna barnens

särart och behov. För dessa barn anses de praktiskt betonade läroämnena ha

en särskild betydelse. Med hänsyn härtill har också undervisning i slöjd och

hushållsgöromål beretts betydligt ökat utrymme på timplanerna enligt skolutredningens

läroplansförslag. Skolöverstyrelsen torde böra erhålla i uppdrag

att fastställa och låta till trycket befordra provisorisk n o r m a 1 u ndervisningsplan

med därtill hörande anvisningar att tjäna till ledning

för undervisningen i hjälpklass i huvudsaklig överensstämmelse med

av skolutredningen framlagt förslag. För undervisningen i hushållsgöromål

för flickor i de övre klasserna torde timplanerna med hänsyn till vad överstyrelsen

härutinnan anfört böra upptaga 5 veckotimmar. Överstyrelsen

torde böra överväga, om slöjdundervisningen lämpligen må kunna tillgodoses

med en eller annan veckotimme utöver de föreslagna 8. Med det slut
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 892.

liga fastställandet av normalplan för hjälpklassundervisningen torde i enlighet

med skolutredningens förslag böra anstå, till dess frågan om ändringar

i gällande undervisningsplan för rikets folkskolor lösts.

För att undervisningen i hjälpklasserna skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt

sätt är det givetvis av stor betydelse, att för hjälpundervisningen

lämpade läro- och läseböcker finnas tillgängliga, något som

icke synes vara fallet i den omfattning, som är önskvärt. Jag är icke främmande

för tanken, att det för visst fall kan bliva erforderligt, att staten lämnar

bidrag till de med utgivandet förenade tryckningskostnaderna, men är

icke beredd att nu tillstyrka, att särskilt anslag anvisas för ändamålet.

Enligt den av skolutredningen förebragta utredningen hade sammanlagt

104 av de 301 under läsåret 1939/40 i hjälpklasser tjänstgörande lärarna i

någon form erhållit speciell utbildning — visserligen mycket skiftande med

avseende på fullständigheten — för arbete i hjälpklass. Att ett stort behov

av särskild utbildning för hjälpklasslärare förefinnes torde vara otvivelaktigt,

och jag anser det önskvärt, att den kursverksamhet för utbildande av sådana

lärare, som efter medelsanvisning av 1938 års riksdag påbörjats år 1939

men på grund av det statsf inan sielia läget under de följande åren inställts,

nu återupptages. Kurserna torde böra anordnas efter i huvudsak samma

grunder som tidigare med en utbildningskurs vid folkskoleseminariet

i Stockholm och en fortbildningskurs vid folkskoleseminariet

i Göteborg. Utbildningskursen torde enligt vad jag inhämtat lämpligen

kunna begränsas till högst 18 veckor av vårterminen. Enligt skolöverstyrelsens

förslag, till vilket skolutredningen anslutit sig, skulle fortbildningskursen

omfatta högst sex veckor av vårterminen 1943. Jag biträder för egen

del detta förslag. Vad överstyrelsen anfört angående antalet deltagare i kurserna

har icke givit mig anledning till annan erinran än att antalet deltagare

i utbildningskursen torde utan olägenhet kunna utgöra 14.

Med hänsyn till vad skolöverstyrelsen anfört torde för kursdeltagarnas

praktiska övningar inom övningsskolan vid folkskoleseminariet i Stockholm

liksom tidigare böra anordnas en särskild hjälpklass. För ändamålet bör en

extra övningsskollärarbefattning knytas till seminariet. Medel till befattningshavarens

avlöning lärer böra utgå från anslaget till avlöningar vid

folkskoleseminarierna.

Till arvoden åt föreståndare och föreläsare vid kurserna m. m. beräknar

jag i enlighet med överstyrelsens förslag 11,600 kronor och till expenser 500

kronor eller sålunda tillhopa 12,100 kronor.

Med utgångspunkt från den för de statsanställda lärarna gällande bestämmelsen,

att lärare skall vid tjänstledighet för enskild angelägenhet vidkännas

B-avdrag för tid, varunder han idkar studier eller bedriver arbete,

som av skolöverstyrelsen prövas vara av betydelse för lärarens kompetens

inom den skolform, vid vilken han är anställd, har skolutredningen, som

antagit att niimnda bestämmelse komme att i huvudsak bli gällande även

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

för lärare vid folkskoleväsendet, föreslagit, att ordinarie och extra ordinarie

lärare, som korinne att åtnjuta tjänstledighet för genomgående av kurs för

hjälpklasslärare, skall äga uppbära lön med B-avdrag. Skolutredningens

förslag på denna punkt har tillkommit i samråd med 1941 års lärarlönesakkunniga,

vilka också i numera avgivet betänkande med förslag till folkskolans

avlöningsreglemente uttalat sig för tjänstledighet med B-avdrag vid

utbildning för undervisning i hjälpklass. Förut denna dag har chefen för

finansdepartementet gjort hemställan om avlåtande av proposition till riksdagen,

innefattande förslag till nya avlöningsbestämmelser för lärare vid

folkskoleväsendet. Enligt nämnda bestämmelser äga ordinarie och extra

ordinarie lärare åtnjuta lön med B-avdrag under tjänstledighet för studier

eller arbete, som skolöverstyrelsen prövar vara av betydelse för lärarens

kompetens för viss uppgift eller befattning inom folkskoleväsendet, ordinarie

lärare under sammanlagt 180 dagar av den tid läraren innehar ordinarie

anställning och extra ordinarie lärare under sammanlagt 120 dagar av

den tid läraren innehar extra ordinarie anställning.

Gentemot skolutredningens förslag örn B-avdrag har statskontoret föreslagit,

att såväl ordinarie som extra ordinarie lärare skulle äga uppbära

oavkortad lön under tjänstledighet för genomgång av kurs för hjälpklasslärare,

medan lönenämndens majoritet ansett, att sådan förmån endast

borde tillkomma ordinarie lärare. Härvid är att märka, att statskontoret

icke ansett sig böra tillstyrka skolutredningens förslag i fråga örn hjälpklasslärarnas

undervisningsskyldighet, vilket i huvudsak innebär, att sådan

lärare skall vara skyldig meddela undervisning till en omfattning, som med

4 veckotimmar understiger den för lärare i normalklass gällande. Enligt

statskontorets förslag borde lärare efter genomgången kurs vara skyldig

att, då så påkallades, inom det egna skoldistriktet åtaga sig undervisning

i hjälpklass, under det att lönenämnden ansett att rättigheten att uppbära

oavkortad lön borde vara förenad med skyldighet att under viss tid, förslagsvis

ett läsår, åtaga sig undervisning i hjälpklass.

För hjälpklassundervisningen är det av vikt, dels att erforderligt antal

lärare utbildas, dels ock att de utbildade lärarna äro villiga att åtminstone

någon följd av år bestrida undervisning i hjälpklass. Enligt min mening är

det viktigare för lärarrekryteringen, att lärarna beredas viss kompensation

för undervisningen i hjälpklass genom lägre undervisningsskyldighet än

genom förmånen av oavkortad lön under utbildningstiden. Av vikt

är jämväl, att undervisningen i hjälpklass uppehälles av lärare, som frivilligt

åtaga sig sådan undervisning. Vid övervägande av ifrågavarande

spörsmål har jag ansett mig böra tillstyrka skolutredningens förslag om

B-avdrag för såväl ordinarie som extra ordinarie lärare, varvid jag förutsätter,

att extra ordinarie lärare skall äga uppbära lön med B-avdrag under

hela den tid, högst 18 veckor, som den längre kursen kommer att omfatta.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mårds proposition Nr 292. 39

Till frågan om hjälpklassläramas undervisningsskyldighet återkommer jag

i det följande.

Till kursdeltagare, som icke är bosatt på kursorten, torde böra utgå dagtraktamente

med 3 kronor. För ändamålet beräknar jag ett belopp av

7,800 kronor.

Av riksdagen torde sålunda för nästa budgetår böra äskas ett anslag av

(12,100 -f- 7,800 —) i runt tal 20,000 kronor till kurser för hjälpklasslärare,

att disponeras i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående

förordat. I det följande gör jag hemställan härom.

Med utgångspunkt från de av chefen för finansdepartementet förut

denna dag förordade allmänna bestämmelserna örn lärares vid folkskoleväsendet

undervisningsskyldighet innebär skolutredningens förslag i fråga

om hjälpklassläramas undervisningsskyldighet, att

ordinarie, extra ordinarie och extra lärare i hjälpklass skola vara skyldiga

att meddela undervisning, folkskollärare, lärare vid mindre folkskola, biträdande

lärare och sådan ordinarie eller extra ordinarie småskollärare,

som har sin tjänstgöring förlagd till skola med kortare årlig lästid än 39

veckor, under 26 veckotimmar och annan småskollärare under 24 veckotimmar.

Efter samråd med chefen för finansdepartementet har jag ansett

mig böra biträda skolutredningens förslag härutinnan ävensom utredningens

förslag, att skolöverstyrelsen skall äga medgiva nedsättning i undervisningsskyldigheten

med högst 4 veckotimmar, därest undervisningen utan

kostnad för statsverket under motsvarande antal veckotimmar i stället

meddelas av annan lärare med erforderlig kompetens. Däremot har jag icke

ansett mig böra biträda utredningens förslag, att småskollärare, som efter

vederbörligt medgivande tjänstgör i hjälpklassavdelning, som omsluter

även någon del av folkskolestadiet, skall i lönehänseende likställas med biträdande

lärare vid folkskola. Småskollärare med en undervisningsskyldighet

av allenast 24 veckotimmar, vilken undervisar i dylik hjälpklassavdelning,

torde dock — i likhet med vad som föreslagits beträffande vissa småskollärare

med tjänstgöring i normalklass — böra vara skyldig att mot

särskild ersättning meddela undervisning ytterligare 2 veckotimmar. Det

torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela bestämmelser i ämnet.

Undervisningen i hjälpklass är såsom skolutredningen framhåller ur

skilda synpunkter den bästa formen för meddelande av undervisning åt de

psykiskt efterblivna barnen. Där omständigheterna det medgiva bör undervisningen

därför givas denna form. Med hänsyn till svårigheterna att

under rådande tidsläge allmänt organisera hjälpklasser och önskvärdheten

av att de psykiskt efterblivna barnen, där särskild hjälpklass ej kan

anordnas, beredas något annat slag av hjälpundervisning, föreslår skolutredningen

anordnande av speciella lektioner för psykiskt efterblivna

barn, därvid undervisning i räkning och läsning närmast anses böra

ifrågakomma. Mot förslaget har främst invänts, att den föreslagna under
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

visningsformen ej vöre tillfredsställande och att anordningen skulle förhindra

eller fördröja tillkomsten av ändamålsenligare åtgärder.

Den föreslagna anordningen kan givetvis icke mäta sig med den undervisning,

som meddelas i hjälpklass och som på ett helt annat sätt kan anpassas

efter de psykiskt efterblivna barnens särart och behov. Det måste

emellertid i rådande tidsläge anses uteslutet att vidtaga sådana åtgärder,

att huvuddelen av de barn, vilka i och för sig helst böra undervisas i hjälpklass,

också beredas undervisning i sådan klass. Enligt mitt förmenande är

det under sådana förhållanden lämpligt, att de psykiskt efterblivna barn,

som icke kunna placeras i hjälpklass, i stället i enlighet med skolutredningens

förslag komma i åtnjutande av särskild undervisning. Då anordningen

är avsedd att tillämpas endast på ort, där undervisning i särskild

hjälpklass icke lämpligen kunnat beredas psykiskt efterblivna barn, torde

detta innebära viss garanti mot att densamma ej kommer att hindra eller

fördröja inrättandet av hjälpklasser.

Den särskilda hjälpundervisningen, som åtminstone till en början ansetts

böra begränsas till småskolestadiet och det lägre folkskolestadiet, har

förutsatts kunna i vissa fall förläggas inom ramen av den lärarna författningsenligt

åliggande undervisningsskyldigheten, därvid ifrågavarande

undervisning ansetts böra beträffande såväl folk- som småskollärare före

slöjdundervisningen inräknas i lärarnas ordinarie undervisningsskyldighet.

Till ledning för skoldistrikt, som önskade anordna särskild hjälpundervisning,

skulle tjäna av skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar. Såsom allmänt

villkor borde därvid föreskrivas, att vederbörande folkskolinspektör

funnit sådan undervisning behövlig vid viss skola. Till avlönande av timlärare

skulle skoldistrikt äga för högst fyra lärartimmar i veckan åtnjuta

statsbidrag enligt de bestämmelser, som gällde beträffande statsbidrag

till avlöning åt timlärare vid folkskola respektive småskola eller

mindre folkskola, och under villkor i övrigt, att antalet lärjungar i skolan

vid läsårets början överstege 12. Mot vad skolutredningen sålunda och i

övrigt i förevarande avseende föreslagit har jag icke funnit anledning till

erinran, varför jag biträder förslaget.

Riksdagens medgivande till den jämkning i gällande grunder, som föranledes

av nyssberörda förslag rörande utvidgad rätt till statsbidrag till

timlärare, lärer böra inhämtas. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att

framdeles i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående föreslagits

meddela närmare bestämmelser i ämnet.

Såsom torde framgå av vad jag i det föregående anfört kan jag i likhet

med skolutredningen för närvarande icke förorda, att allmänna centraliseringsanordningar

vidtagas för ordnande av de psykiskt efterblivna

barnens undervisning. Hinder synes dock icke böra möta mot, att

efterblivna barn medelst anlitande av skolskjuts, för vars anordnande stats
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

bidrag utgår, i vissa fall beredas undervisning i hjälpklass. Såsom utredningen

framhållit torde gällande statsbidragsbestämmelser lämna möjlighet

härtill, där en sådan åtgärd lämpligen bör vidtagas.

Enligt § 1 mom. 1 kungörelsen 1935:448 angående statsbidrag för inackordering

av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem må skoldistrikt

enligt närmare angivna grunder erhålla statsbidrag till bestridande

av kostnaderna för inackordering i distriktet tillhörande skolhem och arbetsstugor

eller i enskilda hem av skolpliktiga barn av avlägset från skola

boende föräldrar. Då statsbidrag enligt nämnda kungörelse icke kan utgå,

där vederbörande barn icke är avlägset boende från skola, föreslår skolutredningen

sådant tillägg till ovannämnda moment, att vad i kungörelsen

stadgas må för möjliggörande av barns undervisning i hjälpklass tillämpas

jämväl i fall, då psykiskt efterblivet barn icke har sitt hemvist vid eller i

närheten av skola, där hjälpklassundervisning är anordnad. Vad utredningen

sålunda föreslagit synes böra genomföras. Det lärer få ankomma

på Kungl. Majit att vidtaga härav betingad författningsändring.

Socialstyrelsen har särskilt berört frågan om beredande av hjälpklassundervisning

åt vissa på barnhem intagna barn, vilka äro att anse såsom

psykiskt efterblivna, och därvid ifrågasatt en differentiering av barnhemmens

klientel i sådan riktning, att hjälpklassmässiga barn förlädes antingen

i barnhem på ort, varest hjälpklassundervisning stöde till buds, eller i särskilt

anordnat skolhem för dylika barn. I samband därmed har styrelsen

föreslagit, att statsbidrag jämlikt nyssnämnda kungörelse skulle få utgå

jämväl till annan än skoldistrikt, som anordnade »skolhem för hjälpklassundervisning».

Förslaget synes syfta till att statsbidrag skall kunna utgå

till driftkostnaderna vid barnhem, som anordnats för psykiskt efterblivna

barn i syfte att bereda dessa undervisning i hjälpklass. Jag är icke beredd

att utan ytterligare utredning taga ställning till den av socialstyrelsen

väckta frågan.

Den av skolutredningen föreslagna ändringen av § 6 mom. 3 folkskolestadgan

av innebörd, att skoldistrikt efter förordnande av vederbörande

domkapitel skall vara skyldigt att i viss skola till undervisning mottaga

barn från annat skoldistrikt eller låta barn, tillhörande skoldistriktet, åtnjuta

undervisning i annat skoldistrikt jämväl under förutsättning att

undervisning i hjälpklass därigenom kan beredas barn, som äro i behov

därav, synes böra vidtagas. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att

framdeles vidtaga erforderlig stadgeändring.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis ''proposition Nr 292.

II. Anslagsberäkningar.

1. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning

åt lärare vid folkskolor.

Detta anslag är nu uppfört med 134,400,000 kronor och disponeras på

följande sätt:

1. Statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och

småskolor, förslagsvis......................... kronor 134,188,500

2. Statsbidrag till avlönande av Överlärare, förslagsvis » 170,000

3. Ersättning för flyttningskostnad, förslagsvis..... » 15,000

4. Bidrag för svensk undervisning åt svenska barn i

utlandet ............................. »_26,500

Summa kronor 134,400,000.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 30 augusti 1941 — med utgångspunkt

från de nu gällande provisoriska avlöningsbestämmelserna för lärare

vid folk- och småskolor m. m. — beräknat anslagsbehovet för nästa budgetår

till oförändrat belopp, 134,400,000 kronor, och därvid icke ifrågasatt

någon förändring beträffande anslagets fördelning på de särskilda, ovan angivna

utgiftsposterna.

Från ingången av budgetåret 1942/43 skulle samtliga ordinarie småskollärare

tillhöra lönegrad A 9, och de lärare, som nu tillhörde lönegrad A 8,

uppflyttas en lönegrad. Detta innebure, att samtliga ordinarie småskollärare,

vilka under läsåret 1941/42 hade anställning i skolor med en kortare

årlig lästid än 39 veckor och sålunda vöre placerade i lönegrad A 8,

den 1 juli 1942 komme att uppflyttas en löneklass. Överstyrelsen beräknade

merkostnaden för nästa budgetår med anledning härav — frånsett

kristillägg — till i runt tal 650,000 kronor. Med hänsyn till utbetalningssättet

för statsbidrag syntes endast omkring 90 procent av nyssnämnda

summa komma att belasta riksstaten under budgetåret 1942/43. Merutgiften

för nyssnämnda budgetår syntes alltså kunna beräknas till i avrundat

tal 600,000 kronor.

I sänkande riktning påverkades anslagsbehovet främst av den fortsatta

indragningen av lärartjänster. Denna indragning syntes dock få en mera

begränsad omfattning än vad som framginge av den av folkskolans besparingssakkunniga

på grundval av folkskolinspektörernas uppgifter framlagda

preliminära planen för organisationsändringar för redovisningsåren 1941/46.

Detta sammanhängde dels med statsmakternas uttalande om varsamhet

vid folkskolans rationalisering, dels ock med bristen på drivmedel för skolskjutsar.

Överstyrelsen ansåge sig i följd härav icke böra räkna med större

minskning i antalet tjänster än en femtedel av den för hela femårsperioden

beräknade indragningen. Enligt folkskolinspektörernas beräkningar skulle

indragningen till största delen falla på början av perioden. Besparingssakkunniga

hade uppskattat kostnadsminskningen i statsbidrag för lärarlöner

till 6,600,000 kronor, när perioden gått till ända. Fördelades nämnda

belopp på fem budgetår, skulle för varje år uppstå en besparing av i runt

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292. 43

tal 1,300,000 kronor. Överstyrelsen ville för budgetåret 1942/43 räkna med

nämnda belopp.

Anslagsbehovet syntes även reduceras genom den ökning av hyresavdraget,

som med hänsyn till de ökade kostnaderna för bostäders uppvärmning

provisoriskt fastställts för budgetåret 1941/42. Överstyrelsen, som utginge

ifrån att någon avsevärd sänkning av bränslekostnaderna icke torde

inträda före den 1 juli 1942, räknade med att ökningen i hyresavdragen

skulle bliva bestående även för budgetåret 1942/43. I sitt den 1 mars

1941 till chefen för finansdepartementet avgivna utlåtande med anledning

av en av statens bostadsnämnd gjord framställning angående viss reglering

av den ersättning, som tjänstebostadsinnehavare skulle erlägga för

bostadens uppvärmning m. m., hade överstyrelsen beräknat, att hyresavdragsökningen

skulle medföra en minskning i statens kostnader för folkskollärarlöner

med 1,800,000 kronor. På grund av sättet för utbetalning

av statsbidrag till lärarlöner hade denna besparing icke helt kommit anslaget

till godo för nu innevarande budgetår. Anslaget hade räknats ned med

1,600,000 kronor. Under budgetåret 1942/43 bomme dock denna besparing

att till fullo verka å anslaget, varför en ytterligare minskning av anslagsbehovet

på grund av hyresavdragens höjning syntes kunna beräknas, nämligen

med 200,000 kronor.

Överstyrelsen bomme alltså till det slutresultatet, att nu kända förhållanden

motiverade dels en höjning av anslaget med 600,000 kronor, dels en

sänkning med (1,300,000 + 200,000 =) 1,500,000 kronor. Nettominskningen

skulle alltså bliva (1,500,000 — 600,000 =) 900,000 kronor. Överstyrelsen

kunde emellertid icke tillstyrka, att anslaget ens provisoriskt uppfördes

med minskat belopp med hänsyn till de betydande lönekostnader, som

under senare år uppstått för vikarier åt lärare, vilka inkallats till militärtjänstgöring

i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell

mobilisering. Hittills hade vid löneanslagens beräkning ingen hänsyn

kunnat tagas härtill. Det vore givetvis också vanskligt att göra beräkningar,

vilka voro beroende av förhållanden, som icke kunde överblickas

och som läge långt fram i tiden. Överstyrelsen ville emellertid framhålla,

att då förskott i regel icke utginge på de vikariatsarvoden, det här gällde,

militärinkallelserna under redovisningsåret 1941/42 bleve avgörande för anslagsbelastningen

under därpå följande budgetår.

Statskontoret och riksräkenskapsverket ha icke haft något att erinra mot

skolöverstyrelsens preliminära beräkning av ifrågavarande anslag. Riksräkenskapsverket

har emellertid med hänsyn till osäkerheten i beräkningen

funnit det lämpligt, att anslagsbeloppet avrundades nedåt till 134,000,000

kronor.

1941 års lärarlönes allkunnig a ha i sitt den 9 februari 1942 avgivna betänkande

med förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m. (statens

offentliga utredningar 1942: 9) framhållit (sid. 139), att de förändringar i

statens årliga kostnader för folkskoleväsendet, sorn ett genomförande av

de sakkunnigas förslag medförde, bomme på grund av bland annat utanordningsförfarandet

beträffande statsbidragen till folkskoleväsendet att

endast i mycket begränsad omfattning göra sig gällande under budgetåret

1942/43. Sannolikt bleve det under nyssnämnda budgetår allenast en viss

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 292.

utgift för lärares sjukvårdskostnader, uppskattad till 100,000 kronor. Med

hänsyn härtill syntes förslagsanslaget för statsbidrag till folkskollärarlöner

icke i följd av de sakkunnigas förslag böra uppföras med annat belopp än

vad eljest skulle bli fallet.

I en till skolöverstyrelsen ställd ansökning har lärarinnan vid svenska

skolan i Berlin Irma Höök anhållit, att överstyrelsen måtte vidtaga

åtgärder för förbättrande av hennes löneförmåner, främst genom att

tillerkänna henne dyrtidstillägg av något slag.

Vidare har lärarinnan vid svenska skolan i Hamburg

Ragna Norström hos Kungl. Majit anhållit, att medel måtte ställas till förfogande

för beredande av ersättning under tjänstledighet för sjukdom åt

lärarinna vid svensk skola i utlandet.

Skolöverstyrelsen har i anledning av nämnda ansökningar anfört bland

annat följande.

Av de svenska skolor i utlandet, till vilka statsbidrag tidigare utgått,

vore numera endast skolorna i Berlin och Hamburg i verksamhet. Vid vardera

av dessa skolor vore en folkskollärarinna anställd, vid den förra Irma

Höök och vid den senare Ragna Norström.

Sedan Kungl. Majit den 13 maj 1938 anbefallt överstyrelsen att verkställa

utredning huruvida och i vad mån regleringen av lärarlönerna i Sverige

och levnadskostnaderna i respektive länder kunde motivera en höjning

av de till svenska skolor i utlandet utgående statsbidragen, hade överstyrelsen

den 11 november 1938 avgivit utredning och förslag i ämnet. I utredningen

hade överstyrelsen beträffande skolorna i Berlin och Hamburg

utgått från den förutsättningen, att levnadskostnaderna i dessa städer närmast

vore att jämföra med motsvarande kostnader å I-ort i Sverige. I sitt

förslag hade överstyrelsen endast räknat med bidrag till lärarnas grundlöner,

minskade med värdet av åt lärarna upplåtna bostäder med bränsle.

Kostnaderna i sistnämnda hänseende ävensom kostnaden för ålderstillägg

hade ansetts böra åvila skolornas huvudmän. Med dessa utgångspunkter

hade överstyrelsen kommit till det resultatet, att statsbidraget borde beräknas

efter lönen i 14 löneklassen, som vid denna tidpunkt utgjorde lägsta

lön för ordinarie folkskollärarinna vid skola med en årlig lästid av 364/7

veckor. Statsbidraget för avlönande av en folkskollärarinna vid vardera av

skolorna i Berlin och Hamburg hade alltså föreslagits, i avrundat tal, till

4,000 kronor årligen och för avlöning av en småskollärarinna — som vid

denna tidpunkt funnits anställd vid svenska skolan i Berlin — till 2,800

kronor årligen, ävenledes i avrundat tal.

Överstyrelsens förslag hade emellertid icke helt vunnit statsmakternas

bifall. Kungl. Majit hade nämligen föreskrivit, att ur det för budgetåret

1939/40 för ifrågavarande ändamål anvisade anslaget skulle under budgetåret

utgå till svenska skolan i Berlin 6,300 kronor och till svenska skolan

i Hamburg 3,500 kronor. Kungl. Majit hade alltså beräknat 3,500 kronor

årligen såsom bidrag till grundlönen för en folkskollärarinna.

Såsom villkor för statsbidrag skulle jämlikt sistnämnda beslut gälla, vad

beträffade skolorna i Berlin och Hamburg, att hela de anvisade beloppen

användes till bestridande av vederbörande lärarinnors kontanta avlöningar,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

att skolornas huvudmän, kyrkorådet i svenska Victoriaförsamlingen i Berlin

respektive svenska skol- och föreläsningsföreningen i Hamburg, tillhandahölle

vederbörande lärarinnor fri möblerad lägenhet med belysning och

uppvärmning, att kyrkorådet respektive föreningen bestrede alla övriga

med skolverksamheten förenade kostnader samt att undervisningen fortginge

minst åtta månader om året.

Vid bedömandet av den genom de båda nu föreliggande framställningarna

aktualiserade frågan örn avlöningsförmånerna till ifrågavarande lärarinnor

syntes först böra uppmärksammas, att lönen för en folkskollärarinna

i Sverige numera vore avsevärt högre än vad fallet varit, då överstyrelsen

avgivit ovanberörda förslag. En folkskollärarinna vid skola med

364/7 veckors lästid vore numera placerad lägst i 15 löneklassen. Den

årliga lönen för en sådan lärarinna å I-ort uppginge till 5,346 kronor, vartill

komme rörligt tillägg och kristillägg, för närvarande utgående efter

27 procent eller i avrundat tal med 1,440 kronor. Den sammanlagda lönen

uppginge alltså till 6,786 kronor. Härifrån borde avräknas värdet av bostad

för folkskollärarinna omfattande två rum och kök, beräknat till 1,548 kronor.

Den behållna kontanta begynnelselönen bleve således 5,238 kronor.

Härvid vore emellertid att märka, att enligt övergångsbestämmelserna till

gällande avlöningsreglemente för lärare vid folk- och småskolor folkskollärarinna

komme att från och med den 1 juli 1943 uppflyttas ytterligare en

löneklass, vilket i detta fall innebure en löneökning av omkring 350 kronor,

däri inberäknade rörligt tillägg och kristillägg.

Såsom av den nu lämnade jämförande redogörelsen framginge syntes nu

utgående avlöningsförmåner till lärarinnorna vid svenska skolorna i Berlin

och Hamburg kunna betecknas som orimligt låga. Vad beträffade den ena

av dessa lärarinnor, Irma Höök, syntes därtill komma, att hon icke, trots

långvarig tjänstgöring, kommit i åtnjutande av ålderstillägg. Som en omständighet

av stor vikt i förevarande avseende ville överstyrelsen dessutom

särskilt peka på de ogynnsamma förhållanden och de stora svårigheter av

olika slag, under vilka dessa lärarinnor i nuvarande läge utförde sitt arbete.

Med hänsyn till anförda förhållanden funne överstyrelsen en väsentlig

ökning av statsbidraget till ifrågavarande ändamål ofrånkomlig. Ehuru

en ännu större höjning skulle vara väl motiverad, ville överstyrelsen för

närvarande begränsa sig till att föreslå, att statsbidraget till avlönande av

vardera av dessa båda lärarinnor höjdes från 3,500 till 5,000 kronor. Höjningen

borde skäligen få räknas retroaktivt från ingången av år 1942.

Vad slutligen särskilt anginge den av Ragna Norström gjorda ansökningen

om ersättning under tjänstledighet för sjukdom ville överstyrelsen

framhålla, att. enligt i detta avseende gällande bestämmelser folkskollärarinna

med lön enligt 15 löneklassen hade att avstå ett belopp, som

inberäknat rörligt tillägg och kristillägg uppginge till 2 kronor 80 öre för

dag. Det syntes överstyrelsen rimligt, att även lärarinnorna vid de svenska

skolorna i utlandet bereddes förmånen av att under sjukdom bibehålla

viss del av sin lön. Då avlöningsreglementet för folkskolans lärare icke vöre

tillämpligt å dessa lärarinnor, syntes löneavdrag vid tjänstledighet för sjukdom

för dem böra särskilt fastställas, och det syntes då vara lämpligt, att

detta avdrag bestämdes till en fjärdedel av den kontanta lönen. T den mån

statsbidraget befunnes otillräckligt för bestridande av de av tjänstledighet

föranledda merkostnaderna i avlöningshänseende, syntes skolornas huvud
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

män böra i efterskott för redovisningsår, utöver eljest utgående statsbidrag,

erhålla ersättning för dessa kostnader.

Statskontoret har anfört följande.

Såsom framginge av propositionen nr 150 till 1939 års lagtima riksdag

hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till bidrag till svensk undervisning

för svenska barn i utlandet för budgetåret 1939/40 anvisa ett anslag

av 26,500 kronor. Till grund för beräkningen av anslagsbeloppet hade legat

en av skolöverstyrelsen verkställd utredning, i vilken överstyrelsen föreslagit,

att statsbidraget till skolorna skulle anpassas efter löneförmånerna

till ordinarie folk-, respektive småskollärarinna å I-ort enligt då gällande

lägsta löneklass vid en årlig lästid av 36 Vi veckor eller 14 löneklassen för

folkskollärarinna och 8 löneklassen för småskollärarinna.

I anledning av Kungl. Maj:ts förslag hade riksdagen funnit den löneförbättring

för de vid svenska skolorna i Berlin, Hamburg, London och Paris

anställda lärarinnorna, som avsåges med den av departementschefen föreslagna

anslagshöjningen, vara en naturlig konsekvens av 1937 års lönereglering

för lärarpersonalen vid folk- och småskolor i riket. Riksdagen hade förty

tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag i vad det avsåge ökat statsbidrag till

berörda skolor.

Jämlikt övergångsbestämmelserna till 1937 års avlöningsreglemente för

lärare vid folk- och småskolor åtnjöte kvinnlig folkskollärare alltsedan den

1 juli 1940 lön enligt lägst 15 löneklassen. Under sådana omständigheter

funne statskontoret i likhet med överstyrelsen rimligt, att en ökning skedde

av det till skolorna i utlandet nu utgående statsbidraget. För bidragets bestämmande

syntes i huvudsak kunna tillämpas nyss angivna beräkningsgrunder.

I betraktande av prisutvecklingen i Tyskland och med hänsyn till

den ökning av löneförmånerna, som kommit statliga arvodestagare till del

(från och med den 1 juli 1942 uppgående till 14 procent), ansåge statskontoret

emellertid anledning icke föreligga att uppräkna det i löneplanen för

15 löneklassen å I-ort fastställda beloppet med mer än 15 procent, motsvarande

det rörliga tilläggets maximum. Efter avdrag av värdet av bostad

skulle i så fall återstå ett belopp av 4,600 kronor, innebärande en ökning i

förhållande till nu utgående bidrag med 1,100 kronor. Statskontoret finge

alltså föreslå, att statsbidraget till envar av de i verksamhet varande skolorna

i Berlin och Hamburg från och med nästa budgetår bestämdes till

4,600 kronor för år. Härför syntes riksdagens samtycke erfordras.

Vad anginge den av överstyrelsen gjorda hemställan om statsbidrag till

ersättning åt lärarinnorna under tjänstledighet för sjukdom finge statskontoret

uttala, att ämbetsverket med hänsyn till konsekvenserna icke kunde

tillstyrka, att bestämmelser meddelades därom, att — i motsats till vad hittills

varit fallet — särskilt statsbidrag till ifrågavarande skolor skulle utgå

för avlöning åt lärarinnorna under ledighet av nyssnämnt slag. Beaktas

borde, att frågan örn statsbidrag för ålderstillägg till lärarna vid utlandsskolorna

varit föremål för övervägande i samband med den utredning, som

framlagts för 1939 års riksdag. Härvid hade överstyrelsen uttalat, att det

lämpligen borde ankomma på respektive skolstyrelse att svara för sådana

tillägg åt lärarna. Såvitt statskontoret kunde finna, borde detta som regel

gälla jämväl i fråga om sådana speciella avlöningsförmåner i övrigt, vilka

kunde tillkomma folkskolans lärarpersonal här i landet.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 89%.

Hos Kungl. Majit har vidare Sveriges husmodersföreningars riksförbund

anhållit, att de redan beslutade besparingsåtgärderna inom folkskolan måtte

mildras i den mån möjligheter härtill förelåge.

Fjolårets riksdag (skrivelse nr 283) fann i likhet med mig erforderligt, att

det pågående rationaliseringsarbetet inom folkskoleväsendet fortsattes samt

att detsamma bedreves med större planmässighet än dittills. På sätt folkskolans

besparingssakkunniga föreslagit borde därför även enligt riksdagens

mening en plan uppgöras för de organisationsförändringar, som under loppet

av de fem närmast följande budgetåren syntes böra vidtagas. Givetvis

borde dock, framhöll riksdagen, förutsättningarna för varje särskild organisationsändring

i vanlig ordning prövas av vederbörande myndigheter

under hänsynstagande till alla på frågan inverkande omständigheter. Mot

de allmänna riktlinjer för bedömandet i de särskilda fallen av aktuella rationaliseringsåtgärder,

som uppdragits av de sakkunniga och förordats av mig,

fann riksdagen ej anledning till erinran. Riksdagen underströk dock i likhet

med mig vikten av varsamhet vid tillämpningen av dessa allmänna riktlinjer,

särskilt när det gällde indragning av skolor. Särskild aktsamhet fann

riksdagen vara av nöden vid avgörandet av frågor örn indragning av skolor

i mer avlägsna eller isolerade bygder, där skolan ej sällan syntes spela en

icke oväsentlig roll som ett centrum för det kulturella livet på orten och

där skolans indragande måhända skulle komma att bidraga till traktens

avfolkning.

Närmare bestämmelser rörande rationaliseringen inom folkskoleväsendet

ha av Kungl. Majit meddelats genom kungörelsen 1941: 462 angående vissa

särskilda besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet.

Det är givetvis icke möjligt att för närvarande med någon säkerhet kunna

bedöma, huruvida det för femårsperioden 1941—46 utstakade rationaliseringsprogrammet

kommer att kunna genomföras i avsedd utsträckning.

Många ovissa faktorer göra sig härvid gällande, icke minst svårigheterna

att under nuvarande förhållanden anordna skolskjutsar och inackordering.

De anledningar till stor varsamhet vid skolindragningar, som redan

under normala förhållanden föreligga, framträda för närvarande även i

övrigt med ökad styrka. Mycket tyder sålunda på att takten i rationaliseringsarbetet

icke kommer att bli den avsedda. Till belysande härav må

nämnas, att antalet indragna lärartjänster innevarande läsår torde komma

att stanna vid något över 400 mot ett beräknat antal av närmare 700.

Skolöverstyrelsen har framhållit, att indragningen av lärartjänster även

för nästa läsår syntes få en mera begränsad omfattning än som tidigare beräknats.

Detta sammanhängde enligt överstyrelsens mening dels med statsmakternas

uttalande örn varsamhet vid folkskolans rationalisering dels ock

med bristen på drivmedel för skolskjutsar. Överstyrelsen ansåge sig därför

icke böra för nästa budgetår räkna med större minskning i antalet lärartjänster

än med en femtedel av den för hela femårsperioden beräknade.

Departe
mentschefen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

Trots att rationaliseringen sålunda torde komma att verka i långsammare

takt än som från början förutsetts, är det likväl givet, att de hittills gjorda

och pågående indragningarna av lärartjänster komma att för de närmaste

åren ogynnsamt påverka befordringsmöjligheterna för de icke-ordinarie

lärarna vid folkskoleväsendet. Frågan om vidtagande av lämpliga åtgärder

för att motverka de uppkomna svårigheterna har även varit föremål för

noggrann uppmärksamhet. Jag erinrar sålunda, att skolöverstyrelsen med

anledning av framställningar från vederbörande lärarorganisationer m. fl.

den 1 juli 1941 till ecklesiastikdepartementet inkommit med en utförlig

utredning rörande folk- och småskollärarnas anställningsförhållanden och

befordringsmöjligheter, vilken utmynnat i förslag om vissa åtgärder i syfte

att förbättra särskilt de icke-ordinarie lärarnas ställning. Med anledning

härav har Kungl. Majit genom beslut den 5 december 1941 uppdragit åt

skolöverstyrelsen att verkställa utredning rörande de ändringar i gällande

ordning för tillsättning av ordinarie lärartjänster vid folkskoleväsendet, som

—• med beaktande av såväl skoldistriktens som sökandenas intressen —

kunde anses erforderliga, samt med nämnda utredning och det förslag i

ämnet, vartill utredningen kunde föranleda, till Kungl. Majit inkomma;

överstyrelsen borde därvid lämna lärarkåren tillfälle att genom utsedda

representanter på lämpligt sätt medverka vid sagda utredning. Vidare har

Kungl. Majit anbefallt skolöverstyrelsen att på lämpligt sätt fästa vederbörandes

uppmärksamhet på angelägenheten av att skolstyrelserna, om ej

särskilda förhållanden föranleda undantag därifrån, anlita offentlig arbetsförmedlingsanstalt

för anskaffande vid folkskoleväsendet av vikarier med

föreskriven kompetens. Vissa av de spörsmål, som av skolöverstyrelsen berörts,

såsom frågorna örn beredande av extra ordinarie anställning åt vissa

vikarier och örn beredande av tillsvidareanställning åt samtliga extra ordinarie

lärare, ha vidare upptagits till ytterligare utredning av 1941 års lärarlönesakkunniga,

vilkas förslag i ämnet förut denna dag anmälts av chefen

för finansdepartementet. Jag ämnar härjämte inom kort förelägga Kungl.

Majit förslag om ändrat förfaringssätt vid tillsättande av icke-ordinarie

lärartjänster i syfte att åstadkomma vidgade garantier för att största möjliga

hänsyn därvid skall tagas till de sökandes meriter för den sökta befattningen.

Åtskilligt har sålunda redan gjorts eller torde komma att göras,

ägnat att mildra verkningarna av folkskoleväsendets rationalisering för de

obefordrade lärarna. Några ytterligare, mera genomgripande åtgärder i

sådan riktning är jag icke för närvarande beredd att förorda.

Beträffande härefter anslagsberäkningarna för nästa budgetår får jag till

en början erinra, att enligt det av chefen för finansdepartementet denna dag

förordade förslaget till folkskolans avlöningsreglemente skall till lärare vid

skolor inom vissa av rikets nordligaste gränsorter utgå språktillägg med 150

kronor för år räknat enligt de grunder, som fastställas av Kungl. Majit.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

Någon saklig ändring av gällande bestämmelser innebär detta förslag icke.

Emellertid erinrar jag i detta sammanhang, att kostnaderna för nu utgående

språktillägg bestridas från förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande

i rikets nordligaste gränsorter m. m. Vid bifall till det av chefen för

finansdepartementet förordade förslaget torde tillräcklig anledning icke

längre föreligga att låta denna löneförmån utgå i annan ordning och från

annat anslag än övriga enligt det nya reglementet utgående löneförmåner.

Jag förordar därför, att ändring härutinnan vidtages från och med nästa

budgetår. Någon omräkning av det av riksdagen för nästa budgetår redan

beviljade förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste

gränsorter synes icke härav påkallad.

Till bidrag till svensk undervisning åt svenska

barn i utlandet har tidigare varit uppfört ett särskilt anslag av 26,500

kronor på riksstaten. Då det pågående kriget gjort det omöjligt att i förväg

beräkna, huruvida ifrågavarande skolundervisning kunde komma att upprätthållas

i samma utsträckning som tidigare, har det ansetts lämpligt att

uppföra anslaget såsom delpost under förevarande anslag, varvid Kungl.

Majit bemyndigats att i fall av behov disponera högst 26,500 kronor för

ändamålet. Motsvarande bemyndigande torde böra lämnas för nästa budgetår,

varvid dock beloppet på sätt nedan angives torde böra ändras. I anslutning

till vad statskontoret anfört tillstyrker jag, att statsbidraget till

vardera av de i verksamhet varande skolorna i Berlin och Hamburg från

och med nästa budgetår bestämmes till 4,600 kronor, vilket innebär, att de

nu utgående statsbidragen till avlönande av en folkskollärarinna vid vardera

av skolorna höjas med 1,100 kronor.

Vad beträffar förslaget att särskilt statsbidrag skall kunna utgå till utlandsskolorna

för avlöning åt lärarna under tjänstledighet för sjukdom kan

jag icke helt ansluta mig till detsamma. En sådan anordning torde endast

böra ifrågakomma, då sjukledigheten icke är av mera tillfällig natur. Det

torde få ankomma på Kungl. Majit att efter framställning i varje särskilt

fall besluta örn och i vad mån särskilt statsbidrag må utgå till avlönande

av ifrågavarande lärarinnor under tjänstledighet för sjukdom.

Som förut nämnts har det belopp, som må disponeras till bidrag för undervisning

åt svenska barn i utlandet, för innevarande budgetår begränsats till

26,500 kronor. Härav belöpa sammanlagt 9,800 kronor för skolorna i Berlin

och Hamburg. För nästa budgetår torde beloppet vid bifall till vad jag i det

föregående förordat böra bestämmas till (26,500 — 9,800 -f 4,600 +

+ 4,600 =) 25,900 kronor.

Därest det kommer att visa sig lämpligt att anordna särskild undervisning

för i skolåldern varande barn till finska undersåtar, vilka barn på grund av

rådande förhållanden omhändertagits i Sverige, förutsätter jag, att medel

Bihang till riksdagens protokoll 1 sami. Nr 292.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

för ändamålet ina utgå från ifrågavarande förslagsanslag enligt de närmare

bestämmelser, som Kungl. Majit skall äga föreskriva.

Skolöverstyrelsen har med utgångspunkt från de nu gällande provisoriska

avlöningsbestämmelserna för lärare vid folk- och småskolor m. m. beräknat

anslagsbehovet för nästa budgetår till oförändrat belopp, 134,400,000 kronor.

Anslagsberäkningarna ha lämnats utan erinran av statskontoret och

riksräkenskapsverket. Med hänsyn till osäkerheten i beräkningen har riksräkenskapsverket

emellertid funnit lämpligt, att nämnda anslagsbelopp avrundades

nedåt till 134,000,000 kronor. De av chefen för finansdepartementet

förordade nya avlöningsbestämmelserna för lärare vid folkskoleväsendet

torde endast i ringa grad komma att påverka anslagsbehovet för nästa budgetår.

Detsamma gäller beträffande den av mig förordade ändringen i håga

om språktilläggens bestridande och de av mig i det föregående förordade

åtgärderna till förbättrande av undervisningsmöjligheterna för psykiskt efterblivna

barn. Med hänsyn härtill torde anslaget i anslutning till riksräkenskapsverkets

förslag böra för nästa budgetar uppföras med i statsverkspropositionen

beräknat belopp eller 134,000,000 kronor. Detta innebär en anslagsminskning

med 400,000 kronor.

2. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare

för vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa

barnhem intagna barn i skolåldern.

I fråga örn statsbidrag ur detta anslag gälla i huvudsak samma grunder

som beträffande bidrag till avlönande av lärare vid folk- och småskolor. Anslaget

är nu uppfört med 275,000 kronor.

Skolöverstyrelsen har, då åtskilliga tjänster vid ifrågavarande anstalter

redan indragits eller vore ifrågasatta till indragning, ansett, att anslaget för

nästa budgetår kunde sänkas med 35,000 kronor och sålunda böra uppföras

med 240,000 kronor.

Bespuringsberedningen har såsom eget yttrande överlämnat en av särskilda

utredningsmän upprättad promemoria, i vilken föreslås vissa åtgärder

i syfte att ernå besparingar inom den å sjukhus, barnhem m. fl. anstalter

bedrivna skolundervisningen. I promemorian framhålles, att förevarande anslag

torde för nästa budgetår kunna minskas med 100,000 kronor till 175,000

kronor.

Chefen för finansdepartementet har förut denna dag anmält frågan om

nya avlöningsbestämmelser för ifrågavarande lärarpersonal.

De av besparingsberedningen föreslagna åtgärderna i syfte att ernå besparingar

beträffande den undervisningsverksamhet, som tillgodoses genom förevarande

anslag, förutsätta i väsentliga delar ytterligare utredning. Sådan utredning

torde kunna föreligga i så god tid, att förslag i ämnet, där så erfordras,

kan föreläggas nästa års riksdag.

Anslaget torde för nästa budgetår kunna minskas med 75,000 kronor och

sålunda böra uppföras med 200,000 kronor.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 292.

51

3. Förslagsanslaget till Folkskolor xn. m.: Bidrag till avlöning åt

föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid

skolhem och arbetsstugor.

Ifrågavarande bidrag utgår enligt i huvudsak samma grunder som gälla

för statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och småskolor. Anslaget är

nu uppfört med 345,000 kronor. Skolöverstyrelsen har med ledning av från

folkskolinspektörerna infordrade uppgifter och med hänsyn till att vissa

nya skolhem syntes komma att upprättas ansett anslaget böra för nästa

budgetår höjas med 55,000 kronor till 400,000 kronor.

De av chefen för finansdepartementet förut denna dag förordade nya avlöningsbestämmelserna

för bland andra föreståndarinnor och biträdande

föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor torde icke komma att nämnvärt

påverka belastningen på ifrågavarande anslag för nästa budgetår. Anslaget

torde därför i enlighet med skolöverstyrelsens förslag böra uppföras

med 400,000 kronor, vilket innebär en anslagshöjning med 55,000 kronor.

4. Förslagsanslaget till Nomadskolor: Avlöningar.

Anslaget till avlönipgar vid nomadskolorna är för innevarande budgetår

uppfört med 141,600 kronor. Personalförteckning och avlöningsstat med tillhörande

bestämmelser äro införda på sid. 530 f. i statsliggaren. Personalförteckningen

upptager 4 lärare vid byskolor i lönegraden A 17 och 17 lärare

vid visteskolor i lönegraden A 9. De förra ha folkskollärar-, de senare småskollärarutbildning.

Skolöverstyrelsen har hemställt, att i stället för en ledigbliven visteskollärartjänst

i 9 lönegraden måtte från och med den 1 juli 1942 få inrättas

en ordinarie lärartjänst vid byskola i 17 lönegraden. Vid bifall till ändringsförslaget

skulle från och med budgetåret 1942/43 antalet ordinarie lärare

vid byskola ökas till 5 samt antalet ordinarie lärare vid visteskola minskas

till 16.

Nomadskolinspektören, vilken hos skolöverstyrelsen gjort framställning örn

nämnda förändring, har till stöd härför framhållit, att 7 av visteskollärarna

helt eller delvis tjänstgjorde vid byskola. Det vore ett viktigt önskemål inom

nomadskolan, att alla tjänster vid byskola sköttes av folkskollärarkrafter.

Vid nomadskolorna inom Karesuando, Gällivare, Jokkmokks och Västerbottens

nomadskoldistrikt vore för närvarande inga folkskollärarkrafter anställda.

Den nya byskollärartjänsten borde placeras vid Killinge nomadskola inom

Gällivare nomadskoldistrikt.

På grundval av nomadskolinspektörens beräkningar och under förutsättning

att de flir innevarande budgetår gällande provisoriska avlöningsbestämmelserna

för nomadskolorna komme att äga tillämpning jämväl för nästa

budgetår har överstyrelsen hemställt, att anslaget till avlöningar vid nomad
-

Departe
mentschefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

52 Kungl. Marits proposition Nr 292.

.skolorna för nästa budgetår måtte höjas med 3,400 kronor. Anslagsposten till

avlöningar till ordinarie tjänstemän föreslås höjd till 101,000 kronor

(+ 1,000), medan anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Majit, anses kunna minskas till 12,200 kronor (—700).

Ur anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal beräknas

komma att utgå avlöning till tre extra ordinarie lärare vid visteskola under

helt läsår och till tre sådana lärare för högst 97 dagar av läsåret. Med hänsyn

härtill föreslås anslagsposten höjd till 14,500 kronor (+ 1,400). Anslagsposten

till rörligt tillägg anses slutligen böra uppräknas till 17,300 kronor

(+ 1,700).

Statskontoret har avstyrkt förslaget om inrättande av en ordinarie lärartjänst

vid byskola i stället för en sådan vid visteskola.

Vid den från och med den 1 juli 1938 genomförda omorganisationen av

nomadskoleväsendet hade inrättats 4 ordinarie lärartjänster vid byskola och

17 vid visteskola. Även om det av skolöverstyrelsen och nomadskolinspektören

uttalade önskemålet om att alla tjänster vid byskola borde innehavas

av lärare med folkskollärarkompetens vore värt beaktande, funne sig likväl

statskontoret i nuvarande statsfinansiella läge icke kunna förorda ett tillmötesgående

av sagda önskemål. Då härtill komme, att den nuvarande organisationen,

såsom redan framhållits, genomförts så nyligen som vid 1938 års

riksdag, finge statskontoret avstyrka bifall till framställningen i denna del.

%

Enligt nomadskolinspektörens och skolöverstyrelsens förslag skulle i stället

för en ledigbliven ordinarie lärartjänst vid visteskola från och med den

1 juli 1942 inrättas ytterligare en ordinarie lärartjänst vid byskola med placering

tills vidare vid byskolan i Killinge i Gällivare nomadskoldistrikt. Då

goda skäl anförts för detta förslag, torde detsamma böra genomföras. Med

hänsyn härtill bör personalförteckningen ändras, varom jag gör hemställan

i det följande.

Förut denna dag har chefen för finansdepartementet framlagt förslag till

nya avlöningsbestämmelser för nomadlärare, innebärande bland annat de

ordinarie lärarnas placering i lönegraderna Lo 17 respektive Lo 9. Förslagets

genomförande torde icke nämnvärt komma att påverka belastningen

å nomadskolornas avlöningsanslag för nästa budgetår. I likhet med skolöverstyrelsen

beräknar jag anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän

till 101,000 kronor (+ 1,000), anslagsposten till arvoden och särskilda

ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, till 12,200 kronor (—700)

och anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal till 14,500

kronor (-f- 1,400). Anslagsposten till rörligt tillägg beräknar jag till 16,900

kronor (-}- 1,300). Anslaget torde sålunda för nästa budgetår böra uppföras

med (101,000 + 12,200 -f- 14,500 -f- 16,900 —) 144,600 kronor, vilket innebär

en anslagshöjning med 3,000 kronor.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 292.

53

III. Hemställan.

Åberopande det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen att

1. godkänna av mig i det föregående förordade ändrade

grunder för statsbidrag till avlöning åt timlärare vid folkskoleväsendet;
L.

till Kurser för hjälpklasslärare för budgetåret 1942/43

anvisa ett anslag av ................... kronor 20,000;

3. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid

folkskolor för budgetåret 1942/43 anvisa ett förslag samlag

av .............................. kronor 134,000,000;

4. medgiva, att ur sistnämnda anslag må, om och i den

mån behov därav prövas föreligga, utgå statsbidrag till

undervisning för svenska barn i utlandet, dock med sammanlagt

högst 25,900 kronor;

5. till Folkskolor m . m.: Bidrag till avlöning åt lärare för

vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem

intagna barn i skolåldern för budgetåret 1942/43 anvisa

ett förslagsanslag av............... kronor 200,000;

6. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt förestån
darinnor

och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och

arbetsstugcn• för budgetåret 1942/43 anvisa ett förslagsanslag

av .............................. kronor 400,000;

7. godkänna följande personalförteckning för nomadskolorna,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1942/43:

Personalförteckning.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattning Lönegrad

5 lärare vid byskola .......................... Lo 17

16 lärare vid visteskola ........................ Lo 9;

8. godkänna följande avlöningsstat för nomadskolorna,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis ......................... kronor 101,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis ... » 12,200

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis.................... » 14,500

4. Rörligt tillägg, förslagsvis............ »_16,900

Summa kronor 144,600;

Bihang till riksdagens protokoll 191)2. 1 sami. Nr 292.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr ‘292.

9. till Nomadskolorna: Avlöningar för budgetåret 1942/43

anvisa ett förslagsanslag av............kronor 144,600.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1942, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

421007

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:413 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 3 i texten
  2. SU 1942:203 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten