Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten

1942-05-22 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:306, Med förslag till lag om skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 306.

1

Nr 306.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om skyddsympning inom försvarsväsendet samt

lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen för

krigsmakten; given Stockholms slott den 22 maj 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till lag om skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad

lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 306—307.

1019 48

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts proposition nr 306.

Förslag

till

Lag om skyrtdsjmpinlig inom försvarsväsendet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Till förekommande av smittsam sjukdom eller annan infektionssjukdom

äger Konungen i enlighet med vad i denna lag stadgas förordna, att personal,

som är anställd vid eller tjänstgör inom försvarsväsendet, skall vara

pliktig undergå ympning med ympämne eller serum (skyddsympning).

Beträffande ympning mot smittkoppsjukdom (skyddskoppympning) gäller

vad därom är särskilt stadgat.

2§-

Ympningsplikt må i den omfattning som prövas nödig påbjudas

under krig eller krigsfara;

vid inträffad eller hotande epidemi; samt

därest skydd mot icke smittsam infektionssjukdom av svårartad natur

finnes erforderligt;.

3 §•

Från ympning skall den undantagas, som vederbörande ympare finner till

följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunna komma

att erhålla men av ympningen.

4§-

Den som underlåter att fullgöra ympningsplikt enligt denna lag skall,

där han lyder under strafflagen för krigsmakten, straffas efter sistnämnda

lag men eljest med böter från och med fem till och med femtio kronor; och

åge domstolen att vid vite förelägga den som ådömes böter att fullgöra sin

ympningsplikt.

Böter och vitén tillfalla kronan.

5§-

De närmare föreskrifter, som för tillämpningen av denna lag bliva erforderliga,

utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 306.

3

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 128 § strafflagen för krigsmakten1) skall erhålla

följande ändrade lydelse.

128 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som enligt därom gällande

särskilda bestämmelser ålagts honom, straffes för brott mot krigslydnaden

efter ty i 79 § är stadgat. Där fråga är örn skyddskoppympning, skall dock

den som ej tjänstgör vid mobiliserad avdelning av krigsmakten och ej heller

eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar, straffas efter allmän lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

‘) Senaste lydelse, se 1916: 182.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

Utdrag av protokollet över för sv ar sär enden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 24 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen fråga örn

lagstiftning angående skyddsympning inom. försvar sväsendet samt anför:

I. Nuvarande bestämmelser örn skyddsympning.

Gällande författningar upptaga inga andra bestämmelser på ifrågavarande

område än dem som finnas i lagen örn skyddskoppympning den 2 juni 1916,

den s. k. vaccinationslagen.

Enligt 1 § i denna lag åligger det envar att till förekommande av smittkoppsjukdom

och sådan sjukdoms spridning undergå ympning med skyddskoppor

(vaccination eller revaccination). Barn skall undergå sådan ympning

senast under det kalenderår, då det fyller sex år (2 §). Oberoende härav

har i 3 § skyldighet att undergå ympning (revaccination) ålagts bland andra

följande till krigsmakten hörande personer, nämligen: a) dem, som börja fullgöra

tjänstgöring på grund av fast anställning bland manskapet vid hären eller

marinen; b) värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid för

sin utbildning; och c) värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring för rikets

försvar, örn och i den omfattning Kungl. Maj:t prövar nödigt påbjuda ympning
Vid

inträffad eller hotande smittkoppsepidemi må ympningsplikt påbjudas

i den omfattning, som finnes erforderlig. Beslut härom meddelas för truppförband

eller del därav eller för flottans station eller flottavdelning av vederbörande

chef (4 §).

I lagen stadgas vissa undantag från ympningsplikten.

För den, som förut haft smittkoppor eller vilken undergått vederbörlig

skyddskoppympning här i riket tre gånger eller någon gång efter början

av de senast förflutna fem kalenderåren, föreligger sålunda icke i något fall

ympningsplikt (5 § 1 morn.).

I 5 § 2 mom. föreskrives, att från skyddskoppympning skall den undantagas,

som vederbörande ympare finner till följd av sjukdom, sjukdomsanlag

eller allmän svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen eller beträffande

vilken i sådant hänseende företes intyg av tjänsteläkare. Före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Majus proposition nr 306.

ligger enligt ymparens mening på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag

hos någon i den ympningspliktiges omgivning anledning antaga, att hälsofara

för den ympningspliktige eller annan skulle uppstå genom ympningen,

må vidare undantagande från ympning medgivas.

Undantagande från ympning kan ock ske av andra än medicinska skäl.

Enligt den i 5 § 3 mom. upptagna s. k. samvetsklausulen kan sålunda

barn undantagas från ympning enligt 2 §, därest den som är ansvarig för

barnets befordran till ympning säger sig hysa farhåga för att ympningen

skall för barnet medföra ohälsa, som ej är blott tillfällig, samt det tillika

med hänsyn till av sökanden förebragta omständigheter måste antagas, att

sådan farhåga har sin grund i personlig erfarenhet örn något fall av dylik

ohälsa, som han haft skälig anledning anse hava inträffat i samband med

ympning av barn.

Möjlighet att tillfälligt men mera generellt suspendera eljest bestående

ympningsplikt infördes genom ett år 1930 beslutat tillägg till lagstiftningen

(5 § 4 morn.). Tillägget var i första hand föranlett av de erfarenheter, som

under de närmast föregående åren gjorts rörande en viss komplikation till

skyddskoppympningen, den s. k. postvaccinala encefaliten. För att i görligaste

mån förekomma denna komplikations uppträdande ansågs det bland

annat erforderligt, att möjlighet bereddes till inställande av den offentliga

skyddskoppympningen i den utsträckning, som i särskilda fall kunde prövas

nödvändigt ur liälsovårdssynpunkt. Enligt tilläggsstadgandet äger Kungl.

Maj:t att vid inträffad eller hotande epidemi av annan sjukdom än smittkoppor

eller då så eljest prövas nödvändigt ur liälsovårdssynpunkt förordna,

att ympningsplikt enligt 2 § — som avser den allmänna barnympningen —

skall under viss bestämd tid icke vara gällande beträffande landet i dess

helhet eller viss del därav samt att revaccinationsplikt för militärer m. fl.

skall föreligga allenast i den omfattning Kungl. Majit bestämmer.

Tillsynen över skyddskoppympningen av värnpliktiga eller vid krigsmakten

fast anställda tillkommer i samråd med medicinalstyrelsen arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse, vad beträffar hären, och marinöverläkaren, vad

angår marinen (18 §).

Såsom påföljd för underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt stadgar 22 §

bötesstraff å 5—50 kronor för bland andra ympningspliktiga militärer, som

omförmälas under 3 § a) och b). För det fall att den ympningspliktige

är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats

till tjänstgöring för rikets försvar hänvisas emellertid i fråga örn

straffet till strafflagen för krigsmakten. Hänvisningen avser 128 § i sistnämnda

lag, vilket stadgande erhöll sin nuvarande lydelse i samband med

vaccinationslagens tillkomst. I detta lagrum stadgas, att den som är i tjänstgöring

vid mobiliserad avdelning eller eljest inkallats till tjänstgöring för

rikets försvar vid underlåtenhet att fullgöra »ympningsplikt, som enligt

därom gällande särskilda bestämmelser ålagts honom» skall straffas för brott

mot krigslydnaden efter ty i 79 § strafflagen för krigsmakten är stadgat.

Straff enligt sistnämnda paragraf är disciplinstraff eller fängelse i högst sex

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 306.

månader. Vid underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt i andra fall än nyss

sagts skall enligt 128 § den ympningspliktige straffas efter allmän lag.

Såsom tidigare nämnts, innehålla gällande författningar inga bestämmelser

örn ympning mot annan sjukdom än smittkoppsjukdom.

Emellertid har Kungl. Maj:t på framställning av överbefälhavaren genom

beslut den 19 april 1940 förklarat, att generalfältläkaren, marinöverläkaren

och förste flygläkaren finge, i den ordning överbefälhavaren ägde bestämma,

föranstalta, att personal vid försvarsväsendet bleve i den utsträckning omständigheterna

medgåve skyddsympad mot tyfoidfeber och paratyfus.

Till Kungl. Majit lia i ett mindre antal fall inkommit ansökningar örn

befrielse från den skyddsympning, som avsetts med nyssnämnda beslut.

Samtliga ansökningar lia bifallits.

2. Förslag av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.

I skrivelse den 20 februari 1942 har arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse —

efter inhämtande av medicinalstyrelsens yttrande och efter samråd med marinöverläkaren

och flygöverläkaren — hemställt att Kungl. Majit måtte vidtaga

åtgärder för införande av lagbestämmelser örn skyldighet för krigsmaktens

personal att undergå skyddsympning mot smittsam sjukdom eller

annan infektionssjukdom.

Vid skrivelsen finnes fogat ett inom sjukvårdsstyrelsen upprättat förslag

till lag örn skyddsympning av personal tillhörande krigsmakten. Förslaget

torde såsom bilaga få fogas vid detta imotokoll (Bilaga A).

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande förklarat, att sjukvårdsstyrelsens

framställning och nämnda lagförslag, av vilka medicinalstyrelsen på förhand

tagit del, ej gåve anledning till erinran från dess sida.

Sedermera har sjukvårdsstyrelsen i skrivelse den 28 mars 1942 föreslagit

ändrad avfattning av 1 § första stycket i dess tidigare avgivna förslag (se

not till Bilaga A), därvid styrelsen tillika överlämnat en promemoria angående

skyddsympning mot smittsamma sjukdomar och andra infektionssjukdomar

(Bilaga B).

I sin skrivelse den 20 februari 1942 anför sjukvårdsstyrelsen inledningsvis

följande. Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 19 april 1940 hade ympning

mot tyfoidfeber och paratyfus i stor utsträckning blivit genomförd.

Härvid hade det visat sig vålla olägenhet, att särskilda lagbestämmelser i

ämnet saknats. Det hade sålunda inträffat, att personal, som beordrats till

ympning, vägrat att underkasta sig densamma. Ansökningar örn befrielse

från ympning, som i sådana fall ingivits till Kungl. Majit, hade utan undantag

bifallits. Givet vore, att syftet med denna skyddsympning kunde förfelas,

örn sådana dispensansökningar vunne ökad omfattning. I fråga örn

smittkoppor innehölle vaccinationslagen föreskrifter, som möjliggjorde ett

fullt betryggande skydd för krigsmaktens vidkommande. I övrigt saknades

bestämmelser örn ympning. Det vore emellertid en gammal erfarenhet, att

epidemiska sjukdomar av olika slag under krig ofta härjade bland trupperna

och därifrån spredes till civilbefolkningen. Orsaken härtill vore dels de

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 306. 7

hygieniskt mindre goda förhållanden, som rådde i fält, dels den anhopning

av människor, som vore oundviklig såväl för försvarsmakten som vid evakuering

av civilbefolkningen och som erbjöde stor risk för snabb spridning

av eventuellt uppträdande smittsamma sjukdomar.

Sjukvårdsstyrelsen lämnar härefter en redogörelse för åtgärderna mot

infektionssjukdomar inom utländska arméer och anför härom: Sedan den

medicinska vetenskapens framsteg ökat möjligheterna till skyddsympning

mot infektionssjukdomar, hade inom utländska krigsmakter det ena ympningsförfarandet

efter det andra införts såsom skydd mot olika sjukdomar.

Redan år 1911 hade sålunda obligatorisk ympning mot tyfoidfeber och

paratyfus införts inom krigsmakten i Japan, år 1912 i U. S. A., år 1914

i Frankrike och år 1915 i Ryssland. I Tyskland hade samma åtgärd genomförts

år 1914; även den engelska armén hade ympats på samma sätt under

världskriget. För närvarande vore även den finska och den italienska krigsmakten

ympade mot dessa sjukdomar.

Under världskriget 1914—1918 hade klara belägg erhållits för betydelsen

av ympning mot tyfoidfeber och paratyfus. I Frankrike hade man sålunda

vid krigsutbrottet blott kunnat genomföra ympningen för en mindre del av

armén. Snart hade emellertid inom ett par oympade armékårer inträffat

stora epidemier av tyfoidfeber, vilka man lyckats bemästra först genom

konsekvent tillämpad ympning. När nya ympningsmetoder tillkommit och

befunnits ändamålsenliga, hade skyddsympningen i flera länder icke inskränkts

till blott nyssnämnda sjukdomar. Enligt år 1936 utfärdade lagbebestämmelser

ympades sålunda den franska krigsmakten med ett biandvaccin,

som förutom mot tyfoidfeber och paratyfus även åstadkomme skydd

mot difteri och stelkramp. Samma år hade ympning mot stelkramp införts

i England, år 1937 i Ryssland och år 1938 i Italien.

Även mot vissa andra sjukdomar än de nu nämnda, såsom kolera, pest,

fläckfeber och rödsot, kunde skyddsympning ifrågakomma, framhåller

sjukvårdsstyrelsen vidare. Skydd mot dessa sjukdomar vore dock behövligt

först i vissa situationer eller vid tjänstgöring inom vissa riskområden;

några bestämmelser om allmän ympning av hela krigsmakten beträffande

dessa sjukdomar torde därför ingenstädes vara utfärdade.

Vad anginge behovet av skyddsympning inom den svenska krigsmakten

vore annan ympning än koppympning enligt sjukvårdsstyrelsens mening ej

behövlig under normala förhållanden. Det förelåge en bestämd skillnad

mellan koppympningen och övriga ympningar, nämligen beträffande skyddets

varaktighet. Koppympning lämnade ett skydd, som ägde bestånd under

ett ä två decennier, medan övriga ympningar gåve skydd blott under ett

halvt ä ett år. På grund härav ägde de sistnämnda ympningarna under

fredstid betydelse blott vid omedelbar epidemifara. Vid förstärkt försvarsberedskap

eller allmän mobilisering vore det däremot av vikt att

åstadkomma ett skydd mot vissa sjukdomar, även örn omedelbar epidemifara

icke förelåge. I vårt land vore därvid ympning mot tyfoidfeber

och paratyfus i första hand av betydelse. Fall av dessa sjukdomar

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 306.

förekomme nämligen ständigt inom landet och kunde under krigsförliållanden

befaras öka i frekvens. Det kunde också ifrågasättas, örn icke ympning

jämväl mot stelkramp borde företagas. Genom sådan ympning

kunde nämligen ett skydd erhållas mot denna sårinfektion, som vore särskilt

vanlig och fruktad såsom komplikation till krigsskador. Denna infektion

kunde emellertid också bekämpas genom profylaktisk seruminjektion omedelbart

vid inträffad sårskada, ett förfaringssätt, som man hittills avsett att

tillämpa i vårt land. Denna metod erbjöde dock den nackdelen, att det

uppkomna skyddet vore av kort varaktighet, varför injektionen ofta kunde

behöva upprepas även vid en och samma sårskada. Serumtillverkningen

vore också dyrbarare än beredningen av det ympämne, som användes för

skyddsympning mot stelkramp. Sjukvårdsstyrelsen avsåge därför att inom

kort avgiva förslag örn att ympning mot stelkramp skulle genomföras beträffande

den svenska armén. — I vissa fall syntes skyddsympning kunna

komma i fråga jämväl mot andra sjukdomar. Ympning mot rödsot eller

mot difteri kunde sålunda påkallas, örn någon av dessa sjukdomar vunne

allmän utbredning inom landet eller viss landsdel, där trupp vore förlagd.

Det kunde även omnämnas, att under pågående difteriepidemi i södra

Sverige frivillig ympning anbefallts vid vissa hotade truppkontingenter.

Därest kolera eller pest skulle införas i landet eller uppträda i av svenska

trupper besatt område, kunde ympning mot dessa sjukdomar bliva nödvändig.

På grund av det anförda borde de ifrågasatta lagbestämmelserna enligt

sjukvårdsstyrelsens mening så avfattas, att skyddsympningarna inom krigsmakten

med stöd därav successivt kunde erhålla vidgad omfattning. Då

det vore av vikt, att hastigt uppträdande epidemier kunde mötas med omedelbara

åtgärder, borde det ankomma på Kungl. Majit att bestämma i vilken

omfattning och vid vilken tidpunkt skyddsympning inom krigsmakten skulle

genomföras. Möjlighet erhölles då att snabbt anpassa ympningarnas omfattning

alltefter de vid varje tidpunkt föreliggande omständigheterna. Beträffande

lämpligheten av att lägga nämnda befogenhet i Kungl. Maj:ts hand

ville sjukvårdsstyrelsen erinra örn att Kungl. Majit redan enligt vaccinationslagen

ägde föreskriva ympningsplikt för värnpliktiga, vilka inkallats för

rikets försvar.

I detta sammanhang har sjukvårdsstyrelsen gjort en jämförelse mellan å

ena sidan skyddskoppympning och å andra sidan annan skyddsympning med

hänsyn till den reaktion, som framkallades hos den ympade. Skyddskoppympningen

vore — framhåller sjukvårdsstyrelsen — av mera genomgripande

natur än den ympning, som avsåges med förevarande framställning. Koppympningen

utfördes nämligen genom inympning av levande mikroorganismer,

som framkallade en med feber förenad infektiös process. Övriga ympämnen

däremot bestode av avdödade bakterier eller bakteriegifter (toxiner),

som berövats sin giftverkan. Dessa ympningar utfördes genom subkutana

injektioner, som antingen förlöpte helt reaktionslöst eller ock i vissa fall

gåve upphov till lokal ömhet och ibland även en övergående allmänreak
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-ts proposition nr 306. 9

tion med temperaturstegring. Några kvarstående biverkningar hade man

icke att räkna med.

Det av sjukvårdsstyrelsen upprättade förslaget till lag om skyddsympning

av personal tillhörande krigsmakten är av följande innehåll.

Enligt 1 § första stycket i den först föreslagna lydelsen skall med

skyddsympning förstås behandling, som avser att hos den behandlade framkalla

skydd mot smittsam sjukdom eller annan infektionssjukdom. I det

ovan omförmälda ändringsförslaget har begreppet skyddsympning begränsats

till att avse behandling, som utföres med ympämne eller serum. Beträffande

skyddskoppympning mot smittkoppor hänvisas i andra

stycket till vad därom är särskilt stadgat.

Vid inträffad eller hotande epidemi skall envar, som tjänstgör eller är

anställd vid krigsmakten, vara skyldig underkasta sig ympning mot den

hotande sjukdomen i den ordning, Kungl. Majit prövar nödigt föreskriva.

Enahanda skyldighet må kunna föreskrivas, därest skydd mot annan (d. v. s.

icke smittsam) infektionssjukdom av svårartad natur beiinnes erforderligt

(2 §). Under krig eller krigsfara må Kungl. Majit påbjuda ympningsplikt

för nyssnämnda personal i den omfattning, som prövas nödig, även örn

epidemi icke inträffat eller hotar (3 §).

I fråga örn påföljden för underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt ansluter

sig förslaget till vaccinationslagen. Under fredsförhållanden skall

sålunda straffet vara böter å 5—50 kronor. Den som är i tjänstgöring vid

mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats till tjänstgöring

för rikets försvar skall däremot straffas enligt strafflagen för krigsmakten.

3. Sammanfattning av den medicinska utredningen.

Av den i ärendet förebragta medicinska utredningen inhämtas följande.

De medicinska skyddsåtgärder, varom här är fråga, lia till syfte att framkalla

immunitet mot infektionssjukdomar.

Immunitet kan framkallas antingen genom ett ympämne, som hos den

behandlade alstrar antikroppar (motgifter), eller ock genom ett serum, som

innehåller färdigbildade antikroppar. I förra fallet säges en aktiv immunitet

uppkomma, i det senare en passiv immunitet.

Vid den aktiva immuniseringen användas ympämnen innehållande antingen

levande eller dödade sjukdomsalstrare (bakterier eller andra mikroorganismer)

eller ock omsättningsprodukter, s. k. toxiner, som bildats av

bakterier. Vid bekämpandet av smittkopporna utgöres ympämnet sålunda

av levande sjukdomsalstrare, kokoppor (vaccin). Mot tyfoidfeber och paratyfus

användes ett ympämne av dödade bakterier. Såsom exempel på andra

sjukdomar, mot vilka skydd kan erhållas genom aktiv immunisering, nämner

sjukvårdsstyrelsen fläckfeber, vattuskräck, tuberkulos, pest, kolera, rödsot,

difteri och stelkramp. Sistnämnda sjukdom är i motsats till övriga här

nämnda sjukdomar av icke smittsam natur.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

Den passiva immuniseringen eller serumbehanellingen kan anlitas mot

t. ex. difteri och stelkramp. Enligt det nyss anförda kan skydd mot dessa

sjukdomar erhållas även genom aktiv immunisering.

Det är främst den aktiva immuniseringen, som avses med sjukvårdsstyrelsens

framställning. Denna metod lämnar ett mera varaktigt skydd än

den passiva. Den aktiva immuniteten varar sålunda i regel ett halvt år å

ett år, i vissa fall flera år, medan den passiva består endast några veckor. —

I fråga örn skyddets varaktighet intager den immunisering, som framkallas

av kokoppor, en särställning, i det den kan lämna skydd under ett å två

decennier.

De båda nu nämnda metoderna sammanfattas under benämningen skyddsympning.

Härmed avses alltså en profylaktisk behandling med ympämne

eller serum, vars syfte är att göra den behandlade immun mot en viss infektionssjukdom

1).

Ympningsförfarandet kom först till användning såsom skyddsåtgärd mot

smittkopporna; denna form av skyddsympning, som vunnit allmän utbredning,

benämnes skyddskoppympning. Efter hand har ympningsförfarandet

börjat anlitas vid bekämpandet av även andra infektionssjukdomar än smittkopporna.

Härvid ha ingående undersökningar ägnats åt de problem, som

under krig och därmed jämförliga förhållanden uppstå på de smittsamma

sjukdomarnas område.

Enligt sjukvårdsstyrelsens redogörelse lia klara belägg erhållits för betydelsen

av ympningen mot tyfoidfeber och paratyfus. Yad beträffar den

reaktion, som denna ympning medför hos den behandlade, må hänvisas till

framställningen därom i Bilaga B.

Såsom framgår av det förut anförda, avse de nuvarande lagbestämmelserna

örn skyddsympning allenast ympning mot smittkoppor (skyddskoppympning).

På grund av de erfarenheter, som under såväl det förra som det nuvarande

världskriget vunnits örn infektionssjukdomarna och deras bekämpande, står

det emellertid numera fullt klart att ympning även mot andra sjukdomar

än smittkoppor i vissa fall kan bliva av nöden. Härvid har frågan örn ympning

av krigsmaktens personal mot tyfoidfeber och paratyfus blivit särskilt

aktuell. Såsom förut nämnts, har också Kungl. Majit genom beslut den 19

april 1940 förordnat örn åtgärder i sådant avseende. Under genomförandet

av dessa åtgärder har det emellertid visat sig, att personalen i vissa fall

vägrat att undergå ympning och hos Kungl. Majit sökt befrielse därifrån.

Kungl. Majit har i avsaknad av lagbestämmelser på området ansett sig icke

kunna avslå dessa framställningar.

Därest den sålunda föreliggande möjligheten till befrielse från ympning

skulle börja anlitas mera allmänt, kan — såsom sjukvårdsstyrelsen fram
*)

Terminologin på, förevarande område är ej fullt enhetlig. Ordet skyddsympning användes

sålunda, förutom i här angiven bemärkelse, såsom benämning dels för immunisering

mot smittkoppor (skyddskoppympning), dels ock för aktiv immunisering. Ordet

ympämne användes endast såsom beteckning för medel, som brukas vid aktiv immunisering.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

håller — fara uppstå för att syftet med skyddsåtgärderna äventyras. Då

detta är till allvarlig olägenhet för vår försvarsberedskap, synas tvingande

bestämmelser örn skyddsympning av krigsmaktens personal icke kunna undvikas.

Sådana bestämmelser torde — i likhet med stadgandena örn skyddskoppympning

— böra givas i lag.

Jag ifrågasätter i detta sammanhang ej ändring i lagen örn skyddskoppympning,

vilken alltså fortfarande bör äga tillämpning även å personal tillhörande

krigsmakten. Med hänsyn härtill och då skyddskoppympning medicinskt

sett är att betrakta som ett specialfall av skyddsympning, torde i den

nya lagen böra intagas hänvisning att beträffande skyddskoppympning skall

gälla vad därom särskilt är stadgat.

De sjukdomar, mot vilka skyddsympning i första hand erfordras, äro

såsom förut angivits tyfoidfeber och paratyfus. Sjukvårdsstyrelsen ifrågasätter,

huruvida ej ympning bör genomföras även mot stelkramp, vilken

sjukdom är en ofta inträffande komplikation vid sårskador i krig. Skyddsåtgärder

kunna emellertid, anför sjukvårdsstyrelsen vidare, bli erforderliga

även mot andra sjukdomar än de nu nämnda. Ympning mot rödsot eller

mot difteri kan sålunda bli påkallad, örn någon av dessa sjukdomar skulle

vinna allmän utbredning. Slutligen framhåller sjukvårdsstyrelsen i detta

sammanhang, att icke inhemska sjukdomar, t. ex. kolera eller pest, genom

smitta kunna komma att överföras till riket.

Med hänsyn till det anförda anser jag i likhet med sjukvårdsstyrelsen,

att lagbestämmelserna icke böra begränsas till att avse vissa uppräknade

sjukdomar. Lagen bör lämna rum för ingripande icke blott till förekommande

av de sjukdomar, som enligt hittills vunnen erfarenhet påkalla skyddsåtgärder,

utan även för att förhindra spridning av sjukdomar, beträffande vilka sådana

åtgärder framdeles kunna finnas erforderliga. På Kungl. Maj:t bör ankomma

att från fall till fall träffa avgörande rörande vilka sjukdomar, som härvidlag

böra komma i fråga, varvid får förutsättas, att ympningsplikt utkräves

endast då uppenbara skäl tala för behovet och nyttan av åtgärder av ifrågasatt

slag.

Yad angår den ympningsmetod, som bör tillämpas, har sjukvårdsstyrelsen

— ehuru dess framstiillning närmast åsyftar ympning genom aktiv immuuisering

— ansett sig böra inbegripa även serumbeliandling under ympningsplikten.

Jag delar sjukvårdsstyrelsens mening i detta avseende. Möjligheten

av att den sistnämnda behandlingsmetoden i en framtid kan komma

att fullkomnas och i vissa fall visa sig vara lämplig som allmän skyddsåtgärd

torde nämligen icke kunna uteslutas.

Enligt sjukvårdsstyrelsens lagförslag skall ympningsplikt åligga envar,

som tjänstgör eller är anställd vid krigsmakten. I princip är jag ense med

sjukvårdsstyrelsen rörande lämpligheten av att på detta sätt angiva bestämmelsernas

räckvidd. Frågan om skyddsympning av civilbefolkningen lärer

sålunda icko i detta sammanhang böra upptagas. Emellertid torde lagens

tillämpningsområde i visst avseende böra utvidgas i förhållande till vad

sjukvårdsstyrelsen föreslagit. Jag åsyftar härvid personalen hos sådana myn
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

digheter, anstalter och fabriker m. m., vilka tillhöra försvarsväsendet men ej

kunna anses ingå i krigsmakten i egentlig mening. Det synes lämpligt att

möjligheter skapas att under lagen inbegripa även denna personal. I enlighet

med det anförda skulle lagen sålunda göras tillämplig å den personal,

som är anställd vid eller tjänstgör inom försvarsväsendet. På Kungl. Majit

lärer få ankomma att i varje särskilt fall avgöra vilka kategorier av denna

personal, som skola undergå ympning.

Av sjukvårdsstyrelsens redogörelse framgår, att den skyddsympning, varom

här är fråga, lämnar skydd under relativt kort tid, jämfört med skyddskoppympning,

och att det därför ej kan ifrågakomma att påbjuda skyddsympning

under normala förhållanden. Ympningsplikt bör därför i enlighet med sjukvårdsstyrelsens

förslag endast kunna åläggas under krig eller krigsfara eller

vid inträffad eller hotande epidemi eller ock slutligen därest skydd mot icke

smittsam infektionssjukdom av svårartad natur (t. ex. stelkramp) finnes erforderligt.

I detta sammanhang må framhållas, att Kungl. Majit enligt

skyddskoppympningslagen tillagts befogenhet att påbjuda ympning av värnpliktiga,

som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar, samt att påbjuda

allmän ympning vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi (3 § c) och

4 § första stycket), varjämte må erinras, att skyddskoppympning enligt sjukvårdsstyrelsens

utsaga är av mera genomgripande natur än nu ifrågavarande

ympning.

Det är uppenbart, att undantagande från skyddsympning på grund av

medicinska skäl bör medgivas i fall, då hälsofara kan befaras uppstå av

ympningen. I detta hänseende stadgas i 5 § 2 mom. första stycket skyddskoppympningslagen,

bland annat, att från ympning skall den undantagas, som

vederbörande ympare finner till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller

allmän svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen. Motsvarande

stadgande torde böra införas i förevarande lag. Såvitt nu kan bedömas,

iiro undantagsbestämmelser i övrigt icke påkallade.

Därest det ur medicinska synpunkter skulle visa sig erforderligt att i en

framtid vidga möjligheterna till undantagande, torde stadganden härom

få inflyta i av Kungl. Majit utfärdade tillämpningsföreskrifter. I dessa torde

även få upptagas bestämmelser örn vem som skall verkställa ympning, örn

ympmedel, om ympningens verkställande och anordnande samt örn kontrollen

och tillsynen över ympningen.

Jag övergår härefter till frågan örn påföljd för underlåtenhet att fullgöra

ympningsplikt enligt den föreslagna lagen.

I 22 § lagen örn skyddskoppympning stadgas, som förut nämnts, bötesstraff

å 5—50 kronor för bland andra militärer — fast anställda eller värnpliktiga

— vilka underlåta att fullgöra dem åliggande ympningsplikt; den, som

är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats

till tjänstgöring för rikets försvar, skall dock vara underkastad straff efter

strafflagen för krigsmakten. Beträffande sistnämnda kategorier stadgas i 128 §

strafflagen för krigsmakten att de vid underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt

skola straffas för brott mot krigslydnaden enligt 79 § samma lag. De så
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

lunda gällande straffbestämmelserna för militärer tillkommo på initiativ av

vederbörande riksdagsutskott (särskilda utskottet nr 1), som vid behandling

av propositionen 1915: 78 med förslag till lag örn skyddskoppympning

förklarade, att utskottet ansett det så mycket mindre lämpligt, att de i

strafflagen för krigsmakten upptagna straffen, såvitt fråga vore om fredsförhållanden,

skulle tillämpas i förevarande fall, som den ympningsplikt,

vilken här avsåges, väsentligen tjänade även ett rent civilt och allmänt

medborgerligt intresse. Endast beträffande den, som tjänstgjorde vid mobiliserad

avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats till tjänstgöring för

rikets försvar, syntes det utskottet påkallat, att den militära lagstiftningen

skulle gälla.

Yad angår bötesbestämmelsen i 22 § för ympningspliktiga värnpliktiga

må anmärkas att sådana böter enligt ett rättsfall (Nytt juridiskt arkiv 1931,

sid. 654) ansetts endast en gång kunna ådömas en sådan ympningspliktig.

I ett år 1932 avgivet betänkande angående skyddsympningen (statens

off. utredn. 1932: 37) berördes nyssnämnda förhållande. De sakkunniga

framhöllo (sid. 102), att örn någon ådömts böter för sin underlåtenhet saknades

möjlighet att i händelse av fortsatt tredska komma till rätta med

vederbörande vare sig genom nytt bötesstraff eller vitesföreläggande. Fördenskull

föreslogo de sakkunniga den komplettering av bestämmelserna,

att vederbörande domstol bleve berättigad att i samband med ådömandet

av böter förelägga svaranden vid vite att inom viss tid fullgöra ympningsplikt.

Sådant vite finge dock icke förvandlas till fängelse.

De år 1934 tillkallade sakkunniga rörande frågan örn den obligatoriska

barnvaccinationens bibehållande (den s. k. vaccinationsutredningen) upptogo

även till behandling nyss berörda spörsmål. De sakkunniga föreslogo

i sitt betänkande (statens off. utredn. 1937: 28, sid. 89—92), att obligatorisk

vmpning vid tredska skulle kunna genomföras liandräckningsvis. Särskilda

straffbestämmelser syntes på grund härav icke längre vara erforderliga.

I proposition 1939 L: 182 anslöt sig Kungl. Maj:t till vaccinationsutredningens

ståndpunkt. Beträffande föredragande departementschefens motivering

må hänvisas till propositionen (sid. 66—69 samt 71 och 72). Propositionen,

vilken som huvudspörsmål upptog förslag örn upphävande av den

obligatoriska barnvaccinationen, vann emellertid ej riksdagens bifall och

frågan örn en reform av ifrågavarande bestämmelser i lagen örn skyddskoppympning

har sedan dess fått vila.

Att bestämmelserna med avseende å skyddskoppympningslagens efterlevnad

kunna bliva mindre effektiva i händelse av fortsatt tredska från den

ympningspliktiges sida är obestridligt. Emellertid har jag. såsom tidigare

nämnts, ej ansett mig böra påkalla ändring av desamma i detta sammanhang.

De synpunkter, som tidigare anförts till stöd för sådan ändring, böra

emellertid beaktas vid utformningen av motsvarande bestämmelser i lagen

örn skyddsyinpning. Jag har härvid icke ansett mig kunna ansluta mig

till den ståndpunkt i fråga om tvångsförfarandet, som kom till uttryck i

1939 års proposition. Däremot har jag funnit påkallat att upptaga det av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

1932 års sakkunniga väckta förslaget om användande av vite som tvångsmedel.

Den nya lagen bör, såsom jag tidigare anfört, göras tillämplig å den

personal, som tjänstgör eller är anställd inom försvarsväsendet. Lagen

komme i så fall att straffrättsligt sett innefatta två kategorier, nämligen dels

krigsmän och andra, vilka enligt 6 § strafflagen för krigsmakten lyda under

denna lag, dels ock personer, på vilka strafflagen för krigsmakten ej är tilllämplig.

Vad först angår ympningspliktiga, som lyda under strafflagen för krigsmakten,

föreligger här knappast anledning att på dem tillämpa olika straff,

allteftersom de tjänstgöra under freds- eller krigsförhållanden. Ifrågavarande

ympningsplikt tjänar nämligen ett väsentligen militärt syfte och skäl

saknas därför att inskränka den militära strafflagens tillämplighet till att

avse endast krigsförhållanden. På grund härav bör i lagen örn skyddsympning

stadgas, att den som underlåter att fullgöra ympningsplikt enligt lagen

skall, där han lyder under strafflagen för krigsmakten, straffas enligt sistnämnda

lag. I enlighet härmed bör 128 § strafflagen för krigsmakten erhålla

avseende även å underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt enligt lagen

örn skyddsympning. Detta torde kunna ske på det sätt, att i 128 § införes

en allmän bestämmelse att den som underlåter att fullgöra ympningsplikt,

som enligt särskilda bestämmelser ålagts honom — varmed då

avses ympningsplikt enligt såväl skyddsympnings- som skyddskoppympningslagen

— skall straffas för brott mot krigslydnaden efter ty i 79 § är stadgat.

Denna allmänna bestämmelse bör åtföljas av en undantagsbestämmelse av

innehåll att, där fråga är örn skyddskoppympning, den som icke tjänstgör

vid mobiliserad avdelning av krigsmakten och ej heller eljest inkallats till

tjänstgöring för rikets försvar skall straffas efter allmän lag (d. v. s. lagen

örn skyddskoppympning).

I detta sammanhang må anmärkas, att straff för brott mot krigslydnaden,

i motsats till bötesstraff enligt 22 § lagen örn skyddskoppympning, torde

kunna ådömas även den, som tidigare straffats för underlåtenhet att fullgöra

ympningsplikt.

Beträffande härefter den kategori av ympningspliktiga, vilken icke lyder

under strafflagen för krigsmakten, torde straffet för underlåten ympning böra

utgöra böter enligt samma skala, som gäller enligt 22 § skyddskoppympningslagen.

Bötesstraffet bör emellertid, som förut antytts, kompletteras med

föreskrift, att domstolen i händelse av tredska skall äga förelägga den ympningspliktige

vite. Med hänsyn till vikten av att ympningsplikten fullgöres

har jag icke funnit skäl föreslå bestämmelse, att böter eller vitén ej må förvandlas

till fängelse. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ifrågavarande

kategori inrymmer åtskilliga, som lia sin tjänstgöring förlagd i nära

anslutning till trupperna, t. ex. den civila kökspersonalen vid förbanden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

15

Departementschefens hemställan.

Sedan föredragande departementschefen erinrat, att inom försvarsdepartementet

upprättats förslag till

1) lag örn skjddsympning inom försvarsväsendet; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten,

av den lydelse, som framgår av bilagor 1 till detta protokoll, hemställer

departementschefen,

att lagrådets yttrande över förslaget till sistnämnda lag

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sven Berglund.

1 Dessa bilagor, vilka liro lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen,

hava här uteslutits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

Sjukvårdsstyrelsens förslag.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag om skyddsympning av personal tillhörande krigsmakten.

1 §•

Med skyddsympning förstås i denna lag behandling, som avser att hos

den behandlade framkalla skydd mot smittsam sjukdom eller annan infektionssjukdom.

1)

Beträffande skyddskoppympning mot smittkoppor gäller vad härom är

särskilt stadgat.

2§-

Vid inträffad eller hotande epidemi är envar, som tjänstgör eller är anställd

vid krigsmakten skyldig underkasta sig skyddsympning mot den hotande

sjukdomen i den ordning, Konungen prövar nödigt föreskriva.

Enahanda skyldighet att undergå skyddsympning må ock föreskrivas,

därest skydd mot annan infektionssjukdom av svårartad natur befinnes erforderligt.

3§-

Under krig eller krigsfara må i 2 § första stycket nämnd skyldighet påbjudas

i den omfattning, Konungen prövar nödigt, även om epidemi icke

inträffat eller hotar.

4§-

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som i denna lag omförmäles,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Den, som är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmakten

eller eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar, straffes för nu nämnd

underlåtelse efter strafflagen för krigsmakten.

Denna lag skall träda i kraft den

1942.

1) Efter förslagets överlämnande har sjukvårdsstyrelsen hemställt, att 1 § första stycket

måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Med skyddsympning förstås i denna lag med

ympämne eller serum utförd behandling, som avser att hos den behandlade framkalla

skydd mot smittsam sjukdom eller annan infektionssjukdom.»

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ''SOU.

17

Sjukvårdsstyrelsens promemoria.

inlaga 11.

v. v. m.

angående skyddsympning mot smittsamma sjukdomar oell andra

infektionssjukdomar.

Ett skydd mot smittsamma sjukdomar eller andra infektionssjukdomar

kan framkallas antingen genom tillförsel av ett ympämne, som hos den behandlade

ger impuls till en bildning av antikroppar (motgifter), eller också

genom tillförsel av serum, som innehåller färdigbildade antikroppar. Det

skydd, som uppkommer genom att den behandlade själv bildar antikroppar,

kallas aktiv immunitet, under det att skydd genom tillförda antikroppar benämnes

passiv immunitet. Beträffande skyddets varaktighet är skillnaden stor

mellan den aktiva och den passiva immuniteten, den förra varar i regel ett

halvt eller i vissa fall flera år, den senare blott några veckor.

I nämnda syfte utförd behandling betecknas skyddsympning och kan närmare

definieras på följande sätt. Med skyddsympning i egentlig mening

förstås med ympämne utförd behandling, som hos den behandlade framkallar

ett skydd mot viss infektionssjukdom i form av en aktiv immunitet.

Det är denna typ av förebyggande behandling, som lagstiftningsåtgärderna

i första rummet avse att möjliggöra. I mera vidsträckt bemärkelse kan begreppet

skyddsympning även anses innefatta sådan tillförsel av serum, som

avser att genom inympning av antikroppar skapa ett tillfälligt skydd, en

passiv immunitet, mot viss sjukdom.

A. De ymp ämnen, som användas för framkallande av en aktiv immunitet,

kunna indelas i olika grupper med hänsyn till sin beskaffenhet och beredningssättet.

1) Ympämnen beredda av levande sjukdomsalstrare.

Inom denna grupp faller kokoppympämnet, som användes mot smittkoppor

och som var det först införda och länge det enda kända ympmedlet.

Mot fläckfeber tillämpas numera en motsvarande ympningsmetod, vid vilken

levande smittämne från en fläckfeberliknande infektion hos råtta utnyttjas

som ympämne. Dessa sjukdomsalstrare föröka sig hos den ympade, när de

såsom vid skyddskoppympningen införas genom ett ytligt snitt i huden,

och ge upphov till en lokalt begränsad ympreaktion, under vilken en antikroppsbildning

kommer till stånd i princip på samma sätt som under en

pågående sjukdom. Det skydd, som härigenom framkallas, består under

lång tid, många år eller t. o. m. decennier. Ehuru risken för ympskador

befunnits vara ytterst liten, är den dock större än vid ympningsmetoder, vid

vilka försvagade eller avdödade smittämnen användas.

2) Ympämnen bestående av nied konst försvagade sjukdomsalstrare.

Hit hör det av Pasteur införda ympmedlet mot vattuskräck (rabies), vilket

består av i infekterade kaniners ryggmärg befintligt och genom intorkning

försvagat smittämne. Inom denna grupp faller också det av Calmette införda

ympämnet mot tuberkulos, den s. k. BCG-vaccinen, som består av en

stam levande tuberkelbakterier, vilken under många år odlats på artificiella

substrat och därunder helt förlorat sin sjukdomsalstrande förmåga såväl

gentemot människor som djur. Under senare år har en liknande försvagad

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 1106—307. 101342 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majrts proposition nr 306.

stam av pestbakterier i vissa länder använts som ympämne mot pest. Dessa

ympämnen införas vanligen genom injektion antingen i eller under hudén

och framkalla en strängt begränsad lokal reaktion, utan att någon förökning

av smittämnet kommer till stånd. Den motståndskraft mot respektive sjukdom,

som härigenom utvecklas, äger i regel ganska lång varaktighet; man

räknar med åtskilliga år. Ympskador förutom den i regel obetydliga lokalreaktionen

lia icke meddelats.

:t) Ympämnen innehållande avdödade bakteriekroppar.

Till denna grupp hänföra sig ympämnena mot nervfeber (tyfoidfeber) och

paratyfus, mot kolera, mot pest och mot rödsot. Ympningen utföres genom

injektion under huden av en uppslamning av respektive bakterier, som avdödats

genom upphettning. Vanligen erfordras tre injektioner med 4—7

dagars intervall. De döda bakterierna resorberas ganska hastigt men åstadkomma

därunder en bildning av antikroppar. Ofta medföra injektionerna

alls ingen reaktion, i andra fall uppträder en lokal ömhet å injektionsstället,

vilken kvarstår en eller på sin höjd ett par dagar. I vissa fall är denna

lokalreaktion förenad med en i regel lätt allmänreaktion, som ger sig tillkänna

genom feber och huvudvärk under en eller annan dag. Kvarstående

men torde icke förekomma. Från de miljontals ympningar av detta slag,

som utförts under det förra och nu pågående världskrig, lia sålunda blott

enstaka fall rapporterats rörande sjukdomstillstånd, som uppträtt efter ympningarna.

Orsakssammanhanget mellan ympningen och de meddelade sjukdomstillstånden

är dock så osäkert, att ett tillfälligt sammanträffande utan

tvekan synes mest sannolikt. Med hänsyn till den stora ympningsfrekvensen

är det icke heller ägnat att förvåna att en och annan av de ympade

samtidigt men oberoende av ympningen kunnat drabbas av annan sjukdom.

Ympning med dessa bakteriella ympämnen åstadkommer ett skydd, som

beräknas kvarstå under cirka Vä år. Skyddsverkan försvinner emellertid

icke helt efter denna tidrymd. En viss motståndskraft förefinnes ännu

någon tid, under vilken ett insjuknande kan beräknas få ett avsevärt lindrigare

förlopp än hos obehandlade personer. Det är vidare möjligt att med

en eller högst två förnyade injektioner återuppväcka skyddet hos en tidigare

ympad person.

4) Ympämnen beredda av sjnkdoinsalstrarens omsättningsproduktcr.

Vissa bakterier bilda lösliga gifter, s. k. toxiner, som avgivas till det

omgivande mediet. Genom särskild behandling kunna dessa toxiner berövas

sin giftverkan utan att förmågan att bilda antikroppar (antitoxiner)

går förlorad. Så är fallet beträffande difteribakterierna och de bakterier, som

framkalla den fruktade sårkomplikationen stelkramp. Genom injektion under

huden av sådana avgiftade och från bakterier helt befriade toxiner kan skyddsympning

genomföras mot difteri och stelkramp. Två eller tre injektioner med

olika intervall erfordras. Injektionerna förlöpa antingen helt reaktionslöst,

vilket vanligen är fallet vid stelkrampsympningen, eller följes av ömhet på

injektionsstället och ibland av en allmänreaktion med feber. Sådan reaktion

förekommer vid difteriympning i cirka 10 procent, örn ympningen gäller

vuxna personer, men är mera sällsynt hos barn. Keaktionerna avklinga

dock under loppet av en eller högst ett par dagar och några bestående

ympskador ha icke beskrivits.

Det skydd, som på detta sätt kan framkallas mot difteri och stelkramp,

anses kvarstå minst ett år för att därefter få mera relativt värde. Genom

en förnyad injektion kan skyddet återuppväckas och torde sedermera förbliva

under en längre tid.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majlis proposition nr 306.

B. För framkallande av en pets si o immunitet använder man sig av två

olika slag av sera, antingen serum från djur, vanligen bäst, som immuniserats

genom upprepade injektioner av avdödade bakterier eller deras gifter

och vars blodserum därefter innehåller stor mängd antikroppar, eller också

serum från personer, som nyligen genomgått motsvarande sjukdom och vars

blod därför är rikt på antikroppar, s. k. konvalescentserum. Sådana sera

användas dels såsom förebyggande medel, dels för behandling vid redan utbruten

sjukdom.

Som förebyggande medel gives en injektion av stelkrampsserum från häst

vid sårskador, som kunna medföra risk för en stelkrampsinfektion. För att

hastigt åstadkomma ett skydd mot difteri bland personer, som i särskild

grad äro utsatta för sådan smitta, kan också behandling med difteriserum

komma i fråga. Bland konvalescentsera har serum mot mässling särskild

betydelse. Injektion härav kan nämligen hos personer, som varit utsatta

för smitta, förhindra ett annars oundvikligt sjukdomsutbrott.

Injektion av konvalescentsera förlöper helt utan reaktion; omedelbar sådan

är sällsynt även vid användning av hästsera men cirka 10 dagar efter

injektionen kan i vissa fall en s. k. serumsjukdom uppträda, vilken karaktäriseras

av feber och ett kliande utslag men som avklingar på några dagar

utan kvarstående men.

Den passiva immuniteten inträder omedelbart efter seruminjektionen men

kvarstår blott några veckor. Som ovan redan nämnts torde passiv irnmunisering

endast undantagsvis komma i fråga som obligatorisk åtgärd.

Bland de skyddsympningar, som närmast kunna vara påkallade beträffande

krigsmaktens personal, må ympning mot nervfeber och paratyfus först

omnämnas. Dessa sjukdomar förekomma ständigt inom landet och kunna

under krig befaras öka i frekvens. Dödligheten i nervfeber uppgår till

5—16 procent och i paratyfus till 2—3 procent av inträffade fall. Under

krig eller beredskap bör därför allmän skyddsympning mot dessa båda

sjukdomar genomföras inom krigsmakten.

Under samma omständigheter bör även allmän ympning mot stelkramp

komma till stånd. Denna sjukdom är nämligen en icke ovanlig komplikation

till sådana sårskador, som förekomma under krig. Dödligheten beräknas

till 80—90 procent av fallen. Genom skyddsympning torde ett säkrare

skydd kunna uppnås än genom den annars brukliga förebyggande serumbehandlingen.

Om ympning genomföres, kan också behovet av serum väsentligt

minskas och de visserligen ofarliga men besvärande fallen av serumsjukdom

reduceras.

I övrigt torde någon skyddsympning icke behöva komma i fråga, örn icke

den epidemiska situationen inom landet förändras. Skulle emellertid difteri

uppträda i svårare form, bör möjlighet till ympning förefinnas så att av

sjukdomen hotade truppenheter kunna skyddas. Dödligheten i difteri

varierar ganska mycket under olika epidemier, men kan uppskattas till i

regel 4—-8 procent av fallen.

Därest någon av farsoterna pest, kolera eller fläckfeber skulle införas

inom landet, är det vidare av stor vikt att skyddsympningen snabbt kan

genomföras i erforderlig omfattning. Dödligheten i pest växlar mellan

30—90 procent, i kolera mellan 50 — 60 procent och i fläckfeber mellan 6—20

procent.

1) Ovan anförda behov av skyddsympning mot smittsam sjukdom vid

inträffad epidemi kan givetvis föreligga såväl under fredstid som under krig

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

eller krigsfara. Om ympningen därvid skall omfatta liela krigsmakten eller

blott viss av epidemi särskilt hotad del av densamma blir naturligtvis beroende

av den utbredning, som epidemihotet har i det enskilda fallet.

2) Vissa av de tidigare nämnda sjukdomarna torde man i första hand

kunna räkna med att bekämpa genom ympning på frivillig väg. Så är fallet

beträffande tuberkulos, mot vilken sjukdom frivillig ympning med BCGvaccin

redan anordnats inom krigsmakten.

3) Ehuru dessa skyddsympningsmetoder icke alltid äro ofelbara — beträffande

pest är skyddet sålunda mindre tillförlitligt — föreligger dock en

mycket betydande erfarenhet rörande möjligheterna att genom ympning

väsentligt minska eller beträffande vissa sjukdomar nära nog helt eliminera

insjukningsrisken. Det är därför nödvändigt att lagstiftningsåtgärder vidtagas,

så att dessa vapen mot de smittsamma sjukdomarna vid behov så

snabbt som möjligt och i behörig omfattning kunna göras användbara inom

krigsmakten.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 306.

21

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

16 maj 1942.

Närvarande:

justi tieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 13 maj 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över försvarsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den

24 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn F. K. I. Öhman.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

Utdrag av protokollet över för svar sär enden, hållet inför

Hans Majli Konungen i statsrådet ä Stockholms slott

den 22 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen lagrådets

den 16 maj 1942 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 24 april 1942

remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen för

krigsmakten.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer

föredraganden — under hänvisning till sitt anförande till statsrådsprotokollet

för den 24 april 1942 — att de inom försvarsdepartementet upprättade

förslagen till lag om steyddsyrapning inom försvarsväsendet samt lag om ändrad

lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten måtte föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Alvar Lindencrona.

Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:487 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 a1 i texten
  2. 2LU 1942:52 Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition nied förslag till lag om skyddsymatning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen s. 1 i texten