Med förslag till lag om skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten
1942-05-22 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:306, Med förslag till lag om skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 306.
1
Nr 306.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om skyddsympning inom försvarsväsendet samt
lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen för
krigsmakten; given Stockholms slott den 22 maj 1942.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad
lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 306—307.
1019 48
2
Kungl. May.ts proposition nr 306.
Förslag
till
Lag om skyrtdsjmpinlig inom försvarsväsendet.
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Till förekommande av smittsam sjukdom eller annan infektionssjukdom
äger Konungen i enlighet med vad i denna lag stadgas förordna, att personal,
som är anställd vid eller tjänstgör inom försvarsväsendet, skall vara
pliktig undergå ympning med ympämne eller serum (skyddsympning).
Beträffande ympning mot smittkoppsjukdom (skyddskoppympning) gäller
vad därom är särskilt stadgat.
2§-
Ympningsplikt må i den omfattning som prövas nödig påbjudas
under krig eller krigsfara;
vid inträffad eller hotande epidemi; samt
därest skydd mot icke smittsam infektionssjukdom av svårartad natur
finnes erforderligt;.
3 §•
Från ympning skall den undantagas, som vederbörande ympare finner till
följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunna komma
att erhålla men av ympningen.
4§-
Den som underlåter att fullgöra ympningsplikt enligt denna lag skall,
där han lyder under strafflagen för krigsmakten, straffas efter sistnämnda
lag men eljest med böter från och med fem till och med femtio kronor; och
åge domstolen att vid vite förelägga den som ådömes böter att fullgöra sin
ympningsplikt.
Böter och vitén tillfalla kronan.
5§-
De närmare föreskrifter, som för tillämpningen av denna lag bliva erforderliga,
utfärdas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Kungl. Majlis proposition nr 306.
3
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten.
Härigenom förordnas, att 128 § strafflagen för krigsmakten1) skall erhålla
följande ändrade lydelse.
128 §.
Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som enligt därom gällande
särskilda bestämmelser ålagts honom, straffes för brott mot krigslydnaden
efter ty i 79 § är stadgat. Där fråga är örn skyddskoppympning, skall dock
den som ej tjänstgör vid mobiliserad avdelning av krigsmakten och ej heller
eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar, straffas efter allmän lag.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
‘) Senaste lydelse, se 1916: 182.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
Utdrag av protokollet över för sv ar sär enden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 24 april 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen fråga örn
lagstiftning angående skyddsympning inom. försvar sväsendet samt anför:
I. Nuvarande bestämmelser örn skyddsympning.
Gällande författningar upptaga inga andra bestämmelser på ifrågavarande
område än dem som finnas i lagen örn skyddskoppympning den 2 juni 1916,
den s. k. vaccinationslagen.
Enligt 1 § i denna lag åligger det envar att till förekommande av smittkoppsjukdom
och sådan sjukdoms spridning undergå ympning med skyddskoppor
(vaccination eller revaccination). Barn skall undergå sådan ympning
senast under det kalenderår, då det fyller sex år (2 §). Oberoende härav
har i 3 § skyldighet att undergå ympning (revaccination) ålagts bland andra
följande till krigsmakten hörande personer, nämligen: a) dem, som börja fullgöra
tjänstgöring på grund av fast anställning bland manskapet vid hären eller
marinen; b) värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid för
sin utbildning; och c) värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring för rikets
försvar, örn och i den omfattning Kungl. Maj:t prövar nödigt påbjuda ympning
Vid
inträffad eller hotande smittkoppsepidemi må ympningsplikt påbjudas
i den omfattning, som finnes erforderlig. Beslut härom meddelas för truppförband
eller del därav eller för flottans station eller flottavdelning av vederbörande
chef (4 §).
I lagen stadgas vissa undantag från ympningsplikten.
För den, som förut haft smittkoppor eller vilken undergått vederbörlig
skyddskoppympning här i riket tre gånger eller någon gång efter början
av de senast förflutna fem kalenderåren, föreligger sålunda icke i något fall
ympningsplikt (5 § 1 morn.).
I 5 § 2 mom. föreskrives, att från skyddskoppympning skall den undantagas,
som vederbörande ympare finner till följd av sjukdom, sjukdomsanlag
eller allmän svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen eller beträffande
vilken i sådant hänseende företes intyg av tjänsteläkare. Före
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Majus proposition nr 306.
ligger enligt ymparens mening på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag
hos någon i den ympningspliktiges omgivning anledning antaga, att hälsofara
för den ympningspliktige eller annan skulle uppstå genom ympningen,
må vidare undantagande från ympning medgivas.
Undantagande från ympning kan ock ske av andra än medicinska skäl.
Enligt den i 5 § 3 mom. upptagna s. k. samvetsklausulen kan sålunda
barn undantagas från ympning enligt 2 §, därest den som är ansvarig för
barnets befordran till ympning säger sig hysa farhåga för att ympningen
skall för barnet medföra ohälsa, som ej är blott tillfällig, samt det tillika
med hänsyn till av sökanden förebragta omständigheter måste antagas, att
sådan farhåga har sin grund i personlig erfarenhet örn något fall av dylik
ohälsa, som han haft skälig anledning anse hava inträffat i samband med
ympning av barn.
Möjlighet att tillfälligt men mera generellt suspendera eljest bestående
ympningsplikt infördes genom ett år 1930 beslutat tillägg till lagstiftningen
(5 § 4 morn.). Tillägget var i första hand föranlett av de erfarenheter, som
under de närmast föregående åren gjorts rörande en viss komplikation till
skyddskoppympningen, den s. k. postvaccinala encefaliten. För att i görligaste
mån förekomma denna komplikations uppträdande ansågs det bland
annat erforderligt, att möjlighet bereddes till inställande av den offentliga
skyddskoppympningen i den utsträckning, som i särskilda fall kunde prövas
nödvändigt ur liälsovårdssynpunkt. Enligt tilläggsstadgandet äger Kungl.
Maj:t att vid inträffad eller hotande epidemi av annan sjukdom än smittkoppor
eller då så eljest prövas nödvändigt ur liälsovårdssynpunkt förordna,
att ympningsplikt enligt 2 § — som avser den allmänna barnympningen —
skall under viss bestämd tid icke vara gällande beträffande landet i dess
helhet eller viss del därav samt att revaccinationsplikt för militärer m. fl.
skall föreligga allenast i den omfattning Kungl. Majit bestämmer.
Tillsynen över skyddskoppympningen av värnpliktiga eller vid krigsmakten
fast anställda tillkommer i samråd med medicinalstyrelsen arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse, vad beträffar hären, och marinöverläkaren, vad
angår marinen (18 §).
Såsom påföljd för underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt stadgar 22 §
bötesstraff å 5—50 kronor för bland andra ympningspliktiga militärer, som
omförmälas under 3 § a) och b). För det fall att den ympningspliktige
är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats
till tjänstgöring för rikets försvar hänvisas emellertid i fråga örn
straffet till strafflagen för krigsmakten. Hänvisningen avser 128 § i sistnämnda
lag, vilket stadgande erhöll sin nuvarande lydelse i samband med
vaccinationslagens tillkomst. I detta lagrum stadgas, att den som är i tjänstgöring
vid mobiliserad avdelning eller eljest inkallats till tjänstgöring för
rikets försvar vid underlåtenhet att fullgöra »ympningsplikt, som enligt
därom gällande särskilda bestämmelser ålagts honom» skall straffas för brott
mot krigslydnaden efter ty i 79 § strafflagen för krigsmakten är stadgat.
Straff enligt sistnämnda paragraf är disciplinstraff eller fängelse i högst sex
opaginerad Kontrollera mot PDF
13
Kungl. Majus proposition nr 306.
månader. Vid underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt i andra fall än nyss
sagts skall enligt 128 § den ympningspliktige straffas efter allmän lag.
Såsom tidigare nämnts, innehålla gällande författningar inga bestämmelser
örn ympning mot annan sjukdom än smittkoppsjukdom.
Emellertid har Kungl. Maj:t på framställning av överbefälhavaren genom
beslut den 19 april 1940 förklarat, att generalfältläkaren, marinöverläkaren
och förste flygläkaren finge, i den ordning överbefälhavaren ägde bestämma,
föranstalta, att personal vid försvarsväsendet bleve i den utsträckning omständigheterna
medgåve skyddsympad mot tyfoidfeber och paratyfus.
Till Kungl. Majit lia i ett mindre antal fall inkommit ansökningar örn
befrielse från den skyddsympning, som avsetts med nyssnämnda beslut.
Samtliga ansökningar lia bifallits.
2. Förslag av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.
I skrivelse den 20 februari 1942 har arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse —
efter inhämtande av medicinalstyrelsens yttrande och efter samråd med marinöverläkaren
och flygöverläkaren — hemställt att Kungl. Majit måtte vidtaga
åtgärder för införande av lagbestämmelser örn skyldighet för krigsmaktens
personal att undergå skyddsympning mot smittsam sjukdom eller
annan infektionssjukdom.
Vid skrivelsen finnes fogat ett inom sjukvårdsstyrelsen upprättat förslag
till lag örn skyddsympning av personal tillhörande krigsmakten. Förslaget
torde såsom bilaga få fogas vid detta imotokoll (Bilaga A).
Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande förklarat, att sjukvårdsstyrelsens
framställning och nämnda lagförslag, av vilka medicinalstyrelsen på förhand
tagit del, ej gåve anledning till erinran från dess sida.
Sedermera har sjukvårdsstyrelsen i skrivelse den 28 mars 1942 föreslagit
ändrad avfattning av 1 § första stycket i dess tidigare avgivna förslag (se
not till Bilaga A), därvid styrelsen tillika överlämnat en promemoria angående
skyddsympning mot smittsamma sjukdomar och andra infektionssjukdomar
(Bilaga B).
I sin skrivelse den 20 februari 1942 anför sjukvårdsstyrelsen inledningsvis
följande. Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 19 april 1940 hade ympning
mot tyfoidfeber och paratyfus i stor utsträckning blivit genomförd.
Härvid hade det visat sig vålla olägenhet, att särskilda lagbestämmelser i
ämnet saknats. Det hade sålunda inträffat, att personal, som beordrats till
ympning, vägrat att underkasta sig densamma. Ansökningar örn befrielse
från ympning, som i sådana fall ingivits till Kungl. Majit, hade utan undantag
bifallits. Givet vore, att syftet med denna skyddsympning kunde förfelas,
örn sådana dispensansökningar vunne ökad omfattning. I fråga örn
smittkoppor innehölle vaccinationslagen föreskrifter, som möjliggjorde ett
fullt betryggande skydd för krigsmaktens vidkommande. I övrigt saknades
bestämmelser örn ympning. Det vore emellertid en gammal erfarenhet, att
epidemiska sjukdomar av olika slag under krig ofta härjade bland trupperna
och därifrån spredes till civilbefolkningen. Orsaken härtill vore dels de
Kungl. Majus proposition nr 306. 7
hygieniskt mindre goda förhållanden, som rådde i fält, dels den anhopning
av människor, som vore oundviklig såväl för försvarsmakten som vid evakuering
av civilbefolkningen och som erbjöde stor risk för snabb spridning
av eventuellt uppträdande smittsamma sjukdomar.
Sjukvårdsstyrelsen lämnar härefter en redogörelse för åtgärderna mot
infektionssjukdomar inom utländska arméer och anför härom: Sedan den
medicinska vetenskapens framsteg ökat möjligheterna till skyddsympning
mot infektionssjukdomar, hade inom utländska krigsmakter det ena ympningsförfarandet
efter det andra införts såsom skydd mot olika sjukdomar.
Redan år 1911 hade sålunda obligatorisk ympning mot tyfoidfeber och
paratyfus införts inom krigsmakten i Japan, år 1912 i U. S. A., år 1914
i Frankrike och år 1915 i Ryssland. I Tyskland hade samma åtgärd genomförts
år 1914; även den engelska armén hade ympats på samma sätt under
världskriget. För närvarande vore även den finska och den italienska krigsmakten
ympade mot dessa sjukdomar.
Under världskriget 1914—1918 hade klara belägg erhållits för betydelsen
av ympning mot tyfoidfeber och paratyfus. I Frankrike hade man sålunda
vid krigsutbrottet blott kunnat genomföra ympningen för en mindre del av
armén. Snart hade emellertid inom ett par oympade armékårer inträffat
stora epidemier av tyfoidfeber, vilka man lyckats bemästra först genom
konsekvent tillämpad ympning. När nya ympningsmetoder tillkommit och
befunnits ändamålsenliga, hade skyddsympningen i flera länder icke inskränkts
till blott nyssnämnda sjukdomar. Enligt år 1936 utfärdade lagbebestämmelser
ympades sålunda den franska krigsmakten med ett biandvaccin,
som förutom mot tyfoidfeber och paratyfus även åstadkomme skydd
mot difteri och stelkramp. Samma år hade ympning mot stelkramp införts
i England, år 1937 i Ryssland och år 1938 i Italien.
Även mot vissa andra sjukdomar än de nu nämnda, såsom kolera, pest,
fläckfeber och rödsot, kunde skyddsympning ifrågakomma, framhåller
sjukvårdsstyrelsen vidare. Skydd mot dessa sjukdomar vore dock behövligt
först i vissa situationer eller vid tjänstgöring inom vissa riskområden;
några bestämmelser om allmän ympning av hela krigsmakten beträffande
dessa sjukdomar torde därför ingenstädes vara utfärdade.
Vad anginge behovet av skyddsympning inom den svenska krigsmakten
vore annan ympning än koppympning enligt sjukvårdsstyrelsens mening ej
behövlig under normala förhållanden. Det förelåge en bestämd skillnad
mellan koppympningen och övriga ympningar, nämligen beträffande skyddets
varaktighet. Koppympning lämnade ett skydd, som ägde bestånd under
ett ä två decennier, medan övriga ympningar gåve skydd blott under ett
halvt ä ett år. På grund härav ägde de sistnämnda ympningarna under
fredstid betydelse blott vid omedelbar epidemifara. Vid förstärkt försvarsberedskap
eller allmän mobilisering vore det däremot av vikt att
åstadkomma ett skydd mot vissa sjukdomar, även örn omedelbar epidemifara
icke förelåge. I vårt land vore därvid ympning mot tyfoidfeber
och paratyfus i första hand av betydelse. Fall av dessa sjukdomar
8
Kungl. Majus proposition nr 306.
förekomme nämligen ständigt inom landet och kunde under krigsförliållanden
befaras öka i frekvens. Det kunde också ifrågasättas, örn icke ympning
jämväl mot stelkramp borde företagas. Genom sådan ympning
kunde nämligen ett skydd erhållas mot denna sårinfektion, som vore särskilt
vanlig och fruktad såsom komplikation till krigsskador. Denna infektion
kunde emellertid också bekämpas genom profylaktisk seruminjektion omedelbart
vid inträffad sårskada, ett förfaringssätt, som man hittills avsett att
tillämpa i vårt land. Denna metod erbjöde dock den nackdelen, att det
uppkomna skyddet vore av kort varaktighet, varför injektionen ofta kunde
behöva upprepas även vid en och samma sårskada. Serumtillverkningen
vore också dyrbarare än beredningen av det ympämne, som användes för
skyddsympning mot stelkramp. Sjukvårdsstyrelsen avsåge därför att inom
kort avgiva förslag örn att ympning mot stelkramp skulle genomföras beträffande
den svenska armén. — I vissa fall syntes skyddsympning kunna
komma i fråga jämväl mot andra sjukdomar. Ympning mot rödsot eller
mot difteri kunde sålunda påkallas, örn någon av dessa sjukdomar vunne
allmän utbredning inom landet eller viss landsdel, där trupp vore förlagd.
Det kunde även omnämnas, att under pågående difteriepidemi i södra
Sverige frivillig ympning anbefallts vid vissa hotade truppkontingenter.
Därest kolera eller pest skulle införas i landet eller uppträda i av svenska
trupper besatt område, kunde ympning mot dessa sjukdomar bliva nödvändig.
På grund av det anförda borde de ifrågasatta lagbestämmelserna enligt
sjukvårdsstyrelsens mening så avfattas, att skyddsympningarna inom krigsmakten
med stöd därav successivt kunde erhålla vidgad omfattning. Då
det vore av vikt, att hastigt uppträdande epidemier kunde mötas med omedelbara
åtgärder, borde det ankomma på Kungl. Majit att bestämma i vilken
omfattning och vid vilken tidpunkt skyddsympning inom krigsmakten skulle
genomföras. Möjlighet erhölles då att snabbt anpassa ympningarnas omfattning
alltefter de vid varje tidpunkt föreliggande omständigheterna. Beträffande
lämpligheten av att lägga nämnda befogenhet i Kungl. Maj:ts hand
ville sjukvårdsstyrelsen erinra örn att Kungl. Majit redan enligt vaccinationslagen
ägde föreskriva ympningsplikt för värnpliktiga, vilka inkallats för
rikets försvar.
I detta sammanhang har sjukvårdsstyrelsen gjort en jämförelse mellan å
ena sidan skyddskoppympning och å andra sidan annan skyddsympning med
hänsyn till den reaktion, som framkallades hos den ympade. Skyddskoppympningen
vore — framhåller sjukvårdsstyrelsen — av mera genomgripande
natur än den ympning, som avsåges med förevarande framställning. Koppympningen
utfördes nämligen genom inympning av levande mikroorganismer,
som framkallade en med feber förenad infektiös process. Övriga ympämnen
däremot bestode av avdödade bakterier eller bakteriegifter (toxiner),
som berövats sin giftverkan. Dessa ympningar utfördes genom subkutana
injektioner, som antingen förlöpte helt reaktionslöst eller ock i vissa fall
gåve upphov till lokal ömhet och ibland även en övergående allmänreak
-
Kungl. Maj-ts proposition nr 306. 9
tion med temperaturstegring. Några kvarstående biverkningar hade man
icke att räkna med.
Det av sjukvårdsstyrelsen upprättade förslaget till lag om skyddsympning
av personal tillhörande krigsmakten är av följande innehåll.
Enligt 1 § första stycket i den först föreslagna lydelsen skall med
skyddsympning förstås behandling, som avser att hos den behandlade framkalla
skydd mot smittsam sjukdom eller annan infektionssjukdom. I det
ovan omförmälda ändringsförslaget har begreppet skyddsympning begränsats
till att avse behandling, som utföres med ympämne eller serum. Beträffande
skyddskoppympning mot smittkoppor hänvisas i andra
stycket till vad därom är särskilt stadgat.
Vid inträffad eller hotande epidemi skall envar, som tjänstgör eller är
anställd vid krigsmakten, vara skyldig underkasta sig ympning mot den
hotande sjukdomen i den ordning, Kungl. Majit prövar nödigt föreskriva.
Enahanda skyldighet må kunna föreskrivas, därest skydd mot annan (d. v. s.
icke smittsam) infektionssjukdom av svårartad natur beiinnes erforderligt
(2 §). Under krig eller krigsfara må Kungl. Majit påbjuda ympningsplikt
för nyssnämnda personal i den omfattning, som prövas nödig, även örn
epidemi icke inträffat eller hotar (3 §).
I fråga örn påföljden för underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt ansluter
sig förslaget till vaccinationslagen. Under fredsförhållanden skall
sålunda straffet vara böter å 5—50 kronor. Den som är i tjänstgöring vid
mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats till tjänstgöring
för rikets försvar skall däremot straffas enligt strafflagen för krigsmakten.
3. Sammanfattning av den medicinska utredningen.
Av den i ärendet förebragta medicinska utredningen inhämtas följande.
De medicinska skyddsåtgärder, varom här är fråga, lia till syfte att framkalla
immunitet mot infektionssjukdomar.
Immunitet kan framkallas antingen genom ett ympämne, som hos den
behandlade alstrar antikroppar (motgifter), eller ock genom ett serum, som
innehåller färdigbildade antikroppar. I förra fallet säges en aktiv immunitet
uppkomma, i det senare en passiv immunitet.
Vid den aktiva immuniseringen användas ympämnen innehållande antingen
levande eller dödade sjukdomsalstrare (bakterier eller andra mikroorganismer)
eller ock omsättningsprodukter, s. k. toxiner, som bildats av
bakterier. Vid bekämpandet av smittkopporna utgöres ympämnet sålunda
av levande sjukdomsalstrare, kokoppor (vaccin). Mot tyfoidfeber och paratyfus
användes ett ympämne av dödade bakterier. Såsom exempel på andra
sjukdomar, mot vilka skydd kan erhållas genom aktiv immunisering, nämner
sjukvårdsstyrelsen fläckfeber, vattuskräck, tuberkulos, pest, kolera, rödsot,
difteri och stelkramp. Sistnämnda sjukdom är i motsats till övriga här
nämnda sjukdomar av icke smittsam natur.
Departements
chefen.
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
Den passiva immuniseringen eller serumbehanellingen kan anlitas mot
t. ex. difteri och stelkramp. Enligt det nyss anförda kan skydd mot dessa
sjukdomar erhållas även genom aktiv immunisering.
Det är främst den aktiva immuniseringen, som avses med sjukvårdsstyrelsens
framställning. Denna metod lämnar ett mera varaktigt skydd än
den passiva. Den aktiva immuniteten varar sålunda i regel ett halvt år å
ett år, i vissa fall flera år, medan den passiva består endast några veckor. —
I fråga örn skyddets varaktighet intager den immunisering, som framkallas
av kokoppor, en särställning, i det den kan lämna skydd under ett å två
decennier.
De båda nu nämnda metoderna sammanfattas under benämningen skyddsympning.
Härmed avses alltså en profylaktisk behandling med ympämne
eller serum, vars syfte är att göra den behandlade immun mot en viss infektionssjukdom
1).
Ympningsförfarandet kom först till användning såsom skyddsåtgärd mot
smittkopporna; denna form av skyddsympning, som vunnit allmän utbredning,
benämnes skyddskoppympning. Efter hand har ympningsförfarandet
börjat anlitas vid bekämpandet av även andra infektionssjukdomar än smittkopporna.
Härvid ha ingående undersökningar ägnats åt de problem, som
under krig och därmed jämförliga förhållanden uppstå på de smittsamma
sjukdomarnas område.
Enligt sjukvårdsstyrelsens redogörelse lia klara belägg erhållits för betydelsen
av ympningen mot tyfoidfeber och paratyfus. Yad beträffar den
reaktion, som denna ympning medför hos den behandlade, må hänvisas till
framställningen därom i Bilaga B.
Såsom framgår av det förut anförda, avse de nuvarande lagbestämmelserna
örn skyddsympning allenast ympning mot smittkoppor (skyddskoppympning).
På grund av de erfarenheter, som under såväl det förra som det nuvarande
världskriget vunnits örn infektionssjukdomarna och deras bekämpande, står
det emellertid numera fullt klart att ympning även mot andra sjukdomar
än smittkoppor i vissa fall kan bliva av nöden. Härvid har frågan örn ympning
av krigsmaktens personal mot tyfoidfeber och paratyfus blivit särskilt
aktuell. Såsom förut nämnts, har också Kungl. Majit genom beslut den 19
april 1940 förordnat örn åtgärder i sådant avseende. Under genomförandet
av dessa åtgärder har det emellertid visat sig, att personalen i vissa fall
vägrat att undergå ympning och hos Kungl. Majit sökt befrielse därifrån.
Kungl. Majit har i avsaknad av lagbestämmelser på området ansett sig icke
kunna avslå dessa framställningar.
Därest den sålunda föreliggande möjligheten till befrielse från ympning
skulle börja anlitas mera allmänt, kan — såsom sjukvårdsstyrelsen fram
*)
Terminologin på, förevarande område är ej fullt enhetlig. Ordet skyddsympning användes
sålunda, förutom i här angiven bemärkelse, såsom benämning dels för immunisering
mot smittkoppor (skyddskoppympning), dels ock för aktiv immunisering. Ordet
ympämne användes endast såsom beteckning för medel, som brukas vid aktiv immunisering.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
håller — fara uppstå för att syftet med skyddsåtgärderna äventyras. Då
detta är till allvarlig olägenhet för vår försvarsberedskap, synas tvingande
bestämmelser örn skyddsympning av krigsmaktens personal icke kunna undvikas.
Sådana bestämmelser torde — i likhet med stadgandena örn skyddskoppympning
— böra givas i lag.
Jag ifrågasätter i detta sammanhang ej ändring i lagen örn skyddskoppympning,
vilken alltså fortfarande bör äga tillämpning även å personal tillhörande
krigsmakten. Med hänsyn härtill och då skyddskoppympning medicinskt
sett är att betrakta som ett specialfall av skyddsympning, torde i den
nya lagen böra intagas hänvisning att beträffande skyddskoppympning skall
gälla vad därom särskilt är stadgat.
De sjukdomar, mot vilka skyddsympning i första hand erfordras, äro
såsom förut angivits tyfoidfeber och paratyfus. Sjukvårdsstyrelsen ifrågasätter,
huruvida ej ympning bör genomföras även mot stelkramp, vilken
sjukdom är en ofta inträffande komplikation vid sårskador i krig. Skyddsåtgärder
kunna emellertid, anför sjukvårdsstyrelsen vidare, bli erforderliga
även mot andra sjukdomar än de nu nämnda. Ympning mot rödsot eller
mot difteri kan sålunda bli påkallad, örn någon av dessa sjukdomar skulle
vinna allmän utbredning. Slutligen framhåller sjukvårdsstyrelsen i detta
sammanhang, att icke inhemska sjukdomar, t. ex. kolera eller pest, genom
smitta kunna komma att överföras till riket.
Med hänsyn till det anförda anser jag i likhet med sjukvårdsstyrelsen,
att lagbestämmelserna icke böra begränsas till att avse vissa uppräknade
sjukdomar. Lagen bör lämna rum för ingripande icke blott till förekommande
av de sjukdomar, som enligt hittills vunnen erfarenhet påkalla skyddsåtgärder,
utan även för att förhindra spridning av sjukdomar, beträffande vilka sådana
åtgärder framdeles kunna finnas erforderliga. På Kungl. Maj:t bör ankomma
att från fall till fall träffa avgörande rörande vilka sjukdomar, som härvidlag
böra komma i fråga, varvid får förutsättas, att ympningsplikt utkräves
endast då uppenbara skäl tala för behovet och nyttan av åtgärder av ifrågasatt
slag.
Yad angår den ympningsmetod, som bör tillämpas, har sjukvårdsstyrelsen
— ehuru dess framstiillning närmast åsyftar ympning genom aktiv immuuisering
— ansett sig böra inbegripa även serumbeliandling under ympningsplikten.
Jag delar sjukvårdsstyrelsens mening i detta avseende. Möjligheten
av att den sistnämnda behandlingsmetoden i en framtid kan komma
att fullkomnas och i vissa fall visa sig vara lämplig som allmän skyddsåtgärd
torde nämligen icke kunna uteslutas.
Enligt sjukvårdsstyrelsens lagförslag skall ympningsplikt åligga envar,
som tjänstgör eller är anställd vid krigsmakten. I princip är jag ense med
sjukvårdsstyrelsen rörande lämpligheten av att på detta sätt angiva bestämmelsernas
räckvidd. Frågan om skyddsympning av civilbefolkningen lärer
sålunda icko i detta sammanhang böra upptagas. Emellertid torde lagens
tillämpningsområde i visst avseende böra utvidgas i förhållande till vad
sjukvårdsstyrelsen föreslagit. Jag åsyftar härvid personalen hos sådana myn
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
digheter, anstalter och fabriker m. m., vilka tillhöra försvarsväsendet men ej
kunna anses ingå i krigsmakten i egentlig mening. Det synes lämpligt att
möjligheter skapas att under lagen inbegripa även denna personal. I enlighet
med det anförda skulle lagen sålunda göras tillämplig å den personal,
som är anställd vid eller tjänstgör inom försvarsväsendet. På Kungl. Majit
lärer få ankomma att i varje särskilt fall avgöra vilka kategorier av denna
personal, som skola undergå ympning.
Av sjukvårdsstyrelsens redogörelse framgår, att den skyddsympning, varom
här är fråga, lämnar skydd under relativt kort tid, jämfört med skyddskoppympning,
och att det därför ej kan ifrågakomma att påbjuda skyddsympning
under normala förhållanden. Ympningsplikt bör därför i enlighet med sjukvårdsstyrelsens
förslag endast kunna åläggas under krig eller krigsfara eller
vid inträffad eller hotande epidemi eller ock slutligen därest skydd mot icke
smittsam infektionssjukdom av svårartad natur (t. ex. stelkramp) finnes erforderligt.
I detta sammanhang må framhållas, att Kungl. Majit enligt
skyddskoppympningslagen tillagts befogenhet att påbjuda ympning av värnpliktiga,
som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar, samt att påbjuda
allmän ympning vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi (3 § c) och
4 § första stycket), varjämte må erinras, att skyddskoppympning enligt sjukvårdsstyrelsens
utsaga är av mera genomgripande natur än nu ifrågavarande
ympning.
Det är uppenbart, att undantagande från skyddsympning på grund av
medicinska skäl bör medgivas i fall, då hälsofara kan befaras uppstå av
ympningen. I detta hänseende stadgas i 5 § 2 mom. första stycket skyddskoppympningslagen,
bland annat, att från ympning skall den undantagas, som
vederbörande ympare finner till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller
allmän svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen. Motsvarande
stadgande torde böra införas i förevarande lag. Såvitt nu kan bedömas,
iiro undantagsbestämmelser i övrigt icke påkallade.
Därest det ur medicinska synpunkter skulle visa sig erforderligt att i en
framtid vidga möjligheterna till undantagande, torde stadganden härom
få inflyta i av Kungl. Majit utfärdade tillämpningsföreskrifter. I dessa torde
även få upptagas bestämmelser örn vem som skall verkställa ympning, örn
ympmedel, om ympningens verkställande och anordnande samt örn kontrollen
och tillsynen över ympningen.
Jag övergår härefter till frågan örn påföljd för underlåtenhet att fullgöra
ympningsplikt enligt den föreslagna lagen.
I 22 § lagen örn skyddskoppympning stadgas, som förut nämnts, bötesstraff
å 5—50 kronor för bland andra militärer — fast anställda eller värnpliktiga
— vilka underlåta att fullgöra dem åliggande ympningsplikt; den, som
är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats
till tjänstgöring för rikets försvar, skall dock vara underkastad straff efter
strafflagen för krigsmakten. Beträffande sistnämnda kategorier stadgas i 128 §
strafflagen för krigsmakten att de vid underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt
skola straffas för brott mot krigslydnaden enligt 79 § samma lag. De så
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
lunda gällande straffbestämmelserna för militärer tillkommo på initiativ av
vederbörande riksdagsutskott (särskilda utskottet nr 1), som vid behandling
av propositionen 1915: 78 med förslag till lag örn skyddskoppympning
förklarade, att utskottet ansett det så mycket mindre lämpligt, att de i
strafflagen för krigsmakten upptagna straffen, såvitt fråga vore om fredsförhållanden,
skulle tillämpas i förevarande fall, som den ympningsplikt,
vilken här avsåges, väsentligen tjänade även ett rent civilt och allmänt
medborgerligt intresse. Endast beträffande den, som tjänstgjorde vid mobiliserad
avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats till tjänstgöring för
rikets försvar, syntes det utskottet påkallat, att den militära lagstiftningen
skulle gälla.
Yad angår bötesbestämmelsen i 22 § för ympningspliktiga värnpliktiga
må anmärkas att sådana böter enligt ett rättsfall (Nytt juridiskt arkiv 1931,
sid. 654) ansetts endast en gång kunna ådömas en sådan ympningspliktig.
I ett år 1932 avgivet betänkande angående skyddsympningen (statens
off. utredn. 1932: 37) berördes nyssnämnda förhållande. De sakkunniga
framhöllo (sid. 102), att örn någon ådömts böter för sin underlåtenhet saknades
möjlighet att i händelse av fortsatt tredska komma till rätta med
vederbörande vare sig genom nytt bötesstraff eller vitesföreläggande. Fördenskull
föreslogo de sakkunniga den komplettering av bestämmelserna,
att vederbörande domstol bleve berättigad att i samband med ådömandet
av böter förelägga svaranden vid vite att inom viss tid fullgöra ympningsplikt.
Sådant vite finge dock icke förvandlas till fängelse.
De år 1934 tillkallade sakkunniga rörande frågan örn den obligatoriska
barnvaccinationens bibehållande (den s. k. vaccinationsutredningen) upptogo
även till behandling nyss berörda spörsmål. De sakkunniga föreslogo
i sitt betänkande (statens off. utredn. 1937: 28, sid. 89—92), att obligatorisk
vmpning vid tredska skulle kunna genomföras liandräckningsvis. Särskilda
straffbestämmelser syntes på grund härav icke längre vara erforderliga.
I proposition 1939 L: 182 anslöt sig Kungl. Maj:t till vaccinationsutredningens
ståndpunkt. Beträffande föredragande departementschefens motivering
må hänvisas till propositionen (sid. 66—69 samt 71 och 72). Propositionen,
vilken som huvudspörsmål upptog förslag örn upphävande av den
obligatoriska barnvaccinationen, vann emellertid ej riksdagens bifall och
frågan örn en reform av ifrågavarande bestämmelser i lagen örn skyddskoppympning
har sedan dess fått vila.
Att bestämmelserna med avseende å skyddskoppympningslagens efterlevnad
kunna bliva mindre effektiva i händelse av fortsatt tredska från den
ympningspliktiges sida är obestridligt. Emellertid har jag. såsom tidigare
nämnts, ej ansett mig böra påkalla ändring av desamma i detta sammanhang.
De synpunkter, som tidigare anförts till stöd för sådan ändring, böra
emellertid beaktas vid utformningen av motsvarande bestämmelser i lagen
örn skyddsyinpning. Jag har härvid icke ansett mig kunna ansluta mig
till den ståndpunkt i fråga om tvångsförfarandet, som kom till uttryck i
1939 års proposition. Däremot har jag funnit påkallat att upptaga det av
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
1932 års sakkunniga väckta förslaget om användande av vite som tvångsmedel.
Den nya lagen bör, såsom jag tidigare anfört, göras tillämplig å den
personal, som tjänstgör eller är anställd inom försvarsväsendet. Lagen
komme i så fall att straffrättsligt sett innefatta två kategorier, nämligen dels
krigsmän och andra, vilka enligt 6 § strafflagen för krigsmakten lyda under
denna lag, dels ock personer, på vilka strafflagen för krigsmakten ej är tilllämplig.
Vad först angår ympningspliktiga, som lyda under strafflagen för krigsmakten,
föreligger här knappast anledning att på dem tillämpa olika straff,
allteftersom de tjänstgöra under freds- eller krigsförhållanden. Ifrågavarande
ympningsplikt tjänar nämligen ett väsentligen militärt syfte och skäl
saknas därför att inskränka den militära strafflagens tillämplighet till att
avse endast krigsförhållanden. På grund härav bör i lagen örn skyddsympning
stadgas, att den som underlåter att fullgöra ympningsplikt enligt lagen
skall, där han lyder under strafflagen för krigsmakten, straffas enligt sistnämnda
lag. I enlighet härmed bör 128 § strafflagen för krigsmakten erhålla
avseende även å underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt enligt lagen
örn skyddsympning. Detta torde kunna ske på det sätt, att i 128 § införes
en allmän bestämmelse att den som underlåter att fullgöra ympningsplikt,
som enligt särskilda bestämmelser ålagts honom — varmed då
avses ympningsplikt enligt såväl skyddsympnings- som skyddskoppympningslagen
— skall straffas för brott mot krigslydnaden efter ty i 79 § är stadgat.
Denna allmänna bestämmelse bör åtföljas av en undantagsbestämmelse av
innehåll att, där fråga är örn skyddskoppympning, den som icke tjänstgör
vid mobiliserad avdelning av krigsmakten och ej heller eljest inkallats till
tjänstgöring för rikets försvar skall straffas efter allmän lag (d. v. s. lagen
örn skyddskoppympning).
I detta sammanhang må anmärkas, att straff för brott mot krigslydnaden,
i motsats till bötesstraff enligt 22 § lagen örn skyddskoppympning, torde
kunna ådömas även den, som tidigare straffats för underlåtenhet att fullgöra
ympningsplikt.
Beträffande härefter den kategori av ympningspliktiga, vilken icke lyder
under strafflagen för krigsmakten, torde straffet för underlåten ympning böra
utgöra böter enligt samma skala, som gäller enligt 22 § skyddskoppympningslagen.
Bötesstraffet bör emellertid, som förut antytts, kompletteras med
föreskrift, att domstolen i händelse av tredska skall äga förelägga den ympningspliktige
vite. Med hänsyn till vikten av att ympningsplikten fullgöres
har jag icke funnit skäl föreslå bestämmelse, att böter eller vitén ej må förvandlas
till fängelse. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ifrågavarande
kategori inrymmer åtskilliga, som lia sin tjänstgöring förlagd i nära
anslutning till trupperna, t. ex. den civila kökspersonalen vid förbanden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
15
Departementschefens hemställan.
Sedan föredragande departementschefen erinrat, att inom försvarsdepartementet
upprättats förslag till
1) lag örn skjddsympning inom försvarsväsendet; samt
2) lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten,
av den lydelse, som framgår av bilagor 1 till detta protokoll, hemställer
departementschefen,
att lagrådets yttrande över förslaget till sistnämnda lag
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Sven Berglund.
1 Dessa bilagor, vilka liro lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen,
hava här uteslutits.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
Sjukvårdsstyrelsens förslag.
Bilaga A.
Förslag
till
Lag om skyddsympning av personal tillhörande krigsmakten.
1 §•
Med skyddsympning förstås i denna lag behandling, som avser att hos
den behandlade framkalla skydd mot smittsam sjukdom eller annan infektionssjukdom.
1)
Beträffande skyddskoppympning mot smittkoppor gäller vad härom är
särskilt stadgat.
2§-
Vid inträffad eller hotande epidemi är envar, som tjänstgör eller är anställd
vid krigsmakten skyldig underkasta sig skyddsympning mot den hotande
sjukdomen i den ordning, Konungen prövar nödigt föreskriva.
Enahanda skyldighet att undergå skyddsympning må ock föreskrivas,
därest skydd mot annan infektionssjukdom av svårartad natur befinnes erforderligt.
3§-
Under krig eller krigsfara må i 2 § första stycket nämnd skyldighet påbjudas
i den omfattning, Konungen prövar nödigt, även om epidemi icke
inträffat eller hotar.
4§-
Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som i denna lag omförmäles,
straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.
Den, som är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmakten
eller eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar, straffes för nu nämnd
underlåtelse efter strafflagen för krigsmakten.
Denna lag skall träda i kraft den
1942.
1) Efter förslagets överlämnande har sjukvårdsstyrelsen hemställt, att 1 § första stycket
måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Med skyddsympning förstås i denna lag med
ympämne eller serum utförd behandling, som avser att hos den behandlade framkalla
skydd mot smittsam sjukdom eller annan infektionssjukdom.»
Kungl. Maj:ts proposition nr ''SOU.
17
Sjukvårdsstyrelsens promemoria.
inlaga 11.
v. v. m.
angående skyddsympning mot smittsamma sjukdomar oell andra
infektionssjukdomar.
Ett skydd mot smittsamma sjukdomar eller andra infektionssjukdomar
kan framkallas antingen genom tillförsel av ett ympämne, som hos den behandlade
ger impuls till en bildning av antikroppar (motgifter), eller också
genom tillförsel av serum, som innehåller färdigbildade antikroppar. Det
skydd, som uppkommer genom att den behandlade själv bildar antikroppar,
kallas aktiv immunitet, under det att skydd genom tillförda antikroppar benämnes
passiv immunitet. Beträffande skyddets varaktighet är skillnaden stor
mellan den aktiva och den passiva immuniteten, den förra varar i regel ett
halvt eller i vissa fall flera år, den senare blott några veckor.
I nämnda syfte utförd behandling betecknas skyddsympning och kan närmare
definieras på följande sätt. Med skyddsympning i egentlig mening
förstås med ympämne utförd behandling, som hos den behandlade framkallar
ett skydd mot viss infektionssjukdom i form av en aktiv immunitet.
Det är denna typ av förebyggande behandling, som lagstiftningsåtgärderna
i första rummet avse att möjliggöra. I mera vidsträckt bemärkelse kan begreppet
skyddsympning även anses innefatta sådan tillförsel av serum, som
avser att genom inympning av antikroppar skapa ett tillfälligt skydd, en
passiv immunitet, mot viss sjukdom.
A. De ymp ämnen, som användas för framkallande av en aktiv immunitet,
kunna indelas i olika grupper med hänsyn till sin beskaffenhet och beredningssättet.
1) Ympämnen beredda av levande sjukdomsalstrare.
Inom denna grupp faller kokoppympämnet, som användes mot smittkoppor
och som var det först införda och länge det enda kända ympmedlet.
Mot fläckfeber tillämpas numera en motsvarande ympningsmetod, vid vilken
levande smittämne från en fläckfeberliknande infektion hos råtta utnyttjas
som ympämne. Dessa sjukdomsalstrare föröka sig hos den ympade, när de
såsom vid skyddskoppympningen införas genom ett ytligt snitt i huden,
och ge upphov till en lokalt begränsad ympreaktion, under vilken en antikroppsbildning
kommer till stånd i princip på samma sätt som under en
pågående sjukdom. Det skydd, som härigenom framkallas, består under
lång tid, många år eller t. o. m. decennier. Ehuru risken för ympskador
befunnits vara ytterst liten, är den dock större än vid ympningsmetoder, vid
vilka försvagade eller avdödade smittämnen användas.
2) Ympämnen bestående av nied konst försvagade sjukdomsalstrare.
Hit hör det av Pasteur införda ympmedlet mot vattuskräck (rabies), vilket
består av i infekterade kaniners ryggmärg befintligt och genom intorkning
försvagat smittämne. Inom denna grupp faller också det av Calmette införda
ympämnet mot tuberkulos, den s. k. BCG-vaccinen, som består av en
stam levande tuberkelbakterier, vilken under många år odlats på artificiella
substrat och därunder helt förlorat sin sjukdomsalstrande förmåga såväl
gentemot människor som djur. Under senare år har en liknande försvagad
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 1106—307. 101342 2
18
Kungl. Majrts proposition nr 306.
stam av pestbakterier i vissa länder använts som ympämne mot pest. Dessa
ympämnen införas vanligen genom injektion antingen i eller under hudén
och framkalla en strängt begränsad lokal reaktion, utan att någon förökning
av smittämnet kommer till stånd. Den motståndskraft mot respektive sjukdom,
som härigenom utvecklas, äger i regel ganska lång varaktighet; man
räknar med åtskilliga år. Ympskador förutom den i regel obetydliga lokalreaktionen
lia icke meddelats.
:t) Ympämnen innehållande avdödade bakteriekroppar.
Till denna grupp hänföra sig ympämnena mot nervfeber (tyfoidfeber) och
paratyfus, mot kolera, mot pest och mot rödsot. Ympningen utföres genom
injektion under huden av en uppslamning av respektive bakterier, som avdödats
genom upphettning. Vanligen erfordras tre injektioner med 4—7
dagars intervall. De döda bakterierna resorberas ganska hastigt men åstadkomma
därunder en bildning av antikroppar. Ofta medföra injektionerna
alls ingen reaktion, i andra fall uppträder en lokal ömhet å injektionsstället,
vilken kvarstår en eller på sin höjd ett par dagar. I vissa fall är denna
lokalreaktion förenad med en i regel lätt allmänreaktion, som ger sig tillkänna
genom feber och huvudvärk under en eller annan dag. Kvarstående
men torde icke förekomma. Från de miljontals ympningar av detta slag,
som utförts under det förra och nu pågående världskrig, lia sålunda blott
enstaka fall rapporterats rörande sjukdomstillstånd, som uppträtt efter ympningarna.
Orsakssammanhanget mellan ympningen och de meddelade sjukdomstillstånden
är dock så osäkert, att ett tillfälligt sammanträffande utan
tvekan synes mest sannolikt. Med hänsyn till den stora ympningsfrekvensen
är det icke heller ägnat att förvåna att en och annan av de ympade
samtidigt men oberoende av ympningen kunnat drabbas av annan sjukdom.
Ympning med dessa bakteriella ympämnen åstadkommer ett skydd, som
beräknas kvarstå under cirka Vä år. Skyddsverkan försvinner emellertid
icke helt efter denna tidrymd. En viss motståndskraft förefinnes ännu
någon tid, under vilken ett insjuknande kan beräknas få ett avsevärt lindrigare
förlopp än hos obehandlade personer. Det är vidare möjligt att med
en eller högst två förnyade injektioner återuppväcka skyddet hos en tidigare
ympad person.
4) Ympämnen beredda av sjnkdoinsalstrarens omsättningsproduktcr.
Vissa bakterier bilda lösliga gifter, s. k. toxiner, som avgivas till det
omgivande mediet. Genom särskild behandling kunna dessa toxiner berövas
sin giftverkan utan att förmågan att bilda antikroppar (antitoxiner)
går förlorad. Så är fallet beträffande difteribakterierna och de bakterier, som
framkalla den fruktade sårkomplikationen stelkramp. Genom injektion under
huden av sådana avgiftade och från bakterier helt befriade toxiner kan skyddsympning
genomföras mot difteri och stelkramp. Två eller tre injektioner med
olika intervall erfordras. Injektionerna förlöpa antingen helt reaktionslöst,
vilket vanligen är fallet vid stelkrampsympningen, eller följes av ömhet på
injektionsstället och ibland av en allmänreaktion med feber. Sådan reaktion
förekommer vid difteriympning i cirka 10 procent, örn ympningen gäller
vuxna personer, men är mera sällsynt hos barn. Keaktionerna avklinga
dock under loppet av en eller högst ett par dagar och några bestående
ympskador ha icke beskrivits.
Det skydd, som på detta sätt kan framkallas mot difteri och stelkramp,
anses kvarstå minst ett år för att därefter få mera relativt värde. Genom
en förnyad injektion kan skyddet återuppväckas och torde sedermera förbliva
under en längre tid.
19
Kungl. Majlis proposition nr 306.
B. För framkallande av en pets si o immunitet använder man sig av två
olika slag av sera, antingen serum från djur, vanligen bäst, som immuniserats
genom upprepade injektioner av avdödade bakterier eller deras gifter
och vars blodserum därefter innehåller stor mängd antikroppar, eller också
serum från personer, som nyligen genomgått motsvarande sjukdom och vars
blod därför är rikt på antikroppar, s. k. konvalescentserum. Sådana sera
användas dels såsom förebyggande medel, dels för behandling vid redan utbruten
sjukdom.
Som förebyggande medel gives en injektion av stelkrampsserum från häst
vid sårskador, som kunna medföra risk för en stelkrampsinfektion. För att
hastigt åstadkomma ett skydd mot difteri bland personer, som i särskild
grad äro utsatta för sådan smitta, kan också behandling med difteriserum
komma i fråga. Bland konvalescentsera har serum mot mässling särskild
betydelse. Injektion härav kan nämligen hos personer, som varit utsatta
för smitta, förhindra ett annars oundvikligt sjukdomsutbrott.
Injektion av konvalescentsera förlöper helt utan reaktion; omedelbar sådan
är sällsynt även vid användning av hästsera men cirka 10 dagar efter
injektionen kan i vissa fall en s. k. serumsjukdom uppträda, vilken karaktäriseras
av feber och ett kliande utslag men som avklingar på några dagar
utan kvarstående men.
Den passiva immuniteten inträder omedelbart efter seruminjektionen men
kvarstår blott några veckor. Som ovan redan nämnts torde passiv irnmunisering
endast undantagsvis komma i fråga som obligatorisk åtgärd.
Bland de skyddsympningar, som närmast kunna vara påkallade beträffande
krigsmaktens personal, må ympning mot nervfeber och paratyfus först
omnämnas. Dessa sjukdomar förekomma ständigt inom landet och kunna
under krig befaras öka i frekvens. Dödligheten i nervfeber uppgår till
5—16 procent och i paratyfus till 2—3 procent av inträffade fall. Under
krig eller beredskap bör därför allmän skyddsympning mot dessa båda
sjukdomar genomföras inom krigsmakten.
Under samma omständigheter bör även allmän ympning mot stelkramp
komma till stånd. Denna sjukdom är nämligen en icke ovanlig komplikation
till sådana sårskador, som förekomma under krig. Dödligheten beräknas
till 80—90 procent av fallen. Genom skyddsympning torde ett säkrare
skydd kunna uppnås än genom den annars brukliga förebyggande serumbehandlingen.
Om ympning genomföres, kan också behovet av serum väsentligt
minskas och de visserligen ofarliga men besvärande fallen av serumsjukdom
reduceras.
I övrigt torde någon skyddsympning icke behöva komma i fråga, örn icke
den epidemiska situationen inom landet förändras. Skulle emellertid difteri
uppträda i svårare form, bör möjlighet till ympning förefinnas så att av
sjukdomen hotade truppenheter kunna skyddas. Dödligheten i difteri
varierar ganska mycket under olika epidemier, men kan uppskattas till i
regel 4—-8 procent av fallen.
Därest någon av farsoterna pest, kolera eller fläckfeber skulle införas
inom landet, är det vidare av stor vikt att skyddsympningen snabbt kan
genomföras i erforderlig omfattning. Dödligheten i pest växlar mellan
30—90 procent, i kolera mellan 50 — 60 procent och i fläckfeber mellan 6—20
procent.
1) Ovan anförda behov av skyddsympning mot smittsam sjukdom vid
inträffad epidemi kan givetvis föreligga såväl under fredstid som under krig
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
eller krigsfara. Om ympningen därvid skall omfatta liela krigsmakten eller
blott viss av epidemi särskilt hotad del av densamma blir naturligtvis beroende
av den utbredning, som epidemihotet har i det enskilda fallet.
2) Vissa av de tidigare nämnda sjukdomarna torde man i första hand
kunna räkna med att bekämpa genom ympning på frivillig väg. Så är fallet
beträffande tuberkulos, mot vilken sjukdom frivillig ympning med BCGvaccin
redan anordnats inom krigsmakten.
3) Ehuru dessa skyddsympningsmetoder icke alltid äro ofelbara — beträffande
pest är skyddet sålunda mindre tillförlitligt — föreligger dock en
mycket betydande erfarenhet rörande möjligheterna att genom ympning
väsentligt minska eller beträffande vissa sjukdomar nära nog helt eliminera
insjukningsrisken. Det är därför nödvändigt att lagstiftningsåtgärder vidtagas,
så att dessa vapen mot de smittsamma sjukdomarna vid behov så
snabbt som möjligt och i behörig omfattning kunna göras användbara inom
krigsmakten.
Kungl. Majlis proposition nr 306.
21
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
16 maj 1942.
Närvarande:
justi tieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 13 maj 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över försvarsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
24 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn F. K. I. Öhman.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
Utdrag av protokollet över för svar sär enden, hållet inför
Hans Majli Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
den 22 maj 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen lagrådets
den 16 maj 1942 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 24 april 1942
remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen för
krigsmakten.
Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden — under hänvisning till sitt anförande till statsrådsprotokollet
för den 24 april 1942 — att de inom försvarsdepartementet upprättade
förslagen till lag om steyddsyrapning inom försvarsväsendet samt lag om ändrad
lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten måtte föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Alvar Lindencrona.
Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1942:487 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 a1 i texten
- 2LU 1942:52 Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition nied förslag till lag om skyddsymatning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen s. 1 i texten