Sök i Ratio Lex

Angående anslag till arbetsrådet m. m

1942-04-30 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:343, Angående anslag till arbetsrådet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 343-

1

Nr 343.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till arbetsrådet

m. m.; given Stockholms slott den 30 april

1942.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 april

1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, jordbruks- och handelsdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

Inledning.

Kostnaderna för arbetsrådets verksamhet bestridas från två under femte

huvudtiteln anvisade förslagsanslag, nämligen ett anslag till arbetsrådet: avlöningar

och ett anslag till arbetsrådet: omkostnader. För budgetåret 1941/42

har det förra av dessa anslag upptagits till 113,400 kronor och det senare till

18,700 kronor.

I en av besparingsberedningen utarbetad promemoria har beredningen i

syfte att nedbringa kostnaderna för arbetsrådets verksamhet avgivit förslag

till vissa ändringar i rådets organisation m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. i sami. Nr 343.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

över sagda promemoria har arbetsrådet den 23 september 1941 avgivit

utlåtande. Samtidigt har rådet framlagt sina beräkningar rörande medelsbehovet

för rådet under budgetåret 1942/43.

I anledning av besparingsberedningens promemoria samt arbetsrådets däröver

avgivna utlåtande hava vidare yttranden avgivits av riksförsäkringsanstalten,

socialstyrelsen, statskontoret, svenska arbetsgivareföreningen, landssekretariatet

samt de anställdas centralorganisation.

Vid tidpunkten för avlåtande till riksdagen av årets statsverksproposition

var utredningen i förevarande frågor ännu icke avslutad. På min hemställan

föreslog därför Kungl. Maj-.t i statsverkspropositionen, under femte huvudtiteln

punkterna 11 och 12, riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, för budgetåret 1942/43, allenast upptaga ifrågavarande anslag med

tillsvidare beräknade belopp. Avlöningsanslaget har därvid beräknats till

106,600 kronor och omkostnadsanslaget till 17,700 kronor.

Jag ber nu att få till slutlig behandling upptaga dessa anslagsfrågor och

därmed sammanhängande spörsmål. Innan jag närmare ingår på besparingsberedningens

förslag, vill jag lämna en redogörelse för arbetsrådets arbetsuppgifter

och organisation m. m.

Arbetsrådets arbetsuppgifter oell organisation m. m.

Arbetsrådet har i huvudsak till uppgift att handlägga de ärenden, som

jämlikt lagen om arbetstidens begränsning (allmänna arbetstidslagen) den 16

maj 1930, lantarbetstidslagen den 15 juni 1939 och arbetstidslagen för detaljhandeln

den 22 juni 1939 tillhöra rådets ämbetsbefattning. Bestämmelser

rörande arbetsrådets sammansättning och beslutförhet äro meddelade i respektive

arbetstidslagar.

Enligt allmänna arbetstidslagen skall arbetsrådet bestå av minst sju ledamöter,

vilka utses av Konungen för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna

utses två efter förslag av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare, vilkas

medlemmar sysselsätta tillhopa minst 50,000 arbetare och två efter förslag av

sådana rikssammanslutningar av arbetare, som räkna minst 50,000 medlemmar.

Övriga ledamöter utses bland personer, som icke kunna anses företräda

arbetsgivar- eller arbetarintressen. En av dem förordnar Konungen

till ordförande och en annan till dennes ställföreträdare. Minst en av de utan

förslag utsedda skall vara lagkunnig man, vilken fullgjort vad författningarna

föreskriva om dem, som må nyttjas uti domarämbete.

Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av fem ledamöter, så

ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Vid besluts fattande skola lika antal

representanter för arbetsgivare och arbetare samt minst en lagfaren ledamot

bland dem, som utsetts utan förslag, närvara.

Beslut, som enligt 6 eller 7 § allmänna arbetstidslagen ankommer på arbetsrådet,

må i brådskande fall meddelas av dess ordförande eller vid förfall för

denne av hans ställföreträdare eller vid förfall jämväl för ställföreträdaren

av den tredje utan förslag utsedde ledamoten. Har beslut i sådan ordning

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

3

meddelats, skall arbetsrådet vid första därefter följande sammanträde taga

under omprövning, huruvida beslutet skall äga bestånd.

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i

lantarbetstidslagen utser Konungen två ledamöter, den ene efter förslag av

arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd, den andre efter förslag av landsornisationen.

Dessa ledamöter eller suppleanter för dem skola alltid närvara

vid behandling av ärenden, som avses i nämnda lag och då ersätta två av

de efter förslag enligt allmänna arbetstidslagen utsedda ledamöterna. I övrigt

gäller örn rådets beslutförhet de i allmänna arbetstidslagen intagna bestämmelserna.

Motsvarande bestämmelser äro även meddelade i arbetstidslagen för detaljhandeln.

Om de två särskilda ledamöter, som alltid skola närvara vid behandling

av ärende enligt ifrågavarande lag, utsäges dock icke att de skola

utses efter förslag. Det heter i stället om dem, att de skola »utses bland personer,

som kunna anses företräda» arbetsgivarna respektive arbetstagarna.

Förenämnda i allmänna arbetstidslagen intagna bestämmelser om bemyndigande

för ordföranden att meddela interimistiska beslut äga enligt lantarbetstidslagen

eller arbetstidslagen för detaljhandeln motsvarande giltighet

för där aysedda fall.

För arbetsrådet har Kungl. Majit den 24 januari 1941 utfärdat instruktion

(nr 54). I instruktionen föreskrives bland annat följande.

När ordföranden är förhindrad att utöva sin befattning, inträder, därest

Kungl. Majit icke annorledes förordnar, ordförandens ställföreträdare i utövning

av hans åligganden. Vid förhinder även för ställföreträdaren uppehälles

befattningen såsom ordförande av den återstående utan förslag utsedde

ledamoten eller, där de utan förslag utsedda ledamöternas antal överstiger

tre, av den bland dem, som arbetsrådet förordnar därtill.

Ordföranden äger, där han så finner lämpligt, själv övertaga ärendes beredning

och föredragning i rådet.

Annan utan förslag utsedd ledamot åligger att efter ordförandens bedömande

övertaga ärendes beredning och föredragning i rådet.

Arbetsrådet skall sammanträda i regel minst två dagar varje vecka å tid,

som ordföranden bestämmer.

Kungl. Majit har den 22 juni 1939 fastställt följande av riksdagen godkända

personalförteckning för rådet, att gälla från och med den 1 juli 1939.

Personalförteckning.

Befattning. Lönegrad.

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 ledamot, tillika byråchef .................................... A 30

1 sekreterare ................................................ A 26

1 notarie .................................................... A 21

1 kansliskrivare .............................................. A 11

1 kanslibiträde .............................................. A 7

Extra ordinarie tjänsteman i högre lönegrad än den 20:e.

1 sekreterare ................................................ Eo 26

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

Utöver den i personalförteckningen upptagna personalen finnes hos rådet

anställda 1 amanuens (Eo 14), 1 kontorsbiträde (Eo 4), 1 skrivbiträde (Eo 2),

1 vaktbiträde (Eo 2) och 1 tjänsteman med ett månadsarvode av 350 kronor.

Befattningen såsom rådets ordförande och chef innehaves sedan åtskilliga

år av ledamoten, tillika byråchefen, som i förstnämnda egenskap uppbär

ett årsarvode av 4,000 kronor, övriga ledamöter av rådet åtnjuta dels

årsarvoden, som utgå med 2,000 kronor till ordförandens ställföreträdare och

1,500 kronor till annan ledamot, dels ock dagarvoden.

Beträffande dagarvoden gälla följande av Kungl. Maj:t den 22 juni 1939

meddelade bestämmelser.

Annan ledamot av arbetsrådet än ordföranden och chefen ävensom suppleant

för sådan ledamot äger att för varje dag, han deltager i sammanträde

i arbetsrådet, dock beträffande ledamot högst 120 dagar under ett budgetår,

åtnjuta dagarvode, som skall utgå med 30 kronor till ordförandens ställföreträdare

och dennes suppleant samt med 20 kronor till annan ledamot och

suppleant för sådan ledamot.

Därest suppleant icke är bosatt i Stockholm eller där har sin verksamhet

förlagd eller till följd av annat allmänt uppdrag, för vilket ersättning åtnjutes,

där uppehåller sig, äger han, utöver nyssnämnda belopp, i dagarvode

uppbära ytterligare 10 kronor, och skall vad sålunda stadgas äga motsvarande

tillämpning för det fall, att suppleant i ledamots ställe tjänstgör vid förrättning

utom Stockholm.

Därest på grund av dessa bestämmelser ävensom föreskrifterna i allmänna

resereglementet med därtill hörande tilläggsbestämmelser till ledamot eller

suppleant under samma dygn skall utgå såväl dagarvode som traktamentsersättning,

skall emellertid ledamoten eller suppleanten eljest tillkommande

dagarvode minskas med ett belopp, motsvarande den till honom utgående

traktamentsersättningen.

Den närmaste tillsynen över rådets kansli handhaves, därest ordförandeoch

byråchefsbefattningarna icke äro förenade, av byråchefen och eljest

av den sekreterare, som av rådet därtill förordnas.

Enligt gällande instruktion åligger det byråchefen att bereda och föredraga

ärende, som hör till rådets ämbetsbefattning, allenast därest ordförande- och

byråchefsbefattningarna icke innehavas av samma person. För närvarande

är antalet föredragande tjänstemän i rådet tre nämligen de två sekreterarna

och notarien.

Besparingsberedningens promemoria.

Besparingsberedningen har i sin promemoria lämnat vissa uppgifter till

belysande av rådets arbetsbörda. Sålunda har beredningen till en

början uppgjort följande tablå utvisande antalet under åren 1930—194-0 till

rådet inkomna ärenden samt antalet under samma tid av rådet hållna sammanträden.

Tablån har följande utseende.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 343.

5

Tid

Allmänna

arbetstids-

lagen

Lant-

arbetstids-

lagen

Arbetstids- lagen för

detaljhandeln

Andra

ären-

den

Summa

ären-

den

Totalt

antal

sam-

man-

trädes-

dagar

ären-

den

sam-

man-

träden

ären-

den

sam-

man-

träden

ären-

den

sam-

man-

träden

1930 ......

2,169

45

28

2,189

45

1931 ......

2,745

44

20

2,765

44

1932 ......

1,913

46

32

1,945

46

1933 ......

1,737

43

29

1,766

43

1934 ......

2,678

49

22

2,700

49

1935 ......

3,142

51

33

3,175

51

1936 ......

3,346

49

96

7

37

3,479

52

1937 ......

3,703

56

1,054

39

32

4,789

89

1938 ......

3,632

57

2,844

69

67

6,543

115

1939 ......

4,333

74

733

45

435

12

60

5,561

99

1940 ......

4,958

92

2861

271

1,120

49

—

6,364

107

1 Lantarbetstidslagen suspenderad under tiden 18/j—16/io 1940.

I anslutning därtill har beredningen anfört följande.

Antalet inkommande ärenden hade under tiden närmast efter den första

arbetstidslagens ikraftträdande varit mycket stort, men hade efter ett år

snabbt sjunkit. Sålunda hade inkommit under tiden Vu—-31/i2 1919 1,415

ärenden, under år 1920 2,905 ärenden och under år 1921 929 ärenden. Under

de därpå följande fyra åren hade antalet inkommande ärenden hållit

sig vid omkring 1,000.

En motsvarande utveckling kunde iakttagas beträffande ärendena rörande

lantarbetstidslagen. Under år 1937 hade inkommit 1,054 ärenden, under år

1938 2,844, men under år 1939 allenast 733 ärenden. Den för år 1940 redovisade

siffran, 286, gåve icke någon ledning, då lantarbetstidslagen varit

suspenderad under 6 månader av detta år. Siffrorna för inkommande ärenden

enligt arbetstidslagen för detaljhandeln hade varit för tiden Vio—31/12

1939 435 och för år 1940 1,120. Under år 1941 eller 1942 torde här en stark

minskning vara att förutse.

Antalet inkommande ärenden enligt allmänna arbetstidslagen hade år 1939

sprungit upp från 3,632 år 1938 till 4,333. En ytterligare stark stegring hade

ägt rum 1940, vars siffra blev 4,958. Denna siffra hade emellertid påverkats

av hjälpaktionerna för Finland. Om hänsyn även toges till den allmänna

utvecklingen på industriens område torde kunna antagas att även antalet

ärenden rörande den allmänna arbetstidslagen inom den närmaste tiden

skulle komma att väsentligt sjunka.

Beredningen har även meddelat, att antalet till rådet inkomna ärenden under

första kvartalet 1941 utgjort 713, därav 486 ärenden enligt allmänna

arbetstidslagen, 57 ärenden enligt lantarbetstidslagen och 170 ärenden enligt

arbetstidslagen för detaljhandeln, medan antalet till rådet inkomna ärenden

under första kvartalet 1940 utgjort 1,227, fördelande sig å respektive lagar

med 831, 90 och 306.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 343-

Följande tablå utvisar de dr 1940 inkomna, till allmänna arbetstidslagen,

hänförliga ärendenas fördelning efter beskaffenhet, därvid till jämförelse medtaga

motsvarande siffror för år 1927.

Antal ärenden

Ärendets beskaffenhet.

1 § (lagens tillämplighet å visst arbete) .................. 7 10

2 § (lagens tillämplighet å viss arbetstagare)............... 0 4

Andra frågor rörande lagens tillämpning.................. 3 6

5 § (utsträckning av den ordinarie arbetstiden) ............ 295 2,642

6 § (nödfallsarbete) .................................... 260 484

Tillstånd enligt 6 §.................................... 10 51

7 § 3 mom. (övertidsarbete)............................. 516 1,168

7 § 4 mom. (övertidsarbete för minderåriga)............... 85 316

8 § (övertidens bokföring) .............................. 249 164

Remisser............................................. —

Förfrågningar m. m.............................. 79_39

Summa 1,504 4,884.

Beredningen uttalar sig härefter närmare beträffande vissa av dessa ärendesgrupper

och anför i sådant avseende bland annat.

De ärenden, som avsåge utsträckning av den ordinarie arbetstiden (5 §)

hade, med undantag för år 1932, oavbrutet vuxit i antal med resultat att de

under jämförelseperioden 1927—1940 niodubblats. Antalet beslut i dylika

ärenden under år 1940 vore högre än antalet inkomna ärenden eller 3,297.

Besluten avsåge ärenden av följande beskaffenhet.

1) 1,667 beslut innehölle medgivande att arbetstiden med avvikelse från

huvudstadgandena i 4 § finge begränsas så, att den i genomsnitt för viss

angiven tidrymd komme att uppgå till högst 48 timmar i veckan (1 morn.).

Sådana medgivanden kunde lämnas när för visst arbete arbetstiden i väsentlig

mån vore beroende av årstiden eller väderleken eller på grund av

annat förhållande vore av växlande längd. Av dessa 1,667 beslut hade 1,590

avsett utkörare vid bagerier, bryggerier m. m.

2) 107 beslut innehölle medgivande att arbete finge pågå jämväl under

sön- och helgdagar (2 morn.). Av dessa beslut hade 32 avsett post- och nattvakter

m. fl.

3) 1,372 beslut rörde medgivande av undantag beträffande arbete, som påginge

allenast under kortare tid eller medförde synnerligen ringa ansträngning

eller tillgodosåge ändamål av synnerligen stort allmänt intresse (3

morn.). Av dessa hade 615 beslut avsett vakter tillsatta i anledning av rådande

luftskyddstillstånd.

4) 151 beslut hade avsett medgivande, som finge lämnas, då det av uttalande

av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framginge,

att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget,

funne detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom komme att

oskäligen utsträckas (5 morn.).

Tillstyrkan från vederbörande sammanslutningars sida hade förelegat i

3,157 av här ifrågavarande 3,297 fall. Endast i 140 fall hade sålunda medgivande

lämnats utan att dylik tillstyrkan förelegat. Den stora ökningen av

antalet ärenden berodde i största utsträckning på att tillstånd enligt 5 §

tidigare lämnats att gälla tills vidare, medan det numera begränsats att gälla

i allmänhet högst 1 år.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 343-

7

De siffror i lablån, vilka vid sidan av dem, som avsåge utsträckning av

den ordinarie arbetstiden, tilldroge sig det största intresset, vore de, som avsåge

övertidsarbete (7 § 3 morn.). Den fördubbling, som här inträtt, torde till

stor del bero på tidsförhållandena. Antalet beslut under år 1940 hade varit

något högre än antalet inkomna ärenden eller 1,196. Av dem hade 618 avsett

arbetare vid mekaniska verkstäder samt andra järn- och metallvarufabriker,

169 arbetare vid textilfabriker och 116 arbetare vid boktryckerier och bokbinderier

m. m., för att nu nämna de tre största grupperna.

I 1,148 av här avsedda 1,196 fall hade medgivandena tillstyrkts av vederbörande

arbetare eller deras organisationer och allenast i 48 fall hade alltså

dylik tillstyrkan icke förelegat. Medgivande lämnades i allmänhet för en tid

av 3 månader.

Besparingsberedningen framhåller vidare, att en viktig del av handläggningen

av de på arbetsrådet ankommande ärendena försigginge under resor

till olika arbetsplatser, samt lämnar vissa uppgifter angående resdagar och

förrättningsdagar utom Stockholm för rådets ordförande, övriga ledamöter

och tjänstemän.

Besparingsberedningen erinrar, att medan — frånsett utgifterna för hyra —

kostnaderna för rådets verksamhet under budgetåret 1933/34 uppgått till

45,452 kronor, motsvarande kostnader för budgetåret 1941/42 beräknats till

132,100 kronor, vilket innebure i det närmaste en tredubbling. Ökningen

sammanhängde — anför beredningen — visserligen med att nya arbetsuppgifter

tillkommit genom lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln,

varjämte antalet ärenden enligt allmänna arbetstidslagen visat en avsevärd

stegring. Beredningen har emellertid funnit en väsentlig minskning av

utgifterna böra genomföras.

Beträffande giltighetstiden för rådets beslut föreslår beredningen,

att rådets medgivanden böra lämnas att gälla tills vidare utan viss tidsbegränsning

i alla de fall, där detta tidigare plägat ske. Några reella intressen

skulle härigenom icke bliva lidande, då de parter eller organisationer, vilka

berördes av ett meddelat tillstånd, kunde, när de önskade, påkalla ny prövning

av tillståndet. I de fall, åter, där en viss tidsbegränsning läge i sakens

natur, syntes tillstånd kunna lämnas för längre perioder än 3 månader.

Beredningen förordar vidare vissa ändringar med avseende å beslutanderätten

inom rådet och antalet ledamöter i detsamma.

I denna del anför beredningen.

Beslutanderätten borde i vissa fall överlåtas åt arbetsrådets ordförande. Så

borde ske, när fråga vore örn medgivanden, vilka arbetarna eller deras organisationer

tillstyrkt, eller då parterna efter förhandlingar — eventuellt inför

representanter för arbetsrådet — eljest kommit till enighet. I dylika fall vore

det — särskilt med hänsyn till den stadga i tillämpningen, som numera vunnits

— icke erforderligt att inkalla partsrepresentanter för att deltaga i rådets

beslut.

Antalet ledamöter, som ägde deltaga i arbetsrådets beslut, borde kunna begränsas

från högst 7 till högst 5. Däremot borde den femte ledamoten i regel

icke särskilt inkallas i andra fall än när enighet icke kunnat uppnås.

Under tid, då ordförandebefattningen vore förenad med befattningen såsom

byråchef, tillika ledamot, syntes böra gälla, alt föredragande sekreterare

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 343.

eller notarie hos arbetsrådet skulle inträda såsom ledamot vid behandlingen

av de ärenden, som föredragningen avsåge. Sådan tjänsteman torde icke böra

särskilt utses till ledamot eller suppleant för ledamot, i varje fall syntes

särskilt dagarvode vid dylik tjänstgöring icke böra ifrågakomma.

Rörande det antal samman t rädesdagar, som kan beräknas bliva

erforderligt inom rådet, anför beredningen i detta sammanhang.

Antalet sammanträdesdagar skulle enligt beredningens uppfattning utan

svårighet kunna begränsas till 1 dag i veckan även utan ändring i bestämmelserna

om ordförandens kompetens att ensam avgöra vissa ärenden. Med

det av rådet förordade förslaget till ändring i detta avseende skulle antalet

sådana ärenden, som komme att avgöras i rådet, starkt sjunka. I rådet skulle

avgöras dels ärenden enligt 1 och 2 §§ resp. lagar (avseende frågor om lagarnas

tillämplighetsområden), beträffande vilka ärenden beredningen funnit

att de icke lämpligen borde avgöras av ordföranden ensam, och dels ärenden

av annan natur, i vilka parterna icke kunnat enas. Då dessa ärenden utgjorde

en mycket ringa del av till rådet inkommande ärenden torde antalet

erforderliga sammanträden helt bli beroende av med vilken skyndsamhet ett

inkommet ärende av här ifrågavarande slag behövde avgöras. I detta hänseende

kunde framhållas, att ärende enligt 5 § allmänna arbetstidslagen i

allmänhet icke vore av brådskande natur och att ordföranden beträffande

ärenden enligt 6 och 7 §§ ägde rätt att lämna interimistiska medgivanden.

Beredningen hade kommit till den uppfattningen, att antalet erforderliga sammanträdesdagar

borde beräknas till 12 för år eller i medeltal 1 sammanträ - desdag i månaden.

Beredningen förordar härefter vissa förändringar med avseende å arvodena

till rådets ledamöter. Beredningen anför.

Årsarvodena till andra rådets ledamöter än ordföranden och ställföreträdande

ordföranden syntes böra indragas. Vad särskilt anginge de ledamöter,

som vore att anse som partsrepresentanter, lede systemet med årsarvode till

uppenbara orättvisor. Då det nuvarande dagarvodet syntes utgöra skälig ersättning

för ledamotskapet föresloges icke någon ändring i dess belopp. Dock

torde den rätt till förhöjt dagarvode, som för närvarande under vissa omständigheter

tillkomme suppleant, böra utsträckas att gälla jämväl ledamot,

som icke uppbure årsarvode.

Det till ordförandens ställföreträdare utgående årsarvodet torde böra reduceras

till det belopp örn 1,300 kronor, varmed det utgått för tiden närmast

före lantarbetstidslagens tillkomst, och dagarvodet torde böra utgå med högre

belopp än 20 kronor allenast för dag, under vilken ställföreträdaren inträdde

i ordförandens tjänsteåligganden. Någon rimlig anledning att tillerkänna

ordförandens ställföreträdares suppleant högre dagarvode än annan suppleant

kunde beredningen icke finna föreligga.

Beredningen ansåge sig icke böra föreslå ändring under nuvarande ordförandens

tjänstetid i det till denne utgående arvodet å 4,000 kronor för år.

Vad beträffar rådets personalorganisation erinrar beredningen,

att densamma icke blivit utbyggd i den utsträckning, som år 1939

förutsattes bliva nödvändig i anledning av tillkomsten av lantarbetstidslagen

och arbetstidslagen för detaljhandeln. Sålunda hade två planerade tjänster,

en amanuens- och en skrivbiträdestjänst, icke blivit tillsatta, varjämte en

arvodesbefattning indragits. Att år 1939 en överskattning av arbetsbördan å

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

9

rådets kansli ägt rum kunde numera anses bestyrkt av erfarenheterna från

år 1940, under vilket år antalet inkommande ärenden syntes hava kulminerat.

Rörande möjligheterna till begränsning av rådets personal uttalar sig beredningen

härefter på följande sätt.

Vid bedömande av den ordinarie uppsättningen sådana tjänster, med vilka

vore förenad föredragningsskyldighet eller åliggande att biträda föredragande

med utredningsarbete och uppsättning av utgående expeditioner, hade beredningen

att utgå från att ordförandebefattningen icke vöre förenad med

byråchefstjänsten. Skulle nämligen genom nämnda förening en extra förstärkning

av arbetskrafterna på kansliet anses erforderlig, torde detta behov

böra tillgodoses genom anställande av icke ordinarie arbetskraft.

Förutsattes alltså, att nämnda tjänster icke vore förenade, borde det enligt

beredningens mening ankomma på byråchefen att närmast svara för

ärendenas beredning och föredragning inför rådet eller ordföranden, överlämnades

ärende till underordnad tjänsteman för föredragning borde byråchefen

före föredragningen genomgå ärendet med denne när dess natur sådant

påkallade. Vidare borde byråchefen deltaga i justeringen av alla de utgående

skrivelser, vilka skulle undertecknas av ordföranden.

Byråchefen borde medhinna att — därest erforderlig personal ställdes till

hans förfogande — själv övertaga föredragningen av huvudparten av förekommande

ärenden. Sålunda torde behov av att överlämna ärenden till annan

föredragande i regel endast uppkomma vid den arbetsanhopning, som

brukade inträda under hösten. „ ...

I anledning härav borde vid kansliet finnas — förutom byrachefstjänsten

— en ordinarie befattning, vars innehavare hade till huvudsaklig uppgift att

biträda byråchefen med ärendenas beredning och med uppsättningen av utgående

expeditioner. Utöver nämnda notariegöromål borde det åligga denne

tjänsteman att övertaga föredragningen av de ärenden, som för sådant ändamål

överlämnades till honom, och vid semester eller annan ledighet för byråchefen

tjänstgöra såsom dennes vikarie. Med hänsyn härtill förefölle det

befogat att tjänstemannen i fråga åtnjuter en något bättre löneställning än

såsom notarie. Beredningen kunde dock icke finna det i och för sig påkallat

med en högre befattning för ändamålet än en tjänst såsom sekreterare i lönegraden

A 24.

För annat biträde med beredning av ärenden för föredragning och uppsättning

av arbetsrådets beslut borde det enligt beredningens mening vara tillräckligt

med icke ordinarie personal i amanuens tjänsteställning.

Under en lång följd av år hade ordförandesysslan innehafts av den tjänsteman

hos rådet, som närmast ansvarat för ärendenas föredragning i rådet och

expeditionen av rådets beslut. Under tiden före lantarbetstidslagens tillkomst

hade i följd härav ordföranden varit ensam föredragande i rådet. Vissa betänkligheter

av principiell innebörd skulle kunna riktas mot en sådan anordning.

Enligt beredningens mening borde den också anses föranledd av

personliga förhållanden. Med hänsyn till det sätt, varpa arbetsradet under

sin nuvarande ledning förmått fullgöra sina uppgifter, saknade beredningen

anledning att ifrågasätta någon ändring härvidlag.

Uppenbart vöre emellertid, att ifrågavarande förening av tjänster ur arbetsbesparingssynpunkt

vore ändamålsenlig. De ärenden, som innehavaren av

de förenade tjänsterna hade att i egenskap av ordförande taga befattning

med, vore nämligen desamma, som han hade att handlägga i egenskap av

byråchef. Undantag utgjorde måhända den kontroll, sorn ordföranden enligt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kunni. Maj:ts proposition nr 343-

instruktionen skulle utöva över rådets medelsförvaltning, och den därmed

sammanhängande skyldigheten att företaga inventeringar. Det tillskott i byråchefens

åligganden, som innehavet av ordförandebefattningen medförde, vöre

alltså icke i nämnvärd mån av tidskrävande natur och torde icke heller i och

för sig kunna anses påkalla förstärkning av arbetskrafterna å kansliet.

I samband härmed ville beredningen erinra att föredragningsskyldighet och

åliggande att hava närmaste tillsynen över rådets kansli enligt instruktionen

åvilade byråchefen endast för det fall att ordförande- och byråchefsbefattningarna

icke innehades av samma person. Detta villkor torde böra utgå ur

instruktionen.

Vidkommande biträdespersonalen vore att märka, att under den å rådets

avlöningsstat för budgetåret 1941/42 upptagna anslagsposten till avlöningar

till övrig icke-ordinarie personal inräknats ett belopp örn 900 kronor till

kostnad för renskrivning enligt räkning samt för annat tillfälligt arbetsbiträde,

främst avsett att täcka det behov av extra arbetskraft, som brukade inträda

under hösten. Emellertid hade under hösten 1940 någon extra arbetskraft

icke behövt tagas i anspråk. Då rådets arbetsbörda dock nämnda höst visat

en sedvanlig säsongmässig stegring, hade beredningen övervägt möjligheten

av att minska jämväl antalet vid rådet heltidsanställda biträden. För en

sådan åtgärd talade även den omständigheten att ett genomförande av förslaget

om rätt för ordföranden att i vissa fall ensam meddela beslut skulle

medföra en viss minskning i skrivarbetet och ökad möjlighet att effektivt

utnyttja ifrågavarande arbetskraft. Beredningen föresloge med hänsyn härtill

att biträdespersonalen minskades med en heltidsbefattning.

Under åberopande av det anförda finge beredningen föreslå indragning av

följande icke ordinarie personal, nämligen en sekreterare i lönegraden Eo 26

och ett skrivbiträde i lönegraden Eo 2. Därjämte borde den ordinarie sekreterartjänsten

överföras å övergångsstat och å ordinarie stat uppföras en befattning

såsom sekreterare i lönegraden A 24, som dock ej finge tillsättas så länge

den å övergångsstat uppförde sekreteraren kvarstode i tjänst. Därutöver torde

vid uppkommande ledighet å notarietjänsten i lönegraden A 21 böra övervägas,

huruvida densamma borde bibehållas eller ersättas med en extra

ordinarie amanuensbefattning.

Yttranden i anledning av besparingberedningens promemoria.

Yttranden av allmän innebörd.

Flera myndigheter hava i anledning av förslaget gjort uttalanden av

allmän innebörd. Sålunda framhåller arbet sråd et, bland annat, att upprätthållandet

av den betydelsefulla sociala arbetstidslagstiftningen i hög grad

vore beroende av rådets verksamhet samt anför vidare följande.

Den auktoritet, som rådet syntes äga, torde framför allt hava sin grund

i att arbetsgivare och arbetare vore medvetna örn att från deras egna läger utsedda

kunniga och erfarna personer tillvaratoge deras intressen och övade

inflytande på rådets beslut. Arbetsrådets beslut rörande tolkningen och tilllämpningen

av arbetstidslagarna vunne därigenom större förtroende hos

arbetsgivare och arbetare än som eljest skulle vara fallet. Man torde därför

vid förekommande ändringar i rådets organisation, arbetssätt m. m. böra

framgå med stor försiktighet och varsamhet; ändringar, som innebure en

»byråkratisering» av rådets verksamhet eller minskade förtroendet för dess

avgöranden, kunna medföra allvarliga vådor för upprätthållandet av den

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

11

sociala arbetstidslagstiftningen. Ett bibehållande av rådets auktoritet vore

givetvis särskildt betydelsefullt i nuvarande kristider, då tvister rörande arbetsförhållandena

iner än eljest borde undvikas. — Enligt rådets mening

borde frågan om eventuella ändringar i rådets organisation, arbetssätt m. m.

anstå till dess nuvarande kristidsförhållanden upphört.

Socialstyrelsen uttalar, att en omläggning av arbetsrådets verksamhet efter

de av besparingsberedningen uppdragna linjerna skulle i viss mån förändra

rådets karaktär. Den anknytning till arbetsmarknadens huvudparter, som

skapats genom att dessas representanter kontinuerligt deltoge i rådets beslut,

skulle vid ett genomförande av de föreslagna ändringarna i verksamhetsformen

försvagas. Arbetstidslagstiftningen berörde emellertid ett för den

sociala freden betydelsefullt område. Skulle det stöd, som rådet åtnjöte genom

partsrepresentationen, förminskas, kunde denna lagstiftning åsamkas allvarlig

skada.

Riksförsäkringsanstalten framhåller bland annat vikten av att icke till följd

av besparingsåtgärder arbetsrådets sakkunskap förringas och dess auktoritet

gentemot arbetsgivare och arbetare nedsättes.

I det yttrande, som avgivits av svenska arbetsgivareföreningen, förklarar

föreningen, att den funnit de resultat, vartill beredningen kommit, beaktansvärda

och att den erhållit den uppfattningen att på längre sikt vissa besparingsmöjligheter

funnes i arbetsrådets stat. Föreningen fortsätter.

Även om de belopp, som kunde inbesparas icke vore alltför betydande,

borde dock varje besparingsmöjlighet även på detta område tillvaratagas. Då

emellertid den nuvarande krisen medfört en fortgående ökning av rådets arbetsbörda

samtidigt som vissa av rådets tjänstemän i betydande utsträckning

varit inkallade till militärtjänstgöring, funne föreningen att några besparingsmöjligheter

beträffande rådet för närvarande knappast förelåge, i varje fall

ej i form av indragning av tjänster. Det förefölle ej heller föreningen tillrådligt,

att under nuvarande förhållanden någon egentlig omläggning av rådets

arbetssätt företoges. Föreningen ville därför föreslå, att några mera genomgripande

förändringar för närvarande icke vidtoges beträffande rådet, men

att frågan örn förändringar i rådets organisation och arbetssätt upptoges i

hela dess vidd, då mera normala förhållanden åter inträtt.

Statskontoret har uttalat sig på följande sätt.

Det syntes ligga i sakens natur, att arbetsrådet under den tid av mer än

tjugu år, som förflutit, sedan rådet organiserades såsom självständig myndighet,

hunnit förvärva sådan erfarenhet vid handläggningen av arbetstidsärenden,

att dess beslut med avseende å tolkningen och tillämpningen av

gällande lagstiftning på området i åtskilliga fall måste anses hava fått en

mer eller mindre expeditionsmässig karaktär. En viss förenkling i rådets arbetssätt

ävensom en begränsning av dess organisation, framför allt beträffande

kanslipersoniflen, syntes fördenskull böra vidtagas. Å andra sidan

borde självfallet tillses, att ändringar i dylikt syfte icke gåves sådan innebörd,

att de skulle försvåra upprätthållandet av rådets verksamhet eller

minska förtroendet för dess avgöranden, vilket — såsom rådet framhållit —

särskilt i nuvarande kristider skulle kunna medföra vissa vådor för bibehållandet

av rådets auktoritet.

Även med fullt beaktande av nämnda omständigheter funne statskontoret

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kund]. Maj:ts proposition nr 343•

emellertid besparingsberedningens organisationsförslag i stort sett vara av

beskaffenhet att kunna genomföras utan risk för några konsekvenser av

nyss antydd art.

Yttranden i särskilda frågor.

Jag övergår härefter till en redogörelse för den ståndpunkt, som i yttrandena

intagits till de olika i besparingsberedningens promemoria framlagda

förslagen.

Vad först beträffar beredningens förslag örn förlängd giltighetstid

för rådets beslut har detta förslag i huvudsak avstyrkts av urbetsrådet,

som i ämnet anfört följande.

o Besparingsberedningen hade ansett, att en icke obetydlig lättnad i arbetsiådets

arbetsbörda skulle ernås, därest rådets medgivanden lämnades att

gälla tills vidare utan tidsbegränsning i alla de fall, där detta tidigare brukat

ske. Ett genomförande av beredningens förslag skulle emellertid medföra betydande

olägenheter. Av arbetsrådet medgivna undantag från bestämmelserna

om ordinarie arbetstid — det vore dessa undantag som avsåges i beredningens

uttalande — grundade sig, så vitt fråga ej vore örn dispens allenast efter

överenskommelse, på att arbetet utfördes under vissa i lagen angivna förhållanden,

som avveke från det normala och därigenom motiverade eftergift.

Arbetsförhållandena inom en viss industri eller ett visst företag kunde

emellertid växla i ganska stor omfattning och detta även inom relativt korta

tidrymder: en del av driften nedlades, en ny tillverkning upptoges, nya

maskiner med annat arbetssätt anskaffades, rationalisering med annan deponering

av arbetskraften vidtoges o. s. v. Allt detta gjorde, att de förhållanden,

som i ett visst fall motiverat dispens, efter icke allt för lång tid ej längre

vore för handen. Före år 1930, då allmänna arbetstidslagen ägde provisorisk

giltighet för 2 å 3 år i sänder, hade ofta dispenser medgivits att gälla tills

vidare, d. v. s. för den tid varunder respektive lag varit i kraft. I övergångsbestämmelserna

till nämnda lagar ävensom till 1930 års allmänna arbetstidslag,

vilken i motsats till de föregående vore av permanent natur,

stadgades, att eftergift, som av arbetsrådet med stöd av tidigare lag beviljats

utan tidsbegränsning, skulle fortfarande tills vidare äga giltighet. Sedan 1930

års lag trätt i kraft hade successivt företagits en revision av de sålunda utan

tidsbegränsning gällande dispenserna. Det hade därvid visat sig, att över

hälften av nämnda dispenser vid tidpunkten för revisionen av skilda anledningar

varit helt eller delvis obehövliga. Det vore klart, att det vore ägnat

att skapa oreda och i viss mån verka uppluckrande för lagens efterlevnad, om

för obegränsad tid medgivna dispenser efter loppet av viss tid icke längre hade

något underlag i verkligheten. — Beredningen hade vidare som skäl för sin

ståndpunkt anfört, att några reella intressen icke skulle bli lidande genom

beredningens förslag, då de parter eller organisationer, vilka berördes av

ett meddelat tillstånd kunde, när de önskade, påkalla ny prövning av tillståndet.

Arbetsrådets erfarenheter ginge emellertid i den riktningen, att parterna

av olika anledningar icke använde sig av denna möjlighet och en dylik

framställning om förnyad prövning endast ägde rudi i sällsynta undantagsfall.

Arbetsrådet finge därför bestämt avstyrka beredningens förslag, att

dispenser skulle lämnas utan tidsbegränsning. —• En viss ehuru ganska obetydlig

lättnad i rådets arbetsbörda kunde emellertid vinnas därigenom, att

rådet för vissa av de eftergifter, varom vore fråga, utsträckte giltighetstiden

från ett år, som dittills varit praxis, till flera år. Det kunde framhållas, att

arbetsrådet under senare tid tillämpat detta förfaringssätt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 343-

13

Socialstyrelsen framhåller för sin del, att det läge i sakens natur, att risker

för lagstiftningens upprätthållande i praktiken skulle kunna befaras, därest

i överensstämmelse med beredningens förslag dispenser i ökad utsträckning

lämnades att gälla tills vidare. I vad mån dispenser kunde medgivas för

längre tid än som nu vore brukligt syntes böra överlåtas åt arbetsrådet att

bedöma från fall till fall.

Landssekretariatet anför, att — med hänsyn till angelägenheten av att

förebygga missbruk av meddelade tillstånd till utökad arbetstid — som regel

borde gälla, att dispenserna gjordes tidsbestämda.

Även de anställdas centralorganisation uttalar sig i samma riktning. Organisationen

påpekar, att arbetsrådet genom tidsbegränsningen erhölle effektiv

möjlighet att kontrollera, att arbetstagarpartens samtycke fortfarande vöre

för handen.

I motsats härtill har statskontoret tillstyrkt besparingsberedningens förslag

i ämnet. Ämbetsverket anför, att i vart fall giltighetstiden för rådets beslut

borde kunna utsträckas åtskilligt utöver vad som nu syntes vara förhållandet.

Besparingsberedningens förslag rörande minskning av antalet ledamöter

i arbetsrådet har i flertalet yttranden avstyrkts.

Arbetsrådet yttrar sig på följande sätt.

Förslaget, som innebure, att vid rådets sammanträden skulle närvara högst

en representant för respektive arbetsgivare och arbetare, skulle enligt rådets

uppfattning medföra allvarliga olägenheter. De ärenden, som handlades enligt

allmänna arbetstidslagen, berörde så vitt skilda områden inom industri och

annan näring, som omfattades av nämnda lag, att två representanter från vardera

sidan finge anses vara ett minimum för tillgodoseende av den erfarenhet

och sakkunskap, utan vilka rådets auktoritet skulle äventyras. Ett genomförande

av beredningens förslag skulle vidare innebära, att vid handläggningen

av ärenden enligt lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln

icke skulle närvara någon av de arbetsgivar- eller arbetarrepresentanter,

som utsetts enligt bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen. En dylik

sammansättning av rådet skulle utan tvivel medföra vådor ur synpunkten

av kontinuitet i rådets avgöranden. Arbetsrådet hade nämligen dittills sökt

att i möjligaste mån genomföra en enhetlig och likartad tolkning och tilllämpning

av de tre arbetstidslagarna. Att så kunnat ske hade till stor del varit

beroende på att en representant från vardera arbetsgivar- och arbetarsidan,

utsedda för handläggningen av ärenden enligt allmänna arbetstidslagen,

jämväl deltagit i avgörandena av ärenden enligt de båda övriga arbetstidslagarna.

Den stadga och enhetlighet i rådets praxis, som därigenom erhållits,

torde icke böra underskattas. Det av beredningen uppmärksammade förhållandet,

att rådets beslut i regel vöre enhälliga, och vilket förhållande av

beredningen syntes hava tolkats så, att de av rådet behandlade ärendena

knappast föranledde någon meningsskiljaktighet, berodde i liög grad på den

omständigheten, att vid rådets överläggningar ävensom vid förhandlingar

vid besök på arbetsplatser förekommande stridiga åsikter kunnat sammanjämkas.

Socialstyrelsen anför bland annat.

Enligt förslaget skulle allenast en representant för vardera partssidan deltaga

i besluten. Styrelsen måste beteckna en sådan anordning som mindre

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

lämplig. Det borde beaktas, att en partsrepresentant på ett så känsligt område

som arbetstidslagstiftningens kunde ställa berättigade anspråk på att

vid sitt ställningstagande få samverka med ytterligare en representant för

samma part. Det förhölle sig vidare otvivelaktigt så, att ett avgörande, bakom

vilket stöde dubbla representanter för vardera sidan, i längden mottoges med

väsentligt större förtroende än vad fallet skulle vara vid enkel representation.

För arbetsrådets del tillkomme, såsom rådet framhållit, betydelsen av att

partsrepresentant för ärenden enligt allmänna arbetstidslagen jämväl deltoge

i prövningen av ärenden enligt lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för

detaljhandeln.

Nedskärningen av antalet ledamöter, som äga deltaga i rådets beslut, från

högst sju till högst fem vore — anför landssekretariatet — med hänsyn särskilt

till vikten av en enhetlig praxis på arbetstidslagstiftningens område en

olycklig åtgärd. Sekretariatet understryker särskilt den stora betydelsen av

att partsrepresentanterna för mål enligt allmänna arbetstidslagen jämväl deltaga

i prövningen av mål enligt lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för

detaljhandeln.

Även de anställdas centralorganisation motsätter sig en minskning av antalet

ledamöter i rådet.

Icke heller statskontoret har ansett sig kunna biträda beredningens förslag.

Statskontoret uttalar, att ämbetsverket icke kunnat värja sig för den också

av arbetsrådet hävdade uppfattningen, att den stadga och enhetlighet i rådets

praxis, som emåtts genom den nu gällande ordningen för handläggningen

av ärenden enligt de olika arbetstidslagarna, skulle vid bifall till beredningens

förslag kunna mer eller mindre äventyras. Statskontoret anser

däremot, att några olägenheter icke skulle behöva uppstå, om genom uteslutande

av den tredje utan förslag utsedde ledamoten antalet rådsledamöter

sänktes till sex.

Riksförsäkringsanstalten, som icke direkt uttalar sig angående ledamotsantalet

i rådet, framhåller emellertid, att de ärenden, som handlades av rådet,

ofta vore av betydande intresse ur yrkesinspektionens synpunkt och att

det därför vore av vikt, att icke i besparingssyfte sådana organisationsåtgärder

vidtoges, som vore ägnade att förminska yrkesinspektionens möjligheter

att genom någon sin representant fortlöpande följa rådets verksamhet och

deltaga i dess avgöranden.

Besparingsberedningens förslag rörande överflyttande i vissa fall

av beslutanderätten från rådet till dess ordförande har

avstyrkts av arbetsrådet, socialstyrelsen, landssekretariatet och de anställdas

centralorganisation, medan en reservant i socialstyrelsen ävensom statskontoret

i huvudsak givit förslaget sin anslutning.

Sin ståndpunkt i ämnet motiverar arbetsrådet sålunda.

Besparingsberedningen hade ansett, att antalet sammanträdesdagar skulle

kunna minskas till i genomsnitt ett sammanträde i månaden. Beredningen

hade därvid tänkt sig, att detta skulle åstadkommas genom att åt rådets ordförande

överlätes att fatta beslut i alla sådana ärenden, i vilka bifall till före
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kunni. Mctj:ts proposition nr 343■ 15

liggande framställning tillstyrkts av arbetarparten eller i vilka enighet eljest

ernåtts.

Till en början kunde framhållas, att de ärenden, i vilka tillstyrkan sålunda

föreläge. visserligen kvantitativt vore betydande, men att de vid föredragningen

och fattande av beslut icke toge lång tid i anspråk. Ett uteslutande

av dessa ärenden från föredragning inom rådet spelade på den grund ingen

nämnvärd roll ur synpunkten av minskning av antalet sammanträdesdagar.

I fråga om de ärenden åter, som ur principiell eller praktisk synpunkt vore

av stor räckvidd eller i vilka bifall icke tillstyrkts från arbetarsidan, skulle

den av beredningen anvisade utvägen med endast ett sammanträde i månaden

vara synnerligt oläglig. Enligt nu gällande arbetstidslagar ägde ordföranden

icke att mellan sammanträdena meddela beslut i ärenden, som avsåge

dispenser enligt 5 § i de olika arbetstidslagarna (utökning av den ordinarie

arbetstiden eller annan fördelning än i 4 § av resp. lagar stadgas). Då

ansökningar om förlängning av ordinarie arbetstid för tillgodoseende av den

militära och ekonomiska försvarsberedskapens krav under nu rådande förhållanden

vore vanligen förekommande, kunde avstyrkande yttranden finn

arbetarpartens sida medföra till sina konsekvenser ödesdigra uppskov med

dylika ärendens handläggning. Ett genomförande av beredningens förslag

förutsatte en lagändring, som medgåve ordföranden rätt att i dylika ärenden

fatta beslut mellan sammanträdena.

Att till arbetsrådet inkomna ansökningar örn eftergifter från bestämmelserna

i arbetstidslagarna så ofta som fallet vore lillstyrktes av arbetarparten

hade utan tvivel sin grund i det förtroende för rådets avgöranden, som skapats

genom att arbetarnas egna representanter deltoge i rådets beslut. Det

av beredningen föreslagna förfarandet kunde lätteligen rubba förtroendet för

rådets verksamhet och sålunda — genom att från arbetarsidan i större omfattning

än dittills avstyrkande yttranden lämnades — i stället för minskning

giva anledning till ökning av rådets arbetsbörda.

Såsom ledamot av rådet tjänstgjorde sedan många år chefen för riksförsäkringsanstaltens

arbetarskyddsbyrå. Det hände ej sällan, att i yttranden

över ansökningar — även om yttrandena utmynna i tillstyrkande av bifall —

gjordes anmärkningar mot hygieniska förhållanden, skyddsanordningar eller

dylikt på arbetsplatserna. Det vore tydligen av allmänt intresse, att yrkesinspektionen

genom nämnda ledamots närvaro vid sammanträdena så skyndsamt

som möjligt finge del av dessa erinringar.

Jämlikt 9 g 8 mom. lagen om arbetstidens begränsning ägde ordföranden i

fråga om ansökningar örn övertid att i brådskande fall meddela beslut. Hade

sådant beslut fattats, skulle rådet vid sitt första därefter följande sammanträde

taga under omprövning, huruvida beslutet skulle äga bestånd. Nämnda

bestämmelse gällde även övertid, som kunde beviljas enligt lantarbetstidslagen

och arbetstidslagen för detaljhandeln. Dittills hade inom arbetsrådet

iakttagits den praxis, att ordföranden i synnerligen brådskande fall fattat

beslut mellan rådets sammanträden. Därvid hade i regel beslut meddelats interimistiskt

för mycket kort lid (en eller ett par veckor), varefter rådet vid

efterföljande .sammanträde såväl prövat ordförandens beslut sorn avgjort

ärendet i vad avsåge övertid under längre tid framåt. — Den av beredningen

föreslagna anordningen innebure, att ordföranden i de allra flesta ärenden

ensam skulle fatta beslut. Det vore givet, alt bestämmelsen örn alt rådet

skulle pröva örn beslutet skulle äga bestånd med eli sådant arbetssätt bomme

att nedsjunka till en tom formalitet. Därigenom .skulle åstadkommas en

»byråkratisering» i strid mot grundlinjerna för rådets verksamhet. Denna

byråkralisering» skulle minska ledamöternas inflytande på rådets verksamhet

och medföra, att ledamöterna ej så ofta som nödigt vore bomme i kontakt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 343-

med näringslivets aktuella krav samt utan tvivel föranleda en ödesdiger minskning

i förtroendet för rådets avgöranden. En dylik sänkning av arbetsrådets

auktoritet kunde näppeligen uppvägas av den relativt ringa besparing i rådets

utgifter, som den föreslagna åtgärden skulle medföra.

Socialstyrelsens yttrande är i denna del av följande innehåll.

Enligt beredningens förslag skulle det faktiska avgörandet i en mängd ärenden

delegeras till arbetsrådets ordförande. Rådets sammanträden skulle

minskas till i genomsnitt ett i månaden. Vid sådant sammanträde skulle arbetsrådet

pröva de beslut, som ordföranden interimistiskt fattat. Man syntes

då rätt väsentligt ha avlägsnat sig från den ursprungliga organisationstanken.

Att denna emellertid varit riktig framginge av det förtroende, med vilket parterna

mottagit arbetsrådets avgöranden. Den good will, som därigenom skapats

för arbetstidslagstiftningen under arbetsrådets nuvarande organisation,

måste betraktas som en tillgång av största betydelse. Därtill komme, att en

förändrad organisationsform enligt beredningens förslag i denna del knappast

skulle medföra någon nämnvärd besparing, eftersom ifrågavarande ärenden

enligt vad styrelsen förutsatte icke kunde föranleda någon utökning av

antalet eljest erforderliga sammanträden. Däremot skulle den vara psykologiskt

oklok och kunna skapa konsekvenser på arbetsmarknaden, som ur samhällets

synpunkter bleve mindre önskvärda.

Landssekretariatet har anslutit sig till vad arbetsrådet i ämnet anfört.

De anställdas centralorganisation gör följande uttlanden.

Organisationen ville understryka det olämpliga i att tillstyrkan från de

närmast berörda arbetstagarna skulle vara tillräcklig för att överflytta beslutanderätten

från arbetsrådet till dess ordförande. Med hänsyn till att organisationsväsendet

inom vissa områden av arbetsmarknaden ännu ej vunnit

absolut fasthet vore det av synnerligen stor vikt, att frågan örn undantag

från arbetstidslagarnas tillämpning gjordes till föremål för en noggrann och

allsidig prövning. Detta förutsatte, att sådana sakkunniga, vilka direkt representerade

arbetsgivare och arbetstagare, medverkade i besluten. Trots att

det ytterst sällan förekommit att arbetsrådet avslagit framställning, som tillstyrkts

av arbetstagarparten, vore det för upprätthållande av beslutens auktoritet

betydelsefullt att partsrepresentanterna deltagit i ärendenas behandling.

Risken förefunnes alltid, att en mindre arbetstagargrupp kunde tillstyrka ett

beslut, vars konsekvenser för en stor kår i övrigt den ej hade förutsättning

att bedöma.

Statskontoret anför.

Statskontoret ansåge hinder icke föreligga för att på arbetsrådets ordförande

överflytta beslutanderätten i sådana ärenden, som avsåge medgivanden,

om vilka parterna enats. Av den av beredningen lämnade redogörelsen

framginge nämligen, att beträffande under år 1940 avgjorda ärenden, som

avsåge utsträckning av den ordinarie arbetstiden (5 § allm. arbetstidslagen),

rådets beslut tillstyrkts av vederbörande sammanslutningar i 3,157 av 3,297

fall samt att i fråga om beslut jämlikt 7 § samma lag dylikt tillstyrkande förelegat

i 1,148 av 1,196 fall. Med hänsyn därtill och då ordföranden redan

jämlikt gällande bestämmelser ägde meddela interimistiska beslut i ärenden

angående övertidsarbete, syntes det — i betraktande jämväl av den stadga i

rättstillämpningen, som numera torde hava vunnits — icke vara behövligt,

att arbetsrådet toge under särskild omprövning, huruvida dylika beslut skulle

äga bestånd eller ej. Statskontoret tillstyrkte därför bifall till beredningens

förslag.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 343-

17

Jämlikt instruktionen för arbetsrådet skulle rådet sammanträda i regel

minst två dagar varje vecka. Det högsta antalet sammanträdesdagar. varunder

dagarvode finge utgå, vore för närvarande 120 för budgetår. I syfte att

nedbringa kostnaderna för dagarvoden och med hänsyn till de föreslagna

förenklingarna i rådets arbetssätt hade beredningen förordat, att antalet erforderliga

sammanträdesdagar skulle fastställas till tolv per år eller i medeltal

en dag varje månad. Statskontoret vöre ense med besparingsberedningen

därom, att — därest den förordade rationaliseringen av rådets arbetssätt komme

till stånd — en icke ringa begränsning av antalet sammanträdesdagar

med därav följande kostnadsbesparing borde kunna åvägabringas. Med hänsyn

till önskvärdheten av att rådets arbetsresultat icke onödigtvis fördröjdes

syntes dock en så betydande reduktion av dagantalet, som beredningen föreslagit,

icke tillrådlig. Ämbetsverket förordade i stället, att antalet sammanträdesdagar

fixerades till 50 å 55 för år eller till i medeltal en dag i veckan.

En reservant i socialstyrelsen har uttalat, att besparingsberedningens förslag

syntes utvisa, att åtskilliga av de på arbetsrådets prövning ankommande

ärenden vore av sådan natur, att deras avgörande borde utan olägenhet

kunna delegeras till rådets ordförande.

Över besparingsberedningens förslag rörande arvodena till arbetsrådets

ledamöter och suppleanter hava yttranden avgivits

av arbetsrådet, statskontoret och landssekretariatet.

Arbetsrådet har gjort följande uttalanden.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1919 års lagtima riksdag angående anslag

till arbetsrådet m. m. hade föredragande departementschefen uttalat följande:

»För att arbetsrådet skall på ett tillfredsställande sätt kunna fylla sin ansvarsfulla

uppgift, är det av största vikt, att detsamma tillföres nödig kompetens

och sakkunskap. Avlöningsförmånerna för rådets ledamöter böra

därför göras så förmånliga, att de för uppdraget lämpligaste personerna kunna

förvärvas.» Detta uttalande ägde utan tvivel fortfarande giltighet. Det syntes

ofrånkomligt, att rådets ledamöter erhölle särskilt årsarvode för sin ansvarsfyllda

uppgift. Ledamöterna åtnjöte visserligen dagarvode för varje sammanträde

de bevistade i rådet, men detta arvode utgjorde allenast ersättning för

tid, som ledamöterna därigenom ginge förlustiga för upprätthållandet av

andra befattningar eller för utförandet av privat verksamhet. Till ledamöternas

åligganden hörde dock icke blott att närvara vid rådets sammanträden

och deltaga i besluten. Ledamöterna måste även utom tiden för sammanträdena

ägna sig åt de ärenden, som vore föremål för handläggning i rådet:

i förväg noggrant sätta sig in i ärendena, konferera med organisationer för

olika fack inom näringslivet, med uppmärksamhet följa utvecklingen på arbetstidslagstiftningens

område m. m. Årsarvodet vore vidare avsett att i viss

mån utgöra ersättning för ledamöternas befattning med ärenden under tjänsteresor

för rådets räkning. Ett uttryck härför vore, att suppleant — vilken icke

åtnjöte årsarvode — under tjänsteresa erhölle högre dagarvode än ordinarie

ledamot.

Ledamöternas årsarvoden hade tidigare utgått nied högre belopp än vad

för närvarande vore fallet. Det vöre att märka, att årsarvodet till ordförandens

ställföreträdare från tidpunkten för arbetsrådets tillkomst (år 1919) till och

med den 30 september 1923 utgått med 12,000 kronor jämte dyrtidstillägg

samt att övriga ledamöters årsarvoden till och med utgången av sistnämnda

är uppgått till 5,000 kronor jämte dyrtidstillägg.

Bihang till riksdagens protokoll I!H2. 1 sami. Nr 343.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kunut. Maj.ts proposition nr 343.

I samband nied tillkomsten av lantarbetstidslagen år 1936 hade årsarvodet

för ordförandens ställföreträdare, vilket sedan den 1 juli 1933 utgått med

1,300 kronor, höjts till 2,000 kronor och årsarvodet för övriga ledamöter från

förutvarande 1,200 till 1,500 kronor. Sedan dess har den inträdda och alltjämt

fortgående stegringen i levnadskostnaderna medfört, att ledamöternas

arvoden, som icke vore förenade med rörligt tillägg, i realiteten undergått och

alltjämt underginge en minskning. Tillkomsten av lantarbetstidslagen och den

är 1939 utfärdade arbetstidslagen för detaljhandeln hade dessutom medfört

ökning i ledamöternas arbetsbörda.

Något sakligt skäl till sänkning av det dagarvode, som sedan många år

utgått till ordförandens ställföreträdare, hade icke av beredningen anförts.

Arbetsrådet funne sålunda för sin del — även med beaktande av de statsiinansiella

skäl som kunde ligga till grund för besparingsberedningens uttalande

— att någon sänkning av de till rådets ledamöter utgående års- och

dagarvodena icke borde äga rum.

Landssekretariatet har anslutit sig till de synpunkter, som framförts av

arbetsrådet. Landssekretariatet erinrar ock örn att sekretariatet i annat

sammanhang avstyrkt ett av besparingsberedningen framlagt förslag om borttagande

av årsarvodena till vissa ledamöter av arbetsdomstolen.

Statskontoret har förordat vissa jämkningar i det av beredningen framlagda

förslaget. Statskontoret anför i huvudsak följande.

Beredningens förslag med avseende ä arvodena till rådets ledamöter kunde

statskontoret icke helt biträda. Såsom arbetsrådet framhållit, hörde det till

ledamöternas åligganden icke blott att närvara vid rådets sammanträden utan

även att mellan sammanträdena ägna måhända mången gång icke obetydlig

lid åt att sätta sig in i de ärenden, som skulle föredragas vid kommande

sammanträden, att konferera med olika fackorganisationer m. m. Det torde

ligga i sakens natur, att en dylik förhandsberedning vore ur olika synpunkter

av stort värde för den kommande handläggningen av ärendena inom rådet.

Då årsarvodena vore avsedda att utgöra ersättning för detta förberedande

arbete, syntes det statskontoret icke lämpligt att utan vidare slopa desamma.

Beredningen hade i en tidigare promemoria föreslagit indragning av årsarvodena

till arbetsdomstolens ledamöter. Statskontoret hade i yttrande den

27 oktober 1941 över detta förslag tillstyrkt, att gottgörelse till sagda ledamöter

skulle utgå endast i form av dagarvode. Därvid vore emellertid att

märka, att dagarvodena till arbetsdomstolens ledamöter vore väsentligt högre

än motsvarande arvoden till arbetsrådets ledamöter. Statskontoret finge fördenskull

tillstyrka beredningens nu föreliggande förslag pä det sätt, att ämbetsverket

föresloge, att årsarvodet till annan ledamot av arbetsrådet än ordföranden

och ordförandens ställföreträdare indroges, men att i stället dagarvodet

till annan ledamot och till suppleant för denne ökades från 20

kronor till 30 kronor. Därest antalet sammanträdesdagar fastställdes till en

dag i veckan innebure förslaget, alt sagda ledamöter skulle äga åtnjuta ersättning

med 520 kronor för arbetet mellan sammanträdesdagarna eller med

10 kronor för varje dags hemarbete. Någon sänkning av dagarvodet till ordförandens

ställföreträdare och dennes suppleant torde icke böra vidtagas.

Däremot synes intet vara att invända mot, att årsarvodet till ställföreträdaren

i enlighet med vad beredningen föreslagit reducerades till det belopp, varmed

detsamma utgått vid tiden närmast före lantarbetstidslagens tillkomst, eller

till 1,300 kronor.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 343-

19

Med anledning av besparingsberedningens förslag rörande arbelsrådets

personal hava yttranden avgivits av arbetsrådet, svenska arbetsgivareföreningen,

landssekretariatet och statskontoret.

Arbetsrådet uttalar sig först rörande förslaget om nedflyttning av den ordinarie

sekreterartjönsten hos rådet från lönegraden A 26 till lönegraden A 24.

Rådet anför härom.

Arbetsrådets ursprungliga stat (1919) hade bland annat upptagit två föredragande

ledamöter med arvoden å 12,000 kronor samt en sekreterare tillika

föredragande, med avlöning enligt tredje normalgraden (byråchefslön). Under

år 1920 måste ytterligare två sekreterare, tillika föredragande, i tredje

normalgraden samt en sekreterare i andra normalgraden anställas. Under

tiden från och med den 1 januari 1921 till den 1 juli 1926 tjänstgjorde hos

rådet — förutom under vissa tider en eller två sekreterare i andra normalgraden

— en sekreterare med föredragningsskyldighet och byråchefs lön.

Under tiden från och med den 1 juli 1926 till tidpunkten för ikraftträdandet

av 1936 års lantarbetstidslag ombesörjdes föredragningen jämte sekreterargöromålen

huvudsakligen av ordföranden, tillika byråchefen. I samband med

tillkomsten av nämnda lag anställdes hos rådet en ordinarie sekreterare i

26:e lönegraden. Arbetsrådet hade hemställt, att sekreterartjänsten — i anslutning

till den anordning, som ursprungligen avsetts i fråga örn sekreterarbefattningen

hos rådet och som sedermera under lång tid tillämpats — skulle

placeras i 30 :e lönegraden. Placeringen av sekreterartjänsten i 26:e lönegraden

hade grundats på ett utlåtande av statskontoret, som förklarat sig

hava blivit övertygat örn att anställandet av en sekreterare med föredragningsskyldighet

vore av behovet påkallat men ansett att nämnda befattningshavare

—- i enlighet med inom den civila statsförvaltningen i övrigt

gällande praxis — borde erhålla lön enligt sistnämnda lönegrad.

Besparingsberedningen syntes motivera sitt förslag att sänka lönegradsplaceringen

för sekreteraren därmed, att föredragning av ärenden inom rådet

endast vid fall av särskild arbetsanhopning skulle överlåtas åt denne samt

att ordföranden själv skulle övertaga föredragningen av huvudparten av förekommande

ärenden. Beredningens uttalande vore emellertid på denna punkt

icke fullt klart. I sitt uttalande utginge nämligen beredningen till en början

ifrån, att ordförandebefattningen i rådet — i motsats till vad som sedan

lång tid vore fallet — icke vore förenad med byråchefstjänsten och komme

därvid till det resultatet, att föredragningen i huvudsak borde ombesörjas

av byråchefen. Huruvida så enligt beredningens mening borde vara fallet

även vid en förening av nämnda befattningar framginge icke av uttalandet.

Enligt arbetsrådets uppfattning borde — åtminstone så länge ordförandeocli

byråchefsbefattningarna innehades av samma person — föredragningen

av ärenden inom rådet handhavas av sekreterare. De förhållanden, sorn år

1936 motiverade tillsättandet av en sekreterartjänst med föredragningsskyldighet

ägde fortfarande bestånd. Den omständigheten, att rådets verksamhetsområde

sedan dess utökats genom tillkomsten av arbetstidslagen för detaljhandeln,

talade ytterligare emot att ordföranden belastades med vittgående

föredragningsskyldighet. Det vore att märka, att antalet till rådet inkomna

ärenden, som år 1925 utgjort omkring 1,000, år 1940 stigit till över 6,000

Arbetsrådet ansåge, att den ordinarie befattningen såsom sekreterare hos

rådet borde bibehållas i nuvarande lönegrad A 2(5. 1 detta sammanhang

kunde framhållas, att 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga i sitt den 21

maj 1941 avgivna betänkande angående revision av tjänsteförteckningen i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 343-

vad avsåge allmänna civilförvaltningen icke framlagt något förslag om nedflvttning

av sekreterartjänsten hos rådet till lägre lönegrad.

Med avseende å den extra ordinarie sekreterarbefattningen hos rådet har

rådet gjort följande uttalanden.

I samband med tillkomsten av 1939 års arbetstidslag för detaljhandeln

hade tillsatts en sekreterarbefattning i lönegraden Eo 26. Dennes tjänsteåligganden

hade väsentligen varit av samma slag som den ordinarie sekreterarens

göromål. Besparingsberedningen hade anmärkt, att arbetstidslagen för

detaljhandeln icke medfört fullt så stor stegring i rådets arbetsbörda som

beräknats vid tiden för rådets anslagsäskanden i anledning av tillkomsten

av den nya lagen. Även örn detta i viss mån vore riktigt, bade dock antalet

ärenden enligt arbetstidslagen för detaljhandeln utvisat en fortgående ökning.

Sedan sistnämnda lags tillkomst bade vidare ärenden enligt allmänna

arbetstidslagen ökat i antal. Beredningen ansåge, att rådets arbetsbörda kulminerat

under år 1940. Detta vore emellertid icke fallet. Beredningen bade

för att belysa tendensen anfört siffror, som avsåge antalet inkomna ärenden

under första kvartalet 1941 jämförda med motsvarande siffror för samma

kvartal år 1940. Utsträcktes emellertid jämförelsen — såsom numera vore

möjligt — till längre tidsperiod, erhölles en annan bild av läget. Under tiden

1 januari—30 september 1940 hade sålunda till arbetsrådet inkommit 3,905

ärenden enligt allmänna arbetstidslagen, 151 ärenden enligt lantarbetstidslagen

och 698 ärenden enligt arbetstidslagen för detaljhandeln eller sammanlagt

4.754 ärenden. Motsvarande siffror för tiden 1 januari—30 september

1941 vore 3,653, 101 och 1,038 eller sammanlagt 4.792. Sistnämnda siffror

visade sålunda i jämförelse med föregående år en ökning av rådets arbetsbörda.

Lantårbetstidslagen av den 15 juni 1939 och arbetstidslagen för detaljhandeln

av den 22 juni samma år upphörde att gälla den 1 november 1942,

respektive den 1 januari 1943. Dessa lagar torde emellertid — såvitt nu

kunde överblickas — komma att ersättas med nya, reviderade arbetstidslagar

för de verksamhetsområden, som omfattades av nämnda lagar. Det

vore att vänta, att dessa reviderade arbetstidslagar åtminstone under en övergångsperiod

bomme att medföra en ökning i rådets arbetsbörda.

De av kriget orsakade exceptionella förhållandena i vårt land hade medfört

ökade krav på arbetsrådet. Det gällde sålunda bland annat att i tvistiga

ärenden företaga noggranna utredningar, därvid måste undersökas å ena sidan

vilka militära eller försvarsekonomiska skäl som nödvändiggjorde en utökning

av produktionen och å andra sidan vilka möjligheter, som förelåge

att åstadkomma detta utan tillgripande av utsträckt ordinarie arbetstid

eller övertid. Det vöre givet, att en indragning av den extra ordinarie

sekreterartjänsten under nuvarande förhållanden kunde innebära allvarliga

vådor för arbetsrådets verksamhet. — Därtill bomme en annan omständighet,

som under rådande krisförhållanden gjorde en dylik åtgärd olämplig. Av

de nuvarande innehavarna av sekreterarbefattningarna vore den ene reservofficer

och den andre landstormsofficer. De vore vid olika tillfällen inkallade

till militärtjänstgöring. Det vore givet, att stora svårigheter för organiserandet

av arbetet inom rådet skulle uppstå, örn extra ordinarie sekreterartjänsten

indroges.

Med hänsyn till det anförda anser arbetsrådet, att frågan örn indragning

av den extra ordinarie sekreterartjänsten bör anstå så länge nuvarande förhållanden

bestå eller i varje fall till dess en stabilisering i läget inträtt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 343-

21

Vidare avstyrker arbetsrådet förslaget om minskning av biträdespersonalen

med ett skrivbiträde i lönegraden Eo 2. Rådet anför i denna del följande.

Beredningen hade såsom skäl för minskningen till en början anfört, att

under den å rådets avlöningsstat för innevarande budgetår upptagna anslagsposten

till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal inräknats ett belopp

av 900 kronor till kostnad för renskrivning enligt räkning samt för annat

tillfälligt arbetsbiträde, främst avsett att täcka det behov av extra arbetskraft,

som brukade inträda under hösten, samt att under hösten 1940 någon

extra arbetskraft icke behövt tagas i anspråk, trots att rådets arbetsbörda då

visat en sedvanlig säsongmässig stegring. Nämnda av beredningen anmärkta

förhållande, som hade sin grund i att rådets arbetsbörda icke stegrats i den

grad, som vid tillkomsten av arbetstidslagen för detaljhandeln antagits, syntes

kunna åberopas som skäl för en nedsättning i rådets anslagsäskanden för

nästkommande budgetår med ifrågavarande belopp, 900 kronor, men kunde

enligt rådets mening icke motivera en indragning av en skrivbiträdestjänst.

Arbetsrådet hade sedan år 1938 haft full sysselsättning för två skrivbiträden

och hade dessutom vid tillfällen av arbetsanhopning nödgats anlita tillfällig

skrivhjälp. Att arbetsrådet trots den sedan dess i det stora hela oförändrade

arbetsbördan under senare tiden endast i mycket ringa omfattning behövt

taga extra arbetskraft i anspråk berodde på att rådet genom en alltjämt fortgående

rationalisering — genom utökad användning av tryckta blanketter,

stencilering av vissa utskrifter m. m. — sökt att i möjligaste mån förenkla

kontorsarbetet och effektivisera personalens arbete. — Beredningen hade vidare

anfört, att ett genomförande av beredningens förslag örn rätt för ordföranden

att i vissa fall ensam meddela beslut skulle medföra en viss minskning

i skrivarbetet. Den något jämnare fördelning av skrivarbetet — någon

minskning kunde det icke bliva fråga om — som skulle kunna åstadkommas

genom en dylik anordning, vilken rådet såsom förut angivits ansåge icke

böra komma till stånd, spelade obetydlig roll och syntes näppeligen kunna

inverka på frågan om en skrivbiträdestjänst borde bibehållas eller icke.

Till arbetsrådets uttalande rörande rådets personalbehov har landssekretariatet

helt och hållet anslutit sig, medan svenska arbetsgivareföreningen

framhållit, att för närvarande möjlighet knappast syntes föreligga att verkställa

indragning av tjänster hos rådet.

Statskontoret har icke ansett sig kunna förorda besparingsberedningens

förslag örn nedflyttning av den ordinarie sekreterartjänsten från lönegraden

A 26 till lönegraden A 24. Däremot har ämbetsverket tillstyrkt beredningens

förslag om indragning av den extra ordinarie sekreterartjänsten och

av en extra ordinarie skrivbiträdestjänst. Vidare har .statskontoret föreslagit,

att den ordinarie notariebefattningen skulle uppföras på övergångsstat

för att vid inträffande ledighet ersättas med en amanuenstjänst.

Departementschefen.

Medan allmänna arbetstidslagen gäller utan tidsbegränsning, upphöra —

såsom arbetsrådet i sitt yttrande framhållit—lantarbetstidslagen och arbetstidslagen

för detaljhandeln att gälla den 31 oktober respektive den 31 december

1942. Förslag till ny lantarbetstidslag och ny arbetstidslag för detalj
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

handeln hava emellertid utarbetats och anmäler jag denna dag i annat sammanhang

dessa lagförslag för remiss till lagrådet. Enligt förslagen, som i stort

sett överensstämma med nuvarande lagar, skulle den nya lantarbetstidslagen

träda i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet, den

1 juli 1942 och i övrigt den 1 november 1942 samt gälla till och med den

31 oktober 1945, medan den nya arbetstidslagen för detaljhandeln skulle

träda i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet, den

1 augusti 1942 och i övrigt den 1 januari 1943 samt gälla till och med den

31 december 1945.

I sammanhang med frågan örn ny arbetstidslag för detaljhandeln anmäler

jag denna dag för remiss till lagrådet även förslag till ny butikstängningslag,

avsedd att tillämpas för tiden 1 januari 1943—31 december 1945 och att

träda i stället för den nuvarande butikstängningslagen av den 22 juni 1939,

som gäller för tiden 1 januari 1940—31 december 1942. Under det att för

närvarande arbetsrådet icke bär att utöva några funktioner enligt butikstängningslagen,

skulle enligt förslaget i ämnet rådet få till uppgift att i vissa

fall träffa avgöranden och avgiva utlåtanden angående lagens tillämpning.

Vid bifall till lagförslaget har man att räkna med att arbetsrådets arbetsbörda

skall — i varje fall till en början — komma att i viss utsträckning ökas.

Enligt förslaget skall arbetsrådet redan från och med den 1 oktober 1942

äga meddela beslut enligt den nya lagen, dock med verkan tidigast från lagens

ikraftträdande.

Jag övergår därefter till en prövning av de olika i besparingsberedningens

promemoria framlagda förslagen.

Vad först beträffar besparingsberedningens förslag, att högst fem ledamöter

skulle få deltaga i handläggningen av ärende i rådet, medan enligt

gällande arbetstidslagar motsvarande antal är sju, innebär detta förslag att

blott en representant för arbetsgivarna och en för arbetarna skulle kunna

deltaga i rådets beslut. I de avgivna yttrandena hava starka betänkligheter

framförts mot förslaget. Sålunda har anförts, att en reducering av partsrepresentationen

skulle innebära en minskning av den erfarenhet och sakkunskap,

som står rådet till buds, och därmed äventyra rådets auktoritet.

Vidare har framhållits, att, därest förslaget genomfördes, detta skulle

få som konsekvens att vid handläggningen av ärenden enligt lantarbetstidslagen

och arbetstidslagen för detaljhandeln icke skulle kunna närvara någon

av de arbetsgivar- eller arbetarrepresentanter, som utsetts enligt bestämmelserna

i allmänna arbetstidslagen, och att en dylik sammansättning av rådet

skulle medföra vådor ur synpunkten av kontinuitet i rådets avgöranden. Då

jag till fullo delar de sålunda framförda betänkligheterna, anser jag mig

icke kunna biträda beredningens förslag.

Icke heller statskontorets förslag örn minskning av antalet ledamöter i rådet

till sex genom uteslutande ur rådet av den tredje utan förslag utsedde

ledamoten kan jag förorda. Ett bifall till detta förslag skulle nämligen även

medföra minskade möjligheter att tillföra rådet den sakkunskap på olika

områden, varav rådet måste anses vara i behov. Därjämte skulle förslagets

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 343-

23

genomförande medföra en av omständigheterna knappast motiverad rubbning

i den nuvarande proportionen mellan antalet opartiska ledamöter å ena

sidan och antalet partsrepresentanter å den andra.

Vidkommande härefter beredningens förslag örn överflyttande å ordföranden

av beslutanderätten i alla sådana ärenden, i vilka bifall till föreliggande

framställning tillstyrkts av arbetarparten eller i vilka enighet mellan parterna

eljest uppnåtts, delar jag de farhågor, som uttalats av bland andra

arbetsrådet och socialstyrelsen, för att förtroendet för rådet skulle komma att

i avsevärd mån minskas, därest —- såsom skulle ske vid bifall till förslaget

— rådets partsrepresentanter i flertalet ärenden ställdes helt utanför avgörandet.

Jag hyser vidare den uppfattningen att det, även om förslaget genomfördes,

icke skulle bliva möjligt att i den utsträckning beredningen tänkt

sig inskränka antalet rådssammanträden. Arbetstidsärendena äro nämligen

ofta nog av den natur att ett avgörande måste träffas utan längre dröjsmål

och beslut bör i tveksamma fall icke annat än rent interimistiskt kunna

träffas av rådets ordförande. Sannolikt skulle därför den uppkommande besparingen

bliva tämligen obetydlig. Med hänsyn härtill kan jag icke finna

att de med förslaget förenade fördelarna uppväga därmed följande olägenheter.

I konsekvens med den ståndpunkt, som jag sålunda intagit, anser jag mig

icke böra ifrågasätta några ändringar i allmänna arbetstidslagens bestämmelser

rörande antalet ledamöter i rådet eller rörande sättet för utövande av

beslutanderätten inom rådet. Ej heller förordar jag vid anmälan denna dag

av förslagen örn ny lantarbetstidslag och ny arbetstidslag för detaljhandeln

i berörda hänseenden andra bestämmelser än som gälla enligt nuvarande

lagar i ämnet.

Vidare vill jag påpeka, att enligt det förslag till ny butikstängningslag,

som jag denna dag anmäler för remiss till lagrådet, för tjänstgöring i arbetsrådet

vid handläggning av ärenden, som avses i lagen, av Konungen

skola utses två med förhållandena inom lagens tillämpningsområde förtrogna

ledamöter, därav en skall utses bland personer, föreslagna av svenska

arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och en bland personer, föreslagna

av landsorganisationen i Sverige. Dessa ledamöter eller suppleanter för dem

skola alltid närvara vid behandling av ärenden, sorn avses i nämnda lag, och

ersätta två av de efter förslag enligt allmänna arbetstidslagen utsedda ledamöterna.

I övrigt skola om rådets beslutförhet gälla de i allmänna arbetstidslagen

intagna bestämmelserna. Detta förslag ansluter sig alltså nära till

motsvarande stadganden i arbetstidslagarna.

Av den föregående redogörelsen framgår, att arbetsrådet tidigare i stor utsträckning

meddelat dispenser att gälla tills vidare, men alt rådets dispensbeslut

numera som regel avse viss bestämd tid. Besparingsberedningen har

i denna del förordat en återgång till lidigare tillämpad praxis. Det ligger

emellertid i sakens natur, att ett system med tills vidare gällande dispenser

måste till en viss grad försvåra kontrollen över arbetstidslagarnas efterlevnad

och lätt kan leda till missbruk av lämnade medgivanden. Med

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

hänsyn härtill och i betraktande av de ogynnsamma erfarenheter, som vunnits

från den tid, då den tidigare ordningen beträffande dispenserna tillämpades,

anser jag mig icke kunna biträda beredningens förslag.

Beredningen har vidare förordat, att i de fall, där tidsbegränsade medgivanden

lämnas, dessa måtte få avse längre tid än som för närvarande är

fallet. Med anledning härav vill jag framhålla, att några allmänna riktlinjer

med avseende å den tid, för vilka medgivanden böra lämnas, svårligen kunna

uppdragas. Det bör bliva arbetsrådets sak att i varje särskilt fall besluta

rörande medgivandets längd, därvid rådet har att beakta samtliga föreliggande

omständigheter. Jag saknar emellertid skäl antaga, att det skulle

vara möjligt att genom en övergång till längre dispenstider vinna någon

nämnvärd lättnad i rådets arbetsbörda.

Under förutsättning att ärendena inom arbetsrådet i fortsättningen skola

handläggas på samma sätt som hittills, torde knappast antalet sammanträden

inom rådet kunna nämnvärt nedbringas. I varje fall torde detta icke bliva

fallet, för den händelse rådet skall få att handlägga jämväl ärenden enligt

butikstängningslagen. Tvärtom torde man för den närmaste tiden hava att

räkna med någon ökning av det antal sammanträden, som årligen behöver

hållas inom rådet.

Vad härefter beträffar besparingsberedningens förslag om indragning av

årsarvodena till flertalet av rådets ledamöter och övergång i samband därmed

till ett system av enbart dagarvoden får jag under hänvisning till vad

i de avgivna yttrandena anförts avstyrka detta förslag. Jag vill i detta sammanhang

erinra, att jag tidigare ansett mig icke kunna biträda av beredningen

framlagda förslag angående indragning av årsarvodena till vissa ledamöter

i arbetsdomstolen och i försäkringsrådet.

Med hänsyn till den betydande arbetsbörda, som för närvarande åvilar

rådets ledamöter, ävensom den ökning i arbetet som är att förvänta efter

tillkomsten av den nya butikstängningslagen, synes det mig icke heller skäligt

att nu vidtaga någon nedsättning vare sig beträffande de årsarvoden

eller de dagarvoden, som utgå till ledamöterna. Gällande arvodesbestämmelser

torde således böra lämnas orubbade. Jag förutsätter härvid, att de ledamöter,

som enligt vad jag förordar skulle tillkomma med anledning av den

nya butikstängningslagen, skola åtnjuta års- och dagarvoden enligt samma

grunder, som gälla för övriga efter förslag utsedda ledamöter.

Enligt besparingsberedningens förslag skulle vidare av rådets icke ordinarie

personal sekreterartjänsten i lönegraden Eo 26 och skrivbiträdestjänsten

i lönegraden Eo 2 indragas, medan samtidigt den ordinarie sekreterartjänsten

i lönegraden A 26 skulle ersättas med en sekreterartjänst i

lönegraden A 24. Uteslutet är icke att, därest rådets arbetsuppgifter bibehållits

oförändrade, någon reduktion av rådets personal skulle hava kunnat

vidtagas. Örn däremot, på sätt här förutsättes, rådet skall få till uppgift att

handlägga även ärenden enligt butikstängningslagen, lärer en dylik reduktion

icke kunna ifrågakomma. Någon anledning att nedflytta den ordinarie

sekreterartjänsten från lönegraden A 26 till lönegraden A 24 synes mig under

förhanden varande omständigheter icke heller föreligga.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Anslagsberäkningar för budgetåret 1942/43.

Avlöningsanslaget.

Såsom förut nämnts har arbetsrådets avlöningsanslag för budgetåret

1941/42 upptagits till 113,400 kronor.

Genom brev den 2 maj 1941 har Kungl. Majit fastställt följande av riksdagen

godkända avlöningsstat för rådet, att tillämpas tills vidare från och

med budgetåret 1941/42:

1.

2.

3.

4.

Avlöningsstat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ...... kronor

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit, förslagsvis ............................... 1

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ..........

Rörligt tillägg, förslagsvis .......................... ;>

40.000

36,400

27.000

10.000

Summa förslagsanslag kronor 113,400.

Samtidigt har Kungl. Majit föreskrivit, att den å avlöningsstaten upptagna

anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit, skall tills vidare från och med budgetåret 1941/42 disponeras på föl
-

jande sätt.

Årsarvode till en ordförande och chef (befattningen inne
haves

av ledamoten, tillika byråchefen) ........•...... •

Årsarvode till en ledamot, tillika ställföreträdare för ordföranden

.........................;■••••,.............

Årsarvoden å 1,500 kronor till 9 ledamöter ..............

Dagarvoden till ledamöter och suppleanter, förslagsvis . ...

Ersättningar till på arbetsrådets föranstaltande vid allmän

underrätt hörda vittnen och sakkunniga, förslagsvis ....

kronor 4,000

» 2,000

» 13,500

» 16,800

» 100

Summa kronor 36,400.

I skrivelse den 23 september 1941 har arbetsrådet — såsom förut nämnts

— framlagt beräkningar rörande medelsbehovet för nästa budgetår för bestridande

av rådets avlöningskostnader. Därvid har rådet utgått från att

besparingsberedningens förslag beträffande rådet icke skola komma att genomföras.

Rådet har uppskattat utgifterna till avlöningar till ordinarie

tjänstemän till samma belopp, vartill desamma beräknats för det löpande,

eller alltså till 40,000 kronor.

Vad angår anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar

framhåller rådet, att de från posten utgående utgifterna till dagarvoden

till ledamöter och suppleanter, som för vart och ett av de senaste budgetåren

uppskattats till 16,800 kronor, under sistförflutna budgetår allenast uppgått

till 10,802 kronor, vilket berodde på att det visat sig möjligt att hålla ett

mindre antal sammanträden än som tidigare ansetts bliva nödvändigt. Rådet

beräknar för nästa budgetår kostnaderna för dagarvoden till ledamöter och

suppleanter till allenast 10,000 kronor. Då övriga utgifter under denna post

Bihang till riksdagens protokoll 11)42. 1 sami. ,\''r 343.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Departe

menis - chefen.

beräknats till oförändrade belopp, har rådet ansett arvodesposten i sin helhet

kunna upptagas till (4,000 + 2,000 + 13,500 + 10.000 -r 100) 29,600 kronor.

Beträffande posterna till avlöningar till övrig icke-ordinarie

personal och till rörligt tillägg ifrågasätter arbetsrådet icke någon

ändring. Posterna hava alltså upptagits till 27,000 respektive 10,000 kronor.

De totala avlöningskostnadema hava således beräknats till (40,000 +

29,600 + 27,000 + 10,000) 106,600 kronor.

I likhet med arbetsrådet anser jag anslagsposten till avlöningar till

ordinarie tjänstemän kunna upptagas till 40,000 kronor.

Beträffande posten till arvoden och särskilda ersättningar

räknar jag liksom arbetsrådet årsarvodena till ordföranden och till ordförandens

ställföreträdare till oförändrade belopp, alltså till 4.000 respektive

2,000 kronor.

För årsarvoden till övriga ledamöter får till en början beräknas samma

belopp som för löpande budgetår eller 13,500 kronor, vilket belopp är avsett

lör arvoden å 1,500 kronor till envar av 9 ledamöter. För handläggning av

ärenden enligt den nya butikstängningslagen skulle emellertid tillkomma 2

ledamöter, vilka — såsom förut nämnts — böra uppbära årsarvoden å 1,500

kronor. Då arbetsrådets befattning med butikstängningslagen kan antagas

börja den 1 oktober 1942, böra årsarvoden för dessa ledamöter beräknas

för tiden 1 oktober 1942—30 juni 1943. För årsarvoden till rådets ledamöter

torde därför få upptagas ett belopp av (13,500 + 2,250) 15,750 kronor.

Handläggningen av ärenden enligt den nya butikstängningslagen torde såsom

nämnts — åtminstone i början — komma att för rådet medföra en del

extra arbete och nödvändiggöra någon ökning av antalet sammanträden.

Med hänsyn därtill ävensom till det ökade antalet ledamöter anser jag det

knappast tillrådligt att beräkna utgifterna för dagarvoden till ledamöter och

suppleanter till lägre belopp än 12,000 kronor.

För ersättningar till på arbetsrådets föranstaltande vid allmän underrätt

hörda vittnen och sakkunniga torde få avses ett belopp av 150 kronor.

Utgifterna för arvoden och särskilda ersättningar hava alltså av mig sammanlagt

beräknats till (4,000 + 2,000 + 15,750 + 12,000 150) 33,900 kronor.

övervägande skäl synas mig tala för att den nuvarande icke-ordinarie personalen

hos rådet skall bliva tillräcklig under nästa budgetår även därest

rådet får till uppgift att handlägga vissa ärenden enligt butikstängningslagen.

Jag räknar därför med att posten till avlöningar till övrig ickeordinarie

personal också för nästa budgetår kan upptagas till 27,000

kronor. För den händelse mot förmodan en utökning av ifrågavarande personal

skulle bliva erforderlig, torde det få ankomma på arbetsrådet att göra

den framställning örn förstärkning av anslagsposten, som i följd härav kan

befinnas påkallad, varefter frågan härom torde få i särskild ordning underställas

riksdagens prövning.

Posten till rörligt tillägg bör. såsom föreslagits av arbetsrådet,

upptagas till 10,000 kronor.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

27

Medelsbehovet för avlöningar skulle enligt dessa beräkningar bliva (40,000

+ 33,900 + 27,000 + 10,000) 110,900 kronor.

Omkostnadsanslaget.

För användningen av det för innevarande budgetår till arbetsrådet: omkostnader

anvisade förslagsanslaget å 18,700 kronor har Kungl. Majit den 2 maj

1941 fastställt omkostnadsstat, upptagande följande poster:

1. Sjukvård m. m., förslagsvis .......................... kronor 200

2. Reseersättningar, förslagsvis ......................... • » 9,500

3. Expenser, förslagsvis ................................ * 9,000

Summa kronor 18,700

Av det för expenser upptagna beloppet hava 400 kronor avsetts för lyse

och 8,600 kronor för övriga expenser.

I förenämnda skrivelse den 23 september 1941 har arbetsrådet beräknat

medelsbehovet för nästa budgetår för sagda ändamål.

Posten till sjukvård m. m., har därvid upptagits till oförändrat belopp,

200 kronor.

Beträffande posten till reseersättningar föreslås med hänsyn till

minskad belastning en nedsättning till 8,500 kronor.

För expenser beräknas även för nästa budgetår 9,000 kronor, därav

400 kronor för lyse och 8,600 kronor för övriga expenser.

Sammanlagt har alltså medelsbehovet uppskattats till (200 + 8,500 + 9,000)

17,700 kronor.

Mot arbetsrådets beräkning av de olika posterna under omkostnadsanslaget

har jag icke något att erinra. Anslaget torde därför för nästa budgetår

böra upptagas till 17,700 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna följande avlöningsstat för arbetsrådet, att

tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942(43:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän.

förslagsvis ........................ kronor 40,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, be
stämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis .. » 33,900

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per
sonal

............................ » 27,000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis . 10,000

Departe
ments
chefen.

Summa förslagsanslag kronor 110,900;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

dels till Arbetsrådet: Avlöningar för budgetåret 1942/43

anvisa ett förslagsanslag av..............kronor 110,900;

dels ock till Arbetsrådet: Omkostnader för budgetåret

1942/43 anvisa ett förslagsanslag av........kronor 17,700.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421 SIS

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:466 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/A3 till arbetsrådet m. m. s. 7 i texten
  2. SU 1942:215 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till arbetsrådet m. m. s. 1 i texten