Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om trafikskatt

1942-04-18 · 31 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:346, Med förslag till förordning om trafikskatt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

1

Nr 346.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om trafikskatt; given Stockholms slott den 15

maj 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning om trafikskatt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 346.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts proposition nr 346.

Förslag

till

förordning om trafikskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Trafikskatt skall, med undantag varom i 3 § förmäles, utgå till staten vid

befordran å järnväg, som begagnas för allmän trafik, av personer och resgods,

cyklar och sparkstöttingar däri inbegripna, samt hundar och andra djur, för

vilka frakt erlägges såsom för resande eller resgods.

Vad i denna förordning stadgas angående järnväg skall jämväl äga tilllämpning

å statens järnvägars automobillinje Övertorneå—Pajala.

2 §•

Skatten utgör tio procent av befordringsavgiften.

3 §.

Trafikskatt utgår icke å avgift för månadsbiljett eller dylik under viss tid

gällande biljett, å avgift för rabattkort eller å avgift för befordran å sträcka

icke överstigande 50 kilometer av sparkstötting eller ensitsig, tvåhjulig cykel

utan motor.

4 §•

Kungl. Maj:t må, då särskilda skäl därtill äro, förordna örn undantag från

skattskyldighet beträffande trafiken vid viss järnväg eller jämvägsdel.

5 §•

Trafikskatt erlägges av järnvägens innehavare.

Med järnvägs innehavare förstås i denna förordning, såvitt angår staten

tillhörig järnväg, järnvägsstyrelsen samt, såvitt angår enskild järnväg, koncessionsinnehavaren

eller, där driften är åt annan överlåten, denne.

6 §•

På trafiken vid statens järnvägar belöpande skatt skall av järnvägsstyrelsen

för varje kalendermånad senast inom tre månader efter månadens utgång

insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken för statskontorets

räkning.

7 §•

Innehavare av enskild järnväg, vid vilken skattepliktig trafik förekommer,

skall för varje kalendermånad senast inom tre månader efter månadens ut
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

3

gång till järnvägsstyrelsen avlämna en på tro och heder avgiven uppgift angående

influtna, å nämnda trafik belöpande befordringsavgifter.

Samtidigt med insändandet av uppgift, som i första stycket sägs, skall

järnvägsinnehavaren inbetala upplupen skatt genom insättning å järnvägsstyrelsens

postgirokonto.

Till järnvägsstyrelsen enligt andra stycket inbetald skatt skall senast inom

en vecka efter utgången av den för skattens erläggande stadgade tiden insättas

å statsverkets checkräkning i riksbanken för statskontorets räkning.

8 §•

Erlägges icke på trafiken vid enskild järnväg belöpande skatt inom föreskriven

tid, må på framställning av järnvägsstyrelsen utmätning omedelbart

verkställas för skattens uttagande.

9 §•

Järnvägsstyrelsen skall utöva erforderlig kontroll över skattens behöriga

utgörande.

Innehavare av enskild järnväg är pliktig att ställa sig till efterrättelse de

föreskrifter, som järnvägsstyrelsen för vinnande av sådan kontroll meddelar,

och att vid anfordran hålla sina räkenskaper tillgängliga för granskning.

10 §.

Järnvägsstyrelsen må vid vite förelägga innehavare av enskild järnväg att

fullgöra vad honom åligger enligt denna förordning eller med stöd därav

meddelade föreskrifter.

11 §•

Har någon i uppgift, som avses i 7 §, uppsåtligen lämnat oriktigt meddelande

och har därav föranletts, att skatt icke utgått eller att skatt utgått med

lägre belopp än som bort utgå, bote högst fem gånger det belopp, som undandragits

statsverket. Vid synnerligen försvårande omständigheter må till

fängelse i högst sex månader dömas.

Har någon genom grov vårdslöshet gjort sig skyldig till förfarande, som

i första stycket sägs, vare straffet böter, högst två gånger det belopp, som

undandragits statsverket.

12 §.

Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla Kronan.

13 §.

Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpningen av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1942.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 maj

1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Rosander, anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet

Wigforss, fråga om beskattning av persontrafiken vid järnvägarna

samt anför därvid följande:

I statsverkspropositionen till årets riksdag förutsättes, att statsverkets behov

av ökade intäkter under budgetåret 1942/43 skall delvis täckas genom en

höjning av affärsverkens taxor. Vad statens järnvägar beträffar, torde en

taxehöjning icke vara påkallad ur affärsmässig synpunkt utan betingad uteslutande

av nödvändigheten att i nuvarande hårt ansträngda statsfinansiella

läge tillvarataga varje möjlighet till ökning av statsinkomsterna. Då det vid

sådant förhållande synts rimligt, att jämväl trafiken vid de enskilda järnvägarna

får bära ökade pålagor, har till behandling inom finansdepartementet

upptagits frågan, huruvida icke trafikavgifterna vid järnvägarna

borde höjas enhetligt genom en på lämpligt sätt anordnad och avvägd trafikskatt.

Med hänsyn till de återverkningar å prisutvecklingen, som en höjning

av järnvägarnas godstaxor kan befaras få, har därvid den ifrågasatta

trafikskatten ansetts böra begränsas till persontrafiken.

På min hemställan har Kungl. Majit den 6 mars 1942 bemyndigat chefen

för finansdepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga med uppdrag

att utreda frågan om införande av skatt å persontrafiken vid de statliga och

enskilda järnvägarna. Med stöd av detta bemyndigande har jag den 19 i

samma månad såsom sakkunniga tillkallat generaldirektören N. R. Wohlin,

direktören K. Hj. Lundqvist, byråchefen R. Lundqvist samt t. f. byråchefen

K. A. Thorsell. Efter fullgjort uppdrag lia de sakkunniga den 18 april 1942

till mig överlämnat utlåtande i ämnet jämte förslag till förordning örn trafikskatt

m. m. Utlåtandet torde, med uteslutande av därvid fogade förslag till

taxeändringar, få biläggas detta protokoll. Beträffande de direktiv, som av

mig lämnats de sakkunniga, samt den motivering, som av dem anförts för de

framlagda förslagen, torde jag få hänvisa till bilagan. En kortfattad översikt

över utlåtandets huvudsakliga innehåll torde emellertid här böra lämnas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

5

De sakkunnigas förslag.

Beträffande först omfattningen a t den föreslagna trafikskatten

gäller, att densamma i princip endast avser trafiken vid järnvägarna.

De sakkunniga erinra härutinnan om den begränsning av utredningsuppdraget,

som skett i direktiven, samt framhålla, att de till följd därav

icke haft att till behandling upptaga frågan örn en allmän trafikskatt, omfattande

jämväl sådana trafikmedel som automobil, buss, spårväg, båt och

flyg. Emellertid anse de sig böra uttala, att en beskattning även i sistnämnda

fall kan vara motiverad. Såsom skäl för en utvidgning av området för beskattningen

åberopas bland annat, att en av statsfinansiella skäl företagen

höjning av enbart järnvägarnas trafikavgifter kan befaras medföra en ur

vissa synpunkter icke önskvärd trafikomflyttning. — Av den vid järnvägarna

förekommande trafiken är det endast persontrafiken, som drabbas av den

föreslagna skatten. Till persontrafik hänföres emellertid enligt förslaget även

befordran av resgods, vari inbegripas cyklar och sparkstöttingar, samt expressgods

och vissa djur.

Vad härefter beträffar trafikskattens utformning innehåller förslaget,

att skatten skall utgå med viss procent å befordringsavgiften.

Vid behandlingen av frågan örn skattesatsen erinra de sakkunniga om att

järnvägstaxorna efter krigsutbrottet icke undergått annan höjning än den,

som skedde den 1 juli 1940, då taxorna höjdes med i stort sett 10 procent.

Sedd mot bakgrunden av prisutvecklingen i övrigt måste denna höjning,

framhålla de sakkunniga, betraktas såsom ringa. Skattesatsen har med hänsyn

härtill och till den förhållandevis stora skattekraften hos den resande

allmänheten ansetts kunna sättas högre än den, efter vilken den allmänna

omsättningsskatten utgår eller 5 procent. Å andra sidan har den skattesats

— 20 procent —- efter vilken skärpt omsättningsskatt uttages å vissa mera

umbärliga varor, synts de sakkunniga alltför hög för att tillämpas i förevarande

fall. Såsom lämplig skattesats föreslås därför 10 procent på befordringsavgiften.

Från regeln att skatt skall utgå för persontrafiken vid järnvägarna föreslås

vissa undantag. Sålunda utgår enligt förslaget icke skatt å avgift för

månadsbiljett eller liknande för viss period gällande biljett, å avgift för rabattkort

eller å avgift för befordran å sträcka icke överstigande 50 kilometer

av sparkstötting eller ensitsig, tvåhjulig cykel utan motor. Syftet med dessa

undantag angives i betänkandet vara att åstadkomma lättnad för dem, som

dagligen måste färdas å järnväg för att komma till och från arbetsplatsen

eller som under utövandet av sitt yrke äro nödsakade att i större omfattning

anlita detta trafikmedel. I fråga örn cykeltransporterna framhålles därjämte,

att desamma ofta bereda invånarna i de större städerna möjlighet att för en

ringa kostnad komma ut i skog och mark.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Undantag från skattskyldighet föreslås vidare beträffande fribiljetter, som

utdelas av järnvägsförvaltningarna huvudsakligen till den egna personalen.

Rörande sistnämnda undantag framhålla de sakkunniga, att principiella skäl

visserligen tala för skattskyldighet beträffande fribiljetterna men att uppbörden

och redovisningen av skatten därå skulle medföra ett orimligt arbete i

förhållande till skattebeloppets ringa storlek.

I detta sammanhang upptages slutligen lill övervägande frågan örn skattefrihet

för transporter, som utföras för statens räkning. De sakkunniga finna

detta spörsmål till sin huvudsakliga innebörd vara en bokföringsfråga, och

då det skulle vålla järnvägarna avsevärt besvär vid redovisningen att särskilja

avgifterna för sådana transporter från andra hithörande avgifter föreslås,

att undantag från skattskyldighet icke medgives beträffande dessa transporter.

Nyss angivna undantagsbestämmelser kompletteras i förslaget med ett stadgande

om rätt för Kungl. Maj:t att, då särskilda skäl därtill äro, förordna

om undantag från skattskyldighet beträffande trafiken å viss järnväg eller

järnvägsdel. Denna bestämmelse är enligt motiveringen avsedd att tillämpas

främst ifråga om vissa förorts- och lokalbanor, som till följd av konkurrens

från andra trafikmedel icke skulle kunna höja trafikavgifterna

och som därför skulle nödgas att själva erlägga skatten. Bestämmelsen är

emellertid tänkt att användas även i andra fall, såsom i fråga örn trafiken å

förortsbanor, vilka, ehuru de i vederbörande koncessioner betecknats såsom

järnvägar, i allt väsentligt ha spårvägs karaktär.

I fråga örn skattens uppbörd och redovisning ha de

sakkunniga funnit lämpligast, att skatten inberäknas i befordringsavgiften och

erlägges av järnvägens innehavare. Härigenom nödvändiggöres visserligen,

framhålla de sakkunniga, att taxorna omräknas, något som emellertid vore

ett engångsarbete av ej alltför omfattande art. Ur redovisnings- och kontrollsynpunkt

anses metoden synnerligen enkel. Ett stämpel- eller skattekvittosystem,

som i detta sammanhang också kunde ifrågakomma, skulle däremot

förorsaka ett betydande merarbete för personalen såväl vid biljettförsäljningen

som vid redovisningen med därav följande ökade kostnader och försvårad

kontroll. Systemet skulle även medföra tidsutdräkt för trafikanterna.

Den vid statens järnvägar uppburna skatten skall enligt förslaget av järnvägsstyrelsen

direkt inlevereras till statsverket. Den skatt åter, som utgår å

trafiken vid enskilda järnvägar, skall inbetalas till järnvägsstyrelsen, som

i sin tur inlevererar skatten till statsverket. Järnvägsstyrelsen skulle sålunda

bliva uppbördsmyndighet i förhållande till de enskilda järnvägsföretagen och

koncessionsinnehavaren skulle ha att till ledning för skattskyldighetens fastställande

avgiva deklaration till järnvägsstyrelsen angående inkomsterna av

den skattepliktiga trafiken.

Beträffande den höjning av järnvägstaxorna, som trafikskattens

införande skulle nödvändiggöra, föreslås, att, med utgångspunkt

från den före taxeändringen den 1 juli 1940 gällande ordinarie taxan, en ök
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

7

ning av priset per biljett nied 25 procent vidtages. De sakkunniga påpeka, att

den föreslagna höjningen är något större, än som i allmänhet erfordras för att

den järnvägarna tillfallande delen av avgiften skall motsvara den för närvarande

utgående avgiften. Såsom motiv för förslaget anföres emellertid, att

en i princip tillräcklig höjning med 22.2 procent å ordinarie taxan beträffande

de kortaste avstånden icke skulle leda till någon höjning av nuvarande avgifter,

enär dessa fastställts med viss avrundning uppåt, och alt beträffande

vissa andra avstånd nämnda höjning icke skulle till fullo förslå till skattens

täckande. Vidare erinras om att trafikskattens införande kan väntas medföra

en begränsning av trafiken och att järnvägarna borde beredas någon

kompensation härför.

Från regeln att taxehöjningen skall ske efter procentuell grund göres i

förslaget undantag beträffande tilläggsavgifter för tillträde till statens järnvägars

snälltåg samt för plats i sovvagn. Höjningen anses i dessa fall böra

ske med bestämda belopp och efter något strängare grunder än eljest Såsom

skäl härför åberopas dels att ifrågavarande avgifter med hänsyn till de förhållanden,

varunder de ofta uppbäras, böra fastställas i så jämna belopp som

möjligt, dels ock, beträffande sovplatsavgifterna, att de avse en mera lyxbetonad

och för järnvägarna kostsam trafik. Förslagets närmare innebörd på

denna punkt framgår av följande tablåer:

Tilläggsavgift för tillträde till snälltåg.

eill. ord. fr. o. m. den enl. sakkuntaxan

1 juli 1940 nigas förslag

kr. kr. kr.

1 klass.................... 4.50 6.— 7.50

2 » 2.25 3.— 3.75

3 » 1.50 2.— 2.50

Tilläggsavgift för plats i sovvagn.

enl. ord. fr. o. m. den enl. sakkun
-

taxan 1 juli 1940 nigas förslag

kr. kr. kr.

1 klass .................. 20.— 24.— 28.—

2 » 10.— 12.— 14.—

3 > 5.— 6.— 7.—

Även beträffande transporter å längre sträckor än 50 kilometer av cyklar

och sparkstöttingar föreslå de sakkunniga en något kraftigare avgiftsökning

än som skulle följa av det procentuella tillägget i den ordinarie taxan.

I utlåtandet upptages slutligen till behandling frågan örn avgifterna för

den av järnvägsföretagen bedrivna busstrafiken. De sakkunniga anse, att en

höjning av bussavgifterna bör ske i de fall, då busslinjerna framgå parallellt

med järnvägslinjerna, enär eljest en icke önskvärd trafikomflyttning kan befaras

äga rum, och förutsätta att i fall, då för höjningen fordras tillstånd av

länsstyrelsen, sådant tillstånd kommer att lämnas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

En av de sakkunniga, direktören K. Hj. Lundqvist, har i särskilt yttrande

gjort gällande, att någon persontrafikskatt icke bort förordas för de enskilda

järnvägarnas vidkommande och att följaktligen någon trafikskatt överhuvud

ej skulle behöva införas.

Remissyttranden.

Över de sakkunnigas förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,

riksräkenskapsverket, kommerskollegium, järnvägsstyrelsen, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus samt örebro län ävensom av Svenska järnvägsföreningen. Vid kommerskollegii

yttrande ha fogats inhämtade yttranden från Sveriges industriförbund,

Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren

i Göteborg, föi''eningen Sveriges aktiva handelsresande samt Sveriges

handelsresandeförening.

Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har endast Svenska

järnvägsföreningen ställt sig bestämt avvisande till tanken på en beskattning

av järnvägstrafiken. I flera yttranden uttalas emellertid en viss tveksamhet

örn lämpligheten av en sådan beskattningsform och betonas att densamma

kan godtagas endast såsom en provisorisk, till kristiden begränsad anordning.

Järnvägsstyrelsen anför sålunda i sitt yttrande, sedan den föreslagna

skattens karaktär av krisåtgärd fastslagits:

Med hänsyn till att nya skatteformer, sedan de en gång införts, förete viss

benägenhet att bibehållas även under tidsförhållanden radikalt olika dem,

som rådde vid tiden för tillkomsten, vill järnvägsstyrelsen redan nu uttryckligen

framhålla, att en bestående skatteform analog med den nu föreslagna

skulle synas styrelsen högst betänklig såväl från järnvägsekonomisk som från

allmän transporthushållningssynpunkt. Under vad man plägar anse som normala

tidsförhållanden, d. v. s. vid fri tillgång för allmänheten till trafikmedel

av skilda slag, föranleder nämligen en särbeskattning av visst trafikmedel

med härav betingad avgiftshöjning, att en del av dettas naturliga trafikuppgifter

övertagas av andra trafikmedel, med följd att samhällets verkliga kostnader

för samfärdseln ökas. Med hänsyn till konkurrensen äro järnvägarna

också under normala förhållanden förhindrade att, som nu är föreslaget att

ske, höja avgifterna med skattens hela belopp.

För att en trafikskatt skall vara försvarlig under normala tider, kräves

alltså i första hand, att densamma är generell och likformig, d. v. s. att den

drabbar trafikanterna i samma mån, oberoende av vilket trafikmedel som

användes. Att åstadkomma någon sådan likformighet torde emellertid vara i

praktiken omöjligt, åtminstone i vad angår trafiken med bilar i enskild ägo,

alltså det frånsett flyget från samhällsekonomisk synpunkt kostsammaste av

förekommande befordringsmedel.

Även riksräkenskapsverket och Sveriges industriförbund uttala farhågor

för en trafikomflyttning i händelse av en särbeskattning av järnvägstrafiken

samt tillråda en utvidgning av trafikbeskattningen till andra, med järnvägarna

konkurrerande trafikmedel.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

9

Svenska järnvägsföreningen framhåller i sitt yttrande, att frågan om en

beskattning av järnvägstrafiken icke kan lösas utan samtidigt beaktande av

de enskilda järnvägarnas behov av inkomstökning för egen del. Under hänvisning

till en av föreningen den 10 februari 1942 bos Kungl. Majit gjord

framställning örn allmän taxehöjning vid de enskilda järnvägarna anför

föreningen:

Många av rikets enskilda järnvägsföretag befunne sig i en sådan situation,

att en bl. a. genom höjda persontrafiktaxor åstadkommen inkomstökning vore

erforderlig för att företagen skulle kunna bemästra redan uppkomna och

efter hand växande svårigheter. Ej heller för övriga enskilda järnvägsföretag

kunde man i längden undanskjuta en för framtida konsolidering nödvändig

taxehöjning. Det kunde under sådana förhållanden icke överensstämma nied

ekonomisk framsynthet att ena dagen ålägga sådana företag att anstränga

sina persontrafikanter genom att från dem indriva trafikskattemedel för att

kanske andra dagen konstatera, att man härigenom för hårt utnyttjat persontrafikens

elasticitet och icke lämnat utrymme för den ytterligare anspänning

därav, som erfordrades för tillgodoseende av järnvägsföretagens egna

behov. I en sådan situation skulle företagen bliva hänvisade till att söka förskaffa

sig den erforderliga inkomstökningen uteslutande genom höjning av

godstaxan och då höjning därav innefattade en påfrestning å näringslivet,

skulle man på denna väg slutligen komma att allvarligt påverka det allmännas

intressen. Föreningen hemställde därför enträget, att förslaget om trafikskatt

icke måtte antagas.

Föreningen funne det emellertid angeläget, att de av de sakkunniga föreslagna

taxehöjningarna redan i detta sammanhang genomfördes. Vid en

sådan lösning skulle statsverkets inkomstbehov bliva tillgodosett genom ett

förbättrat driftsresultat för statens järnvägar och ökade inkomstskatter från

de vinstgivande enskilda järnvägarna. De enskilda företagens behov av inkomstökning

åter skulle åtminstone delvis tillgodoses på det för näringslivet

fördelaktigaste sättet, nämligen genom höjning av persontaxan. Örn statsmakterna

likväl ansåge sig böra förverkliga trafikskalteförslaget för att sedermera

efter differentiering pröva de olika enskilda järnvägarnas behov,

ifrågasatte föreningen, huruvida icke Kungl. Majit borde bemyndigas medgiva

undantag från skattskyldighet beträffande trafiken vid viss järnväg

eller järnvägsdel i fall, då vederbörande företag eljest icke skulle kunna genom

taxehöjning möta redan inträdda eller kommande fullt beräkningsbara

driftskostnadsökningar.

Vad härefter beträffar trafikskattens utformning har någon erinran icke

gjorts mot valet av skattetyp, och den föreslagna skattesatsen har befunnits

väl avvägd.

I fråga örn gränsdragningen mellan den skattepliktiga oell den skattefria

trafiken har däremot viss kritik yppats mot sakkunnigförslaget, därvid i några

yttranden förordats en begränsning av skattskyldigheten medan i andra yttranden

en utvidgning därav ifrågasatts.

Överståthållarämbetet gör sig sålunda till tolk för den uppfattningen, att

alla resor understigande en viss mindre längd borde vara skattefria. Ämbetet

anför härom:

Genom en sådan anordning undvekes en icke önskvärd övergång till andra

trafikmedel, varjämte skäligen tillgodosåges det av de sakunniga framförda

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kunni. Majlis proposition nr 346.

önskemålet örn fritagande från skattskyldigheten av dem, som behövde anlita

järnväg för resa till och från arbetet. Det syntes även kunna ifrågasättas,

huruvida icke skäl funnes för att genom sådant undantag åstadkomma

skattelindring också för dem, som från de större städerna sökte sig ut i skog

och mark till rekreation. Slutligen skulle ett fritagande av de kortare resorna

undanröja alla svårigheter i fråga om särbestämmelser av det ena eller andra

slaget. Enligt ämbetets förmenande borde emellertid gränsen för de skattefria

resorna sättas lägre än vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn cykeltransporterna

eller 50 kilometer. Under en tid, när tillgången å fortskaffningsmedel

bleve alltmer begränsad, kunde nämligen knappast förordas, att

man underlättade dylika resor till och från arbetet på så betydande avstånd.

Det torde också vara rena undantagsfallet, att personer i mindre god ställning

hade att för sitt arbete företaga längre resor än 20 å 25 kilometer. Ämbetet

förordade därför att samtliga resor avseende kortare avstånd än 25 kilometer

undantoges från skatten.

Även länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt, huruvida icke all trafik

å kortare sträckor borde undantagas från den föreslagna beskattningen.

Länsstyrelsen framhåller såsom skäl härför, att det särskilt ifråga om sådana

sträckor vore risk för att en särbeskattning av järnvägstrafiken skulle

medföra en icke önskvärd trafikomflyttning. Inom länet förekomme nämligen

flerstädes, att busslinjer framginge parallellt med järnvägslinjerna.

Svenska järnvägsföreningen anser, att samma skäl, som de sakkunniga anfört

för skattefrihet beträffande månadsbiljetter och vissa cykelbiljetter,

kunna åberopas för skattefrihet beträffande all persontrafik inom ett rimligen

begränsat område runt rikets större städer. Föreningen utvecklar sin

mening på följande sätt:

För den familjeförsörjare, som har sitt arbete i staden men sin fasta eller

sommarbostad i en förort eller annan plats nära utanför staden, kännes icke

trafikskatten på den egna månadsbiljetten tyngre än trafikskatten på hustruns

och övriga hushållsmedlemmars »varannandagsresor» till staden, och

den särskilt för invånarna i de större städerna hälsosamma strävan att vid

tillfälle få lämna staden och hämta vederkvickelse i skog och mark i stadens

närhet bör uppmuntras icke endast i den mån som vederbörande för ändamålet

medför cykel utan även genom befrielse från trafikskatten å personbiljetten.

Då Kungl. Maj:t icke avsett att betunga förortstrafikanter, som

använda sig av spårväg eller buss, med trafikskatt, synes det också vara med

rättvisa förenat, att järnvägarnas förortstrafikanter befrias därifrån. Någon

svårighet att vid redovisning av skatten undantaga denna trafik föreligger

icke enligt föreningens förmenande.

I fråga örn cykeltransporterna finner länsstyrelsen i Malmöhus län gränsen

för den skattefria transportsträckan icke så lyckligt vald med hänsyn till

att avståndet från de större städerna i länet till dess mest besökta sport- och

rekreationsort överstiger 50 kilometer. Länsstyrelsen förordar därför, att

antingen cykeltransporter helt undantagas från skatt eller att den skattefria

sträckan avsevärt utökas.

Såsom förut framhållits ifrågasättes i vissa yttranden även en utvidgning

av skattskyldigheten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

11

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser sålunda tillräckliga skäl icke föreligga

för skattefrihet beträffande månadsbiljetter och rabattkort. De omständigheter,

som motivera, att sådana biljetter och kort tillhandahållas till

priser, som i förhållande till de ordinarie priserna innebära en väsentlig nedsättning,

kunna enligt länsstyrelsens mening icke åberopas såsom skäl för en

skattebefrielse. Den undantagsställning, som bör beredas månadsbiljetterna

och rabattkorten, finner länsstyrelsen kunna såsom hittills åstadkommas genom

en för dem lämplig taxesättning.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida tillräcklig anledning finnes

till särskilda lättnader åt handelsresandena. Ämbetet finner det med fog kunna

antagas att en ökad resekostnad icke kommer att drabba handelsresandena

personligen utan den rörelse, vilken de representera. Det finnes vid sådant

förhållande enligt ämbetets mening knappast någon anledning alt bereda

partihandeln en bättre ställning än annan verksamhet, som beröres av skatten.

Statskontoret anser sig icke kunna biträda uppfattningen, att fribiljetter

böra undantagas från beskattning. De svårigheter med avseende å uppbörd

och redovisning, som möta för uttagande av skatt å dessa biljetter, synas

ämbetsverket icke kunna vara så stora, att de uppväga de principiella invändningar,

som kunna resas mot en skattebefrielse i förevarande fall.

Även riksråkenskapsverket betonar i sitt yttrande, att principiella skäl

tala för skattskyldighet beträffade fribiljetterna men i motsats till statskontoret

anser sig verket kunna godtaga de praktiska skäl, som föranlett de

sakkunniga att föreslå skattefrihet.

Förslaget om rätt för Kungl. Maj:t att i vissa fall medgiva undantag från

skattskyldighet har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran, dock

har från något håll framhållits, att ett undantag från skattskyldighet beträffande

trafiken å viss jämvägsdel kan medföra betydande redovisnings- och

bokföringssvårigheter.

Även i fråga om uppbörd och redovisning av skatten har sakunnigförslaget

vunnit så gott som allmän anslutning. Stockholms handelskammare finner

det emellertid böra tagas i övervägande, huruvida icke skatten kan uttagas

genom försäljning av särskilda skattekvitton. Såsom fördelar med ett

sådant system anföres, att taxorna icke behöva omarbetas och att skatten

lättare kan avvecklas.

Under framhållande av det konkurrensförhållande, som föreligger mellan

statens järnvägar och de enskilda järnvägarna ifrågasätter handelskammaren

i Göteborg lämpligheten av att järnvägsstyrelsen är uppbördsmyndighet

beträffande den skatt, som uppbäres av de enskilda järnvägarna.

Länsstyrelsen i Örebro län har funnit bestämmelsen om indrivning av

förfallet men oguldet skattebelopp något för obestämt utformad samt ifrågasatt,

huruvida icke stadgandet örn utmätning borde ersättas med en föreskrift

örn alt järnvägsstyrelsen ägde erhålla handräckning hos överexekutor

för beloppets utfående.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Mot den föreslagna höjningen av taxorna ha i en del remissyttranden framställts

erinringar. Sålunda säger statskontoret sig icke vara övertygat örn

nödvändigheten av att i detta sammanhang höja taxorna med så mycket som

25 procent. Statskontoret understryker angelägenheten av att trafikskattens

införande icke får medföra andra kostnadsstegringar för persontrafiken å de

enskilda järnvägarna än som direkt betingas av skatten.

Skånes handelskammare vänder sig mot den skärpta höjningen av avgifterna

för snälltågs- och sovplatsbiljettema samt anför härutinnan i huvudsak

följande:

Snälltågs- och sovplatsbiljetterna hade i samband med den provisoriska

taxehöjningen den 1 juli 1940 ökats med 33 respektive 20 procent. Enligt de

sakkunnigas förslag skulle denna höjning fördubblas. Ur de skattepolitiska

synpunkter, varom här vore fråga, syntes emellertid en dylik avgiftsökning

knappast motiverad i synnerhet som den i främsta hand drabbade sådana

personer —- affärsmän och handelsresande — vilka i sitt arbete vore nödsakade

att ofta färdas å järnväg och därvid i tidsbesparande syfte vore hänvisade

till att anlita snälltåg och sovvagn.

Under hänvisning till det anförda föreslår handelskammaren, att ifrågavarande

avgifter helt undantagas från den föreslagna beskattningen.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande samt Sveriges handelsresandeförening

lia i sina yttranden anfört liknande synpunkter beträffande de ifrågasatta

priserna å snälltågs- och sovplatsbiljetter. Förstnämnda förening hemställer,

att priserna icke måtte höjas mer än som skulle följa av den för övriga

biljetter föreslagna procentuella höjningen. Vidare anhåller föreningen

i detta sammanhang örn att rabattkort, gällande för allenast ett halvt år,

måtte införas.

Kommerskollegium understryker i sitt yttrande de synpunkter, som från

handelsresandenas sammanslutningar framförts i förevarande ämne. Såsom

en utväg att bringa dessa yrkesmän skälig lättnad i deras merutgifter på

grund av trafikskatten föreslår kollegium en sänkning av prisen på rabattkorten.

Vidare ifrågasättes, huruvida icke innehavare av rabattkort kunde

berättigas lösa biljett till sovplats i andra och tredje klass till nedsatt pris.

Departementschefen.

Med hänsyn till vad i årets statsverksproposition anförts om tillgodoseende

av behovet av ökade intäkter genom taxehöjningar vid kommunikationsverken

finner jag förslag örn införande av en beskattning av persontrafiken vid

järnvägarna nu böra föreläggas riksdagen. Det sakkunnigförslag i ämnet, för

vilket i det föregående redogjorts, synes mig väl ägnat att läggas till grund

för frågans lösning.

De invändningar, som under ärendets behandling rests mot införandet av

en skatt å järnvägstrafiken, ha varit av två slag. Dels har ansetts, att en

sådan skatt kunde få till följd en icke önskvärd överflyttning av trafiken

från järnvägarna till andra trafikmedel. Dels har — från de enskilda järn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

13

väganias sida — gjorts gällande, att den ifrågasatta beskattningen skulle

allvarligt äventyra dessa järnvägars möjlighet att genom höjning av persontrafiktaxorna

tillgodose behovet av inkomstökning för egen del.

Mot en särbeskattning av järnvägstrafiken under normala förhållanden

skulle även enligt min mening allvarliga erinringar kunna göras. Olägenheterna

av en sådan beskattning i nuvarande situation torde emellertid vara

begränsade. Omnibustrafiken är i hög grad beskuren och därtill starkt fördyrad

och trafiken med privatbilar är reducerad till en ringa del av sin tidigare

omfattning. Även i fråga om trafiken till sjöss ha vidtagits betydande inskränkningar

och avgiftshöjningar. Det ligger i sakens natur, att i den mån

ytterligare inskränkningar av motorfordonstrafiken eller sjöfarten skulle behöva

vidtagas, dessa främst komme att gälla sådan trafik, som kunde övertagas

av järnvägarna. Örn jag sålunda icke kan anse, att några större betänkligheter

behöva hysas mot att i nuvarande situation framlägga ett förslag

om en till trafiken å järnvägarna begränsad skatt, vill jag å andra sidan icke

förneka, att vissa skäl tala för en utvidgning av beskattningen till även

andra trafikmedel. Genomförandet av en allmän trafikskatt skulle emellertid

förutsätta en mera ingående och tidsödande utredning, varför denna fråga

torde tillsvidare böra anstå.

Beträffande det uppgivna sambandet mellan trafikbeskattningen och de

enskilda järnvägarnas eget inkomstbehov bör erinras örn att Kungl. Majit

enligt denna dag fattat beslut funnit Svenska jämvägsföreningens framställning

om allmän taxehöjning vid de enskilda järnvägarna icke föranleda någon

Kungl. Maj:ts åtgärd. Skulle i något fall efter framställning av vederbörande

företag behov av taxehöjning befinnas föreligga, utöver den allmänna

höjning, som förutsättes skola medgivas i anledning av trafikskatten, torde

denna skatt icke utgöra hinder härför.

Vad härefter angår trafikskattens utformning har, såsom av redogörelsen

för remissyttrandena framgår, någon erinran icke gjorts mot valet av skattetyp

eller mot den föreslagna skattesatsen. Även för egen del finner jag en

å befordringsavgiften procentuellt utgående skatt lämplig och den föreslagna

skattesatsen av 10 procent väl avvägd.

De undantag från skattskyldighet, som de sakkunniga föreslagit beträffande

månadsbiljetter och liknande för viss period gällande biljetter, rabattkort

och vissa biljetter för cyklar och sparkstöttingar, finner jag vara motiverade.

Även förslaget örn undantag från skatteplikt beträffande fribiljetter anser jag

mig kunna biträda med hänsyn till de tekniska svårigheter beskattningen av

dessa biljetter skulle medföra. Å andra sidan har jag icke funnit tillräcklig

anledning till en ytterligare begränsning av skattskyldigheten. Vad särskilt

beträffar de i vissa remissyttranden framställda yrkandena örn skattefrihet

för all trafik å kortare sträckor, skulle bifall till desamma innebära en icke

oväsentlig minskning av det belopp, som trafikskatten beräknats tillföra statsverket.

Vidare skulle redovisningsarbetet försvåras, enär vid varje station

skillnad skulle behöva göras mellan den biljettförsäljning som avsåge närtralik

och den som avsåge fjärrtrafik. Att från beskattning undantaga allenast

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

närtrafiken vid de större städerna skulle enligt min mening innebära en orättvisa

mot trafikanterna i övriga delar av riket. Det förefaller också som örn

man i den allmänna diskussionen om detta spörsmål något överdrivit den

ekonomiska betydelsen för den enskilde av det ifrågasatta undantaget. Av en

i sakkunnigutlåtandet intagen sammanställning framgår, att den höjning av

befordringsavgifterna, som tänkts genomförd samtidigt med skattens införande,

icke berör avstånd understigande 9 kilometer och att höjningen beträffande

avstånden från och med 9 till och med 16 kilometer skulle stanna

vid 10 öre. De i detta sammanhang uttalade farhågorna för en inflyttning från

förorterna till städerna synas i belysning härav ogrundade.

Från försvarsstaben har hemställts om åtgärder till förhindrande av en

fördyring av militärpersonalens tjänstledighetsresor och i sådant syfte föreslagits,

att undantag från skattskyldighet måtte medgivas beträffande s. k. militära

nedsättningsbiljetter och militära veckoslutsbiljetter. Vid inköp av militära

nedsättningsbiljetter erhålles i stort sett 40 procent rabatt å det ordinarie priset

och de militära veckoslutsbiljetterna, som berättiga till fram- och återresa,

betinga samma pris som vanlig enkel biljett. Genom nämnda prisnedsättning

har den militära personalen bereus en så betydande förmån, att ytterligare

eftergifter knappast kunna anses påkallade. Trafikskatten utgör alternativ

till en taxehöjning. Om den senare vägen att vinna en ökad intäkt valts

hade näppeligen kunnat ifrågasättas annat undantag från taxehöjningen för

militär personal än den som automatiskt följer av för denna gällande rabattbestämmelser.

Härtill kommer, att varje undantag från skattskyldighet försvårar

redovisningsarbetet och ökar kostnaderna härför.

Såsom de sakkunniga föreslagit torde Kungl. Majit böra bemyndigas att,

då särskilda skäl därtill är o, medgiva undantag från skattskyldighet beträffande

trafiken vid viss järnväg eller järnvägsdel. Förhållandena vid vissa

smärre lokal- och förortsbanor, som drivas utan samband med fjärrtrafik,

kunna nämligen stundom utan tvivel vara sådana, att en beskattning av trafiken

skulle innebära en alltför kännbar belastning av vederbörande företags

ekonomi. I dylika fall, ävensom då trafiken å förortsbana i allt väsentligt

har karaktär av spårvägstrafik, synes den föreslagna rätten att medgiva

undantag vara ägnad att avhjälpa icke önskvärda konsekvenser av trafikbeskattningen.

I detta sammanhang vill jag uttala min anslutning till de sakkunnigas

uppfattning, att vid gränsdragningen mellan järnväg och spårväg

bör vara avgörande, huru anläggningen karakteriserats i den därför meddelade

koncessionen.

Jämväl i fråga om uppbörd och redovisning innefattar förslaget enligt min

mening en praktisk och lämplig lösning. De betänkligheter, som från något

håll uttalats mot att göra järnvägsstyrelsen till uppbördsmyndighet i fråga

örn den skatt som uppbäres av de enskilda järnvägarna, kan jag icke dela,

så mycket mindre som de enskilda järnvägarnas sammanslutning icke haft

något att erinra mot en sådan anordning.

I fråga örn indrivning av förfallet men oguldet skattebelopp innebär förslaget,

att på framställning av järnvägsstyrelsen utmätning omedelbart må

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

15

verkställas för uttagande av sådant belopp. Jag förutsätter här, att styrelsen

efter undersökning äger fastställa skattebeloppets storlek. Då ett liknande

förfarande tillämpas i fråga om vissa skatter och acciser, vars uppbörd står

under kontrollstyrelsens överinseende, och någon olägenhet härav icke försports,

finner jag icke någon anledning till ändring av förslaget härutinnan.

Efter de riktlinjer, som ovan angivits, och i huvudsaklig anslutning till

det vid de sakkunnigas utlåtande fogade förslaget har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning om trafikskatt.

Då det är angeläget, att den ifrågasatta beskattningen genomföres så snart

som möjligt, torde förordningen lämpligen böra träda i kraft redan den 1

juli 1942.

Den inkomst, som skulle tillföras statsverket genom den föreslagna trafikbeskattningen,

ha de sakkunniga, med utgångspunkt från trafikens omfattning

under 1941, uppskattat till i runt tal 17 miljoner kronor från statens

järnvägar och 5 miljoner kronor från de enskilda järnvägarna. Härutöver

skulle enligt de sakkunnigas beräkningar den föreslagna taxehöjningen medföra

en inkomstökning för statens järnvägar med 4 miljoner kronor. Uppenbarligen

bör emellertid beaktas, att skattens införande kan medföra viss

minskning i trafikfrekvensen. Då enligt förslaget skatten i allmänhet komme

att inflyta till statsverket tre månader efter den kalendermånad, varunder

skatten uppburits, skulle, såsom riksräkenskapsverket påpekat, allenast omkring

tre fjärdedelar av det för helt år beräknade skattebeloppet tillföras

statsverket under budgetåret 1942/43 om författningen i ämnet, såsom nyss

föreslagits, trädde i kraft den 1 juli 1942.

Därest förordningen om trafikskatt antages av riksdagen, torde järnvägstaxorna

böra höjas i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Frågan härom torde framdeles få av chefen för kommunikationsdepartementet

anmälas för Kungl. Maj:t.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att berörda inom

finansdepartementet upprättade författningsförslag måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Gabrielson.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Bilaga.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Kungl. Maj:t bär den 6 mars 1942 bemyndigat chefen för finansdepartementet

att tillkalla högst fyra sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning

av frågan om införande av skatt å persontrafiken vid de statliga och enskilda

järnvägarna. Med stöd härav har departementschefen såsom sakkunniga

tillkallat generaldirektören N. R. Wohlin, tillika ordförande, direktören

K. Hj. Lundqvist, byråchefen R. Lundqvist och t. f. byråchefen K. A. Thorsell.

Därjämte har departementschefen uppdragit åt assessorn i hovrätten

över Skåne och Blekinge K. Wulff att vara sekreterare åt de sakkunniga.

Till grund för utredningen ligger följande uttalande av departementschefen

till statsrådsprotokollet den 6 mars 1942:

I statsverkspropositionen till årets riksdag förutsättes, att statsverkets behov

av ökade intäkter under budgetåret 1942/43 skall täckas genom —- förutom

andra åtgärder — en höjning av affärsverjkens taxor.

Vad statens järnvägar beträffar, torde en höjning av taxorna, utöver vad

som redan skett, icke vara påkallad ur affärsmässig synpunkt utan taxehöjningen

är betingad uteslutande av nödvändigheten att i nuvarande hårt

ansträngda statsfinansiella läge tillvarataga varje möjlighet till ökning av

statsinkomsterna. Det synes emellertid då rimligt, att jämväl trafiken vid de

enskilda järnvägarna får bära ökade pålagor. Trafikavgifterna torde därför

böra höjas enhetligt vid de statliga och de enskilda järnvägarna. Det ligger

under angivna förhållanden närmast till hands, att taxeåtgärden får formen

av en på lämpligt sätt anordnad och avvägd trafikskatt. Genom en sådan

beskattning skulle också syftet med taxehöjningen komma till klart uttryck.

En ökning av järnvägarnas godstaxor skulle kunna medföra icke önskvärda

återverkningar på prisutvecklingen och härigenom giva anledning till erinringar

från olika håll. Den trafikskatt, som kan ifrågasättas, synes därför

böra åtminstone för närvarande begränsas lill att avse allenast persontrafiken.

En måttlig höjning av taxorna för denna trafik torde icke medföra några

större olägenheter utan är snarare ägnad att bidraga till en önskvärd begränsning

av trafiken. Den bör därigenom bidraga till att förebygga av det

normala trafikbehovet ej betingade anordningar och kapitalinvesteringar.

I en framställning den 10 februari 1942 har svenska järnvägsföreningen —

under åberopande av att driftsresultatet vid de enskilda järnvägarna under

senare tid avsevärt försämrats till följd av starkt stegrade omkostnader —

hemställt, att åtgärder snarast måtte vidtagas för höjning av de sedan den

1 juli 1940 gällande provisoriska tilläggstaxorna från i huvudsak 10 till 25

procent. Utredningen av detta spörsmål, som närmast berör de enskilda järnvägarna,

skulle emellertid, örn den sammankopplades med en utredning av

frågan om en trafikskatt, på ett icke önskvärt sätt fördröja lösningen därav.

Järnvägsföreningens framställning torde därför böra upptagas till behandling

först '' ett senare sammanhang.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

17

Till de sakkunniga hava överlämnats dels en den 26 mars 1942 dagtecknad

skrift, vari Huddinge—Stuvsta trafikutskott hemställt örn undantag från

trafikskatt beträffande månadsbiljetter, dels en den 9 april 1942 dagtecknad

skrift, vari föreningen Sveriges aktiva handelsresande gjort framställning örn

vissa avgiftslättnader för handelsresande i händelse av en trafikbeskattning,

dels ock en den 15 april 1942 dagtecknad skrift, vari representanter för Nacka

och Saltsjöbadens kommuner hemställt om undantag från trafikskalt beträffande

Saltsjöbanan.

De sakkunniga hava vid fullgörande av sitt uppdrag tagit handlingarna i

övervägande och beträffande frågan örn lättnader för handelsresandena hava

överläggningar ägt rum mellan de sakkunniga och representanter för nyssnämnda

förening och för Sveriges handelsresandeförening.

Såsom av departementschefens uttalande framgår, har de sakkunnigas

uppdrag begränsats till en utredning av frågan om uttagande av skatt å persontrafiken

vid järnvägarna. Till följd härav hava de sakkunniga icke till behandling

upptagit frågan om lämpligheten av en allmän trafikskatt omfattande

jämväl statens järnvägars tågfärjetrafik med utlandet ävensom sådana

trafikmedel som automobil, buss, spårväg, båt och flyg. De sakkunniga vilja

emellertid framhålla, att ur de av departementschefen anförda synpunkterna

en beskattning kunde vara motiverad även i sistnämnda fall, detta så mycket

mera som varje trafikföretag för närvarande tillämpar taxor, avpassade uteslutande

efter det egna inkomstbehovet och rådande konkurrensförhållanden,

och en av statsfinansiella skäl betingad höjning enbart av järnvägarnas reseavgifter

sålunda kan medföra en ur vissa synpunkter icke önskvärd trafikomflyttning.

Så länge nu rådande trafikförhållanden äga fortbestånd, synas

visserligen på det hela taget några mera väsentliga rubbningar, i vad gäller

den nu bestående fördelningen av resandetrafiken, mellan olika trafikmedel

icke föranledas därav, att, på sätt enligt direktiven är tänkt, endast järnvägarna

påläggas en måttlig trafikskatt. I vissa fall torde dock en dylik begränsning

av beskattningsområdet försvaga järnvägarnas konkurrenskraft.

Detta gäller främst inom områden, där även för närvarande jämförelsevis livlig

busstrafik förekommer och där av denna anledning tillämpas samma avgifter

för resor med tåg och med buss. Liknande är förhållandet beträffande

vissa sträckor, där järnvägarna hava alt möta konkurrens från spårvägar och

båtar. Vid en särbeskattning av järnvägstrafiken måste man uppenbarligen i

dylika fall räkna med en överflyttning av trafiken från järnvägarna till andra

trafikmedel. I detta sammanhang må tillika erinras örn att avgifterna för

resa med flyg stå i visst förhållande till biljettpriserna vid järnvägarna. Biljettavgifterna

å de inrikes statsunderstödda flyglinjerna hava nämligen i princip

ansetts icke böra understiga priset å järnvägsbiljett i 1 klass å motsvarande

sträcka, inberäknat sovplatsavgift, där sovvagn brukas. Införandet av

en skatt, som omfattar järnvägstrafiken men icke flygtrafiken, kan tydligen

komma att innebära ett frångående av denna princip. Med nuvarande starkt

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 346.

Uppdragets

omfattning.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Motivering

för en trafikskatt.

begränsade flygtrafik torde en sådan konsekvens dock icke få någon nämnvärd

praktisk betydelse.

Enligt departementschefens uttalande hava de sakkunniga icke haft att

undersöka, i vad mån en taxehöjning kan anses påkallad av järnvägsekonomiska

skäl. Mellan denna fråga och frågan om en trafikskatt finnes såtillvida

ett samband, som det i båda fallen gäller att pålägga trafiken ökade bördor

och förmågan att bära nya pålagor är begränsad. De sakkunniga hava emellertid

ansett sig kunna utgå ifrån att det förslag, som i det följande framlägges,

icke skall utgöra hinder för en senare höjning av järnvägarnas taxor,

om med hänsyn till järnvägarnas inkomstbehov så befinnes erforderligt.

Införandet av en skatt å trafiken vid järnvägarna får i främsta rummet

betraktas såsom ett led i strävandena att tillföra statsverket nya och ökade

intäkter. En sådan skatt är emellertid också — såsom departementschefen i

sitt uttalande till statsrådsprotokollet framhållit — ägnad att bidraga till en

begränsning av trafiken. Genom en trafikskatt utbygges på ett naturligt sätt

den konsumtionsbeskattning, som infördes med den allmänna omsättningsskatten.

Denna sistnämnda är avsedd att i främsta rummet drabba varukonsumtionen;

däremot utgår i regel icke allmän omsättningsskatt för t jonst e prestationer,

såvitt de icke omedelbart sammanhänga med en varuöverlåtelse eller

komma till uttryck i högre varuvärden. I det avseende, varom nu är fråga, föreligger

emellertid icke någon större skillnad mellan den konsumtion, som till

föremål har varor, och den konsumtion, som till föremål har tjänster. De skäl,

som åberopades för att undantaga transporttjänsterna från omsättningsskatt,

voro ej heller av principiell art. De tillkallade utredningsmännen framhöllo

sålunda endast, att den konsumtionsinskränkning, som i dessa fall befunnes

önskvärd, kunde åstadkommas utan omsättningsskatt, enär offentliga myndigheter

direkt bestämde tarifferna för järnvägs-, spårvägs- och en stor del av

busstrafiken samt dessutom offentlig kontroll förelåge beträffande priserna

på stenkol, bensin och andra drivmedel för ångbåtar samt bil- och busstrafiken.

Vad sålunda framhållits berör emellertid endast skattens konsumtionshämmande

verkan. Genom taxeåtgärder och priskontroll över drivmedlen

tillföres statsverket icke, eller i vart fall icke omedelbart, några intäkter av

den av enskilda företag bedrivna trafiken. För uppnåendet av detta syfte

synes en trafikskatt vara det lämpligaste medlet.

Örn trafikskatten begränsas till att avse persontrafiken, vartill hänföres

även befordring av resgods, expressgods samt hundar och vissa andra djur,

torde den icke få några nämnvärda återverkningar å näringslivet. Ej heller

för den resande allmänheten torde en måttlig trafikskatt medföra alltför

kännbara olägenheter, i all synnerhet icke om vissa lättnader medgivas beträffande

nödvändighetsresor. Verkan av en dylik skatt med avseende å trafikens

omfattning torde bliva ganska begränsad. I den mån en minskning

i trafiken inträder, torde den i allmänhet komma att i första hand gå ut över

de minst nödvändiga resorna. En skatteform, som den nu ifrågasatta, har

även förekommit och förekommer alltjämt i vissa främmande länder.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

19

En skatt å persontrafiken vid järnvägarna kan tänkas utformad antingen

såsom en viss fast avgift per biljett eller såsom ett procentuellt tillägg till

biljettpriset. Anordnas skatten i enligt med det förra alternativet, blir avgiftshöjningen

relativt högre för dem som resa kortare sträckor, än för dem som

företaga längre resor. Då de korta resorna till väsentlig del utgöras av

resor till och från arbetsplatsen eller andra nödvändighetsresor medan den

långväga trafiken i förhållandevis mindre utsträckning har sådan karaktär,

är tydligen en skatt av denna typ olämplig. Skatten torde följaktligen böra

i princip utformas i enlighet med det senare alternativet eller såsom ett procentuellt

tillägg till biljettpriset.

Vad beträffar den procentsats, efter vilken skatten skall utgå, kunna olika

möjligheter tagas i övervägande. Därvid torde böra beaktas, att järnvägstaxorna

efter krigsutbrottet icke undergått annan höjning än den, som

skedde den 1 juli 1940, då taxorna höjdes med i stort sett 10 procent. Sedd

mot bakgrunden av prisutvecklingen i övrigt måste denna höjning betraktas

såsom ringa. Skattesatsen torde med hänsyn härtill och till den förhållandevis

stora skattekraften hos den resande allmänheten kunna sättas högre än

den, efter vilken den allmänna omsättningsskatten vanligen utgöres eller 5

procent. Å andra sidan synes den skattesats — 20 procent — efter vilken

skärpt omsättningsskatt uttages å vissa mera umbärliga varor, alltför hög.

De sakkunniga få därför för sin del förorda, att den procentuella trafikskatten

fastställes till 10 procent.

En trafikskatt av nu ifrågasatt slag skulle obestridligen drabba vissa kategorier

resande jämförelsevis hårt. För dem, som dagligen måste färdas

å järnväg för att komma till och från arbetsplatsen eller som under utövandet

av sitt yrke äro nödsakade att anlita detta trafikmedel i större omfattning,

skulle skatten betyda ett icke oväsentligt avdrag å arbetsinkomsten.

Vissa lättnader i skattskyldigheten lill förmån för dessa resande synas därför

böra tagas under övervägande.

Av taxetekniska skäl torde det vara omöjligt att göra lättnader i skattskyldigheten

beroende av rent subjektiva omständigheter. De resande, varom

nu är fråga, begagna sig emellertid i övervägande antalet fall av vissa

särskilda biljettslag. Dessa kunde följaktligen för vinnande av ifrågavarande

syfte fritagas från skatt. Trafikanter, som dagligen befara viss sträcka, köpa

så gott som undantagslöst biljetter, berättigande till ett obegränsat antal

resor under viss tidsperiod, vanligen kalendermånad. De åter, som måste i

större omfattning företaga resor till olika orter, torde merendels innehava

rabattkort, som berättiga till inköp av biljetter till halvt pris. Sådana kort

betinga för nävarande ett pris av, örn kortet avser resa i 2 och 3 klass, 250

kronor, och, om kortet avser resa i samtliga klasser, 500 kronor, allt per år.

Såsom skäl mot den ifrågasatta anordningen kan beträffande de för viss

period gällande biljetterna visserligen anföras, att desamma i synnerhet

vid statens järnvägar tillhandahållas för priser, som innebära en mycket av
-

Trafikskattens

utformning.

Valet av

skattetyp.

Skattesats.

Undantag

från skattskyldighet.

Månadebiljetter

och

liknande.

Rabattkort.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Cykel
biljetter.

Sitt- och

liggplätsbiljetter

m. fl. Fribiljetter.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

sevärd nedsättning av de ordinarie biljettpriserna. En fördyring av resekostnaderna

i delta fall skulle emellertid gå ut över en grupp trafikanter, som

till betydande del utgöres av personer i blygsamma ekonomiska omständigheter,

och den skulle möjligen även få vissa icke önskvärda återverkningar

å bosättningsförhållandena. De sakkunniga hava därför funnit övervägande

skäl tala för skattefrihet beträffande detta slag av biljetter. Härav följer

dock icke utan vidare, att sådana biljetter böra beredas en undantagsställning

även vid en av jämvägsekonomiska skål pakallad taxehöjning.

Jämväl i fråga om rabattkorten hava de sakkunniga stannat för att förorda

skattefrihet. Avgörande har därvid varit, att korten huvudsakligen begagnas

av handelsresande och att dessa för närvarande arbeta under tryckta

förhållanden.

Ur statsfinansiell synpunkt skulle verkningarna av de nu föreslagna undantagen

icke bliva av alltför stor betydelse. Försäljningen av månadsbiljetter

inbringade sålunda under 1941 ett bruttobelopp av omkring 4 miljoner

kronor vid statens järnvägar och ungefär samma belopp vid de enskilda

järnvägarna. Under samma tid såldes c:a 6,000 rabattkort, motsvarande en

bruttoinkomst av omkring 2 miljoner kronor.

De under senare tid företagna inskränkningarna i buss- och järnvägstrafiken

hava fått till följd, att resande i väsentligt ökad omfattning under färd

till eller från arbetsplatsen medhava cykel å tåget. Tidigare har kanske i sådana

fall den resande anlitat buss eller järnväg både till och fran arbetsplatsen.

Då nu till följd av inskränkningarna lämplig förbindelse finnes endast

i ena riktningen, företages färden i andra riktningen med cykel. Samma

skäl, som föranlett de sakkunniga att föreslå undantag från skattskyldighet

beträffande månadsbiljettema, tala för att befordran av cykel under angivna

förhållanden blir skattefri. Ifrågavarande transporter avse tydligen

som regel endast kortare sträckor. Emellertid torde de cykeltransporter, som

i övrigt förekomma å sådana sträckor, oftast hava till syfte att bereda invånarna

i de större samhällena möjlighet att för en ringa kostnad komma ut

i skog och mark. Med hänsyn härtill bör enligt de sakkunnigas mening skatt

icke i något fall utgå å avgiften för befordran av cyklar å sträckor av högst

50 kilometer, vilken avgift för närvarande utgör 75 öre. Då sparkstöttingar

i taxehänseende likställas med cyklar, torde för enkelhetens skull motsvarande

skattefrihet medgivas beträffande dem.

Förutom i ovan angivna fall torde av praktiska skäl undantag från skattskyldighet

böra göras i fråga om vissa biljettslag och avgifter av ringa ekonomisk

betydelse, såsom sitt- och liggplatsbiljetter, plattformsbiljetter, beställnings-

och avbeställningsavgifter m. m. Även beträffande de fribiljetter,

som av järnvägsförvaltningarna utdelas huvudsakligen till personalen, vilja

de sakkunniga förorda skattefrihet. Principiella skäl tala här visserligen för

skattskyldighet men biljetterna utnyttjas i så olika omfattning och användas

under så skiftande förhållanden, att uppbörden och redovisningen av

skatten i dessa fall skulle medföra ett orimligt arbete i förhållande till skattebeloppets

ringa storlek.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

21

Undantag från skattskyldighet kan vidare ifrågasättas för transporter,

som utföras för statens räkning. Särskilt beträffande de omfattande transporter,

för vilka avgifterna utgå enligt gällande militärtaxa, kan det förefalla

vara onödigt, att skatt erlägges till trafikföretagen för att därefter

redovisas tillbaka till statsverket. Då frågan emellertid till sin huvudsakliga

innebörd synes vara en bokföringsfråga och det skulle vålla järnvägarna

stort besvär att hålla ifrågavarande avgifter åtskilda från andra hithörande

avgifter, torde det vara mest praktiskt, att något undantag för statliga transporter

icke göres i förevarande avseende.

Som ovan framhållits, äro järnvägarna understundom utsatta för en

stark konkurrens från andra trafikmedel. Där parallelltrafik förekommer

mellan järnväg, å ena, samt buss eller spårväg, å andra sidan, vilket ofta

är fallet i närheten av städer och andra större samhällen, torde förhållandena

ej sällan vara sådana, att järnvägsföretagen anse sig icke kunna höja

taxorna, oaktat de måste avstå en del av trafikavgifterna i skatt. I fall, då

kompensation härför icke kan erhållas genom ökade inkomster å andra sträckor,

kommer skatten tydligen att få bäras av företagen själva. För en del

förorts- och lokalbanor, som drivas utan samband med fjärrtrafik, kan

detta komma att innebära en alltför kännbar belastning. Undantag från

skattskyldighet bör beträffande trafiken å sådana banor kunna medgivas

efter framställning av företagen och efter prövning av omständigheterna i

varje särskilt fall. Denna prövning torde böra ankomma på Kungl. Maj:t.

Även andra fall, än de nu nämnda, kunna tänkas, då rätt för Kungl. Maj:t

att medgiva undantag från skattskyldighet skulle vara av betydelse. De sakkunniga

åsyfta härvid närmast en del förortsbanor, som visserligen i vederbörande

koncessioner betecknats såsom järnvägar men som i allt väsentligt

likna spårvägar.

I fråga om sättet för skattens uttagande kunna olika metoder komma till

användning. Skatten kan sålunda uppbäras genom stämpelbeläggning av biljetterna

eller försäljning av särskilda skattekvitton. En annan metod är, att

skatten inberäknas i biljettpriset. I sistnämnda fall får järnvägsföretaget efter

utgången av viss period avgiva deklaration till uppbördsmyndigheten rörande

intäkterna av den skattepliktiga trafiken och inleverera skatten såsom en

viss procent av dessa intäkter.

Såsom fördelar med ett stämpel- eller skattekvittosystem må framhållas,

alt den resande genom stämpelbeläggningen eller skattekvittot får en påminnelse

örn anledningen till avgiftsökningen, att taxorna icke behöva ändras

samt att skatten lätt kan avvecklas. Metoden förorsakar emellertid ett betydande

merarbete för personalen såväl vid biljettförsäljningen som vid redovisningen

med därav följande ökade kostnader och försvårad kontroll. Den

skulle även medföra tidsutdräkt för trafikanterna.

Inberäknas skatten i biljettpriset, måste tydligen taxorna omräknas för

att järnvägarna icke genom skattebeloppets avstående skola lida någon minsk
-

Transporter

för statens

räkning.

Rätt för

Kungl. Maj:t

att medgiva

undantag

från skattskyldighet.

Uppbörd och

redovisning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Taxe
höjningens
genomförande.

ning i sina hittillsvarande inkomster. Omräkningen av taxorna är emellertid

i detta fall ett engångsarbete av icke alltför omfattande art och ur redovisnings-

och kontrollsynpunkt är metoden synnerligen enkel. De särskilda

biljettförsäljarna behöva under arbetet icke tänka på skatten och denna kommer

att automatiskt redovisas till järnvägarnas kontrollkontor.

Efter övervägande av de olika synpunkter, som sålunda anförts på frågan,

hava de sakkunniga funnit det vara lämpligast, att skatten inberäknas i

biljettpriset. De sakkunniga hava därvid ansett sig böra fästa ett visst avseende

även vid att denna metod tillämpats i fråga om den allmänna omsättningsskatten.

Den skatt, som belöper å trafiken vid statens egna järnvägar, torde av

järnvägsstyrelsen kunna direkt inlevereras till statsverket. I fråga om skatten

å trafiken vid de enskilda järnvägarna synes järnvägsstyrelsen vara den

lämpligaste uppbördsmyndigheten. Styrelsen besitter särskilda förutsättningar

för att kunna bedöma järnvägarnas bokföring och har tillgång till en tränad

kontrollpersonal. Till ledning för fastställandet av skattskyldigheten bör det

åligga de enskilda järnvägarna att till järnvägsstyrelsen avgiva deklaration

angående inkomsterna av den skattepliktiga trafiken. Vidare bör styrelsen

äga meddela de föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för kontrollen

över skattens behöriga utgörande.

En skatt av ifrågavarande slag bör av naturliga skäl inlevereras inom relativt

kort tid efter det skattskyldigheten inträtt. De sakkunniga få därför föreslå,

att inbetalningen sker månadsvis. Då järnvägarnas bokföring understundom

icke hinner avslutas förrän efter något mer än ett par månader, torde

den tidsfrist, inom vilken skatten skall erläggas, lämpligen böra bestämmas

till tre månader efter vederbörande kalendermånads utgång.

Införandet av en trafikskatt nödvändiggör som nämnts en höjning av

järnvägstaxorna. Därvid kan man förfara på olika sätt. Ett tillvägagångssätt

vore att nya zontaxor utarbetades efter ändrade grunder, så att avsedd

inkomstökning vunnes. Praktiska skäl tala emellertid mot en sådan lösning

av frågan. Särskilt må framhållas, att under nuvarande förhållanden tid

efter annan behov kan uppkomma av taxehöjningar. Att för varje gång omarbeta

zontaxorna skulle vara förenat med onödigt stort besvär.

Taxehöjningen skulle vidare kunna verkställas så, att zontaxorna lämnades

orubbade till sin uppbyggnad men priset per zon höjdes. Zonpriset för

enkel biljett i 3 klass bör emellertid såsom nu är fallet vara jämnt delbart

med 40 för att avrundning av biljettavgifterna icke skall behöva ske i fråga

örn kvartszoner och biljetter till halvt pris. En böjning efter annan procentsats

än 25 eller multipler därav ger till resultat ett ojämnt zonpris och måste

därför av praktiska skäl avböjas.

Slutligen kan det enligt grundtaxan uträknade priset per biljett ökas med

önskat procenttal. Denna metod, som ger en i stort sett likformig höjning på

alla avstånd, torde vara den lättast framkomliga och förordas av de sakkunniga.

För att de vanligaste biljettavgifterna skola sluta på ur expeditionssyn
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

punkt lämpliga siffror, böra avgifterna i detta fall efter tillägget — i likhet

med vad som skedde vid taxehöjningen den 1 juli 1940 — avrundas uppåt i

10-tal ören.

Om skatten skall utgå med 10 procent å bruttoprisema måste de nuvarande

biljettpriserna höjas med något mer än 10 procent — närmare bestämt

11.1 procent — för att icke den järnvägarna tillfallande delen därav skall bli

mindre än för närvarande. Vissa erinringar kunna emellertid göras mot att

höjningen verkställes på grundval av nu gällande avgifter. Vid taxeändringen

den 1 juli 1940 avrundades, såsom nyss nämnts, avgifterna uppåt till 10-tal

ören. Ytterligare en avrundning i samband med den nu ifrågasatta höjningen

skulle för de lägsta avgifterna få till följd en oproportionerligt stor ökning.

Till belysande härav må följande exempel anföras. En biljett, som före den 1

juli 1940 kostade 30 öre, höjdes då med 10 procent till 33 öre, vilket avrundades

till 40 öre; en ny höjning med 11.1 procent skulle giva till resultat en

avgift på något mer än 44 öre och efter avrundning 50 öre. Grundtaxan,

d. v. s. den före den 1 juli 1940 gällande taxan, skulle därmed hava höjts

c:a 67 procent.

För undvikande av nyssberörda olägenhet synes man vid höjningen böra

utgå från grundtaxan, varigenom endast en avrundning behöver vidtagas.

Den erforderliga höjningen utgör i så fall i princip 22.2 procent. Till belysande

av verkningarna av en sådan höjning få de sakkunniga hänvisa till följande

sammanställning.

Sammanställning, utvisande verkningarna av en procentuell höjning samt avrundning

uppåt till 10-tal öre av ett antal avgifter för enkla biljetter i 3 klass

vid statens järnvägar.

Avstånd

km.

Grundtaxa

före

V» 1940

Nuvarande

taxa (grund-

+ 10 %)

Grundtaxa

+ 22.2 %

Avgift en- ligt kol. 4

minskad

med 10%

Grundtaxa

+ 25 %

Avgift en- ligt kol. 6

minskad

med 10 %

1

2

3

i

5

6

7

1- 6

0.30

0.40

0.40

0.36

0.4 0

0.86

7— 8

0.40

0.50

0.60

0.46

0.60

0.45

9— 10

0.60

0.60

0.70

0.68

0.70

0.63

11— 12

0.60

0.70

0.80

0.72

0.80

0.72

13— 14

0.70

0.80

0.90

0.81

0.90

0.81

15— 16

0.80

0.90

1.00

0.90

1.00

0.90

17— 18

0.90

1.00

1.10

0.99

1.20

1.08

19— 20

1.00

1.10

1.30

1.17

1.30

1.17

49— 52

2.60

2.90

3.20

2.88

3.30

2.97

53— 56

2.80

3.10

3.60

3.15

3.60

3.15

57— 60

3.00

3.30

3.70

3.33

3.80

3.42

61— 64

3.20

3.60

4.00

3.60

4.00

3.60

185—192

9.60

10.60

11.80

10.62

12.00

10.80

193—204

10.00

11.00

12.30

11.07

12.50

11.25

205—216

10.40

11.50

12.80

11.52

13.00

11.70

217—228

10.80

11.90

13.20

11.88

13.50

12.15

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Såsom av sammanställningen framgår, får en förhöjning av grundtaxan med

22.2 procent i fråga om de kortaste avstånden till resultat oförändrade biljettpriser,

i vilka fall järnvägarna följaktligen få vidkännas en inkomstminskning.

Beträffande några andra avstånd är prisförhöjningen icke fullt tillräcklig

för att täcka skatten. Såväl på grund härav som till följd av den väntade

minskningen i trafiken torde i själva verket en höjning med 22.2 procent

bliva otillräcklig, örn järnvägarna skola bibehållas vid sina nuvarande

inkomster av persontrafiken. Då det är angeläget, att järnvägarna icke genom

trafikskattens införande tillskyndas någon förlust, synes höjningen böra

ske efter ett något högre procenttal än det nyss angivna eller lämpligen 25

procent. Beträffande några få avgifter har någon provisorisk höjning icke

skett utan tillämpas fortfarande den ordinarie taxan. I dessa fall föreslå de

sakkunniga, att höjning nu sker med hälften av vad nyss sagts eller 12.5

procent.

Från regeln att taxehöjningen skall ske efter procentuell grund torde undantag

böra göras beträffande tilläggsavgifterna för tillträde till statens järnvägars

snälltåg och sovplatsavgifterna. Med hänsyn till de förhållanden,

varunder uppbörden ofta sker — t. ex. på tåg under pågående färd — är

det av särskild vikt, att prissättningen blir så enkel som möjligt. Avgifterna,

som för närvarande utgå i hela kronor, böra följaktligen icke fastställas till

alltför ojämna belopp, varigenom växlingen skulle försvåras och den enkla

relationen mellan biljettpriserna i de olika klasserna brytas. Detta skulle

emellertid knappast kunna undvikas vid en procentuellt genomförd taxehöjning.

Det synes vidare ifråga om sovvagnsavgiftema önskvärt, att höjningen

verkställes efter något strängare grunder än eljest. Dessa avgifter

avse nämligen en mera lyxbetonad och för järnvägarna kostsam trafik och

en begränsning därav är i nuvarande situation önskvärd. De nu anförda

synpunkterna tala för en höjning av de ordinarie avgifterna med vissa bestämda

belopp.

Det må i detta sammanhang framhållas, att de snälltågs- och sovvagnsavgifter,

varom här är fråga, praktiskt taget förekomma endast vid statens

järnvägar. En extra ökning av trafikavgifterna utöver vad som i allmänhet

föreslagits kommer följaktligen staten till godo oberoende av huruvida den

får formen av en skärpt beskattning eller en särskild taxehöjning. Då det är

angeläget, att trafikskatten utformas på enklast möjliga sätt, synes en taxehöjning

vara att föredraga beträffande nu ifrågavarande trafik.

Med beaktande av de ovan anförda synpunkterna hava de sakkunniga

funnit avgifterna för snälltågsbiljetterna och sovplatsbiljettema vid statens

järnvägar böra fastställas till de belopp, som framgå av följande tablåer.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

25

Tilläggsavgift för tillträde till snälltåg.

eril. ord.

fr. o. m. den

enl. sakkun-

taxan

1 juli 1940

nigas förslag

kr.

kr.

kr.

1 klass ..

.................. 4.50

6.—

7.50

2 »

................... 2.25

3.—

3.75

3 »

................... 1.50

2 —

2.50

Tilläggsavgift för plats i

sovvagn.

enl. ord.

fr. o. m. den

enl. sakkun-

taxan

1 juli 1940

nigas förslag

kr.

kr.

kr.

1 klass .

................ 20 —

24.—

28.—

2 »

................ 10.—

12.—

14.—

3 »

................ 5.—

6.—

7 —

Jämväl beträffande avgifterna för befordran av cyklar å längre sträckor

än 50 kilometer få de sakkunniga föreslå en något kraftigare höjning, än

som skulle följa av det procentuella tillägget med 25 procent å den ordinarie

taxan. Detta torde få anses motiverat med hänsyn till det besvär och de kostnader,

som cykeltransporterna — särskilt i fjärrtrafik — vålla järnvägarna.

För likformighetens skull torde motsvarande ökning böra ske för sparkstöttingar,

som i taxehänseende jämställas med cyklar.

Såväl statens järnvägar som enskilda järnvägsföretag bedriva i betydande Järnvågarnas

omfattning trafik med bussar. Järnvägarnas busslinjer löpa understundom busstraf*kparallellt

med järnvägslinjerna och det förekommer, att trafiken å viss

sträcka upprätthålles växelvis med tåg och buss. Därvid tillämpas ej sällan

samma avgifter för båda trafikmedlen. En höjning av järnvägsavgifterna

kan i sådana fall, om den icke motsvaras av en ökning beträffande bussavgifterna,

få till följd en omflyttning av trafiken från järnväg till buss. Då

ett sådant resultat särskilt i nuvarande läge uppenbarligen bör undvikas,

förutsätta de sakkunniga, att i fall, då länsstyrelse har att fastställa bussavgiftema,

länsstyrelsen icke skall motsätta sig en erforderlig jämkning.

Särskilt i nu rådande läge är det uppenbarligen förenat med svårigheter Inkomstatt

verkställa en tillförlitlig beräkning av den inkomst, som skulle tillföras _

statsverket genom den föreslagna trafikskatten. Under förutsättning att

trafiken blir av samma omfattning som under 1941 skulle emellertid skatten

inbringa i runt tal 17 miljoner kronor från statens järnvägar och 5 miljoner

kronor från de enskilda järnvägarna eller sammanlagt 22 miljoner kronor.

Genom det sätt, på vilket taxehöjningen genomföres, skulle dessutom statens

järnvägar och därmed statsverket tillföras en merinkomst, som beräknats

till omkring 4 miljoner kronor. Då såsom ovan framhållits taxehöjningen

kan antagas medföra en viss minskning av trafiken, torde man i verklig
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Författningsförslag

m. m.

heten få räkna med något lägre siffror än de nyss angivna även om någon

ändring i det allmänna läget på transportmarknaden icke inträffar.

Efter de riktlinjer, som sålunda angivits, hava de sakkunniga utarbetat

dels förslag till förordning örn trafikskatt,

dels förslag till ändringar i taxan för transporter å statens järnvägar,

dels förslag till föreskrifter angående provisorisk höjning av befordringsavgiftema

vid vissa enskilda järnvägar,

dels ock förslag till ändringar i militärtaxan.

Förslagen jämte detaljmotivering torde få såsom bilagor A—E fogas vid

betänkandet.

Av undertecknad K. Hj. Lundqvist avgiven särskild mening bifogas därjämte.

Stockholm den 18 april 1942.

NILS WOHLIN.

HJ. LUNDQVIST. R. LUNDQVIST. A. THORSELL.

K. Wulff.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

27

Särskilt yttrande

av ledamoten Hj. Lundqvist.

Enligt min uppfattning borde hänsyn till de enskilda järnvägarnas särskilda

förhållanden ha föranlett de sakkunniga att icke förorda någon persontrafikskatt

för dessa järnvägars vidkommande. En given följd härav hade

— alltjämt enligt mitt förmenande — blivit att någon persontrafikskatt

över huvud ej behövt införas; de statliga järnvägarnas driftsöverskott kommer

ju statskassan tillgodo oberoende av redovisningsformen.

Vad jag avser med de enskilda järnvägarnas särskilda förhållanden kan

utläsas redan ur det till grund för de sakkunnigas utredning föreliggande

uttalandet av departementschefen. I detta uttalande anmärkes nämligen, att

någon taxehöjning för statsjärnvägarnas vidkommande icke kan anses påkallad

ur affärsmässig synpunkt — men något motsvarande omdöme om de

enskilda järnvägarna har departementschefen ej avgivit och ej heller kunnat

avgiva, enär å departementschefens bord ligger under behandling en framställning

från Svenska Jämvägsföreningen, i vilken föreningen å de enskilda

järnvägarnas vägnar förklarar taxeökningar affärsmässigt påkallade. Visserligen

har departementschefen förklarat, att denna järnvägsföreningens framställning

bör »upptagas till behandling först i ett senare sammanhang» och

väl har i remissyttranden över framställningen anmärkts, att de enskilda

järnvägsföretagen inbördes kunde antagas förete sådana olikheter ifråga

om sina ekonomiska förhållanden, att taxefrågan för varje järnvägsföretag

borde behandlas med beaktande av det företagets särskilda förhållanden,

men oavsett vad som sålunda förekommit bör man enligt min mening knappast

kunna undgå att redan i nu förevarande sammanhang uppmärksamma,

att frågan örn taxehöjningar vid enskilda järnvägar snarast måste erhålla

aktualitet.

Från mina utgångspunkter hade jag därför funnit önskvärt, att de av de

sakkunniga föreslagna taxehöjningama — mot vilkas utformning jag ej

har någon erinran — icke förknippats med tillskapandet av en särskild

trafikskatt. Det statsfinansiella behovet borde ha funnits tillgodosett med

vad som genom taxehöjningama skulle komma att inflyta från statens järnvägar

jämte vad de vinstgivande enskilda järnvägarna skulle komma att inleverera

i ökade skatter av redan förefintliga slag. Detta hade naturligen

föranlett något mindre skatteintäkter än genom den av de sakkunniga förordade

trafikskatten. Men skillnaden skulle med utgångspunkt från de sakkunnigas

beräkningar knappast ha kommit att överskrida 3 miljoner kronor

per år.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Med den av mig sålunda förordade ordningen hade åtskilliga fördelar varit

förknippade. De enskilda järnvägarnas behov av taxeökningar hade redan i

nu förevarande sammanhang delvis blivit tillgodosett, varigenom man åtminstone

tills vidare undvikit att befrämja en utveckling mot större skiljaktighet

mellan statens järnvägars och de enskilda järnvägarnas taxor —

en utveckling, vars vådor med skärpa understrukits redan av dåvarande

kommunikationsministern vid behandlingen av taxefrågan i konselj den 27

september 1924. Ur en särskild synpunkt hade samma förhållande tjänat

näringslivet till nytta, nämligen genom att de enskilda järnvägarnas krav

på förhöjda taxor i godstrafik icke bibehållits vid den styrka, varmed kravet

nu framförts. Slutligen hade man undvikit att utan trängande nödvändighet

införa en extraordinär beskattningsform, mot vilken i och för sig starka invändningar

kunna framföras. Bland dessa invändningar vill jag erinra om

att skatten på ett irrationellt sätt drabbar järnvägarna och lämnar övriga

kommunikationsmedel oberörda. Vidare måste skatteformen medföra tidsödande

och kostbart särarbete för uppbörd och kontroll, och slutligen —

sist men icke minst väsentligt — lärer trafikskatten liksom flertalet extraordinära

skatter komma att visa sig svår att avlösa, även sedan de förhållanden

upphört, vilkas förhandenvaro motiverat skatteformens införande.

Av nu angivna skäl har jag för min del ansett, att de sakkunniga bort

till Kungl. Maj:ts prövning framlägga sitt i betänkandet innefattade förslag

med uteslutande av förslaget om trafikskatt och vad därmed sammanhänger.

Stockholm den 18 april 1942.

HJ. LUNDQVIST.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

29

Bilaga A.

Förslag

till

förordning om trafikskatt.

1 §''

För trafik å järnväg, som mot avgift upplåtes till allmänt begagnande,

skall enligt vad nedan sägs till staten erläggas särskild skatt (trafikskatt).

Såsom järnväg skall enligt denna förordning anses jämväl statens järnvägars

billinje Övertorneå—Pajala.

2 §

1 mom. Trafikskatt utgår, med undantag varom i 2 mom. förmäles, å

avgift för befordran av personer, resgods — cyklar och sparkstöttingar däri

inbegripna — expressgods samt hundar och andra djur, vilka fraktdebiteras

såsom resande eller resgods.

2 mom. Trafikskatt utgår icke å avgift för månadsbiljett eller liknande

för viss period gällande biljett, å avgift för rabattkort eller å avgift för befordran

å sträcka icke överstigande 50 kilometer av sparkstötting eller ensitsig,

tvåhjulig cykel utan motor.

3 §•

Kungl. Majit må, då särskilda skäl därtill äro, förordna om undantag från

skattskyldighet beträffande trafiken vid viss järnväg eller järnvägsdel.

4 §•

Trafikskatt utgår med tio procent av den skattepliktiga befordringsavgiften.

5 §•

Skatten erlägges av järnvägens innehavare.

Med järnvägs innehavare förstås i denna förordning, såvitt angår staten

tillhörig järnväg, järnvägsstyrelsen samt, såvitt angår enskild järnväg, koncessionsinnehavaren

eller, där driften är åt annan överlåten, denne.

6 §.

På trafiken vid statens järnvägar belöpande skatt skall av järnvägsstyrelsen

för varje kalendermånad senast inom tre månader efter manadens

utgång insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken för statskontorets

räkning.

7 §•

Innehavare av enskild järnväg, vid vilken skattepliktig trafik förekommer,

skall för varje kalendermånad, senast inom tre månader efter månadens ut
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

gång till järnvägsstyrelsen avlämna en på tro och heder avgiven uppgift angående

de skattepliktiga befordringsavgifterna.

Samtidigt med insändandet av uppgift, som i första stycket sägs, skall

järnvägsinnehavaren inbetala enligt uppgiften upplupen skatt genom insättning

å järnvägsstyrelsens postgirokonto.

Till järnvägsstyrelsen enligt andra stycket inbetald skatt skall senast inom

en vecka efter utgången av den för skattens erläggande stadgade tiden

insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken för statskontorets räkning.

8 §•

Erlägges på trafiken vid enskild järnväg belöpande skatt icke inom föreskriven

tid, må på framställning av järnvägsstyrelsen utmätning omedelbart

verkställas för skattens uttagande.

9 §■

Järnvägsstyrelsen skall utöva erforderlig kontroll över skattens behöriga

utgörande.

Innehavare av enskild järnväg är pliktig att ställa sig till efterrättelse de

föreskrifter, som järnvägsstyrelsen för vinnande av sådan kontroll meddelar,

och att vid anfordran hålla sina räkenskaper tillgängliga för granskning av

styrelsen eller av denna utsedd tjänsteman.

10 §.

Järnvägsstyrelsen må vid vite förelägga innehavare av enskild järnväg att

fullgöra vad honom åligger enligt denna förordning eller med stöd därav

meddelade föreskrifter.

11 §•

Har någon uppsåtligen i uppgift, som avses i 7 §, lämnat oriktigt meddelande

och har därav föranletts, att skatt icke utgått eller att skatt utgått

med mindre belopp än som bort utgå, bote högst fem gånger det belopp,

som imdandragits statsverket. Vid synnerligen försvårande omständigheter

må till fängelse i högst sex månader dömas.

Har någon genom grov vårdslöshet gjort sig skyldig till förfarande, som

i första stycket sägs, vare straffet böter, högst två gånger det belopp, som

undandraga statsverket.

12 §.

Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla Kronan.

13 §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpningen av förordningen erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1942.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

31

Bilaga E.

Detaljmotivering.

Begreppsmässigt är skillnaden mellan järnväg och spårväg icke stor och

det kan i vissa fall vara svårt att av en anläggnings yttre gestaltning eller av

den där förekommande trafiken bedöma, huruvida anläggningen är av ena

eller andra slaget. Avgörande i det avseende, varom nu är fråga, torde enligt

de sakkunnigas mening böra vara, huru anläggningen karakteriseras i den

därför meddelade koncessionen. Härigenom erhålles en klar gräns för förordningens

tillämplighetsområde. Skulle gränsdragningen i något fall leda

till ett sakligt icke tillfredsställande resultat, bör rättelse kunna vinnas genom

att Kungl. Maj :t gör bruk av rätten att meddela undantag från skattskyldighet

beträffande viss trafik. Att trafikskatt bör utgå allenast i fråga om anläggningar,

som äro upplåtna till allmänt begagnande, torde vara tydligt.

Då den av statens järnvägar å linjen Övertorneå—Pajala bedrivna busstrafiken

i taxehänseende fullständigt jämställts med järnvägstrafik, har det

synts de sakkunniga konsekvent, att den även i beskattningshänseende likställes

med sådan trafik.

Förslaget till bestämmelser angående provisorisk höjning av taxorna vid

vissa enskilda järnvägar avser endast de till Svenska Jämvägsföreningen anslutna

järnvägarna. I fråga om de utanför föreningen stående enskilda järnvägarna,

vilka alla äro av ringa ekonomisk betydelse, torde taxehöjningar få

bero på prövning av Kungl. Majit i varje särskilt fall efter framställning av

vederbörande jämvägsförvaltning.

Ur olika synpunkter är det angeläget, att den föreslagna beskattningen genomföres

så snart som möjligt. De sakkunniga få därför föreslå, att förordningen

om trafikskatt och bestämmelserna om taxeändringarna träda i kraft

redan den 1 juli 1942.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1942:40 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om trafikskatt jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten