Angående befrielse för H. G. Persson från ersättningsskyldighet m. m.j
1942-01-23 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:35, Angående befrielse för H. G. Persson från ersättningsskyldighet m. m.j
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 35.
1
Nr 35.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för H. G. Persson från ersättningsskyldighet
m. m.j given Stockholms slutt den 23 januari 1942.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 januari 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorf, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö,
Hosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet såvitt angår
punkten 3:o anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld följande:
l:o.
Den 24 februari 1940 förde värnpliktige nr 276 8/1935 Hans Gunnar Persson
enligt order en för Wendes artilleriregemente inlejd lastbil under övningskörning.
Efter körningens slut parkerades bilen å regementets kaserngård.
Persson underlät emellertid att tömma kylaren, med påföljd att denna under
den följande natten frös sönder.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 35.
242 42
Departements
chefen.
2 Kungl. Majlis proposition nr 35.
Vederbörande krigsfiskal yrkade att Persson måtte förpliktas ersätta kronan
kostnaderna för bilens reparation med 474 kronor 47 öre. Wendes artilleriregementes
krigsrätt fann genom utslag den 19 mars 1940 väl utrett, att Persson
ådagalagt vårdslöshet och försummelse. Enär denna vårdslöshet med hänsyn
till omständigheterna i målet skäligen icke borde medföra skyldighet för
honom att gälda de därigenom uppkomna skadorna, lämnades emellertid krigsfiskalens
talan utan bifall.
Krigshovrätten, där krigsfiskal besvärat sig, prövade genom utslag den
11 juli 1940 rättvist att, med ändring av krigsrättens utslag, förplikta Persson
att till kronan utgiva ersättning med nämnda belopp. — Jämlikt 30 kapitlet
6 § rättegångsbalken ägde Persson ej fullfölja talan mot krigshovrättens
utslag.
I en av chefen för armén den 17 september 1940 överlämnad skrift har
Persson anhållit örn befrielse från skadeståndsskyldigheten. Persson har
framhållit, att han vore jordbruksarbetare och ej kunde anses vara en särskilt
van motorman. Utkrävandet av det honom ådömda skadeståndet skulle för
honom få svåra ekonomiska konsekvenser. Med allenast tre veckors uppehåll
hade han sedan mitten av februari 1940 varit inkallad till beredskapstjänst,
vilken medfört svårt ekonomiskt avbräck.
Chefen för Wendes artilleriregemente och militär områdesb efälhav ar en i
södra militärområdet hava tillstyrkt bifall till ansökningen.
Arméförvaltningens tyg- och civila departement hava under hänvisning till
vad som förekommit i ett likartat, till 1941 års riksdag genom propositionen
nr 120 (punkt 3) hänskjutet ärende icke velat motsätta sig, att sökanden, därest
han inom tid, som av Kungl. Majit bestämdes, inbetalade ett belopp, motsvarande
omkring Va av skadeståndsbeloppet-, eller förslagsvis 150 kronor, befriades
från återstående betalningsskyldighet.
Statskontoret, som framhållit, att vad sökanden låtit komma sig till last
måste betecknas som grov vårdslöshet, har med hänsyn till föreliggande omständigheter
icke velat helt motsätta sig ett tillmötesgående av ansökningen
men ansett, att sökanden borde inbetala omkring hälften av det ådömda ersättningsbeloppet.
I överensstämmelse med det av arméförvaltningens tyg- och civila departement
framställda förslaget förordar jag, att Persson mot inbetalande till statsverket
av 150 kronor befrias från därefter återstående skadeståndsskyldighet.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma den tidpunkt, inom
vilken ifrågavarande betalningsskyldighet skall vara fullgjord. Jag hemställer,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Hans Gunnar Persson må, därest han inom tid, som av
Kungl. Majit må bestämmas, till arméförvaltningen inbetalar ett
belopp av 150 kronor, befrias från återstående betalningsskyldighet
till kronan enligt krigshovrättens förutnämnda utslag den 11
juli 1940.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 35.
2:o.
Beträffande skadeståndskyldighet för förare av motorfordon, som tillhöra
eller nyttjas av staten, gällde intill den 1 juli 1939, att föraren, även om
fordonet icke var försäkrat, åtnjöt samma frihet från regressanspråk från
statens sida som örn trafikförsäkring funnits. Detta innebar, att föraren blev
skyldig ersätta staten skador, som trafikförsäkringen omfattade, endast örn
han gjort sig skyldig till uppsåt eller grov vårdslöshet. Då emellertid trafikförsäkringen
ej alltid omfattade skador å passagerare och ej heller skador å
själva fordonet, kunde staten i vissa fall göra gällande regressanspråk mot
förare även om endast lägre grad av vållande låg denne till last. I fråga örn
skador å militära fordon plägade förare, som enligt domstols beslut ålagts att
till kronan utgiva ersättning för av honom vållad skada å dylikt fordon, hos
Kungl. Majit anhålla att bliva befriad från den honom ålagda ersättningsskyldigheten,
varefter Kungl. Majit, därest föraren ej uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet föranlett skadan, hos riksdagen gjorde härav föranledd framställning
i ämnet.
Med tillämpning från och med den 1 juli 1939 föreskrev emellertid Kungl.
Majit med riksdagen genom en den 22 juni 1939 utfärdad förordning (nr 286),
att för skada i följd av trafik med staten tillhörigt motorfordon, motorredskap
eller traktortåg, finge staten av fordonets förare utkräva ersättning endast
örn denne förorsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller
genom att han varit så påverkad av starka drycker, att han kunde antagas
icke hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller örn han brukat
fordonet utan lov. Yad sålunda stadgats skulle äga motsvarande tillämpning
beträffande motorfordon, motorredskap och traktortåg, som innehades av
staten med nyttjanderätt, varmed följde befogenhet att anställa förare å
fordonet.
Den sålunda genomförda författningsändringen innebar avsevärda lättnader
för förare av militära fordon. Några övergångsbestämmelser, varigenom
de nya föreskrifterna förklarats skola vara tillämpliga även beträffande skador,
som inträffat före den 1 juli 1939, hava icke meddelats och ej heller vid
riksdagens behandling av detta ärende ifrågasatts.
I gemensam skrivelse den 12 december 1941 hava nu arméförvaltningens
tyg- och civila departement överlämnat handlingarna i fjorton särskilda, på
tygdepartementets handläggning beroende ärenden, där förare av kronan tillhöriga
motorfordon före den 1 juli 1939 förpliktats att till kronan utgiva
ersättning för skada i följd av trafik med motorfordon, samt anfört, att i
samtliga dessa fall omständigheterna finge anses hava varit sådana, att ersättningsanspråk
icke skulle hava från kronans sida framställts, därest vid
den föreliggande tidpunkten de nya bestämmelserna varit gällande. Ersättningsbeloppen
hade av olika anledningar icke uttagits hos vederbörande
förare — ehuru i vissa fall smärre avbetalningar gjorts — varför förarna alltjämt
häftade i skuld till statsverket med vissa närmare angivna belopp, tillhopa
3,418 kronor 79 öre. Under åberopande av vad sålunda och i övrigt
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 35.
anförts och då ämbetsverken funne billighetsskäl tala för att här ifrågavarande
personer icke försattes i sämre ställning än de, å vilka förenämnda
förordning den 22 juni 1939 vore tillämplig, hemställde ämbetsverken, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva, att med framställningen avsedda
personer finge befrias från skyldighet att till kronan gälda dem ännu
åvilande skadeståndsbelopp.
Statskontoret har funnit vad i ärendet anförts utgöra tillräckliga skäl för
efterskänkande av statsverkets ifrågavarande fordringar samt tillstyrkt, att
proposition i ämnet måtte avlåtas till riksdagen.
Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande:
1) Värnpliktige nr 388 53/1936 E. E. Johansson, som vid framförande av
en kronan tillhörig lastbil den 15 juni 1937 i Stockholm sammanstött med
ett spårvägståg, varvid bland annat bilen skadats, dömdes den 17 augusti
1937 av Stockholms rådhusrätt för ovarsamt framförande av motorfordon till
20 dagsböter örn 2 kronor samt förpliktades att i skadestånd till kronan utgiva
920 kronor 81 öre. Utslaget har vunnit laga kraft. Johansson har vid
verkställd undersökning befunnits sakna utmätningsbara tillgångar.
2) Värnpliktige nr 394 2. komp. 12 G. O. Olsson, som vid framförande
av en kronan tillhörig motorcykel den 13 augusti 1937 i Linköping sammanstött
med en automobil, varvid bland annat motorcykeln skadats, dömdes
den 18 november 1937 av rådhusrätten i Linköping för ovarsamt framförande
av motorfordon till 15 dagsböter örn 1 krona samt förpliktades att till kronan
utgiva ej mindre skadestånd med 66 kronor 48 öre än även ersättning för
rättegångskostnaderna med 60 kronor. Utslaget har vunnit laga kraft. Olsson
har vid verkställd undersökning befunnits sakna utmätningsbara tillgångar.
3) Värnpliktige nr 660 60/1936 E. E. Eriksson, som vid framförande av
en kronan tillhörig personbil den 2 april 1937 å allmän väg i trakten av
Sollefteå kört av vägbanan, varvid bilen skadats, dömdes 27 april 1937 av
krigsrätten vid Norrlands trängkår för försummelse i tjänsten till disciplinstraff
av vaktarrest i tre dagar samt förpliktades att i skadestånd till kronan
utgiva 187 kronor 79 öre. Utslaget har vunnit laga kraft. Eriksson har vid
verkställd undersökning befunnits sakna utmätningsbara tillgångar.
4) Värnpliktige nr 83 29/1936 N. H. Jj. Nilsson, som vid framförande av
en kronan tillhörig motorcykel den 16 juli 1937 å allmän landsväg inom
Kyrkefalla socken i Skaraborgs län sammanstött med en mötande bil, varvid
motorcykeln skadats, dömdes den 8 oktober 1937 av Kåkinds häradsrätt för
ovarsamt framförande av motorfordon till 10 dagsböter örn 2 kronor samt förpliktades
att i skadestånd till kronan utgiva ett jämkat belopp av 51 kronor
60 öre. Utslaget har vunnit laga kraft. Nilsson har vid verkställd undersökning
befunnits sakna utmätningsbara tillgångar.
5) Värnpliktige nr 581 45/1935 C. E. J. Ohrberg, som vid framförande
av en kronan tillhörig lastbil den 25 augusti 1937 å allmän landsväg inom
Kronobergs län kört av vägbanan, varvid bilen skadats, dömdes den 17 september
1937 av krigsrätten vid Norrlands trängkår för försummelse i tjänsten
till disciplinstraff av vaktarrest i en dag samt förpliktades att i skadestånd till
kronan utgiva 95 kronor 60 öre. Sedan utslaget överklagats av vederbörande
åklagare, fastställdes detsamma av krigshovrätten den 9 november 1937.
Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft. Ohrberg har vid verkställd
undersökning befunnits sakna utmätningsbara tillgångar.
6) Värnpliktige nr 8 60/1934 E. Nylander, som vid framförande av en
kronan tillhörig motorcykel den 10 september 1937 kört av vägbanan, varvid
5
Kungl. Marits proposition nr 35.
motorcykeln skadats, åtog sig skriftligen att såsom ersättning för reparationskostnaderna
till kronan inbetala ett belopp av 100 kronor. Genom beslut den
1 mars 1938 förpliktade lagsökningsdomaren i Gävle Nylander att till kronan
inbetala ifrågavarande belopp jämte sex procent ränta därå från den 1
december 1937 samt 10 kronor i ersättning för lagsökningskostnaden. Nylander
har vid verkställd undersökning befunnits sakna utmätningsbara tillgångar.
7) Värnpliktige nr 16 59/1937 G. Hedberg, som vid framförande av en
kronan tillhörig lastbil den 13 augusti 1938 å allmän väg i trakten av Sollefteå
kort av vägbanan, varvid bilen skadats, dömdes den 10 september 1938 av
krigsrätten vid Norrlands trängkår för försummelse i tjänsten till disciplinstraff
av vaktarrest i två dagar samt förpliktades att i skadestånd till kronan
utgiva 870 kronor 50 öre. Utslaget överklagades icke. Hedberg, som å
beloppet avbetalat 2 kronor, har vid verkställd undersökning befunnits sakna
utmätningsbara tillgångar.
8) Värnpliktige nr 1 57/1937 C. J. I. Larsson dömdes den 21 juli 1938
av krigsrätten vid Norrlands trängkår för försummelse i tjänsten till disciplinstraff
av vaktarrest i två dagar samt förpliktades att i skadestånd till kronan
för genom hans förvållande uppkommen skada å en kronan tillhörig bil
erlägga 48 kronor 40 öre. Larsson, som å nämnda belopp avbetalat 10 kronor,
har vid verkställd undersökning befunnits sakna utmätningsbara tillgångar.
9) Värnpliktige nr 581 28/1938 K. D. A. Nygren, som vid framförande
av en kronan tillhörig lastbil den 26 april 1939 i Karlstad sammanstött med
ett under gång varande tågsätt, varvid bilén skadats, dömdes den 31 maj 1939
av rådhusrätten i Karlstad för ovarsamt framförande av motorfordon till 15
dagsböter om 2 kronor samt förpliktades att i skadestånd till kronan utgiva
375 kronor 5 öre. Utslaget har vunnit laga kraft.
10) Värnpliktige nr 680 46/1933 B. Ä. Andersson, som vid framförande
av en kronan tillhörig lastbil den 2 januari 1934 i Stockholm sammanstött
med en omnibus, varvid bland annat bilen skadats, dömdes den 8 mars 1934
av Stockholms rådhusrätt för ovarsamt framförande av motorfordon till 8
dagsböter örn 2 kronor samt förpliktades att i skadestånd till kronan utgiva
37 kronor 90 öre. Av det utdömda beloppet ha 6 kronor 20 öre inbetalats.
Utslaget har vunnit laga kraft.
11) Korpralen vid Signalregementet E. T. Johnsson, som vid framförande
av en kronan tillhörig personbil den 29 april 1938 i Stockholm sammanstött
med ett spårvägståg, varvid bilen skadats, dömdes den 26 september
1938 av Stockholms rådhusrätt för ovarsamt framförande av motorfordon till
8 dagsböter örn 2 kronor samt förpliktades — delvis solidariskt med föraren
å spårvägståget — att i skadestånd till kronan utgiva 199 kronor 33 öre.
Sedan utslaget överklagats av föraren å spårvägståget fann Svea hovrätt i
utslag den 20 april 1939 skäligt att, med ändring av överklagade utslaget,
befria spårvägsföraren från ansvar och ersättningsskyldighet i målet, vadan
således Johnsson ensam förpliktades erlägga skadeståndsbeloppet. Svea
hovrätts utslag har vunnit laga kraft.
12) Värnpliktige nr 317 12/1931 H. J. J. F. Sörensen, som vid framförande
av en kronan tillhörig lastbil den 11 juni 1932 påkört en bensinpump,
som därvid blivit skadad, dömdes den 5 juli 1932 av krigsrätten vid Svea
trängkår för försummelse och vårdslöshet vid fullgörande av tjänsteplikt till
disciplinstraff av vaktarrest i två dagar samt att ersätta kronan kostnaderna
för pumpens iståndsättande med 71 kronor 30 öre. Utslaget har vunnit laga
kraft. Sörensen har vid verkställd undersökning befunnits sakna utmätnings
bara tillgångar.
13) Värnpliktige nr 598 1/1934 L. V. Cederholm, som vid framförande
av en lastbil den 17 september 1935 från Frösunda till Järvafältet under back
-
6
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 35.
ning påkört en annan, av kronan inlejd lastbil, som därvid erhållit vissa
skador, förpliktades genom utslag den 27 september 1935 av regementskrigsrätten
vid Fälttelegrafkåren att i skadestånd till kronan utgiva 205 kronor 2o
öre. Utslaget har vunnit laga kraft.
14) Värnpliktige nr 334 27/1934 K. G. L. Jonsson, som vid framförande
av en kronan tillhörig bil den 20 juli 1935 i trakten av Linköping kört av vägbanan,
varvid bilen skadats, dömdes den 18 oktober 1935 av krigsrätten vid
Svea trängkår dels för försummelse i tjänsten till disciplinstraff av vaktarrest
i tre dagar, dels ock för ovarsamt framförande av motorfordon till 10
dagsböter om 2 kronor samt förpliktades, bland annat, att i skadestånd till
kronan utgiva 137 kronor. Utslaget har vunnit laga kraft. Jonsson har vid
verkställd undersökning befunnits sakna utmätningsbara tillgångar.
Av ovanstående summariska redogörelse för skadefallen framgår, att de
utdömda skadeståndsbeloppen i allmänhet äro tämligen obetydliga, att i de
fall, då överhuvudtaget ansvarstalan förts, de utmätta straffen — vare sig det
gällt dagsböter eller disciplinstraff — äro relativt låga, varför någon högre
grad av vårdslöshet knappast torde hava förelegat, samt att i flertalet fall
vederbörande förare konstaterats sakna utmätningsbara tillgångar. Då jag i
likhet med arméförvaltningens tyg- och civila departement och statskontoret
finner starka billighetsskäl tala för att skadeståndsskyldighet ej vidare bör
göras gällande mot de med framställningen avsedda personerna, hemställer
jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att här ifrågavarande fjorton personer må befrias från dem
åliggande skyldighet att till kronan utgiva förutnämnda skadestånd,
tillhopa 3,418 kronor 79 öre.
3:o.
Den 11 augusti 1940 blev fru Nelly Håkansson, Sinclairsholm, som med
cykel färdades å allmänna landsvägen Hässleholm—Gumlösa, påkörd av en
kronan tillhörig och av Skånska trängkåren disponerad personbil, förd av
löjtnanten i trängens reserv N. J. S. Ekesiöö. Nelly Håkansson åsamkades
därvid vissa kroppsskador.
Sedan Ekesiöö i anledning av det inträffade ställts under åtal vid Västra
Göinge häradsrätt, har häradsrätten genom utslag den 12 mars 1941 dömt
Ekesiöö för ovarsamt framförande av motorfordon till 60 dagsböter örn 6 kronor
samt förpliktat honom att till Nelly Håkansson utgiva dels engångsersättning
med ett belopp av 1,067 kronor, dels ock en månatlig livränta, beräknad efter en
invaliditetsgrad av 25 procent och fastställd att utgå från och med den 31
oktober 1940 under hennes återstående livstid med ett belopp av 20 kronor
83 öre. Häradsrätten fann förseelsen vara av allvarlig beskaffenhet, även örn
den icke ansågs böra bedömas som grov vårdslöshet. Utslaget, som av Ekesiöö
överklagats allenast beträffande ansvarsfrågan, har numera vunnit laga
kraft, sedan hovrätten över Skåne och Blekinge i utslag den 4 juli 1941 ej
funnit skäl göra annan ändring i häradsrättens utslag än viss nedsättning av
bötesstraffet.
7
Kungl. Maj:is proposition nr 35.
Arméförvaltningens tyg- och civila departement hava i gemensam skrivelse
den 20 december 1941 hemställt — såvitt här är i fråga — att Kungl. Majit
måtte för riksdagen framlägga proposition om utbetalande från tolfte huvudtitelns
anslag till diverse pensioner och understöd m. m. av ifrågavarande
livränta.
Med stöd av brevet den 4 juli 1941 angående reglering av skador i följd av
trafik med lantförsvarets motorfordon (jfr bilagan fjärde huvudtiteln till 1942
års statsverksproposition, sid. 204) hade tygdepartementet enligt beslut den 12
september 1941 till befullmäktigad ombud för Nelly Håkansson utbetalat förenämnda
engångsersättning, 1,067 kronor. Jämlikt föreskrifterna i brevet torde
emellertid frågan örn utbetalande till Nelly Håkansson av belopp, motsvarande
årlig livränta, böra underställas Kungl. Majits prövning.
Då kronan icke intagit partställning i målet och sålunda icke kunde anses
bunden av häradsrättens utslag i ersättningsfrågan, hade tygdepartementet
ansett sig böra inhämta sjukvårdsstyrelsens yttrande rörande skäligheten av
det utdömda livräntebeloppet. Styrelsen hade därvid åberopat innehållet uti
ett av styrelsens vetenskapliga råd, professorn A. Troell, avgivet utlåtande,
vari uttalats, att det syntes skäligt att uppskatta invaliditetsgraden under det
första året efter slutet av oktober 1940 till 33Vs procent och därefter definitivt
till 25 procent.
I anledning härav syntes åtgärd böra vidtagas för att i anslutning till
häradsrättens utslag i målet förskaffa Nelly Håkansson en efter sistnämnda
invaliditetsgrad beräknad livränta. Livräntebeloppet torde böra utgå från
det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget till diverse pensioner och
understöd m. m.
Statskontoret har förklarat sig biträda vad arméförvaltningens tyg- och civila
departement sålunda föreslagit,
Av den lämnade redogörelsen framgår, att Nelly Håkansson genom laga Departementskraftvunnet
utslag tillerkänts en livränta, beräknad efter en invaliditetsgrad av chefen.
25 procent. Med hänsyn till professorn Troells berörda utlåtande synes kronan
böra godtaga den av häradsrätten beräknade invaliditetsgraden. Såsom
ägare till den av Ekesiöö förda bilen lärer kronan jämlikt gällande bestämmelser
icke kunna undgå skyldighet att till Nelly Håkansson utgiva de utdömda
skadeståndsbeloppen jämte livräntan. Enligt förordningen den 22 juni
1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för
förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas
av staten, torde kronan — enär Ekesiöö icke kan anses hava gjort sig skyldigtill
grov vårdslöshet — icke äga regressrätt gentemot Ekesiöö. Yad beträffar
sättet för bestridande av den till Nelly Håkansson utgående livräntan, torde
på sätt arméförvaltningens tyg- och civila departement föreslagit av riksdagen
böra utverkas medgivande, att ifrågavarande ersättning må gäldas av anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. Såsom tidigare i likartade fall ägt
rum bör föreskrift meddelas därom, att å ersättningsbeloppen icke må åtnjutas
någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser tillkommer
pensionstagare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 35.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att den Nelly Håkansson jämlikt Västra Göinge häradsrätts
förutnämnda utslag den 12 mars 1941 tillkommande årliga livräntan
må bestridas från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m., med iakttagande av att å beloppet icke må åtnjutas
någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser
tillkommer pensionstagare.
Vad departementschefen under punkterna l:o—3:o hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar
Hans Maj:t Konungen bifalla samt förordnar, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Älvar Lindencrona.
Stockholm 1912. K. I.
Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- BU 1942:7 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn. bestridande av en fru Nelly Håkansson tillkommande årlig livränta. s. 1 i texten
- Rskr. 1942:53 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för H. G. Persson m. fl. från ersättningsskyldighet m. m. a1 i texten
- SU 1942:38 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för H. G. Persson m. fl. från ersättningsskyldighet m. m. s. 8 i texten