Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastik jord

1942-05-01 · 38 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 38 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:38, Med förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastik jord

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

1

Nr 38.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av ecklesiastik jord; given Stockholms slott den

6 februari 19^2.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen antaga

härvid fogade förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa

arrendatorer av ecklesiastik jord.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Bihang till riksdagen.1 protolcotl 19>t2.

1 sami.

Nr 38.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition Nr 38.

Förslag

till

Lag

angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av

ecklesiastik jord.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Är till ecklesiastikt ändamål anslagen jordbruksfastighet upplåten på

arrende och är arrendeavgiften helt eller delvis utsatt i en eller flera av de

persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar

efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan, må stiftsnämnden

på därom av arrendatorn gjord ansökning bevilja skälig lindring i arrendevillkoren

såvitt angår arrendeåret 1941—1942 under förutsättning

a) att arrendeavtalet slutits före den 1 september 1940;

b) att arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden befinnas för

arrendatorn oskäligt tyngande; samt

c) att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för fastighetens

hållande i god hävd.

2 §.

Lindring i arrendevillkoren må endast avse nedsättning i arrendeavgiften

i den mån denna utsatts i persedlar. Arrendeavgiften må icke nedsättas med

större belopp, än som motsvarar två tredjedelar av skillnaden mellan persedlarnas

pris enligt litt. A i markegångstaxan för åren 1939 och 1941.

3 §.

Ansökan örn lindring i arrendevillkoren skall för att kunna prövas hava

inkommit till stiftsnämnden före den 1 maj 1942.

4 §.

Prövas i fall, då utarrendering av egendomen skett efter förutgången arrendeuppskattning,

för åstadkommande av nödig utredning i ärendet erforderligt,

att ny arrendeuppskattning verkställes, har stiftsnämnden att föranstalta

därom. Kostnaden härför skall gäldas av arrendatorn.

5 §.

Stiftsnämnden skall, innan den beviljar lindring i arrendevillkoren enligt

denna lag, höra den, vars rätt kan vara beroende av åtgärden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 88.

3

6 §.

Över stiftsnämndens beslut enligt denna lag må klagan föras genom besvär

i den ordning, som för klagan över stiftsnämnds beslut i allmänhet är

stadgat.

7 §.

Vad i denna lag stadgas örn arrendator äger jämväl tillämpning å arrendators

dödsbo och konkursbo samt löftesmän, som övertagit arrendet, ävensom

annan, som med vederbörligt godkännande fått arrendet på sig överlåtet.

8 §.

Har uppskattning av boställes normalavkastning fastställts och beviljas

sedermera lindring i arrendevillkoren, må stiftsnämnden jämka den för år

1942 gällande uppskattningen efter ty prövas skäligt.

9 §.

De särskilda föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna

lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition Nr 88.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16

januari 191+2.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres,

Ewerlöf.

•

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge anför efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter:

Den 14 november 1941 redogjorde jag för uppkommen fråga örn särskild

reglering under innevarande kristid av vissa arrenden rörande jord, som är

anslagen till ecklesiastikt ändamål. På min hemställan beslöt Kungl. Maj:t

därvid att inhämta kyrkomötets yttrande i ärendet. Efter ytterligare beredning

av ärendet anhåller jag nu att få ånyo anmäla detsamma.

Den 28 juni 1941 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla dels en utredningsman att verkställa utredning rörande

lagstiftning till reglering av vissa arrenden, dels ock högst fem sakkunniga personer

att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet.

Med stöd av det av Kungl. Maj:t givna bemyndigandet tillkallades dels

den 28 juni 1941 häradshövdingen Nils Wihlborg till utredningsman för verkställande

av den ifrågavarande utredningen och dels den 4 september 1941

ledamöterna av riksdagens första kammare godsägaren B. H. von Stockenström

och före detta domänintendenten P. B. Nilsson samt ledamöterna av

riksdagens andra kammare lantbrukarna A. P. Pettersson och K. H. Gustafsson

ävensom lantbrukaren K. V. Ögren att såsom sakkunniga deltaga i överläggningar

rörande den ifrågasatta lagstiftningen.

I en den 29 oktober 1941 dagtecknad skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet

har häradshövdingen Wihlborg, med förmälan att den åt

honom uppdragna utredningen ansetts böra avse jämväl lagstiftning till

reglering av vissa ecklesiastika arrenden, överlämnat en beträffande utredningen

i sistnämnda del upprättad promemoria jämte därvid fogat förslag till

lag angående lindring i arrendevillkoren för Anssa arrendatorer av till ecklesiastikt

ändamål anslagen jord.

Innan jag närmare ingår på förevarande fråga, torde jag få erinra om att

utredningsmannen med skrivelse den 12 december 1941 avlämnat en promemoria

med förslag till förordning örn lindring i arrendevillkoren för vissa

arrendatorer av kronans jordbruksegendomar och en promemoria angående

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. May.ts ''proposition Nr 38.

lagstiftning till reglering av vissa arrendeavtal. På grundval av sistnämnda

promemoria och däröver avgivna yttranden har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till lagstiftning i ämnet, vilken denna dag kommer att

inför Kungl. Majit anmälas av chefen för nämnda departement.

Översikt av gällande bestämmelser örn ecklesiastika arrenden.

Den utredning angående lagstiftning till reglering av vissa arrenden, varom

beslut fattades av Kungl. Majit den 28 juni 1941, skulle omfatta dels sådana

arrendeavtal rörande jordbruksfastigheter, enligt vilka arrendatorn åtagit

sig att utgöra arrende genom avlämnande av visst naturaalster och

dels sådana arrenden av kronan tillhöriga jordbruksfastigheter, där

arrendeavgiften i enlighet med 12 § i kungl, förordningen den 22 juni 1934

(nr 320) angående grunder för förvaltning av viss kronoegendom utsatts

till hälften i penningar och till hälften i en eller flera av de persedlar, som

upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar efter senast

fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan.1 Då även i avseende å utarrendering

av jord, som är anslagen till ecklesiastikt ändamål, antingen på

grund av meddelade författningsbestämmelser eller enligt tillämpad praxis

gäller, att arrendeavgifter utsättas delvis — beträffande vissa fastigheter

helt — i persedlar att lösas i penningar efter de i markegångstaxan fastställda

pris, har utredningen ansetts böra utsträckas till att avse reglering jämväl

av dylika ecklesiastika arrenden.

De ecklesiastika fastigheter, som kommit i betraktande vid utredningen,

äro:

1. Löneboställen, som avses i ecklesiastik boställsordning den 30 augusti

1932;

2. Allmänna kyrkohemman;

3. Biskopshemman;

4. Domkyrkors och andra kyrkors fastigheter;

5. Domkyrkosysslomansboställen och

6. Klockarboställen.

De ecklesiastika löneboställena förvaltas efter genomförandet av 1932 års

boställsreform av vederbörande pastorat under uppsikt av boställsnämnd

och stiftsnämnd. Bestämmelser härom äro meddelade i ecklesiastik boställsordning

den 30 augusti 1932. Vid upplåtelse av löneboställe på arrende skall

pastoratet upprätta och underställa boställsnämndens prövning och god
1

Markegångstaxa upprättas i varje län årligen i början av november i enlighet med kungl,

förordningen den 2 juni 1911 (nr 62) angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.

Enligt § 6 i berörda förordning skall taxan innehålla bland annat: A: den årliga

markegången eller gällande pris å löpande årets skörd samt värdet å alla övriga persedlar och

tjänstbarheter, som enligt fastställt formulär skola utgöra föremål fiir denna markegångssättning,

och C: årets medelmarkegångspris eller medeltalet av de för det löpande och de nästförflutna

nio åren upptagna årsprisen å huvudpersedlama.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

kännande förslag till arrendekontrakt. I fråga om arrendeupplåtelserna gäller

allmän lag med vissa i boställsordningen angivna undantag, vilka dock ej ha

avseende på arrendeavgiftens bestämmande. Möjlighet finnes således att vid

utarrendering av löneboställena bestämma arrendeavgiften helt eller delvis

i persedlar att lösas i penningar efter de i markegångstaxan fastställda pris.

Enligt vad som inhämtas användes också denna form för arrendeavgiftens

bestämmande vid utarrendering av löneboställena — vilkas antal överstiger

3,200 slyckén — visserligen icke undantagslöst men dock i mycket stor utsträckning.

Det torde kunna sägas att det övervägande antalet löneboställen

utarrenderas mot arrendeavgift, som utsättes till hälften i penningar och

till hälften i persedlar, vilka upptagas i länets markegångstaxa, att lösas

med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan.

För fall som avses i 67 § 7 mom. av boställsordningen skall utarrendering

av löneboställe ombesörjas av stiftsnämnden. Bestämmelsen avser det fall

att, då löneboställe första gången efter genomförandet av boställsreformen

skall upplåtas på förnyat arrende, optionsberättigad arrendator finnes men

pastoratet och arrendatorn icke träffat överenskommelse örn det nya arrendet.

Vid sådan av stiftsnämnden verkställd utarrendering tillämpas i huvudsak

bestämmelserna i ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925

(nr 452). Enligt 12 § i denna förordning skall arrendeavgiften i regel vara

utsatt till hälften i penningar och till hälften i persedlar på sätt nyss nämnts.

Enahanda förm för bestämmandet av arrendeavgiften gäller jämväl för de

före ikraftträdandet av 1932 års boställsordning avslutade, ännu gällande

arrendeavtal beträffande löneboställen.

Det må här anmärkas, att till löneboställen räknas även prästänkesäten.

Sådana finnas till ett uppgivet antal av 41, det största antalet eller 35 stycken

inom Göteborgs stift.

Allmänna kyrkohemman utarrenderas av stiftsnämnden. Närmare föreskrifter

härom äro meddelade i kungörelsen den 16 september 1932

(nr 435) med bestämmelser angående förvaltningen av allmänna kyrkohemman.

Enligt 11 § i denna kungörelse skall också arrendeavgiften utsättas

till hälften i penningar och till hälften i persedlar. Vad örn utarrendering

av allmänna kyrkohemman finnes stadgat skall jämlikt föreskrift i förordningen

den 27 november 1936 (nr 579) angående förvaltningen av de för

biskoparnas avlönande anslagna fastigheter tillämpas jämväl i avseende å

utarrendering av hiskopshemman. Vissa sådana hemman äro dock fortfarande

utarrenderade enligt äldre bestämmelser. För dylika hemman lärer arrendeavgiften

i allmänhet vara utsatt i persedlar att lösas i penningar enligt litt. C

i markegångstaxan, således efter medelmarkegångspriset för de tio sista åren.

Domkyrlcors och andra kyrkors fastigheter utarrenderas av vederbörande

kyrkostyrelse med undantag dock såvitt angår kyrkohemmanen i Skåne,

Halland och Blekinge samt Lunds domkyrkas hemman, vilka utarrenderas

av vederbörande stiftsnämnd. (Se härom kungörelserna den 16 septem
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

ber 1932, nr 431 och 432.) Enligt vad som inhämtats fi''ån stiftsnämnden

i Lund stipuleras vid utarrendering av Lunds domkyrkas eller andra kyrkors

fastigheter i Lunds stift att i arrende skall erläggas priset för vissa hektoliter

spannmål av två eller flera slag enligt litt. C i den för länet gällande markegångstaxan.

Domkyrkosysslomansboställen finnas numera blott vid domkyrkorna i

Strängnäs, Växjö, Skara och Västerås. Beträffande dessa boställen har det

upplysts att boställena i Strängnäs och Skara stift äro utarrenderade mot

enbart penningarrende samt att boställena i Växjö och Västerås stift äro

utarrenderade mot arrendeavgift, som utsatts delvis i penningar och delvis

i spannmål att lösas efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan.

Vad angår klockarbostäUena, vilkas antal lärer uppgå till cirka 900, föreligger

ingen bestämd uppgift örn sättet för deras utarrendering. Det torde

emellertid icke kunna anses uteslutet att även vid utarrendering av dessa

boställen arrendeavgiften kan vara utsatt helt eller delvis i persedlar enligt

markegångstaxan.

Framställningar om reglering av arrendevillkoren.

Under den kristid, som inträtt i samband med det nu pågående stormaktskriget,

hava till Kungl. Majit inkommit åtskilliga framställningar om

reglering av de arrendeavtal rörande publik jord, i vilka arrendeavgiften

utsatts i persedlar att lösas i penningar efter de i markegångstaxan utsatta

prisen. Härom må såvitt angår de arrendeavtal, som avse den till ecklesiastikt

ändamål anslagna jorden, anföras följande.

Den 19 november 1940 inkom från Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer

— vilket förbund utgör en sammanslutning av i olika län förekommande

föreningar av dels kronoarrendatorer och dels ecklesiastika arrendatorer

— en nämnda dag dagtecknad skrivelse, däri förbundet med hänsyn till

årets synnerligen svaga skörd och att priset på jordbrukets produkter icke

reglerades av en fri marknad anhöll, att »under den tid priset å jordbrukets

produkter regleras av statsmakterna 12 § 1 mom. av Kungl. Majits förordning

nr 320 av år 1934 angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom

samt motsvarande §§ i ecklesiastik boställsordning må upphöra

att gälla, och att således hela arrendeavgiften utgår i penningar, därest arrendator

hos vederbörande myndighet därom anhåller».

Vidare inkom till Kungl. Majit från stiftsnämnden i Lund en den 22 november

1940 dagtecknad skrivelse med framställning örn viss omreglering av

arrendeavgifterna för ecklesiastika fastigheter. I denna skrivelse anförde

stiftsnämnden bland annat:

I Lunds stift använde sig pastoraten vid egen utarrendering av ecklesiastika

löneboställen i mycket stor utsträckning av det för allmänna kyrkohemman

m. fl. fastigheter stadgade sättet för fastställande av arrendeavgif
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

ten till viss del i persedlar att lösas enligt litt. A i markegångstaxa^ De

markegångspersedlar, som användes vid bestämmandet av arrendeavgiften,

vöre vete, råg, korn, havre och smör. Enligt 1939 års markegångstaxa för

Malmöhus län utgjorde priset (enligt litt. A) för en hektoliter vete 13 kronor

85 öre, för en hektoliter råg 12 kronor 40 öre, för en hektoliter korn 11 kronor

30 öre, för en hektoliter havre 7 kronor 75 öre och för ett kilogram smör

3 kronor 10 öre. 1940 års markegångstaxa upptoge motsvarande värden till

följande belopp: 18 kronor 70 öre, 17 kronor 50 öre, 16 kronor 30 öre, 12

kronor och 3 kronor 50 öre. Vetet hade höjts med 36 procent, rågen med

41 procent, kornet med 44 procent, havren med 54 procent och smöret med

12 procent. Inom Kristianstads län och Blekinge län hade höjningarna varit

ungefär desamma.

Dessa mycket kraftiga förhöjningar i priserna hade inträffat samtidigt

med att de ekonomiska möjligheterna för arrendatorerna i icke ringa utsträckning

försämrats. Prisförhöjningarna kunde på grund av skördens storlek

och krisförhållandena i övrigt icke på något sätt sägas tillföra arrendatorerna

vid jämförelse med tidigare år ökade inkomster från av dem innehavda

jordbruk. Utan risk för överord kunde man konstatera en mindre lönsamhet,

för jordbruket i jämförelse med exempelvis förra skördeårets ekonomiska

resultat. Icke förty drabbades dessa arrendatorer av en förhöjning i

arrendet vid jämförelse med förra året av omkring 20 procent. Hade det

varit fråga om normala år, hade anmärkning ej kunnat riktas häremot.

Motiveringen för arrendeavgäldernas fastställande i hälften pengar och hälften

markegångspersedlar vore framför allt baserad på normala år och en

jämn prisutveckling på jordbrukets produkter. De onormalt kraftiga stegringarna

i markegångstaxan komme under nu rådande förhållanden att te

sig synnerligen orättfärdiga vid gäldandet av dessa arrendeavgifter. Dylika

våldsamma omkastningar i markegångstaxans priser med nu rådande jordbruksreglering

aktualiserade frågan örn sättet för arrendeavgäldernas fastställande.

Stiftsnämnden ville i anledning av årets förändringar i markegångstaxans

priser göra följande hemställan.

Vid arrendeavgäldens erläggande för jordbruksarrende för arrendeåret 1940

—1941 borde 1939 års markegångstaxas priser enligt litt. A användas och

sålunda ej 1940 års priser. De arrendeavgälder, som utginge enligt litt. C i

taxan borde betalas efter 1940 års markegångstaxa. Förhöjningarna vore här

helt obetydliga och motiverade ej några särskilda åtgärder.

För de arrendeavgifter, som skulle inlevereras till kyrkofonden, torde en

sådan omräkning ej bereda särskilda svårigheter. Däremot torde detta ej

kunna sägas om arrendeavgifterna från prästerskapets löneboställen, vilkas

avkastning ju skulle inlevereras till prästlönekassoma i pastoraten. En eventuell

lagstiftning i ämnet torde emellertid med hänsyn till förhållandena inom

jordbruket ej möta motstånd från pastoratens sida. En omräkning av de

normaluppskattningsvärden å prästerskapets löneboställen, som fastställts

med utgångspunkt från priserna i 1940 års markegångstaxa, borde vidare

möjliggöras för år 1941. Sådan rättelse kunde verkställas i justeringsbilagan

till 1942 års avräkningslängd mellan kyrkofonden och pastoraten samt

hänföras till priserna i 1939 års markegångstaxa.

Skulle vid närmare granskning av hithörande frågor det visa sig, att vad

stiftsnämnden sålunda föreslagit om användandet av 1939 års markegångspriser

vid uträkningen av arrendeavgifterna för arrendeåret 1940—1941,

skulle vara ett alltför stort tillmötesgående mot arrendatorsintresset, kunde

man ju tänka sig att nian i stället för 1939 års priser använde ett medeltal

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38. 9

av 1939 och 1940 års priser. Andra utvägar att lösa denna fråga vore också

tänkbara.

Under åberopande av vad stiftsnämnden sålunda anfört hemställdes, att

Kungl. Majit måtte vidtaga sådana åtgärder att vad stiftsnämnden ifrågasatt

beträffande erläggandet av arrendeavgifter för arrendeåret 1940—1941

från omförmälda fastigheter måtte bliva genomfört.

Över Riksförbundets Sveriges statsarrendatorer förut refererade skrivelse

den 19 november 1940 och stiftsnämndens i Lund skrivelse den 22 i samma

månad infordrades utlåtande av kammarkollegiet. Kollegiet, som inhämtat

yttranden över förstnämnda skrivelse av samtliga stiftsnämnder och över

stiftsnämndens i Lund skrivelse av övriga stiftsnämnder, anförde i ett över

båda skrivelserna den 20 januari 1941 avgivet utlåtande bland annat följande:
Kollegiet

ville erinra örn att gällande ecklesiastika boställsordning av den

30 augusti 1932 icke innehölle någon föreskrift därom, att viss del av arrendeavgiften

för de av pastoratet förvaltade löneboställena skulle bestämmas i

persedlar. Lunds stiftsnämnd hade visserligen uppgivit, att pastoraten i Lunds

stift ändock vid egen utarrendering i stor utsträckning begagnade sättet att

bestämma viss del av arrendeavgiften i persedlar. I andra stift åter syntes

pastoraten i stor omfattning, enligt vad som framginge av de avgivna yttrandena,

hava bestämt arrendeavgifterna helt och hållet i penningar. Vid

utarrendering av pastoratsboställen, som skett enligt äldre bestämmelser

(ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925) eller enligt övergångsbestämmelserna

i 67 § 7 mom. av 1932 års boställsordning skulle däremot

arrendeavgiften i regel vara utsatt till hälften i penningar och til! hälften i

en eller flera persedlar, som upptoges i länets markegångstaxa. Man torde

sålunda kunna utgå ifrån att för ett icke ringa antal pastoratsförvaltade boställen

viss del av arrendeavgiften vore bestämd i persedlar. Vid utarrendering

av allmänna kyrkohemman och biskopshemman skulle också hälften av

arrendeavgiften i regel vara utsatt i persedlar. Vidare borde framhållas att,

därest riksförbundets framställning innebure, att arrendet skall utgå med det

kontanta belopp, vartill arrendeavgiften beräknades vid avtalets ingående,

ett bifall till framställningen skulle medföra, att arrendelindringen komme att

bliva mycket ojämn för olika grupper av arrendatorer. ,

Arrendeavgiftens bestämmande till viss del i jordbruksprodukter torde hava

tillkommit såväl i jordägarens som arrendatorns intresse oell i avsikt att

arrendeavgiften skulle rätta sig efter prisrörelsen på jordbruksprodukter. Därvid

hade man icke så mycket tänkt på den normalt fortgående minskningen

i penningvärdet, vilken icke ansetts vara så betydande, att den ensamt för

sig vore ett hinder för ett system nied penningarrende, utan man hade avsett

att motverka de olägenheter, som vid omkastningar i de ekonomiska förhållandena

medföljde fixa penningarrenden. Tillika ansågs det rättvist och rationellt,

att vederlaget för nyttjandet av en jordbruksegendom lämpades efter

värdet å de produkter, som kunde vinnas från egendomen. Därigenom att

blott hälften av arrendet skulle utsättas i produkter komme fördelen eller

nackdelen av stigande eller fallande penningvärde a produkterna att i lika

grad träffa jordägaren och arrendatorn. Att reformen ägde rum vid en tid

av nedåtgående konjunktur för jordbruket hade till följd, att det var arrendatorerna

som i första hand skördade fördelarna av omläggningen. I nuvarande

ekonomiska läge med stigande priser innebure berörda halvering av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition Nr 88.

arrendeavgiften den fördelen för arrendatorn, att halva arrendet trots stigande

pris a jordbruksprodukter bibehölles vid samma kontantbelopp, vilket

sålunda motsvarade mindre mängd jordbruksprodukter än vid den tidpunkt

då arrendeavtalet slöts. I stort sett torde det nya systemet för arrendeavgiftens

bestämmande vara tillfredsställande ur såväl arrendatorns som jordägarens

synpunkter. Att jordägarens inkomst av egendomen vid stigande

priser ökades, måste vara befogat nied hänsyn till de ökade kostnader, som

vid prisstegring drabbade jordägaren för nybyggnader oell större reparationer,

vilka arbeten beträffande ecklesiastika boställen ålåge jordägaren.

Under tiden för världskriget voro arrendeavgifterna däremot helt och hållet

bestämda i penningar. Vissa arrendatorer, vilkas arrendeavtal slutits

under den av världskriget föranledda högkonjunkturen, försattes därför

under den följande depressionstiden med vikande priser på jordbruksprodukter

i svårigheter att fullgöra de ingångna arrendeavtalen. Statsmakterna

funno sig därför upprepade gånger nödsakade att bereda möjligheter till lindring

i arrendevillkoren. Genom en den 21 maj 1920 utfärdad lag, nr 104, angående

lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt

ändamål anslagen jord kunde lindring sålunda beviljas beträffande under

något av åren 1917—1921 slutna arrendeavtal. Lindringen blev icke generell

utan förutsätta prövning i varje särskilt fall rörande arrendatorns ekonomiska

ställning m. m. Sedan efterkrigsårens allmänna depression ännu

mera försämrat jordbrukets ekonomiska läge, beviljades ytterligare lindring

för arrén datorerna. Genom lagen den 21 oktober 1932, nr 465, om ändring

i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen medgavs

sålunda, att det genom 1925 ärs ecklesiastika arrendeförordning införda

systemet med arrendeavgiftens bestämmande i persedlar finge, efter utredning

i varje särskilt fall örn arrendatorns svårigheter att fullgöra sina förbindelser

enligt arrendeavtalet, tillämpas på redan ingångna arrendekontrakt

samt att sålunda hälften av den bestämda arrendeavgiften finge omsättas i

persedlar efter det pris, som gällde då arrendeavtalet slöts. Slutligen öppnades

genom lag den 24 mars 1933, nr 100, ytterligare möjlighet för Kungl.

Majit att, därest erforderlig lindring icke på detta sätt kunde beredas arrendator,

medgiva ytterligare nedsättning av arrendena.

Tanken på vidtagande av ändringar i gällande avtal om arrende av publik

jord hade alltid och på goda grunder väckt principiella betänkligheter. Under

loppet av en arrendeperiod växlade i allmänhet konjunkturerna, och goda

år torde kunna antagas mer eller mindre kompensera dåliga år. Det vore

icke rättvist att låta jordägaren med arrendatorn dela förlusten av ett dåligt

år, under det att arrendatorn ensam skördade vinsten av ett gott. Först när

det visat sig, att åtagna förpliktelser med hänsyn till konjunkturförändringar,

som prövades bliva bestående, måste anses oskäligt betungande, syntes vara

anledning att skrida till åtgärder för beredande av arrendelindring.

Såsom skäl för den nu ifrågasatta arrendelindringen hade i första rummet

anförts de höjda markegångsprisen år 1940 och de av staten vidtagna prisreglerande

åtgärderna med avseende å jordbruksprodukterna. I och för sig

torde angivna omständigheter icke utgöra tillräcklig anledning till lindringav

arrendevillkoren. Den kraftiga höjning av markegångsprisen på spannmål,

som skedde förliden höst, torde i stort sett, såsom helt naturligt vore, avspegla

den höjning, som den av statens livsmedelskommission företagna prissättningen

med avseende å nästlidet års skörd innebure. En jämförelse mellan

de båda prissättningarna visade, att markegångspriserna i huvudsak vöre

något lägre än livsmedelskommissionens priser vid frivillig försäljning. Dessa

priser avsåge spannmål av normalkvalitet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 38.

Utom spannmål inginge även smör bland de persedlar, vari arrendeavgiften

plägade fastställas. Medeltalet av de olika länens markegångspris å denna

produkt utgjorde för år 1939 3 kronor 12 öre och för år 1940 3 kronor 57

öre, sålunda en ökning med 45 öre eller 14.4 procent. Största ökningen vore

(56 öre eller 21.1 procent och förekomme i Jönköpings län. Denna ökning

torde mer än väl kompenseras av under år 1940 inträdd ökning av produktpriset

å mjölk, som i genomsnitt för hela riket enligt inhämtad upplysning

kunde uppskattas till 22.9 procent.

Den höjning, som år 1940 skett i markegångspriserna för de persedlar,

vari arrendeavgifterna vore bestämda, torde sålunda icke hava medfört, att

de kvantiteter jordbruksprodukter, som arrendatorerna behövde avyttra för

fullgörande av sina arrendelikvider, i stort sett, med hänsyn jämväl därtill

att någon förhöjning av den kontanta delen av arrendet ju icke förekomme,

vore större än som beräknades vid arrendeavtalets ingående. Prisregleringen

med avseende å jordbruksprodukterna torde sålunda icke kunna sägas hava

ställt arrendatorerna av dylika arrenden i så ogynnsam ställning, att lindring

i arrendevillkoren därför skulle vara påkallad.

I förevarande framställningar hade såsom skäl för den ifrågasatta arrendelindringen

ytterligare åberopats förlidet års svaga skörd. Av statistiska centralbyråns

sammandrag över årsväxt- och skörderapportema framginge, att

endast beträffande höst vetet 1940 års skörderesultat torde kunna betecknas

såsom synnerligen dåligt, ehuru icke så dåligt att missväxt med avseende å

detta sädesslag torde kunna anses föreligga. Inom olika trakter av landet

torde skörden hava utfallit ganska olika — sämst på Gotland. För detta landskap

saknade emellertid förevarande framställningar större aktualitet, enär

arrendena för endast ett mindretal boställen därstädes vore bestämda i persedlar.

Beträffande höstveteskörden kunde påpekas, att det starkt veteproducerande

Skåne läge över riksmedeltalet och hade siffrorna 2 (Kristianstads

län) och 1,8 (Malmöhus län). Även om sålunda skörderesultatet

på vissa orter varit synnerligen svagt, torde dock knappast föreligga anledning

till antagande att, med undantag möjligen för Gotland och någon enstaka

ort, sådan allmän svårare missväxt skulle vara för handen, att enligt

sociala arrendelagen nedsättning i arrendeavgiften skulle kunna beviljas.

Denna lag vore visserligen icke tillämplig å nu förevarande arrendeupplåtelser,

men det torde för frågans bedömande vara av visst intresse att konstatera,

huruvida förutsättningarna för tillämpning av nämnda bestämmelse

förelåge eller icke.

Att, såsom stiftsnämnden i Lund uttalat, en mindre »lönsamhet» för

jordbruket kunnat konstateras i jämförelse med förra skördeårets ekonomiska

resultat vore måhända riktigt, men kollegiet ansåge icke, att denna

omständighet vore tillräcklig för medgivande av sådan generell arrendelindring

som i framställningarna åsyftades, helst, såsom i en del av yttrandena

framhållits arrendevillkoren beträffande de ecklesiastika arrendena i

allmänhet torde vara ganska förmånliga och arrendatorerna av dylik jord

i jämförelse med arrendatorer ä enskild jord intoge en bättre ställning.

Givetvis kunde pä grund av dålig skörd för vissa arrendatorer uppstå svårigheter

att instundande mars fullgöra arrendelikviden, men såsom nyss

anförts torde en dylik tillfällig omständighet icke omedelbart böra medföra

sänkning av arrendeavgiften, och i varje fall kunde detta förhållande

icke åberopas såsom skäl för arrendenedsättning annat än efter individuell

prövning. Därest dylikt trångmål i särskilda fall skulle föreligga, torde detta

däremot utgöra ett skäl för att så långt anstånd med arrendelikvidens full
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 3S.

görande lämnades, att inkomsten av nästa skörd kunde tagas i anspråk

för detta ändamål. Medgivande till dylikt anstånd hade tidigare lämnats

av Kungl. Majit, sista gången i cirkulär den 28 februari 1934, varigenom

anstånd med arrendelikviden dock endast beviljades beträffande de av stiftsnämnderna

förvaltade egendomarna. Med hänsyn till de förvaltningsbefogenheter,

som tillkomme pastoraten beträffande löneboställena, samt till

deras dispositionsrätt till arrendeavgifterna torde pastoraten själva hava

ansetts äga befogenhet att meddela dylikt anstånd.

I enlighet med kammarkollegiets hemställan fann Kungl. Majit enligt beslut

den 31 januari 1941 riksförbundets och stiftsnämndens i Lund ifrågavarande

framställningar icke föranleda annan Kungl. Majits åtgärd, än att

Kungl. Majit dels medgav, att, där pastorat lämnade arrendator anstånd

med erläggande av under mars 1941 förfallande arrende- och årsbelopp för

sådana löneboställen, som häftade för återbetalning av förskott eller lån ur

kyrkofonden, pastoratet finge åtnjuta anstånd intill senast den 1 november

1941 med inbetalning av högst hälften eller, när synnerliga skäl därtill vore,

tre fjärdedelar av dessförinnan förfallande annuitet å dylikt förskott eller

lån, dock att pastorat, som begagnade sig av sålunda medgivet anstånd,

skulle vara skyldigt att å ogulden del av annuiteten erlägga ränta efter fyra

procent för år från förfallodagen, tills betalning skedde, dels ock bemyndigade

stiftsnämnderna att, på därom av arrendator av under stiftsnämnds

förvaltning stående fastighet gjord ansökning bevilja denne anstånd med

betalning av högst hälften eller, när synnerliga skäl därtill vore, tre fjärdedelar

av under mars 1941 för fastigheten förfallande arrendeavgift och årsbelopp

för nybyggnad, dock ej längre än till den 1 november 1941, under villkor

att arrendatorn å belopp, som icke inom kontraktsenlig tid guldits, erlade

ränta från förfallodagen, tills full betalning skedde, efter fyra procent

för år, ävensom för betalningens behöriga fullgörande till såväl resterande

arrendeavgift och årsbelopp som ränta därå ställde till vederhäftigheten

styrkt borgen eller annan säkerhet, som av stift snämnden godkändes. Anstånd,

som här senast berörts, finge av stiftsnämnd medgivas arrendator endast

i de fall, då det kunde anses visat, att det på grund av arrendets storlek

och arrendatorns ekonomiska ställning skulle bereda honom avsevärd

svårighet att erlägga arrendeavgiften jämte årsbeloppet i enlighet med

arrendekontraktet.

I avseende å frågan örn reglering av de ecklesiastika arrendena må även

omnämnas att vid ett av utredningsmannen den 26 september 1941 hållet

sammanträde i Malmö, i vilket sammanträde deltogo representanter såväl

för kronoarrendatorerna i Malmöhus län som för Föreningen arrendatorer

av ecklesiastika hemman i Skåne u. p. a. ävensom för Lunds domkyrkas

arrendatorsförening, till utredningsmannen överlämnades kopia av en av

den ecklesiastika arrendatorsföreningen den 5 februari 1941 till Kungl.

Majit avlåten skrivelse i ämnet. I denna skrivelse framhöll föreningen såväl

de höga markegångsprisen i Malmöhus län för år 1940 enligt litt. A i

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 33.

markegångstaxa!! som ock 1940 års dåliga skörderesultat, vilka båda omständigheter

i förening i hög grad verkade till försämring av de ecklesiastika

arrendatorernas ekonomiska ställning. Under åberopande härav och under

hänvisning till vad stiftsnämnden i Lund i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den

22 november 1940 anfört anhöll föreningen såvitt nu är i fråga att Kungl.

Maj :t måtte dels föranstalta om ändrade och rättvisare grunder och former för

markegångssättningen och dels föreskriva att i avvaktan på realiserande

av nämnda önskemål arrendeavgifterna för de ecklesiastika fastigheterna

skulle beräknas enligt 1939 års markegångstaxa i stället för 1940 års taxa.

Vid sammanträdet förklarade de närvarande representanterna för Lunds

domkyrkas arrendatorsförening — med förmälan dock att vid utarrendering

av domkyrkans fastigheter tegan i sin helhet utsattes i persedlar att

lösas enligt litt. C i markegångstaxan — sig instämma i vad övriga närvarande

arrendatorer anfört beträffande tillämpning å arrendeavgifterna av

1939 års markegångstaxa.

Slutligen må här omnämnas att vid 1941 års riksdag i tre motioner yrkats

ändring av gällande bestämmelser rörande arrendevillkoren för krono- och

andra av det allmänna ägda arrendehemman. Sålunda hemställdes i de

likalydande motionerna I: 167 och II: 222 örn sådan ändring av bestämmelserna

rörande arrendevillkoren för nämnda fastigheter, varigenom vid

missväxt modifikationer i fråga örn arrendet skulle kunna medgivas på i

motionerna närmare angivet sätt, samt föreslogs i motionen II: 221, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning i

syfte att ernå en efter nuvarande starka förändringar i priset på jordbruksprodukter

mera lämplig bestämning av de arrenden, som skulle erläggas

av arrendatorer av viss kronoegendom. Jordbruksutskottet, till vilket

motionerna remitterades, införskaffade utlåtanden över samtliga ifrågavarande

motioner från kammarkollegiet och domänstyrelsen samt över motionerna

I: 167 och II: 222 jämväl från egnahemsstyrelsen. Såväl kammarkollegiet

som domänstyrelsen avstyrkte bifall till motionerna, därvid

kammarkollegiet åberopade vad kollegiet anfört i sitt härförut refererade

utlåtande den 20 januari 1941. Egnahemsstyrelsen förklarade i sitt utlåtande

sig anse skäl föreligga till övervägande, huruvida icke förutsättningar borde

skapas för reglering av de olägenheter, som, då skörden bleve liten, såsom

förhållandet varit föregående år, och priserna på jordbruksprodukter till följd

härav stege, kunde uppkomma för arrendatorer, vars arrende delvis uttoges

efter priset på naturaprodukter.

För egen del anförde utskottet:

De i förevarande motioner påtalade svårigheterna för arrendatorer av

kronoegendomar och ecklesiastika fastigheter att under rådande onormala

förhållanden på jordbrukets område i vissa fall kunna erlägga fastställda

arrendeavgifter vitsordades i viss utsträckning av de i ärendet hörda myndigheterna.

Till avhjälpande av nämnda svårigheter föresloges i motionen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

II: 221 en allmän översyn av gällande bestämmelser rörande utarrendering

av kronans egendomar, i vad nämnda regler avsåge arrendets bestämmande

till hälften i penningar och till hälften i persedlar att lösas enligt markegångstaxa,

medan i de likalydande motionerna I: 167 och II: 222 hemställdes,

att sådan ändring av bestämmelserna rörande arrendevillkoren för

krono- och andra av det allmänna ägda arrendehemman måtte vidtagas, att

lindringar måtte kunna medgivas arrendator i händelse av inträffad missväxt.

Med anledning av vad som föresloges i den förstnämnda motionen ville

utskottet erinra örn att de regler, som i nämnda motion berördes, i viss mån

tillkommo efter framställning av åtskilliga arrendatorer av kronoegendomar

samt antogos av riksdagen utan debatt, sedan de tillstyrkts av ett enhälligt

andra lag- och jordbruksutskott. Med hänsyn härtill och då bestämmelserna

enligt utskottets uppfattning voro ägnade att under de ofta avsevärda arrendetider,

varom här vore fråga, åstadkomma en ur såväl jordägarens som

arrendatorns synpunkt såvitt möjligt rättvis avvägning av arrendet under

olika konjunkturer, ville utskottet icke nu förorda någon utredning sådan

som i motionen föresloges.

Vidkommande härefter det i de sistnämnda likalydande motionerna framlagda

förslaget om sådan ändring av gällande bestämmelser för utarrendering

av kronoegendomar och ecklesiastika fastigheter, att arrendator måtte

kunna erhålla lindring i arrendevillkoren i händelse av missväxt, syntes utskottet

en dylik lindring i vissa fall kunna vara både rättvis och skälig.

Utskottet ville emellertid i detta sammanhang erinra örn de av Kungl.

Majit utfärdade bemyndigandena för domänstyrelsen och vederbörande

ecklesiastika myndigheter att i särskilda fall medgiva uppskov med

erläggande av viss del av arrendeavgifterna för dylik jord. Enligt vad som

i domänstyrelsens utlåtande framhölles hade vidare såväl Kungl. Majit

som vederbörande myndigheter sin uppmärksamhet fäst på förhållandena

ifråga, varför det torde kunna förmodas, att desamma ånyo upptoges till

prövning, då utfallet av 1941 års skörd bleve känt. Skulle detta bli så

dåligt, att avsevärda svårigheter i vissa fall kunde förväntas uppkomma

för arrendator att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt arrendeavtalet,

förutsatte utskottet, att Kungl. Majit med beaktande av de i motionerna

anförda synpunkterna ägnade hithörande problem nödig uppmärksamhet

och utan tidsutdräkt vidtoge de åtgärder, som kunde finnas påkallade. Utskottet

ville slutligen framhålla, att ifrågavarande problem syntes äga visst

samband med principerna för markegångstaxans beräkning, samt erinrade

örn att enligt därom av riksdagen framställd begäran för närvarande inom

finansdepartementet påginge utredning för revision av gällande bestämmelser

på ifrågavarande område. I detta sammanhang torde därför utskottet

kunna inskränka sig till att understryka vikten av att nämnda utredning

snarast möjligt slutfördes. Med hänsyn till det anförda funne utskottet icke

nödigt att i anledning av de likalydande motionerna I: 167 och II: 222 tillstyrka

skrivelse till Kungl. Majit med anhållan om den i motionerna begärda

utredningen.

Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att motionen

II: 221 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd samt att de likalydande

motionerna I: 167 och II: 222 måtte anses besvarade med vad utskottet

anfört.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3S.

15

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannens förslag innebär i huvudsak följande. På framställning

av arrendator av ecklesiastik jordbruksegendom, för vilken arrendeavgiften

helt eller delvis är utsatt i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets

markegångstaxa, att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt

litt. A i markegångstaxa^ må av stiftsnämnden skälig lindring beviljas i

arrendevillkoren såvitt angår arrendeåret 1941/42. I förslaget ha såsom

förutsättning för arrendelindring upptagits följande villkor, nämligen att

arrendeavtalet slutits före den 14 mars 1940, att arrendevillkoren med hänsyn

till rådande förhallanden befinnas för arrendatorn oskäligt tyngande och

det på grund härav kan antagas möta svårigheter för denne att fullgöra sina

förbindelser enligt avtalet, samt att arrendatorn gjort vad av honom skäligen

kan pafordras för egendomens hållande i god hävd. Arrendelindringen må

endast avse nedsättning i arrendeavgiften i den mån denna utsatts i persedlar,

och arrendeavgiften må icke nedsättas under det belopp, varmed den skolat

utgå efter persedlarnas medelpris enligt litt. A i markegångstaxan för

åren 1939 och 1941. För den händelse ny arrendeuppskattning för åstadkommande

av utredning skulle anses erforderlig, skall vederbörande myndighet

föranstalta därom. Kostnaden härför skall gäldas av arrendatorn.

Lindringen i arrendevillkoren skall avse även fastighet, varav avkastningen

uppbäres av enskild avkomsttagare. Innan lindring beviljas skall den, vilkens

rätt kan vara beroende av åtgärden, höras. I fastställd uppskattning av boställes

normalavkastning kan, örn lindring i arrendevillkoren beviljas, jämkning

ske.

Såsom allmän motivering har utredningsmannen anfört i huvudsak följande:
På

sätt av kammarkollegiets förut återgivna utlåtande inhämtas voro

under tiden för världskriget 1914—1918 ävensom under åren närmast därefter

arrendeavgifterna för ecklesiastika fastigheter i sin helhet bestämda i

penningar. Under den lågkonjunktur för jordbruket, som inträdde i mitten

av 1920-talet och som fortsatte en del år framåt, visade det sig emellertid,

att berörda sätt för arrendeavgifternas bestämmande kom att verka

synnerligen tyngande för de arrendatorer, vilkas arrendeavtal avslutits under

den av världskriget föranledda högkonjunkturen. Särskilt gällde detta arrendatorer

med arrendeavtal slutna under åren 1917—1921. Med hänsyn till

de under dessa år gällande osedvanligt höga priserna å jordbruksprodukter

hade i arrendeavtalen den i penningar utsatta arrendeavgiften bestämts till

väsentligt högre belopp än som kunde anses skäligt ens under normala förhållanden.

Niir så helt plötsligt en omsvängning av konjunkturerna inträdde

och priserna å jordbruksprodukterna sjönko i mycket avsevärd grad, var det

naturligt att fiir de arrendatorer, som voro bundna av arrendekontrakt med

de under högkonjunkturen bestämda penningarrendena, svårigheter skulle

uppstå att fullgöra förpliktelserna enligt avtalen. Fiir avhjälpandet av dessa

svårigheter för de nämnda arrendatorema vidtogos också gäng efter annan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

vissa lagstiftningsåtgärder, enligt vilka möjlighet bereddes till lindring i de

under högkonjunkturen fastställda, för arrendatorerna i hög grad tyngande

arrendevillkoren. I detta hänseende må hänvisas till de i kammarkollegiets

utlåtande omnämnda lagarna den 21 maj 1926, nr 104, den 21 oktober 1932,

nr 465, och den 24 mars 1933, nr 100.

För bortelimincrande av de olägenheter för arrendatorerna, som penningarrendena

medförde, övergick man så småningom till det ännu gällande

systemet med arrendeavgiftens utsättande till hälften i penningar och till

hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa,

att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i

markegångstaxa!-!. Såsom förut angivits tillämpas detta system vid utarrendering

av dels det övervägande flertalet av de ecklesiastika löneboställena,

dels allmänna kyrkohemman och biskopshemman och dels vissa andra ecklesiastika

fastigheter. Undantagsvis förekommer att arrendet i dess helhet utsättes

i persedlar, liksom även någon gång stipuleras att persedlarna skola

lösas efter priser enligt litt. C i markegångstaxan.

Enligt de för publika fastigheter gällande arrendebestämmelserna skola

dessa fastigheter i regel utarrenderas för jämförelsevis långa tidsperioder.

Att finna ett system för arrendeavgiftens bestämmande, som under hela

arrendeperioden verkar fullt tillfredsställande och rättvist för såväl jordägaren

som arrendatorn, torde knappast vara möjligt. Åtskilliga obestämbara

faktorer spela härvidlag en mycket betydande roll, faktorer som kunna

fullkomligt förrycka den vid en viss tidpunkt skedda arrendesättningen.

Systemet med penningarrenden visade sig på sätt nyss sagts under den lågkonjunktur,

som följde efter den i samband med det förra världskriget inträdda

högkonjunkturen, vara i behov av korrigering till undvikande av

allt för hög belastning av arrendatorerna. Det göres under den tid som nu

är, då arrendeavgifterna äro i allmänhet utsatta dels i penningar och dels i

persedlar, från arrendatorshåll gällande, att under vissa förutsättningar ej

heller detta system verkar tillfredsställande utan åstadkommer en oskälig

tunga för arrendatorerna.

Med arrendeavgiftens bestämmande till hälften i penningar och till hälften

i persedlar avsågs att arrendeavgiften skulle till den del den är utsatt

i persedlar anpassas efter jordbrukets bärighet under skilda förhållanden.

Det torde också böra medgivas att denna arrendeform under någorlunda

normala förhållanden skipar en jämförelsevis god rättvisa åt såväl jordägaren

som arrendatorn, i allt fall en bättre rättvisa än systemet med

arrendeavgiftens bestämmande helt och hållet i penningar. Under arrendeperioden

inträffade konjunkturförändringar på jordbrukets område, de må

gå i ena eller andra riktningen, komma att till sina verkningar fördelas på

båda parterna. Då priserna på jordbruksprodukterna, såsom under en högkonjunktur

plägar ske, stiga, får jordägaren en vinst därigenom att värdet

å den del av arrendet, som är utsatt i persedlar ökas i proportion till stegringen

å persedelpriserna. Denna vinst motväges därav att det penningbelopp,

som utgör den andra hälften av arrendeavgiften och vilket är konstant

under hela arrendeperioden, sjunker i värde i samma mån som priserna

å jordbruksprodukter och andra förnödenheter stiga. Vad arrendatorn angår

blir förhållandet för honom det rakt motsatta. Till följd av de ökade

produktpriserna nödgas arrendatorn betala den del av arrendet som utsatts

i persedlar med högre penningbelopp än som motsvarar det vid arrendeavtalets

avslutande beräknade, men samtidigt kommer han i ett bättre läge

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

såvitt angår den hälft av arrendet, som är utsatt i penningar. Vid en lågkonjunktur

åter, då priserna å jordbruksprodukterna sjunka, blir det arrendatorn

som skördar vinst å persedelarrendet men gör förlust å penningarrendet,

varemot jordägaren förlorar å det förra arrendet men vinner å

det senare.

Emellertid må det icke förbises att en rättvis verkan av nu ifrågavarande

sätt att bestämma arrendeavgiften förutsätter, att persedelvolymens

storlek blir tämligen oberoende av när arrendesättningen äger rum. Även

detta önskemål plägar i allmänhet uppfyllas under normala förhållanden.

Visserligen har volymen benägenhet att öka, när arrendesättningen äger

rum under en lågkonjunktur med låga priser på jordbruksprodukter, men

detta motverkas därav att arrendet i sin helhet på grund av lågkonjunkturen

pressas nedåt under vad som kan anses normalt. Under en högkonjunktur

åter, då produktpriserna äro höga, tenderar persedelvolymen att

minska, vilket å sin sida motväges av att arrendet såsom helhet betraktat

drives uppåt över det normala. Det torde också kunna förutsättas att vid

arrendeavtalets avslutande varken jordägaren eller arrendatorn räknat med

några mera avsevärda förskjutningar i konjunkturerna och därav följande

förändringar i priserna på de persedlar, i vilka arrendets ena hälft blivit

utsatt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts lämpar sig metoden med arrendets

bestämmande delvis i penningar och delvis i persedlar såsom redan antytts

i allmänhet väl för normala förhållanden. Emellertid kunna sådana

förändringar i konjunkturläget eller beträffande jordbrukets avkastning

inträda, som för arrendatorer med dylika arrenden medföra svårigheter

jämförbara med dem, som på mitten av 1920-talet och åren närmast därefter

uppstodo för arrendatorer med rena penningarrenden. I de förut refererade

framställningarna angående reglering av redan ingångna arrendeavtal

göres också gällande att under år 1940 inträffat sådana förhållanden,

på grund av vilka arrendatorerna hade rätt att göra anspråk på jämkning

av persedelarrendena. De antydda förhållandena skulle vara dels

den avsevärda höjning av markegångspriserna, som skedde vid fastställandet

av markegångstaxan år 1940, dels de av statsmakterna vidtagna

prisreglerande åtgärderna i avseende å jordbruksprodukterna och dels det

osedvanligt dåliga skörderesultatet samma år.

Efter att lia omnämnt innehållet i kammarkollegiets avstyrkande utlåtande

den 20 januari 1941 och Kungl. Maj:ts beslut den 31 i samma månad har

i promemorian vidare anförts:

Då det gäller att överväga, huruvida efter det Kungl. Maj:ts omförmälda

beslut meddelats sådana förhållanden inträffat, som böra föranleda

bifall i en eller annan form till de gjorda framställningarna örn reglering

av avslutade arrendeavtal, må till en början framhållas, att den avsevärda

höjning av priserna å jordbruksprodukterna, som obestridligt inträdde år

1940, blivit beståndande även under år 1941. Det kan därför förutsättas, att

de markegångspriser, som komma att fastställas i november 1941, icke

bliva liigre än 1940 års priser. Snarare torde en ytterligare höjning av markegångspriserna

för år 1941 vara att förvänta. Medeltalet av markegångspriserna

i samtliga län åren 1939 och 1940 å de persedlar, i vilka persedelarrendet

i allmänhet utsättes, framgår av följande tabell.

Bihang till riksdagens protokoll 19^!. 1 sami. Nr 38.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis ''proposition Nr 38.

1939

1940

Vete hektoliter.....

..... kronor

14: —

18: 63

Råg » .....

..... »

13: 11

17:75

Korn » .....

»

11:19

16:07

Havre » .....

»

7: 78

11: 91

Smör kilogram .....

»

3:12

3:57.

Medeltalet för år 1940 har sålunda i förhållande till 1939 års priser stigit

med 33.1 procent för vete, 35.4 procent för råg, 43.6 procent för korn, 53.1

procent för havre och 14.4 procent för smör. Man torde vara berättigad att

lägga dessa procenttal till grund även för en jämförelse mellan 1939 års och

1941 års markegångspriser. Då en sådan stegring av priserna å markegångspersedlarna,

som de angivna procenttalen utvisa, näppeligen kan anses normal,

är det — låt vara att man i detta sammanhang icke har att räkna med

iner än hälften av stegringen — naturligt att arrendatorerna kunna finna det

vid arrendesättningen tillämpade systemet för arrendeavgiftens bestämmande

missgynnande gent emot dem, och detta så mycket mera som det icke är

möjligt att förutse när den uppåtgående priskurvan vänder sig nedåt.

Att emellertid endast av den grund, att markegångspriserna hålla sig

höga under ett eller annat år, bevilja en generell nedsättning äv arrendeavgifterna,

synes icke böra ske. Halveringen av arrendeavgiften har just

kommit till användning för mötande av en dylik situation. Att överhuvudtaget

vidtaga en allmän rubbning av gällande arrendeavtal är ägnat att

väcka principiella betänkligheter.

Ej heller synes de vidtagna prisreglerande åtgärderna på jordbrukets

område kunna i och för sig åberopas såsom giltigt skäl för en allmän reglering

av de före kristiden ingångna arrendeavtalen. Snarare måste de ifrågavarande

statliga åtgärderna anses hitintills ha varit enbart till fördel för

jordbrukarna. Det torde kunna antagas att genom stödåtgärderna jordbruket

i gemen åtminstone såvitt angår driftsåret 1940—1941 erhållit

kompensation för den ökning i produktionskostnaderna som under kristiden

icke kunnat undvikas.

Emellertid åberopades i de gjorda framställningarna om reglering av

arrendeavgifterna för arrendeåret 1940—1941 såsom skäl härför även det

dåliga resultatet av 1940 års skörd. I sitt utlåtande anförde kammarkollegiet

häremot att skörden 1940, med undantag möjligen för Gotland och

någon enstaka ort, icke kunde anses hava varit så svag, att den kunde betecknas

såsom allmän svårare missväxt i den bemärkelse, som avses med

de sociala arrendebestämmelserna i 2 kap. 47 § i allmänna nyttjanderättslagen

och 5 § i norrländska arrendelagen.

Om också kammarkollegiet får anses hava rätt i sitt nu återgivna uttalande

om 1940 års skörd, är det dock notoriskt och obestridligt att densamma

sett för landet i sin helhet var synnerligen svag ej blott i förhållande

till de närmast föregående årens skördar, vilka voro osedvanligt goda,

utan även vid jämförelse med vad som kan anses såsom normal skörd.

Några särskilda siffror till belägg härför torde icke behöva anföras. Naturligt

är också, att det svaga skörderesultatet medförde svårigheter för åtskilliga

jordbrukare och även för ecklesiastika arrendatorer, som hade att

erlägga arrende utsatt i persedlar. Graden av den enskilde arrendatorns

svårigheter var tydligen beroende på storleken av det överskott av jordbruksprodukter,

som förefanns för honom sedan persedelarrendet erlagts.

Var detta överskott så pass stort, att det räckte till anskaffande av medel

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

till betalning av kontantarrendet och därjämte lämnade arrendatorn en

någorlunda skälig vinst, f dref anns visserligen ingen anledning till beviljande

av lindring i arrendevillkoren, men om — såsom säkerligen i många fall

var förhållandet — överskottet blev litet eller intet eller om — såsom

också kunde hända — skörden ej ens räckte till betalning av persedelarrendet,

blev arrendatorns ställning ohållbar. Till de nu framhållna svårigheterna

för de ecklesiastika arrendatorerna, vilka svårigheter också hängde

samman med de höga persedelpriserna, togs också hänsyn av Kungl. Majit

vid meddelandet av beslutet den 31 januari 1941. Bakom detta beslut, varigenom

arrendatorerna erhöllo uppskov med erläggandet av arrendeavgifterna

för de arrenderade boställena till hösten 1941, låg uppenbarligen en

förväntan att 1941 års skörd skulle bliva åtminstone normal och att härigenom

en sådan förbättring i arrendatorernas ekonomiska ställning skulle

inträda, att de, då uppskovstiden utgick, kunde utan större svårigheter

fullgöra sina förpliktelser för det arrendeår som utgick den 14 mars 1941.

Förhoppningarna örn att 1941 skulle för jordbruket bliva ett gott eller

åtminstone ett bättre år än 1940 gingo dock icke i uppfyllelse. Några

definitiva siffror till belysande av skörderesultatet 1941 kunna ej här framläggas,

men för allom och en var lärer det vara ett känt faktum dels att

den samlade spannmålsvolymen 1941 icke blivit större än den var 1940 —

tvärtom torde den vara mindre — och dels att foderskörden 1941 blivit

betydligt sämre än den var nästföregående år. Visserligen torde det ej vara

uteslutet, att för vissa landsdelar, särskilt i de norrländska länen, skörden

1941 blivit bättre än 1940 års skörd. Men visst är att för landet i dess

helhet så ej varit förhållandet. Det torde förty utan vidare vara klart, att

genom uppskovsbeslutet den 31 januari 1941 någon mera effektiv hjälp

icke, såsom avsett var, bereddes arrendatorerna i gemen.

Härförut har sagts att enbart den omständigheten att markegångspriserna

hålla sig höga under ett eller annat år — såsom förhållandet varit 1940

och såsom kan antagas bliva förhållandet även 1941 — icke kan motivera

en generell nedsättning av arrendeavgifterna. Vad nu angår de dåliga

skördeutfallen 1940 och 1941, så torde ej heller dessa kunna anses innebära

tillräcklig anledning att såsom ifrågasatts för alla arrendeavtal medgiva

att persedelpriserna beräknades efter en annan markegångstaxa än den i

avtalen bestämda.

Däremot synas de anförda omständigheterna i förening, nämligen dels de

höga markegångspriserna under 1940 och 1941 och dels de dåliga skörderesultaten

under båda dessa år, innebära fullt giltiga skäl för att sådana arrendatorer,

som på grund av berörda omständigheter råkat i ekonomiska svårigheter,

må efter därom gjord ansökning och efter ingående prövning i varje

särskilt fall kunna i någon form erhålla erforderlig lindring i arrendevillkoren.

Då beredande av möjlighet härtill icke lärer kunna ske annorledes än i lagstiftningsväg,

har utarbetats ett förslag till lag i ämnet.

Ifrågavarande, av utredningsmannen med promemorian ingivna lagförslag

vilket — enligt vad utredningsmannen meddelat — av honom vid sammanträde

den 27 oktober 1941 förelagts de sakkunniga, som av chefen för jordbruksdepartementet

tillkallats för att deltaga i överläggningar med utredningsmannen

rörande den ifrågasatta lagstiftningen, och därvid icke från de

sakkunniga mötts med någon erinran, torde få såsom bilaga fogas till dagens

statsrådsprotokoll i ärendet (Bilaga B.).

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 38.

Yttrandena.

Sedan utredningsmannens promemoria med tillhörande lagförslag utremitterats

till vederbörande myndigheter för yttrande, beslöt Kungl. Majit i

skrivelse till då pågående kyrkomöte den 14 november 1941 att med hänsyn

till ärendets brådskande natur inhämta kyrkomötets yttrande i ärendet,

oaktat utredningen då ännu icke hunnit slutföras.

I skrivelse den 25 november 1941 har kyrkomötet ansett sig på grund av

vad i ärendet förekommit kunna biträda de allmänna synpunkter på den föreliggande

frågan, som angivits i utredningsmannens promemoria. Vad angår

det framlagda lagförslaget har kyrkomötet, som haft mycket begränsad tid

till förfogande för sin granskning, utan att binda sig vid utformningen av

detaljbestämmelserna funnit förslaget kunna lämnas utan erinran. Kyrkomötet

förutsatte därvid, att de jämkningar, som under den fortsatta beredningen

av ärendet befunnes lämpliga, komme att vidtagas.

Över utredningsmannens promemoria med tillhörande lagförslag hava yttranden

vidare avgivits av kammarkollegiet och samtliga stiftsnämnder. Flertalet

av de hörda myndigheterna hava tillstyrkt vidtagande av åtgärder i

det av utredningsmannen angivna syftet. Stiftsnämndema i Härnösands och

Luleå stift hava icke velat motsätta sig den föreslagna lagstiftningen men

samtidigt förklarat, att dylik åtgärd för nämnda stifts vidkommande icke

vore behövlig. Stiftsnämnden i Lunds stift har likaledes, under uttalande av

att lagstiftningen säkerligen icke i någon större utsträckning komme att bliva

tillämplig inom detta stift, icke velat motsätta sig lagstiftningens genomförande.

Av stiftsnämndema i Linköping, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborg

och Karlstad har lagförslaget helt lämnats utan anmärkning. Stiftsnämndema

i Skara och Visby, som framställt vissa detaljanmärkningar, hava

förklarat sig i princip icke hava något att erinra emot detsamma.

Stiftsnämnden i Uppsala däremot har förklarat sig dela den betänksamhet

mot lagförslaget, som uttalats av Anssa av stiftsnämnden hörda boställsnämndsordfdrande.

Sammanfattningsvis har stiftsnämnden framhållit, att

utredningsmannens förslag gåve möjlighet till arrendelindring i större utsträckning

än som av omständigheterna påkallades. Berörda möjlighet borde

inskränkas endast till fall, där det på grund av missväxt och ekonomiskt

trångmål mötte hinder för arrendator att fullgöra sina arrendeförpliktelser.

Även i sådant fall borde endast ett villkorligt efterskänkande ske med prövning

vid arrendetidens slut, örn återbetalning skäligen kunde ske. Till stöd

härför har stiftsnämnden anfört i huvudsak följande:

Att skördeutfallet under de två gångna åren i allmänhet blivit mycket

svagt vore en olycka, som icke speciellt drabbat arrendatorer^ utan den

jordbrukande befolkningen över lag. Med anledning därav lämnade ock staten

allmän hjälp åt jordbrukarna genom reglerande åtgärder. Av denna hjälp

finge alltså även boställsarrendatorerna del. Att dessa därutöver skulle be
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

hova särskilt bistånd genom arrendelindring vore icke klarlagt. Sådan extra

hjälp vore endast motiverad, om de klena skörderesnltaten skulle på grund

av arrendeförpliktelserna drabba boställsarrendatorerna betydligt hårdare än

den självägande bonden och försätta dem i svårare ekonomiskt trångmål.

En jämförelse mellan den självägande jordbrukaren och boställsarrendatorn

gåve knappast stöd för ett sådant antagande. Jordägarna hade att svara för

— höjning underkastade — räntor å fastighetslån samt avsevärt stegrade

byggnadskostnader och stigande fastighetsskatter, under det att de flesta

ecklesiastika arrendatorer, som numera i regel ej berördes av dylika stegrade

omkostnader, i arrendehänseende finge speciell känning av kristiden

egentligen endast genom högre lösen för de spannmålspersedlar, vari hälften

av arrendeavgiften bestämts. Denna höjning motvägdes dock i någon män

av att arrendets penningdel på grund av sjunkande penningvärde i realiteten

nedsatts. Trycket av kristiden torde därför ej ha medfört någon hårdare

belastning av ifrågavarande arrendatorer än å andra jordbrukare. Någon

större lättnad än den som allmänt lämnades jordbrukare kunde därför knappt

synas motiverad, även om de ecklesiastika arrendatorerna under nuvarande

kristid också hade sina särskilda svårigheter. I undantagsfall kunde dock

extra hjälp vara av nöden.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för beviljande av arrendelindring

åt ecklesiastika arrendatorer samt rörande arrendesättningen har kammarkollegiet

i sitt förut refererade utlåtande den 20 januari 1941 framlagt

klarläggande synpunkter. I den av kollegiet hävdade uppfattningen instämde

stiftsnämnden till fullo. I fråga om arrendesättningen för de ecklesiastika

boställena hade man gått varligt fram och arrendena vore därför i allmänhet

måttliga. De ecklesiastika arrendatorerna stöde sig i regel gott och vid arrendeöverlåtelser

förekomme betydande överlåtelseavgifter, vilket tydde på att

arrendevillkoren vore förmånliga. Det funnes fördenskull säkert en marginal,

som gjorde det möjligt för arrendatorerna att bära någon extra belastning.

Detta förhållande hade givetvis sin betydelse vid bedömande av förevarande

spörsmål.

Då arrendelindring tidigare beviljades ecklesiastika arrendatorer, innebar

arrendeförhållandet betydligt större ekonomiska risker för arrendatorn än

nu. Så hade arrendatorerna då att svara för underhålls- och nybyggnadsskyldighet,

erläggande av fastighetsskatt samt utgörande av tjänstbarheter till

tjänstinnehavarna för oftast nedsatta priser. Nu vore emellertid arrendatorerna

fritagna från dessa skyldigheter med undantag av underhållet, som dock

ofta begränsats endast till mindre reparationer. Det vore i stället jordägaren,

som fått ikläda sig dessa större lisker, då skyldigheterna beträffande nybyggnad

och större reparationer samt fastighetsskatter lagts å pastoraten. Denna

risköverflyttning från arrendatorn till jordägaren vore en betydelsefull faktor,

och den borde särskilt uppmärksammas, då därigenom arrendatorns

risker minskats till ett minimum, under det att jordägarens — särskilt genom

de nära nog fördubblade byggnadskostnaderna — så väsentligt ökat.

Skulle över huvud taget arrendelindring medgivas, så syntes de nämnda,

flir jordägarna så ofördelaktiga omständigheterna tala för att den ej limmades

i form av ett ovillkorligt efterskänkande av någon del av arrendet utan

såsom ett villkorligt sådant. Det kunde ju efteråt under arrendetiden bli

goda skördeår, så att arrendatorn återvinna- vad som förlorats under de

svaga åren. Di trior borde arrendelindringen ske under förbehåll, att det avdragna

arrendebeloppet skulle återbetalas, därest vid arrendeavträdet arrén
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

datorn vore i stånd att verkställa sådan återbetalning. Ett dylikt förbehåll

torde ock medföra den fördelen, att en arrendator, som väl kunde bära den

nuvarande påfrestningen, avhölle sig från att begära arrendelindring.

Kammarkollegiet har på anförda skäl förklarat sig icke hava något att

erinra emot att arrendator av ecklesiastik jord, som på grund av 1941 års

dåliga skörd har svårigheter att fullgöra arrendelikviden, medgives skälig

nedsättning i arrendet, dock under förutsättning att icke jordbrukarna i

gemen på grund av det dåliga skörderesultatet i en eller annan form beredas

understöd av staten. Med de betänkligheter som möta emot vidtagande av

ändring i gällande arrendeavtal till förmån för ena parten har kollegiet vidare

uttalat att den största varsamhet härvid bör iakttagas, så att nedsättning

icke medgives i andra fall än där arrendator på grund av angivna förhållanden

finnes urståndsatt eller åtminstone har avsevärda svårigheter att fullgöra

sina lcontraktsenliga förpliktelser. Höjningen i markegångspriserna har

kollegiet icke ansett utgöra skäl för den ifrågasatta lindringen utan såsom

förutsättning för erhållande av sådan lindring borde enligt kollegiets mening

gälla, att arrendevillkoren på grund av att å den arrenderade fastigheten erhållits

mycket dålig skörd befunnes för arrendatorn oskäligt tyngande och

det på grund därav kunde antagas möta avsevärda svårigheter för denne att

fullgöra sina förbindelser enligt avtalet. Härom har kollegiet anfört bland

annat följande:

Den stegring av markegångspriserna som ägde rum 1940 hade, ehuru icke

i samma grad, fortsatt under år 1941. En sammanställning av markegångspriserna

för de persedlar, i vilka arrendeavgiften merendels vore utsatt, under

åren 1940 och 1941 utvisade, att ökningen uppgått till 10 procent för vete,

11 procent för råg, 10 procent för korn, 2 procent för havre och 11 procent

för smör. Då markegångsprisen avspeglade de verkliga försäljningspriserna,

torde de kvantiteter jordbruksprodukter, som en arrendator behövde avyttra

för betalning av den i produkter bestämda arrendedelen icke vara större än

som beräknades vid arrendets bestämmande. Däremot bomme den i kontant

utsatta delen av arrendet med nuvarande prisstegring på jordbruksprodukter

att motsvara en mindre mängd dylika produkter än vid arrendeavtalets ingående.

Till arrendelikviden åtginge för arrendatorn sålunda en mindre

mängd produkter än han räknat med vid arrendets början, och alltså hade

han för andra utgifter och för sitt eget uppehälle kvar en större mängd till

väsentligt stegrade priser. Under förutsättning att produktionskostnaderna

för jordbruket icke stigit förhållandevis mera än priserna å jordbruksprodukterna,

torde fördenskull höjningen i markegångspriserna icke utgöra skäl för

en sänkning av arrendena, och detta gällde även då, såsom för närvarande

vore händelsen, krisförhållandena på det ekonomiska området förorsakat

onormalt stora prisstegringar. Det nuvarande systemet med arrendeavgiftens

uppdelning i kontant och persedlar vore just avsett att motverka olägenheterna

av omkastningar i de ekonomiska förhållandena sådana som de nu

inträdda. En arrendator av dylikt arrende kunde därför icke med fog känna

sig missgynnad vid prisstegring, försåvitt icke jämförelse gjordes med arrende,

som helt och hållet vore bestämt i penningar, i vilket fall arrendatorn gjorde

en ännu större vinst.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majlis proposition Nr 38.

Utom höjningen i markegångsprisen hade utredningsmannen för en arrendelindring

åberopat de dåliga skörderesultaten under 1940 och 1941. Härvid

finge först framhållas, att arrendatorn lättare hade att utstå verkningarna

av en misslyckad skörd i händelse av samtidig prisstegring å jordbruksprodukter,

ty vid prisstegring åtginge en mindre mängd jordbruksprodukter till

fullgörande av arrendelikviden. Sämre ställd bleve arrendatorn däremot, om

en dålig skörd för honom vore förenad med stabila eller sjunkande priser.

I den senare händelsen åtginge nämligen för honom en större mängd produkter

till arrendelikviden, än han räknat med vid arrendets början. Då en prisstegring

sålunda motverkade i stället för försvårade följderna av en dålig

skörd, syntes det kollegiet knappast riktigt, att den inträdda prisstegringen

jämte den dåliga skörden åberopades såsom stöd för en arrendelindring. Däremot

kunde ju skörden hava varit så dålig, att trots prisstegringen arrendatorns

ekonomiska ställning i så hög grad försvårats, att en arrendelindring

kunde anses befogad.

Med avseende å skörderesultaten framginge av statistiska centralbyråns

sammandrag över årsväxt- och skörderapporterna, att skörden innevarande

år ytterligare försämrats. Totalskörden innevarande år hade i förhållande

till 1940 års skörd enligt preliminär uppskattning minskat för brödsäd med

10 procent, för fodersäd med 15 procent samt för hö från odlad jord med

32 procent och från äng med 6 procent. Såsom totalomdöme om det kvantitativa

utfallet av 1940 års skörd hade centralbyrån använt beteckningen

»åtskilligt under medelmåttigt» och om 1941 års skörd »betydligt under

medelmåttan». Känt vore, att skörden utfallit mycket olika i skilda landsdelar

och att det på åtskilliga trakter åtminstone beträffande vissa produkter

varit missväxt eller nära missväxt. Då även 1940 års skörd var mycket

svag, kunde verkningarna av det ännu sämre skörderesultatet i år för åtskilliga

jordbrukare bli svårartade. Den förhoppning man hyste vid beviljandet

av uppskov med betalning av arrendeavgifterna för föregående arrendeår,

att avgifterna skulle kunna betalas med innevarande års skörd, torde

i många fall icke bliva infriad, och någon verklig lättnad hade icke på detta

sätt kunnat beredas arrendatorerna. De arrendatorer, som erhållit anstånd

med arrendeavgiften för föregående arrendeår, hade kommit i en särskilt

brydsam situation, då de hade att i en redan iråkad svag ekonomisk ställning

med intäkterna från årets dåliga skörd betala icke blott årets utan

även en del av föregående års arrendeavgifter. Men även andra arrendatorer

kunde på grund av dålig skörd få svårigheter att fullgöra sina förbindelser

enligt arrendeavtalet.

Såsom förutsättning för att arrendelindring skall kunna beviljas har utredningsmannen

såsom nämnts upptagit ett stadgande av följande lydelse:

»att arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befinnas för arrendatorn

oskäligt tyngande och det på grund härav kan antagas möta svårigheter

för denne att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet».

I ett av utredningsmannen sedermera framlagt förslag till liknande reglering

av arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar

har däremot utredningsmannen efter närmare övervägande kommit

till den uppfattningen, att arrendatorns rätt till lindring icke bör göras beroende

av hans ekonomiska ställning över huvud taget. Härom har utredningsmannen

anfört i huvudsak följande:

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 38.

Det kan starkt ifrågasättas, om det är riktigt att göra en arrendators

rätt till arrendelindring beroende av hans av arrendeförhållandet oavhängiga

ekonomiska ställning. Val är det sant, att om en kronoarrendator har en god

ekonomi, detta i många fall kan bero på att han haft ett förmånligt arrendeavtal,

och vid sådant förhållande kunde måhända någon befogad erinran

icke göras mot att hans förmögenhetsställning ansåges lägga hinder i vägen

för bifall till hans anspråk på arrendelindring. Att märka är dock, att vid

bedömandet örn arrendevillkoren äro för arrendatorn oskäligt tyngande, den

allra största hänsyn bör tagas till örn arrendeavtalet i och för sig är att anse

såsom förmånligt eller ej. Det är icke uteslutet att vid ett sådant bedömande

den prövande myndigheten kan komma till det resultat, att trots

de höjda markegångsprisen och trots de två årens dåliga skörderesultat

arrendevillkoren likväl icke äro att anse annorledes än som skäliga, om de

jämföras med andra arrendeavtal av samma eller liknande art. Arrendelindring

kommer då att beviljas arrendatorn antingen icke alls eller ock i endast

mycket begränsad omfattning. Är åter en kronoarrendators goda ekonomiska

ställning föranledd icke av arrendeförhållandet utan av andra omständigheter,

synes det — såsom också representanter för olika arrendatorssammanslutningar

framhållit för utredningsmannen och de sakkunniga — knappast

skäligt, att arrendatorn på grund härav skall vara berövad en förmån, som

eljest skulle hava tillkommit honom. Alla ansökningar om arrendelindring

böra såvitt möjligt bedömas ensartat. Vid behandling av en sådan ansökning

synes vederbörande myndighet böra ingå i prövning endast av frågan

örn arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden kunna anses för

arrendatorn oskäligt tyngande och icke även av frågan om arrendatorn på

grund av andra omständigheter, som ligga utanför arrendeförhållandet, är i

stånd att fullgöra arrendevillkoren eller icke. I

I fråga örn reglering av arrendeavgifterna från publika egendomar hava

från vissa håll yrkanden framkommit, att det för närvarande gällande systemet,

att viss del av arrendeavgiften skall fastställas i en eller flera jordbruksprodukter

att lösas efter markegångspris, måtte upphöra och arrendet i

stället helt fixeras i penningar. Jämväl stiftsnämnden i Lund har i sitt

över utredningsmannens förslag avgivna yttrande uttalat, att arrendena

borde fastställas i penningar, för vilket bland annat talade det förhållandet

att arrendeperioden numera vore inskränkt till tio år. Att det nu tillämpade

systemet i tider med stigande priser på de produkter, i vilka arrendeavgiften

bestämmes, är oförmånligare för arrendatorerna än med kontantarrenden

är självfallet. Då stigande priser å jordbruksprodukter i allmänhet torde

medföra höjda priser även å andra varor ävensom höjda arbetskostnader,

torde det emellertid icke vara obefogat, att jordägaren, som i regel hsr att

svara för åtskilliga kostnader för egendomen, såsom byggnads- och reparationskostnader,

blir delaktig av de ökade kontanta intäkter från egendomen,

som de höjda priserna medföra. Genom att halva arrendeavgiften är

fastställd i penningar, vilken del sålunda är fix, kommer jordägaren och

arrendatorn att dela vinsten respektive förlusten av prisstegringen. Man

torde därför kunna säga, att ifrågavarande system är till gagn för båda

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

parterna i arrendeförhållandet och bidrager till en i stort sett rättvis och

tillfredsställande avvägning i fråga om arrendets storlek. Med hänsyn till

det anförda anser jag i likhet med utredningsmannen skäl icke föreligga

att nu företaga en omläggning av systemet för arrendeavgiftens bestämmande.

Såsom skäl för den ifrågasatta arrendelindringen har utredningsmannen

åberopat de höga markegångspriserna under åren 1940 och 1941 i förening''

med de dåliga skörderesultaten under dessa år. Häremot har kammarkollegiet

invänt, att under förutsättning att produktionskostnaderna för jordbruket

icke stigit förhållandevis mera än priserna å jordbruksprodukterna

höjningen i markegångsprisen icke utgjorde skäl för en sänkning

av arrendena. Även stiftsnämnden i Uppsala har ansett, att trycket av kristiden

ej medfört hårdare belastning av de ecklesiastika arrendatorerna än

å andra jordbrukare. Under år med normal skörd torde väl, såsom ock utredningsmannen

framhållit, höjningen av markegångspriserna icke kunnat

motivera nedsättning av arrendena, men på grund av de två senaste årens

svaga skördar kommer otvivelaktigt den kraftiga höjningen i markegångspriserna

att ytterligare försvåra möjligheterna för arrendatorn att betala

ett i produkter bestämt arrende. Även om den dåliga skörden torde vara

den väsentliga orsaken till de angivna ekonomiska svårigheterna för arrendatorerna

torde dock höjningen i markegångspriserna i så måtto inverka

på deras ekonomiska ställning, som vid bedömande av skäligheten av avtalat

arrende hänsyn måste tagas icke endast till skördeutfallet utan även

till den på grund av prisförhöjningen inträdda ökningen av arrendesumman.

I åtskilliga fall torde på grund av angivna förhållanden arrendevillkoren för

arrendatorerna vara oskäligt tyngande. I likhet med flertalet hörda myndigheter

anser jag fördenskull åtgärder böra vidtagas för lättande av det ekonomiska

trångmål, vari arrendatorerna kunna hava råkat.

Vad angår formen för dessa åtgärder är jag ense med utredningsmannen,

att efter två års på varandra följande dåliga skördar endast en nedsättning

av arrendet kan bereda arrendatorerna en verklig lindring i deras förpliktelser.

Stiftsnämndens i Uppsala förslag att arrendelindringen skulle ske

med skyldighet för arrendatorn att vid egendomens avträde återbetala det

efterskänkta beloppet, örn han vore i stånd därtill, kan jag icke tillstyrka.

Beträffande förutsättningarna för att jämkning i arrendeavgiften skall

kunna medgivas har utredningsmannen i sitt förslag upptagit bland annat,

att arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befinnas för arrendatorn

oskäligt tyngande och det på grund härav kan antagas möta svårigheter

för denne att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet. Emellertid har

såsom nämnts utredningsmannen i sin sedermera avgivna promemoria med

förslag till liknande reglering för arrendatorer av kronans jordbruksegendomar

föreslagit, att arrendatorns rätt till lindring icke borde göras beroende

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition Nr 38.

av hans ekonomiska ställning överhuvudtaget. Enligt vad jag inhämtat

har denna princip lagts till grund även för det förslag till lag om jämkning

av arrendeavtal i vissa fall, vilket denna dag kommer att anmälas av chefen

för jordbruksdepartementet. Även jag ansluter mig till denna ståndpunkt och

anser, att stiftsnämnden vid avgörande av ansökan om jämkning endast

torde böra ingå i prövning av frågan om arrendevillkoren med hänsyn till

rådande förhållanden kunna anses för arrendatorn oskäligt tyngande. Huruvida

arrendatorn på grund av andra omständigheter, som ligga utanför

arrendeförhållandet, är i stånd att fullgöra arrendevillkoren eller icke bör

sålunda icke inverka på prövningen. Vid bedömandet av frågan om arrendevillkoren

äro för arrendatorn oskäligt tyngande bör dock den allra största

hänsyn tagas till om arrendeavtalet i och för sig är att anse såsom förmånligt

eller ej. Skulle man härvid komma till den uppfattningen, att trots höjda

markegångspriser och två års dåliga skördar arrendevillkoren vid jämförelse

med andra arrendeavtal av liknande art äro att anse såsom skäliga,

bör någon jämkning av avtalet icke medgivas. Likaså torde jämkning av

arrendeavtalet icke böra ifrågakomma, därest arrendators medelinkomster

av arrendet under förfluten arrendetid trots de senaste två årens dåliga

skörderesultat uppgå till sådant belopp, att arrendatorn kan av dessa inkomster

anses ha erhållit en tillfredsställande bärgning.

I anslutning till vad jag nu anfört har inom ecklesiastikdepartementet

upprättats förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa

arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

I fråga örn vissa bestämmelser i lagförslaget torde, utöver vad jag förut

anfört, böra lämnas följande närmare redogörelse. 1

1 §•

I denna paragraf angives dels lagens räckvidd, dels de förutsättningar,

under vilka lindring i arrendevillkoren må beviljas, och dels att beslut om

lindring meddelas av stiftsnämnden.

I fråga om lagens räckvidd har utredningsmannen anfört följande:

Lagen är avsedd att gälla beträffande alla till ecklesiastikt ändamål anslagna

jordbruksfastigheter, som äro utarrenderade under villkor som i paragrafen

angivas, vare sig fastigheten är utarrenderad av offentlig myndighet

d. v. s. stiftsnämnden (då arrendeavtalet slutits före ikraftträdandet av 1932

års boställsreform, länsstyrelse och domkapitel), av vederbörande pastorat

eller, så som möjligen undantagsvis kan ifrågakomma, av enskild person och

oavsett för vilket ecklesiastikt ändamål arrendeavgälden skall disponeras.

Mot att lagstiftningsvägen bevilja nedsättning i arrendeavgifter för ecklesiastika

fastigheter, som utarrenderats av offentlig myndighet och från vilka

arrendeavgälderna gå direkt till kyrkofonden, möter tydligen intet lunder.

Så har också skett genom de i promemorian omnämnda arrendelindringslagarna

av 1926, 1932 och 1933. Vad däremot angår de ecklesiastika jordbruks
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. May.ts proposition Nr 38.

fastigheter, som icke utarrenderas av offentlig myndighet eller från vilka arrendeavgälderna

antingen disponeras, helt eller delvis, av vederbörande pastorat

för avlöning av dess prästerskap eller för annat ecklesiastikt ändamål

eller ock direkt tillfalla enskild person, kunna förvisso principiella betänkligheter

uppstå mot stiftandet av en lag, som så pass mycket ingriper i bestående

rättsförhållanden som den nu föreslagna lagen otvivelaktigt gör.

Såvitt rörer de av pastoraten förvaltade löneboställena gäller att förvaltningen

sker under uppsikt av boställsnämnd och stiftsnämnd, således av

offentlig myndighet. Vid utarrendering av löneboställen inskränker sig också

pastoratets befogenhet till upprättande av förslag till arrendekontrakt. Boställsnämnden

skall pröva och godkänna förslaget innan det blir gällande.

Någon större skillnad mellan ett dylikt av boställsnämnden godkänt arrendekontrakt

och ett kontrakt upprättat genom offentlig myndighets försorg

synes ej förefinnas. Detsamma gäller åtminstone i viss mån de arrendeavtal

som av pastorat avslutas angående kyrkor tillhöriga fastigheter. Och vad

slutligen beträffar de ecklesiastika fastigheter, som under villkor som avses

i denna paragraf utarrenderas av enskild person, så är antalet av dem säkerligen

så försvinnande litet, att avseende därvid knappast behöver fästas i detta

sammanhang.1 Med hänsyn till det anförda synes den omständigheten att

utarrenderingen ingalunda alltid skett genom offentlig myndighets^ försorg

icke spela någon avgörande roll för bedömande av frågan om den ifrågasatta

lagstiftningens genomförbarhet.

Annorlunda ställer sig saken, då det gäller att bedöma vad avseende bör

fästas vid den omständigheten att arrendelindringen berör enskilds rätt, därvid

under begreppet enskild även torde få anses falla pastoraten. Utom pastoraten

synas de enskilda, som beröras av lagstiftningen i fråga, vara a) präster,

vilka uppbära avkastningen av ett visst löneboställe utöver lönen, b)

prästänkor, som uppbära avkastningen av de s. k. prästänkesäte^, c) domkyrkosysslomännen

i Växjö och Västerås och d) vissa klockare.

" I de förutnämnda lagarna av 1926, 1932 och 1933, genom vilka möjlighet

bereddes till beviljande i vissa fall av lindring i arrendevillkoren för ecklesiastika

arrendatorer, intogs såsom villkor för att lindring skulle kunna medgivas

bland annat den bestämmelsen att lindringen icke finge förnärma enskilds

rätt. Det har under förevarande utredning övervägts huruvida en motsvarande

bestämmelse skulle intagas även i den nu föreslagna lagen. Emellertid

har ansetts så icke böra ske och detta huvudsakligen av följande skäl.

Genom en den 28 juni 1918, nr 480, utfärdad lag mot oskälig arrendestegring

föreskrevs att en arrendator, som var pliktig att helt eller huvudsakligen

utgöra arrende genom avlämnande av mjölk, smör, fisk eller annat

naturalster, ägde under i lagen angivna förutsättningar påfordra jämkning

i viss omfattning av den i hans arrendeavtal utsatta logan. En dylik jämkning

av legan kunde naturligtvis icke ske utan förnärmande av enskilds, nämligen

jordägarens, rätt. Genom den omförmälda lagen ävensom vissa senare

lagar, varigenom giltighetstiden för 1918 års lag utsträcktes, synes prejudikat

vara givet på att hinder av principiell art icke möter mot en lagstiftningsvägen

genomförd reglering av arrendeavtal till förmån för arrendatorn. 1918 1

1 De enda fastigheter, som behöva komma i betraktande i det nämnda hänseendet, äro klockarboställena.

Det torde kunna antagas, att vid utarrenderingen av deni, då detta sker genom boställshavarens

försorg, logan så gott som undantagslöst utsattes helt i penningar. Domkyrkosysslomansbostället

i Växjö stift är på begäran av boställshavare!! utarrenderat av länsstyrelsen och

domkyrkosysslomansbostället i Västerås stift av länsstyrelsen och domkapitlet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majda provosition Nr 38.

års lag och de lagar som kommo efter denna hade visserligen avseende å endast

enskilda arrenden, men någon anledning att ställa de publika arrendena

i en särklass, så att tvångsreglering av dem skulle kunna ske endast då enskilds

rätt ej därav förnärmades, synes icke föreligga. Vidare må åberopas

chefens för jordbruksdepartementet anförande till statsrådsprotokollet den

28 juni 1941 och Kungl. Maj:ts beslut samma dag om den förevarande utredningen,

vilken i första hand avser lagstiftning till reglering av samma

arrenden som avsågos med 1918 års lag. Då en sådan lagstiftning icke kan

ske utan förnärmande av enskilds rätt, lärer konsekvensen fordra att den

motsvarande lagstiftningen rörande de ecklesiastika arrendena genomföres

utan hinder därav att i vissa fall enskilds rätt därav beröres.

Stiftsnämnden i Uppsala har avstyrkt lagens tillämpning å fall, då enskild

rätt beröres av arrendelindringen. Kammarkollegiet, som väl funnit

vad utredningsmannen till stöd för förslaget härutinnan anfört kunna försvaras,

har dock hållit före, att en lagstiftning, som komme att medföra

minskning i tjänstemän eller deras efterlevande tillförsäkrade löne- och

pensionsförmåner, knappast stöde i överensstämmelse med hittills tillämpade

lagstiftningsgrundsatser.

I utredningsmannens förslag har såsom förutsättning för arrendelindringen

upptagits bland annat, att arrendeavtalet skall vara slutet före den

14 mars 1940. Beträffande denna fråga har stiftsnämnden i Visby meddelat,

att inom detta stift ett flertal fall förekommit, där arrendeavtal, avseende

arrendeperiod, som börjat löpa den 14 mars 1940, slutits först efter

sagda dag men innan 1940 års markegångstaxa för länet blivit fastställd.

I dylika fall hade persedel volymen bestämts med ledning av 1939 års

markegångstaxa. Enligt lagförslaget skulle arrendelindring icke kunna medgivas

arrendatorer med nyss nämnt arrendeavtal. Skäl syntes dock icke

föreligga att undantaga nämnda arrendatorer från möjlighet till arrendelindring,

i synnerhet som tidpunkten för arrendeavtalets avslutande kunde

hava blivit fördröjd uteslutande av formella skäl och dröjsmålet icke haft

inverkan på arrendeavgiftens fixerande. Arrendelindringens medgivande

borde därför icke göras beroende av den tidpunkt då arrendeavtalet slöts

utan av den prissättning som legat till grund för bestämmandet av arrendeavgiftens

persedelvolym. Jämväl kammarkollegiet har anmärkt på detta

stadgande och ansett, att lagen borde hava avseende å arrenden, vilka tagit

sin början senast den 14 mars 1940. I

I fråga örn den ordning, i vilken beslut om lindring i arrendevillkoren

skall meddelas, har utredningsmannen anfört följande:

I chefens för jordbruksdepartementet anförande till statsrådsprotokollet

den 28 juni 1941 har framställts till övervägande lämpligheten av att

hänskjuta frågor om jämkning av arrendeavtal till särskilda skiljenämder,

en för varje län. Även om dylika skiljenämnder äro lämpliga för reglering

av enskilda arrenden, torde dock, med hänsyn till de ecklesiastika arrén
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

(lenas särskilda ställning med det allmänna såsom part och det för dylika arrenden

gällande förvaltningssystemet, jämkningen nu liksom tidigare, då lindring

i arrendevillkoren för innehavare av ecklesiastika arrenden varit i fråga,

böra anförtros åt offentlig myndighet. Troligen kommer lindring att begäras

i ett så stort antal fall, att prövningen av ansökningarna icke torde böra förläggas

till central myndighet. Däremot synes prövningen lämpligen kunna

anförtros åt stiftsnämnderna, såsom också i lagförslaget skett. Stiftsnämndernas

erfarenhet och sakkunskap i fråga örn förvaltningen av ecklesiastika

fastigheter och det sätt, varpå stiftsnämnderna äro sammansatta, utgöra garanti

för att ärendena i fråga skola behandlas med all den omsorg som de

ovedersägligen kräva.

Stiftsnämnden i Uppsala har ansett att beslutanderätten i fråga om arrendelindring

beträffande löneboställen bör tillkomma vederbörande pastorat,

beträffande klockarboställen och kyrkohemman vederbörande församling

samt i övriga fall stiftsnämnden. Under framhållande av vikten av att

avgörandet av ifrågavarande ärenden skedde efter enhetliga grunder har

kammarkollegiet förklarat sig icke vilja motsätta sig, att avgörandet lägges

i stiftsnämndernas händer om, såsom kollegiet föreslagit, förutsättningarna

för lagens tillämpning, bliva mera bestämt angivna i lagen, varigenom risken

för oenhetliga avgöranden komme att minska.

På grund av vad utredningsmannen anfört och därest upprättat förslag

till lag om jämkning av enskilda arrendeavtal, som denna dag kommer att

på föredragning av chefen för jordbruksdepartementet föreläggas Kungl.

Maj:ts prövning, blir godkänt, lärer hinder icke möta för att nu förevarande

lag göres tillämplig jämväl å arrendeavgifter, vilka uppbäras av

enskilda avkomsttagare. Förslaget innebär ju icke att ifrågavarande avkomsttagares

rätt till arrendet berövas dem utan endast att den av höjningen

i markegångspriserna föranledda ökningen av arrendeinkomsten i

någon mån kan begränsas.

Beträffande den tidpunkt, före vilken arrendeavtal skall vara slutet för

att kunna jämkas, anser jag på grund av vad som förekommit i utredningen

rörande nu förevarande arrenden ävensom rörande ovannämnda förslag

till lag om jämkning av enskilda arrendeavtal och då överensstämmelse

i förevarande hänseende bör föreligga mellan berörda lag och nu ifrågavarande

bestämmelser, att nämnda tidpunkt bör bestämmas till den 1

september 1940.

Vad härefter angår beslutanderätten anser jag i likhet med utredningsmannen,

lämpligt att åt stiftsnämnderna, vilka dels utöva kontroll över utarrenderingen

av löneboställena dels själva handhava utarrenderingen av

andra kyrkliga fastigheter, uppdrages att i första hand avgöra ärenden rörande

lindring i arrendevillkoren. Att härvidlag såsom stiftsnämnden i Uppsala

föreslagit insätta pastoraten, vilka icke äga att själva bestämma den avgift,

för vilken boställe skall utarrenderas, torde icke vara ändamålsenligt.

Departe
mentschefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Departe
mentschefen.

Kungl. May.ts proposition Nr 38.

Vidkommande övriga bestämmelser i denna paragraf må utöver vad i

allmänna motiveringen anförts, framhållas, att arrendatorn skall för att

erhålla arrendelindring hava väl hävdat den arrenderade egendomen. De

för honom uppkomna svårigheter, som han vill åberopa såsom grund för

sin ansökning om lindring, få icke bero på vanhävd eller misskötsel av egendomen.

Anledningen till att arrendelindring ansetts icke kunna beviljas för

tidigare år än arrendeåret 1941—1942 är den, att arrendatorn ansetts icke

kunna göra anspråk på reglering av arrendevillkoren med mindre de höga

markegångsprisen hållit sig under åtminstone två år och skördeutfallet blivit

dåligt likaledes under två år.

2 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser örn att endast den i persedlar

utsatta arrendeavgiften må nedsättas, samt att nedsättning må ske högst

till det belopp, varmed den skolat utgå efter medelmarkegångspriset av

markegången för åren 1939 och 1941.

Utredningsmannen: Då de år 1939 fastställda persedelpriserna kunna

anses hava varit någorlunda normala, hava sagda priser valts till utgångspunkt

vid beräkningen av den nedsättning i arrendeavgiften, såvitt angår

den i persedlar utsatta delen därav, som må kunna ske. Dock har det icke

funnits skäligt att medgiva nedsättning ända till 1939 års prisnivå, utan har

nedsättningen ansetts böra begränsas till att motsvara högst hälften av den

efter 1939 till och med 1941 inträffade prisstegringen.

Den av utredningsmannen föreslagna nedsättningen i arrendeavgifterna

torde vara alltför obetydlig (omkring 10 procent) för att kunna bliva till

någon verklig lättnad för arrendatorerna. En nedsättning med 2/3 av

skillnaden mellan persedlarnas pris enligt litt. A i taxan för åren 1939 och

1941 synes mig böra medgivas såsom en högsta gräns.

§ 3.

Under 8 § har utredningsmannen anmärkt, att i de särskilda föreskrifter,

vilka kunde erfordras för tillämpningen av lagen och vilka skulle utfärdas

av Kungl. Majit, borde angivas viss tid, inom vilken ansökning om arrendelindring

skulle hava inkommit till stiftsnämnden.

Det synes mig lämpligare, att stadgande härom intages i lagen. Sådan

ansökan synes för att kunna komma under prövning böra hava inkommit

före arrendeårets utgång eller den 14 mars 1942, och har föreskrift härom

upptagits under denna paragraf.

6 (5) §.

Enligt denna paragraf må klagan över stiftsnämndens beslut rörande arrendelindring

föras i den ordning, som för klagan över stiftsnämndens beslut

i allmänhet är stadgad. Enligt 58 § boställsordningen och 28 § stiftsnämndsinstruktionen

skall sådan klagan föras hos Kungl. Majit.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Kammarkollegiet har ifrågasatt, huruvida det vore nödvändigt att dylika

mindre maktpåliggande ärenden droges under Kungl. Maj:ts prövning.

Därest emellertid ansåges att fullföljd av talan borde få ske hos Kungl.

Majit, torde besvären med hänsyn till ärendenas beskaffenhet böra avgöras

av Konungen i statsrådet och icke i regeringsrätten. För möjliggörande av

denna ordning för besvärens avgörande torde ändring i lagen örn Kungl.

Majits regeringsrätt vara påkallad.

Med hänsyn till prövningsärendenas vikt för arrendatorerna torde anledning

saknas att förmena arrendatorerna rätt att överklaga stiftsnämndernas

beslut. För en dylik besvärsrätt talar även önskvärdheten av att

nå enhetlighet i rättstillämpningen. Även enligt förra kristidens motsvarande

lagstiftning fick klagan fullföljas hos Kungl. Majit. Däremot är jag

ense med kammarkollegiet om att ärendenas beskaffenhet närmast hänför

dem till sådana som böra avgöras av Konungen i statsrådet. Frågan örn

härav påkallad ändring i regeringsrättslagen torde emellertid lämpligen

böra upptagas i sammanhang med ytterligare ändring av samma lag, varom

förslag senare kommer att underställas Kungl. Majit.

8 (7) §.

I denna paragraf stadgas att uppskattning av boställes normalavkastning

må jämkas, om lindring i arrendevillkoren medgivits.

Kammarkollegiet har påpekat, att skäl till jämkning i normalavkastningen

torde föreligga blott då arrendet efter arrendelindringen utginge med

lägre belopp än det vartill intäkten vid uppskattning till normalavkastning

upptagits. Endast då 1940 eller 1941 års markegångspris lagts till

grund för intäkternas beräkning, torde fördenskull jämkning i normalavkastningen

vara påkallad. Vidare torde jämkningen allenast böra avse det

år, under vilket det nedsatta arrendet skall betalas. Det senare torde för

säkerhets skull böra uttryckligen stadgas.

Lindring i arrendevillkoren för arrendeåret 1941—1942 torde, såsom kammarkollegiet

anfört, icke böra medföra ändring i normaluppskattningen för

annat år än 1942. Detta förhållande, vilket måhända icke klart framgår av

den föreslagna bestämmelsen, torde böra uttryckligen angivas i lagtexten.

I enlighet härmed har paragrafens ordalydelse jämkats.

Utredningsmannen har vidare (lagförslagets 9 §) föreslagit ett stadgande

av innehåll, att Konungen skulle äga, därest anledning därtill ansåges

föreligga, förordna om motsvarande tillämpning av lagen för senare tid än

arrendeåret 1941—1942.

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Marits -proposition Nr 38.

Ifrågavarande bestämmelse torde hava tillkommit med hänsyn därtill,

att kyrkomötet såsom regel sammanträder endast vart femte år och att

sammankallande av särskilt kyrkomöte allenast för eventuell förlängning

av lagen icke ansetts böra komma i fråga. Då kyrkomötet emellertid icke

haft något att erinra emot den föreslagna bestämmelsen och sålunda får

anses hava lämnat sin medverkan till en dylik förlängning av lagen, torde,

även om bestämmelsen nu utgår, hinder för fortsatt giltighet av lagen

från kyrkomötets sida ej föreligga. För den händelse behov av fortsatt

tillämpning av lagen skulle uppkomma, lärer förslag härom böra föreläggas

riksdagen, och jag har därför låtit det föreslagna stadgandet nu utgå.

Föredraganden uppläser härefter det såsom bilaga A vid detta protokoll

fogade förslaget till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord samt hemställer, att

lagrådets yttrande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Sandberg.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 38.

33

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av

till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är till ecklesiastikt ändamål anslagen jordbruksfastighet upplåten på

arrende och är arrendeavgiften helt eller delvis utsatt i en eller flera av de

persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar

efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan, må stiftsnämnden

på därom av arrendatorn gjord ansökning bevilja skälig lindring

i arrendevillkoren såvitt angår arrendeåret 1941—1942 under förutsättning

a) att arrendeavtalet slutits före den 1 september 1940;

b) att arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden befinnas för

arrendatorn oskäligt tyngande; samt

c) att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för fastighetens

hållande i god hävd.

2 §.

Lindring i arrendevillkoren må endast avse nedsättning i arrendeavgiften

i den mån denna utsatts i persedlar. Arrendeavgiften må icke nedsättas

med större belopp, än som motsvarar två tredjedelar av skillnaden mellan

persedlarnas pris enligt litt. A i markegångstaxan för åren 1939 och 1941.

3 §.

Ansökan om lindring i arrendevillkoren skall för att kunna prövas hava

inkommit till stiftsnämnden före den 14 mars 1942.

4 §.

Prövas i fall, då utarrendering av egendomen skett efter förutgången arrendeuppskattning,

för åstadkommande av nödig utredning i ärendet erforderligt,

att ny arrendeuppskattning verkställes, har stiftsnämnden att föranstalta

därom. Kostnaden härför skall gäldas av arrendatorn.

5 §.

Stiftsnämnden skall, innan den beviljar lindring i arrendevillkoren enligt

denna lag, höra den, vars rätt kan vara beroende av åtgärden.

Bihang till riksdagens protokoll Idit®. 1 sami. Nr 38.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

6 §.

Över stiftsnämndens beslut, enligt denna lag må klagan föras genom besvär

i den ordning, som för klagan över stiftsnämnds beslut i allmänhet är

stadgat.

7 §.

Vad i denna lag stadgas om arrendator äger jämväl tillämpning å arrendators

stärbhusdelägare och konkursbo samt löftesmän, som övertagit

arrendet, ävensom annan, som med vederbörligt godkännande fått arrendet

på sig överlåtet.

8 §.

Har uppskattning av boställes normalavkastning fastställts och beviljas

sedermera lindring i arrendevillkoren, må stiftsnämnden jämka den för år

1942 gällande uppskattningen efter ty prövas skäligt.

9 §.

De särskilda föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna

lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i svensk författningssamling.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

35

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

1 §•

Är till ecklesiastikt ändamål anslagen jordbruksfastighet upplåten på arrende

och är arrendeavgiften helt eller delvis utsatt i en eller flera av de persedlar,

som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar efter

senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan, må stiftsnämnden på

därom av arrendatorn gjord ansökning bevilja skälig lindring i arrendevillkoren

såvitt angår arrendeåret 1941—1942 under förutsättning

a) att arrendeavtalet slutits före den 14 mars 1940;

b) att arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befinnas för

arrendatorn oskäligt tyngande och det på grund härav kan antagas möta

svårigheter för denne att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet;

c) att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för fastighetens

hållande i god hävd.

2 §.

Lindring i arrendevillkoren må endast avse nedsättning i arrendeavgiften i

den mån denna utsatts i persedlar. Arrendeavgiften må icke nedsättas under

det belopp, varmed den skolat utgå efter persedlarnas medelpris enligt litt. A

i markegångstaxorna för åren 1939 och 1941.

3 §.

Prövas i fall, då utarrendering av egendomen skett efter förutgången arrendeuppskattning,

för åstadkommande av nödig utredning i ärendet erforderligt,

att ny arrendeuppskattning verkställes, har stiftsnämnden att föranstalta

därom. Kostnaden härför skall gäldas av arrendatorn.

4 §.

Stiftsnämnden skall, innan den beviljar lindring i arrendevillkoren enligt

denna lag, höra dem, vilkas rätt kan vara beroende av åtgärden.

5 §.

Över stiftsnämndens beslut enligt denna lag må klagan föras genom besvär

i den ordning, som för klagan över stiftsnämndens beslut i allmänhet är

stadgad.

6 §.

Vad i denna lag stadgas örn arrendator äger jämväl tillämpning å arrendators

stärbhusdelägare, konkursbo och löftesmän, som övertagit arrendet,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 38.

ävensom annan, som med vederbörligt godkännande fått arrendet på sig

överlåtet före den 14 mars 1940.

7 §.

Har uppskattning av boställes normalavkastning fastställts och beviljas

sedermera lindring i arrendevillkoren, må stiftsnämnden jämka uppskattningen

efter ty prövas skäligt.

8 1.

De särskilda föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna lag,

meddelas av Konungen.

9 §.

Därest anledning därtill anses föreligga, äger Konungen förordna att vad i

denna lag finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning jämväl såvitt angår

arrendeavgift för senare tid än arrendeåret 1941—1942, dock endast under

förutsättning att arrendeavtalet slutits minst ett år före det arrendeår,

som lindringen i arrendevillkoren skall avse.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i svensk författningssamling.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ''proposition Nr 38.

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Marits lagråd den 3 februari

1943.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 31 januari 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

16 januari 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av kammarrådet H. L. Skoglund.

Lagrådet fann förslaget icke föranleda annan erinran än att, då lagen knappast

kunde bliva utfärdad tidigare än under senare delen av februari månad,

den i 3 § angivna tiden före vilken ansökan örn lindring i arrendevillkoren

skall hava inkommit till stiftsnämnden, nämligen den 14 mars 1942, syntes

böra framflyttas något, exempelvis till den 1 maj 1942.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

*

Bihang till riksdagens protokoll 191)9. 1 sami. Nr 88.

4

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 88.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

6 februari 191^2.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, anmäler, efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter, lagrådets den 3 februari

1942 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 16 januari 1942 remitterade

förslaget till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Med hänsyn till vad lagrådet erinrat torde den i 3 § av förslaget angivna

tiden, före vilken ansökan om lindring i arrendevillkoren skall hava inkommit

till stiftsnämnden, böra framflyttas till den 1 maj 1942. I övrigt torde

förslaget böra undergå vissa smärre jämkningar av redaktionell innebörd.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad nu angivits ändrade

förslaget till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa airendatorer

av ecklesiastik jord måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas ^proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bo Tideström.

Stockholm 1942, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

420359

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 2LJoU 1942:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. 2LJoU 1942:2 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av k s. 2 i texten