Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar

1942-02-06 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:39, Med förslag till förordning angående grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1

Nr 39.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående grunder för lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar;

given Stockholms slott den 6 februari 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning angående grunder för lindring

i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 39.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

Förslag

till

förordning angående grunder för lindring i arrendevillkoren för

vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

På framställning av arrendator av kronan tillhörig jordbruksegendom, för

vilken arrendeavgiften helt eller delvis är utsatt i en eller flera av de persedlar,

som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar efter

senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxa^ må, om egendomen

står under domänstyrelsens förvaltning, domänstyrelsen och eljest den myndighet,

som har att ombesörja utarrendering av egendomen, bevilja skälig

lindring i arrendevillkoren såvitt angår arrendeåret 1941—1942 under förutsättning
a)

att arrendeavtalet slutits före den 1 september 1940;

b) att arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden befinnas för

arrendatorn oskäligt tyngande; samt

c) att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för egendomens

hållande i god hävd.

2 §.

Lindring i arrendevillkoren må endast avse nedsättning i arrendeavgiften

i den mån denna utsatts i persedlar. Arrendeavgiften må icke nedsättas med

större belopp än som motsvarar två tredjedelar av skillnaden mellan persedlarnas

pris enligt litt. A i markegångstaxan för åren 1939 och 1941.

3 §■

Ansökan örn lindring i arrendevillkoren skall för att kunna prövas hava

inkommit till vederbörande myndighet före den 1 maj 1942.

4 §.

Prövas i fall, då utarrendering av egendomen skett efter förutgången arrendeuppskattning,

för åstadkommande av nödig utredning i ärendet erforderligt,

att ny arrendeuppskattning verkställes, har vederbörande myndighet att

föranstalta därom. Kostnaden härför skall gäldas av arrendatorn.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

5 §.

över beslut, som enligt 1 § meddelats av där angiven myndighet, må klagan

föras hos Kungl. Maj :t genom besvär, som skola ingivas till vederbörande

statsdepartement före klockan tolv å trettionde dagen från det klaganden

erhållit del av beslutet.

6 §•

Vad i denna förordning stadgas örn arrendator äger jämväl tillämpning å

arrendators dödsbo och konkursbo samt löftesmän, som övertagit arrendet,

ävensom annan, som med vederbörligt godkännande fått arrendet på sig

överlåtet.

7 §•

Myndighet, som i 1 § sägs, äger beträffande egendom, som står under dess

inseende, meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpningen

av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den

6 februari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter:

Den 28 juni 1941 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla dels en utredningsman för att verkställa utredning rörande

lagstiftning till reglering av vissa arrenden, dels ock högst fem sakkunniga

personer att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades dels den 28 juni 1941 häradshövdingen

N. Wihlborg såsom utredningsman och dels den 4 september

1941 ledamöterna av riksdagens första kammare godsägaren B. H. von

Stockenström och f. d. domänintendenten P. B. Nilsson i Landeryd samt ledamöterna

av riksdagens andra kammare lantbrukarna A. P. Pettersson i Dahl

och K. Ii. Gustafsson i Dädesjö ävensom lantbrukaren K. V. Ögren i Kroken

att såsom sakkunniga deltaga i överläggningar rörande den ifrågasatta lagstiftningen.

Med skrivelse den 12 december 1941 har utredningsmannen överlämnat

en promemoria angående reglering av arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av kronans jordbruksegendomar. Vid promemorian fanns fogat förslag till

förordning angående grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av kronans jordbruksegendomar, över promemorian och författningsförslaget

ha utlåtanden avgivits av domänstyrelsen, domänintendenterna

samt riksförbundet Sveriges statsarrendatorer och föreningen arrendatorer

av kronoegendomar i Malmöhus län u. p. a. Vissa ytterligare skrivelser lia

därjämte inkommit i ärendet.

Jag torde nu få underställa Kungl. Maj:t detta ärende. Innan jag närmare

ingår på frågan, torde jag få erinra därom, att utredningsmannen avlämnat

dels med skrivelse den 29 oktober 1941 promemoria angående lagstiftning

till reglering av arrende rörande jord, som är anslagen till ecklesiastikt ändamål,

och dels med förenämnda skrivelse den 12 december 1941 promemoria

angående lagstiftning till reglering av vissa arrendeavtal. På grundval

av sistnämnda promemoria och däröver avgivna yttranden har upprättats

förslag till lagstiftning i ämnet, vilket remitterats till lagrådet för yttrande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

5

Sedan sådant yttrande avgivits, har Kungl. Maj:t denna dag på min föredragning

beslutat proposition till riksdagen med förslag till dels lag örn

jämkning av arrendeavtal i vissa fall och dels lag angående fortsatt tilllämpning

av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn rätt för arrendator att

bortföra stråfoder m. m. På föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet

har denna dag även beslutats proposition med förslag till lag angående

lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt

ändamål anslagen jord.

Gällande bestämmelser m. m.

De kronan tillhöriga fastigheter, vilka beröras av det föreliggande förslaget,

äro i första hand de egentliga jordbruksdomänerna. Dessa förvaltas av domänstyrelsen

enligt av riksdagen antagna grunder. Dylika förvaltningsgrunder

funnos intagna i kungörelsen den 4 juni 1908 (nr 52) angående förändrade

grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner. Vissa arrendeavtal,

som ingåtts enligt sagda kungörelse, äro ännu gällande. 1908 års kungörelse

har emellertid sedermera ersatts av kungörelsen den 22 juni 1934

(nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom, vilken

kungörelse äger tillämpning å utarrenderingar, verkställda efter ingången av

år 1935. Enligt båda författningarna skall, då utarrendering förestår av jordbruksegendom,

företagas arrendeuppskattning, därvid skall upprättas beskrivning

över egendomen ävensom uppgöras förslag till sättet för dess utarrendering

samt till den arrendeavgift och de villkor i övrigt, emot vilka densamma

bör upplåtas. Sådan uppskattning verkställes av en nämnd, bestående

av domänintendenten samt två uppskattningsmän. Domänstyrelsen fastställer

med stöd av arrendenppskattningen jämte övriga tillgängliga upplysningar

de villkor, under vilka utarrenderingen bör ske. Enligt mom. 10:o i 1908 års

kungörelse skulle arrendeavgiften alltid vara utsatt i penningar. Denna bestämmelse

ändrades sedermera genom kungörelse den 10 juni 1932 (nr 186).

Enligt sistnämnda författning, som trädde i tillämpning den 1 juli 1932, skall

arrendeavgiften vara utsatt till hälften i penningar och till hälften i en eller

flera av de persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med

penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan. Motsvarande

föreskrift är därefter intagen i 12 § i 1934 års förut berörda arrendeförordning.

Avgiften skall för varje arrendeår erläggas på sätt domänstyrelsen

bestämmer under uppbördstermin från och med den 1 till och med den

14 mars det kalenderår då arrendeåret utlöper.

Förutom de egentliga jordbruksdomänerna förvaltar domänstyrelsen kronans

s. k. skogsjordbruk, d. v. s. å kronopark eller andra kronoskogar belägna

jordbruksegendomar, som prövas erforderliga för skötseln av skogarna.

Vid utarrendering av skogsjordbruken, vilket sker genom vederbörande överjägmästares

försorg, utsättes arrendeavgiften i allmänhet i penningar, men

någon gång utsättes avgiften till viss del i persedlar att lösas enligt markegångstaxan.

Andra kronan tillhöriga fastigheter, vilka äro utarrenderade på angivet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

sätt, äro dels vissa fastigheter, vilkas utarrendering enligt särskilda av Kungl.

Majit meddelade beslut sker genom domänstyrelsen men för annan myndighets

räkning, dels vissa fastigheter, vilka förvaltas och utarrenderas av riksmarskalksämbetet,

och dels två av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förvaltade

fastigheter. Möjligen finnes ytterligare en eller annan kronan tillhörig

fastighet, vid vars utarrendering s. k. persedelarrende förekommer.

I utredningens promemoria har lämnats en översikt över tidigare medgivna

arrendelindringar i anledning av inträffade kriser för jordbruket. Härom har

anförts följande.

Under tiden för 1914—1918 års världskrig voro arrendeavgifterna för kronans

jordbruksdomäner utsatta i penningar. Desamma rönte därför icke någon

inverkan av då rådande högkonjunktur. Denna kom emellertid så småningom

att påverka arrendesättningen för de egendomar, som under samma

tid gjordes till föremål för arrendeuppskattning. På grund av ovissheten rörande

varaktigheten av konjunkturen inskränktes arrendetiderna från det

normala 20 år till 5, 7 och 10 år. Emellertid kunde det icke undvikas, att en

del arrendatorer, vilkas kontrakt grundade sig å under högkonjunkturen

verkställda uppskattningar, försattes i svårigheter att fullgöra ingångna förbindelser.

Med anledning härav funno sig statsmakterna år 1926 nödsakade

att medgiva vissa möjligheter till lindring i arrendevillkoren. Jämlikt en i

enlighet härmed uifärdad kungörelse den 18 juni 1926 (nr 261) angående

allmänna grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av

kronans jordbruksdomäner kunde arrendator av kronoegendom medgivas

lindring i arrendevillkoren genom nedsättning i arrendeavgiften med högst

en tredjedel, dock ej för tid, som förflutit före arrendeåret 1926/27. Som förutsättning

härför gällde, att arrendeavtalet slutits under något av åren 1917—

1921, att ansökning ingivits i vederbörlig ordning före utgången av år 1926,

att de kontraherade arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden

befunnes oskäligt tyngande och arrendatorn på grund härav kunde befaras

bliva urståndsalt alt fullgöra sina förbindelser enligt avtalet, samt att arrendatorn

gjort vad av honom skäligen kunde påfordras för hållande av den arrenderade

fastigheten i god hävd. I överensstämmelse med dessa bestämmelser

har enligt vad domänstyrelsen meddelat lindring i arrendevillkoren medgivits

i sammanlagt 15 fall.

Vid den fortsatta utvecklingen av efterkrigsårens jordbrukskris uppkom

emellertid behov av lindring i avtalade arrendevillkor jämväl för andra arrendeavtal

än dem som avsågos i nyssberörda kungörelse. Särskilt kännbar

för arrendatorerna blev krisen under lågkonjunkturen åren 1930—1932. Vid

nämnda tidpunkt inkom sålunda från ett stort antal kronoarrendatorer i de

olika länen och sammanslutningar av arrendatorer ansökningar örn nedsättning

i avtalade arrendeavgifter eller örn ny arrendeuppskattning för fastställande

av ett med hänsyn till dåvarande förhållanden på jordbrukets område

skäligt arrende. I samband härmed framfördes krav på en allmän ändring i

förvaltningsgrunderna på så sätt att arrendeavgifterna — såväl ur kronans

som arrendatorernas synpunkt — måtte göras delvis beroende av prisrörelserna

å jordbruksprodukterna. Närmast med sikte på framtida arrendeförhållanden

tillkom så kungörelsen den 10 juni 1932 (nr 186). varigenom föreskrevs,

att arrendeavgiften för kronans jordbruksdomäner skulle från och

med den 1 juli 1932 utsättas till hälften i penningar och till hälften i en

eller flera av de persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas

med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxa!!.

Genom föreskrift i övergångsbestämmelsen till sistnämnda kungörelse öpp
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

7

nades vidare möjlighet för tillämpning av bestämmelsen om sättet för arrendeavgiftens

utgående även beträffande tidigare tillkomna arrenden i syfte

att i de fall, där omständigheterna befunnes böra därtill föranleda, viss lindring

skulle kunna medgivas i avseende å gällande mera betungande arrendeavgifter.

Domänstyrelsen bemyndigades medgiva lindring i dessa arrendevillkor

på det sätt, att arrendeavgift finge nedsättas intill det lägre belopp, som

skulle ha utgått, därest avgiften från början bestämts till hälften i persedlar.

För att medgivande skulle kunna lämnas förutsattes, alt de kontraberade

arrendevillkoren, med hänsyn till rådande förhållanden, funnes för arrendatorn

tyngande och det på grund därav kunde antagas möta svårigheter för

denne att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet samt att skäl till medgivandet

lör övrigt vore för banden. För erhållande av arrendelindring skulle

arrendatorn bland annat förbinda sig att för återstående arrendetiden utgöra

hälften av arrendeavgiften i de vid omräkningen använda persedlarna, att

lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i länets markegångstaxa.

Domänstyrelsen har meddelat, att nu ifrågavarande föreskrift

medfört betydande nedsättningar i arrendeavgiften för åtskilliga arrendatorer.

Där erforderlig lindring icke kunnat erhållas enligt berörda övergångsbestämmelse,

ha ytterligare möjligheter öppnats genom kungörelsen den 10

mars 1933 (nr 79) med särskilda föreskrifter örn lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av kronan tillhöriga jordbruksegendomar. Enligt nämnda

kungörelse kunde dylik arrendator efter framställning, som skulle vara

vederbörande myndighet tillhanda före utgången av år 1933, eventuellt efter

hållande av ny arrendeuppskattning, beviljas skälig lindring i arrendevillkoren,

under förutsättning bland annat att arrendeavtalet slutits under något

av åren 1916—1930, att arrendetiden utlöpte tidigast den 14 mars 1935, att

arrendevillkoren nied hänsyn till rådande förhållanden befunnes oskäligt

tyngande och arrendatorn på grund därav kunde befaras bliva urståndsatt att

fullgöra sina förbindelser enligt avtalet samt att arrendatorn gjort vad av

honom skäligen kunde påfordras för egendomens hållande i god hävd. Nu

senast ifrågakomna kungörelse har för domänstyrelsens del endast tillämpats

i ett fåtal fall. Kungörelsen gällde emellertid alla kronans jordbruksegendomar

av sådan storlek att brukaren kunde antagas av dess jordbruk erhålla

sin huvudsakliga utkomst och även sådana arrenden, som icke reglerades av

domänstyrelsen.

Framställningar om lindring i arrendevillkoren.

Under den kristid, som inträtt i samband med det nu pågående kriget, ha

lill Kungl. Majit inkommit åtskilliga framställningar örn reglering av de arrendeavtal

rörande publik jord, i vilka arrendeavgiften utsatts i persedlar att

lösas i penningar efter de i markegångstaxan utsatta prisen. Härom må såvitt

angår de arrendeavtal, som avse kronan tillhörig jord, anföras följande.

Den 19 november 1940 inkom från riksförbundet Sveriges statsarrendatorer

—■ vilket förbund utgör en sammanslutning av i olika län förekommande föreningar

av dels kronoarrendatorer och dels ecklesiastika arrendatorer — en

nämnda dag dagtecknad skrivelse, däri förbundet med hänsyn till årets synnerligen

svaga skörd och till att priset på jordbrukets produkter icke reglerades

av en fri marknad anhöll, att under den tid priset å jordbrukets produkter

reglerades av statsmakterna 12 § 1 mom. av förordningen nr 320/1934

angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom samt motsvarande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

paragrafer i ecklesiastik boställsordning finge upphöra att gälla och att således

hela arrendavgiften skulle utgå i penningar, därest arrendator hos vederbörande

myndighet därom anhölle.

Riksförbundets nu återgivna skrivelse remitterades till domänstyrelsen, som

avgav utlåtande däröver den 7 januari 1941. I detta utlåtande redogjorde styrelsen

till en början för vad som förut åtgjorts till lindrande av de svårigheter,

vari kronoarrendatorerna till följd av tidigare kristidsförhållanden råkat,

varjämte styrelsen meddelade, att styrelsen inhämtat, att ehuru framställningen

såvitt kronoarrendatorerna anginge toge sikte endast på arrendeavgifter,

som fastställts i enlighet med bestämmelserna i 1934 års arrendeförordning,

förbundets mening dock vore, att även de arrenden, som på grund

av andra författningsrum fastställts till hälften i penningar och till hälften

i persedlar, borde göras till föremål för reglering. Härefter anförde domänstyrelsen,

som i ärendet hört samtliga domänintendenter, följande:

Den ursprungliga bestämmelsen, att arrendeavgiften städse skulle utsättas

i penningar, har med hänsyn till de växlande konjunkturerna under de senaste

tjugofem åren icke varit tillfredsställande. Helt naturligt väcktes icke

några anspråk från arrendatorshåll om jämkningar i gällande arrendeavtal

under förra världskriget med dess för jordbruket goda tider. Det kan förtjäna

omnämnas, att markegångspriset exempelvis på vete i Stockholms län år

1920 var uppe i 35 kronor per hektoliter, under det att motsvarande pris enligt

1940 års taxa endast utgjorde 19 kronor 50 öre per hektoliter. Arrendena,

som i allmänhet löpte på tjugo år, voro fastställda till ett visst fast pris för

hela arrendeperioden och jordägaren kunde i dessa fall icke komma i åtnjutande

av någon del av konjunkturförbättringen. När sedan andra tider

stundade och arrendatorerna bereddes svårigheter att betala arrendena, har

staten under nu berörda tidrymd vid tre skilda tillfällen medgivit jämkningar

till arrendatorernas fördel. Någon exakt beräkning av de efterskänkta

beloppen föreligger ej men dessa torde överslagsvis kunna uppskattas till åtskilliga

100,000-tals kronor. Redan under 1920-talet diskuterades möjligheterna

att åvägabringa en bättre avvägning av arrendebeloppet under olika

högkonjunkturer. Legan borde bestämmas på ett sådant sätt att den i görligaste

mån anpassades efter jordbrukets bärighet under skilda förhållanden.

Krav framställdes därvid bland annat på att legan borde helt bestämmas i

naturapersedlar. Det mötte emellertid svårigheter att överblicka konsekvenserna

av en dylik anordning och denna kunde antagas i vissa fall medföra

höjningar eller sänkningar i arrendeavgiften, som icke stöde helt i proportion

till den ökade eller minskade avkastningen. Förändringar kunde uppkomma

i fråga om jordbrukets omkostnader i förhållande till de under uppskattningsåret

beräknade, produkterna kunde stiga mer än normalt på grund av

mindre god skörd med mera dylikt. Med anledning härav stannade man för

ett uttalande att endast hälften av avgiften borde göras beroende av prisfluktuationerna

å lantbruksprodukter. Med andra ord jordägare och arrendator

borde dela den framtida risken till hälften vardera.

Bestämmelsen att arrendeavgiften skulle fastställas till hälften i penningar

och till hälften med ledning av vissa markegångspersedlar har tillämpats vid

utarrenderingar, verkställda efter den 1 juli 1932. På grund av stadganden i

1932 och 1933 års arrendelindringsförfattningar ha vidare ett mycket stort

antal arrendeavtal, som träffats dessförinnan, jämkats och arrendeavgifterna

omräknats till överensstämmelse med motsvarande regler. Såsom uttrycklig

förutsättning för arrendelindringens åtnjutande har föreskrivits skyldighet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

9

för arrendatorn att för framtiden utgöra arrendet i enlighet med de ändrade

bestämmelserna. På grund av den inträffade ökningen i persedlarnas värde

skedde också för närvarande beträffande åtskilliga egendomar en återbetalning

till kronan av den arrendelindring, som arrendatorerna åtnjutit under

tidigare år. Dock har persedelvärdet i vissa fall ännu icke nått sådan höjd att

återbetalningen börjat för alla. Exempelvis kan nämnas, att arrendeavgiften

för kronoegendomen Eksholm i Malmöhus län ursprungligen var fastställd

till 4,039 kronor. På grund av 1932 års författning beviljades arrendelindring

från år 1933 och har avgiften därefter betydligt understigit ursprungsarrendet.

Med tillämpning av 1940 års taxa kommer arrendet icke upp till högre

belopp än 3,354 kronor 15 öre, vilket med 684 kronor 85 öre understiger

ursprungsarrendet. Ottenby kungsladugård på Öland, som var upplåten på

arrende för tiden 14/3 1925—14/a 1945, lämnade för arrendeåret 1931/32 en avgäld

av 24,961 kronor 4 öre. Efter medgiven lindring enligt 1932 års författning

nedsattes avgälden till 19,852 kronor 19 öre och har under de följande

åren understigit den ursprungliga avgälden. Först med tillämpning av 1940

års markegångstaxa kom avgälden att något överstiga ursprungsarrendet.

Då det även kan vara av visst intresse att se, huru det nya sättet att utgöra

arrende verkat vid arrendeavtal, träffade efter den 1 juli 1932, lämnas

några stickprov beträffande nya arrenden, som börjat tillämpas redan den

14 mars 1933.

Egendomens namn

Arrendetid

I och fastställd

arrende- avgift

Arrendeavgiftens

storlek den 14 mars

år

kronor

Åkra, Södermanlands län............................

1933-1953

1934

1,573:— !

1,650 kronor

1935

1,651:07

Höjningen i arrendet den 14 mars 1941 i förhål-

1936

1,635:09

lande till den fastställda arrendeavgiften utgör 28 14

1937

1,706: 20

procent av sistnämnda avgift.

1938

1,794:90

1939

1,728: 20

1940

1,820:10

1941

2,114:40

Törnvik, Östergötlands län ..........................

1933—1943

1934

907:20 1

900 kronor

1935

968:70 |

Höjningen i arrendet den 14 mars 1941 i förhål-

1946

962:70

lande till den fastställda arrendeavgiften utgör 48.83

1937

1,013: 70

i procent av sistnämnda avgift.

1938

1,097:10

1939

1,071: 60

1940

1,137:-

j

1941

1,339:50 I

Tostarp, Kristianstads län............................

1933—1943

1934

577:05

560 kronor

1935

592:34 i

Röjningen i arrendet den 14 mars 1941 i förhål-

1936

585:07 i

lande till den fastställda arrendeavgiften utgör 36.78

1937

615:83 i

procent av sistnämnda avgift.

1938

662:68 |

1939

624:35

1940

649:80

1941

766: —

Gislöv, Malmöhus län................................

1933—1953

1934

8,300: —

8,160 kronor

1935

8,729:- 1

Höjningen i arrendet den 14 mars 1941 i förhål-

1936

8,557:50

lande tili den fastställda arrendeavgiften utgör 38.26

1937

8,936:50

procent av sistnämnda avgift.

1938

9,611:25 i

1939

9,210:25

1940

9,505:50

1941

11,281:50

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

I den mån arrendetidernas utgångsår ligga närmare år 1941 kommer ökningen

i ursprungsarrendena att minskas.

Enligt föreskrifterna för de så kallade sociala arrendeupplåtelserna förefinnes

möjlighet till nedsättning av arrendelegan i vissa fall. I 5 § norrlandslagen

och 2 kap. 47 § allmänna arrendelagen stadgas sålunda, att örn i orten

inträffar allmän svårare missväxt arrendatorn får, där tegan är utsatt i penningar

eller naturalster, njuta skälig nedsättning däri. Dessa bestämmelser

ha icke avseende på nu ifrågavarande kronoarrenden. Men det kan i detta

sammanhang ha en viss betydelse att få konstaterat, örn och i så fall i vilken

utsträckning en dylik allmän svårare missväxt kan vara för handen, såvitt

denna kan bedömas av de tillgängliga uppgifterna. ^

Enligt reglemente den 16 maj 1930 skall varje år årsväxt och skörderapporter

avgivas av hushållningssällskapens häradsavdelningar. I rapporterna

betecknas skördeutsikterna (skörderesultatet) med ett siffervärde^ enligt följande

skala: 5 = mycket god skörd, 4 = god skörd, 3 = medelmåttig skörd,

2 = betydligt under medelmåttig skörd, 1 = nära missväxt. De avgivna sifferomdömena

sammanfattas av statistiska centralbyrån till medeltal för varje

hushållningssällskaps område samt för hela riket och dess huvuddelar. Av de

av centralbyrån för den 30 september 1940 beräknade medeltalen framgår,

att det icke var något område, som visat så lågt siffervärde som 1. Om man

bortser från Gotlands och Blekinge län, där jordbruksdomäner icke funnos,

redovisas den lägsta siffran eller 1.1 i Östergötlands län för höstvete. Eljest

ligga siffervärdena icke oväsentligt högre, i vissa fall mycket nära 3 och i

några fall vid eller över denna siffra. Då här är fråga om medelvärden, måste

det emellertid finnas mindre områden, där siffran under- respektive överstiger

nämnda tal. Dock synes knappast föreligga anledning till antagande att inom

någon ort allmän svårare missväxt är för handen.

Som skäl för yrkandet i framställningen att bestämmelsen i 12 § 1 mom.

1934 års arrendeförordning skall upphöra att gälla har anförts förutom årets

svaga skörd den omständigheten att priset på jordbrukets produkter icke

reglerats av en fri marknad. Bestämmelsen i fråga skall icke gälla under den

tid priset på jordbruksprodukterna regleras av statsmakterna. Såvitt styrelsen

kan finna måste de statliga åtgärderna i detta hänseende hitintills enbart ha

varit till fördel för lantbrukarna. Genom regleringen ha jordbrukarna under

tider med svårigheter att få avyttring för produkterna tillförsäkrats priser,

vilka utan regleringen säkerligen icke skulle lia uppnåtts. Under 1941 års svaga

skörd, då lantbruket har mindre att försälja, skulle en fri marknad lia drivit

arrendeavgifterna än mera i höjden. Först örn det skulle inträffa en riklig

skörd och efterfrågan på lantbruksförnödenheter på grund av krisen skulle

bibehållas eller ökas, skulle en fri marknad vara till fördel för arrendatorerna.

Men även om för sådant fall det reglerade priset skulle ligga något under det

pris, som vid fri prisbildning kan ernås, torde skäl saknas att nedsätta arrendeavgifterna

till utgångsbeloppen.

Den lämnade utredningen torde visa, att några vägande skäl för en generell

lindring av arrendeavgifterna icke blivit förebragta samt att en dylik åtgärd,

om den genomföres, skulle komma att verka mycket orättvist de olika arrendatorerna

emellan. Såsom framhållits från domänintendentshåll ha kronoarrendatorerna

ej i lika hög grad som enskilda jordbrukare drabbats av det

ökade skattetrycket, eftersom kronan betalar skatterna. De enskilda jordbrukarna

drabbas även proportionsvis av högre ränteutgifter än arrendatorerna

få förhöjda arrendeavgifter. I stort sett torde det nya systemet för arrendelegans

beräkning i jämförelse med det äldre vara tillfredsställande ur såväl

arrendatorns som jordägarens synpunkt genom den säkrare avvägning av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 39.

11

arrendet under olika konjunkturer, som härigenom åstadkommits. De goda

åren få väl även i allmänhet kunna anses kompensera ett eller annat dåligt år.

Ostridigt är emellertid, att även den nya beräkningsmetoden i vissa botlenoch

topplägen kan lia sina svagheter. I en lågkonjunktur äro priserna på jordbruksprodukter

låga och vid arrendesättningen kommer därför volymen av

persedlarna att öka. Detta förhållande motverkas i sin tur av den omständigheten

att arrendet på grund av lågkonjunkturen pressas nedåt under vad som

är normalt. Under högkonjunkturen äro priserna på jordbruksprodukter höga

och vid arrendesättningen minskas därför volymen av persedlarna, vilket

i sin tur motverkas av att arrendet på grund av högkonjunkturen drives uppåt

över vad som är normalt. Härvid bör emellertid även ihågkommas, att det

endast är halva arrendeavgiften, som bestämmes efter persedlarnas värde.

Det kan emellertid tänkas, att prisbildningen i ett visst läge är så onormal

att det blir nödvändigt att såsom under förra krisen avkorta arrendetiderna.

Domänstyrelsen har sin uppmärksamhet riktad på förhållandet och äger jämlikt

bestämmelsen i 7 § 1934 års arrendeförordning möjlighet att besluta i

sådant hänseende.

Man bör emellertid räkna med att, där skörden varit mycket svag och arrendatorn

icke har andra inkomster att lita till, vissa svårigheter kunna uppstå

att betala 1941 års arrendeavgift. Kommer 1941 års skörd att bli normal

eller måhända därutöver, torde å andra sidan jordbrukarna vid en fortsättning

av krisen kunna påräkna en väsentlig förbättring i sina ekonomiska

förhållanden. Det torde därför vara rimligt att, när skäl därtill äro, medgiva

anstånd med erläggande av viss del av arrendeavgiften. För att denna lindring

i svårare fall skall få någon betydelse, bör anstånd kunna lämnas upp till

tre fjärdedelar av arrendeavgiften och tiden för anståndets åtnjutande utsträckas

till utgången av år 1941. Arrendatorn får då den nya skörden att

lita till och alltid bör han av denna kunna erlägga det resterande beloppet

av arrendeavgiften för året 1940/41. Det nya arrendet skall sedan ej erläggas

förr än den 14 mars 1942 och det finnes god tid att, om omständigheterna så

påkalla, överväga nödvändiga hjälpåtgärder med avseende å detta arrende.

Styrelsen får därför hemställa, att Kungl. Maj:t måtte finna den av riksförbundet

Sveriges statsarrendatorer gjorda framställningen ej böra till annan

åtgärd föranleda än att Kungl. Majit bemyndigar styrelsen att bevilja anstånd

till av styrelsen bestämd dag, dock ej längre än till den 31 december 1941,

med betalning av högst hälften eller, när synnerliga skäl därtill äro, tre fjärdedelar

av under samma år förfallande arrendeavgifter för utarrenderade kronodomäner,

under villkor att arrendator å belopp, som icke gäldas inom kontraktsenlig

tid, erlägger ränta från förfallodagen efter en räntefot av fyra

procent för år ävensom för betalningens behöriga fullgörande till såväl resterande

arrendeavgäld som ränta därå ställer till vederhäftigheten styrkt borgen

eller annan säkerhet, som styrelsen godkänner.

Vidare må i .samband med behandling av frågan örn reglering av kronoarrendena

omnämnas en den 21 december 1940 dagtecknad skrivelse från

riksförbundet landsbygdens folk, i vilken skrivelse förbundet anförde:

Gällande arrendelag medgiver, att arrende får utgå antingen med fixerat

kontant belopp, viss kvantitet jordbruksprodukter eller viss kvantitet arbete.

I stor utsträckning torde arrendeavgifterna numera fixeras lill kontanta belopp.

Allt fortfarande förekommer det dock, både på större och mindre gårdar,

att arrendet utgår i form av vissa kvantiteter jordbruksprodukter. Vid

fastställande av dylika arrendeavgifter har avsikten varit, att jordägaren och

arrendatorn skola dela jordbrukets bättre och sämre konjunkturer. Man hade

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

därvid utgått ifrån, att jordbrukets omkostnader icke skola komma att bli

föremål för större förändringar under arrendeperioden, men att däremot betydliga

svängningar kunna förekomma i fråga om jordbruksprodukternas

priser.

Detta system torde i många år ha fungerat relativt tillfredsställande och av

denna anledning även blivit accepterat av staten vid utarrendering av statens

jordbruksfastigheter. Såsom förhållandena under senaste år utvecklat sig med

väsentligt förhöjda produktionskostnader för jordbruket samt även i viss

mån förhöjda produktpriser, har arrendevärdet vid naturaarrenden i hög grad

stegrats, utan att vederbörande arrendator haft möjlighet att få en motsvarande

inkomstförbättring. Den prisstegring å jordbruksprodukter, som

skett, har endast betingats av årets misslyckade skörd.

Situationen för arrendatorer med dylika arrenden torde inom en snar

framtid bli fullständigt ohållbar, örn ej någon form för rättelse kan vinnas.

I de fall, där jordägaren är ett bolag eller ekonomisk förening och arrendegårdarna

tillhöra storleksgruppen 4—25 har samt skörderesultatet blivit väsentligt

minskat, kan en arrendator givetvis åberopa 47 § arrendelagen och

begära skälig nedsättning av arrendet. I övriga fall är denna paragraf i arrendelagen

icke tillämplig. Läget för dessa arrendatorer är av sådan art, att

ett statsmaktens initiativ är i hög grad behövligt för åstadkommande av i

första hand en arrendereglering å alla kronoarrenden, där arrendeavgiften

utgår i naturaprodukter, så att dessa arrendevärden komma att återspegla

den ursprungligen avsedda arrendeprisnivån. Ett sådant initiativ från statens

sida påverkar med all sannolikhet även de flesta privata jordägare, som utarrendera

gårdar på enahanda villkor. En sådan påverkan torde bli särskilt

framträdande, örn domänstyrelsen får i uppdrag att ej enbart verkställa en

arrendereglering för kronogårdarna utan även offentliggöra de normer, efter

vilka domänstyrelsen verkställt en sådan reglering. Därigenom torde ett prejudikat

skapas, vilket säkerligen kommer att godtagas av det stora flertalet

privata jordägare.

Med hänsyn till frågans stora betydelse för en omfattande grupp av arrendatorer

hemställes, att sådana direktiv måtte utfärdas rörande arrendereglering

för de kronoarrendatorer, vilka betala naturaarrenden, att dylik reglering kan

vinna tillämpning från och med den 14 mars 1941.

Jämväl över sist återgivna skrivelse avgav domänstyrelsen utlåtande den

7 januari 1941, däri styrelsen under hänvisning till styrelsens utlåtande över

riksförbundets Sveriges statsarrendatorer framställning hemställde, att skrivelsen,

i vad den avsåge kronoarrenden, icke måtte till någon åtgärd föranleda.

I fråga örn de nu återgivna framställningarna angående reglering av kronoarrendena

meddelade Kungl. Majit beslut den 31 januari 1941. Enligt detta

biföll Kungl. Maj :t domänstyrelsens förut omförmälda hemställan i dess utlåtande

över riksförbundets framställning den 19 november 1940. Innan detta

Kungl. Majits beslut meddelades, hade till domänstyrelsen inkommit en framställning

i ämnet från föreningen arrendatorer av kronoegendomar i Malmöhus

län u. p. a.

I detta sammanhang må även omnämnas, att till Kungl. Majit från representanter

för jordbrukare i Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Kronobergs och Västmanlands län inkommit en den 22

november 1941 dagtecknad skrivelse, däri hemställes, att Kungl. Majit ville

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

13

vidtaga åtgärder till åstadkommande därav att de av 1941 års arrendeavgälder,

vilka helt eller delvis beräknades på grundval av markegångstaxan eller

eljest produktpriser, måtte ■—- med hänsyn till de svaga skördarna under åren

1940 och 1941 samt till att jordbruksprodukterna vore beslagtagna och priserna

å desamma av statsmakterna reglerade —- utgå efter grundbeloppet

eller på skäligt sätt regleras i förhållande till arrendators verkliga inkomster,

såsom de betingats av svag skörd, att arrendeavgäldernas reglerande enligt

markegångstaxa!! eller liknande beräkningsgrunder upphörde och att antingen

en återgång till kontant avgäld skedde eller ett smidigare, mera rättvist

verkande system tillämpades, ett system, som vore grundat på jordbrukets

verkliga lönsamhet, och att nu gällande arrendekontrakt finge på arrendators

begäran omregleras enligt de nya bestämmelserna.

Vid 1941 års riksdag har frågan om ändring av gällande bestämmelser

rörande arrendevillkoren för krono- och andra av det allmänna ägda arrendehemman

varit föremål för behandling i anledning av tre i ämnet väckta

motioner, I: 167, II: 221 och II: 222. I de likalydande motionerna I: 167

och 11:222 hemställdes om sådan ändring av bestämmelserna rörande arrendevillkoren

för nämnda fastigheter, varigenom vid missväxt modifikationer

i fråga om arrendet skulle kunna medgivas på i motionerna närmare

angivet sätt. I motionen 11:221 föreslogs, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit hemställa örn utredning i syfte att ernå en efter nuvarande

starka förändringar i priset på jordbruksprodukter mera lämplig bestämning

av de arrenden, som skulle erläggas av arrendatorer av viss kronoegendom.

Jordbruksutskottet, till vilket motionerna remitterades, införskaffade

utlåtanden över samtliga ifrågavarande motioner från kammarkollegiet

och domänstyrelsen samt över motionerna 1:167 och 11:222 jämväl

från egnahemsstyrelsen. Såväl kammarkollegiet som domänstyrelsen avstyrkte

bifall till motionerna, därvid domänstyrelsen för sin del hänvisade

till sitt förut refererade utlåtande den 7 januari 1941 i anledning av riksförbundets

Sveriges statsarrendatorer skrivelse den 19 november 1940. Egnahemsstyrelsen

förklarade sig i sitt utlåtande anse skäl föreligga till övervägande,

huruvida icke förutsättningar borde skapas för reglering av de

olägenheter, som, då skörden bleve liten, såsom förhållandet varit under år

1940, och priserna på jordbruksprodukter till följd härav stege, kunde

uppkomma för arrendatorer, vars arrende delvis uttoges efter priset på naturaprodukter.

För egen del anförde utskottet:

De i förevarande motioner påtalade svårigheterna för arrendatorer av

kronoegendomar och ecklesiastika fastigheter att under rådande onormala

förhållanden på jordbrukets område i vissa fall kunna erlägga fastställda

arrendeavgifter vitsordas i viss utsträckning av de i ärendet hörda myndigheterna.

Till avhjälpande av nämnda svårigheter föreslås i motionen 11:221

en allmän översyn av gällande bestämmelser rörande utarrendering av kronans

egendomar, i vad nämnda regler avse arrendets bestämmande lill hälften

i penningar och till hälften i persedlar att lösas enligt markegångstaxa,

medan i de likalydande motionerna 1:167 och 11:222 hemställes, att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

sådan ändring av bestämmelserna rörande arrendevillkoren för krono- och

andra av det allmänna ägda arrendehemman måtte vidtagas, att lindringar

måtte kunna medgivas arrendatorer i händelse av inträffad missväxt.

Med anledning av vad som föreslås i den förstnämnda motionen vill utskottet

erinra örn att de regler, som i nämnda motion beröras, i viss mån

tillkommo efter framställningar av åtskilliga arrendatorer av kronoegendomar

samt antogos av riksdagen utan debatt, sedan de tillstyrkts av ett enhälligt

andra lag- och jordbruksutskott. Med hänsyn härtill och då bestämmelserna

enligt utskottets uppfattning äro ägnade att under de ofta avsevärda

arrendetider, varom här är fråga, åstadkomma en ur såväl jordägarens

som arrendatorns synpunkt såvitt möjligt rättvis avvägning av arrendet

under olika konjunkturer, vill utskottet icke nu förorda någon utredning

sådan som i motionen föreslås.

Vidkommande härefter det i de sistnämnda likalydande motionerna framlagda

förslaget om sådan ändring av gällande bestämmelser för utarrendering

av kronoegendomar och ecklesiastika fastigheter, att arrendator måtte

kunna erhålla lindring i arrendevillkoren i händelse av missväxt, synes utskottet

en dylik lindring i vissa fall kunna vara både rättvis och skälig. Utskottet

vill emellertid i detta sammanhang erinra örn de inledningsvis berörda,

av Kungl. Maj:t utfärdade bemyndigandena för domänstyrelsen och

vederbörande ecklesiastika myndigheter att i särskilda fall medgiva uppskov

med erläggande av viss del av arrendeavgifterna för dylik jord. Enligt

vad som i domänstyrelsens utlåtande framhålles har vidare såväl Kungl.

Maj:t som vederbörande myndigheter sin uppmärksamhet fäst på förhållandena

ifråga, varför det torde kunna förmodas, att desamma ånyo upptagas°

till prövning, då utfallet av 1941 års skörd blir känt. Skulle detta

bli så dåligt, att avsevärda svårigheter i vissa fall kunna förväntas uppkomma

för arrendator att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt arrendeavtalet,

förutsätter utskottet, att Kungl. Majit med beaktande av de i

motionerna anförda synpunkterna ägnar hithörande problem nödig uppmärksamhet

och utan tidsutdräkt vidtager de åtgärder, som kunna finnas

påkallade. Utskottet vill slutligen framhålla, att ifrågavarande problem synas

äga visst samband med principerna för markegångstaxans beräkning,

samt erinrar om att enligt därom av riksdagen framställd begäran för närvarande

inom finansdepartementet pågår utredning för revision av gällande

bestämmelser på ifrågavarande område. I detta sammanhang torde därför

utskottet kunna inskränka sig till att understryka vikten av, att nämnda

utredning snarast möjligt slutföres. Med hänsyn till det anförda finner

utskottet icke nödigt att i anledning av de likalydande motionerna I: 167

och 11:222 tillstyrka skrivelse till Kungl. Majit med anhållan om den i motionerna

begärda utredningen.

Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att motionen

11:221 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd samt att de likalydande

motionerna I: 167 och lii 222 måtte anses besvarade med vad utskottet

anfört.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

15

Utredningens förslag.

Utredningens förslag innebär i huvudsak följande. På framställning av

arrendator av kronan tillhörig jordbruksegendom, för vilken arrendeavgiften

helt eller delvis är utsatt i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets

markegångstaxa, att lösas med penningar efter senast fastställda pris

enligt litt. A i markegångstaxa^ må skälig lindring beviljas i arrendevillkoren

såvitt angår arrendeåret 1941/42. I förslaget ha såsom förutsättning

för arrendelindring upptagits följande villkor, nämligen att arrendeavtalet

slutits före den 14 mars 1940, att arrendevillkoren med hänsyn till rådande

förhållanden befinnas för arrendatorn oskäligt tyngande samt att arrendatorn

gjort vad av honom skäligen kan påfordras för egendomens hållande

i god hävd. Arrendelindringen må endast avse nedsättning i arrendeavgiften

i den mån denna utsatts i persedlar och arrendeavgiften må icke nedsättas

under det belopp, varmed den skolat utgå efter persedlarnas medelpris

enligt litt. A i markegångstaxan för åren 1939 och 1941. Arrendelindring

beviljas i fråga om egendom, som står under domänstyrelsens förvaltning,

av denna och eljest av den myndighet, som har att ombestyra utarrendering

av egendomen. Ansökan örn lindring skall göras före den 14 mars

1942. För den händelse ny arrendeuppskattning för åstadkommande av utredning

skulle anses erforderlig, skall vederbörande myndighet föranstalta

därom. Kostnaderna härför skola gäldas av arrendatorn.

Såsom allmän motivering har utredningen anfört i huvudsak följande.

Under tiden för världskriget 1914—1918 ävensom under åren närmast

därefter voro arrendeavgifterna för kronans jordbruksdomäner och för andra

kronans jordbruksegendomar i sin helhet bestämda i penningar. Under

den lågkonjunktur för jordbruket, som inträtt i mitten av 1920-talet och

som fortsatte en del år framåt, visade det sig emellertid, att berörda sätt

för arrendeavgifternas bestämmande kom att verka synnerligen tyngande

för de arrendatorer, vilkas arrendeavtal slutits under den av världskriget

föranledda högkonjunkturen. Särskilt gällde detta arrendatorer med arrendeavtal

slutna under åren 1917—1921. Med hänsyn till de under dessa år

gällande osedvanligt höga priserna å jordbruksprodukter hade i arrendeavtalen

den i penningar utsatta arrendeavgiften bestämts till väsentligt högre

belopp än som kunde anses skäligt ens under normala förhållanden. När så

helt plötsligt en omsvängning av konjunkturerna inträdde och priserna å

jordbruksprodukterna sjönko i mycket avsevärd grad, var det naturligt att

för de arrendatorer, som voro bundna av arrendekontrakt med de under

högkonjunkturen bestämda penningarrendena, svårigheter skulle uppstå att

fullgöra förpliktelserna enligt avtalen. För avhjälpandet av dessa svårigheter

för de nämnda arrendatorerna vidtogos också — såsom av utredningen inhämtats

— gång efter annan vissa åtgärder, enligt vilka möjlighet bereddes

till lindring i de under högkonjunkturen fastställda, för arrendatorerna i

hög grad tyngande arrendevillkoren. För borteliminerande av de olägenheter

för arrendatorerna, som penningarrendena medförde, övergick man också

så småningom till det ännu gällande systemet med arrendeavgiftens utsättande

till hälften i penningar och till hälften i en eller liera av de persedlar,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kunyl. Mai:ts proposition nr 39.

som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar elter senast

fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan.

Enligt de för publika fastigheter gällande arrendebestämmelserna skola

dessa fastigheter i regel utarrenderas för jämförelsevis långa tidsperioder.

Att finna ett system för arrendeavgiftens bestämmande, som under hela

arrendeperioden verkar fullt tillfredsställande och rättvist för såväl jordägaren

som arrendatorn, torde knappast vara möjligt. Åtskilliga obestämbara

faktorer spela härvidlag en mycket betydande roll, faktorer som kunna

fullkomligt förrycka den vid en viss tidpunkt skedda arrendesättningen.

Systemet med penningarrenden visade sig på sätt nyss sagts under den lågkonjunktur,

som följde efter den i samband med det förra världskriget inträdda

högkonjunkturen, vara i behov av korrigering till undvikande av allt

för hög belastning av arrendatorerna. Det göres under den tid som nu är,

då arrendeavgifterna äro utsatta dels i penningar och dels i persedlar, från

arrendatorshåll gällande, att under vissa förutsättningar ej heller detta system

verkar tillfredsställande utan åstadkommer en oskälig tunga för arrendatorerna.

Med arrendeavgiftens bestämmande till hälften i penningar och till hälften

i persedlar avsågs att arrendeavgiften skulle till den del den är utsatt i persedlar

anpassas efter jordbrukets bärighet under skilda förhållanden. Det

torde också böra medgivas att denna arrendeform under någorlunda normala

förhållanden skipar en jämförelsevis god rättvisa åt såväl jordägaren som

arrendatorn, i allt fall en bättre rättvisa än systemet med arrendeavgiftens bestämmande

helt och hållet i penningar. Under arrendeperioden inträffade

konjunkturförändringar på jordbrukets område, de må gå i ena eller andra

riktningen, komma att till sina verkningar fördelas på båda parterna. Då priserna

på jordbruksprodukterna, såsom under en högkonjunktur plägar ske,

stiga, får jordägaren en vinst därigenom att värdet å den del av arrendet,

som är utsatt i persedlar ökas i proportion till stegringen å persedelpriserna.

Denna vinst motväges därav att det penningbelopp, som utgör den andra

hälften av arrendeavgiften och vilket är konstant under hela arrendeperioden,

sjunker i värde i samma mån som priserna å jordbruksprodukter och andra

förnödenheter stiga. Vad arrendatorn angår blir förhållandet för honom det

rakt motsatta. Till följd av de ökade produktpriserna nödgas arrendatorn betala

den del av arrendet som utsatts i persedlar med högre penningbelopp än

som motsvarar det vid arrendeavtalets avslutande beräknade, men samtidigt

kommer han i ett bättre läge såvitt angår den hälft av arrendet, som är utsatt

i penningar. Vid en lågkonjunktur åter, då priserna å jordbruksprodukterna

sjunka, blir det arrendatorn som skördar vinst å persedelarrendet men

gör förlust å penningarrendet, varemot jordägaren förlorar å det förra arrendet

men vinner å det senare.

Emellertid må det icke förbises att en rättvis verkan av nu ifrågavarande

sätt att bestämma arrendeavgiften förutsätter, att persedelvolymens storlek

blir tämligen oberoende av när arrendesättningen äger rum. Även detta

önskemål plägar i allmänhet uppfyllas under normala förhållanden. Visserligen

har volymen benägenhet att öka, när arrendesättningen äger rum under

en lågkonjunktur med låga priser på jordbruksprodukter, men detta

motverkas därav att arrendet i sin helhet på grund av lågkonjunkturen pressas

nedåt under vad som kan anses normalt. Under en högkonjunktur åter,

då produktpriserna äro höga, tenderar persedelvolymen att minska, vilket å

sin sida motväges av att arrendet såsom helhet betraktat drives uppåt över

det normala. Det torde också kunna förutsättas att vid arrendeavtalets avslutande

varken jordägaren eller arrendatorn räknat med några mera avse
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 39.

17

värda förskjutningar i konjunkturerna och därav följande förändringar i

priserna på de persedlar, i vilka arrendets ena hälft blivit utsatt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts lämpar sig metoden med arrendets bestämmande

delvis i penningar och delvis i persedlar såsom redan antytts i

allmänhet väl för normala förhållanden. Emellertid kunna sådana förändringar

i konjunkturläget eller beträffande jordbrukets avkastning inträda,

som för arrendatorer med dylika arrenden medföra svårigheter jämförbara

med dem, som på mitten av 1920-talet och åren närmast därefter uppstodo

för arrendatorer med rena penningarrenden. I de gjorda framställningarna

angående reglering av redan ingångna arrendeavtal göres också gällande

att under år 1940 inträffat sådana förhållanden, på grund av vilka

arrendatorerna hade rätt att göra anspråk på jämkning av persedelarrendena.

De antydda förhållandena skulle vara dels den avsevärda höjning av markegångspriserna,

som skedde vid fastställandet av markegångstaxan år 1940,

dels de av statsmakterna vidtagna prisreglerande åtgärderna i avseende å

jordbruksprodukterna och dels det osedvanligt dåliga skörderesultatet samma

år.

Efter att ha omnämnt innehållet i domänstyrelsens utlåtande den 7 januari

1941 och Kungl. Maj:ts beslut den 31 i samma månad har utredningen

vidare anfört:

Då det gäller att överväga, huruvida efter det Kungl. Maj:ts omförmälda

beslut meddelats sådana förhållanden inträffat, som böra föranleda bifall i

en eller annan form till de gjorda framställningarna om reglering av avslutade

arrendeavtal, må till en början framhållas att den avsevärda stegring av

priserna å jordbruksprodukterna, som obestridligt inträdde år 1940, fortsatt

även under år 1941. Såsom en följd härav blevo markegångspriserna ytterligare

höjda vid markegångssättningen i november 1941. Medeltalet av markegångspriserna

i samtliga län åren 1939, 1940 och 1941 å de persedlar, i

vilka persedelarrendet i allmänhet utsättes, framgår av följande tabell.

1939

1940

1941

kronor

kronor

kronor

Vete

per

hektoliter.......

..... 14.—

18.63

20.42

Råg

»

» .......

..... 13.11

17.75

19.66

Korn

»

»

..... 11.19

16.07

17.54

Havre

»

» .......

..... 7.78

11.91

12.15

Smör

»

kilogram.......

..... 3.12

3.57

3.98

Medeltalet har sålunda stigit för 1940 i förhållande till 1939 års priser med

33.1 procent för vete, 35.4 procent för råg, 43.6 procent för korn, 53.1 procent

för havre och 14.4 procent för smör samt för 1941 med 45.9 procent för vete,

50 procent för råg, 56.7 procent för korn, 56.2 procent för havre och 27.6 procent

för smör. Då en sådan stegring av priserna å markegångspersedlama,

som de angivna procenttalen utvisa, näppeligen kan anses normal, är det —

låt vara att man i detta sammanhang icke har att räkna med mer än hälften

av stegringen — naturligt att arrendatorerna kunna finna det vid arrendesättningen

tillämpade systemet för arrendeavgiftens bestämmande missgynnande

gent emot dem, och detta så mycket mera som det icke är möjligt att

förutse, när den uppåtgående priskurvan vänder sig nedåt.

Att emellertid endast av den grund, att markegångspriserna hålla sig höga

under ett eller annat år, bevilja en generell nedsättning av arrendeavgifterna,

synes icke böra ske. Halveringen av arrendeavgiften har just kommit till an
Bihang

till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 39. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

vändning för mötande av en dylik situation. Det torde dock böra utsägas, att,

därest markegångspriserna under kommande år skulle stiga än ytterligare,

en sådan omständighet kan giva anledning till övervägande huruvida icke

redan på grund härav en allmän nedsättning av de arrendeavgifter som fastställts

innan prisstegringen börjat kan vara motiverad.

Vad angår de vidtagna prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område,

kunna ej heller dessa i och för sig åberopas såsom giltigt skäl för en allmän

reglering av de före kristiden ingångna arrendeavtalen. Snarare måste såsom

domänstyrelsen framhållit de ifrågavarande statliga åtgärderna anses hitintills

ha varit enbart till fördel för jordbrukarna. Genom stödåtgärderna har

jordbruket i gemen åtminstone såvitt angår driftsåret 1940—1941 erhållit

kompensation för den ökning i produktionskostnaderna som under kristiden

icke kunnat undvikas.

Emellertid åberopades i de gjorda framställningarna örn reglering av arrendeavgifterna

för arrendeåret 1940/41 såsom skäl härför även det dåliga

resultatet av 1940 års skörd. I sitt utlåtande anförde domänstyrelsen

häremot att skörden 1940 knappast inom någon ort kunde anses hava varit

så svag, att allmän svårare missväxt skulle vara för handen.

Om också domänstyrelsen får anses hava rätt i sitt nu återgivna uttalande

om 1940 års skörd, är det dock notoriskt och obestridligt att densamma sett

för landet i sin helhet var synnerligen svag ej blott i förhållande till de närmast

föregående årens skördar, vilka voro osedvanligt goda, utan även vid

jämförelse med vad som kan anses såsom normal skörd. Några särskilda

siffror till belägg härför torde icke behöva anföras. Naturligt är också, att

det svaga skörderesultatet medförde svårigheter för åtskilliga jordbrukare

och även för kronoarrendatorer, som hade att erlägga arrende utsatt i persedlar.

Graden av den enskilde arrendatorns svårigheter var tydligen beroende

på storleken av det överskott av jordbruksprodukter, som förefanns för

honom sedan persedelarrendet erlagts. Var detta överskott så pass stort, att

det räckte till anskaffande av medel till betalning av kontantarrendet och därjämte

lämnade arrendatorn en någorlunda skälig vinst, förefanns visserligen

ingen anledning till beviljande av lindring i arrendevillkoren, men om — såsom

säkerligen i många fall var förhållandet — överskottet blev litet eller

intet eller örn — såsom också kunde hända — skörden ej ens räckte till betalning

av persedelarrendet, blev arrendatorns ställning ohållbar. Till de nu

framhållna svårigheterna för kronoarrendatorerna, vilka svårigheter också

hängde samman med de höga persedelpriserna, togs också hänsyn av Kungl.

Maj:t vid meddelandet av beslutet den 31 januari 1941. Bakom detta beslut,

varigenom arrendatorerna erhöllo uppskov med erläggandet av arrendeavgifterna

för de arrenderade fastigheterna till hösten 1941, låg uppenbarligen

en förväntan att 1941 års skörd skulle bliva åtminstone normal och att härigenom

en sådan förbättring i arrendatorernas ekonomiska ställning skulle

inträda, att de, då uppskovstiden utgick, kunde utan större svårigheter fullgöra

sina förpliktelser för det arrendeår som utgick den 14 mars 1941.

Förhoppningarna örn att 1941 skulle för jordbruket bliva ett gott eller åtminstone

ett bättre år än 1940 gingo dock icke i uppfyllelse. Några definitiva

siffror till belysande av skörderesultatet 1941 kunna ej här framläggas, men

för allom och en var lärer det vara ett känt faktum dels att den samlade

spannmålsvolymen 1941 icke blivit större än den var 1940 — tvärt örn torde

den vara mindre — och dels att foderskörden 1941 blivit betydligt sämre

än den var nästföregående år. Visserligen torde det ej vara uteslutet, att för

vissa landsdelar, särskilt i de norrländska länen, skörden 1941 blivit bättre

än 1940 års skörd. Men visst är att för landet i dess helhet så ej varit förhållandet.

Det torde förty utan vidare vara klart, att genom uppskovsbeslutet

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

19

den 31 januari 1941 någon mera effektiv hjälp icke, såsom avsett var, bereddes

arrendatorerna i gemen.

Förut har sagts att enbart den omständigheten att markegångspriserna

hålla sig höga under ett eller annat år — såsom förhållandet varit 1940 och

som även är förhållandet 1941 — icke kan motivera en generell nedsättning

av arrendeavgifterna. Vad nu angår de dåliga skördeutfallen 1940 och 1941,

så torde ej heller dessa kunna anses innebära tillräcklig anledning att såsom

ifrågasatts för alla arrendeavtal medgiva att persedelpriserna beräknades

efter en annan markegångstaxa än den i avtalen bestämda.

Däremot synas de anförda omständigheterna i förening, nämligen dels de

höga markegångspriserna under 1940 och 1941 och dels de dåliga skörderesultaten

under båda dessa år, innebära fullt giltiga skäl för att de arrendatorer,

för vilka arrendevillkoren på grund av berörda omständigheter kommit

att bliva oskäligt tyngande, må efter därom gjord ansökning och efter ingående

prövning i varje särskilt fall kunna erhålla erforderlig lindring i arrendevillkoren.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget har utredningen anfört

bland annat:

Anledningen till att arrendelindring ansetts icke kunna beviljas för tidigare

år än arrendeåret 1941/42 är den, att arrendatorn ansetts icke kunna göra

anspåk på reglering av arrendevillkoren med mindre de höga markegångspriserna

hållit sig under åtminstone två år och skördeutfallet blivit dåligt

likaledes under minst två år. Härpå grundar sig också den för beviljande av

lindring upptagna förutsättningen att arrendeavtalet slutits före den 14 mars

1940. De i förslaget upptagna övriga förutsättningarna hänföra sig till arrendatorns

person. Lindring i arrendevillkoren bör icke beviljas arrendatorn

med mindre arrendevillkoren befinnas för honom oskäligt tyngande. Huruvida

så är förhållandet bör noga prövas i varje särskilt fall, därvid den prövande

myndigheten äger fullt fria händer att taga hänsyn till alla sådana

omständigheter, som kunna vara av betydelse för bedömande av arrendevillkorens

oskälighet.

Bestämmelsen, att lindring i arrendevillkoren endast må avse nedsättning

i arrendeavgiften i den mån den utsatts i persedlar, grundar sig på vad förut

yttrats örn ifrågavarande arrendens natur och den påverkan desamma rönt

av de under åren 1940 och 1941 inträdda förhållandena.

Då de år 1939 fastställda persedelpriserna kunna anses hava varit någorlunda

normala, hava sagda priser valts till utgångspunkt vid beräkningen av

den nedsättning i arrendeavgiften såvitt angår den i persedlar utsatta delen

därav, som må kunna ske. Dock har det icke funnits skäligt att medgiva nedsättning

ända till 1939 års prisnivå, utan har nedsättningen ansetts böra begränsas

till att motsvara högst hälften av den efter 1939 till och med 1941

inträffade prisstegringen.

Utarrendering av kronans jordbruksegendomar sker i regel efter förutgången

arrendeuppskattning. Emellertid kan det hava förflutit lång tid, sedan

denna ägde rum, och för att erhålla en tillförlitlig uppgift om arrendets

nuvarande värde kan en ny uppskattning vara behövlig. Vederbörande myndighet

har därför ansetts böra medgivas befogenhet att, om så anses erforderligt,

föranstalta därom. Förrättningen skall bekostas av arrendatorn. Härigenom

vinnes viss garanti för att arrendelindring icke begäres, då rimlig anledning

därtill saknas. Därest arrendatorn genom den nya arrendeuppskattningen

i något fall tillskyndas oskälig tunga, torde hänsyn härtill kunna tagas

vid prövning av ansökningen örn nedsättning av arrendeavgiften. Det hör

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

tilläggas att ny arrendeuppskattning bör äga rum endast då erforderlig utredning

i saken icke kan erhållas på annat sätt.

I det av utredningen tidigare framlagda förslaget till lag angående lindring

i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål

anslagen jord har till den för arrendelindring förut angivna förutsättningen,

att arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befinnas för arrendatorn

oskäligt tyngande, fogats ett tillägg av följande lydelse: »och det

på grund härav kan antagas möta svårigheter för denne (arrendatorn) att

fullgöra sina förbindelser enligt avtalet». I berörda lagförslag har således

arrendatorns rätt till lindring i arrendevillkoren gjorts beroende av hans

ekonomiska ställning överhuvud taget sålunda att, även om arrendevillkoren

befunnes oskäligt tyngande, arrendelindring skulle kunna beviljas honom

endast under förutsättning att han på grund härav råkat i ekonomiskt

trångmål. Utredningen har såsom skäl till att denna förutsättning för arrendelindring

icke upptagits i förevarande förslag anfört följande.

Det kan starkt ifrågasättas, om det är riktigt att göra en arrendators rätt

till arrendelindring beroende av hans av arrendeförhållandet oavhängiga

ekonomiska ställning. Väl är det sant, att örn en kronoarrendator har en

god ekonomi, detta i många fall kan bero på att han haft ett förmånligt arrendeavtal,

och vid sådant förhållande kunde måhända någon befogad erinran

icke göras mot att hans förmögenhetsställning ansåges lägga hinder i

vägen för bifall till hans anspråk på arrendelindring. Att märka är dock,

att vid bedömandet om arrendevillkoren äro för arrendatorn oskäligt

tyngande den allra största hänsyn bör tagas till om arrendeavtalet i

och för sig är att anse såsom förmånligt eller ej. Det är icke uteslutet att

vid ett sådant bedömande den prövande myndigheten kan komma till det

resultatet, att trots de höjda markegångspriserna och trots de två årens dåliga

skörderesultat arrendevillkoren likväl icke äro att anse annorledes än som

skäliga, örn de jämföras med andra arrendeavtal av samma eller liknande

art. Arrendelindring kommer då att beviljas arrendatorn antingen icke alls

eller ock i endast myckel begränsad omfattning. Är åter en kronoarrendators

goda ekonomiska ställning föranledd icke av arrendeförhållandet utan

av andra omständigheter, synes det knappast skäligt, att arrendatorn på

grund härav skall vara berövad en förmån, som eljest skulle ha tillkommit

honom. Alla ansökningar om arrendelindring böra såvitt möjligt bedömas

ensartat. Vid behandling av en sådan ansökning synes vederbörande myndighet

böra ingå i prövning endast av frågan om arrendevillkoren med hänsyn

till rådande förhållanden kunna anses för arrendatorn oskäligt tyngande

och icke även av frågan örn arrendatorn på grund av andra omständigheter,

som ligga utanför arrendeförhållandet, är i stånd att fullgöra arrendevillkoren

eller icke. Med hänsyn till vad sålunda anförts har det i lagförslaget

rörande de ecklesiastika arrendena upptagna tillägget till förutsättningarna

för erhållande av arrendelindring icke medtagits i förslag till

förordning rörande kronoarrendena.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

21

Yttrandena.

I de avgivna yttrandena ha delade meningar kommit till uttryck rörande

förslagets lämplighet. Domänstyrelsen har ansett någon arrendelindring för

närvarande icke vara av omständigheterna påkallad. I styrelsens yttrande,

liksom i yttrandena från tre domänintendenter, har emellertid tillstyrkts uppskov

under någon tid med erläggande av vissa delar av arrendeavgifterna.

Två domänintendenter ha däremot biträtt förslaget. Arrendatorsföreningarna

och en domänintendent ha ansett den föreslagna arrendelindringen vara

för liten för att bliva av någon betydelse för arrendätorerna. Föreningarna ha

vidhållit sina i tidigare framställningar gjorda yrkanden. Ur yttrandena må

i övrigt återgivas följande.

Domänstyrelsen har i huvudsak anfört:

Vad angår frågan, vilka föreliggande omständigheter som motiverat en

lindring på föreslaget sätt beträffande arrendeavgälderna för kronoarrendatorer,

må framhållas, att det huvudsakliga skälet för den förordade åtgärden

torde vara att söka i de två senaste årens dåliga skördar. Det erkännes

också utan vidare från lantbrukarehåll, att därest dessa skördar varit tillfredsställande

utbytet av dem på grund av nu rådande konjunkturer skulle

varit sådant, att svårigheter icke förelegat för arrendatorerna att betala sina

arrenden, även med förefintliga höjningar på grund av ökade markegångspriser.

En nedsättning i arrendeavgälden enligt det nu upprättade förslaget torde

i allmänhet komma att understiga tio procent av samma avgäld, denna därvid

beräknad i sin helhet, alltså omfattande även den kontanta delen. Många

arrenden belöpa sig till cirka 1,000 kronor och lindringen för innehavarna

av dylika arrenden kommer då att högst utgöra 100 kronor. En dylik minskning

kan knappast ha någon nämnvärd betydelse för arrendatorns ekonomi.

Måste arrendeuppskattning hållas för åstadkommande av den nödiga utredningen,

för vars kostnader arrendatorn har att svara, blir lindringen ingen

eller i varje fall en obetydlighet.

Såsom framgår av utredningen fann Kungl. Maj:t den 31 januari 1941 en

av riksförbundet Sveriges slatsarrendatorer gjord framställning om arrendelindring

icke föranleda annan åtgärd än att Kungl. Maj:t bemyndigade styrelsen

att under vissa villkor bevilja anstånd med betalning av arrendeavgälden.

Av det stora antal arrendatorer, för vilka avgälden delvis beräknas i

naturapersedlar, var det endast fem som begagnade sig av möjligheten att

erhålla anstånd till 1941 års slut. En av dessa fem slutbetalade arrendet redan

den 20 september 1941 och av de övriga är det endast två som ännu icke

betalat sina arrenden. De obetalda avgälderna uppgå till 2,050 kronor.

I detta sammanhang kan det ha sitt intresse att undersöka skäligheten av

kronoarrendena vid arrendeperiodernas början i jämförelse med den allmänna

marknadens priser. Det är givetvis svårt att siffermässigt få fram några

uppgifter i sådant hänseende. Någon ledning torde emellertid erhållas vid

jämförelse av resultaten av utbuden av arrendejord i allmänna marknaden med

de av uppskattningsnämnderna åsätta arrendevärdena. Under femårsperioden

närmast före krigsutbrottet (*/9 1934—31/a 1939) utbjödos sålunda

27 arrendeegcndomer. I fyra fall understego anbuden uppskattningsnämndens

förslag, i övriga fall uppgingo anbuden till förslagsarrendet eller överstego

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Mcij:ts proposition nr 39.

delta. Höjningen i procent i sistnämnda 23 fall utgjorde 24.7. Beträffande

övervägande antalet arrendeegendomar begagna sig arrendatorerna av sin optionsrätt

vid de förnyade utarrenderingarna och arrendeavgifterna ansluta sig

därför i huvudsak till uppskattningsnämndernas förslag. Måhända får man ej

draga allt för vidlyftiga slutledningar av detta förhållande men det torde icke

med fog kunna sägas att arrendeavgifternas utgångsbelopp överstiger det i

marknaden gängse. Med de förmåner kronoarrendatorn i övrigt erhåller genom

en alljämt förbättrad byggnadsstandard torde en kronoarrendators ställning

få anses ganska god även under nu rådande kristid.

Uppenbart är likvisst att det kan finnas arrendatorer, vilkas ekonomi redan

från början varit svag och som därför genom de två sista årens mindre goda

skördar kunna få svårigheter att betala arrendeavgiften den 14 mars 1942. Det

är då rimligt att sådana eftergifter göras att dylika arrendatorer komma över

dessa svårigheter. Detta synes styrelsen lämpligen böra ske så att styrelsen

för år 1942 bemyndigas medgiva anstånd med betalning av arrendeavgifterna

i överensstämmelse med det av Kungl. Majit den 31 januari 1941 meddelade

beslutet för år 1941. Kommer 1942 års skörd att bli god, torde arrendatorerna

kunna påräkna en väsentlig förbättring i sina ekonomiska förhållanden.

Skulle omständigheterna icke bli sådana att arrendatorn inom 1942

års utgång kan fullgöra hela betalningen av den arrendeavgift, som förföll

den 14 mars samma år, och föreligga sådana förhållanden, som i det nu remitterade

författningsförslaget angivits, bör styrelsen efter därom gjord ansökning,

vilken för att kunna prövas bör vara inkommen till styrelsen den 1

december 1942, äga medgiva ytterligare anstånd under skälig tid. Ett dylikt

anstånd bör, när synnerliga skäl därtill äro, kunna omfatta högst 20 procent

av arrendeavgiften. På grund av förhållandena bör efter styrelsens prövning

fordran på säkerhet och ränta därvid kunna eftersättas. Étt sådant särskilt

anstånd bör, när skäl därtill äro, kunna av styrelsen förlängas, dock ej

längre än till utgången av år 1945. Skulle anståndsbeloppet icke ha kunnat

till fullo erläggas inom sistnämnda tidpunkt, lärer böra övervägas, huruvida

skäl föreligger till avskrivning av restbeloppet. Det torde ankomma på

styrelsen att anmäla förhållandet hos Kungl. Majit.

Det är styrelsens uppfattning, att detta tillvägagångssätt står i överensstämmelse

med den i arrendeavtalet godkända principen, att de under arrendeperioden

inträffade konjunkturförändringarna skola till sina verkningar fördelas

på båda parterna. Kronan har i händelse av goda skördar under de närmaste

åren eller när högkonjunkturen under efterkrigstiden viker och arrendeavgifterna

falla ingen möjlighet att påfordra reglering av utav kronan ensidigt

medgivna eftergifter.

Domänintendenten F. Flodkvist har anfört bland annat följande.

Inom det distrikt, jag företräder, vilket distrikt omfattar Stockholms län

norr om Mälaren, Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län,

har 1941 års skörd i stort sett varit mycket svag, på sina håll gränsande till

missväxt. Enstaka undantag finnas dock. Den trakt som varit mest missgynnad

är Västmanland och där särskilt Köpingstrakten.

Skörden har för flertalet arrendatorer varit så svag att de ej kunna behålla

den för egendomen brukliga kreatursstammen. En del arrendatorer hava av

brist på foder nödgats till slakt sälja föl, födda år 1941, samt ungdjur av nötkreatur,

vilka dragit större uppfödningskostnader än vad slaktvärdet är.

Om arrendeuppskattning skulle verkställas för ett år sådant som 1941 torde

med säkerhet högre avgäld ej föreslås än den vid tidigare uppskattning

föreslagna avgälden.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kiinc/l. Alaj:ts proposition nr 39.

23

Den begäran, som ett flertal arrendatorer i Västmanland insänt till domänstyrelsen,

nämligen att 1941 års arrendeavgift måtte få utgöra det vid uppskattningsförättningen

åsätta grundpriset kan enligt min åsikt därför ej anses

oskälig, då nedsättningen endast avser ett år.

Då det å ena sidan är skäligt att arrendatorerna för år 1941 erhålla lindring

med arrendeavgälden på grund av svag skörd, men å andra sidan

höjning av arrendeavgälden ej blir ifrågasatt när god skörd erhålles, anser

jag, att lindring i årets arrendeavgäld bör återbäras till kronan under de

fem nästföljande åren med Vs varje år. Detta förslag förutsätter att skörden

de närmaste åren blir normal och att priserna på jordbrukets produkter även

bli normala.

Med anledning av det anförda föreslås, att arrendeavgälden måtte kunna

nedsättas till det vid uppskattningsförrättningen åsätta grundpriset med skyldighet

för arrendator att återbära beloppet till kronan utan erläggande av

ränta under de nästkommande fem arrendeåren med 7s per år eller om kontraktet

utgår inom de närmaste fem åren under återstående arrendeår med

lika belopp för varje år.

Domänintendenten E. Hagberth har yttrat:

Såväl 1940 som 1941 års spannmåls- och foderskördar ha i stort sett varit

betydligt under medelmåttan. Skörden har dock varit mycket olika i skilda

trakter och för olika jordbrukare. Sockerbets-, foderrotfrukts- och potatisskördarna

ha så gott som genomgående varit goda. Under 1941 ha jordbrukarna

haft möjlighet att odla oljeväxter, och skörden av dessa har merendels varit

bra med goda priser. Det ekonomiska skörderesultatet har därför varit synnerligen

olika för den ene jordbrukaren jämfört med den andre. Någon generell

arrendelindring för arrendeåret 1941/42 bör därför icke ifrågakomma

och har icke heller föreslagits av utredningen.

I vissa fall kan det emellertid föreligga skäl för arrendelindring, men jag

ifrågasätter, huruvida sådana förhållanden hittills varit rådande, att det kan

vara berättigat, att arrendatorerna erhålla arrendelindring utan skyldighet

att framdeles återbetala det belopp, som de erhålla i lindring. Dåliga år för

jordbruket bruka efterföljas av goda. Jordbrukarna få då möjlighet att genom

ökade inkomster taga igen de minskade inkomsterna under de dåliga

åren, under det att kronan icke under de för jordbrukarna goda åren kan

höja arrendeavgiften för egendomar med äldre arrendekontrakt. Det synes

därför rimligt, att arrendatorerna, därest de närmast följande åren komma

att medföra särskilt goda skörderesultat, bliva återbetalningsskyldiga för de

belopp, som erhållits i arrendelindring.

I anledning av vad sålunda anförts föreslås, att domänstyrelsen må

efter prövning i varje särskilt fall bevilja skälig lindring i arrendevillkoren

för arrendeåret 1941/42 i enlighet med de grunder som utredningen föreslagit,

men med återbetalningsskyldighet för arrendatorerna i enlighet med

vad jag förut nämnt. Skulle förhållandena bliva sådana, att jordbruket även

i fortsättningen blir mindre lönsamt, bör domänstyrelsen erhålla rätt att förslagsvis

efter tre år avskriva sin fordran å arrendelindringsbeloppet.

Domänintendenten B. Ekberg har uttalat:

De publika arrendena bereda i jämförelse med de privata sina innehavare

den stora fördelen att arrendeperioden fastställts till lång tid, vanligen 20 år.

Härigenom har arrendatorn bereus större möjligheter alt skörda lönen för det

arbete han nedlägger å den arrenderade egendomen. I stort sett torde en

lång arrendeperiod även vara förmånlig för jordägaren, som därigenom får

egendomen bättre brukad än vid ett korttidsarrende. Men det kan som regel

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

fastställas, att ett rent penningarrende under en så lång arrendetid även med

tagen hänsyn till att en arrendator därunder vidtager förbättringsarbeten, på

grund av penning- och varuvärdenas växling bliver osedvanligt lågt under

senare delen av detta långtidsarrende och oförmånligt för jordägaren. För

att ge alla rätt är därför den nu tillämpade metoden att beräkna arrendet

delvis i persedlar väl avvägd och den ger arrendatorn nödigt skydd vid lågkonjunkturer.

Den bör därför ej annat än i exceptionella undantagsfall rubbas.

Jordbruket är mera än andra näringar beroende av faktorer varå företagaren

-— trots kunskaper och arbetsvilja — ej kan inverka, och avkastningen

därå är dock först och sist beroende av vädrets makter. Näringen har emellertid

möjligheter att anpassa sig efter dessa förhållanden, och den goda

skörden ger tillfälle till ökat underhåll å hus och inventarier samt utökad besättning,

under det att däremot under dåliga år underhållsarbetena få eftersättas

och besättningen minskas. Möjligheten till denna utjämning ökas givetvis

hos en arrendator med ett långtidsarrende och är mindre hos en brukare,

där innehavet är kort och ej för framtiden säkrat genom optionsrätt.

Vägande skäl böra därför föreligga för att göra en nedsättning av de publika

arrendena, då dessa därtill redan nu av privata jordägare och dessas arrendatorer

anses hava en på visst sätt privilegierad ställning.

Starkt reducerad skörd och onormala avsättningsförhållanden bidraga givetvis

i hög grad att göra jordbrukarnas ställning svår, och man måste erkänna

att dessa samverkande omständigheter nu gjort situationen för dem

bekymmersam. Statsmakterna lia dock i görligaste mån och på olika sätt

sökt lindra dessa svårigheter. Men fall finnas då dessa åtgöranden ej äro

tillfyllest och där speciella orsaker göra att förhållandena äro svårare än i

gemen. Där bör hjälpas och i dessa fall är det framlagda lagförslaget en lämplig

väg till hjälp. Men lagen bör komma till tillämpning endast där ett verkligt

-— starkt och styrkt — behov föreligger. Med tagen hänsyn härtill föreslås,

att i förslaget upptages såsom villkor för arrendelindring att det kan

antagas möta svårigheter för arrendatorn att fullgöra sina förbindelser enligt

avtalet.

Den begränsning av antalet ansökningar, som det föreslagna tillägget kommer

att medföra, skulle dessutom verksamt bidraga till ingående och örn

möjligt rättvis behandling och bedömning av de olika fallen, vilket med 1941

års ovanligt skiftande skördeutfall ändock bliver mycket ömtåligt och svårt.

Domänintendenten H. Flodkvist bär gjort följande uttalande:

Den föreslagna arrendelindringen innebär för Södermanlands läns del att

arrendeavgifterna kunna nedsättas med högst 8 procent. En nedsättning av

arrendeavgifterna i denna omfattning anser jag vara av ringa betydelse. En

arrendator, som har ett arrende på 1,000 kronor och är tvingad låna medel

till arrendeavgiften, torde hava lika stora möjligheter att erbjuda säkerhet

och därigenom erhålla ett lån på 1,000 kronor som ett lån på 920 kronor.

Lindring av arrendeavgifterna innevarande år synes dock vara berättigad,

emedan en jordbrukare, som arrenderar en gård, ej har möjlighet att, såsom

en jordbrukare, som äger en gård, skaffa sig kompensation för det dåliga resultatet

av jordbruksdriften genom att sälja skog.

Jag anser därför, att ifrågavarande arrendeavgifter skola kunna nedsättas

till belopp, som erhållas med tillämpning av 1938 års markegångstaxa, under

villkor att det belopp, varmed arrendet sålunda blivit nedsatt, skall inbetalas

till styrelsen den 14 mars 1944, därest skördarna av vete, havre och

hö bliva normala åren 1942 och 1943. Någon ränta bör ej erläggas på sistnämnda

belopp.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

25

Med tillämpning av 1938 års markegångstaxa bli arrendeavgifterna i Södermanlands

län cirka 20 procent lägre än med tillämpning av markegångstaxan

för år 1941.

Domänintendenten G. Ahrén har anfört:

Enligt det föreliggande förslaget må arrendeavgiften icke nedsättas under

det belopp, varmed den skolat utgå efter persedlarnas medelpris enligt litt.

A i markegångs taxan för åren 1939 och 1941.

Då emellertid känt är att missväxt i vissa fall drabbat samma kronoegendom

både år 1940 och 1941 och detta i sådan omfattning att både utsäde och

foder till den efter försäljning kvarvarande mindre kreatursbesättningen

måste köpas, är den av utredningen föreslagna högsta nedsättningen av

1941/42 års arrende för låg och kan ej anses som verklig hjälp.

Jag anser därför, att, då ett verkligt skäl till större arrendenedsättning föreligger,

den om arrendenedsättning beslutande myndigheten må äga rätt att

föreskriva en nedsättning till lägst det arrendebelopp, som skolat utgå örn

hela det bestämda arrendet skolat betalas kontant och ej delvis efter vissa

naturapersedlars värde.

Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer har utöver sitt vidhållande av

tidigare yrkanden hemställt, att, därest dessa icke kunde bifallas, förslaget

ändrades därhän, att viss procent av arrendebeloppet enligt 1941 års markegångstaxa

avskreves. Härigenom skulle en onödig och tidsödande omräkning

av redan utskrivna debetsedlar å årets arrendeavgälder kunna undvikas.

Föreningen arrendatorer av kronoegendomar i Malmöhus län u. p. a. har

bland annat yttrat:

Föreningen anser, att sättet för markegångens sättande behöver reformeras

samt att vid arrendenas beräkning efter markegången hänsyn jämväl bör

tagas till omkostnaderna så att arrendena verkligen bli såsom avsetts anpassade

efter jordbrukets bärighet. Det synes föreningen angeläget att denna

omläggning snarast genomföres samt att den utredning angående ändrade

grunder för markegångssättningen som igångsatts snarast fullföljes och kompletteras

med ändrade grunder för persedelarrendenas sättande.

Den nu remitterade utredningen berör icke dessa grundläggande förhållanden

utan inskränker sig till åtgärder för stöd där arrendevillkoren blivit

oskäligt tyngande. Föreningen anser detta icke tillfredsställande utan håller

före att, intill dess en rationell omläggning av arrendeberäkningen hunnit

verkställas, 1939 års markegångstaxa bör läggas till grund för bestämmande

av den del av arrendet, som skall utgå i persedlar. Detta bör tillämpas för

alla utan krav på särskild ansökan eller styrkande att arrendevillkoren blivit

oskäligt tyngande.

Föreningen tillåter sig även rikta en gensaga mejt att utredningsmannen

som gräns för arrendenedsättningen angivit medeltalet för 1939 och 1941 års

markegång. Härtill synes varje anledning saknas. Nedsättningen bör ovillkorligen

sträcka sig till 1939 års markegång.

Från arrendatorsföreningarnas sida har i de gjorda framställningarna lik -Departementssom

ock i de över utredningens förslag avgivna yttrandena i första hand yr- eÄe/e?ikats,

att det för närvarande tillämpade systemet att i viss utsträckning binda

arrendeavgälden vid markegångstaxorna måtte upphöra och arrendet i stället

helt fixeras i penningar. I nuvarande läge efter två års svaga skördar och

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 39.

.‘5

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 39.

med väsentligt stegrade priser på de produkter i markegångstaxa!! efter vilka

arrendet bestämmes är uppenbarligen det nu tillämpade systemet för arrendeavgäldens

fastställande oförmånligt för arrendatorerna. Däremot torde man

kunna säga, alt på det hela laget under normala förhållanden systemet är till

gagn för båda parterna i arrendeförhållandet och bidrager till en i stort sett

rättvis och tillfredsställande avvägning i fråga örn arrendets storlek. Med

hänsyn till det anförda anser jag i likhet med utredningen skäl icke föreligga

att nu företaga en omläggning av systemet med arrendeavgäldens bestämmande

i anslutning till markegångstaxa!!.

De senaste årens svaga skördar i förening med den stegring som skett i priserna

å de jordbruksprodukter, vilka ingå i markegångstaxa^ ha emellertid

såsom framgår av utredningen medfört, att i många fall arrendevillkoren

blivit för arrendatorerna oskäligt tyngande. I betraktande härav finner jag

i likhet med utredningen, att åtgärder böra vidtagas för undanröjande av

detta missförhållande. I fråga om arrendatorer av enskild jord, vilka ha sina

arrenden utsatta i naturalster eller efter samma grunder som arrendatorer

av publik jord, ha i proposition till riksdagen denna dag föreslagits lagstiftningsåtgärder

i motsvarande syfte.

Vad angår formen för dessa åtgärder lia domänstyrelsen och vissa domänintendenter

ansett tillräckligt att arrendatorerna beviljades anstånd med vissa

delar av arrendeavgälden under de närmaste åren. Sådant anstånd har enligt

Kungl. Maj:ts bemyndigande redan i viss omfattning medgivits. I nuvarande

läge finner jag emellertid i anslutning till vad utredningen anfört en sådan

hjälp icke vara tillfyllest. I stället torde på sätt utredningen föreslagit en nedsättning

av arrendet böra medgivas i vissa fall. Utredningen har för sin del

förordat, att nedsättning av arrendeavgiften icke skulle få ske under det belopp,

varmed den skolat utgå efter persedlarnas medelpris enligt litt. A i markegångstaxan

för åren 1939 och 1941. Detta torde i allmänhet medföra en

alltför obetydlig nedsättning i arrendeavgälderna för att kunna vara till verklig

lättnad för arrendatorerna. Av domänstyrelsens yttrande framgår att vid

en tillämpning av utredningens förslag i regel en nedsättning av omkring 10

procent av arrendeavgälden högst skulle kunna medgivas. En nedsättning

med två tredjedelar av skillnaden mellan persedlarnas pris enligt litt. A i markegångstaxan

för åren 1939 och 1941 synes mig böra kunna fastställas såsom

en högsta gräns.

De av utredningen upptagna förutsättningarna för att jämkning i arrendet

skall kunna medgivas kan jag godtaga. I anslutning till den ståndpunkt utredningen

intagit i förevarande förslag anser även jag, såsom framgår av vad

jag anfört vid remissen till lagrådet av förslag till lag örn jämkning av arrendeavtal

i vissa fall, att vederbörande myndighet vid avgörande av ansökan

om jämkning endast torde böra ingå i prövning av frågan, örn arrendevillkoren

med hänsyn till rådande förhållanden kunna anses för arrendatorn

oskäligt tyngande. Huruvida arrendatorn på grund av andra omständigheter,

som ligga utanför arrendeförhållandet, är i stånd att fullgöra arrendevillkoren

eller icke bör sålunda ej inverka på prövningen. Såsom utredningen fram
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

27

hållit bör dock vid bedömandet, om arrendevillkoren äro för arrendatorn

oskäligt tyngande, den allra största hänsyn tagas till örn arrendeavtalet i och

för sig är att anse såsom förmånligt eliel ej. Skulle man härvid komma till

den uppfattningen, att trots höjda markegångspriser och två års dåliga skördar

arrendevillkoren vid jämförelse med andra arrendeavtal av liknande art

icke äro att anse som skäliga, bör någon jämkning av avtalet medgivas. Likaså

torde jämkning av arrendeavtalet icke böra ifrågakomma, därest arrendators

medelinkomster av arrendet under förfluten arrendetid trots de senaste

två årens dåliga skörderesultat uppgå till sådant belopp, att arrendatorn kan

av dessa inkomster anses ha erhållit en tillfredsställande bärgning.

Vad angår den tidpunkt, före vilken arrendeavtal skall ha slutits för att

jämkning skall kunna medgivas, har utredningen föreslagit, att denna bestämmes

till den 14 mars 1940. Med hänsyn till vad jag anfört vid remissen till

lagrådet av förslaget till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall och då

överensstämmelse i förevarande hänseende bör föreligga mellan berörda lag

och nu ifrågavarande bestämmelser förordar jag, att nämnda tidpunkt bestämmes

till den 1 september 1940. Den tid, före vilken ansökan örn lindring

i arrendevillkoren skall ingivas, torde böra bestämmas till den 1 maj 1942.

I övrigt föranleder utredningens förslag icke någon erinran från min sida.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att inom jordbruksdepartementet

upprättat förslag till förordning angående grunder för lindring

i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:43 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med. förslag till förordning angående grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa ar a1 i texten
  2. 2LJoU 1942:2 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av k s. 1 i texten
  3. 2LJoU 1942:3 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastik jord, d s. 2 i texten