Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m

1942-02-06 · 40 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 40 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:40, Med förslag till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

1

Nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m.; given

Stockholms slott den 6 februari 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att

dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga härvid fogade förslag till

1. lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall; samt

2. lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 16 maj 1941 (nr 243)

om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

milling till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 40.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Förslag

till

lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har arrendator enligt arrendeavtal, som slutits före den 1 september

1940, åtagit sig att utgöra arrende till minst hälften genom avlämnande av

mjölk, smör eller annat jordbruksalster eller är i före sagda dag slutet arrendeavtal

rörande fastighet, som icke tillhör kronan eller är anslagen till

ecklesiastikt ändamål, arrendet till minst hälften utsatt i jordbruksalster att

lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i länets markegångstaxa

eller enligt annan jämförlig värdesättning, åge arrendatorn,

därest arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden befinnas för

honom oskäligt tyngande, påfordra skälig jämkning av det i jordbruksalster

bestämda arrendet, såvitt angår, då arrendet skall utgöras genom avlämnande

av jordbruksalster, tiden från och med den 14 mars 1941 till och

med den 31 december 1942 och, då arrendet utsatts i jordbruksalster att lösas

med penningar, tiden från och med den 14 mars 1941 till den 14 mars

1942. _____ .

2 §.

Har arrendator, som skall frånträda den arrenderade fastigheten under år

1942, enligt arrendeavtalet åtagit sig att vid frånträdande! avlämna viss

myckenhet stråfoder eller annat jordbruksalster, åge arrendatorn, där brist

förefinnes i den fastställda myckenheten på grund av omständigheter, till

vilka han icke varit vållande, rätt att i skälig omfattning vinna befrielse från

skyldighet att ersätta bristen.

3 §•

Kunna jordägaren och arrendatorn icke enas om den jämkning av arrendet,

till vilken arrendatorn enligt 1 § är berättigad, eller om det sätt, varpå

jämkningen må komma arrendatorn till godo, eller, i fall som avses i 2 §,

om arrendatorns befrielse från ersättningsskyldighet gentemot jordägaren

eller omfattningen därav, skall frågan avgöras av särskild nämnd. Sådan

nämnd skall bestå av tre ledamöter och tillsättas för område, som Konungen

bestämmer. En av ledamöterna, vilken tillika skall vara ordförande i nämnden,

utses av Konungen. För varje hushållningssällskaps verksamhetsområ
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

3

de skola av länsstyrelsen utses två ledamöter, vilka skola tjänstgöra i nämnden

vid behandling av ärende angående arrendeavtal rörande fastighet inom

det område för vilket de utsetts. Den ene av dessa ledamöter skall vara ägare

av jordbruksfastighet och den andre arrendera sådan fastighet. För ordföranden

och varje ledamot förordnas en suppleant. Har inom nämnden var

röstande sin mening och kunna ej två meningar sammanjämkas, gäller

ordförandens.

Vill arrendator påkalla nämndens prövning av tvist som avses i denna

lag, skall han vid äventyr av talans förlust bevisligen därom hava underrättat

jordägaren före utgången av år 1942.

Mot nämndens beslut må talan icke föras.

4 §.

Där ej annorlunda mellan jordägaren och arrendatorn åsämjes, må den

jämkning av det i jordbruksalster bestämda arrendet, till vilken arrendatorn

enligt 1 § är berättigad, icke utan synnerliga skäl av nämnden bestämmas

på sådant sätt, att därigenom arrendet för den tid jämkningen avser nedsättes

med mer än två tredjedelar av prisstegringen å ifrågakomna jordbruksalster

efter den 14 mars 1940.

Befrielse från skyldighet att ersätta sådan brist som avses i 2 § må ej mot

jordägarens bestridande utan synnerliga skäl medgivas till större del än två

tredjedelar av bristen.

5 §.

Ersättning till nämndens ordförande och ledamöter skall bestämmas enligt

de grunder som Konungen fastställer. Ersättningen till ordföranden

gäldas av allmänna medel.

6 §•

Av nämnden meddelad dom gånge efter överexekutors förordnande i verket

lika som domstols lagakraftägande dom.

7 §•

Utöver vad i 3—5 §§ är stadgat skola beträffande nämnden bestämmelserna

i lagen den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

8 §.

Erfordras för tillämpning av denna lag ytterligare föreskrifter, skola de

meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Förslag

till

lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 16 maj 1941 (nr 243)

om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.

Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 16 maj 1941 örn rätt för arrendator

att bortföra stråfoder m. m. skall från och med den 1 mars 1942

hava nedan angivna ändrade lydelse, dels ock att samma lag, vilken gäller

till och med den 30 juni 1942, skall äga fortsatt tillämpning till och med

den 31 december 1943.

1 §•

Arrendator må---sådant bortförande.

Likaledes må arrendator i enlighet med anvisningar, som lämnats av livsmedelskommissionen

eller efter dess bemyndigande av lokal kristidsmyndighet,

nedbringa antalet kreatur å den arrenderade fastigheten under det

antal, som han enligt arrendeavtalet skall hålla å fastigheten.

f

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

16 januari 19A2.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp:

Den 28 juni 1941 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla dels en utredningsman för att verkställa utredning rörande

lagstiftning till reglering av vissa arrenden dels ock högst fem sakkunniga

personer att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet. Med

stöd av detta bemyndigande tillkallades dels den 28 juni 1941 häradshövdingen

N. Wihlborg såsom utredningsman och dels den 4 september 1941 ledamöterna

av riksdagens första kammare godsägaren B. H. von Stockenström

och f. d. domänintendenten P. B. Nilsson i Landeryd samt ledamöterna

av riksdagens andra kammare lantbrukarna A. P. Pettersson i Dahl och

K. H. Gustafsson i Dädesjö ävensom lantbrukaren K. V. Ögren i Kroken att

såsom sakkunniga deltaga i överläggningar rörande den ifrågasatta lagstiftningen.

Med skrivelse den 12 december 1941 har utredningsmannen överlämnat en

promemoria angående reglering av vissa arrendeavtal. Vid promemorian fanns

fogat förslag till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall. I sin skrivelse

har utredningsmannen anmärkt, att av de sakkunniga riksdagsmannen K. H.

Gustafsson och lantbrukaren K. V. Ögren icke närvarit vid den slutliga justeringen

av promemorian. Sedermera har lantbrukaren K. V. Ögren i skrivelse

den 7 januari 1942 anmält, att han i vissa avseenden hyste avvikande mening

mot utredningens förslag. Över promemorian och lagförslaget ha efter

remiss utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, skolöverstyrelsen,

statens livsmedelskommission, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län, samtliga

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, drätselnämnden vid Lunds

universitet samt Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens

folk (R. L. F.). Vid länsstyrelsens i Skaraborgs län yttrande fanns fogat utlåtande

från häradshövdingen S. Vallqvist, som av länsstyrelsen jämlikt

Kungl. Majlis bemyndigande förordnats lill ordförande för en i länet verksam

delegation rörande mjölkarrenden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Jag torde nu få underställa Kungl. Majit denna lagstiftningsfråga. Innan

jag närmare ingår härpå, torde jag emellertid få erinra därom, att utredningsmannen

avlämnat dels med skrivelse den 29 oktober 1941 promemoria angående

lagstiftning till reglering av arrenden rörande jord, som är anslagen

till ecklesiastikt ändamål, och dels med förenämnda skrivelse den 12 december

1941 promemoria angående reglering av arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av kronans jordbruksegendomar. I anslutning till sistberörda promemoria

och däröver avgivna yttranden har jag för avsikt att föreslå avlåtande

av proposition till riksdagen med förslag till förordning angående grunder för

lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar.

På föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet har denna

dag även beslutats remiss till lagrådet med förslag till lag angående lindring

i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen

jord.

Historik och tidigare framställningar.

Det av utredningen framlagda förslaget, som föranletts av den i anledning

av det nu pågående kriget uppkomna jordbrukskrisen, avser att bereda möjligheter

till jämkning av dels sådana arrendeavtal angående jordbruksfastigheter,

i vilka arrendeavgiften bestämts att utgå i form av mjölkleveranser

eller liknande naturaprestationer, och dels sådana arrendeavtal rörande fastigheter,

som icke tillhöra kronan eller äro anslagna till ecklesiastika ändamål,

där arrendeavgifterna utsatts i jordbruksalster att lösas med penningar

enligt de i markegångstaxan under litt. A fastställda priserna eller enligt annan

jämförlig värdesättning. Även under världskriget 1914—18 tillkom lagstiftning

av liknande beskaffenhet. Dessa lagar voro dels lagen den 28 juni

1918 (nr 480) med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring och dels

lagen av samma dag (nr 481) innefattande tillägg till lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom den 14 juni 1907. Båda dessa lagar hade karaktären av

kristidslagstiftning och deras giltighetstid begränsades därför till den 1 juni

1919. Sedermera förlängdes aryendestegringslagens giltighet genom särskilda

för ett år i sänder antagna lagar, av vilka den sista utfärdades den 3 mars

1922 (nr 93) och gällde till den 1 mars 1923, då således tillämpningen av

arrendestegringslagen upphörde. Lagen om tillägg till nyttjanderättslagen

fick fortsatt tillämpning endast till den 1 juni 1921.

Lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring

innehöll den huvudbestämmelsen, att, därest i fall, då arrendator enligt

avtal, slutet före den 1 oktober 1917, vore pliktig att helt eller huvudsakligen

utgöra arrende genom avlämnande av mjölk, smör, fisk eller annat naturalster,

å dylikt vederlag efter nämnda dag inträtt sådan prisstegring, som vid

avtalets ingående icke lät sig beräkna, och den utfästa legan i följd härav

funnes uppenbart oskälig, arrendatorn ägde rätt att, såvitt anginge vederlag,

förfallet under tiden från och med den 1 oktober 1917 till den 1 juni 1919,

påfordra, att skälig andel i prisstegringen komme honom till godo, vilken an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

7

del, där ej annorledes åsämjdes, ej finge överstiga hälften av prisstegringen.

Beträffande eventuell tvist mellan jordägaren och arrendatorn om storleken

av den andel i prisstegringen, som skulle tillkomma arrendatorn, eller om sättet

för dess tillgodonjutande stadgades i lagen, att saken skulle avgöras av en

nämnd, bestående av tre personer, av vilka parterna skulle välja var sin och

länsstyrelsen utsåge den tredje, vilken tillika skulle vara ordförande. Därjämte

lämnades i lagen vissa bestämmelser angående nämndens verksamhet,

örn klagorätt över nämndens beslut m. m. Det må anmärkas, att enligt de lagar,

varigenom giltighetstiden för arrendestegringslagen förlängdes till och

med den 1 juni 1921, denna för varje gång erhöll i viss mån ändrad lydelse

av huvudsakligen formell karaktär. Den 22 juni 1921 (nr 321) utfärdades en

helt ny lag med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring, vilken lag

dock upptog i huvudsak samma stadganden som 1918 års lag.

Lagen den 28 juni 1918 innefattande tillägg till lagen om nyttjanderätt till

fast egendom avsåg att reglera det fall, att en arrendator, som var pliktig att

utgöra arrende genom avlämnande av smör, mjölk, fisk eller annat naturalster,

utan eget förvållande på grund av rådande kristidsförhållanden vore

ur stånd att fullgöra avtalet. För dylikt fall medgav lagen arrendatorn rätt

att i stället för den i naturalster bestämda arrendeavgiften utgiva skäligt arrende

i penningar. Kunde arrendatorn och jordägaren ej enas om villkoren,

skulle saken prövas i den ordning som i lagen med vissa bestämmelser mot

oskälig arrendestegring funnes stadgad för där avsedda fall.

En med de nu nämnda båda lagarna jämställd lag, vilken även var avsedd

att reglera arrendeavgifter, som på grund av kristidsförhållanden blivit oskäliga,

var lagen den 22 juni 1921 (nr 322) om jämkning i vissa fall av arrendator

åliggande dagsverksskyldighet. Genom denna lag stadgades, att, därest

i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 januari 1918, var pliktig att

helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom fullgörande av dagsverken,

körslor eller andra arbetsprestationer eller att mot ersättning utgöra visst antal

prestationer av nyssnämnda slag, å dylika prestationer efter avtalets ingående

inträtt sådan prisstegring, som därvid icke lät sig beräkna, och i följd

härav funnes, att värdet av vad arrendatorn enligt avtalet hade att utgöra

stöde i uppenbart missförhållande till de honom genom avtalet tillförsäkrade

förmåner, arrendatorn ägde rättighet att påfordra att skälig andel i prisstegringen

komme honom till godo. Denna andel i prisstegringen, vilken icke finge

överstiga hälften av stegringen, skulle i brist på åsämjande bestämmas av en

nämnd i enlighet med vad som funnes stadgat i 1918 års lag med vissa bestämmelser

mot oskälig arrendestegring.

Jämväl för sist omförmälda lag av den 22 juni 1921 begränsades dess tilllämplighet

till den 1 mars 1923.

Arrendeavtal, i vilka legan utsättes i naturalster att levereras direkt till

jordägaren eller till annan för hans räkning, förekomma helt anturligt endast

vid ularrendering av enskild tillhörig jord. Rörande förekomsten av dylika

arrendeavtal lämnas i en av 1936 års arrendeutredning år 1937 företagen

enquete följande uppgifter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Stockholms län och stad. Jordbrukskommissionen uppger, att s, k. mjölkarrenden

i enstaka fall förekomma. Av en enskild uppgiftslämnare meddelas,

att legan någon gång utsattes i naturalster vid mindre trädgårdsarrenden

samt i sådana fall, då arrendatorn har svag ekonomi.

Uppsala län. Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden

förekomma avtal, i vilka legan utsättes i naturalster, tämligen

allmänt.

Södermanlands lån. Egnahemsnämnden förklarar, att dylika arrenden endast

förekomma hos några större jordägare, samt att legan i dessa fall beslämts

i mjölk. Av jordbrukskommissionen meddelas, att det ofta förekommer,

att tegan utsättes i naturalster, då en äldre jordägare drar sig tillbaka

från jordbruket och utarrenderar sin gård. Enligt södra Södermanlands edsförbund

av R. L. F. förekommer det, att legan bestämmes i mjölk, fisk och

andra naturalster.

Östergötlands lån. Jordbrukskommissionen meddelar, att det ej sällan förekommer,

att legan utsättes i naturalster.

Jönköpings län. Av hushållningsällskapets förvaltningsutskott uppgives, att

nämnda avtalsform förekommer i mindre omfattning, samt att densamma

alltmera kommer ur bruk. Västbo och Vetlanda ortsförbund av R. L. F. yttra,

att mjölkarrenden i vissa fall förekomma.

Kronobergs lån. Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden

och jordbrukskommissionen förekommer det ej, att legan utsättes

i naturalster.

Kalmar läns norra område. Jordbrukskommissionen meddelar, att sådana

avtal i vissa fall förekomma, företrädesvis mjölkarrenden.

Kalmar läns södra område och Gotlands län. Enligt de lämnade uppgifterna

förekomma dylika avtal icke.

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands lån. Avtal av ifrågavarande

slag äro enligt uppgifterna från dessa län sällsynta.

Göteborgs och Bohus lån. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och

egnahemsnämnden uppgiva, att det i fråga om torp är vanligt, att legan utsättes

i naturalster, samt att detta även förekommer vid upplåtelse av mindre

gårdar.

Älvsborgs läns norra område. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

och egnahemsnämnden meddelas, att dylika avtal icke förekomma.

Älvsborgs låns södra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott

omförmäler, att avtal av nämnda slag äro ytterst ovanliga. Enligt egnahemsnämnden

förekomma de i enstaka fall vid upplåtelse av mindre markområden.

Skaraborgs lån. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden

och jordbrukskommissionen förklara, att dylika avtal äro vanliga,

samt att mjölkarrendena synas tilltaga i antal.

Värmlands lån. Av egnahemsnämnden uppgives, att det vid kortfristiga avtal

stundom förekommer, att legan utsättes i naturalster.

örebro lån. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden

och jordbrukskommissionen uppgiva, att ifrågavarande arrendeform icke

är ovanlig.

Västmanlands län. Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och

egnahemsnämnden förekomma icke dylika avtal.

Kopparbergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden

yttra, att det stundom förekommer, att enskilda tillhöriga

smärre åkerstycken och beteshagar utarrenderas mot ersättning i ved, mjölk,

smör eller dylikt. Enligt jordbrukskommissionen utsättes legan i naturalster

endast i undantagsfall.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Moj:ts proposition nr 40.

9

Gävleborgs län. Av jordbrukskommissionen uppgives, att dylika villkor

icke stadgas vid avtal med bolag men väl vid utarrendering av enskilda tillhöriga

fastigheter.

Västernorrlands lån. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden

meddela, att legan endast i undantagsfall, då ägaren är bosatt

i närheten av arrendefastigheten, utsättes i naturalster.

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I dessa län förekomma enligt

de lämnade uppgifterna icke avtal av sagda slag.

Skogs- och flottningsarbetareförbundet förklarar, att utsättande av lega i

naturalster icke är vanligt.

Lantarbetareförbundet yttrar, att sagda förhållande förekommer i rena

undantagsfall.

Sveriges skogsägareförbund uppger: Såvitt förbundet har sig bekant förekommer

det ingenstädes på bolagsjord, att legan utsättes i naturalster.

Såsom av den återgivna enqueten framgår voro vid den tid, då densamma

anordnades, arrendeavtal av nu ifrågakomma form i vissa landsdelar ganska

vanliga. Utredningen har framhållit att, även om det kunde antagas, att

man efter 1937 allt mera övergått till kontantarrenden, de s. k. mjölkarrendena

dock säkerligen fortfarande vore så vanliga, att anledning funnes

att under nuvarande kristid följa dem med samma uppmärksamhet som skedde

under den kristid som följde 1914—-18 års världskrig i spåren. Efter vad

utredningen upplyst äro mjölkarrenden särskilt vanliga i Skaraborgs län. I

1937 års enquéte uppgives också, att de syntes tilltaga i antal i nämnda län.

Utredningen har vidare upplyst, att mjölkarrenden förekomma huvudsakligast

å mindre gårdar, 10—30 hektar, och att de icke inskränkte sig till någon

viss kategori jordbrukare.

I utredningens promemoria har omnämnts, att av arrendekontrakt, som

insänts till utredningen, franninge att arrendet utsattes ibland uteslutande i

viss kvantitet mjölk av viss fetthalt att dagligen för jordägarens räkning levereras

till av honom bestämt mejeri och i andra fall till en del i penningar

och till återstoden i mjölk. I vissa kontrakt tillförbundes därjämte arrendatorn

att till jordägaren leverera vissa mindre kvantiteter spannmål.

Under år 1941 har ett flertal framställningar inkommit om vidtagande av

åtgärder till lindrande av den bekymmersamma belägenhet, vari mjölkarrendatorerna

under de senaste åren kommit till följd av dels det dåliga skörderesultatet

och dels den stegring av mjölkpriserna som kristiden medfört. I

avseende härå må följande anföras.

I en den 12 maj 1941 dagtecknad, till länsstyrelsen i länet ställd skrivelse

anförde Skaraborgs läns hushållningssällskaps sekreterare efter uppdrag av

en utav sällskapets förvaltningsutskott utsedd delegation följande:

Inom Skaraborgs län finnes ett mycket stort antal arrendatorer med s. k.

mjölkarrenden —- enligt inhämtade uppgifter 600 till 700. Förra årets dåliga

skörderesultat har försatt många av dessa arrendatorer i en ytterst svår ekonomisk

situation, i det att mjölkproduktionen på deras gårdar nedgått i sådan

grad, att den knappast förslår till gäldande av arrendet. Dessa arrendatorers

möjligheter att på ett nöjaktigt sätt sköta sina jordbruk har till följd

därav minskats i en utsträckning, som ur flera synpunkter kan få allvarliga

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj-.ts proposition nr 40.

konsekvenser. Sålunda undergräves deras egen ekonomi, och de kunna ej

göra den insats för folkförsörjningen, som tidsläget kräver. Även jordägarna

måste självfallet bliva lidande på att den utarrenderade jorden ej blir rationellt

brukad.

Det är alltså många skäl, som tala för att åtgärder vidtagas för åstadkommande

av skälig lindring i arrendevillkoren för de arrendatorer, det här

gäller, och frågan har, förutom bland arrendatorerna själva, varit föremål

för överväganden bl. a. inom jordbrukets föreningsråd i länet och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott. Man har därvid nödgats konstatera, att

gällande arrendelagstiftning icke i annat fall, än då fråga är om jordbruksarrenden

under bolag och med dem likställda jordägare, medger rätt till

arrendenedsättning på grund av förut angivna orsak — dåligt skördeutfall

— och att det sålunda för de arrendatorer, varom här är fråga, endast återstår

att söka på frivillighetens väg träffa överenskommelse med jordägarna

om lindring i arrendevillkoren.

Under åberopande av vad sålunda anförts och under framhållande att del

ansetts synnerligen önskvärt, att en särskild nämnd tillsattes med uppdrag

att biträda vid förhandlingar mellan parterna, hemställdes i skrivelsen, att

länsstyrelsen ville dels tillsätta en sådan nämnd att biträda innehavarna av

mjölkarrenden vid förhandlingar med vederbörande jordägare om nedsättning

i arrendet, dels ock — med stöd av de erfarenheter, som denna nämnd

kunde komma att göra under utövandet av sitt uppdrag — hos Kungl. Majit

göra framställning om sådan ändring i gällande arrendelagstiftning, vartill

länsstyrelsen på grund av dessa erfarenheter eller eljest kunde finna skäl.

I anledning av innehållet i denna skrivelse anförde länsstyrelsen i Skaraborgs

län i skrivelse den 20 maj 1941, att länsstyrelsen, som funne den svåra

ställning, i vilken särskilt mjölkarrendatorerna råkat, synnerligen behjärtansvärd

och fördenskull vöre villig att lämna sin medverkan till ernåendet

av förhandlingar om skälig lindring i dylika arrendatorers villkor, emellertid

ansett sig böra underställa frågan om utseende av den ifrågasatta nämnden

Kungl. Majits prövning.

Sedermera överlämnade vid sammanträde med cirka 400 arrendatorer i

Skaraborgs län utsedda representanter till länsstyrelsen en till Kungl. Majit

ställd skrivelse av den 10 juni 1941, däri, med instämmande i förutberörda

skrivelse av den 12 maj 1941, till närmare utveckling av de synpunkter och

önskemål, som framkommit vid överläggningarna under sammanträdet, ytterligare

anfördes:

De s. k. mjölkarrendatorerna inom Skaraborgs län — enligt inhämtade

uppgifter uppgående till mellan 600 och 700 — ha genom det dåliga skörderesultatet

förlidet år försatts i en synnerligen svår ekonomisk belägenhet.

Denna hade genom de tvivelaktiga skördeutsikterna innevarande år ytterligare

fördystrats. Mjölkproduktionen å gårdarna har nedgått i sådan omfattning,

att den knappast räcker till gäldande av arrendet. Härigenom kommer

först och främst arrendatorernas egen ekonomi att undergrävas och många

av dem stå inför den dystra utsikten att av ekonomiska skäl behöva lämna

sina jordbruk. Därtill kommer, att de av arrendatorerna, som trots de under

nuvarande förhållanden oskäliga arrendeavgifterna hjälpligen kunna draga

sig fram utan att behöva lämna hus och hem, uppenbarligen icke äro i stånd

att göra den insats för folkförsörjningen, som tidsläget kräver.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 40.

11

Då statsmakterna på grund av det klena skörderesultatet 1940 för att förbättra

det ekonomiska utbytet av jordbruket vidtogo i och för sig synnerligen

välmotiverade åtgärder för höjning av priset å jordbruksprodukter och därmed

framför allt av mjölkpriset förbisågs antagligen, att just genom höjning

av mjölkpriset mjölkarrendatorerna kommo i ett väsentiigt försämrat läge.

Före denna prisreglering stod mjölkpriset i cirka 11 öre per liter. Vid mjölkarrende

torde detta i allmänhet ha motsvarat ett arrende av cirka 30 kronor

per tunnland..Nu däremot är mjölkpriset cirka 20 öre per liter, i genomsnitt

motsvarande ett arrende av 50 å 55 kronor per tunnland och i vissa fall mer.

Även vid normal skörd hade en sådan arrendeökning måst anses allt för

obillig och med sådan dålig skörd som under år 1940 måste den helt enkelt

betraktas som katastrofal för arrendatorerna. Åtskilliga exempel kunna anföras

på att arrendator, trots att kreatursbesättningen minskats med ända till

en tredjedel, måst köpa foder åt kreaturen sedan januari 1941. Uppenbart

torde vara, att det är alldeles ruinerande för en arrendator att under sådana

förhållanden erlägga mjölkarrende efter nu gällande mjölkpriser. Snabb och

effektiv hjälp är därför högeligen av nöden. Situationen är säkerligen betydligt

allvarligare än flertalet icke initierade ana.

Under åberopande av det anförda och under hänvisning till att statsmakterna

under förra världskriget nödgades utfärda lagar med vissa bestämmelser

mot oskälig arrendestegring hemställes, att Kungl. Majit snarast må föranstalta

om sådana lagstiftningsåtgärder, att det förhöjda mjölkpriset må

komma icke blott jordägarna utan även brukarna till godo. Det synes därvid

skäligt, att föreskrift utfärdas om att mjölkarrende oavsett vad tidigare

ingånget avtal kan innehålla, icke skall utgå efter högre mjölkpris än 12 öre

per liter. Ty även med en sådan reglering skulle mjölkarrendena bliva högre

än kontantarrendena eller i allmänhet cirka 35 kronor per tunnland. Vidare

hemställes, dels att dessa bestämmelser må få tillämpas retroaktivt å arrenden,

förfallna till betalning från och med den 1 januari 1941 och dels att

den föreslagna lagstiftningen om reglering av mjölkarrenden må i tillämpliga

delar omfatta även övriga arrenden, som satts att utgå i naturaprodukter.

Med skrivelse den 21 juni 1941 överlämnade länsstyrelsen jämväl sist återgivna

framställning till Kungl. Majit, därvid länsstyrelsen dels meddelade

att länsstyrelsen inhämtat, att mjölkpriset vid tiden för den i framställningen

omförmälda prisregleringen var 14 öre och ej 11 öre för liter, såsom i framställningen

uppgivits, och dels, under åberopande av vad länsstyrelsen anfört

i sin skrivelse den 20 maj 1941 i fråga örn behovet av viss jämkning

eller reglering beträffande arrenden av förevarande beskaffenhet, hemställde,

att Kungl. Majit måtte vidtaga ågärder för att lagstiftning så snart ske kunde

måtte komma till stånd med bestämmelser i huvudsak motsvarande innehållet

i lagen den 22 juni 1921 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring

och avseende arrendevederlag förfallet under tiden från och med den

1 januari 1941.

I utredningens förevarande promemoria har även upptagits förslag till lagstiftning

till reglering av sådana arrendeavtal rörande fastigheter, vilka icke

tillhöra kronan eller äro anslagna till ecklesiastikt ändamål, där arrendeavgiften

utsatts i jordbruksalster att lösas med penningar enligt de i markegångstaxan

fastställda priserna eller enligt annan jämförlig värdesättning. I

vad mån arrenden av nu ifrågavarande slag förekomme beträffande enskilda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

tillhöriga fastigheter har utredningen icke kunnat utröna. Utredningen har

emellertid antagit, att antalet därav icke vore stort. Enligt vad utredningen

upplyst förekomme däremot perscdelarrende rätt så allmänt vid utarrendet

ring av fastigheter, som tillhörde kommuner eller allmänna stittelser, varjämte

detta arrendesystem tillämpades vid utarrendering av dels universitetens

jordbruksegendomar och dels fastigheter, som vore anslagna på lön åt

lärare vid vissa allmänna läroverk. I vissa av de anförda fallen hade arrendeavgiften

utsatts helt i persedlar och i andra hade den bestämts delvis i penningar

och delvis i persedlar. I en del fall skulle persedlarna lösas enligt

litt. A och i andra enligt litt. G i markegångstaxan. Beträffande särskilt de

fastigheter, som tillhörde Stockholms stad, vore enligt vad i promemorian

anförts i sistnämnda hänseende att märka, att i fråga om viss, i smör fixerad

del av arrendeavgiften i arrendekontrakten stadgats, att denna tills vidare

och så länge nuvarande mjölkprisreglering ägde bestånd i stället skulle

beräknas i viss mängd mjölk att kontant lösas efter det medelpris, som för

året närmast före det, varunder arrendet skulle utgivas, av mjölkcentralen

fastställts för frisk, oskummad mjölk med 3.5 procent fetthalt, fritt Stockholm,

för den zon, vari fastigheten vore belägen.

Under nu rådande kristid ha från olika föreningar av publika arrendatorer

eller sammanslutningar av lantbrukare avgivits framställningar om reglering

av de arrendeavtal, i vilka arrendeavgiften utsatts helt eller delvis i

persedlar att lösas enligt de i markegångstaxan fastställda priserna. I detta

hänseende må här omnämnas, att den 24 oktober 1941 inkommit en den 22

i samma månad dagtecknad'' skrivelse från representanter för jordbrukare

från Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs

och Västmanlands län, i vilken skrivelse hemställes, att Kungl. Maj:t ville

vidtaga åtgärder till åstadkommande därav att de av 1941 års arrendeavgälder,

vilka helt eller delvis beräknas på grundval av markegångstaxan

eller eljest produktpriser, måtte — med hänsyn till de svaga skördarna under

1940 och 1941 samt till att jordbruksprodukterna äro beslagtagna och

priserna å desamma av statsmakterna reglerade — utgå efter grundbeloppet

eller på skäligt sätt regleras i förhållande till arrendators verkliga inkomster,

såsom de betingats av svag skörd, att arrendeavgäldernas reglerande

enligt markegångstaxan eller liknande beräkningsgrunder upphör och

att antingen en återgång till kontant avgäld sker eller ett smidigare, mera

rättvist verkande system tillämpas, ett system, som är grundat på jordbrukets

verkliga lönsamhet, och att nu gällande arrendekontrakt få på arrendators

begäran omregleras enligt de nya bestämmelserna.

Förevarande utredning behandlar även frågan örn lagstiftning angående

jämkning av arrendebestämmelser rörande lämnande av stråfoder och andra

naturaprestationer vid arrendets frånträdande. I avseende härå må lämnas

följande upplysningar.

I en den 29 juli 1941 inkommen skrivelse från arrendatorn Einar Lundell

framhölls, under åberopande av de dåliga skördeutsikterna år 1941, speciellt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 40.

13

i fråga om stråfoder, att det syntes mycket sannolikt, att de jordbruksarrendatorer,

vilka skulle frånträda sitt arrende den 14 mars 1942, icke skulle

kunna fullgöra dem i allmänhet enligt arrendeavtalet åliggande skyldighet

att å arrendefastigheten kvarlämna vissa kvantiteter foder av hö, halm och

i en del fall även spannmål, och uttalades farhågor för att skyldighet för

arrendatorn att i sådant fall nödgas ersätta jordägaren för bristen efter priser,

som måhända vore flera gånger högre än de vid tillträdet av arrendet

rådande, komme att bliva liktydigt med ruin för många arrendatorer. Vidare

inkom den 31 oktober 1941 från statens livsmedelskommission en skrivelse,

däri kommissionen anförde i huvudsak följande:

I åtskilliga av de arrendekontrakt, som upphöra att gälla den 14 mars 1942,

finnas intagna bestämmelser om skyldighet för arrendatorn att vid avträdandet

av fastigheten avlämna en viss kvantitet stråfoder, i allmänhet en

mängd, som motsvarar vad arrendatorn på sin lid mottog vid tillträdet av

fastigheten. Sistnämnda kvantitet kan, särskilt om tillträdet skett i anslutning

till ett gynnsamt skördeår, ha varit relativt betydande. Med hänsyn

dels till att på många håll under 1941 höskörden blivit synnerligen klen samt

halmutbytet ringa, dels till jordbrukarnas skyldighet att avstå stora kvantiteter

fodersäd till det allmänna, synes nämnda kontraktsföreskrifter i många

fall bliva mycket svåra att efterkomma. Icke sällan torde arrendatorn, örn han

skall kunna lämna det avtalade avträdesfodret, vara tvungen utslakta en betydande

del av sin kreatursbesättning, medan åter i andra fall de förefintliga

stråfodertillgångarna icke ens vid en fullständig nedslaktning av kreatursbesättningen

äro tillräckliga för att täcka den kontraktsenliga förpliktelsen.

Den ersättningsskyldighet, som kan komma att åvila arrendatorn vid

bristande förmåga att prestera avträdesfodret in natura, måste på grund av

de gällande höga stråfoderpriserna bliva för honom synnerligen betungande.

Vid sådant förhållande har det synts livsmedelskommission angeläget, att

möjlighet beredes till jämkning i avtalsföreskrifter av förevarande art. Förutom

att härigenom skulle beredas ett skydd för arrendatorn mot ekonomisk

utarmning, skulle åtgärden — till fördel jämväl för hushållningen i

stort — kunna medföra, att stråfodertillgångarna å fastigheten i fråga jämnare

fördelas å de olika skedena av stallfodringsperioden.

Den fråga, som sålunda upptagits av livsmedelskommissionen, står i nära

samband med det problem, som behandlats i chefens för jordbruksdepartementet

anförande till statsrådsprotokollet den 28 juni 1941 vid tillsättande av

utredningen rörande reglering av vissa arrendeavtal. I det ena såväl som i det

andra fallet gäller det att söka bereda möjlighet till jämkning i sådana arrendeåtaganden

om naturaprestationer, vilkas uppfyllande i full utsträckning

med hänsyn till rådande särförhållanden befinnes uppenbart obilligt. I de av

departementschefen avsedda fallen är det närmast fråga om jämkningar i

tegan under pågående arrende, medan i de nu senast aktualiserade fallen

prestationsskyldigheten vid arrendeavtalets upphörande tilldrar sig huvudintresset.

Jämväl lösningen av sistberörda fråga påkallar lagstiftning linder

riksdagens medverkan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde kommissionen, att ål

utredningen måtte uppdragas att vid fullgörandet av utredningsuppdraget järn

väl upptaga frågan örn jämkning av arrendebestämmelser angående lämnande

av stråfoder och andra naturaprestationer vid arrendets frånträdande.

Vid livsmedelskommissionens skrivelse funnos fogade två från kristids
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

nämnder till kommissionen inkomna skrivelser, däri framhölls de av kommissionen

påtalade svårigheterna för de arrendatorer, som skulle frånträda

sina arrenden under våren 1942 och då lämna avträdesfoder.

Sedermera har den 8 november 1941 från Stockholms länsorganisation

av bondeförbundet inkommit en skrivelse, vari samma problem beröres, som

behandlats i livsmedelskommissionens skrivelse. Länsorganisationen har uttalat,

att det anmärkta missförhållandet syntes kunna tillrättaläggas genom

en tillfällig lagstiftning, varigenom arrendatorn medgåves avlämna en i förhållande

till skördeutfallet reducerad stråfodermängd, därvid dock kunde

ifrågasättas huruvida icke jordägaren borde erhålla ersättning för den felande

kvantiteten efter de vid avtalets ingående gällande stråfoderpriserna. I

skrivelsen framhålles också, att uppmärksamhet även syntes böra ägnas åt

att underlåtenhet att hålla avtalat kreatursantal under nuvarande förhållanden

icke finge betraktas såsom kontraktsbrott.

Utredningens förslag.

Utredningens förslag innebär i huvudsak följande.

Därest arrendator enligt arrendeavtal, som slutits före den 14 mars 1940,

åtagit sig att utgöra arrende till minst hälften genom avlämnande av mjölk,

smör eller annat jordbruksalster, eller är i före sagda dag slutet arrendeavtal

rörande jordbruksfastighet, som icke tillhör kronan eller är anslagen

till ecklesiastikt ändamål, arrendet till minst hälften utsatt i jordbruksalster

att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i länets

markegångstaxa eller enligt annan jämförlig värdesättning, må arrendatorn

kunna påfordra skälig jämkning av det i jordbruksalster bestämda arrendet.

Jämkningen må emellertid endast omfatta, då arrendet skall utgöras

genom avlämnande av jordbruksalster, tiden från och med den 14 mars 1941

till och med den 31 december 1942, och då arrendet utsatts i jordbruksalster

att lösas med penningar, tiden från och med den 14 mars 1941 till den 14

mars 1942. Såsom förutsättning för att jämkning skall kunna medgivas har

upptagits, att arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befinnas

för arrendatorn oskäligt tyngande.

I anslutning till livsmedelskommissionens hemställan har i lagförslaget

upptagits ett stadgande därom, att arrendator, som skall frånträda den arrenderade

fastigheten under år 1942 och som enligt arrendeavtalet åtagit

sig alt vid frånträdandet avlämna viss myckenhet stråfoder eller annat jordbruksalster,

skall äga, där brist förefinnes i den fastställda myckenheten på

grund av omständigheter, till vilka han icke varit vållande, rätt att i skälig

omfattning vinna befrielse från att ersätta bristen.

Den jämkning av det i jordbruksalster bestämda arrendet, till vilken arrendatorn

enligt vad förut nämnts är berättigad, må icke utan synnerliga

skäl bestämmas på sådant sätt, att därigenom arrendet för den tid jämkningen

avser nedsättes med mer än hälften av prisstegringen å ifrågakomna

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

15

jordbruksalster efter den 14 mars 1940. Ej heller må arrendatorn mot jordägarens

bestridande utan synnerliga skäl befrias från att ersätta jordägaren

mer än hälften av den förut berörda bristen på stråfoder.

För den händelse jordägaren och arrendatorn icke kunna enas om den

jämkning av arrendet, till vilken arrendatorn är berättigad, eller om det

sätt, varpå jämkningen må komma arrendatorn till godo eller, såvitt angår

bristen på stråfoder, om arrendatorns befrielse från ersättningsskyldighet

gentemot jordägaren eller omfattningen därav, skall frågan avgöras av

särskild skiljenämnd. För varje hushållningssällskaps verksamhetsområde

skall tillsättas en skiljenämnd, som skall bestå av tre ledamöter, av vilka

hushållningssällskapets förvaltningsutskott och landstinget utse vartdera en

samt länsstyrelsen i länet den tredje. Denne skall tillika vara skiljenämndens

ordförande. För varje ledamot skall i nu stadgad ordning utses en ersättare.

Ersättning till skiljenämndens ordförande skall enligt av Kungl.

Majit fastställda grunder utgivas av allmänna medel.

I lagförslaget har upptagits klanderrätt mot skiljenämndens beslut. Sålunda

har föreslagits, att jordägare eller arrendator, som är missnöjd med

skiljedom, må efter stämning inom trettio dagar från det skiljedomen i huvudskrift

eller bestyrkt avskrift delgavs honom klandra densamma vid domstol.

Beträffande skiljemannaförfarandet skola i övrigt bestämmelserna i lagen

den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Såsom allmän motivering till förslaget, såvitt detta avser att öppna möjligheter

till jämkning av de s. k. mjölkarrendena, har utredningen anfört:

Det typiska för den form av arrenden, de s. k. mjölkarrendena, varom i

förevarande utredning i första hand är fråga, är att arrendeavgiften utsätta

i en viss kvantitet mjölk att levereras dag för dag, därvid i allmänhet

jordägaren tillgodoföres hela värdet av mjölken enligt det vid leveranstiden

gällande priset därå. Denna arrendeform har sedan gammalt tillämpats i

stor utsträckning i Mellansveriges jordbruksbygder. Att arrendeformen alltjämt

rätt så allmänt håller sig kvar i dessa bygder beror uppenbarligen

därpå att densamma ansetts innebära icke obetydliga fördelar för både

jordägaren och arrendatorn. Den förre har sålunda med hänsyn därtill att

prestationerna skola utgöras dag för dag ansetts äga en värdefull säkerhet

för arrendeavgiftens utfående, på samma gång en intensiv ladugårdsskötsel

för honom innebär en stor trygghet i fråga om den arrenderade jordens

hävd. Å andra sidan har det ansetts vara till stor fördel för arrendatorn att

han icke behöver bära den risk, som sammanhänger med variationerna i

mjölkpriset, där sådana dock skulle även under vanliga förhållanden förekomma.

Då de bestämda mjölkleveranserna i allmänhet motsvara arrendeavgiften

i dess helhet eller åtminstone huvudparten av densamma, tillkommer

såsom en ytterligare fördel för arrendatorn att han icke behöver under

det löpande arrendeåret utgiva större belopp i reda penningar. Vad sålunda

sagls örn mjölkarrendena gäller även i avseende å de visserligen sällsynta

fall av arrenden, där arrendeavgiften fastställts att utgöras i andra jordbruksalster

än mjölk såsom t. ex. spannmål.

Den omförmälda arrendeformen med arrendeavgiftens fastställande i

mjölk eller andra jordbruksalster lämpar sig dock knappast för andra för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

hållanden än sådana, som kunna anses såsom normala och som icke medföra

några mera framträdande fluktuationer i priserna på dylika alster. Då

vid avslutandet av ett avtal örn ett mjölkarrende något fast pris å mjölken

så gott som undantagslöst icke angives, kan det också förutsättas att varken

jordägaren eller arrendatorn räknat med någon större vare sig vinst

eller förlust till följd av prisväxlingar å varan.

Emellertid kan det ej undvikas, att under en arrendeperiod sådana förändringar

i konjunkturläget eller beträffande jordbrukets produktionsförhållanden

kunna inträda, som fullkomligt förrycka de beräkningar vilka

parterna vid avtalets avslutande lagt till grund för arrendeavgiftens bestämmande.

Att för sådant fall betydande olägenheter med ifrågakomna arrendeform

kunna uppstå är givet. Inom den lagstiftningskommitté — 1936 års

arrendeutredning — som senast framlagt förslag till reform av arrendelagstiftningen

har också framförts den meningen att lagen ej borde tillåta legans

utsättande i naturalster. Mjölkarrendena skulle nämligen enligt denna

åsikt medföra olägenheter särskilt så tillvida att arrendatorn saknade möjlighet

att överblicka avtalets ekonomiska konsekvenser. Då emellertid sagda

mening ej omfattats av arrendeutredningens majoritet, har i det av utredningen

framlagda lagförslaget den nuvarande avtalsfriheten i detta hänseende

bibehållits.

Oavsett vilken mening man må hysa om förevarande avtalsforms ändamålsenlighet

under normala tider lärer dock vara klart att legans utsättande

i naturalster kan medföra en ohållbar situation, därest på grund av

exceptionella förhållanden en prisstegring uppkommer av sådan omfattning

att parterna vid avtalets ingående ej rimligtvis bort taga densamma i beräkning.

En dylik situation med en synnerligen stark prisstegring på jordbruksalster

och särskilt på mjölk följde 1914—1918 års världskrig i spåren, och

därav föranleddes de förut omnämnda lagstiftningsåtgärderna till avhjälpande

av de olägenheter, som voro förknippade med naturaarrenden.

Från arrendatorshåll göres gällande att beträffande i all synnerhet mjölkarrenden

situationen även nu är sådan, att särskilda lagstiftningsåtgärder

äro betingade för beredande av möjlighet till jämkning i ingångna arrendeavtal.

Härvid åberopas dock ej blott den prisstegring på mjölk och andra

jordbruksalster som inträtt efter stormaktskrigets utbrott i augusti 1939 utan

även och i all synnerhet det dåliga utfallet av 1940 och 1941 års skörd, särskilt

foderskörden.

Vad prissstegringen angår torde det visserligen kunna ifrågasättas, örn

denna hittills varit så stark, att den i och för sig kan anses utgöra tillräcklig

anledning till lagstiftningsåtgärder till möjliggörande av jämkning av ingångna

arrendeavtal. Förhållandena i detta hänseende voro år 1918 och åren

närmast därefter av betydligt mera framträdande art än de nu äro. Under

det att mjölkpriset år 1918 uppgavs hava i förhållande till förkrigspriset stigit

med över 120 procent, torde den prisstegring å mjölk som inträtt efter

1939 icke kunna beräknas till ett medeltal av mer än cirka 30 procent. Medgivas

må dock att även en sådan prisstegring kan anses vara så pass betydande,

att det icke kan begäras att en arrendator, som slutit sitt avtal år 1939

eller tidigare, därvid bort taga densamma i beräkning. Förty ligger redan i

prisstegringen såsom sådan ett moment, från vilket man icke kan bortse, då

det gäller att taga ståndpunkt till den uppkomna frågan om jämkning i ingångna

avtal angående mjölkarrenden.

Beträffande skörderesultatet 1940 är det obestridligt, aU detsamma sett för

landet i dess helhet var synnerligen dåligt ej blott i förhållande till de närmast

föregående årens skördar, vilka voro osedvanligt goda, utan även vid

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 40.

17

jämförelse med vad som kan anses normalt. Det är helt naturligt att detta

dåliga skörderesultat, såsom också i de inkomna framställningarna framhållits,

medförde avsevärda svårigheter för jordbrukarna i allmänhet och i all

synnerhet för de arrendatorer, som hade att utgöra arrende i jordbruksalster,

framför allt för mjölkarrendatorerna. Graden av den enskilde arrendatorns svårigheter

var tydligen beroende på det överskott, som förefanns för honom sedan

arrendet erlagts. Var detta överskott så pass stort, att det lämnade arrendatorn

en någorlunda skälig vinst, förefanns visserligen ingen anledning till

större bekymmer, men örn — såsom säkerligen i många fall blev förhållandet

-— överskottet blev litet eller intet eller örn —- såsom också ofta hände

— avkastningen av jordbruket ej ens räckte till arrendet, blev arrendatorns

ställning ohållbar. Någon förbättring för arrendatorerna har för visso icke inträtt

under år 1941. Tvärtom har detta skördeår för landet i dess helhet blivit

ännu sämre än år 1940. Särskilt gäller detta den för mjölkproduktionen så

viktiga stråfoderskörden, som år 1941 icke motsvarat ens hälften av normal

skörd. Härtill kommer dels att jordbrukarna på grund av gällande kristidsförordningar

äro pliktiga att till förmån för den allmänna folkhushållningen

avstå så pass avsevärda kvantiteter av sitt förråd av fodersäd, att i många

fall vad som återstår icke ens tillnärmelsevis förslår till utfodring av erforderligt

antal kreatur och dels att möjligheten att genom import täcka foderbristen

för närvarande är stängd. Driftsåret 1941/42, som knappast har något

annat att bygga på än 1941 års skörd, har redan visat sig vara och kommer

säkerligen att än mera bliva synnerligen bekymmersamt för de jordbrukare,

vilka byggt sin ekonomi i mera avsevärd grad på mjölkproduktion.

Då de rådande förhållandena nödvändiggöra en stark reducering av nötboskapsbesättningarna,

blir det säkerligen i många fall förenat med stora svårigheter

för mjölkarrendatorerna att fullgöra sina förbindelser enligt arrendeavtalen.

Med hänsyn härtill ävensom till vad förut anförts i fråga om prisstegringen

å jordbruksprodukterna måste det framstå såsom klart, att de

före kristidens inträdande stipulerade arrendevillkoren för mången arrendator

äro att anse såsom oskäligt tyngande. Följaktligen torde fullt giltiga skäl

föreligga för lagstiftningsåtgärder till möjliggörande av jämkning av sådana

arrendevillkor.

Rörande förslaget örn lindring i de s. k. persedelarrendena har i utredningens

promemoria anförts i huvudsak följande.

Vid behandling av frågan örn lagstiftning till reglering jämväl av sådana

arrendeavtal rörande fastigheter, vilka icke tillhöra kronan eller äro anslagna

till ecklesiastikt ändamål, där arrendeavgiften utsatts i jordbruksalster att

lösas med penningar enligt de i markegångstaxan fastställda priserna eller enligt

annan jämförlig värdesättning, bör det framhållas, att i dylika arrendeavtal

(de s. k. persedelarrendena) arrendeavgiften, i motsats till vad förhållandet

är vid mjölkarrenden, i allmänhet utsattes endast till hälften i jordbruksalster,

under det att den andra hälften utsättes direkt i penningar. Den

allmänna prisstegringen å jordbruksalster eller s. k. persedlar, som obestridligen

inträtt under 1940 och 1941, har följaktligen för bedömandet örn arrendevillkoren

äro att anse såsom oskäligt tyngande visserligen icke samma

betydelse som vid mjölkarrendena men spelar dock en icke obetydlig roll i

detta hänseende. Däremot måste antagas att det dåliga skördeutfallet 1940

och 1941 i ungefär lika grad påverkat persedelarrendatorerna och mjölkarrendatorerna,

dock naturligtvis endast i de fall, då det i arrendeavtalet föreskrivits,

att persedlarna skola lösas i penningar efter senast fastställda pris

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 40. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

enligt litt. A i markegångstaxan eller annan jämförlig värdesättning, varmed

åsyftas exempelvis den värdesättning som enligt vad förut omtalats fastställts

i arrendekontrakt beträffande Stockholms stad tillhöriga fastigheter.1

I övrigt har i fråga om persedelarrendena hänvisats till vad därom anförts

i de inledningsvis nämnda promemoriorna, i vilka behandlats frågan

om dels reglering av arrenden rörande jord, som är anslagen till ecklesiastikt

ändamål, och dels reglering av arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av kronans jordbruksegendomar. Utredningen har ansett, att samma skäl,

som åberopats för reglering av de ecklesiastika arrendena och kronoarrendena,

då arrendeavgiften utsatts i persedlar att lösas efter senast fastställda

pris enligt litt. A i markegångstaxan, också talade för vidtagandet av lagstiftningsåtgärder

till möjliggörande av jämkning av andra persedelarrenden

i fall då på grund av rådande förhållanden arrendevillkoren finnas för arrendatorn

oskäligt tyngande.

Beträffande den föreslagna möjligheten till jämkning av i arrendekontrakt

intagna bestämmelser örn skyldighet för arrendatorn att vid arrendets frånträdande

avlämna stråfoder och andra jordbruksalster, har utredningen

yttrat:

Såsom livsmedelskommissionen anfört förekommer bestämmelse i detta

hänseende rätt så allmänt i arrendekontrakt rörande jordbruksfastigheter,

och har den vanligen den innebörd, att arrendatorn skall vid avträdandet av

arrendefastigheten avlämna en kvantitet stråfoder, som motsvarar vad han

på sin tid mottog vid tillträdet av fastigheten. Någon gång kan bestämmelsen

också avse avlämnandet av viss myckenhet av något annat jordbruksalster.

Dock är att märka att i en del arrendekontrakt utsäges, att omförmälda skyldighet

för arrendatorn att avlämna stråfoder inträder endast såvida icke sådant

förhindras av omständigheter, till vilka arrendatorn icke varit vållande.

En reservation av sådan innebörd finnes intagen i de av domänstyrelsen

använda kontrakten vid utarrendering av kronans jordbruksdomäner ävensom,

efter vad utredningsmannen inhämtat, i en del kontrakt angående utarrendering

av ecklesiastika fastigheter. Det vanligaste torde dock vara, att

bestämmelsen om avlämnande av stråfoder är kategorisk.

Det lärer utan vidare utläggning vara uppenbart, att under nu rådande

förhållanden med knapp fodertillgång och osedvanligt uppskruvade priser på

hö och halm de största olägenheter kunna drabba en arrendator, som enligt

arrendekontraktet är pliktig fullgöra en prestation av nu ifrågakomna slag.

Arten och omfattningen av dessa olägenheter ha av livsmedelskommissionen

i dess skrivelse närmare utvecklats, och desamma ha även berörts i skrivelsen

från Stockholms länsorganisation av bondeförbundet. Här må endast

ytterligare framhållas att en sådan arrendebestämmelse varom nu är fråga,

därest den skall tillämpas i all sin stränghet, kan medföra nog så allvarliga

konsekvenser ej blott såsom nämnts för den enskilde arrendatorn utan även

för folkhushållningen i stort, så till vida nämligen, att den kan föranleda

nedslaktning av hela kreatursbesätttningar. Med hänsyn till det anförda har

utredningen i likhet med statens livsmedelskommission funnit angeläget att

1 I fråga om Uppsala universitets arrendefastigheter har det upplysts, att desamma utarrenderas

mot arrendeavgift i persedlar att lösas med penningar enligt senast fastställda pris

enligt litt. C i markegångstaxan. Vid utarrendering av Lunds universitets egendomar bestämmes

att persedlarna skola lösas efter priserna enligt litt. A i markegångstaxan.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 40.

19

jämkning må kunna företagas även av sådana arrendebestämmelser som av

kommissionen i dess skrivelse avses.

I fråga örn de föreslagna reglerna för omfattningen av den jämkning som

enligt vad förut anförts må medgivas, har utredningen anfört följande.

Den jämkning av arrendeavtalet, till vilken arrendatorn är berättigad,

kan tillgodogöras honom på olika sätt. Sålunda kan kvantiteten av de jordbruksaktör

vari arrendet är bestämt nedsättas eller ock kan arrendatorn

tillerkännas viss andel av varans pris. Vidare kunna naturaprestationer i

större eller mindre omfattning utbytas mot ett skäligt belopp i penningar,

därvid också hänsyn kan tagas till den inträffade prisstegringen.

I den mån jämkningen innebär nedsättning av arrendets värde har viss

gräns ansetts böra utsättas, vilken gräns må överskridas endast då synnerliga

skäl därtill föreligga.

Då de den 14 mars 1940 gällande priserna å jordbruksalster kunna anses

lia varit någorlunda normala, ha sagda priser valts till utgångspunkt vid beräkningen

av den jämkning i arrendet som må kunna ske. Det har dock

icke funnits skäligt att i allmänhet medgiva jämkning ända till prisnivån

sagda dag, utan jämkningen har såsom regel begränsats till att motsvara

högst hälften av därefter inträffad prisstegring å ifrågakomna jordbruksalster.

Vad persedelarrendena beträffar framgår nämnda prisstegring av en

jämförelse mellan den värdesättning, som enligt markegångslaxan eller

eljest tillämplig uppgift gällde den 14 mars 1940, och den markegångstaxa

eller annan värdesättning, som enligt arrendekontraktet skolat tillämpas vid

persedlarnas omräkning i penningar, därest jämkning ej kommit till stånd.

Med tillämpning jämväl i fråga om bristen på stråfoder vid frånträdet av

arrendet av den principen, att rådande onormala förhållanden på jordbrukets

område rättvisligen böra i allmänhet drabba jordägaren och arrendatorn

lika, har det föreskrivits att befrielsen från ersättningsskyldighet icke

utan synnerliga skäl må avse mer än hälften av bristen.

Enligt vad i promemorian anförts har vidare under utredningens gång

övervägts, huruvida även under nuvarande krisförhållanden liksom under

krisåren efter det förra världskriget behov skulle föreligga av en lagstiftning

motsvarande dels lagen den 28 juni 1918 (nr 481) innefattande tillägg

till lagen örn nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 och dels lagen

den 22 juni 1921 (nr 322) örn jämkning i vissa fall av arrendatorn åliggande

dagsverksskyldighet. Med hänsyn till att den jämkning i arrendeavtal

angående naturaarrenden, som genom det av utredningen framlagda lagförslaget

möjliggjordes, förutsattes kunna ske även på det sätt, att arrendatorn

berättigades att erlägga arrendet helt eller delvis i penningar i stället

för in natura, och då arbetslönerna hittills knappast undergått sådan prisstegring,

som kunde motivera en jämkning av dagsverksskyldighet, som en

arrendator kunde lia åtagit sig, har utredningen ansett att det, åtminstone

för närvarande, icke vore erforderligt alt framlägga förslag till särskild lagstiftning

motsvarande de ovanberörda lagarna. Ej heller har vad Stockholms

länsorganisation av bondeförbundet anfört därom, att underlåtenhet

att hålla avtalat kreatursantal under nuvarande förhållanden icke finge betraktas

såsom kontraktsbrott, av utredningen ansetts höra föranleda någon

lagstiftningsåtgärd.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Lantbrukaren K. V. Ögren i Kroken, vilken deltagit såsom sakkunnig inom

utredningen, har i sin förut omnämnda skrivelse, vari han anmält skiljaktig

mening, anfört i huvudsak följande.

Mjölkpriset hade från 1939 till tiden för regleringen av jordbruksproduktprisernas

ikraftträdande stigit från cirka 12 öre till cirka 14 öre per kilogram,

således en ökning med ungefär 15 procent. Då mjölkarrendena även

med normala förkrigspriser betydligt överstego kontantarrendena herde dessa

nu nämnda 15 procent ökning mer än väl täcka jordägarens något ökade utgifter.

Den höjning av jordbrukets produktpriser från omkring 14 öre per

kilogram för mjölk samt omkring 20 öre per kilogram spannmål har ju uttryckligen

sagts ifrån vara en kompensation för de två senaste årens dåliga

skörderesultat samt de förhöjda priserna på jordbrukets förnödenheter såsom

kraftfoder, konstgödsel m. m., vilket ju är sådana utgifter som helt påvila

arrendatorn. Att jordägaren skall erhålla minst hälften av denna kompensation

plus den ökning han tidigare erhållit, medan samtidigt arrendatorn

ensam skall bära förlusten av den dåliga skörden samt ökade utgifter och

därigenom i många fall gå mot ekonomisk ruin torde väl icke kunna anses

vara lyckligt i all synnerhet som då oftast en hel familj blir blottställd.

Då mjölkarrendatorerna liksom andra samhällsmedborgare måste ställa

sig alla kristidsbestämmelser till efterrättelse, hade de säkerligen också full

rätt att erhålla det stöd av myndigheterna, som tycks vara nödvändigt för

att de verkligen skola få den så mycket omtalade kompensationen. Som det

nu har varit, har det verkat i motsatt riktning, ty produkterna ha i många

fall icke ens räckt till fullgörande av arrendet.

Då denna minskade produktmängd säkerligen kommer att fortsätta, är

det nära nog nödvändigt att jämkningen av arrendet åtminstone bör kunna

medgivas till 14 öre per kilogram mjölk. Ingen som helst anledning finnes

att befara att jordägarens i någon mån berättigade merinkomst härigenom

skall äventyras. Bevis finnes för att många mjölkarrendatorer i Skaraborgs

län ge nära nog dubbelt arrende jämfört med dem med kontantarrende.

Detta är alldeles ohållbart och den i lagförslaget föreslagna jämkningen

torde vara allt för nätt tilltagen för att lia den verkan som är fullt berättigad.

Enligt min mening är det önskvärt, att en jämkning medgives ov mjölkpriset

till 14 öre samt av priset på spannmål till 20 öre per kilogram.

Yttrandena. I

I de avgivna yttrandena har det framlagda lagförslaget i princip tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. I ett flertal yttranden har behovet av de föreslagna

lagstiftningsåtgärderna starkt understrukits. I några yttranden har

framhållits, att i arrendekontrakt ofta upptagits föreskrift därom, att å den

arrenderade egendomen skulle hållas ett visst antal kreatur. Det har påpekats,

att i nuvarande läge med de mycket knappa fodertillgångarna inom

landet dylika bestämmelser understundom kunde vara omöjliga att fullgöra

eller i varje fall medföra mycket stora kostnader och svårigheter. I yttrandena

har i anslutning härtill påkallats, att genom lagstiftning öppnades möjlighet

att åsidosätta dylika bestämmelser i arrendekontrakten.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40. 21

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat följande.

Såsom grund för jämkning av arrendeavtal torde kunna ifrågakomma först

och främst missväxt. Liknande verkan kan tänkas uppstå, örn vanliga produktionsmedel,

som utifrån pläga tillföras jordbruket, utebli, t. ex. kraftfoder,

vissa gödningsämnen o. dyl. I båda dessa fall kan produktionsresultatet

utan arrendatorns vållande gå ned under de normala variationer, som alltid

måste beräknas förekomma vid ett långvarigt arrende. En annan faktor, som

kan tänkas ingripa i jordbrukets ekonomi så starkt, att arrendevärdet därigenom

förskjutes utöver vad parterna rimligen kunnat förutse, är en prisstegring

på vissa jordbruksprodukter av extraordinär storleksordning.

Verkningarna för en arrendator av de nu nämnda faktorerna må belysas

av ett exempel. Två arrendejordbruk, som äro inriktade på spannmålsproduktion,

beräknas vid arrendets ingående producera omkring 500 hektoliter

vete vardera. För den ena gården avtalas ett arrende av 100 hektoliter vete

att lösas efter årsmarkegång, som vid arrendeavtalets ingående utgjorde 12

kronor 13 öre per hektoliter. För den andra gården avtalas ett kontantarrende

av 1,200 kronor. Om nu veteskörden går ned på vardera arrendegården

till 150 hektoliter, måste i fallet med naturaarrende resultatet bli en

stegring av arrendet från 75 till av avkastningen, etf resultat, som väl må

kallas oskäligt. Detta synes gälla oberoende av prisläget. Vid gården med penningarrende

antages såsom nyss sagts skördeutfallet vara enahanda. Markegångspriset

har emellertid stigit till 20 kronor 33 öre per hektoliter. Förändringen

innebär en förskjutning av arrendevärdet från icke fullt 20 procent till

nära 40 procent av avkastningens penningvärde. Resultatet för arrendatorn

blir uppenbarligen icke så katastrofalt som i det förstnämnda fallet, men

dock allvarligt nog, framför allt örn det svaga skördeutfallet upprepas under

flera år. Motsvarande exempel kunna uppställas vid mjölkarrenden eller

vid arrenden med kombination av flera naturapersedlar.

Om återigen ingen abnorm försämring av själva produktionsresultatet föreligger,

men däremot en prisstegring uppstår, som icke kunnat förutses, ställa

sig förhållandena ungefär på följande sätt. I de nyss anförda exemplen antages

avkastningen vara oförändrad, 500 hektoliter vete. Vid arrendets ingående

hade arrendet 100 hektoliter ett penningvärde av 1,213 kronor och

hela gårdens spannmålsavkastning ett penningvärde av 6.065 kronor. Örn

priset stiger till 20 kronor 33 öre per hektoliter, får visserligen arrendet ett

penningvärde av 2,033 kronor, men samtidigt har avkastningens värde stigit

till 10,165 kronor. Någon förskjutning lill arrendatorns nackdel kan knappast

anses härigenom lia ägt rum. Vid motsvarande exempel med ett i penningar

fastställt arrende gör arrendatorn uppenbarligen en avsevärd vinst.

Det förefaller förvaltningsutskottet således, som örn det snarare vore förskjutningen

av själva produktionsfaktorerna än av priserna, som för arrendatorerna

påkallade lagstiftningsåtgärd, men att däremot sådana åtgärder kunna

erfordras även vid penningarrenden. Detta är samma ståndpunkt, som

lagstiftaren intagit i nyttjanderättslagen 2 kap. 47 §, såvitt angår jordbruksarrenden

under bolag och med dem likställda jordägare. Visserligen torde uttrycket

i lagförslaget »därest arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden

befinnas för honom (arrendatorn) oskäligt betungande» icke kunna

tillämpas i det exempel på prisstegring, som sist anfördes, men motiveringen

åberopar dock särskilt prisstegringen såsom grund för den nu ifrågasatta lagstiftningen.

Härtill kommer att den i lagförslaget uppställda jämkningsregeln endast

tager hänsyn lill prisstegringen. I det här förut först anhilda exemplet skulle

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

jämkningen enligt förslaget icke få överstiga 410 kronor. Trots den svaga

skörden skulle arrendatorn således lia att erlägga ett arrende med i penningar

uppskattat värde av 1,623 kronor. Det förefaller emellertid förvaltningsutskottet,

som örn i dylika fall en reduktion av kvantiteten vore en riktigare

jämkningsgrund.

Statens livsmedelskommission, som i sitt yttrande även berört frågan rörande

reducering av kreatursbeståndet å arrenderade fastigheter i det fall att

i arrendekontrakt intagits vissa bestämmelser angående kreatursbeståndets

storlek, har anfört följande.

Livsmedelskommissionen vill för sin del tillstyrka ett lagfästande av de regler

angående rätt till jämkning av i jordbruksalster bestämda arrenden, som

framlagts i utredningsmannens förslag. Vad beträffar möjligheten för arrendator

att erhålla jämkning i honom avtalsenligt åvilande skyldighet att vid

arrendets frånträdande avlämna stråfoder och andra jordbruksalster har

utredningsmannens förslag i allt väsentligt grundats å den uppfattning, som

kommit till synes i en av livsmedelskommissionen den 31 oktober 1941 avlåten

skrivelse; icke heller mot utformningen av lagförslaget i denna del har

livsmedelskommissionen någon erinran. I anslutning till de av utredningsmannen

i promemorian härvidlag framförda synpunkterna önskar dock kommissionen

framhålla följande.

Stråfoder är som bekant under beslag, varjämte handeln därmed är underkastad

statlig reglering. Livsmedelskommissionen har i flera cirkulär, bland

annat i nr 423 och 566, meddelat bestämmelser om tilldelning av stråfoder

till förbrukare därav. Nu innevarande ransoneringsperiod utlöper den 14

mars 1942, d. v. s. å den allmänna fardagen sagda år. De kvantiteter slråfoder,

som enligt tilldelningsbestämmelserna få beräknas för skilda djurslag, äro

med hänsyn till fodersituationen ganska snävt tilltagna. Från och med den

1 januari 1942 lia kristidsmyndigheterna även att, vid tilldelning av stråfoder

för utfodring av nötkreatur, räkna med en reducering av det av sökanden

före krisens inträde å brukningsdelen normalt hållna beståndet av

sådana djur med 15—25 procent, allt efter brukningsdelens storlek. Slutligen

må påpekas, att vid all tilldelning av stråfoder avdrag skall göras med

hänsyn till sökandens innehav av stråfoder.

En regel, som av naturliga skäl måste vinna tillämpning vid tilldelning

av fodermedel genom det allmännas försorg, är att den, som önskar — tidigare

eller senare under konsumtionsåret -— erhålla tilldelning, redan från

början av konsumtionsåret eller från den senare tidpunkt, då nya bestämmelser

träda i kraft, underkastar sig den av myndigheterna anbefallda ransoneringsplanen.

Denna regel är av livsmedelskommissionen särskilt uttalad i

vad avser tilldelning av fodersäd (cirkulär nr 450 m. fl.) men torde principiellt

böra äga motsvarande tillämpning jämväl då fråga är om stråfoder.

Det torde ligga ganska nära till hands att i förevarande avseende likställa

en avträdande arrendator i hans förhållande till jordägaren med en tilldelningssökande

lantbrukare i dennes förhållande till det allmänna. Att märka

är nämligen, att en utjämning av stråfodertillgångarna bör ske icke allenast

såtillvida att den avträdande arrendatorn i skälig omfattning får äga utnyttja

det stråfoder, som egentligen skulle lämnats vid frånträdet, utan även

såtillvida att arrendatorn bör iakttaga tillbörlig sparsamhet med stråfoderförråden,

så att jordägaren respektive den nytillträdande arrendatorn icke

kommer att stå utan stråfoder under tiden från fardagen till betessläppningens

början. Har en arrendator vid utfodring av kreaturen med stråfoder följt

de normer i fråga örn givornas storlek, som av livsmedelskommissionen på

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

23

sätt nyss nämnts anbefallts vid tilldelning av stråfoder, bör den omständigheten,

att brist uppkommit i den kvantitet stråfoder, som skolat avlämnas vid

frånträdande!, icke kunna läggas arrendatorn till last. I varje fall gäller

detta, därest arrendatorn iakttagit jämväl ovannämnda reduceringsregel i

fråga örn nötkreatursantalet. Huruvida lian kan anses i förevarande sammanhang

lia varit skyldig härtill synes tveksamt, åtminstone i sådana fall, då

arrendeavtalet föreskriver hållande av visst kreatursantal och jordägaren icke

eftergivit iakttagandet av denna föreskrift. I detta sammanhang må emellertid

påpekas att, då fråga är örn tilldelning av stråfoder, de lokala kristidsmyndigheterna

givetvis måste följa reduceringsbestämmelsen även i sådana fall,

där den örn stråfodertilldelning ansökande lantbrukaren är en arrendator,

som genom arrendeavtal förbundit sig att hålla visst antal nötkreatur å fastigheten.

Riksförbundet landsbygdens folk har i sitt yttrande hemställt, att jämkningar

av ersättning för naturaarrende och avträdesfoder icke begränsades

till halva prisstegringen och att prisstegringen beräknades på basis av prisläget

den 1 september 1939. Förbundet har till stöd för sin hemställan anfört

i huvudsak följande.

Som av utredningen framhålles, är det två olika frågor, vilka beröras av

utredningen, dels en på grund av kristiden och det förändrade penningvärdet

motiverad reglering av naturaarrenden och dels en av framför allt missväxten

motiverad dispens från att vid avträde av arrende överlämna stråfoder, i den

mån skörden av detta foderslag blivit mindre än normal.

I det förstnämnda fallet avser förslaget att rälta till förhållanden, som uppstått

på grund av den förändring av penningvärdet som inträffat sedan den

nu pågående krisens början. Såsom norm för denna reglering har utredningsmannen

föreslagit den norm, som gällde under föregående kris- och

krigstid, d. v. s. att jämkningen av arrendet som regel ej skall omfatta mer

än maximum hälften av den prisstegring, vilken skett å ifrågakommande

jordbruksalster efter den 14 mars 1940.

Det kan emellertid starkt ifrågasättas, huruvida de båda krisperioderna

ha en så likartad utveckling, att den anförda normen kan betraktas som

skälig. Vid krisen 1918—22 stego livsmedelspriserna på ett sådant sätt, att

jordbruket blev synnerligen lönsamt för dem, som icke hade naturaarrenden.

Av samma anledning erhöllo de jordägare, som hade gårdar utarrenderade

mot naturaprodukter, ett oskäligt högt arrende. Det gällde då att genom

lagstiftning av provisorisk art reglera detta missförhållande. Nu däremot

ha jordbrukets omkostnader stigit på ett sådant sätt, att jordbruket ingalunda

är någon lönsam näring, och jordägarna äro på väg att för rena naturaarrenden

skörda vinster, vilka till sin storlek börja nalkas den förra kristidens

förhållanden. Det vill med andra ord säga, att dessa arrendatorers

ställning denna gång är väsentligt sämre än förra gången. Dessa svårigheter

lia för vissa landsdelar ytterligare skärpts genom den inträffade missväxten.

Av denna motivering framgår skäligheten av att maximum av jämkning

bör omfatta hela den prisstegring, som skett. Det förtjänar därvid också bemärkas,

att jordägaren denna gång, i motsats till den förra, icke fått vidkännas

någon belastning i form av ökade räntor.

I motiveringen till begränsningen av jämkningen till hälften av bristen på

stråfoder anger utredningen, alt principiellt böra jordägaren och arrendatorn

lika drabbas av de onormala förhållandena vid jordbruket. Del är emellertid

fråga örn huruvida denna begränsning medger, att parterna bli lika

drabbade. Avsikten med av- och tillträdosfoder är ju alt nytillträdande skall

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ha möjlighet att från början uppsätta full djurstam. När såsom år 1941

avträdaren i många fall endast med största svårighet och endast genom

delvis nedslaktning kan få stråfodret att nödtorftigt räcka till, uppstår lätt

en brist för honom i avträdesfodret. Det finns exempel på att hela höskörden

ej blivit mer än vad som stipulerats såsom avträdesfoder. I sådant fall skall

enligt förslaget arrendatorn erlägga en kontantbetalning för det felande stråfodret,

motsvarande stråfoderpriset den 14 mars 1940 plus halva den värdestegring,

stråfodret senare varit utsatt för. Jordägaren får därigenom ett

belopp i penningar, för vilket han emellertid inte har några som helst utsikter

att vid den tidpunkten kunna inköpa stråfoder av den anledningen, att

något stråfoder då näppeligen torde finnas till salu, i varje fall icke till av

staten fastställda priser. Den nytillträdande arrendatorn blir alltså i varje

fall tvungen att vänta med anskaffningen av djur till dess han får foder av

gårdens egen skörd. Det blir alltså ingen praktisk effekt ur jordbrukssynpunkt

med denna form av reglering, trots det att den avträdande arrendatorn

får vidkännas en betydande utgift. Därför torde det vara skäligt, att

den begränsning av jämkningen, som förut angives, utgår och att skiljenämnden

alltså vid avgörande av frågor örn jämkning utan restriktioner kan

tillämpa vad rätt och billigt är.

Utredningsmannen har som grund för värdestegringen utgått från prisläget

den 14 mars 1940. Såtillvida är detta riktigt, att arrendekontrakt, dagtecknade

före den 14 mars 1940, böra bli föremål för reglering. Med hänsyn till

prisutvecklingen och de prisstegringar, som skedde från augusti 1939 till

14 mars 1940, förefaller det dock skäligt, att förslagsvis läget den 1 september

1939 blir grundprisläge och den värdestegring, som skall bli föremål

för jämkning, räknas på detta grundprisläge. Det föreligger ingen tillräckligt

stark motivering varför ej hela den i verkligheten under kristiden inträffade

prisstegringen skulle medtagas vid den sammanjämkning av arrendeintressena,

som förslaget berör.

Jönköpings låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att

utskottet hyste en viss tvekan, huruvida genom förslaget tillräcklig lindring

bereddes vissa arrendatorer. Förvaltningsutskottet tänkte då särskilt på de

avtal, som ingingos under depressionsåren i början av 1930-talet. Utskottet

har framhållit, att prisstegringen från nämnda period räknat, vore så avsevärd,

att en lindring uti arrendet med hälften av prisstegringen efter den 14

mars 1940 knappast torde få anses tillfyllest, särskilt med tanke på de två

sista årens svaga skördar. Förvaltningsutskottet hade emellertid bemärkt, att,

då synnerliga skäl förelåge, en lindring uti arrendeavgälden, som vöre större

än halva prisstegringen under nämnda period, kunde komma till stånd. Förvaltningsutskottet

har förmodat, att sistnämnda stadgande skulle kunna utnyttjas,

där så behövdes. Fråga vore emellertid, örn icke den negativa formulering,

som givits ifrågavarande stadgande, i praktiken komme att inskränka

dess tillämpning. Förvaltningsutskottet har vidare uttalat, att några

framställningar angående jämkning av sådana arrenden, som utginge i form

av dagsverksskyldighet, synbarligen icke blivit gjorda från något håll och

att utredningen ej heller funnit det erforderligt att nu framlägga förslag

därom. Förvaltningsutskottet har förklarat sig beträffande denna sak endast

vilja framhålla, att arbetslönerna — särskilt på sista tiden —- dock undergått

en så avsevärd stegring att statsmakterna torde få vara beredda att även

här inskrida reglerande.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

25

Häradshövding Vallquist har med instämmande av länsstyrelsen i Skaraborgs

län uttalat, att den stadgade begränsningen av medgiven jämkning till

50 procent syntes godtyckligt vald. Då emellertid begränsningen icke vore

ovillkorlig och då skiljenämnden i övrigt tillerkänts fri prövningsrätt vid avgörandet

av vad som finge anses skäligt, syntes någon invändning mot förslaget

i nu anmärkt avseende icke böra resas.

Under de senaste två åren har skördeutfallet varit dåligt. På sina håll i lan- Departement*- det har skörden kunnat betecknas såsom synnerligen svag. Detta gäller ej Zeferi.

minst foderskörden, på vilken landets animaliska produktion numera i allt

större utsträckning måste hygga sedan importen av fodermedel i det närmaste

upphört till följd av den av stormaktskriget vållade avspärrningen. Uppenbart

är att dessa två års dåliga skördar, såsom utredningen framhållit, medfört

högst betydande svårigheter för de arrendatorer, som ha sina arrenden

helt eller delvis utsatta i naturaprestationer eller för vilka arrendeavgiften bestämts

i jordbruksalster att lösas med penningar enligt de i markegångstaxan

under litt. A fastställda priserna eller enligt annan jämförlig värdesättning.

De företagna höjningarna av priserna på jordbrukets produkter lia till väsentlig

del berott därpå, att skörderesultatet blivit dåligt och att produktionskostnaderna

stigit. För här ifrågavarande arrendatorer ha prisförhöjningarna

å jordbruksprodukterna icke i samma utsträckning som för övriga

jordbrukare bidragit till förbättrad räntabilitet av jordbruket, då dessa arrendatorer

för den del av arrendet som utsatts in natura icke kunnat tillgodogöra

sig dessa höjningar. Jag finner därför i likhet med utredningen

ytterligare åtgärder vara av nöden för underlättande av arrendatorernas svårigheter.

Ehuru det givetvis inger allvarliga betänkligheter att rubba bestämmelserna

i redan slutna avtal, anser jag mig likväl i nuvarande för arrendatorerna

svåra läge böra förorda utredningens förslag örn genomförande av

en lagstiftning, som möjliggör jämkning av arrendeavtalets bestämmelser rörande

arrendeavgälden. Erinras må, att under världskriget 1914—-18 och de

närmast därefter följande åren en i viss mån likartad situation förelåg, vilken

föranledde statsmakterna att antaga en lagstiftning enligt vilken jämkningar

i ingångna arrendeavtal såvitt angick naturaarrenden kunde åvägabringas.

Utredningen har föreslagit, att jämkning skulle medgivas arrendator, för

vilken arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befunnes oskäligt

tyngande. Omfattningen av jämkningen av arrendeavgälden skulle få bedömas

ur skälighetssynpunkt men skulle icke utan synnerliga skäl av vederbörande

avgörande instans få bestämmas på sådant sätt, att därigenom arrendet

nedsattes med mera än hälften av prisstegringen å ifrågakomna jordbruksalster

efter den 14 mars 1940. Enligt min mening är den av utredningen ifrågasatta

begränsningen till hälften av prisstegringen alltför snäv. Av utredningen

framgår, att nedsättningen av arrendeavgälden härigenom i regel skulle röra

sig örn högst 10—15 procent, en nedsättning, som i betraktande av arrendatorernas

svårigheter knappast i regel kan anses fullt tillräcklig. .lag vill därför

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

förorda, att ifrågavarande stadgande gives det innehåll, att arrendet må nedsättas

med två tredjedelar av prisstegringen även örn synnerliga skäl icke

kunna anses föreligga. En sådan nedsättning motsvarar omkring 20 procent

av arrendet.

Vid avgörande av frågan, örn jämkning av arrendeavtal må medgivas eller

ej, bör endast prövas om arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden

kunna anses för arrendatorn oskäligt tyngande men ej huruvida arrendatorn

på grund av andra omständigheter, som ligga utanför arrendeförhållandet,

är i stånd att fullgöra arrendevillkoren eller icke. Såsom utredningen

framhållit bör dock vid bedömandet, om arrendevillkoren äro för arrendatorn

oskäligt tyngande, den allra största hänsyn tagas till örn arrendeavtalet

i och för sig är att anse såsom förmånligt eller ej. Skulle man härvid komma

till den uppfattningen, att trots de två senaste årens dåliga skördar och

övriga rådande förhållanden på jordbrukets område arrendevillkoren vid

jämförelse med andra arrendeavtal av liknande art äro att anse som skäliga,

bör någon jämkning av avtalet icke medgivas. Likaså torde jämkning av arrendeavtalet

icke böra ifrågakomma, därest arrendators medelinkomster av

arrendet under förfluten arrendetid trots de senaste två årens dåliga skörderesultat

uppgått till sådant belopp, att arrendatorn kan av dessa inkomster

anses ha erhållit en tillfredsställande bärgning.

I likhet med utredningen anser jag, att den nu förordade lagstiftningen icke

bör omfatta arrendeavtal rörande fastighet, som tillhör kronan eller är anslagen

till ecklesiastikt ändamål. Dessa arrendeavtal synas böra regleras i särskilda

författningar.

Vad angår utredningens förslag att öppna möjlighet för arrendator att under

vissa förhållanden vinna befrielse från skyldigheten att ersätta brist å

stråfoder eller annat naturaalster, som han förbundit sig att avlämna, kan jag

i princip biträda detta förslag. Såsom utredningen framhållit äro förhållandena

i fråga om fodertillgången för närvarande sådana att arrendatorerna i

många fall överhuvud taget icke äro i stånd att fullgöra kontraktsbestämmelsema

i detta hänseende eller i varje fall icke kunna göra detta utan att i

allt för stor omfattning nedslakta sina besättningar. Till följd härav skulle

i många fall mot arrendatorerna kunna vid arrendets frånträdande riktas

oskäliga ersättningsanspråk.

I vissa yttranden har ifrågasatts att i samband med genomförandet av den

nu förordade lagstiftningen införa bestämmelser som möjliggöra för en arrendator,

som enligt arrendekontraktet förbundit sig att hålla visst antal kreatur

på den arrenderade fastigheten, att nedbringa detta under det överenskomna

antalet, då så med hänsyn till foderbristen finnes påkallat. Flera vägande

skäl synas tala för att dylik lagstiftning kommer till stånd. Såsom

framgår av livsmedelskommissionens yttrande utgår kommissionen vid sin

tilldelning av fodermedel till djurägarna från att en viss nedskärning av kreatursbeståndet

måste äga rum. Härvid tages ingen hänsyn till huruvida i arrendekontrakt

finnas bestämmelser enligt vilka arrendatorn är skyldig hålla

viss kreatursbesättning å fastigheten i fråga. Uppenbarligen är det icke i före
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

27

varande för folkförsörjningen brydsamma situation till gagn att kreatursägarna

hålla större besättningar på sina egendomar än de kunna på ett rationellt

sätt utfodra. Jag tillstyrker därför att en lagstiftning även i nu ifrågavarande

syfte genomföres.

Beträffande denna lagstiftnings utformning synes lämpligast, att arrendatorn

medgives rätt att, i enlighet med anvisningar av livsmedelskommissionen

eller efter dess bemyndigande av lokal kristidsmyndighet, nedbringa kreatursbeståndet

under den storlek som finnes stadgad i arrendekontraktet, därest

detsamma föreskriver ett större antal än det som med hänsyn till skördeutfallet

kan födas å fastigheten. Lagstiftningen kommer då att ansluta sig

till den lagstiftning som genomfördes vid förra årets riksdag rörande rätt för

arrendator att bortföra stråfoder samt frångå i arrendeavtal fastställd odlingsplan.

Bestämmelser i ämnet synas med hänsyn härtill böra intagas i

lagen den 16 maj 1941 (nr 243) om rätt för arrendator att bortföra stråfoder

m. m. Denna lag, vilken äger tillämpning allenast till och med den 30 juni

1942, torde i sammanhang härmed böra givas förlängd giltighet till och med

den 31 december 1943.

I utredningens promemoria liksom i yttrandet från Jönköpings läns hushållningssällskap

har även berörts frågan örn lagstiftning, som möjliggör

jämkning av arrendator åliggande dagsverksskyldighet. Ehuru vissa skäl kunna

tala även för en dylik lagstiftning, anser jag likväl i likhet med utredningen

förhållandena icke för närvarande vara sådana, att lagstiftning i

nu ifrågavarande syfte är påkallad. Skulle emellertid läget förändras, torde

frågan böra upptagas till förnyat övervägande. Vad angår de arrendatorer,

som ha sina arrenden utsatta i penningar, ha för dem liksom för övriga

jordbrukare inom områden med svaga skördar givetvis svårigheter uppkommit,

men har för dessa arrendatorer någon stegring i arrendeavgälden

icke ägt rum.

I anslutning till vad jag nu anfört har inom jordbruksdepartementet upprättats

förslag till dels lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, dels ock

lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn rätt

för arrendator att bortföra stråfoder m. m. Jag torde härefter få närmare ingå

på de särskilda bestämmelserna i lagförslagen.

Lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall.

1 §•

I denna paragraf angivas de arrendeavtal, å vilka lagen är tillämplig, förutsättningen

för att en arrendator skall kunna göra anspråk på jämkning av

arrendevillkoren och tiden, som jämkningen må avse.

I promemorian har utredningen rörande denna paragraf anfört bland annat

följande.

Tiden, från vilken jämkning må påfordras, har salts till den 14 mars

1941. Detta möjliggör åtminstone i fråga örn mjölkarrendena en retroaktiv

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 40-

tillämpning av jämkningsföreskrifterna. Genom ett medgivande av jämkning

endast för tiden efter lagens ikraftträdande skulle säkerligen tillräckligt

effektiv lättnad icke ha beretts de arrendatorer, som kommit i trångmål

på grund av de två senaste årens prisstegring och felslagna skörd. Att

den retroaktiva tillämpningen kan medföra skyldighet för en jordägare att

kontant återbära vad han i arrende redan kan ha mottagit är tydligt.

Den tid framåt, som jämkningen må avse, har bestämts för naturaarrendena

till utgången av 1942 och för persedelarrendena till den 14 mars 1942.

Anledningen till att jämkning medgivits för längre tid beträffande förstnämnda

arrenden än för de sistnämnda är den, att arrende, som skall utgå

in natura, såsom regel utgöres dag för dag eller eljest med mindre tidsintervaller

under hela arrendetiden, vadan ett dylikt arrende lämpligen bör regleras

för sådan tid, att arrendatorn såvitt möjligt på förhand har sina förpliktelser

klara för sig någon tid framåt, under det att arrende, som erlägges

i penningar, i regel betalas i efterskott och i varje fall lättare medger

en jämkning i efterhand.

I yttrandet från häradshövding S. Vallquist har förslaget att lagstiftningens

tillämpningsområde skall begränsas till avtal ingångna före den 14 mars 1940

avstyrkts. I yttrandet har framhållits, att, även om man kunde säga att en

arrendator efter nyssnämnda dag bort taga skälig hänsyn till de svårigheter,

som vårt lands avspärrning vållat med avseende å jordbruket, hade likväl

genom 1941 års missväxt uppkommit en situation, som hårt drabbat

även arrendatorer, vilkas avtal ingåtts efter den 14 mars 1940. Detta i förening

med de stigande svårigheter, som den fortsatta avspärrningen medförde,

syntes utgöra giltigt skäl för att även sistnämnda kategori arrendatorer

skulle kunna beredas skälig jämkning av arrendet. I yttrandet har därjämte

påpekats, att enligt utredningens förslag lagstiftningen, såvitt anginge

mjölkarrenden, avsåge alla arrendeavtal under det att, då fråga vore om

persedelarrende, lagstiftningen begränsats att avse allenast jordbruksarrenden.

Då enligt häradshövding Vallquists mening skäl till ingripande på

andra arrenden än sådana av sistnämnda slag icke för närvarande syntes

föreligga, borde en jämkning av lagtextens avfattning äga rum.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som instämt i vad häradshövding Vallquist

anfört, har för sin del vidare yttrat:

Prisstegringen å vissa jordbruksprodukter är visserligen till en del beroende

av höjningen av den allmänna prisnivån, men prisstegringen på jordbruksprodukter

inrymmer även ett belopp, som avser att kompensera jordbruket

för av dålig årsväxt och hämmad import av kraftfoder m. m. nedsatt

produktion, särskilt av animalier. Det är sistnämnda angelägenhet samt

än mer det härmed förbundna förhållandet, att produktionsvolymen för

många jordbrukare nedgått, som medfört särskilda svårigheter för arrendatorerna

att utgiva arrende enligt naturaprincipen. Det är det rubbade förhållandet

mellan den mängd av produktionen, som jordbrukaren skall avstå

för arrendets fullgörande, och den mängd, han får över att försälja, som

är det särskilt kännbara för‘arrendatorn. Det är missväxten och bristen

överhuvud taget på fodermedel, som utgöra de starkaste skälen för jämkning

i mjölkarrenden och därmed jämställda avtal. Med hänsyn härtill vill

länsstyrelsen avstyrka, att tillämpningsområdet begränsas till avtal, som

ingåtts före den 14 mars 1940.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

29

Sveriges lantbruksförbund har ifrågasatt, huruvida tiden för lagens tilllämpning

icke borde utsträckas till den 14 mars 1943. De skäl, som anförts

för tidsbegränsningen lia icke synts förbundet tillräckligt bärande.

Med hänsyn till att lagen näppeligen hunne prolongeras före den 14 mars

1942 har förbundet ansett det vara anledning att giva densamma en något

förlängd giltighet. Förbundet har vidare — under erinran om att enligt lagförslaget

jordägaren vore skyldig att i vissa fall återbära del av det arrende

han tidigare mottagit — framhållit, att om detta skulle ske omedelbart, det

understundom kunde medföra ej obetydliga svårigheter för jordägaren,

nämligen örn denne disponerat beloppet för egendomens förbättring eller i

övrigt. Där så kunde visas vara fallet, borde på framställning från jordägaren

kunna föreskrivas successiv återbetalning inom en begränsad, i lagen

angiven tid.

Drätselnämnden vid Lunds universitet har hemställt, att lagstiftningen

måtte utformas så att densamma icke bleve tillämplig på universitetets egendomar.

Såsom motivering för denna hemställan har drätselnämnden anfört

i huvudsak följande.

I en av utredningen den 29 oktober 1941 avgiven promemoria angående

lagstiftning till reglering av arrenden rörande jord, som är anslagen till

ecklesiastikt ändamål, har framhållits, att även om särskilda skiljenämnder

äro lämpliga för reglering av enskilda arrenden, torde dock, med hänsyn

till de ecklesiastika arrendenas särskilda ställning med det allmänna

såsom part och det för dylika arrenden gällande förvaltningssystemet, jämkningen

nu liksom tidigare, då lindring i arrendevillkoren för innehavare

av ecklesiastika arrenden varit i fråga, böra anförtros åt offentlig myndighet.

Vad sålunda anförts äger tillämpning jämväl å universitetets utarrenderade

egendom.

Beträffande egendom, som upplåtits till ecklesiastikt ändamål, föreslås i

ett vid nämnda promemoria fogat lagförslag, vilket numera godkänts av

allmänna kyrkomötet, att stiftsnämnd på därom av arrendator gjord ansökning

må kunna bevilja skälig lindring i arrendevillkoren, såvitt angår

arrendeåret 1941—42, under förutsättning, att arrendeavtalet slutits före

den 14 mars 1940, att arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden

befinnas för arrendatorn oskäligt tyngande och det på grund härav kan

antagas möta svårigheter för denne att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet,

samt att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för

fastighetens hållande i god hävd. Vidare föreslås, att besvär över stiftsnämnds

beslut må kunna anföras i vanlig ordning.

De egendomar med ett taxeringsvärde å cirka 3,000,000 kronor, vilka förvaltas

av drätselnämnden, lia överlämnats lill universitetet enligt Kungl.

Majds brev den 3 augusti 1681. Beträffande utarrenderingsvillkor lia bestämmelser

meddelats i Kungl. Majits brev den 21 februari 1860 till kanslern

för universiteten i Uppsala och Lund och den 3 augusti 1917 till kanslersämbetet

för rikets universitet. Arrendetiden är 20 år och arrendet erlägges

i hektoliter spannmål, V2 råg och V2 korn, alt lösas i penningar efter

priserna i Malmöhus läns markegångstaxa, litt. A, med förhöjning av en

krona 20 öre. Arrendalorerna liro tillförsäkrade optionsrätt. — Angående

redovisning till statsverket av arrendeinkomsterna äro föreskrifter meddelade

i Kungl. Majlis brev den 17 juni 1938 angående redovisning till statens

allmänna fastighetsfond av vissa fastigheter, disponerade av Lunds universitet

m. m.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Departementschefen.

Drätselnämnden vill vidare erinra om, alt enligt § 139 i gällande universitetsstatuter

ha universitetens drätselnämnder bland annat att bestämma

villkor för arrendeupplåtelser och avgöra frågor om ändring i dessa villkor

samt beslut om anstånd med uppbörden av universitetets inkomster.

De befogenheter i fråga om jämkning i arrendevillkor, som enligt lagförslaget

beträffande egendomar, som upplåtits för ecklesiastika ändamål,

skola tillkomma stiftsnämnd, förefinnas således redan för universitetens

drätselnämnder. Över beslut av dessa kunna besvär anföras hos kanslersämbetet

för rikets universitet och vidare hos Kungl. Maj:t.

Drätselnämnden får upplysa, att nämnden, med stöd av sin nyss angivna

befogenhet, för arrendeåret 1940—41 efter framställning ay föreningen arrendatorer

av akademihemman i Skåne u. p. a. angående nedsättning av

arrendena, alternativt uppskov med likvidernas erläggande, i åtskilliga fall

lämnat anstånd med erläggande av arrendeavgifter efter prövning av behovet

i varje särskilt fall.

På grund av vad ovan anförts finner drätselnämnden att några nya föreskrifter

icke äro erforderliga för att sådan arrendejämkning, som med det

remitterade förslaget avses, skall kunna komma till stånd beträffande universitetens

egendomar, i sista hand efter prövning av Kungl. Maj:t. Drätselnämnden

får därför hemställa, att i lagförslaget måtte intagas en bestämmelse,

att lagen icke skall vara tillämplig å universitetens egendomar.

I anslutning till vad i vissa yttranden anförts anser även jag, att viss ändring

bör göras i utredningens förslag i fråga örn den tidpunkt, före vilken

arrendeavtal skall vara slutet för att kunna jämkas. Det är såsom jag förut

anfört i främsta rummet de två senaste årens svaga skördar och de ökade produktionskostnaderna

sedan krigsutsbrottet, som böra tagas i betraktande vid

bedömande av frågan, örn jämkning skall medgivas eller ej. Först framemot

hösten 1940 kunde man tillfullo överblicka skördeutfallet för år 1940 och först

då började prisstegringen på allvar göra sig märkbar. Det torde icke ha varit

ovanligt att under våren och sommaren 1940 arrendeavtal slötos, vilka skulle

gälla från den .14 mars 1941. Arrendatorerna kunde då knappast ha förutsett

utvecklingen. Med hänsyn härtill förordar jag, att den tidpunkt, före vilken

arrendeavtal skall lia slutits för att kunna jämkas, bestämmes till den 1

september 1940. Jämkningen av arrendet bör gälla för de av utredningen angivna

tiderna. Att såsom i vissa yttranden ifrågasatts utsträcka lagstiftningens

tillämplighet till att omfatta hela nästa arrendeår anser jag icke för närvarande

befogat. Skulle produktionsförhållandena under produktionsåret 1942/43 bliva

otillfredsställande, torde spörsmålet om ytterligare åtgärder i nu ifrågavarande

syfte få upptagas till övervägande. Såsom utredningen uttalat kan den

retroaktiva tillämpningen av lagen medföra skyldighet för jordägare att

kontant återbära vad han i arrende redan kan ha mottagit. Hinder bör därvid

icke möta att bestämma att återbäringen skall ske i terminer eller genom

avkortning av senare förfallande arrendeavgäld.

Att såsom drätselnämnden vid Lunds universitet yrkat från lagstiftningen

utesluta arrendeavtal rörande unversitetet tillhöriga fastigheter finner jag icke

ändamålsenligt.

I övrigt tillåter jag mig beträffande innehållet i denna paragraf hänvisa till

den allmänna motiveringen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 40-

31

2 §•

I denna paragraf lämnas möjlighet att jämka i arrendeavtal intagna bestämmelser

angående skyldighet för arrendator att vid frånträdet avlämna

viss myckenhet stråfoder.

Enligt utredningens förslag skall arrendator, som frånträder den arrenderade

fastigheten under år 1942 och som enligt arrendeavtalet åtagit sig att

vid frånträdet avlämna viss myckenhet stråfoder eller annat jordbruksalster,

äga rätt att, där brist förefinnes i den fastställda myckenheten på grund av

omständigheter, till vilka han icke varit vållande, i skälig omfattning vinna

befrielse från att ersätta bristen.

Utredningen har såsom motivering till sitt förslag anfört:

Intagandet i lagförslaget av förevarande paragraf har föranletts av statens

livsmedelskommissions förut omförmälda skrivelse den 31 oktober 1941. I

avseende å de lämnade föreskrifterna torde böra framhållas dels att, därest

arrendatorn vid arrendetidens slut har kvar så stor myckenhet stråfoder, som

han i avtalet åtagit sig att vid avträdet kvarlämna, han är pliktig att utan inskränkning

fullgöra sitt åtagande härutinnan och dels att arrendatorn kan

göra anspråk på befrielse från skyldigheten att ersätta uppkommen brist endast

om bristen beror på omständigheter, som icke kunna läggas honom till

last. Har arrendatorn å arrendefastigheten hållit en efter förhållandena normalt

stor kreatursbesättning och har till utfodring av denna av stråfoderskörden

åtgått så mycket, att intet eller endast en mindre del av vad han bort

vid avträdet avlämna finnes kvar, torde arrendatorn icke kunna anses vara

vållande till den uppkomna bristen. Har arrendatorn däremot haft en onormalt

stor kreatursbesättning eller har han på annat sätt än som kan anses

berättigat gjort sig av med sitt stråfoder, kan han tydligtvis icke vara berättigad

till befrielse från ersättningsskyldighet gent emot jordägaren. Tilläggas

må att även beträffande prövningen av anspråk å jämkning i det hänseende

varom nu är fråga full obundenhet bör råda inom de i paragrafen uppställda

villkoren.

Sveriges lantbruks förbund bar rörande den i förslaget upptagna bestämmelsen

anfört:

Förslaget medger den frånträdande arrendatorn en allt för stor frihet, då

han har möjlighet att utfodra hela 1941 års stråfoderskörd före den 14 mars

1942, om han blott, såsom i motiveringen utsäges, håller en »efter förhållandena

normalt stor kreatursbesättning». Han kan nämligen då »icke anses

vållande till den uppkomna bristen». Man frågar sig, hur en ägare eller

nytillträdande arrendator skall förfara, örn det ej finns något som helst stråfoder

kvar vid tillträdet den 14 mars 1942. Varje jordbrukare, han må vara

frånträdande arrendator eller ej, är skyldig att disponera sitt stråfoderförråd

så, att det räcker för djurbesättningen fram till betessläppningen. Begreppet

»efter förhållandena normalt stor kreatursbesättning» täcker därför icke vad

som här måste avses. Det bör i stället antingen av lagtexten eller av motiveringen

klart framgå, att arrendatorn är skyldig kvarlämna så mycket stråfoder,

att det är tillräckligt för framfödande under tiden 14 mars till betestidens

början av en djurbesättning, vars storlek motsvarar den som arrendatorn

själv hållit under stallfodringsperioden före den 14 mars.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat bland

annat följande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Den föreslagna bestämmelsen rörande arrendatorns rätt till befrielse »i

skälig omfattning» från åtagandet att vid frånträda av arrendet avlämna viss

myckenhet stråfoder eller annat jordbruksalster anser utskottet tarva förnyat

övervägande. Utskottet bar en känsla av att utredningens motivering tar mera

hänsyn till arrendatorns intressen än jordägarens. Det torde visserligen bliva

svårt att skipa rättvisa vid avgörandet av frågan huruvida arrendatorn

verkligen iakttagit så sträng sparsamhet med de tillgängliga stråfoderförråden,

att han är berättigad vinna befrielse från att ersätta en förefintlig brist

i den mängd foder han enligt kontraktet är skyldig att vid arrendets frånträdande

avlämna. Men med tanke på de svårigheter, i vilka tillträdaren blir

försatt, om han ej får övertaga något stråfoder vid arrendets övertagande

den 14 mars, måste synnerlig uppmärksamhet ägnas prövningen av detta

spörsmål.

Förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Skaraborgs län har

framhållit:

De föreslagna stadgandena angående stråfoder lämna en arrendator stora

möjligheter att komma ifrån sin skyldighet att vid arrendets frånträdande avlämna

i kontraktet stipulerad mängd stråfoder och motiveringen till bestämmelserna

är så vag, att bestämmelserna kunna leda till ur försörjningssynpunkt

mindre lyckliga konsekvenser. Den stråfodermängd, som enligt kontraktet

skall finnas å en egendom vid avträdandet av arrendet, är ej någon

jordägaren direkt tillkommande förmån utan är avsedd att säkra den tillträdande

brukarens behov av stråfoder för egendomens besättning från tillträdesdagen

till betesgångens början och bör alltså motsvara den mängd sådant

foder, avträdaren själv hade behövt för samma tid, om han kvarstannat å

fastigheten. I vanliga fall torde dock kontraktsmängden understiga detta behov.

Då det är lika viktigt att den tillträdande brukaren erhåller tillgång till

stråfoder för de djur, som i fortsättningen skola kvarbliva å fastigheten, som

att avträdaren har nödigt foder till sin besättning, är det av stor betydelse

att formuleringen av och motiveringen till paragarafen får en sådan lydelse,

att hushållningen med stråfoder blir sådan, att en tillträdare ej står utan

stråfoder vid tillträdet, då han har ytterligt små om ens några möjligheter

att anskaffa foder från annat håll.

Liknande synpunkter ha framförts av förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet

i Örebro län.

Förvaltningsutskottet hos Kalmar låns södra hushållningssällskap har föreslagit

att i denna paragraf upptages ett stadgande därom, att arrendator

vid frånträdande av arrende skall avlämna så mycket stråfoder, som motsvarar

behovet för den under vintern utfodrade besättningen, om den bibehållits

vid oförändrad storlek intill betestidens början.

Förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen i Stockholms lån och stad

samt i Östergötlands län ha framhållit, att i förekommande fall de flesta

jordägare redan nu uppgjort arrendeavtal för nästa arrendeperiod, varvid

i regel ny arrendator utan ersättning tillförsäkrats samma kvantitet stråfoder,

som avträdaren varit skyldig att avlämna. Därest den frånträdande arrendatorn

med stöd av den blivande lagen kunde erhålla befrielse från skyldigheten

att ersätta uppkommen brist, skulle detta enligt vad utskotten vidare framhållit

kunna vålla jordägaren avsevärda svårigheter och förluster. Östergötlands

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har därför ifrågasatt, om

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

icke jordägare, som före ifrågavarande lags tillkomst slutit avtal om jordbruksfastighets

utarrendering den 14 mars 1942 och därvid tillförsäkrat den

nye arrendatorn samma myckenhet stråfoder, som den nuvarande skulle ha

kvarlämnat, borde medgivas samma befrielse från sitt åtagande att tillhandahålla

den nytillträdande arrendatorn stråfoder, som jordägaren måst lämna

den avgående arrendatorn.

Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Denna paragraf har avfattats i enlighet med utredningens förslag. I vissa Departementsav

de avgivna yttrandena har mot utformningen av utredningens förslag så- fÄe/envitt

angår förevarande paragraf anförts, att densamma skulle av arrendatorn

kunna missbrukas i syfte att undandraga sig skyldigheten att vid avträdandet

av arrendet avlämna i arrendeavtalet föreskriven myckenhet stråfoder.

Farhågorna i detta avseende synas icke befogade. En frånträdande

arrendator hör principiellt sett alltid kvarlämna åtminstone så mycket av

fodertillgången för året, som motsvarar den andel av den samlade fodertillgången,

som föreskrivits med utgångspunkt från normal skörd. Därest arrendatorn

förbrukat all å fastigheten befintligt stråfoder eller icke kvarlämnat

minst den kvantitet som nyss angivits har arrendatorn vållat bristen

och blir sålunda ersättningsskyldig gentemot jordägaren. Modifikationer kunna

dock påkallas med hänsyn till den av livsmedelskommissionen uppställda

ransoneringsregeln, att allt eget stråfoder först måste förbrukas innan tilldelning

erhålles. I dylika fall torde emellertid den frånträdande arrendatorn

kunna bliva skyldig att lämna ersättning för inköpt foder.

Vad angår det i vissa yttranden väckta förslaget att en jordägare, som

tillförsäkrat tillträdande arrendator viss myckenhet stråfoder men som till

följd av att den frånträdande arrendatorn med stöd av den nu ifrågasatta lagstiftningen

befriats från att ersätta uppkommen brist icke kan fullgöra sina

åtaganden, även bör kunna vinna jämkning i dessa, anser jag detta förslag

icke böra upptagas i lagstiftningen. Medgives jordägaren den ifrågasatta

jämkningen i avtalet med tillträdande arrendator, torde man även böra stadga

en motsvarande nedsättning i dennes arrendeavgäld. Detta skulle innebära

att lagstiftningsåtgärden ur jordägarens synpunkt i stort sett komme att

sakna betydelse. Sannolikt torde man emellertid kunna utgå från att jordägare

såsom regel i nuvarande brydsamma situation med avseende å fodertillgången

icke förbundit sig att tillhandahålla tillträdande arrendator stråfoder annat

än till så stor myckenhet, som han med säkerhet kunde beräkna vara

tillgänglig å fastigheten vid arrendetillträdet.

3§-

Denna paragraf upptager bestämmelser rörande den ordning, vari tvister

mellan jordägare och arrendator angående jämkning av arrendeavtal skola

lösas.

Utredningens förslag innebär, att, därest jordägaren och arrendatorn icke

kunna enas, frågan skall avgöras av särskild skiljenämnd. Sådan skiljenämnd

skall tillsättas för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde

Billan!/ tilt riksdagens protokoll 1942. I sami. Nr 40. ;;

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

och bestå av tre ledamöter, av vilka hushållningssällskapets förvaltningsutskott

och landstinget skall utse vartdera en samt länsstyrelsen i länet den

tredje, vilken tillika skall vara skiljenämndens ordförande. Utredningen

har ansett, att skiljedom bör kunna överklagas hos domstol.

I motiveringen till förslaget har utredningen framhållit, att erfarenheten

från förra kristiden visade, att de nämnder, som då tillsattes, endast behövde

ingripa i relativt få fall och att blotta förefintligheten av lagen sannolikt

komme att i de flesta fall medföra frivillig överenskommelse.

örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt yttrande

ifrågasatt, huruvida det icke vore lämpligare, att tvister mellan jordägare

och arrendator av nu ifrågavarande art direkt hänskötes till domstols avgörande.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört:

Inrättandet av en särskild instans, skiljenämnd, till vilken parterna äga

att hänvända sig, då de icke kunna enas örn den avtalsjämkning, som bör

ifrågakomma, synes välbetänkt.

Med hänsyn till de säkerligen starkt skiftande omständigheter, vilka^ i

olika fall måste beaktas, t. ex. en arrendators möjlighet att erhålla krislån

för gäldande av arrendet, en tillträdande jordbrukares oundgängliga behov

av vissa fodermedel till dragare för att kunna verkställa vårsådd samt till

nötkreatur för att producera erforderlig mjölk för eget och anställdas behov

o. s. v., torde det ligga i sakens natur, att lagen måste medgiva skiljenämnd

mycket vidsträckta befogenheter att bedöma och avgöra skäligheten i de

anspråk, som parterna kunna komma att uppställa. Detta synes också i det

föreliggande lagförslaget lia beaktats.

Följden härav blir emellertid, att mycket stora krav komma att ställas pa

skiljenämndernas förmåga att utreda grunderna för och bedöma skäligheten

av parternas anspråk. Utskottet tillåter sig därför ifrågasätta, örn icke bestämmelserna

för tillsättande av skiljenämnd borde ytterligare skärpas och

i viss mån ändras. Att länsstyrelsen vid val av ordförande utser en juridiskt

skolad person får väl anses sannolikt, men utskottet skulle finna det innebära

en viss trygghet, örn det i lagen utsädes att länsstyrelsens representant

i skiljenämnd skall besitta domarekompetens. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott

torde kunna förutsättas alltid se till att fa bästa möjliga

sakkunskap representerad. Beträffande landstingens medverkan i val av

skiljenämnd förefaller denna icke sa starkt motiverad, varför utskottet vill

ifrågasätta, om icke någon länsomfattande jordbrukareorganisation skulle

ha större förutsättningar att utse den tredje ledamoten av skiljenämnd.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ifragasatt, att såsom kompetensvillkor

för ledamöterna i skiljenämnden föreskreves, beträffande ordföranden att

han skulle vara innehavare av domarämbete, för den ledamot, som utsåges

av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, att han skulle vara ägare av

jordbruksfastighet, och för den ledamot, som utsåges av landstinget, att han

skulle vara arrendator.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

påpekat, att, om skiljenämndsförfarande skulle vara erforderligt i de fall,

då vederbörande hushållningssällskap eller landsting på grund av äganderätt

till utarrenderad fastighet vore part i målet, det syntes kunna ifrågasättas,

huruvida den av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller landstinget

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

35

utsedde ledamoten borde fungera. I dylikt fall torde vara lämpligt, att länsstyrelsen

ägde utse såväl ordförande som ersättare för den ledamot, som

utsetts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller landstinget.

Häradshövding Vallquist har i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida icke i lagen

borde upptagas en bestämmelse om preklusionsfrist för talans instämmande

till skiljenämnden.

I likhet med utredningen anser jag ändamålsenligt, att tvist mellan jordägare

och arrendator rörande jämkning, som avses i lagen, slites av en särskild

nämnd. Härigenom vinnes ett snabbt avgörande av ifrågavarande

tvister. Därest kostnaderna för nämndens förfarande regleras på sätt i 5 §

närmare angives, torde desamma komma att understiga kostnaderna för

ett domstolsförfarande. I den i anslutning till förra världskriget genomförda

lagstiftningen angående jämkning av arrendeavtal upptogs ett liknande

förfarande. För vinnande av ett snabbare avgörande och i syfte att

i möjligaste mån förhindra att kostnader uppstå för parterna anser jag, att

nämndens beslut böra vara slutgiltiga och sålunda icke få överklagas hos

domstol. Med hänsyn härtill torde ytterligare garantier böra skapas för att

nämnden får en fullt tillfredsställande sammansättning. För att nå detta

ändamål synes böra stadgas, att av nämndens ledamöter ordföranden utses

av Kungl. Maj:t och ledamöterna av länsstyrelsen. Till ordförande

bör förordnas en ordinarie domare. De båda bisittarna böra utses så

att de i arrendeförhållandet ingående parternas intresse av att erforderlig

sakkunskap representeras i nämnden blir tillgodosett. I lagen bör därför

föreskrivas, att en representant för jordägarna och en för arrendatorema insättas

i nämnden. För att vinna största möjliga enhetlighet vid behandling

av tvister av ifrågavarande slag synes nämndernas verksamhetsområde i

regel böra göras mera omfattande än utredningen föreslagit. Det torde böra

ankomma på Kungl. Majit att bestämma härom. I syfte att vinna anslutning

lill de lokala förhållandena, trots att en utvidgning sker av nämndernas

verksamhetsområde, synas de av länsstyrelsen tillsatta ledamöterna böra utses

för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde att tjänstgöra i

nämnden vid behandling av ärende rörande arrendeavtal angående fastighet

inom det område, för vilket ledamöterna utsetts.

I anslutning till vad i ett yttrande anförts synes i förevarande paragraf

böra upptagas en bestämmelse rörande den tid, inom vilken nämndens prövning

bör påkallas vid äventyr av talans förlust. Med hänsyn till att ifrågavarande

tvister snarast böra bringas ur världen anser jag, att denna frist icke

bör utsträckas längre än till utgången av år 1942.

I enlighet med vad sålunda anförts har förevarande paragraf avfattats.

4 §•

I denna paragraf ha lämnats regler för omfattningen av den jämkning,

som enligt vad förut anförts må medgivas. Beträffande innehållet i paragrafen

hänvisas till vad jag förut i den allmänna motiveringen till lagstiftningen

anfört.

Departements
chefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

5 §.

Enligt utredningens förslag under denna paragraf skall ersättning till ordföranden

jxtgivas av allmänna medel jämlikt de grunder, som Kungl. Majit

fastställer.

I vissa yttranden har hemställts, att grunderna för ersättning till samtliga

ledamöter i nämnden måtte fastställas av Kungl. Majit och att ersättningen

finge utgå av allmänna medel.

I likhet med utredningen anser jag, att ersättningen till ordföranden bör

gäldas av allmänna medel. Ersättningen till ledamöterna i nämnden torde

däremot böra gäldas av parterna. För undvikande av kostnader komma vid

sådant förhållande säkerligen parterna i de flesta fall att söka vinna en frivillig

uppgörelse rörande jämkningen av arrendet. Erfarenheten från den

föregående lagstiftningen i samband med världskriget 1914—18 visar att

så blivit förhållandet. I anslutning till vad i vissa yttranden hemställts synas

dock grunderna för ersättningen till ledamöterna böra bestämmas av Kungl.

Majit. ,|

6—8 §§.

Dessa paragrafer, vilka motsvara 7—9 §§ i utredningens förslag, äro avfattade

i huvudsaklig överensstämmelse med dessa. En mindre jämkning har

vidtagits i 6 § med hänsyn till min ståndpunkt i fråga örn rätten att överklaga

nämndens beslut.

Till täckande av statens kostnader för ifrågavarande nämndsförfarande

torde ett särskilt reservationsanslag å 10,000 kronor böra anvisas å tilläggsstat

II till riksstaten för budgetåret 1941/42.

Förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 16 maj

1941 (nr 243) om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.

Giltigheten av förevarande lag, som utgår den 30 juni 1942, bör förlängas

till och med den 31 december 1943. I samband härmed har i 1 § av lagen såsom

ett andra stycke upptagits ett stadgande av innehåll, att arrendator må i

enlighet med anvisningar, som lämnats av statens livsmedelskommission eller

efter dess bemyndigande av lokal kristidsmyndighet, nedbringa antalet kreatur

å den arrenderade fastigheten under det antal, som enligt arrendeavtalet

skall hållas å fastigheten. Rörande skälen för lagförslaget hänvisas till

den allmänna motiveringen.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda

förslag till dels lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall och dels

lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

37

rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m., vilka förslag torde såsom

bilaga A och B fogas till detta protokoll1, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Gustav T. Roupe.

1 Dessa bilagor, vilka äro likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, ha

här uteslutits.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 februari

1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 31 januari 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 16

januari 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till dels lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall och dels lag angående

fortsatt tillämpning av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn rätt för

arrendator att bortföra stråfoder m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet hovrättsrådet B.

Fallenius.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

39

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 6

februari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets den

3 februari 1942 avgivna utlåtande över de den 16 januari 1942 till lagrådet remitterade

förslagen till dels lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, dels

ock lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn

rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.

Föredraganden anför:

Lagförslagen ha av lagrådet lämnats utan erinran. Såsom framgår av vad

jag anfört i samband med remissen av förslagen till lagrådet torde till täckande

av statens kostnader för det i förstnämnda lagförslag omförmälda nämndsförfarandet

ett särskilt reservationsanslag å 10,000 kronor böra anvisas. Detta

anslag, vilket bör upptagas under beteckningen Kostnader i samband med

jämkning av vissa arrendeavtal, torde böra anvisas under nionde huvudtiteln

å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42.

Under åberopande av vad sålunda och i förenämnda statsrådsprotokoll för

den 16 januari 1942 anförts hemställer jag

dels att förenämnda två lagförslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande;
dels

ock att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att till

Kostnader i samband med jämkning av vissa arrendeavtal å

tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 å driftbudgeten

under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av .................................... kronor 10,000.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

427103. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:42 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj: ts proposition med förslag till lag örn jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m., dels ock i ämnet v a1 i texten
  2. 2LJoU 1942:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. 2LJoU 1942:2 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av k s. 2 i texten