Med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hgpoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända
1942-02-06 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:69, Med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hgpoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 69.
1
Nr 69.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890
(nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid
hgpoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända; given Stockholms slott
den 6 februari 1942.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
bilagda förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 16
maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 69.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 09.
Förslag
till
Förordning
om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11)
angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
Härigenom förordnas, att §§ 4 och 14 förordningen den 16 maj 1890 angående
de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida
verksamhet skola till efterrättelse lända1, skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
§ 4.
Lån å jordegendom må meddelas till högst sextio procent av egendomens
utav föreningens styrelse fastställda belåningsvärde. På framställning av
lånsökanden må, såvitt omständigheterna ej till annat föranleda och fråga icke
är örn lån utan fastställd amortering, i belåningsvärdet inberäknas, förutom
jordvärdet, jämväl värdet å växande skog, men ej må åbyggnad eller i övrigt
sådant, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning.
För belåningsvärdets---å marken.
Har hypoteksvärdering---skogens värde.
§ 14.
Lån utan fastställd amortering må utlämnas allenast med skyldighet till
återbetalning inom en tid av högst trettio år.
Belåningsvärdet å egendom, varå utlämnats dylikt lån, skall minst vart
åttonde år underkastas förnyad prövning, på sätt i § 4 stadgas angående särskild
värdering för utrönande av sådant värde, nied skyldighet för styrelsen
att därvid särskilt tillse, huruvida anledning till uppsägning av lånet, helt
eller delvis, föreligger på grund av omständigheter, som omförmälas i § 12
Denna förordning träder i kraft den 1 april 1942.
Tillika skall iakttagas följande:
Så länge obligationer, som av Sveriges allmänna hypoteksbank utgivits före
den 1 april 1942, äro utelöpande, skall banken tillse, att av den för bankens
obligationer ställda säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort
som bankens skuld i förstnämnda obligationer finnes i inteckningar av den
1 Senaste lydelse se SFS 1935:191.
Kungl. Maj:ts proposition nr 69.
3
beskaffenhet, som enligt de före sagda dag gällande grunder fordrats till
tryggande av obligationsinnehavarnas rätt.
Skulle vid utredning av bankens tillgångar och skulder full betalning icke
inflyta för någon såsom säkerhet för bankens obligationer ställd inteckning
för lån utan fastställd amortering, vars kapitalbelopp överstiger fyrtio procent
av det belåningsvärde, som å den intecknade egendomen med undantag av
därå växande skog blivit vid inteckningslånets beviljande fastställt, vare innehavare
av obligation, som av banken utgivits före den 1 april 1942, icke
pliktig att vidkännas annan av nämnda omständighet föranledd förlust än
sådan, som skulle hava uppkommit även om lånet uppgått till allenast fyrtio
procent av sagda värde.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 69.
Utdrag av protokollet över finansärenden hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 februari
19i2.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensamberedning
med chefen för jordbruksdepartementet:
Enligt § 14 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 sid. 11) angående de
allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända, med däri senare gjorda ändringar må
lån utan fastställd amortering, med skyldighet till återbetalning inom viss
längre tid, å jordegendom meddelas till högst två tredjedelar av det belopp,
vartill lån jämlikt bestämmelserna i §§ 4 och 5 av samma förordning skulle
ha kunnat högst utlämnas mot säkerhet i egendomen med undantag av därå
växande skog. Detta stadgande, som erhöll sin nuvarande utformning genom
förordning den 23 maj 1935 (nr 191), begränsar hypoteksförenings rätt att
lämna s. k. stående lån till högst två tredjedelar av det belopp, vartill amorteringslån
må uppgå. Då belåningsgränsen enligt förenämnda § 4 är satt
till 60 procent av det av hypoteksföreningen fastställda belåningsvärdet för
egendomen, må de stående lånen sålunda icke överstiga 40 procent av egendomens
på enbart jordbruksvärdet grundade belåningsvärde.
I en till mig överlämnad, den 12 januari 1942 dagtecknad promemoria har
styrelsen över Sveriges allmänna hypoteksbank gjort framställning i syfte att
få till stånd en utvidgning av ramen för den amorteringsfria krediten å jordegendomar.
Styrelsens förslag avser att den i förenämnda § 14 stadgade begränsningen
skulle upphävas och sådana författningsändringar genomföras,
att stående lån intill 60 procent av egendomens jordbruksvärde kunna meddelas.
Som förutsättning härför borde uppställas att en omprövning av egendomens
värde gjordes med vissa mellantider, eller minst vart tionde år.
Innan jag går närmare in på det av hypoteksbankens styrelse framlagda
förslaget, får jag i korthet beröra tillkomsten av ifrågavarande stadgande och
dess sammanhang med vissa andra bestämmelser.
I de ursprungliga, år 1861 tillkomna författningarna rörande hypoteksbanken
och hypoteksföreningarna medgåvos icke några stående lån, utan enda
Kunol. Majlis proposition nr 69.
5
låneformen var amorteringslån, för vilka dessutom stadgades en viss lägsta
årlig amortering,3/4 procent. Vid hypoteksinstitutionens inrättande utgick man
nämligen från uppfattningen, att jordbruksnäringen skulle med hjälp av de
genom banken erbjudna, fördelaktiga lånevillkoren genom årliga avbetalningar
befrias från sin skuldbörda.
Genom 1890 års författningsändringar, varom förslag förelagts samma års
riksdag genom propositionen nr 37, öppnades möjlighet för jordägaren att
välja mellan lån med viss årlig amortering och lån utan fastställd amortering.
Amorteringslånen, vid vilka lämnades utrymme för avtalsfrihet ifråga
örn såväl tider som sätt för amorteringen, fingo enligt § 4 nyssnämnda förordning
angående hypoteksföreningarna uppgå till högst hälften av egendomens
belåningsvärde, medan de amorteringsfria lånen jämlikt § 14 voro begränsade
till högst en tredjedel av samma värde. Som skäl för denna begränsning
framhölls i propositionen, att riskerna för växlande egendomskonjunkturer
och för pantens försämring vore större vid de stående lånen.
För båda låneformerna skulle enligt § 13 gälla de villkor och bestämmelser,
som stadgades för hypoteksbankens lån till hypoteksföreningarna i den samtidigt
antagna förordningen angående en allmän hypoteksbank för riket (SFS
1890 nr 21 sid. 1). Detta innebar jämlikt § 8 sistnämnda förordning, att
även för stående lån skulle vid lånets utlämnande fastställas en viss, längre
tid, inom vilken lånet skulle vara till fullo återbetalat; dock förelåg intet
hinder för vederbörande att därefter omsätta lånet. I fråga om båda slagen
av lån erhöll låntagaren vidare rätt att efter en tid av tio år efter lånets utlämnande
uppsäga lånet lill återbetalning efter ett år.
Beträffande de av hypoteksbanken upptagna obligationslånen föreskrevs
i anslutning härtill i § 7 av samma förordning, att dessa skulle vara ställda
att inom viss, vid lånets upptagande bestämd tid återbetalas antingen genom
årlig amortering eller efter uppsägning utan fastställd amortering. Vidare
stadgades i samma paragraf, att lånen skulle vara från bankens sida
uppsägbar efter högst tio år, samt att lånevillkoren även i övrigt skulle vara
förenliga med grunderna för utgivande av hypotekslån till de enskilda jordägarna.
Det ökade behovet av primärkredit för jordbruket har under 1930-talet
föranlett vissa ändringar i förenämnda bestämmelser.
Genom förordning den 6 juni 1930 (nr 204) höjdes den i § 4 förordningen
angående hypoteksföreningarna stadgade högsta lånegränsen från 50 till 55
procent av egendomens belåningsvärde samtidigt med att möjlighet öppnades
att i belåningsvärdet inräkna, förutom jordvärdet, jämväl värdet å växande
skog. I § 14 gjordes samtidigt endast en redaktionell ändring, i huvudsak
betingad av ändringen i § 4. Begränsningen av de stående lånen till högst
en tredjedel av belåningsvärdet fastställdes sålunda att avse belåningsvärdet
för egendomen med undantag av därå växande skog.
1927 drs lustighet skr edit saklin imiga, vilkas förslag låg till grund för propositionen
i ämnet (nr 265/1930), hade såsom skäl för sin uppfattning att
den föreslagna höjningen av lånegränsen till 55 procent icke genom inverkan
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 69.
å inlåningsvillkoren skulle medföra en fördyring av kredilen bland annat
åberopat, att hypotekslånen dåmera nästan undantagslöst utlämnades såsom
amorteringslån och att sålunda endast ett mindretal lån bomme att vid
ett och samma tillfälle sträcka sig upp till den höjda gränsen. I sin specialmotivering
till § 14 framhöllo de sakkunniga, att ehuru stående lån alldeles
kommit ur bruk inom hypoteksinstitutionen, det icke ansetts nödigt att för
framtiden helt utesluta möjligheten att använda denna låneform. Å andra
sidan funnes ej anledning att utsträcka dess tillämpning till belåning av
skog — där sådan kredit vore minst lämpad —- ej heller att verkställa en
höjning av belåningsgränsen motsvarande den för amorteringslån vidtagna.
Genom förordning den 23 maj 1935 (nr 191) erhöllo §§ 4 och 14 förordningen
angående hypoteksföreningarna sin nuvarande lydelse.
I anslutning till ett av 1934 års fastiglietskreditsakkunniga framlagt förslag,
som genom proposition nr 204 förelagts 1935 års riksdag, höjdes lånegränsen
från 55 till 60 procent av belåningsvärdet och fastställdes maximum
för stående lån till två tredjedelar av det högsta lånebelopp, som finge utlämnas
mot säkerhet i egendomen med undantag av därå växande skog (mot
förut en tredjedel av belåningsvärdet).
Förslaget om höjt lånemaximum för de stående lånen biträddes av föredragande
departementschefen på de av de sakkunniga anförda skälen.
193å års fastighetskreditsakkunniga hade härom i huvudsak anfört följande:
Bestämmelsen,
att stående lån finge beviljas till högst 1I3 av det av hypoteksföreningen
styrelse fastställda belåningsvärdet å egendomen med undantag
av därå växande skog hade, så länge den allmänna belåningsgränsen utgjort
50 procent av egendomsvärdet, inneburit, att 2/3 av hypoteksbelåningen
fått givas karaktär av stående lån. 1921 års sakkunniga — vilkas förslag i
denna del ej framlagts för riksdagen — hade föreslagit, som komplement till
den allmänna belåningsgränsens höjande, att stående lån liksom dittills
skulle få meddelas till z/3 av det belopp, vartill lån överhuvud taget skulle
kunna utlämnas. Någon motsvarande regel hade emellertid icke upptagits av
1927 års sakkunniga och hade icke heller influtit i författningarna i samband
med 1930 års ändring. Efter höjning av belåningsgränsen till 55 procent
kunde på grund härav stående lån icke längre utlämnas intill 2/3 (=
662/3 procent) av det allmänna lånemaximum utan endast till ungefär 60
procent av detta. Vid genomförande av den föreslagna ytterligare höjningen
av belåningsgränsen skulle, därest nuvarande bestämmelser örn stående lån
bibehölles, sådant lån icke kunna ställas å högre belopp än ungefär 55 procent
av det allmänna lånemaximum. En så snäv begränsning vore icke behövlig,
så mycket mindre som ifrågavarande lån numera icke brukade utlämnas
på längre tid än 15 år.
Till stöd för belåningsgränsens höjning hade ligpoteksbankens styrelse
bland annat framhållit, att nästan alla lån hos föreningarna vore amorteringslån,
vilket medförde att vid varje tid den sammanlagda inteckningssäkerheten
för föreningarnas alla utestående lån bomme att till beloppet betydligt
understiga 60 procent av de sammanlagda belåningsvärdena.
Genom förordning den 5 juni 1936 (nr 241) har slutligen genom ändring
av §§ 6 och 7 förordningen angående hypoteksbanken (jämför proposition
nr 88/1936) öppnats möjlighet för hypoteksbanken dels att för tillfälligt an
-
Kungl. Majlis proposition nr 69.
7
skaffande av rörelsemedel eller för andra tillfälliga behov få annorledes än
mot obligationer verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids uppsägning,
dels ock att låta en femtedel av obligationsupplåningen utgöras av
obligationslån, ställda att återbetalas utan angivande av slutlig förfallodag
(s. k. räntelån).
Såväl vid 1930 som vid 1935 års höjning av lånegränsen ha — ehuru åtgärderna
icke ansetts nämnvärt kunna påverka säkerheten för av hypoteksbanken
utfärdade obligationer — givits kompletterande föreskrifter av innebörd,
att innehavarna av redan utelöpande obligationer tillförsäkrats samma
ställning vid en eventuell likvidation av banken, som om höjningarna
icke vidtagits, samt att banken skulle vara skyldig att vid varje tidpunkt
hålla inteckningar av den beskaffenhet, som fordrats före författningsändringarna,
till minst lika stort belopp som skulden i tidigare utgivna obligationer.
jHypote Jesbo nkens frams tällin ng.
Det av hypoteksbankens styrelse framlagda förslaget innebär, att den i
§ 14 förordningen angående hypoteksföreningar stadgade, speciella begränsningen
av de stående lånen skulle utbytas mot föreskrifter, att förekommande
amorteringsfria lån, vid vilka ej må för belåningsvärdets bestämmande
inräknas värdet å växande skog, skola vara till betalning förfallna inom 30
år, samt att belåningsvärdet å egendom, varå utlämnats dylikt lån, inom tio år
efter utlämnandet och därefter med högst tio års mellantid skall underkastas
liypoteksvärdering, med skyldighet för förening att i samband därmed
undersöka, huruvida på grund av omständigheter, varom i § 12 förmäles
(vanvård eller andra omständigheter, som minska säkerheten), anledning
till uppsägning av lånet helt eller delvis föreligger. I samband med denna
ändring skulle fjärde stycket i § 4, vilket endast innefattar en hänvisning
till den i § 14 stadgade begränsningen av de stående lånen, utgå.
Som skäl för sitt förslag har styrelsen i främsta rummet framhållit det
förändrade läget på den allmänna läno marknaden, vilket
för banken gjort en övergång till kortare upplåningstider aktuell, samt önskvärdheten
av att denna förändring icke skulle medföra en ökad amorteringsbelastning
för de låntagande jordbrukarna. Styrelsen har härom anfört i huvudsak
följande:
Bankens upplåning har hittills skett genom utgivande av obligationer, vilkas
löptid varit från 50 upp till 80 år, efter år 1937 (50 år. Obligationer av
sådan långfristig typ lia under senaste tid visat sig vara mindre begärliga i
marknaden, varigenom vissa svårigheter uppkommit då det gällt att placera
desamma. Orsakerna härtill torde icke behöva i detta sammanhang närmare
undersökas. Den viktigaste anledningen får dock anses vara, att staten under
senare år alltmera övergått till kortare upplåning. Det konstaterade faktiska
förhållandet tvingar bankens ledning att överväga möjligheterna för en sådan
omläggning av bankens upplåning, all denna kan ske på grundval av obligationer
med kortare löptid, exempelvis 30 eller högst 40 år.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 69.
En sådan omläggning av bankens upplåning måste emellertid medföra vissa
konsekvenser för utlåningen till jordbrukare. Villkoren för hypoteksutlåningen
till jordbrukare måste nämligen i huvudsak anpassas efter de villkor,
vilka gälla för bankens upplåning. Härav följer att, för den händelse de nya
kortare obligationerna, såsom hittills alltid varit fallet med de längre obligationstyperna,
konstrueras såsom amorteringspliktiga, de till jordbrukarna
utlämnade hypotekslånen måste förbindas med en motsvarande amorteringsplikt.
På grund av den kortare löptiden skulle en årlig amortering för den enskilde
jordbrukaren bliva mera betungande än vad man hittills i fråga om
hypotekslånen varit van att räkna med. Medan den årliga avgift, som vederbörande
jordbrukare hittills haft att vidkännas vid användandet av den vanliga
lånetypen, endast med V2 procent överskjutit det belopp, som motsvarat
förräntning av den ursprungliga låneskulden, skulle en förkortning av
löptiden i den utsträckning, som bleve en nödvändig följd av utgivande av
korta amorteringsbara obligationer, medföra en ökning av annuiteten intill
2 procent utöver räntan å ursprungliga lånebeloppet. En så hög annuitet anser
bankstyrelsen böra undvikas såväl i jordbrukarnas eget intresse som med
hänsyn till vikten av att hypoteksutlåningen i konkurrens med annan kreditgivning
åt jordbruket kan göra sig gällande och får bibehålla den prägel av
fast bottenkredit, som densamma alltmera erhållit.
Ett medel att undvika nyss antydda olägenheter är att grunda utlåningen
till jordbruket på försäljning av amorteringsfria obligationer. Detta skulle
möjliggöra utlämnande av amorteringsfria hypotekslån (även kallade stående
lån) åt jordbrukarna, och den årliga av hypotekslånet föranledda utgiftsbelastningen
skulle därmed för jordbrukarens del inskränka sig till erläggande
av räntan å lånet.
För att stående lån intill 60 procent av egendomens jordbruksvärde —
skogsvärdet torde med hänsyn till dess mera labila natur åtminstone för närvarande
icke böra få läggas till grund för amorteringsfri kredit — skall kunna
utlämnas och därmed syftet att förhindra en ökad belastning för de enskilda
låntagarna på grund av kortare obligationsupplåning vinnas, torde alltså
ändring av § 14 och — såsom en följd därav — § 4 i förordningen angående
allmänna grunder för hypoteksföreningars verksamhet böra genomföras.
Styrelsen har vidare framhållit vissa allmänna ekonomiska synpunkter till
stöd för att utrymmet för den amorteringsfria hypotekskrediten bör kunna
utvidgas och därvid bland annat anfört:
När hypoteksinstitutionen bildades, var begreppet »stående lån» främmande
för rörelsen. All kredit till jordbrukare förutsattes skola amorteras.
De ursprungliga »Grunderna» innehöllo t. o. m. föreskrift om lägsta amortering,
som fick förekomma, nämligen 0.75 procent årligen av ursprungliga
skulden. Denna föreskrift förestavades av en strävan att motverka jordbrukets
skuldsättning; i den mån en jordbrukare behövde ikläda sig skulder,
borde han söka efter hand nedbringa skuldbördan för att så småningom åter
bli skuldfri. Redan under förarbetena till 1890 års författningsändringar hade
man kommit till insikt om oriktigheten av dessa föreställningar; man konstaterade
att hypotekslånen genom ständiga förnyelser i själva verket antagit
egenskapen av stående lån. Detta uppfattades tydligen dåmera icke såsom
någon olägenhet eller som någon beklaglig, icke önskad utveckling av hypoteksrörelsen.
Det framstod i stället som en naturlig följd av den genomgripande
omläggning inom näringslivet, som penninghushållningens allt mer
genomförda system åstadkom.
Numera lärer man få övergiva tanken på att söka helt befria jordbruket
Kungl. Maj:ts proposition nr 69.
9
från skulder. Tid efter annan göras ansatser för att förhindra överdriven
skuldsättning inom jordbruket, men någon tanke på att göra jordbruket fullständigt
oberoende av t. o. m. primärkredit torde icke längre kunna ifrågakomma.
Man har alltså säkerligen att på lång sikt räkna med en bestående belåning
av jordbruken. Kreditgivningen får därmed allt större ansvar beträffande
de villkor i olika avseenden som bjudas, och därvid kommer icke minst
amorteringsfrågan i förgrunden.
Amortering av skuld å jordbruksegendom kan betraktas såsom en fondering
för förnyelseändamål. Strängt taget skulle man i fråga örn nedbringandet
av jordbrukets skulder icke behöva ställa större anspråk än att de genom
amorteringar hopsparade medlen bleve tillräckliga för att, örn de ånyo
mobiliserades, förnya driftsmedlen. Med nutida betraktelsesätt låter det säga
sig att därutöver avbetalningar å bottenlånet ur anförda synpunkter och från
långivarens sida sett i regel äro mer eller mindre obehövliga. I de allra flesta
fall kommer förr eller senare ett behov av största möjliga belåning åter fram,
örn inte förr så i samband med äganderättsövergångar, särskilt vid arvskiften.
Sådana synpunkter ge stöd för den uppfattningen, att en viss del av jordbrukets
kreditbehov bör kunna tillgodoses genom amorteringsfria lån. Var
gränsen för den stående krediten skall gå kan diskuteras. Utom tvivel står dock
att hypotekskrediten såsom bottenkxedit i nutidens ekonomiska system är
att betrakta som en i regel permanent kredit, där amorteringarna icke fylla
något bärande ändamål med hänsyn till behovet av driftsmedlens förnyelse.
Det vore därför rationellt, örn möjligheter genom liypoteksföreningarna öppnades
för helt amorteringsfri kredit inom 60 procent av jordbruksvärdet.
Under alla förhållanden har man även inom landshvpoteksinstitutionen
att räkna med växande krav på amorteringsfri räntebunden kredit inom hela
den nu gällande primärgränsen, 60 procent. Hypoteksinstitutionen måste vara
beredd att tillgodose dessa krav. Hypotekskrediten bör enligt sin natur principiellt
kunna vara amorteringsfri — med bibehållande givetvis av möjligheter
till olika amorteringsalternativ — så mycket mera som pantvärdet, i betraktande
jämväl av de betryggande och restriktiva principerna för dettas
fastställande, är relativt beständigt. Jorden och framför allt den odlade jorden
har alltid sitt egenvärde.
Styrelsen har emellertid strukit under, att framställningen icke avsåge att
göra de stående hypotekslånen för jordbrukarna allenarådande utan endast
att bereda hypoteksinstitutionen möjligheter att anpassa sig efter förhållandena
under olika tider:
Det bör framhållas all de förordade ändringarna icke avse att göra amorteringsfria
obligationslån resp. amorteringsfri utlåning till jordbrukare allenarådande.
Man torde även med amorteringsfria obligationslån kunna förena
en typ av utlåning, genom vilken två tredjedelar av det utlånade beloppet
utlämnas såsom slående lån och återstående tredjedelen såsom amorleringslån
med skyldighet lill amortering inom samma tid som det stående lånets
löptid. Verkställda beräkningar lia visat alt vid nuvarande ränteläge annuitcten
för båda dessa låneandelar tillsammantagna skulle bliva ungefär densamma
som för nuvarande normaltyp av 60-åriga amorteringslån. Dessutom
kvarstår självfallet möjligheten alt, därest förhållandena å lånemarknaden
framdeles .skulle medgiva återupptagandet av långfristig såväl in- som utlåning
och sådan ur allmänna synpunkter skulle befinnas önskvärd, ånyo använda
de bil lills vanliga typerna. Vad som åsyftas är alltså alt bereda liypo
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 69.
teksinstitutionen möjlighet att anpassa sin rörelse efter de vid olika tidpunkter
rådande faktiska förhållandena.
Beträffande den föreslagna ändringens möjliga inverkan på villkoren
för hypoteksbankens inlåning har styrelsen i huvudsak
framhållit:
Man bör givetvis tänka på den möjligheten att försäljning av amorteringsfria
obligationer icke skulle kunna ske på fullt ut lika gynnsamma villkor
som av de med amortering förenade, och att sålunda den stående hypotekskrediten
skulle kunna ställa sig något dyrare. Vid närmare undersökning har
man emellertid kommit lill den uppfattningen att en försäljning av amorteringsfria
obligationer, örn desammas löptid ej bestämmes längre än här
tänkts, antagligen ej skulle i ofördelaktig riktning påverka kursutvecklingen.
Erfarenheten visar, att varken höjningen av belåningsgränsen från 50 till 55
procent år 1930 och från 55 till 60 procent år 1935 eller skogsbelåningens
införande år 1930 verkat i pantförsämrande riktning. All sannolikhet talar
för att en eventuell omläggning av tyngdpunkten av bankens utlåning till
amorteringsfria lån i stället för amorteringslån ej heller skulle minska förtroendet
för bankens obligationer. Den tänkta förkortningen i löptiden för amorteringsfria
obligationslån torde från obligationsköparnas synpunkt mer än
väl uppväga amorteringsfriheten.
Härför tala även de erfarenheter, som kunna hämtas från behandlingen av
motsvarande problem inom stadshypoteksväsendet. Efter författningsändring
år 1935 hava genom stadshypoteksföreningarna utlämnats amorteringsfria
lån inom 60 procent av den intecknade fastighetens värde, utan att därav
följt någon ogynnsam inverkan på kurserna å stadshypotekskassans obligationer.
Med hänsyn till risken för pantförsämring och ur synpunkten att bereda
obligationsköparna kompletterande garantier synes emellertid vara påkallat
att meddela särskilda kontrollföreskrifter för amorteringsfria lån. Såsom allmän
norm bör kunna uppställas, att ny prövning av pantens värde skall ske
med vissa mellantider, minst vart tionde år. Örn därvid påtaglig och för
hypotekskrediten äventyrlig nedgång i pantens värde skulle konstateras, bör
lånet uppsägas till omedelbar betalning. Särskilda förhållanden, som komma
till vederbörande hypoteksförenings kännedom, kunna redan nu föranleda
en omprövning av lånerätten och eventuell uppsägning helt eller delvis
av lån, varom givas generella bestämmelser i § 12 av »Grunderna». Dessa bestämmelser
skola givetvis äga tillämpning jämväl med avseende å de fasta
lånen.
Den ifrågasatta ändringen har av styrelsen betecknats såsom för hypoteksinstitutionen
synnerligen betydelsefull och under nuvarande förhållanden
trängande. Styrelsen har för den skull hemställt, att förslag i ämnet skulle
utan tidsutdräkt föreläggas riksdagen, så att författningsändringarna om möjligt
kunde genomföras före den 1 april 1942.
Yttranden.
Över hypoteksbankens framställning lia yttranden under hand avgivits
av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och
fondinspektionen. Jag har vidare i ärendet samrått med ordföranden i
1940 års utredning om jordbrukets skuldsättning, generaltulldirektören N. R.
Wohlin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 09.
11
Fullmäktige i riksbanken ha anfört:
Fullmäktige, som dela den av hypoteksbanken framförda åsikten, att en
upplåning mot obligationer med en löptid av 60 år för närvarande kan erbjuda
vissa svårigheter, lia i princip intet att erinra mot att en ny låneform
med stående (amorteringsfria) lån inrättas. Under förutsättning av stabila
priser å jord och jordegendomar, synas de av hypoteksbanken föreslagna
kontrollåtgärderna utgöra tillräckligt skydd för innehavarna av de amorteringsfria
obligationerna. Fullmäktige vilja dock understryka, att örn en stegring
av marknadspriset å jordbruksfastigheter skulle inträda, är det av största
betydelse, att denna stegring icke tillätes inverka å den värdering, som företages
före låns beviljande och som lägges till grund för bestämmande av lånebeloppets
storlek. Endast om vid denna värdering största försiktighet iakttages,
så att icke en konjunkturbetonad höjning av försäljningspriserna påverkar
värderingen, kan den nya låneformen innebära full garanti för obligationsinnehavarna.
Till följd av den nu pågående omfattande statliga upplåningen är utrymmet
för försäljning av obligationer starkt begränsat. Av denna orsak samt
med hänsyn till övrig nödvändig upplåning, bl. a. av vissa kreditinstitut, förutsätta
fullmäktige, att hypoteksföreningarna komma att iakttaga viss återhållsamhet
vid utlämnandet av amorteringsfria lån.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hava fullmäktige beslutat att
under hand meddela, att fullmäktige tillstyrka bifall till framställningen.
Fullmäktige i riksgäldskontoret lia förklarat sig ur de synpunkter, fullmäktige
ha att företräda, icke ha något att erinra mot de föreslagna författningsändringarna.
Bank- och fondinspektionen har i huvudsak anfört följande.
Vid uppläggandet av obligationslån har på sistone en allmän tendens visat
sig att övergå från de längre löptider för obligationer, som tidigare varit vanliga,
till kortare dylika tider. Det synes vara välbetänkt, att möjlighet beredes
Sveriges allmänna hypoteksbank att följa denna allmänna tendens därigenom
att de hinder härför, som förefinnas i förordningen angående de allmänna
grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända, bliva undanröjda.
Vad angår förslaget om hypoteksvärdering minst vart tionde år må påpekas,
att för stadshvpoteksföreningarnas del minst vart femte år skall genom
besiktning utrönas, i vilket skick de hos vederbörande förening belånade fasiigheterna
befinna sig. Behov av efterprövning av belånade fastigheter förefinnes
givetvis i minst lika örn icke till och med än högre grad på jordbruksfastighetshelåningens
område. På jordbruksområdet, där åbyggnaderna äro
av utslagsgivande betydelse för vederbörande fastighets värdebeständighet,
bär nämligen, särskilt på sistone, visat sig stora svårigheter att på tillfredsställande
villkor kunna vidmakthålla eller uppföra nödiga åbyggnader, något
som skulle kunna giva anledning till att tillgodoseende av byggnadsbehovet
kan bliva eftersatt. Jämväl för hävden i övrigt måste det vara av betydelse,
att efterprövning av belånade jordbruksfastigheter sker med icke allt för
lång tids mellanrum. Det ifrågasättes därför, örn det icke borde föreskrivas,
att omprövning av belåningsvärdet i de fall, varom här är fråga, skall ske
inom fem år från lånets utlämnande och därefter med högst fem års mellanrum.
Då vid hypoteksvärdering för amorteringsfria lån liksom även vid efterföljande
periodiska omprövningar markvärdering icke lärer, åtminstone då
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 69.
Departements
chefen.
det är fråga örn mindre fastigheter, av kostnadsskäl kunna alltid påfordras,
bör det vara av särskild vikt, att, därest s. k. styrelsevärdering äger rum, så
ingående upplysningar som möjligt införskaffas, så att vederbörande hypoteksförening^
styrelse kan bilda sig en objektiv uppfattning om vederbörande
fastighets åbyggnader och hävd.
De föreslagna ändringarna i § 14 synas böra föranleda, att till § 4, första
stycket, andra punkten, göres ett tillägg, varigenom föreskrives, att på framställning
av lånesökanden må, så vitt omständigheterna ej till annat föranleda
»och binder därför ej möter på grund av vad i § 14, första stycket sägs», i
belåningsvärdet inberäknas, förutom jordvärdet, jämväl värdet å växande
skog.
I övrigt synas icke några erinringar vara att framställa emot det framkomna
förslaget.
Ordföranden i 1940 års utredning örn jordbrukets skuldsättning har uttalat
betänkligheter mot att vidga utrymmet för stående lån, vilka i princip vore
en mindre tilltalande kredilform, och ansett för sannolikt, att hypoteksbanken
och hypoteksföreningarna, även efter övergången till obligationer med
kortare löptid, kunde inom ramen för nu gällande bestämmelser omlägga
utlåningen i riktning mot stående lån —- f. n. allenast 1 procent av hela
utlåningen — utan att vare sig hypoteksväsendet skulle lida men eller jordbrukarna
få nämnvärd känning av förändringen.
Det av styrelsen för allmänna hypoteksbanken framlagda förslaget innebär,
att nu gällande begränsning i hypoteksförenings rätt att utlämna amorteringsfria,
s. k. stående lån till högst 2/3 av det eljest medgivna lånemaximum
för jordegendom (med bortseende från värdet av därå växande skog)
skulle bortfalla. Lånemaximum utgör 60 procent av egendomens belåningsvärde,
då sådant fastställts vid särskild hypoteksvärdering, och i annat fall 60
procent av taxeringsvärdet. Enligt förslaget skulle sålunda rätten att bevilja
stående lån höjas från 40 till 60 procent av belåningsvärdet. I gengäld skulle
föreskrivas, att de stående lånen icke skulle få utlämnas på längre tid än högst
30 år — vederbörande dock obetaget att söka omsättning å lånet efter utgången
av denna tid — samt att hypoteksförening vid sådana lån skulle vara
skyldig att verkställa förnyad värdering av den förpantade egendomen minst
vart tionde år.
Förslaget har motiverats med utvecklingen på den allmänna lånemarknaden.
Denna har gått i riktning mot en förkortning av upplåningstidema,
framför allt betingad av formerna för den statliga upplåningen. Hypoteksbanken,
som sedan år 1937 utgivit obligationer med en 60-årig löptid, har sålunda
tvingats överväga möjligheterna att övergå till upplåning på kortare
tid, exempelvis 30 år. Om utlåningen till jordbrukarna skulle baseras enbart
på amorteringslån av 30-årig löptid, skulle enligt vad bankstyrelsen anfört
annuiteterna å hypotekslånen bringas att stiga till 2 procent utöver räntan
å det ursprungliga lånebeloppet mot endast J/2 procent vid den nu vanliga
lånetypen. Bankstyrelscn anser med hänvisning härtill att vidgade möjligheter
böra öppnas för utlämnande av stående lån till jordbrukarna. Enligt
bankstyrelsens mening skulle inga allmänna ekonomiska invändningar be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 69.
13
hova riktas mot att hypoteksföreningarna lämnade helt amorteringsfri kredit
intill 60 procent av jordbruksvärdet.
De i ärendet hörda myndigheterna ha tillstyrkt den föreslagna höjningen
av gränsen för de stående lånen. Ordföranden i utredningen om jordbrukets
skuldsättning har emellertid framfört betänkligheter mot en vidgning av utrymmet
för stående lån och ansett omläggningen av bankens upplåning möjlig
inom ramen för nu gällande bestämmelser.
Den föreslagna författningsändringen torde icke vara helt nödvändig för att
utan ökade amorteringskrav på jordbrukarna uppnå den erforderliga anpassningen
på lånemarknaden. De amorteringsfria obligationslånen kunna sålunda,
såsom jämväl framgår av bankstyrelsens promemoria, inom ramen
av gällande bestämmelser förenas med en typ av utlåning, som vid nuvarande
ränteläge ger en sammanlagd årlig annuitet ungefär lika stor som den nu normala
vid de 60-åriga amorteringslånen.
Goda skäl kunna emellertid anföras för att hypoteksbanken vid anpassningen
av sin verksamhet efter utvecklingen på lånemarknaden icke skall
vara bunden av den nu fastställda legala gränsen för fasta lån. Hänsyn till
önskvärdheten av en begränsning av de stående lånen bör kunna tagas även
vid en fri avvägning mellan olika intressen och synpunkter. Det bör därvid
vara hypoteksbanken angeläget att tillse, alt de intressen, som man tidigare
velat tillgodose genom de legala begränsningarna i rätten att utlämna fasta
lån, beaktas i all den utsträckning detta är möjligt vid en samtidig rationell
anpassning av verksamheten efter marknadslägets förändringar. Örn jag kan
förorda den av bankstyrelsen föreslagna höjningen av den legala gränsen
för stående lån, vill jag sålunda tillika uttala, att sådana lån upp till denna
gräns endast böra beviljas i undantagsfall samt att överhuvud taget en
restriktiv hållning mot hypotekskredit i form av enbart stående lån bör
iakttagas. En allmännare övergång till stående lån innebär nämligen, att
man, åtminstone för en hel del fall, minskar det incitament till sparande,
som amorteringskravet i och för sig innebär, och sålunda ökar risken för en
stabilisering uppåt av jordbrukets skuldbörda.
Vid beviljandet av dylika lån bör, på sätt bankofullmäktige framhållit,
iakttagas den största försiktighet, så att belåningsvärdena icke må påverkas
av en konjunkturbetonad stegring av marknadspriserna å fast egendom.
I syfte att bereda obligationsköparna kompletterande garantier för risken
av att den egendom, varå stående lån beviljats, med tiden skulle undergå försämring
har hypoteksbanken styrelse föreslagit, att en omprövning av egendomens
värde skulle vid stående lån verkställas med vissa mellantider, minst
vart tionde år. Bank- och fondinspektionen har ansett sådan omprövning
böra liksom hos stadshypoteksföreningarna äga rum minst vart femte år och
har strukit under vikten av att även i de fall, då markvärdering därvid icke
verkställes, införskaffas så ingående upplysningar, att vederbörande hypoteksförcnings
styrelse kan bilda sig en objektiv uppfattning örn den belånade
fastighetens åbyggnader och hävd. .lag ansluter mig till inspektionens uppfattning
örn behovet av noggranna periodiska omprövningar av belånings
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 69.
värdet och anser lämpligt, att dessa göras med något kortare mellantider än
hypoteksbanken föreslagit. Jag vill sålunda förorda en bestämmelse av innehåll,
att förnyad värdering skall vid stående lån verkställas minst vart
åttonde år.
Med de här angivna restriktiva principerna för beviljande av amorteringsfri
kredit synes den föreslagna författningsändringen icke behöva innefatta
några ökade risker för de nuvarande obligationsinnehavarna. Då emellertid
dessa icke äro skyldiga att godtaga någon rubbning i beskaffenheten av den
pant, som en gång tillförsäkrats dem, torde likväl på samma sätt som vid
höjningarna år 1930 och 1935 av den allmänna belåningsgränsen böra skapas
rättsliga garantier, så att icke ens teoretiskt grundade invändningar kunna
framställas örn ökade risker för redan utgivna obligationer. Sådana garantier
synas motiverade även av hänsyn till vad vid nyssnämnda höjningar uttalats
om att den sammanlagda inteckningssäkerheten vid varje tidpunkt skulle
på grund av amorteringslånens dominerande betydelse komma att ligga betydligt
under belåningsgränsen. Till tryggande av de nuvarande obligationsinnehavarnas
rätt bör sålunda i form av övergångsbestämmelser givas föreskrifter
dels att inteckningar av den beskaffenhet, som enligt nu gällande
grunder fordras till tryggande av denna rätt, skola vid varje tidpunkt finnas
till ett belopp minst lika stort som hypoteksbankens skuld i obligationer, utgivna
före författningsändringens ikraftträdande, dels ock att innehavare av
sådana obligationer, i händelse vid bankens utredning full betalning icke
skulle inflyta för inteckning av amorteringsfritt lån, vars kapitalbelopp överstiger
40 procent av det fastställda belåningsvärdet å den intecknade egendomen
med undantag av därå växande skog, icke skola vara pliktiga vidkännas
annan förlust än sådan, som skulle ha uppkommit, även om det stående
lånet uppgått till allenast 40 procent.
Vidare bör pä sätt bankstyrelsen föreslagit fjärde stycket av § 4 förordningen
angående hypoteksföreningarna, som innehåller en hänvisning till den
nuvarande i § 14 stadgade begränsningen av de stående lånen, bortfalla.
Bank- och fondinspektionen har påpekat, att de av bankstyrelsen föreslagna
ändringarna i § 14 borde föranleda ett tillägg till den i § 4, första stycket,
andra punkten, givna föreskriften att i belåningsvärdet må inräknas jämväl
värdet av växande skog, nämligen av innehåll att skogsvärdet får medräknas,
endast såvitt hinder därför ej möter på grund av vad i § 14, första stycket,
sägs. För tillgodoseende av detta syfte torde dock vara lagtekniskt bättre
att redan i § 4 införa det åsyftade förbudet mot att vid stående lån inräkna
skogsvärdet i belåningsvärdet. Första stycket, andra punkten, av denna
paragraf bör sålunda direkt angiva, att »på framställning av lånsökanden
må, såvitt omständigheterna ej till annat föranleda och fråga icke är om lån
utan fastställd amortering, i belåningsvärdet inberäknas, förutom jordvärdet,
jämväl värdet å växande skog». § 14, första stycket, bör då endast upptaga
föreskrift om den längsta tid, på vilken stående lån må utlämnas.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts bär inom finansdepartementet
utarbetats förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den
Kungl. May.ts proposition nr 69.
15
16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
De av mig förordade bestämmelserna till tryggande av äldre obligationsinnehavares
rätt ha upptagits såsom övergångsbestämmelser till denna förordning.
Under åberopande av det anförda hemställer föredragande departementschefen,
att det inom finansdepartementet utarbetade författningsförslaget
måtte föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Birger Öhman.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1942:89 Skrivelse till Konungen i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. a1 i texten
- BU 1942:14 Utlåtande, i anledning av. Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 s. 1 i texten