Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hgpoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända

1942-02-06 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:69, Med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hgpoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

1

Nr 69.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890

(nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid

hgpoteksföreningars bildande och framtida verksamhet

skola till efterrättelse lända; given Stockholms slott

den 6 februari 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

bilagda förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 16

maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 69.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 09.

Förslag

till

Förordning

om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11)

angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Härigenom förordnas, att §§ 4 och 14 förordningen den 16 maj 1890 angående

de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida

verksamhet skola till efterrättelse lända1, skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

§ 4.

Lån å jordegendom må meddelas till högst sextio procent av egendomens

utav föreningens styrelse fastställda belåningsvärde. På framställning av

lånsökanden må, såvitt omständigheterna ej till annat föranleda och fråga icke

är örn lån utan fastställd amortering, i belåningsvärdet inberäknas, förutom

jordvärdet, jämväl värdet å växande skog, men ej må åbyggnad eller i övrigt

sådant, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning.

För belåningsvärdets---å marken.

Har hypoteksvärdering---skogens värde.

§ 14.

Lån utan fastställd amortering må utlämnas allenast med skyldighet till

återbetalning inom en tid av högst trettio år.

Belåningsvärdet å egendom, varå utlämnats dylikt lån, skall minst vart

åttonde år underkastas förnyad prövning, på sätt i § 4 stadgas angående särskild

värdering för utrönande av sådant värde, nied skyldighet för styrelsen

att därvid särskilt tillse, huruvida anledning till uppsägning av lånet, helt

eller delvis, föreligger på grund av omständigheter, som omförmälas i § 12

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1942.

Tillika skall iakttagas följande:

Så länge obligationer, som av Sveriges allmänna hypoteksbank utgivits före

den 1 april 1942, äro utelöpande, skall banken tillse, att av den för bankens

obligationer ställda säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort

som bankens skuld i förstnämnda obligationer finnes i inteckningar av den

1 Senaste lydelse se SFS 1935:191.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

3

beskaffenhet, som enligt de före sagda dag gällande grunder fordrats till

tryggande av obligationsinnehavarnas rätt.

Skulle vid utredning av bankens tillgångar och skulder full betalning icke

inflyta för någon såsom säkerhet för bankens obligationer ställd inteckning

för lån utan fastställd amortering, vars kapitalbelopp överstiger fyrtio procent

av det belåningsvärde, som å den intecknade egendomen med undantag av

därå växande skog blivit vid inteckningslånets beviljande fastställt, vare innehavare

av obligation, som av banken utgivits före den 1 april 1942, icke

pliktig att vidkännas annan av nämnda omständighet föranledd förlust än

sådan, som skulle hava uppkommit även om lånet uppgått till allenast fyrtio

procent av sagda värde.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Utdrag av protokollet över finansärenden hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 februari

19i2.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensamberedning

med chefen för jordbruksdepartementet:

Enligt § 14 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 sid. 11) angående de

allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet

skola till efterrättelse lända, med däri senare gjorda ändringar må

lån utan fastställd amortering, med skyldighet till återbetalning inom viss

längre tid, å jordegendom meddelas till högst två tredjedelar av det belopp,

vartill lån jämlikt bestämmelserna i §§ 4 och 5 av samma förordning skulle

ha kunnat högst utlämnas mot säkerhet i egendomen med undantag av därå

växande skog. Detta stadgande, som erhöll sin nuvarande utformning genom

förordning den 23 maj 1935 (nr 191), begränsar hypoteksförenings rätt att

lämna s. k. stående lån till högst två tredjedelar av det belopp, vartill amorteringslån

må uppgå. Då belåningsgränsen enligt förenämnda § 4 är satt

till 60 procent av det av hypoteksföreningen fastställda belåningsvärdet för

egendomen, må de stående lånen sålunda icke överstiga 40 procent av egendomens

på enbart jordbruksvärdet grundade belåningsvärde.

I en till mig överlämnad, den 12 januari 1942 dagtecknad promemoria har

styrelsen över Sveriges allmänna hypoteksbank gjort framställning i syfte att

få till stånd en utvidgning av ramen för den amorteringsfria krediten å jordegendomar.

Styrelsens förslag avser att den i förenämnda § 14 stadgade begränsningen

skulle upphävas och sådana författningsändringar genomföras,

att stående lån intill 60 procent av egendomens jordbruksvärde kunna meddelas.

Som förutsättning härför borde uppställas att en omprövning av egendomens

värde gjordes med vissa mellantider, eller minst vart tionde år.

Innan jag går närmare in på det av hypoteksbankens styrelse framlagda

förslaget, får jag i korthet beröra tillkomsten av ifrågavarande stadgande och

dess sammanhang med vissa andra bestämmelser.

I de ursprungliga, år 1861 tillkomna författningarna rörande hypoteksbanken

och hypoteksföreningarna medgåvos icke några stående lån, utan enda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kunol. Majlis proposition nr 69.

5

låneformen var amorteringslån, för vilka dessutom stadgades en viss lägsta

årlig amortering,3/4 procent. Vid hypoteksinstitutionens inrättande utgick man

nämligen från uppfattningen, att jordbruksnäringen skulle med hjälp av de

genom banken erbjudna, fördelaktiga lånevillkoren genom årliga avbetalningar

befrias från sin skuldbörda.

Genom 1890 års författningsändringar, varom förslag förelagts samma års

riksdag genom propositionen nr 37, öppnades möjlighet för jordägaren att

välja mellan lån med viss årlig amortering och lån utan fastställd amortering.

Amorteringslånen, vid vilka lämnades utrymme för avtalsfrihet ifråga

örn såväl tider som sätt för amorteringen, fingo enligt § 4 nyssnämnda förordning

angående hypoteksföreningarna uppgå till högst hälften av egendomens

belåningsvärde, medan de amorteringsfria lånen jämlikt § 14 voro begränsade

till högst en tredjedel av samma värde. Som skäl för denna begränsning

framhölls i propositionen, att riskerna för växlande egendomskonjunkturer

och för pantens försämring vore större vid de stående lånen.

För båda låneformerna skulle enligt § 13 gälla de villkor och bestämmelser,

som stadgades för hypoteksbankens lån till hypoteksföreningarna i den samtidigt

antagna förordningen angående en allmän hypoteksbank för riket (SFS

1890 nr 21 sid. 1). Detta innebar jämlikt § 8 sistnämnda förordning, att

även för stående lån skulle vid lånets utlämnande fastställas en viss, längre

tid, inom vilken lånet skulle vara till fullo återbetalat; dock förelåg intet

hinder för vederbörande att därefter omsätta lånet. I fråga om båda slagen

av lån erhöll låntagaren vidare rätt att efter en tid av tio år efter lånets utlämnande

uppsäga lånet lill återbetalning efter ett år.

Beträffande de av hypoteksbanken upptagna obligationslånen föreskrevs

i anslutning härtill i § 7 av samma förordning, att dessa skulle vara ställda

att inom viss, vid lånets upptagande bestämd tid återbetalas antingen genom

årlig amortering eller efter uppsägning utan fastställd amortering. Vidare

stadgades i samma paragraf, att lånen skulle vara från bankens sida

uppsägbar efter högst tio år, samt att lånevillkoren även i övrigt skulle vara

förenliga med grunderna för utgivande av hypotekslån till de enskilda jordägarna.

Det ökade behovet av primärkredit för jordbruket har under 1930-talet

föranlett vissa ändringar i förenämnda bestämmelser.

Genom förordning den 6 juni 1930 (nr 204) höjdes den i § 4 förordningen

angående hypoteksföreningarna stadgade högsta lånegränsen från 50 till 55

procent av egendomens belåningsvärde samtidigt med att möjlighet öppnades

att i belåningsvärdet inräkna, förutom jordvärdet, jämväl värdet å växande

skog. I § 14 gjordes samtidigt endast en redaktionell ändring, i huvudsak

betingad av ändringen i § 4. Begränsningen av de stående lånen till högst

en tredjedel av belåningsvärdet fastställdes sålunda att avse belåningsvärdet

för egendomen med undantag av därå växande skog.

1927 drs lustighet skr edit saklin imiga, vilkas förslag låg till grund för propositionen

i ämnet (nr 265/1930), hade såsom skäl för sin uppfattning att

den föreslagna höjningen av lånegränsen till 55 procent icke genom inverkan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

å inlåningsvillkoren skulle medföra en fördyring av kredilen bland annat

åberopat, att hypotekslånen dåmera nästan undantagslöst utlämnades såsom

amorteringslån och att sålunda endast ett mindretal lån bomme att vid

ett och samma tillfälle sträcka sig upp till den höjda gränsen. I sin specialmotivering

till § 14 framhöllo de sakkunniga, att ehuru stående lån alldeles

kommit ur bruk inom hypoteksinstitutionen, det icke ansetts nödigt att för

framtiden helt utesluta möjligheten att använda denna låneform. Å andra

sidan funnes ej anledning att utsträcka dess tillämpning till belåning av

skog — där sådan kredit vore minst lämpad —- ej heller att verkställa en

höjning av belåningsgränsen motsvarande den för amorteringslån vidtagna.

Genom förordning den 23 maj 1935 (nr 191) erhöllo §§ 4 och 14 förordningen

angående hypoteksföreningarna sin nuvarande lydelse.

I anslutning till ett av 1934 års fastiglietskreditsakkunniga framlagt förslag,

som genom proposition nr 204 förelagts 1935 års riksdag, höjdes lånegränsen

från 55 till 60 procent av belåningsvärdet och fastställdes maximum

för stående lån till två tredjedelar av det högsta lånebelopp, som finge utlämnas

mot säkerhet i egendomen med undantag av därå växande skog (mot

förut en tredjedel av belåningsvärdet).

Förslaget om höjt lånemaximum för de stående lånen biträddes av föredragande

departementschefen på de av de sakkunniga anförda skälen.

193å års fastighetskreditsakkunniga hade härom i huvudsak anfört följande:
Bestämmelsen,

att stående lån finge beviljas till högst 1I3 av det av hypoteksföreningen

styrelse fastställda belåningsvärdet å egendomen med undantag

av därå växande skog hade, så länge den allmänna belåningsgränsen utgjort

50 procent av egendomsvärdet, inneburit, att 2/3 av hypoteksbelåningen

fått givas karaktär av stående lån. 1921 års sakkunniga — vilkas förslag i

denna del ej framlagts för riksdagen — hade föreslagit, som komplement till

den allmänna belåningsgränsens höjande, att stående lån liksom dittills

skulle få meddelas till z/3 av det belopp, vartill lån överhuvud taget skulle

kunna utlämnas. Någon motsvarande regel hade emellertid icke upptagits av

1927 års sakkunniga och hade icke heller influtit i författningarna i samband

med 1930 års ändring. Efter höjning av belåningsgränsen till 55 procent

kunde på grund härav stående lån icke längre utlämnas intill 2/3 (=

662/3 procent) av det allmänna lånemaximum utan endast till ungefär 60

procent av detta. Vid genomförande av den föreslagna ytterligare höjningen

av belåningsgränsen skulle, därest nuvarande bestämmelser örn stående lån

bibehölles, sådant lån icke kunna ställas å högre belopp än ungefär 55 procent

av det allmänna lånemaximum. En så snäv begränsning vore icke behövlig,

så mycket mindre som ifrågavarande lån numera icke brukade utlämnas

på längre tid än 15 år.

Till stöd för belåningsgränsens höjning hade ligpoteksbankens styrelse

bland annat framhållit, att nästan alla lån hos föreningarna vore amorteringslån,

vilket medförde att vid varje tid den sammanlagda inteckningssäkerheten

för föreningarnas alla utestående lån bomme att till beloppet betydligt

understiga 60 procent av de sammanlagda belåningsvärdena.

Genom förordning den 5 juni 1936 (nr 241) har slutligen genom ändring

av §§ 6 och 7 förordningen angående hypoteksbanken (jämför proposition

nr 88/1936) öppnats möjlighet för hypoteksbanken dels att för tillfälligt an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 69.

7

skaffande av rörelsemedel eller för andra tillfälliga behov få annorledes än

mot obligationer verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids uppsägning,

dels ock att låta en femtedel av obligationsupplåningen utgöras av

obligationslån, ställda att återbetalas utan angivande av slutlig förfallodag

(s. k. räntelån).

Såväl vid 1930 som vid 1935 års höjning av lånegränsen ha — ehuru åtgärderna

icke ansetts nämnvärt kunna påverka säkerheten för av hypoteksbanken

utfärdade obligationer — givits kompletterande föreskrifter av innebörd,

att innehavarna av redan utelöpande obligationer tillförsäkrats samma

ställning vid en eventuell likvidation av banken, som om höjningarna

icke vidtagits, samt att banken skulle vara skyldig att vid varje tidpunkt

hålla inteckningar av den beskaffenhet, som fordrats före författningsändringarna,

till minst lika stort belopp som skulden i tidigare utgivna obligationer.

jHypote Jesbo nkens frams tällin ng.

Det av hypoteksbankens styrelse framlagda förslaget innebär, att den i

§ 14 förordningen angående hypoteksföreningar stadgade, speciella begränsningen

av de stående lånen skulle utbytas mot föreskrifter, att förekommande

amorteringsfria lån, vid vilka ej må för belåningsvärdets bestämmande

inräknas värdet å växande skog, skola vara till betalning förfallna inom 30

år, samt att belåningsvärdet å egendom, varå utlämnats dylikt lån, inom tio år

efter utlämnandet och därefter med högst tio års mellantid skall underkastas

liypoteksvärdering, med skyldighet för förening att i samband därmed

undersöka, huruvida på grund av omständigheter, varom i § 12 förmäles

(vanvård eller andra omständigheter, som minska säkerheten), anledning

till uppsägning av lånet helt eller delvis föreligger. I samband med denna

ändring skulle fjärde stycket i § 4, vilket endast innefattar en hänvisning

till den i § 14 stadgade begränsningen av de stående lånen, utgå.

Som skäl för sitt förslag har styrelsen i främsta rummet framhållit det

förändrade läget på den allmänna läno marknaden, vilket

för banken gjort en övergång till kortare upplåningstider aktuell, samt önskvärdheten

av att denna förändring icke skulle medföra en ökad amorteringsbelastning

för de låntagande jordbrukarna. Styrelsen har härom anfört i huvudsak

följande:

Bankens upplåning har hittills skett genom utgivande av obligationer, vilkas

löptid varit från 50 upp till 80 år, efter år 1937 (50 år. Obligationer av

sådan långfristig typ lia under senaste tid visat sig vara mindre begärliga i

marknaden, varigenom vissa svårigheter uppkommit då det gällt att placera

desamma. Orsakerna härtill torde icke behöva i detta sammanhang närmare

undersökas. Den viktigaste anledningen får dock anses vara, att staten under

senare år alltmera övergått till kortare upplåning. Det konstaterade faktiska

förhållandet tvingar bankens ledning att överväga möjligheterna för en sådan

omläggning av bankens upplåning, all denna kan ske på grundval av obligationer

med kortare löptid, exempelvis 30 eller högst 40 år.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 69.

En sådan omläggning av bankens upplåning måste emellertid medföra vissa

konsekvenser för utlåningen till jordbrukare. Villkoren för hypoteksutlåningen

till jordbrukare måste nämligen i huvudsak anpassas efter de villkor,

vilka gälla för bankens upplåning. Härav följer att, för den händelse de nya

kortare obligationerna, såsom hittills alltid varit fallet med de längre obligationstyperna,

konstrueras såsom amorteringspliktiga, de till jordbrukarna

utlämnade hypotekslånen måste förbindas med en motsvarande amorteringsplikt.

På grund av den kortare löptiden skulle en årlig amortering för den enskilde

jordbrukaren bliva mera betungande än vad man hittills i fråga om

hypotekslånen varit van att räkna med. Medan den årliga avgift, som vederbörande

jordbrukare hittills haft att vidkännas vid användandet av den vanliga

lånetypen, endast med V2 procent överskjutit det belopp, som motsvarat

förräntning av den ursprungliga låneskulden, skulle en förkortning av

löptiden i den utsträckning, som bleve en nödvändig följd av utgivande av

korta amorteringsbara obligationer, medföra en ökning av annuiteten intill

2 procent utöver räntan å ursprungliga lånebeloppet. En så hög annuitet anser

bankstyrelsen böra undvikas såväl i jordbrukarnas eget intresse som med

hänsyn till vikten av att hypoteksutlåningen i konkurrens med annan kreditgivning

åt jordbruket kan göra sig gällande och får bibehålla den prägel av

fast bottenkredit, som densamma alltmera erhållit.

Ett medel att undvika nyss antydda olägenheter är att grunda utlåningen

till jordbruket på försäljning av amorteringsfria obligationer. Detta skulle

möjliggöra utlämnande av amorteringsfria hypotekslån (även kallade stående

lån) åt jordbrukarna, och den årliga av hypotekslånet föranledda utgiftsbelastningen

skulle därmed för jordbrukarens del inskränka sig till erläggande

av räntan å lånet.

För att stående lån intill 60 procent av egendomens jordbruksvärde —

skogsvärdet torde med hänsyn till dess mera labila natur åtminstone för närvarande

icke böra få läggas till grund för amorteringsfri kredit — skall kunna

utlämnas och därmed syftet att förhindra en ökad belastning för de enskilda

låntagarna på grund av kortare obligationsupplåning vinnas, torde alltså

ändring av § 14 och — såsom en följd därav — § 4 i förordningen angående

allmänna grunder för hypoteksföreningars verksamhet böra genomföras.

Styrelsen har vidare framhållit vissa allmänna ekonomiska synpunkter till

stöd för att utrymmet för den amorteringsfria hypotekskrediten bör kunna

utvidgas och därvid bland annat anfört:

När hypoteksinstitutionen bildades, var begreppet »stående lån» främmande

för rörelsen. All kredit till jordbrukare förutsattes skola amorteras.

De ursprungliga »Grunderna» innehöllo t. o. m. föreskrift om lägsta amortering,

som fick förekomma, nämligen 0.75 procent årligen av ursprungliga

skulden. Denna föreskrift förestavades av en strävan att motverka jordbrukets

skuldsättning; i den mån en jordbrukare behövde ikläda sig skulder,

borde han söka efter hand nedbringa skuldbördan för att så småningom åter

bli skuldfri. Redan under förarbetena till 1890 års författningsändringar hade

man kommit till insikt om oriktigheten av dessa föreställningar; man konstaterade

att hypotekslånen genom ständiga förnyelser i själva verket antagit

egenskapen av stående lån. Detta uppfattades tydligen dåmera icke såsom

någon olägenhet eller som någon beklaglig, icke önskad utveckling av hypoteksrörelsen.

Det framstod i stället som en naturlig följd av den genomgripande

omläggning inom näringslivet, som penninghushållningens allt mer

genomförda system åstadkom.

Numera lärer man få övergiva tanken på att söka helt befria jordbruket

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

9

från skulder. Tid efter annan göras ansatser för att förhindra överdriven

skuldsättning inom jordbruket, men någon tanke på att göra jordbruket fullständigt

oberoende av t. o. m. primärkredit torde icke längre kunna ifrågakomma.

Man har alltså säkerligen att på lång sikt räkna med en bestående belåning

av jordbruken. Kreditgivningen får därmed allt större ansvar beträffande

de villkor i olika avseenden som bjudas, och därvid kommer icke minst

amorteringsfrågan i förgrunden.

Amortering av skuld å jordbruksegendom kan betraktas såsom en fondering

för förnyelseändamål. Strängt taget skulle man i fråga örn nedbringandet

av jordbrukets skulder icke behöva ställa större anspråk än att de genom

amorteringar hopsparade medlen bleve tillräckliga för att, örn de ånyo

mobiliserades, förnya driftsmedlen. Med nutida betraktelsesätt låter det säga

sig att därutöver avbetalningar å bottenlånet ur anförda synpunkter och från

långivarens sida sett i regel äro mer eller mindre obehövliga. I de allra flesta

fall kommer förr eller senare ett behov av största möjliga belåning åter fram,

örn inte förr så i samband med äganderättsövergångar, särskilt vid arvskiften.

Sådana synpunkter ge stöd för den uppfattningen, att en viss del av jordbrukets

kreditbehov bör kunna tillgodoses genom amorteringsfria lån. Var

gränsen för den stående krediten skall gå kan diskuteras. Utom tvivel står dock

att hypotekskrediten såsom bottenkxedit i nutidens ekonomiska system är

att betrakta som en i regel permanent kredit, där amorteringarna icke fylla

något bärande ändamål med hänsyn till behovet av driftsmedlens förnyelse.

Det vore därför rationellt, örn möjligheter genom liypoteksföreningarna öppnades

för helt amorteringsfri kredit inom 60 procent av jordbruksvärdet.

Under alla förhållanden har man även inom landshvpoteksinstitutionen

att räkna med växande krav på amorteringsfri räntebunden kredit inom hela

den nu gällande primärgränsen, 60 procent. Hypoteksinstitutionen måste vara

beredd att tillgodose dessa krav. Hypotekskrediten bör enligt sin natur principiellt

kunna vara amorteringsfri — med bibehållande givetvis av möjligheter

till olika amorteringsalternativ — så mycket mera som pantvärdet, i betraktande

jämväl av de betryggande och restriktiva principerna för dettas

fastställande, är relativt beständigt. Jorden och framför allt den odlade jorden

har alltid sitt egenvärde.

Styrelsen har emellertid strukit under, att framställningen icke avsåge att

göra de stående hypotekslånen för jordbrukarna allenarådande utan endast

att bereda hypoteksinstitutionen möjligheter att anpassa sig efter förhållandena

under olika tider:

Det bör framhållas all de förordade ändringarna icke avse att göra amorteringsfria

obligationslån resp. amorteringsfri utlåning till jordbrukare allenarådande.

Man torde även med amorteringsfria obligationslån kunna förena

en typ av utlåning, genom vilken två tredjedelar av det utlånade beloppet

utlämnas såsom slående lån och återstående tredjedelen såsom amorleringslån

med skyldighet lill amortering inom samma tid som det stående lånets

löptid. Verkställda beräkningar lia visat alt vid nuvarande ränteläge annuitcten

för båda dessa låneandelar tillsammantagna skulle bliva ungefär densamma

som för nuvarande normaltyp av 60-åriga amorteringslån. Dessutom

kvarstår självfallet möjligheten alt, därest förhållandena å lånemarknaden

framdeles .skulle medgiva återupptagandet av långfristig såväl in- som utlåning

och sådan ur allmänna synpunkter skulle befinnas önskvärd, ånyo använda

de bil lills vanliga typerna. Vad som åsyftas är alltså alt bereda liypo
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

teksinstitutionen möjlighet att anpassa sin rörelse efter de vid olika tidpunkter

rådande faktiska förhållandena.

Beträffande den föreslagna ändringens möjliga inverkan på villkoren

för hypoteksbankens inlåning har styrelsen i huvudsak

framhållit:

Man bör givetvis tänka på den möjligheten att försäljning av amorteringsfria

obligationer icke skulle kunna ske på fullt ut lika gynnsamma villkor

som av de med amortering förenade, och att sålunda den stående hypotekskrediten

skulle kunna ställa sig något dyrare. Vid närmare undersökning har

man emellertid kommit lill den uppfattningen att en försäljning av amorteringsfria

obligationer, örn desammas löptid ej bestämmes längre än här

tänkts, antagligen ej skulle i ofördelaktig riktning påverka kursutvecklingen.

Erfarenheten visar, att varken höjningen av belåningsgränsen från 50 till 55

procent år 1930 och från 55 till 60 procent år 1935 eller skogsbelåningens

införande år 1930 verkat i pantförsämrande riktning. All sannolikhet talar

för att en eventuell omläggning av tyngdpunkten av bankens utlåning till

amorteringsfria lån i stället för amorteringslån ej heller skulle minska förtroendet

för bankens obligationer. Den tänkta förkortningen i löptiden för amorteringsfria

obligationslån torde från obligationsköparnas synpunkt mer än

väl uppväga amorteringsfriheten.

Härför tala även de erfarenheter, som kunna hämtas från behandlingen av

motsvarande problem inom stadshypoteksväsendet. Efter författningsändring

år 1935 hava genom stadshypoteksföreningarna utlämnats amorteringsfria

lån inom 60 procent av den intecknade fastighetens värde, utan att därav

följt någon ogynnsam inverkan på kurserna å stadshypotekskassans obligationer.

Med hänsyn till risken för pantförsämring och ur synpunkten att bereda

obligationsköparna kompletterande garantier synes emellertid vara påkallat

att meddela särskilda kontrollföreskrifter för amorteringsfria lån. Såsom allmän

norm bör kunna uppställas, att ny prövning av pantens värde skall ske

med vissa mellantider, minst vart tionde år. Örn därvid påtaglig och för

hypotekskrediten äventyrlig nedgång i pantens värde skulle konstateras, bör

lånet uppsägas till omedelbar betalning. Särskilda förhållanden, som komma

till vederbörande hypoteksförenings kännedom, kunna redan nu föranleda

en omprövning av lånerätten och eventuell uppsägning helt eller delvis

av lån, varom givas generella bestämmelser i § 12 av »Grunderna». Dessa bestämmelser

skola givetvis äga tillämpning jämväl med avseende å de fasta

lånen.

Den ifrågasatta ändringen har av styrelsen betecknats såsom för hypoteksinstitutionen

synnerligen betydelsefull och under nuvarande förhållanden

trängande. Styrelsen har för den skull hemställt, att förslag i ämnet skulle

utan tidsutdräkt föreläggas riksdagen, så att författningsändringarna om möjligt

kunde genomföras före den 1 april 1942.

Yttranden.

Över hypoteksbankens framställning lia yttranden under hand avgivits

av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och

fondinspektionen. Jag har vidare i ärendet samrått med ordföranden i

1940 års utredning om jordbrukets skuldsättning, generaltulldirektören N. R.

Wohlin.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 09.

11

Fullmäktige i riksbanken ha anfört:

Fullmäktige, som dela den av hypoteksbanken framförda åsikten, att en

upplåning mot obligationer med en löptid av 60 år för närvarande kan erbjuda

vissa svårigheter, lia i princip intet att erinra mot att en ny låneform

med stående (amorteringsfria) lån inrättas. Under förutsättning av stabila

priser å jord och jordegendomar, synas de av hypoteksbanken föreslagna

kontrollåtgärderna utgöra tillräckligt skydd för innehavarna av de amorteringsfria

obligationerna. Fullmäktige vilja dock understryka, att örn en stegring

av marknadspriset å jordbruksfastigheter skulle inträda, är det av största

betydelse, att denna stegring icke tillätes inverka å den värdering, som företages

före låns beviljande och som lägges till grund för bestämmande av lånebeloppets

storlek. Endast om vid denna värdering största försiktighet iakttages,

så att icke en konjunkturbetonad höjning av försäljningspriserna påverkar

värderingen, kan den nya låneformen innebära full garanti för obligationsinnehavarna.

Till följd av den nu pågående omfattande statliga upplåningen är utrymmet

för försäljning av obligationer starkt begränsat. Av denna orsak samt

med hänsyn till övrig nödvändig upplåning, bl. a. av vissa kreditinstitut, förutsätta

fullmäktige, att hypoteksföreningarna komma att iakttaga viss återhållsamhet

vid utlämnandet av amorteringsfria lån.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hava fullmäktige beslutat att

under hand meddela, att fullmäktige tillstyrka bifall till framställningen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret lia förklarat sig ur de synpunkter, fullmäktige

ha att företräda, icke ha något att erinra mot de föreslagna författningsändringarna.

Bank- och fondinspektionen har i huvudsak anfört följande.

Vid uppläggandet av obligationslån har på sistone en allmän tendens visat

sig att övergå från de längre löptider för obligationer, som tidigare varit vanliga,

till kortare dylika tider. Det synes vara välbetänkt, att möjlighet beredes

Sveriges allmänna hypoteksbank att följa denna allmänna tendens därigenom

att de hinder härför, som förefinnas i förordningen angående de allmänna

grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet

skola till efterrättelse lända, bliva undanröjda.

Vad angår förslaget om hypoteksvärdering minst vart tionde år må påpekas,

att för stadshvpoteksföreningarnas del minst vart femte år skall genom

besiktning utrönas, i vilket skick de hos vederbörande förening belånade fasiigheterna

befinna sig. Behov av efterprövning av belånade fastigheter förefinnes

givetvis i minst lika örn icke till och med än högre grad på jordbruksfastighetshelåningens

område. På jordbruksområdet, där åbyggnaderna äro

av utslagsgivande betydelse för vederbörande fastighets värdebeständighet,

bär nämligen, särskilt på sistone, visat sig stora svårigheter att på tillfredsställande

villkor kunna vidmakthålla eller uppföra nödiga åbyggnader, något

som skulle kunna giva anledning till att tillgodoseende av byggnadsbehovet

kan bliva eftersatt. Jämväl för hävden i övrigt måste det vara av betydelse,

att efterprövning av belånade jordbruksfastigheter sker med icke allt för

lång tids mellanrum. Det ifrågasättes därför, örn det icke borde föreskrivas,

att omprövning av belåningsvärdet i de fall, varom här är fråga, skall ske

inom fem år från lånets utlämnande och därefter med högst fem års mellanrum.

Då vid hypoteksvärdering för amorteringsfria lån liksom även vid efterföljande

periodiska omprövningar markvärdering icke lärer, åtminstone då

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Departements
chefen.

det är fråga örn mindre fastigheter, av kostnadsskäl kunna alltid påfordras,

bör det vara av särskild vikt, att, därest s. k. styrelsevärdering äger rum, så

ingående upplysningar som möjligt införskaffas, så att vederbörande hypoteksförening^

styrelse kan bilda sig en objektiv uppfattning om vederbörande

fastighets åbyggnader och hävd.

De föreslagna ändringarna i § 14 synas böra föranleda, att till § 4, första

stycket, andra punkten, göres ett tillägg, varigenom föreskrives, att på framställning

av lånesökanden må, så vitt omständigheterna ej till annat föranleda

»och binder därför ej möter på grund av vad i § 14, första stycket sägs», i

belåningsvärdet inberäknas, förutom jordvärdet, jämväl värdet å växande

skog.

I övrigt synas icke några erinringar vara att framställa emot det framkomna

förslaget.

Ordföranden i 1940 års utredning örn jordbrukets skuldsättning har uttalat

betänkligheter mot att vidga utrymmet för stående lån, vilka i princip vore

en mindre tilltalande kredilform, och ansett för sannolikt, att hypoteksbanken

och hypoteksföreningarna, även efter övergången till obligationer med

kortare löptid, kunde inom ramen för nu gällande bestämmelser omlägga

utlåningen i riktning mot stående lån —- f. n. allenast 1 procent av hela

utlåningen — utan att vare sig hypoteksväsendet skulle lida men eller jordbrukarna

få nämnvärd känning av förändringen.

Det av styrelsen för allmänna hypoteksbanken framlagda förslaget innebär,

att nu gällande begränsning i hypoteksförenings rätt att utlämna amorteringsfria,

s. k. stående lån till högst 2/3 av det eljest medgivna lånemaximum

för jordegendom (med bortseende från värdet av därå växande skog)

skulle bortfalla. Lånemaximum utgör 60 procent av egendomens belåningsvärde,

då sådant fastställts vid särskild hypoteksvärdering, och i annat fall 60

procent av taxeringsvärdet. Enligt förslaget skulle sålunda rätten att bevilja

stående lån höjas från 40 till 60 procent av belåningsvärdet. I gengäld skulle

föreskrivas, att de stående lånen icke skulle få utlämnas på längre tid än högst

30 år — vederbörande dock obetaget att söka omsättning å lånet efter utgången

av denna tid — samt att hypoteksförening vid sådana lån skulle vara

skyldig att verkställa förnyad värdering av den förpantade egendomen minst

vart tionde år.

Förslaget har motiverats med utvecklingen på den allmänna lånemarknaden.

Denna har gått i riktning mot en förkortning av upplåningstidema,

framför allt betingad av formerna för den statliga upplåningen. Hypoteksbanken,

som sedan år 1937 utgivit obligationer med en 60-årig löptid, har sålunda

tvingats överväga möjligheterna att övergå till upplåning på kortare

tid, exempelvis 30 år. Om utlåningen till jordbrukarna skulle baseras enbart

på amorteringslån av 30-årig löptid, skulle enligt vad bankstyrelsen anfört

annuiteterna å hypotekslånen bringas att stiga till 2 procent utöver räntan

å det ursprungliga lånebeloppet mot endast J/2 procent vid den nu vanliga

lånetypen. Bankstyrelscn anser med hänvisning härtill att vidgade möjligheter

böra öppnas för utlämnande av stående lån till jordbrukarna. Enligt

bankstyrelsens mening skulle inga allmänna ekonomiska invändningar be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69.

13

hova riktas mot att hypoteksföreningarna lämnade helt amorteringsfri kredit

intill 60 procent av jordbruksvärdet.

De i ärendet hörda myndigheterna ha tillstyrkt den föreslagna höjningen

av gränsen för de stående lånen. Ordföranden i utredningen om jordbrukets

skuldsättning har emellertid framfört betänkligheter mot en vidgning av utrymmet

för stående lån och ansett omläggningen av bankens upplåning möjlig

inom ramen för nu gällande bestämmelser.

Den föreslagna författningsändringen torde icke vara helt nödvändig för att

utan ökade amorteringskrav på jordbrukarna uppnå den erforderliga anpassningen

på lånemarknaden. De amorteringsfria obligationslånen kunna sålunda,

såsom jämväl framgår av bankstyrelsens promemoria, inom ramen

av gällande bestämmelser förenas med en typ av utlåning, som vid nuvarande

ränteläge ger en sammanlagd årlig annuitet ungefär lika stor som den nu normala

vid de 60-åriga amorteringslånen.

Goda skäl kunna emellertid anföras för att hypoteksbanken vid anpassningen

av sin verksamhet efter utvecklingen på lånemarknaden icke skall

vara bunden av den nu fastställda legala gränsen för fasta lån. Hänsyn till

önskvärdheten av en begränsning av de stående lånen bör kunna tagas även

vid en fri avvägning mellan olika intressen och synpunkter. Det bör därvid

vara hypoteksbanken angeläget att tillse, alt de intressen, som man tidigare

velat tillgodose genom de legala begränsningarna i rätten att utlämna fasta

lån, beaktas i all den utsträckning detta är möjligt vid en samtidig rationell

anpassning av verksamheten efter marknadslägets förändringar. Örn jag kan

förorda den av bankstyrelsen föreslagna höjningen av den legala gränsen

för stående lån, vill jag sålunda tillika uttala, att sådana lån upp till denna

gräns endast böra beviljas i undantagsfall samt att överhuvud taget en

restriktiv hållning mot hypotekskredit i form av enbart stående lån bör

iakttagas. En allmännare övergång till stående lån innebär nämligen, att

man, åtminstone för en hel del fall, minskar det incitament till sparande,

som amorteringskravet i och för sig innebär, och sålunda ökar risken för en

stabilisering uppåt av jordbrukets skuldbörda.

Vid beviljandet av dylika lån bör, på sätt bankofullmäktige framhållit,

iakttagas den största försiktighet, så att belåningsvärdena icke må påverkas

av en konjunkturbetonad stegring av marknadspriserna å fast egendom.

I syfte att bereda obligationsköparna kompletterande garantier för risken

av att den egendom, varå stående lån beviljats, med tiden skulle undergå försämring

har hypoteksbanken styrelse föreslagit, att en omprövning av egendomens

värde skulle vid stående lån verkställas med vissa mellantider, minst

vart tionde år. Bank- och fondinspektionen har ansett sådan omprövning

böra liksom hos stadshypoteksföreningarna äga rum minst vart femte år och

har strukit under vikten av att även i de fall, då markvärdering därvid icke

verkställes, införskaffas så ingående upplysningar, att vederbörande hypoteksförcnings

styrelse kan bilda sig en objektiv uppfattning örn den belånade

fastighetens åbyggnader och hävd. .lag ansluter mig till inspektionens uppfattning

örn behovet av noggranna periodiska omprövningar av belånings
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

värdet och anser lämpligt, att dessa göras med något kortare mellantider än

hypoteksbanken föreslagit. Jag vill sålunda förorda en bestämmelse av innehåll,

att förnyad värdering skall vid stående lån verkställas minst vart

åttonde år.

Med de här angivna restriktiva principerna för beviljande av amorteringsfri

kredit synes den föreslagna författningsändringen icke behöva innefatta

några ökade risker för de nuvarande obligationsinnehavarna. Då emellertid

dessa icke äro skyldiga att godtaga någon rubbning i beskaffenheten av den

pant, som en gång tillförsäkrats dem, torde likväl på samma sätt som vid

höjningarna år 1930 och 1935 av den allmänna belåningsgränsen böra skapas

rättsliga garantier, så att icke ens teoretiskt grundade invändningar kunna

framställas örn ökade risker för redan utgivna obligationer. Sådana garantier

synas motiverade även av hänsyn till vad vid nyssnämnda höjningar uttalats

om att den sammanlagda inteckningssäkerheten vid varje tidpunkt skulle

på grund av amorteringslånens dominerande betydelse komma att ligga betydligt

under belåningsgränsen. Till tryggande av de nuvarande obligationsinnehavarnas

rätt bör sålunda i form av övergångsbestämmelser givas föreskrifter

dels att inteckningar av den beskaffenhet, som enligt nu gällande

grunder fordras till tryggande av denna rätt, skola vid varje tidpunkt finnas

till ett belopp minst lika stort som hypoteksbankens skuld i obligationer, utgivna

före författningsändringens ikraftträdande, dels ock att innehavare av

sådana obligationer, i händelse vid bankens utredning full betalning icke

skulle inflyta för inteckning av amorteringsfritt lån, vars kapitalbelopp överstiger

40 procent av det fastställda belåningsvärdet å den intecknade egendomen

med undantag av därå växande skog, icke skola vara pliktiga vidkännas

annan förlust än sådan, som skulle ha uppkommit, även om det stående

lånet uppgått till allenast 40 procent.

Vidare bör pä sätt bankstyrelsen föreslagit fjärde stycket av § 4 förordningen

angående hypoteksföreningarna, som innehåller en hänvisning till den

nuvarande i § 14 stadgade begränsningen av de stående lånen, bortfalla.

Bank- och fondinspektionen har påpekat, att de av bankstyrelsen föreslagna

ändringarna i § 14 borde föranleda ett tillägg till den i § 4, första stycket,

andra punkten, givna föreskriften att i belåningsvärdet må inräknas jämväl

värdet av växande skog, nämligen av innehåll att skogsvärdet får medräknas,

endast såvitt hinder därför ej möter på grund av vad i § 14, första stycket,

sägs. För tillgodoseende av detta syfte torde dock vara lagtekniskt bättre

att redan i § 4 införa det åsyftade förbudet mot att vid stående lån inräkna

skogsvärdet i belåningsvärdet. Första stycket, andra punkten, av denna

paragraf bör sålunda direkt angiva, att »på framställning av lånsökanden

må, såvitt omständigheterna ej till annat föranleda och fråga icke är om lån

utan fastställd amortering, i belåningsvärdet inberäknas, förutom jordvärdet,

jämväl värdet å växande skog». § 14, första stycket, bör då endast upptaga

föreskrift om den längsta tid, på vilken stående lån må utlämnas.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts bär inom finansdepartementet

utarbetats förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 69.

15

16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

De av mig förordade bestämmelserna till tryggande av äldre obligationsinnehavares

rätt ha upptagits såsom övergångsbestämmelser till denna förordning.

Under åberopande av det anförda hemställer föredragande departementschefen,

att det inom finansdepartementet utarbetade författningsförslaget

måtte föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Birger Öhman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:89 Skrivelse till Konungen i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. a1 i texten
  2. BU 1942:14 Utlåtande, i anledning av. Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 s. 1 i texten