Sök i Ratio Lex

Angående ersättning i visst fall i anledning av yrkessjukdom, m. m

8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:9, Angående ersättning i visst fall i anledning av yrkessjukdom, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 9.

1

Nr 9.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning

i visst fall i anledning av yrkessjukdom, m. m

given Stockholms slott den 12 december 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

under punkterna l:o och 2:o hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Magd Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 december 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehksson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Skölb, Eriksson,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkomna frågor angående

ersättning i visst fall i anledning av yrkessjukdom, m. m. samt anför:

l:o.

Gällande lagbestämmelser.

Lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929

och trädde i kraft den 1 januari 1930.

Enligt 1 § skall den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, anses

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 9.

2471 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande

del framkallats genom inverkan av vissa i paragrafen uppräknade

ämnen eller fysikaliska orsaker, bland annat röntgenstrålar, radium eller annat

radioaktivt ämne. Ersättning i anledning av yrkessjukdom skall jämlikt 3 §,

såvitt angår sjukdom som framkallats genom inverkan av röntgenstrålar eller

radioaktivt ämne, icke utgå, med mindre arbetaren inom tio år före dagen för

sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna

äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

I lagens ikraftträdelsebestämmelser föreskrevs, bland annat, att den icke

skulle äga tillämpning i fråga örn yrkessjukdom, som yppats före den 1 januari

1930.

1916 års olycksfallsförsäkringslag innehåller i 6 § bestämmelser örn ersättning

till skadad person. Har olycksfall medfört under längre eller kortare tid

bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall livränta utgå

under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan

två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av

arbetsförmåga det lägre belojrp, som svarar mot nedsättningen.

Framställning om ersättning.

I skrivelse den 4 februari 1941 har förra röntgensköterskan Signe BennichBjörkman,

född Ödlund, uppgivit, att hon under tjänstgöring i röntgenarbete

å sjukhus åren 1918—1922 ådragit sig röntgenskada å händerna, samt hemställt,

att ersättning av statsmedel måtte tillerkännas henne från och med den

1 januari 1939 med belopp, som skulle hava utgått, därest lagen örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å henne. — I skrivelsen har omnämnts,

att Signe Bennich-Björkman, som är född år 1895, tjänstgjort den

15 april—den 15 augusti 1918 som sjuksköterskeelev vid röntgenavdelningen

å serafimerlasarettet i Stockholm, den 15 september 1918—den 1 juli 1919

som röntgensköterska å Falu lasarett samt den 1 juni 1920—30 april 1922 som

röntgensköterska å Eskilstuna lasarett. Efter sistnämnda tidpunkt hade hön

icke tjänstgjort i röntgenarbete. Vid tiden för tjänstgöringen hade skyddsanordningarna

beträffande röntgenarbete i landsorten varit föga tillfredsställande.

Genom röntgenarbetet hade hon åsamkats förändringar och sårnader

å huden på båda händerna, vilka förorsakat henne mycket stort lidande och

på senare år gjort henne oförmögen till arbete. — Hon hade varit gift åren

1922—1929, vilket sistnämnda år maken avlidit utan att efterlämna vare sig

förmögenhet eller pension. Hon hade i äktenskapet två barn (födda 1924 resp.

1929). Hon förtjänade sitt och barnens uppehälle huvudsakligast genom inackorderingar.

Inkomster och utgifter hade endast med största svårighet och

på grund av vänners tillfälliga hjälp kunnat balanseras. Hon hade en skuld

å mellan 2,000 och 3,000 kronor. Sedan år 1921 hade hon icke taxerats för beskattningsbar

inkomst.

Vid skrivelsen fminos fogade:

1) Intyg, utfärdat den 21 december 1940 av docenten i radioterapi, t. f.

överläkaren H. Ahlbom, som undersökt Signe Bennich-Björkman den 8

februari 1939 och den 11 december 1940, i vilket intyg anförts, bland annat:

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Vid undersökningen 1939 konstaterades en typisk röntgenförändring i

huden, framför allt på handflatorna, på båda händerna. Denna förändring

visade sig vid undersökningen i december 1940 hava något tilltagit. De typiska

strålförändringarna på Signe Bennich-Björkmans händer syntes fortfarande

långsamt progrediera. Bedan vore de i ett sådant stadium, att man måste

anse henne vara fullständigt oförmögen att förrätta sitt vanliga arbete inom

sjukvården. Även för annai arbete, t. ex. kontorsgöromål, utgjorde händernas

tillstånd ett påtagligt hinder och hennes arbetsförmåga i avseende å dylikt

arbete vore väsentligt nedsatt. Någon nämnvärd förbättring med medicinsk

behandling av något slag syntes icke vara möjlig att erhålla,

2) Ett den 28 januari 1941 av professorn i radioterapi, överläkaren Elis

Berven utfärdat intyg, vari omförmälts, att Signe Bennich-Björkman undersökts

av Berven redan den 6 februari 1934, att hon då företedde betydande

röntgenatrofiska förändringar å händerna, vilka förändringar vid jämförelse

med nuvarande status tydligt progredierat, särskilt på flathänderna, samt att

de svåra smärtor, som vore förenade med dessa röntgenskador och som

ökades genom rörelser vid arbete o. s. v., gjorde, att Signe Bennich-Björkman

för närvarande vore fullständigt urståndsatt till förvärvsarbete.

Utlåtanden över framställningen.

Utlåtanden i ärendet hava avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet

och statskontoret.

RihsjörsakringsanstaUen förmäler i utlåtande den 28 juni 1941, dels att

Signe Bennich-Björkman beretts tillfälle att vid besök i anstalten lämna vissa

kompletterande upplysningar angående uppkomsten och utvecklingen av

ifrågavarande röntgenskador, vilka upplysningar sammanfattats i en vid anstaltens

utlåtande fogad promemoria, dels ock att anstalten inhämtat yttranden

i ärendet från lasarettsläkarna Eugéne Saul i Falun och G. von Holst i

Eskilstuna ävensom överläkaren vid serafimerlasarettet, professorn Gösta

Forssell.

Lasarettsläkaren Saul har anfört, bland annat, att han icke under den tid

Signe Bennich-Björkman tjänstgjorde å Falu lasarett någon enda gång behandlat

henne eller lagt märke till någon skada eller något eksem å hennes

händer. Hon kunde icke hava varit utsatt för någon röntgenbestrålning å

händerna, Lasarettsläkaren von Holst framhåller, att varken han själv eller

den av Signe Bennich-Björkmans kamrater, med vilken hon under sin vistelse

i Eskilstuna mest umgåtts, kunde erinra sig, att Signe Bennich-Björkman sökt

vård av von Holst för eksem å händerna. Böntgenterapi förekom knappast å

lasarettet vid tiden för hennes tjänstgöring där. — Med anledning av innehållet

i sistberörda två intyg har Signe Bennich-Björkman till riksförsäkringsanstalten

anfört, att dc egentliga röntgenförändringarna uppträtt först långt

efter det att hennes sjukhustjänstgöring avslutats. — Professorn Forssell

yttrar, att Signe Bennich-Björkman lede av en typisk, kronisk röntgenskada

å båda händerna, att anledning icke funnes till antagande att skadan föranletts

av hennes arbete å serafimerlasarettet, att skadan måste hava åstadkommits

genom direkt bestrålning samt att skadan i hög grad nedsatte hennes för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

måga till varje praktiskt arbete och omöjliggjorde hennes utövande av sköterskearbete,

vartill hon utbildats. Forssell förordade på det varmaste understöd

av statsmedel.

Riksförsäkringsanstalten anför för egen del, efter samråd med sin överläkare,

att av vad i ärendet förekommit framginge, att Signe Bennich-Björkmans

sjukdom måste hava framkallats genom inverkan av röntgenstrålar under

hennes sjukhustjänstgöring samt att sjukdomen måste anses hava yppats

redan innan hon den 1 juli 1919 avslutade tjänstgöringen å Falu lasarett.

Därest lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig, skulle

den ersättning, som från och med 1939 års ingång och tills vidare skulle hava

utgått till henne, hava bestämts efter en skäligen beräknad årlig arbetsförtjänst

av 1,800 kronor och efter en invaliditetsgrad av 33 1/s procent. Riksförsäkringsanstalten

ansåge sig emellertid icke kunna tillstyrka, att ersättning

av statsmedel tillerkändes Signe Bennich-Björkman för hennes ifrågavarande

sjukdom.

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande av sin sakkunnige på hudsjukdomarnas

område professorn J. Strandberg, som anfört:

Av handlingarna framgår klart och tydligt, att sökanden lider av en kronisk

röntgenskada och att sjukdomen är en direkt följd av föregående tjänstgöring

i farligt arbete (röntgen).

När det gäller avgöra graden av sökandens nedsatta arbetsförmåga från

och med 1 januari 1939 ha olika uppfattningar gjort sig gällande. Professor

Berven anser sökanden oförmögen till allt förvärvsarbete. Docent Ahlbom

anser henne oförmögen till varje arbete inom sjukvården och i fråga örn annat

arbete äga väsentligt nedsatt arbetsförmåga. Professor Troell har beräknat

skadan nedsätta arbetsförmågan 25 procent. Riksförsäkringsanstalten har

uppskattat sökandens invaliditetsgrad till 33 Vs procent.

Som synes ha samtliga här åberopade auktoriteter ansett invaliditetsgraden

vara hög. Händernas funktionsmöjlighet är avsevärt reducerad, och man

måste dessutom beakta, att en kronisk strålskada av den art, som det här

gäller, är en ytterst smärtsam och fortskridande förändring. Huden måste på

allt sätt skonas och skyddas för att örn möjligt undvika uppkomsten av svårläkta

sårnader med benägenhet för elakartad degeneration. 25 procent nedsättning

av arbetsförmågan är under dessa förhållanden för lågt beräknat

och även 33 Vs procent invaliditet förefaller väl optimistiskt. Sökanden är

praktiskt taget för ali framtid berövad båda händernas bruk i och för förvärvsarbete.

Förlust av vänster hand och svåra skador i höger hand ha förut (se Invaliditet

och olycksfallsskador av John Nordin, sid. 32) uppskattats till 75 procent

invaliditet och anser jag, att samma beräkningsgrund även här bör komma i

åtanke.

Försäkringsrådet anför för egen del:

I förevarande fall kunna ej åberopas lika starka skäl som vid behandlingen

av en framställning från förra röntgensköterskan Anna Viktoria Christianson

om statlig pension (prop. 1937 nr 179 5:o). Vad i ärendet förekommit synes

dock innefatta tillräcklig anledning för ett tillmötesgående av Signe BennichBjörkmans

ansökning.

De i ärendet avgivna läkarutlåtandena lämna enligt försäkringsrådets

mening icke tillräcklig grund för bedömande av invaliditetsgraden, varför

ytterligare utredning härom synes önskvärd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Statskontoret erinrar om att Signe Bennich-Björkmans tjänstgöring som

röntgenelev och röntgensköterska — vilken huvudsakligen fullgjorts vid av

landsting drivna sjukvårdsinrättningar — icke omfattat längre tid än omkring

tre år samt upphört redan år 1922, då hon ingick äktenskap. Vid angivna

förhållanden och då i förevarande fall sådana särskilda omständigheter,

som föranlett beviljande av ersättning åt förra röntgensköterskan Anna

Viktoria Christianson icke syntes vara för handen, funne sig statskontoret

svårligen kunna understödja den gjorda ansökningen.

Med anledning av försäkringsrådets och statskontorets omnämnande av ett

tidigare ersättningsfall må därom anmärkas, att Kungl. Majit genom proposition

nr 179 till 1937 års riksdag under punkten 5 föreslagit riksdagen medgiva,

att till förra röntgensköterskan Anna Viktoria Christianson måtte av statsmedel

utbetalas viss ersättning med belopp, som skulle hava utgått, därest

lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å henne.

Propositionen bifölls av riksdagen (bankoutskottets utlåtande nr 44; riksdagens

skrivelse nr 439). Beträffande ifrågavarande ersättningsspörsmål anhåller

jag få hänvisa till de omförmälda handlingarna.

Handlingarna i ärendet utvisa, att Signe Bennich-Björkman under lasarettstjänstgöring

åren 1918—1922 åsamkats kronisk röntgenskada å händerna,

vilken örn än icke helt så dock i avsevärd mån nedsatt hennes arbetsförmåga.

Ersättning enligt de i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

upptagna grunderna skulle hava utgått i anledning av skadan, därest

lagen varit gällande vid den tidpunkt, då skadan måste anses yppad.

Ur principiell synpunkt tala visserligen skäl mot att — vid sidan av lagen

— bevilja ersättning av statsmedel i fall sådana som det förevarande. Enligt

min mening föreligga dock härvid ömmande omständigheter av den art, att

de äro i viss mån jämförbara med dem, som kunde åberopas beträffande det

fall, vilket år 1937 föranledde statsmakterna att utgiva ersättning i anledning

av liknande skada. Det allmänna synes mig med hänsyn till de föreliggande

omständigheterna icke rimligen kunna underlåta att träda hjälpande emellan.

Några allvarliga konsekvenser därav torde icke vara att befara.

Det synes mig skäligt, att Signe Bennich Björkman beredes ersättning

enligt samma grunder, som skulle hava gällt, därest förutnämnda lag varit

tillämplig å henne. Jämlikt av riksförsäkringsanstalten lämnade uppgifter

skulle detta innebära, att Signe Bennich-Björkman skulle tillerkännas livränta

från och med ingången av år 1939, beräknad efter en årlig arbetsförtjänst

av 1,800 kronor. I fråga örn invaliditetsgraden torde, såsom försäkringsrådet

framhållit, ytterligare utredning böra verkställas av riksförsäkringsanstalten,

innan livräntan fastställes.

Med hänvisning till det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till förra röntgen sköterskan Signe Bennich-Björkman må

av det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till

Departements
chefen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Diverse pensioner och understöd xn. m. utbetalas ersättning från

och med den 1 januari 1939 med belopp, som skulle hava utgått,

därest lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

valdt tillämplig å henne.

2:o.

Gällande författningsbestämmelser.

Enligt § 1 förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för fiskare

avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall äger envar svensk undersåte,

som har sitt hemvist i Sverige och idkar fiske såsom yrke eller eljest

för sin utkomst, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig

ersättning enligt — i princip — de i 6 och 7 §§ lagen den 17 juni 1916 örn

försäkring för olycksfall i arbete stadgade grunder. Den årliga arbetsförtjänst,

som omförmäles i sistnämnda paragrafer, skall beträffande fiskarförsäkringen

efter försäkringssökandens eget val bestämmas till antingen 1,200,

900 eller 600 kronor (§ 2). Ersättning utgår för skada till följd av olycksfall,

som härflyter, bland annat, från utövningen av fiskeyrket eller som uppstår

vid användning av fiskebåt, utan att fiske därvid bedrives (§3). I den mån

erlagda försäkringsavgifter äro otillräckliga för bestridandet av utgående

ersättningar, fylles bristen av statsmedel (§ 5).

6 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag innehåller bestämmelser örn ersättning

till skadad person själv; 7 § reglei’ar frågan örn ersättningar till den

skadades efteidevande, för den händelse olycksfallet medfört hans död. I sistnämnda

fall skall utgivas dels begravningshjälp och dels livräntor till vissa

efterlevande, nämligen änka eller änkling, barn eller adoptivbarn under 16 år

samt föräldrar eller adoptivföräldrar''. Till föräldrar och adoptivföräldi-ar utgår

livränta, under förutsättning att de för sitt uppehälle varit väsentligen beroende

av den avlidnes arbete, med ett årligt belopp motsvarande värdet av det

underhåll de åtnjutit av den avlidne, dock högst en fjäi-dedel av den avlidnes

arbetsförtjänst.

Framställning örn ersättning.

I skrivelse den 3 maj 1941 har änkan Brita Karolina Cederman i Hästö,

Arkösund, hemställt, att ersättning måtte utbetalas till henne i anledning av

hennes dottersons, fiskaren Elert Gustav Cedemians död.

Handlingarna i ärendet utvisa i huvudsak följande:

Elert Cederman var född år 1914, son utom äktenskap av en dotter till

Brita Karolina Cederman. Alltifrån födelsen har han, dock utan att bliva

adopterad, vistats hos mormodern, som var änka sedan nyssnämnda år.

Sedan han blivit vuxen, har han försörjt sig och mormodern, under senare

år genom utövning av fiskaryrket. Brita Karolina Cederman, som är född

år 1870, har sedan åtskillig tid på grund av kronisk ledgångsreumatism icke

kunnat utföra förvärvsarbete utan måst inskränka sig till att hushålla för

dottersonen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 9. 7

Elert Cederman drunknade under en fisketur den 19 november 1940.

Bouppteckningen efter honom utvisar brist i boet.

Våren 1937 hade Elert Cederman tagit en försäkring jämlikt fiskarförsäkringsförordningeh

•— enligt uppgift i förutnämnda skrivelse för mormoderns

skull. Försäkringen gällde för en årsinkomst av 1,200 kronor.

I anledning av dödsfallet har riksförsäkringsanstalten den 13 januari 1941

tillerkänt stärbhuset efter Elert Cederman begravningshjälp på grund av

den dagna försäkringen med 120 kronor. Däremot har anstalten icke tillerkänt

mormodern någon livränta, enär Elert Cederman icke varit adopterad

av henne. — Elert Cedermans mor, som jämväl är i livet, har icke för sitt

uppehälle varit beroende av hans arbete.

Brita Karolina Cederman har för närvarande fri bostad i en dottersonen

förut tillhörig fastighet samt åtnjuter folkpension med 25 kronor i månaden

jämte dyrtidstillägg därå. Hon har icke några besparingar. Hennes sex barn

äro icke i sådana ekonomiska omständigheter, att de nämnvärt kunna bidraga

till hennes underhåll.

Utlåtanden över framställningen.

Utlåtanden över framställningen hava avgivits av riksförsäkringsanstalten,

försäkringsrådet och statskontoret.

Riksförsäkringsanstalten har anfört, att, därest Elert Cederman varit adopterad

av Brita Karolina Cederman, anstalten i anledning av hans frånfälle

skulle hava tillerkänt henne livränta att utgå från och med den 20 november

1940 med 300 kronor för år räknat. Med hänsyn till föreliggande omständigheter

tillstyrkte anstalten, att åtgärder vidtoges för beredande av understöd

åt Brita Karolina Cederman.

Försäkringsrådet har förklarat sig kunna biträda riksförsäkringsanstaltens

uppfattning, att Brita Karolina Cederman i fiskarförsäkringsförordningens

mening varit för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes arbete.

Enligt försäkringsrådets uppfattning förelåge emellertid principiella betänkligheter

mot att i ett specialfall låta fiskarförsäkringens grunder bliva tilllämpliga

å person utanför de kategorier, som vore ersättningsberättigade

enligt försäkringen. Med hänsyn till den folkpension Brita Karolina Cederman

åtnjöte och de bidrag — bland annat bibehållande av förmånen av fri

bostad — som hennes barn kunde vara i stånd att lämna, syntes ej heller

billighetsskäl tala för bifall till framställningen.

En ledamot av försäkringsrådet var av skiljaktig mening och instämde i

det av riksförsäkringsanstalten avgivna utlåtandet.

Statskontoret har, med hänsyn till vad försäkringsrådet anfört, funnit sig

svårligen kunna understödja den föreliggande ansökningen.

Såsom försäkringsrådet framhållit förefinnas otvivelaktigt betänkligheter Departement*- av principiell art mot att låta ersättning jämlikt de i fiskarförsäkringsförord- chef en.

ningen angivna ersättningsgrunderna utgå till en person, som — i varje fall

formellt — står utanför de kategorier, vilka äro ersättningsberättigade enligt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 9.

förordningen. I likhet med riksförsäkringsanstalten och en ledamot inom

försäkringsrådet finner jag mig emellertid kunna i det föreliggande fallet

bortse därifrån, särskilt med hänsyn till den omständigheten, att Brita Karolina

Cederman under Elert Cedermans hela livstid varit i moders ställe för honom.

Handlingarna i ärendet utvisa, att Brita Karolina Cederman under senare tid

varit för sitt uppehälle väsentligen beroende av Elert Cedermans arbetskraft.

För egen del finner jag billighets skäl tala för att Brita Karolina Cederman,

trots henne tillkommande folkpension samt till henne utgående bidrag från

barnen —- i huvudsak förmån av fri bostad, som åtminstone tillsvidare utgår —

bör tillerkännas livränta av statsmedel. Denna livränta synes böra jämställas

med livränta enligt fiskarförsäkringsförordningens bestämmelser. Den bör

uppgå till belopp, som skulle hava utgått, därest Elert Cederman varit adopterad

av Brita Karolina Cederman, d. v. s., enligt vad riksförsäkringsanstalten

upplyst, 300 kronor om året från och med den 20 november 1940.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att till änkan Brita Karolina Cederman må av det under tolfte

huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Diverse pensioner och

understöd m. m. utbetalas ersättning från och med den 20

november 1940 med 300 kronor för år räknat.

Till vad föredragande departementschefen under punkterna

l:o och 2:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter

instämma, lämnar Hans Majit Konungen bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bengt Hammarberg.

Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:69 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i visst fall i anledning av yrkessjukdom m. m. a1 i texten
  2. BU 1942:6 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående ersättning i visst fall i anledning av yrkessjukdom, m. m. s. 1 i texten