Sök i Ratio Lex

Angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas m m

20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:159, Angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas m m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

1

Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsverkets

övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande

befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna

i samma städer komma att indragas m m.;

given Stockholms slott den 12 mars 1953.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman.

Enligt 1 § lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i

judiciellt avseende äger Kungl. Majit med stadsfullmäktiges samtycke för
Bihang

till riksdagens protokoll 19A3. 1 sami. Nr 159. t

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 159-

ordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende

förenas med domsaga. Beträffande stad, där länsstyrelsen ej har sitt säte

och i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte

borgmästaren endast en ledamot finnes som skall vara lagfaren, äger Kungl.

Majit, jämlikt 2 § nämnda lag, när borgmästartjänsten är ledig, även utan

stadsfullmäktiges samtycke meddela enahanda förordnande som nyss nämnts,

såframt

1. ändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan

finnes vara till gagn för rättsskipningen,

2. statsverket övertager stadens förpliktelser beträffande avlöning och pension

till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande indrages,

samt

3. ändringen icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd

olägenhet för staden.

Med föranledande av anförda bestämmelser hava utredningar sedan någon

tid pågått ifråga om åtskilliga städers förenande i judiciellt avseende

med domsaga. Sedan utredningarna numera slutförts beträffande vissa av

dessa städer, anhåller jag att få underställa samma frågor Kungl. Maj:ts

prövning, i vad förpliktelser genom indelningsändringarna kunna uppkomma

för statsverket att övertaga avlöningsförmåner till befattningshavare,

vilka vid rådhusrätternas upphörande komma att indragas. De städer, beträffande

vilka detta spörsmål nu torde böra upptagas till behandling, äro

Ronneby, Simrishamn och Skara. Härjämte föreligger beträffande staden

Piteå, som redan förenats med domsaga, en liknande fråga.

l:o.

Borgmästartjänsten i Ronneby, vars invånarantal den 31 december 1941

uppgick till 5,856 personer, är sedan den 27 januari 1936 vakant. Enligt

Kungl. Maj:ts brev den 7 februari 1890 skall rådhusrätten utgöras av, förutom

borgmästaren, två ordinarie rådmän, vilka icke behöva vara lagfarna,

samt en extra rådman. En av de ordinarie rådmanstjänsterna, med vilken

befattningen såsom kronouppbördskassör varit förenad, är sedan den 1 juli

1937 vakant och uppehälles på förordnande. Den andra ordinarie rådmansbefattningen

innehaves av Karl August Frithiof Svensson, som erhållit fullmakt

å tjänsten år 1932. Extra rådman är sedan år 1933 Fredrik Hilmfrid

Abraham Berg. Den förre är född år 1882 och den senade år 1877. Svensson

och Berg vörö ursprungligen å sina rådmansbefattningar tillförsäkrade årliga

arvoden å 300 kronor respektive 100 kronor, men hava sagda belopp från och

med den 1 januari 1942 förhöjts till 500 kronor respektive 150 kronor. Å

arvodesbeloppen utgår sedan 1 april 1940 dyrtidstillägg enligt samma grunder,

som gälla för stadens övriga befattningshavare. Svensson har vidare uppburit

viss inkomst av sportler. Någon utfästelse från stadens sida om pensionering

föreligger icke beträffande någon av nämnda rådmän, och skyldighet

har icke föreskrivits för dem att vid viss ålder avgå från tjänsten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

3

Staden är belägen inom Medelsta tingslag av den genom Kungl. Maj:ts

brev den 12 juni 1936 nybildade Östra och Medelsta domsaga. Domsagan

hade den 31 december 1941 ett invånarantal av 50,849 personer, varav inom

Medelsta tingslag 28,436 personer. Nämnda tingslag har sitt tingsställe i Ronneby,

varest tingshus finnes. Den 23 oktober 1936 bestämde Kungl. Maj:t,

att domsagans kansli skulle tillsvidare, i avbidan på slutligt beslut i fråga

om Ronneby stads förenande i judiciellt avseende med domsagan, vara förlagt

till Ronneby.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 31 januari 1936 bär genom länsstyrelsens

i Rlekinge län försorg utredning ägt rum rörande Ronnebys förenande

i judiciellt avseende med angränsande domsaga. Utredningen, som

verkställts jämlikt 3 § ovannämnda lag och särskilt avhandlat de frågor

som angivits i samma paragraf, har enligt länsstyrelsens uppdrag utförts av

borgmästaren i Karlskrona Ebbe Dymling. Denne har därvid haft att tillgå

en i justitiedepartementet upprättad, den 28 april 1936 dagtecknad promemoria,

innefattande en förberedande utredning i ärendet. Dymling har den 7

augusti 1936 avgivit ett första utlåtande i ärendet. Dymling, vilken utgått

ifrån att staden vid föreningen med domsagan skulle ingå i gemensamt tingslag

med Medelsta tingslag, har — under erinran att statsverket vid rådhusrättens

upphörande hade att övertaga stadens förpliktelser beträffande avlöningen

till rådmän, vilkas befattningar för dylik händelse komme att

indragas — sammanfattat resultatet av utredningen sålunda, att stadens förenande

med domsagan komme att bliva till gagn för rättsskipningen, att de

förändringar i domstolsorganisationen, som bleve erforderliga, kunde genomföras

utan att väsentliga olägenheter därigenom uppkomme, att även örn överexekutorsgöromålen,

vilka för närvarande handhades av magistraten, övertoges

av länsstyrelsen, exekutionsväsendet bleve ordnat på ett sätt som ej

medförde nämnvärd olägenhet för staden, samt att ökad ekonomisk börda ej

uppkomme för staden genom ändringen. Dymling har vid beräknandet av

de ekonomiska verkningarna av föreningen utgått från att staden av de

tingshusbyggnadsskyldige i Medelsta tingslag medgåves befrielse från inlösen

i tingslagets tingshus i Ronneby. Dymling har vidare förutsatt —- förutom att

statsverket ersatte kronouppbördskassören för vissa mistade sportler, varom

sedan befattningshavaren numera pensionerats ej längre är fråga — att staden

under de närmaste tio åren efter införlivningen endast skulle behöva erlägga

75 °/o av de på stadens skattekronor belöpande utdebiterade tingshusmedlen.

Såsom skäl för de sålunda föreslagna lättnaderna har Dymling åberopat, att

staden till de tingshusbyggnadsskyldige erlagt sammanlagt 13,700 kronor

såsom ersättning för minskade inkomster lill följd av inkorporering med

staden av viss del av Ronneby landsförsamling, att staden till de tingshusbyggnadsskyldige

skänkt en del av det tomtområde, varå tingshuset vore

beläget, samt att efter föreningen med tingslaget utdebiteringen av tingshusmedel

kunde såsom en följd av det ökade skatteunderlaget avsevärt sänkas

(från omkring 19 öre till 12 öre per skattekrona).

/

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Stadsfullmäktige i Ronneby hava vid sammanträde den 29

oktober 1936 avgivit yttrande över utredningen. Däri har gjorts gällande, att

kostnadsökningen för staden bleve större än den varmed utredningsmannen

räknat, men hava fullmäktige ändock förklarat att staden, såvida vissa närmare

angivna villkor bleve uppfyllda, ej ville motsätta sig en landsrättsförläggning.

Dessa villkor innebära bland annat, att staten övertager stadens ansvar

för ersättning åt rådmännen, vilkas befattningar komme att indragas, att

staden utan ersättning av något slag från dess sida erhåller inträde i tingshusgemenskapen,

samt att stadens invånare befrias under en period av tio år

räknade från införlivningens ikraftträdande från 50 % av den på dem belöpande

uttaxeringen för tingshusändamål så att, sedan totala uttaxeringsbehovet

fastställts, endast hälften av vad som därav belöper på stadens invånare

uttaxeras på dem, medan återstoden i sin helhet håres av övriga

tingshusbyggnadsskyldige.

östra häradsrätt har vid sammanträde den 22 oktober 1936 avstyrkt

föreningen, enär domsagan — som redan genom föreningen av östra

och Medelsta härader till men för den rättssökande allmänheten blivit för

stor — efter stadens införlivning skulle bliva än mera arbetstyngd. Häradsrättens

ordförande var skiljaktig och ansåg, att ökningen av häradsrättens

och domhavandens arbetsbörda icke bleve så betydande att några mera avsevärda,

bestående olägenheter därigenom kunde befaras uppkomma.

Medelsta häradsrätt har vid sammanträde den 17 november 1936

uttalat, att ur rättsvårdens synpunkt intet funnes att erinra mot den föreslagna

föreningen.

Länsstyrelsen har i skrivelse den 30 november 1936 avgivit utlåtande

i ärendet och därvid — under förklaring att länsstyrelsen i allt väsentligt

biträdde den av Dymling verkställda utredningen — anfört bland annat:

I yttrande den 8 oktober 1935 över den ifrågasatta föreningen av östra

och Medelsta domsagor till en domsaga har länsstyrelsen uttalat sina betänkligheter

i ärendet, och den nu föreliggande frågan om staden Ronnebys landsrättsförläggning

är givetvis icke ägnad att minska dessa betänkligheter. Då

emellertid sammanslagningen av de båda domsagorna nu är ett faktum,

varåt för närvarande icke något torde kunna åtgöras, och då ett bibehållande

av en så pass liten stad som Ronneby vid egen jurisdiktion ur rättsvårdens

synpunkt icke torde vara att förorda, anser sig länsstyrelsen icke kunna

avstyrka stadens förening med domsagan, trots den alltför stora omfattning

denna därigenom kommer att erhålla. Länsstyrelsen fasthåller dock vid sin

tidigare framförda mening att, då spörsmålen örn Karlshamns och Sölvesborgs

läggande under landsrätt bli aktuella, till behandling bör upptagas

frågan om länets indelande i tre domsagor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i utlåtande den 10

december 1936 framhållit, att Ronneby stads förenande med domsagan i

judiciellt avseende måste ur rättsskipningssynpunkt anses vara till gagn och

önskvärd samt att, för den händelse föreningen komme till stånd, domsagans

kansli definitivt borde förläggas till Ronneby. Av utredningen framginge

emellertid ej att föreningen kunde ske utan att ökad ekonomisk börda

uppkomme för staden. Härutinnan kunde bland annat framhållas, att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

5

överenskommelse ej träffats mellan staden och de tingshusbyggnadsskyldige

angående storleken av de blivande tingshusavgifterna. Det måste anses såsom

ett allmänt intresse, att föreningen komme till stånd utan att möjligheten

till dess genomförande oberoende av stadens samtycke begagnades. Med hänsyn

härtill uttalade sig hovrätten för att ytterligare utredning borde förebringas

för föreningens genomförande på frivillighetens väg.

Sedan Kungl. Maj:t den 13 oktober 1937 anbefallt länsstyrelsen att föranstalta

örn den ytterligare utredning, varom hovrätten i sitt yttrande hemställt,

hava på föranstaltande av länsstyrelsen kommitterade för de tingshusbyggnadsskyldige

i Medelsta tingslag och delegerade för Ronneby stad haft

överläggningar för vinnande av ekonomisk uppgörelse mellan de berörda

parterna, varefter denna fråga behandlats vid sammanträden av de tingshusbyggnadsskyldige

och stadsfullmäktige var för sig. Någon uppgörelse har

härvid icke kommit till stånd.

De tingshusbyggnadsskyldige hava sålunda vid sammanträde

den 11 januari 1938 godkänt ett av nämnda kommitterade framlagt förslag,

enligt vilket staden borde efter förhållandet mellan antalet skattekronor i

staden och tingslaget gälda ersättning till de tingshusbyggnadsskyldige för

inlösen i tingshuset. Därvid borde man utgå från det tingshuset åsätta brandförsäkringsvärdet,

eller 175,000 kronor, vartill komme värdet å inventarier

10,000 kronor. Efter avdrag av skulden för tingshuset, omkring 100,000

kronor, kunde tingslagets behållna förmögenhet skattas till 85,000 kronor.

Med angivna beräkningsgrund borde staden vid inträdet i tingsgemenskapen

till de tingshusbyggnadsskyldige erlägga omkring 30,500 kronor. Vidare borde

staden lika med övriga tingslagsbor deltaga i de årliga tingshusavgiftema.

Stadsfullmäktige hava å sin sida vid sammanträde den 3 mars

1938 förklarat, att de vidhölle sina vid sammanträdet den 29 oktober 1936

uppställda villkor för samtycke till föreningen. För övrigt ansåge de, att de

tingshusbyggnadsskyldiges krav medförde sådan ekonomisk börda för staden,

alt denna med hänsyn till bestämmelserna i lagen den 27 juni 1932

örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende borde hava full

rätt att kräva, att den finge behålla sin egen jurisdiktion, för vilket krav för

övrigt bland stadens invånare funnes en snart sagt enhällig opinion.

Härefter har utredningsmannen i skrivelse till länsstyrelsen den

14 december 1938 på därtill given anledning framlagt en ny beräkning rörande

de ekonomiska verkningarna av stadens förening med domsagan. Enligt

denna skulle föreningen för staden medföra en årlig besparing av omkring

350 kronor. Utredningsmannen har härvid liksom tidigare utgått från

att staden skulle befrias från att till tingslaget gälda någon engångsersättning

för vinnande av delaktighet i tingshuset men frångått sitt tidigare förslag

att staden under vissa år skulle erlägga lägre tingshusavgift än övriga tingshusbyggnadsskyldige.

Stadsfullmäktige och de tingshusbyggnadsskyldige hava,

sedan de bereus tillfälle yttra sig över Dymlings senaste utredning, vidhållit

sina tidigare intagna ståndpunkter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Länsstyrelsen har i skrivelse den 21 juni 1939 avgivit nytt yttrande

i ärendet, vari framhållits, att då uppgörelse icke kunnat träffas mellan staden

och de tingshusbyggnadsskyldige rörande de ekonomiska villkoren för

stadens förening med domsagan, en förening icke syntes kunna komma till

stånd utan användande av den möjlighet till föreningens genomförande oberoende

av stadens samtycke, som i 2 § omförmälda lag den 17 juni 1932

omförmäles. Länsstyrelsen, som ansåge sig böra biträda den av Dymling

verkställda förnyade utredningen i ärendet i fall en förening verkligen skulle

komma till stånd, ville emellertid numera starkt ifrågasätta lämpligheten av

att den stora och synnerligen arbetstyngda domsagan utökades ytterligare

med Ronneby stad. Erfarenheten från de gångna åren hade visat att såväl

Östra och Medelsta domsaga som Bräkne och Listers domsaga vore för stora

och arbetskrävande för att arbetet inom dem skulle kunna fullgöras på ett

för allmänheten fullt tillfredsställande sätt. Länsstyrelsen föresloge därför, att

utredning verkställdes om länets indelande, på sätt länsstyrelsen tidigare

hemställt, i tre domsagor samt att i avvaktan därå finge anstå med avgörandet

av frågan om stadens läggande under landsrätt.

Hovrätten har i yttrande den 4 november 1941 -—- under erinran om

sitt tidigare yttrande i ärendet och med förmälan att länsstyrelsen efter anmodan

till hovrätten avgivit ett förslag rörande Blekinge läns indelning i tre

domsagor — förordat, att beslut om genomförandet av den judiciella föreningen

mellan staden och domsagan måtte få anstå tills vidare. Till stöd

härför har hovrätten anfört bland annat, att den av 1940 års lagtima riksdag

begärda utredningen av frågan om det ekonomiska mellanhavandet mellan

stad, som förenades med tingslag, och de tingshusbyggnadsskyldige syntes

bliva av avgörande betydelse för vissa spörsmål, som måste lösas i samband

med det slutliga avgörandet av förevarande ärende. —- Hovrätten har vidare

förklarat sig icke kunna tillstyrka att frågan om förändrad indelning av

domsagorna i länet för närvarande gjordes till föremål för vidare utredning.

Därest uppskov med förevarande landsrättsförläggningsfråga ej kunde medgivas,

borde principiellt beslut fattas om stadens förenande i judiciellt avseende

med Medelsta tingslag med tingsställe och kansli i Ronneby, men de

närmare föreskrifterna om ikraftträdandet härav bliva beroende av Kungl.

Maj:ts framtida avgörande.

Statskontoret har den 19 januari 1943 avgivit infordrat yttrande i

ärendet, såvitt avser statsverkets övertagande av stadens förpliktelser beträffande

avlöningen till de två kvarstående icke lagfarna rådmännen samt därvid

anfört bland annat:

Såvitt statskontoret kan finna, föreligger skyldighet för statsverket att

gottgöra staden dess kostnader beträffande avlöning åt rådmännen Svensson

och Berg. Jämte lönen synes Svensson vara berättigad uppbära auktionsprovision,

som enligt vad statskontoret inhämtat uppgått — räknat för

de sista fem åren — till i medeltal omkring 260 kronor årligen. Vid bestämmandet

av den ersättningsskyldighet, som vid rådhusrättens upphörande

skulle komma att åvila statsverket till nu ifrågavarande rådmän, torde hänsyn

uppenbarligen icke kunna tagas till den nyligen (från och med den 1

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

januari 1942) beviljade löneförhöjningen. Ej heller torde någon gottgörelse

kunna komma i fråga för de till dem utgående dyrtidstilläggen, då dessa

förmåner först tillkommit så sent som den 1 april 1940. De ifrågavarande

ersättningsbeloppen skulle alltså komma att utgöra för Svensson (300 +

260=) 560 kronor samt för Berg 100 kronor, allt för år räknat. Beloppen

torde böra anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten.

Den i ärendet verkställda utredningen får anses giva vid handen, att där- DepartemeHts.

est statsverket såsom föreslagits övertager staden Ronnebys förpliktelser be- chefen.

träffande avlöningen till de icke lagfarna rådmän, vilkas tjänster i och med

rådhusrättens upphörande komma att indragas, samt staden medgives rätt

att inträda såsom delägare i tingslagets tillgångar utan att härför erlägga

någon inlösningssumma, den föreslagna föreningen med östra och Medelsta

domsaga icke kommer att medföra ökad ekonomisk börda för staden. De

skäl, som åberopats till stöd för stadens befrielse från skyldighet att utgiva

ersättning till tingslaget, finner jag välgrundade. Genom den vid 1942 års

riksdag genomförda ändringen av 5 § lagen den 17 juni 1932 om stads och

landsbygds förenande i judiciellt avseende föreligger numera möjlighet för

Kungl. Maj:t att vid förordnande om rådhusrätts upphörande medgiva stad

befrielse från inlösningsskyldighet varom här är fråga. Denna möjlighet anser

jag böra i förevarande fall begagnas. Det är nämligen ett allmänt intresse,

särskilt med hänsyn till den förestående rättegångsreformen, att den egna

jurisdiktionen i städer av så ringa storlek som Ronneby, så snart tillfälle därtill

gives, bringas att upphöra.

I ärendet har ifrågasatts att låta med den föreslagna föreningen tills vidare

anstå. Länsstyrelsen, som i sitt i ärendet först avgivna utlåtande förklarat

sig ej vilja avstyrka stadens förenande med domsagan, då ett bibehållande

av en stad av så ringa storlek som Ronneby vid egen jurisdiktion

icke vore att förorda, har sålunda i ett senare utlåtande ansett sig böra ifrågasätta

lämpligheten av att den stora och arbetstyngda domsagan utökades

med Ronneby stad och föreslagit utredning för länets indelning i tre domsagor,

i avbidan varpå sammanslagningsfrågan borde vila. Hovrätten däremot

har uttalat, att en dylik utredning icke borde för närvarande företagas. Jag

delar hovrättens uppfattning härutinnan. Väl är domsagan en av de större

och mera arbetstyngda, men givet är, att de svårigheter, som ur arbetsbördans

synpunkt kunna föranledas av stadens förenande med domsagan,

kunna bemästras genom en mot ökningen i arbetet svarande förstärkning

av domsagas arbetskrafter. I detta sammanhang får jag erinra örn

att enligt den av 1942 års riksdag i princip beslutade omorganisationen av

domsagoförvaltningen tingsdomare skall finnas anställd i vissa av de

största domsagorna samt att för ifrågavarande domsaga avsetts en dylik

befattningshavare. I övrigt vill jag, utan att nu taga närmare ställning

till den väckta frågan örn domsagoregleringen, framhålla, att med

frågans prövning i varje fall bör anstå till dess vakans uppstår å något

av häradshövdingämbetena i de nuvarande två Blekingedomsagorna.

Detta kommer, så vitt nu kan förutses, att bliva fallet först år 1949. Att till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

denna jämförelsevis avlägsna tidpunkt fortfarande på förordnande uppehålla

borgmästartjänsten i Ronneby synes mig ur rättsvårdens synpunkt icke

försvarligt. Jag anser sålunda att ytterligare uppskov med avgörandet av

frågan om stadens förenande med domsaga icke bör förekomma. Att efter

den föreslagna utökningen Östra och Medelsta domsagas kansli alltjämt bör

vara förlagt till Ronneby synes självfallet.

Då utredningen får anses visa, att ifrågavarande indelningsändring skulle

bliva till gagn för rättsskipningen samt, med hänsyn till vad förut anförts,

jämväl övriga av de i 2 § förenämnda lag den 17 juni 1932 angivna förutsättningarna

för meddelande mot stads bestridande av förordnande örn dess

förenande i judiciellt avseende med domsaga lära föreligga, ämnar jag föreslå

Kungl. Maj:t utfärdande av föreskrift härom. Innan detta kan ske,

måste emellertid riksdagens samtycke utverkas till att statsverket övertager

stadens förpliktelser beträffande avlöningen till de två icke lagfarna rådmän,

vilkas befattningar vid rådhusrättens upphörande komma att indragas.

Mot vad statskontoret anfört i sistnämnda hänseende har jag intet att

erinra. Jag får därför hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

medgiva,

att till rådmännen i Ronneby Karl August Frithiof Svensson

och Fredrik Hilmfrid Abraham Berg må från och med

den dag, då föreskrift om stadens förenande i judiciellt avseende

med östra och Medelsta domsaga träder i kraft, från

allmänna indragningsstaten under deras återstående livstid

utbetalas årlig gottgörelse med 560 kronor till Svensson och

100 kronor till Berg, med iakttagande av att å förmånen

dyrtidstillägg icke skall utgå.

2:o.

I Simrishamn, vars invånarantal den 31 december 1941 uppgick till 2,791

personer, är borgmästartjänsten sedan den 23 maj 1939 vakant. Förutom borgmästaren

skall stadens rådhusrätt enligt gällande arbetsordning utgöras av en

förste lagfaren rådman, en andre icke lagfaren rådman och en extra rådman.

Förste rådmansbefattningen innehaves av Fritz Werner Gottlob Rosencrantz,

som är född 1885. Fullmakt för honom är utfärdad den 27 september 1921.

Andre rådmanstjänsten och extra rådmanstjänsten uppehållas allenast på förordnande.

Enligt av Kungl. Majit den 11 februari 1910 fastställd lönestat utgå

till förste rådmannen följande årliga avlöningsförmånen lön 400 kronor, två

ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, samt tjänstgöringspenningar 200 kronor.

Sedan den 1 januari 1922 utgår därjämte tillfällig löneförbättring å befattningen

med ett belopp av 1,400 kronor årligen, vilken förmån tillförsäkrats

befattningshavaren genom stadsfullmäktiges beslut den 15 december 1922.

Detta beslut har icke underställts Kungl. Maj :ts prövning. Förste rådmannen är

vidare berättigad att uppbära vissa sportler, vilka under åren 1937—1939 i me
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151).

9

deltal årligen uppgått till 750 kronor. Ä lönen, ålderstilläggen och tjänstgöringspenningarna

utgår dyrtidstillägg efter samma grunder som gälla för befattningshavare

vid statens oreglerade verk. Någon utfästelse från stadens sida

örn pensionering av förste rådmannen föreligger icke, och skyldighet har

icke föreskrivits för honom att vid viss ålder avgå från tjänsten. Ej heller har

i Rosencrantz’ fullmakt inryckts föreskrift örn skyldighet att övergå till annan

tjänst hos staden. I sådant avseende är av betydelse att Rosencrantz, som

avlagt juris kandidatexamen, innehar föreskriven kompetens för alt kunna

utses till kommunalborgmästare.

Ingelstads och Järrestads domsaga, vilken omgiver staden, hade den 31 december

1941 ett invånarantal av 34,412 personer. Domsagan består av ett

tingslag samt har tingsställe och domarkansli i Hammenhög, där tingshus finnes,

uppfört år 1891. Avståndet mellan Simrishamn och Hammenhög är omkring

15 kilometer.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni 1939 har genom länsstyrelsens

i Kristianstads län försorg utredning skett rörande Simrishamns förenande i

judiciellt avseende med nämnda domsaga. Utredningen, som verkställts jämlikt

3 § i ovannämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt avhandlat de frågor

som angivas i nämnda paragraf, har jämlikt länsstyrelsens uppdrag verkställts

av häradshövdingen i Södra Åsbo och Bjäre domsaga G. A. Eriksson.

I sitt i augusti 1941 avgivna utlåtande har utredningsmannen — under

erinran att statsverket vid rådhusrättens upphörande eventuellt hade att

utgiva ersättning till rådmannen Rosencrantz med belopp som motsvarade

dennes inkomster i rådmanstjänsten — sammanfattningsvis uttalat, att ur de

allmänna synpunkter som läge till grund för lagstiftningen rörande stads och

landsbygds förenande i judiciellt avseende det måste vara ett önskemål att

en stad med så lågt invånarantal och så få mål och domstolsärenden som

Simrishamn förenades i judiciellt avseende med domsaga, samt att sådan förening

vore i detta fall så mycket mera påkallad som den kunde ske utan att

arbetet i domsagan — vars invånarantal för övrigt vöre i nedgående — därigenom

på något sätt påverkades i ogynnsam riktning och utan förstärkning

av arbetskrafterna i domsagan. Av utredningen framginge även att ändringen

medförde ekonomisk vinst för staden; och det torde icke, framhåller utredningsmannen,

med fog kunna göras gällande att ändringen medförde någon

avsevärd olägenhet för staden. På grund härav har utredningsmannen föreslagit

att rådhusrätten i staden skulle upphöra och staden i judiciellt avseende

förenas med domsagan. Utredningsmannen har tillika ansett att domsagan

jämväl efter indelningsändringen borde bilda ett tingslag med tingsställe

i Hammenhög. Rörande domsagokansliet förelåge onekligen skäl för

dess förflyttande till Simrishamn, men har utredningsmannen, då en flyttning

.skulle på grund av nybyggnad ådraga staden mycket betydande kostnader

för anordnande av kanslilokaler, ansett en sådan såsom mindre försvarlig

ur allmänt ekonomiska synpunkter.

över utredningen hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige och magistraten

i Simrishamn, av de tingshusbyggnadsskyldiga, häradsrätten och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Departements
thefen.

domhavanden i Ingelstads och Järrestads domsaga samt av länsstyrelsen i

Kristianstads län och hovrätten över Skåne och Blekinge. Samtliga hava

— under uttalande att utredningen givit otvetydiga belägg för att en förening

av staden med domsagan borde komma till stånd — tillstyrkt sammanslagningen.

Stadsfullmäktige, vilka behandlat ärendet vid sammanträden den

22 maj och den 29 oktober 1942, hava emellertid gjort sitt samtycke till föreningen

beroende av att statsverket övertoge stadens förpliktelser beträffande

avlöningen till rådmannen Rosencrantz. Stadsfullmäktige hava vidare, med

hänsyn till de olägenheter som uppkomme för staden, därest domsagokansliet

bibehölles i Hammenhög, påyrkat, att detsamma i samband med föreningens

genomförande förlädes till Simrishamn. För sådan händelse hava stadsfullmäktige

erbjudit sig att utan kostnad för övriga tingshusbyggnadsskyldige

ställa erforderliga kansli- och arkivlokaler till förfogande i stadens rådhus,

bekosta nödig komplettering av lokalernas inredning samt underhålla desamma,

så länge de av domsagan användes för det avsedda ändamålet. Vidare

hava stadsfullmäktige, för det fall att betänkligheter skulle yppas mot att

domarkansliet förlädes å annan ort än tingsstället, erbjudit sig att utan vederlag

i rådhuset upplåta lokaler jämväl för avhållandet av häradsrättens

sammanträden samt hemställt, att även sistnämnda förslag måtte vinna vederbörligt

beaktande.

De tingshusbyggnadsskyldige och häradsrätten hava bestämt

motsatt sig såväl tingsställets som domsagokansliets förflyttning till

Simrishamn, varemot länsstyrelsen och hovrätten förordat förflyttningen.

I ärendet har upplysts, att kostnaden för de ändringar å rådhuset i Simrishamn,

som erfordrades för beredande av kansli- och arkivlokaler för domsagan,

belöpte sig till 14,000 kronor.

Statskontoret, som avgivit infordrat yttrande rörande frågan örn

statsverkets övertagande av stadens avlöningsförpliktelser gentemot rådmannen

Rosencrantz, har tillstyrkt att Rosencrantz av statsmedel bereddes gottgörelse

med ett belopp, som motsvarade av honom åtnjuten lön, ålderstillägg,

tjänstgöringspenningar, tillfällig löneförbättring och sportler eller sålunda med

(400 + 400 + 200 + 1,400 + 750 =) 3,150 kronor för år jämte dyrtidstillägg

enligt förut angiven grund å lönen, ålderstilläggen och tjänstgöringspenningarna.

Nämnda ersättningsbelopp — frånsett dyrtidstillägget — borde

anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten, därvid torde föreskrivas

att detsamma skulle upphöra att utgå, därest Rosencrantz utsåges till kommunalborgmästare

i Simrishamn eller annan stad eller till ledamot av annan

rådhusrätt eller magistrat.

Av den i ärendet verkställda utredningen framgår otvetydigt, såsom ock i

de över densamma avgivna yttrandena bekräftats, att de i 2 § förenämnda

lag den 17 juni 1932 angivna förutsättningarna för meddelande av förordnande

örn staden Simrishamns förenande i judiciellt avseende med Ingelstads

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

11

och Järrestads domsaga föreligga. Det är också min avsikt att föreslå Kungl.

Majit utfärda föreskrift härom. Först i samband därmed lärer ställning böra

tagas till den i ärendet uppkomna frågan örn förflyttning av domsagans nuvarande

tingsställe och kansliort till Simrishamn. Innan förordnande som

nyss sagts kan ske, måste emellertid riksdagens samtycke utverkas till att

statsverket övertager stadens förpliktelser beträffande avlöningen till lagfarne

rådmannen Rosencrantz, vars tjänst vid rådhusrättens upphörande kommer

att indragas. Mot vad statskontoret i sistnämnda hänseende föreslagit har

jag intet att erinra. Jag får därför hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå

riksdagen medgiva,

att till rådmannen i Simrishamn Frits Werner Gottlob

Rosencrantz må från och med den dag, då förordnande örn

stadens förenande i judiciellt avseende med Ingelstads och

Järrestads domsaga träder i kraft, från allmänna indragningsstaten

under hans återstående livstid utbetalas årlig

gottgörelse med 3,150 kronor jämte dyrtidstillägg å ett belopp

av 1,000 kronor enligt de för befattningshavare vid

statens oreglerade verk gällande grunder, med iakttagande

av att, därest Rosencrantz skulle övergå till ordinarie befattning

i statens tjänst eller utses till kommunalborgmästare i

Simrishamn eller i annan stad eller till ledamot av annan rådhusrätt

och magistrat, han ej vidare skall vara i åtnjutande av

berörda gottgörelse och tillägg.

3:o.

Skara stad hade den 31 december 1941 ett invånarantal av 7,448 personer.

Staden omgives av Skånings och Valle tingslag av Skånings, Valle och Vilske

domsaga. Invånarantalet i domsagan vid nyssnämnda tidpunkt utgjorde

21,470 personer, därav 16,003 personer inom nyssnämnda tingslag. Tingslaget

har tingsställe i eget inom staden beläget tingshus, vari jämväl domsagans

kansli är inrymt.

Sedan dåvarande borgmästaren i Skara Gustaf Eksell utnämnts att från

och med den 1 februari 1940 vara häradshövding i Skånings, Valle och Vilske

domsaga, har borgmästarämbetet i staden hållits vakant. Enligt för rådhusrätten

och magistraten den 4 april 1930 fastställd arbetsordning skall densamma

utgöras av, förutom borgmästaren, två rådmän och en extra rådman,

vilka icke behöva vara lagfarna. De ordinarie rådmansbefattningarna innehavas

av Nils Ragnar Hermansson och Bertil Söderpalm, vilka äro födda den

förre den 17 juni 1895 och den senare den 25 september 1900. Båda hava erhållit

fullmakt å sina tjänster år 1930. Söderpalm är därjämte av magistraten

utsedd att från och med den 1 oktober 1936 vara kronouppbördskassör

i staden. Extra rådman är Anders Josef Albert Granqvist, vilken är född den

21 augusti 1878 och erhållit fullmakt å tjänsten år 1932. Samtliga rådmän,

Söderpalm jämväl i egenskap av kronouppbördskassör, äro skyldiga att vid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

fyllda 67 år avgå från tjänsten, de ordinarie mot åtnjutande av pension.

Skyldighet för rådmännen att övergå till annan befattning annat än i samband

med en allmän omorganisation av underrätterna eller magistraterna föreligger

däremot icke. I sådant avseende är av betydelse att rådmannen Söderpalm,

vilken avlagt juris kandidatexamen och för närvarande uppehåller borgmästartjänsten

i staden, innehar föreskriven kompetens för att kunna utses

till kommunalborgmästare. Han har ock förklarat, att han principiellt icke

ställde sig avvisande till tanken att söka dylik tjänst i staden.

Enligt fastställd avlöningsstat utgå från staden till rådmännen följande

årliga avlöningsförmåner: till en var av de ordinarie rådmännen lön 500

kronor, ett åldenstillägg å 100 kronor samt dyrtidstillägg enligt av stadsfullmäktige

fastställda grunder, sedan tjänsternas tillträde 25 %> å löneförmånerna

eller sålunda 150 kronor, samt till den extra rådmannen lön 100 kronor

utan dyrtidstillägg. De ordinarie rådmännen hava genom anslutning till Sveriges

kommunalanställdas pensionskassa vid pensionsålderns inträde tillförsäkrats

pension å 447 kronor om året. Den årliga pensionsavgiften utgör

för radmannen Hermansson 122 kronor 24 öre och för rådmannen Söderpalm

114 kronor 41 öre, varav befattningshavarna erlägga 36 kronor vardera,

medan återstoden gäldas av staden. — I egenskap av kronouppbördskassör

åtnjuter Söderpalm 1,700 kronor i lön, två ålderstillägg å 150 kronor, semesterarvode

med 100 kronor samt dyrtidstillägg, vilket sedan år 1940 utgått

med 443 kronor, eller sålunda tillhopa 2,543 kronor om året, vartill komma

med tjänsten förenade sportler. Vid 67 års ålder äger han rätt till årlig

pension med 1,335 kronor. Pensionsavgiften utgör 350 kronor 32 öre om året,

varav Söderpalm bestrider lil kronor och staden återstående 239 kronor

32 öre.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 12 januari 1940 har genom länsstyrelsens

i Skaraborgs län försorg utredning ägt rum rörande Skaras förenande

i judiciellt avseende med förenämnda domsaga. Utredningen, som verkställts

jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt behandlat de frågor

som angivas i nämnda paragraf, har jämlikt länsstyrelsens uppdrag utförts

av assessorn i Göta hovrätt John Frostmark.

Under utredningen har mellan delegerade för staden och de tingshusbyggnadsskyldige

i Skånings och Valle tingslag preliminärt överenskommits, att

staden därest förutsättningarna för dess förening med domsagan komme

att föreligga — skulle mot erläggande av 20,000 kronor, att inbetalas med

2,000 kronor om året under tio år efter föreningens genomförande, vinna delägarskap

i tingslagets tillgångar.

I sitt den 8 november 1941 dagtecknade utlåtande i ämnet har utredningsmannen

— med utgångspunkt från att staden borde ingå i gemensamt

tingslag med Skånings och Valle tingslag och under erinran att statsverket

vid rådhusrättens upphörande hade att övertaga stadens förpliktelser

beträffande avlöning och pension till de befattningshavare vid rådhusrätten,

vilkas tjänster för dylik händelse komme att indragas — framlagt en tablå

beträffande de ekonomiska verkningarna för staden av indelningsändringen.

I denna har upptagits å ena sidan genom föreningen besparade utgifter och

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159-

13

tillkomna inkomster och å andra sidan nya utgifter. De förra har utredningsmannen

i tablån beräknat till sammanlagt 20,019 kronor, under förutsättning

att den nuvarande kronouppbördskassören valdes till kommunalborgmästare

och tjänsten som kronouppbördskassör följaktligen kunde indragas, samt

till 16,207 kronor under förutsättning att sistnämnda tjänst komme att bibehållas.

Nya utgifter har utredningsmannen i tablån beräknat till sammanlagt

20,849 kronor, därav bland annat kommunalborgmästarens lön med ålderstillägg

och semesterersättning till 11,040 kronor, dyrtidstillägg å nämnda

lön till 837 kronor, stadens bidrag till kommunalborgmästarens pensionering

till 1,210 kronor samt annuitet för inlösen i tingshuset med inventarier

till 2,000 kronor. I anslutning till tablån har utredningsmannen emellertid

framhållit, att de bland nya utgifter upptagna utgiftsposter, som avsåge

löner till kommunalborgmästaren och dennes biträde, upptoge slutlönerna

till dessa befattningshavare, varför lönerna till dem under de nio

första åren efter föreningen vore lägre än i tablån angåves, samt att den i

tablån upptagna utgiftsposten angående annuitet för inlösen i tingshuset endast

komme att utgå under tio år. På grund härav har utredningsmannen

uttalat, att om Söderpalm valdes till kommunalborgmästare och befattningen

som kronouppbördskassör därvid indroges, föreningen icke skulle komma

att medföra ökad ekonomisk börda för staden. Om Söderpalm däremot ej

skulle väljas till kommunalborgmästare, skulle föreningen enligt utredningsmannens

uppfattning komma att medföra ökad ekonomisk börda för staden

ända till september 1967, då Söderpalm uppnådde pensionsåldern. Utredningsmannen

har beräknat denna merkostnad under två olika förutsättningar,

nämligen 1) om kronouppbördskassörsbefattningen indroges och staden således

bleve skyldig att till Söderpalm utgiva ersättning för mistade löneförmåner eller

2) örn nämnda befattning bibehölles intill dess Söderpalm uppnådde pensionsåldern.

Merkostnaden under den förra förutsättningen har beräknats till högst

4,323 kronor 32 öre och lägst 2,323 kronor 32 öre samt under den senare förutsättningen

till högst 4,642 kronor och lägst 2,642 kronor. Dessa variationer

bero dels på att lönerna till kommunalborgmästaren och dennes biträde beräknats

utgå utan eller med ett eller flera ålderstillägg under olika tidsperioder

och dels på att annuiteterna för inlösen i tingshuset m. m. endast skulle utgå

under de tio första åren efter föreningen. Sammanfattningsvis har utredningsmannen

uttalat, att då av den verkställda undersökningen torde framgå,

att varken stadens storlek eller rådhusrättens arbetsbörda motiverade ett bibehållande

av egen jurisdiktion för staden samt även arbetsbördan i domsagan

jämförd med andra domsagor icke vore stor, stadens förenande med

domsagan framstode som ett starkt allmänt intresse och måste ur rättsskipningssynpunkt

anses vara till gagn för såväl staden sorn domsagan, att därest

i tingslaget antalet allmänna tingssammanträden årligen bestämdes till 20

jämte 2 sammanträden med tremansnämnd, förändringen icke kunde förvänlas

medföra avsevärt ökade kostnader och tidsutdräkt för den rättssökande

allmänheten, att de förändringar ifråga örn domstolsorganisationcn som bleve

erforderliga kunde genomföras utan väsentlig olägenhet, att ur ekonomisk

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

synpunkt sammanslagningen bleve gynnsam för såväl staden som domsagan,

för staden dock under förutsättning att kronouppbördskassören valdes till

kommunalborgmästare, samt att, då förutsättningar för omorganisationens

genomförande alltså funnes, densamma borde genomföras även utan stadens

samtycke.

över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av häradsrätterna i

Skånings och Valle samt i Vilske tingslag, av domhavanden i domsagan, av

stadsfullmäktige och magistraten i Skara, av länsstyrelsen i Skaraborgs län

samt av Göta hovrätt.

Häradsrätterna hava förklarat, att de icke hade något att invända

mot föreningen, och domhavanden har uttalat, att han, på skäl som

utredningsmannen anfört i sin sammanfattning av utredningens resultat,

anslöte sig till dennes uppfattning att föreningen mellan staden och domsagan

borde komma till stånd.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 23 april 1942 tagit

ställning till utredningen och därvid framhållit, att förändringen varken ur

rättsvårdens eller den kommunala förvaltningens synpunkt kunde anses medföra

sådana fördelar, att tillräckligt bärande skäl förelåge för dess genomförande.

Utredningsmannens kalkyler beträffande förslagets ekonomiska konsekvenser

gåve också vid handen, att den föreslagna förändringen icke komme

att medföra några ekonomiska fördelar för staden. Snarare kunde motsatsen

förväntas, åtminstone under en rätt betydande övergångsperiod. Vägande

skäl syntes därför icke saknas för staden att bestrida genomförandet av den

föreslagna förändringen. Emellertid vore stadsfullmäktige medvetna om att

ett sådant bestridande med hänsyn till föreliggande omständigheter icke hade

utsikt att vinna beaktande. Vid sådant förhållande ville därför stadsfullmäktige

beträffande principfrågan inskränka sig till att yrka, att därest förändringen

komme att genomföras, detta måtte ske på sådant sätt att därigenom

minsta olägenhet uppstode samt att densamma icke komme att belasta staden

med ökade ekonomiska pålagor. Vad särskilt kronouppbördskassörsbefattningen

beträffade vore från stadens sida intet att i och för sig erinra mot

tjänstens indragande, men såsom villkor härför uppställdes, att stadens förpliktelser

mot den nuvarande befattningshavaren helt övertoges av statsverket.

Stadsfullmäktige vore icke villiga utfästa sig att välja den nuvarande

innehavaren av befattningen till kommunalborgmästare. I fråga örn lönen

till kommunalborgmästaren vore fullmäktige benägna att placera tjänsten i

28 :e lönegraden i den för stadens tjänstemän gällande löneplanen, innefattande

en begynnelselön av 8,340 kronor jämte tre ålderstillägg, vart och ett

å 480 kronor, i stället för — såsom i utredningsmannens beräkningar skett —

i 30 :e lönegraden med en begynnelselön av 9,300 kronor jämte samma ålderstillägg.

Magistraten har förklarat sig biträda utredningsmannens åsikt att

varken stadens storlek eller rådhusrättens arbetsbörda motiverade bibehållandet

av egen jurisdiktion för staden. Vidare har magistraten uttalat, att stadens

begäran, att staten övertoge stadens förpliktelser mot innehavare av samtliga

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

15

befattningar, som indroges i samband med landsrättsförläggningen, syntes

äga stöd av 2 § 2 punkten lagen örn stads och landsbygds förenande i judiciellt

avseende.

Länsstyrelsen har anfört, bland annat, att det ur allmänt intresse

syntes önskvärt, att staden förlädes under landsrätt. Av den verkställda utredningen

torde emellertid framgå, att den föreslagna föreningen komme att

medföra ökad ekonomisk börda för staden, därest denna även i fortsättningen

skulle bestrida kostnaderna för kronouppbördskassörens avlöning.

Det syntes därför skäligt, att statsverket i samband med landsrättsförläggningen

övertoge stadens ekonomiska förpliktelser gentemot den nuvarande

innehavaren av nämnda befattning, för den händelse denne icke skulle utses

till kommunalborgmästare.

Hovrätten har avgivit utlåtande i ärendet den 15 december 1942.

Däri har hovrätten tillstyrkt att — under förutsättning att statsverket övertoge

stadens förpliktelser med avseende å rådmansbefattningarna — förordnande

måtte meddelas om stadens förenande i judiciellt avseende med Skånings

och Valle tingslag från tidpunkt, som kunde befinnas lämplig, förslagsvis

från och med den 1 januari 1944. I sitt utlåtande har hovrätten till ingående

granskning upptagit frågan huruvida förutsättningarna för meddelande

av dylikt förordnande i detta fall vore för handen. Beträffande den första

förutsättningen, eller att indelningsändringen funnes med hänsyn till förhållandena

i såväl staden som domsagan vara till gagn för rättsskipningen, har

hovrätten utan tvekan ansett detta vara fallet. Jämväl i fråga om den andra

förutsättningen för stadens förenande med domsagan utan stadsfullmäktiges

samtycke eller att ändringen icke medförde ökad ekonomisk börda eller

annan avsevärd olägenhet för staden, har hovrätten — som post för post

granskat de av utredningsmannen framlagda beräkningarna av utgifterna i

förevarande avseende före och efter en förening med domsagan -— kommit

till den uppfattningen att samma förutsättning förelåge. I sistnämnda hänseende

har hovrätten anfört bland annat:

Då staden icke kan tvingas att välja den nuvarande kronouppbördskassören

till kommunalborgmästare, böra beräkningarna göras med utgångspunkt

från att han icke blir vald till denna befattning. Såsom utredningsmannen

framhållit, kan det oaktat kronouppbördskassörstjänsten indragas, i

vilket fall staden blir skyldig att till den nuvarande innehavaren av tjänsten

utbetala ersättning för mistade löneförmåner. Tjänsten kan också komma

att bibehållas intill dess den nuvarande tjänstinnehavaren uppnår pensionsåldern

eller eljest avgår. Vilket alternativ som än väljes, föranleder det ekonomiska

förpliktelser för staden. Hovrätten, som saknar anledning att yttra

sig i den administrativa frågan örn tjänsten skall bibehållas eller icke, utgår

vid bedömande av de ekonomiska konsekvenserna i dessa olika fall från utredningsmannens

beräkningar.

Den ändrade lönegradsplaceringen för kommunalborgmästaren föranleder

minskning dels i de för honom i utredningsmannens tablå upptagna löneförmånerna

nied 1,047 kronor, beräknat efter samma beräkningsgrunder sorn

i denna tablå, dels av stadens kostnad för kommunalborgmästarens pensionering

med 98 kronor eller således en minskning i de tre första posterna av

nya utgifter i tablån med tillhopa 1,145 kronor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Till grund för posten ä 2,000 kronor för inlösen i tingshuset med inven

tarier ligger en preliminär överenskommelse mellan tingshusstyrelsen och

representanter för Skara stad, enligt vilken staden skulle för att vinna delaktighet

i tingshusets tillgångar (tingshuset m. m.) erlägga kontant 20,000

kronor att betalas nied 2,000 kronor örn året under 10 är, dock utan ränta.

Stadsfullmäktige hava i sitt yttrande över utredningen förklarat sig villiga

att för sin del godkänna denna överenskommelse. När det gäller att bedöma

den ekonomiska innebörden av denna uppgörelse, hör enligt hovrättens uppfattning

såsom ny utgift icke upptagas mer än ränta å det kapitalbelopp,

vartill de överenskomna inbetalningarna, omräknade i nuvärden, sammanlagt

uppgå. Denna ränta bör upptagas till högst 4 °/o, ty det är utan tvivel

möjligt för staden att till denna räntesats upplåna beloppet, därest staden

skulle vilja pa en gång erlägga inlösningssumman. Ifrågavarande post i

tablån bör således upptagas till allenast 4 °/o a sammanlagda nuväi*det av

de 10 inbetalningarna örn 2,000 kronor, beräknat vid första inbetalningen

och efter en antagen ränta av 4 °/o, eller således till 4 % å 16,870 kronor =

675 kronor. Det kail för övrigt ifrågasättas, örn icke posten borde upptagas

ännu lägre. Såsom utredningsmannen påpekat, är det avsett, att inlösningssumman

skall erläggas till tingslagets kassa. Staden får således i proportion

till sitt delägarskap i tingslaget andel i inlösningssumman liksom i tingslagets

övriga tillgångar.

Dessa ändringar i de av utredningsmannen beräknade utgifterna föranleda,

att summan av nya utgifter i tablån skall minskas med minst 2,470

kronor. Härigenom blir den årliga merkostnad, som under förutsättning att

den nuvarande kronouppbördskassören icke väljes till kommunalborgmästare

skulle uppkomma till och med år 1967, väsentligt lägre än utredningsmannen

beräknat. Nämnda årliga merkostnad kommer under olika tidsperioder

till och med 1967 att uppgå till belopp, växlande mellan 53 kronor

och 1,853 kronor, örn kronouppbördskassörstjänsten indrages, samt mellan

372 kronor och 2,172 kronor, om samma tjänst bibehålies. Efter 1967, sedan

avlöningsförpliktelsen till kronouppbördskassören bortfallit, uppstår en relativt

stor årlig besparing för all framtid. För att utröna, huruvida denna

besparing motväger den till och med år 1967 uppkommande merkostnaden,

har hovrätten verkställt vissa matematiska beräkningar. Enligt dessa beräkningar

blir sammanlagda nuvärdet av merkostnaderna större än sammanlagda

nuvärdet av besparingarna. Hovrätten vill emellertid framhålla, att

staden genom föreningen vinner delaktighet i rättegångslokaler, som efter

nödig renovering —■ vartill kontanta tillgångar lämna ett stort bidrag — äro

väsentligt bättre än de i rådhuset inrymda, vilka enligt vad utredningsmannen

anfört knappast kunna fylla framtida krav på rättegångslokaler. På

grund härav kan det enligt hovrättens mening med fog anses, att det mervärde,

som staden sålunda erhåller, motväger den uträknade nettomerkostnaden,

åtminstone för det fall att kronouppbördskassörstjänsten indrages.

Örn emellertid, oaktat vad nu anförts, föreningen skulle anses medföra

ökad ekonomisk börda för staden, återstår den möjligheten att med stöd av

lagen den 18 juli 1942 (nr 659) angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§

i 1932 års lag låta staden inträda såsom delägare i tingslaget utan att erlägga

någon inlösningssumma eller att reducera denna summa. Till stöd härför

skulle kunna åberopas, att stadens inträde i tingslaget i allt fall blir

mycket fördelaktigt för de tingshusbyggnadsskyldiga, i det att underhållet

av tingshuset och andra löpande utgifter komma att fördelas på elt mer än

fördubblat skatteunderlag. Om rättsförhållandet mellan staden och domsagan

ordnas på grundval av att staden icke erlägger någon inlösningssummma,

skulle staden i stället för ökad ekonomisk börda erhålla ekonomisk

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

17

fördel genom föreningen, även om den nuvarande kronouppbördskassören

icke skulle ulses till kommunalborgmästare. Med hänsyn till alt stadsfullmäktige

förklarat sig villiga att godkänna den preliminärt överenskomna

inlösningssumman och då —- såsom förut framhållits — staden själv får del

i denna summa och densamma därför i verkligheten representerar en mindre

utgift än beloppet anger, vill hovrätten icke hemställa örn ändring i dessa

villkor.

Hovrätten har slutligen anfört att, enligt dess uppfattning, det icke ålåge

statsverket någon förpliktelse att övertaga stadens avlöningsförpliktelser mot

Söderpalm i dennes egenskap av kronouppbördskassör. Denna syssla vore

nämligen en självständig tjänst, som varken enligt arbetsordningen för rådhusrätten

och magistraten eller eljest vore förenad med rådmanstjänst. Av

motiven till 1932 års lag (se prop. 1932 nr 206 sid. 34 och 36) torde framgå,

att tjänsten som kronouppbördskassör icke vore att hänföra till de befattningar,

beträffande vilka statsverket jämlikt 2 § p. 2 skulle övertaga stadens

avlönings- och pcnsionsförpliktelser. Då det förutsättes, att föreningen

icke föranleder ökad ekonomisk börda för staden, kunde ej heller av sådan

anledning statsverket vara skyldigt övertaga stadens förpliktelser i

detta hänseende (jfr prop. 1940 nr 95 sid. 10 och 12). Att staden, för det

fall att Söderpalm icke valdes till kommunalborgmästare, själv finge vidkännas

avlöningsförpliktelserna till honom beträffande kronouppbördskassörstjänsten

syntes hovrätten för övrigt icke vara obilligt. Med hänsyn till

innehållet i 1932 års lag hade försiktigheten bjudit att icke tillsätta denna

tjänst med ordinarie innehavare. När så skett, syntes det ligga närmast till

hands, att staden själv finge bära de ekonomiska konsekvenserna härav,

så mycket mer som dessa kunde undvikas, om Söderpalm valdes till kommunalborgmästare.

Hovrätten kunde således icke tillstyrka, att statsverket

övertoge andra avlönings- och pensionsförpliktelser än sådana som vore

tillförsäkrade rådmännen.

Statskontoret har den 2 februari 1943 avgivit infordrat yttrande i

ärendet, såvitt angår däri framställda anspråk på ersättning av statsmedel

i händelse staden förenades med domsagan. I utlåtandet har statskontoret

uttalat, att under angivna förutsättning statsverket allenast beträffande rådmännen

syntes skyldigt övertaga stadens förpliktelser beträffande deras löner

och pensioner, samt hemställt att stadens ersättningsanspråk i övrigt måtte

lämnas utan bifall. Vad anginge frågan hura stadens förpliktelser i avseende

å pensioneringen av rådmännen Hermansson och Söderpalm vid en sammanslagning

lämpligen borde fullföljas, ville statskontoret föreslå en sådan

anordning, att dessa bibehölles vid sin delaktighet i Sveriges kommunalanställdas

pensionskassa mot att statsverket årligen inbetalade de fastställda

pensionsavgifterna. De befattningshavarna åvilande andelarna härav skulle

givetvis i så fall avdragas från de utgående ersättningsbeloppen. I enlighet

nied vad sålunda anförts samt med beaktande av alt det utgående dyrtidstillägget

närmast vore att anse såsom en fast löneförmån skulle statsverkets

årliga utgifter bliva för Hermansson (500 f 100 + 150 + 122: 24 — 36 )

836 kronor 24 öre, för Söderpalm (500 + 100 + 150 + 114: 41 — 36 =j 828

Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. Nr 151). ''i

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Departementschefen.

kronor 41 öre samt för Granqvist 100 kronor, att utgå intill den tidpunkt, då

de uppnådde 67 års ålder. Ifrågakommande ersättning torde böra gäldas

från allmänna indragningsstaten. Såsom villkor för de åt Hermansson och

Söderpalm föreslagna ersättningarna syntes dock böra gälla, att vederbörande

icke överginge till ordinarie befattning i statens tjänst eller utsåges till kommunalborgmästare

i staden eller i annan stad eller till ledamot av annan

rådhusrätt och magistrat.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, råder i ärendet olika meningar

därom huruvida i förevarande fall föreligger den i 2 § lagen den

17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende angivna

förutsättningen för meddelande mot stads bestridande av förordnande örn

dess uppgående i domsaga att ändringen icke kommer att medföra ökad ekonomisk

börda för staden. Utredningsmannen, stadsfullmäktige i Skara och

länsstyrelsen hava gjort gällande att så blir fallet först år 1967, med mindre

statsverket övertager, icke blott stadens avlöningsförpliktelser gent emot rådmännen,

utan även i förhållande till kronouppbördskassören eller ock förpliktelserna

mot den sistnämnde på annan grund, exempelvis genom hans

utseende till kommunalborgmästare, komma att bortfalla. Göta hovrätt har

däremot efter en ingående behandling av de med indelningsändringen förknippade

ekonomiska frågorna hävdat, att angivna förutsättning kan —

vare sig kronouppbördskassören överföres å stadens indragningsstat eller

kvarstår i tjänst — anses befintlig redan nu. Hovrätten har därvid påpekat,

att detta så mycket säkrare skulle vara förhållandet, därest staden icke förbundit

sig att i samband med indelningsändringen erlägga viss engångsersättning

till tingslaget för vinnande av delaktighet i dess tingshus och övriga

tillgångar. Jag delar hovrättens uppfattning i sistnämnda avseende. Enligt

min mening föreligga i fråga örn staden Skara lika bärande skäl som förut

anförts beträffande staden Ronneby för att staden vid uppgåendet i Skånings

och Valle tingslag borde befrias från inlösningsskyldighet i tingslagets förmögenhet.

Därest preliminärt avtal i saken icke redan träffats, skulle jag också

ha föreslagit Kungl. Maj:t meddela bestämmelse om dylik befrielse. Detta

avtal bör vid sådant förhållande uppenbarligen icke få den verkan, att den

ifrågasatta föreningen därigenom omöjliggöres. Ett förenande av Skara stad

med Skånings, Valle och Vilske domsaga framstår nämligen, vilket i ärendet

tämligen enhälligt vitsordats, såsom ett starkt allmänt intresse. Det synes

då följdriktigt, att den utfästa ersättningen till tingslaget icke bör få

inräknas bland stadens efter indelningsändringen tillkomna nya utgifter.

Sker så icke, råder enligt min mening intet tvivel örn att förändringen icke

kan anses lända staden till ekonomiskt men, även om kronouppbördskassörens

avlöning fortfarande skulle komma att belasta stadens budget. Jag finner

alltså att, även om statsverket övertager stadens förpliktelser allenast beträffande

rådmännen, samtliga de i 2 § förenämnda lag uppställda förutsättningarna

för meddelande mot stadens bestridande av förordnande örn dess

förenande med domsagan föreligga. Min avsikt är också att föreslå Kungl.

Maj:t alt utfärda dylik föreskrift. Dessförinnan måste emellertid riksdagens

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

19

samtycke utverkas till att rådmännens löne- och pensionsförmåner överföras

å statsverket. Mot vad statskontoret härutinnan föreslagit föreligger från min

sida ingen erinran.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen

dels att till rådmännen i Skara Nils Ragnar Hermansson,

Bertil Söderpalm och Anders Josef Albert Granqvist må från

och med den dag, då föreskrift örn stadens förenande i judiciellt

avseende med Skånings, Valle och Vilske domsaga träder

i kraft, från allmänna indragningsstaten intill den tidpunkt,

då vederbörande uppnår 67 års ålder, utbetalas årlig

gottgörelse med 714 kronor till en var av Hermansson och

Söderpalm samt med 100 kronor till Granqvist, med iakttagande

av att å förmånen dyrtidstillägg icke skall utgå, samt

att, därest Hermansson eller Söderpalm skulle övergå till ordinarie

befattning i statens tjänst eller utses till kommunalborgmästare

i Skara eller i annan stad eller till ledamot av annan

rådhusrätt och magistrat, han ej vidare skall vara i åtnjutande

av berörda gottgörelse;

dels ock att från och med förut angivna tidpunkt må till

Sveriges kommunalanställdas pensionskassa från allmänna

indragningsstaten för Hermansson och Söderpalm årligen,

intill dess vederbörande uppnår 67 års ålder eller skyldighet

alt erlägga pensionsavgift för dem eljest bortfaller, erläggas

dylik avgift med för den förre 122 kronor 24 öre och för den

senare 114 kronor 41 öre.

4:o.

Genom beslut den 30 juni 1942 förordnade Kungl. Majit, med stöd av 2 §

lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende,

att rådhusrätten i Piteå skulle upphöra från och med den 1 januari

1943 och staden från och med samma dag i judiciellt avseende förenas med

Piteå domsaga samt Piteå och Älvsby tingslag. Beslutet hade föregåtts av vederbörlig

genom länsstyrelsen i Norrbottens län verkställd utredning i ärendet.

Samtidigt bestämde Kungl. Majit, bland annat, att till dåvarande rådmannen

i Piteå Carl Erik Eriksson, som är född år 1861, skulle från och med

den 1 januari 1943 under hans återstående livstid av statsmedel utbetalas en

årlig gottgörelse av 474 kronor utan dyrtidstillägg, att tillsvidare kvartalsvis i

efterskott bestridas från det under riksstatens andra huvudtitel uppförda anslaget

till extra utgifter. Ersättningsbeloppet utgjorde vederlag till Eriksson

för mistade löneförmåner från staden med anledning av rådmanstjänstens indragning

vid rådhusrättens upphörande.

Rätteligen borde nämnda belopp ha utanordnats från allmänna indragningsstaten.

Härtill hade emellertid erfordrats riksdagens medgivande. Med

hänsyn till tidpunkten för utredningens färdigställande ansågs emellertid

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

proposition härom icke böra avlåtas till 1942 års riksdag. Å andra sidan ansågs

synnerligen angeläget, att beslut snarast åvägabragtes rörande ifrågavarande

indelningsändring, så att densamma kunde träda i kraft redan med

1943 års ingång. Med hänsyn härtill beslöt Kungl. Majit, efter statskontorets

tillstyrkande, anvisa förenämnda jämförelsevis obetydliga ersättningsbelopp

från anslaget till extra utgifter, för att sedermera i händelse av behov hos

riksdagen anmäla detsamma till överförande å allmänna indragningsstaten.

Jag får nu hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den f. d. rådmannen i Piteå Carl Erik Eriksson genom

Kungl. Majits beslut den 30 juni 1942 tillerkända årliga gottgörelsen

av 474 kronor skall, räknat från och med den 1 april

1943, utgå från allmänna indragningsstaten.

Vad departementschefen ovan under punkterna l:o—

4:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,

bifaller Hans Majit Konungen samt förordnar, att

proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

G. Lindencrona.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. Å. Norstedt & SönéfV

430982

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:221 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt sko s. 4 i texten
  2. SU 1943:99 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare> vilka vid upp s. 1 i texten