Kungl. Maj:ts proposition nr 168
1943-03-05 · 36 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 36 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:168, Kungl. Maj:ts proposition nr 168
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
1
Nr 168.
Kungl. Maj:ts proposition tillriksdagen med förslag till kungörelse
om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.; given Stockholms
slott den 5 mars 1943.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels godkänna härvid fogade förslag till kungörelser
1) om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 (nr 8),
2) om ändring i vissa delar av militära avlöningsreglementet den 15 juni
1939 (nr 275) samt
3) örn ändrad lydelse av 11 § och 22 § 2 mom. manskapsavlöningsreglementet
den 21 juni 1940 (nr 652);
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 108.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
Förslag
till
kungörelse om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8).
Härigenom förordnas, dels att 8 § 1 morn., 13 § 1 morn., 21 § 5 morn., 51 §,
55 § 5 mom. 1 punkten och 9 mom. 5 och 17 punkterna, 58 § 3 mom. 4
punkten och 63 § 1 mom. civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939
ävensom rubriken till 55 § 9 mom. reglementet skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives1, dels ock att två nya punkter av nedan angivna lydelse
skola införas i reglementet, den ena, betecknad 19, under 55 § 9 mom.
och den andra, betecknad 14, under 57 § 3 mom.
8 §■
Lönekiass- 1 morn. Ordinarie tjänsteman---skall hänföras.
^befordran"1 Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn
m. m. den, vilken vinner befordran till ordinarie tjänst från extra ordinarie eller
extra befattning med avlöning enligt av Kungl. Majit fastställd löneplan, så
ock i fråga om den, vilken vinner befordran från förordnande med vikariatslön
å ordinarie eller extra ordinarie tjänst. Tjänsteman, som från extra ordinarie
befattning eller förordnande med vikariatslön befordras till ordinarie
tjänst inom samma lönegrad som den, vilken han i den extra ordinarie befattningen
eller under förordnandet tillhört, må dock icke placeras i högre
lönekiass än som skulle hava tillkommit honom, örn han erhållit den ordinarie
tjänsten vid tidpunkten för tillträdandet av den extra ordinarie befattningen
eller förordnandet.
13 §.
Tjänstledighet
för of
-
1 morn. Under tjänstledighet för offentligt uppdrag skall tjänsteman
fentligt upp- a) vidkännas A-avdrag, där ersättning för uppdraget ej utgår eller utgår
drag m. m. allenast med visst belopp för sammanträdes- eller förrättningsdag och tjänstemannen
icke medgivits rätt till gottgörelse för de avlöningsförmåner han
under ledigheten avstått, så ock där fråga är om uppdrag såsom ledamot av
riksdagen eller att vara riksdagens revisor;
b) vidkännas C-avdrag —--eller sakkunniguppdrag).
21 §.
5 mom. Tjänsteman, som--— ordinarie tjänst.
Kan förordnandet väntas bliva av längre varaktighet, äger Kungl. Majit
medgiva, att den förordnade må, i stället för lön å egen befattning och vikariatsersättning,
uppbära vikariatslön enligt grunder, som Kungl. Majit bestämmer.
1 Senaste lydelse av 51 § se 1942: 681, av övriga författningsrum, se 1939: 272.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168. 3
51 §.
Fjärde huvudtiteln.
1 mom. Sjökarteverket. Särskilda
.... ... .... . förmåner vid
Angående särskilda — — — därom förordnar. sjömätnings
arbete.
2 mom. Försvarets läroverk.
I fråga om befattningshavare vid försvarets läroverk skola de i 55 § 9 mom. ^mnielse,?
angående befattningshavare vid allmänt läroverk meddelade bestämmelserna
i tillämpliga delar lända till efterrättelse, med iakttagande att vad i nämnda
bestämmelser sägs om skolöverstyrelsen i stället skall avse arméförvaltningens
vederbörande departement.
55 §.
5 mom. Serafimerlasarettet.
1. Semestertidens längd utgör årligen Semester.
a) för överläkare vid röntgenavdelning 90 dagar,
b) för tjänsteman, tillhörande sjukvårdspersonalen å röntgenavdelning,
42 dagar,
c) för annan sjuksköterska än som avses under b) 25 dagar intill det år,
under vilket hon fyller 40 år, samt därefter 35 dagar.
9 mom. De allmänna läroverken, statens skolköksseminarium och hushållsskola,
folkskoleseminarierna, småskoleseminarierna, läroanstalterna för
blinda, vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte, läroanstalterna för
dövstumma samt de tekniska läroverken.
5. För lärare---särskilt fall. Beräknande
c) Beträffande lärare i gymnastik med lek och idrott vid allmänt läro- Töv^
verk, vilken fullgör arbete med planläggning och övervakande av lärjung- ningsämne.
arnäs friluftsverksamhet, må skolöverstyrelsen, efter prövning för varje budgetår,
bestämma, att till det antal veckotimmar undervisningsskyldigheten
omfattar skola för årslönens bestämmande läggas ytterligare högst tre veckotimmar.
Antalet veckotimmar, som sålunda tillägges, skall bestämmas
med hänsyn till omfattningen av nämnda arbete.
För lärare---gällande lönebeloppet.
17. Till följande---angivna grunder:
a) Biträdande föreståndarinna vid statens normalskola ävensom biträdan- Särskilda
de föreståndarinna vid statens skolköksseminarium och hushållsskola åt- ersattnIn8arnjuta
i denna egenskap särskild ersättning med 1,200 kronor för år.
19. Vad i 4 § 1 mom. och 7 § 3 mom. andra stycket a) samt i 10 punkten ^
detta moment sägs om befattning i statens tjänst skall, såvitt angår i detta med avsemoment
avsedd lärare, hava avseende jämväl å befattning, för vilken folk- ends^,g°lk''
skolans avlöningsreglemente eller avlöningsreglementet för de högre kom- väsendet och
munala skolorna är gällande. kommunala
skolorna.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
Vissa bestämmelser
med avseende
é folkskoleväsendet
och
de högre
kommunala
skolorna.
Vissa tjänstemäns
återgång
till
tidigare
innehavd
’ befattning.
Vad i 8 § 1, 3 och 5 morn. saint 10 § 1 mom. stadgas med avseende å löneklassplacering
av den, som tidigare innehaft befattning i statens tjänst, skall,
såvitt angår i detta moment avsedd lärare, äga motsvarande tillämpning, där
läraren tidigare innehaft befattning, som avses i något av nyssnämnda reglementen.
57 §.
3 mom. Navigationsskolorna.
14. Vad i 4 § 1 mom. och 7 § 3 mom. andra stycket a) samt i 7 punkten
detta moment sägs om befattning i statens tjänst skall, såvitt angår i delta
moment avsedd lärare, hava avseende jämväl å befattning, för vilken folkskolans
avlöningsreglemente eller avlöningsreglementet för de högre kommunala
skolorna är gällande.
Vad i 8 § 1, 3 och 5 mom. samt 10 § 1 mom. stadgas med avseende å löneklassplacering
av den, som tidigare innehaft befattning i statens tjänst, skall,
såvitt angår i detta moment avsedd lärare, äga motsvarande tillämpning, där
läraren tidigare innehaft befattning, som avses i något av nyssnämnda reglementen.
58 §.
3 mom. Statens järnvägar.
4. På därom gjord ansökning äger Kungl. Maj:t medgiva, att tjänsteman,
vilken förordnats såsom distriktschef, förrådsdirektör, verkstadsdirektör,
verkstadsöveringenjör eller överdirektör men vilkens förordnande upphört
utan att efterföljas av förnyat förordnande, må återgå till ordinarie befattning
inom den lönegrad han före förordnandet tillhörde. Har sådant medgivande
lämnats, skall för bestämmande av tjänstemannens placering i löneklass
så anses, som örn han även under den tid förordnandet varat innehaft
ordinarie befattning inom nämnda lönegrad.
Därest så---ordinarie tjänster.
63 §.
Rektorer vid vissa statliga läroanstalter.
1 mom. Bestämmelsernas tillämpningsområde.
De i denna paragraf meddelade bestämmelserna hava avseende å innehavare
av medelst förordnande för viss tid tillsatt rektorsbefattning vid försvarets
läroverk, allmänt läroverk, folkskoleseminarium, småskoleseminarium,
läroanstalt för blinda, vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte, läroanstalt
för dövstumma, tekniskt läroverk eller navigationsskola.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1943; skolande 13 § 1 mom. reglementet
i den ändrade lydelsen lända till efterrättelse jämväl med avseende
å tjänstledighet, som åtnjutits före nämnda dag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168-
5
Förslag
till
kungörelse om ändring i vissa delar av militära avlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 275).
Härigenom förordnas, att 9 §, 18 § 1 mom. och 31 § militära avlöningsreglementet
den 15 juni 1939 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
9 §.
Beställningshavare, som---beställningen gällande.
Därjämte skall för bestämmande av tidpunkt för löneklassuppflyttning i
den nya beställningen tagas i beräkning den tid, dock högst tre år, varunder
beställningshavaren tillhört eller beräknas hava tillhört antingen den högsta
löneklass i den före övergången tillämpliga löneplanen, som — beräknat
efter lönen i en och samma ortsgrupp — är lägre än den, till vilken han enligt
föreskrifterna i första stycket eller i 7 § 1 mom. efter övergången skall
hänföras, eller ock annan i nämnda löneplan upptagen löneklass, som minst
svarar mot löneklassen närmast under den, till vilken han enligt nyssnämnda
föreskrifter skall hänföras.
18 §.
1 mom. Under tjänstledighet för offentligt uppdrag skall beställningshavare
a)
vidkännas A-avdrag, där ersättning för uppdraget ej utgår eller utgår
allenast med visst belopp för sammanträdes- eller förrättningsdag och beställningshavaren
icke medgivits rätt till gottgörelse för de avlöningsförmåner
han under ledigheten avstått, så ock där fråga är örn uppdrag såsom ledamot
av riksdagen eller att vara riksdagens revisor;
b) vidkännas C-avdrag---eller sakkunniguppdrag).
31 §.
Ersättning för---förstnämnda ort.
Utan hinder av vad i denna paragraf stadgats må Kungl. Majit medgiva
ersättning för flyttningskostnad dels på grund av kommendering såsom aspirant
vid generalstabskåren, såsom elev vid någon av de militära högskolorna
eller såsom intendents- eller förvaltaraspirant, dels ock för genomförande
av jjassagesystem vid vissa truppförband enligt vad därom är särskilt
stadgat.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1943; skolande 18 § 1 mom.
reglementet i den ändrade lydelsen lända till efterrättelse jämväl med avseende
å tjänstledighet, som åtnjutits före nämnda dag.
Löneklassplacering
vid
övergång till
annan löneplan.
Tjänstledighet
för offentligt
uppdrag.
Ersättning
för flyttningskostnad.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 11 § och 22 § 2 mom. manskapsavlöningsreglementet
den 21 juni 1940 (nr 652).
Härigenom förordnas, att 11 § och 22 § 2 mom. manskapsavlöningsreglementet
den 21 juni 1940 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
11 §.
Tjänstledighet
för offentligt
uppdrag.
Under tjänstledighet för offentligt uppdrag skall beställningshavare
a) vidkännas A-avdrag, där ersättning för uppdraget ej utgår eller utgår
allenast med visst belopp för sammanträdes- eller förrättningsdag och beställningshavaren
icke medgivits rätt till gottgörelse för de avlöningsförmåner
han under ledigheten avstått, så ock där fråga är örn uppdrag såsom ledamot
av riksdagen eller att vara riksdagens revisor;
b) vidkännas C-avdrag i andra fall än under a) avses.
22 §.
2 morn. Vid avgång---nedan stadgas.
Avskedspremie tillkommer---äger tillämpning.
Premien utgår---års anställning.
Till den---högre premien.
Med anställningstid---för löneklassplacering.
Närmare bestämmelser---centrala förvaltningsmyndighet.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1943; skolande 11 § reglementet
i den ändrade lydelsen lända till efterrättelse jämväl med avseende å tjänstledighet,
som åtnjutits före nämnda dag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
7
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag till vissa ändringar
i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet och manskapsavlöningsreglementet
m. m. Departementschefen anför.
1. Viss ändring i bestämmelserna om avlöning under tjänstledighet
för offentligt uppdrag.
Enligt 13 § 1 mom. a) civila avlöningsreglementet, 18 § 1 mom. a) militära
avlöningsreglementet och 11 § a) manskapsavlöningsreglementet skall
befattningshavare (beställningshavare) under tjänstledighet för offentligt
uppdrag vidkännas A-avdrag, där ersättning för uppdraget ej utgår eller utgår
allenast med visst belopp för sammanträdes- eller förrättningsdag och
befattningshavaren icke medgivits rätt till gottgörelse för de avlöningsförmåner
han under ledigheten avstått, så ock där fråga är om uppdrag såsom
ledamot av riksdagen. I andra fall av tjänstledighet för offentligt uppdrag
skall tjänsteman i allmänhet vidkännas C-avdrag.
Vid avlöningsreglementenas tillkomst avsågs, att A-avdrag bland annat
skulle tillämpas under ledighet för uppdrag såsom ledamot av statsrevisionen.
Såsom 1936 års lönekommitté anförde i sitt betänkande med förslag till
civilt avlöningsreglemente (SOU 1937:48, sid. 145) följde detta av att ersättning
för dylikt uppdrag utgick i form av dagtraktamente. Emellertid
har riksdagen sedermera enligt vad som framgår av 1941 års lagtima riksdags
skrivelse nr 356 beslutat sådan ändring i instruktionen för riksdagens
revisorer, att under revisionsförrättningen utgår visst månadsarvode. I anledning
härav bliva omförmälda bestämmelser örn A-avdrag icke längre tilllämpliga.
Arvodet är emellertid avvägt med utgångspunkt från att nämnda
bestämmelser alltjämt skola tillämpas, och i det av 1942 års riksdag godkända
folkskolans avlöningsreglemente har intagits uttrycklig föreskrift att Aavdrag
skall tillämpas vid tjänstledighet för fullgörande av uppdrag såsom
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
riksdagens revisor. Motsvarande föreskrift torde nu böra intagas i de förut
omförmälda avlöningsförfattningarna. En dylik föreskrift återfinnes också i
det förslag till avlöningsreglemente för de högre kommunala skolorna, som
Kungl. Maj:t tidigare i dag beslutat förelägga riksdagen.
Jag förordar alltså, att förslag förelägges riksdagen om sådan ändring i
omförmälda författningsrum i civila och militära avlöningsreglementena samt
manskapsavlöningsreglementet att befattningshavare skall åtnjuta avlöning
med A-avdrag under tjänstledighet för fullgörande av uppdrag såsom riksdagens
revisor. Reglementena torde böra tillämpas i den nya lydelsen även
med avseende å tjänstledighet, som redan åtnjutits.
2. Vikariatslön i vissa fall vid vikariat å extra ordinarie befattning
inom högre lönegrad.
I 21 § 1 och 2 mom. civila avlöningsreglementet äro meddelade bestämmelser
angående ersättning till ordinarie tjänsteman med lön enligt löneplan A,
vilken förordnats att såsom vikarie uppehålla befattning inom högre lönegrad
av samma löneplan eller som, utan att fråga är om vikariat, förordnats
att bestrida göromål, vilka ankomma på ordinarie tjänsteman inom högre
lönegrad. Till sålunda förordnad tjänsteman utgår, utöver lön å egen befattning,
vikariatsersättning med i förstnämnda moment angivet belopp för dag
räknat. Bestämmelserna örn vikariatsersättning anses innebära, att sådan
ersättning åtnjutes allenast för dag, då vikarien verkligen tjänstgör, och sålunda
icke under semester eller annan ledighet.
Därest förordnandet kan väntas bliva av längre varaktighet, s. k. långtidsvikariat,
äger Kungl. Majit medgiva, att tjänstemannen får komma i åtnjutande
av ersättning enligt gynnsammare grunder än vikariatsersättningen
innebär, s. k. vikariatslön. Härom stadgas i paragrafens 3 mom. Beträffande
förutsättningarna för erhållande av vikariatslön ävensom reglerna för vikariatslönens
beräknande må erinras om följande. Såsom allmänt villkor
gäller, att förordnandet å den högre tjänsten, i förekommande fall efter
kungörande till ansökning, meddelats i den ordning, som är stadgad för
den uppehållna tjänstens besättande med ordinarie innehavare. Vikarie
med vikariatslön åtnjuter, i stället för lön å egen befattning samt vikariatsersättning,
lön enligt löneklassen närmast lägre än den, vilken skulle
hava gällt, därest han varit ordinarie innehavare av den befattning, han
på förordnande bestrider. Härvid iakttages emellertid, å ena sidan, att
vikariatslönen med minst en löneklass överstiger den för vikarien i egen
befattning gällande löneklassen och, å andra sidan, att vikariatslönen icke
må utgå enligt högre löneklass än den högsta för den uppehållna tjänsten
gällande löneklassen. Vikariatslön beräknas även för tid, varunder vikarien
med bibehållande av sitt förordnande åtnjuter semester eller annan ledighet.
Vidare gälla för den, som uppbär vikariatslön, i tillämpliga delar de avid
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 168.
9
ningsbestämmelser, som i civila avlöningsreglementet meddelats beträffande
ordinarie tjänsteman i den lönegrad förordnandet avser.
I 21 § civila avlöningsreglementet är även intaget ett stadgande om ersättning
till ordinarie tjänsteman, som förordnats att såsom vikarie bestrida
högre extra ordinarie befattning. Enligt paragrafens 5 mom. äger nu avsedd
vikarie uppbära, utöver lön å egen befattning, den vikariatsersättning,
som enligt 1 mom. skulle tillkomma honom, därest jämväl den extra ordinarie
befattningen vore ordinarie, utan inskränkning i de förmåner i övriga
hänseenden, som tillkomma honom i hans ordinarie tjänst. Däremot finnas i
civila avlöningsreglementet icke meddelade några föreskrifter angående vikariatslön
för det fall, att en ordinarie tjänstemans förordnande att uppehålla
högre extra ordinarie tjänst blir av längre varaktighet.
I fråga om extra ordinarie och extra tjänstemän, vilka erhålla förordnanden
att vikariera å ordinarie eller extra ordinarie befattningar inom högre
lönegrad, äro i civila icke-ordinariereglementet (19 och 37 §§) meddelade
föreskrifter örn vikariatsersättning och vikariatslön av i huvudsak samma
innebörd som de i civila avlöningsreglementet intagna. Såsom bestämmelserna
örn vikariatslön äro utformade i civila icke-ordinariereglementet, är emellertid
förmån av vikariatslön icke medgiven för extra ordinarie eller extra
tjänsteman vid långtidsvikariat å högre extra ordinarie befattning utan allenast
vid dylikt vikariat å högre ordinarie tjänst.
Till grund för de bestämmelser, för vilka sålunda redogjorts, hava legat
av 1936 års lönekommitté i betänkanden den 16 december 1937 och den 21
december 1938 avgivna författningsförslag (SOU 1937: 48 och 1938: 52). I
sistnämnda betänkande (sid. 47) berörde lönekommittén frågan om möjligheten
för tjänsteman att under vikariat av längre varaktighet å högre extra
ordinarie tjänst komma i åtnjutande av vikariatslön. Under erinran om de yrkanden
i sådan riktning, som framförts av vissa myndigheter, yttrade lönekommittén,
att kommittén ansett tillräckliga skäl icke föreligga att utbygga
icke-ordinariereglementet på sätt sålunda ifrågasatts. I kommitténs förslag
till icke-ordinariereglemente upptogos följaktligen bestämmelser om vikariatslön
allenast för det fall, att extra ordinarie eller extra tjänsteman förordnades
att under längre tid uppehålla ordinarie tjänst.
I infordrade utlåtanden över kommittébetänkandet yrkades av ett flertal
myndigheter — bland dem statskontoret och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd — på anförda skäl, att i civila icke-ordinariereglementet måtte införas
generella bestämmelser angående vikariatslön vid långtidsvikariat å
högre extra ordinarie tjänst. I avvaktan på närmare erfarenhet rörande behovet
av en dylik utvidgning av vikariatslönebestämmelserna blev emellertid,
såsom av det anförda framgår, civila icke-ordinariereglementet i denna del
utformat i enlighet med lönekommitténs ståndpunkt.
I en till Kungl. Maj:t ingiven ansökning har en ordinarie tjänsteman, vilken
sedan början av år 1942 bestrider vikariat å befattning såsom extra ordinarie
byrådirektör, gjort framställning angående sina löneförmåner under
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
ifrågavarande vikariat. Med framhållande av att ordinarie tjänsteman, som
bestrider långtidsvikariat å högre extra ordinarie tjänst, enligt gällande bestämmelser
icke kan komma i åtnjutande av vikariatslön utan allenast av
vikariatsersättning samt vidare att vikariatsersättning icke utgår till vikarie
under semester eller annan ledighet, har sökanden ifrågasatt, huruvida icke
Kungl. Maj:t ville genom särskilt beslut medgiva, att han i sin egenskap av
tillförordnad byrådirektör finge bibehålla sina sammanlagda avlöningsförmåner
— lön och vikariatsersättning — oavkortade under honom beviljad
semester ävensom tjänstledighet, varom förmäles i civila avlöningsreglementets
14 § (olycksfall i tjänsten m. m.) samt 15 § 1 mom. a) (sjukdom).
Över berörda ansökning hava utlåtanden avgivits av statskontoret den 20
april 1942 och av allmänna lönenämnden den 2 juli 1942.
Statskontoret har hänvisat till av ämbetsverket tidigare avgivna yttranden,
i vilka ämbetsverket framhållit angelägenheten av att frågan örn vikariatslöns
utgående vid förordnande å högre extra ordinarie tjänst bleve ordnad.
I anledning av den föreliggande ansökningen har statskontoret uttalat, att
ämbetsverket för sin del icke kunde finna lämpligt att vid sidan av begreppen
vikariatsersättning och vikariatslön tillskapades en ny ersättningsform vid
vikariat å extra ordinarie befattning, varigenom vikarien skulle beredas vissa
förmåner utöver dem, som för närvarande gällde enligt stadgandet i 21 §
5 mom. civila avlöningsreglementet. En avvikelse från berörda stadgande
syntes för övrigt icke kunna ske utan riksdagens medverkan.
I ett av de åsyftade tidigare yttrandena, avgivet den 24 januari 1939 över
1936 års lönekommittés förslag lill civilt icke-ordinariereglemente, anförde
statskontoret, att såsom en följd av att kategorien tjänstemän å extra stat
skulle utgå ur avlöningsbestämmelserna ett särskilt spörsmål aktualiserats,
nämligen frågan om vikariatslön å de extra ordinarie tjänster, vilka framdeles
komme att motsvara de tidigare extra-statsbefattningarna. Å dessa hade,
då förutsättningar därför varit för handen, åt vikarier medgivits s. k. full lön.
Såvitt statskontoret kunde finna, talade samma skäl för en högre vikariatsersättning
vid långvikariat å dessa extra ordinarie befattningar som vid dylikt
vikariat å ordinarie tjänster. En principiell olikhet i behandlingen i dessa
avseenden av vikarierna å de två slagen av befattningar skulle dessutom
enligt statskontorets mening komma att ur flera synpunkter föranleda
icke oväsentliga olägenheter. Även örn vissa tekniska svårigheter
kunde förutses möta att utbygga förevarande reglemente med bestämmelser
om vikariatslön å extra ordinarie befattning, funne ämbetsverket
dock en dylik åtgärd så angelägen, att anledning förelåge att underkasta
detta spörsmål ytterligare övervägande i syfte att en generell anordning måtte
komma till stånd. Skulle en framkomlig väg icke låta sig anvisa, finge i varje
fall förutsättas, att Kungl. Majit efter särskild framställning komme att medgiva
förhöjd ersättning åt vikarie å extra ordinarie befattning i de fall, då
dylik ersättning skolat utgå om befattningen varit ordinarie.
Allmänna lönenämnden har till en början framhållit, att beträffande gottgörelse
till ordinarie tjänsteman för uppehållande av extra ordinarie befatt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
11
ning visserligen icke funnes något uttryckligt bemyndigande för Kungl.
Majit att medgiva undantag från bestämmelsen örn vikariatsersättning i 21 §
5 mom. civila avlöningsreglementet. Med hänsyn till stadgandet i 28 § 3
mom. av reglementet kunde det emellertid enligt lönenämndens mening icke
anses vara Kungl. Majit betaget att meddela särskild föreskrift — där omständigheterna
så funnes påkallade — örn högre ersättning till ordinarie
tjänsteman, som erhållit långtidsförordnande å högre extra ordinarie befattning.
Efter att vidare hava erinrat därom, att allmänna civilförvaltningens lönenämnd
på sin tid i yttrande rörande förslag till civilt icke-ordinariereglemente
givit uttryck åt den uppfattningen, att gottgörelse för uppehållande av
längre vikariat å extra ordinarie befattning borde lämnas i form av vikariatslön
samt att lönenämnden även vid senare tillfällen haft anledning konstatera
behovet av bestämmelser i sådan riktning, har lönenämnden anfört följande.
Lönenämnden vill ej underlåta att framhålla, att den tidigare berörda frågan
om »vikariatslön» jämväl å extra ordinarie befattningar synes vara förtjänt
av att upplagas till förnyad behandling. I anslutning till vad av nämnden
utvecklats föreligger enligt nämndens mening icke hinder, att Kungl.
Majit genom särskilda beslut medgiver vikariatslön även beträffande extra
ordinarie befattningar, vilka uppehållas av ordinarie tjänstemän likaväl som
av extra ordinarie tjänstemän. Beträffande konstruktionen av en vikariatslön
å extra ordinarie tjänst, lärer tidigare en viss svårighet ha befunnits
bestå däri, att lönen allmänt förutsatts böra ligga något under lönen för
innehavare av respektive extra ordinarie tjänst. Örn detta ur praktisk synpunkt
funnits utgöra hinder för införandet av vikariatslön å extra ordinarie
tjänster, synes det lönenämnden icke vara ofrånkomligt att vidhålla nämnda
förutsättning. Lönen å den extra ordinarie tjänsten är ju i och för sig lägre
än å motsvarande ordinarie befattning. Även i andra avseenden äro löneförmånerna
mindre å extra ordinarie än å ordinarie befattning. Det synes fördenskull
lönenämnden ej kunna anses alltför fördelaktigt för en långtidsvikarie
å extra ordinarie tjänst att få uppbära samma avlöning, som om han
själv vore innehavare av den extra ordinarie tjänsten.
Därest det av lönenämnden förordade vikariatslönesystemet skulle vinna
Kungl. Majits godkännande, får lönenämnden hemställa, att detsamma måtte
erhålla tillämpning å sökanden i det remitterade ärendet. F ör annat fall tillstyrker
lönenämnden alternativt bifall till den av sökanden gjorda framställningen
att under semester och tjänstledighet, som avses i civila avlöningsreglementet
14 § och 15 § 1 mom. a), varda bibehållen vid rätt att uppbära vikariatsersättning.
Såsom förut nämnts ha ett flertal myndigheter, däribland statskontoret ochDepartemuntsallmänna
civilförvaltningens lönenämnd, vid tidigare tillfällen påyrkat infö- chefenrande
av bestämmelser örn vikariatslön vid långtidsvikariat a extra ordinarie
tjänst. Allmänna lönenämnden har även sedermera funnit anledning konstatera
behovet av dylika bestämmelser. Att sådant behov förefinnes har ock bestyrkts
genom den erfarenhet, som numera vunnits inom finansdepartementet
vid behandlingen av löneärenden berörande den civila statsförvaltningen. Understundom
förekommer det, att på grund av innehavarens tjänstgöring a
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
annan tjänst inom verket eller vid annat verk extra ordinarie befattning under
långa tider måste uppehållas genom vikarie. Icke minst med hänsyn till
behovet av lämpliga ersättare i dylika fall är det angeläget, att möjlighet
finnes att, på sätt redan nu kan ske beträffande långtidsvikarier å ordinarie
tjänst, bereda något gynnsammare avlöningsförmåner under vikariatet, än
sorn följa av bestämmelserna örn vikariatsersättning. Beaktande förtjänar i
detta sammanhang det av statskontoret anförda förhållandet, att åtskilliga
av de extra ordinarie befattningar, som för närvarande finnas inrättade inom
allmänna civilförvaltningen, före den 1 juli 1939 utgjorde s. k. extrastatstjänster
och att s. k. full lön understundom medgavs vikarie å extrastatstjänst.
Enligt min uppfattning är det alltså påkallat, att föreskrifter meddelas om
vikariatslön vid förordnande att uppehålla extra ordinarie tjänst inom högre
lönegrad. Beträffande de allmänna förutsättningarna för erhållande av vikariatslön
vid dylikt förordnande torde böra gälla vad som i motsvarande hänseende
föreskrivits eller i praktiken tillämpats i fråga örn långtidsvikariat å
ordinarie tjänster. För vikariatslöns erhållande skulle alltså erfordras Kungl.
Maj :ts medgivande i varje särskilt fall. I enlighet med vad allmänna lönenämnden
uttalat torde vikariatslönen böra beräknas enligt den löneklass, som
skulle ha tillämpats, om den förordnade varit innehavare av den uppehållna
extra ordinarie tjänsten, varvid tillika bör gälla, å ena sidan, att vikariatslönen
med minst en löneklass överstiger den för vederbörande i egen befattning
gällande löneklassen och, å andra sidan, att vikariatslönen icke må utgå
enligt högre löneklass än den högsta för den uppehållna tjänsten gällande.
I övrigt böra för vikarie å extra ordinarie tjänst i tillämpliga delar gälla de
bestämmelser, som i civila icke-ordinariereglementet meddelats för extra ordinarie
tjänsteman inom den lönegrad förordnandet avser.
För komplettering av civila icke-ordinariereglementet i nu förevarande hänseende
lärer riksdagens medverkan icke erfordras.
Såsom förut anförts äger enligt 21 § 5 mom. civila avlöningsreglementet ordinarie
tjänsteman, som förordnats att uppehålla högre extra ordinarie befattning,
uppbära vikariatsersättning. Införas i civila icke-ordinariereglementet
bestämmelser om vikariatslön vid långtidsvikariat å extra ordinarie tjänster,
böra uppenbarligen dessa bestämmelser omfatta även sådana fall, där
den förordnade själv innehar ordinarie tjänst inom lägre lönegrad. Örn ock,
såsom framgår av det förut anförda, olika meningar gjort sig gällande rörande
behovet på denna grund av en ändring av momentet i fråga, synes det likväl
lämpligt att däri intages ett uttryckligt stadgande örn rätt för Kungl.
Majit att medgiva vikariatslön åt vikarie å extra ordinarie tjänst, som själv
är innehavare av lägre ordinarie tjänst. Vidare skulle den av mig ifrågasatta
utsträckningen av vikariatslönesystemet påkalla en redaktionell ändring av
8 § 1 mom. andra stycket civila avlöningsreglementet.
Förslag till dessa ändringar böra nu underställas riksdagen för godkännande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
13
3. Ändringar i civila avlöningsreglementet nied anledning av
inrättandet av försvarets läroverk samt nedläggandet av
högre lärarinneseminariet.
I den av 1942 års riksdag antagna planen för den fortsatta utbyggnaden
och organisationen av landets försvarskrafter har förutsatts, att ett för försvarsväsendet
gemensamt läroverk skall inrättas med uppgift att meddela
undervisning i icke-militära ämnen till personal, som utbildas till officerare
och underofficerare. I riksstaten för innevarande budgetår finnes intet särskilt
anslag uppfört för detta läroverk, vilket ännu icke påbörjat verksamheten.
I syfte att möjliggöra en snabb utformning av läroverkets organisation
och av dess lokalers planläggning har emellertid förutsatts, att befattningen
som rektor vid läroverket skulle kunna tillsättas redan innevarande budgetår,
och i arméns personalförteckning har under staten för arméns underofficersskola
upptagits en för läroverket avsedd rektorsbefattning i lönegrad E 13.
I 1943 års statsverksproposition (IV H. T., sid. 190 ff.) har framlagts förslag
örn uppförande å personalförteckning för försvarets läroverk av följande
ordinarie tjänster, nämligen en befattning såsom rektor i lönegrad E 13, 3
befattningar såsom lektor i lönegrad A 27 samt 5 befattningar såsom adjunkt
i lönegrad A 23.
Vid genomförande av den i statsverkspropositionen förutsatta personalorganisationen
vid försvarets läroverk kommer civila avlöningsreglementet att
erhålla tillämpning beträffande innehavarna av nämnda ordinarie tjänster.
I anslutning därtill bliva vissa jämkningar i reglementet erforderliga. Sålunda
torde i 51 § reglementet böra införas ett stadgande, enligt vilket de
i 55 § 9 mom. reglementet för tjänstemän vid allmänna läroverk meddelade
bestämmelserna skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse för tjänstemän
vid försvarets läroverk, med iakttagande att vad i nämnda bestämmelser
sägs örn skolöverstyrelsen i stället skall avse arméförvaltningens vederbörande
departement. Stadgandet torde böra intagas såsom ett särskilt moment
i 51 §. Vidare påkallas en ändring i 63 § 1 mom. avlöningsreglementet
i syfte att de särskilda avlöningsbestämmelserna för rektorer skola erhålla
tillämpning jämväl beträffande rektor vid försvarets läroverk.
Bestämmelserna i 55 § 9 mom. och 63 § civila avlöningsreglementet äro
tillämpliga bland annat beträffande befattningshavare vid högre lärarinneseminariet.
Nämda läroanstalt skall emellertid enligt beslut vid 1942 års
riksdag (prop. nr 255; r. skr. nr 406) nedläggas nied utgången av innevarande
budgetår. I anledning härav böra vissa jämkningar vidtagas i rubriken
till 55 § 9 morn., i 5 punkten c) och 17 punkten a) av nämnda moment
samt i 63 § 1 mom. avlöningsreglementet. Vad särskilt angår stadgandet
i 55 § 9 mom. 17 punkten a) örn viss särskild ersättning till biträdande föreståndarinna
vid högre lärarinneseminariet, bör detsamma ersättas med en
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 168.
föreskrift om motsvarande ersättning till biträdande föreståndarinna vid statens
normalskola ävensom till biträdande föreståndarinna vid statens skolköksseminarium
och hushållsskola. Av de tre befattningar, å vilka det nuvarande
stadgandet är tillämpligt, och som äro avsedda, en för högre lärarinneseminariet,
en för dess övningsskola och en för statens skolköksseminarium
och hushållsskola, avses nämligen de båda sistnämnda skola bibehållas.
Arvodet till den biträdande föreståndarinnan vid övningsskolan bär av
skolöverstyrelsen i dess anslagsäskanden för budgetåret 1943/44 förutsatts
skola överföras till avlöningsstaten för de allmänna läroverken, och enligt
vad chefen för ecklesiastikdepartementet kommer att senare i dag föreslå
skall övningsskolan från och med nämnda budgetår utbyggas till ett högre
allmänt läroverk i Stockholm benämnt statens normalskola, varvid biträdande
föreståndarinnetjänsten vid övningsskolan skall bibehållas såsom en tjänst
vid den nya statens normalskola och vara förenad med oförändrat arvode.
Vad åter angår befattningen såsom biträdande föreståndarinna vid statens
skolköksseminarium och hushållsskola, är dess bibehållande betingat av att
denna läroanstalt, som hittills ingått i högre lärarinneseminariet, enligt förslag
i året statsverksproposition (VIII H. T., sid. 266) skall efter lärarinneseminariets
nedläggande bestå såsom särskild läroanstalt.
Förslag bör föreläggas riksdagen örn de ändringar i civila avlöningsreglementet,
som i det föregående angivits.
4. Semestertiden för överläkare vid serafimerlasarettets
röntgenavdelning.
Flertalet överläkarbefattningar vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
äro förenade med professur vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
eller med annan statstjänst; tjänsternas innehavare åtnjuta i egenskap
av överläkare särskilt arvode. Undantag härifrån utgöra endast vid
karolinska sjukhuset befattningen såsom överläkare vid gynekologiska avdelningen
av radiumhemmet å Konung Gustaf V:s jubileumsklinik och vid
serafimerlasarettet befattningen såsom överläkare vid lasarettets röntgenavdelning.
Å nämnda befattningar äger civila avlöningsreglementet tillämpning,
varvid befattningarna tillhöra lönegraden A 26 respektive A 29. Befattningen
såsom överläkare vid serafimerlasarettets röntgenavdelning var intill budgetåret
1941/42 förenad med arvode men ombildades från och med nämnda
budgetår till en extra ordinarie tjänst i lönegrad Eo 29 och har från och
med budgetåret 1942/43 förändrats till en ordinarie tjänst.
I samband med att avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451, jfr nr
270/1925) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk,
tillhörande den civila statsförvaltningen, genom kungörelse den 30 juni 1937
(nr 725) erhöll tillämpning å tjänstemän vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
meddelades med stöd av riksdagens beslut (prop. nr 272/
Kungl. Maj.ts proposition nr 168.
15
1937; r. skr. nr 465) för nämnda tjänstemän vissa från avlöningsreglementet
avvikande bestämmelser, bland annat innebärande att Viss med radium
eller röntgen sysselsatt personal erhöll längre semester än som i allmänhet
enligt avlöningsreglementet tillkom tjänsteman i motsvarande löneställning.
Bestämmelser av sådant innehåll finnas numera intagna i civila avlöningsreglementet
och civila icke-ordinariereglementet. Såvitt angår läkarpersonal
med dylik sysselsättning innebära de nu gällande bestämmelserna följande.
Överläkare vid gynekologiska avdelningen av radiumhemmet åtnjuter en årlig
semester av 90 dagar (55 § 4 mom. 1 punkten a) civila avlöningsreglementet).
Extra ordinarie eller extra läkare å röntgenavdelning — eller, vad
angår karolinska sjukhuset, Vid radiumhemmet — äger årligen åtnjuta semester
under 42 dagar, dock med rätt för sjukhusdirektionen att med hänsyn
till föregående radiologiskt arbete medgiva semester under ytterligare
högst 18 dagar; den årliga semestertiden för sådan läkare, som tjänstgjort
å röntgenavdelning eller vid radiumhemmet eller å därmed jämställd radioterapeutisk
klinik under sammanlagt minst 5 år, skall utgöra 60 dagar och
för sådan läkare, som därstädes tjänstgjort under sammanlagt minst 10 år,
90 dagar (52 § 2 mom. 1 punkten a) och 52 § 3 mom. 1 punkten a) civila
icke-ordinariereglementet). — Beträffande semestern för sådan överläkare,
som i nämnda egenskap åtnjuter arvode, stadgas i det av Kungl. Maj:t den
22 juni 1939 fastställda reglementet för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
(nr 416), att semester årligen må åtnjutas högst 90 dagar av överläkarna
vid karolinska sjukhusets röntgendiagnostikavdelning och radiumhemmets
allmänna avdelning samt högst 60 dagar av annan överläkare.
I skrivelse den 17 november 1942 har direktionen för karolinska sjukhuset
hemställt, att även överläkaren vid serafimerlasarettets röntgenavdelning
måtte erhålla rätt till 90 dagars årlig semester. I skrivelsen har bland annat
framhållits, att tjänstens nuvarande innehavare tidigare i egenskap av extra
ordinarie tjänsteman ägt åtnjuta nämnda förmån.
Att den årliga semestertiden för överläkarna vid radiumhemmets allmän-Dupartemenisna
och gynekologiska avdelningar samt karolinska sjukhusets röntgendia- chplengnostikavdelning
fastställts till 90 dagar har föranletts av de särskilda påfrestningar,
som äro förenade med tjänsteåliggandenas fullgörande. I detta
hänseende synes förhållandet likartat i fråga om överläkaren vid serafimerlasarettets
röntgenavdelning. Jag vill därför tillstyrka, att i civila avlöningsreglementet
införes ett stadgande om att överläkare vid serafimerlasarettets
röntgenavdelning äger åtnjuta en årlig semester av 90 dagar.
Jag förutsätter härvid, att sålunda medgiven utökning av semestertiden får
i sin helhet tillämpas redan under innevarande kalenderår.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
5. Vissa spörsmål sammanhängande med lönereglering inom
det statsunderstödda kommunala skolväsendet.
Tidigare i dag har beslutats proposition med förslag till avlöningsreglemente
för de högre kommunala skolorna. Propositionen är utarbetad på
grundval av förslag avgivet av 1941 års lärarlönesakkunniga. För reglering
av vissa spörsmål avseende lärares övergång från kommunal skola till statlig
läroanstalt m. m . lia de sakkunniga ifrågasatt tillägg till de i 55 § 9 mom.
och 57 § 3 mom. civila avlöningsreglementet förekommande särskilda bestämmelserna
för lärare vid statliga läroanstalter.
Enligt 4 § 1 mom. civila avlöningsreglementet må med tjänst, som avses
i reglementet, förenas extra ordinarie statlig befattning inom högre lönegrad,
under förutsättning att tjänstemannen frånlräder utövandet av förstnämnda
tjänst. De sakkunniga ha ifrågasatt, huruvida icke civila avlöningsreglementet
borde kompletteras med motsvarande bestämmelse angående förening av
ordinarie lärartjänst med extra ordinarie befattning i högre lönegrad vid
högre kommunal skola eller vid folkskoleväsendet.
Såsom villkor för löneklassuppflyttning, som avses i 7 § 2 mom. civila avlöningsreglementet,
gäller enligt 3 mom. andra stycket a) samma paragraf
bland annat, att tjänstemannen under minst fyra femtedelar av den tid, som
erfordras för vinnande av uppflyttning, skall lia bestritt sin egen eller på
grund av förordnande annan statens tjänst. De sakkunniga ha ifrågasatt införande
i civila avlöningsreglementet av föreskrifter, enligt vilka såsom tjänstetid
i förevarande hänseende skall räknas jämväl tid, varunder statsanställd
lärare bestritt lärartjänst eller skolledarebefattning vid det statsunderstödda
kommunala undervisningsväsendet.
Beträffande den i 8 § civila avlöningsreglementet stadgade s. k. sneddningsregeln
ha de sakkunniga föreslagit, att denna gives tillämplighet även i fall
då lärare vid det kommunala skolväsendet befordras till statlig lärarbefattning.
Enligt 8 § 5 mom. äger ordinarie tjänsteman, som efter egen ansökning
eller därom uttryckt önskan erhåller antingen annan tjänst inom samma lönegrad
eller tjänst inom lägre lönegrad, bibehålla den placering i löneklass
han före tillträdandet av den nya tjänsten innehade. De sakkunniga ha föreslagit,
att denna föreskrift göres tillämplig även då ordinarie lärare vid det
statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet övergår till ordinarie
statlig lärartjänst.
I 55 § 9 mom. 12 punkten a) och 57 § 3 mom. 9 punkten civila avlöningsreglementet
äro särskilda bestämmelser meddelade för vissa fall, då ordinarie
lärare uppehåller annan statlig lärartjänst. I förslaget till avlöningsreglemente
för de högre kommunala skolorna ha intagits liknande bestämmelser
avseende vissa fall, då ordinarie innehavare av lärartjänst vid högre kommunal
skola uppehåller annan dylik lärartjänst eller då statsanställd lärare
uppehåller tjänst vid högre kommunal skola. De sakkunniga ha ifrågasatt
Kungl. Majlis proposition nr 168.
17
meddelande av liknande bestämmelser för de fall, då lärare vid det kommunala
skolväsendet uppehåller statlig lärartjänst.
Vad lärarlönesakkunniga föreslagit kan jag i huvudsak biträda. Härförutom
får jag förorda, att de i 10 § 1 mom. meddelade bestämmelserna om
rätt för tjänsteman, som förflyttas till annan tjänst inom samma eller lägre
lönegrad, att bibehålla sin löneklassplacering göras tillämpliga även i händelse
av förflyttning från tjänst vid det kommunala skolväsendet till statlig
lärartjänst. Ytterligare synes lämpligt att, såvitt angår tillämpningen av stadgandena
i 55 § 9 mom. 10 punkten och 57 § 3 mom. 7 punkten om viss
minsta tjänstgöring för erhållande av oavkortad lön under ferietid, med bestridande
av statlig befattning likställes bestridande av befattning vid det
statsunderstödda kommunala skolväsendet. De erforderliga tilläggen i civila
avlöningsreglementet böra sammanfattas i en ny punkt, betecknad 19, i 55 §
9 mom. samt en ny punkt, betecknad 14, i 57 § 3 mom.
Vad angår frågan om avlöning till kommunalanställd lärare, som förordnas
att uppehålla statlig lärarbefattning, lärer Kungl. Maj:t äga att därom meddela
erforderliga bestämmelser.
6. Överdirektörs vid statens järnvägar återgång till förut
innehavd befattning.
Enligt stadgandet i 58 § 3 mom. 4 punkten civila avlöningsreglementet
äger Kungl. Majit befogenhet medgiva, att tjänsteman, vilken förordnats såsom
distriktschef, förrådsdirektör, verkstadsdirektör eller verkstadsöveringenjör
men vilkens förordnande upphört utan att efterföljas av förnyat förordnande,
må återgå till ordinarie befattning inom den lönegrad han före
förordnandet tillhörde. Har sådant medgivande lämnats, skall för bestämmande
av tjänstemannens placering i löneklass så anses, som om han även under
den tid förordnandet varat innehaft ordinarie befattning inom nämnda lönegrad.
Vidare föreskrives i samma punkt att, därest så erfordras för beredande
åt tjänsteman i nu avsett fall av ordinarie befattning, Kungl. Majit äger besluta
därav betingad tillfällig ökning av antalet ordinarie tjänster.
I en till riksdagen den 12 februari 1943 avlåten proposition, nr 43, har
Kungl. Majit bland annat föreslagit, att en befattning såsom överdirektör i
lönegraden C 11 inrättas vid statens järnvägar från och med den 1 juli 1943.
Med hänsyn till den karaktär, ifrågavarande befattning vid bifall till
Kungl. Majits förslag skulle komma att erhålla, bör under angivna förutsättning
den Kungl. Majit i 58 § 3 mom. 4 punkten civila avlöningsreglementet
lämnade befogenheten utvidgas till att omfatta jämväl tjänsteman, som förordnats
såsom överdirektör.
Bihang till riksdagens vrot okoll IDAS. 1 sami. Nr 168. 2
Departements
chefen.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 168.
7. Löneklassplacering i vissa fall vid övergång till annan
löneplan.
Enligt civila och militära avlöningsreglementena och icke-ordinariereglementena
gäller såsom huvudregel i fråga om tjänstemans (beställningshavares)
löneklassplacering vid tillträdande av ordinarie tjänst (beställning)
inom lönegrad, som upptager mer än en löneklass, att han erhåller lön enligt
den för lönegraden fastställda lägsta löneklassen. Särskilda undantagsstadganden
gälla emellertid bland annat vid befordran. I sådant fall bestämmes
löneklassplaceringen normalt med tillämpning av den s. k. sneddningsregeln,
vilken innebär, att den befordrade skall placeras lägst i löneklassen
närmast över den, som han i den lägre tjänsten senast tillhörde, varjämte för
bestämmande av tidpunkt för löneklassuppflyttning i den högre tjänsten skall
tagas i beräkning den tid, dock högst tre år, varunder tjänstemannen i den
lägre befattningen tillhört eller beräknas ha tillhört löneklassen närmast under
den, till vilken han på grund av nämnda föreskrift eller enligt huvudregeln
skall hänföras.
Sneddningsregeln gäller i första hand vid befordran till tjänst inom högre
lönegrad av samma löneplan. Även i fall, där befordran innefattar övergång
till tjänst inom annan löneplan, har regeln i princip erhållit tillämpning. Detta
har emellertid av tekniska skäl endast kunnat ske under förutsättning att de
olika löneplanema upptaga löneklasser med samma numrering och samma
avlöningsbelopp. Denna förutsättning föreligger icke vid övergång mellan de
i 5 § militära avlöningsreglementet intagna löneplanerna Oa (för officerare
i allmänhet), UO (för underofficerare) och Ca (för civilmilitära och civila
beställningshavare i allmänhet). Med avseende å befordran mellan dessa löneplaner
meddelas i 9 § militära avlöningsreglementet följande bestämmelse
om löneklassplaceringen:
Beställningshavare, som övergår till beställning tillhörande annan under
5 § intagen löneplan än den han före övergången tillhört, skall i den nya beställningen
hänföras lägst till den löneklass, för vilken lönen i samma ortsgrupp
närmast överstiger den lön han i den tidigare beställningen ägt uppbära;
dock att lönen icke må utgå enligt högre löneklass än den högsta för
den nya beställningen gällande. Därjämte skall för bestämmande av tidpunkt
för löneklassuppflyttning i den nya beställningen tagas i beräkning
den tid, dock högst tre år, varunder beställningshavaren i den tidigare beställningen
tillhört eller beräknas hava tillhört löneklassen med den lägre
lönen.
I två den 24 juli 1941 och den 13 mars 1942 dagtecknade remissyttranden
över ansökningar örn förbättrad löneklassplacering har arméförvaltningens
civila departement ifrågasatt sådan ändring i reglerna för löneklassplaceringen,
att 9 § militära avlöningsreglementet skulle, där ej Kungl. Maj:t
annorlunda medgåve, tillämpas allenast för det fall, att en löneminskning
eljest skulle inträda. I förstnämnda yttrande har departementet härom anfört
följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168.
19
Enligl vad förarbetena till 9 § militära avlöningsreglementet utvisa (se 1936
års lönekommittés betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente,
stat. off. utredn. 1938: 55, sid. 150 och 151), torde författningsrummet huvudsakligen
lia tillkommit för att reglera de tämligen ofta förekommande
fallen av övergång från beställning tillhörande löneplan UO till beställning
inom löneplan Ca. Sådan övergång avsåge enligt lönekommitténs uttalande i
regel transport till någon av de lill 3—7 lönegraderna av då gällande löneplan
C, numera löneplan Ca, hänförliga beställningarna. Däremot torde vid
författningstextens utformning icke lia tagits sikte på att författningsrummet
kunde bliva tillämpligt jämväl vid sådana övergångar från beställning tillhörande
löneplan UO till beställning tillhörande lönegraden Oa 2 (löjtnantsgraden),
vilka på senaste tiden ägt rum för fyllande av de utökade befälskadrema
och vilka vid tidpunkten för författningstextens tillkomst knappast
kunde förutses.
Medan en tillämpning av reglerna i 9 § i allmänhet torde giva ett rättvisande
resultat, då övergång sker till beställning tillhörande löneplan Ca
från löneplan UO, blir däremot förhållandet annorlunda vid övergång från
beställning i sistnämnda löneplan till löneplan Oa. Detta sammanhänger
med de skiljaktigheter, som förefinnas i avseende å konstruktionen av löneskalorna
i löneplanerna för officer och underofficer i jämförelse med löneplanen
för den civilmilitära och civila personalen. Sålunda överstiger lönen
i den lägsta eller 3 löneklassen inom lönegraden Oa 2 lönen i de fyra lägsta
löneklasserna inom löneplan UO. En tillämpning av 9 § sista meningen medför
sålunda exempelvis, att en beställningshavare, som tillhört löneklassen
UO 1 i 2 år 11 månader, vid befordran till löjtnant redan efter en månad
vinner uppflyttning lill löneklass Oa 4, medan en väsentligt äldre underofficer,
som exempelvis en månad före övergången till Oa-planen vunnit uppflyttning
i löneklass UO 4, måste kvarstå i löneklassen Oa 3 under 2 år 11 månader,
innan uppflyttning till löneklass Oa 4 kan ske.
En tillämpning av lönetursreglerna i 9 § vid sådan övergång till Oa-planen,
varom nyss talats, leder sålunda till ett otillfredsställande resultat. Emellertid
torde, även om det icke direkt framgår av författningstexten eller kan
utläsas ur förarbetena till författningsrummet, avsikten med stadgandet allenast
ha varit att förebygga, att vid övergång från beställning inom annan
löneplan vederbörande skulle drabbas av avlöningsminskning. Stadgandet
torde därför näppeligen böra tillämpas i andra fall än då det grundläggande
stadgandet örn löneklassplacering skulle medföra en försämrad löneställning.
De mindre tilltalande konsekvenser, som visat sig kunna uppstå vid till- Departement».
lämpligen av lönetursreglerna i 9 § militära avlöningsreglementet, sam- chelen''
manhänga med att beställningshavares rätt att för löneklassuppflyttning
tillgodoräkna sig tid före övergången till annan löneplan icke gjorts beroende
av att han under den tid, varom är fråga, åtnjutit tillnärmelsevis lika stor
lön som lian i den nya beställningen skulle fått åtnjuta, örn någon tillgodoräkning
ej ägt rum.
Vid befordran inom en oell samma löneplan gäller i princip, att tid före
befordran får intill 3 år tillgodoräknas under förutsättning att vederbörande
därunder tillhört löneklassen närmast under den, lill vilken han under de tre
åren närmast efter befordran skulle bliva hänförlig, om någon tillgodoräkning
ej skedde. Dessa grunder torde böra erhålla tillämpning för fall av
20
Kungl. Maj-.ts proposition nr 168.
övergång till annan löneplan allenast med den modifikation, som nödvändiggöres
av löneplanernas avvikande konstruktion. I sistnämnda hänseende påkallar
det förhållandet uppmärksamhet, att skillnaden mellan löneklasserna
är olika stor i olika löneplaner.
Ett riktigt resultat synes emellertid erhållas genom en regel av den innebörd,
som framgår av följande exempel. En beställningshavare placeras efter
övergång från en löneplan till annan — frånsett tillgodoräkningsregeln — i
en löneklass å den senare löneplanen med en I-ortslön av 5,016 kronor. Närmast
lägre löneklass å samma löneplan upptager en I-ortslön av 4,422 kronor.
Beställningshavaren får tillgodoräkna den tid intill tre år han å den före
övergången tillämpliga löneplanen innehaft antingen den högsta löneklass,
vilkens I-ortslön understiger 5,016 kronor, eller ock annan löneklass med en
I-ortslön uppgående till minst 4,422 kronor.
Vid tillämpning av de av mig nu förordade grunderna för lönetursrätt vid
övergång från en till en annan löneplan kommer beställningshavare, som före
befordran till löjtnant tillhört löneklass UO 1 eller 2, att efter övergångeni
placeras i löneklass Oa 3 utan rätt att för löneklassuppflyttning tillgodoräkna
sig tid före övergången. Om han tillhört löneklass UO 3 eller 4, skall
han likaledes enligt huvudregeln placeras i löneklass Oa 3 samt därjämte få
tillgodoräkna sig den tid intill 3 år han tillhört eller beräknas ha tillhört
någon av nämnda löneklasser. Vid befordran till lönegrad Ca 14 skall den,
som dessförinnan tillhört löneklass UO 4, placeras i löneklass Ca 14 och därjämte
— utan hinder av att lönebeloppet i löneklass UO 4 understiger beloppet
i löneklass Ca 13— få tillgodoräkna sig den tid han tillhört eller beräknas
ha tillhört löneklass UO 4.
Under åberopande av det anförda föreslår jag, att framställning göres till
riksdagen om ändring i 9 § militära avlöningsreglementet av den innebörd,
som av det föregående framgår. De ändrade bestämmelserna torde böra träda
i kraft från och med den 1 juli 1943. Någon övergångsbestämmelse torde härvid
ej erfordras. Jag utgår ifrån å ena sidan att rubbning icke sker i löneklassplacering,
som i överensstämmelse med nu gällande bestämmelser skett
vid övergång till annan löneplan före nämnda dag, och å andra sidan att
tjänsteman, som övergår efter utgången av juni 1943, därigenom underkastar
sig de nya bestämmelserna.
8. Flyttningsersättning vid vissa militära kommenderingar.
Enligt sista stycket i 31 § militära avlöningsreglementet skall vad tidigare i
paragrafen stadgats om ersättning för flyttningskostnad icke, såframt ej Kungl.
Maj:t för särskilda fall annorlunda förordnar, utgöra hinder för beviljande
av ersättning för flyttningskostnad dels på grund av kommendering såsom
aspirant vid generalstabskåren, såsom elev vid någon av de militära högskolorna
eller såsom intendents- eller förvaltaraspirant, dels ock för genomförande
av passagesystem vid vissa truppförband enligt vad därom är särskilt
stadgat.
Kungl. Majlis proposition nr 168.
21
Enligt 1 kap. 2 § 2 mom. andra stycket tilläggsbestämmelserna till reglementet
skall Stockholm anses utgöra förläggningsort dels för officer, vilken
kommenderats såsom aspirant vid generalstabskåren eller såsom elev vid någon
av de militära högskolorna, under tiden till kommenderingens upphörande,
dels ock för officer eller underofficer vid armén, vilken kommenderats
såsom intendents- eller förvaltaraspirant, under tiden för aspiranttjänstgöringen.
Riksdagens år 1941 församlade revisorer ha berört vissa spörsmål om tilllämpningen
av dessa bestämmelser såvitt angår beställningshavare, kommenderade
såsom elever vid militära högskolor. Revisorerna ha därvid erinrat,
att syftet med bestämmelserna i förevarande del varit att bereda möjlighet
för utom kommenderingsorten förlagd personal att utan ekonomiska
uppoffringar mottaga här omförmälda kommenderingar, vilka i allmänhet
förutsatts äga en varaktighet av 2 år eller därutöver. I och med att flygkrigshögskolan
inrättades hade bestämmelserna blivit tillämpliga å beställningshavare,
som kommenderats som elev vid nämnda högskola. Flertalet av eleverna
vid flygkrigshögskolan beräknades emellertid komma att uppehålla sig
i Stockholm endast under en omkring sex månader pågående allmän kurs,
och för dem, som komme att fortsätta vid den högre kursen, beräknades
uppstå ett avbrott örn minst sex månader med tjänstgöring vid flygförband
utom Stockholm. Vid sådant förhållande syntes skäl icke föreligga, att här
avsedda elever under vistelsen i Stockholm komme i åtnjutande av lön efter
Stockholms ortsgrupp samt ersättning för flyttningskostnader.
I häröver avgivet yttrande har försvarsväsendets lönenämnd bland annat
erinrat, att likartade förhållanden gällde vid den allmänna kursen å kustartillerilinjen
vid sjökrigshögskolan.
I skrivelse den 8 juli 1942 (nr 423) har riksdagen, med anledning av vad
sålunda förekommit, anhållit, att Kungl. Majit måtte taga frågan om bestämmelserna
angående ortsgruppsplaceringen för eleverna vid de militära högskolorna
under förnyad omprövning.
Enligt vad som framgår av ett av arméförvaltningens civila departement
avgivet yttrande till de år 1942 tillkallade flyttningsersättningssakkunniga —
vilket finnes refererat i ett av nämnda sakkunniga avgivet betänkande med
förslag till författningar angående ersättning för flyttningskostnad (SOU
1943: 2) — kan samma fråga anses aktuell beträffande elever vid de numera
ettåriga allmänna kurserna vid artilleri- och ingenjörhögskolan ävensom beträffande
förvaltaraspiranter med kommendering till förvaltarkurs i Stockholm.
De sakkunniga ha ansett frågan, om av organisatoriska skäl jämkning i
fråga örn rätten till flyttningsersättning för här avsedda personalgrupper bör
komma till stånd, icke tillhöra de sakkunnigas bedömande.
Den föreliggande utredningen giver vid handen, alt ifrågavarande bestämmelser
i militära avlöningsreglementet och tilläggsbestämmelserna därtill icke
äro lämpade för nuvarande förhållanden såvitt angår vissa kommenderingar
Deparleme.nl»-
chefen.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 168.
till militära högskolor eller kommenderingar såsom förvaltaraspirant. Hithörande
frågor synas under nuvarande förhållanden icke böra regleras genom
allmänna författningsbestämmelser utan böra göras till föremål för särskild
Provning för de olika förekommande slagen av kommenderingar. Frågan örn
härav betingad ändring i de av Kungl. Maj :t fastställda tilläggsbestämmelserna
ankommer på Kungl. Majlis prövning. Denna fråga torde framdeles få underställas
Kungl. Majit. Det synes emellertid riktigast, att även 31 § militära
avlöningsreglementet ändras på motsvarande sätt, särskilt som den Kungl.
Majit tillagda befogenheten att förordna om avvikelse från stadgandet i paragrafens
sista stycke gäller endast för särskilda fall.
I avvaktan på den vidare behandlingen av flyttningsersättningssakkunnigas
förslag till allmän reglering av frågan örn flyttningsersättning, vilket icke lärer
binna föreläggas årets riksdag, torde den sålunda uppkomna frågan om ändring
av 31 § militära avlöningsreglementet nu böra underställas riksdagen.
Ändringen synes lämpligen böra gälla samtliga i paragrafen omförmälda fall
och innebära, att åtnjutandet av flyttningsersättningen göres beroende av
Kungl- Majits medgivande.
9. Frågan om skyldighet för med avskedspremie avgånget
underbefäl att ingå i reserv.
Enligt 22 § 2 mom. gällande manskapsavlöningsreglemente äger beställningshavare
tillhörande någon av lönegraderna Ma 2 och 3 (korpral och
konstapel respektive furir) vid avgång ur tjänst komma i åtnjutande av avskedspremie
under vissa förutsättningar. I samband därmed har stadgats, att
den som kommit i åtnjutande av avskedspremie skall, där han ej är att hänföra
till musikpersonal, vara skyldig att enligt därom gällande bestämmelser
inträda i resen-. Dylika bestämmelser finnas endast meddelade beträffande
underbefäl vid armén.
På sätt chefen för försvarsdepartementet vid föredragning av den förut
denna dag beslutade propositionen angående krigsmaktens reservpersonal
omförmäla ha inom försvarsdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning
rörande bland annat reservpersonalens ställning föreslagit, att skyldigheten
för nied avskedspremie avgånget underbefäl att ingå i reserv bör borttagas.
Därvid har framhållits, att den nuvarande skyldigheten införts med
anledning av ett vid framläggande av 1924 års försvarsproposition gjort uttalande
om att sådana bestämmelser vore erforderliga för att säkerställa en
ur mobiliseringssynpunkt tillfredsställande rekrytering av underbefälsreserven.
Sedermera genomförda och beslutade organisationsändringar hade emellertid
medfört, att detta motiv numera icke ägde samma tyngd. Härtill komme,
att rekryteringen av den mera begränsade underbefälskader, som av de
sakkunniga föreslagits, vore grundad på helt andra principer. För egen del
bär chefen för försvarsdepartementet icke haft något att erinra mot vad de
sakkunniga anfört i denna del.
Kungl. Maj:ts proposition nr 16S.
23
I anslutning till vad sålunda förekommit torde det i 22 § 2 mom. manskapsavlöningsreglementet
införda stadgandet örn skyldighet att tillhöra reserv
böra utgå. Jag förordar, att förslag om sådan ändring i reglementet
förelägges riksdagen.
10. Avlöning till lärare vid militär tjänstgöring under ferier.
Gällande bestämmelser angående avlöningsförmånerna till ordinarie och
extra ordinarie tjänstemän vid den nyreglerade civila statsförvaltningen under
tjänstledighet för militärtjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt
försvarsberedskap eller partiell mobilisering äro av olika innehåll, alltefter
det fråga är om å ena sidan värnpliktstjänstgöring eller å andra sidan
tjänstgöring såsom beställningshavare i reserven, å reservstat eller å övergångsstat,
såsom officer i väg- och vattenbyggnadskåren eller såsom konstituerad
landstormsofficer. Vid värnpliktstjänstgöring utgår i princip den civila
avlöningen minskad med B-avdrag. Reserv- eller landstormsofficerare m. fl.
äga åtnjuta avlöning å sin civila befattning allenast örn och i den mån den
månadslön, som utgår jämlikt de för försvarsväsendet gällande bestämmelserna,
understiger den avlöning för månad, som skulle lia utgått vid tjänstgöring
i den civila befattningen (den s. k. minimiregeln).
Nu angivna bestämmelser äga tillämpning, där tjänstemannen åtnjuter
tjänstledighet i anledning av militärtjänstgöringen. Emellertid har särskilt
föreskrivits, att semester ej må beviljas tjänsteman för tid, varunder han
är inkallad till militärtjänstgöring, samt att tid, varunder ferieberättigad
tjänsteman under ferier är inkallad till sådan tjänstgöring, icke skall betraktas
såsom ferietid utan såsom tid, varunder tjänstledighet för den militära
tjänstgöringen åtnjutes. Härav följer, att regeln om avlöningens minskning
med B-avdrag respektive minimiregeln blir tillämplig under inkallelsetid,
varunder semester eller ferier eljest kunnat åtnjutas. Från förstnämnda regel
har dock medgivits ett undantag. Semesterberättigad tjänsteman, vilken är
inkallad till värnpliktstjänstgöring, äger för ett antal dagar, ej överstigande
vad som må återstå av hans semester för kalenderåret, dock högst för 30
dagar, erhålla avlöning å den civila befattningen bestämd med tillämpning
av minimiregeln, såframt han avstår från semester för motsvarande antal
dagar, och ferieberättigad tjänsteman äger för de 30 första dagarna av
sådan till ett och samma kalenderår hörande tid av inkallelse till värnpliktstjänstgöring,
som ligger mellan två terminer, likaledes få sin civila avlöning
beräknad med tillämpning av minimiregeln, såframt han icke anmält sig
icke vilja åtnjuta ifrågavarande förmån. Föreskrifterna om förbud mot
semester eller ferier under militärtjänstgöring och om minimiregelns tilllämpning
under viss tid för värnpliktstjänstgöring lia av Kungl. Majit meddelats
med stöd av beslut av 1940 års lagtima riksdag (prop. nr 294; r. skr.
nr 437).
De nu angivna huvudreglerna äga, i vad de avse ferieberättigade statstjänstemän,
i huvudsak motsvarande tillämpning beträffande lärare vid det
statsunderstödda undervisningsväsendet.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
I den 31 januari samt den 2 och den 20 oktober 1942 dagtecknade framställningar
ha Sveriges folkskollär ar förbund, läroverkslårarnas riksförbund
och Sveriges allmänna folkskollärar/örening framfört önskemål om ändrade
grunder för avlöning till lärare vid militär tjänstgöring under ferier. Organisationerna
ha anfört, att det inom respektive lärarkårer ansåges obilligt,
att de manliga lärare i värnpliktsåldern, som berördes av föreskriften att
tid för militär tjänstgöring ej må anses såsom ferietid, i följd därav vid
värnpliktstjänstgöring förlorade ej endast rätten att disponera ferietiden för
eget ändamål utan dessutom — bortsett från en period av högst 30 dagar
— även rätten att uppbära full avlöning. Genom nämnda föreskrift drabbades
lärarna på ett mera kännbart sätt än de semesterberättigade tjänstemännen
av det motsvarande förbudet mot att erhålla semester under inkallelsetid,
då möjlighet ej funnes att uttaga ferier å annan tid än den i respektive
stadga eller reglemente angivna och dessutom längden av lärarnas ferier —
med hänsyn till vilken deras löneställning finge anses vara avvägd — väsentligt
överstege semestertiden för andra tjänstemän.
Från nu angivna, i huvudsak gemensamma utgångspunkter ha personalorganisationerna
framställt olika förslag i fråga om det sätt, varpå gällande
bestämmelser enligt deras mening borde ändras. Sveriges folkskollärarförbund
har, under åberopande av att huvudsyftet med gällande ferieförbud
syntes ha varit att förebygga att läraren finge åtnjuta större sammanlagd
avlöning än eljest, hemställt, att avlöning vid värnpliktstjänstgöring under
ferier finge utgå enligt minimiregeln under hela ferietiden. Läroverkslårarnas
riksförbund har, med utgångspunkt från uppfattningen att under ferietid
normalt utgående avlöning intjänats genom föregående tjänstgöring, påyrkat,
att lärare erhölle rätt att vid militär tjänstgöring under ferier uppbära den
avlöning, som motsvarade under läsåret fullgjort arbete. Sveriges allmänna
folkskollärarförening har hemställt, att förbudet mot att såsom ferietid betrakta
tid för militär tjänstgöring måtte upphävas.
Efter remiss ha utlåtanden över den av Sveriges folkskollärarförbund
gjorda framställningen avgivits av statskontoret och allmänna lönenämnden.
Vidare har skolöverstyrelsen avgivit utlåtande i anledning av framställningarna.
Statskontoret har förklarat sig icke vilja förneka, att den nu gällande ordningen
för de inkallade lärarna måste te sig mindre lämplig, då det för
de värnpliktiga lärarna syntes framstå såsom obilligt, att de — förutom
att militärtjänstgöringen hindrade dem att disponera ferietiden efter behag
— dessutom skulle ha att vidkännas en löneminskning. Ämbetsverket har
emellertid funnit sig icke kunna tillstyrka ändring av gällande bestämmelser.
Till motivering av sin ståndpunkt har ämbetsverket anfört i huvudsak följande.
Lärarnas långa semester — ferierna — har icke tillkommit för att bereda
lärarna en längre rekreationstid än andra tjänstemän utan är motiverad
av undervisningstekniska hänsyn. När därför genom beredskapstjänstgöringen
möjlighet yppat sig att utnyttja lärarnas arbetskraft under ferietid,
ha tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att under sådan tid i lönehänse
-
Kunell. Maj.ts proposition nr 108.
25
ende försätta deni i ett förmånligare läge än statliga anställningshavare med
semesterrätt. Ett bifall lill folkskollärarförbundets framställning skulle innebära,
att lärarna enbart på grund därav, att de åtnjuta ferier i stället för
semester, skulle under militärinkallelse å ferietid sältas i förmånsställning,
vilket statskontoret icke anser motiverat, särskilt som folkskollärarna och
de statsanställda redan med tillämpning av nuvarande bestämmelser vid sådan
tjänstgöring otvivelaktigt intaga en gynnsammare ställning i ekonomiskt
hänseende än flertalet medborgargrupper.
Två ledamöter i statskontoret ha anmält avvikande mening. Reservanterna
ha funnit den nuvarande anordningen otillfredsställande och ansett, att
ämbetsverket bort tillstyrka vidtagande av åtgärder i det med framställningen
avsedda syftet. Att vid beredskapstjänstgöring lärare under ferietiden
vid bifall till framställningen skulle komma i förmånligare ställning än
statliga befattningshavare i allmänhet, har synts reservanterna icke böra
ingiva större betänkligheter än alt lärare, som icke fullgöra sådan tjänstgöring,
få åtnjuta ferier med full avlöning under betydligt längre tid än den,
varunder nyssnämnda befattningshavare äga rätt till semester.
Allmänna lönennämnden har ansett skäl föreligga att till förnyat övervägande
upptaga frågan om avlöning till lärare vid militär tjänstgöring under
ferier samt anfört bland annat följande.
Bestämmelsen om förbud för statliga och vissa kommunala befattningshavare
att åtnjuta semester under eller att såsom ferietid betrakta tid, varunder
han under nu rådande förhållanden är inkallad till militär tjänstgöring,
torde ha sina för den enskilde befattningshavaren mest märkbara verkningar
inom de områden av förvaltningen, där befattningshavarna åtnjuta ferier.
Även om inom övriga förvaltningsområden förhållandena i vissa fall kunna
vara sådana, att vederbörande befattningshavares möjlighet att utfå semester
i praktiken är begränsad till viss del av året, kan det dock icke förnekas, att
de, som i stället för semester äga åtnjuta ferier, intaga en särställning därutinnan,
att ett återtagande av förlorad tid för dem såsom regel måste anses
uteslutet. Då bland de ferieberättigade befattningshavarna de statliga och
kommunala lärargrupperna intaga det till antalet främsta rummet, är det
sålunda förklarligt om de skiljaktigheter i fråga om rätt alt åtnjuta avlöningsförmåner
å civil tjänst, som enligt nu gällande bestämmelser faktiskt föreligga
mellan inkallade och icke inkallade, komma alt framträda med särskild styrka
inom nämnda lärarkårer.
Lönenämnden vill erinra, att gällande förbud mot att åtnjuta semester eller
alt tillgodoräkna ferier under inkallelsetid direkt föranletts av en framställning
i ämnet från statens krisrevision samt att revisionens initiativ närmast
synes lia tillkommit med tanke på sådana tjänstemän, som vid militär tjänstgöring
uppbära högre avlöning än den, som tillkommer värnpliktig. Detta bestyrkes
av den i propositionen 1940: 294 lämnade redogörelsen för krisrevisionens
framställning och departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet.
Att nyssnämnda förbud det oaktat kom att innefatta även de värnpliktiga,
hade, enligt vad som av departementschefens uttalande framgår, närmast
sin grund i svårigheten alt i förevarande avseende göra åtskillnad mellan
värnpliktiga och andra inkallade tjänstemän. Enligt lönenämndens mening
måste emellertid numera, med hänsyn till den militära beredskapens
alltjämt fortgående omfattning, skäl anses vara för handen att upptaga den
berörda frågan till förnyat övervägande.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
Departements
chefen.
Skolöverstyrelsen har med anledning av personalorganisationernas framställningar
förordat, att sådan ändring vidtages i gällande avlöningsbestämmelser,
att lärare, som i egenskap av värnpliktig menig eller värnpliktigt befäl
fullgör militärtjänst under ferietid, av sina avlöningsförmåner vid lärartjänsten
— i likhet med vad som enligt nu gällande bestämmelser är stadgat
lör de 30 första dagarna av sådan till ett oell samma kalenderår hörande inkallelsetid,
som ligger mellan tva lästerminer — icke behöver avstå större belopp
än som i förekommande fall motsvarar den avlöning han, utöver terminslön,
uppbär i månadslön. För en sådan tillämpning av minimiregeln bär
överstyrelsen åberopat i huvudsak samma skäl som anförts av personalsammanslutningarna.
Vad angår fragan, huruvida en lärare genom på nämnda
sätt ändrade avlöningsförhållanden skulle komma i mera gynnad ställning än
andra inkallade, har överstyrelsen anfört, att lärarnas och andra befattningshavares
avlöning utginge för det arbete, som utförts under lästerminerna eller
under den utanlör semestertiden löpande tjänstetiden, och att lärarna ej kunde
anses ha fått någon förmån framför andra till militärtjänst inkallade, då de
under ferietid uppbure viss del av sin genom tjänstgöring under lästerminen
förvärvade avlöning. Ej heller skulle en ferieberättigad befattningshavare genom
den förordade anordningen försättas i bättre ställning än semesterberättigad,
då man beaktade att befattningshavare av sistnämnda slag, vilken varit
inkallad till militärtjänst under den tid, då han eljest skulle ha åtnjutit semester,
hade viss möjlighet att erhålla semester på annan tid av året, under
det att befattningshavare med ferier ginge helt miste om motsvarande ledighet,
om han varit inkallad till militärtjänst under ferietid.
Beträffande ifrågavarande avlöningsspörsmål må först erinras örn de förhållanden,
under vilka de nuvarande bestämmelserna i ämnet tillkommo.
Under våren 1940 hade uppmärksammats, att de gällande avlöningsbestämmelserna,
vid vilkas utarbetande icke tagits sikte på krisförhållanden, i vissa
fall kunde leda till mindre önskvärda resultat. En framträdande olägenhet
var, att civil befattningshavare i vissa fall kunde under militärtjänstgöring få
åtnjuta avsevärt större lön än den, som tillkom honom under normala
förhållanden. Ett sådant resultat kunde bland annat inträda till följd av att
de särskilda avlöningsbestämmelserna om lön under militärtjänstgöring endast
avsågo lön under tjänstledighet men icke berörde befattningshavarnas
rätt till semester eller ferier. I syfte att avhjälpa denna olägenhet avläts till
1940 års lagtima riksdag proposition örn bemyndigande för Kungl. Maj:t att
föiordna om förbud mot beviljande av semester för inkallad tjänsteman och
örn förbud mot att betrakta inkallelsetid för ferieberättigad tjänsteman såsom
ferier. Riksdagen utlalade för sin del tvekan, huruvida en sådan föreskrift
icke mäste anses obillig särskilt mot de ferieberättigade tjänstemännen, men
lämnade det begärda bemyndigandet med det tillägget, att minimiregeln skulle
kunna tillämpas under 30 dagar av den tid, under vilken semester eller
ferier förutsattes eljest kunnat uttagas. Härefter utfärdades nu gällande bestämmelser
i ämnet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168.
27
Från personalhåll lia framställts önskemål örn en revision av bestämmelserna
örn avlöning till lärare vid militärtjänstgöring under ferier. Det torde
icke kunna bestridas, att dessa bestämmelser, såsom tillkomna i ett skärpt
krisläge av, som man ville hoppas, övergående natur, blivit grundade på en
ganska summarisk avvägning. Med hänsyn härtill och då nu efter tre års tid
behovet av omfattande beredskapsinkallelser alltjämt är för handen, synes det
rimligt, att bestämmelserna göras till föremål för omprövning. Frågan synes
härvid närmast gälla, huruvida avlöning till lärare under värnpliktstjänstgöring,
som infaller under ferietid, skall utan tidsbegränsning få utgå med tilllämpning
av minimiregeln.
Om ferietiden, såsom i ärendet framhållits, i vad den överstiger vanlig semestertid
får anses motiverad av undervisningslekniska hänsyn, och om det
från denna utgångspunkt icke är orimligt att fordra, att lärare under ferietiden
ställer sig till förfogande för andra uppgifter än undervisning, torde
härav knappast följa annat, än att läraren under ferietiden bör kunna tagas i
anspråk för annan tjänstgöring utan att därför kunna påräkna särskild ersättning.
Huruvida han vid t. ex. värnpliktstjänstgöring under ferierna bör
vidkännas löneminskning, synes vara en fråga, som får bedömas från andra
utgångspunkter. Från personalens sida har särskilt framhållits den oförmånliga
ställning manliga lärare i värnpliktsåldern komma att intaga i förhållande
till andra lärare. De hörda myndigheterna ha ansett denna synpunkt icke
kunna frånkännas berättigande, och jag är för min del av samma uppfattning.
Av det anförda framgår, att jag icke motsätter mig, att minimiregeln för
ifrågavarande ferieberättigade befattningshavare erhåller tillämplighet utan
särskild tidsbegränsning. Av en sådan anordning torde icke behöva följa en
sådan jämkning i de semesterberättigade tjänstemännens rätt att erhålla avlöning
enligt minimiregeln, att densamma utsträckes utöver nuvarande tid av
30 dagar årligen. Viss betydelse i detta avseende torde få tillifiätas den omständigheten,
att semestern icke på samma sätt som ferietiden är bunden vid
på förhand bestämd tid under året.
Jag tillstyrker således, att Kungl. Majit utverkar riksdagens bemyndigande
att förordna om den av mig nu förordade utvidgade tillämpningen av minimiregeln.
11. Avlöning vid tjänstledighet i visst fall för skördearbete.
Under september 1942 medförde väderleksförhållandena ett skärpt behov
av arbetskraft för skördearbetet, samtidigt som tillgången på vanlig arbetskraft
inom jordbruket av kända orsaker var begränsad. Situationen utvecklades
snabbt därhän, att för folkförsörjningen oersättliga värden syntes bliva
äventyrade, örn ej alla till buds stående möjligheter för forcering av skördearbetet
tillvaratoges. I della läge framstod det såsom angeläget, att lämplig
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 168.
arbetskraft, som lilliälligtvis kunde undvaras inom andra verksamhetsområden
än jordbruket, i största möjliga utsträckning ställdes till förfogande för
skördearbetet. Jämväl framkommo önskemål, att statens verk och inrättningar,
liksom olika andra arbetsgivare, måtte gå jordbruket och folkförsörjningen
tillhanda med tillfälligt avstående av arbetskraft.
Med anledning härav förordnades i kungörelse den 11 september 1942, nr
754, att tjänsteman, som avsåges i civila avlöningsreglementet eller civila
jcke-ordinariereglementet, ävensom befattningshavare vid statligt krisorgan
finge för utförande av skördearbete, som anvisats genom den offentliga arbetsförmedlingen,
under högst tio dagar av september månad 1942 beviljas
tjänstledighet med oavkortad lön (arvode), under förutsättning att ledigheten
icke föranledde förordnande av vikarie eller anställande av ersättare.
Då tjänstledighet för dylikt ändamål i princip är att betrakta såsom tjänstledighet
för enskilda angelägenheter, innebär beslutet en avvikelse från de
allmänna grunder för avlöning under tjänstledighet som, vad angår huvuddelen
av den civila statsförvaltningen, äro stadgade i civila avlöningsreglementet.
Enligt 12 § reglementet äger Kungl. Majit befogenhet att för visst
fall förordna om avvikelse från berörda allmänna grunder. Den ifrågavarande
befogenheten torde emellertid få antagas ha varit avsedd att anlitas närmast
då det gäller ledighet för enstaka befattningshavare eller eljest fall av
begränsad omfattning. I betraktande härav är det, vad angår det inträffade
lallet, uppenbart, att endast det exceptionella i situationen berättigat till ett
undantagsmedgivande av den omfattning, varom här är fråga.
Det kunde möjligen ifrågasättas, om ej i civila avlöningsreglementet borde
införas särskilda tjänstledighetsbestämmelser för sådana fall som det inträffade,
d. v. s. de fall, då tjänstledighet påkallas för något ändamål av synnerlig
vikt för folkförsörjningen eller därmed jämförligt intresse. Med hänsyn
till de möjligheter avlöningsreglementet erbjuder med den tolkning det
i bär berörda läge ansetts tillåta, torde det emellertid icke vara erforderligt
att meddela särskilda bestämmelser för ifrågavarande exceptionella fall.
På grund härav har jag icke ansett mig böra i anledning av det inträffade
förorda något tillägg i civila avlöningsreglementet. Den nu lämnade redogörelsen
för vad i ärendet förekommit torde emellertid böra genom statsrådsprotokollet
delgivas riksdagen.
12. Löneklassplacering av viss personal, som övergått i statens
järnvägars tjänst vid statsförvärv av enskild järnväg.
De grundläggande föreskrifterna örn lönesättningen vid statens järnvägar
för övertagna enskilda järnvägars tjänstemän äro intagna i de avtal, som
träffats med respektive järnvägsbolag om övertagandet. Enligt dessa föreskrifter
äger befattningshavare övergå i statens järnvägars tjänst utan minskning
av vid övertagandet innehavda löneförmåner eller av den rätt till löneförhöjning
efter viss tjänstetid, som skulle ha tillkommit honom enligt de
Kungl. Maj.ts proposition nr 168.
29
vid den enskilda järnvägen tillämpade grunderna. Sålunda beräknad avlöning
må dock icke överstiga det högsta belopp, som enligt för statens järnvägar
gällande avlöningsbestämmelser kan utgå till tjänsteman i den lönegrad,
som för befattningshavaren bestämts vid överenskommelsen om förstatligandet.
Ifrågavarande regler, som förskriva sig från tidigare träffade
avtal, intogos i det av 1936 års järnvägskommitté år 1938 avgivna betänkandet
rörande åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet,
varvid kommittén förordade reglerna till fortsatt tillämpning. Till denna
ståndpunkt anslöto sig Kungl. Maj :t och riksdagen vid behandlingen av kommittéförslaget
(prop. nr 207/1939 L; r. skr. nr 318).
Löneplanerna vid statens järnvägar och vid de enskilda järnvägarna äro
varandra väsentligt olika. Den statliga löneregleringen år 1939 har i stort
sett icke haft någon motsvarighet vid de enskilda järnvägarna. Dessa äro
indelade i fem bangrupper, för vilka gälla olika löneplaner. Spännvidden
i de statliga löneplanerna och de enskilda järnvägarnas löneplaner är olika
såväl mellan löneklasserna som mellan ortsgrupperna. Vid de enskilda järnvägarna
utgå dyrtidstillägg efter olika procenttal för olika bangrupper. Vid
de flesta enskilda järnvägar utgå vidare s. k. konjunkturtillägg med varierande
belopp, fastställda med hänsyn närmast till järnvägarnas olika ekonomiska
bärkraft. Dessutom förekomma särskilda ersättningar för olika
uppdrag, såsom postarvode, hållplatsarvode, förmansarvode m. m., till vilka
motsvarighet saknas vid statens järnvägar. Till följd av dessa olikheter
i lönesystemen kan inplaceringen av den övertagna personalen i statens järnvägars
löneplan icke ske gruppvis utan måste verkställas individuellt. Vad
angår befattningshavare, som vid den enskilda järnvägen haft högre avlöning
än som motsvarar lägsta löneklassen i tillämplig lönegrad, sker inplaceringen
så, att vederbörande befattningshavare placeras i den löneklass vid
statens järnvägar, vars avlöningsbelopp — inberäknat rörligt tillägg och kristillägg
-— ligger närmast under den sammanlagda lönen vid den enskilda
järnvägen. Det belopp, med vilket avlöningen enligt denna löneklass understiger
lönen vid den enskilda järnvägen, utgår såsom personligt lönetillägg.
Detta tillägg bortfaller sedermera, när befattningshavaren genom löneklassuppflyttning
når ett lönebelopp uppgående till eller överstigande vad han
skulle lia uppburit vid fortsatt anställning hos den enskilda järnvägen på
de före övertagandet gällande villkoren.
I en den 19 december 1941 dagtecknad framställning har svenska järnvägsmannaförbundets
styrelse anhållit örn ändring av grunderna för löneklassplacering
av övertagen järnvägspersonal. Framställningen innehåller i
huvudsak följande synpunkter.
Tidigare förstatliganden av järnvägar hade som regel skett av den anledningen,
att järnvägarna varit i sådant ekonomiskt läge, att de stått inför
eventualiteten att nödgas träda i likvidation. Av de banor, som övertagits
från och med år 1940, hade däremot flera haft ett obestridligt affärsvärde.
I många fall kunde dessa senare banor i fråga örn trafik och tjänstgöringsförhållanden
anses fullt jämförbara med statliga järnvägslinjer. Genom förstatligandet
underkastades den övertagna personalen i full utsträckning de
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 168.
vid statens järnvägar gällande anställningsvillkoren, och de som uppfördes
på aktiv stat vöre kvalificerade för tjänst inom vederbörande lönegrad vid
statens järnvägar.
De nu tillämpade reglerna för löneklassplacering medförde, att många befattningshavare
med 25 30 ars ordinarie tjänst hos den enskilda järnvägen
vid övertagandet inplacerades i löneklassen 6 med ett personligt lönetillägg,
medan motsvarande befattningshavare, som anställts direkt vid statens järnvägar,
erhölle löneklassen 7 efter endast 6 ordinarie tjänstår. Om det personliga
lönetillägget närmade sig skillnadsbeloppet mellan två löneklasser
eller överstege detta belopp — vilket sistnämnda kunde bli fallet till följd
av skiljaktigheter mellan statens järnvägar och de enskilda järnvägarna i
truga om beräkningen av rörliga lönetillägg — medförde den närmaste löneklassuppflyttningen
ringa eller ingen löneförbättring. Detta förhållande betraktade
personalen såsom obilligt och stridande mot grunderna för det statliga
lönesystemet. Det kunde ifrågasättas, huruvida statsmakterna verkligen
avsett, att den övertagna personalen i detta hänseende skulle behandlas efter
andra grunder än den vid statens järnvägar direkt anställda personalen.
Den övertagna personalen finge vidare, om den fortsatta löneutvecklingen
vid de enskilda järnvägarna foges i betraktande, i många fall anses genom
förstatligandet ha kommit i en sämre löneställning, än om förstatligandet
icke skett. De lönerörelser, som svenska järnvägsmannaförbundet fört vid
de enskilda järnvägarna under de senare åren, hade medfört, att personalen
tillerkänts löneförhöjningar i form av konjunkturtillägg, vilka även från och
med 1941 blivit höjda. Därest förstatligandet av de under år 1940 övertagna
banorna uteblivit, kunde det med visshet antagas, att personalen vid den
övervägande delen av dessa järnvägar skulle tillerkänts konjunkturtillägg örn
60—84 kronor.
De nuvarande beräkningsgrunderna föranledde dessutom vid tillämpningen
ett tidsödande arbete.
Förbundsstyrelsen har anhållit, att inplacering i löneklass av ifrågavarande
befattningshavare måtte ske på sådant sätt, att därest den vid övergången
utgående lönen överstege lönebeloppet enligt lägsta löneklassen i den lönegrad,
vilken befattningshavaren komme alt tillhöra, denne bleve placerad
i den löneklass, vars avlöningsbelopp läge närmast över den tidigare lönen.
Vidare har förbundsstyrelsen föreslagit, att befattningshavare, som inom tre
år efter övergången skulle ha erhållit löneklassuppflyttning vid den enskilda
banan, vid den beräknade tidpunkten härför erhölle uppflyttning till närmast
högre löneklass oberoende av storleken av den löneförhöjning, som
skulle tillkommit honom vid den enskilda järnvägen. De angivna grunderna
skulle enligt förbundsstyrelsens förslag tillämpas för befatlningshavare, som
under tiden från och med år 1940 övergått i statens järnvägars tjänst.
Utlåtanden över förbundsstyrelsens framställning ha avgivits av järnvägsstyrelsen,
allmänna lönenämnden och statskontoret.
Järnvägsstyrelsen har anfört bland annat följande.
Från och med år 1940 hade trettio enskilda järnvägar förstatligats. Antalet
övertagna ordinarie befattningshavare, som därvid övergått i statens järnvägars
tjänst och uppförts på aktiv stat, utgjorde 2,473. Av dessa uppbure
för närvarande omkring 1,650 personligt lönetillägg. Då det sålunda redan
nu funnes ett avsevärt antal övertagna befattningshavare, som uppbure personligt
lönetillägg, förorsakade lönebestämningarna ett ej obetydligt admini
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 168.
31
strativt merarbete. Detta arbete komme att ökas i den män flera enskilda
järnvägar förstatligades. Man syntes kunna räkna nied att i runt tal ytterligare
9,000 vid enskilda järnvägar anställda ordinarie befattningshavare vid
ett fortsatt förstatligande komme att övergå till anställning vid statens järnvägar.
Det skulle därför medföra en betydande vinst i arbetshänseende, örn
antalet befattningshavare, som skulle åtnjuta personligt lönetillägg, kunde
effektivt nedbringas. Dessa tillägg kunde emellertid icke helt undvikas. De
grundade sig i en del fall icke endast på själva löneläget utan även på vissa
ersättningar för personliga uppdrag eller på värdet av bostads- eller hyresförmån,
vilka faktorer vore föränderliga och därför ej kunde läggas till
grund för själva löneklassbestämningen. I dylika fall måste personliga lönetillägg
alltjämt förekomma.
Ett bifall till järnvägsmannaförbundets framställning skulle medföra, att
all övertagen ordinarie personal, som uppförts på aktiv stat, omedelbart vid
övergången skulle komma i åtnjutande av direkt löneförhöjning. En sådan
tillämpning av de av statsmakterna givna direktiven hade givetvis icke varit
avsedd. Denna löneförhöjning, som endast kunde tillfalla de befattningshavare,
som uppförts på aktiv stat, skulle komma att utfalla synnerligen
ojämnt. I en del fall bleve löneförhöjningen i det närmaste lika stor som
skillnaden mellan två löneklasser och i andra fall endast några få kronor.
Järnvägsmannaförbundet hade som skäl för framställningen även anfört,
att den övertagna personalen i många fall genom förstatligandet kommit i en
sämre löneställning än den skulle haft vid den enskilda järnvägen, därest
förstatligandet uteblivit. Förbundet syftade härvid på det förhållandet, att
personalen vid vissa enskilda järnvägar tillerkänts löneförhöjningar i form
av konjunkturtillägg och att dessa tillägg år från år blivit höjda. Även om
det vore sannolikt, att personalen vid en del av de under åren 1940 och 1941
övertagna järnvägarna i fortsatt enskild regi skulle hava erhållit högre konjunkturtillägg,
vore det likväl icke självfallet, att så skulle hava skett vid
samtliga järnvägar. Det vore även att märka, att konjunkturtilläggen vid de
enskilda järnvägarna vore en rent tillfällig löneförmån och att för en del
övertagna järnvägar i fortsatt enskild regi mycket väl sådana ekonomiska
förhållanden kunnat inträda, att tidigare medgivet konjunkturtillägg kommit
att bortfalla eller att järnvägen till och med placerats i lägre hängläpp, varvid
personalen måst vidkännas därav föranledd löneminskning. Genom statsanställningen
hade denna risk bortfallit. Man finge ej heller bortse från de
i regel avsevärda löneförbättringar och andra förmånligare villkor, som åtminstone
efter hand komme den övertagna personalen till del vid anställning
i statens järnvägars tjänst. Sålunda kunde nära nog samtliga befattningshavare
räkna med alt efter hand erhålla en eller i de flesta fall flera
löneuppflyttningar utöver den högsta lön, som skulle kommit ifråga vid
den enskilda järnvägen. Vidare kunde nämnas förmånligare tjänstgöringstidsbestämmelsor
och ökad semester samt förbättrade pensioner genom fyllnadspension
och dyrlidstillägg på utgående pensionsbelopp. Härtill komme
i stort sett väsentligt förbättrade befordringsmöjligheter. Styrelsen kunde
därför icke anse det självklart, att den höjning av konjunkturtilläggen, som
efter hand vidtagits vid vissa enskilda järnvägar, borde påverka den redan
övertagna personalens löneställning vid statens järnvägar.
Av den redan övertagna personal, varom här vore fråga, åtnjöte, som
nämnls, omkring 1,600 personligi lönetillägg. Med stöd av vissa företagna
undersökningar kumle anlagas, att den årliga löneförhöjning, som omedelbart
skulle komma vederbörande lill godo, därest järnvägsmannaförbundets
förslag genomfördes, kumle uppskattas till i medeltal 100 kronor för varje
befattningshavare, som al njöte personligt lönetillägg. Merkostnaden per ar
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
kunde således beräknas till omkring 165,000 kronor för den redan övertagna
personalen. Vidare borde observeras, att ändringen skulle komma att förorsaka
merutgifter under en följd av år genom tidigare löneuppflyttningar,
varför den sammanlagda merutgiften kunde beräknas till omkring 1,200 kronor
för varje befattningshavare eller för all redan övertagen personal till i
runt tal 2 miljoner kronor. Enär ytterligare omkring 9,000 man enligt planen
för förstatligandet av de enskilda järnvägarna kunde antagas komma att
vinna anställning vid statens järnvägar på enahanda villkor, måste, även
om beträffande de största banorna en väsentligt mindre eller nära nog ingen
kostnadsökning kunde beräknas, de ekonomiska konsekvenserna av förbundets
förslag anses bliva betydande.
Ett genomförande av förbundsstyrelsens förslag i fråga örn framtida löneklassuppflyttning
skulle medföra, att vissa befattningshavare kunde få lägre
lön än örn de torttarande varit anställda i den enskilda järnvägens tjänst.
Då ett dylikt förfaringssätt icke stöde i överensstämmelse med vederbörande
köpeavtal, ansåge järnvägsstyrelsen, att detsamma icke kunde komma under
övervägande.
Tillämpningen av de nuvarande reglerna för lönebestämningen hade emellertid
haft till följd, att vissa av de övertagna äldre befattningshavarna erhållit
en ogynnsam Kineklassplacering. Detta gällde sådana befattningshavare,
vilka vid övergången i statens järnvägars tjänst uppnått den för befattningen
vid den enskilda järnvägen fastställda högsta löneklassen. Därest vid
lönebestämningen för dylik befattningshavare det personliga lönetillägget
komme att uppgå till ett belopp, som i det närmaste motsvarade skillnaden
mellan den löneklass, i vilken vederbörande inplacerades, och den närmast
högre, dröjde det sex år, innan han erhölle sin första verkliga löneförhöjning
i statens järnvägars tjänst. 1 andra fall åter, där det personliga lönetilllägget
vore mindre, erhölle befattningshavaren visserligen efter tre år en
mindre löneförhöjning, men den motsvarade dock ej en normal sådan. Detta
förefölle särskilt hårt i de fall där den högsta löneklassen förut innehafts i
minst tre år. Styrelsen funne därför starka skäl tala för att en fördelaktigare
löneklassplacering bereddes sistnämnda äldre befattningshavare på det sätt,
att vederbörande vid statens järnvägar inplacerades i den löneklass inom
vederbörande lönegrad, vars sammanlagda avlöningsbelopp närmast överstege
den vid den enskilda järnvägen innehavda lönen. Denna ändring i löneklassplacering
ansåges böra genomföras från och med den 1 juli 1942, varvid
den nya löneklassen i och för framtida löneuppflyttning borde beräknas erhållen
från och med den tidpunkt, då vederbörande blivit uppförd på aktiv
stat. För befattningshavare i högsta löneklassen, som vid övergången i statens
järnvägars tjänst innehaft sagda löneklass i mindre än tre år, borde motsvarande
uppflyttning ske räknat från en tidpunkt av tre år efter det högsta
löneklassen erhållits, dock tidigast från den 1 juli 1942.
På grund av det anförda har järnvägsstyrelsen hemställt örn bemyndigande
för styrelsen att vidtaga sålunda föreslagen justering av löneklassplaceringen
för befattningshavare, som under åren 1940 och 1941 i samband med statsförvärv
av enskilda järnvägar övergått till anställning vid statens järnvägar,
dels ock om meddelande av föreskrift, att liknande förfaringssätt i förekommande
fall skulle få tillämpas vid det fortsatta förstatligandet av enskilda
järnvägar.
Järnvägsstyrelsen har slutligen meddelat, att överläggningar rörande detta
förslag ägt rum med förbundsstyrelsen, som därvid förklarat sig biträda förslaget.
Kungl. Martts proposition nr 168.
33
Allmänna lönenämnden har tillstyrkt järnvägsstyrelsens förslag.
Statskontoret har däremot avstyrkt såväl förbundsstyrelsens framställning
som järnvägsstyrelsens förslag. Statskontoret har därvid anfört bland annat
följande.
Statskontoret hade vid skilda tillfällen hävdat den meningen, att vid bestämmandet
av personlig lönefyllnad åt befattningshavare, som i samband
med verksamhets förstatligande övergått i statstjänst, den principen borde
strängt fasthållas, att större ersättning för löneskillnad icke utmättes än den,
som betingades av storleken av de förmåner, som tillkommit befattningshavaren
omedelbart före övergången till statstjänst. Denna uppfattning hade
jämväl kommit till uttryck i ett flertal av Kungl. Majit meddelade beslut och
vid flera tillfällen, då hithörande frågor blivit underställda prövning av riksdagen,
godkänts av denna.
Befattningshavarna vid av staten övertagna enskilda järnvägar hade tillförsäkrats
en förmånligare ställning än som sålunda ansetts böra tillkomma
andra i statstjänst övergångna personer, i det att förstnämnda befattningshavare
medgivits rätt till löneförhöjning, som tillkommit dem enligt de vid
den enskilda järnvägen gällande bestämmelserna. Vid sådant förhållande
funne sig statskontoret icke kunna tillstyrka det förslag till ändrade grunder
rörande löneklassplacering och lönetursberäkning för ifrågavarande personal,
vilket innefattades i föreliggande framställning från svenska järnvägsmannaförbundet
och vilket åsyftade att denna personal skulle bliva än bättre
tillgodosedd än för närvarande. Ämbetsverket ansåge sig hava desto större
fog för detta sitt ståndpunktstagande, som den av järnvägsstyrelsen i dess
utlåtande över framställningen gjorda jämförelsen mellan de förmåner, som
tillkomme personal i enskild järnvägs tjänst och hos statens järnvägar, otvetydigt
gåve vid handen att ett bifall till förslaget skulle medföra, att berörda
befattningshavare erhölle i flera avseenden bättre villkor än om de kvarstått
i enskild tjänst.
De med järnvägsstyrelsens förslag avsedda befattningshavarna skulle,^ om
förstatligande ej skett, överhuvud icke hava kommit i åtnjutande av någon
löneklassuppflyttning. Även järnvägsstyrelsens förslag innebure alltså ett
större tillmötesgående än som förutsatts i de av riksdagen godkända avlöningsgrunderna.
Vidare vore att märka, att förslagets genomförande skulle
draga betydande kostnader. Enligt vad statskontoret under hand inhämtat
från järnvägsstyrelsen skulle nämligen en löneklassplacering enligt de av
styrelsen förordade principerna enbart med avseende å de hitintills övertagna
banorna förorsaka statsverket en årlig utgift av omkring 120,000 kronor
och en sammanlagd utgift av cirka 1,000,000 kronor, vilka utgiiter endast i
ringa mån syntes motsvaras av en nedgång i administrationskostnaderna genom
minskat arbete med uträkning av personliga lönetillägg.
Svenska järnvägsmannaförbundets stgrelse har i en den 2 september 1942
dagtecknad framställning anhållit örn bifall till järnvägsstyrelsens förslag.
Förbundsstyrelsen har därvid framhållit, att löneförbättringar erhållits vid
sådana enskilda järnvägar, som i ekonomiskt avseende vore jämförbara med
de efter år 1939 förstatligade. Även efter ingivandet av förbundsstyrelsens tidigare
framställning hade lönerörelser förts vid de enskilda järnvägarna, vilka
resulterat i löneförbättringar. Man kunde därför nied .säkerhet förutsätta,
att vid de flesta av de efter år 1939 övertagna järnvägarna en slör del av
personalen fått vidkännas en direkt löne!förlust av mellan 120 och 150 kro
Bihang
till riksdagens protokoll 1!)i3. t sinni. Nr 168. 4
34
Departements
chefen.
Kungl. Majus proposition nr 168.
nor för år. Anställningen i statstjänst innebure, att tjänstemannen regelbundet
med treåriga intervaller erhölle en löneförbättring i form av ålderstillägg,
intill dess att den för lönegraden gällande högsta löneklassen uppnåtts. Det
borde anses som en rimlig begäran, att denna rätt till löneförbättring skulle
tillkomma varje tjänsteman, som fyllde villkoren för anställningen. Enär
övergången från enskild tjänst till statstjänst innebure, att den övertagna
personalen i fråga örn bl. a. kunskapsprov och skyldighet att underkasta sig
transport m. m. vore likställd med den vid statens järnvägar direkt anställda
personalen, borde det utan vidare stå klart, att det icke utan skada för förstatligandet
i sin helhet vore möjligt att upprätthålla den nuvarande olikformigheten
i anställningsvillkoren för de bägge personalkategorierna.
Den vid 1939 års lagtima riksdag fastslagna regeln örn lönesättning för
övertagen järnvägspersonal innebär, att personalen vid övergången till statens
järnvägars tjänst icke skall lida minskning i innehavda löneförmåner.
Denna princip har erhållit en restriktiv tillämpning beträffande befattningshavare,
som vid den enskilda järnvägen haft högre avlöning än som motsvarar
lägsta löneklassen i respektive lönegrad. Sådan befattningshavare har
nämligen icke placerats i den löneklass, som närmast överstigit lönen vid
den enskilda järnvägen, utan erhållit lön efter den närmast lägre löneklassen
jämte ett personligt lönetillägg, vilket sedermera avvecklats
i mån av uppfattning till högre löneklass. I ärendet har framhållits,
att denna anordning i många fall till sina praktiska verkningar inneburit
en rubbning i det eljest inom statsförvaltningen tillämpade lönetursystemet.
Järnvägsstyrelsen har uttalat sig för en mindre restriktiv tillämpning
beträffande vissa äldre befattningshavare. Enligt järnvägsstyrelsens
förslag skulle en sådan befattningshavare, som sedan minst tre år innehaft
slutlön enligt den enskilda järnvägens avlöningsbestämmelser, vid uppföi
andet pa statens järnvägars aktiva personalstat inplaceras i den löneklass
inom tillämplig lönegrad, som läge närmast över nämnda slutlön. Samma
löneklassplacering skulle befattningshavare, som vid övergången i mindre
än tre ar innehatt dylik slutlön, erhålla efter det tre år förflutit från ernåendet
av slutlönen.
Förslaget gäller befattningshavare, som efter ingången av år 1940 övergått
eller framdeles komma att övergå i statens järnvägars tjänst.
Järnvägsstyrelsens förslag har tillstyrkts av allmänna lönenämnden och
jämväl biträtts av förbundsstyrelsen men avstyrkts av statskontoret.
Enligt min uppfattning saknas icke fog för erinringar mot den nuvarande
ordningen för löneklassplacering av övertagen järnvägspersonal. En
jämkning i tillämpningen av de allmänna reglerna för lönesättningen i syfte
att bringa denna i närmare anslutning till grunderna för det statliga löneklasssystemet
synes förenlig med rättvisa och billighet. Det av järnvägsstyrelsen
framlagda förslaget i detta ämne vill jag för min del biträda.
Den nya ordningen synes böra tillämpas från och med den 1 juli 1943.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
35
För tidigare övertagen personal bör löneklassplaceringen från och med nämnda
dag omregleras på grundval av en omräkning enligt de nya reglerna av
löneturen för tiden från övertagandet.
Det av mig nu förordade förslaget synes böra underställas riksdagens
prövning.
13. Förlängt bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela särskilda
avlöningsföreskrifter vid eventuell övergång till
krisadministration.
I proposition, nr 294, till 1940 års lagtima riksdag framlade Kungl. Majit
på min föredragning förslag i vissa av krisläget föranledda lönespörsmål.
Därvid hemställde Kungl. Majit — under åberopande av en inom finansdepartementet
upprättad promemoria i ärendet — bl. a. om riksdagens bemyndigande
att meddela de särskilda avlöningsföreskrifter, som sammanhängde
med övergång till krisadministration. Bemyndigandet skulle, på sätt
jag anfört, avse, förutom rätt att överföra tjänstemän på en särskild temporär
krisindragningsstat och besluta örn dessa tjänstemäns avlöningsförmåner,
jämväl befogenhet att, om och i den mån så befunnes lämpligt, föreskriva
vissa begränsningar av löneförmånerna till den personal, som bibehölles i
tjänstgöring.
I skrivelse den 18 juni 1940, nr 437, anmälde riksdagen sitt beslut i anledning
av propositionen. Beträffande de löneproblem, som sammanhängde
med genomförandet av en krisadministration, yttrade riksdagen, att riksdagen
insåge nödvändigheten av att Kungl. Majit lämnades vittgående befogenheter
i de hänseenden jag angivit. Det syntes dock riksdagen angeläget,
att riksdagen med icke alltför stora mellanrum sattes i tillfälle att verkställa
omprövning av såväl behovet som omfattningen av den fullmakt, varom här
vore fråga. Riksdagen hade därför funnit sig böra i princip begränsa fullmakten
till att gälla ett budgetår i sänder.
Under punkten 10 i propositionen nr 161 till 1941 års riksdag hemställde
Kungl. Majit om fortsatt bemyndigande för budgetåret 1941/42 att meddela
särskilda avlöningsföreskrifter vid eventuell övergång till krisadministration.
Denna hemställan bifölls av riksdagen (skr. nr 286). Sedermera har på framställning
i proposition nr 154 till 1942 års riksdag enahanda bemyndigande
lämnats Kungl. Majit för budgetåret 1942/43 (skr. nr 149).
Enär de förhållanden, som de tre föregående åren föranlett Kungl. Majit
att av riksdagen utverka förenämnda bemyndigande, alltjämt äro förhanden,
vill jag förorda, att Kungl. Majit hos riksdagen utverkar bemyndigandets förlängning
även för budgetåret 1943/1944.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
Hemställan.
Inom finansdepartementet ha utarbetats dels förslag till kungörelse om
ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8),
dels förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av militära avlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 275), dels ock förslag till kungörelse örn
ändrad lydelse av 11 § och 22 § 2 mom. manskapsavlöningsreglementet den
21 juni 1940 (nr 652). Förslagen innefatta de ändringar i berörda reglementen,
som i det föregående förordats.
Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts hemställer
jag, att Kungl. Maj.t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna förenämnda förslag till kungörelser,
dels ock bemyndiga Kungl. Majit att i enlighet med vad i
det föregående förordats
a) meddela bestämmelser angående avlöning till ferieberättigade
befattningshavare under värnpliktstjänstgöring, som
infaller under ferietid,
b) meddela föreskrifter örn löneklassplacering i vissa fall
för personal, som under år 1940 eller senare i samband med
statens övertagande av enskild järnväg övergått i statens järnvägars
tjänst, samt
c) för budgetaret 1943/44 meddela särskilda avlöningsföreskrifter
vid eventuell övergång till krisadministration.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Ivar Löfqvist.
437480. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1943:331 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag till kungörelser om ändring i vissa delar av civila avlöningsleglementet den s. 10 i texten
- BU 1943:74 Utlåtande i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till ändring i vissa delar av avlöningsreglementet för riksdagens verk. s. 11 i texten
- SU 1943:196 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag till kungörelser om ändring i vissa delar av civila avlöning sreglementet den 4 januari 19 s. 1 i texten