Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1943-03-05 · 51 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 50 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:172, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172-

1

Nr 172.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms

slott den 5 mars 1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 20 § förordningen den 28 september

1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt; samt

3) förordning om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 172.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl Maj:ts proposition nr 172.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 30 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september

1928 samt punkterna 3 och 4 av anvisningarna till nämnda paragraf

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

30 §.

2 mom. För inländsk försäkringsanstalt skall såsom nettointäkt anses överskottet

å försäkringsrörelsen samt beträffande livförsäkringsrörelse, förutom

överskottet å rörelsen, ett belopp (ränteskatteunderlaget) motsvarande en

tredjedel av dels den beräknade räntan å premiereserv för direkt tecknade

kapitalförsäkringar, tillhörande anstaltens här i riket drivna rörelse, dels den

ränta, som belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv och vinstreserv

för dylika försäkringar, dock att ränteskatteunderlaget icke må överstiga

den på sätt i anvisningarna sägs begränsade, på livförsäkringsrörelsen

belöpande andel av behållningen å anstaltens hela verksamhet.

Vid beräkning av inländsk försäkringsanstalts överskott å försäkringsrörelse

må från bruttointäkten göras avdrag för avsättning till försäkringsfond

för egen räkning och premieåterbäringsreserv samt i den utsträckning,

som närmare angives i anvisningarna, till andra fonder, i den mån de beräknas

motsvara anstaltens förbindelser enligt ingångna försäkringsavtal, dock

icke för annan avsättning till vinstutdelning än a livränteförsäkringar eller

av ränta till vinstreserv för kapitalförsäkringar, som avses i föregående

stycke.

Anvisningar

till 30 §.

3. Vid beräkning av överskottet å livförsäkringsrörelse må från bruttointäkten

avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i 29 §, för

avsättning till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv,

i lag föreskriven säkerhetsfond, utjämningsreserver och livränteförsäkringsrörelsens

garantifonder ävensom för avsättning av ränta till vinstreserv.

Med utjämningsreserv---- avsatta medel.

Med vinstreserv förstås bär fond, som omfattar försäkringstagarna individuellt

tilldelade men till dem ej utbetalade vinstmedel.

Avdrag för--— före ändringen.

Avdrag må icke ske för annan avsättning till omedelbar eller framtida

vinstutdelning åt försäkringstagarna än dels avsättning till garantifond för

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

3

livränteförsäkringsrörelse dels ock avsättning, enligt av Konungen stadfästa

grunder, av ränta till vinstreserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar tillhörande

anstaltens här i riket drivna rörelse.

Vid tillämpningen —--till 31 §).

4. Vid beräkning av ränteskatteunderlaget skall, där ej särskilda förhållanden

påkalla annat, räntan å premiereserven beräknas å medeltalet av

dess belopp vid årets början och slut efter den räntefot, som legat till grund

för dess beräkning; i fråga om ränte- och kapitalförsäkringsanstalt sättes

räntan å premiereserven lika med det belopp, vilket såsom ränta gottskrivits

besparingsfonden, med avdrag av den ränta, som under året utbetalts till

besparingsfondens delägare.

Ränteskatteunderlaget må dock aldrig överstiga på följande sätt begränsade,

på livförsäkringsrörelsen belöpande andel av behållningen å anstaltens

hela verksamhet, nämligen dels summan av överskottet å livförsäkringsrörelsen,

beräknat på sätt i punkt 3 sagts, och de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende

äro att hänföra till annan förvärvskälla än försäkringsrörelse,

dels ock de vid sagda överskotts beräkning avdragna avsättningarna

till andra fonder än försäkringsfonden, i den män deras sammanlagda belopp

icke överstiger två gånger nämnda summa. Vid tillämpning av stadgandet i

föregående punkt skall iakttagas dels att från de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende

äro att hänföra till annan förvärvskälla än försäkringsrörelse,

avdrag må ske för underskott å annan sådan förvärvskälla, dels ock

att i fråga om försäkringsanstalt, som jämväl driver sjuk-, olycksfalls- eller

skadeförsäkringsrörelse, inkomstbelopp och underskott, vilka härröra från

annan förvärvskälla än försäkringsrörelse, medräknas endast i den mån de

i försäkringstekniskt hänseende äro att hänföra till livförsäkringsverksamheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 20 § förordningen den

28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 20 § förordningen den 28 september 1928 om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

20 §.

För varje---året utgå.

Vid bestämmandet av procenttalen skall iakttagas att, även om dessa i övrigt

bestämmas olika för de i 18 § 2 mom. under a) och de i samma mom.

under b) avsedda skattskyldiga, procenttalet för svenska försäkringsanstalter

likväl skall, såvitt avser till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, bestämmas

lika med procenttalet för fysiska personer. Såsom till livförsäkringsverksamhet

hänförlig inkomst skall, om försäkringsanstalt driver jämväl annan

försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse, anses den del av anstaltens beskattningsbara

belopp, som efter förhållandet mellan den i försäkringstek-,

niskt hänseende till livförsäkringsverksamheten hänförliga nettointäkten och

anstaltens sammanlagda nettointäkt belöper å livförsäkringsrörelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juni 1943.

1 Senaste lydelse, se. SFS 1938: 369.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

5

Förslag

till

förordning om begränsning av skatt för svensk

livförsäkringsanstalt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Svensk livförsäkringsanstalt äger under de förutsättningar och i den omfattning

nedan sägs åtnjuta avkortning av anstalten påförd statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt samt värnskatt eller restitution av redan erlagd sådan

skatt eller båda dessa förmåner i förening.

2 §•

Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt denna

förordning skola avse det belopp, varmed försäkringsanstalten på grund av

taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

värnskatt samt allmän kommunalskatt sammanlagt överstiga den för anstalten

samma år enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag för erlagda

allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må hava vid taxeringen

medgivits, men minskad dels med ränteskatteunderlaget, dels ock med

anstalten för samma år påförd krigskonjunkturskatt, dock att avkortningen

och restitutionen sammanlagt högst må omfatta summan av den statliga

inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten.

Driver anstalten jämväl annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse,

skall vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket hänsyn tagas endast

till den del av den taxerade inkomsten, som efter förhållandet mellan den

i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamheten hänförliga nettointäkten

och anstaltens sammanlagda nettointäkt belöper å livförsäkringsrörelsen,

samt till å sådan del av inkomsten belöpande skatter.

3 §•

Avkortning och restitution enligt denna förordning skola i första hand

avse den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.

Vid tillämpning av denna förordning skall, där avkortning kan ske, sådan

i första hand äga rum. Kan avkortning icke ske eller kan sådan ske allenast

till viss del, skall det enligt 2 § beräknade beloppet, i den mån det ej kunnat

avkortas och det täckes av erlagt skattebelopp, återbetalas till försäkringsanstalten.

Å sålunda återbetalat belopp utgår icke ränta.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

4 §•

Försäkringsanstalt, som enligt denna förordning vill åtnjuta avkortning av

påförd skatt eller restitution av erlagd skatt eller båda dessa förmåner, har

att därom göra ansökan, vilken skall av anstalten ingivas eller i betalt

brev med posten insändas till länsstyrelsen i det län, inom vilket anstalten

för ifrågavarande taxeringsår taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

eller, därest anstalten taxerats till sådan skatt i Stockholms stad, till

Överståthållarämbetet.

Ansökan skall avlämnas inom sådan tid att den är nämnda myndighet tillhanda

inom natt och år efter det anstalten avfordrats de utskylder, varom i

2 § förmäles, vid äventyr att avkortning eller restitution enligt denna förordning

icke må beviljas. Därest de i 2 § angivna förutsättningarna för åtnjutande

av avkortning eller restitution föreligga först efter det kammarrätten

eller Kungl. Majit meddelat utslag angående taxering för ifrågavarande

taxeringsår, skall tiden för ingivande av ansökan räknas från det kammarrättens

utslag vunnit laga kraft eller Kungl. Majits utslag meddelats.

Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av Kungl. Majit.

5 §•

Finnes ansökning böra bifallas, skall länsstyrelsen eller Överståthållarämbetet

antingen meddela förordnande om avkortning eller tillställa försäkringsanstalten

densamma tillkommande restituerat belopp över postgiro eller ock

vidtaga båda dessa åtgärder.

6 §•

Därest, efter det förordnande örn avkortning eller restitution enligt denna

förordning meddelats, försäkringsanstalts taxering för ifrågavarande taxeringsår

så ändras, att avkortningen eller restitutionen bör beräknas till annat

belopp än som skett, åligger det myndighet, som har att vidtaga debiteringsåtgärd

i anledning av den ändrade taxeringen, att vidtaga jämväl sådan ändring

i debiteringen, som föranledes av de ändrade grunderna för beräkning

av avkortningen eller restitutionen.

7 §•

Beträffande besvär över beslut rörande tillämpning av denna förordning

skall gälla vad angående klagan över debitering av kronoutskylder är stadgat.

8 §.

Närmare bestämmelser för tillämpning av denna förordning meddelas av

Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft den 1 juni 1943, men skall icke äga tillämpning

å skatter, avseende tidigare beskattningsår än det för vilket taxering äger

rum år 1943.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 172.

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars

1943.

Närv arande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn ändrade bestämmelser

rörande inländsk livförsäkringsanstalts beskattning samt anför

därvid.

[Huvuddragen av gällande bestämmelser.

Nu gällande bestämmelser rörande livförsäkringsbolags beskattning innebära

i huvudsak följande. Enligt 30 § 2 mom. kommunalskattelagen utgöres

den nettointäkt av rörelsen, vilken skall tagas till beskattning, av summan

av två belopp, nämligen dels överskottet å försäkringsrörelsen, dels ett belopp,

vilket här benämnes ränteskatteunderlaget. Förutom intäkt av rörelse

hava livförsäkringsbolagen i regel även inkomst av annan förvärvskälla,

nämligen av fastighet.

Beräkningen av livförsäkringsbolags överskott å rörelsen sker på sätt, som

motsvarar beräkningen av nettointäkt hos annan rörelseidkare, dock med den

skillnaden, att avdrag får göras för vissa fondavsättningar, nämligen avsättningar

till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv, i lag

föreskriven säkerhetsfond, utjämningsreserver och livränteförsäkringsrörelsens

garantifonder. Att avsättning till försäkringsfond skall få avdragas har

ansetts erforderligt, eftersom försäkringsfonden egentligen icke är någon fond

utan en skuld, nämligen nettovärdet av bolagets förpliktelser gentemot försäkringstagarna.

ökningen av denna skuld är således i själva verket icke

någon fondavsättning utan en utgiftspost och bokföres även som sådan. Premieåterbäringen

är vinst till försäkringstagarna, som till sin storlek bestämmes

genom bolagets av Kungl. Majit stadfästa grunder. Sådan vinst får förutberäknas

och kan alltså ställas i utsikt redan vid försäkringsavtalets ingående.

På grund härav har den ansetts stå de avtalsenliga förpliktelserna

så nära, att den vid överskottets beräkning bör jämställas med dessa, varför

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

avsättning till premieåterbäringsreserv får avdragas vid nämnda beräkning.

Beträffande säkerhetsfond föreskrives i 218 § lagen om försäkringsrörelse,

att livförsäkringsbolag skall göra viss avsättning till dylik fond, så länge denna

icke uppgår till ett angivet minimum. Avsättningarna till säkerhetsfond

få avdragas, i den mån säkerhetsfonden genom desamma icke kommer att

överstiga nämnda minimum. Utjämningsreserver och livränterörelsens garantifonder

nämnas icke i lagen om försäkringsrörelse, utan definieras först

i kommunalskattelagen. Avsättningar till utjämningsreserver få avdragas, i

den mån dessa reserver genom avsättningarna icke komma att överstiga 2 procent

av sammanlagda risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall, med

avdrag av den del därav, för vilken återförsäkrare svara. De årliga avsättningarna

till livränterörelsens garantifonder äro begränsade till överskottet

på denna rörelse. Att avsättningarna till säkerhetsfond, utjämningsreserver

och livränterörelsens garantifonder ansetts böra få avdragas beror på deras

karaktär av komplementfonder till försäkringsfonden. Storleken av sistnämnda

fond beräknas nämligen på grundval av vissa antaganden rörande bland

annat framtida räntefot och dödlighet och det ligger i sakens natur, att en

viss osäkerhet måste vidlåda sådana antaganden, varför den enligt dylika

antaganden beräknade försäkringsfonden i realiteten kan vara för liten.

Den tankegång, som ledde till införandet av ränteskatten, var följande. Ett

livförsäkringsbolags premiereserv utgöres av summan av premiereserverna

för de enskilda försäkringarna. Varje försäkrings premiereserv kan anses

som försäkringstagarens tillgodohavande hos bolaget, vilket även framgår

därav, att i fråga om flertalet kapitalförsäkringar för dödsfall försäkringstagaren

har rätt att fordra återköp av försäkringen, varvid premiereserven

med visst avdrag utbetalas. Räntan på premiereserven gottskrives försäkringstagaren

genom att den tillföres premiereserven eller användes som riskpremie

för försäkringen. Motsvarande gäller beträffande räntan å premieåterbäringsreserven.

Dessa räntor borde därför räknas som skattepliktig

inkomst för försäkringstagaren, i likhet med vad fallet är beträffande bankräntor,

vilka beskattas hos insättaren även om de icke lyftas utan läggas till

kapitalet. Av praktiska skäl ansåg man sig emellertid böra uttaga skatten på

ifrågavarande ränteinkomst icke hos försäkringstagaren utan hos bolaget. Med

hänsyn härtill föreskrives i 30 § 2 mom. kommunalskattelagen såsom huvudregel,

att förutom överskottet skall såsom nettointäkt anses ett belopp motsvarande

en tredjedel av dels den beräknade räntan å premiereserven för

direkt tecknade kapitalförsäkringar, dels den ränta, som belöper å eller eljest

tillförts premieåterbäringsreserven för dylika försäkringar. Kvoten en tredjedel

avvägdes dels med hänsyn till den totala skatt, livförsäkringsbolagen före

kommunalskattelagens tillkomst erlagt, dels med hänsyn till de skattesatser,

som beräknades skola tillämpas för å ena sidan försäkringsbolag och å andra

sidan i genomsnitt för de skattskyldiga försäkringstagarna, för vilkas räkning

ränteskatten egentligen erlägges.

Det ansågs emellertid, att bolagen icke borde påläggas skyldighet att betala

skatt i stället för försäkringstagarna i sådan omfattning, att bolagens

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

9

möjlighet att uppfylla sina avtalsenliga förpliktelser äventyrades. Av denna

anledning begränsades ränteskatteunderlaget så, att skatten enligt de skattesatser,

som man vid tidpunkten för lagens tillkomst räknade med, endast

skulle konsumera en del av överskottet. Spärregeln, som återfinnes i 30 § 2

mom. kommunalskattelagen, innebär att ränteskatteunderlaget icke må överstiga

den på sätt i anvisningarna sägs begränsade, på livförsäkringsrörelsen

belöpande andel av behållningen å anstaltens hela verksamhet. Den närmare

utformningen av spärregeln ges i punkt 4 av anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen,

i vilken stadgas att det här såsom ränteskatteunderlag betecknade

beloppet icke må överstiga dels summan av överskottet å livförsäkringsrörelsen

och de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende äro att hänföra

till annan förvävskälla än försäkringsrörelse, dels ock de vid sagda överskotts

beräkning avdragna avsättningarna till andra fonder än försäkringsfonden, i

den mån deras sammanlagda belopp icke överstiger två gånger nämnda summa.

Då ränteskatteunderlaget sålunda maximeras till tre gånger överskottet

(inklusive inkomstbelopp, härrörande av annan förvärvskälla än försäkringsrörelse),

innebär spärregeln bland annat att, örn de sammanlagda skatterna

till stat och kommun icke uppgå till minst 25 procent, skatten aldrig kan taga

hela överskottet i anspråk.

Framställningar i ämnet.

I en den 30 december 1941 dagtecknad skrift har svenska livförsäkringsbolags

förening hemställt om vissa ändringar av såväl bestämmelserna örn

ränteskatteunderlagets beräkning som vissa andra bestämmelser rörande inländsk

livförsäkringsanstalts beskattning. Vid skriften fanns fogat ett författningsförslag,

upptagande vissa ändringar i 30 § 2 morn. kommunalskattelagen

samt anvisningarna till 30 § i samma lag; förslaget torde få såsom

Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

Över framställningen ha yttranden efter remiss avgivits av försäkringsinspektionen,

kammarrätten, statskontoret och Överståthållarämbetet ävensom

av länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.

Sedan svenska livförsäkringsbolags förening bereus tillfälle att under

hand taga del av de inkomna remissyttrandena, har föreningen den 4 juli

1942 inkommit med ytterligare en framställning i ämnet. Över denna framställning

har försäkringsinspektionen efter remiss avgivit utlåtande.

I anledning av vad i ärendet förekommit utarbetades inom finansdepartementets

rättsavdelning en av författningsförslag åtföljd P. M. angående livförsäkringsanstalternas

s. k. ränteskatt. Över promemorian ha utlåtanden

efter remiss avgivits av försäkringsinspektionen, kammarrätten, statskontoret,

Överståthållarämbetet samt svenska livförsäkringsbolags förening.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Huvudregeln för beräkning av ränteskaiteunderlaget.

Svenska livförsäkringsbolags förening har i sin tidigare skrift framhållit,

att under förarbetena till nu gällande lagbestämmelser rådde en enstämmig

uppfattning om att länteskatten icke finge sa anordnas, att försäkringsgivarens

möjlighet att fullgöra sin förräntningsskyldighet gentemot försäkringstagarna

äventyrades. Föreningen har vidare anfört:

Bestämmelserna om ränteskatteunderlagets maximering äro utformade

med hänsyn till de skattesatser som vid lagens tillkomst tillämpades och, så

vitt da kunde lörutses, utan allt för stora rubbningar beräknades komma

att bestå för framtiden. Lagbestämmelsen innebär att den beskattade nettointäkten

kan komma att uppgå till 4 gånger summan av överskottet å livförsäkringsrörelsen

och inkomsten från annan förvärvskälla. Vid en sammanlagd^

skattesats för skatt till stat och kommun på 25 ®/o kommer sålunda hela

behållningen att tagas i anspråk för skatteändamål.

Försäkringsinspektionen yttrade härom i sitt utlåtande till särskilda utskottet

vid 1928 års riksdag: »Härigenom kommer den beskattade nettointäkten

att högst uppgå till 4 gånger behållningen i övrigt. Då skatten till

stat och kommun nu beräknas efter skattesatser, som tillsammans uppgå

till högst cirka 18 procent, kommer på detta sätt bolagets hela skatt att

begränsas till högst cirka 72 procent av behållningen i övrigt. Även om

skattesatserna skulle i framtiden ökas, finns det alltså en marginal, innan

skatten kan bliva så^ stor, att bolagen genom densamma bliva ur stånd att

under mindre goda år göra föreskrivna avsättningar till premieåterbäringsoch

utjämningsreverser. Skulle skattesatserna tillsammans komma att uppgå

till 25 procent eller däröver bör bestämmelsen ändras, så att dessa avsättningar

ingå i behållningen med mindre belopp än 2 gånger behållningen i

övrigt. t>

Då den totala skattesatsen för försäkringsanstalterna liksom för aktiebolag

i allmänhet numera vid en kommunalskatt om 10 kronor uppgår till

cirka 37 “/o1 har den av försäkringsinspektionen angivna yttersta gränsen

redan överskridits och därmed har också en korrigering av lagföreskrifterna

blivit ofrånkomlig.

De grundläggande principer på vilka den nuvarande kommunalskattelagen

bygger synas oss även under nuvarande förhållanden fullt tillämpliga.

Anmärkningarna rikta sig fastmera mot utformningen som — ehuru för

sin tid fullt ändamålsenlig — numera leder till orimligheter. Då överskottet

å rörelsen (inkl. inkomst från annan förvärvskälla) uppgår till 58.7 % av

ränteskatteunderlaget, konsumera skatterna vid nuvarande skattesatser hela

överskottet för att sedermera med minskat överskott stiga så, att skatterna

örn överskottet endast uppgår till Vs eller mindre av ränteskatteunderlaget

nå sitt maximum eller 148 % av överskottet. Att mera allvarliga olägenheter

av det rådande läget hittills icke uppkommit beror därpå, att de

svenska livförsäkringsbolagen ända sedan år 1934 på grund av den sänkta

räntenivån varit sysselsatta med att amortera den fondbrist, som uppstod

vid övergång till nu föreskrivna antaganden örn den framtida räntefoten —

för de flesta bolag 3 %> — och att sålunda överskottet under dessa exceptionella

förhållanden blivit relativt obetydligt, i flera fall intet. Då amorteringen

emellertid numera på många håll är helt fullgjord och överskotten så

1 Denna uppgift hänför sig till december 1941.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172-

11

småningom åter kunna förväntas stiga, framstår olägenheten av de gällande

bestämmelserna i allt skarpare dager.

Vid övervägande av hithörande problem hava vi funnit ändringar påkallade

såväl ifråga om sättet för ränteskatteunderlagets beräkning som ifråga

om ränteskatteunderlagets begränsning i förhållande till behållningen å livförsäkringsverksamheten.

Som förut nämnts ansågs en beskattning hos försäkringsgivaren, lämpligt

avvägd i förhållande till den som eljest skulle avilat försäkringstagarna,

kunna vinnas genom att ränteskatteunderlaget bestämdes till V3 av räntan

å premiereserv och premieåterbäringsreserv. De utredningar, som ledde till

den i 30 § 2 mom. kommunalskattelagen angivna kvoten V3, byggde emellertid

på förhållandena vid 1925 års taxering. Som framgår av 1924 års

skatteberednings betänkande (sid. 41) räknade man då med en kommunalskatt

av 6 %>. För en enskild person med ett beskattningsbart belopp till

statsskatt å högst 3,000 kronor — motsvarande en totalinkomst för ensamstående

person på 4,000 å 4,500 kronor, för person med hustru och

barn högre belopp — utgjorde totala skatten 10.8 % för det högst liggande

skiktet av inkomsten, vilken siffra bör ökas med c:a V3 vid inkomst av kapital.

För beskattningen av försäkringstagarnas andel av ett livförsäkringsbolags

inkomst fastställdes med utgångspunkt från de år 1925 gällande skattesatserna

regler, som för taxeringsåret 1925 skulle hava lett till en total skatt,

utgörande 15,0 °/o utav summan av försäkringstagarnas andel i bruttoöverskottet

och V3 av den beräknade räntan å premiereserven och premieåterbäringsreserven.

För taxeringsåret 1941 har siffran 10.8 %> stigit till 20.6 ®/o

-—- varvid för inkomst av kapital skatteprocenten bör upptagas till V3 å V4

högre än den angivna vid förmögenheter om högst 20,000 kronor — och

siffran 15.G % har ökats till 37 %>, om man genomgående antager en kommunal

uttaxering av 10 %>.

Den totala skatten för en fix bruttoinkomst har alltså för en enskild person

i det angivna inkomst- och förmögenhetsläget, vilket synes vara representativt

för livbolagens försäkringstagare, stigit med 91 %>, dock något

mindre örn inkomsten härrör från förmögenhet. För försäkringstagarnas andel

i ett livbolags inkomst är stegringen i stället 137 °/o. Skattesatsen beräknad

på nettot, d. v. s. på inkomsten minus skatten, har ökats ännu kraftigare,

nämligen för den enskilda personen med 114 % och för livbolagen med

217 %; det må framhållas, att nettoberäkningen är av intresse speciellt beträffande

räntan å premiereserven, vilken ju bolagen måste garantera till

dess nettobelopp. Den påtagligt kraftiga stegringen för livbolagen jämfört

med de enskilda personerna blir särskilt kännbar ifråga örn ränteavkastningen

på premiereserven även på den grund alt bolagens medelränta avsevärt

reducerats genom det under de senaste åren före kriget inträdda räntefallet,

vilket till sina verkningar på medelräntan på långt när ej neutraliserats

genom räntehöjningarna under kriget.

Under åberopande av det sålunda anförda och för att återföra livbolagens

räntebeskattning till det läge i förhållande till beskattningen av enskilda personer,

vilket rådde vid tillkomsten av gällande skatteförfattningar, föreslog

föreningen — jämte vissa andra ändringar, till vilka jag torde få återkomma

i ett senare sammanhang — en sådan ändring i gällande regler, att vid bestämmande

av ränteskatteunderlaget räntan å premiereserven och den i

premieåterbäringsberäkningen ingående räntan skulle upptagas med 1ji i stället

för V3 av sitt beräknade belopp.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Vid remissbehandlingen av föreningens tidigare skrift har i denna del följande

förekommit.

Försäkringsinspektionen — vilken örn föreningens förslag i dess helhet uttalat,

att det icke vore sådant att det kunde framläggas i oförändrat skick —

har i sitt utlåtande i denna del anfört:

Den väsentliga ändringen i huvudregeln för ränteskatteunderlagets beräkning,

nämligen att detta underlag skall utgöra en fjärdedel i stället för en

tredjedel av den ränteinkomst, som skall medräknas, har motiverats med

att beskattningen skärpts i högre grad för bolagen än för försäkringstagarna

i genomsnitt. Då ränteskatten erlägges för försäkringstagarnas räkning,

synes det rimligt, att skärpningen i fråga örn denna del av skatten

icke blir hårdare än den skulle hava blivit, örn skatten uttagits direkt hos

försäkringstagarna. En invändning, som emellertid kan göras mot såväl gällande

lag som förslaget, är, att sedan numera de procenttal av grundbeloppen,

med vilka bottenskatten skall utgå, bestämmas olika för fysiska personer

och för försäkringsbolag, man icke vet, om nuvarande proportion mellan

beskattningen av å ena sidan försäkringsbolagen å andra sidan deras

försäkringstagare kommer att bliva bestående. En förändring av denna proportion

kan medföra behov av förnyad ändring av den föreslagna kroten.

Detta förhållande kan måhända anses mindre tillfredsställande, enär kvoten

skall lagfästas, medan den omnämnda proportionen blir beroende av de varje

ar genom kungl, förordning fastställda procenttalen. Då emellertid kvoten

en fjärdedel kan anses motiverad av nu rådande förhållanden, har inspektionen

intet att erinra mot införandet av denna kvot.

I det av kammarrätten avgivna utlåtandet anföres:

Trots det att under lagstiftningsarbetet ganska stor meningsskiljaktighet

var radande om de rättsregler, som nu innehållas i förevarande lagrum, har,

såvitt kammarrätten har sig bekant, efter kommunalskattelagens antagande

fråga icke uppkommit örn ändring av de grundläggande principer, på vilka

försäkringsbolagens beskattning vilar. Den kritik, som efter lagens tillkomst

riktats mot bestämmelserna på försäkringsbeskattningens område, lärer

snarare hava tagit sikte på andra spörsmål — här syftas då i främsta

rummet på beskattningen av livräntor — än på de föreskrifter, vilka man nu

önskar få omarbetade. Vid sådant förhållande har kammarrätten liksom föreningen

utgått ifrån att anledning icke föreligger till ändring i nyssnämnda

giundläggande principer. Da, såsom redan antytts, genomförandet av dessa

betingat ett efter skattetrycket anpassat hänsyntagande från det allmännas

sida vid utmätande av skatt från livförsäkringsföretagen, har kammarrätte11

under förutsättning att de bakom föreningens resonemang liggande beräkningarna

äro riktiga ingen anledning att bestrida att tidpunkten nu är

inne för en omprövning av de bestämmelser, som innefatta de till lagstiftningen

anknutna modifierande momenten beträffande beräkningen av ränteskatten.

Författningsförslaget sammanställt med motiveringen synes både i

fråga örn vad som i sådant hänseende föreslagits skola sättas i stället för

nu gällande rättsregler, och övriga proponerade lagändringar ådagalägga, att

-— även örn på en eller annan punkt en invändning ur principiell synpunkt

kan framställas — förslaget likväl i stort sett ansluter sig till grunderna för

den gällande rätten.

Om nian inskränker^ frågan om beräkningen av ränteskatteunderlaget till

a*t ePdast avse spörsmålet örn till hur stor del detsamma skall upptagas, vill

det förefalla kammarrätten, som om en reform i här ifrågasatt riktning i

främsta rummet måste taga sikte på en reduktion av föreslagen art. Vill man

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

13

minska riinteskatten, synes med andra ord oberoende av de linjer i övrigt,

som för sådant ändamål väljas, första steget böra bliva alt sänka den i behållningen

ingående tredjedelen av räntan till lägre bråkdel. Hur långt man

därvid skall gå får ju bero på omständigheterna, men med avseende å vad i

förslaget anförts förefaller det kammarrätten skäligt, örn man såsom ifrågasatts,

toge en fjärdedel av räntan till utgångspunkt för beräkningen.

Två reservanter inom kammarrätten anföra:

Utredningen i ärendet visar otvetydigt, att utvecklingen under tiden efter

kommunal skattelagens tillkomst medfört, att livförsäkringsbolagens beskattning

icke numera är tillfredsställande ordnad. När på sin tid ränteskatten infördes,

synes hava avsetts att åstadkomma en ur skälighetssynpunkt bestämd

avvägning av dessa företags beskattning. De invecklade bestämmelser, som

befunnits nödvändiga, giva emellertid vid handen, att ränteskatten endast med

svårighet kunnat inpassas i det bestående beskattningssystemet, dit den principiellt

icke är att hänföra. Skälen för att försäkringsbolagen skola vidkännas

de skatter, för vilka försäkringstagarna egentligen skulle svara, kvarstå

visserligen med oförminskad styrka, men det kan ifrågasättas, örn icke ett

förnyat övervägande angående det lämpligaste sättet för livförsäkringsbolagens

beskattning bör göras. Den nuvarande skatten synes vila på två grundförutsättningar,

nämligen dels den jämna och relativt stora vinst, som vid

tiden för kommunalskattelagens tillkomst kunde påräknas i livförsäkringsbolagen

på grund av en hög förräntning av fondema, och dels ett skattetryck

understigande hälften av det nuvarande. Om endera av dessa förutsättningar

väsentligen ändras, kan beskattningsformen komma att visa sig antingen ineffektiv,

såsom under de senaste åren varit fallet, eller också, såsom i den

föreliggande utredningen förutsatts, oskäligt betungande. Då nu utvecklingen

medfört, att de angivna förutsättningarna avsevärt förändrats, synes synnerligen

tveksamt, om en påbyggnad av det nu gällande systemet är den lämpligaste

lösningen av problemet. De föreslagna nya bestämmelserna synas även

i taxeringstekniskt avseende vara ännu mera invecklade och svårtillämpliga

än de nuvarande. Det torde därför böra undersökas, örn ej en principiellt riktigare

form för den ifrågavarande beskattningen kunde utfinnas. Närmast

skulle då ligga en undersökning om möjligheten att anordna en ränteskatt

för livförsäkringsholagen, vilken icke direkt anknyter sig till rörelsens överskott.

En undersökning av antytt slag skulle närmast taga sikte på att utreda

konsekvenserna ur försäkringsteknisk synpunkt av en sådan skatt.

Statskontoret har i nu förevarande del icke funnit anledning till erinran

mot föreningens förslag.

Överståthållarämbetet har för sin del anfört:

Ifrågavarande förslag synes i huvudsak hava moliverats av den avsevärda

höjning i skattesatserna, såväl de kommunala som de statliga, som ägt rum

efter tillkomsten av nu gällande bestämmelser örn livförsäkringsbolagens beskattning.

Av denna höjning skulle hava föranletts dels att en förskjutning

ägt rum i förhållandet mellan å ena sidan holagens och å andra sidan försäkringstagarnas

genomsnittliga skattetunga dels ock att reglerna för maximering

av underlaget för den så kallade ränteskattens beräkning i huvudsak

blivit verkningslösa.

Ränteskattens riktiga avvägande efter försäkringstagarnas skattetunga är

en grundväsentlig förutsättning för skattens uttagande hos bolagen. Eli förslag

örn rättelse i fråga örn den förskjutning, som i della avseende skulle hava

ägt rum, synes därför i och för sig vara befogat. Som en brist i förslaget

måste emellertid framhållas, alt närmare utredning icke lämnats rörande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

de beräkningar, vilka ligga till grund för den föreslagna nedsättningen av

ränteskatteunderlaget från en tredjedel till en fjärdedel. Utan tillfredsställande

sådan utredning lär det icke kunna tagas för gott, att nedsättningen är

rätt avvägd. I vart fall synes egendomligt att — därest de beräkningar, som

lågo till grund för 1928 års lagstiftning, voro riktiga — en så avsevärd förskjutning

av skattetungan kunnat äga rum vid förevarande proportionella

skatt. En närmare förklaring rörande orsakerna härtill synes påkallad, men

saknas helt i de remitterade handlingarna.

För övrigt lärer kunna ifrågasättas, örn det är rikigt med ett system för

ränteskattens uttagande, som avhänger av skattesatsernas höjd och som synes

nödvändiggöra ständigt återkommande ändringar i bestämmelserna allt

efter växlingarna i omförmälda hänseende. Riktigare vore väl att gå till

grunden med beräkningarna och söka utfinna en metod för beskattningen,

som är oberoende av nämnda växlingar.

Som slutomdöme uttalar Överståthållarämbetet, att det vore en mycket

väsentlig brist i förslaget att icke någon utredning gjorts beträffande de

föreslagna bestämmelsernas inverkan på skatteunderlaget samt att Överståthållarämbetet

i saknad av sådan utredning icke kunde tillstyrka att förslaget

lades till grund för en lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ha tillstyrkt

förslaget.

I svenska livförsäkringsbolags förenings senare skrift anföres beträffande

den nu förevarande frågan:

Under de förnyade övervägandena har vår uppmärksamhet riktats på ett

annat förfaringssätt, som beträffande statsbeskattningen skulle leda till i

stort sett enahanda resultat som ifrågavarande ändring av nuvarande kvoten

Vs till v«.

Enligt 18 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt utgår

inkomst- och förmögenhetsskatt med viss i särskild ordning bestämd procent

av ett för den skattskyldige fastställt grundbelopp. Detta grundbelopp var

tidigare för försäkringsanstalts inkomst i den mån den icke belöpte på aktieägarna,

d. v. s. för ömsesidiga försäkringsbolag liela inkomsten och för

försäkringsaktiebolagen i det närmaste all inkomst av livförsäkringsrörelse,

bestämt till 6 procent av det beskattningsbara beloppet, medan det för försäkringsaktiebolagens

inkomst i övrigt var bestämt på samma sätt som för

aktiebolag i allmänhet efter en varierande skala med ett maximum av 12

procent. Vid ändring av lagrummet år 1938 borttogs emellertid denna skillnad

och grundbeloppet fastställdes för alla försäkringsanstalter till 10 procent

av det beskattningsbara beloppet. För fysiska personer bestämdes maximum

för bottenskattens grundbelopp samtidigt till 6.5 procent av det beskattningsbara

beloppet.

Därest man nu återgår till en i huvudsak likartad uppdelning av försäkringsanstalternas

inkomst som före år 1938, skulle vid det årliga bestämmandet

enligt 20 § statsskatteförordningen av det procenttal av grundbeloppet,

(efter vilket bottenskatt skall uttagas, detta procenttal för försäkringstagarnas

inkomst inom livbolagen sättas lika med det för enskilda personer bestämda.

Härigenom skulle olägenheterna av den olikformiga utvecklingen av

skatteprocenten för livbolagen i jämförelse med skatteprocenten för enskilda

i stort sett neutraliseras.

I detta sammanhang må framhållas att, även om vissa teoretiska skäl

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

15

kunna anses tala för att vid en återgång till det system, som tillämpades

före år 1938, för livrörelsens del åtskillnad göres mellan inkomst, som anses

belöpa på aktieägarna, och inkomst, som anses belöpa på försäkringstagarna,

den förstnämnda inkomsten dock numera regelmässigt är så relativt

obetydlig och ur statsfinansiell synpunkt spelar så liten roll, att det starkt

kan ifrågasättas om denna åtskillnad mellan olika slag av inkomster bör

ånyo upptagas. Hela inkomsten av livförsäkringsrörelse synes kunna behandlas

såsom en enhet.

Enligt vårt förmenande bör det från föreningens sida icke föreligga någon

anledning till erinran, därest lagstiftningen anses böra utformas i enlighet

med nu angivna riktlinjer. Den föreslagna ändringen i 30 § 2 mom. kommunalskattelagen

från en tredjedel till en fjärdedel skulle därvid utgå.

Försåkringsinspektionen har i sitt yttrande över föreningens senare skrift

understrukit, att ändring av såväl huvudregeln för ränteskatteunderlagets

beräkning som spärregeln vore av behovet starkt påkallad samt att frågan

om ändringarnas vidtagande enligt inspektionens uppfattning vore av brådskande

natur. Vidare anför inspektionen:

En av anledningarna till att kvoten bestämdes till en tredjedel var, att bolagen

kunna anses erlägga skatten i stället för försäkringstagarna, och genom

nämnda val av kvot uppnåddes, att den ränteskatt, som kom att uttagas

av bolagen, i stort sett motsvarade de skattebelopp som skulle uttagits, därest

försäkringstagarna själva hade erlagt ränteskatten. Av betydelse för uppnåendet

av denna effekt var även stadgandet i 18 § c) förordningen den 28

september 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i dess ursprungliga

lydelse, vilket stadgande innebar, att grundbeloppet beträffande svensk

försäkringsanstalts inkomst, i den mån den icke belöpte på aktieägare i denna

deras egenskap, skulle utgöra 6 % av det beskattningsbara beloppet. Den

ändring i detta lagrum, som vidtogs den 17 juni 1938, torde icke hava åsyftat

en förändring av ovannämnda effekt och skulle icke heller hava åstadkommit

någon sådan förändring av större betydelse, därest — som väl avsikten

varit — bottenskatten uttagits med lika många procent av grundbeloppet

för de olika kategorierna skattskyldiga. Emellertid tillämpas numera väsentligt

högre skattesatser för skattskyldiga, som avses i 18 § 2 mom. b)

nämnda^ förordning, än för skattskyldiga, som avses i a) och c) samma moment.

Då livförsäkringsbolagen tillhöra den förra kategorien men försäkringstagarna

i regel den senare, har följden blivit en sådan förändring av det

ekonomiska resultatet av beskattningen, för vilken redogjorts i föreningens

skrivelse den 30 december 1941. En ändring, som åter bringar lagbestämmelserna

i överensstämmelse med det ursprungliga syftemålet, är därför enligt

inspektionens mening angelägen.

Inspektionen har sammanfattningsvis uttalat, att inspektionen förordade

föreningens senare förslag framför det tidigare förslaget om sänkning av

kvotdelen från 1/3 till */*•

I departementspromemorian anföres beträffande nu förevarande spörsmål:

Gällande regler angående beskattning av inkomst av livförsäkringsrörelse,

vilka regler antogos år 1928, förutsätta ett relativt jämnt skattetryck år från

år. Så som reglerna äro avfattade kommer nämligen en ökning av skattetrycket

att för livbolagens del medföra en skattehöjning av väsentligt större

omfattning än den, som det skärpta skattetrycket i oell för sig borde med
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

föra. Ökas det sammanlagda skattetrycket från de 18 %, med vilka man

räknade år 1928, till 25 °/o kommer sålunda skatten för livbolagens del att

— under vissa förutsättningar — öka från 72 °/o till 100 % av överskottet.

Under förarbetena till de ifrågavarande författningsbestämmelserna beaktades

detta förhållande och såsom en lämplig utväg att komma till rätta med

svårigheterna förordades från försäkringsinspektionens sida att man framdeles

— i den mån så lunnes påkallat — vidloge sådan ändring av reglerna,

att avsättningarna till andra fonder än försäkringsfonden skulle ingå i

behållningen med mindre belopp än två gånger överskottet; en sådan ändring

borde enligt inspektionen vidtagas därest skattesatserna tillsammans

konnne att uppgå till 25 °/o eller däröver.

I nu föreliggande läge, då det sammanlagda skattetrycket för livbolagens

del kan beräknas till ungefär 40 % — och skatterna sålunda kunna uppgå

till cirka 160 % av överskottet — har från försäkringshåll föreslagits, såvitt

nu är i fråga, dels att den kvotdel av räntan, som skall inräknas i nettointäkten,

skall sänkas från Vs till V* (alternativt att det procenttal av

grundbeloppet, med vilket bottenskatten skall utgå, skall bestämmas lika

för livbolag och för fysiska personer) dels ock en fullständig omläggning av

spärregeln. Den av lörsäkringsinspektionen år 1928 anvisade utvägen har

sålunda icke ansetts böra följas; livbolagens ståndpunkt härutinnan synes

emellertid riktig med hänsyn till att skattesatserna numera stigit till en

sådan höjd, att den anvisade metoden icke längre ter sig ändamålsenlig.

Livbolagens förslag örn sänkning av den kvotdel av räntan, som skall inräknas

i nettointäkten, bygger tydligen på den tanken att, då skattehöjningen

för livbolagens del slår igenom på ett väsentligt hårdare sätt äii för

andra skattskyldiga, jämvikten bör återställas genom en motsvarande minskning

av ränteskatteunderlaget. Emellertid torde vägande invändningar kunna

göras mot den metod, som föreslagits för uppnående av det åsyftade resultatet.

Sålunda må framhållas det olämpliga i att ändra reglerna för ränteskatteunderlagets

beräkning utan att en ingående undersökning först göres

rörande de verkningar en sådan ändring skulle medföra i fråga om det statliga

och kommunala skatteunderlaget. Det må i detta sammanhang anmärkas,

att de nuvarande reglerna utformats på grundval av noggranna

beräkningar rörande storleken av den skatt, som med tillämpning av samma

regler skulle komma att utgå. Ett ytterligare skäl mot den föreslagna ändringen

av reglerna för ränteskatteunderlagets beräkning är, att ändringsförslaget

bygger på just de skattesatser, som för närvarande gälla; så snart

dessa mera väsentligt förskjutas i den ena eller andra riktningen, anmäler

sig på nytt behovet av ändrad lagstiftning. I nuvarande labila läge synes

därför den anvisade utvägen icke böra anlitas, därest andra möjligheter

stå till buds. En sådan möjlighet hava livbolagen själva anvisat genom sitt

alternativa förslag att det procenttal av grundbeloppet, med vilket bottenskatten

skall utgå, skall bestämmas lika för livförsäkringsanstalter och för

fysiska personer.

Även örn det sålunda av olika skäl måste anses olämpligt att för närvarande

— och utan stöd av ingående beräkningar rörande effekten av eventuella

ändringar — ändra reglerna för livbolagens räntebeskattning, torde

likväl utvecklingen under de senaste åren hava visat önskvärdheten av en

omarbetning av de ifrågavarande reglerna i syfte att frikoppla desamma

från den nuvarande avhängigheten av skattesatsernas höjd. En dylik omarbetning,

som förutsätter ett ganska tidsödande utredningsarbete, torde emellerid

icke böra komma till stånd förrän man åter kan räkna nied mera

stabila förhållanden.

Livbolagens alternativa förslag innebär att det procenttal av grundbelop
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 172.

17

pet, nied vilket bottenskatten skall utgå, skall bestämmas lika för livförsäkringsanstalter

— dock endast såvitt angår inkomst av livförsäkringsrörelse

— och för fysiska personer. Vid bedömande av detta förslag torde till en

början böra beaktas, att, såvitt rör på försäkringstagarna belöpande inkomst,

bolaget erlägger skatten i försäkringstagarnas ställe. Detta talar uppenbarligen

till förmån för förslaget. Ytterligare kan till förmån för förslaget anföras,

att man under förarbetena till de nu gällande ränteskattereglerna utgick

från en skattesats för fysiska personer av ungefär 6 %, vilket tal även

fastställdes som grundbelopp för försäkringsanstalternas statsskatt, såvitt

angick på försäkringstagarna belöpande inkomst. Någon ändring i denna

principiella likställighet i fråga om skattesatserna för livbolagen och fysiska

personer åsyftades icke med 1938 års författningsändring, genom vilken bottenskattens

grundbelopp för försäkringsanstalterna (liksom för aktiebolag

överhuvud) fastställdes till 10 %. Tvärtom anfördes i 1936 års skattekommittés

till grund för författningsändringen liggande betänkande att, då skatten

erlades av försäkringsanstalterna i stället för försäkringstagarna, skattesatserna

för fysiska personer borde vara utslagsgivande; då det beskattningsbara

beloppet i fråga om försäkringsanstalterna utgjorde endast omkring

hälften av det belopp, som enligt grunderna för bestämmelserna i ämnet

borde beskattas, samt den effektiva skattesatsen förty bleve endast hälften

eller 5 %, ansågs likställigheten i beskattningshänseende bevarad. Denna

likställighet har emellertid frångåtts genom att procenttalen — från och

med år 1939 — fastställts olika för fysiska personer och för försäkringsanstalter.

Det torde därför nied fog kunna göras gällande, att den av livbolagen

föreslagna författningsändringen endast innebär ett återställande av

den likformighet i beskattningshänseende, på vilken författningen principiellt

bygger.

Såsom livbolagen själva framhålla borde den föreslagna regeln teoretiskt

gälla endast i fråga om den del av livbolagens inkomst av livförsäkringsrörelsen,

som belöper på försäkringstagarna. Med hänsyn till att den på aktieägarna

belöpande delen av denna inkomst är relativt obetydlig, torde emellertid

några avgörande betänkligheter icke behöva möta att — för vinnande

av enhetliga bestämmelser — tillämpa samma regel även på denna del av

inkomsten.

Vid departementspromemorian fanns fogat bland annat förslag till förordning

angående ändrad lydelse av 20 § förordningen den 28 september 1928

(nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt detta förslag

skulle till 20 § — i vilken nu stadgas, att för varje år skall bestämmas med

vilka procenttal av grundbeloppen bottenskatten skall för det året utgå -—- fogas en ny punkt, så lydande: »Därvid skall iakttagas att, även örn procenttalen

i övrigt bestämmas olika för de under a) och de under b) avsedda skattskyldiga,

procenttalen likväl skola bestämmas lika för svenska försäkringsanstalter,

såvitt avser anstalternas inkomst av livförsäkringsrörelse, och för

fysiska personer.»

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har kammarrätten

— under framhållande av den föreslagna lagstiftningens provisoriska karaktär

— uttalat:

Av den uppläggning, ärendet numera fått, föranlcdes kammarrätten närmast

till det allmänna uttalandet, att promemorian giver gott belägg för att

Bihang till riksdagens protokoll 1943. t sami. Nr 172. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

livbolagsföreningens framställning varit till sitt syfte befogad. Kammarrätten

anser sig därför nu i stånd att med mindre förbehåll än i sitt förra utlåtande

förorda vissa modifieringar i lagstiftningen.

Visserligen har kammarätten i sitt tidigare utlåtande icke haft något att

erinra mot den föreslagna sänkningen av räntekvoten. Medgivas måste emellertid,

att en utredning varit önskvärd rörande verkningarna av en dylik sänkning

i fråga örn det statliga och kommunala skatteunderlaget. Föreningen

synes numera icke själv hålla på genomförandet av denna ändring, utan

tycks mera benägen för det senare alternativet med likställighet mellan livbolagen

och fysiska personer. För vidtagandet av en sådan åtgärd hava ju

också starka skill anförts. Vad som synes ganska tilltalande är att man härigenom

skulle vinna rättelse i en genom 1938 års lagändring föranledd, men

sannolikt ej åsyftad avvikelse från den grundläggande lagstiftningen. Det

alternativa, av promemorieförfattaren accepterade förslaget förefaller därför

vara att föredraga framför föreningens ursprungliga. I likhet med promemorieförfattaren

anser vidare kammarrätten, att man icke bör hysa betänkligheter

mot att tillämpa samma regler på både den på försäkringstagarna som

den på aktieägarna belöpande delen av inkomsterna. Det måste emellertid

framhållas, att riktigt väl låter det sig icke förena med beskattningssystemet

att för olika delar av ett företags inkomst fastställa olika procenttal. I alla

händelser erfordras till det föreslagna tillägget till 20 § förordningen örn

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt regler för beräkning av skatten. En

tänkbar grund vore, att det beskattningsbara beloppet fördelades i förhållande

till nettointäkterna av livförsäkringsrörelse och annan verksamhet.

Bättre vore dock måhända att beräkna skatten efter det lägre procenttalet

på nettointäkten av livförsäkringsrörelse och efter det högre procenttalet på

det beskattningsbara beloppet, minskat med nyss nämnd nettointäkt.

Två reservanter inom kammarrätten yttra:

Av skäl som anförts i särskilt yttrande till kammarrättens protokoll vid

handläggning den 4 februari 1942 av Kungl. Majlis remiss å framställning av

svenska livförsäkringsbolags förening angående vissa ändringar i 30 § 2 mom.

kommunalskattelagen anse vi, att frågan örn ränteskattens reformering bör bliva

föremål för en ingående utredning. I den nu remitterade promemorian förutsättes

även att en mera fullständig omarbetning av bestämmelserna i ifrågavarande

avseende skall äga rum, men föreslås tillika, att denna omarbetning

upptages först sedan stabilare förhållanden än de nuvarande ånyo inträtt. Enligt

vårt förmenande bör emellertid ingen ändring i själva grundreglerna för

livbolagens ränteskatt vidtagas, innan ståndpunkt fattats beträffande en rationell

lösning av frågan örn ränteskattens inpassande i skattesystemet.

Till följd härav kunna vi ej tillstyrka det framlagda förslaget örn ändrad

lydelse av 20 § i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Såsom ytterligare skäl för denna mening torde böra framhållas det mindre

lämpliga i att för ett specialfall rubba den systematiska skillnaden i reglerna

för beskattning av bolag och fysiska personer.

Statskontoret bar icke haft något att erinra mot departementspromemorian

i förevarande del.

Överståthållarämbetet har för sin del anfört:

Enligt den i promemorian givna framställningen innebär den nu föreslagna

åtgärden allenast »eli återställande av den likformighet i beskattningshänseende,

på vilket författningen principiellt bygger». Under sådana förhållanden

lärer vara uppenbart, att någon invändning av principiell natur icke

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kunni. Majds proposition nr 172.

19

kan resas mot förslaget i denna del. Frågan blir närmast, huruvida försäkringsanstalterna

skola finna det önskemål tillfredsställt, som går ut på en reduktion

av ränteskatten, motiverad av att denna skatt efter hand vuxit mera

än fallet blivit örn skatten uttagits av försäkringstagarna. Då förslaget ursprungligen

framställts av ovannämnda förening, torde det få antagas, att så

blir förhållandet. I detta läge vill Överståthållarämbetet allenast erinra, att

med den föreslagna bestämmelsen den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten

skulle komma att utgå med olika procent för inkomst av försäkringsanstalternas

olika förvärvskällor. Detta förhållande är möjligen av beskaffenhet

att föranleda vissa svårigheter vid taxeringen, och det vöre måhända

med hänsyn härtill önskvärt, att särskilda anvisningar utfärdades för

bestämmelsens tillämpning.

Svenska livförsäkringsbolags förening har i sitt över departementspromemorian

avgivna yttrande, med understrykande av lagstiftningens provisoriska

karaktär, funnit sig kunna tillstyrka en omedelbar lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med promemoyeförslaget. Föreningen har vidare anfört:
Beträffande

förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 20 § statsskatteförordningen

synes ett förtydligande av uttrycket »svenska försäkringsanstalter,

såvitt avser anstalternas inkomst av livförsäkringsrörelse» önskvärt.

Avsikten är ju att det för en anstalt, som endast driver livförsäkringsrörelse,

fastställda procenttalet skall avse anstaltens hela rörelse, således även

inkomstbelopp, som i beskattningshänseende är att hänföra till annan förvärvskälla

t. ex. inkomst av fastighet. Dessa inkomstbelopp tillhöra försäkringstagarna

lika väl som inkomst av premier och räntor å obligationer och

inteckningar etc. Samma regel bör även gälla de s. k. blandade bolagen, vilka

jämte livrörelse driva annan försäkringsrörelse. Procenttalet bör gälla

all till livförsäkringsverksamheten hänförlig inkomst och således även dessa

bolags inkomst av t. ex. fast egendom, om och i den mån den hörer till bolagets

livförsäkringsverksamhet. Med de regler som råda i fråga örn gränsdragning

i bokföringen mellan livförsäkringsrörelse och annat slag av försäkringsrörelse

torde det icke möta några svårigheter att avgöra, när så är

fallet. Redan nu måste på grund av bestämmelserna i anvisningarna till 30 §

kommunalskattelagen livförsäkringsverksamheten särskiljas. Det är för övrigt

endast tre bolag (Skandia, Svea, Skåne), som jämte livförsäkringsrörelse

driva annan försäkringsverksamhet. Numera torde tillstånd härtill icke kunna

erhållas.

Försäkringsinspektionen, som under hand tagit del av det av .svenska livförsäkringsbolags

förening avgivna remissyttrandet, har uttalat att beträffande

formuleringen av det föreslagna tillägget till 20 § statsskatteförordningen

borde beaktas vad föreningen därom anfört.

Gällande beskattningsregler innebära, att inländsk livförsäkringsanstalt be- Departement*- skattas dels för överskottet å rörelsen dels ock för viss kvotdel av den be- chefen.

räknade räntan å premiereserven för direkt tecknade kapitalförsäkringar

samt av den ränta, som belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv

för dylika försäkringar. Vid bestämmandet av den kvotdel av räntebeloppen,

som skulle bliva föremål för beskattning — vilken kvotdel jag i enlighet

med den av svenska livförsäkringsbolags förening använda termino
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

logien vill benämna ränteskatteunderlaget — lärer utgångspunkten hava varit

att livbolagens ränteskatt i princip skulle så avvägas, att den motsvarade

summan av de skatter som försäkringstagarna skulle haft att erlägga, örn de

själva skattat för räntan, men att bolagen å andra sidan icke finge åläggas

att betala så stor ränteskatt, att deras förmåga att uppfylla sina förbindelser

enligt ingångna försäkringsavtal äventyrades. Vid utformandet av de ifrågavarande

reglerna beaktades vidare den synpunkten, att skatten å överskottet

borde tillsammans med ränteskatten ungefär motsvara den skatt, som livbolagen

tidigare erlagt. Övervägandena resulterade i att ränteskatteunderlaget

enligt kommunalskattelagen bestämdes till 73 av de ifrågavarande räntebeloppen,

varjämte en särskild spärregel — till vilken jag senare torde få återkomma

— infördes i syfte att förhindra att ränteskatten toge i anspråk mera

än en skälig del av överskottet. Vidare stadgades i 1928 ars statsskatteförordning,

att för svensk försäkringsanstalts inkomst, i den mån den icke belöpte

på aktieägarna i denna deras egenskap, statsskattens grundbelopp skulle

utgöra 6 procent av det beskattningsbara beloppet. Den — förhållandevis

obetydliga — del av livförsäkringsaktiebolags inkomst, som belöpte på aktieägarna

i denna deras egenskap, skulle däremot beskattas progressivt liksom

vanlig aktiebolagsinkomst eller efter en skala där grundbeloppet varierade

mellan 1.5 och 12 procent.

Vid omläggningen av statsskattesystemet år 1938 genomfördes en formell

likställighet i beskattningshänseende mellan försäkringsanstalter och aktiebolag

i allmänhet, i det att bottenskattens grundbelopp för båda kategorierna

fastställdes till 10 procent av det beskattningsbara beloppet. Emellertid åsyftades

härmed icke någon ändring av principen, att ränteskatten erlades av

livbolagen i försäkringstagarnas ställe, varför skattesatserna för fysiska personer

borde vara utslagsgivande för livbolagens skattebelastning. Anledningen till

att man likväl ansåg sig kunna fastställa bottenskattens grundbelopp lika för

försäkringsanstalter och aktiebolag i allmänhet var den (jfr prop. nr 258 till

1938 års riksdag, sid. 190), att i fråga om försäkringsanstalter det beskattningsbara

beloppet ansågs utgöra endast omkring hälften av det belopp, som

enligt grunderna i ämnet egentligen bort beskattas, varför den effektiva skattesatsen

endast bleve 5 procent eller något högre än skattesatsen för fysiska

personer i det lägsta inkomstskiktet.

Det av svenska livförsäkringsbolags förening framlagda ändringsförslaget

innefattar i första hand förslag om sänkning av ränteskatteunderlaget från

Vs till 1U av räntans belopp. Föreningen motiverar detta sitt förslag med att

skattetrycket för livbolagen skärpts betydligt mera än för fysiska personer

och att sänkningen förty endast skulle innebära att bolagens räntebeskattning

återfördes till det läge i förhållande till beskattningen av fysiska personer,

som var rådande vid tillkomsten av ifrågavarande skattebestämmelser.

Den grundtanke på vilken föreningens förslag bygger — eller att livbolagens

skattebörda i princip bör aterföras till den relation till fysiska personers

skattebörda, som rådde vid bestämmelsernas tillkomst — har i remissyttrandena

godtagits. Däremot ha i ett par yttranden vissa erinringar gjorts mot

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

21

den av föreningen i första hand anvisade metoden för uppnående av det åsyftade

resultatet. I anledning härav har föreningen framlagt ett alternativt förslag,

enligt vilket huvudregeln för ränteskatteunderlagets beräkning skulle

lämnas oförändrad; i stället skulle föreskrift meddelas om att vid det årliga

bestämmandet av de procenttal av grundbeloppen, med vilka bottenskatten

skall utgå, samma procenttal skulle bestämmas för fysiska personer och för

inländska försäkringsanstalter såvitt anginge deras inkomst av livförsäkringsrörelse.

Detta alternativa förslag har förordats i departementspromemorian

och jämväl vunnit tillstyrkan i de remissyttranden, som avgivits över nämnda

promemoria. Därvid har dock förutsatts att författningsändringen skulle vara

av provisorisk art och att hela frågan om livbolagens räntebeskattning senare

skulle upptagas till omprövning.

För egen del finner jag mig kunna vitsorda behovet av en omarbetning av

ifrågavarande bestämmelser, vilka utformats med utgångspunkt från helt

andra skattesatser än de som för närvarande gälla. Denna omarbetning torde

icke böra taga sikte enbart på frågan till vilken kvotdel av räntan ränteskatteunderlaget

skall bestämmas, utan torde det fasthellre vara önskvärt att hela

frågan örn livbolagens beskattning blir föremål för omprövning. En mera fullständig

omarbetning av hithörande bestämmelser är emellertid en arbetsuppgift

av tidskrävande art och skäl torde föreligga att ställa denna fråga något

på framtiden. Däremot torde de rådande förhållandena nödvändiggöra att

vissa ändringar £v gällande bestämmelser omedelbart vidtagas, därvid rubbning

dock bör undvikas av de grundläggande principer på vilka beskattningen

av livbolagen för närvarande vilar.

Med hänsyn till vad jag nyss anfört och på de skäl i övrigt, som i departementspromemorian

anförts, finner jag mig icke kunna tillstyrka den av svenska

livförsäkringsbolags förening i första hand föreslagna lagändringen, åsyftande

sänkning av ränteskatteunderlaget från Vs till 1U av räntans belopp.

Föreningens alternativa förslag, som går ut på att samma procenttal av bottenskattens

grundbelopp skall uttagas av fysiska personer och av inländska

livförsäkringsanstalter, synes mig däremot kunna godtagas såsom ett provisorium

i avbidan på en mera fullständig omarbetning av hithörande regler.

Detta förslag bör icke uppfattas såsom innebärande ett principiellt avsteg

från gällande regler för livbolagens beskattning ulan tvärtom såsom ett återställande

av den likformighet i beskattningshänseende mellan livbolagen och

fysiska personer, på vilken gällande regler bygga. Såsom i departementspromemorian

framhålles borde likställigheten rätteligen icke sträckas längre än

lill att avse den del av livbolagens inkomst av livförsäkringsrörelsen, som belöper

på försäkringstagarna, eller med andra ord den inkomst för vilken bolagen

skatta i försäkringstagarnas ställe. Emellertid lärer den på aktieägarna

belöpande delen av sagda inkomst vara så pass obetydlig i förhållande till den

på försäkringslagarna belöpande, alt några avgörande betänkligheter icke behöva

möta att ■—- på sätt i promemorian föreslagits och jämväl i remissyttrandena

tillstyrkts — tillämpa samma regel även på den del av inkomsten

av livförsäkringsrörelsen, som belöper på aktieägarna.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Gentemot avfattningen av det vid departementspromemorian fogade förslaget

till ändring av 20 § statsskatteförordningen har kammarrätten anfört, att

regler erfordrades angående fördelningen av det beskattningsbara beloppet för

det fall att vederbörande bolag dreve jämväl annan verksamhet än livförsäkringsrörelse.

Vidare har svenska livförsäkringsbolags förening, med instämmande

av försäkringsinspektionen, anmärkt att formuleringen i departementsförslaget

icke vore fullt tydlig eftersom därav icke framginge, att det lägre

procenttalet skulle i fråga om försäkringsanstalt, som dreve endast livförsäkringsrörelse,

gälla för anstaltens hela rörelse och således även för inkomstbelopp,

som i beskattningshänseende vore att hänföra till annan förvärskälla

t. ex. till inkomst av fastighet. De sålunda gjorda erinringarna torde böra iakttagas.

I enlighet härmed torde i 20 § statsskatteförordningen böra upptagas

ett stadgande av innehåll att procenttalen skola bestämmas lika för fysiska

personer och för svenska försäkringsanstalter, såvitt avser till livförsäkringsverksamhet

hänförlig inkomst. Vidare torde böra föreskrivas att, örn livförsäkringsanstalt

driver jämväl annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse,

såsom inkomst, varom nyss är sagt, skall anses den del av anstaltens

beskattningsbara belopp, som efter förhållandet mellan den i försäkringstekniskt

hänseende till livförsäkringsverksamheten hänförliga nettointäkten

och anstaltens sammanlagda nettointäkt belöper å livförsäkringsrörelsen.

Det må emellertid anmärkas, att sistnämnda stadgande har praktisk

betydelse endast för några få bolag. 4

Vissa andra frågor rörande ränteskatteunderlagets beräkning.

Svenska livförsäkringsbolags förening har i sin tidigare skrift uttalat, att

i samband med den av föreningen föreslagna ändringen i fråga örn den

kvotdel av räntan, som skulle tagas i betraktande vid bestämmande av ränteskatteunderlaget,

ett par andra ändringar borde vidtagas i syfte att åstadkomma

ökad konsekvens i beskattningen. Föreningen har i denna del vidare

anfört:

Den vinst, som kan uppstå å livförsäkringsrörelsen och ej erfordras för

stärkande av försäkringsgivarens soliditet eller andra ändamål, tillfaller försäkringstagarna.

I stället för att kontant utbetalas plägar denna vinst ofta efter

fördelning å de skilda försäkringstagarna tillsvidare innestå för deras räkning

för att sedermera utbetalas, vanligen i samband med försäkringens upphörande.

Sålunda tilldelade men ännu ej utbetalade vinstmedel, jämförliga med innestående

premieåterbäring, äro att betrakta som en skuld till eller om man så

vill ett lån från försäkringstagarna, varå skälig ränta skall gottgöras. Räntan

å dylika medel bör därför, då den gottskrives enligt av Konungen stadfästa

grunder, betraktas såsom gäldränta i likhet med de räntebelopp, som

bankerna gottskriva sina insättare, och såsom sådan få avdragas vid beräkningen

av överskottet på rörelsen. Då emellertid försäkringstagarna icke

lämpligen kunna upptaga denna ränta såsom inkomst i sina deklarationer,

bör den i stället beläggas med ränteskatt hos bolaget på samma sätt som

sker beträffande försäkringstagarna gottskriven ränta å premiereserv och

premieåterbäringsreserv. Stadgande härom har därför intagits i det av föreningen

framlagda förslaget.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

23

Vidare synes det knappast vara tillfredsställande att ett svenskt livbolag,

som förutom sin rörelse här i riket driver särskild försäkringsverksamhet i

annat land, här skall belastas med ränteskatt för livförsäkringar tillhörande

rörelsen i det landet. Stadgande har därför upptagits att ränteskatten endast

skall avse försäkringar, som tillhöra rörelsen här i landet.

Vid remissbehandlingen lia de nu berörda frågorna blivit föremål för särskilda

uttalanden endast i de yttranden, som avgivits av försäkringsinspektionen

och kammarrätten.

Beträffande förslaget om ändrade regler i fråga om ränta å vissa

vinstreserver har försäkringsinspektionen anfört:

Vad beträffar förslaget att vid överskottets beräkning ränta å vissa vinstmedel

skulle få avdragas, vill inspektionen erinra örn att det ifrågasatts,

huruvida icke redan nu sådan avdragsrätt förelåge. Frågan har vid två tillfällen

varit föremål för regeringsrättens prövning, nämligen dels den 9 februari

1917 beträffande Försäkringsaktiebolaget Skandia, alltså före nuvarande

lags tillkomst, dels den 22 februari 1935 beträffande Ömsesidiga livförsäkringsbolaget

Valand, varvid i båda fallen avdragsyrkandet underkändes. I

första fallet hade försäkringsinspektionen i infordrat utlåtande anfört, att då

den fond, som av årsvinsten avsattes för försäkringar med periodisk vinstutdelning,

vöre av samma art som annan vinstfond, vilken av livförsäkringsbolag

avsattes för framtida vinstutdelning, utan att någon fördelning skedde

mellan försäkringstagarna och dessa således ej kunde framställa någon fordran

gent emot bolaget på viss andel i fonden, försäkringsinspektionen ansåge,

att därest överhuvud avsättning till vinstfond skulle beskattas, tillräckliga

skäl saknades att därifrån undantaga den ränteersättning, varom i målet vöre

fråga. I det andra fallet hade kamreraren i Överståthållarämbetet i sin förklaring

till kammarrätten, vars utslag fastställdes av regeringsrätten, bland

annat anfört, att det vore tveksamt, huruvida ränta, som gottskrivcs vinstmedlen

i fråga för tid, sedan desamma blivit tillgängliga för lyftning, borde i beskattningshänseende

likställas med vinstutdelning. Enligt hans uppfattning

torde det emellertid vara säkert, att den försäkrade likställde räntan med

själva vinstutdelningen och icke ansåge sig böra deklarera densamma som

inkomst av kapital.

Inspektionen anser för sin del i princip rimligt, att ifrågavarande ränta

behandlas på föreslaget sätt. Genom att räntan medräknas i den ränteinkomst,

som ligger till grund för ränteskatteunderlagets beräkning, förfaller

den ovan anförda invändningen att den försäkrade icke ansåge sig böra deklarera

densamma som inkomst av kapital. Inspektionen vill emellertid erinra

örn en konsekvens av förslaget, som torde böra beaktas. De vinstmedel,

om vilka här är fråga, uppkomma i regel på så sätt, att vinst, som eljest

skolat kontant utbetalas årligen, på begäran av försäkringstagaren kvarstår

och förräntas hos bolaget för att utbetalas vid försäkringstidens slut eller

periodvis, t. ex. vart femte år. I vissa fall föreligger icke valfrihet för försäkringstagaren,

ulan vinstsamling av beskriven art är obligatorisk. I regel

har den, som valt att låta den för varje år tilldelade vinsten innestå hos

bolaget, rätt att när som helst lyfta innestående vinstbelopp och därefter övergå

till att i fortsättningen årligen lyfta vinsten. Det kunde synas som om försäkringstagaren

— åtminstone i de fall, då han frivilligt valt vinstsamling —

icke borde komma i sämre ställning, därest bolaget skulle tå svårigheter att

fullgöra sina förbindelser, än örn lian valt att årligen kontant lyfta sin vinst.

Så torde emellertid vara fallet. Det kan till och med ifrågasättas, huruvida

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

vinstsamlingsmedlen icke skola tagas i anspråk för täckande av förlust, innan

premieåterbäringsreserven ncdsättes. Man måste därför räkna med risken

för nedsättning av ifrågavarande vinstreserver. Enligt förslaget skulle dessa

komma att innehålla dels beskattade, dels obeskattade medel. Härigenom vållas

svårigheter vid avgörandet, i vad mån nedsättningen skall anses som

skattepliktig intäkt. Ehuru här nämnda konsekvens måhända icke har någon

större praktiskt betydelse, har inspektionen icke velat underlåta att fästa

uppmärksamheten på densamma.

Vad beträffar formuleringen av de delar av föreningens förslag, som avse

ovan berörda ändring, vill inspektionen framhålla, att det är mindre lämpligt

att beteckna förevarande vinstreserver såsom »jämförliga med premieåterbäringsreserv»,

enär med premieåterbäring förstås sådan vinst, som enligt

av Kungl. Majit stadfästa grunder förutberäknas. Orden »härmed jämförliga»

i förslaget till 30 § 2 mom. första stycket sista punkten ävensom

satsen »som äro jämförliga med premieåterbäringsreserv» i anvisningarna

till 30 § 3. första stycket böra därför utgå. Vidare synas orden »eller gruppvis»

i fjärde stycket under 3. av anvisningarna böra utgå, enär medel, som

icke äro individuellt utan blott gruppvis tilldelade försäkringstagarna, icke

kunna anses utgöra sådan fordran på bolaget, att det kan anses motiverat

att betrakta räntan å sådana medel som utgiftsränta.

Kammarrätten har i denna del anfört:

Det har redan tidigare före och under nu gällande lagstiftning från försäkringsföretags

sida påståtts, att dessa överhuvud icke skulle vara skattskyldiga

för sådan ränta, varom här är fråga, men har i de mål, däri dylika

spörsmål varit föremål för skattedomstolarnas avgöranden, försäkringsföretagens

talan ogillats. Här kan hänvisas till regeringsrättens årsbok 1917 ref.

13 i fråga om Försäkringsbolaget Skandias taxering år 1914 samt 1935 not.

Fi 73 och 74 beträffande Valands, ömsesidigt livförsäkringsbolags, taxering

åren 1930 och 1931. I det refererade målet förklarades försäkringsbolaget

skattskyldig! för ränta, som för försäkringstagarnas räkning gottgjorts inne
stående,

för periodisk vinstutdelning avsatta medel.---I de två sist
berörda

målen synes det hava varit ostridigt, att den ränta till de försäkrade

å outtagna premieåterbärings- och vinstmedel, varom i de målen tvistades,

var en bolagets verkliga skuld till de försäkrade. Då bolaget trots detta icke

tillerkändes avdragsrätt för räntan, synes det i första hand lia berott på att

försäkringstagarnas rätt till ränta betraktats såsom ett moment i försäkringsavtalet

och att följaktligen räntan borde liksom annan försäkringstagarna på

grund av avtalet tillkommande ränta beskattas hos försäkringsgivaren.

Därtill kommer att också rent praktiska skäl måste antagas hava talat emot

varje tanke på överflyttning av skattskyldigheten för räntan på försäkringstagarna.

Förutsatt naturligtvis att det blott rör sig om räntemedel, till

vilka försäkringstagarnas rätt gent emot försäkringsgivaren under alla förhållanden

kan anses obestridlig, vill det i belysning av vad som förekommit

i sistnämnda båda mål synas, som örn någon befogad invändning icke kunde

resas mot förslaget att — mot det att man belägger räntor av ifrågavarande

slag med ränteskatt — medgiva avdrag för dem vid överskottsberäkningen.

I fråga örn förslaget att ränteskatt skall utgå endast för försäkringar,

tillhörande rörelsen här i riket, har försäkringsinspektionen

anfört:

Det ifrågavarande ändringsförslaget, innebärande att ränta, som hänför

sig till livförsäkringsbolags i utlandet drivna rörelse, icke skall medräknas

vid ränteskatteunderlageis beräkning, har enligt inspektionens mening fog

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

25

för sig. Om skatten på räntan hade uttagits direkt hos försäkringstagarna,

kan det antagas, att i utlandet bosatta försäkringstagare icke hade blivit

skattskyldiga i riket för denna ränteinkomst. Då bolagen erlägga ränteskatten

i stället för försäkringstagarna, synes det därför rimligt, att den ränta,

som belöper på sådana försäkringstagare, icke beskattas. Det är självfallet

icke möjligt att taga hänsyn till varje enskild försäkringstagares bosättningsort,

men då det kan förutsättas, att den övervägande delen av försäkringstagare,

tillhörande ett bolags utom riket drivna rörelse, även äro bosatta

utomlands, finnes från inspektionens sida intet att erinra mot ifrågavarande

ändring.

Kammarrätten har uttalat, att det läge en riktig tanke däri att för ränta,

för vilken försäkringstagare icke vore här i riket skattskyldig, icke heller

skulle utgå ränteskatt.

De nu ifrågavarande ändringsförslagen avse dels att ränta å vinstreserver Departement»*

för direkt tecknade kapitalförsäkringar, tillhörande här i riket bedriven för- chefen.

säkringsrörelse, skall få avdragas vid beräkning av överskottet, därvid förutsättes

att räntan i stället skall beläggas med ränteskatt, dels ock att ränteskatt

icke skall utgå för livförsäkringar tillhörande rörelse, som bedrives i

annat land. Båda dessa ändringsförslag synas vara av den beskaffenhet att,

i den mån de överhuvud finnas befogade, de kunna genomföras utan avbidan

på den mera fullständiga omarbetning av hithörande regler, som enligt vad

jag förut anfört synes böra komma till stånd.

Vad först angår förslaget att räntan å vissa vinstreserver skall få avdragas

vid beräkning av överskottet har, såsom av yttrandena framgår, det tidigare

gjorts gällande, att dylik avdragsrätt skulle förefinnas redan enligt gällande

lag. Denna mening bär emellertid avvisats av skattedomstolarna. En motsatt

ståndpunkt skulle uppenbarligen lett till ett materiellt otillfredsställande resultat,

i det att de ifrågavarande räntebeloppen eljest skulle undgått beskattning.

Då fråga nu väckts örn lagändring i syfte att medgiva avdragsrätt, ligger

saken emellertid annorlunda till därigenom att räntan å vinstreserverna

förutsättes skola ingå i ränteskatteunderlaget. Då räntebeloppen sålunda, även

om de få avdragas vid beräkningen av överskottet, likväl förutsättas skola

bliva föremål för viss beskattning, har förslaget icke mött gensaga i något av

remissyttrandena. Jämväl för egen del finner jag mig kunna biträda förslaget,

dock endast i den begränsade omfattning som försäkringsinspektionen

förordat eller sålunda i vad angår individuellt tilldelade vinstmedel. De försäkringstagarna

gruppvis tilldelade medlen kunna nämligen icke anses motsvara

en sådan försäkringstagarnas fordran hos bolaget, att det är motiverat

att betrakta räntan å medlen som en utgiftsränta för bolaget. Det torde

emellertid böra framhållas, alt även den av mig sålunda förordade omläggningen

kommer alt medföra viss skattelättnad för bolagen, i det att räntan

ju ingår i ränteskatteunderlaget med allenast Va av sitt belopp. Alt jag det

oaktat icke velat motsätta mig förslaget beror på dels att frågan ur skattesynpunkt

är av ringa betydelse och dels att det principiellt lärer vara riktigt

alt medgiva avdragsrätt då fråga är örn räntemedel, till vilka försäkringstagarnas

ridt gentemot bolaget är klar.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Försäkringsinspektionens erinringar i fråga om formuleringen av de föreslagna

bestämmelserna rörande ränta å vinstreserver torde böra iakttagas.

Vad härefter angår förslaget om befrielse från ränteskatt för försäkringar,

som hänföra sig till i utlandet bedriven rörelse, synes den till stöd för berörda

förslag anförda motiveringen bärande. Då ränteskatten erlägges av bolagen

i försäkringstagarnas ställe, lärer det icke vara befogat att belägga med

ränteskatt sådana räntebelopp sorn, därest skatten skolat erläggas av försäkringstagarna

själva, hade varit fria från beskattning. I likhet med de hörda

myndigheterna finner jag sålunda förslaget böra bifallas.

Spärregeln.

Såsom förut nämnts upptages i 30 § 2 mom. kommunalskattelagen en

spärregel av den innebörden, att ränteskatteunderlaget icke må överstiga den

på sätt i anvisningarna sägs begränsade, på livförsäkringsrörelsen belöpande

andel av behållningen å anstaltens hela verksamhet. Svenska livförsäkringsbolags

förening har föreslagit ändring av denna regel såväl i fråga örn själva

konstruktionen av spärregeln som beträffande grunderna för beräkningen av

behållningen.

I fråga om konstruktionen av spärregeln har svenska livförsäkringsbolags

förening sålunda i sin tidigare skrift anfört:

I likhet med vad som framhölls vid den nuvarande lagstiftningens tillkomst

anse vi principen att beskattningen icke bör få konsumera hela behållningen

självfallen. Däremot synas oss skatteanspråken från stat och kommun

böra tillgodoses i större utsträckning än vid lagstiftningens tillkomst

torde avsetts. Som en skälig och därtill i praktiken lätt tillämplig och kontrollerbar

regel föreslå vi, att de sammanlagda skatterna till stat och kommun

icke få överstiga 90 °/o av den efter närmare givna anvisningar beräknade

behållningen på livförsäkringsverksamheten. Vid tillämpningen härav

är avsett att man även i fråga örn statsbeskattningen skall utgå från en

bedömning på grundval av beskattningsbara belopp, beräknade utan avdrag

för erlagda skatter. Härigenom kommer den marginal, som står till förfogande

för mötande av eventuell ökning i skattesatserna, att överstiga

10 %>. — — —

Slutligen må framhållas, att enär vid skattedeklarationens avgivande och

det beskattningsbara beloppets fastställande de skattesatser som komma att

tillämpas ännu icke äro kända, det torde vara nödvändigt att vid ränteskatteunderlagets

maximering utgå från de debiteringsgrunder som tillämpats närmast

föregående år. Skulle högre debiteringsgrunder sedermera bliva fastställda,

komma förenämnda 90 %> att i praktiken överskridas.

Försåkringsinspektionen har i sitt yttrande över föreningens tidigare skrift

framhållit, att gällande lag i fråga örn begränsningsregeln innebure en kompromiss

mellan två motstridiga principer; då ränteskatten erlades av försäkringsbolaget

för försäkringstagarnas räkning, borde å ena sidan denna skatt

utgå helt oberoende av det överskott, som bolaget eventuellt kunde förfoga

över för skattens bestridande, medan å andra sidan bolagets möjhgheter att

infria sina förpliktelser icke hade ansetts böra äventyras genom beskatt
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

27

ningen. I lagen hade därför införts en sådan spärr, att om de sammanlagda

skatterna till stat och kommun icke uppginge till 25 °/o av det beskattningsbara

beloppet, skatten aldrig kunde konsumera hela överskottet.

Försäkringsinspektionen har vidare anfört:

Vad beträffar det sätt, på vilket enligt förslaget begränsningen av skatterna

till 90 % av behållningen skall uppnås, vill inspektionen anföra följande.

I förslaget söker man tillgodose det avsedda syftet genom en sådan

begränsning av ränteskatteunderlaget, att den sammanlagda skatten till stat

och kommun kan antagas komma att icke överstiga 90 % av behållningen å

livförsäkringsverksamheten. Då emellertid vid tidpunkten för deklarationen

de skattesatser, som komma att ligga till grund för skattens beräkning, ännu

icke äro kända, föreslås, att man vid begränsningen av ränteskatteunderlaget

utgår från de senast tillämpade skattesatserna. Det är uppenbart, att en dylik

metod icke garanterar vad man önskar vinna — att skatten icke blir

större än behållningen. En stegring av skattesatserna kan nämligen medföra,

att den förefintliga marginalen överskrides.

Det ligger nära till bands att här fråga sig, örn icke nämnda olägenhet kan

undvikas. Därest man, med bibehållande av den nämnda metoden, skulle

vilja åstadkomma garanti för att skatten alltid kommer att hålla sig inom

behållningens ram, bleve det nödvändigt att införa en så stark begränsning

av ränteskatteunderlaget, att under normala förhållanden skattskyldigheten i

otillbörlig grad reducerades. För att undgå en dylik konsekvens och samtidigt

förhindra, att skatten överstiger en skälig del av behållningen, har

inspektionen för sin del övervägt följande anordning. Den beskattningsbara

inkomsten beräknas på grundval av överskottet å försäkringsrörelsen, av

inkomster av andra förvärvskällor än försäkringsrörelse och av ränteskatteunderlaget,

beräknat enligt huvudregeln. Därest det skulle visa sig, att den

sålunda beräknade sammanlagda stats- och kommunalskatten komme att

överstiga 90 % av behållningen, restitueras överskjutande skattebelopp. I

sådant fall uppstår frågan, bur reduceringen bör fördelas mellan stats- och

kommunalskatten. Då statsskatten till sitt belopp är betydligt större än kommunalskatten,

synes för vinnande av önskärd enkelhet reduceringen kunna

i första hand läggas på statsskatten.

Kammarrätten har gentemot den föreslagna spärregeln framställt följande

erinringar:

Först och främst må framhållas, alt man genom att vid ränt eska tteunderlagets

maximering utgå från de debiteringsgrunder, som tillämpats närmast

föregående år, dock icke kan förhindra att de förutsatta 90 procenten bliva

överskridna. Man bar visserligen med den marginal, som vinnes, örn man,

såsom det heter i motiveringen, utgår »från en bedömning på grundval av

beskattningsbara belopp, beräknade utan avdrag för erlagda skatter», i görligaste

mån velat gardera sig mot ett sådant överskridande. Bortsett emellertid

från det godtyckiiga och irrationella i denna anordning synes denna, sedd

ur synvinkeln av ett tidsläge med successivt skärpta skattesatser, erbjuda en

föga betryggande spärr och därigenom på denna huvudpunkt blotta en allvarlig

svaghet hos förslaget ur skatteteknisk synpunkt.

Därnäst må anmärkas, att det icke vare sig av motiveringen eller lagtexten

framgår, bur förslagsställarna tänkt sig. att en användning av debiteringsgrunderna

för närmast föregående beskattningsår för ifrågasatt syfte skulle i

praktiken realiseras. I fråga örn de kommunala debiteringsgrunderna är det

icke utsagt, örn man avser de debiteringsgrunder, efter vilka uppbörd av den

allmänna kommunalskatten skett under beskattningsåret, eller de under be
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

skattningsåret bestämda grunder, efter vilka skatten under taxeringsåret skall

utgå. Skulle såsom antagligen avses de sistberörda utskylderna åsyftas, bör

det anmärkas, att liela det kommunala utdebiteringsbehovet, för den händelse

det blir fråga om kommun, som erhåller understöd av skatteutjämningsmedel,

kan exakt angivas först på en avsevärt senare tidpunkt än den, då taxeringsarbetet

skall vara avslutat.

Av såväl principiella som praktiska skäl synes det icke lämpligen kunna

överlämnas åt den skattskyldige att själv införskaffa nödigt underlag för en

sådan beräkning av erlagd skatt som föreslås. Det har icke ens uppgivits, på

vilket sätt han skulle skaffa sig kännedom om omförmälda grunder. Debetsedlarna

torde icke utan vidare kunna anses utgöra tillräckligt vägledande

kunskapskälla för sagda ändamål, och med undanlag för Stockholms stad,

där hos överståthållarämbetets skatteavdelning alla ifrågakommande uppgifter

skulle kunna erhållas, torde det icke vara möjligt att med nuvarande

ordning hos någon annan motsvarande skattemyndighet få ett besked om

den totala statliga och kommunala debiteringsgrunden. Den enda myndighet,

hos vilken,^ då det gäller landet i övrigt, alla erforderliga uppgifter skulle

kunna erhållas, torde vara statistiska centralbyrån (jfr kungl, kungörelsen

den 6 december 1929 Sv. F. nr 398 angående skyldighet för kommunala myndigheter

att lämna uppgifter om utdebiterade kommunalutskylder). För att

den anvisade vägen över huvud skulle bliva framkomlig kunde man därför

tänka sig, att det åt nämnda myndighet uppdroges att årligen före viss dag

lämna vederbörande skattskyldiga d. v. s. livförsäkrings-, brand och livförsäkrings-

samt livränte- och kapitalförsäkringsanstalterna underrättelser om

debiteringsgrunderna. Detta skulle å andra sidan förutsätta, att styrelsen av

taxeringsmyndigheterna underrättades örn vilka kommuner, som för en var

skattskyldig kunde komma i fråga. Ehuru författningstexten och motiveringen

icke innehålla något därom, synes det enligt vad kammarrätten under

hand inhämtat hava varit meningen, att vid beräkningen av debiteringsgrunderna

taga hänsyn till samtliga kommuner. I praxis lärer det visserligen

vara rätt sällsynt, att vid beskattningen uppdelning på flera kommuner av

inkomst av livförsäkringsrörelse förekommer, men däremot har man väl

stundom att för ifrågavarande skattskyldigas vidkommande räkna med kommunalskattepliktig

inkomst av fastighet utanför hemortskommunen och vid

förekomst av dylik förvärvskälla bleve det alltså nödvändigt att vid ifrågavarande

beräkning jämväl beakta de kommunala utskylder, som belöpa på

inkomst av sådan förvärvskälla.

... *iar v^are icke utsagts, om förutom den allmänna kommunalskatten

jämväl församlingsavgift och landstingsskatt varit avsedda. Varken i berörda

hänseende eller i fråga om vissa andra detaljer, varom nödvändigtvis måste

givas anvisningar för metodens praktiska tillämpning, tillgodoser emellertid

författningsförslaget kravet på klarhet. Det måste liven befaras, att beräkningen

av taxeringarna skulle bliva synnerligen invecklad, särskilt för det

fall att ett bolags taxering till kommunal inkomstskatt fördelades på flera

kommuner. Säkerligen bleve den ett moment, som verksamt skulle bidraga

till att, då det gäller ifrågavarande skattskyldiga, än mer komplicera ett deklarations-

och taxeringsförfarande, som redan nu vållar såväl deklaranter

som taxeringsman och prövningsinstanser mycken möda. Att införa en så invecklad

regel för beräknande av ett approximativt resultat förefaller olämpligt.

Kammarrätten skulle för sin del vilja förorda en undersökning huruvida

likväl icke en lämplig spärranordning skulle kunna åstadkommas genom

ytterligare modifiering av nu gällande regler. Skulle denna väg icke visa sig

framkomlig utan den föreslagna metoden slutligen anses böra godtagas, synes

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

29

det kammarrätten, som örn det löpande taxeringsårets utskylder här borde

läggas till grund. I så fall kunde man måhända tänka sig en preliminär uppdebitering

av skatten efter i huvudsak samma schablon för begränsningen av

skatteunderlaget som den, som för närvarande tillämpas. Men sedan hos prövningsnämnden

eller eventuellt hos särskilda prövningsnämnden uppgifter

förelåge om grunderna för den samlade statliga och kommunala utdebiteringen

för taxeringsåret, kunde av någon av sistnämnda beskattningsmyndigheter

företagas en omprövning av taxeringen i syfte att i förekommande

fall åstadkomma en efter en fastställd skälighetsregel bestämd reduktion

i skatten för en slutgiltig debitering. Det kan tilläggas, att en skattereduktion,

i viss mån påminnande om den kammarrätten bär skisserat, redan förekommer

i vår beskattningsrätt. Kammarrätten syftar därvid å reduktionsregeln

i 1 och 7 §§ i kungl, kungörelsen den 20 december 1940 om tillämpning

av ett mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater den 23 mars 1939 ingånget

avtal för undvikande av dubbelbeskattning.

Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot det av svenska

livförsäkringsbolags förening framlagda förslaget, såvitt nu är i fråga.

Överståthållarämbetet, som i avsaknad av tillräcklig utredning beträffande

de föreslagna bestämmelsernas inverkan å skatteunderlaget funnit sig icke

kunna tillstyrka föreningens förslag, har i nu förevarande del vidare anfört:

Vidkommande förslaget om maximering av ränteskattens underlag på sådant

sätt, att bolagens sammanlagda skatter till stat och kommun icke skulle

överstiga 90 % av behållningen å livförsäkringsverksamheten, finner sig Överståthållarämbetet

knappast kunna uttala något bestämt omdöme. Frågan

om maximeringsprocentens rätta avvägning är tveksam, över huvud taget

torde man kunna säga, att förslaget i nu ifrågavarande del ligger mera på

det försäkringsrättsliga än det skalterättsliga planet.

Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län lia icke haft

något att erinra mot den av föreningen föreslagna nya spärregeln.

Svenska livförsäkringsbolags förening har i sin senare skrift, efter att hava

lämnat en redogörelse för de i remissyttrandena framställda erinringarna

mot den av föreningen föreslagna spärregeln, anfört att en förenkling onekligen

vore önskvärd. Föreningen har vidare anfört:

Den lättast framkomliga vägen synes vara att vid beräkningen endast taga

hänsyn till de till staten utgående skatterna. Genom att härvid sänka den

föreslagna procentsatsen från 90 till 60 — statsskatten utgör f. n. cirka 3A

av hela skatten — torde man kunna förväntas uppnå i huvudsak samma resultat

som det med förslaget åsyftade. Härvid skulle det vara synnerligen

tillfredsställande om den av kammarrätten väckta tanken kunde förverkligas

så att justering efter taxeringsårets under juni månad av riksdagen fastställda

debiteringsgrunder för statsskatten kunde verkställas av prövningsnämnden.

Beräkning av statsskatten bör därvid göras i förhållande till ett

skatteunderlag beräknat utan avdrag för kommunalskatt, eftersom den indirekt

även skall medföra en begränsning av kommunalskatten, vilken beräknas

på ett skatteunderlag utan dylikt avdrag.

Skulle däremot prövningsnämnden i förekommande fall hava att justera

det beskattningsbara beloppet med ledning av taxeringsårets debiteringsgrunder

bör lagstadgande härom intagas på lämplig plats.

Skulle statsskatten begränsas enligt de faktiska debiteringsgrunderna,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

uppställer sig spörsmålet om en mera exakt begränsning endast i fråga örn

kommunalskatten, vilken ju begränsats indirekt och icke i exakt relation till

den faktiska kommunala utdebiteringen. Skulle en exakt begränsning av

samtliga skatter anses erforderlig, kunde detta ske i kombination med ett

restitutionsförfarande på så sätt, att — örn skatterna, sedan de vederbörligen

debiterats, befunnes sammanlagt för stat och kommun överstiga 100 %>

av behållningen — proportionell nedsättning göres å de olika krono- och

kommunaldebetsedlarna, så att 100 % begränsningen ej överskrides. Genom

att vid den exakta begränsningen en så hög procent som 100 tillämpas, skulle

en dylik nedsättning av redan debiterad skatt bliva aktuell endast i extraordinära

fall.

Försåkringsinspektionen har i sitt yttrande över föreningens senare skrift

anfört, att frågan om hur begränsningen av skatterna skulle åstadkommas

vore en fråga av uppbördsteknisk natur och såsom sådan folie utanför inspektionens

ämbetsområde; inspektionen hade dock icke funnit anledning till

erinran på denna punkt.

I departementspromemorian framhålles, att genomförandet av den föreslagna

ändringen i 20 § statsskatteförordningen icke i och för sig innebure

någon garanti för att icke skatterna uppginge till högre belopp än som motsvarade

bolagets överskott, utan att en dylik situation tvärtom kunde uppstå

även utan någon ytterligare skärpning av skattetrycket. Vidare anföres

i promemorian:

Genomförandet av en effektiv spärregel är därför alltjämt ett aktuellt

spörsmål. De av livbolagen härutinnan framlagda förslagen torde emellertid

icke gå fria från kritik. Till en början må sålunda framhållas det principiellt

otillfredsställande i att bestämma ränteskatteunderlagets storlek icke

efter vissa pa förhand givna regler utan i förhållande till det skattebelopp,

som utgår på skatteunderlaget. Vad angår livbolagens tidigare förslag, enligt

vilket spärren direkt anknytes till såväl stats- som kommunalskatten, må vidare

erinras örn de till synes avgörande skäl däremot, som under remissbehandlingen

framförts av kammarrätten och försäkringsinspektionen. Livbolagens

senare förslag innebär i så måtto en förenkling, att spärren anknytes

endast till statsskatten; ränteskatteunderlaget skulle sålunda icke få upptagas

till så stort belopp att skatterna till staten kunde antagas komma att

överstiga 60 % av behållningen å livförsäkringsverksamheten. Emellertid

kvarstår även beträffande detta förslag den förut angivna principiella invändningen,

varjämte vissa av de i remissyttrandena fastställda erinringarna

äga tillämpning även i fråga örn detta förslag. Därtill kommer ytterligare,

att förslaget i praktiken skulle verka på ett säkerligen icke avsett sätt. Förslaget

innebär nämligen, att ränteskatteunderlaget skall minskas i samma

män som statsskatterna öka, så att statsskattens belopp alltjämt håller sig

vid högst 60 % av behållningen. Då ränteskatteunderlaget även ligger till

grund för kommunalskatten, kommer emellertid minskningen av ränteskatteunderlaget

att medföra, att även kommunalskattebeloppet minskas; höjningen

av statsskatten kommer sålunda att medföra en minskning av det sammanlagda

skattebelopp, som bolaget har att erlägga. — Icke heller den av

livbolagen i andra hand föreslagna spärregeln lärer sålunda böra godtagas.

Ett närmare övervägande av möjligheterna att utan samband med en omläggning

av de materiella beskattningsreglerna åstadkomma en effektiv skattespärr

synes leda till, att en sådan spärr enklast kan vinnas genom bestäm
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

31

Kleiser av liknande ari som dem, vilka innefattas i förordningen den 18 juli

1942 (nr 644) örn begränsning i vissa fall av skatt till staten. Innan denna

tanke närmare utvecklas må emellertid framhållas, att bestämmelserna i den

nyssnämnda förordningen — med hänsyn till de särskilda reglerna rörande

ränteskatteunderlagets beräkning — icke kunna förhindra att för livbolagens

del hela överskottet och mera till konsumeras av statsskatterna. Vidare

må understrykas, att en spärregel av nu avsedd art icke får anses innefatta

en definitiv lösning av frågan utan bör uppfattas endast såsom en tillfällig

åtgärd i avbidan på den omprövning av hela ränteskattefrågan, som enligt

vad förut sagts bör komma till stånd då ett stabilare läge inträtt.

En olägenhet med den nu ifrågasatta spärregeln är, att densamma icke

lämpligen kan direkt anknyta till kommunalskatten utan endast till statsskatterna.

Detsamma gäller ju emellertid i fråga örn den allmänna spärregel,

som stadgats genom förenämnda förordning.

Innebörden av spärregeln torde böra vara, att statsskatterna icke skola få

konsumera mera än visst procenttal av dels överskottet å försäkringsrörelsen

och dels de inkomstbelopp, vilka i beskattningshänseende äro att hänföra till

annan förvärvskälla än försäkringsrörelse. Avvägningen av förenämnda procenttal

erbjuder givetvis vissa svårigheter. En godtagbar avvägning synes

emellertid vinnas, örn procenttalet bestämmes till 50. Beräknas kommunalskatten

till 10 kronor per skattekrona, kommer i sådant fall — och då skatteunderlaget,

såvitt avser inkomst av livförsäkringsrörelsen, kan utgöra högst

fyra gånger överskottet — minst 10 °/o av överskottet att stå till bolagets fria

förfogande.

I övrigt torde spärrbestämmelserna kunna avfattas i nära anslutning till

bestämmelserna i förordningen den 18 juli 1942. Anmärkas må emellertid

att, då merinkomst av livförsäkringsrörelse skall antagas icke hava berott på

förhållanden som avses i 1 § krigskonjunkturskatteförordningen, såvitt ej

bärande sannolikhetsskäl förebringas för att merinkomsten beror på sådana

förhållanden, vad angående krigskonjunkturskatt stadgas knappast kan hava

någon betydelse i fråga om sådan inkomst.

I fråga om sådana livbolag, som jämväl driva sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse,

torde vissa modifierande bestämmelser vara erforderliga.

Det synes nämligen uppenbart, att i dylika s. k. blandade bolag inkomsten

av annan rörelse än livförsäkringsrörelsen icke skall garantera livförsäkringsrörelsens

statsskatt. Det åsyftade resultatet torde enklast vinnas

genom ett tillägg till författningen av innebörd att, såvitt angår s. k. blandat

bolag, man vid tillämpning av spärrbestämmelserna icke skall taga hänsyn

till annan inkomst än sådan, som är att hänföra till livförsäkringsverksamheten,

ej heller till annan del av de bolaget påförda skatterna än som belöper

å sådan inkomst.

Såsom redan antytts kan den erinringen göras mot förslaget, att avkortningen

eller restitutionen skulle gå ut endast över statsskatten och icke till

någon del över kommunalskatten. Betydelsen härav bör emellertid icke

överdrivas. Det bör härvid bland annat beaktas att, även örn den tilltänkta

spärregeln genomföres, någon minskning icke behöver befaras av de skattebelopp

livbolagen för närvarande erlägga. Förhållandet är ju tvärtom det

alt, sedan bolagen numera till stor del amorterat den genom sänkning av

räntefoten uppkomna fondbristen, överskotten och därmed skatterna kunna

förväntas stiga. Det må även anmärkas, att enligt kommunalskatteberedningens

nyligen avgivna betänkande med förslag till omläggning av den kommunala

beskattningen inländsk försäkringsanstalt skall beskattas för gemensamt

kommunalt ändamål för det i inkomsten av livförsäkringsrörelse ingående

räntebeloppet; därest detta förslag genomföres, kommer det att ur

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

statens synpunkt vara helt likgiltigt om avkortningen eller restitutionen går

ut över enbart statsskatten eller över både stats- och kommunalskatten.

Vid departementspromemorian fanns fogat ett förslag till »förordning om

begränsning av skatt, som svensk livförsäkringsanstalt har att erlägga till

staten»; förslagets 2 § var av följande lydelse:

»Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt denna

förordning skola avse sådant belopp, varmed försäkringsanstalten på grund

av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

samt värnskatt sammanlagt överstiga 50 procent av den för anstalten

samma år enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag för erlagda allmänna

skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må hava vid taxeringen

medgivits, men minskad dels med det i inkomsten av livförsäkringsrörelsen

ingående räntebelopp, som jämlikt 30 § 2 mom. första stycket kommunalskattelagen

tagits till beskattning jämte överskottet å rörelsen, dels ock med

anstalten för samma år påförd krigskonjunkturskatt.

Driver anstalten jämväl sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse,

skall vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket hänsyn tagas endast

till den del av den taxerade inkomsten, som är att hänföra till livförsäkringsverksamheten,

samt till de å denna del belöpande skatterna.»

I de över departementspromemorian inhämtade yttrandena har den i promemorian

föreslagna spärranordningen i huvudsak tillstyrkts eller lämnats

utan erinran.

Sålunda har försälcringsinspektionen anfört:

I fråga om den av föreningen i den senare skriften föreslagna omläggningen

av spärregeln uttalade försäkringsinspektionen, att frågan huru begränsningen

av de sammanlagda skatterna till stat och kommun skulle åstadkommas

visserligen vore av uppbördsteknisk natur och såsom sådan folie

utanför inspektionens ämbetsområde, men att inspektionen dock icke funnit

anledning till erinran på denna punkt. De invändningar mot den föreslagna

anordningen, som anföras i promemorian, finner inspektionen emellertid

befogade.

Beträffande den i promemorian föreslagna, efter mönster av förordningen

den 18 juli 1942 (nr 644) om begränsning i vissa fall av skatt till staten

utformade spärregeln får inspektionen anföra följande.

Endast i det fall, att kommunalskatten icke överstiger 12 kronor 50 öre

per skattekrona innebär regeln en effektiv spärr mot att skatterna — bortsett

från fastighetsskatten — konsumera hela det till livförsäkringsrörelsen

hänförliga överskottet. Det kan därför vara av intresse att undersöka utdebiteringen

enligt senast tillgängliga uppgifter i de kommuner, vilka komma

i fråga. Livförsäkringsbolag i egentlig mening finnas för närvarande endast

i Stockholm, Göteborg och Malmö. Av dessa tre städer uppvisar för år 1942

blott Göteborg en skattesats, överstigande den nyssnämnda, nämligen 13

kronor 29 öre. I denna stad skulle därför vid oförändrad skattesats skatterna

— fastighetsskatt ej inräknad — under vissa omständigheter kunna uppgå

till något över 103 % av ifrågavarande överskott. Å andra sidan må framhållas,

att detta kan inträffa endast vid relativt små överskott. Förutom av

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

33

livförsäkringsbolag i egentlig mening skall emellertid ränteskatt erläggas

även av ränte- och kapitalförsäkringsanstalter, vilka finnas i fjorton av rikets

städer. Den högsta utdebitering för år 1942, som förekom i någon av

dessa städer, utgjorde 1(5 kronor per skattekrona. Emellertid är för dessa

anstalter den del av premiereserven, på vilken ränteskatt beräknas, relativt

liten —- vid 1941 års utgång icke för någon anstalt mer än 27 °/o. Häi-till

kommer, att anstalterna ha möjlighet att reglera sitt beskattningsbara belopp

genom att på lämpligt sätt välja den räntefot, enligt vilken delägarna i besparingsfonden

skola gottskrivas ränta. Det må dock framhållas, att om anstalterna

tvingas att i större utsträckning tillgripa nämnda utväg, detta kommer

att lia en menlig inverkan på deras konsolidering.

Vissa av de ovan framhållna omständigheterna medföra, att den föreslagna

spärregeln icke skulle vara lämplig såsom en definitiv lösning av

frågan. I promemorian understrykes emellertid, att den föreslagna spärrregeln

bör uppfattas som en tillfällig åtgärd i avbidan på en omprövning av

hela ränteskattefrågan. Vid sådant förhållande har försäkringsinspektionen

intet att erinra mot den föreslagna spärregeln.

Kammarrätten har anfört:

Vad angår spärregeln kan det icke bestridas, att åtskilliga av de av kammarrätten

framförda invändningarna mot det ursprungliga förslaget förfalla

genom de av föreningen föreslagna förenklingarna i detsamma. Emellertid

hava en del av kammarrättens tidigare invändningar giltighet även

när det gäller förslaget i dess nya form, och promemorieförfattaren har mot

detsamma framfört ytterligare anmärkningar, vilka till sin vikt svårligen

låta sig jäva. Kammarrätten instämmer därför i den i promemorian uttalade

uppfattningen att icke heller den av livbolagen i andra hand föreslagna spärrregeln

bör godtagas.

Det framgår för övrigt av kammarrättens tidigare yttrande, att kammarrätten

icke ansåg sig kunna godtaga en ändring i spärregeln efter de av föreningen

utstakade linjerna annat än som en ren nödfallsåtgärd. För sin del

förordade ämbetsverket en undersökning huruvida likväl icke en lämplig

spärranordning skulle kunna åstadkommas genom ytterligare modifiering av

nu gällande regler. Sedan utlåtandet avgavs, har i lagstiftningen upptagits

de stadganden om begränsning i vissa fall av skatt till staten, som innehållas

i den åberopade förordningen den 18 juli 1942. När promemorieförfattaren

anser, att den spärr, som avses, enklast kan vinnas genom bestämmelser av

liknande art för livbolagens del, kan kammarrätten med utgångspunkt från

sin berörda inställning utan tvekan biträda denna mening. Kammarrätten

har heller intet att invända i fråga örn avvägningen av hur stor del av statsskatten,

som, därest sådana regler komma att användas, bör avkortas eller

restitueras.

Förslaget till förordning om skattebegränsning föranleder en anmärkning

snarlik den, som kammarrätten gjort vid tillägget till 20 § inkomstskatteförordningen.

Särskilt skulle stadgandet i andra stycket av 2 § om uppdelning

av inkomst och skatter för de anstalter, som jämväl driva sjuk-, olycksfalls-

eller skadeförsäkringsrörelse, medföra vissa svårigheter i tillämpningen.

Det bör i detta sammanhang också erinras, att ifrågavarande skattskyldiga

kunna hava inkomst av annan inkomstkälla än rörelse och fastighet (t. ex.

skattercstitution), som ytterligare komplicerar en uppdelning av skatterna.

Uppenbarligen måste vägledande föreskrifter härom lämnas i tillämpningsbestämmelserna.

Om alltså såsom tidigare framhållits det krav på författningsändringar,

som rests från livbolagshåll, haft skäl för sig och kammarrätten därför

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 saini. Nr 172.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

funnit sig böra förorda sådana ändringar i den omfattning, som den hittills

förebragta utredningen och omständigheterna i övrigt ansetts medgiva, bör

dock det provisoriska i den ifrågasatta lagstiftningen starkt understrykas.

Om nu provisoriet, såsom är att hoppas, blir av kort varaktighet, kunde

det särskilt med hänsyn till de tekniska svårigheter, som visats vara förknippade

med den föreslagna ändringen av 20 § inkomstskatteförordningen,

dock ifrågasättas, om ej hellre den provisoriska lösningen kunde åvägabringas

på så enkelt sätt, att man nöjde sig med ett avkortnings- och restitutionsförfarande,

eventuellt, med hänsyntagande jämväl till kommunalskatten,

något längre gående än vad som föreslagits. Något detaljerat förslag därutinnan

är kammarrätten likväl icke i tillfälle att avgiva.

De två reservanter inom kammarrätten, vilka såsom förut anförts, icke

ansett sig kunna tillstyrka det i departementspromemorian framlagda förslaget

till ändring av 20 § statsskatteförordningen, ha funnit att livförsäkringsbolagens

skattefråga kunde provisoriskt lösas för ett eller annat år enligt

de riktlinjer, vilka funnos angivna i den föreslagna förordningen om

skattespärr; reservanterna ha emellertid framhållit, att genom den föreslagna

anordningen statens intressen skulle komma att eftersättas i förhållande till

kommunernas.

Statskontoret har anfört:

Redan i sitt tidigare utlåtande uttalade statskontoret bl. a., att, såvitt ämbetsverket

kunde bedöma, goda skäl talade för att en överarbetning komme

till stånd av bestämmelserna för beräkning av överskott och behållning å livförsäkringsrörelse.

Statskontoret, som alltjämt håller före, att regler för en

begränsning av skattetrycket för livförsäkringsbolagen äro av förhållandena

påkallade, saknar emellertid närmare erfarenheter för bedömande av detaljerna

i det föreliggande förslaget. Ämbetsverket har dock uppmärksammat,

att den föreslagna skattespärren skulle komma att drabba enbart statsskatterna.

Spärregeln skulle nämligen innebära, att de sammanlagda skatterna

till stat och kommun, som för närvarande kunna beräknas till 160 procent

av överskottet å livförsäkringsrörelse, skulle begränsas till 90 procent genom

reducering av statsskatterna från 120 till 50 procent. Vid en kommunal utdebitering

av 10 kronor per skattekrona skulle med gällande skatteregler

skatterna till stat och kommun utgöra 50, respektive 40 procent av överskottet

å rörelsen. En sådan fördelning av det totala skatteuttaget kan icke

anses tillfredsställande men torde för närvarande icke kunna undvikas. På

de skäl promemorieförfatlaren anfört vill statskontoret därför icke framställa

erinran mot bifall till förslaget. Ämbetsverket förutsätter härvid, att

berörda förhållande beaktas vid behandlingen av det förslag till omläggning

av den kommunala beskattningen, som nyligen framlagts.

Överståthållarämbetet har för sin del uttalat, att fördelen med en maximering

i den i departementspromemorian föreslagna utformningen vore

främst att det osäkerhetsmoment, som på grund av att skattesatserna vid

taxeringstillfället ännu vore okända vidlådde den tidigare förordade metoden,

bortfölle.

Överståthållarämbetet har vidare anfört:

Vidkommande frågan om skattens maximering har Överståthållarämbetet

i sitt tidigare utlåtande förklarat sig icke kunna uttala något bestämt omdöme.

Frågan om maximeringsprocentens rätta avvägning ansågs tveksam,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

35

något som givetvis sammanhängde med den bristande utredningen. Då förslaget

i denna del nu, ehuru i något förändrad form, återkommer, kvarstår

alltjämt anmärkningen om bristande grund för en riktig bedömning. Någon

för framtiden vägledande utredning lär i själva verket knappast stå alt

vinna. Taxeringsintendenten E. Lindqvist har emellertid verkställt viss undersökning,

som pekar på att efter det skatteunderlag, med vilket man senast haft

att räkna, en högst avsevärd reduktion av statsskatten skulle inträtt genom

den nya spärreglen. Härvid har särskilt iakttagits, att endast beträffande fyra

av de tretton undersökta, i Stockholm verksamma livförsäkringsanstalterna

skatteunderlaget uppgått till ett belopp motsvarande fyra gånger det av anstalten

redovisade överskottet å försäkringsrörelsen. Dessa anstalter äro därtill

bland de mindre. Under sådana förhållanden synes det icke omotiverat

att, på sätt Lindqvist gjort, beteckna de fall där skatteunderlaget uppnått

denna höjd såsom undantag. Även örn utvecklingen beträffande försäkringsanstalternas

skattepliktiga inkomster, såsom i promemorian utsäges, kan

beräknas bli en annan än den som direkt kan utläsas i taxeringssiffrorna för

senare år — ett antagande, för vilket något avgörande belägg ännu icke erhållits

— synes en maximering efter 50 % av överskottet väl låg. Givetvis

vöre det försiktigare att välja en högre procent, exempelvis den av Lindqvist

föreslagna av 70 %, samt att genom särskilda bestämmelser tillförsäkra bolagen

rätt att med viss uppdelning återfå det belopp av sammanlagda skatter

till stat och kommun som överstiger 90 %>. Att 10 % av överskottet lämnas

oberörda av skatter finner Överståthållarämbetet i och för sig rimligt.

Vid överståthållarämbetets yttrande fanns fogat ett av taxeringsintendenten

E. Lindqvist till ämbetet avgivet yttrande i ärendet. I yttrandet har Lindqvist

gjort en sammanställning av vissa sifferuppgifter ur de självdeklarationer,

som av tretton i Stockholm hemmahörande försäkringsanstalter avgivits

till 1942 års taxering (1941 års inkomster). I anslutning härtill har

Lindqvist uttalat bland annat följande:

Det faktum att försäkringsanstalt för skatternas erläggande måst tillgripa

medel utöver det egentliga överskottet å livförsäkringsverksamheten utgör ett

övertygande bevis på att nuvarande förhållanden icke böra förbliva utan

ändring.

Å andra sidan framkommer att den föreslagna spärregeln skulle lämna betydande

del av överskottet lill anstaltens fria förfogande, sedan både kronooch

kommunalutskylder, dessa .senare beräknade till 10 % av det beskattningsbara

beloppet, blivit erlagda. En sammanställning av dessa skattebelopp

utvisar en summa av 2,783,696:30 kronor, medan överskottet utgör

3,977,215 kronor. Det synes mig ligga närmast till hands att antaga att spärrregeln

satts för lågt. Med en spärr vid 70 procent av överskottet skulle staten

icke gå förlustig så avsevärda belopp, som den föreslagna 50 % spärren

skulle komma att medföra. Denna 50 % spärr är också uträknad efter det

undantagsfall då anstaltens taxering avser fyra gånger överskottet. Av de

redovisade fallen har detta inträffat endast å bilagorna 1, 4, 8 och 13. Skulle

vid en spärr av 70 %> av överskottet inträffa att försäkringsanstalten måste

tillgripa medel utöver överskottet, kunde väl vid sådant fall reglering ske

genom särskilda bestämmelser.

Svenska livförsäkringsbolags förening har i sitt yttrande över departementspromemorian

med understrykande av de föreslagna bestämmelsernas provisoriska

karaktär samt angelägenheten av en fullständig omarbetning av

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Alaj:ts proposition nr 172.

Departements
chefen.

hithörande beskattningsregler så snart stabilare förhållanden inträtt — uttalat

att föreningen funne sig kunna tillstyrka en omedelbar lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med promemorieförslaget. Föreningen har vidare

framhållit, att den föreslagna begränsningsregeln vöre nödvändig för att livbolagens

förmåga att under nu rådande förhållanden verkställa lagenliga

fondavsättningar icke skulle äventyras samt alt med nuvarande höga skattesatser

spärregeln givetvis komme att träda i tillämpning i större utsträckning

än under normala tider.

Därest bottenskattens grundbelopp, i enlighet med vad jag i det föregående

tillstyrkt, uttages med samma procenttal för inländsk livförsäkringsanstalt

som för fysisk person, kommer detta att medföra viss skattelättnad för livbolagen

i förhållande till vad nu gäller. Emellertid är det uppenbart att, även

om den åsyftade lagändringen genomföres, skatterna med nu gällande skattesatser

kunna överstiga överskottet. Frågan om en effektiv spärregel mister

sålunda icke sin aktualitet genom den förstberörda lagändringen.

Såsom framgår av den förut lämnade framställningen förutsattes vid tillkomsten

av den nu gällande spärregeln (jfr särskilda utskottets utlåtande nr 1

vid 1928 års riksdag, sid. 61) att, därest spärregeln genom ökning av skattesatserna

skulle bli ineffektiv, rättelse kunde vinnas genom att man i ett dylikt

läge föreskreve, att avsättningarna till premieåterbäringsreserven och konsolideringsfonderna

— som nu ingå i behållningen med ett belopp motsvarande

två gånger behållningen i övrigt — skulle ingå med ett mindre belopp. Den

sålunda anvisade utvägen ter sig emellertid i nuvarande läge såsom föga

ändamålsenlig. Skattesatserna ha nämligen stigit till sådan höjd att, även om

avsättningarna icke medräknades i behållningen till större del än som motsvarade

behållningen i övrigt, garantier likväl icke vunnes för att icke

skatterna komme att uppgå till större belopp än överskottet. Därtill kommer,

att en eventuell ändring av den ifrågavarande bestämmelsen icke kan

bliva av mera definitiv karaktär, i det att varje mera väsentlig förskjutning

i skattetrycket måste föranleda ny ändring av bestämmelsen. Den nu

diskuterade utvägen har heller icke förordats vare sig av svenska livförsäkringsbolags

förening eller av någon utav remissmyndigheterna. Föreningen

har för sin del i stället föreslagit, att den nuvarande spärregeln helt slopades

och att föreskrift i stället meddelades örn att ränteskatteunderlaget icke finge

upptagas till så stort belopp, att skatterna till stat och kommun komme att

överstige 90 procent av behållningen (alternativt att skatterna till staten

komme att överstiga 60 procent av behållningen). Föreningens förslag har

emellertid blivit föremål för åtskillig kritik såväl i remissyttrandena som i

departementspromemorian. Med hänsyn till vad därvid anförts och då ett

bifall till föreningens förslag skulle medföra en omläggning av själva grunderna

för livbolagens beskattning, finner jag mig icke heller för egen del

kunna tillstyrka förslaget.

Därest man vill åstadkomma en effektiv spärregel utan ändring av de

grundläggande beskattningsreglerna, torde spärregeln böra i princip konstrue
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 172.

37

ras efter de linjer, som angivits i departementspromemorian. Bestämmelserna

angående skatteunderlaget torde sålunda böra lämnas orubbade och

spärren i stället gestaltas som en rätt för vederbörande bolag att erhålla

avkortning eller restitution av den del av skatten, som överskjuter vad bolaget

rimligen kan gälda. Den närmare innebörden av den i promemorian

föreslagna spärregeln är den, att avkortning eller restitution bör medgivas

för det belopp, varmed inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten

sammanlagt överstiga 50 procent av den taxerade inkomsten ökad med det

belopp, varmed avdrag för erlagda allmänna skatter medgivits, men minskad

dels med ränteskatteunderlaget dels ock med eventuellt påförd krigskonjunkturskatt.

Tanken bakom detta förslag var den att, då statsskatterna sålunda

begränsades till 50 procent av överskottet samt kommunalskatten vid

en utdebitering av 10 kronor per skattekrona högst kunde taga i anspråk

40 procent därav, 10 procent av överskottet .skulle stå till bolagets förfogande.

Den i departementspromemorian föreslagna spärregeln, vilken enligt

vad i promemorian framhålles allenast avsetts som ett provisorium i avbidan

på en definitiv omprövning av beskattningsreglerna, har i remissyttrandena

i huvudsak lämnats utan erinran. Emellertid har Överståthållarämbetet

uttalat, att den föreslagna maximisiffran för statsskatten, 50 procent, syntes

väl låg och att det vore försiktigare att välja en högre procentsiffra, exempelvis

70 procent; i så fall finge man emellertid genom särskilda bestämmelser

tillförsäkra bolagen rätt att återfå den del av det sammanlagda skattebeloppet,

som överstege 90 procent. Till grund för detta uttalande har legat

en siffermässig undersökning av de skattebelopp, som vissa försäkringsbolag

påförts vid 1942 års taxering, respektive de belopp som skulle erlagts om

den föreslagna spärregeln varit gällande. Medan departementspromemorian

utgått från att livförsäkringsanstalternas skatteunderlag mera allmänt uppginge

till ett belopp, motsvarande fyra gånger överskottet, utvisar den nyssnämnda

undersökningen att så vore fallet endast beträffande fyra av de tretton

bolag undersökningen avsett. I övriga nio fall kommer tillämpningen av

spärregeln givetvis att medföra ett för vederbörande bolag förmånligare resultat

än som avsetts. -—- Det bör dock anmärkas, att undersökningn så tillvida

är missvisande att därvid icke tagits hänsyn till fastighetsskatten, vilken

för de ifrågavarande bolagen torde kunna överslagsvis beräknas till cirka

300.000 kronor.

Med hänsyn till resultatet av undersökningen finner jag mig emellertid

icke kunna i oförändrat skick tillstyrka det i departementspromemorian

framlagda förslaget. Ej heller torde överståthållarämbetets förslag kunna

förordas, då systemet med dubbla spärregler blir alltför invecklat. Vad i

ärendet förekommit synes i själva verket hava givit belägg för alt på förevarande

område — där skatten väl skall beräknas på överskottet ökat med

ränteskatteunderlaget, men skall begränsas endast i förhållande till överskottet

— det överhuvud icke är möjligt att med utgångspunkt allenast från

statsskatten konstruera en för alla fall användbar spärregel. Det torde med

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

andra ord bli nödvändigt att utforma spärregeln så, att vederbörande bolag

berättigas erhålla restitution eller avkortning för den del av stats- och kommunalskattens

sammanlagda belopp, som överskjuter hela eller viss angiven

del av överskottet. Tanken att konstruera en skattespärr i direkt relation

jämväl till kommunalskatten avvisades visserligen då det gällde att föregående

år utforma regler för en allmän skattespärr (SFS 1942: 644). Det

lärer icke heller kunna bestridas, att förfarandet i någon mån kompliceras

genom spärrens anknytning till kommunalskatten, varjämte förfarandet försenas

till följd av att kommunalskatten fastställes vid en senare tidpunkt

än statsskatten. De anmärkta olägenheterna lära emellertid icke vara av den

beskaffenheten, att de kunna anses utgöra hinder för att i fråga örn den speciella

krets av skattskyldiga, varom nu är fråga, genomföra en skattespärr

efter angiven linje.

Det i departementspromemorian framlagda förslaget utgår från att 10 procent

av överskottet skulle lämnas fritt; med den av mig nu förordade konstruktionen

av spärregeln skulle alltså, om denna tanke beaktades, spärren

sättas vid 90 procent. Emellertid synes det mig tveksamt om spärregeln bör

givas den innebörd, som sålunda förutsatts i promemorian. Då spärregeln

förutsättes vara ett provisorium, torde skäl nämligen tala för att så utforma

spärregeln, att den väl garanterar livbolagen att icke behöva betala större

belopp i stats- och kommunalskatt än som motsvarar överskottet, men att

den å andra sidan icke medför några fördelar därutöver. Det torde i detta

sammanhang böra framhållas, att just den omständigheten att spärren direkt

anknyter även till kommunalskatten möjliggör en noggrannare bestämning

av spärrens verkningar. Jag förordar därför en spärregel av den innebörden,

att avkortning eller restitution må ske med det belopp, varmed statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt ävensom allmän kommunalskatt

(fastighetsskatt samt kommunal inkomstskatt) sammanlagt

överstiga överskottet. Avkortningen eller restitutionen torde till vinnande

av önskvärd enkelhet kunna i sin helhet läggas på statsskatten.

Med en sådan utformning av spärregeln, som nyss angivits, och

under förutsättning tillika att bottenskattens grundbelopp, på sätt jag förordat,

uttages med samma procenttal för livbolagen som för fysiska personer

torde man kunna räkna med, att avkortnings- eller restitutionsförfarandet

icke skall behöva komma till användning annat än i rena undantagsfall.

I fråga om detaljerna torde spärrbestämmelserna, på sätt i departementspromemorian

förutsatts, böra avfattas i nära anslutning lill bestämmelserna

i förordningen den 18 juli 1942 (nr 644) om begränsning i vissa fall av skatt

till staten. Såsom i promemorian föreslagits torde vid tillämpning av spärrregeln

å så kallade blandade bolag hänsyn böra tagas endast till inkomst,

som i försäkringstekniskt hänseende är att hänföra till livförsäkringsverksamhet,

och till de å sådan inkomst belöpande skatterna.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

39

Vissa frågor rörande beräkning av livförsäkringsanstalts

behållning m. m.

Svenska livförsäkringsbolags förening har i sin tidigare skrift anfört, såvitt

nu är i fråga:

Vid beräkningen av behållningen å livförsäkringsverksamheten torde det

vara skäligt att överskottet å livförsäkringsrörelsen (inkl. eventuell inkomst

från annan förvärvskälla) ökas med de vid överskottets beräkning avdragna

avsättningarna av kapital och ränta till premieåterbäringsreserv och av ränta

å tilldelade vinstreserver enligt grunderna. Dessa avsättningar till försäkringstagarna

böra nämligen icke kunna få minska skattebeloppet, utan statens

och kommunens skatteanspråk böra alltid få gå före försäkringstagarnas

anspråk på premieåterbäring och vinst. Det bör måhända framhållas, att

såväl livförsäkringsrörelsen som annan förvärvskälla kan lämna underskott,

vilket i likhet med vad för närvarande gäller vid beräkningen av behållningen

skall fråndragas.

Å andra sidan synas vissa i överskottsberäkningen understundom ingående

inkomstposter vara av sådan art att de icke torde böra garantera ränteskatten.

Vi syfta härvid på nettointäkten från utländsk återförsäkringsrörelse,

som hålles helt skild från den övriga rörelsen, och nettointäkten från sådan

direktrörelse, som några svenska livförsäkringsbolag driva i vissa andra

länder. Då dessa rörelser drivas enbart för aktieägares eller garanters räkning,

torde de icke böra svara för de svenska försäkringstagarnas ränteskatt,

liksom givetvis medel avsedda för erläggande av ränteskatt icke under några

omständigheter få användas för täckande av förlust å sådan rörelse. Det

lärer icke vara rimligt att vid ett obetydligt överskott å den svenska rörelsen

vinst å dessa andra rörelser helt eller delvis skall tagas i anspråk för ränteskattens

täckande. Att denna vinst däremot på vanligt sätt skall ingå i överskottet

vid dettas beskattning torde icke behöva påpekas.

Genom lagen den 4 okober 1940 med vissa bestämmelser örn livförsäkring

m. m. vid krig jämte därtill hörande av Konungen stadfästa tillämpningsgrunder

ha de svenska livförsäkringsbolagen ålagts att vid krigstillstånd i

Sverige bidraga till täckande av den ökade dödligheten och invaliditeten på

grund av kriget med i princip lika mycket som försäkringstagarna själva ha

att erlägga i krigspremier. De försäkrade kunna härvid få erlägga upp till

5 % av risksumman å sina livförsäkringar och 3 % av risksumman å sina

invaliditetsförsäkringar. Det har därför ansetts naturligt att anknyta storleken

av de för sådan utbetalning huvudsakligast ifrågakommande utjämningsreserverna

till dessa gränser och att alltså avdragsrätt för avsättning till

utjämningsreservema vid beskattningen skulle vara för handen så länge icke

dessa reserver uppnått de belopp, med vilka de vid krigstillfälle kunna komma

att få svara. Gällande lagföreskrifter om avdragsrätt för avsättning till

utjämningsreservema lia därför i det av föreningen framlagda förslaget änd_- rats i överensstämmelse härmed.

De nu förevarande frågorna lia behandlats i de remissyttranden, som avgivits

av försäkringsinspektionen och kammarrätten. Därjämte har statskontoret

gjort vissa erinringar beträffande förslaget örn utökad avdragsrätt för

avsättning lill utjämningsrescrv. I övrigt lia ifrågavarande spörsmål icke särskilt

behandlats i remissyttrandena.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr 172.

Beträffande frågan vilka fondavsättningar som skola medräknas

vid bestämmandet av behållningen anför förscikringsinspektionen:
Förslaget

frångår i ett avseende den princip, som lagen syftat att upprätthålla,

nämligen att skatten ej skall överstiga överskottet. Innebörden av förslagets

begränsningsregel beträffande ränteskatteunderlaget är, att till förfogande

för bestridande av den totala skatten skall stå icke blott överskottet

utan även ett belopp, motsvarande avsättningarna till premieåterbäringsreserv.

I princip kan denna ståndpunkt i viss mån anses befogad. Då ränteskatten

principiellt erlägges för försäkringstagarnas räkning, kan det göras gällande,

att denna skatt icke skall undergå reduktion på den grund att premieåterbäring

utdelas till försäkringstagarna eller avsättes för deras räkning. De

avsättningar till premieåterbäringsreserv, som föreskrivas i grunderna, måste

emellertid göras, örn behållningen därtill förslår, även om de medel, som avsättas,

framdeles skulle erfordras för erläggande av på behållningen belöpande

skatter. Örn överskottet icke är tillräckligt för täckande av skatterna,

måste desamma bestridas genom medel, som avsatts till framtida förfogande.

Premieåterbäringsreserven skall därvid icke angripas i första hand, utan

först sedan överskottsfonder, utjämningsreserver och säkerhetsfond förbrukats.

Följden blir, att premieåterbäringen lämnas obeskuren och att således

uttagandet av ränteskatten icke kommer att ■— såsom enligt nyss relaterade

ståndpunkt borde vara fallet — gå ut över försäkringstagarnas premieåterbäring

utan i stället över bolagets konsolidering. Genomföres förslaget, skulle

det därför bliva nödvändigt att vid eventuellt införande av premieåterbäringsgrunder

tillmäta premieåterbäringen så knappt, att man med hög grad

av säkerhet anser sig kunna därutöver påräkna ett överskott, tillräckligt

för skattens bestridande. Till följd av den föreslagna ändringen kommer på

detta sätt en mindre del än eljest skulle varit fallet att kunna disponeras

för premieåterbäring, varigenom överskottet och därmed det beskattningsbara

beloppet ökas och försäkringstagarnas vinstmöjligheter än ytterligare

minskas.

Som tidigare framhållits är premieåterbäring sådan vinst, som får förutberäknas.

För att dylik förutberäkning skall kunna ske, böra premieåterbäringsgrunderna

vara fastställda för en icke alltför kort period. Sedan räntefallet

under 1930-talet blivit av mera allvarlig art, har så icke skett, utan

premieåterbäringsgrunderna fastställdes av försiktighetsskäl för ett år i sänder.

Skulle ett sådant förfaringssätt även i fortsättningen tillämpas, kunde

ovan angivna olägenheter till viss grad undvikas. Enligt inspektionens uppfattning

bör emellertid nämnda förfaringssätt icke tillämpas annat än under

exceptionella förhållanden, alldenstund ett dylikt förfarande omöjliggör

förutberäkning för längre tid. Det må erinras om, att grunden för att avsättningarna

till premieåterbäring skulle få avdragas vid överskottets beräkning

har varit just det förhållandet, att premieåterbäringen förutberäknades

och därför kunde anses stå de avtalsenliga förpliktelserna nära. Med

ett tillvägagångssätt, som omöjliggör förutberäkningen, rycker man undan

grunden för avsättningarnas skattefrihet. —---

Det uttalas vidare i föreningens skrivelse, att underskott såväl å livförsäkringsrörelsen

som å annan förvärvskälla, i likhet med vad för närvarande

gäller vid beräkningen av behållningen, skall fråndragas. Inspektionen finner

det naturligt, att så sker, men vill framhålla, att någon sådan avdragsrätt

icke framgår av gällande lagtext. Av deklarationsformuläret synes framgå,

att här avsedd avdragsrätt föreligger endast i den mån förlust å annan

förvärvskälla än försäkringsrörelse understiger inkomsterna från andra dylika

förvärvskällor.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172. 41

Försäkringsinspektionen uttalar sammanfattningsvis följande omdöme örn

förslaget:

I själva verket är innebörden av förslaget huvudsakligen dels ökad möjlighet

att göra avsättning till utjämningsreserv, dels minskad möjlighet att

utdela premieåterbäring till försäkringstagarna. Man kan uttrycka saken så,

att enligt gällande lag ordningsföljden mellan olika användningar av årsvinsten

med avseende på företrädesrätt är:

1) avsättningar till konsolideringsfonder och till premieåterbäringsreserv,

2) ränteskatt,

3) övriga dispositioner,

men att den enligt förslaget skulle bliva

1) avsättningar till konsolideringsfonder,

2) ränteskatt,

3) avsättning till premieåterbäringsreserv,

4) övriga dispositioner.

Uttalanden vid överläggningar med representanter för livförsäkringsbolagen

hava även bekräftat, att huvudsyftet med den föreslagna ändringen i

fråga om begränsningen av ränteskatteunderlaget varit just denna ändring av

den inbördes rangordningen mellan de olika dispositionerna.

Med den föreslagna anordningen skulle bolagen vid avvägning mellan konsolidering

å den ena sidan och utdelning av premieåterbäring och vinst till

försäkringstagarna å den andra få ett större intresse att tillgodose konsolideringen.

Det synes icke lämpligt, att skattehänsyn tillåtas öva inflytande

på en sådan avvägning.

Svenska livförsäkringsbolags förening har i sin senare skrift, i anledning

av vad försäkringsinspektionen anfört beträffande principen att premieåterbäring

icke får verka reducerande på ränteskatten, anfört att ur de synpunkter

föreningen närmast hade att företräda, anledning till erinran icke

kunde finnas, därest lagstiftningen på denna punkt ansåges böra närmare

anknytas till nu gällande regler.

Kammarrätten har gjort följande uttalande:

En fördel i fiskalisk! hänseende i jämförelse med vad som nu gäller vore,

att då nuvarande spärranordning i 4 punkten 2 st. anvisningarna till 30 §

kommunalskattelagen skulle bortfalla, jämte överskottet 90 procent av avsättning

till premieåterbäringsreserv skulle garantera skatten. Denna förmånsrätt

för skatten till försäkringstagarnas nackdel skulle kunna antagas

något kompensera den skattelättnad, som skulle uppkomma, örn såsom föreslagits

föreskriften örn tilläggandet till överskottet i vissa fall jämväl av

avsättningarna till säkerhetsfonden, livränteförsäkringsrörelsens garantifonder

och avdragsgill avsättning till utjämningsreserverna försvinner. Möjligen

skulle dock den invändningen kunna göras, att, såsom redan framhållits, bestämmelserna

örn vilka avdrag för fondavsätlningar, som skola medgivas,

ansetts äga sin egentliga betydelse för avvägningen av skattebördan för företagen

inbördes och att, i den mån den uppfattningen fortfarande kan hävdas,

den skattelättnad, varom nyss talats, skulle strida mot lagens grunder. Om

man emellertid ser begränsningen av ränteskatten mera som en lämplighetsfråga

än som en principsak, bör någon större betydelse icke tilläggas en dylik

invändning. Fastmer skulle man vara frestad säga, att det principiellt

sett icke kan var riktigt att upprätthålla kravet på att livränteförsäkringens

garantifonder skola garantera kapitalförsäkringarnas ränteskatt, och vad avsättningar

till säkerhetsfond beträffar torde med hänsyn till den storlek, för
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

säkringsföretagens säkerhetsfonder numera i allmänhet lära hava uppnått,

frågan om tilläggandet av sistberörda avsättningar icke heller hava någon

större praktisk betydelse. Mera tveksam ställer man sig, när det gäller avdragsgill

avsättning till utjämningsreserverna. Det synes icke uteslutet att

frågan, huruvida dessa avsättningar skola tilläggas eller icke, stundom kan

komma att spela en ganska stor roll i förevarande hänseende. Ett sätt vore

ju att bestämma en viss gräns, inom vilken vid överskottsberäkningen avdragsgill

avsättning till utjämningsreserverna icke behövde garantera ränteskatten.

I samband med en erinran om att såväl livförsäkringsrörelsen som annan

förvärvskälla kan lämna underskott, har föreningen uttalat, att sådant underskott

i likhet med »vad för närvarande gäller» vid beräkningen av behållningen

skall avdragas. — Kammarrätten har i visst fall haft tillfälle konstatera,

att man tillämpat detta förfaringssätt. Emellertid har detta icke kommit

till uttryck i lagstiftningen, örn vilket förhållande kammarrätten ansett

sig böra erinra.

Vidkommande förslaget att nettointäkten från utländsk

återförsäkringsrö reise samt från direktrörelse i utlandet

icke skulle garantera ränteskatten anför försäkringsinspektionen:
Vid

beräkningen av behållningen skall enligt förslaget icke medräknas vad

som belöper dels på sådan återförsäkringsrörelse, som huvudsakligen avser

utlänningar och enligt av Kungl. Majit stadfästa grunder är skild från anstaltens

övriga livförsäkringsrörelse, dels på sådan direkt livförsäkringsrörelse,

som anstalten driver i utlandet. Förut hava vissa skäl anförts för att vid

tillämpningen av huvudregeln för ränteskatteunderlagets begränsning den

ränteinkomst, som belöper på i utlandet bedriven direkt livförsäkringsrörelse,

skall undantagas vid beräkningen av ränteskatteunderlaget. I fråga om begränsningsregeln

kunna i viss mån åberopas samma skäl som motiv för att

från behållningen undantaga de delar av densamma, som belöpa på sådan

rörelse, ehuru skälen i detta sammanhang äro betydligt mindre vägande än

i fråga om huvudregeln.

Däremot kan inspektionen icke biträda förslaget i fråga om återförsäkringsröx-else,

som huvudsakligen avser utlänningar. Som motiv för att de

på sådan rörelse belöpande delarna av överskottet skulle undantagas från

behållningen anföres, att sådan rörelse »drives enbart för aktieägares eller

garanters räkning». Samma motiv anföres beträffande den direkta rörelsen

i utlandet. Terminologien, att viss del av rörelsen drives enbart för aktieägares

räkning, har uppkommit inom de s. k. blandade bolagen, vilka driva

såväl livförsäkringsrörelse som brandförsäkringsrörelse. Då dessa bolag begränsade

utdelningen till aktieägarna till förmån för försäkringstagarna, begränsades

icke den totala aktieutdelningen utan endast de belopp, som av

behållningen på livförsäkringsrörelsen fingo tillgodoföras aktieägarna. Detta

gjorde det nödvändigt att i grunder eller bolagsordning närmare bestämma

vilken del av rörelsen som i detta avseende skulle anses som livförsäkringsrörelse.

Den övriga delen av rörelsen betecknades då som »aktieägarnas

affär». Hit räknades även återförsäkringsrörelsen. Någon motsvarighet till

denna uppdelning hos andra livförsäkringsaktiebolag förekommer icke, och

inspektionen kan för sin del icke finna någon anledning att utvidga området

för denna begreppsbildning. Det må dessutom framhållas, att det kan finnas

ett visst samband mellan den indirekta rörelsen och återförsäkringen

av den direkta rörelsen. Sålunda kan ett bolag A lättare erhålla en vinst
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

43

givande indirekt affär från eif annat bolag B, om A samtidigt till B i återförsäkring

avgiver en del av sin direkta rörelse, i all synnerhet om detta sker

på sådant sätt, att B kan påräkna vinst på den övertagna rörelsen, varigenom

A kommer att erhålla minskad vinst på den direkta rörelsen i dess helhet.

Helt ohållbar blir motiveringen, då det gäller ömsesidiga bolag. Ett sådant

bolags rörelse kan icke till någon som helst del anses driven för garanters

räkning. I vissa ömsesidiga bolag existera för övrigt icke några garanter,

men det oaktat driva dessa bolag indirekt rörelse, även avseende utlänningar.

I skrivelsen framhålles, att medel, avsedda för erläggande av ränteskatt,

icke under några omständigheter få tagas i anspråk för täckande av förlust

å direkt rörelse i utlandet eller ålerförsäkring som huvudsakligen avser utlänningar.

Då detta icke framgår av författningstexten, bör ett uttryckligt

stadgande härom införas. Göres den ändringen i förhållande till förslaget, att

de delar av behållningen, vilka belöpa på återförsäkringsrörelse som huvudsakligen

avser utlänningar, icke få undantagas, bör självfallet detta stadgande

icke avse sådan rörelse.

Kammarrätten anför:

Ett i regeringsrättens årsbok 1939 ref. 62 relaterat fall ifråga om livförsäkringsaktiebolaget

Thules inkomsttaxering år 1935 giver en viss ledning

vid bedömandet av arten av de svårigheter, man har att räkna med, då det

gäller särskiljandet av det slags rörelse, som väl här närmast är avsedd. Det

undandrager sig dock kammarrättens bedömande, örn i alla de fall, förslagsställarna

här åsyftat, i utlandet driven livförsäkringsrörelse jämte å denna

belöpande delar av vederbörande företags reserver på ett lika tillfredsställande

sätt som slutligen skedde vid Liv-Thules beskattning kan betraktas

separat i förhållande till en av svenska moderbolag driven rörelse i Sverige.

Man lärer följaktligen icke böra biträda införandet av sådana begränsningar,

som här föreslås, med mindre det blir fastslaget, att ränta och intäkter i

förekommande fall bokföringsmässigt sett alltid så kunna avskiljas, att vederbörande

skattskyldigs uppgifter utan vidare bliva godtagbara för beskattningsmyndigheterna.

Icke minst föranledes man av det i fråga örn här avsedd

återförsäkring i förslaget till anvisningar använda, något svävande uttryckssättet

»återförsäkringsrörelse, som huvudsakligen avser utlänningar»

att hysa vissa farhågor i fråga om de vanskligheter, som kunna uppstå vid

tillämpningen av det anbefallda förfaringssättet.

Beträffande den föreslagna utökade a v dragsrätten för avsättning

till utjämnings reserv har försäkringsinspektionen i

det över föreningens tidigare skrift avgivna yttrandet anfört:

I fråga om utjämningsreserverna finnes ingen begränsning av de årliga

avdragsgilla avsättningarna utan endast den föreskriften, att sedan reserven

uppnått visst maximum, avdragsrätt icke vidare föreligger. Detta maximum

föreslås nu höjt från 2 till 5 % av den sammanlagda risksumman av visst

slag. Bestämmelser örn avsättning till utjämningsreserv finnas i bolagens

grunder, ehuru för närvarande för flertalet bolag skyldigheten att göra sådan

avsättning upphävts med hänsyn lill de genom räntefallet nödvändiggjorda

förstärkningarna av premiereserven. 1 de flesta fall innehålla grunderna

bestämmelse endast örn det minsta belopp, som årligen skall avsättas,

vadan bolaget kan göra obegränsade avsättningar med bibehållen avdragsrätt

vid beskattning, intill dess reserven uppnått nämnda maximala storlek.

Hedan enligt gällande lag föreligger den ovan nämnda möjligheten ali förhindra

uppkomsten av beskattningsbart belopp genom ali avsätta hela över
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

skottet och inkomsten av andra förvärvskällor till utjämningsreserv. Lättnaden

i förevarande avseende ligger således huvudsakligen i den föreslagna

ökningen av den skattefria maximala utjämningsreserven.

Såsom motiv för den föreslagna gränsen för utjämningsreserven, 5 %> av

den sammanlagda risksumman av visst slag, hava föreskrifterna i lagen den

4 oktober 1940 (nr 851) med vissa bestämmelser örn livförsäkring m. m. vid

krig åberopats.

Lagens bestämmelser innebära emellertid icke ovillkorlig skyldighet för

bolagen att bidraga till täckande av kostnaderna för inträffade krigsdödsfall

och fall av krigsinvaliditet med tillskott intill 5 °/o av risksumman. Förutsättningen

för att ett bolag skall behöva bidraga med så stort belopp är i

huvudsak dels att försäkringstagare, representerande minst 10 °/o av bolagets

sammanlagda risksumma, avlida under kriget utöver vad som kan anses

motsvara normal dödlighet, dels att bolaget verkligen har belopp till förfogande,

som enligt 6 § får tagas i anspråk för ändamålet. De i nämnda lagrum

uppräknade fondernas storlek den 31 december 1940, i procent av sammanlagda

risksumman räknat, framgår av följande sammanställning, som

avser samtliga livförsäkringsbolag

%

Säkerhetsfonder ........................ 1.4

Premieåterbäringsreserver ................ 0.8

Utjämningsreserver ...................... 0.5

Vinstreserver ............................ 1.5

4.2

Till dessa medel kommer för tio år framåt förutberäknat överskott, vilket

kan väntas uppgå till icke obetydliga belopp. Då man knappast torde böra

räkna med att dödligheten bland försäkringstagarna under ett krig — utöver

normal dödlighet —- kommer att överstiga 10 °/o, syftar förslaget till att

möjliggöra att utjämningsreservema ensamma övertaga uppgiften att vid

krig åstadkomma erforderligt tillskott. Det kan anses önskvärt, att säkerhetsfond

och premieåterbäringsreserv i möjligaste mån skonas vid uppgörandet

av ett krigsbokslut, då å ena sidan säkerhetsfonden efter ett krig väl kan

behöva bevaras med tanke på förluster på kapitalplaceringar och å andra

sidan premieåterbäringsreserven utgöres av medel, vilka kunna betraktas

som individuellt tilldelade. Dessa motiv gälla icke beträffande vinstreserverna,

men å andra sidan kan framhållas att dessa utgöras av beskattade medel

och att det måste anses rimligt, att bolagen för bestridande av tillskott få i

största möjliga utsträckning taga i anspråk medel, som icke beskattats.

Oaktat en dödlighet vid krig, som för bolagen skulle medföra tillskottsplikt,

motsvarande 5 % av risksumman, måste anses så hög, att man knappast

behöver räkna därmed, kan ur andra synpunkter en konsolidering av

ifrågavarande omfattning icke anses omotiverad. Inspektionen har för den

skull intet att erinra mot den föreslagna höjningen av utjämningsreservernas

avdragsfria maximum. En annan fråga är emellertid, i vilken takt en sådan

konsolidering bör försiggå med tanke på återverkningarna i fråga om försäkringstagarnas

vinstmöjligheter och bolagens beskattning.

Kraven på konsolidering å den ena sidan och rättvisa åt försäkringstagarna

å den andra äro i viss mån motstridiga. Det kan icke undvikas, att

försäkringstagare under en konsolideringsperiod få åtnjuta mindre fördelar

än under en tid, då konsolideringen redan är fullgjord. Örn emellertid denna

försiggår i en alltför snabb takt, missgynnas försäkringstagarna i förra fallet

alltför mycket. Den av räntefallet föranledda förstärkningen av premiereser
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

45

verna, som påbörjades år 1934, har lett lill inställandet av ali vinstutdelning,

vilket självfallet inneburit ett missgynnande av dem, som varit försäkrade

under denna period, och i all synnerhet av de äldsta försäkringstagarna. Behovet

av förstärkningen ansågs emellertid så trängande, att en dylik konsekvens

blev ofrånkomlig, och inspektionen uttalade i överensstämmelse med

denna uppfattning i skrivelse till Svenska livförsäkringsbolags förening den

29 januari 1938, alt inspektionen fann bolagens åtgärd att under dåvarande

förhållanden inställa vinstutdelningen ekonomiskt välbetänkt. En förlängning

av den nu rådande, vinstfria perioden genom att omedelbart efter premiereservförstärkningarnas

genomförande påbörja en alltför snabb uppbyggnad

av exempelvis utjämningsreserverna är emellertid enligt inspektionens

uppfattning icke motiverad.

Eftersom å ena sidan på grund av anförda skäl en alltför forcerad konsolidering

icke kan anses motiverad, synes å andra sidan några skäl för skattelagstiftningen

att medgiva avdragsrätt vid en godtyckligt snabb konsolidering

knappast föreligga. Då livförsäkringsbolagens sammanlagda risksumma

för kapitalförsäkring för dödsfall ultimo 1940 med avdrag av den del därav,

för vilken återförsäkrare svara, utgjorde 3.66 miljarder kronor, .skulle bolagen

enligt förslaget kunna uppbygga utjämningsreserver om sammanlagt 183

miljoner kronor, innan avdragsrätten upphör. Då bolagens sammanlagda utjämningsreserver

vid samma tidpunkt uppgingo till 19 miljoner kronor, kunna

sålunda sammanlagt 164 miljoner kronor få avdragas från överskottet.

Enligt förslaget kunde detta med nuvarande skattesatser medföra, att ett

skattebelopp, utgörande mellan 37 och 83 %> av sistnämnda summa, d. v. s.

mellan 61 och 136 miljoner kronor, icke komme stat och kommun till godo.

Härom vöre intet att säga, om avsättningarna fördelades över en längre period,

men då förslaget icke maximerar de årliga avsättningarna, kunna desamma

koncentreras till en relativt kort period. Det torde icke vara förenligt

med vedertagna beskattningsprinciper att införa bestämmelser, som i sådan

grad tillåta skattskyldiga att själva reglera sin beskattning.

Utöver den föreslagna begränsningen av utjämningsreservens totala storlek

bör därför enligt inspektionens mening även en begränsning av de årliga

avsättningarnas belopp införas. På grund av nu anförda synpunkter har

inspektionen efter konferens med representanter för livförsäkringsbolagen

anmodat dem att uppgöra ett förslag till bestämmelser örn sådan begränsning.

I skrivelse den ol januari 1942 fran ordföranden i Svenska livförsäkringsbolags

förening framlägges ett sådant förslag.

Förslaget innebär, att ingen maximering av den avdragsgilla årliga avsättningen

skall föreskrivas vid beräkningen av överskottet men väl vid beräkningen

av behållningen. Vid någorlunda stora årsvinster skulle emellertid er.

dylik anordning icke medföra någon spärr av betydelse i fråga örn snabbheten

i utjämningsreservens uppbyggnad med skattefria medel. Inspektionen vill

med hänsyn härtill sätta i fråga, huruvida icke en maximering av de årliga

avdragsgilla avsättningarna bör införas även vid överskottets beräkning.

Enligt tilläggsförslaget skulle vid beräkningen av behållningen den avdragsgilla

avsättningen till utjämningsreserv alternativt begränsas genom föreskrift

i grunderna eller genom föreskrift i lagen, innebärande att den avdragsgilla

avsättningen begränsades till den i grunderna föreskrivna minimibelopp,

utgörande 1U % av sammanlagda risksumman

or dc ldsf a I le f t e ro k n m g med 60 % av sammanlagda risksumman för invahditetsfall.

For närvarande löreskrives för flertalet bolag varken någon minimiavsaltning

eller någon maximiavsättning i grunderna. I fråga örn de bolag

vilkas grunder föreskriva viss minimiavsättning, är denna obetydlig jämfört

med nyssnämnda belopp, /., ''/o av viss risksumma. Man uppnår således i det

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

närmaste samma resultat, om gränsen fixeras till sistnämnda belopp. Härigenom

vinnes även den fördelen, att vid fastställandet av grunder för avsättning

till ut.jämningsreserv hänsyn icke behöver tagas till skattesynpunkter.

Då Kungl. Maj:t hittills icke plägat infordra utlåtande rörande grunderna

från annan myndighet än inspektionen och till inspektionens uppgift icke

hör att bevaka de fiskaliska intressena, synes det lämpligare att en fullt bestämd

gräns för de avdragsgilla årliga avsättningarna införes i lagen. Inspektionen

vill i enlighet härmed för sin del förorda, att vid beräkningen av behållningen

tillägges den ökning av utjämningsreserven, som avdragits vid

överskottets beräkning, i den mån nämnda ökning överstiger 1ji % av sammanlagda

risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall efter ökning med

60 %> av sammanlagda risksumman för försäkring för invaliditetsfall.

Kammarrätten har uttalat:

Vad angår den föreslagna ändringen vid överskottsberäkningen i fråga örn

vad som skall utgöra avdragsgill avsättning till utjämningsreserverna skulle

en sådan ändring bland annat medföra att hänsyn skulle tagas icke blott såsom

hittills till risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall utan jämväl

till risksumman för invaliditetsfall. Det torde vara en av krigsförhållandena

föranledd aktualisering av sistnämnda försäkringsform, som, ehuru motiveringen

är något snävt hållen på denna punkt, kräver en sådan anordning.

Varken häremot eller emot de stadgade procentsatserna synes från kammarrättens

sida vara något att i sak invända. Den föreslagna lagtexten till ifrågavarande

bestämmelser preciserar dock icke med full tydlighet den begränsning,

som här avses, eller 5 procent av sammanlagda risksumman för kapitalförsäkring

för dödsfall samt 3 procent (5 procent av 60 procent) av sammanlagda

risksumman för invaliditetsfall.

Statskontoret har icke funnit anledning till annan erinran än att det ville

förefalla erforderligt, att de föreslagna reglerna för beräkning av överskott

och behållning å livförsäkringsrörelsen kompletterades med föreskrifter örn

maximering av det belopp, som årligen finge avdragas för avsättning till utjämningsreserv.

I sin senare skrift har svenska livförsäkringsbolags förening uttalat att, i

den mån den av försäkringsinspektionen påyrkade maximeringen av avsättningarna

till utjämningsreserv hänförde sig till beräkning av behållningen,

inspektionens anmärkning icke gåve anledning till erinran. Föreningen har

vidare anfört:

Att såsom inspektionen jämväl ifrågasatt utsträcka maximeringen av de

årliga avsättningarna även vid beräkning av överskottet synes icke påkallat.

Faran för en alltför långsam uppbyggnad av utjämningsreserverna till önskvärd

storlek lärer vara betydligt större än motsatsen. I varje fall torde för

framtiden liksom hittills konkurrensen bolagen emellan och bolagsledningarnas

önskan att snarast möjligt kunna tillmötesgå försäkringstagarnas ständigt

med ökad skärpa framställda krav på återupptagande av premieåterbäring

och vinst förhindra den av inspektionen befarade alltför snabba konsolideringen.

En försäkringsgivare med obetydlig utjämningsreserv torde för

övrigt på denna punkt rättvisligen böra medgivas betydligt större frihet än

den, som hunnit avsevärt längre på vägen mot en tillfredsställande utjämningsreserv.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

47

Försäkringsinspektionen har i sitt yttrande över föreningens senare skrift

uttalat, att inspektionen funne de skäl, som föreningen anfört mot en maximering

jämväl vid beräkning av överskottet, icke vara övertygande. Inspektionen

har vidare anfört.

Gällande grunder föreskriva för flertalet bolag ingen avsättning till utjänmingsreserv.

Grunder, å vilka bolagen sökt stadfästelse men som vila i

avvaktan på viss komplettering, föreskriva beträffande vart och ett av bolagen

en avsättning, vilken kan uppskattas till i runt tal 7 °/00 av det i genomsnitt

årligen nyanskaffade försäkringsbeloppet. Vid en genomsnittlig nyanskaffning,

motsvarande 10 % av ett bolags hela risksumma, skulle avsättningen

alltså uppgå till 0.7 u/00 av risksumman, vilken avsättning väl rymmes

inom gränsen 2.5 °/00. Vissa bolag hava föredragit att begära svagare grunder

för beräkning av premiereserv, vilket medfört att för dem avsättning till utjämningsreserv

utöver den ovan nämnda måste göras. Att låta ett dylikt förhållande

inverka på skattelagstiftningen synes icke motiverat, så mycket

mer som anordningen i fråga torde få anses äga mera provisorisk karaktär.

Det av svenska livförsäkringsbolags förening framlagda förslaget att av- Departementssättningarna

av kapital och ränta till premieåterbäringsreserv och av ränta cA<7creå

tilldelade vinstreserver — men däremot icke avsättningar till konsolideringsfondema

— skola medräknas vid bestämmandet av behållningen har samband

med föreningens redan behandlade förslag om ny spärregel; såsom

tidigare omnämts innebar den av föreningen föreslagna spärregeln att ränteskatteunderlaget

skulle så begränsas, att skatterna icke komme att överstiga

90 procent av behållningen. Då jag icke ansett mig böra biträda föreningens

förslag i fråga om spärregeln, anser jag mig icke heller böra biträda föreningens

nu ifrågavarande förslag. Förslaget torde emellertid böra upptagas

till omprövning i samband med den mera omfattande utredning angående

livbolagens skatteförhållanden, som efter vad jag förut anfört bör komma

lill stånd. — Föreningen har i anslutning till sitt nyssberörda förslag framhållit,

att såväl livförsäkringsrörelsen som annan förvärvskälla kunde lämna

underskott; detta underskott borde, i likhet med vad som enligt föreningens

uppfattning för närvarande gällde, få avdragas vid beräkning av behållningen.

Försäkringsinspektionen har funnit det naturligt att avdrag skedde, men har

anmärkt att det av gällande lagtext icke framginge att avdragsrätt förelåge.

Ett liknande påpekande har gjorts av kammarrätten. Anmärkas må att i deklarationsformulär

nr 10 (Bilaga till C; inkomst av livförsäkringsrörelse)

finnes under I B punkt 3 b) angivet, att i behållningen skall inräknas »Av

andra förvärvskällor än rörelse härfluten, i allmänna deklarationen redovisad

inkomst, minskad med under allmänna avdrag uppfört underskott å nämnda

förvärskällor». Med hänsyn till vad som förekommit i nu förevarande

ärende torde den regel, som sålunda kommit till uttryck i deklarationsformuläret

beträffande underskott å annan förvärvskälla än rörelse, böra upptagas

i punkt 4 av anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen.

Svenska livförsäkringsbolags förening har vidare föreslagit att vid beräkning

av behållningen avdrag skall få ske dels för nettointäkten från utländsk

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

återförsäkringsrörelse, som hålles skild från den övriga rörelsen, dels ock

för nettointäkten från sådan direktrörelse, som drives i annat land. Med hänsyn

till den ståndpunkt jag intagit till föreningens nyssberörda förslag rörande

den omfattning, i vilken fondavsättningar skola inräknas i behållningen,

anser jag mig emellertid icke heller böra upptaga de nu ifrågavarande

förslagen utan torde jämväl dessa få bli föremål för prövning i samband

med en blivande utredning på området.

Slutligen har svenska livförsäkringsbolags förening föreslagit vissa ändringar

av bestämmelserna angående avdragsrätt för avsättning till utjämningsreserver.

Dessa bestämmelser innebära för närvarande, att avdragsrätt medgives

i den mån utjämningsreserverna icke genom avsättningarna komma att

överskjuta 2 procent av risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall med

avdrag av den del därav, för vilken återförsäkrare svara. Innebörden av föreningens

förslag är, att avdragsrätt skulle medgivas — såväl vid beräkning

av överskott som vid beräkning av behållning — i den mån utjämningsreserverna

icke översköte 5 procent av risksumman å livförsäkringar och 3 procent

av risksumman å invaliditetsförsäkringar. Enligt vad försäkringsinspektionen

meddelat uppgick livbolagens sammanlagda risksumma för kapitalförsäkring

för dödsfall per den 31 december 1940, efter avdrag av den del

därav för vilken återförsäkrare svara, till 3,660,000,000 kronor. De sammanlagda

utjämningsreserverna uppgingo vid samma tid till 19,000,000 kronor

eller ungefär 0.5 procent av risksumman, varför den föreslagna utökningen

av avdragsrätten sålunda avser belopp av en mycket betydande storleksordning.

I remissyttrandena har annan erinran icke gjorts mot föreningens

förslag än att de årliga avsättningarna borde maximeras, förslagsvis till 1/4

procent. För egen del är jag emellertid tveksam örn ändringsförslag nu bör

framläggas. Det torde böra beaktas, att redan gällande bestämmelser medgiva

en betydande utbyggnad av utjämningsreserverna, varför frågan om ändring

av reglerna icke synes hava omedelbar aktualitet. Vidare bör framhållas, att

omarbetning för närvarande pågår av 1940 års lag med vissa bestämmelser

örn livförsäkring m. m. vid krig, vilket givetvis talar för ett uppskov med

ändring av beskattningsreglerna. På grund av det anförda och med hänsyn

till frågans betydelse ur skattesynpunkt har jag för min del stannat vid den

meningen, att ändringsförslag icke nu bör framläggas utan att frågan bör

upptagas till vidare behandling i samband med den mera omfattande utredning

av livbolagens skatteförhållanden, vilken jag förutsatt senare skola

komma till stånd.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma]:ts proposition nr 172.

49

Departementschefens hemställan.

Med iakttagande av vad jag i det föregående anfört ha inom finansdepartementet

upprättats förslag till

dels lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370),

dels förordning angående ändrad lydelse av 20 § förordningen den 28 september

1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, och

dels förordning om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt.

De föreslagna ändringarna av kommunalskattelagen torde icke kunna bliva

tillämpliga förrän taxeringsåret 1944. I övrigt torde författningsförslagen

däremot böra träda i kraft redan innevarande år, förslagsvis den 1 juni 1943.

Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ivar Löfqvist.

Bihang till riksdagens protokoll Idis. 1 sami. Nr 172.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Bihang.

Förslag

till

ändringar i kommunalskattelagen.

30 § 2 mom. l:sta stycket.

För inländsk försäkringsanstalt skall såsom nettointäkt anses överskottet

a försäkringsrörelsen samt beträffande livförsäkringsrörelse, förutom överskottet

å rörelsen, ett belopp (ränteskatteunderlaget) motsvarande en fjärdedel

av den ränta, som enligt av Konungen stadfästa grunder dels beräknats å

premiereserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar tillhörande anstaltens

här i riket drivna rörelse dels ock belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv

och härmed jämförliga vinstreserver för dylika försäkringar.

Ränteskatteunderlaget må dock icke upptagas till så stort belopp, att de

skatter till stat och kommun, vilka beräknas dels å ränteskatteunderlaget

dels ock a överskottet samt å de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende

äro att hänföra till annan förvärvskälla än försäkringsrörelse, kunna antagas

komma att överstiga 90 % av behållningen å livförsäkringsverksamheten,

dock att överskottet och inkomstbeloppen härvid medräknas endast i den

män desamma enligt anvisningarna skola ingå i sagda behållning.

Vid beräkning av inländsk försäkringsanstalts överskott å försäkringsrörelse

ma från bruttointäkten göras avdrag för avsättning till försäkringsfond för

egen räkning och premieåterbäringsreserv samt i den utsträckning, som

närmare angives i anvisningarna, till andra fonder, i den mån de beräknas

motsvara anstaltens förbindelser enligt ingångna försäkringsavtal, dock icke

för annan avsättning till vinstutdelning än å livränteförsäkringar eller av

ränta till sådana vinstreserver för kapitalförsäkringar, som avses i föregående

stycke.

Anvisningar till 30 §.

3. Vid beräkning —--utjämningsreserver och livränteförsäkrings
rörelsens

garantifonder ävensom för avsättning av ränta till vinstreserver,

som äro jämförliga med premieåterbäringsreserv.

Med utjämningsreserv — — — försäkringsaktiebolags reservfond.

Med garantifond---avsatta medel.

. Med vinstreserv förstås här fond, som omfattar försäkringstagarna individuellt

eller gruppvis tilldelade men ej utbetalade vinstmedel.

Avdrag för ökning av utjämningsreservema må icke ske i den mån desamma

genom ökningen komma att överskjuta 5 procent av sammanlagda

risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall ökad med 60 procent av sammanlagda

risksumman för invaliditetsfall.

Med risksumma förstås här det belopp, som är att anse som utsatt för

döds- eller invaliditetsrisk, med avdrag av den del därav, för vilken återförsäkrare

svara.

Nedsättning av---före ändringen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

51

Avdrag må icke ske för annan avsättning till omedelbar eller framtida

vinstutdelning åt försäkringstagarna än avsättning dels till garantifond för

livränteförsäkringsrörelse dels ock enligt av Konungen stadfästa grunder av

ränta till vinstreserver för direkt tecknade kapitalförsäkringar, som tillhöra

anstaltens här i riket drivna rörelse.

Vid tillämpningen---till 31 §).

4. Vid beräkning av ränteskatteunderlaget skall gälla:

1) räntan å premiereserven skall, där ej särskilda förhållanden påkalla

annat beräknas å medeltalet av dess belopp vid årets början och slut efter

den räntefot, som legat till grund för dess beräkning:

2) i fråga örn ränte- och kapitalförsäkringsanstalt sättes räntan å premiereserven

lika med det belopp, vilket såsom ränta gottskrivits besparingsfopden

för kapitalförsäkring, med avdrag av den ränta, som under året utbetalats

till delägare i samma fond;

3) behållningen å livförsäkringsverksamheten upptages till ett belopp, som

utgör skillnaden mellan

å ena sidan summan av

a) överskottet å livförsäkringsrörelsen, beräknat på sätt i punkt 3 sagts,

b) vid överskottsberäkningen avdragna avsättningar till premieåterbäringsoch

vinstreserver,

c) de inkomstbelopp, vilka i beskattningshänseende äro att hänföra till

annan förvärvskälla än försäkringsrörelse, dock att i fråga om försäkringsanstalt,

som driver siuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse,

ifrågavarande inkomstbelopp endast medräknas i den mån de i försäkringstekniskt

hänseende äro att hänföra till livförsäkringsverksamheten;
å

andra sidan summan av de delar av överskottet, som belöpa på

d) sådan återförsäkringsrörelse, som huvudsakligen avser utlänningar och

enligt av Konungen stadfästa grunder är skild från anstaltens övriga livförsäkringsrörelse,

e) sådan direkt livförsäkringsrörelse, som anstalten driver i utlandet;

4) vid begränsning jämlikt 30 § 2 mom. skola skatterna till stat och kommun

antagas komma att utgå efter samma debiteringsgrunder som för närmast

föregående beskattningsår.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1943:45 Betänkande i anledning av väckt motion angående viss begränsning av rätten till avdrag vid inkomstbeskattningen för premier, som erläggas för pensionsförsäkring s. 11 i texten