Med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m
1943-03-05 · 51 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 50 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:172, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 172-
1
Nr 172.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms
slott den 5 mars 1943.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
2) förordning angående ändrad lydelse av 20 § förordningen den 28 september
1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt; samt
3) förordning om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 172.
1
2
Kungl Maj:ts proposition nr 172.
Förslag
till
lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 30 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 samt punkterna 3 och 4 av anvisningarna till nämnda paragraf
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
30 §.
2 mom. För inländsk försäkringsanstalt skall såsom nettointäkt anses överskottet
å försäkringsrörelsen samt beträffande livförsäkringsrörelse, förutom
överskottet å rörelsen, ett belopp (ränteskatteunderlaget) motsvarande en
tredjedel av dels den beräknade räntan å premiereserv för direkt tecknade
kapitalförsäkringar, tillhörande anstaltens här i riket drivna rörelse, dels den
ränta, som belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv och vinstreserv
för dylika försäkringar, dock att ränteskatteunderlaget icke må överstiga
den på sätt i anvisningarna sägs begränsade, på livförsäkringsrörelsen
belöpande andel av behållningen å anstaltens hela verksamhet.
Vid beräkning av inländsk försäkringsanstalts överskott å försäkringsrörelse
må från bruttointäkten göras avdrag för avsättning till försäkringsfond
för egen räkning och premieåterbäringsreserv samt i den utsträckning,
som närmare angives i anvisningarna, till andra fonder, i den mån de beräknas
motsvara anstaltens förbindelser enligt ingångna försäkringsavtal, dock
icke för annan avsättning till vinstutdelning än a livränteförsäkringar eller
av ränta till vinstreserv för kapitalförsäkringar, som avses i föregående
stycke.
Anvisningar
till 30 §.
3. Vid beräkning av överskottet å livförsäkringsrörelse må från bruttointäkten
avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i 29 §, för
avsättning till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv,
i lag föreskriven säkerhetsfond, utjämningsreserver och livränteförsäkringsrörelsens
garantifonder ävensom för avsättning av ränta till vinstreserv.
Med utjämningsreserv---- avsatta medel.
Med vinstreserv förstås bär fond, som omfattar försäkringstagarna individuellt
tilldelade men till dem ej utbetalade vinstmedel.
Avdrag för--— före ändringen.
Avdrag må icke ske för annan avsättning till omedelbar eller framtida
vinstutdelning åt försäkringstagarna än dels avsättning till garantifond för
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
3
livränteförsäkringsrörelse dels ock avsättning, enligt av Konungen stadfästa
grunder, av ränta till vinstreserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar tillhörande
anstaltens här i riket drivna rörelse.
Vid tillämpningen —--till 31 §).
4. Vid beräkning av ränteskatteunderlaget skall, där ej särskilda förhållanden
påkalla annat, räntan å premiereserven beräknas å medeltalet av
dess belopp vid årets början och slut efter den räntefot, som legat till grund
för dess beräkning; i fråga om ränte- och kapitalförsäkringsanstalt sättes
räntan å premiereserven lika med det belopp, vilket såsom ränta gottskrivits
besparingsfonden, med avdrag av den ränta, som under året utbetalts till
besparingsfondens delägare.
Ränteskatteunderlaget må dock aldrig överstiga på följande sätt begränsade,
på livförsäkringsrörelsen belöpande andel av behållningen å anstaltens
hela verksamhet, nämligen dels summan av överskottet å livförsäkringsrörelsen,
beräknat på sätt i punkt 3 sagts, och de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende
äro att hänföra till annan förvärvskälla än försäkringsrörelse,
dels ock de vid sagda överskotts beräkning avdragna avsättningarna
till andra fonder än försäkringsfonden, i den män deras sammanlagda belopp
icke överstiger två gånger nämnda summa. Vid tillämpning av stadgandet i
föregående punkt skall iakttagas dels att från de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende
äro att hänföra till annan förvärvskälla än försäkringsrörelse,
avdrag må ske för underskott å annan sådan förvärvskälla, dels ock
att i fråga om försäkringsanstalt, som jämväl driver sjuk-, olycksfalls- eller
skadeförsäkringsrörelse, inkomstbelopp och underskott, vilka härröra från
annan förvärvskälla än försäkringsrörelse, medräknas endast i den mån de
i försäkringstekniskt hänseende äro att hänföra till livförsäkringsverksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 20 § förordningen den
28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 20 § förordningen den 28 september 1928 om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
20 §.
För varje---året utgå.
Vid bestämmandet av procenttalen skall iakttagas att, även om dessa i övrigt
bestämmas olika för de i 18 § 2 mom. under a) och de i samma mom.
under b) avsedda skattskyldiga, procenttalet för svenska försäkringsanstalter
likväl skall, såvitt avser till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, bestämmas
lika med procenttalet för fysiska personer. Såsom till livförsäkringsverksamhet
hänförlig inkomst skall, om försäkringsanstalt driver jämväl annan
försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse, anses den del av anstaltens beskattningsbara
belopp, som efter förhållandet mellan den i försäkringstek-,
niskt hänseende till livförsäkringsverksamheten hänförliga nettointäkten och
anstaltens sammanlagda nettointäkt belöper å livförsäkringsrörelsen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juni 1943.
1 Senaste lydelse, se. SFS 1938: 369.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
5
Förslag
till
förordning om begränsning av skatt för svensk
livförsäkringsanstalt.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Svensk livförsäkringsanstalt äger under de förutsättningar och i den omfattning
nedan sägs åtnjuta avkortning av anstalten påförd statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt samt värnskatt eller restitution av redan erlagd sådan
skatt eller båda dessa förmåner i förening.
2 §•
Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt denna
förordning skola avse det belopp, varmed försäkringsanstalten på grund av
taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
värnskatt samt allmän kommunalskatt sammanlagt överstiga den för anstalten
samma år enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag för erlagda
allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må hava vid taxeringen
medgivits, men minskad dels med ränteskatteunderlaget, dels ock med
anstalten för samma år påförd krigskonjunkturskatt, dock att avkortningen
och restitutionen sammanlagt högst må omfatta summan av den statliga
inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten.
Driver anstalten jämväl annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse,
skall vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket hänsyn tagas endast
till den del av den taxerade inkomsten, som efter förhållandet mellan den
i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamheten hänförliga nettointäkten
och anstaltens sammanlagda nettointäkt belöper å livförsäkringsrörelsen,
samt till å sådan del av inkomsten belöpande skatter.
3 §•
Avkortning och restitution enligt denna förordning skola i första hand
avse den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.
Vid tillämpning av denna förordning skall, där avkortning kan ske, sådan
i första hand äga rum. Kan avkortning icke ske eller kan sådan ske allenast
till viss del, skall det enligt 2 § beräknade beloppet, i den mån det ej kunnat
avkortas och det täckes av erlagt skattebelopp, återbetalas till försäkringsanstalten.
Å sålunda återbetalat belopp utgår icke ränta.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
4 §•
Försäkringsanstalt, som enligt denna förordning vill åtnjuta avkortning av
påförd skatt eller restitution av erlagd skatt eller båda dessa förmåner, har
att därom göra ansökan, vilken skall av anstalten ingivas eller i betalt
brev med posten insändas till länsstyrelsen i det län, inom vilket anstalten
för ifrågavarande taxeringsår taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
eller, därest anstalten taxerats till sådan skatt i Stockholms stad, till
Överståthållarämbetet.
Ansökan skall avlämnas inom sådan tid att den är nämnda myndighet tillhanda
inom natt och år efter det anstalten avfordrats de utskylder, varom i
2 § förmäles, vid äventyr att avkortning eller restitution enligt denna förordning
icke må beviljas. Därest de i 2 § angivna förutsättningarna för åtnjutande
av avkortning eller restitution föreligga först efter det kammarrätten
eller Kungl. Majit meddelat utslag angående taxering för ifrågavarande
taxeringsår, skall tiden för ingivande av ansökan räknas från det kammarrättens
utslag vunnit laga kraft eller Kungl. Majits utslag meddelats.
Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av Kungl. Majit.
5 §•
Finnes ansökning böra bifallas, skall länsstyrelsen eller Överståthållarämbetet
antingen meddela förordnande om avkortning eller tillställa försäkringsanstalten
densamma tillkommande restituerat belopp över postgiro eller ock
vidtaga båda dessa åtgärder.
6 §•
Därest, efter det förordnande örn avkortning eller restitution enligt denna
förordning meddelats, försäkringsanstalts taxering för ifrågavarande taxeringsår
så ändras, att avkortningen eller restitutionen bör beräknas till annat
belopp än som skett, åligger det myndighet, som har att vidtaga debiteringsåtgärd
i anledning av den ändrade taxeringen, att vidtaga jämväl sådan ändring
i debiteringen, som föranledes av de ändrade grunderna för beräkning
av avkortningen eller restitutionen.
7 §•
Beträffande besvär över beslut rörande tillämpning av denna förordning
skall gälla vad angående klagan över debitering av kronoutskylder är stadgat.
8 §.
Närmare bestämmelser för tillämpning av denna förordning meddelas av
Kungl. Majit.
Denna förordning träder i kraft den 1 juni 1943, men skall icke äga tillämpning
å skatter, avseende tidigare beskattningsår än det för vilket taxering äger
rum år 1943.
Kungl. Majlis proposition nr 172.
7
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars
1943.
Närv arande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn ändrade bestämmelser
rörande inländsk livförsäkringsanstalts beskattning samt anför
därvid.
[Huvuddragen av gällande bestämmelser.
Nu gällande bestämmelser rörande livförsäkringsbolags beskattning innebära
i huvudsak följande. Enligt 30 § 2 mom. kommunalskattelagen utgöres
den nettointäkt av rörelsen, vilken skall tagas till beskattning, av summan
av två belopp, nämligen dels överskottet å försäkringsrörelsen, dels ett belopp,
vilket här benämnes ränteskatteunderlaget. Förutom intäkt av rörelse
hava livförsäkringsbolagen i regel även inkomst av annan förvärvskälla,
nämligen av fastighet.
Beräkningen av livförsäkringsbolags överskott å rörelsen sker på sätt, som
motsvarar beräkningen av nettointäkt hos annan rörelseidkare, dock med den
skillnaden, att avdrag får göras för vissa fondavsättningar, nämligen avsättningar
till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv, i lag
föreskriven säkerhetsfond, utjämningsreserver och livränteförsäkringsrörelsens
garantifonder. Att avsättning till försäkringsfond skall få avdragas har
ansetts erforderligt, eftersom försäkringsfonden egentligen icke är någon fond
utan en skuld, nämligen nettovärdet av bolagets förpliktelser gentemot försäkringstagarna.
ökningen av denna skuld är således i själva verket icke
någon fondavsättning utan en utgiftspost och bokföres även som sådan. Premieåterbäringen
är vinst till försäkringstagarna, som till sin storlek bestämmes
genom bolagets av Kungl. Majit stadfästa grunder. Sådan vinst får förutberäknas
och kan alltså ställas i utsikt redan vid försäkringsavtalets ingående.
På grund härav har den ansetts stå de avtalsenliga förpliktelserna
så nära, att den vid överskottets beräkning bör jämställas med dessa, varför
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 172.
avsättning till premieåterbäringsreserv får avdragas vid nämnda beräkning.
Beträffande säkerhetsfond föreskrives i 218 § lagen om försäkringsrörelse,
att livförsäkringsbolag skall göra viss avsättning till dylik fond, så länge denna
icke uppgår till ett angivet minimum. Avsättningarna till säkerhetsfond
få avdragas, i den mån säkerhetsfonden genom desamma icke kommer att
överstiga nämnda minimum. Utjämningsreserver och livränterörelsens garantifonder
nämnas icke i lagen om försäkringsrörelse, utan definieras först
i kommunalskattelagen. Avsättningar till utjämningsreserver få avdragas, i
den mån dessa reserver genom avsättningarna icke komma att överstiga 2 procent
av sammanlagda risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall, med
avdrag av den del därav, för vilken återförsäkrare svara. De årliga avsättningarna
till livränterörelsens garantifonder äro begränsade till överskottet
på denna rörelse. Att avsättningarna till säkerhetsfond, utjämningsreserver
och livränterörelsens garantifonder ansetts böra få avdragas beror på deras
karaktär av komplementfonder till försäkringsfonden. Storleken av sistnämnda
fond beräknas nämligen på grundval av vissa antaganden rörande bland
annat framtida räntefot och dödlighet och det ligger i sakens natur, att en
viss osäkerhet måste vidlåda sådana antaganden, varför den enligt dylika
antaganden beräknade försäkringsfonden i realiteten kan vara för liten.
Den tankegång, som ledde till införandet av ränteskatten, var följande. Ett
livförsäkringsbolags premiereserv utgöres av summan av premiereserverna
för de enskilda försäkringarna. Varje försäkrings premiereserv kan anses
som försäkringstagarens tillgodohavande hos bolaget, vilket även framgår
därav, att i fråga om flertalet kapitalförsäkringar för dödsfall försäkringstagaren
har rätt att fordra återköp av försäkringen, varvid premiereserven
med visst avdrag utbetalas. Räntan på premiereserven gottskrives försäkringstagaren
genom att den tillföres premiereserven eller användes som riskpremie
för försäkringen. Motsvarande gäller beträffande räntan å premieåterbäringsreserven.
Dessa räntor borde därför räknas som skattepliktig
inkomst för försäkringstagaren, i likhet med vad fallet är beträffande bankräntor,
vilka beskattas hos insättaren även om de icke lyftas utan läggas till
kapitalet. Av praktiska skäl ansåg man sig emellertid böra uttaga skatten på
ifrågavarande ränteinkomst icke hos försäkringstagaren utan hos bolaget. Med
hänsyn härtill föreskrives i 30 § 2 mom. kommunalskattelagen såsom huvudregel,
att förutom överskottet skall såsom nettointäkt anses ett belopp motsvarande
en tredjedel av dels den beräknade räntan å premiereserven för
direkt tecknade kapitalförsäkringar, dels den ränta, som belöper å eller eljest
tillförts premieåterbäringsreserven för dylika försäkringar. Kvoten en tredjedel
avvägdes dels med hänsyn till den totala skatt, livförsäkringsbolagen före
kommunalskattelagens tillkomst erlagt, dels med hänsyn till de skattesatser,
som beräknades skola tillämpas för å ena sidan försäkringsbolag och å andra
sidan i genomsnitt för de skattskyldiga försäkringstagarna, för vilkas räkning
ränteskatten egentligen erlägges.
Det ansågs emellertid, att bolagen icke borde påläggas skyldighet att betala
skatt i stället för försäkringstagarna i sådan omfattning, att bolagens
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
9
möjlighet att uppfylla sina avtalsenliga förpliktelser äventyrades. Av denna
anledning begränsades ränteskatteunderlaget så, att skatten enligt de skattesatser,
som man vid tidpunkten för lagens tillkomst räknade med, endast
skulle konsumera en del av överskottet. Spärregeln, som återfinnes i 30 § 2
mom. kommunalskattelagen, innebär att ränteskatteunderlaget icke må överstiga
den på sätt i anvisningarna sägs begränsade, på livförsäkringsrörelsen
belöpande andel av behållningen å anstaltens hela verksamhet. Den närmare
utformningen av spärregeln ges i punkt 4 av anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen,
i vilken stadgas att det här såsom ränteskatteunderlag betecknade
beloppet icke må överstiga dels summan av överskottet å livförsäkringsrörelsen
och de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende äro att hänföra
till annan förvävskälla än försäkringsrörelse, dels ock de vid sagda överskotts
beräkning avdragna avsättningarna till andra fonder än försäkringsfonden, i
den mån deras sammanlagda belopp icke överstiger två gånger nämnda summa.
Då ränteskatteunderlaget sålunda maximeras till tre gånger överskottet
(inklusive inkomstbelopp, härrörande av annan förvärvskälla än försäkringsrörelse),
innebär spärregeln bland annat att, örn de sammanlagda skatterna
till stat och kommun icke uppgå till minst 25 procent, skatten aldrig kan taga
hela överskottet i anspråk.
Framställningar i ämnet.
I en den 30 december 1941 dagtecknad skrift har svenska livförsäkringsbolags
förening hemställt om vissa ändringar av såväl bestämmelserna örn
ränteskatteunderlagets beräkning som vissa andra bestämmelser rörande inländsk
livförsäkringsanstalts beskattning. Vid skriften fanns fogat ett författningsförslag,
upptagande vissa ändringar i 30 § 2 morn. kommunalskattelagen
samt anvisningarna till 30 § i samma lag; förslaget torde få såsom
Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.
Över framställningen ha yttranden efter remiss avgivits av försäkringsinspektionen,
kammarrätten, statskontoret och Överståthållarämbetet ävensom
av länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.
Sedan svenska livförsäkringsbolags förening bereus tillfälle att under
hand taga del av de inkomna remissyttrandena, har föreningen den 4 juli
1942 inkommit med ytterligare en framställning i ämnet. Över denna framställning
har försäkringsinspektionen efter remiss avgivit utlåtande.
I anledning av vad i ärendet förekommit utarbetades inom finansdepartementets
rättsavdelning en av författningsförslag åtföljd P. M. angående livförsäkringsanstalternas
s. k. ränteskatt. Över promemorian ha utlåtanden
efter remiss avgivits av försäkringsinspektionen, kammarrätten, statskontoret,
Överståthållarämbetet samt svenska livförsäkringsbolags förening.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 172.
Huvudregeln för beräkning av ränteskaiteunderlaget.
Svenska livförsäkringsbolags förening har i sin tidigare skrift framhållit,
att under förarbetena till nu gällande lagbestämmelser rådde en enstämmig
uppfattning om att länteskatten icke finge sa anordnas, att försäkringsgivarens
möjlighet att fullgöra sin förräntningsskyldighet gentemot försäkringstagarna
äventyrades. Föreningen har vidare anfört:
Bestämmelserna om ränteskatteunderlagets maximering äro utformade
med hänsyn till de skattesatser som vid lagens tillkomst tillämpades och, så
vitt da kunde lörutses, utan allt för stora rubbningar beräknades komma
att bestå för framtiden. Lagbestämmelsen innebär att den beskattade nettointäkten
kan komma att uppgå till 4 gånger summan av överskottet å livförsäkringsrörelsen
och inkomsten från annan förvärvskälla. Vid en sammanlagd^
skattesats för skatt till stat och kommun på 25 ®/o kommer sålunda hela
behållningen att tagas i anspråk för skatteändamål.
Försäkringsinspektionen yttrade härom i sitt utlåtande till särskilda utskottet
vid 1928 års riksdag: »Härigenom kommer den beskattade nettointäkten
att högst uppgå till 4 gånger behållningen i övrigt. Då skatten till
stat och kommun nu beräknas efter skattesatser, som tillsammans uppgå
till högst cirka 18 procent, kommer på detta sätt bolagets hela skatt att
begränsas till högst cirka 72 procent av behållningen i övrigt. Även om
skattesatserna skulle i framtiden ökas, finns det alltså en marginal, innan
skatten kan bliva så^ stor, att bolagen genom densamma bliva ur stånd att
under mindre goda år göra föreskrivna avsättningar till premieåterbäringsoch
utjämningsreverser. Skulle skattesatserna tillsammans komma att uppgå
till 25 procent eller däröver bör bestämmelsen ändras, så att dessa avsättningar
ingå i behållningen med mindre belopp än 2 gånger behållningen i
övrigt. t>
Då den totala skattesatsen för försäkringsanstalterna liksom för aktiebolag
i allmänhet numera vid en kommunalskatt om 10 kronor uppgår till
cirka 37 “/o1 har den av försäkringsinspektionen angivna yttersta gränsen
redan överskridits och därmed har också en korrigering av lagföreskrifterna
blivit ofrånkomlig.
De grundläggande principer på vilka den nuvarande kommunalskattelagen
bygger synas oss även under nuvarande förhållanden fullt tillämpliga.
Anmärkningarna rikta sig fastmera mot utformningen som — ehuru för
sin tid fullt ändamålsenlig — numera leder till orimligheter. Då överskottet
å rörelsen (inkl. inkomst från annan förvärvskälla) uppgår till 58.7 % av
ränteskatteunderlaget, konsumera skatterna vid nuvarande skattesatser hela
överskottet för att sedermera med minskat överskott stiga så, att skatterna
örn överskottet endast uppgår till Vs eller mindre av ränteskatteunderlaget
nå sitt maximum eller 148 % av överskottet. Att mera allvarliga olägenheter
av det rådande läget hittills icke uppkommit beror därpå, att de
svenska livförsäkringsbolagen ända sedan år 1934 på grund av den sänkta
räntenivån varit sysselsatta med att amortera den fondbrist, som uppstod
vid övergång till nu föreskrivna antaganden örn den framtida räntefoten —
för de flesta bolag 3 %> — och att sålunda överskottet under dessa exceptionella
förhållanden blivit relativt obetydligt, i flera fall intet. Då amorteringen
emellertid numera på många håll är helt fullgjord och överskotten så
1 Denna uppgift hänför sig till december 1941.
Kungl. Maj.ts proposition nr 172-
11
småningom åter kunna förväntas stiga, framstår olägenheten av de gällande
bestämmelserna i allt skarpare dager.
Vid övervägande av hithörande problem hava vi funnit ändringar påkallade
såväl ifråga om sättet för ränteskatteunderlagets beräkning som ifråga
om ränteskatteunderlagets begränsning i förhållande till behållningen å livförsäkringsverksamheten.
Som förut nämnts ansågs en beskattning hos försäkringsgivaren, lämpligt
avvägd i förhållande till den som eljest skulle avilat försäkringstagarna,
kunna vinnas genom att ränteskatteunderlaget bestämdes till V3 av räntan
å premiereserv och premieåterbäringsreserv. De utredningar, som ledde till
den i 30 § 2 mom. kommunalskattelagen angivna kvoten V3, byggde emellertid
på förhållandena vid 1925 års taxering. Som framgår av 1924 års
skatteberednings betänkande (sid. 41) räknade man då med en kommunalskatt
av 6 %>. För en enskild person med ett beskattningsbart belopp till
statsskatt å högst 3,000 kronor — motsvarande en totalinkomst för ensamstående
person på 4,000 å 4,500 kronor, för person med hustru och
barn högre belopp — utgjorde totala skatten 10.8 % för det högst liggande
skiktet av inkomsten, vilken siffra bör ökas med c:a V3 vid inkomst av kapital.
För beskattningen av försäkringstagarnas andel av ett livförsäkringsbolags
inkomst fastställdes med utgångspunkt från de år 1925 gällande skattesatserna
regler, som för taxeringsåret 1925 skulle hava lett till en total skatt,
utgörande 15,0 °/o utav summan av försäkringstagarnas andel i bruttoöverskottet
och V3 av den beräknade räntan å premiereserven och premieåterbäringsreserven.
För taxeringsåret 1941 har siffran 10.8 %> stigit till 20.6 ®/o
-—- varvid för inkomst av kapital skatteprocenten bör upptagas till V3 å V4
högre än den angivna vid förmögenheter om högst 20,000 kronor — och
siffran 15.G % har ökats till 37 %>, om man genomgående antager en kommunal
uttaxering av 10 %>.
Den totala skatten för en fix bruttoinkomst har alltså för en enskild person
i det angivna inkomst- och förmögenhetsläget, vilket synes vara representativt
för livbolagens försäkringstagare, stigit med 91 %>, dock något
mindre örn inkomsten härrör från förmögenhet. För försäkringstagarnas andel
i ett livbolags inkomst är stegringen i stället 137 °/o. Skattesatsen beräknad
på nettot, d. v. s. på inkomsten minus skatten, har ökats ännu kraftigare,
nämligen för den enskilda personen med 114 % och för livbolagen med
217 %; det må framhållas, att nettoberäkningen är av intresse speciellt beträffande
räntan å premiereserven, vilken ju bolagen måste garantera till
dess nettobelopp. Den påtagligt kraftiga stegringen för livbolagen jämfört
med de enskilda personerna blir särskilt kännbar ifråga örn ränteavkastningen
på premiereserven även på den grund alt bolagens medelränta avsevärt
reducerats genom det under de senaste åren före kriget inträdda räntefallet,
vilket till sina verkningar på medelräntan på långt när ej neutraliserats
genom räntehöjningarna under kriget.
Under åberopande av det sålunda anförda och för att återföra livbolagens
räntebeskattning till det läge i förhållande till beskattningen av enskilda personer,
vilket rådde vid tillkomsten av gällande skatteförfattningar, föreslog
föreningen — jämte vissa andra ändringar, till vilka jag torde få återkomma
i ett senare sammanhang — en sådan ändring i gällande regler, att vid bestämmande
av ränteskatteunderlaget räntan å premiereserven och den i
premieåterbäringsberäkningen ingående räntan skulle upptagas med 1ji i stället
för V3 av sitt beräknade belopp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
Vid remissbehandlingen av föreningens tidigare skrift har i denna del följande
förekommit.
Försäkringsinspektionen — vilken örn föreningens förslag i dess helhet uttalat,
att det icke vore sådant att det kunde framläggas i oförändrat skick —
har i sitt utlåtande i denna del anfört:
Den väsentliga ändringen i huvudregeln för ränteskatteunderlagets beräkning,
nämligen att detta underlag skall utgöra en fjärdedel i stället för en
tredjedel av den ränteinkomst, som skall medräknas, har motiverats med
att beskattningen skärpts i högre grad för bolagen än för försäkringstagarna
i genomsnitt. Då ränteskatten erlägges för försäkringstagarnas räkning,
synes det rimligt, att skärpningen i fråga örn denna del av skatten
icke blir hårdare än den skulle hava blivit, örn skatten uttagits direkt hos
försäkringstagarna. En invändning, som emellertid kan göras mot såväl gällande
lag som förslaget, är, att sedan numera de procenttal av grundbeloppen,
med vilka bottenskatten skall utgå, bestämmas olika för fysiska personer
och för försäkringsbolag, man icke vet, om nuvarande proportion mellan
beskattningen av å ena sidan försäkringsbolagen å andra sidan deras
försäkringstagare kommer att bliva bestående. En förändring av denna proportion
kan medföra behov av förnyad ändring av den föreslagna kroten.
Detta förhållande kan måhända anses mindre tillfredsställande, enär kvoten
skall lagfästas, medan den omnämnda proportionen blir beroende av de varje
ar genom kungl, förordning fastställda procenttalen. Då emellertid kvoten
en fjärdedel kan anses motiverad av nu rådande förhållanden, har inspektionen
intet att erinra mot införandet av denna kvot.
I det av kammarrätten avgivna utlåtandet anföres:
Trots det att under lagstiftningsarbetet ganska stor meningsskiljaktighet
var radande om de rättsregler, som nu innehållas i förevarande lagrum, har,
såvitt kammarrätten har sig bekant, efter kommunalskattelagens antagande
fråga icke uppkommit örn ändring av de grundläggande principer, på vilka
försäkringsbolagens beskattning vilar. Den kritik, som efter lagens tillkomst
riktats mot bestämmelserna på försäkringsbeskattningens område, lärer
snarare hava tagit sikte på andra spörsmål — här syftas då i främsta
rummet på beskattningen av livräntor — än på de föreskrifter, vilka man nu
önskar få omarbetade. Vid sådant förhållande har kammarrätten liksom föreningen
utgått ifrån att anledning icke föreligger till ändring i nyssnämnda
giundläggande principer. Da, såsom redan antytts, genomförandet av dessa
betingat ett efter skattetrycket anpassat hänsyntagande från det allmännas
sida vid utmätande av skatt från livförsäkringsföretagen, har kammarrätte11
under förutsättning att de bakom föreningens resonemang liggande beräkningarna
äro riktiga ingen anledning att bestrida att tidpunkten nu är
inne för en omprövning av de bestämmelser, som innefatta de till lagstiftningen
anknutna modifierande momenten beträffande beräkningen av ränteskatten.
Författningsförslaget sammanställt med motiveringen synes både i
fråga örn vad som i sådant hänseende föreslagits skola sättas i stället för
nu gällande rättsregler, och övriga proponerade lagändringar ådagalägga, att
-— även örn på en eller annan punkt en invändning ur principiell synpunkt
kan framställas — förslaget likväl i stort sett ansluter sig till grunderna för
den gällande rätten.
Om nian inskränker^ frågan om beräkningen av ränteskatteunderlaget till
a*t ePdast avse spörsmålet örn till hur stor del detsamma skall upptagas, vill
det förefalla kammarrätten, som om en reform i här ifrågasatt riktning i
främsta rummet måste taga sikte på en reduktion av föreslagen art. Vill man
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
13
minska riinteskatten, synes med andra ord oberoende av de linjer i övrigt,
som för sådant ändamål väljas, första steget böra bliva alt sänka den i behållningen
ingående tredjedelen av räntan till lägre bråkdel. Hur långt man
därvid skall gå får ju bero på omständigheterna, men med avseende å vad i
förslaget anförts förefaller det kammarrätten skäligt, örn man såsom ifrågasatts,
toge en fjärdedel av räntan till utgångspunkt för beräkningen.
Två reservanter inom kammarrätten anföra:
Utredningen i ärendet visar otvetydigt, att utvecklingen under tiden efter
kommunal skattelagens tillkomst medfört, att livförsäkringsbolagens beskattning
icke numera är tillfredsställande ordnad. När på sin tid ränteskatten infördes,
synes hava avsetts att åstadkomma en ur skälighetssynpunkt bestämd
avvägning av dessa företags beskattning. De invecklade bestämmelser, som
befunnits nödvändiga, giva emellertid vid handen, att ränteskatten endast med
svårighet kunnat inpassas i det bestående beskattningssystemet, dit den principiellt
icke är att hänföra. Skälen för att försäkringsbolagen skola vidkännas
de skatter, för vilka försäkringstagarna egentligen skulle svara, kvarstå
visserligen med oförminskad styrka, men det kan ifrågasättas, örn icke ett
förnyat övervägande angående det lämpligaste sättet för livförsäkringsbolagens
beskattning bör göras. Den nuvarande skatten synes vila på två grundförutsättningar,
nämligen dels den jämna och relativt stora vinst, som vid
tiden för kommunalskattelagens tillkomst kunde påräknas i livförsäkringsbolagen
på grund av en hög förräntning av fondema, och dels ett skattetryck
understigande hälften av det nuvarande. Om endera av dessa förutsättningar
väsentligen ändras, kan beskattningsformen komma att visa sig antingen ineffektiv,
såsom under de senaste åren varit fallet, eller också, såsom i den
föreliggande utredningen förutsatts, oskäligt betungande. Då nu utvecklingen
medfört, att de angivna förutsättningarna avsevärt förändrats, synes synnerligen
tveksamt, om en påbyggnad av det nu gällande systemet är den lämpligaste
lösningen av problemet. De föreslagna nya bestämmelserna synas även
i taxeringstekniskt avseende vara ännu mera invecklade och svårtillämpliga
än de nuvarande. Det torde därför böra undersökas, örn ej en principiellt riktigare
form för den ifrågavarande beskattningen kunde utfinnas. Närmast
skulle då ligga en undersökning om möjligheten att anordna en ränteskatt
för livförsäkringsholagen, vilken icke direkt anknyter sig till rörelsens överskott.
En undersökning av antytt slag skulle närmast taga sikte på att utreda
konsekvenserna ur försäkringsteknisk synpunkt av en sådan skatt.
Statskontoret har i nu förevarande del icke funnit anledning till erinran
mot föreningens förslag.
Överståthållarämbetet har för sin del anfört:
Ifrågavarande förslag synes i huvudsak hava moliverats av den avsevärda
höjning i skattesatserna, såväl de kommunala som de statliga, som ägt rum
efter tillkomsten av nu gällande bestämmelser örn livförsäkringsbolagens beskattning.
Av denna höjning skulle hava föranletts dels att en förskjutning
ägt rum i förhållandet mellan å ena sidan holagens och å andra sidan försäkringstagarnas
genomsnittliga skattetunga dels ock att reglerna för maximering
av underlaget för den så kallade ränteskattens beräkning i huvudsak
blivit verkningslösa.
Ränteskattens riktiga avvägande efter försäkringstagarnas skattetunga är
en grundväsentlig förutsättning för skattens uttagande hos bolagen. Eli förslag
örn rättelse i fråga örn den förskjutning, som i della avseende skulle hava
ägt rum, synes därför i och för sig vara befogat. Som en brist i förslaget
måste emellertid framhållas, alt närmare utredning icke lämnats rörande
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
de beräkningar, vilka ligga till grund för den föreslagna nedsättningen av
ränteskatteunderlaget från en tredjedel till en fjärdedel. Utan tillfredsställande
sådan utredning lär det icke kunna tagas för gott, att nedsättningen är
rätt avvägd. I vart fall synes egendomligt att — därest de beräkningar, som
lågo till grund för 1928 års lagstiftning, voro riktiga — en så avsevärd förskjutning
av skattetungan kunnat äga rum vid förevarande proportionella
skatt. En närmare förklaring rörande orsakerna härtill synes påkallad, men
saknas helt i de remitterade handlingarna.
För övrigt lärer kunna ifrågasättas, örn det är rikigt med ett system för
ränteskattens uttagande, som avhänger av skattesatsernas höjd och som synes
nödvändiggöra ständigt återkommande ändringar i bestämmelserna allt
efter växlingarna i omförmälda hänseende. Riktigare vore väl att gå till
grunden med beräkningarna och söka utfinna en metod för beskattningen,
som är oberoende av nämnda växlingar.
Som slutomdöme uttalar Överståthållarämbetet, att det vore en mycket
väsentlig brist i förslaget att icke någon utredning gjorts beträffande de
föreslagna bestämmelsernas inverkan på skatteunderlaget samt att Överståthållarämbetet
i saknad av sådan utredning icke kunde tillstyrka att förslaget
lades till grund för en lagstiftning i ämnet.
Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ha tillstyrkt
förslaget.
I svenska livförsäkringsbolags förenings senare skrift anföres beträffande
den nu förevarande frågan:
Under de förnyade övervägandena har vår uppmärksamhet riktats på ett
annat förfaringssätt, som beträffande statsbeskattningen skulle leda till i
stort sett enahanda resultat som ifrågavarande ändring av nuvarande kvoten
Vs till v«.
Enligt 18 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt utgår
inkomst- och förmögenhetsskatt med viss i särskild ordning bestämd procent
av ett för den skattskyldige fastställt grundbelopp. Detta grundbelopp var
tidigare för försäkringsanstalts inkomst i den mån den icke belöpte på aktieägarna,
d. v. s. för ömsesidiga försäkringsbolag liela inkomsten och för
försäkringsaktiebolagen i det närmaste all inkomst av livförsäkringsrörelse,
bestämt till 6 procent av det beskattningsbara beloppet, medan det för försäkringsaktiebolagens
inkomst i övrigt var bestämt på samma sätt som för
aktiebolag i allmänhet efter en varierande skala med ett maximum av 12
procent. Vid ändring av lagrummet år 1938 borttogs emellertid denna skillnad
och grundbeloppet fastställdes för alla försäkringsanstalter till 10 procent
av det beskattningsbara beloppet. För fysiska personer bestämdes maximum
för bottenskattens grundbelopp samtidigt till 6.5 procent av det beskattningsbara
beloppet.
Därest man nu återgår till en i huvudsak likartad uppdelning av försäkringsanstalternas
inkomst som före år 1938, skulle vid det årliga bestämmandet
enligt 20 § statsskatteförordningen av det procenttal av grundbeloppet,
(efter vilket bottenskatt skall uttagas, detta procenttal för försäkringstagarnas
inkomst inom livbolagen sättas lika med det för enskilda personer bestämda.
Härigenom skulle olägenheterna av den olikformiga utvecklingen av
skatteprocenten för livbolagen i jämförelse med skatteprocenten för enskilda
i stort sett neutraliseras.
I detta sammanhang må framhållas att, även om vissa teoretiska skäl
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
15
kunna anses tala för att vid en återgång till det system, som tillämpades
före år 1938, för livrörelsens del åtskillnad göres mellan inkomst, som anses
belöpa på aktieägarna, och inkomst, som anses belöpa på försäkringstagarna,
den förstnämnda inkomsten dock numera regelmässigt är så relativt
obetydlig och ur statsfinansiell synpunkt spelar så liten roll, att det starkt
kan ifrågasättas om denna åtskillnad mellan olika slag av inkomster bör
ånyo upptagas. Hela inkomsten av livförsäkringsrörelse synes kunna behandlas
såsom en enhet.
Enligt vårt förmenande bör det från föreningens sida icke föreligga någon
anledning till erinran, därest lagstiftningen anses böra utformas i enlighet
med nu angivna riktlinjer. Den föreslagna ändringen i 30 § 2 mom. kommunalskattelagen
från en tredjedel till en fjärdedel skulle därvid utgå.
Försåkringsinspektionen har i sitt yttrande över föreningens senare skrift
understrukit, att ändring av såväl huvudregeln för ränteskatteunderlagets
beräkning som spärregeln vore av behovet starkt påkallad samt att frågan
om ändringarnas vidtagande enligt inspektionens uppfattning vore av brådskande
natur. Vidare anför inspektionen:
En av anledningarna till att kvoten bestämdes till en tredjedel var, att bolagen
kunna anses erlägga skatten i stället för försäkringstagarna, och genom
nämnda val av kvot uppnåddes, att den ränteskatt, som kom att uttagas
av bolagen, i stort sett motsvarade de skattebelopp som skulle uttagits, därest
försäkringstagarna själva hade erlagt ränteskatten. Av betydelse för uppnåendet
av denna effekt var även stadgandet i 18 § c) förordningen den 28
september 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i dess ursprungliga
lydelse, vilket stadgande innebar, att grundbeloppet beträffande svensk
försäkringsanstalts inkomst, i den mån den icke belöpte på aktieägare i denna
deras egenskap, skulle utgöra 6 % av det beskattningsbara beloppet. Den
ändring i detta lagrum, som vidtogs den 17 juni 1938, torde icke hava åsyftat
en förändring av ovannämnda effekt och skulle icke heller hava åstadkommit
någon sådan förändring av större betydelse, därest — som väl avsikten
varit — bottenskatten uttagits med lika många procent av grundbeloppet
för de olika kategorierna skattskyldiga. Emellertid tillämpas numera väsentligt
högre skattesatser för skattskyldiga, som avses i 18 § 2 mom. b)
nämnda^ förordning, än för skattskyldiga, som avses i a) och c) samma moment.
Då livförsäkringsbolagen tillhöra den förra kategorien men försäkringstagarna
i regel den senare, har följden blivit en sådan förändring av det
ekonomiska resultatet av beskattningen, för vilken redogjorts i föreningens
skrivelse den 30 december 1941. En ändring, som åter bringar lagbestämmelserna
i överensstämmelse med det ursprungliga syftemålet, är därför enligt
inspektionens mening angelägen.
Inspektionen har sammanfattningsvis uttalat, att inspektionen förordade
föreningens senare förslag framför det tidigare förslaget om sänkning av
kvotdelen från 1/3 till */*•
I departementspromemorian anföres beträffande nu förevarande spörsmål:
Gällande regler angående beskattning av inkomst av livförsäkringsrörelse,
vilka regler antogos år 1928, förutsätta ett relativt jämnt skattetryck år från
år. Så som reglerna äro avfattade kommer nämligen en ökning av skattetrycket
att för livbolagens del medföra en skattehöjning av väsentligt större
omfattning än den, som det skärpta skattetrycket i oell för sig borde med
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
föra. Ökas det sammanlagda skattetrycket från de 18 %, med vilka man
räknade år 1928, till 25 °/o kommer sålunda skatten för livbolagens del att
— under vissa förutsättningar — öka från 72 °/o till 100 % av överskottet.
Under förarbetena till de ifrågavarande författningsbestämmelserna beaktades
detta förhållande och såsom en lämplig utväg att komma till rätta med
svårigheterna förordades från försäkringsinspektionens sida att man framdeles
— i den mån så lunnes påkallat — vidloge sådan ändring av reglerna,
att avsättningarna till andra fonder än försäkringsfonden skulle ingå i
behållningen med mindre belopp än två gånger överskottet; en sådan ändring
borde enligt inspektionen vidtagas därest skattesatserna tillsammans
konnne att uppgå till 25 °/o eller däröver.
I nu föreliggande läge, då det sammanlagda skattetrycket för livbolagens
del kan beräknas till ungefär 40 % — och skatterna sålunda kunna uppgå
till cirka 160 % av överskottet — har från försäkringshåll föreslagits, såvitt
nu är i fråga, dels att den kvotdel av räntan, som skall inräknas i nettointäkten,
skall sänkas från Vs till V* (alternativt att det procenttal av
grundbeloppet, med vilket bottenskatten skall utgå, skall bestämmas lika
för livbolag och för fysiska personer) dels ock en fullständig omläggning av
spärregeln. Den av lörsäkringsinspektionen år 1928 anvisade utvägen har
sålunda icke ansetts böra följas; livbolagens ståndpunkt härutinnan synes
emellertid riktig med hänsyn till att skattesatserna numera stigit till en
sådan höjd, att den anvisade metoden icke längre ter sig ändamålsenlig.
Livbolagens förslag örn sänkning av den kvotdel av räntan, som skall inräknas
i nettointäkten, bygger tydligen på den tanken att, då skattehöjningen
för livbolagens del slår igenom på ett väsentligt hårdare sätt äii för
andra skattskyldiga, jämvikten bör återställas genom en motsvarande minskning
av ränteskatteunderlaget. Emellertid torde vägande invändningar kunna
göras mot den metod, som föreslagits för uppnående av det åsyftade resultatet.
Sålunda må framhållas det olämpliga i att ändra reglerna för ränteskatteunderlagets
beräkning utan att en ingående undersökning först göres
rörande de verkningar en sådan ändring skulle medföra i fråga om det statliga
och kommunala skatteunderlaget. Det må i detta sammanhang anmärkas,
att de nuvarande reglerna utformats på grundval av noggranna
beräkningar rörande storleken av den skatt, som med tillämpning av samma
regler skulle komma att utgå. Ett ytterligare skäl mot den föreslagna ändringen
av reglerna för ränteskatteunderlagets beräkning är, att ändringsförslaget
bygger på just de skattesatser, som för närvarande gälla; så snart
dessa mera väsentligt förskjutas i den ena eller andra riktningen, anmäler
sig på nytt behovet av ändrad lagstiftning. I nuvarande labila läge synes
därför den anvisade utvägen icke böra anlitas, därest andra möjligheter
stå till buds. En sådan möjlighet hava livbolagen själva anvisat genom sitt
alternativa förslag att det procenttal av grundbeloppet, med vilket bottenskatten
skall utgå, skall bestämmas lika för livförsäkringsanstalter och för
fysiska personer.
Även örn det sålunda av olika skäl måste anses olämpligt att för närvarande
— och utan stöd av ingående beräkningar rörande effekten av eventuella
ändringar — ändra reglerna för livbolagens räntebeskattning, torde
likväl utvecklingen under de senaste åren hava visat önskvärdheten av en
omarbetning av de ifrågavarande reglerna i syfte att frikoppla desamma
från den nuvarande avhängigheten av skattesatsernas höjd. En dylik omarbetning,
som förutsätter ett ganska tidsödande utredningsarbete, torde emellerid
icke böra komma till stånd förrän man åter kan räkna nied mera
stabila förhållanden.
Livbolagens alternativa förslag innebär att det procenttal av grundbelop
-
Kungl. Majlis proposition nr 172.
17
pet, nied vilket bottenskatten skall utgå, skall bestämmas lika för livförsäkringsanstalter
— dock endast såvitt angår inkomst av livförsäkringsrörelse
— och för fysiska personer. Vid bedömande av detta förslag torde till en
början böra beaktas, att, såvitt rör på försäkringstagarna belöpande inkomst,
bolaget erlägger skatten i försäkringstagarnas ställe. Detta talar uppenbarligen
till förmån för förslaget. Ytterligare kan till förmån för förslaget anföras,
att man under förarbetena till de nu gällande ränteskattereglerna utgick
från en skattesats för fysiska personer av ungefär 6 %, vilket tal även
fastställdes som grundbelopp för försäkringsanstalternas statsskatt, såvitt
angick på försäkringstagarna belöpande inkomst. Någon ändring i denna
principiella likställighet i fråga om skattesatserna för livbolagen och fysiska
personer åsyftades icke med 1938 års författningsändring, genom vilken bottenskattens
grundbelopp för försäkringsanstalterna (liksom för aktiebolag
överhuvud) fastställdes till 10 %. Tvärtom anfördes i 1936 års skattekommittés
till grund för författningsändringen liggande betänkande att, då skatten
erlades av försäkringsanstalterna i stället för försäkringstagarna, skattesatserna
för fysiska personer borde vara utslagsgivande; då det beskattningsbara
beloppet i fråga om försäkringsanstalterna utgjorde endast omkring
hälften av det belopp, som enligt grunderna för bestämmelserna i ämnet
borde beskattas, samt den effektiva skattesatsen förty bleve endast hälften
eller 5 %, ansågs likställigheten i beskattningshänseende bevarad. Denna
likställighet har emellertid frångåtts genom att procenttalen — från och
med år 1939 — fastställts olika för fysiska personer och för försäkringsanstalter.
Det torde därför nied fog kunna göras gällande, att den av livbolagen
föreslagna författningsändringen endast innebär ett återställande av
den likformighet i beskattningshänseende, på vilken författningen principiellt
bygger.
Såsom livbolagen själva framhålla borde den föreslagna regeln teoretiskt
gälla endast i fråga om den del av livbolagens inkomst av livförsäkringsrörelsen,
som belöper på försäkringstagarna. Med hänsyn till att den på aktieägarna
belöpande delen av denna inkomst är relativt obetydlig, torde emellertid
några avgörande betänkligheter icke behöva möta att — för vinnande
av enhetliga bestämmelser — tillämpa samma regel även på denna del av
inkomsten.
Vid departementspromemorian fanns fogat bland annat förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 20 § förordningen den 28 september 1928
(nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt detta förslag
skulle till 20 § — i vilken nu stadgas, att för varje år skall bestämmas med
vilka procenttal av grundbeloppen bottenskatten skall för det året utgå -—- fogas en ny punkt, så lydande: »Därvid skall iakttagas att, även örn procenttalen
i övrigt bestämmas olika för de under a) och de under b) avsedda skattskyldiga,
procenttalen likväl skola bestämmas lika för svenska försäkringsanstalter,
såvitt avser anstalternas inkomst av livförsäkringsrörelse, och för
fysiska personer.»
Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har kammarrätten
— under framhållande av den föreslagna lagstiftningens provisoriska karaktär
— uttalat:
Av den uppläggning, ärendet numera fått, föranlcdes kammarrätten närmast
till det allmänna uttalandet, att promemorian giver gott belägg för att
Bihang till riksdagens protokoll 1943. t sami. Nr 172. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
livbolagsföreningens framställning varit till sitt syfte befogad. Kammarrätten
anser sig därför nu i stånd att med mindre förbehåll än i sitt förra utlåtande
förorda vissa modifieringar i lagstiftningen.
Visserligen har kammarätten i sitt tidigare utlåtande icke haft något att
erinra mot den föreslagna sänkningen av räntekvoten. Medgivas måste emellertid,
att en utredning varit önskvärd rörande verkningarna av en dylik sänkning
i fråga örn det statliga och kommunala skatteunderlaget. Föreningen
synes numera icke själv hålla på genomförandet av denna ändring, utan
tycks mera benägen för det senare alternativet med likställighet mellan livbolagen
och fysiska personer. För vidtagandet av en sådan åtgärd hava ju
också starka skill anförts. Vad som synes ganska tilltalande är att man härigenom
skulle vinna rättelse i en genom 1938 års lagändring föranledd, men
sannolikt ej åsyftad avvikelse från den grundläggande lagstiftningen. Det
alternativa, av promemorieförfattaren accepterade förslaget förefaller därför
vara att föredraga framför föreningens ursprungliga. I likhet med promemorieförfattaren
anser vidare kammarrätten, att man icke bör hysa betänkligheter
mot att tillämpa samma regler på både den på försäkringstagarna som
den på aktieägarna belöpande delen av inkomsterna. Det måste emellertid
framhållas, att riktigt väl låter det sig icke förena med beskattningssystemet
att för olika delar av ett företags inkomst fastställa olika procenttal. I alla
händelser erfordras till det föreslagna tillägget till 20 § förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt regler för beräkning av skatten. En
tänkbar grund vore, att det beskattningsbara beloppet fördelades i förhållande
till nettointäkterna av livförsäkringsrörelse och annan verksamhet.
Bättre vore dock måhända att beräkna skatten efter det lägre procenttalet
på nettointäkten av livförsäkringsrörelse och efter det högre procenttalet på
det beskattningsbara beloppet, minskat med nyss nämnd nettointäkt.
Två reservanter inom kammarrätten yttra:
Av skäl som anförts i särskilt yttrande till kammarrättens protokoll vid
handläggning den 4 februari 1942 av Kungl. Majlis remiss å framställning av
svenska livförsäkringsbolags förening angående vissa ändringar i 30 § 2 mom.
kommunalskattelagen anse vi, att frågan örn ränteskattens reformering bör bliva
föremål för en ingående utredning. I den nu remitterade promemorian förutsättes
även att en mera fullständig omarbetning av bestämmelserna i ifrågavarande
avseende skall äga rum, men föreslås tillika, att denna omarbetning
upptages först sedan stabilare förhållanden än de nuvarande ånyo inträtt. Enligt
vårt förmenande bör emellertid ingen ändring i själva grundreglerna för
livbolagens ränteskatt vidtagas, innan ståndpunkt fattats beträffande en rationell
lösning av frågan örn ränteskattens inpassande i skattesystemet.
Till följd härav kunna vi ej tillstyrka det framlagda förslaget örn ändrad
lydelse av 20 § i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Såsom ytterligare skäl för denna mening torde böra framhållas det mindre
lämpliga i att för ett specialfall rubba den systematiska skillnaden i reglerna
för beskattning av bolag och fysiska personer.
Statskontoret bar icke haft något att erinra mot departementspromemorian
i förevarande del.
Överståthållarämbetet har för sin del anfört:
Enligt den i promemorian givna framställningen innebär den nu föreslagna
åtgärden allenast »eli återställande av den likformighet i beskattningshänseende,
på vilket författningen principiellt bygger». Under sådana förhållanden
lärer vara uppenbart, att någon invändning av principiell natur icke
Kunni. Majds proposition nr 172.
19
kan resas mot förslaget i denna del. Frågan blir närmast, huruvida försäkringsanstalterna
skola finna det önskemål tillfredsställt, som går ut på en reduktion
av ränteskatten, motiverad av att denna skatt efter hand vuxit mera
än fallet blivit örn skatten uttagits av försäkringstagarna. Då förslaget ursprungligen
framställts av ovannämnda förening, torde det få antagas, att så
blir förhållandet. I detta läge vill Överståthållarämbetet allenast erinra, att
med den föreslagna bestämmelsen den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
skulle komma att utgå med olika procent för inkomst av försäkringsanstalternas
olika förvärvskällor. Detta förhållande är möjligen av beskaffenhet
att föranleda vissa svårigheter vid taxeringen, och det vöre måhända
med hänsyn härtill önskvärt, att särskilda anvisningar utfärdades för
bestämmelsens tillämpning.
Svenska livförsäkringsbolags förening har i sitt över departementspromemorian
avgivna yttrande, med understrykande av lagstiftningens provisoriska
karaktär, funnit sig kunna tillstyrka en omedelbar lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med promemoyeförslaget. Föreningen har vidare anfört:
Beträffande
förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 20 § statsskatteförordningen
synes ett förtydligande av uttrycket »svenska försäkringsanstalter,
såvitt avser anstalternas inkomst av livförsäkringsrörelse» önskvärt.
Avsikten är ju att det för en anstalt, som endast driver livförsäkringsrörelse,
fastställda procenttalet skall avse anstaltens hela rörelse, således även
inkomstbelopp, som i beskattningshänseende är att hänföra till annan förvärvskälla
t. ex. inkomst av fastighet. Dessa inkomstbelopp tillhöra försäkringstagarna
lika väl som inkomst av premier och räntor å obligationer och
inteckningar etc. Samma regel bör även gälla de s. k. blandade bolagen, vilka
jämte livrörelse driva annan försäkringsrörelse. Procenttalet bör gälla
all till livförsäkringsverksamheten hänförlig inkomst och således även dessa
bolags inkomst av t. ex. fast egendom, om och i den mån den hörer till bolagets
livförsäkringsverksamhet. Med de regler som råda i fråga örn gränsdragning
i bokföringen mellan livförsäkringsrörelse och annat slag av försäkringsrörelse
torde det icke möta några svårigheter att avgöra, när så är
fallet. Redan nu måste på grund av bestämmelserna i anvisningarna till 30 §
kommunalskattelagen livförsäkringsverksamheten särskiljas. Det är för övrigt
endast tre bolag (Skandia, Svea, Skåne), som jämte livförsäkringsrörelse
driva annan försäkringsverksamhet. Numera torde tillstånd härtill icke kunna
erhållas.
Försäkringsinspektionen, som under hand tagit del av det av .svenska livförsäkringsbolags
förening avgivna remissyttrandet, har uttalat att beträffande
formuleringen av det föreslagna tillägget till 20 § statsskatteförordningen
borde beaktas vad föreningen därom anfört.
Gällande beskattningsregler innebära, att inländsk livförsäkringsanstalt be- Departement*- skattas dels för överskottet å rörelsen dels ock för viss kvotdel av den be- chefen.
räknade räntan å premiereserven för direkt tecknade kapitalförsäkringar
samt av den ränta, som belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv
för dylika försäkringar. Vid bestämmandet av den kvotdel av räntebeloppen,
som skulle bliva föremål för beskattning — vilken kvotdel jag i enlighet
med den av svenska livförsäkringsbolags förening använda termino
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
logien vill benämna ränteskatteunderlaget — lärer utgångspunkten hava varit
att livbolagens ränteskatt i princip skulle så avvägas, att den motsvarade
summan av de skatter som försäkringstagarna skulle haft att erlägga, örn de
själva skattat för räntan, men att bolagen å andra sidan icke finge åläggas
att betala så stor ränteskatt, att deras förmåga att uppfylla sina förbindelser
enligt ingångna försäkringsavtal äventyrades. Vid utformandet av de ifrågavarande
reglerna beaktades vidare den synpunkten, att skatten å överskottet
borde tillsammans med ränteskatten ungefär motsvara den skatt, som livbolagen
tidigare erlagt. Övervägandena resulterade i att ränteskatteunderlaget
enligt kommunalskattelagen bestämdes till 73 av de ifrågavarande räntebeloppen,
varjämte en särskild spärregel — till vilken jag senare torde få återkomma
— infördes i syfte att förhindra att ränteskatten toge i anspråk mera
än en skälig del av överskottet. Vidare stadgades i 1928 ars statsskatteförordning,
att för svensk försäkringsanstalts inkomst, i den mån den icke belöpte
på aktieägarna i denna deras egenskap, statsskattens grundbelopp skulle
utgöra 6 procent av det beskattningsbara beloppet. Den — förhållandevis
obetydliga — del av livförsäkringsaktiebolags inkomst, som belöpte på aktieägarna
i denna deras egenskap, skulle däremot beskattas progressivt liksom
vanlig aktiebolagsinkomst eller efter en skala där grundbeloppet varierade
mellan 1.5 och 12 procent.
Vid omläggningen av statsskattesystemet år 1938 genomfördes en formell
likställighet i beskattningshänseende mellan försäkringsanstalter och aktiebolag
i allmänhet, i det att bottenskattens grundbelopp för båda kategorierna
fastställdes till 10 procent av det beskattningsbara beloppet. Emellertid åsyftades
härmed icke någon ändring av principen, att ränteskatten erlades av
livbolagen i försäkringstagarnas ställe, varför skattesatserna för fysiska personer
borde vara utslagsgivande för livbolagens skattebelastning. Anledningen till
att man likväl ansåg sig kunna fastställa bottenskattens grundbelopp lika för
försäkringsanstalter och aktiebolag i allmänhet var den (jfr prop. nr 258 till
1938 års riksdag, sid. 190), att i fråga om försäkringsanstalter det beskattningsbara
beloppet ansågs utgöra endast omkring hälften av det belopp, som
enligt grunderna i ämnet egentligen bort beskattas, varför den effektiva skattesatsen
endast bleve 5 procent eller något högre än skattesatsen för fysiska
personer i det lägsta inkomstskiktet.
Det av svenska livförsäkringsbolags förening framlagda ändringsförslaget
innefattar i första hand förslag om sänkning av ränteskatteunderlaget från
Vs till 1U av räntans belopp. Föreningen motiverar detta sitt förslag med att
skattetrycket för livbolagen skärpts betydligt mera än för fysiska personer
och att sänkningen förty endast skulle innebära att bolagens räntebeskattning
återfördes till det läge i förhållande till beskattningen av fysiska personer,
som var rådande vid tillkomsten av ifrågavarande skattebestämmelser.
Den grundtanke på vilken föreningens förslag bygger — eller att livbolagens
skattebörda i princip bör aterföras till den relation till fysiska personers
skattebörda, som rådde vid bestämmelsernas tillkomst — har i remissyttrandena
godtagits. Däremot ha i ett par yttranden vissa erinringar gjorts mot
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
21
den av föreningen i första hand anvisade metoden för uppnående av det åsyftade
resultatet. I anledning härav har föreningen framlagt ett alternativt förslag,
enligt vilket huvudregeln för ränteskatteunderlagets beräkning skulle
lämnas oförändrad; i stället skulle föreskrift meddelas om att vid det årliga
bestämmandet av de procenttal av grundbeloppen, med vilka bottenskatten
skall utgå, samma procenttal skulle bestämmas för fysiska personer och för
inländska försäkringsanstalter såvitt anginge deras inkomst av livförsäkringsrörelse.
Detta alternativa förslag har förordats i departementspromemorian
och jämväl vunnit tillstyrkan i de remissyttranden, som avgivits över nämnda
promemoria. Därvid har dock förutsatts att författningsändringen skulle vara
av provisorisk art och att hela frågan om livbolagens räntebeskattning senare
skulle upptagas till omprövning.
För egen del finner jag mig kunna vitsorda behovet av en omarbetning av
ifrågavarande bestämmelser, vilka utformats med utgångspunkt från helt
andra skattesatser än de som för närvarande gälla. Denna omarbetning torde
icke böra taga sikte enbart på frågan till vilken kvotdel av räntan ränteskatteunderlaget
skall bestämmas, utan torde det fasthellre vara önskvärt att hela
frågan örn livbolagens beskattning blir föremål för omprövning. En mera fullständig
omarbetning av hithörande bestämmelser är emellertid en arbetsuppgift
av tidskrävande art och skäl torde föreligga att ställa denna fråga något
på framtiden. Däremot torde de rådande förhållandena nödvändiggöra att
vissa ändringar £v gällande bestämmelser omedelbart vidtagas, därvid rubbning
dock bör undvikas av de grundläggande principer på vilka beskattningen
av livbolagen för närvarande vilar.
Med hänsyn till vad jag nyss anfört och på de skäl i övrigt, som i departementspromemorian
anförts, finner jag mig icke kunna tillstyrka den av svenska
livförsäkringsbolags förening i första hand föreslagna lagändringen, åsyftande
sänkning av ränteskatteunderlaget från Vs till 1U av räntans belopp.
Föreningens alternativa förslag, som går ut på att samma procenttal av bottenskattens
grundbelopp skall uttagas av fysiska personer och av inländska
livförsäkringsanstalter, synes mig däremot kunna godtagas såsom ett provisorium
i avbidan på en mera fullständig omarbetning av hithörande regler.
Detta förslag bör icke uppfattas såsom innebärande ett principiellt avsteg
från gällande regler för livbolagens beskattning ulan tvärtom såsom ett återställande
av den likformighet i beskattningshänseende mellan livbolagen och
fysiska personer, på vilken gällande regler bygga. Såsom i departementspromemorian
framhålles borde likställigheten rätteligen icke sträckas längre än
lill att avse den del av livbolagens inkomst av livförsäkringsrörelsen, som belöper
på försäkringstagarna, eller med andra ord den inkomst för vilken bolagen
skatta i försäkringstagarnas ställe. Emellertid lärer den på aktieägarna
belöpande delen av sagda inkomst vara så pass obetydlig i förhållande till den
på försäkringslagarna belöpande, alt några avgörande betänkligheter icke behöva
möta att ■—- på sätt i promemorian föreslagits och jämväl i remissyttrandena
tillstyrkts — tillämpa samma regel även på den del av inkomsten
av livförsäkringsrörelsen, som belöper på aktieägarna.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
Gentemot avfattningen av det vid departementspromemorian fogade förslaget
till ändring av 20 § statsskatteförordningen har kammarrätten anfört, att
regler erfordrades angående fördelningen av det beskattningsbara beloppet för
det fall att vederbörande bolag dreve jämväl annan verksamhet än livförsäkringsrörelse.
Vidare har svenska livförsäkringsbolags förening, med instämmande
av försäkringsinspektionen, anmärkt att formuleringen i departementsförslaget
icke vore fullt tydlig eftersom därav icke framginge, att det lägre
procenttalet skulle i fråga om försäkringsanstalt, som dreve endast livförsäkringsrörelse,
gälla för anstaltens hela rörelse och således även för inkomstbelopp,
som i beskattningshänseende vore att hänföra till annan förvärskälla
t. ex. till inkomst av fastighet. De sålunda gjorda erinringarna torde böra iakttagas.
I enlighet härmed torde i 20 § statsskatteförordningen böra upptagas
ett stadgande av innehåll att procenttalen skola bestämmas lika för fysiska
personer och för svenska försäkringsanstalter, såvitt avser till livförsäkringsverksamhet
hänförlig inkomst. Vidare torde böra föreskrivas att, örn livförsäkringsanstalt
driver jämväl annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse,
såsom inkomst, varom nyss är sagt, skall anses den del av anstaltens
beskattningsbara belopp, som efter förhållandet mellan den i försäkringstekniskt
hänseende till livförsäkringsverksamheten hänförliga nettointäkten
och anstaltens sammanlagda nettointäkt belöper å livförsäkringsrörelsen.
Det må emellertid anmärkas, att sistnämnda stadgande har praktisk
betydelse endast för några få bolag. 4
Vissa andra frågor rörande ränteskatteunderlagets beräkning.
Svenska livförsäkringsbolags förening har i sin tidigare skrift uttalat, att
i samband med den av föreningen föreslagna ändringen i fråga örn den
kvotdel av räntan, som skulle tagas i betraktande vid bestämmande av ränteskatteunderlaget,
ett par andra ändringar borde vidtagas i syfte att åstadkomma
ökad konsekvens i beskattningen. Föreningen har i denna del vidare
anfört:
Den vinst, som kan uppstå å livförsäkringsrörelsen och ej erfordras för
stärkande av försäkringsgivarens soliditet eller andra ändamål, tillfaller försäkringstagarna.
I stället för att kontant utbetalas plägar denna vinst ofta efter
fördelning å de skilda försäkringstagarna tillsvidare innestå för deras räkning
för att sedermera utbetalas, vanligen i samband med försäkringens upphörande.
Sålunda tilldelade men ännu ej utbetalade vinstmedel, jämförliga med innestående
premieåterbäring, äro att betrakta som en skuld till eller om man så
vill ett lån från försäkringstagarna, varå skälig ränta skall gottgöras. Räntan
å dylika medel bör därför, då den gottskrives enligt av Konungen stadfästa
grunder, betraktas såsom gäldränta i likhet med de räntebelopp, som
bankerna gottskriva sina insättare, och såsom sådan få avdragas vid beräkningen
av överskottet på rörelsen. Då emellertid försäkringstagarna icke
lämpligen kunna upptaga denna ränta såsom inkomst i sina deklarationer,
bör den i stället beläggas med ränteskatt hos bolaget på samma sätt som
sker beträffande försäkringstagarna gottskriven ränta å premiereserv och
premieåterbäringsreserv. Stadgande härom har därför intagits i det av föreningen
framlagda förslaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 172.
23
Vidare synes det knappast vara tillfredsställande att ett svenskt livbolag,
som förutom sin rörelse här i riket driver särskild försäkringsverksamhet i
annat land, här skall belastas med ränteskatt för livförsäkringar tillhörande
rörelsen i det landet. Stadgande har därför upptagits att ränteskatten endast
skall avse försäkringar, som tillhöra rörelsen här i landet.
Vid remissbehandlingen lia de nu berörda frågorna blivit föremål för särskilda
uttalanden endast i de yttranden, som avgivits av försäkringsinspektionen
och kammarrätten.
Beträffande förslaget om ändrade regler i fråga om ränta å vissa
vinstreserver har försäkringsinspektionen anfört:
Vad beträffar förslaget att vid överskottets beräkning ränta å vissa vinstmedel
skulle få avdragas, vill inspektionen erinra örn att det ifrågasatts,
huruvida icke redan nu sådan avdragsrätt förelåge. Frågan har vid två tillfällen
varit föremål för regeringsrättens prövning, nämligen dels den 9 februari
1917 beträffande Försäkringsaktiebolaget Skandia, alltså före nuvarande
lags tillkomst, dels den 22 februari 1935 beträffande Ömsesidiga livförsäkringsbolaget
Valand, varvid i båda fallen avdragsyrkandet underkändes. I
första fallet hade försäkringsinspektionen i infordrat utlåtande anfört, att då
den fond, som av årsvinsten avsattes för försäkringar med periodisk vinstutdelning,
vöre av samma art som annan vinstfond, vilken av livförsäkringsbolag
avsattes för framtida vinstutdelning, utan att någon fördelning skedde
mellan försäkringstagarna och dessa således ej kunde framställa någon fordran
gent emot bolaget på viss andel i fonden, försäkringsinspektionen ansåge,
att därest överhuvud avsättning till vinstfond skulle beskattas, tillräckliga
skäl saknades att därifrån undantaga den ränteersättning, varom i målet vöre
fråga. I det andra fallet hade kamreraren i Överståthållarämbetet i sin förklaring
till kammarrätten, vars utslag fastställdes av regeringsrätten, bland
annat anfört, att det vore tveksamt, huruvida ränta, som gottskrivcs vinstmedlen
i fråga för tid, sedan desamma blivit tillgängliga för lyftning, borde i beskattningshänseende
likställas med vinstutdelning. Enligt hans uppfattning
torde det emellertid vara säkert, att den försäkrade likställde räntan med
själva vinstutdelningen och icke ansåge sig böra deklarera densamma som
inkomst av kapital.
Inspektionen anser för sin del i princip rimligt, att ifrågavarande ränta
behandlas på föreslaget sätt. Genom att räntan medräknas i den ränteinkomst,
som ligger till grund för ränteskatteunderlagets beräkning, förfaller
den ovan anförda invändningen att den försäkrade icke ansåge sig böra deklarera
densamma som inkomst av kapital. Inspektionen vill emellertid erinra
örn en konsekvens av förslaget, som torde böra beaktas. De vinstmedel,
om vilka här är fråga, uppkomma i regel på så sätt, att vinst, som eljest
skolat kontant utbetalas årligen, på begäran av försäkringstagaren kvarstår
och förräntas hos bolaget för att utbetalas vid försäkringstidens slut eller
periodvis, t. ex. vart femte år. I vissa fall föreligger icke valfrihet för försäkringstagaren,
ulan vinstsamling av beskriven art är obligatorisk. I regel
har den, som valt att låta den för varje år tilldelade vinsten innestå hos
bolaget, rätt att när som helst lyfta innestående vinstbelopp och därefter övergå
till att i fortsättningen årligen lyfta vinsten. Det kunde synas som om försäkringstagaren
— åtminstone i de fall, då han frivilligt valt vinstsamling —
icke borde komma i sämre ställning, därest bolaget skulle tå svårigheter att
fullgöra sina förbindelser, än örn lian valt att årligen kontant lyfta sin vinst.
Så torde emellertid vara fallet. Det kan till och med ifrågasättas, huruvida
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
vinstsamlingsmedlen icke skola tagas i anspråk för täckande av förlust, innan
premieåterbäringsreserven ncdsättes. Man måste därför räkna med risken
för nedsättning av ifrågavarande vinstreserver. Enligt förslaget skulle dessa
komma att innehålla dels beskattade, dels obeskattade medel. Härigenom vållas
svårigheter vid avgörandet, i vad mån nedsättningen skall anses som
skattepliktig intäkt. Ehuru här nämnda konsekvens måhända icke har någon
större praktiskt betydelse, har inspektionen icke velat underlåta att fästa
uppmärksamheten på densamma.
Vad beträffar formuleringen av de delar av föreningens förslag, som avse
ovan berörda ändring, vill inspektionen framhålla, att det är mindre lämpligt
att beteckna förevarande vinstreserver såsom »jämförliga med premieåterbäringsreserv»,
enär med premieåterbäring förstås sådan vinst, som enligt
av Kungl. Majit stadfästa grunder förutberäknas. Orden »härmed jämförliga»
i förslaget till 30 § 2 mom. första stycket sista punkten ävensom
satsen »som äro jämförliga med premieåterbäringsreserv» i anvisningarna
till 30 § 3. första stycket böra därför utgå. Vidare synas orden »eller gruppvis»
i fjärde stycket under 3. av anvisningarna böra utgå, enär medel, som
icke äro individuellt utan blott gruppvis tilldelade försäkringstagarna, icke
kunna anses utgöra sådan fordran på bolaget, att det kan anses motiverat
att betrakta räntan å sådana medel som utgiftsränta.
Kammarrätten har i denna del anfört:
Det har redan tidigare före och under nu gällande lagstiftning från försäkringsföretags
sida påståtts, att dessa överhuvud icke skulle vara skattskyldiga
för sådan ränta, varom här är fråga, men har i de mål, däri dylika
spörsmål varit föremål för skattedomstolarnas avgöranden, försäkringsföretagens
talan ogillats. Här kan hänvisas till regeringsrättens årsbok 1917 ref.
13 i fråga om Försäkringsbolaget Skandias taxering år 1914 samt 1935 not.
Fi 73 och 74 beträffande Valands, ömsesidigt livförsäkringsbolags, taxering
åren 1930 och 1931. I det refererade målet förklarades försäkringsbolaget
skattskyldig! för ränta, som för försäkringstagarnas räkning gottgjorts inne
stående,
för periodisk vinstutdelning avsatta medel.---I de två sist
berörda
målen synes det hava varit ostridigt, att den ränta till de försäkrade
å outtagna premieåterbärings- och vinstmedel, varom i de målen tvistades,
var en bolagets verkliga skuld till de försäkrade. Då bolaget trots detta icke
tillerkändes avdragsrätt för räntan, synes det i första hand lia berott på att
försäkringstagarnas rätt till ränta betraktats såsom ett moment i försäkringsavtalet
och att följaktligen räntan borde liksom annan försäkringstagarna på
grund av avtalet tillkommande ränta beskattas hos försäkringsgivaren.
Därtill kommer att också rent praktiska skäl måste antagas hava talat emot
varje tanke på överflyttning av skattskyldigheten för räntan på försäkringstagarna.
Förutsatt naturligtvis att det blott rör sig om räntemedel, till
vilka försäkringstagarnas rätt gent emot försäkringsgivaren under alla förhållanden
kan anses obestridlig, vill det i belysning av vad som förekommit
i sistnämnda båda mål synas, som örn någon befogad invändning icke kunde
resas mot förslaget att — mot det att man belägger räntor av ifrågavarande
slag med ränteskatt — medgiva avdrag för dem vid överskottsberäkningen.
I fråga örn förslaget att ränteskatt skall utgå endast för försäkringar,
tillhörande rörelsen här i riket, har försäkringsinspektionen
anfört:
Det ifrågavarande ändringsförslaget, innebärande att ränta, som hänför
sig till livförsäkringsbolags i utlandet drivna rörelse, icke skall medräknas
vid ränteskatteunderlageis beräkning, har enligt inspektionens mening fog
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
25
för sig. Om skatten på räntan hade uttagits direkt hos försäkringstagarna,
kan det antagas, att i utlandet bosatta försäkringstagare icke hade blivit
skattskyldiga i riket för denna ränteinkomst. Då bolagen erlägga ränteskatten
i stället för försäkringstagarna, synes det därför rimligt, att den ränta,
som belöper på sådana försäkringstagare, icke beskattas. Det är självfallet
icke möjligt att taga hänsyn till varje enskild försäkringstagares bosättningsort,
men då det kan förutsättas, att den övervägande delen av försäkringstagare,
tillhörande ett bolags utom riket drivna rörelse, även äro bosatta
utomlands, finnes från inspektionens sida intet att erinra mot ifrågavarande
ändring.
Kammarrätten har uttalat, att det läge en riktig tanke däri att för ränta,
för vilken försäkringstagare icke vore här i riket skattskyldig, icke heller
skulle utgå ränteskatt.
De nu ifrågavarande ändringsförslagen avse dels att ränta å vinstreserver Departement»*
för direkt tecknade kapitalförsäkringar, tillhörande här i riket bedriven för- chefen.
säkringsrörelse, skall få avdragas vid beräkning av överskottet, därvid förutsättes
att räntan i stället skall beläggas med ränteskatt, dels ock att ränteskatt
icke skall utgå för livförsäkringar tillhörande rörelse, som bedrives i
annat land. Båda dessa ändringsförslag synas vara av den beskaffenhet att,
i den mån de överhuvud finnas befogade, de kunna genomföras utan avbidan
på den mera fullständiga omarbetning av hithörande regler, som enligt vad
jag förut anfört synes böra komma till stånd.
Vad först angår förslaget att räntan å vissa vinstreserver skall få avdragas
vid beräkning av överskottet har, såsom av yttrandena framgår, det tidigare
gjorts gällande, att dylik avdragsrätt skulle förefinnas redan enligt gällande
lag. Denna mening bär emellertid avvisats av skattedomstolarna. En motsatt
ståndpunkt skulle uppenbarligen lett till ett materiellt otillfredsställande resultat,
i det att de ifrågavarande räntebeloppen eljest skulle undgått beskattning.
Då fråga nu väckts örn lagändring i syfte att medgiva avdragsrätt, ligger
saken emellertid annorlunda till därigenom att räntan å vinstreserverna
förutsättes skola ingå i ränteskatteunderlaget. Då räntebeloppen sålunda, även
om de få avdragas vid beräkningen av överskottet, likväl förutsättas skola
bliva föremål för viss beskattning, har förslaget icke mött gensaga i något av
remissyttrandena. Jämväl för egen del finner jag mig kunna biträda förslaget,
dock endast i den begränsade omfattning som försäkringsinspektionen
förordat eller sålunda i vad angår individuellt tilldelade vinstmedel. De försäkringstagarna
gruppvis tilldelade medlen kunna nämligen icke anses motsvara
en sådan försäkringstagarnas fordran hos bolaget, att det är motiverat
att betrakta räntan å medlen som en utgiftsränta för bolaget. Det torde
emellertid böra framhållas, alt även den av mig sålunda förordade omläggningen
kommer alt medföra viss skattelättnad för bolagen, i det att räntan
ju ingår i ränteskatteunderlaget med allenast Va av sitt belopp. Alt jag det
oaktat icke velat motsätta mig förslaget beror på dels att frågan ur skattesynpunkt
är av ringa betydelse och dels att det principiellt lärer vara riktigt
alt medgiva avdragsrätt då fråga är örn räntemedel, till vilka försäkringstagarnas
ridt gentemot bolaget är klar.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
Försäkringsinspektionens erinringar i fråga om formuleringen av de föreslagna
bestämmelserna rörande ränta å vinstreserver torde böra iakttagas.
Vad härefter angår förslaget om befrielse från ränteskatt för försäkringar,
som hänföra sig till i utlandet bedriven rörelse, synes den till stöd för berörda
förslag anförda motiveringen bärande. Då ränteskatten erlägges av bolagen
i försäkringstagarnas ställe, lärer det icke vara befogat att belägga med
ränteskatt sådana räntebelopp sorn, därest skatten skolat erläggas av försäkringstagarna
själva, hade varit fria från beskattning. I likhet med de hörda
myndigheterna finner jag sålunda förslaget böra bifallas.
Spärregeln.
Såsom förut nämnts upptages i 30 § 2 mom. kommunalskattelagen en
spärregel av den innebörden, att ränteskatteunderlaget icke må överstiga den
på sätt i anvisningarna sägs begränsade, på livförsäkringsrörelsen belöpande
andel av behållningen å anstaltens hela verksamhet. Svenska livförsäkringsbolags
förening har föreslagit ändring av denna regel såväl i fråga örn själva
konstruktionen av spärregeln som beträffande grunderna för beräkningen av
behållningen.
I fråga om konstruktionen av spärregeln har svenska livförsäkringsbolags
förening sålunda i sin tidigare skrift anfört:
I likhet med vad som framhölls vid den nuvarande lagstiftningens tillkomst
anse vi principen att beskattningen icke bör få konsumera hela behållningen
självfallen. Däremot synas oss skatteanspråken från stat och kommun
böra tillgodoses i större utsträckning än vid lagstiftningens tillkomst
torde avsetts. Som en skälig och därtill i praktiken lätt tillämplig och kontrollerbar
regel föreslå vi, att de sammanlagda skatterna till stat och kommun
icke få överstiga 90 °/o av den efter närmare givna anvisningar beräknade
behållningen på livförsäkringsverksamheten. Vid tillämpningen härav
är avsett att man även i fråga örn statsbeskattningen skall utgå från en
bedömning på grundval av beskattningsbara belopp, beräknade utan avdrag
för erlagda skatter. Härigenom kommer den marginal, som står till förfogande
för mötande av eventuell ökning i skattesatserna, att överstiga
10 %>. — — —
Slutligen må framhållas, att enär vid skattedeklarationens avgivande och
det beskattningsbara beloppets fastställande de skattesatser som komma att
tillämpas ännu icke äro kända, det torde vara nödvändigt att vid ränteskatteunderlagets
maximering utgå från de debiteringsgrunder som tillämpats närmast
föregående år. Skulle högre debiteringsgrunder sedermera bliva fastställda,
komma förenämnda 90 %> att i praktiken överskridas.
Försåkringsinspektionen har i sitt yttrande över föreningens tidigare skrift
framhållit, att gällande lag i fråga örn begränsningsregeln innebure en kompromiss
mellan två motstridiga principer; då ränteskatten erlades av försäkringsbolaget
för försäkringstagarnas räkning, borde å ena sidan denna skatt
utgå helt oberoende av det överskott, som bolaget eventuellt kunde förfoga
över för skattens bestridande, medan å andra sidan bolagets möjhgheter att
infria sina förpliktelser icke hade ansetts böra äventyras genom beskatt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
27
ningen. I lagen hade därför införts en sådan spärr, att om de sammanlagda
skatterna till stat och kommun icke uppginge till 25 °/o av det beskattningsbara
beloppet, skatten aldrig kunde konsumera hela överskottet.
Försäkringsinspektionen har vidare anfört:
Vad beträffar det sätt, på vilket enligt förslaget begränsningen av skatterna
till 90 % av behållningen skall uppnås, vill inspektionen anföra följande.
I förslaget söker man tillgodose det avsedda syftet genom en sådan
begränsning av ränteskatteunderlaget, att den sammanlagda skatten till stat
och kommun kan antagas komma att icke överstiga 90 % av behållningen å
livförsäkringsverksamheten. Då emellertid vid tidpunkten för deklarationen
de skattesatser, som komma att ligga till grund för skattens beräkning, ännu
icke äro kända, föreslås, att man vid begränsningen av ränteskatteunderlaget
utgår från de senast tillämpade skattesatserna. Det är uppenbart, att en dylik
metod icke garanterar vad man önskar vinna — att skatten icke blir
större än behållningen. En stegring av skattesatserna kan nämligen medföra,
att den förefintliga marginalen överskrides.
Det ligger nära till bands att här fråga sig, örn icke nämnda olägenhet kan
undvikas. Därest man, med bibehållande av den nämnda metoden, skulle
vilja åstadkomma garanti för att skatten alltid kommer att hålla sig inom
behållningens ram, bleve det nödvändigt att införa en så stark begränsning
av ränteskatteunderlaget, att under normala förhållanden skattskyldigheten i
otillbörlig grad reducerades. För att undgå en dylik konsekvens och samtidigt
förhindra, att skatten överstiger en skälig del av behållningen, har
inspektionen för sin del övervägt följande anordning. Den beskattningsbara
inkomsten beräknas på grundval av överskottet å försäkringsrörelsen, av
inkomster av andra förvärvskällor än försäkringsrörelse och av ränteskatteunderlaget,
beräknat enligt huvudregeln. Därest det skulle visa sig, att den
sålunda beräknade sammanlagda stats- och kommunalskatten komme att
överstiga 90 % av behållningen, restitueras överskjutande skattebelopp. I
sådant fall uppstår frågan, bur reduceringen bör fördelas mellan stats- och
kommunalskatten. Då statsskatten till sitt belopp är betydligt större än kommunalskatten,
synes för vinnande av önskärd enkelhet reduceringen kunna
i första hand läggas på statsskatten.
Kammarrätten har gentemot den föreslagna spärregeln framställt följande
erinringar:
Först och främst må framhållas, alt man genom att vid ränt eska tteunderlagets
maximering utgå från de debiteringsgrunder, som tillämpats närmast
föregående år, dock icke kan förhindra att de förutsatta 90 procenten bliva
överskridna. Man bar visserligen med den marginal, som vinnes, örn man,
såsom det heter i motiveringen, utgår »från en bedömning på grundval av
beskattningsbara belopp, beräknade utan avdrag för erlagda skatter», i görligaste
mån velat gardera sig mot ett sådant överskridande. Bortsett emellertid
från det godtyckiiga och irrationella i denna anordning synes denna, sedd
ur synvinkeln av ett tidsläge med successivt skärpta skattesatser, erbjuda en
föga betryggande spärr och därigenom på denna huvudpunkt blotta en allvarlig
svaghet hos förslaget ur skatteteknisk synpunkt.
Därnäst må anmärkas, att det icke vare sig av motiveringen eller lagtexten
framgår, bur förslagsställarna tänkt sig. att en användning av debiteringsgrunderna
för närmast föregående beskattningsår för ifrågasatt syfte skulle i
praktiken realiseras. I fråga örn de kommunala debiteringsgrunderna är det
icke utsagt, örn man avser de debiteringsgrunder, efter vilka uppbörd av den
allmänna kommunalskatten skett under beskattningsåret, eller de under be
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
skattningsåret bestämda grunder, efter vilka skatten under taxeringsåret skall
utgå. Skulle såsom antagligen avses de sistberörda utskylderna åsyftas, bör
det anmärkas, att liela det kommunala utdebiteringsbehovet, för den händelse
det blir fråga om kommun, som erhåller understöd av skatteutjämningsmedel,
kan exakt angivas först på en avsevärt senare tidpunkt än den, då taxeringsarbetet
skall vara avslutat.
Av såväl principiella som praktiska skäl synes det icke lämpligen kunna
överlämnas åt den skattskyldige att själv införskaffa nödigt underlag för en
sådan beräkning av erlagd skatt som föreslås. Det har icke ens uppgivits, på
vilket sätt han skulle skaffa sig kännedom om omförmälda grunder. Debetsedlarna
torde icke utan vidare kunna anses utgöra tillräckligt vägledande
kunskapskälla för sagda ändamål, och med undanlag för Stockholms stad,
där hos överståthållarämbetets skatteavdelning alla ifrågakommande uppgifter
skulle kunna erhållas, torde det icke vara möjligt att med nuvarande
ordning hos någon annan motsvarande skattemyndighet få ett besked om
den totala statliga och kommunala debiteringsgrunden. Den enda myndighet,
hos vilken,^ då det gäller landet i övrigt, alla erforderliga uppgifter skulle
kunna erhållas, torde vara statistiska centralbyrån (jfr kungl, kungörelsen
den 6 december 1929 Sv. F. nr 398 angående skyldighet för kommunala myndigheter
att lämna uppgifter om utdebiterade kommunalutskylder). För att
den anvisade vägen över huvud skulle bliva framkomlig kunde man därför
tänka sig, att det åt nämnda myndighet uppdroges att årligen före viss dag
lämna vederbörande skattskyldiga d. v. s. livförsäkrings-, brand och livförsäkrings-
samt livränte- och kapitalförsäkringsanstalterna underrättelser om
debiteringsgrunderna. Detta skulle å andra sidan förutsätta, att styrelsen av
taxeringsmyndigheterna underrättades örn vilka kommuner, som för en var
skattskyldig kunde komma i fråga. Ehuru författningstexten och motiveringen
icke innehålla något därom, synes det enligt vad kammarrätten under
hand inhämtat hava varit meningen, att vid beräkningen av debiteringsgrunderna
taga hänsyn till samtliga kommuner. I praxis lärer det visserligen
vara rätt sällsynt, att vid beskattningen uppdelning på flera kommuner av
inkomst av livförsäkringsrörelse förekommer, men däremot har man väl
stundom att för ifrågavarande skattskyldigas vidkommande räkna med kommunalskattepliktig
inkomst av fastighet utanför hemortskommunen och vid
förekomst av dylik förvärvskälla bleve det alltså nödvändigt att vid ifrågavarande
beräkning jämväl beakta de kommunala utskylder, som belöpa på
inkomst av sådan förvärvskälla.
... *iar v^are icke utsagts, om förutom den allmänna kommunalskatten
jämväl församlingsavgift och landstingsskatt varit avsedda. Varken i berörda
hänseende eller i fråga om vissa andra detaljer, varom nödvändigtvis måste
givas anvisningar för metodens praktiska tillämpning, tillgodoser emellertid
författningsförslaget kravet på klarhet. Det måste liven befaras, att beräkningen
av taxeringarna skulle bliva synnerligen invecklad, särskilt för det
fall att ett bolags taxering till kommunal inkomstskatt fördelades på flera
kommuner. Säkerligen bleve den ett moment, som verksamt skulle bidraga
till att, då det gäller ifrågavarande skattskyldiga, än mer komplicera ett deklarations-
och taxeringsförfarande, som redan nu vållar såväl deklaranter
som taxeringsman och prövningsinstanser mycken möda. Att införa en så invecklad
regel för beräknande av ett approximativt resultat förefaller olämpligt.
Kammarrätten skulle för sin del vilja förorda en undersökning huruvida
likväl icke en lämplig spärranordning skulle kunna åstadkommas genom
ytterligare modifiering av nu gällande regler. Skulle denna väg icke visa sig
framkomlig utan den föreslagna metoden slutligen anses böra godtagas, synes
Kungl. Maj.ts proposition nr 172.
29
det kammarrätten, som örn det löpande taxeringsårets utskylder här borde
läggas till grund. I så fall kunde man måhända tänka sig en preliminär uppdebitering
av skatten efter i huvudsak samma schablon för begränsningen av
skatteunderlaget som den, som för närvarande tillämpas. Men sedan hos prövningsnämnden
eller eventuellt hos särskilda prövningsnämnden uppgifter
förelåge om grunderna för den samlade statliga och kommunala utdebiteringen
för taxeringsåret, kunde av någon av sistnämnda beskattningsmyndigheter
företagas en omprövning av taxeringen i syfte att i förekommande
fall åstadkomma en efter en fastställd skälighetsregel bestämd reduktion
i skatten för en slutgiltig debitering. Det kan tilläggas, att en skattereduktion,
i viss mån påminnande om den kammarrätten bär skisserat, redan förekommer
i vår beskattningsrätt. Kammarrätten syftar därvid å reduktionsregeln
i 1 och 7 §§ i kungl, kungörelsen den 20 december 1940 om tillämpning
av ett mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater den 23 mars 1939 ingånget
avtal för undvikande av dubbelbeskattning.
Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot det av svenska
livförsäkringsbolags förening framlagda förslaget, såvitt nu är i fråga.
Överståthållarämbetet, som i avsaknad av tillräcklig utredning beträffande
de föreslagna bestämmelsernas inverkan å skatteunderlaget funnit sig icke
kunna tillstyrka föreningens förslag, har i nu förevarande del vidare anfört:
Vidkommande förslaget om maximering av ränteskattens underlag på sådant
sätt, att bolagens sammanlagda skatter till stat och kommun icke skulle
överstiga 90 % av behållningen å livförsäkringsverksamheten, finner sig Överståthållarämbetet
knappast kunna uttala något bestämt omdöme. Frågan
om maximeringsprocentens rätta avvägning är tveksam, över huvud taget
torde man kunna säga, att förslaget i nu ifrågavarande del ligger mera på
det försäkringsrättsliga än det skalterättsliga planet.
Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län lia icke haft
något att erinra mot den av föreningen föreslagna nya spärregeln.
Svenska livförsäkringsbolags förening har i sin senare skrift, efter att hava
lämnat en redogörelse för de i remissyttrandena framställda erinringarna
mot den av föreningen föreslagna spärregeln, anfört att en förenkling onekligen
vore önskvärd. Föreningen har vidare anfört:
Den lättast framkomliga vägen synes vara att vid beräkningen endast taga
hänsyn till de till staten utgående skatterna. Genom att härvid sänka den
föreslagna procentsatsen från 90 till 60 — statsskatten utgör f. n. cirka 3A
av hela skatten — torde man kunna förväntas uppnå i huvudsak samma resultat
som det med förslaget åsyftade. Härvid skulle det vara synnerligen
tillfredsställande om den av kammarrätten väckta tanken kunde förverkligas
så att justering efter taxeringsårets under juni månad av riksdagen fastställda
debiteringsgrunder för statsskatten kunde verkställas av prövningsnämnden.
Beräkning av statsskatten bör därvid göras i förhållande till ett
skatteunderlag beräknat utan avdrag för kommunalskatt, eftersom den indirekt
även skall medföra en begränsning av kommunalskatten, vilken beräknas
på ett skatteunderlag utan dylikt avdrag.
Skulle däremot prövningsnämnden i förekommande fall hava att justera
det beskattningsbara beloppet med ledning av taxeringsårets debiteringsgrunder
bör lagstadgande härom intagas på lämplig plats.
Skulle statsskatten begränsas enligt de faktiska debiteringsgrunderna,
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 172.
uppställer sig spörsmålet om en mera exakt begränsning endast i fråga örn
kommunalskatten, vilken ju begränsats indirekt och icke i exakt relation till
den faktiska kommunala utdebiteringen. Skulle en exakt begränsning av
samtliga skatter anses erforderlig, kunde detta ske i kombination med ett
restitutionsförfarande på så sätt, att — örn skatterna, sedan de vederbörligen
debiterats, befunnes sammanlagt för stat och kommun överstiga 100 %>
av behållningen — proportionell nedsättning göres å de olika krono- och
kommunaldebetsedlarna, så att 100 % begränsningen ej överskrides. Genom
att vid den exakta begränsningen en så hög procent som 100 tillämpas, skulle
en dylik nedsättning av redan debiterad skatt bliva aktuell endast i extraordinära
fall.
Försåkringsinspektionen har i sitt yttrande över föreningens senare skrift
anfört, att frågan om hur begränsningen av skatterna skulle åstadkommas
vore en fråga av uppbördsteknisk natur och såsom sådan folie utanför inspektionens
ämbetsområde; inspektionen hade dock icke funnit anledning till
erinran på denna punkt.
I departementspromemorian framhålles, att genomförandet av den föreslagna
ändringen i 20 § statsskatteförordningen icke i och för sig innebure
någon garanti för att icke skatterna uppginge till högre belopp än som motsvarade
bolagets överskott, utan att en dylik situation tvärtom kunde uppstå
även utan någon ytterligare skärpning av skattetrycket. Vidare anföres
i promemorian:
Genomförandet av en effektiv spärregel är därför alltjämt ett aktuellt
spörsmål. De av livbolagen härutinnan framlagda förslagen torde emellertid
icke gå fria från kritik. Till en början må sålunda framhållas det principiellt
otillfredsställande i att bestämma ränteskatteunderlagets storlek icke
efter vissa pa förhand givna regler utan i förhållande till det skattebelopp,
som utgår på skatteunderlaget. Vad angår livbolagens tidigare förslag, enligt
vilket spärren direkt anknytes till såväl stats- som kommunalskatten, må vidare
erinras örn de till synes avgörande skäl däremot, som under remissbehandlingen
framförts av kammarrätten och försäkringsinspektionen. Livbolagens
senare förslag innebär i så måtto en förenkling, att spärren anknytes
endast till statsskatten; ränteskatteunderlaget skulle sålunda icke få upptagas
till så stort belopp att skatterna till staten kunde antagas komma att
överstiga 60 % av behållningen å livförsäkringsverksamheten. Emellertid
kvarstår även beträffande detta förslag den förut angivna principiella invändningen,
varjämte vissa av de i remissyttrandena fastställda erinringarna
äga tillämpning även i fråga örn detta förslag. Därtill kommer ytterligare,
att förslaget i praktiken skulle verka på ett säkerligen icke avsett sätt. Förslaget
innebär nämligen, att ränteskatteunderlaget skall minskas i samma
män som statsskatterna öka, så att statsskattens belopp alltjämt håller sig
vid högst 60 % av behållningen. Då ränteskatteunderlaget även ligger till
grund för kommunalskatten, kommer emellertid minskningen av ränteskatteunderlaget
att medföra, att även kommunalskattebeloppet minskas; höjningen
av statsskatten kommer sålunda att medföra en minskning av det sammanlagda
skattebelopp, som bolaget har att erlägga. — Icke heller den av
livbolagen i andra hand föreslagna spärregeln lärer sålunda böra godtagas.
Ett närmare övervägande av möjligheterna att utan samband med en omläggning
av de materiella beskattningsreglerna åstadkomma en effektiv skattespärr
synes leda till, att en sådan spärr enklast kan vinnas genom bestäm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
31
Kleiser av liknande ari som dem, vilka innefattas i förordningen den 18 juli
1942 (nr 644) örn begränsning i vissa fall av skatt till staten. Innan denna
tanke närmare utvecklas må emellertid framhållas, att bestämmelserna i den
nyssnämnda förordningen — med hänsyn till de särskilda reglerna rörande
ränteskatteunderlagets beräkning — icke kunna förhindra att för livbolagens
del hela överskottet och mera till konsumeras av statsskatterna. Vidare
må understrykas, att en spärregel av nu avsedd art icke får anses innefatta
en definitiv lösning av frågan utan bör uppfattas endast såsom en tillfällig
åtgärd i avbidan på den omprövning av hela ränteskattefrågan, som enligt
vad förut sagts bör komma till stånd då ett stabilare läge inträtt.
En olägenhet med den nu ifrågasatta spärregeln är, att densamma icke
lämpligen kan direkt anknyta till kommunalskatten utan endast till statsskatterna.
Detsamma gäller ju emellertid i fråga örn den allmänna spärregel,
som stadgats genom förenämnda förordning.
Innebörden av spärregeln torde böra vara, att statsskatterna icke skola få
konsumera mera än visst procenttal av dels överskottet å försäkringsrörelsen
och dels de inkomstbelopp, vilka i beskattningshänseende äro att hänföra till
annan förvärvskälla än försäkringsrörelse. Avvägningen av förenämnda procenttal
erbjuder givetvis vissa svårigheter. En godtagbar avvägning synes
emellertid vinnas, örn procenttalet bestämmes till 50. Beräknas kommunalskatten
till 10 kronor per skattekrona, kommer i sådant fall — och då skatteunderlaget,
såvitt avser inkomst av livförsäkringsrörelsen, kan utgöra högst
fyra gånger överskottet — minst 10 °/o av överskottet att stå till bolagets fria
förfogande.
I övrigt torde spärrbestämmelserna kunna avfattas i nära anslutning till
bestämmelserna i förordningen den 18 juli 1942. Anmärkas må emellertid
att, då merinkomst av livförsäkringsrörelse skall antagas icke hava berott på
förhållanden som avses i 1 § krigskonjunkturskatteförordningen, såvitt ej
bärande sannolikhetsskäl förebringas för att merinkomsten beror på sådana
förhållanden, vad angående krigskonjunkturskatt stadgas knappast kan hava
någon betydelse i fråga om sådan inkomst.
I fråga om sådana livbolag, som jämväl driva sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse,
torde vissa modifierande bestämmelser vara erforderliga.
Det synes nämligen uppenbart, att i dylika s. k. blandade bolag inkomsten
av annan rörelse än livförsäkringsrörelsen icke skall garantera livförsäkringsrörelsens
statsskatt. Det åsyftade resultatet torde enklast vinnas
genom ett tillägg till författningen av innebörd att, såvitt angår s. k. blandat
bolag, man vid tillämpning av spärrbestämmelserna icke skall taga hänsyn
till annan inkomst än sådan, som är att hänföra till livförsäkringsverksamheten,
ej heller till annan del av de bolaget påförda skatterna än som belöper
å sådan inkomst.
Såsom redan antytts kan den erinringen göras mot förslaget, att avkortningen
eller restitutionen skulle gå ut endast över statsskatten och icke till
någon del över kommunalskatten. Betydelsen härav bör emellertid icke
överdrivas. Det bör härvid bland annat beaktas att, även örn den tilltänkta
spärregeln genomföres, någon minskning icke behöver befaras av de skattebelopp
livbolagen för närvarande erlägga. Förhållandet är ju tvärtom det
alt, sedan bolagen numera till stor del amorterat den genom sänkning av
räntefoten uppkomna fondbristen, överskotten och därmed skatterna kunna
förväntas stiga. Det må även anmärkas, att enligt kommunalskatteberedningens
nyligen avgivna betänkande med förslag till omläggning av den kommunala
beskattningen inländsk försäkringsanstalt skall beskattas för gemensamt
kommunalt ändamål för det i inkomsten av livförsäkringsrörelse ingående
räntebeloppet; därest detta förslag genomföres, kommer det att ur
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
statens synpunkt vara helt likgiltigt om avkortningen eller restitutionen går
ut över enbart statsskatten eller över både stats- och kommunalskatten.
Vid departementspromemorian fanns fogat ett förslag till »förordning om
begränsning av skatt, som svensk livförsäkringsanstalt har att erlägga till
staten»; förslagets 2 § var av följande lydelse:
»Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt denna
förordning skola avse sådant belopp, varmed försäkringsanstalten på grund
av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
samt värnskatt sammanlagt överstiga 50 procent av den för anstalten
samma år enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag för erlagda allmänna
skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må hava vid taxeringen
medgivits, men minskad dels med det i inkomsten av livförsäkringsrörelsen
ingående räntebelopp, som jämlikt 30 § 2 mom. första stycket kommunalskattelagen
tagits till beskattning jämte överskottet å rörelsen, dels ock med
anstalten för samma år påförd krigskonjunkturskatt.
Driver anstalten jämväl sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse,
skall vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket hänsyn tagas endast
till den del av den taxerade inkomsten, som är att hänföra till livförsäkringsverksamheten,
samt till de å denna del belöpande skatterna.»
I de över departementspromemorian inhämtade yttrandena har den i promemorian
föreslagna spärranordningen i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.
Sålunda har försälcringsinspektionen anfört:
I fråga om den av föreningen i den senare skriften föreslagna omläggningen
av spärregeln uttalade försäkringsinspektionen, att frågan huru begränsningen
av de sammanlagda skatterna till stat och kommun skulle åstadkommas
visserligen vore av uppbördsteknisk natur och såsom sådan folie
utanför inspektionens ämbetsområde, men att inspektionen dock icke funnit
anledning till erinran på denna punkt. De invändningar mot den föreslagna
anordningen, som anföras i promemorian, finner inspektionen emellertid
befogade.
Beträffande den i promemorian föreslagna, efter mönster av förordningen
den 18 juli 1942 (nr 644) om begränsning i vissa fall av skatt till staten
utformade spärregeln får inspektionen anföra följande.
Endast i det fall, att kommunalskatten icke överstiger 12 kronor 50 öre
per skattekrona innebär regeln en effektiv spärr mot att skatterna — bortsett
från fastighetsskatten — konsumera hela det till livförsäkringsrörelsen
hänförliga överskottet. Det kan därför vara av intresse att undersöka utdebiteringen
enligt senast tillgängliga uppgifter i de kommuner, vilka komma
i fråga. Livförsäkringsbolag i egentlig mening finnas för närvarande endast
i Stockholm, Göteborg och Malmö. Av dessa tre städer uppvisar för år 1942
blott Göteborg en skattesats, överstigande den nyssnämnda, nämligen 13
kronor 29 öre. I denna stad skulle därför vid oförändrad skattesats skatterna
— fastighetsskatt ej inräknad — under vissa omständigheter kunna uppgå
till något över 103 % av ifrågavarande överskott. Å andra sidan må framhållas,
att detta kan inträffa endast vid relativt små överskott. Förutom av
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
33
livförsäkringsbolag i egentlig mening skall emellertid ränteskatt erläggas
även av ränte- och kapitalförsäkringsanstalter, vilka finnas i fjorton av rikets
städer. Den högsta utdebitering för år 1942, som förekom i någon av
dessa städer, utgjorde 1(5 kronor per skattekrona. Emellertid är för dessa
anstalter den del av premiereserven, på vilken ränteskatt beräknas, relativt
liten —- vid 1941 års utgång icke för någon anstalt mer än 27 °/o. Häi-till
kommer, att anstalterna ha möjlighet att reglera sitt beskattningsbara belopp
genom att på lämpligt sätt välja den räntefot, enligt vilken delägarna i besparingsfonden
skola gottskrivas ränta. Det må dock framhållas, att om anstalterna
tvingas att i större utsträckning tillgripa nämnda utväg, detta kommer
att lia en menlig inverkan på deras konsolidering.
Vissa av de ovan framhållna omständigheterna medföra, att den föreslagna
spärregeln icke skulle vara lämplig såsom en definitiv lösning av
frågan. I promemorian understrykes emellertid, att den föreslagna spärrregeln
bör uppfattas som en tillfällig åtgärd i avbidan på en omprövning av
hela ränteskattefrågan. Vid sådant förhållande har försäkringsinspektionen
intet att erinra mot den föreslagna spärregeln.
Kammarrätten har anfört:
Vad angår spärregeln kan det icke bestridas, att åtskilliga av de av kammarrätten
framförda invändningarna mot det ursprungliga förslaget förfalla
genom de av föreningen föreslagna förenklingarna i detsamma. Emellertid
hava en del av kammarrättens tidigare invändningar giltighet även
när det gäller förslaget i dess nya form, och promemorieförfattaren har mot
detsamma framfört ytterligare anmärkningar, vilka till sin vikt svårligen
låta sig jäva. Kammarrätten instämmer därför i den i promemorian uttalade
uppfattningen att icke heller den av livbolagen i andra hand föreslagna spärrregeln
bör godtagas.
Det framgår för övrigt av kammarrättens tidigare yttrande, att kammarrätten
icke ansåg sig kunna godtaga en ändring i spärregeln efter de av föreningen
utstakade linjerna annat än som en ren nödfallsåtgärd. För sin del
förordade ämbetsverket en undersökning huruvida likväl icke en lämplig
spärranordning skulle kunna åstadkommas genom ytterligare modifiering av
nu gällande regler. Sedan utlåtandet avgavs, har i lagstiftningen upptagits
de stadganden om begränsning i vissa fall av skatt till staten, som innehållas
i den åberopade förordningen den 18 juli 1942. När promemorieförfattaren
anser, att den spärr, som avses, enklast kan vinnas genom bestämmelser av
liknande art för livbolagens del, kan kammarrätten med utgångspunkt från
sin berörda inställning utan tvekan biträda denna mening. Kammarrätten
har heller intet att invända i fråga örn avvägningen av hur stor del av statsskatten,
som, därest sådana regler komma att användas, bör avkortas eller
restitueras.
Förslaget till förordning om skattebegränsning föranleder en anmärkning
snarlik den, som kammarrätten gjort vid tillägget till 20 § inkomstskatteförordningen.
Särskilt skulle stadgandet i andra stycket av 2 § om uppdelning
av inkomst och skatter för de anstalter, som jämväl driva sjuk-, olycksfalls-
eller skadeförsäkringsrörelse, medföra vissa svårigheter i tillämpningen.
Det bör i detta sammanhang också erinras, att ifrågavarande skattskyldiga
kunna hava inkomst av annan inkomstkälla än rörelse och fastighet (t. ex.
skattercstitution), som ytterligare komplicerar en uppdelning av skatterna.
Uppenbarligen måste vägledande föreskrifter härom lämnas i tillämpningsbestämmelserna.
Om alltså såsom tidigare framhållits det krav på författningsändringar,
som rests från livbolagshåll, haft skäl för sig och kammarrätten därför
Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 saini. Nr 172.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 172.
funnit sig böra förorda sådana ändringar i den omfattning, som den hittills
förebragta utredningen och omständigheterna i övrigt ansetts medgiva, bör
dock det provisoriska i den ifrågasatta lagstiftningen starkt understrykas.
Om nu provisoriet, såsom är att hoppas, blir av kort varaktighet, kunde
det särskilt med hänsyn till de tekniska svårigheter, som visats vara förknippade
med den föreslagna ändringen av 20 § inkomstskatteförordningen,
dock ifrågasättas, om ej hellre den provisoriska lösningen kunde åvägabringas
på så enkelt sätt, att man nöjde sig med ett avkortnings- och restitutionsförfarande,
eventuellt, med hänsyntagande jämväl till kommunalskatten,
något längre gående än vad som föreslagits. Något detaljerat förslag därutinnan
är kammarrätten likväl icke i tillfälle att avgiva.
De två reservanter inom kammarrätten, vilka såsom förut anförts, icke
ansett sig kunna tillstyrka det i departementspromemorian framlagda förslaget
till ändring av 20 § statsskatteförordningen, ha funnit att livförsäkringsbolagens
skattefråga kunde provisoriskt lösas för ett eller annat år enligt
de riktlinjer, vilka funnos angivna i den föreslagna förordningen om
skattespärr; reservanterna ha emellertid framhållit, att genom den föreslagna
anordningen statens intressen skulle komma att eftersättas i förhållande till
kommunernas.
Statskontoret har anfört:
Redan i sitt tidigare utlåtande uttalade statskontoret bl. a., att, såvitt ämbetsverket
kunde bedöma, goda skäl talade för att en överarbetning komme
till stånd av bestämmelserna för beräkning av överskott och behållning å livförsäkringsrörelse.
Statskontoret, som alltjämt håller före, att regler för en
begränsning av skattetrycket för livförsäkringsbolagen äro av förhållandena
påkallade, saknar emellertid närmare erfarenheter för bedömande av detaljerna
i det föreliggande förslaget. Ämbetsverket har dock uppmärksammat,
att den föreslagna skattespärren skulle komma att drabba enbart statsskatterna.
Spärregeln skulle nämligen innebära, att de sammanlagda skatterna
till stat och kommun, som för närvarande kunna beräknas till 160 procent
av överskottet å livförsäkringsrörelse, skulle begränsas till 90 procent genom
reducering av statsskatterna från 120 till 50 procent. Vid en kommunal utdebitering
av 10 kronor per skattekrona skulle med gällande skatteregler
skatterna till stat och kommun utgöra 50, respektive 40 procent av överskottet
å rörelsen. En sådan fördelning av det totala skatteuttaget kan icke
anses tillfredsställande men torde för närvarande icke kunna undvikas. På
de skäl promemorieförfatlaren anfört vill statskontoret därför icke framställa
erinran mot bifall till förslaget. Ämbetsverket förutsätter härvid, att
berörda förhållande beaktas vid behandlingen av det förslag till omläggning
av den kommunala beskattningen, som nyligen framlagts.
Överståthållarämbetet har för sin del uttalat, att fördelen med en maximering
i den i departementspromemorian föreslagna utformningen vore
främst att det osäkerhetsmoment, som på grund av att skattesatserna vid
taxeringstillfället ännu vore okända vidlådde den tidigare förordade metoden,
bortfölle.
Överståthållarämbetet har vidare anfört:
Vidkommande frågan om skattens maximering har Överståthållarämbetet
i sitt tidigare utlåtande förklarat sig icke kunna uttala något bestämt omdöme.
Frågan om maximeringsprocentens rätta avvägning ansågs tveksam,
Kungl. Maj.ts proposition nr 172.
35
något som givetvis sammanhängde med den bristande utredningen. Då förslaget
i denna del nu, ehuru i något förändrad form, återkommer, kvarstår
alltjämt anmärkningen om bristande grund för en riktig bedömning. Någon
för framtiden vägledande utredning lär i själva verket knappast stå alt
vinna. Taxeringsintendenten E. Lindqvist har emellertid verkställt viss undersökning,
som pekar på att efter det skatteunderlag, med vilket man senast haft
att räkna, en högst avsevärd reduktion av statsskatten skulle inträtt genom
den nya spärreglen. Härvid har särskilt iakttagits, att endast beträffande fyra
av de tretton undersökta, i Stockholm verksamma livförsäkringsanstalterna
skatteunderlaget uppgått till ett belopp motsvarande fyra gånger det av anstalten
redovisade överskottet å försäkringsrörelsen. Dessa anstalter äro därtill
bland de mindre. Under sådana förhållanden synes det icke omotiverat
att, på sätt Lindqvist gjort, beteckna de fall där skatteunderlaget uppnått
denna höjd såsom undantag. Även örn utvecklingen beträffande försäkringsanstalternas
skattepliktiga inkomster, såsom i promemorian utsäges, kan
beräknas bli en annan än den som direkt kan utläsas i taxeringssiffrorna för
senare år — ett antagande, för vilket något avgörande belägg ännu icke erhållits
— synes en maximering efter 50 % av överskottet väl låg. Givetvis
vöre det försiktigare att välja en högre procent, exempelvis den av Lindqvist
föreslagna av 70 %, samt att genom särskilda bestämmelser tillförsäkra bolagen
rätt att med viss uppdelning återfå det belopp av sammanlagda skatter
till stat och kommun som överstiger 90 %>. Att 10 % av överskottet lämnas
oberörda av skatter finner Överståthållarämbetet i och för sig rimligt.
Vid överståthållarämbetets yttrande fanns fogat ett av taxeringsintendenten
E. Lindqvist till ämbetet avgivet yttrande i ärendet. I yttrandet har Lindqvist
gjort en sammanställning av vissa sifferuppgifter ur de självdeklarationer,
som av tretton i Stockholm hemmahörande försäkringsanstalter avgivits
till 1942 års taxering (1941 års inkomster). I anslutning härtill har
Lindqvist uttalat bland annat följande:
Det faktum att försäkringsanstalt för skatternas erläggande måst tillgripa
medel utöver det egentliga överskottet å livförsäkringsverksamheten utgör ett
övertygande bevis på att nuvarande förhållanden icke böra förbliva utan
ändring.
Å andra sidan framkommer att den föreslagna spärregeln skulle lämna betydande
del av överskottet lill anstaltens fria förfogande, sedan både kronooch
kommunalutskylder, dessa .senare beräknade till 10 % av det beskattningsbara
beloppet, blivit erlagda. En sammanställning av dessa skattebelopp
utvisar en summa av 2,783,696:30 kronor, medan överskottet utgör
3,977,215 kronor. Det synes mig ligga närmast till hands att antaga att spärrregeln
satts för lågt. Med en spärr vid 70 procent av överskottet skulle staten
icke gå förlustig så avsevärda belopp, som den föreslagna 50 % spärren
skulle komma att medföra. Denna 50 % spärr är också uträknad efter det
undantagsfall då anstaltens taxering avser fyra gånger överskottet. Av de
redovisade fallen har detta inträffat endast å bilagorna 1, 4, 8 och 13. Skulle
vid en spärr av 70 %> av överskottet inträffa att försäkringsanstalten måste
tillgripa medel utöver överskottet, kunde väl vid sådant fall reglering ske
genom särskilda bestämmelser.
Svenska livförsäkringsbolags förening har i sitt yttrande över departementspromemorian
med understrykande av de föreslagna bestämmelsernas provisoriska
karaktär samt angelägenheten av en fullständig omarbetning av
36
Kungl. Alaj:ts proposition nr 172.
Departements
chefen.
hithörande beskattningsregler så snart stabilare förhållanden inträtt — uttalat
att föreningen funne sig kunna tillstyrka en omedelbar lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med promemorieförslaget. Föreningen har vidare
framhållit, att den föreslagna begränsningsregeln vöre nödvändig för att livbolagens
förmåga att under nu rådande förhållanden verkställa lagenliga
fondavsättningar icke skulle äventyras samt alt med nuvarande höga skattesatser
spärregeln givetvis komme att träda i tillämpning i större utsträckning
än under normala tider.
Därest bottenskattens grundbelopp, i enlighet med vad jag i det föregående
tillstyrkt, uttages med samma procenttal för inländsk livförsäkringsanstalt
som för fysisk person, kommer detta att medföra viss skattelättnad för livbolagen
i förhållande till vad nu gäller. Emellertid är det uppenbart att, även
om den åsyftade lagändringen genomföres, skatterna med nu gällande skattesatser
kunna överstiga överskottet. Frågan om en effektiv spärregel mister
sålunda icke sin aktualitet genom den förstberörda lagändringen.
Såsom framgår av den förut lämnade framställningen förutsattes vid tillkomsten
av den nu gällande spärregeln (jfr särskilda utskottets utlåtande nr 1
vid 1928 års riksdag, sid. 61) att, därest spärregeln genom ökning av skattesatserna
skulle bli ineffektiv, rättelse kunde vinnas genom att man i ett dylikt
läge föreskreve, att avsättningarna till premieåterbäringsreserven och konsolideringsfonderna
— som nu ingå i behållningen med ett belopp motsvarande
två gånger behållningen i övrigt — skulle ingå med ett mindre belopp. Den
sålunda anvisade utvägen ter sig emellertid i nuvarande läge såsom föga
ändamålsenlig. Skattesatserna ha nämligen stigit till sådan höjd att, även om
avsättningarna icke medräknades i behållningen till större del än som motsvarade
behållningen i övrigt, garantier likväl icke vunnes för att icke
skatterna komme att uppgå till större belopp än överskottet. Därtill kommer,
att en eventuell ändring av den ifrågavarande bestämmelsen icke kan
bliva av mera definitiv karaktär, i det att varje mera väsentlig förskjutning
i skattetrycket måste föranleda ny ändring av bestämmelsen. Den nu
diskuterade utvägen har heller icke förordats vare sig av svenska livförsäkringsbolags
förening eller av någon utav remissmyndigheterna. Föreningen
har för sin del i stället föreslagit, att den nuvarande spärregeln helt slopades
och att föreskrift i stället meddelades örn att ränteskatteunderlaget icke finge
upptagas till så stort belopp, att skatterna till stat och kommun komme att
överstige 90 procent av behållningen (alternativt att skatterna till staten
komme att överstiga 60 procent av behållningen). Föreningens förslag har
emellertid blivit föremål för åtskillig kritik såväl i remissyttrandena som i
departementspromemorian. Med hänsyn till vad därvid anförts och då ett
bifall till föreningens förslag skulle medföra en omläggning av själva grunderna
för livbolagens beskattning, finner jag mig icke heller för egen del
kunna tillstyrka förslaget.
Därest man vill åstadkomma en effektiv spärregel utan ändring av de
grundläggande beskattningsreglerna, torde spärregeln böra i princip konstrue
-
Kungl. Majis proposition nr 172.
37
ras efter de linjer, som angivits i departementspromemorian. Bestämmelserna
angående skatteunderlaget torde sålunda böra lämnas orubbade och
spärren i stället gestaltas som en rätt för vederbörande bolag att erhålla
avkortning eller restitution av den del av skatten, som överskjuter vad bolaget
rimligen kan gälda. Den närmare innebörden av den i promemorian
föreslagna spärregeln är den, att avkortning eller restitution bör medgivas
för det belopp, varmed inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten
sammanlagt överstiga 50 procent av den taxerade inkomsten ökad med det
belopp, varmed avdrag för erlagda allmänna skatter medgivits, men minskad
dels med ränteskatteunderlaget dels ock med eventuellt påförd krigskonjunkturskatt.
Tanken bakom detta förslag var den att, då statsskatterna sålunda
begränsades till 50 procent av överskottet samt kommunalskatten vid
en utdebitering av 10 kronor per skattekrona högst kunde taga i anspråk
40 procent därav, 10 procent av överskottet .skulle stå till bolagets förfogande.
Den i departementspromemorian föreslagna spärregeln, vilken enligt
vad i promemorian framhålles allenast avsetts som ett provisorium i avbidan
på en definitiv omprövning av beskattningsreglerna, har i remissyttrandena
i huvudsak lämnats utan erinran. Emellertid har Överståthållarämbetet
uttalat, att den föreslagna maximisiffran för statsskatten, 50 procent, syntes
väl låg och att det vore försiktigare att välja en högre procentsiffra, exempelvis
70 procent; i så fall finge man emellertid genom särskilda bestämmelser
tillförsäkra bolagen rätt att återfå den del av det sammanlagda skattebeloppet,
som överstege 90 procent. Till grund för detta uttalande har legat
en siffermässig undersökning av de skattebelopp, som vissa försäkringsbolag
påförts vid 1942 års taxering, respektive de belopp som skulle erlagts om
den föreslagna spärregeln varit gällande. Medan departementspromemorian
utgått från att livförsäkringsanstalternas skatteunderlag mera allmänt uppginge
till ett belopp, motsvarande fyra gånger överskottet, utvisar den nyssnämnda
undersökningen att så vore fallet endast beträffande fyra av de tretton
bolag undersökningen avsett. I övriga nio fall kommer tillämpningen av
spärregeln givetvis att medföra ett för vederbörande bolag förmånligare resultat
än som avsetts. -—- Det bör dock anmärkas, att undersökningn så tillvida
är missvisande att därvid icke tagits hänsyn till fastighetsskatten, vilken
för de ifrågavarande bolagen torde kunna överslagsvis beräknas till cirka
300.000 kronor.
Med hänsyn till resultatet av undersökningen finner jag mig emellertid
icke kunna i oförändrat skick tillstyrka det i departementspromemorian
framlagda förslaget. Ej heller torde överståthållarämbetets förslag kunna
förordas, då systemet med dubbla spärregler blir alltför invecklat. Vad i
ärendet förekommit synes i själva verket hava givit belägg för alt på förevarande
område — där skatten väl skall beräknas på överskottet ökat med
ränteskatteunderlaget, men skall begränsas endast i förhållande till överskottet
— det överhuvud icke är möjligt att med utgångspunkt allenast från
statsskatten konstruera en för alla fall användbar spärregel. Det torde med
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
andra ord bli nödvändigt att utforma spärregeln så, att vederbörande bolag
berättigas erhålla restitution eller avkortning för den del av stats- och kommunalskattens
sammanlagda belopp, som överskjuter hela eller viss angiven
del av överskottet. Tanken att konstruera en skattespärr i direkt relation
jämväl till kommunalskatten avvisades visserligen då det gällde att föregående
år utforma regler för en allmän skattespärr (SFS 1942: 644). Det
lärer icke heller kunna bestridas, att förfarandet i någon mån kompliceras
genom spärrens anknytning till kommunalskatten, varjämte förfarandet försenas
till följd av att kommunalskatten fastställes vid en senare tidpunkt
än statsskatten. De anmärkta olägenheterna lära emellertid icke vara av den
beskaffenheten, att de kunna anses utgöra hinder för att i fråga örn den speciella
krets av skattskyldiga, varom nu är fråga, genomföra en skattespärr
efter angiven linje.
Det i departementspromemorian framlagda förslaget utgår från att 10 procent
av överskottet skulle lämnas fritt; med den av mig nu förordade konstruktionen
av spärregeln skulle alltså, om denna tanke beaktades, spärren
sättas vid 90 procent. Emellertid synes det mig tveksamt om spärregeln bör
givas den innebörd, som sålunda förutsatts i promemorian. Då spärregeln
förutsättes vara ett provisorium, torde skäl nämligen tala för att så utforma
spärregeln, att den väl garanterar livbolagen att icke behöva betala större
belopp i stats- och kommunalskatt än som motsvarar överskottet, men att
den å andra sidan icke medför några fördelar därutöver. Det torde i detta
sammanhang böra framhållas, att just den omständigheten att spärren direkt
anknyter även till kommunalskatten möjliggör en noggrannare bestämning
av spärrens verkningar. Jag förordar därför en spärregel av den innebörden,
att avkortning eller restitution må ske med det belopp, varmed statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt ävensom allmän kommunalskatt
(fastighetsskatt samt kommunal inkomstskatt) sammanlagt
överstiga överskottet. Avkortningen eller restitutionen torde till vinnande
av önskvärd enkelhet kunna i sin helhet läggas på statsskatten.
Med en sådan utformning av spärregeln, som nyss angivits, och
under förutsättning tillika att bottenskattens grundbelopp, på sätt jag förordat,
uttages med samma procenttal för livbolagen som för fysiska personer
torde man kunna räkna med, att avkortnings- eller restitutionsförfarandet
icke skall behöva komma till användning annat än i rena undantagsfall.
I fråga om detaljerna torde spärrbestämmelserna, på sätt i departementspromemorian
förutsatts, böra avfattas i nära anslutning lill bestämmelserna
i förordningen den 18 juli 1942 (nr 644) om begränsning i vissa fall av skatt
till staten. Såsom i promemorian föreslagits torde vid tillämpning av spärrregeln
å så kallade blandade bolag hänsyn böra tagas endast till inkomst,
som i försäkringstekniskt hänseende är att hänföra till livförsäkringsverksamhet,
och till de å sådan inkomst belöpande skatterna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 172.
39
Vissa frågor rörande beräkning av livförsäkringsanstalts
behållning m. m.
Svenska livförsäkringsbolags förening har i sin tidigare skrift anfört, såvitt
nu är i fråga:
Vid beräkningen av behållningen å livförsäkringsverksamheten torde det
vara skäligt att överskottet å livförsäkringsrörelsen (inkl. eventuell inkomst
från annan förvärvskälla) ökas med de vid överskottets beräkning avdragna
avsättningarna av kapital och ränta till premieåterbäringsreserv och av ränta
å tilldelade vinstreserver enligt grunderna. Dessa avsättningar till försäkringstagarna
böra nämligen icke kunna få minska skattebeloppet, utan statens
och kommunens skatteanspråk böra alltid få gå före försäkringstagarnas
anspråk på premieåterbäring och vinst. Det bör måhända framhållas, att
såväl livförsäkringsrörelsen som annan förvärvskälla kan lämna underskott,
vilket i likhet med vad för närvarande gäller vid beräkningen av behållningen
skall fråndragas.
Å andra sidan synas vissa i överskottsberäkningen understundom ingående
inkomstposter vara av sådan art att de icke torde böra garantera ränteskatten.
Vi syfta härvid på nettointäkten från utländsk återförsäkringsrörelse,
som hålles helt skild från den övriga rörelsen, och nettointäkten från sådan
direktrörelse, som några svenska livförsäkringsbolag driva i vissa andra
länder. Då dessa rörelser drivas enbart för aktieägares eller garanters räkning,
torde de icke böra svara för de svenska försäkringstagarnas ränteskatt,
liksom givetvis medel avsedda för erläggande av ränteskatt icke under några
omständigheter få användas för täckande av förlust å sådan rörelse. Det
lärer icke vara rimligt att vid ett obetydligt överskott å den svenska rörelsen
vinst å dessa andra rörelser helt eller delvis skall tagas i anspråk för ränteskattens
täckande. Att denna vinst däremot på vanligt sätt skall ingå i överskottet
vid dettas beskattning torde icke behöva påpekas.
Genom lagen den 4 okober 1940 med vissa bestämmelser örn livförsäkring
m. m. vid krig jämte därtill hörande av Konungen stadfästa tillämpningsgrunder
ha de svenska livförsäkringsbolagen ålagts att vid krigstillstånd i
Sverige bidraga till täckande av den ökade dödligheten och invaliditeten på
grund av kriget med i princip lika mycket som försäkringstagarna själva ha
att erlägga i krigspremier. De försäkrade kunna härvid få erlägga upp till
5 % av risksumman å sina livförsäkringar och 3 % av risksumman å sina
invaliditetsförsäkringar. Det har därför ansetts naturligt att anknyta storleken
av de för sådan utbetalning huvudsakligast ifrågakommande utjämningsreserverna
till dessa gränser och att alltså avdragsrätt för avsättning till
utjämningsreservema vid beskattningen skulle vara för handen så länge icke
dessa reserver uppnått de belopp, med vilka de vid krigstillfälle kunna komma
att få svara. Gällande lagföreskrifter om avdragsrätt för avsättning till
utjämningsreservema lia därför i det av föreningen framlagda förslaget änd_- rats i överensstämmelse härmed.
De nu förevarande frågorna lia behandlats i de remissyttranden, som avgivits
av försäkringsinspektionen och kammarrätten. Därjämte har statskontoret
gjort vissa erinringar beträffande förslaget örn utökad avdragsrätt för
avsättning lill utjämningsrescrv. I övrigt lia ifrågavarande spörsmål icke särskilt
behandlats i remissyttrandena.
40
Kungl. Majlis proposition nr 172.
Beträffande frågan vilka fondavsättningar som skola medräknas
vid bestämmandet av behållningen anför förscikringsinspektionen:
Förslaget
frångår i ett avseende den princip, som lagen syftat att upprätthålla,
nämligen att skatten ej skall överstiga överskottet. Innebörden av förslagets
begränsningsregel beträffande ränteskatteunderlaget är, att till förfogande
för bestridande av den totala skatten skall stå icke blott överskottet
utan även ett belopp, motsvarande avsättningarna till premieåterbäringsreserv.
I princip kan denna ståndpunkt i viss mån anses befogad. Då ränteskatten
principiellt erlägges för försäkringstagarnas räkning, kan det göras gällande,
att denna skatt icke skall undergå reduktion på den grund att premieåterbäring
utdelas till försäkringstagarna eller avsättes för deras räkning. De
avsättningar till premieåterbäringsreserv, som föreskrivas i grunderna, måste
emellertid göras, örn behållningen därtill förslår, även om de medel, som avsättas,
framdeles skulle erfordras för erläggande av på behållningen belöpande
skatter. Örn överskottet icke är tillräckligt för täckande av skatterna,
måste desamma bestridas genom medel, som avsatts till framtida förfogande.
Premieåterbäringsreserven skall därvid icke angripas i första hand, utan
först sedan överskottsfonder, utjämningsreserver och säkerhetsfond förbrukats.
Följden blir, att premieåterbäringen lämnas obeskuren och att således
uttagandet av ränteskatten icke kommer att ■— såsom enligt nyss relaterade
ståndpunkt borde vara fallet — gå ut över försäkringstagarnas premieåterbäring
utan i stället över bolagets konsolidering. Genomföres förslaget, skulle
det därför bliva nödvändigt att vid eventuellt införande av premieåterbäringsgrunder
tillmäta premieåterbäringen så knappt, att man med hög grad
av säkerhet anser sig kunna därutöver påräkna ett överskott, tillräckligt
för skattens bestridande. Till följd av den föreslagna ändringen kommer på
detta sätt en mindre del än eljest skulle varit fallet att kunna disponeras
för premieåterbäring, varigenom överskottet och därmed det beskattningsbara
beloppet ökas och försäkringstagarnas vinstmöjligheter än ytterligare
minskas.
Som tidigare framhållits är premieåterbäring sådan vinst, som får förutberäknas.
För att dylik förutberäkning skall kunna ske, böra premieåterbäringsgrunderna
vara fastställda för en icke alltför kort period. Sedan räntefallet
under 1930-talet blivit av mera allvarlig art, har så icke skett, utan
premieåterbäringsgrunderna fastställdes av försiktighetsskäl för ett år i sänder.
Skulle ett sådant förfaringssätt även i fortsättningen tillämpas, kunde
ovan angivna olägenheter till viss grad undvikas. Enligt inspektionens uppfattning
bör emellertid nämnda förfaringssätt icke tillämpas annat än under
exceptionella förhållanden, alldenstund ett dylikt förfarande omöjliggör
förutberäkning för längre tid. Det må erinras om, att grunden för att avsättningarna
till premieåterbäring skulle få avdragas vid överskottets beräkning
har varit just det förhållandet, att premieåterbäringen förutberäknades
och därför kunde anses stå de avtalsenliga förpliktelserna nära. Med
ett tillvägagångssätt, som omöjliggör förutberäkningen, rycker man undan
grunden för avsättningarnas skattefrihet. —---
Det uttalas vidare i föreningens skrivelse, att underskott såväl å livförsäkringsrörelsen
som å annan förvärvskälla, i likhet med vad för närvarande
gäller vid beräkningen av behållningen, skall fråndragas. Inspektionen finner
det naturligt, att så sker, men vill framhålla, att någon sådan avdragsrätt
icke framgår av gällande lagtext. Av deklarationsformuläret synes framgå,
att här avsedd avdragsrätt föreligger endast i den mån förlust å annan
förvärvskälla än försäkringsrörelse understiger inkomsterna från andra dylika
förvärvskällor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172. 41
Försäkringsinspektionen uttalar sammanfattningsvis följande omdöme örn
förslaget:
I själva verket är innebörden av förslaget huvudsakligen dels ökad möjlighet
att göra avsättning till utjämningsreserv, dels minskad möjlighet att
utdela premieåterbäring till försäkringstagarna. Man kan uttrycka saken så,
att enligt gällande lag ordningsföljden mellan olika användningar av årsvinsten
med avseende på företrädesrätt är:
1) avsättningar till konsolideringsfonder och till premieåterbäringsreserv,
2) ränteskatt,
3) övriga dispositioner,
men att den enligt förslaget skulle bliva
1) avsättningar till konsolideringsfonder,
2) ränteskatt,
3) avsättning till premieåterbäringsreserv,
4) övriga dispositioner.
Uttalanden vid överläggningar med representanter för livförsäkringsbolagen
hava även bekräftat, att huvudsyftet med den föreslagna ändringen i
fråga om begränsningen av ränteskatteunderlaget varit just denna ändring av
den inbördes rangordningen mellan de olika dispositionerna.
Med den föreslagna anordningen skulle bolagen vid avvägning mellan konsolidering
å den ena sidan och utdelning av premieåterbäring och vinst till
försäkringstagarna å den andra få ett större intresse att tillgodose konsolideringen.
Det synes icke lämpligt, att skattehänsyn tillåtas öva inflytande
på en sådan avvägning.
Svenska livförsäkringsbolags förening har i sin senare skrift, i anledning
av vad försäkringsinspektionen anfört beträffande principen att premieåterbäring
icke får verka reducerande på ränteskatten, anfört att ur de synpunkter
föreningen närmast hade att företräda, anledning till erinran icke
kunde finnas, därest lagstiftningen på denna punkt ansåges böra närmare
anknytas till nu gällande regler.
Kammarrätten har gjort följande uttalande:
En fördel i fiskalisk! hänseende i jämförelse med vad som nu gäller vore,
att då nuvarande spärranordning i 4 punkten 2 st. anvisningarna till 30 §
kommunalskattelagen skulle bortfalla, jämte överskottet 90 procent av avsättning
till premieåterbäringsreserv skulle garantera skatten. Denna förmånsrätt
för skatten till försäkringstagarnas nackdel skulle kunna antagas
något kompensera den skattelättnad, som skulle uppkomma, örn såsom föreslagits
föreskriften örn tilläggandet till överskottet i vissa fall jämväl av
avsättningarna till säkerhetsfonden, livränteförsäkringsrörelsens garantifonder
och avdragsgill avsättning till utjämningsreserverna försvinner. Möjligen
skulle dock den invändningen kunna göras, att, såsom redan framhållits, bestämmelserna
örn vilka avdrag för fondavsätlningar, som skola medgivas,
ansetts äga sin egentliga betydelse för avvägningen av skattebördan för företagen
inbördes och att, i den mån den uppfattningen fortfarande kan hävdas,
den skattelättnad, varom nyss talats, skulle strida mot lagens grunder. Om
man emellertid ser begränsningen av ränteskatten mera som en lämplighetsfråga
än som en principsak, bör någon större betydelse icke tilläggas en dylik
invändning. Fastmer skulle man vara frestad säga, att det principiellt
sett icke kan var riktigt att upprätthålla kravet på att livränteförsäkringens
garantifonder skola garantera kapitalförsäkringarnas ränteskatt, och vad avsättningar
till säkerhetsfond beträffar torde med hänsyn till den storlek, för
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
säkringsföretagens säkerhetsfonder numera i allmänhet lära hava uppnått,
frågan om tilläggandet av sistberörda avsättningar icke heller hava någon
större praktisk betydelse. Mera tveksam ställer man sig, när det gäller avdragsgill
avsättning till utjämningsreserverna. Det synes icke uteslutet att
frågan, huruvida dessa avsättningar skola tilläggas eller icke, stundom kan
komma att spela en ganska stor roll i förevarande hänseende. Ett sätt vore
ju att bestämma en viss gräns, inom vilken vid överskottsberäkningen avdragsgill
avsättning till utjämningsreserverna icke behövde garantera ränteskatten.
I samband med en erinran om att såväl livförsäkringsrörelsen som annan
förvärvskälla kan lämna underskott, har föreningen uttalat, att sådant underskott
i likhet med »vad för närvarande gäller» vid beräkningen av behållningen
skall avdragas. — Kammarrätten har i visst fall haft tillfälle konstatera,
att man tillämpat detta förfaringssätt. Emellertid har detta icke kommit
till uttryck i lagstiftningen, örn vilket förhållande kammarrätten ansett
sig böra erinra.
Vidkommande förslaget att nettointäkten från utländsk
återförsäkringsrö reise samt från direktrörelse i utlandet
icke skulle garantera ränteskatten anför försäkringsinspektionen:
Vid
beräkningen av behållningen skall enligt förslaget icke medräknas vad
som belöper dels på sådan återförsäkringsrörelse, som huvudsakligen avser
utlänningar och enligt av Kungl. Majit stadfästa grunder är skild från anstaltens
övriga livförsäkringsrörelse, dels på sådan direkt livförsäkringsrörelse,
som anstalten driver i utlandet. Förut hava vissa skäl anförts för att vid
tillämpningen av huvudregeln för ränteskatteunderlagets begränsning den
ränteinkomst, som belöper på i utlandet bedriven direkt livförsäkringsrörelse,
skall undantagas vid beräkningen av ränteskatteunderlaget. I fråga om begränsningsregeln
kunna i viss mån åberopas samma skäl som motiv för att
från behållningen undantaga de delar av densamma, som belöpa på sådan
rörelse, ehuru skälen i detta sammanhang äro betydligt mindre vägande än
i fråga om huvudregeln.
Däremot kan inspektionen icke biträda förslaget i fråga om återförsäkringsröx-else,
som huvudsakligen avser utlänningar. Som motiv för att de
på sådan rörelse belöpande delarna av överskottet skulle undantagas från
behållningen anföres, att sådan rörelse »drives enbart för aktieägares eller
garanters räkning». Samma motiv anföres beträffande den direkta rörelsen
i utlandet. Terminologien, att viss del av rörelsen drives enbart för aktieägares
räkning, har uppkommit inom de s. k. blandade bolagen, vilka driva
såväl livförsäkringsrörelse som brandförsäkringsrörelse. Då dessa bolag begränsade
utdelningen till aktieägarna till förmån för försäkringstagarna, begränsades
icke den totala aktieutdelningen utan endast de belopp, som av
behållningen på livförsäkringsrörelsen fingo tillgodoföras aktieägarna. Detta
gjorde det nödvändigt att i grunder eller bolagsordning närmare bestämma
vilken del av rörelsen som i detta avseende skulle anses som livförsäkringsrörelse.
Den övriga delen av rörelsen betecknades då som »aktieägarnas
affär». Hit räknades även återförsäkringsrörelsen. Någon motsvarighet till
denna uppdelning hos andra livförsäkringsaktiebolag förekommer icke, och
inspektionen kan för sin del icke finna någon anledning att utvidga området
för denna begreppsbildning. Det må dessutom framhållas, att det kan finnas
ett visst samband mellan den indirekta rörelsen och återförsäkringen
av den direkta rörelsen. Sålunda kan ett bolag A lättare erhålla en vinst
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
43
givande indirekt affär från eif annat bolag B, om A samtidigt till B i återförsäkring
avgiver en del av sin direkta rörelse, i all synnerhet om detta sker
på sådant sätt, att B kan påräkna vinst på den övertagna rörelsen, varigenom
A kommer att erhålla minskad vinst på den direkta rörelsen i dess helhet.
Helt ohållbar blir motiveringen, då det gäller ömsesidiga bolag. Ett sådant
bolags rörelse kan icke till någon som helst del anses driven för garanters
räkning. I vissa ömsesidiga bolag existera för övrigt icke några garanter,
men det oaktat driva dessa bolag indirekt rörelse, även avseende utlänningar.
I skrivelsen framhålles, att medel, avsedda för erläggande av ränteskatt,
icke under några omständigheter få tagas i anspråk för täckande av förlust
å direkt rörelse i utlandet eller ålerförsäkring som huvudsakligen avser utlänningar.
Då detta icke framgår av författningstexten, bör ett uttryckligt
stadgande härom införas. Göres den ändringen i förhållande till förslaget, att
de delar av behållningen, vilka belöpa på återförsäkringsrörelse som huvudsakligen
avser utlänningar, icke få undantagas, bör självfallet detta stadgande
icke avse sådan rörelse.
Kammarrätten anför:
Ett i regeringsrättens årsbok 1939 ref. 62 relaterat fall ifråga om livförsäkringsaktiebolaget
Thules inkomsttaxering år 1935 giver en viss ledning
vid bedömandet av arten av de svårigheter, man har att räkna med, då det
gäller särskiljandet av det slags rörelse, som väl här närmast är avsedd. Det
undandrager sig dock kammarrättens bedömande, örn i alla de fall, förslagsställarna
här åsyftat, i utlandet driven livförsäkringsrörelse jämte å denna
belöpande delar av vederbörande företags reserver på ett lika tillfredsställande
sätt som slutligen skedde vid Liv-Thules beskattning kan betraktas
separat i förhållande till en av svenska moderbolag driven rörelse i Sverige.
Man lärer följaktligen icke böra biträda införandet av sådana begränsningar,
som här föreslås, med mindre det blir fastslaget, att ränta och intäkter i
förekommande fall bokföringsmässigt sett alltid så kunna avskiljas, att vederbörande
skattskyldigs uppgifter utan vidare bliva godtagbara för beskattningsmyndigheterna.
Icke minst föranledes man av det i fråga örn här avsedd
återförsäkring i förslaget till anvisningar använda, något svävande uttryckssättet
»återförsäkringsrörelse, som huvudsakligen avser utlänningar»
att hysa vissa farhågor i fråga om de vanskligheter, som kunna uppstå vid
tillämpningen av det anbefallda förfaringssättet.
Beträffande den föreslagna utökade a v dragsrätten för avsättning
till utjämnings reserv har försäkringsinspektionen i
det över föreningens tidigare skrift avgivna yttrandet anfört:
I fråga om utjämningsreserverna finnes ingen begränsning av de årliga
avdragsgilla avsättningarna utan endast den föreskriften, att sedan reserven
uppnått visst maximum, avdragsrätt icke vidare föreligger. Detta maximum
föreslås nu höjt från 2 till 5 % av den sammanlagda risksumman av visst
slag. Bestämmelser örn avsättning till utjämningsreserv finnas i bolagens
grunder, ehuru för närvarande för flertalet bolag skyldigheten att göra sådan
avsättning upphävts med hänsyn lill de genom räntefallet nödvändiggjorda
förstärkningarna av premiereserven. 1 de flesta fall innehålla grunderna
bestämmelse endast örn det minsta belopp, som årligen skall avsättas,
vadan bolaget kan göra obegränsade avsättningar med bibehållen avdragsrätt
vid beskattning, intill dess reserven uppnått nämnda maximala storlek.
Hedan enligt gällande lag föreligger den ovan nämnda möjligheten ali förhindra
uppkomsten av beskattningsbart belopp genom ali avsätta hela över
-
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 172.
skottet och inkomsten av andra förvärvskällor till utjämningsreserv. Lättnaden
i förevarande avseende ligger således huvudsakligen i den föreslagna
ökningen av den skattefria maximala utjämningsreserven.
Såsom motiv för den föreslagna gränsen för utjämningsreserven, 5 %> av
den sammanlagda risksumman av visst slag, hava föreskrifterna i lagen den
4 oktober 1940 (nr 851) med vissa bestämmelser örn livförsäkring m. m. vid
krig åberopats.
Lagens bestämmelser innebära emellertid icke ovillkorlig skyldighet för
bolagen att bidraga till täckande av kostnaderna för inträffade krigsdödsfall
och fall av krigsinvaliditet med tillskott intill 5 °/o av risksumman. Förutsättningen
för att ett bolag skall behöva bidraga med så stort belopp är i
huvudsak dels att försäkringstagare, representerande minst 10 °/o av bolagets
sammanlagda risksumma, avlida under kriget utöver vad som kan anses
motsvara normal dödlighet, dels att bolaget verkligen har belopp till förfogande,
som enligt 6 § får tagas i anspråk för ändamålet. De i nämnda lagrum
uppräknade fondernas storlek den 31 december 1940, i procent av sammanlagda
risksumman räknat, framgår av följande sammanställning, som
avser samtliga livförsäkringsbolag
%
Säkerhetsfonder ........................ 1.4
Premieåterbäringsreserver ................ 0.8
Utjämningsreserver ...................... 0.5
Vinstreserver ............................ 1.5
4.2
Till dessa medel kommer för tio år framåt förutberäknat överskott, vilket
kan väntas uppgå till icke obetydliga belopp. Då man knappast torde böra
räkna med att dödligheten bland försäkringstagarna under ett krig — utöver
normal dödlighet —- kommer att överstiga 10 °/o, syftar förslaget till att
möjliggöra att utjämningsreservema ensamma övertaga uppgiften att vid
krig åstadkomma erforderligt tillskott. Det kan anses önskvärt, att säkerhetsfond
och premieåterbäringsreserv i möjligaste mån skonas vid uppgörandet
av ett krigsbokslut, då å ena sidan säkerhetsfonden efter ett krig väl kan
behöva bevaras med tanke på förluster på kapitalplaceringar och å andra
sidan premieåterbäringsreserven utgöres av medel, vilka kunna betraktas
som individuellt tilldelade. Dessa motiv gälla icke beträffande vinstreserverna,
men å andra sidan kan framhållas att dessa utgöras av beskattade medel
och att det måste anses rimligt, att bolagen för bestridande av tillskott få i
största möjliga utsträckning taga i anspråk medel, som icke beskattats.
Oaktat en dödlighet vid krig, som för bolagen skulle medföra tillskottsplikt,
motsvarande 5 % av risksumman, måste anses så hög, att man knappast
behöver räkna därmed, kan ur andra synpunkter en konsolidering av
ifrågavarande omfattning icke anses omotiverad. Inspektionen har för den
skull intet att erinra mot den föreslagna höjningen av utjämningsreservernas
avdragsfria maximum. En annan fråga är emellertid, i vilken takt en sådan
konsolidering bör försiggå med tanke på återverkningarna i fråga om försäkringstagarnas
vinstmöjligheter och bolagens beskattning.
Kraven på konsolidering å den ena sidan och rättvisa åt försäkringstagarna
å den andra äro i viss mån motstridiga. Det kan icke undvikas, att
försäkringstagare under en konsolideringsperiod få åtnjuta mindre fördelar
än under en tid, då konsolideringen redan är fullgjord. Örn emellertid denna
försiggår i en alltför snabb takt, missgynnas försäkringstagarna i förra fallet
alltför mycket. Den av räntefallet föranledda förstärkningen av premiereser
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 172.
45
verna, som påbörjades år 1934, har lett lill inställandet av ali vinstutdelning,
vilket självfallet inneburit ett missgynnande av dem, som varit försäkrade
under denna period, och i all synnerhet av de äldsta försäkringstagarna. Behovet
av förstärkningen ansågs emellertid så trängande, att en dylik konsekvens
blev ofrånkomlig, och inspektionen uttalade i överensstämmelse med
denna uppfattning i skrivelse till Svenska livförsäkringsbolags förening den
29 januari 1938, alt inspektionen fann bolagens åtgärd att under dåvarande
förhållanden inställa vinstutdelningen ekonomiskt välbetänkt. En förlängning
av den nu rådande, vinstfria perioden genom att omedelbart efter premiereservförstärkningarnas
genomförande påbörja en alltför snabb uppbyggnad
av exempelvis utjämningsreserverna är emellertid enligt inspektionens
uppfattning icke motiverad.
Eftersom å ena sidan på grund av anförda skäl en alltför forcerad konsolidering
icke kan anses motiverad, synes å andra sidan några skäl för skattelagstiftningen
att medgiva avdragsrätt vid en godtyckligt snabb konsolidering
knappast föreligga. Då livförsäkringsbolagens sammanlagda risksumma
för kapitalförsäkring för dödsfall ultimo 1940 med avdrag av den del därav,
för vilken återförsäkrare svara, utgjorde 3.66 miljarder kronor, .skulle bolagen
enligt förslaget kunna uppbygga utjämningsreserver om sammanlagt 183
miljoner kronor, innan avdragsrätten upphör. Då bolagens sammanlagda utjämningsreserver
vid samma tidpunkt uppgingo till 19 miljoner kronor, kunna
sålunda sammanlagt 164 miljoner kronor få avdragas från överskottet.
Enligt förslaget kunde detta med nuvarande skattesatser medföra, att ett
skattebelopp, utgörande mellan 37 och 83 %> av sistnämnda summa, d. v. s.
mellan 61 och 136 miljoner kronor, icke komme stat och kommun till godo.
Härom vöre intet att säga, om avsättningarna fördelades över en längre period,
men då förslaget icke maximerar de årliga avsättningarna, kunna desamma
koncentreras till en relativt kort period. Det torde icke vara förenligt
med vedertagna beskattningsprinciper att införa bestämmelser, som i sådan
grad tillåta skattskyldiga att själva reglera sin beskattning.
Utöver den föreslagna begränsningen av utjämningsreservens totala storlek
bör därför enligt inspektionens mening även en begränsning av de årliga
avsättningarnas belopp införas. På grund av nu anförda synpunkter har
inspektionen efter konferens med representanter för livförsäkringsbolagen
anmodat dem att uppgöra ett förslag till bestämmelser örn sådan begränsning.
I skrivelse den ol januari 1942 fran ordföranden i Svenska livförsäkringsbolags
förening framlägges ett sådant förslag.
Förslaget innebär, att ingen maximering av den avdragsgilla årliga avsättningen
skall föreskrivas vid beräkningen av överskottet men väl vid beräkningen
av behållningen. Vid någorlunda stora årsvinster skulle emellertid er.
dylik anordning icke medföra någon spärr av betydelse i fråga örn snabbheten
i utjämningsreservens uppbyggnad med skattefria medel. Inspektionen vill
med hänsyn härtill sätta i fråga, huruvida icke en maximering av de årliga
avdragsgilla avsättningarna bör införas även vid överskottets beräkning.
Enligt tilläggsförslaget skulle vid beräkningen av behållningen den avdragsgilla
avsättningen till utjämningsreserv alternativt begränsas genom föreskrift
i grunderna eller genom föreskrift i lagen, innebärande att den avdragsgilla
avsättningen begränsades till den i grunderna föreskrivna minimibelopp,
utgörande 1U % av sammanlagda risksumman
or dc ldsf a I le f t e ro k n m g med 60 % av sammanlagda risksumman för invahditetsfall.
For närvarande löreskrives för flertalet bolag varken någon minimiavsaltning
eller någon maximiavsättning i grunderna. I fråga örn de bolag
vilkas grunder föreskriva viss minimiavsättning, är denna obetydlig jämfört
med nyssnämnda belopp, /., ''/o av viss risksumma. Man uppnår således i det
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
närmaste samma resultat, om gränsen fixeras till sistnämnda belopp. Härigenom
vinnes även den fördelen, att vid fastställandet av grunder för avsättning
till ut.jämningsreserv hänsyn icke behöver tagas till skattesynpunkter.
Då Kungl. Maj:t hittills icke plägat infordra utlåtande rörande grunderna
från annan myndighet än inspektionen och till inspektionens uppgift icke
hör att bevaka de fiskaliska intressena, synes det lämpligare att en fullt bestämd
gräns för de avdragsgilla årliga avsättningarna införes i lagen. Inspektionen
vill i enlighet härmed för sin del förorda, att vid beräkningen av behållningen
tillägges den ökning av utjämningsreserven, som avdragits vid
överskottets beräkning, i den mån nämnda ökning överstiger 1ji % av sammanlagda
risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall efter ökning med
60 %> av sammanlagda risksumman för försäkring för invaliditetsfall.
Kammarrätten har uttalat:
Vad angår den föreslagna ändringen vid överskottsberäkningen i fråga örn
vad som skall utgöra avdragsgill avsättning till utjämningsreserverna skulle
en sådan ändring bland annat medföra att hänsyn skulle tagas icke blott såsom
hittills till risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall utan jämväl
till risksumman för invaliditetsfall. Det torde vara en av krigsförhållandena
föranledd aktualisering av sistnämnda försäkringsform, som, ehuru motiveringen
är något snävt hållen på denna punkt, kräver en sådan anordning.
Varken häremot eller emot de stadgade procentsatserna synes från kammarrättens
sida vara något att i sak invända. Den föreslagna lagtexten till ifrågavarande
bestämmelser preciserar dock icke med full tydlighet den begränsning,
som här avses, eller 5 procent av sammanlagda risksumman för kapitalförsäkring
för dödsfall samt 3 procent (5 procent av 60 procent) av sammanlagda
risksumman för invaliditetsfall.
Statskontoret har icke funnit anledning till annan erinran än att det ville
förefalla erforderligt, att de föreslagna reglerna för beräkning av överskott
och behållning å livförsäkringsrörelsen kompletterades med föreskrifter örn
maximering av det belopp, som årligen finge avdragas för avsättning till utjämningsreserv.
I sin senare skrift har svenska livförsäkringsbolags förening uttalat att, i
den mån den av försäkringsinspektionen påyrkade maximeringen av avsättningarna
till utjämningsreserv hänförde sig till beräkning av behållningen,
inspektionens anmärkning icke gåve anledning till erinran. Föreningen har
vidare anfört:
Att såsom inspektionen jämväl ifrågasatt utsträcka maximeringen av de
årliga avsättningarna även vid beräkning av överskottet synes icke påkallat.
Faran för en alltför långsam uppbyggnad av utjämningsreserverna till önskvärd
storlek lärer vara betydligt större än motsatsen. I varje fall torde för
framtiden liksom hittills konkurrensen bolagen emellan och bolagsledningarnas
önskan att snarast möjligt kunna tillmötesgå försäkringstagarnas ständigt
med ökad skärpa framställda krav på återupptagande av premieåterbäring
och vinst förhindra den av inspektionen befarade alltför snabba konsolideringen.
En försäkringsgivare med obetydlig utjämningsreserv torde för
övrigt på denna punkt rättvisligen böra medgivas betydligt större frihet än
den, som hunnit avsevärt längre på vägen mot en tillfredsställande utjämningsreserv.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
47
Försäkringsinspektionen har i sitt yttrande över föreningens senare skrift
uttalat, att inspektionen funne de skäl, som föreningen anfört mot en maximering
jämväl vid beräkning av överskottet, icke vara övertygande. Inspektionen
har vidare anfört.
Gällande grunder föreskriva för flertalet bolag ingen avsättning till utjänmingsreserv.
Grunder, å vilka bolagen sökt stadfästelse men som vila i
avvaktan på viss komplettering, föreskriva beträffande vart och ett av bolagen
en avsättning, vilken kan uppskattas till i runt tal 7 °/00 av det i genomsnitt
årligen nyanskaffade försäkringsbeloppet. Vid en genomsnittlig nyanskaffning,
motsvarande 10 % av ett bolags hela risksumma, skulle avsättningen
alltså uppgå till 0.7 u/00 av risksumman, vilken avsättning väl rymmes
inom gränsen 2.5 °/00. Vissa bolag hava föredragit att begära svagare grunder
för beräkning av premiereserv, vilket medfört att för dem avsättning till utjämningsreserv
utöver den ovan nämnda måste göras. Att låta ett dylikt förhållande
inverka på skattelagstiftningen synes icke motiverat, så mycket
mer som anordningen i fråga torde få anses äga mera provisorisk karaktär.
Det av svenska livförsäkringsbolags förening framlagda förslaget att av- Departementssättningarna
av kapital och ränta till premieåterbäringsreserv och av ränta cA<7creå
tilldelade vinstreserver — men däremot icke avsättningar till konsolideringsfondema
— skola medräknas vid bestämmandet av behållningen har samband
med föreningens redan behandlade förslag om ny spärregel; såsom
tidigare omnämts innebar den av föreningen föreslagna spärregeln att ränteskatteunderlaget
skulle så begränsas, att skatterna icke komme att överstiga
90 procent av behållningen. Då jag icke ansett mig böra biträda föreningens
förslag i fråga om spärregeln, anser jag mig icke heller böra biträda föreningens
nu ifrågavarande förslag. Förslaget torde emellertid böra upptagas
till omprövning i samband med den mera omfattande utredning angående
livbolagens skatteförhållanden, som efter vad jag förut anfört bör komma
lill stånd. — Föreningen har i anslutning till sitt nyssberörda förslag framhållit,
att såväl livförsäkringsrörelsen som annan förvärvskälla kunde lämna
underskott; detta underskott borde, i likhet med vad som enligt föreningens
uppfattning för närvarande gällde, få avdragas vid beräkning av behållningen.
Försäkringsinspektionen har funnit det naturligt att avdrag skedde, men har
anmärkt att det av gällande lagtext icke framginge att avdragsrätt förelåge.
Ett liknande påpekande har gjorts av kammarrätten. Anmärkas må att i deklarationsformulär
nr 10 (Bilaga till C; inkomst av livförsäkringsrörelse)
finnes under I B punkt 3 b) angivet, att i behållningen skall inräknas »Av
andra förvärvskällor än rörelse härfluten, i allmänna deklarationen redovisad
inkomst, minskad med under allmänna avdrag uppfört underskott å nämnda
förvärskällor». Med hänsyn till vad som förekommit i nu förevarande
ärende torde den regel, som sålunda kommit till uttryck i deklarationsformuläret
beträffande underskott å annan förvärvskälla än rörelse, böra upptagas
i punkt 4 av anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen.
Svenska livförsäkringsbolags förening har vidare föreslagit att vid beräkning
av behållningen avdrag skall få ske dels för nettointäkten från utländsk
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
återförsäkringsrörelse, som hålles skild från den övriga rörelsen, dels ock
för nettointäkten från sådan direktrörelse, som drives i annat land. Med hänsyn
till den ståndpunkt jag intagit till föreningens nyssberörda förslag rörande
den omfattning, i vilken fondavsättningar skola inräknas i behållningen,
anser jag mig emellertid icke heller böra upptaga de nu ifrågavarande
förslagen utan torde jämväl dessa få bli föremål för prövning i samband
med en blivande utredning på området.
Slutligen har svenska livförsäkringsbolags förening föreslagit vissa ändringar
av bestämmelserna angående avdragsrätt för avsättning till utjämningsreserver.
Dessa bestämmelser innebära för närvarande, att avdragsrätt medgives
i den mån utjämningsreserverna icke genom avsättningarna komma att
överskjuta 2 procent av risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall med
avdrag av den del därav, för vilken återförsäkrare svara. Innebörden av föreningens
förslag är, att avdragsrätt skulle medgivas — såväl vid beräkning
av överskott som vid beräkning av behållning — i den mån utjämningsreserverna
icke översköte 5 procent av risksumman å livförsäkringar och 3 procent
av risksumman å invaliditetsförsäkringar. Enligt vad försäkringsinspektionen
meddelat uppgick livbolagens sammanlagda risksumma för kapitalförsäkring
för dödsfall per den 31 december 1940, efter avdrag av den del
därav för vilken återförsäkrare svara, till 3,660,000,000 kronor. De sammanlagda
utjämningsreserverna uppgingo vid samma tid till 19,000,000 kronor
eller ungefär 0.5 procent av risksumman, varför den föreslagna utökningen
av avdragsrätten sålunda avser belopp av en mycket betydande storleksordning.
I remissyttrandena har annan erinran icke gjorts mot föreningens
förslag än att de årliga avsättningarna borde maximeras, förslagsvis till 1/4
procent. För egen del är jag emellertid tveksam örn ändringsförslag nu bör
framläggas. Det torde böra beaktas, att redan gällande bestämmelser medgiva
en betydande utbyggnad av utjämningsreserverna, varför frågan om ändring
av reglerna icke synes hava omedelbar aktualitet. Vidare bör framhållas, att
omarbetning för närvarande pågår av 1940 års lag med vissa bestämmelser
örn livförsäkring m. m. vid krig, vilket givetvis talar för ett uppskov med
ändring av beskattningsreglerna. På grund av det anförda och med hänsyn
till frågans betydelse ur skattesynpunkt har jag för min del stannat vid den
meningen, att ändringsförslag icke nu bör framläggas utan att frågan bör
upptagas till vidare behandling i samband med den mera omfattande utredning
av livbolagens skatteförhållanden, vilken jag förutsatt senare skola
komma till stånd.
Kungl. Ma]:ts proposition nr 172.
49
Departementschefens hemställan.
Med iakttagande av vad jag i det föregående anfört ha inom finansdepartementet
upprättats förslag till
dels lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),
dels förordning angående ändrad lydelse av 20 § förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, och
dels förordning om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt.
De föreslagna ändringarna av kommunalskattelagen torde icke kunna bliva
tillämpliga förrän taxeringsåret 1944. I övrigt torde författningsförslagen
däremot böra träda i kraft redan innevarande år, förslagsvis den 1 juni 1943.
Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ivar Löfqvist.
Bihang till riksdagens protokoll Idis. 1 sami. Nr 172.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
Bihang.
Förslag
till
ändringar i kommunalskattelagen.
30 § 2 mom. l:sta stycket.
För inländsk försäkringsanstalt skall såsom nettointäkt anses överskottet
a försäkringsrörelsen samt beträffande livförsäkringsrörelse, förutom överskottet
å rörelsen, ett belopp (ränteskatteunderlaget) motsvarande en fjärdedel
av den ränta, som enligt av Konungen stadfästa grunder dels beräknats å
premiereserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar tillhörande anstaltens
här i riket drivna rörelse dels ock belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv
och härmed jämförliga vinstreserver för dylika försäkringar.
Ränteskatteunderlaget må dock icke upptagas till så stort belopp, att de
skatter till stat och kommun, vilka beräknas dels å ränteskatteunderlaget
dels ock a överskottet samt å de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende
äro att hänföra till annan förvärvskälla än försäkringsrörelse, kunna antagas
komma att överstiga 90 % av behållningen å livförsäkringsverksamheten,
dock att överskottet och inkomstbeloppen härvid medräknas endast i den
män desamma enligt anvisningarna skola ingå i sagda behållning.
Vid beräkning av inländsk försäkringsanstalts överskott å försäkringsrörelse
ma från bruttointäkten göras avdrag för avsättning till försäkringsfond för
egen räkning och premieåterbäringsreserv samt i den utsträckning, som
närmare angives i anvisningarna, till andra fonder, i den mån de beräknas
motsvara anstaltens förbindelser enligt ingångna försäkringsavtal, dock icke
för annan avsättning till vinstutdelning än å livränteförsäkringar eller av
ränta till sådana vinstreserver för kapitalförsäkringar, som avses i föregående
stycke.
Anvisningar till 30 §.
3. Vid beräkning —--utjämningsreserver och livränteförsäkrings
rörelsens
garantifonder ävensom för avsättning av ränta till vinstreserver,
som äro jämförliga med premieåterbäringsreserv.
Med utjämningsreserv — — — försäkringsaktiebolags reservfond.
Med garantifond---avsatta medel.
. Med vinstreserv förstås här fond, som omfattar försäkringstagarna individuellt
eller gruppvis tilldelade men ej utbetalade vinstmedel.
Avdrag för ökning av utjämningsreservema må icke ske i den mån desamma
genom ökningen komma att överskjuta 5 procent av sammanlagda
risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall ökad med 60 procent av sammanlagda
risksumman för invaliditetsfall.
Med risksumma förstås här det belopp, som är att anse som utsatt för
döds- eller invaliditetsrisk, med avdrag av den del därav, för vilken återförsäkrare
svara.
Nedsättning av---före ändringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
51
Avdrag må icke ske för annan avsättning till omedelbar eller framtida
vinstutdelning åt försäkringstagarna än avsättning dels till garantifond för
livränteförsäkringsrörelse dels ock enligt av Konungen stadfästa grunder av
ränta till vinstreserver för direkt tecknade kapitalförsäkringar, som tillhöra
anstaltens här i riket drivna rörelse.
Vid tillämpningen---till 31 §).
4. Vid beräkning av ränteskatteunderlaget skall gälla:
1) räntan å premiereserven skall, där ej särskilda förhållanden påkalla
annat beräknas å medeltalet av dess belopp vid årets början och slut efter
den räntefot, som legat till grund för dess beräkning:
2) i fråga örn ränte- och kapitalförsäkringsanstalt sättes räntan å premiereserven
lika med det belopp, vilket såsom ränta gottskrivits besparingsfopden
för kapitalförsäkring, med avdrag av den ränta, som under året utbetalats
till delägare i samma fond;
3) behållningen å livförsäkringsverksamheten upptages till ett belopp, som
utgör skillnaden mellan
å ena sidan summan av
a) överskottet å livförsäkringsrörelsen, beräknat på sätt i punkt 3 sagts,
b) vid överskottsberäkningen avdragna avsättningar till premieåterbäringsoch
vinstreserver,
c) de inkomstbelopp, vilka i beskattningshänseende äro att hänföra till
annan förvärvskälla än försäkringsrörelse, dock att i fråga om försäkringsanstalt,
som driver siuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse,
ifrågavarande inkomstbelopp endast medräknas i den mån de i försäkringstekniskt
hänseende äro att hänföra till livförsäkringsverksamheten;
å
andra sidan summan av de delar av överskottet, som belöpa på
d) sådan återförsäkringsrörelse, som huvudsakligen avser utlänningar och
enligt av Konungen stadfästa grunder är skild från anstaltens övriga livförsäkringsrörelse,
e) sådan direkt livförsäkringsrörelse, som anstalten driver i utlandet;
4) vid begränsning jämlikt 30 § 2 mom. skola skatterna till stat och kommun
antagas komma att utgå efter samma debiteringsgrunder som för närmast
föregående beskattningsår.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BevU 1943:45 Betänkande i anledning av väckt motion angående viss begränsning av rätten till avdrag vid inkomstbeskattningen för premier, som erläggas för pensionsförsäkring s. 11 i texten