Sök i Ratio Lex

Angående försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m. m

1943-03-19 · 45 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 44 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:178, Angående försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

1

Nr 178.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående försäkring

för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga

m. m.; given Stockholms slott den 19 mars

1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj.t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogat förslag till lag

med särskilda bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete av vissa

tjänstepliktiga m. m.,

dels antaga härvid fogade förslag till

1. förordning örn ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada,

ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, samt

2. förordning angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni

1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 178.

405 4»

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete

av vissa tjäustepliktiga m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §''

Vid bestämmande av ersättning enligt lagen örn försäkring för olycksfall i

arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar skall, där olycksfallet

inträffat eller yrkessjukdomen ådragits under fullgörande av tjänsteplikt,

varom förmäles i kungörelsen den 13 november 1942 (nr 878) örn tjänsteplikt

för män, födda år 1923, den försäkrades årliga arbetsförtjänst anses icke

understiga tvåtusentrehundra kronor.

2 §•

Arbetsgivare är pliktig att till den försäkringsinrättning, i vilken bos

honom anställda äro försäkrade jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i

arbete, erlägga det tillägg till försäkringsavgift, som må föranledas av vad

i 1 § stadgats.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, men äger icke

tillämpning örn olycksfallet inträffat eller yrkessjukdomen yppats före lagens

ikraftträdande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178,

3

Förslag

till

Förordning

örn ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada,

ådragen under fullgörande av tjänsteplikt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Där någon under fullgörande av tjänsteplikt, varom förmäles i kungörelsen

den 13 november 1942 (nr 878) örn tjänsteplikt för män, födda år 1923,

skadas till följd av olycksfall eller annorledes ådrager sig sjukdom, skall,

med nedan i 2 § angivna undantag, ersättning utgivas av allmänna medel.

Fullgörande av tjänsteplikt skall anses vara för banden endast under tid,

då den tjänstepliktige för sådant ändamål uppehåller sig på sin arbetsplats

eller därtill hörande förläggning eller då den tjänstepliktige är stadd på

färd till eller från arbetsplatsen eller förläggningen samt färden föranledes

av och står i omedelbart samband med tjänsteplikten.

I avseende å ersättning enligt denna förordning skola, där ej annat följer

av vad nedan stadgas, bestämmelserna i förordningen örn ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

2 §.

Denna förordning äger icke tillämpning å tjänstepliktig, vilken jämlikt

2 § andra stycket lagen örn försäkring för olycksfall i arbete icke är att anse

såsom arbetare.

Ersättning enligt denna förordning utgår ej, örn ersättning i anledning

av olycksfallet eller sjukdomen utgives enligt lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Ersättning

skall ej heller utgå enligt denna förordning i den mån motsvarande ersättning

utgives enligt förordningen angående en särskild för fiskare avsedd

försäkring mot skada till följd av olycksfall.

3§-

Den skadade eller sjuke är skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift

av läkare, som arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren må tillkalla.

. 4§''

I 6 § första stycket 1) a) förordningen örn ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, angivna ersättningar utgivas från

tiden för olycksfallet eller sjukdomens yppande. Övriga i G § första stycket

nämnda förordning angivna ersättningar utgivas, under där omförmälda förutsättningar,

från och med dagen efter olycksfallet eller sjukdomens yppande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition nr 178.

5§-

Den skadades eller sjukes årliga arbetsförtjänst beräknas efter de grunder,

som stadgas i 9 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete; dock skall,

där den årliga arbetsförtjänsten understiger tvåtusentrehundra kronor, densamma

beräknas till detta belopp.

6 §•

Beredes den skadade eller sjuke vård å sjukvårdsanstalt, skall rörande

avdrag å sjukpenning gälla vad i 10 § förordningen örn ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, stadgas; där den

ersättningsberättigade icke bär försörjningsplikt, som angives i sagda paragraf,

skall dock avdrag göras med hälften av sjukpenningen.

7 §-

Kan ej genast avgöras, huruvida ersättning av allmänna medel skall utgå

men sannolika skäl därtill finnas eller huruvida ersättning skall utgå från

riksförsäkringsanstalten eller från sådant bolag, som i 4 § lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete sägs, må riksförsäkringsanstalten kunna besluta

örn åtgärder för den skadades eller sjukes vård samt utgiva ersättningar;

skolande ersättningar i förstnämnda fall utgivas provisoriskt och utan återbetalningsskyldighet,

därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre

belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.

8 §■

Gällande bestämmelser rörande tillämpning av lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning,

skola lända till efterrättelse jämväl beträffande tillämpning av denna förordning

å tjänstepliktiga, vilka anställts hos staten som tjänstepliktberättigad

arbetsgivare.

9 §•

Rörande skyldighet för den skadade eller sjuke att lämna arbetsgivare

eller arbetsföreståndare underrättelse örn skada eller sjukdom samt för arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren att göra anmälan därom till riksförsäkringsanstalten

ävensom beträffande påföljd för underlåtenhet att göra

sådan anmälan samt för lämnande av veterligen oriktigt meddelande däri

skola bestämmelserna i 20, 21 och 34 §§ lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete äga motsvarande tillämpning.

10 §.

De närmare föreskrifter, vilka, utöver vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen

eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Har olycksfall inträffat eller sjukdom yppats före förordningens ikraftträdande,

skall ersättning i anledning därav, efter därom hos riksförsäkringsanstalten

gjord ansökan, utgivas med tillämpning av stadgandena i

denna förordning, i den mån icke motsvarande ersättning skall utgå jämlikt

i 2 § omförmälda författningar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

5

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni 1931

(nr 280) om erkända sjukkassor.

Härigenom förordnas, att 31 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända

sjukkassor1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

31 §.

I erkänd — ■— — om invalidunderstöd.

Vid sjukdom, därför den sjuke är berättigad att erhålla ersättning jämlikt

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete eller lagen örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar eller enligt gällande bestämmelser örn ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (hemvärnstjänstgöring),

tjänstgöring vid luftskyddet, luftskyddsövning eller fullgörande

av tjänsteplikt, må sjukpenning från erkänd sjukkassa utgivas med högst

det belopp för dag räknat, varmed den sjukpenning han tillförsäkrat sig

från kassan överstiger den ersättning för dag räknat, vartill han sålunda

är berättigad.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

’ Senaste lydelse se SFS 1941: 597.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 26 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för socialdepartementet, statsrådet Möller.

Inledning.

Enligt kungörelsen den 13 november 1942 (nr 878) örn tjänsteplikt för

män, födda år 1923, åligger det varje svensk man, som är född nämnda år,

att i enlighet med de föreskrifter, vilka statens arbetsmarknadskommission

meddelar, antaga och utföra sådant arbete i skogsbruk eller torvhantering,

som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva, ävensom arbete, som erfordras

för inkvartering och utspisning av dem, som sysselsättas i skogsbruk

eller torvhantering.

Örn tjänstepliktigs anställning hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare

skall jämlikt 22 § lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt, där

ej i lagen annat föreskrives, gälla vad som enligt lag, avtal eller sedvänja

gäller för frivillig arbetsanställning av ifrågavarande slag. Härav följer att,

enär annat ej föreskrivits, lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för

olycksfall i arbete samt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för

vissa yrkessjukdomar äga tillämpning, örn någon under arbete enligt bestämmelserna

i kungörelsen drabbas av olycksfall eller ådrager sig yrkessjukdom.

I skrivelse den 30 december 1942 har statens arbetsmarknadskommission

anfört, att såvitt anginge ifrågavarande tjänstepliktiga vissa särskilda bestämmelser

syntes påkallade beträffande ersättningarnas storlek och försäkringsskyddets

omfattning. Inom kommissionens kansli hade utarbetats en

promemoria angående ersättning för skada genom olycksfall samt för sjukdom,

ådragen under arbete enligt förenämnda kungörelse. Över promemorian hade

yttrande avgivits av riksförsäkringsanstalten. Kommissionen hemställde i

skrivelsen, att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen förslag till bestämmelser

i huvudsaklig överensstämmelse med vad i promemorian angivits med de

ändringar, som kunde föranledas av riksförsäkringsanstaltens yttrande samt

vad kommissionen i sin skrivelse anfört.

Innan nu ifrågavarande spörsmål närmare behandlas synes en redogörelse

i korthet böra lämnas för vissa författningsbestämmelser, som i förevarande

sammanhang äro av intresse.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

7

Gällande författningsbestämmelser.

Enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete är i huvudsak envar

arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet (1 §.) Någon

definition av begreppet olycksfall i arbete har emellertid icke intagits i

lagen. Enligt motiven till densamma ansågs en definition lätt komma att

alltför snävt begränsa lagens räckvidd, utan att de vid gränsfallens bedömande

mötande svårigheterna kunde väntas bliva undanröjda. Genom särskild föreskrift

har emellertid stadgats, att som olycksfall i arbete skall anses även

olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och

står i omedelbart samband med anställningen. Med skada genom olycksfall

jämställes i vissa fall skada genom inverkan under högst några få dagar.

Såsom arbetare enligt lagen anses, bland andra, ej den, som utför arbetet

i sitt hem eller å arbetsställe som av honom bestämmes, ej heller den, som

av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder

arbetare, ej heller, där arbetet utföres för allenast en arbetsgivares räkning,

dennes make och hemmavarande barn eller adoptivbarn i förhållande till

honom (2 § andra stycket).

Försäkringen bekostas, med bidrag av statsmedel till administrationen,

av arbetsgivarna (1 § sista stycket) och äger rum i riksförsäkringsanstalten

eller särskilda för ändamålet bildade ömsesidiga arbetsgivarebolag (4 §).

Besvär över försäkringsinrättningarnas beslut kunna anföras hos försäkringsrådet,

som jämväl äger upptaga ersättningsärenden till prövning utan att

besvär anförts (5 §, 33 §).

De viktigare ersättningarna enligt lagen äro vid sjukdomstillstånd sjukpenning

och behandlingsersättning, vid invaliditet livränta samt vid dödsfall

begravningshjälp och livräntor till efterlevande (6—9 §§). Sjukpenning

utgår under förutsättning att av olycksfallet föranledd sjukdom

varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet och att arbetsförmågan

nedsatts med minst en fjärdedel samt utgives från och med dagen efter

olycksfallet med ett i förhållande till den skadades tidigare arbetsförtjänst

bestämt belopp. Maximibeloppet, 7 kronor för dag, utgår då den årliga

arbetsförtjänsten uppgått till lägst 3,645 kronor. Lägsta sjukpenningen, som

utgår då arbetsförtjänsten understigit 675 kronor, utgör vid förlust av arbetsförmågan

1 krona 50 öre för dag. Invaliditetslivräntan utgör vid förlust

av arbetsförmågan i regel Va av den årliga arbetsförtjänsten, som beräknas

till högst 3,900 kronor och lägst 450 kronor. Är arbetsförmågan endast

nedsatt, dock med minst Vio, utgår livränta med motsvarande avkortade

belopp. Begravningshjälpen utgör Vio av den årliga arbetsförtjänsten, dock

högst 390 och lägst 250 kronor. Efterlevandelivräntor tillkomma främst änka

med V4 av den årliga arbetsförtjänsten och barn under 16 år med Vo av arbetsförtjänsten

samt vidare föräldrar, som varit för sitt. uppehälle väsentligen beroende

av den avlidnes arbete, med tillhopa högst 1U av arbetsförtjänsten. Tillsammans

må efterlevandelivräntorna utgöra högst Vo av den årliga arbetsförtjänsten,

som även härutinnan beräknas till högst 3,900 och lägst 450

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

kronor. Nedsättning av ersättning till den skadade må äga rum bland annat

örn olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse

gällande anordning eller föreskrift örn åtgärder för undvikande av olycksfall,

såvida omständigheterna äro sådana, att den skadade därigenom måste anses

hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller örn den skadade varit berusad

av starka drycker (25 §).

Beträffande tillämpningen av 1916 års olycksfallsförsäkringslag å arbetare,

som användas till arbete för statens räkning under sådana förhållanden, att

staten är att anse såsom arbetsgivare enligt nämnda lag, gälla särskilda

bestämmelser i en kungörelse den 30 juni 1942 (nr 678). Däri föreskrives,

att ersättningarna skola utgivas direkt av statsmedel och att försäkringsavgifter

därför icke skola erläggas för sådana arbetare.

Enligt 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar skall den,

som jämlikt 1916 års olycksfallsförsäkringslag är försäkrad för skada till

följd av olycksfall i arbete, anses vara försäkrad jämväl för vissa uppräknade

eller eljest närmare angivna yrkessjukdomar.

För fiskare gäller förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en

särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

Fiskarförsäkringen är frivillig.

Stadganden av betydelse i förevarande sammanhang finnas jämväl i förordningen

den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, den s. k. militärersättningsförordningen.

Ersättning utgår enligt denna icke blott för skada till följd av

olycksfall under militärtjänstgöring (i fredstid) utan även i anledning av

sjukdom, som ådragits under tjänstgöringen annorledes än genom olycksfall

(1 §). Militärtjänstgöring anses hava varit för handen endast undertid,

då den skadade för fullgörande av värnplikt eller tjänsteplikt nödgats

uppehålla sig å viss ort eller i föreskriven ordning varit stadd på marsch

eller annan färd eller då den skadade i annat fall än nyss nämnts varit stadd

på färd till eller från militärtjänstgöringen samt färden föranletts av och

stått i omedelbart samband med tjänstgöringen (2 § 2 morn.). Sjukdom,

som icke förorsakats av olycksfall, skall anses ådragen under militärtjänstgöring,

därest sjukdomen yppats under tjänstgöringen samt skälig anledning

ej finnes att antaga, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak

än tjänstgöringen och att denna icke väsentligen bidragit därtill, samt därest

sjukdomen visserligen icke yppats under tjänstgöringen, men denna skäligen

kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen (19 §).

Ersättningarna enligt förordningen bestämmas, frånsett vissa särregler i

fråga örn sjukdomar, efter samma grunder som ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen

(6 och 7 §§). Den årliga arbetsförtjänst, som skall

läggas till grund för ersättningarnas storlek, har dock för de värnpliktiga

bestämts till fixerade, av den civila arbetsinkomsten oberoende belopp, nämligen

för vissa mera kvalificerade kategorier till 2,160 kronor och för övriga

till 1,764 kronor (8 §). Sjukpenningen utgör för förstnämnda kategorier 4

kronor och för de övriga 3 kronor 50 öre.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj-.ts proposition nr 178.

Enligt en förordning den 19 december 1941, nr 943, skall, om i anledning av

olycksfall eller sjukdom, som efter ingången av år 1941 drabbat värnpliktig,

sjukpenning eller livränta utgår jämlikt militärersättningsförordningen, å

sådan förmån utgå dyrtidstillägg motsvarande 30 procent av förmånens belopp.

De förut omnämnda sjukpenningarna å 4 kronor och 3 kronor 50 öre äro därigenom

höjda till 5 kronor 20 öre, respektive 4 kronor 55 öre.

Ytterligare må nämnas, att enligt förordningen den 28 juni 1941 (nr 591)

om familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drabbats av kroppsskada1 familjebidrag

må utgå till enligt militärersättningsförordningen ersättningsberättigad

värnpliktig, å vilken krigsfamiljebidragsförordningen varit tillämplig under

tjänstgöringen, för tid, varunder kroppsskadan medför nedsättning av arbetsförmågan

med minst hälften.

Slutligen må erinras om bestämmelserna i 31 § andra stycket2 förordningen

den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor att vid sjukdom, därför den

sjuke är berättigad att erhålla ersättning jämlikt lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller

enligt gällande bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring (hemvärnstjänstgöring), tjänstgöring vid

luftskyddet eller luftskyddsövning, sjukpenning från erkänd sjukkassa må

utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed den sjukpenning han tillförsäkrat

sig från kassan överstiger den ersättning för dag räknat, vartill han

sålunda är berättigad.

Arbetsmarknadskommissionens framställning.

I den inom arbetsmarknadskommissionens kansli utarbetade promemorian

har omnämnts, att, enligt av kommissionen utfärdade tillämpningsföreskrifter

till kungörelsen den 13 november 1942, den som ändock utförde skogsarbete

(huggning eller körning) skulle undantagas från uttagning till tjänsteplikt,

därest han på visst sätt styrkte, att han redan utfört huggning eller körning av

viss omfattning. Oavsett örn vana skogsarbetare komme att begagna sig av

denna möjlighet att undgå tjänsteplikten eller icke, stöde det klart, att det

stora flertalet av de tjänstepliktiga vore ovana vid det arbete, som det ålades

dem att utföra. Därigenom ökades givetvis risken för olycksfall. Vissa risker

för att de tjänstepliktiga under utförande av arbetet skulle ådraga sig sjukdomar

på annat sätt än genom olycksfall förelåge även. Efter erinran om innebörden

av stadgandena i 22 § lagen örn tjänsteplikt anfördes, att särskilda bestämmelser

om ersättning för kroppsskada och sjukdom, ådragen under arbete

enligt kungörelsen, syntes erforderliga.

YTidare har i promemorian omnämnts, att uttagning till tjänsteplikt komme

att äga rum våren 1943, sedan de tjänstepliktiga i samband med inskrivning till

värnpliktstjänstgöring registrerats för tjänsteplikt. Tjänsteplikten har emellertid

kunnat fullgöras frivilligt i förväg redan under vintern 1942—43 av den * 3

i Senaste lydelse se SFS 1942: 657, jfr SFS 1943: 22.

3 Senaste lydelse se SFS 1941: 597.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

som därom ingivit anmälan till vederbörande länsarbetsnämnd före den 1

januari 1943.

I detta sammanhang må lämnas följande uppgifter rörande frivilligt

anmälda.

Hela antalet frivilligt anmälda utgjorde 20,006, av vilka 11,885 själva anvisat

arbete för sig under det att 8,121 begärt anvisning av arbetsförmedlingen.

De anmälda fördelade sig på följande yrkesgrupper:

jordbruk ........................

...... 6,800

handel och samfärdsel ........

..... 2,948

skogshushållning ............

...... 1,850

husligt arbete ....................

..... 164

industri och hantverk ......

...... 7,088

diverse arbeten .................

..... 536

sjöfart och fiske ...............

...... 218

utan särskild utbildning .....

..... 402

I promemorian har vidare påpekats, att de viktigaste skiljaktigheterna

mellan 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1927 års militärersättningsförordning

bestode däri, att enligt förordningen en vittgående ersättningsrätt

förelåge även beträffande sjukdomar och att ersättningarna till de värnpliktiga

icke stöde i relation till deras vanliga arbetsinkomst.

Vad först anginge ersättningsbeloppens storlek omnämndes i promemorian,

att det vid tillkomsten av 1927 års militärersättningsförordning

framhållits, att de värnpliktigas ersättningar icke utan betydande praktiska

svårigheter kunde göras beroende av deras förhållanden i det civila livet. Detta

och andra skäl hade föranlett, att den årliga arbetsförtjänsten för dem upptagits

till de förut omnämnda, fixerade beloppen. Även beträffande nu ifrågavarande

tjänstepliktiga gällde, att de ofta ej alls eller endast i ringa omfattning

sysslat med lönearbete och att en beräkning av deras tidigare arbetsförtjänst

därför måste bliva i hög grad vansklig. Ej heller borde arbetsförtjänsten i det

för dem oftast ovana arbete, till vilket de uttagits enligt tjänstepliktslagen,

vara ensamt utslagsgivande vid ersättningarnas bestämmande. Ersättningarna

borde — enligt promemorian — lägst utgå med belopp, som ungefärligen motsvarade

de lägsta ersättningarna till värnpliktiga enligt militärersättningsförordningen

jämte därå utgående dyrtidstillägg. Detta resultat kunde lämpligen

åvägabringas genom föreskrift, att den årliga arbetsförtjänsten icke finge beräknas

till lägre belopp än 2,300 kronor. Vid denna arbetsförtjänst utginge

hel sjukpenning med 4 kronor 50 öre för dag och livräntan vid total invaliditet

med 1,533 kronor 34 öre för år. Motsvarande ersättningsbelopp till värnpliktiga

i den lägre av militärersättningsförordningens båda klasser vore, inklusive

dyrtidstillägg, 4 kronor 55 öre och 1,528 kronor 80 öre.

Beträffande ersättningsrättens omfattning har i promemorian framhållits,

att det kunde vara tveksamt, i vad mån andra bestämmelser borde gälla

för de tjänstepliktiga än för övriga arbetare med samma sysselsättning. Dock

torde rätt till ersättning otvivelaktigt böra medgivas även med avseende på

olycksfall, som drabbade tjänstepliktig under resa till eller från den ort,

där tjänsteplikten skulle fullgöras. Särskild föreskrift i detta hänseende

erfordrades sålunda, försåvitt icke anställningens tvångskaraktär ansåges

kunna föranleda, att gällande bestämmelser tillämpades på sådant sätt. Emel
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

lertid torde de särskilda förhållanden, under vilka nu ifrågavarande tjänstepliktiga

uttoges, kunna anses motivera, att ersättningsrätten utsträcktes till

att omfatta även sådana olycksfall, som kunde antagas äga orsakssamband med

förläggningsförhållandena, En tillfyllestgörande definition å här avsedda

olycksfall syntes knappast kunna uppställas. På grund härav torde bestämmelserna

böra — i anslutning till militärersättningsförordningen — givas en

sådan avfattning, att ersättning, därest ej särskilda omständigheter förelåge,

skulle utgå för samtliga olycksfall, som inträffade under vistelse å arbetseller

förläggningsstället.

Med hänsyn till att här avsedda tjänstepliktiga komme att i stor utsträckning

användas till ansträngande arbete under förhållanden, som väsentligt avveke

från deras tidigare livsföring, torde rätt till ersättning även böra medgivas

för sjukdomar, som de ådroge sig under arbetet på annat sätt än

genom olycksfall. Bland de sjukdomar, som kunde väntas förekomma, syntes

förutom de vanligare akuta infektionssjukdomarna böra nämnas sådana kroniska

sjukdomar som lung- och hjärt- samt reumatiska sjukdomar, vilkas framträdande

ej sällan finge sättas i samband med luftvägs- eller svalginflammationer.

Yad särskilt anginge de tuberkulösa sjukdomarna vore även att beakta, att de

tjänstepliktigas sammanförande i förläggningar, eventuellt tillsammans med

annan arbetskraft, i ogynnsamma fall kunde utsätta dem för betydande smittorisk.

Detta vore så mycket mera fallet, som lungtuberkulosen ofta förlöpte så

smygande, att den sjuke först tämligen sent iakttoge några sjukdomssymptom.

Rätten till ersättning i anledning av sjukdom syntes böra regleras i anslutning

till stadgandena i 1927 års militärersättningsförordning. Såvitt anginge

sjukdom, som yppats under tjänstgöring, kunde dessa stadganden anses innebära,

att samband mellan tjänstgöringen och sjukdomen presumerades föreligga,

varför mycket starka skäl krävdes för avvisandet av ersättningsanspråk.

För ersättning i anledning av annan sjukdom förutsattes däremot enligt sakens

natur, att skälig anledning till antagande av samband befunnes föreligga.

Därest rätten till ersättning i anledning av skada eller sjukdom reglerades

på det sätt, som föreslagits i promemorian, bleve här avsedda tjänstepliktiga

i detta hänseende jämställda med värnpliktiga. Detta torde kunna anses vara

motiverat, enär tjänsteplikten för dem vore i väsentliga avseenden jämförlig

med värnpliktstjänstgöring. Det borde emellertid klart framhallas, att den

föreslagna utvidgningen av ersättningsrätten sålunda betingades av de speciella

förhållandena och icke kunde tagas till intäkt för att motsvarande bestämmelser

skulle böra gälla även beträffande andra fall av tjänsteplikt.

Beträffande don författningstekniska lösningen av nu ifrågavarande

spörsmål hava i promemorian framlagts tre alternativ.

Enklast vore att i särskild författning utfärda bestämmelser, att ersättning

enligt i det föregående angivna grunder skulle utgivas av riksförsäkringsanstalten

av statsmedel, i den mån icke motsvarande ersättning utginge enligt

olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen (Alt. I). Om detta alternativ

har vidare anförts:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga bolagen skulle i så fall hava

att i vanlig ordning utgiva ersättningar enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna

och att upptaga i förstnämnda lag föreskrivna avgifter från

arbetsgivarna. Anstalten skulle därtill hava att dels utgiva ersättningar i anledning

av sådana olycksfall och sjukdomar, som icke omfattas av nämnda lagar,

dels utbetala tillägg å sådana ersättningar, som enligt någon av lagarna bestämts

efter lägre årlig arbetsförtjänst än 2,300 kronor. Det är påtagligt, att

en sådan uppdelning av verksamheten på olika försäkringsinrättningar skulle

vara förenad med mycket betydande olägenheter. Tvekan skulle i vissa fall

kunna uppkomma, huruvida riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt bolag

hade att reglera ärendet, och försäkringsinrättningarna kunde komma att tilllämpa

olika praxis vid beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten. Därtill

kommer, att ersättning i vissa fall skulle utgå såväl från riksförsäkringsanstalten

som från ömsesidigt bolag.

Sistnämnda olägenhet undvekes, örn särskild bestämmelse utfärdades, att

ersättningar enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna i förevarande

fall icke finge bestämmas efter lägre årlig arbetsförtjänst än 2,300

kronor [Alt. II). Enär de arbetsgivarna åvilande försäkringsavgifterna för

tjänstepliktiga emellertid borde ungefärligen motsvara avgifterna för annan

arbetskraft, torde en förutsättning för detta alternativs genomförande vara,

att den ifrågasätta särbestämmelsen icke skulle föranleda någon avgiftsförhöjning

av betydenhet.

Den i administrativt hänseende enklaste anordningen för ersättningarnas

bestämmande vore, att riksförsäkringsanstalten finge reglera samtliga ersättningar

(Alt. III). Härom har anförts i promemorian:

Då tillräckliga skäl knappast föreligga för att arbetsgivarna skulle befrias

från dem åvilande skyldighet att vidkännas försäkringsavgifter för de tjänstepliktiga,

lära arbetsgivarna (exklusive staten) enligt detta alternativ böra hava

att till riksförsäkringsanstalten erlägga bidrag, motsvarande försäkringsavgifter

och förvaltningsbidrag enligt olycksfallsförsäkringslagen. En dylik anordning,

som innebär, att arbetsgivare med försäkring hos ömsesidigt bolag

skulle hava att till riksförsäkringsanstalten erlägga avgifter för en grupp av sina

anställda, torde föranleda vissa praktiska svårigheter. Det synes emellertid

böra undersökas, huruvida icke dessa svårigheter, som sammanhänga med att

försäkringsavgifterna i hög grad variera med hänsyn till arbetsföretagets läge

och omfattning m. m., kunna begränsas genom att mera schablonmässiga grunder

uppställas för bidragens beräkning.

Till ledning vid bedömandet av de olika alternativens för- och nackdelar

hava vid promemorian fogats utkast till författningsbestämmelser. Nämnda utkast

torde såsom bilaga (Bilaga B) få fogas till statsrådsprotokollet i förevarande

ärende.

I promemorian har härefter lämnats redogörelse för det närmare innehållet

i författningsutkasten. Jag återkommer därtill i det följande. Här må

endast omnämnas några huvudpunkter.

Enligt alternativ I erforderliga bestämmelser hava sammanförts i en förordning

örn ersättning av statsmedel, som anknyter till 1927 års militärersättningsförordning.

— Förordningens ersättningsbestämmelser böra — med hänsyn

till dem, som komma att frivilligt fullgöra tjänsteplikten i förväg

— äga tillämpning även i fall, som inträffat före ikraftträdandet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj-.ts proposition nr 178.

Den enligt alternativ II erforderliga bestämmelsen angående den årliga

arbetsförtjänstens beräkning vid tillämpning å de tjänstepliktiga av olycksfallsförsäkrings-

och yrkessjukdomsförsäkringslagarna torde med hänsyn till

sin tillfälliga natur böra utfärdas i särskild lag, vilken icke bör äga tillämpning

å äldre fall. Förordningen örn ersättning av statsmedel överensstämmer

med alternativ I frånsett vissa avvikelser, som ansetts böra följa därav, att

olikhet mellan förordningen och ovannämnda lagar icke uppkommer med avseende

på ersättningarnas storlek.

Enligt alternativ III erfordras jämväl bestämmelser till reglerande av

arbetsgivarnas bidragsskyldighet. Dessa bestämmelser hava tillika med ersättningsbestämmelserna

intagits i ett förslag till särskild lag. Förstnämnda bestämmelser

(10 §) hava anknutits till stadgandena i olycksfallsförsäkringslagen

örn arbetsgivarnas skyldighet att erlägga avgifter. Alternativet förutsätter,

att olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna icke skola tilllämpas

å nu ifrågavarande tjänstepliktiga. Erforderlig bestämmelse i detta

avseende torde kunna utfärdas i den särskilda lagen, på sätt angivits i utkastet

(11 §), eller ock införas som ett stadgande i 1 § olycksfallsförsäkringslagen,

att ersättning på grund av försäkringen ej skall utgå i anledning av

sådant olycksfall under fullgörande av tjänsteplikt, som föranleder rätt till

ersättning enligt särskilda bestämmelser. I förra fallet bör måhända en ändring

i 22 § tjänstepliktslagen vidtagas.

I promemorian har erinrats örn att familjebidrag i vissa fall utginge till

skadade värnpliktiga. Med hänsyn till nu ifrågavarande tjänstepliktigas ungdom

syntes — enligt promemorian — något egentligt behov av motsvarande

bestämmelser för dem icke förefinnas. Att märka vore även, att de tjänstepliktigas

årliga arbetsförtjänst kunde beräknas till högre belopp än 2,300

kronor och att de därför kunde komma i åtnjutande av väsentligt högre ersättningar

än motsvarande värnpliktiga. Emellertid syntes möjlighet för

utgivande av ersättningstillägg till tjänstepliktig med försörjningsskyldighet

böra hållas öppen. Med hänsyn till den ringa omfattning, vari tilläggen kunde

förväntas ifrågakomma, syntes det vara lämpligt, att arbetsmarknadskommissionen

finge bestämma tilläggen efter summarisk behovsprövning i anslutning

till de grunder, som bomme att tillämpas beträffande familjetillläggen

under tiden för tjänstepliktens fullgörande. Kungl. Majit syntes böra

utverka riksdagens bemyndigande att meddela föreskrifter rörande tilläggen

ifråga.

Slutligen har i promemorian omnämnts, att en utvidgning av do förut återgivna

bestämmelserna i 31 § andra stycket sjukkasseförordningen till att avse

även ersättningar till tjänstepliktiga enligt promemorieförslaget icke torde

erhålla stor praktisk räckvidd. Detta gällde särskilt i fråga örn alternativen

I och II, som ju innebure, att ersättningarna vid olycksfall i arbete skulle utgå

enligt olycksfallsförsäkringslagen och sålunda redan omfattades av 31 § sjukkasseförordningen.

Därest emellertid full likformighet skulle anses böra

komma till stånd, syntes stadgandet i sjukkasseförordningen böra utvidgas

till att omfatta jämväl »ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

fullgörande av tjänsteplikt».

I sitt yttrande över promemorian har rilcsförsälcringsanstalten rörande

frågan om utökat försäkringsskydd för nu ifrågavarande tjänsteplik
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

tiga erinrat därom, att dessa i stor utsträckning torde sakna vana och erfarenhet

i fråga om skogsavverkning — varom huvudsakligen vore fråga -—

varför arbetets art för dem måste anses särskilt både ansträngande och riskfyllt.

I sistnämnda hänseende finge även framhållas, att de tjänstepliktiga

i likhet med de värnpliktiga komme att i allmänhet sammanföras i grupper

eller förläggningar (kaserneras), ofta måhända tillsammans med främmande

arbetskraft, vilket givetvis i fråga örn infektionssjukdomar av skilda slag såsom

scharlakansfeber, påssjuka, lung- och reumatiska m. fl. sjukdomar kunde

utsätta de tjänstepliktiga för risken av sådan smitta. Det läge därför nära

till hands att beträffande ifrågavarande kategori av tjänstepliktiga i stort sett

jämställa dem med värnpliktiga, vilka med hänsyn till sin tjänstgöring under

särartade förhållanden vore försäkrade icke allenast vid kroppsskada till följd

av olycksfall under tjänstgöringen utan även på grund av infektions- och andra

sjukdomar, ådragna under dylik tjänstgöring. Även örn tveksamhet kunde

råda, huruvida ifrågavarande tjänstepliktiga borde tillförsäkras ett utökat försäkringsskydd,

syntes dock starka skäl tala därför. Riksförsäkringsanstalten

tillstyrkte därför, att skydd för olycksfall och sjukdom skulle beredas dem.

Beträffande valet mellan de i promemorian framlagda olika

alternativen till författningsbestämmelser har riksförsäkringsanstalten

anfört:

Enligt det första alternativet skulle ersättningen till tjänstepliktig,

som är försäkrad enligt olycksfallsförsäkringslagen i ömsesidigt bolag och

som skadats genom olycksfall, komma att regleras i vissa fall av bolaget, i

andra fall av riksförsäkringsanstalten och i många fall såväl av riksförsäkringsanstalten

som av bolaget. En sådan anordning synes ur skaderegleringssynpunkt

icke tillfredsställande, då den skulle kunna leda till försening av

skaderegleringsarbetet och i vissa fall onödigt dubbelarbete. Vid genomförandet

av ett förslag med rätt till ersättning i den omfattning och av den

innebörd, varom här är fråga, måste givetvis stor vikt fästas såväl härvid

som i övrigt till möjligheterna att kunna vid inträffande sjukdom eller annan

kroppsskada snabbt och effektivt omhändertaga skadade och utgiva ersättningar.

Det tredje alternativet, enligt vilket riksförsäkringsanstalten skulle

reglera samtliga ersättningar, måste ur skaderegleringssynpunkt anses enklast

att genomföra och innebära bestämda fördelar. Alternativet möter emellertid

betänkligheter ur försäkringssynpunkt på grund av de särskilda bidrag

till riksförsäkringsanstalten, som skulle påläggas arbetsgivare med sysselsättning

av tjänstepliktiga, vare sig de vore försäkrade i ömsesidigt bolag eller i

anstalten. Enligt anstaltens uppfattning bör därför detta alternativ ifrågakomma

endast under den förutsättning, att staten åtager sig att svara för

samtliga kostnader och att således nyssnämnda särskilda bidrag från arbetsgivarna

bliva obehövliga.

Däremot synes det andra alternativet med vissa modifikationer erbjuda

en framkomlig väg att med bibehållande av arbetsgivarnas skyldighet

att bekosta olycksfallsförsäkringen för de tjänstepliktiga ernå en ur såväl

skadereglerings- som försäkringssynpunkt tillfredsställande anordning.

I fråga örn författningsbestämmelsernas tillämpningsområde

anför riksförsäkringsanstalten — härmed åsyftande en modifikation av alternativet

II — att anstalten tänkt sig, att såsom olycksfall i arbete skulle

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

anses även olycksfall, som inträffade under resa från hemorten till

förläggningen vid arbetets början och återresa vid arbetets slut ävensom

vissa olycksfall, som inträffade i eller vid förläggningen, men som

enligt olycksfallsförsäkringslagen ej ansåges såsom olycksfall i arbete. Detta

skulle innebära, att riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga bolagen i

samma ordning, som eljest enligt nuvarande försäkringssystem ägde rum,

skulle utgiva ersättningar och upptaga försäkringsavgifter härför av sina respektive

arbetsgivare. — Hedan nu gällde, att olycksfall, som inträffat under

annan resa till eller från arbetsplatsen än den dagliga färden, under vissa

särskilda förhållanden ansåges omfattade av försäkringen. Med hänsyn till

de speciella förhållanden, som förelåge vid skogsarbetarnas förläggning i

skogskojor, fäbodar, baracker och dylikt i ödemarken gällde vidare enligt

praxis detsamma med avseende å deras s. k. provianterings- eller därmed jämförliga

färder till hemmet eller provianteringsstället. Ur kostnadssynpunkt

torde en sådan anordning icke vara av större betydelse.

Yad angår beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten anför

riksförsäkringsanstalten:

I promemorian har ifrågasatts, att nu ifrågavarande tjänstepliktiga icke

skulle beredas lägre ersättning än som ungefärligen motsvarar, vad en värnpliktig

för närvarande lägst erhåller. I enlighet härmed har föreslagits, att

den årliga arbetsförtjänsten skulle beräknas till lägst 2,300 kronor.

Den lägsta arbetsförtjänsten för värnpliktig är beräknad till 1,764 kronor,

varvid sjukpenning vid fullständig arbetsoförmåga utgår med 3 kronor 50 öre

per dag. Härå utgives, liksom vid invaliditets- och dödsfallsersättning, dyrtidstillägg

med 30 procent. Detta är emellertid fastställt endast till och med

utgången av år 1943 och är därefter beroende på förnyad prövning.

Med hänsyn härtill och då de ifrågavarande tjänstepliktigas arbetsförtjänst i

förevarande arbete jämväl skulle komma i betraktande vid densammas fastställande

i den mån, densamma inom en viss övre gräns överstiger eventuellt

föreskriven minimiarbetsförtjänst, synes här ej fullt samma skäl behöva göra

sig gällande som beträffande de värnpliktiga.

I betraktande jämväl av de ökade kostnader, som ett genomförande av den

föreslagna minimiarbetsf ört jönsten kan tänkas medföra för arbetsgivarna,

synes det kunna ifrågasättas, örn icke densamma skulle kunna sättas lägre än

som föreslagits och härvid i fråga örn olycksfall lämpligen till ett avrundat

belopp, jämnt delbart med 12, eller förslagsvis 2,100 kronor. Vid fullständig

arbetsoförmåga skulle sjukpenningen härvid komma att utgå med lägst 4 kronor

örn dagen.

Beträffande arbetsförtjänstens beräknande i fråga örn ersättning vid infektions-

eller annan sjukdom än enligt olycksfalls- eller yrkessjukdomslagarna

vill riksförsäkringsanstalten ifrågasätta, huruvida icke —- för ernående härutinnan

av överensstämmelse med vad som gäller för de värnpliktiga enligt

militärersättnings förordningen — arbetsförtjänsten bör fixeras till förutnämnda

belopp 1,764 kronor jämte å därvid utgående ersättning dyrtidstillägg

enligt samma grunder, som gälla beträffande de värnpliktiga, eller för närvarande

30 procent.

I fråga om de ökade kostnader för arbetsgivarna, som den nu

skisserade anordningen skulle komma att föranleda, har riksförsäkringsanstalten

framhållit, att dessa kunde antagas bliva obetydliga i jämförelse med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

den kostnadsökning, som måste uppkomma genom anlitandet i den utsträckning,

varom här vore fråga, av vid arbetet ovan arbetskraft.

Kiksförsäkringsanstalten har vidare förklarat sig anse, att den ifrågasatta

författningen icke borde givas retroaktiv verkan, då tjänstepliktig, varom nu

vöre fråga, frivilligt fullgjort tjänsteplikten i förväg och därunder i vanlig ordning

varit berättigad till ersättning enligt gällande olycksfall- och yrkessjukdomslagar.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten1 har i detta sammanhang anfört:

Skulle en sådan anordning, som den nu tillämnade med utvidgad försäkringsplikt

enligt olycksfallsförsäkringslagen — vilken ju skulle kunna anses i

olycksfallsförsäkringsavseende komma att försätta de nu ifrågavarande tjänstepliktiga

i en i förhållande till vissa andra arbetare med arbete under liknande

omständigheter för gynnad ställning — ej anses lämplig, återstår den möjligheten

att, såsom arbetsmarknadskommissionen avser i alternativ II, ersättning

i dessa fall utgives av statsmedel såsom vid sjukdom av annan anledning

än olycksfall. I så fall skulle även de tjänstepliktiga, som vid ikraftträdande

av eventuell lagstiftning i detta ämne redan drabbats av olycksfall, som här

avses (emedan de frivilligt anmält sig), kunna bli delaktiga av rätten till ersättning.

Beträffande några detalj spörsmål har riksförsäkringsanstalten anfört:

Med hänsyn till de särskilda svårigheter, som administrativt sett äro förknippade

med genomförandet av förslaget, i vad detsamma avser ersättningför

infektions- och andra sjukdomar än som äro föranledda av olycksfall eller

yrkessjukdom enligt därom gällande lagar, ifrågasättes möjligheten av att

under tid för tjänstepliktens fullgörande införa en särskild karenstid av

exempelvis 6 dagar, under vilken tid ingen ersättning från riksförsäkringsanstalten

skulle utgå. Detta under förutsättning att de tjänstepliktiga härunder

i annan ordning på statens bekostnad erhålla ungefärligen motsvarande

ersättningar.

I samma syfte anser riksförsäkringsanstalten det vidare erforderligt, att

en bestämmelse i den föreslagna nya författningen måtte intagas, motsvarande

13 § andra stycket i olycksfallsförsäkringslagen och innebärande möjlighet

för riksförsäkringsanstalten att under vissa förutsättningar provisoriskt meddela

beslut örn ersättning utan återbetalningsskyldighet, därest sedermera ersättningen

bestämmes till lägre belopp eller finnes icke böra utgå.

Enligt vid remissen fogat utkast till författning skall ersättning jämlikt

de föreslagna bestämmelserna ej utgå, i den mån motsvarande ersättning utgives

enligt fiskarförsäkringsförordningen. Häremot har riksförsäkringsanstalten

icke någon erinran att göra. Fall torde nämligen kunna ifrågakomma,

då försäkrad fiskare i samband med fullgörande av tjänsteplikt träffas av

olycksfall under sådana förhållanden, att han är berättigad till ersättning för

skadan jämlikt 3 § i nämnda förordning (olycksfall i arbete). Däremot synes

det anstalten, som örn försäkring för olycksfall utom arbetet icke skulle

kunna medföra rätt till ersättning vid olycksfall, som inträffa under fullgörande

av tjänsteplikt.

Slutligen torde stadgandet i 31 § andra stycket sjukkasseförordningen böra

kompletteras att avse jämväl ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under fullgörande av arbete enligt lagen om tjänsteplikt.

Statens arbetsmarknadskommission har därefter i sin skrivelse den 30 december

1942 förklarat sig vilja, med anledning av vad riksförsäkringsanstalten

1 Byråchefen von Schulzenheim.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

anfört, understryka, att det vore angeläget att förslaget erhölle en sådan utformning,

att jämväl sådana tjänstepliktiga, som frivilligt fullgjorde tjänsteplikten

i förväg, komme i åtnjutande av de föreslagna förmånerna även för

tid före författningarnas i ämnet ikraftträdande.

Kommissionen har tillagt, att det vid den slutliga handläggningen av

ärendet synts lämpligt, att även de tjänstepliktiga, som bodde i enskild förläggning,

finge åtnjuta enahanda förmåner som övriga tjänstepliktiga.

Två ledamöter av arbetsmarknadskommissionen1 hava reserverat sig mot

kommissionens framställning och anfört:

Det vore betänkligt, att det föreliggande förslaget förutsatte förmåner utöver

dem, som medgåves i gällande lag om försäkring för olycksfall i arbete

och för yrkessjukdomar. Som motivering för dessa ytterligare förmåner hade

anförts — utom den omständigheten, att flertalet tjänstepliktiga vore ovana

vid skogsarbete — de speciella förhållanden med hänsyn till förläggning och

dylikt, under vilka tjänstepliktigt arbete i detta fall skulle utföras. Här vore

emellertid icke fråga om andra förhållanden än dem, som kännetecknade skogsarbete

i allmänhet. Enligt tjänstepliktslagen hade man, när det gällde tjänstepliktigs

förmåner, att hålla sig till vad som normalt gällde för vederbörande

arbetsområde. Örn man i detta fall tillförsäkrade de tjänstepliktiga nu föreslagna

förmåner utöver de i olycksfallsförsäkringslagen medgivna, skapade

man prejudikat även för andra fall av tjänsteplikt. Det kunde nämligen förutsättas,

att tjänstepliktig i mångå fall skulle, åtminstone till en början, vara

ovan vid honom ålagt arbete. Likaså torde det även vid annan tjänsteplikt

än den, som nu vore aktuell, kunna bli fråga örn kasernmässig förläggning,

när de normala bostadsförhållandena icke räckte till för behovet. En ändring

av förslaget i denna del till överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagen

vore därför påkallad.

Remissyttranden över arbetsmarknadskommissionens framställning.

I anledning av arbetsmarknadskommissionens framställning hava, efter

remiss, yttranden avgivits av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, statskontoret,

de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen i Sverige. — Riksförsäkringsanstalten,

som ju på ett tidigare stadium ingående uttalat sig i ärendet, har i

sitt yttrande behandlat allenast några detaljspörsmål.

Yad först angår spörsmålet, huruvida bestämmelser örn särskilda

ersättningar i anledning av skada eller sjukdom, som

drabbat här ifrågavarande tjänstepliktiga, överhuvud taget

böra meddelas, förklarar landsorganisationen, att den finner en utvidgning

av ersättningsrätten utöver vad som följer av 22 § tjänstepliktslagen starkt

motiverad. För densamma syntes visserligen icke i och för sig arbetets

tjänstepliktskaraktär kunna åberopas. I den mån till tjänsteplikt uttoges

arbetare med yrkeskvalifikationer för det arbete tjänstepliktsåläggandet avsåge

och detta arbete utfördes under enahanda förhållanden som det, varmed

arbetaren tidigare varit sysselsatt, syntes i stort sett ingen anledning

1 Herrar Brodén och Carell.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 178.

405 48 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition nr 178.

finnas för en särbehandling av de tjänstepliktiga. Annat vore förhållandet

då uttagningen avsåge en hel årsklass såsom sådan, utan hänsyn till yrkeskunskap

och med egenartade, ur olycksfallssynpunkt riskabla arbets- och

förläggningsförhållanden. Med hänsyn just till dessa omständigheter syntes

förevarande tjänstepliktiga mera vara jämförliga med värnpliktiga än med

arbetare på den fria arbetsmarknaden; en särbehandling vore i själva verket

så mycket mer påkallad som olycksfallsriskerna i det arbete tjänstepliktsförordnandet

väsentligen avsåge — skogsavverkning — vore betydligt större än

motsvarande risker beträffande de värnpliktiga. En speciell reglering av ersättningsrätten

vore för övrigt påkallad redan därför, att dessa tjänstepliktiga

i största utsträckning icke ännu haft arbetsinkomst eller i varje fall sådan

arbetsinkomst, att de vid en ersättningsreglering enligt allmänna olycksfallsförsäkringslagen

respektive yrkessjukdomsförsäkringslagen skulle komma i

åtnjutande av skälig ersättning.

Den väsentligaste fördelen med den föreslagna regleringen vore, att ersättning

skulle utgå icke blott för skada och sjukdom till följd av olycksfall utan

även för sjukdom, som under tjänstepliktens fullgörande ådragits på annat

sätt. De infektionsrisker, som vore förenade med de särskilda arbets- och förläggningsförhållandena

för dessa tjänstepliktiga, utgjorde en i och för sig

tillräckligt stark motivering för en dylik utvidgning av skyddet.

Statskontoret framhåller, att vissa betänkligheter av principiell art kunde

anföras mot att meddela särbestämmelser i nu ifrågavarande hänseende men

att statskontoret dock icke ville direkt motsätta sig förslaget örn sådana bestämmelser.

Statskontoret anför:

Därest andra föreskrifter bliva gällande för de tjänstepliktiga, örn vilka

nu är fråga, än för övriga arbetare med samma sysselsättning, lära nämligen

anspråk på samma förmån komma att uppställas från andra medborgargrupper,

som framdeles åläggas tjänsteplikt. Att utsträcka nu ifrågasatta förmåner

till alla tjänstepliktiga skulle uppenbarligen strida mot de vid tjänstepliktslagens

tillkomst uppställda förutsättningarna.

Härvid kan emellertid svårligen bortses ifrån de speciella omständigheter,

som föreligga beträffande den nu föreskrivna tjänsteplikten för män, födda

år 1923. Sålunda måste i varje fall skogsarbete, som denna tjänsteplikt i

främsta rummet avser, anses vara särskilt betungande, och för dem, som tidigare

icke sysslat med sådant arbete, är den ökade risken för olycksfall i detta

arbete påtaglig. Därtill kommer att man i varje fall för sådana tjänstepliktiga,

som komma att genom vederbörande myndigheters försorg sammanföras

i förläggningar, måste räkna med en betydande risk för sjukdomsfall på

grund av smittorisk.

I betraktande härav och med hänsyn jämväl tagen därtill, att uttagningen

till denna tjänsteplikt är avsedd att ske i samband med inskrivningen till

värnpliktstjänstgöring i början av år 1943 — vilket onekligen kan synas ägnat

att i förevarande hänseende låta fullgörandet av tjänsteplikten framstå såsom

jämförligt med vanlig militärtjänstgöring •— anser sig statskontoret icke böra

direkt motsätta sig, att undantag i detta fall göres från de grunder, som angivits

i 22 § lagen örn tjänsteplikt.

Försakringsrådet erinrar inledningsvis örn att enligt arbetsmarknadskommissionens

mening nu ifrågavarande tjänstepliktiga med hänsyn till vissa

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Mcij:ts proposition nr 178.

speciella förhållanden — sättet för uttagning, ovana vid arbetet, sammanförandet

i förläggningar — kunde anses jämställda med värnpliktiga. Försäkringsrådet

anför härom, att de av kommissionen åberopade speciella förhållandena

med stor sannolikhet kunde gälla även många andra kategorier

av tjänstepliktiga, som kunde komma att uttagas till annat arbete än skogsavverkning.

Man syntes därför böra tillerkänna de till skogsavverkning uttagna

tjänstepliktiga ökade förmåner vid kroppsskada endast örn man vore

beredd att tillerkänna även andra, som kunde komma att uttagas till jämförbart

tjänstepliktigt arbete, motsvarande förmåner.

Försäkringsrådet företager därefter en granskning, huruvida nu ifrågavarande

tjänstepliktiga (närmast de som icke frivilligt i förtid utföra tjänstepliktigt

arbete) med avseende å tjänstepliktens fullgörande äro fullt jämförbara

med de värnpliktiga (försäkringsrådet avser i sina uttalanden, där ej

annat utsäges, med sjukdom annan sjukdom än sådan till följd av olycksfall

och annan yrkessjukdom än sådan som omfattas av lagen örn försäkring för

vissa yrkessjukdomar). Härom anföres följande:

Både den tjänstepliktige och den värnpliktige äro tvingade att fullgöra viss

prestation och att därvid uppehålla sig å viss ort. En värnpliktig har under

sin militärtjänstgöring att fullgöra vissa prestanda i samma takt och på

samma sätt som sina kamrater De värnpliktiga skola deltaga i påfrestande

fysiska ansträngningar, exempelvis krävande marscher, ridning, skidåkning

samt fälttjänstövningar, handhava eldvapen och ammunition m. m. och komma

säkerligen att utsättas för såväl i fysiskt som psykiskt avseende ganska starka

påfrestningar. Ej heller äga de disponera fritiden efter eget gottfinnande.

Såvitt man förstår kommer däremot den tjänstepliktige i skogsavverkning att

fritt få disponera sin fritid, och de fysiska och psykiska påfrestningar han

utsättes för i arbetet och eljest torde säkerligen icke äga samma valör som

beträffande den värnpliktige. Man kan i sådant hänseende erinra örn, att

tjänsteplikten icke bestämts så, att visst arbete skall utföras på bestämd tid,

utan så, att tjänsteplikten varar till dess den tjänstepliktige uppnått en efter

vissa uppställda grunder beräknad inkomst av arbete med skogsavverkning.

Detta måste möjliggöra för den tjänstepliktige att moderera arbetstakten efter

sina krafter och att icke behöva pressa sig över sin förmåga. Man kan i detta

sammanhang också erinra örn skillnaden i tid, under vilken den tjänstepliktige

och speciellt den värnpliktige rekryten har att fullgöra sina prestanda,

Säkerligen komma icke heller förläggningarna för de tjänstepliktiga att få

samma omfattning som när det gäller värnpliktiga. Härtill kommer den skillnad,

som ligger i sakens natur helt allmänt sett mellan att utföra civilt och

militärt arbete.

Försäkringsrådet framhåller härefter, att, i den mån man vid tillerkännande

åt värnpliktiga av ersättning för sjukdom såsom skäl haft bland annat de

fysiska och psykiska påfrestningarna under tjänstgöringen, samma skäl icke

med lika styrka syntes kunna åberopas beträffande de tjänstepliktiga. Det

kunde därför synas tveksamt, örn rätt till ersättning för sjukdom borde tillerkännas

dem. Då man emellertid icke kunde bortse från det förhållandet,

att många av de till tjänsteplikt vid skogsavverkning uttagna vore ovana vid

sådant arbete och att de under tjänstepliktens fullgörande kanske kunde

komma att utsättas för större infektionsrisk än under vanliga förhållanden,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

syntes det försäkringsrådet riktigt, att även de tjänsteplikt^ tillerkändes

ersättning för sjukdom ådragen under fullgörandet av tjänsteplikten.

Om man ansåge sig böra tillerkänna de tjänstepliktiga ersättning för sjukdom,

syntes man också böra utsträcka rätten till ersättning att — liksom beträffande

militärersättningsförordningen — åtminstone i viss utsträckning omfatta

andra olycksfall under tjänstepliktens fullgörande än sådana, som enligt

olycksfallsförsäkringslagen skulle godkännas såsom olycksfall i arbete.

Två ledamöter av försäkringsrådet1 förklara, att enligt deras mening ersättning

till nu ifrågavarande tjänstepliktiga icke borde utgå i vidare mån än

enligt gällande lagar örn försäkring för olycksfall i arbete och örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar.

Svenska arbetsgivareföreningen finner arbetsmarknadskommissionens förslag

innefatta ett klart avsteg från de principer, som läge till grund för de

gällande bestämmelserna örn tjänsteplikt. Efter en återblick på förarbetena

till 22 § tjänstepliktslagen framhåller arbetsgivareföreningen, att det vid

nämnda lags antagande förutsatts, att någon särlagstiftning beträffande förmåner

vid olycksfall eller under sjukdom icke skulle genomföras beträffande

sådana arbetstagare, som vore underkastade tjänsteplikt. Några verkligt

bärande skäl för att i detta fall göra undantag från denna princip syntes icke

hava förebragts. Påståendet att de tjänstepliktigas speciella arbetsförhållanden

vore att jämställa med militära förhållanden vore icke riktigt. Härom

anföres:

Tvärtom har i olika sammanhang från myndigheternas sida förklarats, att

detta arbete icke är att jämställa med militärtjänstgöring. Att de tjänstepliktiga

mäste sammanföras i förläggningar beror på arbetets karaktär. De

tjänstepliktiga intaga icke i detta hänseende någon annan ställning än andra

skogsarbetare.

Såsom skäl för förslaget har arbetsmarknadskommissionen även anfört

ifrågavarande tjänstepliktigas ovana vid skogsarbete. Icke heller denna motivering

kan föreningen godtaga såsom skäl för att tillförsäkra de tjänstepliktiga

extra förmåner i förevarande hänseende. Örn man med denna motivering

bereder ökade förmåner i det första fall, då den allmänna tjänsteplikten i

större utsträckning tages i anspråk, får detta lätt prejudicerande betydelse

även för andra fall av tjänsteplikt. Vid en mera allmän tillämpning av tjänstepliktslagen

kommer man säkerligen icke att kunna undvika, att de tjänstepliktiga

till en början äro ovana vid det arbete, som kommer att åläggas dem.

Redan den omständigheten att ovan arbetskraft kommer till användning

gör, att den produktion, som utföres med tjänstepliktiga arbetare, blir dyrbar

Det är icke tillrådligt att ytterligare fördyra densamma genom att särskilda

sociala förmåner tillförsäkras dem. Även denna synpunkt finner föreningen

böra tillmätas stor vikt vid denna frågas bedömande.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker på sålunda anförda skäl bestämt,

att ersättningsrätt vid olycksfall och sjukdom för ifrågavarande tjänstepliktiga

utsträcktes att avse andra fall än dem, som reglerades av olycksfalls- och

yrkessjukdomsförsäkringslagarna. Med hänsyn till att ifrågavarande tjänstepliktiga

tidigare ofta ej alls eller endast i ringa omfattning sysslat med löne
-

1 Herrar Carell och Hultman.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

arbete förordades däremot, att en schematisk uppskattning av deras tidigare

arbetsförtjänst vidtoges vid utgivande av ersättning enligt nyssnämnda lagar.

Med åberopande av de skäl, som riksförsäkringsanstalten anfört, förordade

arbetsgivareföreningen, att minimiarbetsförtjänsten uppskattades till 2,100

kronor.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening förklarar, att den icke

ansett sig böra yttra sig i frågan, huruvida skäl förelåge att tillerkänna tjänsteplikt^

ett utvidgat försäkringsskydd.

Beträffande spörsmålet i vad mån ersättningsrätten bör utsträckas

att omfatta även andra olycksfall under tjänstepliktens

fullgörande än sådana, som enligt olycksfallsförsäkringslagen

skulle godkännas såsom olycksfall i arbete, anför försäkringsrådet:
De

olycksfall utöver olycksfall i arbete, för vilka ersättning bör utgå, skulle

närmast vara sådana, som inträffa i själva förläggningen, d. v. s. den byggnad

eller del av sådan, som upplåtits till bostad m. m., och därtill hörande

uthus samt vad man kunde kalla den egentliga gårdsplanen. Man torde böra

uppställa det kravet, att förläggningen anordnats eller anskaffats av arbetsgivaren,

även örn förläggningen endast skulle omfatta en enda man. Örn arbetsgivaren

exempelvis anskaffar den tjänstepliktige bostad i ett rum i en privat

byggnad i närheten av arbetsplatsen, skulle man kunna tala örn förläggning.

Däremot skulle icke under begreppet förläggning inbegripas, att den tjänstepliktige

själv skaffar bostad eller till äventyrs under tjänsteplikten bor i sitt

hem eller annorstädes, där han skulle hava bott oberoende av tjänsteplikten.

Vidare synes icke alla olycksfall inom förläggningen böra godtagas, utan

endast sådana, vilka kunna sägas hava något inre samband med förläggningen

och förhållandena därstädes. I likhet med förslaget finner försäkringsrådet,

att ersättning av allmänna medel hör utgå för olycksfall, som inträffa under

resan till och hemresan från orten för tjänstepliktens fullgörande, i de fall

då sådana olycksfall icke skulle godtagas såsom olycksfall i arbete enligt

olycksfallsförsäkringslagen.

Att ersättningsrätten bör omfatta även olycksfall under färd till eller från

tjänstepliktsorten finner landsorganisationen självfallet.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anser, att tjänstepliktberättigad

arbetsgivare icke borde belastas med den kostnad, som en utvidgning

av begreppet olycksfall i arbete kunde medföra.

I detta sammanhang må nämnas, att riksförsäkringsanstalten i sitt yttrande

till Kungl. Majit anför, att ersättning av statsmedel i enlighet med ifrågasatta

särskilda bestämmelser endast skulle avse annan sjukdom än sådan som föranletts

av olycksfall eller åsyftades i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

I samband med frågan om utvidgad rätt till ersättning för tjänstepliktig vid

olycksfall har även behandlats spörsmålet, huruvida ersättning skall

utgå till personer, vilka enligt 2 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen

äro undantagna från ersättningsrätt enligt nämnda

lag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. May.ts proposition nr 178

Försäkringsrådet påpekar att, om militärersättningsförordningeii bleve tilllämplig

å de tjänstepliktiga utan att något undantag gjordes, såsom olycksfall

under fullgörande av tjänsteplikt komme att godtagas även fall, då skada

åsamkats dylika personer. Sådana fall kunde tänkas, att en hemmavarande son

uttoges till tjänsteplikt och finge sitt arbete förlagt hos fadern såsom tjänstepliktberättigad

arbetsgivare. Skulle ersättning utgå även i sådana fall, komme

den att utgivas av allmänna medel.

Eiksförsäkringsanstalten framhåller, att dess förslag i förevarande ämne

innebure, att — med viss utvidgning av försäkringsskyddet —- bestämmelserna

i 1916 års olycksfallsförsäkringslag i övrigt skulle äga tillämpning. Därav

följde bland annat, att i 2 § 2 mom. nämnda lag avsedd familjemedlem, som utförde

arbete såsom hemmavarande hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare,

skulle vara undantagen från försäkringen, i den mån icke jämlikt 35 § i samma

lag frivillig försäkring därför tecknats av arbetsgivaren. Anstalten ville framhålla,

att betänkligheter ur försäkringssynpunkt skulle möta, därest f orsakringsinrättningarna

skulle behandla de ifrågavarande fallen av hemmavarande

olikformigt.

Statskontoret, som ansett att utförande av tjänstepliktsarbete i egenskap

av hemmavarande hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare kunde ifrågakomma

endast beträffande frivilliga, framhåller, att — då sådan tjänstepliktig

vore undantagen från olycksfallsersättning, örn icke frivillig försäkring

tecknats —- tillräckliga skäl icke förelåge att medgiva sjukersättning av statsmedel

åt sådan tjänstepliktig.

Frågan örn vilken ställning de skola intaga, som frivilligt

utföra tjänstepliktsarbete, och det därmed sammanhörande

spörsmålet om blivande författningsreglers retroaktivitet har

jämväl behandlats i de avgivna yttrandena.

Enligt de utkast till författningsbestämmelser, som fogats vid den inom

arbetsmarknadskommissionens kansli upprättade promemorian, skulle ersättning

i anledning av olycksfall, som inträffat eller sjukdom som yppats före författningarnas

ikraftträdande, efter därom till riksförsäkringsanstalten gjord

ansökan, utgivas med tillämpning av stadgandena i författningarna.

Av vad som anförts i det föregående framgår att riksförsäkringsanstalten

i sitt yttrande till arbetsmarknadskommissionen ansett, att författningarna

icke borde givas retroaktiv verkan då tjänstepliktig frivilligt fullgjort tjänsteplikten

i förväg, under det att arbetsmarknadskommissionen intagit en motsatt

ståndpunkt.

I sitt senare yttrande anför riksförsäkringsanstalten, att, därest ersättning

skulle beredas för skada vid sådan frivillig tjänsteplikt före ikraftträdandet av

ny lagstiftning utöver förmåner enligt gällande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagar,

sådan ersättning borde utgå av statsmedel och utgivas av

riksförsäkringsanstalten.

Landsorganisationen anser, liksom arbetsmarknadskommissionen, att blivande

bestämmelser böra erhålla retroaktiv tillämplighet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Försäkringsrådet anför:

Av arbetsmarknadskommissionen utfärdade tillämpningsföreskrifter tillkungörelsen

den 13 november 1942 äro icke lika detaljerat utformade beträffande

de icke frivilliga tjänstepliktiga som beträffande de frivilliga. Detta medför

att en närmare jämförelse dessa grupper emellan icke för närvarande låter

sig göra. Emellertid synes det förhålla sig så, att de frivilliga hava större möjlighet

att välja arbetsgivare och därmed även förläggningsort och på så sätt kunna

fullgöra det tjänstepliktiga arbetet under för sig gynnsammare förhållanden

än de icke frivilliga. Härigenom synas de för utvidgning av de icke frivilligas

ersättningsrätt åberopade skälen icke äga samma styrka, när det gäller de frivilliga.

Vidare synas också stora svårigheter kunna uppstå beträffande de frivilliga

vid avgörandet av frågan, huruvida olycksfall inträffat eller sjukdom

ådragits under fullgörande av tjänsteplikten. Sannolikt kan dock samma

svårigheter komma att uppstå även beträffande de icke frivilliga. Så som bestämmelserna

örn »bestyrkande av fullgjord frivillig prestation» utformats

synes man i många fall icke förrän länsarbetsnämnden granskat insända intyg

kunna fastställa, huruvida inträffat olycksfall skett under tiden för fullgörande

av tjänsteplikt eller ej. Även med beaktande av nu påtalade förhållanden synes

man dock böra tillerkänna de frivilliga samma förmåner som de icke frivilliga

och detta med hänsyn därtill, att de frivilliga just genom frivilligheten göra

samhället de största tjänsterna. Däremot — och så tyckes icke heller

kommissionen hava avsett — synas de föreslagna förmånerna icke böra gälla

den grupp personer, som i kommissionens tillämpningsföreskrifter upptagits

under C. Det kan dock anmärkas, att sådan person genom, att .anmäla sig såsom

frivillig kan förskaffa sig samma förmåner som den frivillige.

Under C i arbetsmarknadskommissionens tillämpningsföreskrifter [kommissionens

cirkulär Lan nr 93 (A G5/42) ] hava utfärdats bestämmelser för den

som på grund av att han ändock utför skogsarbete (huggning eller körning)

önskar bli undantagen från intagning till tjänsteplikt, d. v. s. skogsarbetare.

Statskontoret framhåller, att, även om statskontoret måste finna det principiellt

otillfredsställande att undantagsbestämmelserna finge retroaktiv verkan

och sålunda beredde högre ersättning även åt den, som frivilligt fullgjort

sin tjänsteplikt före de nya bestämmelsernas tillkomst, vissa billighetsskäl

emellertid syntes kunna anföras för att icke utan vidare utesluta de frivilliga

från de föreslagna förmånerna.

Emot en dylik ordning inställa sig dock betänkligheter. Sålunda är att

märka, att den ur statsfinansiell synpunkt viktigaste utvidgningen av ersättningsbestämmelserna,

nämligen rätten till ersättning för sjukdom, som de

tjänstepliktiga ådraga sig under arbetet på annat sätt än genom olycksfall,

uttryckligen motiverats med att de komme att i viss utsträckning användas till

ansträngande arbete under förhållanden, som väsentligt avveke från deras

tidigare livsföring samt att de utsattes för en betydande smittorisk genom att

sammanföras i förläggningar. I betraktande härav synes det tveksamt, huruvida

tillräckliga skäl föreligga för att medgiva här avsedd sjukersättning åt

alla dem, som frivilligt anmält sig till tjänstepliktens fullgörande. Flertalet av

dessa hava nämligen själva ordnat med såväl arbetsgivare som arbetsplats och

förläggning. Enligt statskontorets mening är det förtjänt att tagas under

närmare övervägande, huruvida icke den ifrågasatta sjukersättningen bör förbehållas

sådana vid skogsarbetet ovana tjänstepliktiga, som under mindre

gynnsamma förhållanden måst av vederbörande myndighet sammanföras i

större förläggningar. Härigenom skulle i stort sett endast undantagas med

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

skogsarbete vana och erfarna tjänstepliktiga, vilka utföra detta arbete på

samma villkor som under vanliga förhållanden. De ojämnheter och orättvisor,

som eventuellt skulle åtfölja en dylik uppdelning, torde kunna avhjälpas

genom dispensrätt för riksförsäkringsanstalten att i undantagsfall medgiva

även andra tjänstepliktiga här avsedd sjukersättning, därest särskilda skäl därtill

föranleda.

Betänkligheterna mot den föreslagna sjukersättningen och i all synnerhet

mot förslaget, att bestämmelserna härom skulle få retroaktiv verkan, göra sig

särskilt starkt gällande med hänsyn till att det i fråga örn sjukdom, som yppats

under tjänstgöringen, i anslutning till bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning,

skall presumeras föreligga samband mellan sjukdomen och

tjänstgöringen. På grund härav kräves, såsom framhållits i den inom arbetsmarknadskommissionens

kansli utarbetade promemorian, mycket starka skäl

för avvisandet av ersättningsanspråk. Enligt statskontorets mening bör det

emellertid ankomma på de tjänstepliktiga att förebringa bevisning örn att sjukdomen

verkligen blivit ådragen under tjänstepliktens fullgörande. En dylik

omkastning av bevisbördan synes ämbetsverket så mycket mer motiverad, som

de tjänstepliktiga —• i motsats till de värnpliktiga — icke som regel hittills

varit underkastade läkarkontroll vare sig vid tjänstepliktens början eller under

densamma.

I detta sammanhang må — gentemot vad statskontoret sålunda anfört —

omnämnas, att enligt av arbetsmarknadskommissionen utfärdade bestämmelser

den som anmält sig till fullgörande i förväg av tjänsteplikt för män, födda

år 1923, skall avgiva särskild förklaring rörande hälsotillståndet å särskild

blankett. Blanketten insändes till vederbörande länsarbetsnämnd och granskas

därvid av läkare, som i vissa fall föreskriver läkarundersökning. Därvid

kan utrönas, huruvida den anmälde är olämplig för skogsarbete.

Jag övergår härefter till en redogörelse för vad yttrandena innehålla rörande

frågan örn grunderna för bestämmandet av ersättningsbeloppens

storlek.

Efter att hava erinrat örn att i arbetsmarknadskommissionens promemoria

föreslagits ett generellt fixerat belopp, 2,300 kronor, såsom minimum för

arbetsinkomst (maximum vid såväl olycksfall som sjukdom 3,900 kronor)

under det att riksförsäkringsanstalten ifrågasatt en minimiarbetsförtjänst av

2,100 kronor beträffande olycksfall samt ett fixerat belopp, 1,764 kronor, jämte

30 procents dyrtidstillägg i fråga örn annan sjukdom än sådan enligt olycksfalls-

och yrkessjukdomsförsäkringslagarna anför landsorganisationen, att vad

riksförsäkringsanstalten anfört till motivering för inkomstens beräkning till

ett lägre belopp vid ersättning på grund av olycksfall icke kunde tillmätas den

vikt att promemorieförslaget borde frångås.

Statskontoret och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening samt,

såsom förut nämnts, svenska arbetsgivareföreningen förklara, att minimiarbetsförtjänsten

vid tillämpning av olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagama

borde bestämmas till 2,100 kronor.

För säkring srådet har ingående behandlat förevarande spörsmål samt anfört:

Vid avgörandet av frågan örn ersättningens storlek finnas flera möjligheter

att beakta. Hur man vill lösa detta spörsmål är beroende av vilka utgångspunkter

man anlägger vid frågans bedömande, hur man anser lämpligt att av
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majlis ''proposition nr 178.

väga ersättningarna åt tjänstepliktiga skogsarbetare, å ena, samt icke tjänstepliktiga

skogsarbetare och värnpliktiga å andra sidan, samt vilka ersättningsbelopp

— då en stor del av ersättningarna komma att utgå av allmänna medel

— med hänsyn till det statsfinansiella läget anses kunna utgå.

Med den i 22 § tjänstepliktslagen uttalade principen som utgångspunkt

skulle vid olycksfall under tjänstepliktigt arbete den årliga arbetsförtjänsten

beräknas till lägst 450 och högst 3,900 kronor. Däremot föreligger med samma

utgångspunkt icke något hinder att vid sjukdom ådragen under tjänsteplikt

beräkna den årliga arbetsförtjänsten efter andra antingen förmånligare eller

oförmånligare grunder än enligt olycksfallsförsäkringslagen. Ersättning vid

sjukdom är ju en förmån, som ej tillkommer den icke tjänstepliktige skogsarbetaren.

I detta läge skulle man väl kunna tänka sig, att den årliga arbetsförtjänsten

beräknades vid olycksfall efter olycksfallsförsäkringslagens glidande

skala och vid sjukdom efter annan beräkningsgrund. Vid jämförelse

med värnpliktiga ligger det då nära till hands att vid ersättning för sjukdom

bestämma den årliga arbetsförtjänsten på samma sätt som enligt militärersättningsförordningen,

nämligen till 1,764 kronor och därå beräkna dyrtillstillägg

med 30 procent. Jämförelsen med värnpliktiga skulle egentligen leda därtill,

att beloppet 1,764 kronor även skulle gälla vid sådana olycksfall, som icke

skulle godtagas enligt olycksfallsförsäkringslagen. Emellertid synes sistnämnda

uppdelning icke tillfredsställande, utan bör för den nu ifrågavarande

mindre gruppen av olycksfall gälla samma beräkningsgrunder som vid olycksfall,

vilka inrymmas under olycksfallsförsäkringslagen. Systemet medför

emellertid, att man får olika beräkningsgrunder för elen årliga arbetsförtjänsten

när det gäller ersättning för olycksfall och när det gäller sjukdom. Vid nu

diskuterat förfaringssätt kommer ersättningen vid olycksfall under tjänsteplikt

att kunna bliva högre eller lägre än ersättningen åt värnpliktig vid

olycksfall.

Ett högt värdesättande av den föreslagna utvidgade ersättningsrätten till

tjänstepliktiga skogsarbetare i förhållande till icke tjänstepliktiga skogsarbetare,

som består i ersättning vid sjukdom och även för andra olycksfall

än som avses i olycksfallsförsäkringslagen, kunde även motivera ett frångående

av principen i 22 § tjänstepliktslagen och att nian vid såväl olycksfall

som sjukdom i likhet med vad som gäller för värnpliktiga hade ett enda

belopp för bestämmande av den årliga arbetsförtjänsten. Eör att i sådant

fall nå önskad likhet med värnpliktiga skulle man då sätta beloppet till 1,764

kronor och därjämte utgiva dyrtidstillägg med 30 procent. I detta fall kunna

ersättningarna vid olycksfall under tjänsteplikt bliva högre eller lägre än

vid olycksfall i icke tjänstepliktigt arbete.

Om man återigen icke i någon punkt vill i en för den tjänstepliktige oförmånlig

riktning frångå principen i 22 § lagen örn tjänsteplikt och även eftersträvar,

att vid olycksfall under tjänsteplikt ersättningens storlek aldrig blir

lägre än den värnpliktiges ersättning enligt militärersättningsförordningen,

kan man, även örn detta innebär ett avsteg fast i en för den tjänstepliktige

förmånlig riktning, förfara så, att boloppet av deri årliga arbetsförtjänsten

bestämmes lägst till samma belopp, som fastställts för värnpliktiga. Förfar

man på detta sätt kan ersättning vid olycksfall under tjänsteplikt bliva högre

än vid olycksfall under värnpliktstjänstgöring och i icke tjänstepliktigt skogsarbete.

Skulle man härjämte anse det önskvärt eller nödigt, att beräkningen av

den årliga arbetsförtjänsten skor efter samma grunder vid olycksfall och sjukdom

kan man slutligen förfara så, att den årliga arbetsförtjänsten även vid

sjukdom ådragen under tjänsteplikt beräknas efter samma glidande skala

som vid olycksfall. Härvid kommer således även vid sjukdom ådragen under

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

fullgörande av tjänsteplikt ersättningen att kunna bliva högre än till värnpliktig.

Vid valet mellan de nu sist diskuterade båda möjligheterna synes enligt

försäkringsrådets mening bärande skäl kunna åberopas för dem båda.

Vid olycksfall under tjänsteplikt, som omfattas av olycksfallsförsäkringslagen,

komma vid höjning av minimum och bibehållet maximum för den årliga

arbetsförtjänsten arbetsgivarens premieavgifter att öka. Detta innebär i

princip, att arbetsgivarna i viss mån komma att belastas med utlägg för de

tjänstepliktigas ökade förmåner. Kiksförsäkringsanstalten har i denna del

icke framställt någon erinran. Skulle icke heller de ömsesidiga försäkringsbolagen

och arbetsgivarsammanslutningarna framställa någon erinran häremot

har försäkringsrådet icke anledning att i en premieökning se hinder för

genomförande av nu diskuterat förfaringssätt.

Det bör även erinras örn, att dyrtidstillägg å ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen

icke utgå vid olycksfall, som inträffat efter ingången

av år 1941.

Kommissionen har åtminstone till en början ansett minimum vid bestämmandet

av den årliga arbetsförtjänsten för tjänstepliktig böra fastställas

såväl vid olycksfall som sjukdom till 2,300 kronor, vilket belopp utgör 1,764

kronor med tillägg av 30 procent. Detta medför, örn en tjänstepliktig tillerkännes

livränta, att han —- även örn dyrtidstillägget för värnpliktiga skulle

i en framtid bortfalla — framgent kommer att få behålla sitt dyrtidstillägg,

enär detsamma inarbetats i den årliga arbetsförtjänsten. Detta skulle således

kunna innebära en ytterligare förmån åt den tjänstepliktige i förhållande till

den värnpliktige. För att i viss mån utjämna denna olikhet skulle man kunna

ifrågasätta att icke höja beloppet 1,764 kronor med så mycket som 30 procent

utan exempelvis med 20 procent, vilket skulle motsvara det av riksförsäkringsanstalten

föreslagna beloppet 2,100 kronor, och låta detta gälla såsom

minimum såväl vid olycksfall som vid sjukdom. Anses icke såsom tidigare

diskuterats hinder möta att beräkna den årliga arbetsförtjänsten efter olika

grunder vid olycksfall och vid sjukdom, skulle vid olycksfall den årliga

arbetsförtjänsten kunna bestämmas till lägst 2,100 kronor och vid sjukdom

endast till 2,100 kronor eller endast till 1,764 kronor samt i sistnämnda fall

dyrtidstillägg utgå efter 30 procent eller 20 procent vid sjukpenning och livränta.

En annan lösning vore också att vid olycksfall bestämma minimum

till 1,764 kronor och vid sjukdom bestämma arbetsförtjänsten till endast

1,764 kronor samt vid sjukdom utgiva dyrtidstillägg med 30 procent d. v. s.

i likhet med värnpliktiga eller med 20 procent. Vid olycksfall under tjänsteplikt

kunde man då (i särskild författning) föreskriva, att den tjänstepliktige

vid olycksfall skulle under samma tid som värnpliktig erhålla så stort dyrtidstillägg

å sjukpenning och livränta, att, i det fall att den årliga arbetsförtjänsten

icke uppginge till 1,764 kronor ökat med 30 eller 20 procent, d. v. s.

2,300 eller 2,100 kronor, dyrtidstillägget skulle täcka vad som fattades för

att sjukpenningen skulle uppgå till 4 kronor 50 öre eller 4 kronor om dagen

och livräntan till samma belopp som efter en årlig arbetsförtjänst av 2,300

respektive 2,100 kronor.

Förhåller det sig så, att män födda år 1923 komma att fullgöra sin tjänsteplikt

under våren 1943 men sin värnplikt först under år 1944 således ett

år senare, synes även detta förhållande kunna motivera, att minimum för den

årliga arbetsförtjänsten beträffande tjänstepliktiga icke sättes till så högt

belopp som av kommissionen först föreslagna 2,300 kronor.

Vid fastställande av ett högre minimibelopp för den årliga arbetsförtjänsten

vid tjänsteplikt bör detta icke heller sättas så högt, att större

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 27

skiljaktighet uppstår i förhållande till de belopp, vartill ifrågavarande 20- åringars arbetsförtjänst vanligen uppgår.

Eörsäkringsrådet avslutar sin utredning på denna punkt med att framhålla,

att det ställde sig vanskligt för rådet att göra ett bestämt uttalande

för den ena eller andra lösningen av spörsmålet örn ersättningens storlek. De

slutligen avgörande synpunkterna vore av den art, att det icke syntes tillkomma

försäkringsrådet att göra en avvägning dem emellan.

Tre ledamöter av försäkringsrådet1 anföra beträffande frågan örn ersättningsbeloppen,

att det säkerligen för de tjänstepliktiga skulle komma att

framstå såsom oförståeligt och godtyckligt, örn vid olycksfall den årliga

arbetsförtjänsten skulle beräknas upp till ett belopp av 3,900 kronor men vid

sjukdom endast till ett fixt belopp av exempelvis 2,100 kronor. Med hänsyn

härtill borde samma grunder gälla för beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten

vare sig det vore fråga örn ersättning för olycksfall eller sjukdom.

Enligt 22 § lagen örn tjänsteplikt skulle beträffande olycksfall gälla

olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser; vid sjukdom ådragen under tjänsteplikt

borde alltså samma bestämmelser tillämpas. Minimum för den årliga

arbetsförtjänsten borde dock fastställas till 2,100 kronor.

Beträffande den av riksförsäkringsanstalten ifrågasatta särskilda

karenstiden å förslagsvis sex dagar under förutsättning att de tjänstepliktiga

därunder i annan ordning på statens bekostnad erhölle ungefärligen

motsvarande ersättningar anför statskontoret, att de skäl, som anförts för

detta förslag, visserligen vore beaktansvärda. Statskontoret befarade dock,

att den förordade ersättningen av statsmedel i annan ordning skulle komma

att medföra ett icke oväsentligt bestyr, varigenom fördelarna med den föreslagna

karenstiden skulle avsevärt begränsas. Enligt statskontorets mening

syntes samma karenstid böra gälla som i militärersättningsförordningen och

ersättning sålunda utgå endast för så vitt sjukdomen varat under mer än

tre dagar.

Försäkringsrådet framhåller, att det — därest ej alla tjänstepliktiga

erhölle ersättning av statsmedel »i annan ordning» oberoende av frågan örn en

ådragen sjukdoms samband med tjänstepliktens fullgörande — vore olämpligt,

örn frågan örn sambandet skulle komma att slutligen avgöras förutom

av försäkringsrådet även av annan myndighet.

Yad angår det tekniska genomförandet av den utvidgade ersättningsrätten

för tjänstepliktiga har, såsom i det föregående närmare angivits,

i den inom arbetsmarknadskommissionens kansli utarbetade promemorian

framlagts tre alternativ, betecknade I, II och III.

Beträffande valet dem emellan anför försäkringsrådet:

I sitt yttrande synes riksförsäkringsanstalten föreslå, att icke endast den

kostnad, som föranledes av ett förhöjt minimum å beloppet av den årliga

arbetsförtjänsten skulle bekostas genom premier av den tjänstepliktberättigade

arbetsgivaren, utan även de kostnader, som föranledas av, att såsom 1

1 Herrar Haynez, Lindahl och Aman.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

olycksfall under tjänsteplikt jämväl godkännas vissa andra olycksfall än

sådana, som ingå under olycksfallsförsäkringslagen. Kommissionen däremot

Ilar föreslagit, att dessa olycksfall skulle ersättas helt av statsmedel och utan

någon ökad premiekostnad för arbetsgivarna.

Örn förslaget att vid tjänsteplikt i skogsarbete utgiva ersättning såväl

för sjukdom som i viss omfattning för andra olycksfall än sådana, som omfattas

av olycksfallsförsäkringslagen, godkännes samt tillika godkännes, att

både vid olycksfall enligt olycksfallsförsäkringslagen och vid de olycksfall,

som icke ingå under nämnda lag, samma (och eventuellt förhöjt) minimum

skall gälla för den årliga arbetsförtjänsten, synes det av kommissionen framförda

andra alternativet böra komma i fråga. Vid genomförandet av detta

alternativ kommer vid yrkessjukdom och olycksfall, som ingå under olycksfallsförsäkringslagen,

ersättningen att regleras av riksförsäkringsanstalten

eller det ömsesidiga försäkringsbolag, där den tjänstepliktberättigade arbetsgivaren

har sina arbetare försäkrade. I alla andra fall kommer ersättningsfrågan

att regleras endast av riksförsäkringsanstalten.

Statskontoret anser, att, på de skäl riksförsäkringsanstalten anfört, företräde

bör givas åt alternativet II.

Även de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening finner detta alternativ

vara det lämpligaste och förklarar sig icke vilja uttala några betänkligheter

i anledning av den ökning av ersättningarna, som uppkomme därigenom

att viss minimiarbetsförtjänst fastställdes jämväl för ersättningar enligt

olycksfallsförsäkringslagen.

Landsorganisationen uppgiver sig sakna anledning att taga ställning till

de tre alternativen i vidare mån än att landsorganisationen understryker

angelägenheten av att en sådan form valdes, som, utan eftergivande av arbetsgivarnas

bidragsskyldighet för olycksfallsförsäkringen, icke onödigt komplicerade

och försenade skaderegleringen.

Situationen på bränsleförsörjningens område blev under sistlidna höst

sådan, att Kungl. Majit fann erforderligt att, med stöd av lagen örn tjänsteplikt,

föreskriva skyldighet för varje svensk man, som är född år 1923, att i

enlighet med de föreskrifter, som statens arbetsmarknadskommission meddelar,

antaga och utföra sådant arbete i skogsbruk eller torvhantering, som

hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva. Arbetsskyldigheten gällde

även sådant arbete, som erfordras för inkvartering och utspisning av dem,

vilka sysselsättas med arbete av nyss angivna beskaffenhet.

Enligt de regler för ordnandet av tjänstepliktsarbetet, vilka utformades i

samband med tillkomsten av nyssnämnda bestämmelser, skulle de tjänsteplikt^

registreras i sammanhang med att de under innevarande år inskrevos

till värnpliktstjänstgöring. Avsikten var, att huvuddelen av de tjänstepliktiga

skulle uttagas till skogsavverkning. Uttagningen skulle för det stora flertalet

av de tjänstepliktiga verkställas snarast efter registreringen. Undantagna från

intagning till tjänsteplikt skulle endast de vara, som ändock sysselsattes i

skogsarbete och i av arbetsmarknadskommissionen bestämd ordning styrkte,

att de under viss tid utfört sådant arbete.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. May.ts proposition nr 178.

Möjlighet bereddes emellertid för män, som tillhörde förutnämnda årsklass,

att fullgöra sin tjänsteplikt i förväg. Det skulle ske genom skogsavverkning.

Anmälan till sådant frivilligt arbete skulle äga rum senast den 31 december

1942. Av förut lämnade uppgifter framgår, att ett mycket stort antal ynglingar

begagnat sig av berörda möjlighet. De frivilliga utgöra inemot hälften av hela

årsklassen. De flesta frivilliga förklarade sig vilja utföra avverkningsarbetet

hos av dem själva anvisade arbetsgivare, som hade produktionsplikt sig ålagd,

under det att endast omkring 40 procent av de frivilliga begärde att genom

den offentliga arbetsförmedlingens försorg få arbetsgivare och arbetsplatser

anvisade åt sig.

Enligt tjänstepliktslagens 22 § skall i fråga örn tjänstepliktigs anställning

hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare i princip gälla vad enligt lag, avtal

eller sedvänja gäller för frivillig anställning av ifrågavarande slag. Härmed

torde, såvitt angår ersättningar i anledning av olycksfall eller sjukdom, icke

hava avsetts annat än att tillförsäkra de tjänstepliktiga i varje fall vanligen utgående

förmåner. Yad sålunda stadgats innebär i förevarande avseende, att

bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag och den därmed sammanhörande

1929 års lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar bliva tillämpliga.

Beträffande innehållet i dessa lagar hänvisar jag till den närmare redogörelse

därför, som lämnats i det föregående. Jag vill emellertid erinra därom,

att ersättning enligt dessa lagar icke utgår i anledning av sjukdom, som icke

förorsakats av olycksfall och som icke heller är att hänföra till i 1929 års lag

angivna yrkessjukdomar.

Arbetsmarknadskommissionen har i sin nu föreliggande framställning anfört,

att bestämmelserna i de nyssnämnda lagarna icke kunde anses bereda

tjänstepliktiga med sådant arbete, varom i förevarande fall vore fråga, tillräckligt

försäkringsskydd, därest de skulle drabbas av olycksfall eller sjukdom.

Nu ifrågavarande tjänstepliktiga vore — främst på grund av de förhållanden,

under vilka deras tjänstepliktsarbete skulle utföras, men därjämte med hänsyn

därtill, att de allra flesta av dem vore ovana vid arbetet — enligt kommissionens-åsikt

nära jämförliga med värnpliktiga. I fråga örn de värnpliktiga gällde

enligt den s. k. militärersättningsförordningen betydligt fördelaktigare ersättningsregler,

särskilt såvitt anginge ersättning i anledning av iråkad sjukdom.

För de tjänstepliktiga borde därför genom särskild lagstiftning tillskapas

ersättningsbestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med militärersättningsförordningens

regler. Därigenom skulle förhållandena för de tjänstepliktiga

förbättras med avseende å såväl försäkringsskyddets omfattning som storleken

av utgående ersättningar.

I de avgivna yttrandena i ärendet hava delade meningar yppats rörande

spörsmålet, huruvida nu ifrågavarande tjänstepliktiga kunna anses så

jämställda med värnpliktiga, att särregler överhuvud äro motiverade.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att så ingalunda är fallet. Bärande skäl

för undantag från vanlig lagstiftning i ämnet förefunnes enligt dess mening

icke. Föreningen avstyrker därför, att speciallagstiftning tillskapas. Samma

ståndpunkt intaga vissa reservanter inom arbetsmarknadskommissionen och

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 178.

försäkringsrådet. Försäkringsrådets majoritet påpekar, att enligt dess åsikt lull

överensstämmelse mellan tjänstepliktiga och värnpliktiga visserligen icke förelåge;

med hänsyn till de tjänstepliktigas ovana vid arbetet och den infektionsrisk,

som förefunnes, tillstyrktes dock, att utökade förmåner bereddes de

tjänstepliktiga. Försäkringsrådet framhåller emellertid, att man, örn ökade

förmåner bereddes nu ifrågavarande tjänstepliktiga, måste vara beredd att

lämna enahanda förmåner åt andra grupper av tjänstepliktiga, som kunde

komma att uttagas för andra ändamål. Landsorganisationen tillstyrker särbestämmelser,

under det att statskontoret förklarar, att statskontoret icke

ville motsätta sig sådana. De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening

har icke yttrat sig örn detta spörsmål.

För egen del finner jag de tjänstepliktiga av 1943 års klass, med hänsyn

till ordningen för deras uttagning, beskaffenheten och omfattningen av deras

arbete samt sättet för deras förläggning å arbetsplatserna, i princip vara så

nära jämförliga med de värnpliktiga, att jag anser mig böra föreslå, att genom

särskild lagstiftning förmåner beredas dem vid olycksfallsskada eller sjukdom,

vilka nära överensstämma med dem, som tillkomma de värnpliktiga. En särlagstiftning

synes för övrigt nödvändig även med hänsyn därtill, att nu ifrågavarande

tjänstepliktiga i avsevärd utsträckning icke tidigare haft nämnvärd

arbetsinkomst eller i varje fall icke inkomst av sådan storleksordning, att en

på densamma grundad ersättning skulle bliva skälig. Att de förbättrade förmånerna

medföra viss fördyring av hithörande produktion synes mig, i motsats

till vad i ett yttrande anförts, icke innefatta tillräckliga skäl att förmena

de tjänstepliktiga ett tillfredsställande ekonomiskt skydd mot följderna av

olycksfall eller sjukdom. Till lagstiftningens detaljer återkommer jag i det

följande. Med anledning av vissa uttalanden i ärendet vill jag emellertid i

detta sammanhang framhålla, att det förhållandet, att nu ifrågavarande tjänstepliktiga

beredas ökade förmåner, icke får tagas till intäkt för att andra tjänstepliktiga,

som vid senare tillfällen kunna komma att uttagas till arbete, skola

äga åtnjuta motsvarande förmåner.

Frågan, huruvida de särskilda förmånerna för tjänstepliktiga

skola komma även dem till godo, vilka redan fullgjort eller fullgöra

tjänsteplikten i förväg efter frivillig anmälan, har åtskilligt

diskuterats under ärendets utredning. Därvid har av statskontoret uttalats,

att det borde övervägas, örn icke sjukersättning —- som icke härrörde sig

från olycksfall och icke gällde yrkessjukdom — borde förbehållas sådana

vid skogsarbete ovana tjänstepliktiga, vilka under mindre gynnsamma förhållanden

måst av -vederbörande myndighet sammanföras i större förläggningar.

Ojämnheter och orättvisor, som eventuellt skulle följa av en dylik

uppdelning, skulle kunna avhjälpas genom en dispensrätt för riksförsäkringsanstalten.

Vidare har statskontoret ifrågasatt en omkastning av bevisbördan

beträffande orsaken till iråkad sjukdom. Det skulle således för att ersättning

skulle utgå erfordras bevisning från den tjänstepliktiges sida örn att

sjukdomen verkligen blivit ådragen under fullgörandet av tjänsteplikten.

Otvivelaktigt kunna, såsom i vissa yttranden påpekats, de tjänstepliktigas

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majda proposition nr 178.

förhållanden i en del fall vara sådana, att de icke nämnvärt skilja sig från

dem, som råda i deras vanliga verksamhet och miljö. För sådana tjänstepliktiga

skulle särbestämmelser icke kunna anses befogade, i varje fall icke

i alla de hänseenden, som ifrågasatts. Att uppdraga tillförlitliga gränser

mellan olika fall är emellertid enligt min mening icke möjligt, och utvägen

att bemästra vissa svårigheter genom en dispensbestämmelse synes mig icke

tillfredsställande. Jag tillstyrker därför, att de särskilda bestämmelserna

rörande ersättning i anledning av olycksfallsskada eller sjukdom göras tilllämpliga

på samtliga tjänstepliktiga.

De särskilda ersättningsbestämmelser, som skola gälla för de

tjänstepliktiga, synas, i enlighet med vad under utredningen föreslagits,

böra innefatta utvidgningar — utöver stadgandena i 1916 års olycksfallsförsäkringslag

och 1929 års lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

— därutinnan, att ersättning skall utgå dels för sjukdom, som ej förorsakats

av olycksfall eller utgör yrkessjukdom, och dels för vissa andra olycksfallsskador

än sådana, som gå in under 1916 års lag. Beträffande sjukdomar

synas bestämmelserna i militärersättningsförordningen böra äga motsvarande

tillämpning. Yad olycksfallen angår torde såsom olycksfall i arbete böra

räknas även olycksfall, som inträffa under resa från hemorten till förläggningen

vid arbetets början och återresa vid dess slut, samt därjämte sådana

olycksfall inom förläggning, vilka (utan att hänföras under 1916 års lag)

kunna sägas hava samband med förläggningen och förhållandena därstädes.

Yad som med förläggning skall avses torde böra bedömas i enlighet med vad

försäkringsrådet anfört. Ersättningar i fråga örn de fall, då olycksfalls- eller

yrkessjukdomsförsäkringslagen ej är tillämplig, synas böra utgå av allmänna

medel.

Frågan örn grunderna för bestämmandet av ersättningsbeloppens

storlek har ingående behandlats under ärendets utredning. Liksom

fallet är beträffande värnpliktiga synes det icke böra ifrågakomma att

utan ändringar tillämpa bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Åtskilliga av de tjänstepliktiga torde överhuvud icke tidigare hava sysslat

med lönearbete. Ej heller synes arbetsförtjänsten i skogsarbetet, som i de

flesta fall är för den tjänstepliktige ovant, böra bestämma ersättningarnas

storlek. Av redogörelsen för arbetsmarknadskommissionens förslag och de

däröver avgivna yttrandena framgår, att ett flertal olika utvägar anvisats i

fråga om bestämmandet av särreglernas innehåll. För att dessa regler skola

bliva så enkla som möjligt och icke för de tjänstepliktiga framstå såsom godtyckliga

eller rent av oförklarliga har jag stannat för att föreslå, att samma

grunder skola gälla för beräkning av årlig arbetsförtjänst, vare sig det är fråga

örn ersättning i anledning av olycksfall eller för sjukdom. I båda fallen torde

såväl maximi- som minimibelopp böra fastställas i fråga örn arbetsförtjänstens

storlek. Maximibeloppet synes böra vara det enligt olycksfallsförsäkringslagens

regler bestämda, d. v. s. 3,960 kronor. Minimibeloppet synes mig lämpligen

kunna fastställas till 2,300 kronor, motsvarande militärersättningsförordningens

lägre fixa belopp, 1,764 kronor, jämte 30 procents dyrtidstillägg därå.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

32 Kungl. Maurts proposition nr 178.

Det må erinras att, i enlighet med vad jag i det följande ämnar föreslå, nu

ifrågavarande minimigräns genom särskilt lagstadgande kommer att gälla

även i fråga örn de genom premier från arbetsgivarna bekostade ersättningar,

vilka komma att utgå till tjänstepliktiga enligt bestämmelserna i lagarna

örn försäkring för olycksfall i arbete och örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härefter torde till övervägande böra upptagas frågan örn den författningstekniska

lösningen av förevarande spörsmål. Arbetsmarknadskommissionen

har framlagt tre alternativ, för vilkas innebörd redogörelse lämnats i det föregående.

Författningstexter, upprättade enligt de olika alternativen, finnas

fogade såsom bilaga B till protokollet i detta ärende. Enighet synes råda

bland i ärendet hörda myndigheter och organisationer örn att alternativet II

bör föredragas framför de båda andra alternativen. Jag ansluter mig till

denna ståndpunkt.

Sålunda bör i särskild lag föreskrivas, att ersättningar enligt olycksfalls-

och yrkessjukdomsförsäkringslagarna beträffande nu ifrågavarande

tjänstepliktiga icke få bestämmas efter lägre årlig arbetsförtjänst än

2,300 kronor. På grund av denna lagbestämmelse komma de försäkringspremier,

som arbetsgivarna skola betala, att i viss mån ökas. Ökningens storlek

låter sig knappast på förhand noggrant beräkna; den synes emellertid

icke kunna bliva av särskild betydenhet. Vidare skall i en ny förordning föreskrivas,

i huvudsak, att ersättningar i anledning av sådana olycksfall eller

sjukdomar, vilka icke omfattas av olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna,

skola utgivas av riksförsäkringsanstalten av statsmedel enligt grunder,

som nära överensstämma med stadgandena i militärersättningsförordningen.

Jag övergår härefter till behandling i detalj av författningsförslagen.

Departe mentsfö rslagen.

Lag med särskilda bestämmelser i fråga

om tillämpningen av lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete å vissa

tjänstepliktiga, m. lii.

Bestämmelsen örn att, i fall då olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen

är tillämplig å en tjänstepliktig, den årliga arbetsförtjänsten icke

får beräknas till lägre belopp än 2,300 kronor har — med hänsyn till bestämmelsens

tillfälliga natur — ansetts icke böra införas i 1916 års olycksfallsförsäkringslag

utan har upptagits i en särskild lag, där den influtit i första

stycket av 1 §.

I 1 § andra stycket av denna särskilda lag föreskrives, att vad i 1 §

första stycket stadgas skall äga motsvarande giltighet med avseende å tilllämpning

av yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Stadgandena i 1 § föranleda, såsom förut nämnts, förhöjning av de pre
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. May.ts proposition nr 178.

mier, som det åligger vederbörande arbetsgivare att betala. För att undvika

varje missförstånd angående denna skyldighet synes i en 2 § böra utsägas,

att arbetsgivaren är pliktig att till den försäkringsinrättning, i vilken hos

honom anställda äro försäkrade jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i

arbete, erlägga det tillägg till försäkringsavgift, som må föranledas av tilllämpningen

av den särskilda lagen.

Denna lag synes böra träda i kraft utan dröjsmål. Den torde emellertid

icke böra göras retroaktivt gällande. Någon förhöjning av ersättningar, som

bestämmas enligt olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen i anledning

av olycksfall eller sjukdom, som redan inträffat eller yppats, kommer

alltså icke till stånd genom förevarande lagbestämmelser. Genom utformningen

av ikraftträdelsebestämmelserna till den förordning örn ersättning i

vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt,

som jag i det följande kommer att föreslå, avser jag emellertid att

ordna så, att tillägg av statsmedel skall kunna utgå i dylika fall. Då ersättning

enligt nämnda lagar beräknats å en arbetsinkomst, understigande 2,300

kronor, avses ersättning av statsmedel skola utgå med skillnaden mellan å

ena sidan ersättning, beräknad enligt förordningens bestämmelser, och å

andra sidan ersättning enligt den i det särskilda fallet tillämpade lagens

stadganden.

Förordning örn ersättning i vissa fall i

anledning av kroppsskada, ådragen

under fullgörande av tjänsteplikt. 1

1 §■

Denna paragraf motsvarar 1 och 2 §§ i det författningsutkast, som beträffande

alternativet II upptagits i den inom arbetsmarknadskommissionens

kansli upprättade promemorian.

Försäkringsrådet har beträffande 2 § i utkastet anfört, att, örn det icke

vore avsett att utgiva ersättning för samtliga olycksfall, som inträffade å

arbetsplatsen utan hänsynstagande till av vilken anledning eller i vilket

sammanhang den tjänstepliktige uppeliölle sig därstädes, i den föreslagna

texten mellan orden »tjänstepliktige» och »uppehåller» lämpligen syntes

böra intagas en begränsande bestämning, exempelvis »för sådant ändamål»

eller »i samband med utförande av tjänstepliktigt arbete».

I första stycket av 1 § har upptagits förordningens huvudbestämmelse,

att ersättning skall utgivas av statsmedel för varje olycksfallsskada eller

sjukdom, som ådragits under fullgörande av tjänsteplikt, därvid undantag

dock gjorts därutinnan, att ersättning enligt förordningen ej skall utgå, om

ersättning utgives enligt olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen

eller i den mån motsvarande ersättning utgår enligt fiskarförsäkringsförordningen.

Undantagsbestämmelserna äro närmare utformade i 2 §.

Andra stycket av 1 § innehåller ett stadgande örn när fullgörande av

tjänsteplikt skall anses vara för handen, innefattande viss utvidgning av

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sami. Nr 178. 405 43 3

Departements
chefen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 178.

Departements
chefen.

begreppet olycksfall i arbete på sätt närmare angivits i elen allmänna

motiveringen. Att i författningstexten lämna anvisningar rörande sambandet

mellan olycksfallet samt förläggningen och förhållandena därstädes

synes icke erforderligt. Då sådana fall givetvis kunna förekomma, i vilka

ersättning ej bör utgå, har i enlighet med försäkringsrådets förslag orden

»för sådant ändamål» inskjutits före ordet »uppehåller».

Enligt föreskrifterna i tredje stycket skola bestämmelserna i militärersättningsförordningen

gälla i fråga örn ersättningar enligt den nu föreslagna

förordningen, därest ej annat direkt angives i densamma. Detta innebär,

bland annat, att bevisbördan beträffande orsaken till iråkad sjukdom icke,

på sätt statskontoret ifrågasatt, omkastats. Av hänvisningen till militärersättningsförordningen

följer vidare, att ersättningar i princip bestämmas

av riksförsäkringsanstalten samt att försäkringsrådet har samma funktioner

med hänsyn till den nya förordningen som i fråga örn militärersättningsförordningen.

— Att i enlighet med vad riksförsäkringsanstalten ifrågasatt

införa bestämmelser örn särskild karenstid synes mig icke lämpligt.

8 §■

2 § motsvarar 3 § i promemorians författningsutkast.

Försäkringsrådet framhåller, att, örn militärersättningsförordningen — såsom

i 1 § tredje stycket föreslås — gjordes tillämplig å de tjänstepliktiga utan

att något undantagsstadgande infördes, såsom ersättningsberättigande olycksfall

rinder fullgörande av tjänsteplikt komme att godtagas även sådana fall,

då enligt 2 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen ersättning icke

skulle utgå. Beträffande innehållet i yttranden av försäkringsrådet ävensom

av riksförsäkringsanstalten och statskontoret rörande ifrågavarande spörsmål

må hänvisas till den allmänna redogörelsen för remissyttrandena.

Då ersättning enligt förordningens bestämmelser icke synes böra utgå

i sådana fall, som försäkringsrådet åsyftat, har som ett första stycke i 2 §

upptagits det stadgandet, att förordningen icke äger tillämpning å tjänsteplikt^,

vilken jämlikt 2 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete icke

är att anse såsom arbetare.

Andra stycket i 2 § av departementsförslaget skiljer sig endast i formellt

hänseende från 3 § i promemorians utkast. — Bestämmelsen att ersättning

enligt den föreslagna förordningen icke utgår, örn ersättning utgives enligt

olycksfallsförsäkringslagen, innefattar — såsom i ett yttrande anförts — jämväl

det fall, att ersättning enligt sistnämnda lag utgår på grund av frivillig

försäkring för olycksfall utom arbete. 3

3 §■

Denna paragraf är likalydande med 4 § i promemorieutkastet.

Motsvarande bestämmelse finnes i sista punkten av 20 § olycksfallsförsäkringslagen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178

35

i §■

I 5 § av promemorieutkastet linnes upptaget det stadgandet, att vad enligt

6 § militärersättningsförordningen gäller angående dagen för olycksfallet

skall, då fråga är om sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, avse dagen

för sjukdomens yppande. Motsvarande bestämmelse finnes i 2 § yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Biksförsäkringsanstalten erinrar örn att, enligt 6 § tredje stycket militärersättningsförordningen,

ersättning, varom i paragrafen vore stadgat, icke

utginge till fast anställt manskap vid försvarsväsendet, så länge anställningen

varade, samt ej heller till annan fast anställd eller värnpliktig för tid, under

vilken tjänstgöringen varade. I följd därav syntes, enligt anstaltens mening,

tjänstepliktig, som under tid för tjänstepliktens fullgörande insjuknade i

annan sjukdom än sådan, som berättigade honom till ersättning enligt

olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagarna, icke kunna anses berättigad

till ersättning för sådan sjukdom, så länge tjänsteplikten varade.

Försäkringsrådet anför, att, därest bestämmelsen i utkastets 5 § avsåge

att uttala, att jämväl vid annan sjukdom än sjukdom till följd av olycksfall

sjukpenning — om övriga villkor för erhållande av sjukpenning vore för

handen — skulle utgå från och med dagen näst efter den, då sjukdomen

yppats, ehuruväl att tjänsteplikten ännu varade, detta förhållande syntes

böra uttalas tydligare, exempelvis genom ett stadgande, att bestämmelserna

i 6 § tredje stycket militärersättningsförordningen icke skulle gälla. Försäkringsrådet

hänvisade till vad riksförsäkringsanstalten anfört.

Med anledning av de i yttrandena gjorda påpekandena har synts erforderligt

att, för vinnande av tydlighet, i 4 § direkt utsäga, från vilka tidpunkter

olika förmåner skola utgivas. Av reglernas utformning följer, att bestämmelserna

i 6 § tredje stycket militärersättningsförordningen icke bliva tilllämpliga.

3 §■

Paragrafen motsvarar 6 § i promemorieutkastet.

I enlighet med vad jag anfört i det föregående skola enhetliga regler

gälla för uppskattningen av årlig arbetsförtjänst, vare sig det är fråga örn

ersättning på grund av olycksfall eller i anledning av sjukdom, som ådragits

annorledes än genom olycksfall. Härvid skola bestämmelserna i 9 § olycksfallsförsäkringslagen

tillämpas, dock med den viktiga avvikelsen, att inkomsten

icke i något fall skall uppskattas till lägre belopp än 2,300 kronor. 6

6 §■

Denna paragraf motsvarar 7 § i promemorieutkastet.

I promemorian anfördes härom:

Sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen och militärersättningsförordningen

är underkastad en begränsad differentiering efter försörjningsplikt.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 178.

Departements
chefen.

Enligt 10 § i båda författningarna skall nämligen det avdrag å sjukpenningen

med högst hälften, som må äga rum under tid för sjukhusvård, ske med

skäligt hänsynstagande till ersättningstagarnas försörjningsplikt mot vissa

anhöriga. För tillämpningen av stadgandet i olycksfallsförsäkringslagen

hava försäkringsinrättningarna, enligt vad som inhämtats, uppställt vissa

regler. A sjukpenning enligt militärersättningsförordningen företages sålunda

enligt riksförsäkringsanstaltens praxis intet avdrag för gifta ersättningstagare

m. fl. Avdrag å sjukpenning till icke-försörjare sker enligt båda

författningarna med sli av vårdavgiften, varav följer, att avdragen variera

så avsevärt som från 75 öre till 3 kronor 50 öre för dag. En mera enhetlig

avdragsregel kan anses särskilt påkallad i förevarande sammanhang, emedan

vårdavgifterna här bliva starkt växlande till följd av att de tjänstepliktiga

förhållandevis ofta komma att vårdas som utomlänspatienter. Med hänsyn

till att sjukpenningen icke understiger 4 kronor 50 öre, har avdraget för

icke-försörjare ansetts kunna generellt bestämmas till hälften av sjukpenningen.

För säkring srådet tillstyrker 7 § i utkastet.

Mot föreliggande förslag synes anledning till erinran icke föreligga.

7 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i utkastet.

RiJcsförsäkringsanstalten har, såsom förut nämnts, ansett erforderligt, att

en bestämmelse intoges i den nya författningen, motsvarande 13 § andra

stycket olycksfallsförsäkringslagen och innebärande möjlighet för riksförsäkringsanstalten

att under vissa förutsättningar provisoriskt meddela beslut

om ersättning utan återbetalningsskyldighei, därest sedermera ersättning

bestämdes till lägre belopp eller funnes icke böra utgå.

Försäkringsrådet anför härom:

Stadgandet i 13 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen avser det fall,

att någon tvekan ej råder i frågan från vilken försäkringsinrättning eventuell

ersättning skall utgå, men att det är tveksamt, huruvida ersättning överhuvudtaget

skall utgå. Det kan exempelvis vara ovisst, örn en åkomma är

följd av uppgivet olycksfall eller örn ett inträffat olycksfall skall anses såsom

olycksfall i arbete eller icke. Man synes i detta stadgande icke förutsätta

den situationen, att om ett anmält olycksfall hos en arbetsgivare, som endast

har försäkring för olycksfall i arbete, icke godkännes såsom olycksfall i

arbete, ersättning ändock kan komma att utgå på grund av den skadades

anställning hos annan arbetsgivare med frivillig försäkring för olycksfall

utom arbete. I sistnämnda situation kommer tveksamheten, huruvida olycksfallet

inträffat i arbete, att samtidigt gälla frågan från vilken försäkringsinrättning

ersättningen skall utgå.

Försäkringsrådet erinrar i detta sammanhang örn vissa bestämmelser i

13 § fjärde stycket olycksfallsförsäkringslagen samt yttrar vidare:

Dessa bestämmelser avse sådana fall, då det är tydligt, att den skadade

är berättigad till ersättning för ett olycksfall men ovisst, från vilken försäkringsinrättning

— riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt försäkringsbolag —

ersättningen skall utgå. Det kan exempelvis vara ovisst vem som vid olyckstillfället

varit att anse såsom den skadades arbetsgivare.

Vid ersättningar till tjänstepliktiga kan det givetvis förekomma, att tvekan

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

uppstår om ersättning överhuvudtaget skall utgå av allmänna medel, t. ex.

huruvida sjukdom skall anses ådragen under fullgörande av tjänsteplikt

eller örn ett olycksfall skall anses såsom olycksfall i förläggningen. Det

kan då vara påkallat, att riksförsäkringsanstalten i den föreslagna förordningen

tillerkännes samma rätt till provisorisk skadereglering, som enligt

13 § andra stycket tillkommer försäknngsinrättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Det kan vidare mer än väl förekomma, att tvekan kan råda,

huruvida ersättning skall utgå från ömsesidigt försäkringsbolag eller av statsmedel.

I sådana fall synes riksförsäkringsanstalten i den föreslagna förordningen

böra tillerkännas samma rätt som enligt 13 § fjärde stycket olycksfallsförsäkringslagen

tillkommer anstalten. Biksförsäkringsanstalten skulle

således tillerkännas skaderegleringsrätt både enligt 13 § andra och fjärde

styckena.

I anledning av vad myndigheterna anfört har jag funnit erforderligt att Dcpartementsi

förordningen såsom en ny 7 § intaga bestämmelser, motsvarande stad- chefen.

gandena i 13 § andra och fjärde styckena olycksfallsförsäkringslagen. Särskilda

föreskrifter att riksförsäkringsanstalten skall äga återfå utgivna ersättningar

av ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, örn den ersättningsberättigade

befinnes vara försäkrad i sådant bolag, torde icke erfordras.

8 §■

8 § motsvarar samma paragraf i utkastet.

I promemorian erinras örn att, enligt den förut omnämnda kungörelsen

den 30 juni 1942, nr 678, beträffande olycksfallsförsäkringslagens tillämpning

å statsanställda arbetare gällde, bland annat, att ersättningarna skulle belasta

visst förslagsanslag och utgivas av riksförsäkringsanstalten eller i vissa

fall, efter beslut från anstalten örn ersättningsrätten och ersättningarnas art

och storlek, av respektive myndigheter, däribland domänstyrelsen (genom

jägmästarna). I utkastet hade intagits föreskrift örn motsvarande tillämpning

av bestämmelserna i 1942 års kungörelse i fråga örn den nu föreslagna

förordningen.

Stadgande av enahanda innebörd har upptagits i departementsförslaget. Departementschefen.

0 §■

Denna paragraf motsvarar 9 § i utkastet.

Försäkringsrådet påpekar, att straffbestämmelsen i 34 § olycksfallsförsäkringslagen

vid underlåtenhet av arbetsgivare eller arbetsföreståndare att

fullgöra något av vad honom enligt 21 § åligger icke medtagits.

Paragrafen synes böra kompletteras med en hänvisning även till 34 § Departementsolycksfallsförsäkringslagen.

chefen.

10 §.

Denna paragraf innehåller, liksom 10 § i utkastet, bestämmelser om i

vilken ordning tillämpningsföreskrifter skola utfärdas.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 178.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

Ilo •afträdd sebes tämmélsern a.

I enlighet nied vad förut anförts har förordningen genom ikraftträdelsebestämmelserna

gjorts tillämplig även å de fall, då olycksfall inträffat eller

sjukdom yppats före ikraftträdandet.

Förordning angående ändrad lydelse av

31 § förordningen den 26 juni 1931

(nr 280) om erkända sjukkassor.

I enlighet med vad arbetsmarknadskommissionen ifrågasatt och riksförsäkringsanstalten

tillstyrkt torde 31 § andra stycket förordningen örn erkända

sjukkassor böra kompletteras så, att däri upptagna bestämmelser avse

jämväl ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande

av tjänsteplikt.

Kostnaderna för de ersättningar av statsmedel, som kunna komma att

utgå enligt de nu föreslagna bestämmelserna, synas böra belasta det under

tolfte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till statsverket åliggande, av

andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

Av vad i det föregående anförts framgår, att inom socialdepartementet

upprättats förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser i fråga om tillämpningen av lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete å vissa tjänsteplikt ig a, m.m.;

2) förordning örn ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen

under fullgörande av tjänsteplikt; samt

3) förordning angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni

1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Av dessa förslag, vilka äro av den lydelse bilaga (Bilaga A)1 till detta

protokoll utvisar, torde allenast lagförslaget vara av natur att böra underställas

lagrådets granskning.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över förenämnda lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.

1 De i bilagan intagna förordningsförslagen, vilka, frånsett en formell jämkning, äro

lika lydande med de vid propositionen fogade förordningsförslagen, hava här uteslutits.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 178.

39

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpningen av lagen

örn försäkring för olycksfall i arbete å vissa

tjänstepliktiga, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid tillämpning av 9 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete å arbetare,

som skadats under fullgörande av tjänsteplikt, varom förmäles i

kungörelsen den 13 november 1942 (nr 878) örn tjänsteplikt för män, födda

år 1923, skall, där den skadades årliga arbetsförtjänst understiger tvåtusentrehundra

kronor, densamma dock beräknas till detta belopp.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande giltighet med avseende

å tillämpning av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

2 §.

Arbetsgivare är pliktig att till den försäkringsinrättning, i vilken hos

honom anställda äro försäkrade jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i

arbete, erlägga det tillägg till försäkringsavgift, som må föranledas av tilllämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, men äger icke

tillämpning, örn olycksfallet inträffat eller yrkessjukdomen yppats före lagens

ikraftträdande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Utkast till författningsbestämmelser. Hilana B.

fogade till den inom statens arbets- J

marknadskommissions kansli utarbetade

promemorian. Alt. I.

Utkast

till

Förordning

om ersättning i vissa tall i anledning av kroppsskada, som drabbat

tjänstepliktig.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Där någon under fullgörande av tjänsteplikt, varom förmäles i kungörelsen

den 13 november 1942 (nr 878) örn tjänsteplikt för män, födda år 1923,

skadats till följd av olycksfall eller annorledes ådragit sig sjukdom, skall, med

nedan i 3 § angivna undantag, ersättning utgivas av allmänna medel.

I avseende å ersättning enligt denna förordning skola, där ej annat följer

av vad nedan stadgas, bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1927 örn

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i

tillämpliga delar lända till efterrättelse.

2 §•

Fullgörande av tjänsteplikt skall anses vara för banden endast under tid,

då den tjänstepliktige uppehåller sig å anvisad arbetsplats eller därtill hörande

förläggningsställe eller då den tjänstepliktige är stadd på färd till eller från

arbetsplatsen eller förläggningsstället samt färden föranledes av och står i

omedelbart samband med tjänsteplikten.

3 §•

_ Ersättning enligt denna förordning utgår ej i den mån motsvarande ersättning

i anledning av olycksfallet eller sjukdomen utgives enligt lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete, lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

eller förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare

avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

4§-

Den skadade eller sjuke är skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift

av läkare, som arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren må tillkalla.

5 §■

Yad enligt 6 § ovannämnda förordning den 18 juni 1927 gäller angående

dagen för olycksfallet skall, då fråga är örn sjukdom, som icke förorsakats

av olycksfall, avse dagen för sjukdomens yppande.

6 §•

Den skadades eller sjukes årliga arbetsförtjänst beräknas efter de i 9 §

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgade grunder, dock icke till

lägre belopp än tvåtusentrehundra kronor.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Mcij:ts proposition nr 178.

7 §•

Beredes den skadade eller sjuke vård å sjukvårdsanstalt, skall rörande

avdrag ä sjukpenning gälla vad i 10 § ovannämnda förordning den 18 juni

1927 stadgas; dock att avdrag, där den ersättningsberättigade icke har försörjningsplikt,

som angives i sagda paragraf, göres med hälften av sjukpenningen.

8 §•

Stadgandena i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser

örn tillämpning av lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för

olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning,

skola lända till efterrättelse jämväl beträffande tillämpning av denna förordning

å tjänstepliktiga, vilka anställts hos staten som tjänstepliktberättigad

arbetsgivare.

9 §.

Börande skyldighet för den skadade eller sjuke att lämna arbetsgivare

eller arbetsföreståndare underrättelse örn skadan eller sjukdomen samt för

arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att göra anmälan därom till riksförsäkringsanstalten

skola bestämmelserna i 20—21 §§ lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete äga motsvarande tillämpning.

10 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för denna förordnings

tillämpning, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1943; och skall

ersättning i anledning av olycksfall, som inträffat eller sjukdom som yppats

före nämnda dag, efter därom till riksförsäkringsanstalten gjord ansökan utgivas

med tillämpning av stadgandena i 1—2 och 5—8 §§.

Ålt. II.

Utkast

till

Lag

ined särskild föreskrift i fråga örn tillämpningen av 9 § lagen den 17 juni

101(1 om försäkring för olycksfall i arbete å vissa tjänstepliktiga m. m.

Härigenom förordnas som följer:

I fråga om tillämpningen av bestämmelserna i 9 § lagen den 17 juni 1916

örn försäkring för olycksfall i arbete å arbetare, som skadats under fullgörande

av tjänsteplikt, varom förmäles i kungörelsen den 13 november 1942 (nr 878)

örn tjänsteplikt för män, födda år 1923, skall särskilt gälla, att den skadades

årliga arbetsförtjänst icke må beräknas till lägre belopp än tvåtusentrehundra

kronor.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende

å bestämmelserna i lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa

yrkessjukdomar.

Denna lag träder i kraft den 1943, men äger ej till
lämpning

där olycksfallet inträffat eller yrkessjukdomen yppats före nämnda

dag.

Utkast

till

Förordning
om

ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, som drabbat

tjänsteplikt^.

1—2 §§ enligt alt. I.

3§-

Ersättning enligt denna förordning utgår ej, där ersättning i anledning

av olycksfallet eller sjukdomen utgives enligt lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Ej keller

skall ersättning enligt denna förordning utgå i den mån motsvarande ersättning

utgives enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en

särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

4—10 §§ enligt alt. I.

Denna förordning träder i kraft den 1943; och skall

ersättning i anledning av olycksfall, som inträffat eller sjukdom som yppats

före nämnda dag, efter därom till riksförsäkringsanstalten gjord ansökan

utgivas med tillämpning av stadgandena i 1—2 och 5—8 §§, i den män icke

motsvarande ersättning utgår jämlikt i 3 § omförmälda författningar.

Alt. III.

Utkast

till

Lag

örn ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, som drabbat

tjänstepliktig.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Där någon under fullgörande av tjänsteplikt, varom förmäles i kungörelsen

den 13 november 1942 (nr 878) om tjänsteplikt för män, födda år 1923, skadats

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

till följd av olycksfall eller annorledes ådragit sig sjukdom, skall ersättning

utgivas av allmänna medel.

I avseende å ersättning enligt denna lag skola, där ej annat följer av vad

nedan stadgas, bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

2 §•

Motsvarar 2 § i alt. I.

3-8 §§.

Motsvarar 4—9 §§ i alt. I.

9 §•

Ersättning enligt denna lag utgår ej i den mån motsvarande ersättning

utgives enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

10 §.

Såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för ersättningar enligt denna

lag i anledning av olycksfall samt för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet skall annan tjänstepliktberättigad arbetsgivare än

staten till riksförsäkringsanstalten erlägga ett belopp, motsvarande i 15 §

första stycket lagen örn försäkring för olycksfall i arbete avsedd försäkringsavgift

samt i 16 § första stycket samma lag omförmäld tilläggsavgift. De

närmare grunderna för bidragets bestämmande fastställas av Konungen.

Av denna lag föranledda kostnader skola i övrigt bestridas av statsmedel.

11 §•

Beträffande olycksfall eller sjukdom, varå bestämmelserna i denna lag äro

tillämpliga, skola bestämmelserna i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete

eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar icke äga tillämpning.

12 §•

Motsvarar 10 § i alt. I.

Denna lag träder i kraft den 1943; och skall ersätt
ning

i anledning av olycksfall, som inträffat eller sjukdom som yppats före

nämnda dag, efter därom till riksförsäkringsanstalten gjord ansökan utgivas

med tillämpning av stadgadena i 1—2 och 4—8 §§, i den mån icke motsvarande

ersättning utgår jämlikt i 11 § omförmälda lagar.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Utdrag av ''protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd

den 15 mars 1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 10 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 26

februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag med särskilda bestämmelser i fråga om tillämpningen av lagen

om försäkring för olycksfall i arbete å vissa fjänstepliktiga, m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven Björkholm.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition m 178.

45

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 19 mars 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Mölter, Sköld, Eriksson,

Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 15 mars

19413 avgivna utlåtande över det den 26 februari samma år till lagrådet remitterade

förslaget till lag med särskilda bestämmelser i fråga om tillämpningen

av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete å vissa tjänstepliktig a,

m. m.

Föredraganden erinrar örn att statens arbetsmarknadskommission föreslagit,

att Kungl. Majit skulle utverka riksdagens medgivande, att föreskrifter

finge utfärdas örn utbetalning av familjetillägg till tjänstepliktig,

varom nu vore fråga, i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som

tillämpas beträffande familj etillägg till tjänstepliktig under tiden för tjänstepliktens

fullgörande. Föredraganden förordar bifall till detta förslag.

Föredraganden hemställer härefter, att förutnämnda lagförslag, som av

lagrådet lämnats utan erinran, måtte — efter vidtagande av vissa redaktionella

jämkningar — jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Tillika hemställer föredraganden, att Kungl. Majit måtte

dels förelägga riksdagen till antagande de inom socialdepartementet upprättade

förslagen till

1. förordning örn ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada,

ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, samt

2. förordning angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni

1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor,

dels ock föreslå riksdagen medgiva Kungl. Majit att bemyndiga statens

arbetsmarknadskommission att till ersättningsberättigad tjänstepliktig, varom

nu är fråga, utbetala familj etillägg i huvudsaklig överensstämmelse med

de grunder, som tillämpas beträffande familjetillägg till tjänstepliktig under

tiden för tjänstepliktens fullgörande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Bucht.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:189 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga to.to. a1 i texten
  2. 2LU 1943:22 Utlåtande i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m. m. s. 1 i texten