Med förslag till lag örn vapenfria värnpliktiga, m. m
66 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 66 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:18, Med förslag till lag örn vapenfria värnpliktiga, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
1
Nr 18.
Kungl. Majda proposition till riksdagen med förslag till
lag örn vapenfria värnpliktiga, m. m,.; given Stockholms
slott den 22 januari 1943.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag örn vapenfria värnpliktiga, lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa
vapenfria värnpliktiga samt förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och
2 mom. krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521).
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Bihang till riksdagens protokoll 1943.
1 sami.
Nr 18.
2083 42
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
Förslag
till
Lag
om vapenfria värnpliktiga.
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Värnpliktig, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd,
må såsom vapenfri värnpliktig fullgöra värnpliktstjänstgöring i enlighet
med vad nedan stadgas (vapenfri tjänst).
2§-
Vapenfri värnpliktig skall uttagas till
a) sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller
b) tjänstgöring vid luftskyddet.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må, där omständigheterna påkalla
sådant, vapenfri värnpliktig uttagas till eller användas i expeditions-, yrkes
och handräckningstjänst eller civilt arbete vid krigsmakten eller för civilt
arbete utom densamma för statens eller kommuns räkning.
Vapenfri värnpliktig skall vara befriad från att övas i vapens bruk och från
att bära vapen eller ammunition.
3§-
Vapenfri värnpliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra ett antal
dagar som med en tredjedel överstiger det, som angives i 27 § 1 mom. A värnpliktslagen.
Tjänstgöringen må i omgångar fördelas på hela värnpliktstiden.
Beslutas med tillämpning av 27 § 2 mom. eller 28 § värnpliktslagen inkallelse
av värnpliktiga, må jämväl vapenfri värnpliktig inkallas till tjänstgöring.
Härvid skall såvitt möjligt iakttagas att vapenfri värnpliktig skall
tjänstgöra en tredjedel längre än han skulle hava tjänstgjort, därest han icke
erhållit tillstånd till vapenfri tjänst.
4§-
Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut örn den tjänstgöring,
till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av
Konungen.
5 §•
Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller
ändras.
6§-
Konungen äger besluta, huruvida och i vilken omfattning avkortning i
tjänstgöringstid med hänsyn till redan fullgjord tjänstgöring må äga rum i
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
3
fall, där någon, som fullgjort viss del av honom enligt värnpliktslagen åliggande
tjänstgöringsskyldighet, erhållit tillstånd att tjänstgöra som vapenfri
värnpliktig eller där någon på grund av förhållande, som avses i 5 §, upphört
att vara vapenfri värnpliktig.
7 §•
Då värnpliktig första gången ingivit ansökning örn vapenfri tjänst, skall han,
där han så önskar, vara fri från skyldighet att övas i vapens bruk samt från att
bära vapen eller ammunition intill dess Konungen prövat ansökningen.
Lämnas ansökningen utan bifall, skall den vapenfria tjänstgöringen icke
tillgodoräknas den värnpliktige såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring.
8§-
Vapenfri värnpliktig är, där han icke lyder under strafflagen för krigs
makten, i fråga örn fel och försummelser med avseende å tjänstgöringen underkastad
därom i särskild lag givna bestämmelser.
9 §■
Vad angående övriga värnpliktiga är stadgat skall, där det ej är stridande
mot vad i denna lag sägs eller mot föreskrifter, som meddelats med stöd av
10 §, i tillämpliga delar gälla även vapenfria värnpliktiga.
10 §.
För denna lags tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1943, från och med vilken dag lagen
den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, skall upphöra att gälla. Jämväl värnpliktiga,
vilkas ansökningar örn befrielse på grund av samvetsskäl från värnpliktstjänstgöring
i vanlig ordning blivit före denna lags ikraftträdande bifallna,
skola vara underkastade bestämmelserna i denna lag, dock att dels hittills
gällande bestämmelser örn utbildningstiden skola äga tillämpning i fråga örn
sådana värnpliktiga, dels ock beslut örn deras tjänstgöring jämlikt 4 § ej är
erforderligt, för såvitt Konungen ej finner sådant böra meddelas.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
Förslag
till
Lag
om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa yapenfria värnpliktiga.
Härigenom förordnas som följer.
1 §.
Denna lag äger tillämpning å vapenfria värnpliktiga, där de icke jämlikt
strafflagen för krigsmakten lyda under sistnämnda lag.
2§-
Vapenfri värnpliktig, som underlåter att efter inkallelse eller efter tilländagången
tjänstledighet inställa sig till tjänstgöring eller olovligen avviker från
den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller eljest
olovligen håller sig undan, straffes med fängelse i högst sex månader eller
dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete
i högst ett år dömas.
3§-
Vägrar vapenfri värnpliktig att åtlyda vad vederbörande befäl under
tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt, straffes med
fängelse i högst sex månader eller, örn brottet med hänsyn till omständigheterna
är att anse som ringa, med dagsböter. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.
4§-
Gör vapenfri värnpliktig sig eljest skyldig till vårdslöshet eller försummelse
i fullgörande av tjänsteplikter, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
5§-
Brott, varom i 2—4 §§ förmäles, åtalas av allmän åklagare. Åtalet anhängiggöres,
där brottet förövats i stad, vid stadens rådhusrätt men, örn
rådhusrätt ej finnes i staden eller brottet förövats å landet, vid närmaste
rådhusrätt.
6§-
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
5
7 §•
För mindre förseelser i tjänsten må, i stället för straff, varom ovan sagts,
såsom tillrättavisning användas:
a) varning;
b) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid,
högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten;
c) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom
f örläggningsområde.
Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag
för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i b) förmäles,
i något fall så användas, att genom överansträngning eller annan orsak men
för den felandes hälsa och tjänstbarhet därav kommer.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av vad sålunda stadgats
meddelar Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1943, från och med vilken dag lagen
den 12 juni 1925 (nr 183) örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värn
pliktiga (civilarbetare) skall upphöra att gälla.
6
Kungl. Majlis proposition nr 18.
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2 moni. krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521).
Härigenom förordnas, att 20 § 1 och 2 mom. förordningen den 30 juni 1942
örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamilj ebidragsförordningen)
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
20 §.
1 mom. Till värnpliktig, vilken uppbär avlöning enligt krigsavlöningsreglementet,
utgår, där ej Konungen annorlunda förordnar, efter en tjänstgöringstid
örn sammanlagt nittio dagar såsom hemortslön ett belopp av en krona örn
dagen. Sedan tjänstgöringen Ararat trehundrasextio dagar utgår en krona 50
öre örn dagen och efter femhundrafyrtio dagar två kronor örn dagen. Vid beräkning
av nämnda tjänstgöringstid må endast komma i betraktande den tid,
under vilken den \Tärnpliktige efter tidpunkt, som Konungen bestämmer, mot
åtnjutande av värnpliktigs avlöningsförmåner fullgjort honom åliggande tjänstgöring
enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 i 1936 års värnpliktslag eller
enligt 28 § 1 mom. i 1941 års värnpliktslag eller tjänstgöring efter eget åtagande,
i sistnämnda fall dock endast örn tjänstgöringen fullgjorts vid förband,
organiserat av den myndighet, Aud vilken den värnpliktige är truppregistrerad,
eller vad gäller värnpliktig, som är truppregistrerad vid central myndighet,
enligt av Konungen i kommandoväg meddelade föreskrifter. Med tjänstgöring
vid eget förband likställes i nämnda avseende kommendering till
skola eller utbildningskurs, som är gemensam för flera förband. Har den
värnpliktige innehaft anställning över stat, skall vid beräkning av tjänstgöringstiden
hänsyn tagas även till tjänstgöring, som han under sådan anställning
fullgjort efter tidpunkt, som Konungen bestämmer.
2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall icke äga tillämpning med mindre den
värnpliktige — utöver den i 1 mom. omförmälda tjänstgöringen — fullgjort
värnpliktstjänstgöring under sammanlagt trehundrasextio dagar, därest han
hänförts till årsklass 1940 eller 1941 eller årsgrupp 1941 eller inskrivits efter år
1941, samt i annat fall under sammanlagt etthundraåttio dagar, dock att
nämnda tjänstgöringstider skola förlängas med etthundratjugu dagar för
vapenfri värnpliktig.
Tjänstgöring som i första stycket av detta moment sägs anses i förevarande
hänseende såsom helt fullgjord, därest den värnpliktige tidigare blivit i vederbörlig
ordning helt eller delvis befriad från dylik tjänstgöring eller frikallad
från värnpliktens fullgörande eller ock enligt för honom gällande bestämmelser
haft att fullgöra tjänstgöring under kortare tid än i samma stycke sägs.
Vad i ----högre tjänsteklass.
Kungl. Maj:ts proposition nr 18. 7
Denna förordning träder i kraft den 1 april 1943, dock att för vapenfri värnpliktig,
vilken jämlikt lagen den 12 juni 1925 (nr 338) om värnpliktiga, vilka
hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, erhållit tillstånd att
fullgöra tjänstgöring på sätt angives i § 1 a) nämnda lag, den i 20 § 2 mom.
första stycket angivna förlängningen av tjänstgöringstiden skall utgöra allenast
nittio dagar samt att vad i 20 § 2 mom. andra stycket stadgats om värnpliktig,
som blivit frikallad från värnpliktens fullgörande, skall lända till efterrättelse
för tiden från och med den 1 oktober 1942.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 december 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Bosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social-, kommunikations-,
finans- och ecklesiastikdepartementen anför chefen för försvarsdepartementet,
statsrådet Sköld:
Värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig
orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i den
ordning, värnpliktslagen föreskriver — s. k. samvetsöm värnpliktig — kan
erhålla tillstånd att på annat sätt fullgöra värnpliktstjänstgöring. Bestämmelser
i ämnet ha meddelats i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, (ändrad genom
lagarna 1940:244, 1941:287 och 1942:39).
Avse samvetsbetänkligheterna allenast tjänstgöring med vapen, kan den
värnpliktige enligt nämnda lag erhålla tillstånd att fullgöra sin tjänstgöring
vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition
(s. k. vapenvägrare). Avse samvetsbetänkligheterna varje slag av militär
tjänstgöring, kan han i stället för sådan tjänstgöring få utföra civilt arbete
inom försvarsväsendet eller eljest för statens räkning (civilarbetare). Samvetsöm
värnpliktig är skyldig att under fredstid tjänstgöra ett antal dagar,
som med 90 för vapenvägrare och 120 för civilarbetare överstiger det sammanlagda
antal dagar, varunder tjänstgöring i fredstid enligt § 27 mom. 1 vämpliktslagen
skolat åligga honom. Förseelser i tjänsten av civilarbetare bestraffas
enligt särskild lag, där ej civilarbetaren jämlikt strafflagen för krigsmakten
lyder under sistnämnda lag. Vapenvägrare lyder under strafflagen
för krigsmakten.
Intill år 1940 prövades samtliga ansökningar örn tjänstgöring såsom samvetsömma
av inskrivningsrevisionerna. Åren 1940 och 1941 prövades i samband
med inskrivningen gjorda ansökningar av inskrivningsrevisionerna, övriga
ansökningar av Konungen. Från och med år 1942 avgöras — sedan inskrivningsrevisionerna
avskaffats genom 1941 års värnpliktslag — alla ansökningar
av Konungen.
Frågan örn samvetsömmas behandling har länge varit föremål för övervägande.
1898 års värnpliktskommitté fann sig icke kunna förorda rätt till befrielse
från vapenövning för samvetsömma. Sedan 1901 års riksdag avlåtit
skrivelse i ämnet, utfärdade emellertid Kungl. Maj:t den 21 februari 1902 ett
cirkulär, enligt vilket vederbörande truppförbandschefer (beväringsbefälhavare
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
vid flottans stationer) bemyndigades att — därest, efter inhämtande av erforderliga
upplysningar, de vid noggrann prövning av omständigheterna i varje
särskilt fall funno övertygande skäl föreligga till antagande, att värnpliktig,
som vägrade att fullgöra vapentjänst, därtill föranleddes av allvarliga samvetsbetänkligheter
mot sådan tjänst — förordna, att dylik värnpliktig skulle
användas till annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet (stationen eller
å flottans fartyg).
Vid ett flertal följande riksdagar väcktes motioner, vari hemställdes att
samvetsömma måtte beredas tillfälle att i stället för militär tjänstgöring
fullgöra civilt arbete för statens räkning. Motionerna föranledde icke någon
åtgärd förrän år 1917, då särskilda sakkunniga tillkallades för att utreda
och avgiva förslag angående värnpliktstjänstgöringens ordnande för värnpliktiga,
vilka hyste religiösa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.
Utredningen, som icke var enhällig, föreslog en lagstiftning, som i stort sett
överensstämde med de principer, för vilka cirkuläret av år 1902 gav uttryck.
År 1920 tillkom den första lagen i ämnet. Lagen var av provisorisk karaktär
och gällde till och med år 1925, då ny lag utfärdades.
Enligt 1920 års lag kunde värnpliktig, som hyste allvarliga på religiös övertygelse
grundade samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i vanlig
ordning, erhålla tillstånd antingen att tjänstgöra vid krigsmakten utan att övas
i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition, eller att utföra civilt arbete
för statens räkning.
Enligt 1925 års lag, som i denna del fortfarande gäller, kan grunden för
undantagstillstånd vara, förutom religiös övertygelse, annan därmed jämförlig
orsak, s. k. etiska betänkligheter. I ett flertal motioner, senast vid 1940 års
lagtima riksdag, har hemställts, att lagens tillämpningsområde måtte inskränkas
att avse allenast religiösa samvetsbetänkligheter. Genom en vid 1940
års lagtima riksdag företagen lagändring har i 1925 års lag vidtagits bland
annat den ändringen, att civilt arbete kan åläggas såväl inom försvarsväsendet
som eljest för statens räkning.
Antalet samvetsömma värnpliktiga utgjorde den 31 december 1941 10,299.
De flesta av dem ha under längre eller kortare perioder varit inkallade till
tjänstgöring i anledning av rådande förstärkta försvarsberedskap. Vapenvägrarna
ha tjänstgjort såsom handräckning vid truppförbanden. Civilarbetarna
ha använts till arbeten av olika slag inom och utom försvarsväsendet.
Ett antal civilarbetare ha erhållit utbildning i brandtjänst.
Vid den tid då lagstiftningen om samvetsömma värnpliktiga tillkom syntes
det naturligt att betrakta dessa spörsmål mot bakgrunden av den fredliga utveckling
man då emotsåg. Detta betraktelsesätt blev också avgörande vid utformningen
av lagreglerna. Senare lagändringar ha ej rubbat detta grunddrag
i lagstiftningen.
I anförande till statsrådsprotokollet den 30 augusti 1941 framhöll jag, att
anledning syntes föreligga att upptaga frågan örn revision av denna lagstiftning
med aktgivande på de förhållanden, vilka kunde beräknas råda i krigstid.
Jag anförde vidare:
10
Kungl. Maj:ts •proposition nr 18.
Det synes vara uppenbart, att de samvetsömma icke böra undgå att i likhet
med övriga värnpliktiga bära sin del av de för rikets värnande nödvändiga
offren. För att i krigstid rätt kunna utnyttja deras arbetskraft är det erforderligt
att redan i fredstid bibringa dem lämplig utbildning. En förutsättning
för anordnandet av en dylik utbildning måste emellertid vara att man gör
klart för sig vilka uppgifter som i krigstid främst skola åvila de samvetsömma.
Det är av betydelse att denna fråga snabbt och uttömmande klarlägges, så att
det icke skall bli nödvändigt att i ett kritiskt läge tillgripa improvisationer.
Därvid torde särskilt böra uppmärksammas frågan om samvetsömma värnpliktigas
användning i luftskyddstjänst.
I anslutning härtill torde jämväl böra övervägas, örn ej den utsträckning
av fredstjänstgöringen, som genomförts för vanliga värnpliktiga, bör föranleda
en omarbetning av bestämmelserna om de samvetsömmas tjänstgöringstid
under fred. Även frågan örn de samvetsömmas tjänstgöringstid under krigsförhållanden
torde böra undersökas. I fredstid innebära de samvetsömmas
befrielse från militär utbildning icke någon ökad belastning för övriga värnpliktiga.
Då, såsom för närvarande är fallet, ständig beredskap upprätthålles,
medför däremot en sådan befrielse motsvarande ökning av övriga värnpliktigas
bördor. Bland annat med hänsyn härtill synes det rimligt, att de samvetsömma
åläggas beredskapstjänst under så lång tid och i sådana uppgifter,
att de därigenom i möjligaste mån bidraga att bära upp det samhälle, i vars
hägn de hävda sitt samvetes frihet. Möjligheten av att sätta längden av de
samvetsömmas beredskapstjänst i viss relation till den genomsnittliga tjänstgöringstiden
för de i vapen tjänstgörande synes böra undersökas.
Skillnaden mellan civilarbetares och vapenvägrares tjänstgöringsförhållanden
är, sedan civilarbetarna efter den år 1940 företagna lagändringen kunna
åläggas arbete inom försvarsväsendet, så obetydlig, att det kan ifrågasättas,
örn anledning finnes att bibehålla en ur andra synpunkter icke önskvärd åtskillnad
mellan olika grader av samvetsömhet. Även örn en dylik åtskillnad
icke bibehålies, synes vid de samvetsömmas uttagning för viss utbildning eller
tjänstgöring skälig hänsyn kunna tagas till omständigheterna i de särskilda
fallen.
Yid en utredning av dessa spörsmål torde man ha anledning att speciellt
uppmärksamma dels sådana samvetsömma, som ådraga sig frihetsstraff genom
att vägra utföra även civilt arbete, så snart detta av dem anses kunna vara till
någon nytta för försvarsväsendet, dels ock vissa personer, som vägra att fullgöra
värnpliktstjänstgöring under motivering, att de icke erkänna någon form
av statlig auktoritet. I samband därmed torde de samvetsömmas straffrättsliga
ställning böra övervägas.
En tillfredsställande lösning av detta samhällsproblem torde icke kunna
ernås utan att hela spörsmålet örn de samvetsömma och deras tjänstgöringsförhållanden
göres till föremål för utredning i ett sammanhang. Utredningen
torde böra anförtros åt särskilda inom försvarsdepartementet tillkallade utredningsmän,
vilka böra avgiva fullständiga förslag till nya eller ändrade författningar
i de av utredningen omfattade och därmed sammanhängande
ämnena. Utredningsmännen böra samråda med försvarsstaben och, när anledning
därtill förekommer, med övriga militära och civila myndigheter, vilkas
verksamhetsområden beröras av utredningsarbetet.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 augusti 1941 tillkallade
jag den 6 september samma år presidenten N. J. E. Quensel, översten E. Björk,
ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören R. F. Edberg, överdirektören
G. Jonsson, docenten H. D. Ljungberg samt ledamoten av riksdagens
andra kammare, rektorn G. A. Mosesson att utföra ifrågavarande uppdrag,
Kungl. Maj:ts proposition nr 18. 11
därvid Quensel tillika anmodades att i egenskap av ordförande leda utredningsmännens
arbete.
De sakkunniga — 1941 års utredning angående samvetsömma värnpliktiga
—- lia den 18 mars 1942 avgivit betänkande med förslag till lag örn vapenfria
värnpliktiga samt förslag till lag örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa
vapenfria värnpliktiga jämte vissa tillämpningsförfattningar (statens off.
utredn. 1942:15). Lagförslagen, i vilka åtskilliga ändringar av mig nedan
föreslås, torde få såsom bilaga C och D fogas till detta protokoll.
Utlåtanden över de sakkunnigas förslag ha infordrats från överbefälhavaren,
arméchefen, marinchefen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, arméförvaltningens
civila departement och sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, medicinalstyrelsen, luftskyddsinspektionen,
vattenfallsstyrelsen, statens brandskola, statskontoret, riksantikvarieämbetet,
samtliga domkapitel, universitetskanslersämbetet efter
hörande av Uppsala universitets drätselnämnd, domänstyrelsen, skogsstyrelsen,
statens arbetsmarknadskommission samt 1941 års hemortsförsvarssakkunniga,
varjämte riksdagens militieombudsman, svenska brandskyddsföreningen,
svenska brandkårernas riksförbund, svenska brandbefälsföreningen,
svenska stadsförbundet, landskommunernas förbund samt frikyrkliga samarbetskommittén
beretts tillfälle att över betänkandet avgiva yttranden.
Yttrandena innebära i det väsentliga tillstyrkande av de framlagda förslagen.
Där i det följande ej annat särskilt angivits, ha de sakkunnigas förslag
i remisserna antingen tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
t. Allmänna synpunkter.
Utredningsmännen.
De sakkunniga erinra, att det under avsevärd tid varit i lagstiftningen
erkänt, att samvetsfriheten i viss utsträckning borde respekteras, då det gällde
fullgörande av den allmänna värnplikten. Hur långt man härutinnan kunde
sträcka sig hade vid olika tider bedömts olika. Det moderna krigets art
gjorde det emellertid nödvändigt att i tid förbereda de olika krigsuppgifterna
för att, såsom det i direktiven uttrycktes, i ett kritiskt läge
improvisationer icke skulle behöva tillgripas. Även örn man i lagstiftningen
skulle taga något mindre hänsyn till samvetsbetänkligheter mot
en eller annan form av tjänstgöring än som till äventyrs kunde vara möjligt
under fredliga förhållanden, skulle det vara till ojämförligt större skada för
de samvetsömma, örn man under krig nödgades taga dem,i anspråk för andra
uppgifter än dem, för vilka de förut avsetts. Man torde nämligen kunna utgå
från att personliga samvetsskäl icke kunde påräkna synnerlig hänsyn vid en
omprövning av de samvetsömmas förhållanden i samband med ett krigsutbrott.
Den år 1940 under spända utrikespolitiska förhållanden genomförda lagändring,
enligt vilken civilarbetare kunde sysselsättas inom försvarsväsendet,
hade icke inneburit någon avvikelse från den princip, för vilken 1925 års lag
gåve uttryck, nämligen hänsyn inom rimliga gränser till samvetsskäl. Lagstiftningen
vore ett uttryck för en kompromiss mellan två intressen, nämligen sam
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
vetsfrihetens anspråk på hänsyn och statens krav på att medborgarna, som åtnjöte
dess skydd, skulle deltaga i dess värnande. Med den princip, åt vilken
lagstiftningen gåve uttryck, kunde väl förenas, att den ökning i styrkan av
statens krav på medborgarna, som vore en följd av det farofyllda tidsläget,
vållade rubbning i balansen mellan ifrågavarande intressen. Det vore emellertid
uppenbart, att, därest man kunde för de samvetsömma finna med den
väpnade krigstjänsten ur samhällets synpunkt någorlunda jämförliga uppgifter,
de ökade samhällskraven ej behövde medföra en inskränkning i respekterandet
av den enskilda samvetsfriheten.
I det nutida totala kriget vore det från synpunkten av största möjliga
effektivitet önskvärt att personer, vilkas psyke gjorde dem olämpliga till vapentjänst,
bereddes tillfälle att fullgöra annan tjänst. Staten borde därför tillmötesgå
önskemål från sådana värnpliktiga, vilkas samvete uppreste sig mot
att göra viss form av krigstjänst, genom att tillåta dem att i stället fullgöra
annan samhällstjänst, i den mån denna prövades vara av sådan vikt, att värnpliktiga
i fall av krig måste avses för den. En ovillkorlig förutsättning för ett
sådant hänsynstagande måste emellertid enligt de sakkunnigas mening vara.
att den enskilde i sina krav på undantagsställning ej ginge utöver de gränser,
som förnuft och etik uppställde. Yar dessa gränser ginge måste med det
resonemang, som förts, tillkomma staten och icke den enskilde att avgöra.
Härom ha de sakkunniga vidare anfört följande:
Den nuvarande lagstiftningen örn samvetsömma värnpliktiga är konstruerad
så, att den medgiver möjlighet till befrielse på grund av samvetsskäl från
a) övning i vapens bruk eller bärande av vapen eller ammunition, eller b) varje
slag av militär tjänstgöring.
Det första undantaget, det mindre, innebär hänsynstagande till en samvetsövertygelse,
som givit ett ofrånkomligt uttryck åt uppfattningen örn det orätta
i varje form av dödande. För ett sådant hänsynstagande kan och bör, enligt
de sakkunnigas mening, utrymme givas även i ett för det totala kriget organiserat
samhälle.
Det andra undantaget — befrielse från varje slag av militär tjänstgöring
— innebar, då det tillkom, hänsyn till en samvetsövertygelse, som gav uttryck
för det orätta i att på något sätt medverka i den från det övriga samhället,
civilbefolkningen, ännu skarpt avgränsade krigsmaktens tjänst. De personer,
civilarbetarna, vilka erhöllo sådan befrielse, sysselsattes också tidigare regelmässigt
med arbete helt skilt från försvaret (konservering av ruiner o. d.).
Det har emellertid icke ansetts försvarligt att i nuvarande tider, då varje
arm behöves, annat än i mindre utsträckning bedriva sådana arbeten medelst
värnpliktiga. År 1940 ålades därför, såsom nämnts, civilarbetarna skyldighet
att utföra arbete inom försvarsväsendet. Begreppet »civilt arbete inom försvarsväsendet»
torde i själva verket icke skilja sig från vissa former av obeväpnad
tjänst inom krigsmakten i annat hänseende än att militär tjänstedräkt
icke bäres. Av vissa samvetsömma uppfattas uniformen såsom ett yttre tecken
på samhörighet med en organisation, som syftar till dödande. De anse sig
därför av sitt samvete förbjudna att bära uniform. Drager man gränsen så
att hänsyn tages till ovilja mot allt, som kan härledas från något som har
samband med försvarsväsendet, blir resultatet lätteligen förnuftsmässigt
orimligt eller etiskt oförsvarligt. Såsom exempel på det förnuftsvidriga må
nämnas, att civilarbetare vägrat att plantera skog innanför staketet till ett
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
militärt etablissement men omedelbart utanför staketet villigt verkställt planteringsarbete
samt att sådana i andra fall vägrat arbeta på en fotbollsplan
med mindre garantier gåvos att icke någon, som varit iförd uniform, kunde
komma att spela på planen. Såsom ett exempel på det etiskt oförsvarliga må
nämnas, att värnpliktiga förklarat sig ämna vägra att ägna en sårad soldat
vård under den motiveringen att de, örn de lyckades rädda honom till livet,
möjligen kunde sätta honom i stånd att ånyo tjänstgöra inom krigsmakten.
De valda exemplen torde klargöra hurusom, hur än gränsen dragés för statens
hänsynstagande till motvilja mot det ena eller andra yttre tecknet å samhörighet
med försvarsmakten, det kommer att finnas de, som anse sig böra
gå över gränsen. Rent logiskt kan en medborgare icke undandraga sig medverkan
i någon form vid försvaret av samhället med mindre han ställer sig
helt utanför detsamma. Möjlighet att taga hänsyn till alla de skiftningar i
samvetsömheten, som gå utöver vägran att utsläcka liv, torde näppeligen
förefinnas.
I direktiven för utredningen har ifrågasatts, huruvida någon anledning
finnes att i lagstiftningen skilja mellan olika grader av samvetsömhet. De
sakkunniga besvara denna fråga nekande. Rätten att av samvetsskäl slippa
bruka vapen bör bibehållas i lagen men icke någon rätt att undandraga sig
att i annan form medverka till samhällets försvar. Staten bör utgå ifrån att
den, som på grund av samvetsskäl vunnit befrielse från att bära vapen, skall
med största villighet fullgöra varje av syftet att hjälpa medmänniskor eller
skydda egendom präglad uppgift, vilken klädsel eller yttre ram i övrigt denna
verksamhet än må hava. De sakkunniga föreslå i enlighet härmed, att den i
nuvarande lagstiftning gjorda uppdelningen på civilarbetare och s. k. vapenvägrare
skall upphöra. För dessa båda kategorier värnpliktiga har sedan länge
även i officiellt skriftspråk använts den sammanfattande benämningen samvetsömma,
som emellertid icke återfinnes i lagen. Uttrycket i fråga bör, enligt
de sakkunnigas mening, icke legaliseras. Det ger intryck av att samvetena hos
den ojämförligt största delen av våra värnpliktiga, den som utan inskränkning
fullgör den tjänstgöring, värnpliktslagen föreskriver, skulle vara mindre vakna
än hos dem, som pretendera på undantagsställning. Uttrycket »vapenvägrare»,
som jämväl, ehuru icke använt i lagtexten, vunnit burskap, är enligt de sakkunnigas
mening lika förkastligt. Det för tanken på att en vägran skulle vara
något för staten godtagbart såsom grund för undantagsställning. I syfte att
giva ett otvetydigt uttryck för att undantagsställningen i fråga är beroende
på ett av staten i laga ordning givet medgivande föreslå do sakkunniga att
ifrågavarande kategori värnpliktiga skola i lagen betecknas såsom vapenfria
värnpliktiga.
Yttranden.
Ur principiell synpunkt ha betänkligheter mot de sakkunnigas förslag
framförts endast av överbefälhavaren och arméchefen.
överbefälhavaren framhåller, att varje lagstiftning, som möjliggjorde att
till krigstjänst dugliga värnpliktiga undandroges utbildning i vapentjänst,
vore ägnad att försvaga rikets försvarskraft och därför i princip måste avvisas.
Därest en sådan lagstiftning ändock ansåges vara berättigad, måste bestämmelserna
så utformas, att missbruk förhindrades och antalet vapenfria så långt
möjligt begränsades. !En begränsning vore ur försvarets synpunkt så mycket
angelägnare som en grundprincip för vår försvarsordning måste vara det
fulla uttagandet av landets hela värnkraft och därjämte befolkningsstatistiken
för de närmaste decennierna utvisade en stalie successiv minskning av års
-
Departements
chefen.
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
klassernas storlek. Det föreliggande förslaget innebure ur bär anförda synpunkter
väsentliga förbättringar i jämförelse med nu gällande bestämmelser
och kunde i allt väsentligt godtagas.
Arméchefen ifrågasätter, huruvida särskild undantagsställning över huvud
borde medgivas samvetsömma värnpliktiga. Under nuvarande omständigheter
borde medgivande till vapenfri tjänst icke få förekomma. Under förutsättning,
att statsmakterna funne en viss undantagsställning i princip böra
medgivas värnpliktiga, som uppenbarligen hysa samvetsbetänkligheter mot
värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning, ansåge arméchefen det föreliggande
förslaget utgöra en väl motiverad och ur arméns synpunkt i huvudsak godtagbar
lösning av ett synnerligen svårbemästrat problem.
Domkapitlet i Stockholm har funnit de sakkunnigas förslag utgöra en synnerligen
väl avvägd lösning av den grannlaga uppgiften att utan förfång för
ett viktigt statsintresse taga största möjliga hänsyn till enskildas samvetsfrihet.
Icke heller övriga domkapitel ha framfört några allmänna erinringar mot
de sakkunnigas förslag.
Frikyrkliga samarbetskommittén giver uttryck för den övertygelsen att om
den föreslagna lagen komme att tillämpas i den humana anda, som utmärkte
de sakkunnigas förslag, lagens antagande skulle komma att beteckna ett steg
framåt mot en tillfredsställande lösning av ett proplem, som från såväl statens
som samvetsfrihetens synpunkt vore av stor betydelse.
Den allmänna värnpliktens bärande idé är att försvaret är en hela folkets
gemensamma angelägenhet och att försvarsbördan skall fördelas såvitt möjligt
likformigt och även i övrigt rättvist. Den särskilda lagstiftningen till förmån
för dem som hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring innebär
ett avsteg från denna princip, vilket praktiskt taget saknar motsvarighet på
andra områden. Den undantagsställning ifrågavarande grupp medborgare tillerkänts
är ur samhällets synpunkt att uppfatta som en eftergift och måste
för därav berörda betraktas som en förmån, betingad av den svenska samhällsordningens
respekt för individens frihet och möjliggjord därigenom att
de undantagssökandes antal är ringa i jämförelse med antalet av dem som
lojalt fullgöra den egentliga värnpliktstjänstgöringen. I samma mån som antalet
undantagssökande ökas och svårigheterna att nyttiggöra dessa för riksförsvaret
på grund därav uppkomma måste betänkligheterna mot undantagslagstiftningen
växa i styrka. Utredningen ger emellertid vid handen, att såvitt
nu kan överblickas möjligheter föreligga att taga samvetsömma i anspråk för
vissa uppgifter, för vilka till vapentjänst dugliga i annat fall måste i viss utsträckning
avses. Då sålunda för närvarande landets vämkraft icke mer avsevärt
försvagas vid ett godtagande av samvetsskäl som grund för befrielse från
vanlig värnpliktstjänstgöring, anser jag mig böra under de betingelser och
förutsättningar, som i det följande komma att angivas, biträda utredningens
förslag att de, vilkas samveten uppresa sig mot att i krigstjänst bruka vapen,
alltjämt må på vissa villkor vinna befrielse därifrån. Vid lagstiftningens utform
-
Kungl. Majlis proposition nr 18.
15
ning liksom vid dess tillämpning måste emellertid ständigt hållas för ögonen,
att undantagslagstiftningen rubbar den allmänna och lika värnplikten, varför
dess verkningar så vitt möjligt böra begränsas genom att tjänstgöring i den
ordning denna lagstiftning angiver motverkas och återgång till värnpliktstjänstgöring
i vanlig ordning underlättas. Visar det sig i tillämpningen att
samvetsskäl åberopas och respekteras i sådan omfattning att försvarets
effektivitet sättes i fara eller en för tung börda lägges på dem, som förbehållslöst
fullgöra sin skyldighet beträffande rikets väpnade försvar, måste
enligt min mening frågan örn undantagslagstiftningens fortsatta bestånd
upptagas till förnyat övervägande.
I princip har jag intet att erinra mot de sakkunnigas uppfattning att anledning
icke längre föreligger att göra skillnad mellan civilarbetare och vapenvägrare.
Till frågan under vilka betingelser befrielse från egentlig värnpliktstjänstgöring
bör kunna erhållas och örn de arbetsuppgifter, de sålunda befriade
böra erhålla, återkommer jag i det följande.
I likhet med de sakkunniga föreslår jag, att ifrågavarande kategori värnpliktiga
hädanefter betecknas såsom vapenfria värnpliktiga och använder i
det följande som regel denna benämning.
2. Villkor för befrielse från egentlig värnpliktstjänstgöring.
Frågan örn preciseringen av de förutsättningar, under vilka befrielse från
egentlig värnpliktstjänstgöring kan erhållas, har även tidigare vid behandlingen
av förevarande lagstiftningsfråga varit föremål för mycken uppmärksamhet.
Beträffande de överväganden, som lett fram till den nuvarande lydelsen
av hithörande lagrum, och de yrkanden, som tid efter annan framställts
i ämnet, torde få hänvisas till betänkandet (sid. 22—27).
Såsom förutsättning för sådan befrielse uppställes, såsom av det redan
sagda framgår, i nu gällande lagstiftning att den värnpliktige på grund av
religiös övertygelse eller annan jämförlig orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring i den ordning, värnpliktslagen föreskriver.
De samvetsbetänkligheter, vilka i gällande lag karakteriserats såsom med
religiös övertygelse jämförlig orsak, pläga betecknas etiska betänkligheter.
Utredningsmännen.
Utredningsmännen erinra, att yrkanden upprepade gånger framställts om
borttagande av etiska betänkligheter såsom grund för tjänstgöring såsom
vapenfri. Anledningen härtill torde, framhålla de sakkunniga, ha varit farhågor
för att under dessa skäl lättare än under religiösa kunde dölja sig allehanda
ovidkommande motiv. Härom ha de sakkunniga vidare yttrat följande:
De sakkunniga hava bildat sig den uppfattningen av de erfarenheter, som
gjorts av arbetsledare och andra, som haft att taga befattning med samvetsömma
värnpliktiga under deras tjänstgöring, att dessa farhågor icke varit
grundlösa. Omdömena örn de etiskt samvetsömma och deras sätt att fatta
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
den undantagsställning, svensk lag givit dem för deras samvetens skull, hava
ofta icke varit milda. För de värnpliktiga, vilkas betänkligheter mot att bära
vapen sammanhänga med en ofta efter djupgående själskris vunnen religiös
övertygelse, torde förekomsten vid förläggningarna av vissa etiskt samvetsömma
vara en ständig källa till svårigheter. De etiskt samvetsömma tillhöra
emellertid i allmänhet de årsklasser, som inskrevos kring mitten av 1930-talet.
Under senare år hava de starkt nedgått i antal.
År 1925 anfördes såsom grund för att de etiska betänkligheterna
skulle kunna medtagas bland annat, att den i samband med nedrustningen
genomförda avsevärda förkortningen av tjänstgöringstiden syntes
komma att minska lockelsen att undkomma värnpliktstjänstgöring i vanlig
ordning. I den mån detta skäl hade verklighetsunderlag, har det numera,
efter genomförandet av avsevärd förlängning av tjänstgöringstiden, förlorat
i betydelse. I än högre grad gäller detta det år 1925 jämväl anförda skälet, att
eftersom de samvetsömma i regel hänfördes till ersättningsreserven, en utvidgning
av antalet samvetsömma icke medförde någon minskning av den
för linjetjänst avsedda kontingenten. Numera skiljes icke mellan ersättningsreserv
och linjetjänst och varje samvetsöm bland de fysiskt användbara
innebär därför en man mindre i ledet.
I och för sig giva de förändrade faktiska förhållandena sålunda ett visst
stöd för det motionsvis framförda kravet på de etiska skälens borttagande ur
lagstiftningen. Å andra sidan visar utvecklingen en minskning under senare
år av etiskt samvetsömma därhän, att dessa för närvarande knappast kunna
sägas spela någon roll. Enligt de sakkunnigas mening synas samvetsskäl av
det slag, vartill hänsyn bör tagas, knappast i djupare mening kunna uppdelas
i etiska och religiösa. De sakkunniga hava därför övervägt att föreslå, att i
lagtexten icke skulle angivas att samvetsbetänkligheterna borde hava viss
grund, utan allenast att skälet för undantagsställning skulle vara en ärlig
och varaktig samvetsövertygelse. Härigenom skulle i lagtexten fullt tydligt uttalas,
att defaitistiska, vulgärpacifistiska eller rent av politiska skäl icke kunde
godtagas i detta hänseende. Att dylika skäl i många fall varit den verkliga
grunden för de etiskt samvetsömma och föranlett den mot denna kategori
riktade kritiken, synes sannolikt. Att så blivit fallet lärer emellertid icke
hava berott på att statsmakterna avsett att godtaga dylika skäl utan allenast
därpå att prövningen av samvetsbetänkligheterna under den tid, då etiskt
samvetsömma anmälde sig i mera avsevärt antal, i huvudsak inskränkte sig
till en formell granskning av vissa intyg, som alltför lätt kunde anskaffas även
av personer, vilkas betänkligheter mot militär tjänstgöring icke hade mycket
att skaffa med samvetet. Då det med de föreslagna metoderna för prövning
av samvetsbetänkligheterna torde låta sig göra att i tillämpningen icke godtaga
andra än verkliga samvetsskäl, hava de sakkunniga, ehuru med någon
tvekan, icke funnit tillräckliga skäl föreligga att föreslå någon ändring i den
hävdvunna definitionen å samvetsbetänkligheternas art.
Det syntes ligga i både statens och de verkligt samvetsömmas intresse,
framhålla de sakkunniga vidare, att försvåra tillströmningen till de samvetsömmas
led av sådana element, som mera lockats än av samvetsskäl nödgats
intaga en negativ position i värnpliktsfrågan. Man skulle därför önska, att.
i fråga örn arten av samvetsskäl hellre användes uttryck sådana som samvetskonflikt
eller samvetsnöd, beroende på graden av den samvetsoro, man
ansåge sig skäligen kunna fixera, då ju dessa begrepp bättre svarade mot vad
saken gällde och även psykologiskt måste anses tjänliga att förhindra uppkomsten
av illegitima samvetsskäl. Ställdes en människa med ett vaket sam
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
vete inför utsikten att nödgas handla mot vad detta absolut bjöde — vilket
måste sägas vara tillämpligt på de samvetsömma — uppkomme icke blott
allvarliga betänkligheter utan även en samvetskonflikt. Handlade vederbörande
i denna situation mot sitt samvete uppstode samvetsnöd. Avsikten
med den undantagsställning, lagstiftningen gåve möjlighet att bereda vissa
personer i förhållande till värnpliktens fullgörande, borde enligt de sakkunnigas
mening vara att förhindra, att sådan samvetskonflikt eller samvetsnöd
uppkomme och icke allenast att undanröja vissa betänkligheter, även därest
de vore av allvarlig art. De sakkunniga hade därför övervägt jämväl att föreslå,
att lagen borde givas det innehåll, att för undantagsställning skulle krävas,
att värnpliktens fullgörande i vanlig ordning skulle hos vederbörande föranleda
uppkomsten av en samvetskonflikt, vars tvångsvisa lösande skulle föranleda
samvetsnöd. Ehuru de sakkunniga avstått från att föreslå ändring i den definition,
som vunnit burskap, hade de sakkunniga velat giva uttryck för vilken
innebörd som, enligt deras mening, i förevarande sammanhang borde givas
åt begreppet allvarliga samvetsbetänkligheter.
Yttranden.
Arméchefen — som vitsordar att antalet etiskt samvetsömma under senare
år starkt nedgått i antal — befarar, att en återgång till fredliga förhållanden
skulle medföra en stegring av den propaganda, som ansåges ha orsakat den
etiska samvetsömheten. På denna grund kunde chefen för armén icke tillstyrka
förslaget att etiska skäl skulle kunna föranleda tjänstgöring såsom
vapenfri värnpliktig.
Överståthållarämbetet anser, att av lagtexten borde framgå, att en oundgänglig
förutsättning för tillstånd till vapenfri tjänst vore varaktigheten i
samvetsövertygelsen. Ämbetet, som funné att de sakkunniga klart påvisat att
orden allvarliga samvetsbetänkligheter icke exakt uttryckte vad som avsåges,
ifrågasätter, huruvida man icke nu, då en helt ny lag utarbetades, borde söka
finna ord, som tydligare gåve uttryck för lagens mening.
Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter starkt, huruvida etiska samvetsbetänkligheter
borde godtagas såsom grund för vapenfri tjänst samt
vidare huruvida lagen borde vara tillämplig jämväl å den kategori av religiösa
samvetsömma, vars medlemmar såsom tillhörande sådana sekter eller
sammanslutningar som exempelvis »Jehovas vittnen», fribaptisterna och
sjuridedagsadventisterna syntes vara notoriska värnpliktsvägrare.
länsstyrelserna i Malmöhus och Västmanlands län beklaga, att de sakkunniga
avstått från att föreslå ändring till förtydligande av begreppet allvarliga
betänkligheter. Det skulle enligt länsstyrelsernas uppfattning vara
till fördel örn de sakkunnigas uppfattning av innebörden av begreppet kommit
till uttryck i lagtexten.
En av de vanskligaste uppgifterna i denna lagstiftningsfråga är att på ett Departementstillräckligt
restriktivt och för den enskilde förpliktande sätt giva uttryck åt ch^nde
betingelser under vilka befrielse från värnpliktstjänstgöring i vanlig bemärkelse
må kunna ske. Utredningsmännen lia för sin del utgått från att sådan
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 18. soss 42 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
befrielse bör kunna erhållas, om vapentjänsten för vederbörande skulle föranleda
uppkomsten av en samvetskonflikt, vars tvångsvisa lösande skulle
medföra samvetsnöd. Mot denna bestämning synes intet vara att i och för sig
erinra. Det förtydligandet synes dock vara på sin plats, att den som anser sig
berättigad, kanske till och med förpliktad, att använda vapen för att främja
sina egna, sin grupps eller sin sekts mål men hyser betänkligheter mot att
använda vapen till försvar för samhället, icke bör åtnjuta dess respekt för
betänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.
För befrielse från tjänstgöring med vapen bör vidare krävas, att den värnpliktige
är beredd att i annan form än genom vapentjänst stödja samhället
och dess försvarsmakt. Fall lia förekommit, att tillstånd sökts och erhållits till
tjänstgöring i den för samvetsömma stadgade ordningen men att vederbörande
efter tillståndets erhållande vägrat utföra anvisat arbete. Av dem, som begära
vapenfri tjänst, bör därför krävas en försäkran örn villighet att fullgöra
tjänst i den ordning som i lagen stadgas. Bestämmelse härom bör införas i
tillämpningsföreskrifterna.
Av vad jag nu anfört följer att jag icke kan ansluta mig till den uppfattningen,
att endast på religiösa överväganden grundade motiv för befrielse från
vapentjänstgöring skola tillerkännas giltighet. Jag delar de sakkunnigas mening,
att de etiska samvetsbetänkligheter, till vilka hänsyn bör tagas, icke i djupare
mening kunna skiljas från religiösa och håller före, att även en på uppriktig
övertygelse buren åsikt bör i detta sammanhang visas hänsyn. Korrektiv mot
missbruk får åstadkommas genom införande av tjänligare metoder för prövning
av samvetsbetänkligheterna. Till denna fråga återkommer jag i det
följande. I anledning av vad länsstyrelsen i Kristianstads län anfört må erinras,
att prövningen i varje enskilt fall måste avse att utröna, huruvida den
individuella övertygelsen är sådan att befrielse från tjänstgöring med vapen
bör erhållas. Det förhållandet att, på sätt de sakkunniga utrett, sammanslutningar
kunna finnas vilka i sin förkunnelse uppmana till värnpliktsvägran
av grunder, som ansetts icke förtjäna samhällets hänsyn, får således icke medföra
att varje värnpliktig, som befinnes vara knuten till sådan sammanslutning,
utan vidare anses icke böra erhålla befrielse från värnpliktstjänstgöring
i vanlig ordning men måste tydligen vara en omständighet av stor vikt vid utredningen
av det enskilda fallet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår jag, att värnpliktig, för vilken
bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, må såsom vapenfri
värnpliktig fullgöra värnpliktstjänstgöring i enlighet med de särskilda
bestämmelser, som i lagen stadgas. Genom denna formulering, i princip
överensstämmande med den uppfattning, som kommit till uttryck i de sakkunnigas
motivering, ha tillgodosetts de synpunkter, som anförts av Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Malmöhus och Västmanlands län.
Anmärkas må, att det av de sakkunniga använda uttrycket värnpliktstjänstgöring
med vapen i lagförslaget ersatts med uttrycket bruk av vapen mot
annan för att tvekan icke skall råda örn att den som icke vill försvara sitt land
men väl är beredd att för annat ändamål mot annan bruka vapen ej omfattas
av lagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
19
3. Överföring till vapenfri tjänstgöring av redan inskriven värnpliktig.
Såsom av det föregående framgår kan enligt nuvarande lagstiftning tillstånd
till tjänstgöring såsom samvetsöm medgivas jämväl redan inskriven värnpliktig.
Sådant ärende prövas av Kungl. Majit. Enligt lagen skola synnerliga
skäl föreligga för att ansökning skall bifallas, vilket endast må ske för särskilt
fall.
U tredningsmännen.
Utredningsmännen, vilka icke i detta hänseende förutsatt någon ändring
i princip i nu gällande ordning, ha framhållit, att förarbetena till den nuvarande
lagstiftningen icke giver någon ledning vid bedömandet av vilka
synnerliga skäl statsmakterna avsett. Tillämpningen syntes giva vid handen,
att kraven icke kunnat upprätthållas. Sålunda hade under åren 1939—1941 icke
mindre än 2,174 redan inskrivna värnpliktiga erhållit tillstånd till tjänstgöring
såsom samvetsömma. Skälen för undantagsställning kunde icke gärna
vara andra än samvetsskäl och det borde för alla berörda, sålunda icke allenast
för redan inskrivna värnpliktiga, gälla, att dessa skäl måste vara av den
djupaste och allvarligaste art för att någon hänsyn skulle tagas till dem.
Yttranden.
Överbefälhavaren anser sig icke kunna tillstyrka, att överföring till vapenfri
tjänst skall kunna ske saväl under som efter första tjänstgöringens slut.
Icke heller arméchefen anser, att tillstånd till vapenfri tjänst bör kunna
givas redan inskrivna värnpliktiga. Såsom skäl för denna ståndpunkt angives
dels risken för att ifrågavarande personer kunna drivas av rädsla eller feghet,
dels ock att det ur militär synpunkt måste anses vara ytterst ofördelaktigt
att utbildade värnpliktiga skulle kunna undandragas de stridande förbanden
för att i stället utnyttjas i befattningar som väl kunde fyllas av icke soldatutbildad
personal.
Utan tvekan är det ur statens synpunkt betänkligare att en värnpliktig,
som fullgjort en del eller rent av hela sin fredstjänstgöring, överföres till
vapenfri värnpliktstjänstgöring än då så sker med en yngling, som ännu icke
erhållit någon utbildning. De invändningar mot utredningsmännens förslag
om bibehållande i princip av möjligheterna att även efter inskrivningen
erhålla sådan överföring, som anförts av överbefälhavaren och arméchefen,
äro med hänsyn därtill icke obefogade. För egen del finner jag dock i likhet
med utredningsmännen det icke gärna möjligt att, utan uppgivande av den
princip, som ligger till grund för lagstiftningen på detta område, enbart till
inskrivningstillfället begränsa möjligheterna till befrielse från vapentjänstgöring.
Då jag på grund härav i likhet med de sakkunniga förutsätter, att befrielse
fiån vapentjänstgöring skall kunna förekomma även efter inskrivningen,
utgår jag emellertid från att en ingående prövning kommer att ägnas dessa
Departements
chefen
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
fall, vilka — något som varit av betydelse vid mitt ställningstagande — ej
sällan torde med hänsyn till vederbörandes ålder erbjuda förhållandevis större
möjligheter till objektivt bedömande än vad fallet är i fråga örn värnpliktiga i
inskrivningsåldern.
4. Tjänstgöringens längd.
1941 års värnpliktslag ålägger huvuddelen av de värnpliktiga 450 dagars
fredstjänstgöring. Vissa värnpliktiga äro skyldiga att därutöver tjänstgöra
180 dagar eller 360 dagar. Under vissa betingelser tillkomma en eller flera
beredskapsövningar örn sammanlagt högst 180 dagar.
Alltifrån 1920 års lagstiftning har ansetts, att de samvetsömmas tjänstgöringstid
bör vara längre än övningstiden för övriga värnpliktiga. På denna
väg ha rimliga garantier mot simulation av samvetsbetänkligheter kunnat
skapas. I enlighet med lagstiftningens konstruktion ha bestämmelserna tagit
sikte endast på fredsförhållanden. På grund av att värnpliktstjänstgöringen
för olika kategorier av vanliga värnpliktiga varit olika lång ha svårigheter
förelegat att utmäta tjänstgörings tillägget någorlunda rättvist.
Såsom av det föregående framgår äro under nuvarande förhållanden samvetsömma
skyldiga att under fredstid tjänstgöra ett antal dagar, som för
vapenvägrare med 90 och för civilarbetare med 120 dagar överstiger vanlig
värnpliktstjänstgöring. Beträffande tidigare bestämmelser rörande varaktigheten
av de samvetsömmas tjänstgöring torde få hänvisas till betänkandet
(sid. 33 f.).
I en till de sakkunniga överlämnad skrivelse till Kungl. Majit har riksdagens
militieombudsman anfört bland annat följande:
Den omedelbara risken för krigshandlingar innebär säkerligen för de flesta till
krigstjänstgöring inkallade en ökad påfrestning. För många värnpliktiga kan det
därför te sig lockande att mobilisera sina samvetsbetänkligheter i stället för att
underkasta sig dessa påfrestningar. Redan den synpunkt som vunnit beaktande
vid lagens tillkomst, nämligen simulationens motarbetande, torde därför kunna
åberopas till stöd för krav därpå att de samvetsömma värnpliktigas krigstjänstgöring
bör vara förenad med en förlängning som är proportionsvis större än förlängningen
av fredstjänstgöringen.---
Ur samhällets synpunkt sett ligger det intet orimligt däri att staten, ehuru den
tillåter de samvetsömma att själva välja formen för sin tjänstgöring, dock kräver
att genom deras insatser nyttigt resultat skall vinnas åt staten. Då de samvetsömma
ofta måste sysselsättas med mindre angelägna arbeten, bör man härur
kunna härleda kravet på en till tiden mera omfattande arbetsprestation. Jämväl
en annan sida av detta spörsmål bör beaktas. Under vanliga fredliga förhållanden
medför de samvetsömmas befrielse från militärutbildning icke någon ökad belastning
för andra medborgargrupper. Under de nu rådande förhållandena måste däremot
en sådan ökning av de övrigas bördor konstateras. Tjänstgöringen för beredskapens
upprätthållande kommer nämligen att fördelas på ett minskat antal
värnpliktiga, och på varje inkallad måste i genomsnitt falla en något ökad tjänstgöringstid.
Utredningsmännen.
De sakkunniga föreslå, att vapenfria värnpliktiga skola vara skyldiga att
för sin utbildning tjänstgöra under 120 dagar utöver den tid, som angives
Kungl. Maj:ts proposition nr IS.
21
i 27 § 1 mom. A värnpliktslagen, ävensom att fullgöra beredskapsövning
enligt bestämmelserna i 2 mom. samma lagrum. Vidare föreslå de sakkunniga,
att jämväl vapenfria värnpliktiga må inkallas till tjänstgöring, örn inkallelser
av värnpliktiga beslutas med tillämpning av 28 § värnpliktslagen.
Till stöd härför lia de sakkunniga anfört följande:
Statsmakterna hava nu vid sitt ställningstagande till denna fråga en enklare
uppgift än lagstiftarna 1920 och 1925, så tillvida som värnpliktstjänstgöringen
nu, i motsats till tidigare, bestämts i huvudsak enhetligt. Det är därför icke
nödvändigt att för erhållande av rättvisa beräkna tillägget i procent. Ett
absolut tillägg synes do sakkunniga ur tillämpningssynpunkt lämpligare. Till
utgångspunkt synes rimligen böra läggas den för huvuddelen av de värnpliktiga
bestämda tjänstgöringstiden. A ena sidan bör tillägget icke vara så
långt, att det kan anses utgöra eller för de samvetsömma framstå såsom ett
straff. Å andra sidan bör det utgöra en såvitt möjligt betryggande garanti
mot simulation. Att så blir fallet är icke allenast ett statens intresse. Jämväl
för de lojala samvetsömma är det av stor betydelse, att icke andra bevekelsegrunder
än de i lagen avsedda göra sig gällande. I den mån de samvetsömmas
uppgifter och tjänstgöringsförhållanden komma att i värde för samhället
närma sig övriga värnpliktigas, blir ett mycket långt tillägg mindre motiverat.
Efter övervägande av dessa och andra på frågan inverkande synpunkter,
bland annat kostnadsfrågan, hava de sakkunniga stannat för att föreslå ett
tjänstgöringstillägg för samtliga samvetsömma av 120 dagar. De samvetsömmas
tjänstgöringstid i fred skulle sålunda utgöra (450 + 120=) 570 dagar.
Härutöver skulle de samvetsömma under samma betingelser som övriga värnpliktiga
vara skyldiga att fullgöra beredskapsövningar. Hur tjänstgöringstiden
skall fördelas torde böra bliva beroende på, vad som kan lämpa sig för
den tjänst, till vilken de samvetsömma uttagas, samt ankomma på Kungl. Majit
att närmare bestämma.
I fråga om förstärkt försvarsberedskap gälla av naturliga skäl icke några
särskilda lagbestämmelser örn tjänstgöringstider i allmänhet. 28 § i 1941 års
värnpliktslag stadgar att, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver,
Konungen må, efter statsrådets hörande, till tjänstgöring inkalla samtliga
värnpliktiga eller värnpliktiga till det större eller mindre antal, som finnes
behövligt. Erfordras i fall, då icke samtliga värnpliktiga inkallats till sådan
tjänstgöring, att de värnpliktiga äro inkallade under längre tid, skall inkallad
personal efter lämplig tidrymd såvitt möjligt avlösas.
Vid krigsutbrottet i september 1939 synes tveksamhet hava rått, örn motsvarande
bestämmelser i då gällande värnpliktslag ägde tillämpning å de samvetsömma.
Numera gäller att samvetsömma kunna inkallas till förstärkt försvarsberedskap
i samma ordning som övriga värnpliktiga. För inkallelse
fordras sålunda att rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver. Tveksamhet
synes möjligen kunna råda, örn vissa inkallelser av samvetsömma till
exempelvis rent civila arbetsuppgifter kunna anses hava stått i det direkta
samband med upprätthållandet av rikets beredskap som 28 § värnpliktslagen
torde förutsätta. Inkallelserna i fråga hava uppenbarligen varit betingade av
rimliga krav på rättvisa. De sakkunniga föreslå, i syfte att undanröja varje
tveksamhet i nu ifrågavarande hänseende, att åt hithörande bestämmelser
givos den innebörd, att samvetsömma värnpliktiga äro tjänstgöringsskyldiga,
därest andra värnpliktiga äro inkallade med stöd av 28 § värnpliktslagon.
I direktiven för utredningen uttalas, att det synes rimligt att beredskapstjänst
ålägges de samvetsömma under så lång tid och i sådana uppgifter, att
de därigenom i möjligaste mån bidraga att bära upp det samhälle, i vars hägn
22
Kungl. Maj:ts proposition nr IS.
de hävda sitt samvetes frihet. I anslutning till detta uttalande angives, att
möjligheten att sätta de samvetsömmas beredskapstjänst i viss relation till
den genomsnittliga tjänstgöringstiden för de i vapen tjänstgörande synes böra
undersökas.
I anledning härav lia de sakkunniga yttrat följande:
Det synes rimligt att, på sätt militieombudsmannen gjort, låta synpunkter
från det aktualiserade krigsfallet träda mera i förgrunden än eljest, då det gäller
bestämmandet av tiden för beredskapstjänstgöring. Såsom militieombudsmannen
framhållit, har de samvetsömmas befrielse från militär utbildning
medfört, att tjänstgöringen kommit att fördelas på ett minskat antal värnpliktiga,
varigenom på varje inkallad i genomsnitt måst falla en något ökad
tjänstgöringstid. Ur detta förhållande kan tydligen med visst fog härledas
krav på att de samvetsömma åläggas längre beredskapstjänstgöring än övriga
värnpliktiga. Detta spörsmål sammanhänger i viss mån med en väsentligt
mera omfattande fråga av principiell natur, nämligen örn differentiering av
inkallelseperiodernas längd med hänsyn till de med olika tjänstgöringsformer
förenade större eller mindre svårigheterna och strapatserna. Vissa skäl tala
onekligen för att en lättare beredskapstjänst finge uppvägas av längre tid.
På grund av förhållanden, på vilka de sakkunniga icke anse sig hava anledning
att ingå, skulle en dylik differentiering, mot vilken utan tvivel även
principiella skäl kunna anföras, möta stora praktiska svårigheter att genomföra.
I den mån samvetsömma komma att användas för uppgifter, för vilka i
annat fall måst, eller i varje fall såvitt möjligt bort användas värnpliktig personal,
blir kravet på längre beredskapstjänstgöring för de samvetsömma
mindre motiverat. De sakkunniga, som med sina i det följande närmare angivna
förslag till tjänstgöringens ordnande för denna kategori värnpliktiga
bland annat syfta till att göra tjänstgöringen i möjligaste mån jämförbar med
övriga värnpliktigas, hava icke funnit skäl föreligga att genom generella bestämmelser
förlänga beredskapstjänstgöringen för de samvetsömma i allmänhet
i förhållande till sådan tjänstgöring för övriga värnpliktiga.
Beträffande en viss grupp samvetsömma föranleda dock samma skäl, som
påkallat förlängning av fredstjänstgöringen för denna kategori, nämligen förhindrande
av simulation, ett undantag.
De sakkunniga avse de äldre värnpliktiga, vilka fullgjort fredst jänstgö ring
i vanlig ordning men vilkas samvetsbetänkligheter aktualiserats inför ett krigshot.
Chefen för armén Ilar givit uttryck för den uppfattningen att någon
hänsyn över huvud icke bör tagas till de samvetsbetänkligheter, som anmälts
först efter inskrivningen. Ehuru det ur försvarets synpunkt uppenbarligen
framstår såsom alldeles särskilt allvarligt, att krigsmakten nödgas avstå från
att i vapentjänst nyttja vissa därtill redan utbildade värnpliktiga, hava de
sakkunniga icke kunnat biträda chefens för armén nyssnämnda uppfattning.
Det är emellertid uppenbart att förhindrande av simulation framstår såsom
alldeles särskilt angeläget i nu ifrågavarande fall. Med hänsyn till ovannämnda
speciella omständigheter torde det vara befogat att ålägga värnpliktiga, som
efter fredstjänstgöring i vanlig ordning erhållit tillstånd till tjänstgöring såsom
samvetsömma, ett tjänstgöringstillägg utöver den tilläggstjänstgöring örn
120 dagar, som skall fullgöras av alla värnpliktiga, vilka erhållit sådant tillstånd.
Att därvid utgå från den genomsnittliga tjänstgöringstiden för de i
vapen tjänstgörande, vilket i direktiven ifrågasatts, vore utan tvivel i princip
lyckligt. Svårigheterna att vid varje tidpunkt fastställa nämnda genomsnitt
torde emellertid icke göra detta praktiskt möjligt. Av olika skäl växlar nämligen
tjänstgöringstiden för de till beredskapstjänst inkallade högst väsent
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 18.
ligt. Det torde emellertid icke vara ogörligt att i tillämpningen tillse,
att nu ifrågavarande grupp samvetsömma få fullgöra beredskapstjanst
under längre tid än flertalet andra värnpliktiga. Av psykologiska skäl
synes böra offentligen meddelas, att detta kommer att vara en princip vid
bestämmandet av inkallelserna. Lämpligen torde även böra i kommandoväg
meddelas, att vid olika tidpunkter eventuellt fixerade högsta dagantal för den
beredskapstjänstgöring, till vilka värnpliktiga av vederbörande myndigheter
få inkallas, må överskridas med en tredjedel, då det gäller nu omhandlade
kategori samvetsömma.
I annat sammanhang föreslå de sakkunniga omprövning av vissa nu gällande
tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm. Ovissheten örn vilken
utbildning den samvetsömme kommer att få, vars tillstånd återkallas,
måste uppenbarligen verka återhållande på dem, som inför utvecklingen kommit
att tveka örn hållbarheten av sin tidigare position. Visserligen torde det
vara tvivel underkastat, örn det i varje enskilt fall kan vara önskvärt att utbilda
en samvetsöm, som i denna sin egenskap erhållit en fullgod utbildning
för en viktig uppgift, för en annan. Icke desto mindre torde det i princip vara
välmotiverat, att på allt sätt underlätta den utveckling, som tagit sig formen
av att ett icke obetydligt antal samvetsömma begärt att få tjänstgöra i vanlig
ordning.
De sakkunniga vilja av anförda och andra skäl därför uttrycka det önskemålet,
att beredskapstjänstgöringens längd för förutvarande samvetsömma
värnpliktiga, vilkas tillstånd återkallas, måtte så bestämmas att vederbörande
kommer i fördelaktigare läge, än örn han kvarstått såsom samvetsöm. Det
synes lämpligt att beredskapstjänstgöringen för förutvarande samvetsömma
tills vidare begränsas till den grundläggande militärutbildning, som i kommandoväg
bestämmes.
Yttranden.
Riksdagens militieombudsman finner det tveksamt, om utredningen träffat
det rätta i fråga örn krigstjänstgöringens längd. Redan vid tillkomsten av
1940 års ändringar i lagen om de samvetsömma hade framhållits, att det ofta
vore motiverat att inkallelserna till krigstjänstgöring för de samvetsömmas del
bleve av längre varaktighet än för de värnpliktiga i gemen. Starka skäl, i
synnerhet sådana av psykologisk art, torde tala för att principen örn förlängd
tjänstgöring för de vapenfria borde genomföras även beträffande krigstjänstgöringen.
Det hade ofta framhållits, särskilt från militärt håll, att övergång till vapenfri
tjänst borde motverkas när det gällde värnpliktiga som redan utbildats i
vapentjänst. I stället borde återgång till vapentjänst främjas. Principen örn
förlängd krigstjänstgöring borde kunna komma till uttryck på sådant sätt att
den ständigt verkade i rätt riktning. Därest förlängningen endast drabbade
fredstjänstgöringen kunde den, sedan den värnpliktige fullgjort tilläggstjänstgöringen,
snarare verka i motsatt riktning. Den värnpliktige kunde ju säga
sig att, han, sedan han utstått olägenheten med den vapenfria tjänsten, framdeles
endast hade förmåner att vänta av sin undantagsställning. Han torde
därför vara föga benägen att revidera sin uppfattning eller att, örn han ändrat
åskådning, låta detta komma till uttryck.
Det funnes en särskild anledning att nu fästa större vikt vid förlängning
av krigstjänstgöringen än vad fallet var år 1940. Då hade understrukits,
såväl av vederbörande departementschef som av riksdagen, att man måste
ägna en särskilt kritisk granskning åt fallen av övergång till samvetsömhet
Departements
chefen.
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
efter inskrivningen. I lagtexten kade angivits, att tillstånd i dessa situationer
skulle få meddelas endast för särskilt fall och då synnerliga skäl förelåge. Utredningen
hade uppgivit, att de skärpta kraven icke kunnat upprätthållas, och
förslaget upptoge icke heller någon motsvarighet till desamma. Då man således
misslyckats att på den år 1940 beträdda vägen uppnå vissa restriktioner
i fråga örn övergång till samvetsömhet efter inskrivningen, kunde det vara skäl
att söka uppnå målet med andra medel. Metoden att förlänga tjänstgöringstiden
syntes här erbjuda vissa möjligheter.
Då krigstjänstgöringens längd rättade sig efter behovet, komme den i regel
att avse obestämd tid. I överensstämmelse härmed vore det svårt att bestämma
fasta tillägg till krigstjänstgöringen. En annan, av utredningen själv
anvisad utväg stöde dock öppen, nämligen att införa en omräkningsnorm för
jämförelse mellan vapenfri tjänst och vanlig krigstjänstgöring. Såsom norm
torde man kunna godtaga utredningens jämförelsetal (4:3). Vapenfria värnpliktiga
i sjukvårdstjänst torde dock böra jämställas med vanliga värnpliktiga.
Möjligen borde detsamma gälla i fråga örn vapenfria värnpliktiga i luftskyddstjänst.
När det gällde expeditions-, handräcknings- eller arbetstjänst syntes
hinder icke möta att en omräkning verkställdes, så att fyra dagars vapenfri
tjänst ansåges motsvara tre dagars värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning.
Av psykologiska skäl syntes det vara lämpligt att rätten till omräkning och
normen för denna fastsloges i lagen, så att de samvetsömma visste vad de hade
att rätta sig efter.
Överbefälhavaren anser det kunna ifrågasättas, om det föreslagna tjänstgöringstillägget
av 120 dagar, motsvarande omkring 25 procent av den ordinarie
tjänstgöringstiden, vore tillräckligt för att avskräcka sådana individer,
vilka vore simulanter eller vilkas samvetsbetänkligheter icke vore av allvarlig
art. Redan en ökning till 150 dagar, motsvarande omkring 35 procent av den
ordinarie tjänstgöringstiden, syntes i dessa avseenden ägnad att åstadkomma
en säkrare garanti. Därest medgivandet till överföring till vapenfri tjänst såväl
under som även efter första tjänstgöringens slut befunnes böra kvarstå,
borde det kompletteras med föreskrifter av innebörd att värnpliktig, som sålunda
överförts till vapenfri tjänst, skulle vara skyldig att utöver honom eljest
åliggande tjänstgöring och förlängd beredskapsövning undergå omskolning till
vapenfri tjänst under en tid motsvarande det eljest fastställda tillägget.
Jämväl arméchefen anser en förlängning av fredstjänstgöringen till 150
dagar böra ske.
Arméförvaltningens civila departement ifrågasätter, örn ett tjänstgöringstillägg
av 120 dagar kan anses tillräckligt som garanti mot simulation.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att någon förlängning av de vapenfria
värnpliktigas tjänstgöring överhuvud icke behöver ifrågakomma, enär tillräckliga
garantier mot missbruk på annat sätt kunna åvägabringas. Skulle det
emellertid av särskilda skäl anses nödvändigt att förlänga värnpliktstjänstgöringen
för de vapenfria värnpliktiga, ville länsstyrelsen förorda, att vapenfri
värnpliktig, som med nit och noggrannhet fullgjort sin tjänstgöring, skulle
äga erhålla sådan avkortning i tjänstgöringstiden, att hans sammanlagda tid
icke skulle överstiga den för vanliga värnpliktiga bestämda övningstiden.
Enighet råder i stort sett örn att vapenfria allt fortfarande böra åläggas
skyldighet att fullgöra längre tjänstgöring i fred än värnpliktiga i allmänhet.
25
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 18.
Även jag ansluter mig till denna uppfattning. Delade meningar lia däremot
försports rörande tjänstgöringstidens längd. För egen del finner jag i likhet
med vissa av de hörda myndigheterna det av de sakkunniga förordade tjänstgöringstillägget
av 120 dagar •— sett i jämförelse med den värnpliktiga i allmänhet
åliggande tjänstgöringsskyldigheten av 450 dagar — knappast vara
tillräckligt för att avhålla från missbruk av den undantagslagstiftning,
varom här är fråga. Med hänsyn härtill vill jag förorda en förlängning
av tilläggstjänstgöringen för de vapenfria till 150 dagar eller alltså till en
tredjedel av tjänstgöringstiden för värnpliktiga i allmänhet. De vapenfria
värnpliktigas utbildningstid skulle sålunda komma att i allmänhet uppgå till
600 dagar. Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att förordna örn denna
utbildningstids uppdelning i lämpliga perioder. I regel torde uppdelningen,
i anslutning till för armén gällande bestämmelser, böra bliva i en första
tjänstgöring örn (360 + 120 =) 480 dagar samt två repetitions- och en efterutbildningsövning,
envar örn (30 + 10 =) 40 dagar. Såsom jämväl av de
sakkunnigas motivering framgår torde tilläggstjänstgöringen böra åligga
envar vapenfri värnpliktig, således oavsett örn denne erhåller tillstånd
till vapenfri tjänst före, under eller efter det han fullgjort honom eljest
åliggande tjänstgöring. Även värnpliktig, vars skyldighet att fullgöra värnpliktstjänstgöring
i fredstid upphört och som erhåller tillstånd till vapenfri
tjänst, bör lia att fullgöra tjänstgöringstillägget. Avkortning av tjänstgöringstiden
på sätt länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagit anser jag mig icke böra
förorda.
Jag inser till fullo de svårigheter som föranlett de sakkunniga att avstå
från att föreslå generella bestämmelser rörande förlängd beredskapstjänstgöring
för de samvetsömma i allmänhet. Dessa svårigheter framträda emellertid
med samma styrka vid genomförande av de sakkunnigas förslag att förlängning
likväl skulle ske för dem, vilkas samvetsbetänkligheter aktualiserats inför
ett krigshot. Då jag i likhet med militieombudsmannen anser vägande skäl
föreligga att bestämma krigs-(beredskaps-) tjänstgöringen för vapenfria så att
såvitt möjligt i varje läge en övergång från vapenfri tjänst till vapentjänst för
vederbörande kommer att te sig förmånlig, vill jag förorda, att jämväl vid
inkallelse av värnpliktiga med tillämpning av 28 § värnpliktslagen för de
vapenfrias vidkommande räknas med en förhållandevis längre inkallelseperiod.
Av samma skäl bör, enligt min mening, jämväl beredskapsövning jämlikt
27 § 2 mom. vämpliktslagen göras i motsvarande mån längre för de vapenfria
värnpliktiga. Ehuru det av de skäl de sakkunniga anfört är svårt att uppnå
full rättvisa vid bestämmandet av längden av tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen
— sådan kan icke uppnås ens mellan värnpliktiga i vapentjänst
inbördes —- lärer det icke minst av psykologiska skäl vara lämpligt att såsom
en omräkningsnorm i lagen angives, att jämväl tjänstgöring jämlikt 27 §
2 mom. och 28 § värnpliktslagen för de vapenfria skall —- i anslutning till
vad de sakkunniga för visst fall föreslagit — vara en tredjedel längre än för
övriga värnpliktiga. Någon anledning att fastställa olika lång tjänstgöring
för olika slag av vapenfri tjänst synes mig icke föreligga. I anslutning härtill
har 3 § i lagförslaget avfattats.
26
Kungl. Majlis proposition nr 18.
5. Tjänstgöringens art.
Utredningsmännen.
Efter en historik över tidigare gällande bestämmelser om de samvetsömmas
tjänstgöring, beträffande vilken torde få hänvisas till betänkandet (sid.
38—41), lämna de sakkunniga en redogörelse för hur de samvetsömmas tjänstgöring
hittills varit anordnad och för erfarenheterna därav. Av redogörelsen
inhämtas bland annat följande:
Vapenvägrare lia fullgjort handräcknings- eller expeditionstjänst såväl
under fredstjänstgöring som under beredskap.
Civilarbetare ha före år 1940 huvudsakligen sysselsatts hos följande myndigheter,
nämligen vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, Uppsala universitets
skogsförvaltning och riksantikvarieämbetet.
Vid utväljandet av arbetsuppgifter för civilarbetarna har hänsyn tidigare
tagits icke allenast till vad de kunde lämpa sig för utan även därtill, att man
ansett dem icke böra ifrågakomma för arbete av så att säga ordinarie art.
Man har velat tillse, att deras arbete icke skolat beröva vederbörande fackföreningars
medlemmar deras arbetstillfällen.
Efter lagändringen år 1940 har principen varit att tjänstgöring motsvarande
fredstjänstgöring fullgjorts inom de fyra förutnämnda institutionerna under
det att krigs-(beredskaps-)tjänstgöring fullgjorts inom försvarsväsendet eller
vid vissa av skytteförbundens överstyrelse anordnade arbeten. De sistnämnda
ha avsett reparationer och nybyggnad av skjutbanor. Arbetseffekten vid de
av skogsförvaltande myndigheter under vissa år anordnade arbetena har på
sina håll varit allenast hälften, i något fall ända ned till en fjärdedel av vad
i vanlig ordning anställda yrkesarbetare presterat.
Till dels har den svaga arbetseffekten berott på, att den för ett effektivt
arbete i regel nödvändiga sporren i att lönen står i förhållande till prestationen
icke förefunnits. Än mer torde den ha berott på att dylika arbeten
i enlighet med sin natur utförts av mindre arbetslag, som på grund av
ekonomiska skäl ej kunnat förses med erforderligt arbetsbefäl. Försök med
betingsarbete i den ordning att en viss extra fritid kunnat intjänas har åtminstone
i den form, som lett till avkortning i den bestämda tjänstgöringstiden,
mötts av invändning att detta strede mot själva principen för det sätt,
på vilket denna utmätts för de samvetsömma. I mindre grad har den dåliga
arbetseffekten gjort sig gällande vid de på senare tid anordnade arbetena,
vilket förhållande torde sammanhänga därmed, att vid dessa arbeten sammanförts
ett större antal samvetsömma, som kunnat erhålla ledning av arbetsbefäl.
Arbetseffekten torde numera i genomsnitt kunna anses motsvara omkring
två tredjedelar av vad som kunnat erhållas örn arbetskraft från öppna
marknaden kommit till användning. Två tredjedels arbetseffekt torde erfarenhetsmässigt
motsvara, vad värnpliktiga i allmänhet prestera vid motsvarande
arbeten, för vilka de icke erhållit yrkesutbildning. Även på senare
tid ha bland de samvetsömma förekommit försök att undandraga sig fullgörande
av ålagda uppgifter, i några fall i så allvarlig form att vederbörande
myndighet måst föranstalta örn åtal.
Gällande lagstiftning ger i sådant fall möjlighet för den myndighet, som
givit tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm, att återkalla detta. Denna
utväg har endast ytterst sällan kommit till användning. Ehuru densamma
är teoretiskt motiverad med att den, som vägrat att fullgöra det arbete han
fått sig ålagt, förverkat det förtroende som visats honom, är det tydligen till
skada för försvaret att en dylik person tvingas till militär tjänstgöring. Det
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
slutliga resultatet torde i regel bliva allenast att vederbörande dömes för
värnpliktsvägran i stället för arbetsvägran. Andra vägar måste sökas att
komma till rätta med tredska.
De sakkunniga, vilka såsom redan av det föregående framgår nekande besvarat
frågan örn anledning finnes att bibehålla en åtskillnad mellan olika
grader av samvetsömhet, anse, att formen för de vapenfrias tjänstgöring och
arten därav bör inom vida gränser regleras i administrativ ordning på sådant
sätt, att största möjliga effektivitet förenas med den hänsyn till individuell
övertygelse, som kan tagas utan att de gränser överskridas, som det
allmännas intresse måste uppställa. De uppgifter, i vilka vapenfria krigsplaceras,
böra enligt de sakkunnigas mening såvitt möjligt utmärkas därav:
att de äro ur samhällets synpunkt av den vikt att personal för ändamålet
måste avses vid mobilisering;
att de icke lämpligen kunna utföras av kvinnor, till krigstjänst odugliga,
över- eller underåriga;
att de, i motsats till militära, uppgifter, för vilka fordras väpnad personal,
äro icke endast indirekt utan direkt avsedda att hjälpa medmänniskor eller
skydda egendom;
att de innebära minsta möjliga fördel i jämförelse med de uppgifter, för
vilka övriga värnpliktiga avses; samt
att de äro av den art, att fredstjänstgöring och beredskapstjänst kunna
anordnas såsom förberedelse för krigsuppgiften.
De sakkunnigas förslag till tjänstgöringens ordnande för de vapenfria värnpliktiga
ha föregåtts av vissa praktiska försök och äro åtföljda av såväl ingående
motivering som utredning örn möjligheterna att genomföra dem. Härutinnan
torde få hänvisas till betänkandet (sid. 44 ff.).
I korthet innebära förslagen följande:
Nu befintliga vapenfria. Yapenvägrare fullgöra liksom hittills handräcknings-
och expeditionstjänst. Av civilarbetarna utbildas därtill användbara
i särskilda kurser till hjälpbrandmän för det allmänna luftskyddets behov
(varvid förutsättes, att jämväl utbildning i sjukvård och i röjnings- och räddningstjänst,
däri inbegripet min- och projektilröjning, skall lämnas i den utsträckning
sådan utbildning medhinnes) med undantag för ett mindre antal,
som avses för vattenfallsstyrelsens reparationsberedskap. De civilarbetare,
som icke äro användbara för brandtjänst, överföras till handräckningstjänst
vid truppförband. De sakkunniga lia förutsatt, att sistnämnda civilarbetare
skola kunna, örn de så önska, av vederbörande befälhavare beredas tillfälle
att, där tjänstens beskaffenhet icke lägger hinder i vägen, på egen bekostnad
bära civila kläder.
Nyinskrivna vapenfria. I den omfattning som betingas av de sjukvårdsuppgifter,
som kunna fullgöras av obeväpnad personal, böra de vapenfria värnpliktiga,
som så önska, tilldelas trängen i sjukvårdstjänst. Återstoden bör i
särskilda kurser utbildas för luftskyddets behov, huvudsakligen för brandtjänst.
De som icke kunna tillgodogöra sig utbildningen i brandtjänst överföras
till handräckningstjänst vid truppförband.
28
Kungl. May.ts ''proposition nr 18.
Beträffande särskilt intagning av vapenfria värnpliktiga till militär sjukvårdstjänst
ha de sakkunniga anfört följande:
Representanter för den militära sjukvården hava icke underlåtit att för de
sakkunniga framhålla, att de senaste årens utveckling visar, att så gott som all
sjukvårdspersonal måste vara beväpnad. Sålunda har påvisats, att sjukbärare
och sjukvårdsformationer icke endast vid eller i omedelbar närhet av fronten
utan även långt bakom densamma måste kunna skydda såväl sig själva som de
dem anförtrodda sårade mot överraskande anfall från exempelvis luftlandsatta
trupper.
Mot invändningen att detta icke behövde hindra, att exempelvis vissa bårlag
eller viss man inom varje bårlag på stridsfältet men framför allt bakom detta
borde kunna vara obeväpnad på egen risk, har genmälts, att de sårades intresse
av skydd mot marodörer icke tillåter de militära sjukvårdsmyndigheterna att
taga ett sådant ansvar. Olika slag av invändningar hava mött förslag örn de
samvetsömmas utbildning till sjukvårdare vid krigs- och beredskapssjukhus
bakom fronten, för sjukhuståg, badplutoner, avlusningsanstalter m. fl. liknande
uppgifter. Den enda uppgift inom den militära sjukvårdens ram, som
av vederbörande myndigheter ansetts kunna ifrågakomma, är förrådstjänsten.
Däremot har chefen för armén, i anledning av till chefen för försvarsstaben
ställd förfrågan, meddelat att samvetsömma värnpliktiga kunde, under förutsättning
att de bära uniform, i viss utsträckning användas inom den militära
organisationen i, förutom egentlig handräcknings tjänst, jämväl bland annat
sjukvårdstjänst. I fred skulle tjänstgöringen fullgöras å de militära sjukhusen
eller sjukstugorna, i krig vid mobiliseringsdepåernas sjukhus eller sjukstugor
samt vid krigs- och beredskapssjukhus. Användning av samvetsömma i sjukbärarförband
eller liknande befattningar borde däremot icke förekomma. Utöver
angivna uppgifter av sjukvårdskaraktär har chefen för armén vidare
meddelat, att samvetsömma syntes kunna i viss omfattning tjänstgöra i krig
vid häst- och hästfordonsdepåer, vid tygstationer och tygverkstäder samt i
yrkesbefattningar vid depåerna. Erforderlig utbildning kunde inom den
militära organisationens ram bibringas de samvetsömma.
De sakkunniga hava icke kunnat undgå att få det intrycket, att de militära
sjukvårdsmyndigheternas principiella motstånd mot tanken att använda de
samvetsömma för andra sjukvårdsuppgifter än förrådstjänst bottna icke allenast
i ett militärt krav på att all sjukvårdspersonal skall vara beväpnad — så
är ju ingalunda fallet med åtskillig annan sjukvårdspersonal — utan fastmer
i en viss misstro mot de samvetsömma värnpliktigas moraliska och intellektuella
egenskaper. Det är helt naturligt, att vederbörande myndigheter av omtanke
örn sitt verksamhetsfält icke vilja utsätta sig för att få en sämre personal
i stället för en bättre, helst som det moderna krigets erfarenheter lära giva vid
handen, att kraven på sjukvårdspersonalens egenskaper och utbildning måste
ställas väsentligt högre, än vad tidigare stundom torde hava varit fallet, framför
allt vid stridande förband.
Såsom i ett annat sammanhang utvecklats har ett antal samvetsömma
genom sitt uppträdande och sin livsföring givit anledning till berättigad
misstro. Enligt de sakkunnigas mening gäller detta endast en minoritet. De
allra flesta lära just genom sin religiösa inställning väl ägna sig för den uppgift
i människokärlekens tjänst, sjukvården har. Förutom för handräckningsoch
expeditionstjänst böra de näppeligen användas för annan verksamhet
inom krigsmakten än sjukvården. Användas de i denna, blir följden, att motsvarande
antal för stridsuppgifter användbara värnpliktiga kunna avses för
dylika uppgifter. I detta sammanhang är att märka att, enligt uppgifter, som
lämnats de sakkunniga av prästmän, som haft att verkställa förhör med sam
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
vetsömma, ett avsevärt antal av de nuvarande civilarbetarna med glädje skulle
fullgöra vapenfria uppgifter inom den militära sjukvården, örn tillfälle därtill
bereddes dem.
Enligt de sakkunnigas mening böra de samvetsömma värnpliktiga, som
hädanefter vid inskrivningen uttrycka önskemål örn tjänstgöring inom den
militära sjukvårdstjänsten, tilldelas trängen i sjukvårdstjänst, dock icke i
större omfattning än som betingas av de sjukvårdsuppgifters behov, som
kunna fullgöras av obeväpnad personal. De samvetsömma värnpliktiga, som
tilldelas trängen i sjukvårdstjänst, böra erhålla samma utbildning som övriga
värnpliktiga tillhörande detta truppslag utom vapentjänst. Under den tid,
varmed utbildningstiden härigenom skulle förkortas, under den s. k. tilläggstiden
ävensom under repetitions- och efterutbildningsövning, böra dessa värnpliktiga
tjänstgöra såsom sjukvårdare vid militära eller civila sjukhus. Krigsplacering
bör ske på sätt, vartill utbildningen giver anledning. Genom att till
militär sjukvårdstjänst icke skulle uttagas andra samvetsömma än de, som uttryckt
önskemål därom, synes kunna ernås, att sjukvårdsformationerna
besparas de svårigheter, som eljest i enstaka fall kunde tänkas uppkomma vid
fall av uniformsvägran eller dylikt.
I detta sammanhang vilja de sakkunniga fästa uppmärksamheten på önskvärdheten
av att vid inskrivningarna i största möjliga utsträckning hänsyn
tages till dem, som hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i
vanlig ordning men som finna sig av sitt samvete oförhindrade att likväl fullgöra
denna, därest de uttagas till trängen i sjukvårdstjänst. Ett sådant hänsynstagande
synes väl stå i överensstämmelse med föreskriften i 6 § gällande
värnpliktslag, att, där så kan ske, hänsyn skall tagas till den värnpliktiges önskemål.
Denna väg att minska antalet nyinskrivna samvetsömma synes icke hava
beaktats i gällande inskrivningsförfattningar. Det synes lämpligt att, exempelvis
i inskrivningsinstruktionen, föreskriva att värnpliktig, som anmäler samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning och därom ingiver
skriftlig utredning, skall tillfrågas, huruvida han vidhåller sin ansökan
örn vapenfri tjänst, därest han i vanlig ordning tilldelas trängen i sjukvårdstjänst.
De sakkunniga erinra, att bland de vapenfria finnas personer, som icke
förtjäna särskild hänsyn från samhällets sida, nämligen personer, vilka hysa
en mot staten föraktfull inställning (exempelvis sekten Jehovas vittnen) och
sådana samvetsömma, som ådraga sig straff för vägran att fullgöra den
tjänst, som de i egenskap av vapenfria värnpliktiga fått sig ålagd. Dessa
personer böra enligt de sakkunnigas mening särskilt registreras, krigsplaceras
i en särskild grupp samt i krig eller vid krigsfara sammanföras i särskilt
arbetsförband med sådant befäl, biträdande personal, förläggning och arbetsuppgift,
att någon fara för ordningen eller mot samhället riktad verksamhet
icke uppkommer. Jämväl i fred borde ifrågavarande personer sammanföras
till särskild arbetsplats, som för ändamålet borde förses med för övervakning
tillräckligt och kvalificerat arbetsbefäl. Enligt vad statens arbetsmarknadskommission
meddelat, förelåge möjlighet att genom kommissionens försorg
ordna arbetsplatser, som fyllde de krav, de sakkunniga sålunda funnit böra
ställas.
De vapenfria värnpliktiga böra enligt de sakkunnigas förslag erhålla
samma personliga förmåner som övriga värnpliktiga. Utbildningskurserna i
brandtjänst böra enligt de sakkunnigas mening förläggas till och anordnas
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
av de fasta brandkårerna i riket och bedrivas i huvudsak på statens bekostnad.
Extra befäl, övningslokaler, materiel och personlig brandmannautrustning
borde ställas till förfogande av den kommun, vid vars brandkår utbildningen
skedde. Vid vissa försöksvis anordnade kurser, som anordnas i
syfte att utröna de vapenfrias lämplighet för ändamålet, hade kommunerna
efter överenskommelse i varje särskilt fall åtagit sig att svara för sistnämnda
kostnader, men hade såsom villkor härför i regel uppställt, att de utbildade
brandmännen eller viss del av dem skulle krigsplaceras vid vederbörande
kommuns brandkår. Det syntes, anföra de sakkunniga, vara ett starkt önskemål,
att krigsplacering kunde ske, utan att dylika hänsyn behövde tagas. För
sådant fall kunde uppenbarligen fråga örn ersättning till kommunerna uppkomma.
Yttranden.
Enighet föreligger hos remissmyndigheterna därom att de sakkunnigas
förslag att använda de vapenfria värnpliktiga i brandtjänst för luftskyddets
räkning är lämpligt såväl med hänsyn till tjänstgöringens natur och syfte
som till det mycket stora behovet av personal för ändamålet.
Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anser sig ej kunna biträda de sakkunnigas
förslag att de vapenfria värnpliktiga skola tilldelas trängen i sjukvårdstjänst.
Under förutsättning att ett noggrant urval ägde rum kunde
styrelsen ansluta sig till ett av arméchefen framfört, av de sakkunniga åberopat
förslag, att ett visst antal vapenfria skulle under sin tjänstgöring kunna
vid de militära sjukhusen erhålla sådan praktisk utbildning, att de vid tjänstgöringens
slut skulle kunna placeras vid mobiliseringsdepåernas sjukhus,
beredskapssjukhus m. m. I detta hänseende har styrelsen vidare anfört
följande:
Förslagsvis torde därvid en, vid större förband två vapenfria värnpliktiga
tilldelas varje regemente (kår) för tjänst vid förbandets sjukvårdsavdelning.
Tjänstgöringen borde därvid omfatta all förekommande tjänst på sjukhuset.
Sjukvårdsutbildningen borde handhavas av läkare, sjuksköterskor och övrig
sjukvårdspersonal. Då en längre tids tjänstgöring förutsattes för dessa värnpliktiga,
kunde de ha möjlighet att härunder inhämta kunskap i sådana delar,
som vore av betydelse för försvarsmakten. Det komme därvid an på den värnpliktige
att genom nit och intresse förvärva sig sådan utbildning, att han
kunde anses skickad för mera krävande sjukvårdsuppgifter. Sjukvårdsstyrelsen
ville härvid ej underlåta framhålla, att denna form av tjänstgöring
som regel väl kunde utföras av kvinnor m. fl. och sålunda ej motsvarade de
villkor, som angivits av de sakkunniga.
De till sjukvårdstjänst uttagna borde, i likhet med de som uttagits till
luftskyddstjänst, kunna överföras till annan tjänst, därest det visade sig, att
de icke vore lämpade för sjukvårdsarbete.
Sjukvårdsstyrelsen hade genom inskrivningsläkarna inhämtat, att samvetsömma
ej sällan föreslagits till uttagning i sjukvårdstjänst men att därvid,
med hänsyn till att viss utbildning i skjutning inginge, sådan uttagning
avböjts. Framhållas borde, att samvetsömma värnpliktiga, som på detta sätt
påverkades att godtaga sådan utbildningsgren, icke alltid vore de mest lämpliga
för sjukvårdsarbete.
31
Kungl. Maj-.ts proposition nr 18.
Vattenfallsstyrelsen föreslår, att ett antal av 600—700 vapenfria värnpliktiga
bibringas en kortare utbildning i reparationstjänst för att vid krig
ingå i kraftverksföretagens linjereparationslag. Dessa värnpliktiga borde
jämväl utbildas i projektilröjning.
Vattenfallsstyrelsen föreslår vidare att för utbildning till ersättare för de
till tjänstgöring i linjereparationslag föreslagna vapenfria värnpliktiga, som
utträda ur värnpliktsåldern, en årskontingent av 50—80 man borde fullgöra
fredstjänstgöring vid statens vattenfallsverk. I allt fall borde en eventuell
avveckling av tilldelningen av vapenfria värnpliktiga till vattenfallsstyrelsens
arbeten ske successivt.
Riksantikvarieämbetet hemställer, att de vapenfria värnpliktiga måtte jämväl
i framtiden i icke alltför ringa utsträckning få nyttjas i kulturminnesvårdens
tjänst.
1941 års hemortsförsvarssakkunniga ifrågasätta, örn icke även vapenvägrarna
böra överföras till luftskyddstjänst, samt föreslå att luftskyddstjänsten
bör intaga första rummet eller i vart fall jämställas med den militära
sjukvården vid bestämmandet av tjänstgöringens art för de kommande årsklasserna
vapenfria värnpliktiga.
Chefen för flygvapnet har framhållit, att för vården av flygförbandens
markområden torde komma att erfordras civil arbetskraft, därest icke vapenfria
värnpliktiga kunde disponeras för ändamålet.
Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, örn ej brandtjänsten trots
längre tjänstgöringstid kan innebära alltför stora fördelar i jämförelse med
de uppgifter för vilka övriga värnpliktiga avses. Länsstyrelsen föreslår, att
endast den vapenfrie värnpliktige, som efter exempelvis ett års handräckningstjänst
visat sig duglig, skall kommenderas till brandtjänst.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att de värnpliktigas användning i
kommunalt arbete både ur kontrollsynpunkt och med hänsyn till de disciplinära
frågorna skulle medföra så stora olägenheter, att kommunerna säkerligen
skulle bliva föga tillfreds med att ha dylika ofta mindervärdiga personer i
sin tjänst. Med anledning härav kunde länsstyrelsen icke tillstyrka förslaget
örn de samvetsömmas användning i kommunalt arbete.
Domkapitlet i Karlstad föreslår, att de vapenfria värnpliktiga förutom för
sjukvårds- och luftskyddstjänst böra avses för vakttjänst med tillsyn vid
industrianläggningar, kraftverk m. m.
Skogsstyrelsen ifrågasätter, örn icke vapenfria värnpliktiga skulle kunna
utnyttjas även såsom vaktmanskap i brandtornen.
Riksdagens militieombudsman har — i anslutning till de sakkunnigas uttalande
att det synes lämpligt att de vapenfria, som så önska, av vederbörande
befälhavare beredes tillfälle att på egen bekostnad bära civila kläder —
anfört följande:
Frågan om tjänstedräkten torde ställa sig väsentligt olika för olika
kategorier av vapenfria. Vapenfria värnpliktiga i brandtjänst vid luftskyddet
torde böra erhålla samma utrustning som andra personer i motsvarande
tjänst. Militär tjänstedräkt torde icke kunna komma i fråga redan av det
skälet att luftskyddets organisationer icke vore militära.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
De vapenfria som tilldelas vattenfallsstyrelsen för dess reparationsberedskap
torde icke heller böra bära militär uniform.
Vapenfria värnpliktiga i sjukvårdstjänst vid krigsmakten syntes icke rimligen
kunna under tjänst uppträda i civila kläder, utan kravet på militär
tjänstedräkt torde här vara oavvisligt.
Avsikten syntes vara att vapenfria som placerats på särskilda arbetsförband
skulle bära civila kläder, och häremot vore ej något att erinra.
Vad slutligen anginge sådana vapenfria värnpliktiga, som fullgjorde
expeditions- eller handräckningstjänst, torde lämplighetsskäl få vara avgörande,
örn de skulle vara iklädda uniform eller icke. Man kunde antaga
att uniformsfrågan i praktiken komme att förorsaka större konflikter än vad
den teoretiskt sett borde giva anledning till. Då uniformen för mångå samvetsömma
framstode som ett yttre tecken på samhörighet med den väpnade
krigsmakten, kunde man vänta att många vapenfria, under åberopande av
samvetsskäl, komme att vägra att taga på sig militär tjänstedräkt. Å andra
sidan torde militära chefer i allmänhet vara obenägna att medge undantag
från regeln örn bärande av uniform. Särskilda åtgärder i syfte att förebygga
onödiga konflikter i uniformsfrågan vore därför påkallade. Konfliktriskerna
torde vara särskilt framträdande i fråga örn äldre vapenfria, vilka en gång
erhållit tillstånd att fullgöra sin tjänstgöring i civila kläder men nu berövades
denna förmån och bleve underkastade vederbörande chefs beslut i varje
särskilt fall. Därest den av utredningen antydda ordningen genomfördes,
torde det bli nödvändigt, att närmare föreskrifter meddelades rörande prövningen
av vapenfrias ansökningar örn rätt att bära civila kläder.
Arméförvaltningens civila departement har beträffande de sakkunnigas
förslag att de vapenfria värnpliktiga skulle erhålla samma ekonomiska förmåner
som övriga värnpliktiga anfört, att i varje fall någon särskild förhöjd
avlöning icke syntes böra ifrågakomma för det tjänstgöringstillägg, som
kunde komma att åläggas de vapenfria. Vidare syntes den kategori värnpliktiga,
som avsåges skola överföras till särskilt upprättade arbetsläger,
knappast böra komma i åtnjutande av högre ersättning än den, som kunde
tillkomma värnpliktiga i allmänhet vid tjänstgöringens början.
För närvarande bestredes kostnaderna för de samvetsömma s. k. civilarbetarnas
underhåll av ett å riksstatens fjärde huvudtitel under rubriken
Diverse upptaget särskilt anslag till underhållskostnader för vissa samvetsömma
värnpliktiga, under det att kostnaderna för de s. k. vapenvägrarna
belastade de anslag, från vilka motsvarande kostnader för övriga värnpliktiga
utginge. Då skillnaden mellan civilarbetare och vapenvägrare vid bifall till
föreliggande förslag skulle upphöra, syntes i fortsättningen särskilt anslag för
samvetsömma värnpliktigas underhållskostnader knappast vara erforderligt.
För bestridande av kostnader för de vapenfrias utbildning och inkvartering
exempelvis vid genomgång av kommunala brandkurser eller eljest utanför
försvarsväsendet syntes däremot särskilda medel böra avses.
Medicinalstyrelsen har framhållit, att bland de vapenfria, som vid bifall
till de sakkunnigas förslag komme att hänvisas till särskilda arbetsläger,
skulle finnas såväl en avsevärd del psykiskt efterblivna eller i varje fall
debila som åtskilliga med gravare psykiska rubbningar. Styrelsen funne det
därför synnerligen önskvärt, att till dessa arbetslägers personal alltid skulle
33
Kungl. May.ts proposition nr 18.
höra en rådgivande psykiater med skyldighet att genomgå samtliga lägret tilldelade
vapenfria värnpliktiga och med möjlighet att taga initiativ till abnorma
elements skiljande från lägren. Den brokiga blandning av psykiskt icke fullvärdiga
individer, som torde komma att utgöra en avsevärd del av dessa
arbetslägers beläggning, torde ock kräva särskilda åtgärder med avseende å
arbetets ordnande liksom för lägrens inre organisation, i vilka avseenden den
psykiatriska sakkunskapen borde utnyttjas.
Statskontoret påpekar, att de vapenfria värnpliktiga, vilka efter genomgången
utbildning komme att fullgöra fredstjänstgöring vid kommunal brandkår,
därvid i första hand tillgodosåge det kommunala brandskyddsintresset.
Det syntes med hänsyn därtill statskontoret skäligt, att kommunen bestrede
samtliga kostnader för denna tjänstgöring, således icke endast tillhandahölle
materiel, personlig brandmannautrustning o. dyl. utan även ersatte statsverkets
utgifter för de förmåner som tillkomme de tjänstgörande såsom värnpliktiga.
Svenska stadsförbundets styrelse har anfört, att i den mån möjligheter
till utbildning erbjöde sig vid städernas brandkårer, det syntes rimligt, att
städerna öppnade möjligheter därtill. Vad kostnaderna angår, syntes brandmännens
personliga utrustning under utbildning för krigstjänst knappast vara
en utgift av natur att böra bäras av kommunen. Beträffande kostnadsfrågan
i övrigt funne styrelsen det avgörande vara, huruvida de vid en brandkår utbildade
komme att krigsplaceras i respektive stad eller ej. Endast under den
första förutsättningen syntes det kunna ifrågakomma, att staden skulle bära
kostnaderna. Kommunerna vore skyldiga att tillhandahålla viss personal för
luftskyddet. I övrigt tillkomme det staten att sörja för ytterligare nödig
personal. Örn kommunen övertoge utbildningskostnader för denna, syntes
det vara en skälig förutsättning, att den bleve krigsplacerad i vederbörande
stad. Skulle detta ur militära synpunkter medföra någon olägenhet, syntes
det påkallat att, såsom också antyddes i betänkandet, ersättning lämnades för
utbildningskostnaderna för de i staden icke krigsplacerade.
Svenska brandskyddsföreningen samt svenska brandkårernas riksförbund
framhåller önskvärdheten av att enhetliga grunder utarbetades för vapenfria
värnpliktigas utbildning, avlöning, utspisning och uniformering. Örn möjligt
borde de under hela sin utbildnings- och tjänstgöringstid vara kasernerade.
Instruktörerna borde erhålla någon ersättning av statsmedel.
Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att staten icke bör avhända
sig möjligheten at-t krigsplacera do i brandtjänst utbildade vapenfria värnpliktiga
där de vid varje tidpunkt bäst behövdes.
Luftskyddsinspektionen samt länsstyrelsen i Gotlands län framhålla angelägenheten
av att gränserna för statens och kommunernas skyldigheter med
avseende å kostnaderna klart angivas.
De sakkunnigas förslag till tjänstgöringens ordnande för de vapenfria Departemenisvärnpliktiga
synes böra i allt väsentligt förverkligas. Med hänsyn till det all- chefen.
varliga läget har genom provisoriska åtgärder inom nuvarande lagstiftnings
Bihang
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 18. 2083 12 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
ram så redan skett i ej obetydlig omfattning. Sålunda lia omkring 1,300
civilarbetare erhållit 60 dagars utbildning i brandtjänst, varjämte 700 civilarbetare
ställts till vattenfallsstyrelsens förfogande för utbildning i reparationstjänst.
Huvudvikten synes böra läggas vid utbildning i brandtjänst för luftskyddets
behov. Att mot de militära sjukvårdsmyndigheternas mening utbilda
vapenfria värnpliktiga i sjukvårdstjänst vid trängen i den ordning de sakkunniga
föreslagit synes icke nödvändigt för att nå vad de sakkunniga avsett.
Samma resultat kan uppnås genom att ett antal vapenfria på sätt arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse föreslagit örn och i den mån så befinnes lämpligt
beordras till tjänstgöring vid militära sjukhus. Överhuvud synes det
icke nödvändigt att i detalj nu bestämma de vapenfria värnpliktigas användning
i en framtid. Kungl. Majit bör äga att i detta hänseende träffa avgörande
inom de av lagstiftningen uppdragna gränserna. Skulle beredskap behöva
uppehållas ytterligare längre tid, torde det sålunda låta sig göra att,
samtidigt med att utbildning i brandtjänst pågår, tillgodose det behov
av arbetskraft som hittills blivit täckt med vapenfria värnpliktiga. Framför
allt lärer därvid böra framhållas möjligheten av att använda därtill lämpade
vapenfria värnpliktiga i skogsarbete. Även bör beaktas, att vissa förband —
icke minst flygflottiljerna — ha god användning för vapenfri arbetskraft i
yrkesarbete och handräckningstjänst.
Med anledning av vad länsstyrelsen i Kristianstads län i ämnet anfört vill
jag framhålla, att den i de sakkunnigas lagförslag förekommande föreskriften
att vapenfri värnpliktig må kunna användas för kommuns räkning betingas
därav, att brandkårerna, vid vilka de vapenfria förutsatts skola erhålla ut
bildning och fullgöra tjänstgöring, i allmänhet äro kommunala inrättningar.
På grund härav synes intet vara att erinra mot ett intagande i lagen av den
sålunda föreslagna bestämmelsen.
De sakkunniga framhålla, att ett återkallande av tillstånd till vapenfri tjänst
visat sig vara en otjänlig metod att komma till rätta med tredska. I stället
anvisas utvägen att till ett särskilt arbetsförband sammanföra värnpliktiga,
vilka ådragit sig straff för vägran att fullgöra dem anvisad vapenfri tjänstgöring,
ävensom vissa andra värnpliktiga. Åtgärder i sådan riktning äro även
enligt min mening ofrånkomliga. Till frågan örn vilka personer, som böra
beordras till sådant förband, återkommer jag i det följande under avsnittet
Straffrättsliga spörsmål. Däremot synes det icke vara riktigt att de till arbetsförband
beordrade kvarstå såsom vapenfria värnpliktiga. Det tillstånd till
vapenfri tjänst som kan hava lämnats bör i följd härav återkallas i och med
att vederbörande kommenderas till arbetsförband. Framhållas må att de till
arbetsförband beordrade komma att lyda under strafflagen för krigsmakten.
Jag förutsätter i likhet med medicinalstyrelsen, att till sådant förband icke
skola hänföras personer med allvarligare psykiska defekter och att förbandet
skall stå under en i medicinskt hänsyn betryggande tillsyn.
Vid bifall till föreliggande förslag kunna icke endast förutvarande vapenvägrare
och vissa nyinskrivna vapenfria värnpliktiga utan även förutvarande
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 18.
civilarbetare komma att beordras att utföra handräckning vid truppförband.
De utrustas då med uniform i likhet med andra värnpliktiga. Det kan antagas,
att vissa vapenfria icke önska bära uniform. De sakkunniga föreslå på grund
härav, att vederbörande truppförbandschef skall kunna tillåta vapenfri värnpliktig
att på egen bekostnad bära civila kläder. Eiksdagens militieombudsman
anser, att närmare föreskrifter böra meddelas rörande prövning av vapenfria
värnpliktigas ansökningar om rätt att bära civila kläder. För egen del
vill jag framhålla, att på grund av folkrättsliga regler det med hänsyn till
de vapenfria värnpliktigas egen säkerhet lärer i krig vara nödvändigt att
ålägga alla vid krigsmakten tjänstgörande sådana värnpliktiga att bära uniform.
I fredstid torde däremot undantag kunna medgivas. Sedan åtskilligt
handräckningsarbete numera avses skola utföras av särskilt för ändamålet
anställda civila arbetare, synes det möjligt att låta vapenfria värnpliktiga jämsides
med dessa utföra likartat arbete i civila kläder. Truppförbandschef erna
böra i kommandoväg erhålla meddelande därom, att vapenfria värnpliktiga,
som så önska, skola, där icke tjänstens krav lägger hinder i vägen, tillåtas
bära civila kläder. Åt dem som sakna för handräckningsarbete lämpliga egna
persedlar torde överdragskläder böra tillhandahållas. Lämnas tillstånd att
bära civila kläder, bör, enligt min mening, ersättning för begagnade egna persedlar
i vanlig ordning utgå.
Skulle emellertid truppförbandschef med hänsyn till tjänstens krav eller
den vapenfrie värnpliktiges egen säkerhet icke anse sig kunna dispensera från
skyldigheten att bära uniform, måste en vägran uppenbarligen anses och behandlas
som varje annat lydnadsbrott. Efter vederbörlig bestraffning kommer
sådant brott, på sätt under avsnittet Straffrättsliga spörsmål skall närmare
utvecklas, att kunna föranleda omprövning av det meddelade tillståndet
till vapenfri tjänst samt, därest tillståndet återkallas, kommendering till förutnämnda
arbetsförband.
Jag finner det rimligt, att de vapenfria värnpliktiga erhålla i huvudsak
samma ekonomiska förmåner som övriga värnpliktiga, sålunda även terminslön
enligt den s. k. högre tariffen. Däremot bör tillägget i tjänstgöringstid icke
få räknas såsom kvalifikationstid för hemortslön och penningbidrag. Till
frågan örn härav föranledda ändringar i krigsfamiljebidragsförordningen samt
kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 527) med provisoriska bestämmelser angående
avlöning åt värnpliktiga m. m. torde jag framdeles få återkomma.
Såsom av det föregående framgår har arméförvaltningens civila departement
förklarat sig anse, att sådana personer, som hänvisats till förutnämnda
arbetsläger, knappast borde erhålla högre ersättning än den, som tillkommer
värnpliktiga i allmänhet vid tjänstgöringens början. Ehuru den tankegång,
som ligger till grund för detta förslag, är förståelig, anser jag mig dock icke
böra förorda, att dessa värnpliktiga i ekonomiskt hänseende sättas i annan
ställning än andra värnpliktiga, därest de samvetsgrant fullgöra dem åliggande
uppgifter. Jag vill emellertid förorda, att Kungl. Majit erhåller möjlighet att,
örn och i den mån erfarenheten skulle visa behov därav föreligga, besluta, att
ifrågavarande värnpliktiga tillkommande penningbidrag skall utgå i form av
36 Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 18.
arbetspremier eller flitpengar enligt grunder, som Kungl. Maj:t äger bestämma.
Ett genomförande av föreliggande förslag förutsätter, såsom av det föregående
framgår, att de kommunala brandkårerna i viss utsträckning få disponeras
för utbildning av vapenfria för luftskyddets behov. All anledning synes
föreligga att antaga, att kommunerna skola liksom hittills vara villiga att
lämna sin medverkan härtill. Jag finner mig därför icke böra nu ifrågasätta
införandet av särskild lagföreskrift rörande skyldighet för kommunerna
att fullgöra denna uppgift. I stället synas överenskommelser böra från fall
till fall träffas med lämpliga kommuner örn deras medverkan vid de vapenfrias
utbildning. Jag förutsätter härvid, att kommunerna skola till täckande av
kostnaderna för de till sådan utbildning hänvisades underhåll och utrustning
erhålla statsbidrag med belopp motsvarande kostnaderna för statsverket
därest de vapenfria varit förlagda till truppförband eller fått utspisning och
beklädnad genom kronans försorg. I den mån personalen kommer att krigsplaceras
i den utbildande kommunen bör man kunna räkna med att kommunen
svarar för övriga med utbildningen förenade kostnader. Därest sådan krigsplacering
icke kan ske eller endast i begränsad utsträckning ifrågakomma,
synes kommunen böra erhålla statsbidrag till täckande av sistnämnda kostnader
med belopp, som i de särskilda fallen efter närmare prövning bestämmes.
Skulle en central utbildningskurs komma att anordnas, synes instruktörsfrågan
kunna lösas genom kommendering av brandbefäl i reservofficers
ställning.
I likhet med civila departementet förordar jag, att underhållskostnaderna
för de vapenfria hädanefter i sin helhet bestridas i samma ordning som motsvarande
kostnader för övriga värnpliktiga. Det nu under riksstatens fjärde
huvudtitel uppförda anslaget till underhållskostnader för vissa samvetsömma
värnpliktiga bör alltså bortfalla ock kostnaderna — sålunda jämväl kostnaderna
för förutnämnda arbetsläger -—- bestridas från huvudtitelns anslag i
övrigt. Kostnader för de vapenfrias utbildning och inkvartering vid genomgång
av kommunala brandkurser eller eljest utanför försvarsväsendet torde
lämpligen böra bestridas från det under fjärde huvudtiteln uppförda
reservationsanslaget till vissa kostnader för de fasta undervisningsverken,
särskilda utbildningskurser m. m.
Frågan örn härav föranledda ändringar i anslagsberäkningen under fjärde
huvudtiteln upptager jag i annat sammanhang.
6. Sättet för prövning av samvetsbetänkligheterna.
Kätt att meddela tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm tillkom enligt
1902 års kungl, cirkulär vederbörande truppförbandschef (motsvarande).
Enligt 1920 och 1925 års lagar hade inskrivningsrevisionerna att pröva de
anmälda samvetsbetänkligheterna mot värnpliktstjänstgöring. Genom lagändring
år 1940 bestämdes, att endast Kungl. Maj:t finge meddela ifrågavarande
tillstånd åt värnpliktig, som blivit inskriven. I anledning av inskriv
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 18. 37
ningsrevisionernas avskaffande genom 1941 års värnpliktslag har bestämts,
att samtliga ansökningar skola prövas av Kungl. Majit.
Med stöd av § 9 lagen örn samvetsömma värnpliktiga bär Kungl. Majit
tid efter annan utfärdat bestämmelser örn den utredning, som skall förebringas
av värnpliktig, som begär tillstånd att fullgöra tjänstgöring såsom
samvetsöm. Av förarbetena till lagen framgår att den värnpliktige har att
styrka sina samvetsbetänkligheter. Kraven på utredningen ha upprepade
gånger skärpts i anledning av de missförhållanden, som kunnat konstateras.
För närvarande gäller i ämnet kungörelsen den 13 februari 1942 (nr 40). Enligt
denna ha de värnpliktiga att själva förebringa följande utredning:
a) skriftlig, på heder och samvete avgiven försäkran av sökanden att han hyser
allvarliga samvetsbetänkligheter mot tjänstgöring med vapen eller mot varje slag
av militär tjänstgöring;
b) intyg av polismästare eller stadsfiskal i stad eller landsfogde eller landsfiskal
å landet i fråga örn sökandens vandel;
c) intyg, utfärdat på heder och samvete av två till myndig ålder komna trovärdiga
personer, vilka under långvarig bekantskap med sökanden förvärvat ingående
kännedom örn hans personliga förhållanden, att de anse honom på grund
av religiös övertygelse eller av annan jämförlig orsak hysa allvarliga samvetsbetänkligheter
mot tjänstgöring med vapen eller mot varje slag av militär tjänstgöring,
vilket intyg jämväl skall innehålla utförliga upplysningar såväl örn intygsgivarnas
bekantskap med sökanden som örn de omständigheter på vilka intygsgivarnas
omdöme grundas; samt
d) intyg av polismästare eller stadsfiskal i stad eller landsfogde eller landsfiskal
å landet i fråga örn under c) omförmälda intygsgivares trovärdighet.
Utredningsmännen.
De sakkunniga anföra, att erfarenheterna torde giva vid handen, att den
nu föreskrivna skriftliga utredningen icke är tillräcklig såsom underlag för
en verklig prövning av halten i de anmälda samvetsbetänkligheterna. Härom
yttra de sakkunniga:
I främsta rummet har detta berott därpå, att de avgivna intygen ofta varit
behäftade med allvarliga brister. Sålunda har det förekommit, att värnpliktiga,
som sökt ifrågavarande tillstånd, avgivit intyg för varandra. Det är känt. att
formulär till intyg tillhandahållits av sammanslutningar och tidningar. I
många fall har utredningen i annan ordning visat, att intygsgivaren icke haft
och icke kunnat hava tillräcklig kännedom om de förhållanden, han angivit
i intyget.--- —I särskilt hög grad synas missförhållandena emellertid hava
gjort sig gällande beträffande intyg örn s. k. etisk samvetsömhet. Gång efter
annan har i riksdagen påtalats, att intyg örn sådan samvetsömhet kunnat erhållas
på mycket lösa grunder. Å andra sidan gäller örn intyg, utfärdade av
personer, vilka för den prövande myndigheten äro väl kända för objektivitet
och omdömesförmåga, att de äro av stort värde. Det av polismyndighet utfärdade
intyget örn mtygsgivarnas trovärdighet kan emellertid ingalunda anses
innebära garanti för sådana egenskaper. Polismyndigheten lärer i de allra
flesta fall icke vägra intyg örn trovärdighet, med mindre vederbörande fällts
till ansvar för brott.
Med anledning av erfarenheterna om intygens bristfällighet såsom material
för en verklig prövning av de anmälda samvetsbetänkligheterna ersattes, erinra
de sakkunniga, i januari 1941 en tidigare föreskrift örn intyg av präst i kyrko
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
bokföringsorten med en föreskrift om att sökanden skulle infinna sig hos viss
i särskild ordning utsedd prästman för samtal. Denne hade att inhämta erforderliga
upplysningar angående sökandens personliga förhållanden och
övriga omständigheter, som kunde vara av betydelse för ärendets avgörande.
De sakkunniga hade fått den uppfattningen att de utsedda prästmännen i regel
ägnat sig åt uppgiften med största allvar samt med vilja och förmåga till
objektivitet. Ifrågavarande prästmän hade förordnats av vederbörande domkapitel,
dock att beträffande i tjänstgöring varande värnpliktiga militärpastorerna
i stället anlitats.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och då såväl teologisk sakkunskap som
den vana att bedöma människor och den förmåga att vinna förtroende, som
ofta utmärkte prästmän, måste anses vara av betydande värde för utredningen
av de särskilda fallen av anmäld samvetsömhet, ville de sakkunniga, ehuru
vunnen erfarenhet från systemets praktiserande i ett och annat fall lett till
tvekan örn vederbörandes lämplighet för uppgiften, förorda att systemet i
princip bibehölles. Örn än det syntes naturligt, att personer tillhörande svenska
kyrkans prästerskap alltjämt anlitades för ifrågavarande uppgift, torde dock
jämväl andra med själavård förtrogna böra kunna ifrågakomma. Det syntes
de sakkunniga lämpligast att vederbörande utsåges av Kungl. Majit. Med
hänsyn till bland annat att svårigheterna för de värnpliktiga att komma
i förbindelse med de av domkapitlen utsedda prästmännen på grund av att avstånden
på sina håll vore avsevärda, syntes det lämpligt att utredningsmännens
antal sattes jämförelsevis högt. Åt utredningsmännen borde ersättning beredas
för havda resekostnader och andra utlägg i anledning av uppdraget. För den
händelse viss utredningsman, trots att antalet sådana ökas, komme att erhålla
större antal eller särskilt betungande utredningsuppdrag, torde möjlighet böra
finnas att bereda honom ersättning för nedlagt arbete.
Inskrivningsrevisionernas avskaffande hade automatiskt medfört, att en
möjlighet till personlig kontakt mellan den beslutande myndigheten och
sökanden gått förlorad. Denna möjlighet begagnades visserligen i mycket olika
omfattning och dess betydelse hade minskats genom det nämnda förfarandet
med hänvisning till särskilt utsedd prästman. Icke desto mindre framstode
det som en brist, att möjligheten till erhållande av kompletterande utredning
bortfallit.
De sakkunniga ville därför förorda inrättandet av ett särskilt organ, vars
yttrande av Kungl. Majit kunde inhämtas i hithörande frågor. De sakkunniga
hade jämväl övervägt, örn icke det särskilda organet kunde anförtros
jämväl beslutanderätten i dessa. Häremot syntes tala bland annat att beslutanderätten
beträffande vissa andra undantag från värnpliktslagen förbehållits
Kungl. Majit. Men även andra skäl, bland annat bibehållandet av
Kungl. Majits möjlighet att kontinuerligt följa utvecklingen av hithörande
ömtåliga frågor samt önskvärdheten av att riksdagens kontrollmöjligheter icke
förminskades, talade för att beslutanderätten förbehölles Kungl. Majit. Att
Kungl. Maj :ts prövning i det stora flertalet fall kunde bliva rent formell syntes
naturligt och önskvärt.
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
Det föreslagna nya organet — förslagsvis benämnt Försvarsdepartementets
vämpliktsråd — skulle hava att avgiva yttranden över alla ansökningar örn
tillstånd till vapenfri tjänstgöring ävensom att föreslå tjänstgöringsuppgift
för dem, vilkas ansökningar av Kungl. Majit bifallas. Rådet skulle äga förelägga
sökanden att inkomma med kompletterande utredning ävensom kunna
ålägga sökanden personlig inställelse inför rådet eller av detta för ändamålet
anlitad person eller myndighet. Genom att träda i förbindelse med de personer,
som avgivit utlåtande, kunde rådet ytterligare bidraga till ett materiellt
tillfredsställande avgörande. Rådet skulle hava att följa utvecklingen på området
och föreslå de åtgärder, som kunde anses betingade av omständigheterna.
Det skulle avgiva förslag å de personer, som skulle ägna prövning åt anmälda
samvetsbetänkligheter, ävensom bistå de utsedda personerna i deras
verksamhet med anvisningar och råd. I rådet, som skulle utses av Kungl.
Majit, borde krigsmakten, prästerskapet samt de frikyrkliga vara företrädda.
I princip ansåge de sakkunniga, att de samvetsömma borde vara skyldiga att
när som helst underkasta sina samvetsbetänkligheter omprövning. Från
statens synpunkt bleve intresset av en dylik omprövning mindre framträdande
i den mån de samvetsömma sattes till uppgifter av vikt för samhället och erhölle
utbildning härför. Annorlunda förhölle det sig med de nu befintliga samvetsömma,
som ännu icke erhållit någon utbildning för de uppgifter, de sakkunniga
föreslagit. Beträffande dessa samvetsömma föresloge de sakkunniga,
att en allmän omprövning företoges, med undantag dock för dem som erhållit
tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm efter den 1 juli 1940. Härom yttra
de sakkunniga följande:
Ehuru det vore önskvärt, att omprövningen kunde ske i samma ordning
som föreskrives för erhållande av nytt tillstånd, hava de sakkunniga ansett sig
böra begränsa sig till att föreslå ett enklare förfarande. En ändamålsenlig
metod synes de sakkunniga vara, att envar av ifrågavarande samvetsömma
tillställes ett skriftligt meddelande örn att hans tillstånd anses återkallat,
därest han icke inom åtta dagar efter erhållen del av meddelandet insänder
skriftlig, på heder och samvete avgiven förklaring örn att han hyser allvarliga
samvetsbetänkligheter mot tjänstgöring med vapen. Meddelandet synes böra
innehålla formulär till sådan förklaring ävensom underrättelse om vilken utbildning
och tjänstgöring vederbörande, såvitt kan förutses, kommer att
erhålla, örn tillståndet förbliver gällande respektive återkallas. De värnpliktiga,
vilka befinnas icke längre vara samvetsömma, synas böra uttagas till
vapentjänst och erhålla någon utbildning härför, eventuellt i samband med
den utbildning, som kan vara avsedd för dem, vilka efter frikallelse komma
att inskrivas såsom värnpliktiga, Av vikt i detta sammanhang synes de sakkunniga
vara, att de till vapentjänst överförda samvetsömma icke tagas i anspråk
för utbildning under längre utan snarare under kortare tid, än de eljest
skulle hava att tjänstgöra.
Yttranden.
Arméchefen befarar, att tillskapandet av ett särskilt råd för handläggning
av framställningar rörande samvetsömma skulle bidraga till att giva en onödigt
högtidlig och offentlig prägel åt handläggningen av ifrågavarande ärenden,
vilken kunde medföra ett ökat allmänt intresse för hithörande frågor inom vissa
kretsar och föranleda en ökning av framställningarna rörande förment samvetsömhet.
Hithörande ärenden borde behandlas i vanlig ordning inom Kungl.
40 Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
Majlis kansli, dit, om så skulle visa sig erforderligt, särskilt sakkunniga kunde
kallas.
Överståthållarämbetet ansluter sig till de sakkunnigas förslag rörande sättet
för prövningen men ifrågasätter huruvida icke i fall, då anledning till tvekan
om varaktigheten och djupet av samvetsövertygelsen föreligger, bedömandet
kunde göras mera tillförlitligt, örn det slutliga avgörandet uppskötes ett eller
annat år genom att sökanden under samma tid beviljades uppskov med värnpliktens
fullgörande.
Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår, att i stället för intyg av polismyndighet
rörande vandel skall uppställas krav på polisutredning rörande sökandens
personliga förhållanden. Härjämte borde polismyndigheten lämna
närmare uppgifter angående de intygsgivare, som åberopades av sökanden.
Sålunda borde bland annat meddelas, huruvida dessa tillhörde samma religiösa
samfund eller meningsriktning som denne samt huruvida de gjort sig kända
för agitation i värnpliktsfrågan. Länsstyrelsen kunde icke godtaga förslaget
att även andra med själavården förtrogna personer än präster, tillhörande
statskyrkan, skulle kunna förordnas att handlägga dessa ärenden. På sådant
sätt kunde onödiga konflikter lätt uppstå. Utan att stöta olika samfund kunde
det bli svårt att utestänga dessas predikanter och ledare.
Den metod, de sakkunniga valt för efterprövning av samvetsbetänkligheterna,
nämligen en fråga ställd till varje samvetsöm örn hans nuvarande inställning,
förefölle icke särskilt effektiv. Lämpligen borde införas skyldighet för polismyndigheterna
att, när helst anledning kunde förekomma till misstanke, att
vederbörandes inställning blivit ändrad, anmäla detta till inskrivningschefen.
När anmälan från polismyndigheten inkommit till inskrivningschefen, syntes
den vapenfrie värnpliktige böra ha skyldighet att, örn han ville kvarstå som
vapenfri, ansöka därom med företeende av alla de intyg, som eljest fordrades.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter, örn det kunde anses nödvändigt
att inrätta ett särskilt s. k. värnpliktsråd för avgivande av yttrande över
ansökningarna.
Bomkapitlet i Uppsala föreslår, att utredningsman skall förordnas av
Konungen efter förslag av vederbörande domkapitel samt att utredningsmannen
skall vara präst i svenska kyrkan.
Domkapitlet i Stockholm anser, att utredningsman skall utses på förslag av
vederbörande domkapitel eller i vart fall efter dess hörande.
Domkapitlet i Växjö hemställer, att prövningsmännen måtte utses av vederbörande
domkapitel och icke till större antal än att de kunde förvärva viss
erfarenhet.
Domkapitlet i Karlstad anser, att utredningsmännen böra tillsättas först
efter vederbörande domkapitels hörande.
Domkapitlet i Härnösand finner det rimligt, att såsom utredningsman må
kunna förordnas även annan än prästman liksom att i det av Kungl. Majit
utsedda särskilda rådet utom prästerskapet även de frikyrkliga borde vara
representerade. Domkapitlet ville framhålla vikten av att vid en prövning av
sökandens duglighet till krigstjänst, som skulle föregå vidare utredning,
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
läkarundersökningen jämväl och icke minst omfattade dennes psykiska förutsättningar.
Det hade nämligen kommit till domkapitlets kännedom, att i icke
få fall till prästman hänvisade samvetsömma visat så uppenbara defekter
(onormalt låg intelligensnivå, psykopatisk läggning), att deras betänkligheter
icke kunnat läggas under etisk bedömning.
Medicinalstyrelsen förutsätter, att de vapenfria värnpliktiga, sedan de sammandragits
för utbildning, bleve föremål för samma grundliga läkarundersökning,
som företoges med övriga värnpliktiga vid de s. k. läkarkortens uppläggande.
Denna undersökning bleve från och med år 1942 kompletterad med
vissa schematiska psykotekniska prov m. m. och där så prövades erforderligt
även med en psykiatrisk undersökning. Styrelsen holle nämligen före, att det
för den militära sjukvårdens tillgodoseende vore av största vikt, att alla på
något sätt psykiskt defekta vapenfria värnpliktiga särskildes och endast användes
i den enklaste handräckningstjänsten. En sådan eftergallring torde
jämväl bliva erforderlig för till luftskyddets brandtjänst avdelade vapenfria
värnpliktiga för att denna viktiga detalj i samhällets krigsberedskap skulle
ernå högsta möjliga effektivitet.
Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse föreslår, att i det rådgivande organet
skall ingå en psykiatriskt utbildad läkare.
Vid anmälan av proposition till 1942 års riksdag med förslag till vissa av
1941 års vämpliktslag föranledda ändringar i lagstiftningen angående samvetsömma
erinrade jag, att enligt den nya värnpliktslagen de uppgifter, som
jämlikt 1936 års värnpliktslag tillkommit inskrivningsrevisionerna, övertagits
av inskrivningsnämnderna och inskrivningsrådet. Kull f ö ringsn ämn d e n hade
föreslagit, att den prövning av ärenden angående samvetsömma, som enligt då
gällande bestämmelser tillkomme inskrivningsrevisionerna, skulle överlämnas
till inskrivningsnämnderna. Emellertid torde, såsom 1941 års utredning angående
samvetsömma värnpliktiga framhållit, inskrivningsnämnderna icke erhålla
en för bedömande av ifrågavarande ganska ömtåliga ärenden lämplig
sammansättning. Därtill komme, framhöll jag, att behovet av likformighet viel
ärendenas behandling bäst tillgodosåges, örn ärendena prövades av en för hela
riket gemensam myndighet. Då det här gällde allenast en provisorisk lösning
av frågan — med en mera bestående reglering av hithörande spörsmål
torde böra anstå i avbidan på de sakkunnigas definitiva förslag i ämnet —- syntes en särskild myndighet icke böra tillskapas för ändamålet. Någon erfarenhet
förelåge ännu icke rörande omfattningen av inskrivningsrådets arbetsuppgifter.
Av denna anledning fann jag mig icke heller böra förorda, att ifrågavarande
ärenden överlämnades till handläggning av denna myndighet. Däremot
fann jag mig kunna godtaga de sakkunnigas förslag, att samtliga ansökningar
från samvetsömma om tillstånd att i särskild ordning fullgöra värnpliktstjänstgöring
skulle avgöras av Kungl. Majit.
De sakkunnigas definitiva förslag i ämnet innebär, att hithörande ärenden
jämväl i fortsättningen skola avgöras av Kungl. Majit, som dock skall inhämta
yttrande från ett särskilt för ändamålet tillskapat råd, innefattande represen
-
Departements
chefen.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
tanter för militär sakkunskap samt för prästerskapet oell frikyrkliga sammanslutningar.
Av de hörda myndigheterna har arméchefen avstyrkt förslaget i
vad det avser inrättande av ett rådgivande organ; behovet av ett sådant organ
har även satts ifråga av länsstyrelsen i Skaraborgs län.
På av de sakkunniga anförda skäl förordar jag, att beslutanderätten i hithörande
ärenden förbehålles Kungl. Majit. De ärenden, som sålunda komma
under Kungl. Majits prövning, äro mången gång mycket vanskliga att bedöma.
Ett materiellt riktigt avgörande är av stor betydelse för sökandena liksom även
för försvarsväsendet och är svårt att ernå utan en allsidig utredning och prövning.
Det synes emellertid åtminstone för närvarande knappast nödvändigt
att för ändamålet skapa ett permanent organ. Ett tillfredsställande resultat
synes kunna nås genom att Kungl. Majit förordnar särskild föredragande för
hithörande ärenden samt bereder denne möjlighet att anlita den sakkunskap
på olika områden, som kan finnas behövlig. Med hänsyn till att Kungl. Majit
skall fatta beslut jämväl örn de vapenfria värnpliktigas uttagning för viss
tjänst bör föredraganden samarbeta med lantförsvarets kommandoexpedition
och centrala värnpliktsbyrån. Skulle det efter vunnen erfarenhet av en dylik
anordning befinnas erforderligt att hava tillgång till ett rådgivande organ
av den typ de sakkunniga föreslagit, torde det böra ankomma på Kungl. Majit
att härom fatta beslut.
Vad beträffar formerna i övrigt för prövningen av ansökningar örn vapenfri
värnpliktstjänstgöring har den nu bestående ordningen med delvis individuell
och muntlig prövning genom särskilda utredningsmän tillkommit
under beredskapstiden, sedan erfarenheten ådagalagt, att den tidigare
huvudsakligen på skriftliga intyg grundade proceduren icke möjliggjorde en
verklig prövning. All anledning synes föreligga att bibehålla den organisation,
som under omständigheternas tryck skapats och som i stort sett visat sig
fungera tillfredsställande. Jag biträder därför de sakkunnigas i detta hänseende
framställda förslag. Riktigt synes mig dock vara, att utredningsmännen
skola utses av Kungl. Majit. Att vid bestämmandet av utredningsmännens
antal och verksamhetsområden hänsyn kommer att tagas till behovet inom
olika landsdelar av sådana biträden, synes mig naturligt. Däremot finner jag
icke anledning förorda, att i författningsföreskrift skall angivas, att utrednings
man skall vara präst i svenska kyrkan. Det torde emellertid ligga i sakens
natur, att denna kategori i främsta rummet ifrågakommer. Förslag synes böra
avgivas av vederbörande domkapitel, varjämte de frikyrkliga samfunden
genom frikyrkliga samarbetskommittén eller i annan ordning böra beredas
tillfälle att giva sin mening tillkänna.
Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit rörande den dokumentation, som bör
fordras av värnpliktig som önskar vapenfri tjänstgöring, och vad därmed sammanhänger
synes kunna i huvudsak biträdas. Vid den närmare utformningen
av dessa bestämmelser, vilka lämpligen böra hänföras till den nya lagens
tillämpningsföreskrifter, synas de av länsstyrelsen i Jönköpings län framförda
synpunkterna böra övervägas.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att vapenfri värnpliktig bör vara
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
skyldig att när helst så befinnes böra ske underkasta sina samvetsbetänkligheter
förnyad prövning. I den av mig förordade lagtexten återfinnes ock en
bestämmelse örn att Konungen äger att återkalla tillstånd till vapenfri tjänst.
I lagens tillämpningsföreskrifter böra införas närmare bestämmelser i ämnet,
vid vilkas utformande bör eftersträvas att skapa garanti för att beviljade tillstånd
till vapenfri tjänstgöring komma under förnyad omprövning där anledning
är att antaga att tveksamhet måste råda örn tillståndets fortbestånd. Däremot
finner jag knappast skäl föreligga att företaga någon allmän omprövning
av gällande tillstånd till vapenfri tjänst. En sådan omprövning i samma ordning
som gäller för nya tillstånd skulle helt visst vara tilltalande ur principiell
synpunkt men värdet därav torde icke motsvaras av därmed förenade kostnader
och omgång.
I detta sammanhang vill jag beröra en fråga örn giltigheten av vissa tidigare
tillstånd till vapenfri tjänst, varå riksdagens militieombudsman i skrivelse
den 30 maj 1942 fäst uppmärksamheten. Viss tveksamhet har rått örn ett förordnande
enligt det i det föregående berörda cirkuläret av år 1902 skall anses
gälla för framtiden. Jag finner att så bör vara fallet och föreslår, att det obetydliga
antal värnpliktiga, vilka innehava tillstånd till vapenfri tjänst, meddelade
med stöd av nämnda cirkulär, skola i fortsättningen vara underkastade
bestämmelserna i lagen örn vapenfria värnpliktiga. Den av de sakkunniga i deras
förslag till lag om vapenfria värnpliktiga upptagna övergångsbestämmelsen,
mot vilken jag intet har att erinra, synes i detta hänseende vara klarläggande.
7. Straffrättsliga spörsmål.
Såsom redan inledningsvis antytts, bestraffas förseelser i tjänsten av civilarbetare
enligt en särskild lag (lagen den 12 juni 1925, nr 183, örn straff för
förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga), där ej civilarbetaren jämlikt
strafflagen för krigsmakten lyder under sistnämnda lag. Yapenvägrare lyder
under strafflagen för krigsmakten.
Utredningsmännen.
Beträffande de straffrättsliga spörsmålen i fråga örn vägran att fullgöra
anvisad tjänstgöring inskränka sig de sakkunniga till att föreslå dels att, där
någon enligt gällande bestämmelser blivit dömd för sådan vägran, hans sak,
efter det han utstått straffet eller fråga örn dess verkställande förfallit, skall
ånyo underställas Kungl. Maj:t, som efter hörande av den förutnämnda rådgivande
nämnden beslutar, huruvida vederbörande skall åläggas den tjänstgöring,
han tidigare vägrat fullgöra, eller hänvisas till annan sådan, dels ock
att värnpliktig, som ingivit ansökan om vapenfri tjänst, ej må åläggas vapentjänst,
så länge hans ansökan är beroende på prövning.
De sakkunniga lia härför anfört följande motivering:
I den diskussion, som såväl i riksdagen som i pressen tid efter annan förekommit
örn de samvetsömma värnpliktigas ställning, har frågan om den på
samvetsskäl grundade värnpliktsvägrans straffrättsliga bedömande spelat en
framträdande roll. Det har sålunda framhållits, att fängelse och straffarbete
44
Kungl. Maj.ts proposition nr IS.
icke voro lämpliga former för statens reaktion mot insubordinationsbrott,
som icke hade annan grund än samvetets bud. Utan tvivel har begagnandet
av dessa strafformer haft vissa olyckliga verkningar, främst därigenom att de
framställts såsom ett bestraffande av ett vaket samvete. Detta har medfört
att åtskilliga av de bestraffade känt sig och på sina håll ansetts såsom martyrer
för sin övertygelse. Detta förhållande synes även icke utan framgång
hava kunnat utnyttjas i propagandasyfte. Insikten om att även ett land som
Sverige, där statsmakterna även under krigsåren tagit stor hänsyn till samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, dock måste fordra, att den
enskilde icke sätter sig över staten och att staten i motsatt fall måste upprätthålla
sin auktoritet med maktmedel, torde emellertid vara ganska allmän.
De vådliga konsekvenserna av en motsatt uppfattning torde vara lika uppenbara
som angelägenheten ur såväl statens som den enskildes synpunkt att
undanröja eller åtminstone minska de fall, där straff måste tillgripas. En
orsak till den kritik, som gjort sig hörd från även omdömesgillt håll, torde
vara att man där gjort sig synnerligen överdrivna föreställningar örn den
omfattning, i vilken frihetsstraff måst tillgripas. En orsak till att dylika
föreställningar kunnat uppkomma torde vara, att tillförlitliga statistiska upplysningar
i ämnet icke stått att erhålla. För att undanröja denna brist hava
de sakkunniga föranstaltat örn en särskild statistisk undersökning —--.
Därav inhämtas, att antalet värnpliktiga, som under tiden 1 januari 1939—31
augusti 1941 ådömts straff för hithörande slag av brott, som de begått under
åberopande av samvetsskäl, uppgår till 206. Av dessa personer utgjordes 59
av samvetsömma, som sakfällts för vägran att fullgöra den dem i sådan egenskap
ålagda tjänstgöringen. 68 hade vid tiden för brottets begående erhållit
avslag å ansökan örn tillstånd att tjänstgöra i den för samvetsömma medgivna
ordningen medan beträffande 31 sådan ansökan vid sagda tid var beroende på
prövning. 50 hade vid tiden för brottets begående icke ingivit någon ansökan.
35 av de 206 dömda hade fällts till ansvar flera gånger. Sistnämnda förhållande
synes hava varit ägnat att uppröra opinionen mera än den omständigheten
att frihetsstraff över huvud kommit till användning i förevarande sammanhang.
Såsom otillfredsställande framstår även i viss mån den omständigheten
att straff utdömts medan ansökning varit beroende på prövning. Att så blivit
fallet sammanhänger med i vederbörlig tillämpningskungörelse förefintlig
bestämmelse om att värnpliktig, som ingiver ansökan av ifrågavarande slag,
är underkastad i allmänhet för värnpliktiga gällande bestämmelser till dess
hans ansökan avgjorts. Denna bestämmelse, som i april 1940 ersatte tidigare
föreskrifter, vilka i praktiken medförde att en enkel anmälan örn samvetsbetänkligheter
hade till följd hemförlovning under avsevärd tid och obehörigen
kunde utnyttjas i detta syfte, har sedermera i generalorderväg
modifierats. Det synes de sakkunniga lämpligt, att bestämmelser meddelas
av innebörd att värnpliktig, som ingiver ansökning örn tillstånd på grund
av samvetsskäl till vapenfri tjänst, icke må under den tid ansökningen är
beroende på prövning mot sin vilja åläggas övning i vapens bruk eller bärande
av vapen eller ammunition. Såsom ett korrektiv mot missbruk torde böra
stadgas, att den vapenfria tjänstgöringen icke tillgodoräknas den, vars ansökan
om sådan tjänst lämnas utan bifall.
Beträffande dem, vilka, sedan deras ansökningar lämnats utan bifall, likväl
vägra att fullgöra dem ålagd tjänstgöring kan tydligen, om statens auktoritet
skall kunna upprätthållas, icke undvikas att vederbörande ådraga sig straff.
Att så blir fallet är för visso beklagligt men det kan icke sägas vara något
våldförande av samveten. Avslaget på framställningen har ju meddelats sedan
en ytterst sorgfällig prövning givit vid handen, att den värnpliktiges ställningstagande
icke ansetts kunna vara betingad av samvetsskäl. Att härvid
45
Kungl. Maj-.ts proposition nr 18.
misstag kunna förekomma är endast alltför naturligt. Att pejla djupet av en
annan människas samvete står icke i mänsklig makt.
I anslutning till denna tankegång har anförts att något tydligare bevis på
vederbörandes uppriktighet icke gärna kan givas än att han hellre tager sitt
straff än giver vika. De sakkunniga hava jämväl övervägt att föreslå en bestämmelse
örn att den, som avtjänat straff för på samvetsskäl grundad värnpliktsvägran,
utan vidare prövning skall befrias från vapentjänst. Häremot talar att
varje värnpliktig skulle kunna genom ett fängelsestraff så att säga köpa sig
fri från en särskilt riskfylld befattning. Denna invändning hava de sakkunniga
funnit vägande och föreslå i stället en föreskrift örn att utan bifall lämnad
ansökan örn vapenfri tjänst skall på anmälan av den värnpliktige upptagas till
förnyad prövning, därest vederbörande fabes till ansvar för vägran att fullgöra
vapentjänst och härför åberopar samvetsskäl. Tillika föreslå de sakkunniga,
att sådan värnpliktig efter avtjänandet av straffet skall hemförlovas
och icke må ånyo inkallas, förrän hans värnpliktsförhållanden blivit föremål
för ny prövning.
Av skäl, som i annat sammanhang utvecklats, finna de sakkunniga icke anledning
att särskilt ömma för dem, vilka erhållit tillstånd till vapenfri tjänst
men som vägra att utföra sådan. Vissa av de olägenheter, som äro förenade
med förekomsten av dylika personer, torde bortfalla, därest det av de sakkunniga
framlagda förslaget om centralisering av mot samhället osolidariska
och vissa andra personer till särskild arbetsplats förverkligas.
Att de för värnpliktsvägran dömda, som icke ingivit ansökan om tjänstgöring
såsom samvetsömma, äro så många, som den statistiska undersökningen
visar, synes svårförklarligt. Sannolikt sammanhänger det med det förhållandet,
att inkallelsen för åtskilliga, vilkas samvetsbetänkligheter uppkommit
först efter det de fullgjort fredstjänstgöring, kommit överraskande samt att
de icke känt till gällande föreskrifter. Det kan också hava berott därpå, att
vederbörande icke ansett sig hava anledning att begära tillstånd till tjänstgöring
såsom samvetsöm, enär han icke avsett att underkasta sig ens sådan
tjänstgöring eller ock därpå att han i själva verket önskat att framstå såsom
martyr genom att ådraga sig straff. Sedan numera de flesta värnpliktiga hava
varit i beredskapstjänstgöring, torde man kunna räkna med, att ifrågavarande
grupp skall minska eller helt försvinna.
De sakkunniga hava övervägt att föreslå införande av en ny strafform för
på samvetsskäl grundad värnpliktsvägran. Denna strafform skulle kännetecknats
av, att vederbörande skulle ålagts rent civilt arbete under mycket lång
tid. Vidare skulle föreskrifter hava givits örn, att den straffade efter straffets
avtjänande icke vidare finge tagas i anspråk såsom värnpliktig. De sakkunniga
hava emellertid, ehuru en dylik strafform i vissa hänseenden skulle tett
sig mera tilltalande än de nuvarande för brott av ifrågavarande art, avstått
från att framlägga förslag härutinnan, enär de mest otillfredsställande konsekvenserna
av nuvarande ordning synas låta sig undanröjas på annat sätt
och Aud sådant förhållande omständigheterna icke synas motivera en så
genomgripande reform.
De sakkunnigas förslag till lag örn förbrytelser i tjänsten av Anssa vapenfria
värnpliktiga innebär endast formella ändringar i förhållande till gällande
rätt. Lagen är sålunda tillämplig å de vapenfria värnpliktiga endast då de
icke lyda under strafflagen för krigsmakten.
Hithörande bestämmelser i de sakkunnigas förslag till tillämpningskungörelse
äro av följande lydelse:
46
Kungl. Majlis proposition nr 18.
4 §•
Fälles värnpliktig, som erhållit avslag å ansökning om vapenfri tjänst, till
ansvar för vägran att övas i vapens bruk eller att bära vapen eller ammunition,
äger han, sedan han utstått straffet eller frågan örn dess verkställande förfallit,
genom anmälan till vederbörande inskrivningschef eller, om den värnpliktige
är i tjänstgöring, till truppförbandscbefen (motsvarande chef) påkalla,
att bans sak upptages till förnyad prövning. Har anmälan gjorts till
truppförbandschef, bar denne att härom underrätta inskrivningschefen.
Det åligger inskrivningschefen att till försvarsdepartementet insända den
värnpliktiges anmälan och till saken hörande rättegångsprotokoll ävensom
den utan bifall lämnade ansökningen jämte därtill hörande handlingar samt
utdrag ur stamkort.
Har anmälan, som i denna paragraf avses, blivit gjord, skall den värnpliktige
hemförlovas och må ej ånyo inkallas förrän Konungens beslut i
ärendet meddelats.
5 §■
Yppar sig anledning misstänka att tillstånd till vapenfri tjänst grundats
på vilseledande uppgifter, eller fälles vapenfri värnpliktig till ansvar för
vägran att fullgöra honom ålagd tjänstgöring, eller har vapenfri värnpliktig
gjort sig skyldig till annan allvarlig förseelse i tjänsten, eller uppkommer
anledning antaga att vapenfri värnpliktig har en mot samhället fientlig eiler
föraktfull inställning, skall anmälan härom, jämte utredning i ärendet, av
vederbörande chef eller myndighet, under vilken den värnpliktige är ställd,
göras hos inskrivningschefen. Det åligger sistnämnda myndighet att till försvarsdepartementet
insända handlingarna i ärendet jämte utdrag av stamkort.
Vapenfri värnpliktig, som fällts till ansvar för vägran att fullgöra honom
ålagd tjänstgöring, skall, sedan han utstått straffet eller frågan örn dess
verkställande förfallit, hemförlovas och må ej ånyo inkallas, förrän Konungens
beslut i anledning av ifrågavarande anmälan meddelats.
Yttranden.
Riksdagens militieombudsman framhåller, att meningen med den i 4 §
förslaget till tillämpningskungörelse angivna omprövningen tydligen vore att
tillstånd till vapenfri tjänst skulle kunna meddelas trots ett tidigare avslag.
Till förmån för en omprövning kunde åberopas, att den värnpliktiges villighet
att undergå straff för sin övertygelse vore ett bevis för allvaret i denna.
Häremot kunde göras den invändning, som utredningen själv snuddat vid,
nämligen att de värnpliktiga genom brottet och straffet så att säga köpte sig
till omprövning av sin sak; lagen nästan anvisade vägen över brottet för att
öppna möjlighet till ny prövning. I de fall då omprövningen ledde till bifall
skulle detta av allmänheten kunna uppfattas som örn staten fallit undan för
den enskildes önskemål eller som örn samhället erkände att det utdömda
straffet inneburit ett övergrepp mot den dömde. Trots de erinringar, som
sålunda kunde göras mot de sakkunnigas ståndpunkt, ansåge militieombudsmannen
denna kunna godtagas.
Enligt 5 § i samma förslag skulle, framhåller militieombudsmannen, hemförlovning
och omprövning komma till stånd jämväl i de fall då vapenfri värnpliktig
fällts till ansvar för vägran att fullgöra honom ålagd tjänstgöring. I
dessa fall kunde omprövningen tydligen leda till att tillståndet indroges eller
47
Kungl. Maj-.ts proposition nr 18.
att överföring till arbetsförband komme till stånd. Då dessa värnpliktiga i
regel icke torde vara användbara i vapentjänst förefölle det sannolikt, att
resultatet oftast bleve placering vid arbetsförband. Med hänsyn härtill kunde
ifrågasättas, huruvida icke en omedelbar överföring till arbetsförband vore
att föredraga. Därest slutet på konflikten bleve hemförlovning och frihet från
inkallelse intill dess omprövning ägt rum, kunde det te sig som en belöning
åt trotset. Från den ordning som gällde under början av den nuvarande krisen
torde man ha erfarenhet av att hemförlovningsutsikterna lockat till övergång
till samvetsömhet. I varje fall borde hemförlovning undvikas, örn den värnpliktige
redan vid tiden för sin arbetsvägran befunnit sig vid arbetsförband.
Mot 5 § kunde man jämväl rikta en detaljanmärkning i fråga örn utformningen.
Syftet med straffet för arbetsvägran vore ju att bryta den värnpliktiges
motstånd. Man ägde icke utan vidare utgå från att straffet alltid förfelade
sitt ändamål. Örn den värnpliktige läte sig rätta av straffet såtillvida,
att han förklarade sig villig att i fortsättningen fullgöra den tjänst som ålades
honom, syntes hemförlovning och omprövning icke vara påkallade.
Beträffande såväl 4 § som 5 § kunde det slutligen erinras, att det icke vore
fullt klart, huruvida den där angivna proceduren endast skulle användas en
gång eller upprepas varje gång straff för värnpliktsvägran verkställts.
överbefälhavaren erinrar, att förslaget örn rätt för värnpliktig, som ingivit
ansökning örn vapenfri tjänst, där han så önskade, att vara fri från skyldighet
att övas i vapens bruk samt från att bära vapen eller ammunition, intill dess
Konungen prövat ansökningen, jämväl syntes avse värnpliktig, som inkallats
till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen. Genom den opåräknade personalreduktion,
måhända av specialutbildad personal, som förbanden i samband
med mobilisering härigenom kunde utsättas för, kunde deras mobilisering
och krigsduglighet allvarligt skadas. Ansökan örn vapenfri tjänst i samband
med inkallelse jämlikt nämnda paragraf i värnpliktslagen borde icke
upptagas till prövning och icke föranleda hemförlovning eller befrielse från
tjänst med vapen. Därest det ändock skulle befinnas lämpligt att i här berörda
fall upptaga ansökan till prövning, ville överbefälhavaren emellertid på
det bestämdaste avstyrka, att ingivandet av sådan ansökan föranledde någon
som helst ändring i vederbörandes tjänstgöringsförhållande, intill dess ansökan
i vederbörlig ordning blivit av Kungl. Maj:t avgjord.
Det i tillämpningskungörelsens 4 § angivna tillvägagångssättet syntes
oformligt och ägnat att minska aktningen för Kungl. Maj:ts beslut. Hade
Kungl. Majit avslagit värnpliktigs ansökan om vapenfri tjänst, syntes detta
beslut till sina verkningar böra kvarstå, intill dess förnyad ansökan hunnit
prövas. Det syntes ologiskt att genom hemförlovning i viss mån erkänna det
berättigade i vägran att enligt Kungl. Maj:ts beslut övas i vapens bruk eller
att bära vapen och ammunition, samtidigt som sådan vägran genom straffpåföljd
kriminaliserades. Bestämmelserna syntes giva värnpliktig möjlighet
att genom upprepad vägran utan allvarligare straffpåföljd undandraga sig
värnpliktstjänstgöring under ett par år. Innan Kungl. Maj:ts förnyade beslut
i ärendet hunnit meddelas, torde nämligen så lång tid ha förflutit sedan de
48 Kungl. May.ts proposition nr 18.
värnpliktigas inryckning att inkallelse icke lämpligen borde ske förrän nästföljande
år.
Arméchefen anför, att man visserligen kunde ifrågasätta lämpligheten av
den i 4 § förslaget till tillämpningskungörelse införda föreskriften, att utan
bifall lämnad ansökan örn vapenfri tjänst skulle på anmälan av den värnpliktige
upptagas till förnyad prövning, därest vederbörande fällts till ansvar
för vägran att fullgöra vapentjänst och utstått straffet, samt att den värnpliktige
efter sålunda gjord hemställan skulle hemförlovas. Ur militär synpunkt
syntes den ifrågavarande föreskriften lämna ett visst utrymme åt
missbruk. Å andra sidan torde antalet värnpliktiga, som berördes av bestämmelsen
i fråga, bliva mycket ringa. Då dessutom bestämmelsen i fråga
torde medföra att möjligheterna att skapa »martyrer» minskades, hade arméchefen
intet att erinra mot dess bibehållande.
Vattenfallsstyrelsen har beträffande förslaget till lag örn straff för förbrytelser
i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga anfört följande:
Lagrubriken angåve, att lagen gällde vissa vapenfria värnpliktiga. Det
läge då nära till hands, att med hänsyn till innehållet av 1 § i lagförslaget
och §§ 2 och 8 i förslaget till lag örn vapenfria värnpliktiga draga den slutsatsen,
att lagen örn straff skulle gälla endast vapenfria värnpliktiga i luftskyddstjänst
och i arbetstjänst, vilkas sysselsättningar till sin väsentliga art
bestode av civilt arbete för statens eller kommuns räkning. Lagen skulle
således ej gälla vapenfria värnpliktiga, som uttoges till sjukvårdstjänst vid
krigsmakten och till expeditions- och handräckningstjänst eller civilt arbete
vid krigsmakten, utan skulle dessa däremot lyda under strafflagen för krigsmakten.
Vöre denna tolkning riktig, följde därav, att alla vapenfria värnpliktiga
icke komme i samma ställning vid beivrandet av begångna förseelser
i tjänsten. Detta framträdde av vad som stadgades i 5 § av strafflagsförslaget
beträffande åtals anhängiggörande vid civil domstol. Enär alla vapenfria
värnpliktiga enligt nu gällande lagar och förordningar åtnjöte samma förmåner,
med undantag av avlöning, maximerad till 10 kronor per avlöningstermin,
som värnpliktiga, vilka fullgjorde tjänstgöring i vanlig ordning vid
krigsmakten, syntes det vara inkonsekvent, att vissa vapenfria värnpliktiga
skulle på grund av tjänstgöringens art röna en särskild och till synes förmånligare
ställning vid fall av förseelser i tjänsten.
Helt nyligen inträffade fall tydde nämligen på, att för samma slag av
förseelse, den ena begången vid truppförband och den andra begången under
utförande av civilt arbete för statens räkning, olika straff utdömts av regementskrigsrätt
respektive civil domstol. Det kunde ifragasättas, huruvida
det vöre riktigt, att en vapenfri värnpliktig borde, vid fall av förseelse i
tjänsten, behandlas mildare än en vanlig värnpliktig, som måhända löpte iväg
utan att rådfråga sitt samvete. Det förefölle som örn förhållandet i stället
borde vara det motsatta; ty man borde väl skäligen kunna förvänta, att en
person, som hävdat så känsligt sinnelag för det rätta som en vapenfri värnpliktig,
även borde framträda med så god takt och rättsuppfattning, att han
icke beginge svårare förseelser eller kränkte de humana former, varunder
staten ordnat hans tjänstgöringsskyldighet. Ådagalade därför vapenfri värnpliktig
olydnad eller bristande rättsuppfattning i förhållanden, som icke
berörde de omständigheter, varemot hans samvetsbetänkligheter vore riktade,
kunde man anse, att han därigenom förverkat en del av den hänsyn, som
tidigare ägnats honom. Anledning syntes då icke föreligga till att, vid sådana
förseelser som angåves i 2—4 §§ av strafflagsförslaget, en vapenfri värn
-
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
pliktig behandlades i annan ordning än vad som gällde för vanliga värnpliktiga,
d. v. s. att åtal för i sagda paragrafer nämnda förseelser borde
anhängiggöras vid krigsrätt. Därigenom skulle säkert betänksamheten för att
begå förseelser i tjänsten skärpas hos de vapenfria värnpliktiga. Häremot
kunde måhända göras den invändningen, att förfarandet bröte mot en av
grundprinciperna för statens behandling av samvetsömma värnpliktiga, nämligen
att de skulle behandlas på ett för deras samvete skonsamt sätt —
alltså icke såsom krigsmän. Gentemot en sådan anmärkning kunde emellertid
anföras, att erfarenheten visat, att civilarbetare utan undantag icke
reagerat emot utan tvärtom hävdat sin rätt att bliva behandlade och ansedda
såsom krigstjänstfullgörare, då det gällt de utsträckta förmånerna, som
erhölles genom tillämpning för dem av krigsavlöningsreglementet, krigsledigketsbestämmelserna
och krigsfamiljebidragsförordnmgen m. m. Även en
annan och betydelsefull omständighet talade för åtals hänskj utande till
militär domstol, nämligen att en önskvärd snabbare behandling av målets
handläggning därigenom säkerligen skulle vinnas.
Under de år beredskapen uppehållits lia ett mycket stort antal krigsrätter Departementsvarit
i verksamhet. Ett antal av dessa ha varit fältkrigsrätter, vilkas verk- chefen.
samhet upphört samtidigt med vederbörande förband. Denna omständighet
jämte andra förhållanden lia bidragit till att någon fullständig överblick över
krigsrätternas verksamhet icke stått att erhålla. Häri är bland annat att söka
orsaken till de överdrivna föreställningar, som på sina håll torde vara rådande
örn den omfattning, vari frihetsstraff måst tillgripas mot värnpliktsvägrare.
Den statistiska undersökning, de sakkunniga framlagt rörande hithörande
förhållanden, utvisar, att antalet sakfällda i förhållande till det mycket stora
antal värnpliktiga, som varit inkallade, icke är stort, särskilt i betraktande av
att många av de sakfällda räknat med att aldrig behöva fullgöra någon värnpliktstjänstgöring
och därför anmält sina samvetsbetänkligheter först i samband
med inkallelsen.
Icke desto mindre är det beklagligt att straff måst tillgripas och önskvärt
att sådana åtgärder vidtagas, som kunna minska behovet därav. Det
gäller dock härvid att beakta att åtgärderna icke få sätta statens auktoritet
i fara. Att här väga rätt är en grannlaga uppgift. De bestämmelser
i ämnet, som de sakkunniga föreslagit, synas mig ägnade att tillfredsställa
rimliga krav på hänsyn för den enskilde. Mot dem kan möjligen
med visst fog invändas, att de innebära en för långt gående eftergift från
statens sida. Jag avser närmast de bestämmelser, som ha till syfte att åvägabringa
en omprövning för visst fall av ett av Kungl. Majit fattat beslut. I
likhet med riksdagens militieombudsman och flertalet övriga myndigheter
har jag emellertid med hänsyn till föreliggande omständigheter funnit mig
böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Uppmärksammas bör att
den omständigheten att straff avtjänats icke får medföra, att vederbörande
utan vidare prövning befrias från vapentjänst, ehuru detta förhållande givetvis
vid omprövningen utgör ett nytt skäl av viss vikt.
Bestämmelsen i 7 § i förslaget till lag om vapenfria värnpliktiga
att den, som ingivit ansökan om vapenfri tjänst icke må, så länge hans
ansökan är beroende på prövning, åläggas övning i vapens bruk eller bärande
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 18. aosu 4s 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
av vapen eller ammunition är ägnad att undanröja en annan anledning till
utdömande av straff och synes välbetänkt samt tillstyrkes därför av mig med
en mindre formell ändring. Jag förordar likaledes, att den vapenfria tjänstgöringen
icke skall få tillgodoräknas den som sedermera får sin ansökan avslagen,
något som synes ägnat att bidraga till undvikande av missbruk.
Beträffande tillämpningen av de nu avhandlade bestämmelserna må anmärkas,
att tillåtelsen att i avvaktan på utgången av prövning av ansökan örn
vapenfri tjänst tjänstgöra utan vapen givetvis endast bör få begagnas en gång.
Avslås ansökningen har vederbörande att finna sig däri. Tredska!’ han blir
han straffad, varefter 4 § förslaget till tillämpningsbestämmelser, mot vilkas
utformning i denna del jag icke har något att i huvudsak erinra, i stället
reglerar förfaringssättet.
Enligt 5 § förslaget till tillämpningsbestämmelser skall hemförlovning och
omprövning komma till stånd jämväl i de fall, då vapenfri värnpliktig fällts
till ansvar för vägran att fullgöra honom ålagd tjänstgöring. En sådan vägran
innebär i regel, att den vapenfrie förverkat det förtroende, som visats honom.
Tillståndet till vapenfri tjänstgöring bör då indragas. Örn den värnpliktiges
kommendering till vapentjänst kan antagas endast föranleda ny vägran, bör
han därefter, på sätt i annat sammanhang angivits, kommenderas till särskilt
arbetsförband. På samma sätt bör efter noggrann prövning tillstånd
till vapenfri tjänst kunna upphävas samt kommendering till arbetsförband
ske i de andra fall, som avses i 5 § förslaget till tillämpningsbestämmelser.
Till arbetsförbandet bör även direkt kommendering ske av värnpliktiga,
vilkas ansökningar om vapenfri tjänst ej kunna bifallas men som uppenbarligen
äro olämpliga för tjänstgöring vid militärt förband i allmänhet, ävensom
av värnpliktiga, vilka utan att begära tillstånd till vapenfri tjänst vägra
att fullgöra vapentjänst.
Vattenfallsstyrelsen har föreslagit, att alla förbrytelser i tjänsten av vapenfria
värnpliktiga borde anhängiggöras vid krigsrätt i stället för att, såsom nu
är och enligt de sakkunnigas förslag även i fortsättningen skulle förbliva
fallet, de vapenfria värnpliktiga å vilka strafflagen för krigsmakten ej är
tillämplig åtalas vid civil domstol. Grunden för vattenfallsstyrelsens förslag
härutinnan är att enligt styrelsens iakttagande civil domstol dömer mildare
och långsammare än krigsrätt.
Det är självfallet angeläget att brott av enahanda art bedömas lika. Det
är också av vikt att mål om brott varom här är fråga avgöres med skyndsamhet.
Att en vapenfri värnpliktig, som står under militärt befäl, för förbrytelse
i tjänsten dömes enligt strafflagen för krigsmakten är enligt min
mening ofrånkomligt av disciplinära skäl. Det bör givetvis undvikas, att brott
av värnpliktiga — vapenfria eller andra —- vid samma förband bedömas olika.
Ehuru vissa skäl — främst önskemålet att åstadkomma rättvisa mellan vapenfria
värnpliktiga inbördes — kunna anföras för att ställa även utanför försvaret
tjänstgörande vapenfria värnpliktiga under strafflagen för krigsmakten,
har jag icke funnit omständigheterna påkalla en dylik åtgärd, som ur andra
synpunkter icke är helt tilltalande och som dessutom skulle medföra organisa
-
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
toriska svårigheter. Däremot har jag funnit anledning föreslå vissa skärpningar
av straffen för förbrytelser i tjänsten av sådana vapenfria värnpliktiga,
som icke lyda under strafflagen för krigsmakten. Skärpningarna äro betingade
dels av önskemålet att åstadkomma större rättvisa i allmänhet mellan olika
vapenfria värnpliktiga, dels ock därav att lagen örn vapenfria värnpliktiga med
därtill hörande strafflag är avsedd att gälla även i krig då så allvarliga förbrytelser
som exempelvis tjänstevägran av vapenfri värnpliktig i luftskyddstjänst
under luftanfall kunna tänkas förekomma.
Vidare har jag, förutom ett par smärre formella ändringar i de sakkunnigas
förslag, företagit en förenkling av brottskonstruktionen i 2 § i strafflagsförslaget.
Denna paragraf straffbelägger de brott, som i strafflagen för krigsmakten
benämnas rymning och olovligt undanhållande. Då strafflagens för
krigsmakten detaljerade bestämmelser härom icke i övrigt följas synes mig
nämligen icke förefinnas anledning att i den särskilda strafflagens brottsbeskrivning
bibehålla uppdelningen mellan undanhållande från tjänstgöring där
avsikt att undandraga sig tjänsten är ådagalagd respektive icke ådagalagd.
Den föreslagna strafflatituden lämnar domstolarna erforderlig frihet att taga
hänsyn till dylika omständigheter.
Önskemålet örn skyndsam handläggning av hithörande slag av mål synes
vederbörligen tillgodosett därigenom att brott mot den särskilda strafflagen
skola liksom hittills anhängiggöras vid rådhusrätt.
8. Specialmotivering.
Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga.
1 §•
Paragrafen har i enlighet med vad i det föregående anförts omredigerats
i syfte att bringa ordalydelsen i närmast möjliga överensstämmelse med den
karakteristik av samvetsbetänkligheternas art som av utredningsmännen
lämnats.
2 §•
I enlighet med ett av arméchefen framfört förslag har i paragrafen angivits,
att vapenfri värnpliktig må när omständigheterna påkalla sådant användas
jämväl i yrkestjänst vid krigsmakten.
Vattenfallsstyrelsen har med hänsyn till att åtskilliga styrelsen i luftskyddshänseende
underställda kraftverk icke äro statliga framfört förslag att civilt
arbete vid icke statliga kraftverk skulle i lagtexten särskilt angivas. Detta
förslag har ej föranlett ändring i de sakkunnigas förslag, enär den av styrelsen
avsedda tjänstgöringen vid icke statliga företag lärer kunna innefattas i be
greppet tjänstgöring vid luftskyddet.
3 §•
I anslutning till den ståndpunkt som ovan angivits rörande tjänstgöringstidens
längd har motsvarande paragraf i de sakkunnigas förslag omarbetats.
52
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 18.
4 och 5 §§.
Bestämmelser örn skyldighet för Kungl. Maj:t att inhämta yttrande från ett
särskilt för ändamålet förordnat råd har utgått i enlighet med vad i det föregående
anförts.
6 §■
Paragrafen, som bland annat lämnar Kungl. Majit möjlighet att genom avkortning
i tjänstgöringstid underlätta frivillig övergång från vapenfri tjänst
till vapentjänst, överensstämmer, frånsett en formell ändring, med de sakkunnigas
förslag.
7 och 8 §§.
Beträffande dessa paragrafer, vilka, med undantag för formella ändringar
av 7 §, överensstämma med de sakkunnigas förslag, torde få hänvisas till vad
som i det föregående anförts.
9 §•
Denna bestämmelse onödiggör åtskilliga speciella föreskrifter, som återfinnas
i gällande författningar örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring. Bestämmelsen torde böra föranleda den
ändringen av gällande kungörelse angående tillämpning av krigsavlöningsreglementet,
att vapenfria värnpliktiga skola erhålla terminslön enligt högre
tariff under samma förutsättningar som övriga värnpliktiga.
10 §.
Paragrafen torde icke erfordra någon kommentar.
övergångsbestämmelsen.
Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 mars 1943. De ansökningar
örn vapenfri tjänst, som göras i samband med 1943 års inskrivnings
förrättningar, böra icke upptagas till prövning före sistnämnda dag utan
prövas i den ordning nya lagen föreskriver. Det synes rimligt, att tidigare bestämmelser
örn utbildningstid få gälla dem, vilkas ansökningar örn vapenfri
tjänst bifallits före lagens ikraftträdande. Beträffande beredskapsövning och
krigstjänstgöring böra däremot de nya bestämmelserna gälla samtliga vapenfria
värnpliktiga.
Förslag till lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria
värnpliktiga.
Beträffande detta lagförslag torde få hänvisas till vad i det föregående
yttrats under avsnitten Tjänstgöringens art och Straffrättsliga spörsmål.
9. Hemställan.
Med förmälan, att inom försvarsdepartementet upprättats förslag till
1) lag örn vapenfria värnpliktiga (bilaga A1); samt
11 Detina bilaga, som. utom beträffande tidpunkten för lagens ikraftträdande, är likalydande
med det vid propositionen fogade förslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 18. 53
2) lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga
(bilaga B1),
hemställer departementschefen, att lagrådets yttrande över förslaget till
lag örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
K. G. Linden.
*) Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med det vid propositionen fogade
förslaget utom beträffande övergångsbestämmelsen. Denna hade i det till lagrådet remitterade
förslaget följande lydelse: »Denna lag träder i kraft den 1 mars 1943, från och
med vilken dag lagen den 12 juni 1925 (nr 183) om straff för förbrytelser i tjänsten av
vissa värnpliktiga (civilarbetare) skall upphöra att gälla, dock att sistnämnda lag alltjämt
skall äga tillämpning med avseende å förbrytelse, som före den 1 mars 1943 blivit begången
mot densamma».
54
Kungl. Majlis proposition nr 18.
Bilaga C.
De sakkunnigas förslag
till
Lag
om vapenfria värnpliktiga.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig
orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
med vapen, må i stället såsom vapenfri värnpliktig fullgöra sin tjänstgöring
i enlighet med vad nedan stadgas.
2§-
Vapenfri värnpliktig skall uttagas till
1) sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller
2) tjänstgöring vid luftskyddet.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må, där omständigheterna påkalla
sådant, vapenfri värnpliktig uttagas till eller användas i expeditions- och
handräckningstjänst eller civilt arbete vid krigsmakten eller för civilt arbete
utom densamma för statens eller kommuns räkning.
Vapenfri värnpliktig skall vara befriad från att övas i vapens bruk och
från att bära vapen eller ammunition.
3§-
Vapenfri värnpliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra under
120 dagar utöver den tid, som angives i 27 § 1 mom. A värnpliktslagen,
ävensom att fullgöra beredskapsövning enligt bestämmelserna i 2 mom.
samma lagrum.
Beslutas med tillämpning av 28 § värnpliktslagen inkallelse av värnpliktiga
må jämväl de vapenfria värnpliktiga inkallas till tjänstgöring.
4 §•
Tillstånd till fullgörande av värnpliktstjänstgöring i den ordning, varom
i denna lag stadgas, meddelas av Konungen, så ock beslut örn den tjänstgöring
enligt 2 §, till vilken den värnpliktige skall uttagas. Dessförinnan
skall yttrande i ärendet inhämtas från ett av Konungen för ändamålet utsett
råd, bestående av för bedömande av ifrågavarande ärenden lämpade
personer till det antal Konungen bestämmer.
5§-
Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller
ändras sedan yttrande i ärendet inhämtats från det i samma lagrum omförmälda
rådet.
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
6§-
Konungen äger besluta, huruvida och i vad mån avkortning i tjänstgöringstid
med hänsyn till redan fullgjord tjänstgöring må äga rum i fall,
där någon, som fullgjort viss del av honom enligt värnpliktslagen åliggande
tjänstgöringsskyldighet, erhållit tillstånd att tjänstgöra som vapenfri värnpliktig
eller där någon på grund av förhållande, som avses i 5 §, upphört
att vara vapenfri värnpliktig.
7 §•
Värnpliktig, som ingivit ansökning örn vapenfri tjänst, skall, där han så
önskar, vara fri från skyldighet att övas i vapens bruk samt från att bära
vapen eller ammunition intill dess Konungen prövat ansökningen.
Lämnas ansökningen utan bifall, skall den vapenfria tjänstgöringen icke
tillgodoräknas den värnpliktige såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring.
8§-
Vapenfri värnpliktig är, där han icke lyder under strafflagen för krigsmakten,
i fråga örn fel och försummelser med avseende å tjänstgöringen
underkastad därom i särskild lag givna bestämmelser.
9§-
Vad angående värnpliktiga i allmänhet är stadgat skall, där det ej är
stridande mot vad i denna lag sägs eller mot föreskrifter, som meddelats
med stöd av 10 §, i tillämpliga delar gälla även vapenfria värnpliktiga.
10 §.
För denna lags tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942, från och med vilken dag lagen
den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, skall upphöra att gälla. Jämväl värnpliktiga,
vilkas ansökningar örn befrielse på grund av samvetsskäl från värnpliktstjänstgöring
i vanlig ordning blivit före denna lags ikraftträdande bifallna,
skola vara underkastade bestämmelserna i denna lag, dock att dels hittills
gällande bestämmelser örn utbildningstiden skola äga tillämpning i fråga om
sådana värnpliktiga, dels ock beslut örn deras tjänstgöring jämlikt 4 § ej är
erforderligt, för såvitt Konungen ej finner sådant böra fattas.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
Bilaga B.
De sakkunnigas förslag
till
Lag
om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Denna lag äger tillämpning å vapenfria värnpliktiga, där de icke jämlikt
strafflagen för krigsmakten lyda under sistnämnda lag.
2 §.
Vapenfri värnpliktig, som, i avsikt att undandraga sig tjänsten, underlåter
att efter inkallelse eller efter tilländagången tjänstledighet inställa sig
till tjänstgöring eller olovligen avviker från den tjänstgörings- eller vistelseort,
som är för honom bestämd, eller eljest olovligen håller sig undan,
straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Kan avsikt, som
nu är sagd, ej ådagaläggas, vare straffet dagsböter; dock att, där brottet
begås av någon, som förut varit straffad enligt denna paragraf, samt omständigheterna
äro synnerligen försvårande, straffet må höjas till fängelse i
högst sex månader.
3 §.
Vägrar vapenfri värnpliktig att åtlyda vad vederbörande befäl under
tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt, straffes med
dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med
fängelse i högst ett år.
4§.
Gör vapenfri värnpliktig sig eljest skyldig till vårdslöshet eller försummelse
i fullgörande av tjänsteplikter, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
5 §•
Brott, varom i 2—4 §§ förmäles, åtalas av allmän åklagare. Åtalet anhängiggöres,
där brottet förövats i stad, vid stadens rådstuvurätt men, örn
rådstuvurätt ej i staden finnes eller brottet förövats å landet, vid närmaste
rådstuvurätt.
6 §•
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
7 §•.
För mindre förseelser i tjänsten må, i stället för straff, varom ovan sagts,
såsom tillrättavisning användas:
aj varning;
b) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid,
högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten;
Kungl. Maj:ts proposition nr 18. 57
c) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom
förläggningsområde.
Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag
för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i b) förmäles,
i något fall så användas, att genom överansträngning eller annan orsak men
för den felandes hälsa och tjänstbarhet därav kommer.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av vad sålunda stadgats
meddelar Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942, från och med vilken dag lagen
den 12 juni 1925 (nr 183) örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga
(civilarbetare) skall upphöra att gälla, dock att sistnämnda lag alltjämt
skall äga tillämpning med avseende å förbrytelse, som före den 1 juli
1942 blivit begången mot densamma.
58
Kungl. May.ts proposition nr 18.
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
15 januari 1943.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 4 januari 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över förs varsår enden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
18 december 1942, hade Kungl. Maj:! förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria
värnpliktiga.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av förste amanuensen A. Lindencrona.
Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.
Den föreslagna förenklingen av 2 § medför, att brott av väsentligt skilda
svårhetsgrader komma att inrymmas under en och samma straffskala. Med
hänsyn särskilt till att fängelse satts först i skalan skulle kunna befaras,
att det jämförelsevis ringa brott som t. ex. försenad inställelse till tjänstgöring
kan vara — vilket brott i allmänhet torde kunna sonas med böter
där tillrättavisning enligt 7 § ej anses tillfyllest — i rättstillämpningen
kunde komma att bedömas strängare än som i och för sig borde föranledas
av brottets natur. Då emellertid vid de olika brottstypernas inpassande i
straffskalan hänsyn naturligen måste tagas till svårhetsgraden och således
någon farhåga i antydd riktning näppeligen torde behöva hysas, har straffskalans
anordnande synts lagrådet icke böra föranleda vidare erinran.
Då inom strafflagstiftningen stadganden örn övergång från äldre rätt till
ny lag icke utan särskild anledning pläga meddelas samt vad som föreslås
i övergångsbestämmelsen utan vidare gäller enligt grunderna för 5 § promulgationslagen
till strafflagen, torde bestämmelsen böra uteslutas.
Tidpunkten för lagstiftningens ikraftträdande synes lämpligen böra något
framflyttas.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
59
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 22 januari W43.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Pehrsson-Beåmstorp,
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson,
Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för justitie-, social-, kommunikations-, finansoch
ecklesiastikdepartementen, lagrådets den 15 januari 1943 avgivna utlåtande
över det den 18 december 1942 till lagrådet remitterade förslaget till
lag örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga.
Efter att ha redogjort för utlåtandets innehåll anför föredraganden.
Yad lagrådet anfört beträffande övergångsbestämmelsen i det remitterade
lagförslaget torde böra iakttagas.
På sätt lagrådet framhållit torde tidpunkten för lagens ikraftträdande böra
något framflyttas. Jag föreslår i sådant hänseende, att såväl nu ifrågavarande
lag som övriga därmed sammanhängande författningar skola träda i kraft den
1 april 1943.
I mitt anförande till statsrådsprotokollet för den 18 december 1942 har
jag förklarat mig finna rimligt, att de vapenfria värnpliktiga erhålla i huvudsak
samma ekonomiska förmåner som övriga värnpliktiga, sålunda även
terminslön enligt den s. k. högre tariffen. Däremot borde tillägget i tjänstgöringstid
icke få räknas såsom kvalifikationstid för hemortslön och penningbidrag.
Jag anhåller nu att få återkomma till dessa spörsmål.
Enligt gällande bestämmelser fullgöra samvetsömma värnpliktiga värnpliktstjänstgöring
i fredstid under ett antal dagar som överstiger det de
eljest skolat fullgöra med 90 för s. k. vapenvägrare och med 120 för civilarbetare.
Enligt det upprättade förslaget till lag örn vapenfria värnpliktiga
kommer förlängningen att utgöra 150 dagar. Av detta antal dagar komma
emellertid i regel allenast 120 att fullgöras i samband med den första tjänstgöringen.
Denna förlängning bör icke få räknas såsom kvalifikationstid för
förhöjda ekonomiska förmåner, där sådan förhöjning gjorts beroende av att
viss tids tjänstgöring fullgjorts. Så är fallet vid beräkning av terminslön,
penningbidrag samt hemortslön.
Yad först angår terminslön gäller enligt kungörelsen den 19 januari 1940
(nr 51) med särskilda bestämmelser angående tillämpning av krigsavlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 278), att rätt till terminslön enligt den högre
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
tariffen tillkommer flertalet värnpliktiga från oell med den lönetermin, som
tager sin början näst efter 42:a tjänstgöringsdagen efter inryckningsdagen.
Dessa 42 dagar motsvara de perioder örn sex veckor, som vid beredskapens
början avsågos skola bliva inkallelseperioder. Högre terminslön utgick icke
under den första inkallelseperioden. Beträffande de värnpliktiga, som enligt
äldre terminologi tillhöra årsklass 1939 (årsgrupp 1940), ha de 42 dagarna
ökats med 180, motsvarande den egentliga fredstjänstgöringen för denna kategori,
så att den högre terminslönen till dessa värnpliktiga icke utgår förrän
från och med den lönetermin, som börjar näst efter 222 tjänstgöringsdagar.
Till värnpliktiga av yngre årsklasser (årsgrupper) utgår terminslön efter den
högre tariffen sedan vederbörande tjänstgjort 360 dagar, d. v. s. samma antal
dagar som i fredstid skall fullgöras såsom första tjänstgöring av huvuddelen
av dessa värnpliktiga.
Såväl civilarbetare som s. k. vapenvägrare äro undantagna från rätten till
terminslön enligt högre tariff.
Då i enlighet med vad nyss anförts detta undantag bör bortfalla, synes i
samband därmed böra föreskrivas, att de nämnda perioderna örn 222 respektive
360 dagar skola ökas för vapenfria värnpliktiga med 120 dagar, motsvarande
den del av tjänstgöringsförlängningen, som i regel kommer att fullgöras
i samband med första tjänstgöringen. Någon anledning att införa olika
bestämmelser för förutvarande civilarbetare, å ena, samt förutvarande s. k.
vapenvägrare, å andra sidan, synes mig icke föreligga, helst som en sådan
åtgärd skulle ytterligare försvåra tillämpningen av avlöningsbestämmelserna.
Därest riksdagen ej har något att däremot erinra, torde de ändringar i dessa
bestämmelser, som erfordras i anledning av vad jag nu anfört, få vidtagas i
administrativ ordning.
Penningbidrag utgår icke för närvarande, enär terminslön i stället utbetalas.
Enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 527) med provisoriska bestämmelser
angående avlöning åt värnpliktiga m. m., vilken kungörelse såvitt
avser penningbidrag ännu icke trätt i kraft, utgår till värnpliktig, i den mån
krigsavlöningsreglementet ej skall tillämpas, penningbidrag med en krona
örn dagen till menig, som icke fullgjort tjänstgöring under sammanlagt 390
dagar, samt till den, som fullgjort tjänstgöring av sådan längd, med en krona
50 öre örn dagen. 390 dagar motsvarar första tjänstgöringen om 360 dagar
samt en repetitionsövning örn 30 dagar. Förhöjning av penningbidraget skall
dock icke ske beträffande samvetsömma värnpliktiga. I enlighet med vad
tidigare anförts bör detta principiella undantag bortfalla men den för vapenfria
stadgade förlängningen av tjänstgöringen icke få räknas såsom kvalifikationstid
för förhöjt penningbidrag. I regel torde de vapenfria komma att fullgöra
en första tjänstgöring örn (360 -f 120 =) 480 dagar samt två repetitionsövningar
och en efterutbildningsövning, envar örn (30 + 10 =) 40 dagar. I
enlighet härmed bör för vapenfri värnpliktig förhöjning av penningbidraget
från en krona till en krona 50 öre örn dagen ske sedan vederbörande tjänstgjort
(360 + 120 + 30 + 10 =) 520 dagar. Jämväl härav föranledd författningsändring
torde, örn riksdagen ej har någon erinran däremot, få vidtagas av
Kungl. Maj:t.
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
Vad beträffar hemortslön ha redan i 20 § förordningen den 30 juni 1942
(nr 521) om familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. iakttagits
de principer, för vilka ovan redogjorts. I samband med att den föreslagna
lagen örn vapenfria värnpliktiga träder i kraft böra emellertid därav
betingade formella ändringar vidtagas i sistnämnda förordning, på sätt framgår
av upprättat författningsförslag.
I förevarande sammanhang torde jämväl få upptagas ytterligare några
spörsmål, delvis berörande eller sammanhängande med 20 § i 1942 års krigsf
amilj ebidragsf örordning.
I en den 9 oktober 1942 dagtecknad promemoria har chefen för arbetsmarknadskommissionens
värnpliktshjälpsbyrå anfört bland annat, att det
syntes skäligt, att värnpliktiga, vilka undergått efterbesiktning jämlikt kungörelsen
den 27 mars 1942 (nr 173) och därvid inskrivits för fullgörande av
värnplikt samt numera inkallats till tjänstgöring, i fråga om rätt till krigslön
samt i fråga örn familjebidrag och hemortslön enligt krigsfamiljebidragsförordningen
likställdes med de meniga värnpliktiga, vilka enligt det äldre redovisningssystemet
för värnpliktiga hänfördes till årsklass 1938 eller äldre årsklass
(årsgrupp 1939 eller äldre årsgrupp) och som på sin tid inkallades
till fullgörande av första tjänstgöring (motsvarande tjänstgöring), från vilken
de enligt äldre värnpliktslags bestämmelser blivit befriade i fredstid på grund
av försörjningsplikt eller av annan liknande orsak. Yad beträffade sistnämnda
värnpliktiga .skulle så anses, som örn de fullgjort rekryt- eller soldatutbildning,
oavsett örn de tidigare fullgjort tjänstgöring eller icke. De hade
därför redan från början av sin tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 eller § 36
mom. 2 i då gällande värnpliktslag blivit hänförda till andra krigslöneklassen
och i följd därav efter 42 dagars beredskapstjänstgöring erhållit en från 10
till 15 kronor förhöjd terminslön. I promemorian har härutinnan hänvisats
till 2 § 2 mom. fjärde stycket i kungörelsen den 19 maj 1940 med särskilda
bestämmelser angående tillämpning av krigsavlöningsreglementet (nr 51), sådant
nämnda stycke lyder enligt kungörelse den 16 maj 1941 (nr 286).
I propositionen 1941: 136, som låg till grund för bland annat nyssnämnda
författningsändring, anfördes, att den i författningsrummet upptagna bestämmelsen
toge sikte på äldre värnpliktiga, vilka på grund av kategoriklyvning
eller liknande orsak — dock ej vanligt uppskov — icke fullgjort rekrytutbildning
eller motsvarande tjänstgöring. Under hänvisning till den opåräknade
naturen av den tjänstgöring, som komme att åläggas dessa värnpliktiga, föreslogs
berörda förbättring av deras krigslön. Riksdagen gjorde ej erinran mot
vad sålunda anförts.
I förutnämnda promemoria har vidare uttalats, att det vad gällde familjebidrag
och hemortslön enligt krigsf amilj ebidragsf örordningen syntes skäligt,
att efterbesiktigades tjänstgöring bedömdes såsom beredskapstjänstgöring.
Skulle den tjänstgöring under 180 dagar, som nu vore dem anbefalld, bedömas
såsom första tjänstgöring, skulle därav följa, att ensamstående värnpliktiga
på grund av stadgande i kungörelse den 10 april 1942 (nr 172) icke skulle
kunna erhålla bostadsbidrag enligt 8 § eller näringsbidrag enligt 13 § i 1940
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
ars krigsfamiljebidragsförordning, och det syntes orimligt att likställa dem
med sådana värnpliktiga, som nu i normal ålder fullgjorde sin soldat (rekryt) - utbildning, d. v. s. med 21-åringar. Örn de likställdes med dessa ynglingar,
skulle följden vidare bliva, att de icke kunde få hemortslön enligt 20 § i 1942
års krigsfamiljebidragsförordning förrän efter en sammanlagd tjänstgöring
av minst 270 dagar, varav 180 dagar skulle motsvara första tjänstgöring och
90 dagar skulle motsvara beredskapstjänstgöring.
Det syntes sålunda förslagsställaren erforderligt, att bestämmelser meddelades
av innebörd
a) att meniga värnpliktiga, vilka undergått efterbesiktning jämlikt kungörelsen
den 27 mars 1942 (nr 173) och därvid inskrivits för fullgörande av
värnplikt samt inkallats till fullgörande av dem anbefalld tjänstgöring örn
180 dagar, skulle erhålla terminslön enligt krigsavlöningsreglementets andra
krigslöneklass, oavsett örn de tidigare fullgjort tjänstgöring eller icke; samt
b) att vid prövning av frågor örn familjebidrag och hemortslön enligt krigsfamiljebidragsförordningen
till samma värnpliktiga det skulle så anses, som
örn dessa värnpliktiga före dem nu anbefalld tjänstgöring örn 180 dagar fullgjort
all dem i fredstid åliggande tjänstgöring.
I promemorian har tillika framhållits, att det vore av betydelse, att de
ifrågasatta bestämmelserna utfärdades snarast möjligt, då familjebidragsnämndernas
beslut i fråga örn familjebidrag i vissa fall måste bliva beroende
av Kungl. Maj:ts blivande bestämmelser örn krigslön och familje
bidrag samt hemortslön till denna kategori värnpliktiga.
I huvudsaklig anslutning till vad i promemorian anförts ha inom försvarsdepartementet
upprättats vissa författningsutkast, vilka jämte förutnämnda
promemoria och ett inom departementet uppgjort tillägg till densamma
remitterats till vissa myndigheter. I anledning av remissen ha yttranden avgivits
av överbefälhavaren, arméchefen, marinchefen, chefen för flygvapnet och
flygförvaltningen, arméförvaltningens civila departement, marinförvaltningen,
försvarsväsendets lönenämnd samt statens arbetsmarknadskommission.
Förslaget att det vid prövning av frågor örn hemortslön enligt krigsfamiljebidragsförordningen
skulle så anses som örn de efterbesiktigade värnpliktiga
före dem nu anbefalld tjänstgöring för utbildning örn 180 dagar fullgjort all
dem i fredstid åliggande tjänstgöring har i remissyttrandena i princip icke
mött invändning. Överbefälhavaren har emellertid i sitt remissyttrande uttalat,
att de efterbesiktigade och inskrivna värnpliktiga, vilka ännu icke fyllt
24 år, syntes honom praktiskt taget jämställda med dem, som fått anstånd med
påbörjandet av första tjänstgöringen, vilket kunde medgivas högst intill det
år den värnpliktige fyllde 24 år. Visserligen hade de icke själva begärt något
anstånd, men olägenheterna för dem syntes icke kunna bliva nämnvärt större
än för övriga jämnåriga värnpliktiga, som fått anstånd. På grund härav ansåg
överbefälhavaren, att det kunde ifrågasättas, örn icke de särskilda inskränkningarna
såväl i förevarande som i andra hänseenden borde gälla för de år
1918 eller senare födda efterbesiktigade. För övriga borde däremot inga
dylika inskränkningar ifrågakomma, Arméförvaltningens civila departement
Kungl. Maj:ts proposition nr 18. 63
har erinrat, att en ändring av gällande bestämmelser örn hemortslön torde
förutsätta riksdagens medverkan.
Även enligt min mening är det icke rimligt, att efterbesiktigade värnpliktiga,
vilka till övervägande del tillhöra äldre åldersklasser, i avseende å hemortslön
helt likställas med sådana värnpliktiga som i normal ålder fullgöra sin
soldat (rekryt) utbildning. 20 § i 1942 års krigsfamiljebidragsförordning innehåller
redan nu bestämmelser, enligt vilka fredstjänstgöring såsom kvalifikation
för hemortslön skall anses vara helt fullgjord bland annat för det fall, att den
värnpliktige tidigare blivit i vederbörlig ordning helt eller delvis befriad från
dylik tjänstgöring, exempelvis på grund av familjeskäl. Motsvarande bör gälla
den som tidigare till följd av lyte, stadigvarande sjukdom, kroppslig svaghet
eller annan dylik orsak frikallats från värnpliktens fullgörande men som med
stöd av de nya bestämmelserna örn efterbesiktning numera inkallats till tjänstgöring.
För tillgodoseende av detta önskemål bör 20 § 2 mom. andra stycket
ändras. Då under alla omständigheter fullgörande av nittio dagars beredskapstjänst
förutsattes för att man skall komma i åtnjutande av hemortslön
lärer någon väsentlig olägenhet icke uppkomma genom att riksdagens beslut i
ämnet måste avvaktas. Denna kvalifikationstid bör emellertid få räknas
redan från och med tidpunkten för de efterbesiktigades inryckning. De nya
bestämmelserna böra därför lämpligen lända till efterrättelse redan från och
med den 1 oktober 1942.
I förevarande sammanhang har statens arbetsmarknadskommission föreslagit,
att ordet »hemortsredovisad» i 1 mom. av samma paragraf skall utbytas
mot »truppregistrerad», vilken beteckning ansluter sig till det numera gällande
redovisningssystemet för de värnpliktiga. Emot förslaget örn en sådan formell
ändring har jag intet att, erinra. Särskild föreskrift bör i samband därmed
meddelas beträffande värnpliktiga, som äro truppregistrerade vid central myndighet.
Förutnämnda kungörelse den 10 april 1942 (nr 172) örn undantag i vissa
fall från rätt till bidrag enligt 8 och 13 §§ krigsfamiljebidragsfhärdningen
den 17 april 1940 (nr 22) kommer att från och med den 1 mars 1943 ersättas
med kungörelsen den 31 december 1942 (nr 983) örn undantag i vissa fall från
rätt till bidrag enligt 9 § 2 mom. samt 10, 11, 14 och 15 §§ krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521). Någon jämkning av dessa bestämmelser
på sätt i förenämnda promemoria ifrågasatts har icke synts mig erforderlig.
Såväl i den nya som i den gamla kungörelsen göres undantag i angivna
hänseenden, d. v. s. beträffande bostads- och näringsbidrag, endast för
värnpliktiga, vilka jämlikt 28 § värnpliktslagen inkallats för fullgörande av
dem enligt 27 § 1 mom. samma lag åliggande tjänstgöring. De efterbesiktigade
inkallas väl enligt 28 § men ej till fullgörande av tjänstgöring enligt
27 § 1 mom. Den dem anbefallda tjänstgöringen grundas nämligen på 3 §
andra stycket i berörda lag och fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till
densamma.
Yad slutligen angår terminslönen åt de efterbesiktigade har varit under
övervägande, huruvida icke formell anslutning borde sökas till 2 § 2 mom. fjärde
64
Kungl. May.ts proposition nr 18.
stycket i kungörelsen den 19 januari 1940 (nr 51). Då sistnämnda stadgande
gäller värnpliktiga tillhörande årsklass 1938 eller äldre årsklass (årsgrupp 1939
eller äldre årsgrupp), skulle — sedan begreppet årsklass (årsgrupp) i samband
med övergången till det nya truppregistreringssystemet kommit ur bruk — för
sådant fall de förbättrade krigslöneförmånerna tillkomma allenast sådana
efterbesiktigade, som äro födda under åren 1906—1918, men ej dem, som äro
födda år 1919 eller 1920. Örn yngre värnpliktiga blir i detta sammanhang ej fråga,
då efterbesiktning skett allenast av dem, som frikallats före den 1 januari 1941.
överbefälhavarens ovan återgivna erinringar synas närmast beröra de ifrågasatta
bestämmelserna örn terminslön. Arméförvaltningens civila departement
har för sin del anfört att, därest samtliga vid efterbesiktning inskrivna värnpliktiga
vid tjänstgöring omedelbart skulle erhålla terminslön efter andra
krigslöneklassen, efterbesiktigade födda efter år 1918 i detta hänseende skulle
komma i en bättre ställning än jämnåriga värnpliktiga, som i vederbörlig ordning
inskrivits under det år de fyllt 20 år. Dessa sistnämnda värnpliktiga
erhölle icke terminslön förrän efter viss tids tjänstgöring. Emellertid torde
ifrågavarande värnpliktiga numera i regel ha fullgjort för erhållande av den
högre lönen föreskriven tjänstgöring. Det vore således allenast fråga örn att
efterbesiktigade värnpliktiga under samtidig tjänstgöring skulle bliva i avseende
å krigslöneklass likställda med övriga jämnåriga värnpliktiga. Med hänsyn till
de särskilda förhållanden, som här förelåge, syntes intet vara att erinra mot
ett sådant förslag. Marinförvaltningen har i sitt yttrande anfört, att de föreslagna
förmånerna, såvitt gällde krigsavlöning, möjligen borde tillkomma
endast dem, som vore födda under åren 1906—1918, men att en enhetlig behandling
av samtliga nu avsedda värnpliktiga vore väl försvarlig.
För min del anser jag, att det skäl, som i propositionen 1941:136 anfördes
till stöd för det sedermera av riksdagen godkända förslaget örn förbättrade
förmåner åt värnpliktiga av 1938 års och äldre klasser, nämligen tjänstgöringens
opåräknade natur, med fog kan åberopas även då det gäller att tillerkänna
efterbesiktigade av alla ifrågakommande åldrar motsvarande förbättring
av terminslönen. Då de efterbesiktigade i allmänhet avses sammanförda till
särskilda förband, skulle det enligt min mening komma att för de efterbesiktade
själva framstå såsom en orättvisa, därest vissa av dem komme i åtnjutande av
högre terminslön än andra. Härtill kommer den rent praktiska synpunkten,
att en uppdelning av de efterbesiktade efter ålder skulle öka arbetet med löneutbetalningar.
För min del har jag därför anslutit mig till den meningen, att
någon sådan uppdelning icke bör ske.
Med hänsyn till ärendets brådskande natur och i betraktande av den ståndpunkt
riksdagen tagit till nyssnämnda i propositionen 1941: 136 innefattade
förslag har Kungl. Maj:t den 6 november 1942 utfärdat en kungörelse (nr 867)
av innebörd, att efterbesiktigade i avseende å såväl krigslöneklass som rätt att
åtnjuta terminslön efter högre tariff likställas med värnpliktiga, vilka enligt
tidigare gällande bestämmelser hänförts till årsklass 1938 eller äldre årsklass.
Jag har emellertid ansett detta beslut böra i förevarande sammanhang anmälas
för riksdagen.
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
Jag anser mig vidare böra framhålla, att enligt vad jag inhämtat 1942
års krigsavlöningssakkunniga, vilka kunna förväntas inom den närmaste
tiden avlämna förslag till nya avlöningsbestämmelser för personal vid
försvarsväsendet under beredskaps- och krigstjänstgöring, möjligen i samband
därmed komma att föreslå vissa ändringar i krigsfamiljebidragsförordningen,
bland annat i dess 20 §, avsedda att träda i kraft samtidigt med
de nya avlöningsbestämmelserna. Med hänsyn till angelägenheten av att
snarast genomföra ovan omförmälda ändring i samma förordning i vad angår
efterbesiktigade värnpliktiga har det icke synts mig möjligt att avvakta berörda
sakkunnigförslag. Då därav eventuellt föranledda ändringar i krigsfamiljebidragsförordningen
komma att beröra andra spörsmål än de nu ifrågavarande,
lärer hinder icke möta för riksdagen att sedermera till behandling
upptaga jämväl förslag örn sådana ändringar.
Här må även omnämnas, att riksdagens militieombudsman i skrivelse den
27 november 1942 berört vissa spörsmål, som sammanhänga med frågan, huruvida
samvetsömma och andra värnpliktiga må tillgodoräkna sig och uppbära
avlöning för tjänstgöringstid, under vilken de icke fullgjort något arbete.
Skrivelsen är för närvarande föremål för remissbehandling. Det torde få ankomma
på Kungl. Majit att utfärda de bestämmelser i ämnet som efter utredning
må befinnas påkallade.
Med förmälan att inom försvarsdepartementet upprättats förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2 mom. krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521) hemställer föredraganden — under
hänvisning till sitt anförande till statsrådsprotokollet för den 18 december
1942 — att nämnda förslag ävensom de inom departementet upprättade förslagen
till lag örn vapenfria värnpliktiga samt till lag örn straff för förbrytelser
i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga, sistnämnda förslag med
de jämkningar, som föranledas av lagrådets yttrande, måtte föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
C. F. von Horn.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 18.
2082 42 5
66
Kungl. Maj-.ts proposition nr 18.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
I. Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga................................ 2
II. Förslag till lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria
värnpliktiga.............................................................. 4
III. Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2 mom.
krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942...................... 6
IV. Utdrag av statsrådsprotokollet för den 18 december 1942 .............. 8
1. Allmänna synpunkter................................................ 11
2. Villkor för befrielse från egentlig värnpliktstjänstgöring .......... 15
3. Överföring till vapenfri tjänstgöring av redan inskriven värnpliktig 19
4. Tjänstgöringens längd.............................. 20
5. Tjänstgöringens art .................................................. 26
6. Sättet för prövning av samvetsbetänkligheterna.................... 36
7. Straffrättsliga spörsmål .............................................. 43
8. Specialmotivering .................................................... 51
9. Hemställan............................................................ 52
Bilaga C. De sakkunnigas förslag till lag örn vapenfria värnpliktiga 54
Bilaga D. De sakkunnigas förslag till lag örn straff för förbrytelser i
tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga ................ 56
V. Utdrag av lagrådets protokoll för den 15 januari 1943 .................. 58
VI. Utdrag av statsrådsprotokollet för den 22 januari 1943 ................ 59
Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- SU 1943:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943; 44 under riksstaten s. 5 i texten
- Rskr. 1943:91 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn vapenfria värnpliktiga, m. »t., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
- 2LU 1943:12 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. rn., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten