Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvar or, m. m

103 sidor, varav 98 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 98 av 103 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:200, Med förslag till lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvar or, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

1

Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

statsmonopol å tillverkning och import av

tobaksvar or, m. m.; given Stockholms slott den 9 april

1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror;

2) förordning örn vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen

av tobaksvaror; samt

3) förordning om skattefrihet för vissa ersättningar vid införandet av

statsmonopol å importen av tobaksvaror,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll J9i3. 1 sami. Nr 200.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror.

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Rättighet att i riket tillverka eller låta tillverka tobaksvaror samt att till riket

införa eller låta införa tobak eller tobaksvaror tillkommer, med nedan i

4 kap. angivna särskilda undantag, uteslutande staten (monopolrättighet).

Staten eller den, åt vilken staten upplåter utövandet av monopolrättigheten,

benämnes i denna lag monopolets utövare.

Med tobaksvara förstås i denna lag varje vara, som är tillverkad av tobak

eller vari tobak i någon form ingår, såvitt varan är avsedd eller ägnad att

användas såsom njutningsmedel. Såsom tillverkning av tobaksvara anses,

utom varje bearbetning av tobak, jämväl utstyrsel eller förpackning av tobaksvara

eller åsättande därå av namn eller beteckning, ägnad att utmärka

densamma såsom särskild vara.

2 §•

Odling av tobak för annat ändamål än till prydnad må inom riket ske

allenast i den ordning nedan i 2 kap. sägs.

3 §.

Tobak i annan form än såsom färdig tobaksvara må icke utan Konungens

tillstånd inom riket innehavas av annan än monopolets utövare.

Utan hinder härav må dock tobaksodlare under viss tid förvara sin tobaksskörd,

enligt vad i 2 kap. sägs.

4 §■

Monopolets utövare tillhandahåller på lämpligt sätt åt enskilda återförsäljare

såväl inom riket tillverkade som ock importerade tobaksvaror. Där
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

3

vid skall monopolets utövare i samråd med den nämnd, varom förmäles i

5 kap., söka anpassa försäljningsställenas antal med hänsyn till möjligheten

för de återförsäljare, vilkas rörelse företrädesvis omfattar försäljning av tobaksvaror,

att uppnå skälig omsättning, i den mån så kan ske utan åsidosättande

av allmänhetens och monopolets utövares intressen.

5 §•

Specialmaskiner och specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror ävensom

cigarrettpapper och cigarretthylsor må till riket införas endast för monopolets

utövares räkning eller med Konungens tillstånd, dock med det i 26 §

nämnda undantaget beträffande cigarrettpapper.

Specialmaskiner och specialverktyg, varom här är fråga, må ej heller,

utom i fall som avses i 6 §, innehavas av annan än monopolets utövare.

6 §.

Tillverkning inom riket av i 5 § omförmälda specialmaskiner och specialverktyg

samt av cigarrettpapper och cigarretthylsor må äga rum endast för

monopolets utövares räkning eller med Konungens tillstånd.

7 §•

På Konungens prövning ankommer, om vara, i vilken tobak ingår men

som icke är avsedd eller ägnad att användas såsom njutningsmedel, må inom

riket tillverkas. När sådant tillstånd lämnas, bestämmer Konungen tillika de

villkor, under vilka tillverkningen må äga rum.

2 KAP.

Om tobaksodling.

8 §•

Den, som vill inom riket odla tobak för annat ändamål än till prydnad,

skall varje år, då sådan odling ifrågakommer, före den 1 juli till kontrollstyrelsen

eller den, som enligt tillkännagivande är dess ombud i orten, ingiva

skriftlig anmälan i två exemplar enligt av kontrollstyrelsen fastställt

formulär, med noggrann uppgift på storleken och belägenheten av varje särskilt

för ändamålet använt eller avsett område ävensom på de lokaler, som

äro avsedda för den skördade tobakens förvaring under torkningen. Varje inskränkning

i området för anmäld tobaksodling skall jämväl, på sätt nu är

sagt, anmälas hos kontrollstyrelsen eller dess ombud. Ombyte av torkrum

skall på enahanda sätt i förväg anmälas.

Det ena exemplaret av dessa anmälningar skall återställas till den, som

gjort anmälan, försett med anteckning örn dagen, då anmälan skett. Det and
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ra exemplaret användes av kontrollstyrelsen för att läggas till grund för

kontrollen och efterföljande granskning av de lämnade uppgifternas riktighet.

Sedan tiden för ingivande av odlingsanmälan utgått, skall kontrollstyrelsen

till länsstyrelsen i län, inom vilket odlare blivit anmäld, lämna uppgift

angående odlarna inom länet.

9 §•

Erforderlig kontroll över tobaksodlingen i riket anordnas av kontrollstyrelsen,

som jämväl handhar överinseendet å denna kontroll.

Kontrollpersonalen skall äga obehindrat tillträde till samtliga tobaksodlingar

och torkrum samt hava rätt att av odlarna erhålla alla för kontrollens

utövande nödiga upplysningar.

Kontrollen bekostas av monopolets utövare, dock att inom län, där icke

tobak odlas å minst fem hektar, odlarna själva få vidkännas kontrollkostnaden

i förhållande till odlingens storlek.

10 §.

All skördad tobak skall förvaras i de anmälda torkrummen.

Omedelbart efter skördens avslutande skola tobaksstånden förstöras, så att

någon efterskörd ej kan ifrågakomma. Nödigt antal fröplantor må dock kvarlämnas

å fältet.

11 §•

Tobaksodlare må inom riket försälja av honom skördad tobak endast till

monopolets utövare. Försäljningen sker i enlighet med prissättning för inom

riket odlad tobak, vilken årligen verkställes av därtill förordnad prisnämnd,

bestående av en utav Konungen utsedd ordförande och fyra ledamöter, bland

vilka två företräda tobaksodlarnas intressen och två utses av monopolets utövare.

Konungen tillkommer att utfärda närmare föreskrifter om ordningen

för ledamöternas tillsättande ävensom instruktion för prisnämnd. Kostnaden

för prissättningen bestrides av monopolets utövare.

Tobak, som icke försäljes till monopolets utövare, må exporteras under

den kontroll, som av Konungen föreskrives.

Efter den 1 mars året efter skörden må tobaksodlare ej utan därom före

nämnda dag till kontrolistyrelsen eller dess ombud i orten gjord anmälan

innehava tobak.

12 §.

Svettning av tobak må icke av odlare företagas med mindre kontrollstyrelsen

därtill givit tillstånd. Den särskilda kontroll, som kontrollstyrelsen må

anse därvid erforderlig, bekostas av odlaren.

13 §.

Tobaksodlare är skyldig ställa sig till efterrättelse de ytterligare kontrollbestämmelser,

som kunna bliva av Konungen utfärdade, ävensom de före
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200. 5

skrifter, kontrollstyrelsen eller vederbörande kontrollpersonal i enlighet nied

denna lag eller nämnda bestämmelser meddelar.

14 §.

Äger annan än den, som gjort odlingsanmälan, del i den odlade tobaken

eller övertages tobaksplantering före skörden av annan än den, som gjort

anmälan, äro i förra fallet samtliga delägare i odlingen och i fall, där tobaksplantering

övertagits av annan än den ursprunglige odlaren, såväl odlaren

som den nye innehavaren i lika mån ansvariga för fullgörandet av de skyldigheter,

som enligt denna lag åligga tobaksodlare.

3 KAP.

Om beskattning och försäljning av tobaksvaror.

15 §.

Det pris, som tobaksvara skall betinga vid försäljning till allmänheten

(priskurantpriset), äger monopolets utövare bestämma i enlighet med vad i

denna lag stadgas jämte av Konungen godkända grunder.

16 §.

I varje tobaksvaras priskurantpris skall skatt ingå dels med ett belopp,

vilket motsvarar nedanstående procent av priskurantpriset, dels ock med

nedan angivna, i förhållande till varans myckenhet bestämda belopp, nämligen:
-

För inom riket till-

För till

riket in-

verkad vara

förd

vara

Procent av

Belopp för

Procent av

Belopp för

priskurant-

priset

1 st.

1 kg.

priset

1 st.

1 kg.

öre

kr.

öre

kr.

Cigarrer ............................

54

0.8

—

63

4

—

Cigarrcigarretter ....................

62

0.4

—

68

2

—

Cigarretter ..........................

72

0.2

—

68

1.8

—

Röktobak ..........................

73

—

1.60

78

—

1.B0

Tuggtobak..........................

48

—

1.—

63

—

1.50

Snus ..............................

60

—

0.7 B

67

—

1.B0

I skattehänseende utgöres skillnaden mellan cigarr och cigarrcigarrett därav,

att den senare saknar spets, har skuren inlaga samt i vikt uppgår till

högst 3.8 gram.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

17 §.

Skatt utgår icke för tobaksvaror, som hos monopolets utövare inköpas

a) för Konungens eller medlems av det kungl, huset räkning;

b) av den, som eljest enligt särskilt stadgande äger åtnjuta tullfrihet för

från utlandet inkommande varor, om inköpet sker för hans eget eller hans

familjs behov;

c) såsom proviant för fartyg eller luftfartyg, därest varorna med fartyget

eller luftfartyget under stadgad tullkontroll utföras till utrikes ort.

18 §.

För varje kilogram av inom riket odlad tobak, som monopolets utövare

inköper för tillverkning av tobaksvaror, skall monopolets utövare i den ordning,

Konungen bestämmer, tillgodoföras ett belopp av 80 öre.

19 §.

Tobaksvaras priskurantpris skall utsättas å varje förpackning.

20 §.

Tobaksvara må förekomma till försäljning inom riket endast i originalförpackning,

försedd genom monopolets utövares försorg med av Konungen

fastställd kontrollstämpel.

Ur sådan förpackning må även större eller mindre del av innehållet försäljas;

dock må cigarretter säljas i mindre myckenhet än hel förpackning,

endast i fall dylik kontrollstämpel finnes anbragt å varje cigarrett.

Därest å restaurant, hotell eller liknande lokal försäljning av tobaksvara

till gäst förmedlas genom servitör eller annan å lokalen anställd person, må

försäljningen, därest den avser mindre myckenhet än hel förpackning, ske

endast sa, att varan av gästen själv eller i dennes åsyn upptages ur originalförpackningen.

21 §.

Tobaksvara må icke vare sig i hel förpackning eller såsom del av innehållet

i förpackning till allmänheten försäljas efter annat pris än det å förpackningen

utsatta priskurantpriset.

4 KAP.

Om undantag från monopolrättigheten.

22 §.

Utan hinder av vad i 1 kap. stadgas må tillverkning av tobaksvaror inom

riket samt införsel till riket av tobak, tobaksvaror och cigarrettpapper företagas

i den utsträckning och under de villkor, nedan i detta kapitel sägs.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

23 §.

Enskild person må för eget bruk förfärdiga cigarretter.

24 §.

Utstyrsel eller förpackning av tobaksvara eller åsättande därå av namn eller

beteckning, ägnad att utmärka densamma såsom särskild vara, må vidtagas

i frihamn, såvitt icke blandning av olika tobaksvaror därvid äger rum.

25 §.

Färdiga tobaksvaror må till riket införas för Konungens och medlems av

det kungl, huset räkning.

Den, som eljest enligt särskilt stadgande äger åtnjuta tullfrihet för från

utlandet inkommande varor, må för eget eller sin familjs behov införa färdiga

tobaksvaror.

26 §.

1. Resande, som ankommer från utrikes ort, må för eget bruk tullfritt

medföra färdiga tobaksvaror och cigarrettpapper intill viss mindre, av Konungen

fastställd myckenhet. Med resande likställes person, som varit anställd

å fartyg men därifrån avmönstrar.

2. Medför resande tobaksvaror i större myckenhet än nu är sagt, må

han, mot erläggande av stadgad tull, för eget bruk därav införa så stor

myckenhet, som av Konungen för dylikt fall fastställts.

3. Medför resande för eget bruk tobaksvaror i större myckenhet än vad

i 2 mom. avses, skall för sålunda överskjutande myckenhet erläggas dubbelt

högre tullavgift än för den i nämnda mom. angivna myckenheten.

4. Tobaksvara, som av resande införes mot tullavgift, skall vara förpackad.

Innan varan utlämnas av tullverket, skall förpackningen förses med

stämpel, utmärkande varan såsom importerad för importörens eget bruk.

27 §.

Tobaksvaror, som medföras å från utrikes ort inkommande fartyg eller

luftfartyg, må, såvitt varorna äro avsedda för förbrukning ombord, behandlas

på sätt i fråga om medförd proviant är särskilt föreskrivet; dock må sådana

tobaksvaror icke förtullas i annat fall än i 26 § 1 mom. sägs.

28 §.

Prov å färdiga tobaksvaror, som medföras av vederbörligen legitimerad

handelsresande, må till riket införas i vanlig ordning, dock att därvid belöpande

tullumgälder skola beräknas i enlighet med vad i 26 § 3 mom. är

stadgat beträffande myckenhet, som överskjuter i 26 § 2 mom. omförmäld

myckenhet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

29 §.

1. Den, som av monopolets utövare antagits till återförsäljare, må till riket

införa färdig tobaksvara för försäljning, såvitt icke å varan eller å förpackning

för densamma finnes anbragt varumärke, som är för monopolets utövare

registrerat eller erbjuder sa stor likhet med dylikt varumärke, att,

oaktat skiljaktigheter i vissa delar, märkena i sin helhet lätt kunna förväxlas.

Priskurantpriset å vara, som enligt denna paragraf införes till riket, fastställes

av monopolets utövare efter framställning av importören i den ordning,

Konungen bestämmer, och skall utgöra summan av varans inköpspris,

kostnaden för dess införande till riket, den å varan belöpande skatten samt

ett belopp motsvarande den återförsäljarrabatt, som skolat utgå därest varan

tillhandahållits av monopolets utövare. Priskurantpriset beräknas efter de

grunder, som gälla den dag framställning örn dess fastställande göres.

Till ledning vid priskurantprisets fastställande har importören att för monopolets

utövare förete sin inköpsfaktura och de övriga handlingar rörande

införseln, som monopolets utövare finner erforderliga.

2. Tobaksvara, som enligt denna paragraf införes till riket, skall vara förpackad.

Innan förpackningen på importörens bekostnad försetts med kontrollstämpel

och åsatts priskurantpris samt importören erlagt den på varan

belöpande skatten, må importören icke förfoga över varan; dock må importör,

i avvaktan på varans förbrukning inom riket eller utförsel till svensk frihamn

eller utrikes ort, utan erläggande av å varan belöpande skatt upplägga

densamma under importörens och monopolets utövares lås å särskilt lager

(tobaks skattelag er) samt därstädes förfoga över varan.

3. På framställning av importör må monopolets utövare, när skäl därtill

äro, medgiva nedsättning av fastställt priskurantpris å importerad vara. Dylik

nedsättning berättigar icke till återbekommande av erlagd skatt.

Därest å tobaksskattelager upplagd vara genom olyckshändelse går förlorad,

må befrielse ånjutas från den å varan belöpande skatten. Går varan annorledes

förlorad, skall ägaren ändock vidkännas skatt för varan efter det

priskurantpris, som enligt föreliggande handlingar eller eljest skäligen kan

antagas, att varan skolat åsättas. För vara, vilken såsom obrukbar uttages

från tobaksskattelager, må befrielse från skatt åtnjutas, därest varan omedelbart

i betryggande ordning förstöres.

30 §.

Den, som äger idka tillverkning, varom i 7 § sägs, må efter tillstånd av

Konungen till riket införa för tillverkningen erforderlig tobak.

31 §.

De närmare föreskrifter rörande tillämpningen av vad i detta kapitel stadgas,

som må finnas erforderliga, meddelas av Konungen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

9

5 KAP.

Örn statens tobaksnämnd.

32 §.

För handhavande av nedan angivna uppgifter skall finnas en för riket gemensam

nämnd, statens tobaksnämnd.

Nämnden har till uppgift att i samarbete med monopolets utövare ävensom

befintliga sammanslutningar av enskilda återförsäljare verka för en sund

utveckling av handeln med tobaksvaror.

Nämnden skall i sådant syfte i frågor rörande införsel av utländska tobaksvaror

samt rörande förhållandet mellan monopolets utövare och de enskilda

återförsäljarna efter erforderliga undersökningar till monopolets utövare

avgiva begärda yttranden eller, när skäl därtill äro, egna framställningar.

33 §.

Nämnden skall bestå av sju ledamöter.

Ordförande, vice ordförande och ytterligare en ledamot i nämnden utses

av Konungen. Två ledamöter utses av kommerskollegium bland personer,

vilka företräda de enskilda återförsäljarnas intressen, samt två av monopolets

utövare.

I enahanda ordning utses suppleanter för ledamöterna i nämnden.

34 §.

Närmare föreskrifter angående nämndens verksamhet meddelas av

Konungen.

6 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

35 §.

Den, som olovligen tillverkar tobaksvaror, straffes med dagsböter eller

fängelse i högst sex månader, och vare den tillverkade varan ävensom vid

tillverkningen brukad redskap för brutna.

36 §.

Till riket inkommen vara, som enligt denna lag ej må införas, må, därest

den icke är att enligt lagen om straff för olovlig varuinförsel anse såsom

olovligen införd, av varuägaren återutföras. Sker ej återutförsel, skall med

varan förfaras på sätt Konungen förordnar.

37 §.

Den, som utan sådan anmälan, som i 8 § sägs, odlar tobak för annat ändamål

än till prydnad, straffes med dagsböter.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

38 §.

1. Försäljer tobaksodlare av honom skördad tobak inom riket till annan

än monopolets utövare eller innehar han sådan tobak å otillåten tid, straffes

med dagsböter, och vare skördad tobak, som av honom innehaves, förbruten.

2. Vägrar tobaksodlare kontrolltjänsteman tillträde till tobaksodling eller

för skördens torkning använda rum,

eller undandrager han sig skyldigheten att efter tillsägelse lämna för kontrollens

utövande nödig upplysning,

eller förvarar han av honom skördad tobak i annan än vederbörligen anmäld

lokal,

eller uraktlåter han att ställa sig till efterrättelse vad som eljest enligt

denna lag honom åligger eller de kontrollbestämmelser, som av Konungen

utfärdas, eller föreskrifter, som kontrollstyrelsen eller vederbörande kontrollpersonal

i enlighet med denna lag eller nämnda bestämmelser meddelar,

straffes med böter, högst 300 kronor.

39 §.

Befinnes någon, utan att jämlikt bestämmelserna i denna lag vara därtill

berättigad, innehava tobak i annan form än såsom färdig tobaksvara, dömes,

där han icke är förfallen till straff enligt 35 § eller 38 § 1 morn., till

dagsböter.

Vara, som sålunda olovligen innehaves, vare förbruten.

40 §.

Överträder någon det i 6 § givna förbud eller befinnes någon, utan att

jämlikt denna lag vara därtill berättigad, innehava specialmaskin eller specialverktyg

för tillverkning av tobaksvaror, vare underkastad enahanda straff

och påföljd, som i 39 § sägs.

41 §.

Saluhåller någon tobaksvara, som icke är försedd med behörig kontrollstämpel,

eller ändrar någon det å tobaksvara anbragta priskurantpriset, straffes

med dagsböter eller fängelse, varförutom varan skall dömas förbruten.

42 §.

Begår någon i annat fall än i 41 § avses förseelse mot vad i 20 eller 21 §

stadgas,

eller försäljer någon tobaksvara, som införts till riket enligt bestämmelserna

i 26 eller 28 §,

straffes med dagsböter.

43 §.

Den, som utan Konungens tillstånd eller i strid mot de vid meddelande

av tillstånd givna föreskrifter idkar tillverkning, som i 7 § avses, straffes

med dagsböter.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 200.

11

44 §.

Bortför någon från fartyg eller luftfartyg inom svenskt territorium obeskattade

tobaksvaror, som i 17 § c) avses, straffes med dagsböter, och skall

varan dömas förbruten.

45 §.

Förskingrar någon vara, som enligt denna lag skolat dömas förbruten, gälde

dess värde.

46 §.

I denna lag avsedd egendom, som enligt denna lag eller lagen om straff

för olovlig varuinförsel förklarats förbruten eller skolat enligt tullstadgan

eller annan författning försäljas, skall behandlas på sätt Konungen förordnar.

47 §.

För överträdelse av denna lag, som med husbondes vetskap begås av hans

hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, vare husbonden ansvarig,

liksom vore överträdelsen begången av honom själv.

48 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom värdet av egendom, som enligt

denna lag dömes förbruten, tillfälle kronan.

49 §.

Angående beslag gäller vad därom finnes särskilt stadgat, dock att i fall

som i 44 § sägs jämväl tulltjänsteman äger verkställa beslag.

50 §.

Finnes för överträdelse av denna lag stadgad särskild påföljd, skall densamma

tillämpas även i det fall, att den felaktige för överträdelsen dömes

till ansvar enligt allmän strafflag.

51 §.

De bestämmelser angående behandlingen av till riket inkommande tobaksvaror,

som utöver vad i denna lag stadgas finnas erforderliga, meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943, från och med vilken dag förordningen

den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen

i riket ävensom förordningen den 20 juni 1924 (nr 247) angående

behandlingen av till riket inkommande tobaksvaror skola upphöra att

gälla.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 200-

Förslag

till

förordning om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol

å importen av tobaksvaror.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Till följd av införandet av statsmonopol å importen till riket av tobaksvaror

skall i enlighet med här nedan angivna grunder dels tobaksimportör

tillhöriga inventarier och varulager inlösas dels ock ersättning utgå för förlorad

näringsverksamhet samt för förlust av anställning hos tobaksimportör.

2 §•

I denna förordning förstås med

tobaksimportör: envar, som vid tiden för importmonopolets ikraftträdande

med stöd av 22 § förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående

statsmonopol å tobakstillverkningen i riket för egen räkning bedriver införsel

av tobaksvaror;

grossistimportör: tobaksimportör, som huvudsakligen idkar partiförsäljning

med de av honom införda tobaksvaroma;

detaljistimportör: tobaksimportör, som huvudsakligen försäljer av honom

införda tobaksvaror i egen detaljaffär;

tobaksagent: envar, som yrkesmässigt för utländsk fabrikants räkning verkar

för avsättning inom riket av importerade tobaksvaror.

3 §•

1. För uppskattning av värdet å inventarier och lager, som skola inlösas,

samt för bestämmande av annan ersättning, som enligt denna förordning

skall utgå, tillsättes en för riket gemensam kommission med den sammansättning

och befogenhet, som här nedan stadgas.

2. Kommissionen skall bestå av ordförande och sex ledamöter. Ordföranden

och tre ledamöter jämte suppleanter för dem utses av Kungl. Majit.

Ordföranden och dennes suppleant skola vara lagkunniga och i domarvärv

erfarna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

13

övriga tre ledamöter jämte suppleanter för dem utses sålunda, att kommerskollegium,

efter hörande av för kollegium kända föreningar av tobaksimportörer

och hos dessa anställd personal, avgiver förslag å tolv personer,

ägnade att företräda de ersättningsberättigades intressen, varefter Kungl.

Maj:t bland de sålunda föreslagna utser tre ledamöter och tre suppleanter.

3. Kommissionen har till uppgift att fastställa inlösnings- och ersättningsbelopp

samt i övrigt träffa avgörande angående inlösnings- och ersättningsfrågor.

Det åligger kommissionen att föra protokoll över behandlingen av inlösnings-

eller ersättningsfråga samt däri upptaga sitt beslut jämte motivering

för detsamma.

Kommissionens beslut skola, så snart ske kan, till Kungl. Maj:t ingivas

och genom rekommenderat brev med allmänna posten delgivas vederbörande

enskilde sakägare.

Mot kommissionens beslut må klagan icke föras.

4. Kronans rätt skall inför kommissionen bevakas av ombud, som av

Kungl. Maj:t förordnas.

Enskild sakägare vare obetaget att vid behandlingen av hans inlösningseller

ersättningsanspråk inför kommissionen själv eller genom ombud bevaka

sin rätt.

Envar, som påfordrar inlösning av egendom eller gör anspråk på ersättning

enligt denna förordning, vare, för åtnjutande av rätt till dylik inlösning

eller ersättning, skyldig att efter anmaning tillhandahålla kommissionen

erforderliga handlingar och upplysningar ävensom att, där så finnes

nödigt, på kallelse inställa sig inför kommissionen för att meddela muntliga

upplysningar.

Hava flera självständig del i ledningen av affärsföretag, som i denna förordning

avses, åligge nu nämnda skyldigheter envar av dem.

Kommissionen äger att i mån av behov tillkalla eller rådfråga sakkunniga

personer; dock må dessa ej deltaga i kommissionens beslut.

Kostnaden för kommissionens arbete bestrides i den ordning Kungl. Majit

bestämmer.

5. De närmare föreskrifter angående kommissionens verksamhet, som må

finnas erforderliga, utfärdas av Kungl. Majit.

4 §•

1. Tobaksimportör eller tobaksagent, som påfordrar inlösning eller ersättning

enligt denna förordning, åligger, vid äventyr att eljest icke ifrågakomma

till dylik förmån, dels att inom en månad efter importmonopolets ikraftträdande

lill kommissionen härom ingiva ansökan enligt av kommissionen

fastställt formulär, dels ock att till kommissionen inom samma tid, såvida

icke kommissionen medgivit uppskov, insända sina handelsböcker jämte fakturor

och verifikationer för de verksamhetsår, som falla mellan den 31 december

1934 och den 1 januari 1943, ävensom vederbörligen avslutat fullständigt

bokslut för den tid, som därefter förflutit intill imporlmonopolets

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ikraftträdande, så specificerat att vid blivande inventering bokföringens riktighet

kan bedömas.

2. Grossistimportör skall vid ansökan om ersättning för förlorad näringsverksamhet

foga dels en till vederbörande registreringsmyndighet ställd behörig

anmälan, att han upphört med sin importrörelse och förty begär, att för

sagda rörelse använda och registrerade varumärken varda ur registret avförda,

dels ock förbindelse, varigenom han medgiver, att monopolets utövare må för

sin räkning registrera i importörens rörelse inom riket använda varumärken,

även om i desamma ingå importörens namn eller firma. Ha berörda handlingar

icke fogats vid ansökningen, äger kommissionen förelägga sökanden

viss tid, inom vilken handlingarna skola ingivas vid det i 1 mom. stadgade

äventyr.

3. Den, som gör anspråk på ersättning enligt 11 §, är skyldig att, vid det

i 1 mom. stadgade äventyr, enligt av kommissionen fastställt formulär därom

göra ansökan till kommissionen inom en månad efter importmonopolets

ikraftträdande.

5 §.

Angående utbetalning av fastställda inlösnings- och ersättningsbelopp förordnar

Kungl. Maj:t på vederbörandes framställning.

Särskilda bestämmelser angående inlösning och ersättning.

6 §•

Grossistimportör skall äga påfordra inlösen av:

1) importören tillhöriga lösa inventarier, vilka förvärvats före den 1 januari

1943 och bevisligen varit i regelbundet bruk inom importrörelsen samt

icke skäligen kunna antagas efter importrörelsens nedläggande komma till

användning inom annan av importören bedriven verksamhet;

2) importören tillhörigt lager av utländska tobaksvaror, dock att, örn kommissionen

finner särskilda skäl därtill, från inlösning må undantagas vara,

som för importörs räkning kvarligger i utlandet.

Inlösningspriset för egendom, som i denna paragraf avses, bestämmes efter

vad egendomen av kommissionen prövas skäligen vara värd. Vid värdering

av lager av tobaksvaror användes såsom utgångspunkt beträffande licensbehandlade

varor priskurantpriset, beträffande inom riket befintliga, icke

licensbehandlade varor summan av inköpspriset och kostnaden för varans

införsel till riket samt beträffande utom riket befintliga varor inköpspriset.

7 §■

Grossistimportör, som jämväl bedriver partiförsäljning av s. k. kortvaror

och vid importmonopolets ikraftträdande nedlägger hela sin rörelse, skall

äga påfordra inlösen av importören tillhörigt lager av nu angivna varor efter

vad egendomen av kommissionen prövas skäligen vara värd.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 200.

15

8 §.

Grossistimportör, som bedrivit sin rörelse sedan den 1 januari 1937, äger

erhålla ersättning för förlorad näringsverksamhet med belopp motsvarande

högst fyra gånger medeltalet av den handelsvinst, som hans rörelse befinnes

hava givit för de mellan den 31 december 1934 och den 1 januari 1940

fallande verksamhetsåren (medelhandelsvinsten).

Såsom handelsvinst respektive förlust å rörelsen upptages vad kommissionen

vid undersökning av affärens handelsböcker finner utgöra årsresultatet

av rörelsen, sedan affären, i den mån det icke förut skett, belastats med 5 procent

ränta å det egna kapital, som enligt kommissionens uppskattning under

året i verkligheten använts i affären.

Vid beräkning av handelsvinsten skall rörelsens belastande med skatter

ske med utgångspunkt från de för inkomst under år 1939 gällande skattesatserna.

I övrigt förfares på sätt kommissionen med hänsyn till omständigheterna

prövar skäligt.

Vid bedömandet av frågan, huruvida ersättning för förlorad näringsverksamhet

bör utgå med det i första stycket angivna högsta beloppet, skall kommissionen

taga vederbörlig hänsyn till rörelsens struktur och utvecklingstendens

samt övriga omständigheter, som kommissionen finner skäligen böra beaktas.

9 §•

Grossistimportör, som bedrivit sin rörelse sedan den 1 januari 1937 och

som personligen handhar den omedelbara ledningen av rörelsen, äger, oavsett

om ersättning enligt 8 § tillerkännes honom eller icke, erhålla ersättning

för förlorad näringsverksamhet i form av livränta.

Till grund för beräkningen av livränta skall läggas den beräknade årslön

till affärsledaren, som kommissionen efter jämförelse med företag av liknande

omfattning prövar skäligt fastställa, dock högst 10,000 kronor.

Livränta skall till den, som under minst 20 år bedrivit importverksamhet,

utgå med sex tiondelar av sålunda fastställd ledarlön samt till den, som icke

uppnått 20 verksamhetsår, med ett i förhållande till verksamhetstidens längd

nedsatt belopp.

Livränta skall under den ersättningsberättigades återstående livstid utbetalas

med en tolftedel vid slutet av varje kalendermånad, räknat från och

med den månad, importmonopolet träder i kraft, till och med den månad,

varunder livräntetagaren avlider.

10 §.

Detaljistimportör, som sedan den 1 januari 1937 i anslutning till egen detaljaffär

bedrivit import av tobaksvaror och som i medeltal för de mellan

den 31 december 1934 och den 1 januari 1940 fallande verksamhetsåren genom

importrörelsen förvärvat minst en tiondel av sin hela nettoinkomst från

affären, äger erhålla ersättning med åtta procent av det belopp, vartill försäljningen

av egna importvaror i medeltal uppgått under sagda verksamhetsår.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

11 §•

1. Hos tobaksimportör stadigvarande anställd person, som till följd av

importmonopolets införande mister sin anställning, äger att, på sätt här nedan

förmäles, erhålla ersättning under följande villkor, nämligen

a) att han vid monopolets ikraftträdande är svensk medborgare samt

uppnått 21 års ålder,

b) att hans inkomst av arbete under de fem närmaste kalenderåren före

monopolets ikraftträdande uteslutande eller till väsentlig del härflutit av anställning

hos tobaksimportör, samt

c) att han icke erhållit och icke kunnat erhålla likvärdig anställning i statens

tjänst eller hos monopolets utövare.

2. Ersättning skall till den, som vid importmonopolets ikraftträdande

uppnått minst 45 års ålder, utgå i form av livränta och till övriga anställda i

form av inkomstersättning.

Livränta respektive inkomstersättning fastställes på grundval av ersättningstagarens

medelårsinkomst, varmed förstås medeltalet av den vederbörligen

styrkta årsinkomst, som åtnjutits i den mistade anställningen åren

1938 och 1939, dock att, därest sagda medeltal överstiger 10,000 kronor,

överskjutande belopp icke medräknas.

3. Livränta skall till den, som under minst 20 år innehaft anställning hos

tobaksimportör, utgå med sex tiondelar av medelårsinkomsten samt till den,

som icke uppnått 20 anställningsår, med ett i förhållande till anställningstidens

längd nedsatt belopp.

Livräntan skall utbetalas på sätt i 9 § sista stycket sägs.

Därest ersättningstagare på grund av sin anställning beretts pension, skall

livräntan minskas med pensionens belopp.

4. Inkomstersättning skall till den, som vid importmonopolets ikraftträdande

icke uppnått 25 års ålder, utgå med belopp motsvarande en halv medelårsinkomst.

Till den, som vid importmonopolets ikraftträdande uppnått 25

års ålder utgår inkomstersättning med belopp motsvarande en medelårsinkomst

för den anställningstid, som omfattar de fyra närmaste kalenderåren

före sagda tidpunkt. För varje tidigare helt anställningsår efter fyllda 21 år

ökas ersättningen med tre femtedels medelårsinkomst, dock endast i den mån

varje sådant anställningsår motsvaras av två ersättningstagarens levnadsår

efter fyllda 21 år.

Inkomstersättning må icke bestämmas till högre belopp än sex gånger

medelårsinkomsten.

Inkomstersättning skall utbetalas med sex procent av medelårsinkomsten

vid slutet av varje kalendermånad, räknat från och med den månad, importmonopolet

träder i kraft, till dess hela ersättningsbeloppet utgivits. Avlider

ersättningstagare utbetalas återstående del av ersättningsbeloppet på enahanda

sätt till ersättningstagarens dödsbo.

12 §.

På ansökan av ersättningstagare, som avses i 11 §, må kommissionen,

när särskilda omständigheter därtill föranleda, besluta, att i stället för liv
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t$ proposition nr 200.

17

ränta eller inkomstersättning skall på en gång utbetalas ett belopp, som i

fråga om livränta utgör dennas kapitalvärde samt i fråga örn inkomstersättning

fem sjättedelar av ersättningen.

13 §.

Tobaksagent, som bedrivit sin verksamhet sedan den 1 januari 1937 och

som i medeltal för de mellan den 31 december 1934 och den 1 januari 1940

fallande verksamhetsåren genom agenturen erhållit minst en tiondel av

sin hela inkomst av förvärvsverksamhet, äger, därest han vid importmonopolets

ikraftträdande nedlägger sin verksamhet som tobaksagent, uppbära

livränta.

Till grund för beräkningen av livränta, varom nu är fråga, skall läggas

medelårsinkomsten av tobaksagenturen under de verksamhetsår, som i första

stycket avses, dock att, därest medelsårsinkomsten överstiger 10,000 kronor,

överskjutande belopp icke medräknas.

Livränta skall till den, som under minst 20 år bedrivit verksamhet som

tobaksagent, utgå med sex tiondelar av den sålunda fastställda medelårsinkomsten

samt till den, som icke uppnått 20 verksamhetsår, med ett i

förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp.

Livräntan skall utbetalas på sätt i 9 § sista stycket sägs.

14 §.

Finner kommissionen på grund av särskilda omständigheter i visst fall

avvikelse från i denna förordning stadgade ersättningsregler erforderlig till

vinnande av skäligt resultat, må sådan avvikelse ske.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.

Bihang till riksdagens protokoll t943. 1 sami. Nr 200.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

förordning om skattefrihet för vissa ersättningar vid införandet

av statsmonopol å importen av tobaksvaror.

Härigenom förordnas, att belopp, som utgives enligt 8, 10 eller 12 § förordningen

örn vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen

av tobaksvaror, ej skall vid tillämpning av kommunalskattelagen och förordningen

örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt utgöra skattepliktig

inkomst.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 200.

19

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om reglering av import-

och detaljhandeln med tobaksvaror samt anför därvid följande.

Inledning.

Under den tid det svenska tobaksmonopolet varit gällande ha, framför allt

från organisationer av näringsidkare inom tobaksbranschen, tid efter annan

önskemål framförts om statliga åtgärder i syfte att i olika hänseenden förbättra

förhållandena för näringens utövare. Dessa framställningar ha föranlett

åtskilliga utredningar rörande de vid skilda tillfällen aktuella spörsmålen.

Vissa av de förslag, som därvid framkommit, ha jämväl föranlett

beslut om åtgärder från det allmännas sida. Någon mera slutgiltig lösning

av problemet i dess helhet har likväl hittills icke vunnits.

Då en förnyad utredning genom statens försorg syntes mig motiverad för

undersökning i vad mån och på vilket sätt de påtalade missförhållandena

kunde genom statligt ingripande avhjälpas, hemställde jag i statsrådet den 8

april 1938 att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga chefen för finansdepartementet

att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet biträda med

utredning rörande import- och detaljhandeln med tobaksvaror.

Med stöd av ett i enlighet med denna hemställan lämnat bemyndigande

tillkallade jag nyssnämnda dag ledamöterna av riksdagens andra kammare,

ombudsmannen D. E. Hall, lantbrukaren N. Hammarlund och direktören N.

T. Henriksson samt ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören J.

Sandén och nuvarande ledamoten av riksdagens första kammare, direktören

E. L. Åqvist att verkställa utredningen. Åt Åqvist uppdrogs att såsom ordförande

leda de sakkunnigas arbete.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

De sakkunniga, som antogo namnet 1938 års tobakshcindelsutredning, avgåvo

betänkande den 16 december 1940 (Statens offentliga utredningar 1940:

34).

över betänkandet avgåvos, efter remiss, utlåtanden av statskontoret, generaltullstyrelsen,

kontrollstyrelsen och kommerskollegium, vid vars utlåtande

fogats yttranden av rikets samtliga handelskammare utom handelskammaren

i Visby, Sveriges köpmannaförbund och Kooperativa förbundet. Yttranden

avgåvos vidare av aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Tobakshandlarnas

riksförbund, Svenska tobaksengrossisternas förening, Tobaksimportörernas

kontors- & lagerpersonals förening, Tobaksimportförsäljareföreningen, Svenska

tobaksagenters förening och Svenska tidningsutgivare}öreningen. En framställning

med anledning av betänkandet inkom jämväl från Sveriges kioskidkares

riksförbund.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet hemställde i sitt yttrande, att betänkandet

icke måtte läggas till grund för åtgärder från statsmakternas sida.

Därest statsmakterna likväl skulle finna en reglering av tobakshandeln påkallad,

borde frågan enligt bolagets mening lösas efter andra linjer än de

i betänkandet angivna. Med anledning av detta uttalande hemställde jag i

skrivelse till bolagets styrelse den 29 december 1941, att styrelsen måtte närmare

utveckla sin. sålunda antydda uppfattning örn det lämpligaste förfarandet

vid en eventuell reform. Styrelsen har därefter i skrivelse den 19

juni 1942 — under vidhållande av ståndpunkten, att statliga åtgärder vore

opåkallade — framlagt ett alternativt reformförslag.

över sistnämnda utlåtande ha yttranden inhämtats från kommerskollegium

och de organisationer, som genom kollegium hörts över betänkandet, ävensom

från Tobakshandlarnas riksförbund och Svenska tobaksengrossisternas

förening. Med anledning av utlåtandet ha skrifter vidare inkommit från firma

Karl Olofssons tobakshandel, Stockholm, m. fl., Svenska tobaksagenters

förening samt Tobaksimportförsäljaref öreningen.

Det föreliggande ämnets olika delar äro i viss mån förknippade med och

beroende av varandra, men spörsmålet kan likväl lämpligen uppdelas i

två huvudfrågor, nämligen dels frågan om importen av färdiga, utländska

tobaksfabrikat, dels frågan om detaljhandeln med tobaksvaror. Jag

anhåller nu att till närmare granskning få upptaga de olika frågorna i här

angiven ordning.

Importen av tobaksvaror.

Gällande bestämmelser. Jämligt 1 § första stycket förordningen den 15

december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket

tillkommer rättighet att i riket tillverka eller låta tillverka tobaksvaror

uteslutande staten. Enligt 22 § 1 mom. i förordningen är däremot införsel till

riket av tobaksvaror tillåten för den, som inom riket yrkesmässigt driver

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

21

handel med dylika varor, ävensom annan innehavare av registrerad firma,

vilken ådagalägger, att han ämnar driva sådan handel.

Förordningen innefattar i sistnämnda hänseende en avvikelse från vad

som föreslagits i det av särskilt tillkallade kommitterade år 1911 avgivna

betänkande, som låg till grund för propositionen (nr 254) till 1914 års senare

riksdag om införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. I detta

betänkande betecknades det nämligen såsom tämligen självklart, att monopolet

borde omfatta icke blott tillverkningen av tobaksvaror inom landet utan

även importen av utländska tobaksfabrikat. Valet ansågs endast kunna sta

mellan ett fullständigt monopol, innefattande såväl tillverkning och import

av tobaksvaror som handeln med sådana varor, samt ett partiellt monopol,

där staten övertoge tillverkning och import medan handeln med monopolvarorna

— i stället för att ske genom särskilt koncessionerade försäljare —

förbleve en fri näring. Det framhölls, att övriga former för partiella fobaksmonopol

både i teorien ansetts såsom och i praktiken visat sig vara endast

övergångsformer, vilka konsekvent utmynnat i övergång förr eller senare till

fullständigt monopol.

Även föredragande departementschefen uttalade i 1914 års proposition sin

principiella anslutning till den i 1911 års betänkande framlagda ståndpunkten

och betecknade det såsom fullt överensstämmande med monopolets idé, att

enskild import av tobaksvaror förbjödes. Icke desto mindre föreslogs i 1914

års proposition ej endast att en fri handel med tobaksvaror skulle bibehållas

utan även att en fri import av färdiga utländska tobaksfabrikat skulle få

förekomma vid sidan av tillverkningsmonopolet. Till stöd härför åberopades

två skäl, båda grundade på hänsyn till tobakshandlarna. Det ena skälet var.

att det skulle innebära ett avsteg från den i övrigt konsekvent fullföljda

principen, att handeln med tobaksfabrikat skulle lämnas oberörd av monopolet,

örn handlandena bleve hänvisade till monopolföretaget såsom enda

inköpskälla. Det andra skälet var, att man önskade bibehålla möjligheten

för en enskild tobakshandlare att föra egna märken i sin butik.

Anmärkas bör vidare, att kommerskollegium i avgivet yttrande i ämnet

framhållit, att handlandenas fria importrätt enligt kollegii åsikt utgjorde ett

betydelsefullt regulativ på monopolets arbetssätt, produkter och prissättning,

en synpunkt som i den senare diskussionen örn denna fråga alltmer skjutits i

förgrunden.

Emellertid betonades uttryckligen i 1914 års proposition, alt det vore fullkomligt

otänkbart alt låta importhandeln fortgå under samma fullt fxia

former som dittills, utan att tillverkningsmonopolet måste effektivt skyddas

mot en eljest övermäktig utländsk konkurrens genom särskilda pålagor pa

importen. Å andra sidan uttalades, att skattetrycket på importhandeln icke

finge göras så starkt, att importrätten bleve illusorisk.

Den av departementschefen intagna ståndpunkten godkändes av statsmakterna.

Utvecklingen har sedan blivit den, att monopolbolaget — frånsett en

period omedelbart efter förra världskrigets slut endast i ytterst obetydlig

omfattning bedrivit import av färdiga tobaksvaror. medan denna nästan helt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

omhänderhafts av enskilda grossister. Den s. k. detaljistimporten — eller

större detaljhandlares import av egna märken för försäljning i egen butik

— har undan för undan förlorat i betydelse och torde år 1939 ha understigit

10 procent av den totala importen.

Enligt monopolförordningens ursprungliga avfattning utgick för tobaksvara,

importerad av tobakshandlare, förutom tull en licensavgift, som utgjordes

av den å varan belöpande skatten ävensom av ett belopp, motsvarande

vad monopolets utövare pålade tobaksvara med samma priskurantpris för

täckande av sina omkostnader och vinst, vilket belopp monopolets utövare

ägde behålla. Skatten utgjorde ett för varje varuslag fastställt procenttal av

priskurantpriset och drabbade importerade och inom riket tillverkade tobaksvaror

lika. Skyddet för den inhemska tillverkningen utgjordes sålunda av

tullen och den andel av licensavgiften, som monopolets utövare ägde behålla.

Senare har tullen å tobaksvaror slopats och en differentierad beskattning av

inhemska och utländska tobaksvaror införts.

Enligt 18 § 1 mom. monopolförordningen i dess lydelse enligt förordning

den 27 mars 1942 (nr 126) utgår tobaksskatten dels med viss procent av varans

priskurantpris eller varans värde, dels ock med visst efter varans myckenhet

bestämt belopp. Skattesatserna framgå av följande sammanställning:

1

För inom riket till- verkad vara

För till riket in- förd vara

Procent av

priskurant- priset eller

värdet

Belopp för

Procent av

priskurant- priset eller

värdet

Belopp för

1 st.

1 kg.

1 st.

1 kg.

öre

kr.

öre

kr.

Cigarrer ............................

54

0.8

0.4

58

63

A

Cigarrcigarretter .....................

62

_

2

_

Cigarretter ..........................

Röktobak...........................

72

73

48

0.2

1.50

1.—

63

73

58

1.3

1.50

1 50

Tuggtobak..........................

_

_

Snus...............................

60

—

0.75

62

—

1.60

Enligt 22 § 2 mom. monopolförordningen i dess lydelse enligt förordningen

den 27 februari 1933 (nr 58) skall för tobaksvara, importerad av tobakshandlare,

erläggas en licensavgift, som utgöres av den å varan enligt 18 §

belöpande skatten ävensom ett belopp, motsvarande vad monopolets utövare

för täckande av sina omkostnader samt vinst pålägger tobaksvara med

samma priskurantpris eller, i visst fall, med samma värde. Nämnda belopp

må ej överstiga 7 procent av varans priskurantpris eller värde.

Monopolbolagets andel i licensavgiften utgår från och med den 1 april

1942 tillsvidare med 5 procent av varans pris eller värde.

Beträffande tillkomsten av gällande bestämmelser tillåter jag mig i övrigt

hänvisa till den utförliga historik över behandlingen av frågor rörande to
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

baksimporten vid 1914—1940 års riksdagar, som lämnats i tobakshandelsutredningens

betänkande (s. 25—56).

Importörernas önskemål. I en den 5 december 1939 dagtecknad, till tobakshandelsutredningen

ingiven skrift anförde Svenska tobaksengrossisternas

förening bland annat följande:

Skattebelastningen å de importerade tobaksvaroma hade sedan monopolets

införande undan för undan ökats, med påföljd att allt mindre del av utförsäljningspriset

kunnat disponeras för varans inköp samt till omkostnader,

detalj handelsrabatt och egen vinst. Under åren 1928—38 hade för sa gott

som varje år en allt större andel av omsättningen måst avstås i form av skatt

och licensandel till monopolet. Detta berodde delvis på den ökade belastningen

men delvis också på den sänkning av prisnivån, som måst ske för att sa

långt som möjligt närma densamma till monopolets nivå.

Beträffande tobaksbeskattningen finge det särskilt framhållas, att vardeskatten

■— i motsats till andra indirekta skatter och tullar å importvaror

utginge icke å importvärdet, d. v. s. varans inköpspris jämte frakt och assurans,

utan å utförsäljningspriset, vilket innebure att värdeskatten ävensom

monopolets licensandel drabbade jämväl försäljningsomkostnaderna samt

grossist- och detaljhandelsvinsten ävensom styckeskatten. På grund härav

kunde licensavgifterna i vissa fall uppgå ända till omkring 1,500 procent a

importvarans cif-värde i svensk hamn. Till jämförelse kunde nämnas, att

skatten på ett av de mest kända whiskymärkena efter den senaste höjningen

av spritbeskattningen kunde beräknas utgöra c:a 206 procent^ av cif-värdet.

Det vore tydligt, att de skäl, vilka på sin tid föranlett bibehållandet av en

fri importrätt av färdiga tobaksvaror, numera icke ägde någon giltighet. Pa

grund av skattens konstruktion och nuvarande höjd kunde importen än

mindre än tidigare utgöra det regulativ på monopolets kvaliteter och prissättning,

som ursprungligen avsetts. Det vöre vidare uppenbart, att den

fria importhandeln med tobaksvaror efter de vidtagna skatteförhöjningarna

icke hade någon utsikt att, åtminstone när det gällde de viktigaste varorna,

ekonomiskt bära sig, utan att när det tillgängliga kapitalet förr eller senare

konsumerats ett sammanbrott vore ofrånkomligt.

När den fria importrätten bibehållits, hade därvid förutsatts, att densamma

icke skulle kringgärdas med så starka begränsningar, att den bleve illusorisk.

Denna förutsättning, som av importörerna självfalletmåst uppfattas

som en utfästelse från statsmakternas sida att de skulle tillåtas att bedriva

sin verksamhet under tillfredsställande betingelser, förelåge emellertid icke

längre. Undan för undan hade skatteskruven dragits at allt härdare samtidigt

som prisnivån å monopolvarorna sänkts och grossisternas marginal

krympt samman. Under denna utveckling hade åtskilliga importörer tvingats

att nedlägga sin verksamhet och flera av de kvarvarande hade fått vidkännas

svåra förluster. Det vore för övrigt självfallet, att det ständiga osäkerhetstillståndet

varit ägnat att undergräva intresset för näringen. A ena

sidan hade någon garanti icke funnits mot nya skatteförhöjningar och a

andra sidan hade vetskapen örn monopolbolagets möjligheter att genom sänkningar

av prisnivån ytterligare begränsa importhandelns konkurrensförmåga

utgjort en hämmande faktor. Det innebure ingen överdrift att påstå, att förutsättningarna

för näringens självständiga bestånd bortfallit. I ett dylikt

läge syntes åtminstone billighetsgrundsatser bjuda, att staten, som genom

sina fiskaliska anspråk skapat delta tillstånd, trädde emellan och mot skälig

ersättning (ivertoge importverksamheten.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Däremot ha representanter för detaljistimportörerna inför de sakkunniga

hävdat, att den fria tobaksimporten med hänsyn till dess kvalitetsreglerande

betydelse borde bibehållas och en utjämning av skattesatserna åvägabringas,

så att den fria importen erhölle en mera rättvis belastning och bleve i stånd

att fylla sin uppgift.

De sakkunnigas förslag. Till belysande av tobaksimportens förhållanden

ha de sakkunniga framlagt åtskilliga statistiska uppgifter. Härutinnan ber

jag att få hänvisa till betänkandet s. 79—90. Berörda uppgifter ha delvis inhämtats

från aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet och i övrigt framkommit

genom en av auktoriserade revisorn Sven Hagström i samband med utredningen

verkställd undersökning av de ekonomiska förhållandena hos 16 tobaksimportfirmor,

däribland samtliga till Svenska tobaksengrossisternas förening

anslutna 14 företag. Utredningsmännen lia vidare redogjort för en aide

s. k. tobaksimporthandelssakkunniga år 1936 framlagd utredning jämte

däröver avgivna yttranden (betänkandet s. 57—72).

Den kritik, utredningsmännen på grundval av angivna material riktat mot

nu rådande ordning för import av tobaksvaror, har främst tagit sikte på den

motsättning, som ansetts ligga däri, att enligt statsmakternas år 1914 fattade

beslut på en gång skall tillses, att tillverlcningsmonopolet effektivt skyddas

och att importrätten ej göres illusorisk. Att genom en avvägning av

skattebelastningen vidmakthålla ett lämpligt jämviktsläge mellan import och

inhemsk tillverkning har nämligen enligt de sakkunnigas uppfattning visat

sig vara en praktiskt olöslig uppgift. I syfte att uppvisa det befogade i ett

sådant påstående hänvisas till ett i betänkandet (s. 85) intaget diagram över

impoitens andel av den totala tobakskonsumtionen, varjämte de sakkunniga

anföra:

Det har ofta sagts, ali den enskilda importens förhållande till den inhemska

tillverkningen åren 1916 och 1917 motsvarade det av statsmakterna

asyftade jämviktsläget. Importens värde utgjorde i medeltal för dessa båda

ar 11.5 procent av den totala tobakskonsumtionens värde. Under efterkrigsaren

inträdde emellertid en mycket stark ökning av importen och först år

1922 återställdes jämvikten, i det att importens andel av hela förbrukningen

genom en skärpt beskattning av importvarorna då nedbringats till 11.8 procent.

Under den återstående delen av 1920-talet lyckades man genom ständiga

justeringar av skattesatserna ungefärligen vidmakthålla jämviktsläget,

men därefter ha de allmänna konjunkturkurvorna fullständigt brutit igenom

och orsakat starka fluktuationer i importens andel av tobaksförbrukningen

med ett bottenläge för depressionsåret 1933 av 6.3 procent samt en därpå

följande brant stigning upp till värdet 15.1 procent för högkonjunkturåret

1939. Importens värde (efter priskurantpris) utgjorde endast 8.4 miljoner

kronor ar 1933, vilket innebar en nedgång till hälften av värdet för år 1927.

Därefter inträdde åter en stegring till 29.2 miljoner kronor år 1939.

Emellertid framhålla de sakkunniga vidare, att en avvägning av importens

andel av tobakskonsumtionen i landet icke är den enda faktor man här har

att beakta. Även om det vore möjligt att vidmakthålla det önskade jämviktsläget

vore detta icke liktydigt med konstanta vinstmöjligheter för import
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

25

näringen. Tillverkningsmonopolet tillskapades för att vinna ett beskattningsinstrument,

som möjliggjorde en successiv stegring av tobaksskatten i mån

av statsverkets behov av ökade inkomster. I motsats till den inhemska tillverkningen

har emellertid importhandeln icke varit organisatoriskt rustad

att möta de ökade skattekraven utan tvärtom varit splittrad på flera sinsemellan

hårt konkurrerande företag och därför måst räkna med större omkostnader

än monopolbolaget. Dessutom har importen haft att bära till och

med en tyngre skattebörda än den inhemska tillverkningen. På grund av

dessa förhållanden bär importörernas vinstmarginal alltmer uttunnats. Att

av eget initiativ söka åvägabringa en koncentration har för importörerna

framstått som meningslöst, då ett uppsving för importen kunde förväntas

medföra skärpt beskattning. Särskilt mot slutet av 1930-talet ha importörerna

i stället drivits över till att genom inköp av billiga, stundom rent underhaltiga

kvaliteter, genom nedskärning av de anställdas löner och företagarnas

vinstmarginal, långa krediter till återförsäljarna m. m. försöka stegra

omsättningen på monopolvarornas bekostnad.

De sakkunniga finna, att importhandeln härigenom kommit i ett sådant

läge, att importörernas klagomål icke kunna betecknas som obefogade, samtidigt

som importen under vissa perioder utövat ett störande inflytande på

den inhemska tillverkningen.

Vid undersökningen av, huruvida med bibehållande av importens frihet

lättnad för näringens utövare skulle kunna åstadkommas utan eftersättande

av berättigade statliga intressen, framhålla de sakkunniga, att de i likhet med

tobaksimporthandelssakkunniga finna enbart en lindring av skattebelastningen

å importvaror i förhållande till belastningen å inhemska varor icke

innefatta problemets lösning. På grund av konkurrensförhållandena skulle

nämligen en dylik åtgärd med all sannolikhet allenast medföra prisnedsättningar

å importvarorna. Importörernas vinstmarginal skulle sålunda icke förbättras

utan importörerna fortfarande för att erhålla skälig vinst å rörelsen

vara hänvisade till alt genom inköp av billiga kvaliteter söka driva upp omsättningen

på monopolvarornas bekostnad. De olägenheter, som på senare år

framträtt, nämligen att omsättningen av importvaror ökat i en ur den inhemska

produktionens synpunkt icke önskvärd grad samtidigt som de importerade

varornas kvalitet nedgått och importörernas vinstmarginal minskat,

skulle sålunda icke avlägsnas. Även andra, av importörerna påtalade olägenheter

med nuvarande skattesystem skulle kvarstå.

Vad då angår möjligheten att tillskapa ett nytt system för tobaksskattens

uttagande lärer, uttala de sakkunniga, ingen annan utväg stå till buds än att

ersätta den på utförsäljningspriset grundade beskattningen med en kombinerad

skatt och värdetull. De sakkunniga erinra, alt Svenska tobaksengrossisternas

förening tidigare framkastat denna lanke, därvid ifrågasatts, att

monopolbolagets andel i licensavgiften skulle borttagas, importerade och

inhemska tobaksvaror beskattas lika och skyddet för den inhemska tillverkningen

utgöras av tullavgifter å importvarorna.

De sakkunniga uttala, att statsmakternas anspråk på skatt å tobakskon
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 200.

sumtionen numera äro utomordentligt stora. Även den merbelastning å importvarorna,

som varje beskattningssystem till skydd för den inhemska tillverkningen

måste innefatta, motsvarade så stora belopp i förhållande till varans

värde, att ett system med värdetullar framstode såsom praktiskt otänkbart.

Man finge röra sig med tullsatser, som vore fullkomligt okända för gällande

tulltaxa. Minsta felbedömning vid värderingen skulle få vittgående

konsekvenser. En kombination av värdetull och stycke- respektive vikttull

skulle ytterligare komplicera systemet. Överhuvud taget syntes det, när nuvarande

skattesystem infördes år 1924, ha ansetts vara den största vinsten

av systemet, att man för framtiden icke behövde röra sig med både tullar

och skatt å tobaksvaror. Att nu återinföra ett system med både tullar och skatter

skulle sålunda vara att vrida utvecklingen tillbaka utan att — såvitt de

sakkunniga kunde finna — därmed nå problemets kärnpunkt. Svårigheten

att avväga förhållandet mellan monopolbolagets och den fria importhandelns

andel i tobaksförsäljningen skulle nämligen kvarstå, lika väl som den

inbördes konkurrensen mellan importörerna.

Att utfinna ett beskattningssystem, som vore mera ändamålsenligt än det

efter ingående prövning av frågan år 1924 utarbetade och som skulle medföra

ett gynnsammare läge för importen utan att otillbörligt minska skyddet

för den inhemska tillverkningen, ha utredningsmännen sålunda funnit vara

en olöslig uppgift.

Utredningsmännen ha härefter framhållit, alt det motiv, som vid tillverkningsmonopolets

införande åberopats för bibehållandet av en fri import, nämligen

hänsynen till tobakshandlarna, icke längre förelåge, i det att dessa själva

i allmänhet icke längre yrkade på importrättens bibehållande. Undantag utgjorde

dock den fåtaliga grupp detaljhandlare, som bedreve import av specialmärken

för sina egna butiker. Det skäl för importrättens bibehållande,

som senare särskilt framhållits, nämligen att den fria importen ägde värde

såsom ett regulativ på monopolbolagets tillverkning, ha utredningsmännen ansett

starkt försvagat på grund av den fortgående kvalitetsförsämringen hos

importvarorna. Utredningsmännen ha därför kommit till den uppfattningen,

att en koncentration och rationalisering av importverksamheten borde ske

under statsmakternas medverkan, nämligen genom att det nuvarande monopolbolaget

övertoge jämväl importen. Resultatet av utredningen innefattar sålunda

en återgång till den ståndpunkt, som kommit till uttryck redan i 1911

års betänkande. Till detta ståndpunktstagande har också bidragit, att de sakkunniga

efter en sådan reglering av importen funnit det lättare att vinna en

lösning av problemet örn en reform av detaljhandeln med tobaksvaror samt

att de ansett en monopolisering av tobaksimporten fördelaktig ur statsfinansiell

synpunkt.

Emellertid lia de sakkunniga sökt uppställa garantier mot att tobaksimporten

i monopolbolagets hand bleve tillbakasatt till förmån för den egna

tillverkningen. Detta ha utredningsmännen velat uppnå genom lagstadgade

gränser för importens kvantitet i förhållande till den totala tobakskonsumtionen.

Inom dessa gränser —- lägst tio och högst femton procent av den to
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

27

tala tobakskonsumtionen — skulle importen hållas genom lämplig avpassning

av utförsäljningspriserna. -— Däremot skulle i och med importens monopolisering

en enhetlig beskattning av alla tobaksvaror införas. — De sakkunniga

lia vidare, främst med tanke på detaljhandelns ordnande, föreslagit

inrättande av en statens tobaksnämnd, bestående av en ojävig, av Kungl.

Majit utsedd ordförande oell lika antal representanter för monopolbolaget

och återförsäljarna, nied uppgift bland annat alt tillse, att konsumenternas

och detaljhandlarnas skäliga anspråk på urval av importerade tobaksvaror

av god beskaffenhet beaktades.

Remissyttranden. Vad angår principfrågan örn tobaksimportens monopotisering

har en sådan åtgärd avstyrkts av statskontoret, handelskamrarna i

Norrköping, Jönköping oell Borås, Kooperativa förbundet samt aktiebolaget

Svenska tobaksmonopolet. Åtgärden har däremot förordats eller lämnats

utan erinran i yttranden av generaltullstyrelsen, kommerskollegium, handelskamrarna

i Stockholm, Malmö, Göteborg, Karlstad, örebro, Gävle, Sundsvall

och Luleå, Sveriges köpmannaförbund, Tobakshandlarnas riksförbund,

Svenska tobaksengrossisternas förening, Tobaksimportörernas kontors- &

lagerpersonals förening samt Svenska tidningsutgivareföreningen.

Statskontoret uttalar den uppfattningen, att vad som kan sägas ha givit

handeln med importerade tobaksvaror en särställning i förhållande till flertalet

andra näringsgrenar icke är förhandenvaron av ett tillverkningsmonopol,

utan framför allt, att tobaksvarorna av statsfinansiella skäl belagts med

en särskild omsättningsskatt. Denna skatt kan enligt statskontorets mening

icke motivera ett statligt ingripande till importörernas fördel. Icke heller vad

utredningen i övrigt andragit finner statskontoret tillräckligt bärande för en

monopolisering av tobaksimporten. Statskontoret ifrågasätter vidare, huruvida

utredningens förslag örn reglering av importens kvantitet medelst prissättningen

är möjligt att genomföra.

Slutligen bär statskontoret framhållit, att ett inlösningsförfarande enligt

utredningens program under rådande förhållanden skulle medföra, att importhandeln

med tobaksvaror bleve gynnsammare behandlad än annan importhandel,

med vilken den eljest skulle få dela de nackdelar, som äro förenade

med handelsspärren. Statskontoret kan, med särskild hänsyn till det

finansiella läget, icke finna något skäl till att bereda tobaksimporlörerna en

dylik förmån.

Handelskammaren i Norrköping förklarar sig icke kunna dela utredningsmännens

uppfattning beträffande omöjligheten att avväga ett erforderligt

skydd för den inhemska tillverkningen utan att samtidigt göra importrätten

illusorisk. Handelskammaren uttalar härom:

Så länge en fri import existerar, kunna dess intressen icke bringas i samklang

med alla den inhemska produktionens strävanden. Här föreligger ett

naturligt motsatsförhållande, som måste medföra meningsskiljaktigheter parterna

emellan. Utredningsmännens förslag att för undanröjande av varje anledning

till de ständigt återkommande klagomålen från importörernas sida

lägga tillvcrkningsmonopol och importmonopol i samma hand är en både

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

bekväm och effektiv utväg. Ett så vittgående ingripande i näringslivets frihet

kan emellertid icke rättfärdigas av någon statsmaktens önskan att befria

sig från de upprepade klagomålen från tobaksimportörernas sida och detta

alldeles oberoende av om tobaksimportens nuvarande utövare icke vilja motsätta

sig en sådan lösning. Det må icke förbises, att importnäringen till följd

av krigsförhållandena på obestämd tid lamslagits, vilket förhållande givetvis

måste påverka vederbörandes benägenhet att för framtiden avstå från detta

näringsfång. Det tillvägagångssätt, som från statsmaktens sida bör nyttjas

för att i framtiden eliminera störande klagomål från importörernas sida är

icke att förinta den fria importen utan att undanröja befogade anledningar

till sådana klagomål. Ett mera välvilligt beaktande av importörernas intressen

kan för detta ändamål från statsmaktens sida vara erforderligt.

Handelskammaren i Jönköping finner bärande skäl av ekonomisk art för

en monopolisering av importhandeln med tobaksvaror icke föreligga samt

understryker importhandelns betydelse som ett regulativ på monopolbolagets

driftsekonomi och monopolvarornas kvalitet. Ett borttagande av konkurrensen

mellan monopolbolaget och de enskilda importörerna skulle enligt handelskammarens

uppfattning i längden bliva till nackdel för konsumenterna.

Handelskammaren i Borås har ansett de ursprungliga skälen för en fri

import av tobaksvaror ännu vara för handen. Då det syntes stå fast att importhandeln

till följd av statsmakternas beskattningsåtgärder icke kunnat i

längden fylla sin regulativa funktion, borde konsekvensen bjuda, att skattetrycket

på importhandeln lättades.

Kooperativa förbundet uttalar, att den hittills vunna erfarenheten visar, att

den ordning, som rått mellan monopoltillverkningen och importen, varit till

landets bästa, och anser icke att fullgoda motiv för en ändring framlagts.

Förbundet kan heller icke finna, att ett sådant nödläge för tobaksimportörerna

skulle föreligga, att staten av denna anledning skulle behöva skrida

till en inlösen av deras rörelse.

Styrelsen för aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, förklarar sig sakna

anledning frånträda sin tidigare hävdade uppfattning, att de skäl, som vid

tobakstillverkningens monopolisering föranledde bibehållande av rätten till

fri import av färdiga tobaksvaror, icke förlorat sin giltighet. Styrelsen yttrar

härom:

Styrelsen håller alltjämt före, att den fria importen är ägnad att tjäna som

en kvalitetsreglerande faktor för monopolbolagets tillverkningar och utgöra

en sporre för bolagets inom fabrikationen sysselsatta personal att söka hålla

kvaliteten på de inom riket tillverkade tobaksvarorna på en hög nivå samt

att till förbilligande av dessa varor anordna driften på det mest ekonomiska

och rationella sätt. Det må visserligen vara sant, att importen, i den mån

den inriktas på sämre varukvaliteter, förlorar sin betydelse som regulator

i angivna avseenden. Men de möjligheter till en hälsosam konkurrens, som

den fria importrätten innebär, äro dock av det värde, att ett upphävande av

densamma icke utan mycket starka skäl bör ifrågakomma. Styrelsen vill

erinra, att utvecklingen under åren närmast före stormaktskrigets utbrott

icke kan sägas giva vid handen, att det skulle ha förelegat skäl för ett statligt

ingripande i ena eller andra formen till förmån för denna importnärings

utövare. Gentemot utredningsmännen, som utgå från att förutsättningarna

för en enskild importverksamhet skulle vara mycket små även efter ett åter
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

29

inträde av normalt läge, vill styrelsen betona, att det torde vara riktigast att

först avvakta detta läges inträde för att därvid med utgångspunkt från den

faktiska utvecklingen kunna få en säker grund alt bygga ett omdöme på.

I anslutning till de sakkunnigas motivering för ståndpunkten, att ett system

med kombinerad skatt och tull å tobaksvaror icke vore alt förorda, har generaltullstyrelsen

uttalat, att tullsatser av den storlek, som synts de sakkunniga

vara otänkbar, dock torde äga motsvarighet i andra länders tulltaxor, att

tullverkets kontroll över den riktiga beräkningen av tullvärdena är omsorgsfullt

uppbyggd med syfte att förhindra sådana felbedömningar av dessa, som

de sakkunniga befarat, samt att kombination av värdetull och annan tull

redan nu förekommer i tulltaxan.

Oavsett vad sålunda anförts har styrelsen emellertid förklarat sig icke

kunna bortse från att ett system, som innebure att med rådande monopol å

tillverkningen av tobaksvaror förenades monopol å importen av sådana varor,

ägde vissa företräden framför den nuvarande ordningen med avseende

å importen. Styrelsen, som ansett sig icke böra ingå på frågan, huruvida

i stället för införande av importmonopol vissa jämkningar inom ramen för

nu gällande beskattningssystem lämpligen borde ske, har fördenskull funnit

sig icke hava anledning till erinran mot en sådan monopolisering av importen

av tobaksvaror, som innefattas i de sakkunnigas förslag.

Handelskammaren i Stockholm förklarar, att frågan om importhandelns

ställning inom ramen för det svenska tobaksmonopolet tillhört de spörsmål,

som aldrig upphört att diskuteras alltifrån monopolets tillkomst. Den kommitté,

vars förslag låg till grund för 1914 års proposition, hade icke hyst

någon tvekan örn att monopolet utom tillverkningen skulle omfatta även

importen av tobaksvaror. När statsmakterna likväl avstått från att lägga importhandeln

under monopolet, hade detta bland annat skett av det principiella

skälet, att då handeln i övrigt lämnades utanför monopolet detta borde

gälla även handeln med importerade varor. Handelskammaren fortsätter:

Denna principiella ståndpunkt luckrades upp redan något år efter monopolets

tillkomst, när den fria grosshandeln med de inom riket tillverkade

monopolvarorna bragtes att upphöra och dess utövare, i likhet med tobaksfabrikanterna,

lingö sina ersättningar för »förlorad näringsverksamhet».

Under så gott som hela tiden därefter har frågan örn förhållandet mellan

monopolet och den kvarstående delen av engrosförsäljningen, d. v. s. den

som baserat sin handel på importerade varor, stått i förgrunden för diskussionen.

Knappt något år har gått, utan att detta spörsmål varit föremål

för förslag i riksdagen eller den offentliga debatten. Efterhand har den meningen

fått allt starkare rotfäste, att också denna gren av tobakshandeln bör

övertagas av monopolet.

För handelskammaren är i detta sammanhang icke fråga örn ett principiellt

ställningstagande till statsmonopol eller icke, i vilket hänseende kammarens

uppfattning torde vara så väl känd, alt den icke tarvar något särskilt

understrykande. Vad det nu gäller är allenast den praktiska frågan, huruvida

konsumenterna och importhandeln nied tobaksvaror och dess utövare

bättre gynnas genom ett bibehållande av den nuvarande fria importrätten

än av att även denna gren av tobaksgrosshandeln införlivas med monopolet

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

samt dess utövare erhålla ersättning för rörelsens nedläggande. Med denna

utgångspunkt har handelskammaren efter en prövning av vad som förekommit

under denna frågas långa utvecklingshistoria funnit goda skäl tala

för att den under nuvarande förhållanden närmast framkomliga vägen ur

de svårigheter, som här föreligga, är en återgång till den ståndpunkt, som i

detta spörsmål intogs av 1911 års kommitté, på vars arbeten den nuvarande

ordningen inom tobakshanteringen i vårt land i övrigt i allt väsentligt bygger.

Handelskammaren finner sig således kunna tillstyrka bifall till utredningens

förslag om tobaksimporthandelns överförande till monopolbolaget, så mycket

hellre som en dylik åtgärd påyrkats av det alldeles övervägande antalet av

de tobaksimportörer, som nu äro verksamma i landet, och dessutom uttryckligen

förordats av tobaksdetaljhandlarnas riksorganisation.

Handelskammaren avvisar de sakkunnigas tanke på en reglering av importens

kvantitet medelst prissättningen och yttrar i anslutning härtill:

Det är för övrigt i hög grad tveksamt, om det eftersträvade syftet, d. v. s.

att låta importen fortfarande vara en »regulator» på monopolbolagets tillverkning,

numera har någon verklig betydelse. Det är emellertid uppenbart,

att importerade tobaksvaror jämväl för framtiden böra beredas visst utrymme

inom den svenska konsumtionen även örn huvudvikten därvid icke

lägges på ett i och för sig välgrundat behov av kontroll på de svenska varornas

beskaffenhet, utan framför allt på konsumenternas vällovliga intresse

att inom rimliga gränser få röka även utländska varor för vilka av en eller

annan anledning intresse föreligger. Inom Vin- & spritcentralens — det andra

statsmonopolets — verksamhet har garanti beretts förbrukarna att genom

inköp från utlandet få tillgodose de individuella smakriktningar, som icke

anseus tillfredsställda av detta företags egna varor, men detta syfte har vunnits

utan varje försök att binda bolaget vid viss kvantitetsreglering. En motsvarande

rättighet med dess egenskap av säkerhetsventil bör icke förmenas

tobakskonsumenterna, men det borde, i varje fall tillsvidare, vara tillräckligt

med ett fastslående härav.

Handelskammaren i Malmö framhåller att importhandeln sedan ett tjugutal

år gång efter annan hos statsmakterna anhållit att få sin ställning gentemot

tobaksmonopolet avgränsad och rättsligt skyddad eller, därest en dylik

reglering ej vore genomförbar, att mot gottgörelse få överlåta sin rörelse.

Handelskammaren uttalar vidare bland annat:

Den ställning importhandeln intagit i monopolsystemet har alltid varit

svävande. Av olika skäl ha de garantier för importhandelns fortbestånd, som

åsyftats, aldrig kunnat närmare fixeras och därför fått synnerligen begränsat

värde. En viktig omständighet har därvid varit, att de förutsättningar, varunder

monopolet och importhandeln haft att inför statsmakterna tillvarataga

sina intressen, varit väsentligen olika. Gentemot monopolet har importhandeln

alltid stått som den svagare parten. Konsekvenserna av detta förhållande

har med åren blivit allt tydligare. Med den utformning monopolet fått och

med de sätt, varpå beskattningen tillämpats, kan svårligen bestridas, att importhandelns

ställning under monopolet kommit att karakteriseras av ökad

otrygghet gränsande till godtycklighet. Under sådana förhållanden kan ej heller

förväntas att importhandeln skall vara i stånd att genom nyrekrytering

och ny kapitaltillförsel upprätthålla och hävda sin ställning.

Med den höjd, som skattebelastningen numera fått, lära svårigheterna att

utforma ett på en gång effektivt och rationellt normerat och avvägt skydd för

monopoltillverkningen ha blivit så betydande, att de ej längre kunna över
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 200-

31

kommas. Och i samma mån saknas även förutsättningar för att upprätthålla

en självständigt organiserad och arbetande importverksamhet. Både ur denna

synpunkt och av praktiskt-ekonomiska skäl lär därför intet annat

återstå än att acceptera tanken på ett kombinerat import- och tillverkningsmonopol.

Handelskammaren betecknar såsom tämligen utsiktslöst att genom mer

eller mindre schematiska föreskrifter söka åvägabringa en reglering av konkurrensförhållandena

mellan importen och monopoltillverkningen. Vid en

fullt genomförd monopolisering, sådan som den nu förordade, syntes en kontroll

endast kunna sökas i en helt fristående revision av monopolets verksamhet.

Vad till sist angår förslaget örn inrättande av en statens tobaksnämnd finner

handelskammaren, då en dylik nämnd även av andra skäl kunde ha en uppgift

att fylla, intet vara att erinra mot att den även med avseende å importen

anlitades som utredande och rådgivande organ.

Handelskammaren i Göteborg uttalar, att ehuru handelskammaren med

beklagande måste se en utveckling, genom vilka de fria näringsrätterna alltmera

inskränkas genom statliga ingripanden, handelskammaren dock när det

gäller tobaksimporthandeln icke vill motsätta sig en monopolisering. Motiven

för denna ståndpunkt utvecklar handelskammaren sålunda:

Genom tillverkningsmonopolets införande år 1914 och därefter följande

åtgärder till skydd för monopolets tillverkning ha importörernas ställning

blivit alltmera vansklig. Under senare år har visserligen en rent faktisk förbättring

i importörernas läge kunnat förmärkas, men någon ändring i de

faktorer, som huvudsakligen orsaka deras svårigheter, torde icke kunna påräknas.

Från grossistimportörernas sida har ju även med utgångspunkt från

de i själva systemet liggande vanskligheterna en inlösning av staten påyrkats.

Vad detaljimportörerna angår är förhållandet ett annat. Emellertid är deras

andel av den totala importen obetydlig. Under sådana omständigheter synes

det ej obefogat, att blott för deras skull bibehålla ett system, som för övrigt

visat sig innebära stora nackdelar. Det ofta åberopade skälet för bibehållandet

av en fri import, alt denna skulle utöva en kvalitetsförbättrande inverkan

på den inhemska produktionen, torde under nuvarande omständigheter —

såsom av utredningsmännen även framhålles — icke längre äga samma giltighet

som tidigare.

Handelskammaren i Karlstad betecknar förslaget om tobaksimportens monopolisering

som en från början väntad och naturlig konsekvens av tillverkningsmonopolets

införande.

Handelskammaren i Örebro har funnit de av utredningsmännen anförda

skälen för tobaksimportens monopolisering övertygande.

Handelskammaren i Gävle uttalar, alt en monopolisering av tobaksimporten

helt visst icke är av något intresse för konsumenterna. Handelskammaren

avstår emellertid från att hävda konsumentintresset och den fria företagsamheten

i medvetande örn det tvångsläge, vari importhandeln försatts genom

skatteskärpningarna, vilka medfört att frågan delvis kommit att framstå som

en social angelägenhet. För en lösning av delta sociala problem anser han
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

delskammaren den i betänkandet föreslagna lösningen vara den på samma

gång bästa och närmast till hands liggande.

Handelskammaren i Sundsvall säger sig i näringsfrihetens värnande lia

sett en av sina främsta uppgifter och sålunda i princip icke kunna biträda

förslag om monopolisering av någon gren inom handeln. Importhandeln med

tobaksvaror måste dock bedömas även ur andra utgångspunkter. Under hänvisning

till utredningens resultat har handelskammaren då om än med tvekan

ansett sig böra tillstyrka grossistimportörernas upprepade, av de sakkunniga

nu biträdda framställning, att staten mot skälig ersättning övertoge importverksamheten.

Handelskammaren i Luleå hävdar att den ifrågasatta utvidgningen av

tobaksmonopolet måste bedömas oavsett den principiella inställningen till

monopol över huvud och tillstyrker utredningsmännens förslag.

Sveriges köpmannaförbund anmärker, att tobaksimporten mera till namnet

än till gagnet varit fri, emedan den skattevägen kunnat regleras av

statsmakterna. Under sådana förhållanden kunna de principiella invändningar,

som förbundet annars skulle rikta emot ett beskärande av rätten

till import av tobaksvaror, i detta särskilda fall icke få samma tyngd som

eljest. Med hänsyn till att även importens överförande till monopolet ur

nyetableringssynpunkt kan medföra en fördel för detaljhandeln och till

att ersättning föreslås utgå till av den föreslagna monopoliseringen berörda

vill förbundet därför icke avstyrka de sakkunnigas förslag i denna del.

Kommerskollegium har uttalat, att de skäl, som på sin tid anfördes för

att bibehålla tobaksimporten oberörd av monopolet, numera knappast vore

bärande. Här förelåge ej något principspörsmål om näringsfriheten såsom

sådan, enär tillverkningen av tobaksvaror inom landet redan monopoliserats

och den åtgärd som nu föresloges i viss mån kunde sägas utgöra en konsekvens

av den förra åtgärden. Då det därjämte förelåge en bestämd önskan

från tobaksimportörernas egen sida, att monopoliseringen utsträcktes att

gälla även importen, syntes även härvidlag ett skäl vara givet för en sådan

anordnings vidtagande. Kollegium anför vidare:

För att möta det skäl, som ofta anförts till förmån för importens frihet,

nämligen att den härav föranledda konkurrensen bidroge till att tvinga

monopolet att hålla sin produktion på en kvalitativt hög standard, har utredningen

föreslagit upprättande av ett organ, en statens tobaksnämnd,

som konsultativt skulle stå monopolstyrelsen till tjänst vid behandling av

importfrågor och avvägningen av relationen mellan den egna produktionen

och importen. Kollegium har intet emot att monopolstyrelsen beredes tillfälle

att rådföra sig med lämpligt antal personer, men finner detta kunna

ske under enklare former än utredningen tänkt sig.

Tobakshandlarnas riksförbund har anslutit sig till de sakkunnigas förslag

med följande motivering:

Det stora flertalet specialtobakshandlare ha icke något större intresse av

den fria importrättens bibehållande, och genom att importen monopoliseras

undanröjes ett av hindren för en sanering av detaljhandeln med tobaksvaror.

Det har ofta gjorts gällande, att den fria importen skulle vara av värde

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

33

såsom ett regulativ på monopolbolagets verksamhet. Detta kan måhända

tidigare ha varit fallet, men riksförbundet anser, att den enskilda importen

numera måste anses lia spelat ut sin roll. Såsom de sakkunniga framhålla

har i vissa fall importvarornas kvalitet försämrats under senare år, och

samma vara har ofta lanserats under olika namn och i varierande utstyrsel.

Ej sällan ha importvaror blivit liggande alltför lång tid, innan de kunnat

säljas, och när de slutligen kommit i kundens hand, lia de ofta varit i dålig

kondition. Varken ur allmänhetens eller tobakshandlarnas synpunkt synes

det vara anledning att slå vakt om ett sådant system.

Då anledning till att förhållandena inom importhandeln utvecklats i här

antydd icke önskvärd riktning huvudsakligen måste sökas i statliga åtgärder

på tobaksbeskattningens område och då tobaksimportens monopolisering

rent ekonomiskt måste komma att medföra stora fördelar för statsverket,

hävda vi dessutom, att övertygande skäl även allmänt sett tala för de sakkunnigas

förslag om en utvidgning av monopolrätten, så att densamma

kommer att omfatta även importen av tobaksvaror.

Svenska tobaksengrossisternas förening betecknar importhandelns inlösen

som den enda möjliga utvägen att åstadkomma en förnuftig ordning

på området och yttrar vidare:

När föreningen, som under senare år med hänsyn till de ständigt stegrade

skatterna själv nödgats hemställa om en sådan lösning, nu ansluter

sig till utredningens förslag att monopolisera tobaksimporthandeln, sker

detta givetvis med beklagande, att läget tvingar föreningen att acceptera en

dylik utväg ur svårigheterna. Med de mörka framtidsutsikterna för näringen

skulle det dock icke vara försvarligt av hänsyn till de anställda, om föreningen

icke godtoge, att näringen nedlades mot en ersättning, som — om

utredningens förslag antages — åtminstone vad de anställda beträffar måste

betecknas som i stort sett tillfredsställande.

Tobaksimportörernas kontors- & lagerpersonals förening anför:

Av betänkandet synes oss klart framgå, att starka skäl tala för att monopolisering

av tobaksimporten skulle medföra möjlighet att ordna handeln

med tobaksvaror på ett ur olika synpunkter tillfredsställande sätt. I varje

fall förefaller det oss alldeles obestridligt, att den särdeles gynnade ställning,

vilken tobaksmonopolet intager i förhållande till den fria tobaksimporten

och till vilken det kommit genom den skattepolitiska utvecklingen,

numera gör det så gott som omöjligt för importörerna att så bedriva sin

verksamhet att de syften, som den fria importen ursprungligen ansetts skola

tjäna, verkligen uppnås.

Med hänsyn till vad vi sålunda finna vara ådagalagt anse vi oss icke böra

framföra några principiella betänkligheter mot det föreslagna inlösningsförfarandet.

En övervägande majoritet bland de avgivna yttrandena innefattar sålunda

en anslutning till förslaget örn tobaksimportens monopolisering.

Kommerskollegium har emellertid med hänsyn till det statsfinansiella läget

ifrågasatt, huruvida åtgärden för närvarande bör genomföras. Denna

synpunkt har liven framkommit i de avstyrkande yttrandena.

Gentemot det i sistnämnda yttranden jämväl gjorda uttalandet, alt tobaksimportörerna

skulle på ett obehörigt sätt gynnas i förhållande lill andra av

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 200. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

handelssp ärren drabbade importnäringar om en inlösen genomfördes nu, har

Tobaksimportörernas kontors- & lagerpersonals förening i en efter remissförfarandet

ingiven skrift anfört, att det övervägande antalet tobaksimportfirmor

till skillnad från motsvarande företag inom andra branscher till följd

av den hårda beskattningen ej haft möjlighet att under förkrigsåren skapa

sådana reserver, att de nu kunna sörja för sin personal.

Monopolbolagets utredning. I den inledningsvis omnämnda, av monopolbolagets

styrelse verkställda fortsatta utredningen i ämnet erinras, att styrelsen

— frånsett att den icke funnit bärande skäl för importens monopolisering

vara förebragta — i sitt yttrande över betänkandet uttalat tvivel rörande

möjligheten att praktiskt genomföra utredningsmännens förslag att

medelst prissättningen reglera importens kvantitet. Styrelsen uttalar emellertid

sin anslutning till utredningsmännens uppfattning om önskvärdheten av

att vidmakthålla en import av lämpligt omfång. Den fråga, som förelåge till

besvarande, syntes alltså vara, huruvida på annat sätt än utredningsmännen

föreslagit en koncentration och rationalisering av tobaksimporten kunde

komma till stånd med bibehållande av ett visst spelrum för konkurrensen

mellan import och inhemsk tillverkning. Härutinnan yttrar styrelsen:

De förslag, som styrelsen med utgångspunkt från de styrelsen givna anvisningarna

anser sig böra framlägga bygga på den förutsättningen, att detaljhandelns

problem löses genom införande av ett koncessionssystem.

För importens del skulle förslaget innebära följande:

1. Engrosimporten med tobaksvaror inlöses.

2. Varje koncessionerad detaljhandlare tillerkännes rätt att importera utländska

tobaksfabrikat. Denna import tillgår så, att detaljhandlaren, efter

att själv ha ingått köpeavtal med den utländske fabrikanten, anmäler varan

till licensbehandling hos monopolbolaget på samma sätt som för närvarande

sker. Därvid utröner emellertid bolaget — med ledning av faktura och övriga

handlingar rörande införseln — vilken summa, som belöper på inköp, transport

och försäkring av varan, samt fastställer, efter tillägg allenast av den

direkta kostnaden för banderollens påsättande, ett utförsäljningspris, vilket

innefattar en försäljningsvinst motsvarande återförsäljarrabatten på bolagets

egen tillverkning. Detaljhandlaren bör emellertid äga möjlighet att —• utan

återbekommande av förut erlagd skatt — senare få det vid importtillfället

fastställda utförsäljningspriset nedsatt, örn särskilda skäl därtill föreligga.

3. Då det emellertid torde kunna antagas, att allenast ett mindre antal

återförsäljare besitta erforderlig affärskunskap för att själva kunna träda i

förbindelse med utländska fabrikanter eller äro villiga att underkasta sig det

därmed förenade besväret, föreslås vidare, att inom monopolbolaget upprättas

en särskild avdelning för import av utländska tobaksfabrikat. Hos denna

avdelning äga återförsäljarna rätt att rekvirera utländska tobaksvaror, vilka

därefter -—- utan särskild kostnad för de besvär rekvisitionen förorsakar ■—

tillhandahållas dem på samma villkor som de av monopolbolaget tillverkade

varorna.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

35

4. Viss högre skattebelastning å importerad tobaksvara bibehålies i enlighet

med riksdagens bestämmande, och monopolbolagets nuvarande andel av

licensavgiften slopas. För att ej rubba det nuvarande skyddet för den inhemska

tillverkningen skulle emellertid licensandelen omföras till skatt. Sedan

erfarenhet vunnits örn hur importen gestaltar sig under det nya systemet

och tobakshandeln överhuvud taget efter en kommande fred återgått i

normala gängor, finge frågan om en lämplig skatteavvägning å importerade

och inhemska varor upptagas till omprövning. Därvid finge man ha för ögonen,

att icke en import av lämplig omfattning förhindrades genom skattebelastningen

och givetvis också att icke skyddet för den inhemska tillverkningen

bleve för lågt.

I utlåtandet anföres vidare:

I praktiken skulle det här skisserade systemet otvivelaktigt utvecklas därhän,

att den alldeles övervägande delen av importen komme att ombesörjas

av monopolbolaget. Styrelsen har därvid tänkt sig, att återförsäljarnas önskemål

med avseende å märkesurvalet skulle tillgodoses utan några som helst

inskränkningar. Monopolbolagets import kan icke desto mindre antagas komma

att till alldeles övervägande del bestå av allmänt kända standardmärken,

såsom havannacigarrer, Camel-cigarretter, Capstantobak o. dyl. Av dylika

märken borde en lämplig mängd hållas å lager hos bolaget för omedelbar

expediering av inkommande beställningar. Detaljhandlarnas rätt till egen import

återigen torde så gott som uteslutande komma att utnyttjas av sådana

större specialtobakshandlare, som önska föra egna märken i sina butiker.

Ehuru varken rätten att hos monopolbolaget rekvirera utländska tobaksfabrikat

eller rätten till egen import tänkts bliva begränsad med avseende å

märkesurvalet, skulle alltså enligt styrelsens uppfattning det föreslagna nya

systemet i praktiken även leda till den önskade rationaliseringen i kvalitativt

avseende av tobaksimporten. Med det här föreslagna systemet undvikes vidare

uppoffrandet av specialtobakshandlarnas rätt att föra egna märken i

sina butiker. Just möjligheten för en sakkunnig och driftig specialtobakshandlare

att kunna välja egna märken synes vara en viktig förutsättning för uppkomsten

av en specialtobakshandel av god standard. Framför allt genom bibehållandet

av denna importrätt — men även genom den oinskränkta rätten

att hos monopolbolaget rekvirera andra importmärken än sådana, beträffande

vilka viss handlande förvärvat ensamförsäljningsrätt hos den utländske

fabrikanten — synes slutligen importens värde såsom ett regulativ

på den inhemska tillverkningen i tillbörlig mån tillvaratagas, liksom konsumenternas

intresse av att få tillgång även på utländska tobaksfabrikat.

Mot det nu framlagda förslaget skulle kunna invändas, att problemet örn

den lämpliga avvägningen av skattebelastningen å inhemsk och importerad

vara kvarstode. Detta problem torde emellertid bli väsentligt förenklat. Frågan

skulle icke längre gälla, huruvida skattebelastningen möjliggjorde en

engrosimport av önskvärd beskaffenhet samt med skälig affärsvinst för företagarna

och skäliga löner för personalen. I den mån en andrahandsförsäljning

av importvaror möjligen framdeles .skulle kvarstå kunde befogade krav

på skattesänkningar i syfte att förbättra betingelserna för sådan handel icke

resas. Den fråga riksdagen, när anledning därtill uppkomme, finge att taga

ställning till vöre allenast, huruvida stadgade skattesatser innefattade ett tillbörligt

skydd för den inhemska tillverkningen eller omvänt, huruvida konsumenternas

krav på goda importvaror med gällande skattesatser kunde tillgodoses

av detaljhandlandena lill priser, som stöde i rimlig proportion till

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

priserna å inhemska varor. Framhållas bör i detta sammanhang, att grossistavansens

bortfallande redan vid nu gällande skattesatser skulle möjliggöra

en avsevärd prisnedsättning å importvarorna, då ju skatten beräknas på

grundval av utförsäljningspriserna. Importens koncentrering till i huvudsak

en hand, införandet av enhetliga rabattsatser och kreditförsäljningarnas bortfallande

skulle verka i samma riktning.

De nya remissyttrandena. I de över monopolbolagets utredning avgivna

yttrandena har i regel någon förskjutning i bedömandet av principfrågan

om tobaksimportens monopolisering icke framträtt, medan däremot i åtskilliga

yttranden erinringar gjorts rörande vissa detaljer i det framlagda nya

förslaget.

Handelskammaren i Norrköping uttalar sålunda, att intet inträffat, som

kunde föranleda handelskammaren att frånfalla sin avvisande ståndpunkt till

förslaget om importens monopolisering.

Ett uttalande av samma innebörd har gjorts av handelskammaren i Borås,

som finner motiverat, att frågan i varje fall ställes på framtiden, tills man

fått se hur förhållandena vid fri import ställa sig efter krigets upphörande.

Sistnämnda ståndpunkt har numera jämväl intagits av handelskammaren

i Karlstad.

Även Kooperativa förbundet vidhåller sin mening, att den fria importrätten

bör bibehållas. Förbundet hävdar, att under normala tider ekonomiska

förutsättningar för en fri grossistimport finnas. Ett bibehållande i princip

av den fria engrosimporten skulle emellertid enligt förbundets mening ej

hindra, att monopolbolaget övertoge en växande del av importen och fungerade

som agentur för utländska tobaksfabrikanter vid deras försäljning till

svenska detaljister. Härom anför förbundet:

Helt naturligt kan man tänka sig en utvidgning av Tobaksmonopolets importverksamhet

på ett sådant sätt, att Tobaksmonopolet bemyndigades förvärva

sådana privata importföretag, vilka kunde tillföra det värdefulla förbindelser

med utländska fabrikanter eller andra särskilda fördelar, och införliva

dem med sin verksamhet. Skulle de utländska fabrikat, som Tobaksmonopolet

på så sätt komme att företräda, försämras, behövde ej detta betyda,

att den konsumerande allmänheten bleve uteslutande hänvisad till dessa

importvaror och helt avskuren från andra utländska fabrikat, bättre i kvalitet

eller billigare i pris; det stöde ju alltjämt öppet för privata grossister att

knyta nya förbindelser och söka introducera deras märken på den svenska

marknaden. Kunde de privata grossister, vilka ej anse sig kunna bedriva sin

importrörelse på ett lönande sätt, erbjuda Tobaksmonopolet att övertaga denna

efter sedvanliga affärsmässiga linjer, bleve frågan om inlösning ej längre

beroende av statsmakternas åtgöranden och politiska beslut utan av normala

affärsmässiga överväganden från kontrahenternas sida. Vägen stöde därmed

vidare öppen för en koncentrering av importen och därigenom uppnåeliga

driftsmässiga fördelar, utan att detta behövde ske på det statliga helmonopolets

grundval.

Förbundet yttrar vidare bland annat:

Vad beträffar de importerade varornas allmänna konkurrensförutsättningar

gentemot de inom landet producerade monopolvarorna, synes Tobaksmono
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

37

polet alltjämt anse en högre skattebelastning å importvarorna nödvändig för

att monopolfabrikaten skola kunna bibehålla den ställning å marknaden,

vilken betraktas som nödvändig icke minst av statsfinansiella skäl. Huruvida

de nu gällande proportionerna för importerade och hemmafabricerade

varors totala belastning äro de riktiga, vill Tobaksmonopolet tydligen dock

lämna därhän. Det synes förbundet obestridligt, att den nu gällande belastningen

genom licensavgiften och skatten å importen är av prohibitiv natur

och att en betydande reduktion av denna därför är ofrånkomlig, om efter

importspärrens bortfallande eller lättande någon import av tobaksvaror överhuvud

taget skall komma i gång.

Handelskammaren i Stockholm påpekar, att monopolbolaget i likhet med

handelskammaren uttalat tvivel rörande möjligheten att medelst prissättningen

avväga importens kvantitet och bl. a. på grund härav förordat, att

detaljistimporten lämnas fri. Handelskammaren fortsätter:

Även handelskammaren finner det lämpligt, att vid monopolisering av

engrosimporten möjlighet beredes detaljhandlare att utan anlitande av monopolets

förmedling direkt från utlandet införa tobaksvaror. Härigenom skapas

en viss konkurrens för monopolet, och det vinnes framför allt bättre garanti

för att nya och individuella smakriktningar inom konsumtionen tillgodoses

än om importen uteslutande anförtros åt ett enda importorgan. Den fria

detaljhandelsimportens betydelse som konkurrensfaktor får emellertid ej

överskattas, efter som de stora och gångbara tobaksmärkena torde komma

att importeras av monopolet självt. Dessutom är att märka, att enligt monopolets

förslag försäljningsvinsten å importerad vara skulle sammanfalla med

återförsäljningsrabatten på monopolets egen tillverkning. Någon särskild ersättning

för det arbete och de kostnader och risker, som äro förenade med

importverksamheten, skulle alltså icke utgå. Ur affärsmässig synpunkt är

detta emellertid icke tillfredsställande och några nya initiativ inom importhandeln

torde under angivna förhållanden knappast vara att emotse, överhuvud

taget måste man på grund av de otillfredsställande vinstchanserna

räkna med att intresset för importhandeln kommer att bli synnerligen begränsat.

Handelskammaren medger, att det möter svårigheter att finna en tillfredsställande

lösning av detaljimportens ställning i det nya systemet, men framlägger

ett alternativt förslag:

Den utvägen står till buds att med en förhöjd försäljningsvinst å importvarorna

förknippa ett förbud mot försäljning av dylika varor till annan återförsäljare.

Den konsekvensen är dock i så fall ofrånkomlig, att endast större

firmor med en relativt betydande omsättning kunna tänkas inlåta sig på

importaffärer. Samma resultat är emellertid — som redan antytts -—- att förutse,

om försäljningsvinsten å importvarorna begränsas att motsvara återförsäljarrabatten.

Det torde nämligen även i så fall bli allenast vissa större

detaljistfirmor, som kunna tänkas lia intresse av och över huvud kompetens

att hedriva importhandel. I valet mellan nu angivna två möjligheter anser

handelskammaren emellertid det alternativ, som medger en högre rabatt å

importvarorna, ehuru under förutsättning av förbud mot andrahandsförsäljning,

vara att avgjort föredraga framför en nedskärning av importmarginalen

lill paritet med återförsäljarrabatten på från monopolet rekvirerade

varor.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Med anledning av monopolbolagets ståndpunkt, att detaljhandelns koncessionering

skulle vara en förutsättning för engrosimportens inlösen, uttalar

handelskammaren slutligen, att det vöre svårt att inse, varför icke importhandelns

problem skulle kunna lösas utan sammankoppling med detaljhandelsfrågan.

Enligt handelskammarens förmenande borde det icke vara uteslutet,

att engrosimporten inlöstes och detaljistimporten lämnades fri samtidigt

som den nuvarande ordningen för tobaksdetaljhandeln tillsvidare bibehölles

i huvudsak oförändrad.

Handelskammaren i Jönköping, som i sitt tidigare yttrande avstyrkt tobaksimportens

monopolisering, uttalar nu, att handelskammaren icke vill motsätta

sig engrosimportens inlösen, om en sådan åtgärd fortfarande är i överensstämmelse

med grossistimportörernas egen önskan.

Även i denna handelskammares yttrande reses invändning mot att en detaljistimportör,

som genom eget initiativ förvärvat förbindelse med utländska

fabrikanter, icke skulle erhålla någon ersättning för sitt extra arbete, sina

kostnader och risker. Det kunde antagas att detaljistimportörerna komme

att förlora intresset för att offra tid, arbete och pengar på importaffärer, som

icke betalade sig bättre än affärer på grundval av enkla rekvisitioner hos

monopolbolaget.

Liknande synpunkter utvecklas av handelskammaren i Malmö, som anser

ofrånkomligt att villkoren för detaljistimporten förbättras, därest denna skall

behålla något värde som regulativ på monopolbolagets verksamhet. Handelskammaren

föreslår, att detaljisternas försäljningsvinst å egen import höjes

med tre procent utöver monopolbolagets återförsäljarrabatt. Som villkor för

denna högre rabatt borde dock gälla, dels att importen avser egna eller andra

än monopolbolagets märken dels också att dylika importvaror endast få avsättas

i detaljistimportörens eller i annan erkänd detaljhandlares affär.

Som en möjlig utväg för att hävda importens ställning hänvisar handelskammaren

vidare till den föreslagna statens tobaksnämnd.

Även handelskamrarna i Göteborg och Luleå ifrågasätta värdet av detaljistimportens

bibehållande på det sätt monopolbolaget föreslagit.

Handelskammaren i Gävle finner en lösning av importfrågan enligt monopolstyrelsens

förslag godtagbar och framhåller bl. a. att förslaget skulle

medföra den fördelen, att standardmärkena bland importvarorna bleve hela

tobaksbranschens egendom på ett annat sätt än tidigare, vilket läge i såväl

branschens som allmänhetens intresse. Handelskammaren finner också tillfredsställande,

att förslaget bevarar möjligheten för enskilda, dugliga detaljhandlare

att importera egna märken.

Handelskammaren i Sundsvall finner monopolstyrelsens förslag vara att

föredraga framför tobakshandelsutredningens. Handelskammaren anser förslaget

möjligt att genomföra oberoende av detaljhandelsfrågans lösning.

Sveriges köpmannaförbund anför samma synpunkter som handelskammaren

i Gävle.

Kommerskollegium tillstyrker monopolstyrelsens förslag och påpekar därvid

att förslaget innebär en mindre ingripande lösning än den av tobakshan
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

39

delsutredningen framlagda, då det enbart tar sikte på engrosimporten. Emellertid

erinrar kollegium om de synpunkter av statsfinansiell art, som kollegium

framhållit i sitt utlåtande över betänkandet.

Tobakshandlarnas riksförbund förordar monopolstyrelsens förslag med

följande motivering:

Förslaget innebär bland annat den förenklingen framför nu rådande ordning

att standardmärkena bland importvarorna kunna beordras samtidigt

med monopolvarorna och att den fortsatta importen av allmänt efterfrågade

märken tryggas. Vidare måste det anses vara till gagn, att priserna bli enhetliga.

Förslaget att bibehålla rätten för detaljisterna att importera egna

märken kan lia en viss betydelse på samma gång som allmänhetens anspråk

på större sortering tillgodoses. Förbundet förutsätter dock, att denna importrätt

förbehålles specialtobakshandeln.

I förutnämnda, av firma Karl Olofssons tobakshandel m. fl. ingivna skrift

uttalas tillfredsställelse över förslaget örn bibehållande av detaljistimporten.

Även i denna skrift hävdas emellertid, att sådan importrätt bör förbehållas

verkliga specialaffärer inom tobaksbranschen och ej medgivas varuhus och

herrekiperingsaffärer. Som specialaffär borde endast räknas affärer, där tobaksvarorna

upptaga 75 procent av omsättningen. I skriften anföres vidare

bland annat:

Vi kunna ej finna anledningen till, att vi ej skulle få kalkylera med högre

avance på egen import än vad vi erhålla i rabatt på monopolbolagets varor.

Rättvisan kräver enligt vårt förmenande hänsynstagande till de omkostnader

av olika slag, som en detaljhandlare har att dragas med. Reklam, annonsering,

fönsterskyltning och bräckage samt i förekommande fall hyra för frihamnslager

m. m. drager också stora utgifter. Därtill kommer kanske också

en större och mera kvalificerad personal. Med den beskattning spm utgår

på importvarorna och som är avsedd att utgöra en viss regulator på prissättningen,

kan det ju ej bliva tal örn många procent högre kalkyl. Genom för

höga priser omöjliggöres importen. Någon fara för att detaljistimporten

skulle taga för stor omfattning synes därför ej föreligga och skyddet för den

inhemska tillverkningen bleve ej på något sätt rubbat. Konsumenternas intresse

av större variation på importvaror bleve ej heller tillbakasatt.

Departementschefen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för de i ärendet avgivna yttrandena

har på sina håll den uppfattningen hävdats, att de genom tobakshandelsutredningen

vunna upplysningarna rörande den enskilda tobaksimportens

läge icke skulle innefatta tillräckliga skäl för statliga åtgärder till

reglerande av importnäringens ställning vid sidan av tillverkningsmonopolet.

Utredningsmännen själva, liksom flertalet hörda näringsorganisationer, ha

emellertid intagit en motsatt ståndpunkt. För egen del finner jag de av utredningsmännen

anförda skälen för ett statsingripande sa vägande, att den

sedan lång tid tillbaka aktuella frågan icke längre bör undanskjutas. Vid

detta ståndpunktstagande har jag särskilt låst avseende vid de sakkunnigas

uppgift, att engrosimportens vinstmarginal av olika skäl — och otvi
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

velaktigt främst på grund av de alltmer ökade skattekraven — undan för

undan uttunnats, vilket bland annat haft till följd, att lönestandarden för importörernas

personal genomsnittligt nedpressats till en anmärkningsvärt låg

nivå. Härigenom har en reglering av tobaksimporten obestridligen i viss

mån kommit att framstå som en social angelägenhet. Såsom från olika håll

uppgivits har vidare en sänkning av de importerade tobaksvarornas kvalitet

kunnat iakttagas — även detta en följd av branschens ogynnsamma arbetsbetingelser

— varigenom importen förlorat i betydelse såsom ett regulativ

på den inhemska tillverkningen. På sätt utredningsmännen angivit, har importnäringens

utveckling även i andra hänseenden medfört olägenheter och

slitningar mellan olika intressen, något som för övrigt framgått redan

av de framställningar i ämnet, som tid efter annan ingivits till statsmak
lerna-0

" ; #j Ofl Ijiil

I några av de yttranden, vari statliga åtgärder beträffande tobaksimporten

avstyrkts, har framhållits, att importnäringen under slutet av 1930-talet haft

ett betydande uppsving och att den rådande handelsspärren icke kunde åberopas

såsom skäl för ett statsingripande. Vad förstnämnda synpunkt angår

må till en början erinras, att — såsom de sakkunniga uttalat — omsättningens

stegring under nyssnämnda period delvis vunnits genom nedskärning av

vinstmarginalen, varför vinstökningen varit mindre än omsättningsökningen.

Vidare bör märkas, att en speciellt gynnsam konjunktur för tobaksimporten

rådde under ifrågavarande år på grund av den starkt ökade efterfrågan på

virginiacigarretter, en smakriktning som först sent tillgodosågs genom inhemsk

tillverkning. Såsom handelskammaren i Göteborg påpekat, medförde detta

tillfälliga uppsving ingen ändring i de faktorer, som huvudsakligen orsakat

svårigheter för importörerna, vilkas klagomål grundats på de med själva

systemet förenade vanskligheterna för näringen. Vad åter handelsspärren

angår är det alldeles uppenbart, att denna icke skänker något som helst

ökat berättigande åt importörernas önskemål. Rimligen bör emellertid ej heller

de av kriget orsakade förhållandena tagas till intäkt för slutsatser i motsatt

riktning. Det bör uppmärksammas, att de önskemål från importörernas

sida, som närmast aktualiserat den föreliggande frågan, konsekvent hävdats

under en lång följd av år före kriget. Den anbefallda utredningen påbörjades

likaledes före kriget och utredningsmännen ha uteslutande behandlat

frågan såsom en angelägenhet under normala tider och på lång sikt. Ett

sådant betraktelsesätt bör även enligt min mening anläggas på frågan. Då

nu en nödtvungen paus inträtt i importverksamheten, finner jag emellertid

samtidigt, i likhet med de sakkunniga, tillfället lägligt för en omgestaltning

av verksamheten.

Vad härefter angår det sätt, på vilket en reglering av tobaksimporten bör

ske, ha utredningsmännens överväganden lett fram till samma ståndpunkt,

som hävdats redan i förutnämnda betänkande av år 1911. Utredningsmännen

beteckna en kombination av fri import och tillverkningsmonopol som

en halvmesyr, vilken oundgängligen måste medföra stridigheter och missförhållanden.

Utredningsmännen ha sålunda biträtt det av engrosimportens re
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

41

presentanter framförda önskemålet om en statsinlösen av importrörelsen, vilken

i fortsättningen i likhet med tillverkningen av tobaksvaror inom landet

skulle monopoliseras. De i ärendet hörda näringsorganisationerna ha också i

allmänhet anslutit sig till denna ståndpunkt under framhållande av, att här

icke föreligger något principspörsmål rörande näringsfriheten utan att importens

monopolisering snarast utgör en icke oförutsedd konsekvens av tillverkningsmonopolets

inrättande.

Det av monopolbolagets styrelse på min begäran utarbetade alternativa

förslaget innefattar i sak endast mindre modifikationer av utredningsmännens

ståndpunkt vad importfrågan angår.

För egen del har jag tidigare icke utgått från, att en utvidgning av monopolet

skulle vara den enda eller bästa utvägen ur de svårigheter, varmed

lobaksimporten haft att kämpa. Tvärtom yttrade jag vid anmälan av frågan

örn en förnyad utredning i ämnet, att jag ställde mig tveksam till den av

importörerna framförda tanken på en utbyggnad av monopolsystemet, men

likväl ansåg det vara av viss betydelse, att en blivande utredning finge omfatta

de sätt, varpå en dylik utbyggnad kunde tänkas ske.

Efter att ha tagit del av de sakkunnigas överväganden och de över betänkandet

avgivna yttrandena har jag emellertid kommit till den uppfattningen,

att en utvidgning av tobaksmonopolet alt omfatta även importen utgör

frågans mest rationella lösning. Att enbart en lindrigare skattebelastning på

importvarorna eller ett på kombination av tull och skatt grundat beskattningssystem

icke skulle innefatta någon utväg ur de föreliggande svårigheterna,

synas mig de sakkunniga hava klarlagt. I likhet med utredningsmännen

ser jag även ett skäl för en monopolisering av tobaksimporten däri, att en

sådan åtgärd skulle innefatta en viss förenkling av spörsmålet om detaljhandeln

med tobaksvaror.

Vid en monopolisering av tobaksimporten anser jag, i likhet med de sakkunniga,

angeläget, att garantier vinnas för att tobaksimporten i monopolbolagets

hand icke blir tillbakasatt till förmån för den egna tillverkningen,

vare sig man nu därvid vill lägga huvudvikten vid importens betydelse såsom

en för den inhemska tillverkningen stimulerande konkurrensfaktor eller

vid konsumenternas intresse av att beredas tillgång även till utländska tobaksfabrikat.

Även monopolbolaget självt, liksom de hörda näringsorganisationerna,

ha för övrigt understrukit vikten av tobaksimportens vidmakthållande.

Olika utvägar till vinnande av detta syfte ha angivits. I likhet med

monopolbolagets styrelse och åtskilliga av näringsorganisationerna finner jag

utredningsmännens uppslag, att genom prissättningen hålla importens kvantitet

inom viss lagstadgad ram, knappast innefatta någon praktiskt genomförbar

lösning. Jag ansluter mig i stället till det i monopolbolagets utlåtande

skisserade systemet för importens handhavande, vilket innebär rätt för detaljhandeln

att mot samma återlörsäljarrabatt som å bolagets egna varor

hos bolaget rekvirera utländska tobaksfabrikat utan annan begränsning än

den, sorn ett av riksdagen fastställt högre skattetryck å importvarorna innebär.

Den lämpliga avvägningen av skattetrycket blir, såsom monopolbolaget

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

framhållit, en väsentligt förenklad fråga sedan hänsynen till enskilda engrosimportörer

bortfallit.

Monopolbolagets alternativa förslag till importfrågans lösning innefattar

även i ett annat hänseende en modifikation av sakkunnigförslaget, nämligen

därutinnan, att den s. k. detaljistimporten skulle få fortbestå, ehuru med begränsade

vinstmöjligheter. Jämväl på denna punkt biträder jag monopolbolagets

mening. Att detaljistimporten icke skulle berättigas kalkylera med

högre vinstmarginal än vid försäljning av inhemska tobaksvaror, har framkallat

kritik från åtskilliga håll. Enligt min uppfattning bör emellertid någon

ändring av monopolbolagets förslag i detta hänseende icke vidtagas. Det bör

framhållas, att vissa av de nuvarande engrosföretagen vuxit fram ur större

detaljaffärer. Importen har till en början skett i syfte att sälja de utländska

märkena i den egna butiken, men sedan varorna börjat bliva mera allmänt

efterfrågade, har importören börjat sälja dem även till andra detaljister och

importrörelsen sålunda övergått till att bli engroshandel. Skulle nu en detaljistimport

med större vinstmöjligheter än försäljningen av inhemska varor

tillåtas fortbestå, kunde häri befaras ligga fröet till en ny engroshandel, vilken

i en framtid kunde leda till en situation liknande den, som det nu framlagda

reformförslaget åsyftar att avveckla. Att tillåta en fri vinslkalkylering och

samtidigt förknippa rätten till detaljistimport med förbud mot andrahandsförsäljning,

såsom i ett par yttranden ifrågasatts, synes mig vara en föga tilltalande

utväg, då ett dylikt förbud tydligen skulle förutsätta en besvärande

övervakning och anställande av åtal vid överträdelser, något som otvivelaktigt

skulle skapa irritation och missnöje. Slutligen bör märkas, att detaljistimportören

efter den särskilda vinstmöjlighetens bortfallande tydligen finge

inrikta sig på en verklig kvalitetskonkurrens med monopolbolaget.

Skulle sålunda detaljistens intresse för en egen import begränsas till önskemålet

att locka kunder till affären genom tobaksfabrikat av god beskaffenhet,

till vilka lian ägde ensamförsäljningsrätt, synes det tydligt, att detaljistimportens

värde såsom garanti för tobaksimportens fortbestånd bleve tämligen begränsat.

En viss fördel synes mig dock detaljistimportens bibehållande innebära.

Vid försöken att vinna ytterligare garantier för en tobaksimport av

lämplig beskaffenhet och omfång synes mig emellertid ligga nära till hands

att tillskapa ett organ vid sidan av monopolbolaget, med uppgift att, såsom

de sakkunniga uttala, tillse, att konsumenternas och detaljhandlarnas skäliga

anspråk på urval av importerade tobaksvaror av god beskaffenhet beaktas.

Då ett sådant organ, på sätt jag i det följande skall närmare beröra, även

beträffande detaljhandeln med tobaksvaror kan anses ha en uppgift att fylla,

ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag om inrättande av en statens tobaksnämnd.

Frågan örn denna nämnds lämpliga sammansättning skall behandlas

i det följande.

Frågan örn de grunder, efter vilka ersättning skäligen bör utgå till de nuvarande

enskilda tobaksimportörerna och deras personal vid bifall till det

här framlagda förslaget, torde jag senare få anmäla.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

43

Detaljhandeln med tobaksvaror.

Inledning. Såsom i det föregående framhållits, var syftet med tobaksmonopolets

införande att uppnå ett effektivare utnyttjande av tobakskonsumtionen

som skattekälla. 1 överensstämmelse härmed var en allmän utgångspunkt

för de resonemang, som framlades i förutnämnda betänkande av år

1911, att andra eller längre gående åtgärder icke borde tillgripas än de, som

kunde anses erforderliga för vinnande av ett effektivare skatteresultat. Man

uppställde därför den frågan, huruvida en monopolisering av tobakshandeln

kunde anses erforderlig för vinnande av tillbörlig avkastning å en monopoliserad

fabrikation.

Denna fråga besvarades nekande. Handeln med tobaksvaror befanns vara

så spridd, att ett motsvarande antal försäljare kunde antagas bereda även

monopolets varor all önskvärd spridning. Å andra sidan syntes vid en koncessionering

av tobakshandeln antalet försäljare — frånsett behovet av en

reglering av antalet olika orter emellan — icke kunna beräknas bliva mindre

än det före monopolet existerande antalet. En monopolisering av handeln

skulle alltså endast medföra, att de dittillsvarande tobaksförsäljarna i den förändrade

egenskapen av koncessionerade försäljare konune att fortsätta sin

tobakshandel. Önskemålet att för nedbringande av försäljningskostnaderna

förena minuthandeln med tobak med försäljning av andra artiklar vore redan

förverkligat och ej heller ur kontrollsynpunkt vöre en koncessionering erforderlig.

Härtill lcomme att en reglering av antalet försäljare å särskilda

orter skulle nödvändiggöra ett kostsamt ersättningsförfarande, som kunde

undvikas om monopolet icke utsträcktes till handeln.

I 1914 års proposition åberopades dessa synpunkter. I likhet med kommitterade

fann föredragande departementschefen sålunda handeln med tobaksvaror

allenast böra bindas genom sådana ordnings- och kontrollföreskrifter,

som finge anses vara för tillverkningsmonopolets behöriga utövning oundgängligen

nödvändiga.

I enlighet med denna av riksdagen godkända ståndpunkt stadgades i 5 §

första stycket monopolförordningen: »Handeln med tobaksvaror är fri, under

iakttagande av de i denna förordning meddelade föreskrifter jämte vad i

övrigt gäller angående handel med tobaksvaror.» Stadgandet är alltjämt gällande.

Ehuru riksdagen sålunda godkände de i propositionen förordade principerna

för tobaksdetaljhandelns ordnande, uttalade riksdagen vissa önskemål

angående de direktiv, som de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna i monopolbolagets

styrelse borde erhålla. Därvid framhölls bland annat vikten av

att sådana försäljningsförmåner lämnades bolagets återförsäljare, att dessa

i vad på bolaget berodde och med hänsyn till rådande förhållanden inom tobakshandeln

måtte äga möjlighet att förvärva skälig inkomst av densamma.

Föreskrifter i överensstämmelse med riksdagens önskemål intogos även i instruktionen

för de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i bolagets styrelse.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Vid monopolets ikraftträdande gjordes rabattfrågan till föremål för ingående

utredningar inom monopolbolaget. Därvid uppdelades detaljisterna i

två grupper, tobaksspecialister och övriga handlande. Till den förra gruppen

hänfördes sådana, vilkas omsättning av tobaksvaror utgjorde minst 75 procent

å affärens totala omsättning. Övriga handlande hänfördes till den andra

gruppen. Den allmänna rabatten bestämdes till 16 procent men tobaksspecialisterna

— vilkas verksamhet uteslutande eller till huvudsaklig del utgjordes

av försäljning av tobaksvaror och vilkas kostnader sålunda i motsvarande

utsträckning måste bestridas av inkomsterna från tobaksförsäljningen — erhöllo

en tilläggsrabatt av 8 procent. Denna tilläggsrabatt var av rent personlig

natur samt bunden till den lokal, vari vederbörandes affär var inrymd.

Systemet med tilläggsrabatt visade sig snart medföra åtskilliga olägenheter.

Sålunda yppade sig svårigheter att fastställa, vilka återförsäljare, som

borde räknas till tobaksspecialister. Växlingar i omsättningen nödvändiggjorde

överflyttningar från den ena till den andra kategorien. Då monopolbolaget

till följd av förutsättningarnas bortfallande måste draga in tilläggsrabatten,

uppstodo missnöje och slitningar.

Genom överenskommelse mellan medlemmarna i Tobakshandlarnas riksförbund

och monopolbolaget löstes år 1918 rabattfrågan på det sätt, att

bolaget till varje tobaksspecialist utbetalade en i förhållande till omsättningen

av monopolvaror under år 1917 bestämd summa en gång för alla, lägst 1,500

kronor, avsedd att utgöra en avlösning av tilläggsrabatten, och varje sådan

handlande undertecknade i detta sammanhang en förklaring, att han erhållit

slutlig ersättning för de förmåner, han som tobaksspecialist åtnjutit. Den

summa monopolbolaget utbetalade i avlösningar översteg 5 milj. kronor.

I samband med avlösningen av tilläggsrabatten till tobaksspecialisterna företogs

en sänkning av den allmänna rabatten till 15 procent. I april 1922 företogs

en ytterligare sänkning till 13 procent utom beträffande cigarrer. Under

åren 1922—39 var rabatten oförändrad, men i samband med de senaste årens

höjningar av tobaksskatten har den undergått flera justeringar nedåt och

utgår för närvarande med 11 procent för cigarrer, cigarretter och tuggtobak

samt med 10 procent för cigarrcigarretter, röktobak och snus. Dessa rabattsatser

gälla sedan den 1 december 1941. Vid den senaste, i mars 1942 beslutade

höjningen av tobaksskatten lämnades rabattsatserna sålunda oförändrade.

En redogörelse för nyss omförmälda, år 1918 genomförda avlösning av tobaksspecialisternas

tilläggsrabatt lämnades riksdagen i proposition (nr 192)

till 1924 års riksdag, vari — såsom förut berörts — även förslag till omläggning

av tobaksbeskattningen framlades samt såväl tobaksimportens som tobaksdetaljhandelns

problem ingående behandlades. Beträffande detaljhandeln

uttalade föredragande departementschefen bland annat:

Det synes mig förklarligt, att den speciella tobakshandlarkåren strävar efter

att åt sina medlemmar förskaffa bästa möjliga försäljningsvillkor och på så

sätt söker verka för en allmän höjning av kårens ekonomiska ställning. Naturligt

är också, att uppmärksamheten därvid i första hand riktas på de rabattförmåner,

som vid försäljning tillgodokomma dessa. Tobakshandlarnas

existens beror emellertid i hög grad jämväl av omsättningen. Vid sådant för
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 200.

45

hållande och då över en tredjedel av tobaksspecialistema fortfarande har en

årlig omsättning, som ej uppgår till 20,000 kronor, synes mig grunden till de

mindre gynnsamma förhållandena inom kåren icke vara så mycket att söka

i rabatternas nuvarande läge som fastmera i åtskilliga av vederbörandes ringa

handelsomsättning. Jag håller således före, att frågan örn tobakshandlarnas

förbättrade ställning icke kan finna sin lösning genom en reglering av rabattsatserna.

Jag har anledning förvänta, att monopolbolaget icke vill underlåta

tillse, att försäljningsrabatten såväl till tobaksspecialistema som till andra

återförsäljare så avväges, att den i genomsnitt täcker försäljningskostnaderna,

där dessa i förhållande till omsättningen och jämväl i övrigt äro rimliga, samt

därutöver lämnar skälig försäljningsvinst. Styrelsen torde sålunda vid förskjutningar

i de förhållanden, som äro normerande för försäljningsrabattens

bestämmande, ägna rabattfrågan vederbörligt beaktande samt därvid, så

långt som är förenligt med en rationell skötsel av bolagets rörelse och nöjaktig

hänsyn till allmänheten, tillgodose återförsäljarnas berättigade intressen.

En fråga att av styrelsen tagas under övervägande synes mig ock vara,

huruvida icke vissa kategorier av återförsäljare, vilka hava jämförelsevis små

omkostnader och vilkas verksamhet i övrigt icke är hänförlig till handel i vanlig

bemärkelse, såsom kiosker, kaféer, automater m. fl. borde kunna till förmån

för övriga återförsäljare åtnöjas med något lägre rabatt.

I anslutning härtill yttrade bevillningsutskottet vid 1924 års riksdag, att

utskottet å ena sidan till fullo insåge vikten av att monopolbolagets försäljningsorganisation

ordnades efter ekonomiska och affärsmässiga principer till

nedbringande av försäljningskostnaden, men å andra sidan hyste den uppfattningen,

att, även inom den ungefärliga ramen för de dåvarande försäljningskostnaderna,

hänsyn i något större utsträckning än dittills skulle kunna

tagas till de olika handlaregruppernas behov genom lämplig differentiering

av rabattsatserna. Därvid syntes uppenbarligen i främsta rummet hänsyn

böra tagas till sådana detaljhandlare, som utövade tobaksvaruförsäljning såsom

huvudsaklig förvärvskälla.

Riksdagen godkände utskottets uttalande.

Monopolbolagets styrelse övervägde härefter olika åtgärder till förbättring

av förhållandena inom detaljhandeln men fann därvid, att en differentiering

av rabattsatsen till förmån för vissa handlande skulle vara förenad

med synnerliga svårigheter och giva anledning till ständiga meningsskiljaktigheter

mellan bolaget och dess återförsäljare. I stället framlade bolagets

styrelse ett i nio punkter sammanfattat förslag örn en avlösning av de särskilda

hänsyn mot tobakshandlandena, varå 1914 och 1924 års riksdagar

gjort häntydan. Kostnaderna för denna avlösning skulle bäras av bolaget.

Styrelsen förutsatte, att därest en överenskommelse enligt det framlagda förslaget

bleve godkänd och genomförd, bolaget för framtiden skulle vara oförhindrat

att i avseende å försäljning av dess produkter allenast tillämpa sådana

affärsmässiga grundsatser, som bolaget funné vara riktiga.

Det framlagda avtalsförslaget innebar i huvudsak en engångsgottgörelse

till de tobakshandlare, vilka år 1918 varit i monopolbolagcts böcker upptagna

såsom tobaksspecialister och i denna egenskap under nämnda år erhållit

ersättning av bolaget.

Berörda förslag underställdes 1926 års riksdag (proposition nr 36). I sitt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

betänkande i ämnet erinrade bevillningsutskottet om den av 1924 års

bevillningsutskott uttalade uppfattningen, att, inom den ungefärliga ramen

för de dåvarande försäljningskostnaderna, hänsyn i något större utsträckning

än dittills skulle kunna tagas till de olika handlaregruppernas

behov genom lämplig differentiering av rabattsatserna. Mot en sådan åtgärds

lämplighet ur merkantil synpunkt hade starka betänkligheter rests

från monopolbolagets sida. Då det i propositionen återgivna förslaget till

ordnande av mellanhavandet mellan bolaget och vissa återförsäljare syntes

tillgodose alla de berättigade anspråk på gottgörelse, som kunde resas från

deras sida, utan att därigenom åtgärder tillgrepes, som ur synpunkten av

rörelsens affärsmässiga drivande befunnes vara mindre tilltalande, ansåge

utskottet det kunna försvaras, att en uppgörelse träffades i huvudsaklig

överensstämmelse med berörda förslag. Därest en dylik överenskommelse

komme till stånd, ansåge utskottet, att bolaget helt fullgjort de särskilda

förpliktelser mot tobakshandlandena, varå riksdagen år 1924 liksom år 1914

häntytt.

Riksdagen godkände utskottets ståndpunkt.

Avtal mellan monopolbolaget och Sveriges tobakshandlares riksförbund

av det innehåll riksdagen godkänt träffades den 30 april 1926. De enligt

detsamma utbetalade ersättningsbeloppen utgjorde tillsammans över 2 milj.

kronor. Därjämte avsattes i enlighet med avtalet en fond å 600,000 kronor,

som skulle förräntas efter 5 procent, och av vilken avkastningen skulle användas

till understöd åt f. d. tobaksspecialister, som vore i särskilt behov

därav.

Det förut återgivna stadgande i monopolförordningen, enligt vilket handeln

med tobaksvaror i princip skulle vara »fri», har icke ansetts innefatta någon

förpliktelse för monopolbolaget att utan restriktioner bifalla alla inkommande

ansökningar från personer, som önskat bliva antagna till återförsäljare åt bolaget.

Däremot har stadgandet möjliggjort för en person, som icke blivit antagen

till återförsäljare, att likväl påbörja detaljhandel med tobaksvaror, därvid

han tillgodosett sitt varubehov genom inköp av utländska tobaksfabrikat

från enskilda importörer och genom inköp av inhemska tobaksvaror hos

någon av monopolbolagets återförsäljare, som därvid behållit viss del av den

rabatt, bolaget beviljat honom.

För närvarande distribueras monopolbolagets tillverkning dels genom i

runt tal 20,000 återförsäljare av olika kategorier — specialtobakshandlare,

diversehandlare och kooperativa föreningar, näringsställen samt kiosker —

vilka erhållit inköpsrätt hos bolaget och av vilka omkring 3,000 i bolagets

statistik redovisas såsom specialtobakshandlare, dels ock genom sådana återförsäljare,

vilka på sätt nyss angivits tillgodose sitt behov av inhemska tobaksvaror

genom inköp i andra hand. Antalet återförsäljare av sistnämnda

kategori har uppskattats till flera tusen, av vilka dock endast ett mycket ringa

antal ansetts vara att hänföra till gruppen specialtobakshandlare.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 200.

47

De sakkunnigas förslag. Specialtobakshandelns läge år 1938 har av tobakshandelsutredningen

gjorts till föremål för undersökning i form av en

omfattande enquéte direkt till samtliga i monopolbolagets statistik såsom

specialtobakshandlare betecknade återförsäljare. Resultatet av undersökningen,

som redovisas å s. 212—222 i betänkandet, har ställts i relation till en

på enskilt initiativ verkställd utredning rörande detaljhandelns läge år 1933.

Innan de sakkunniga ingått på ett bedömande av berörda statistiska material,

ha de uppställt den frågan, huruvida det allmänna ur ekonomiska eller

sociala synpunkter kunde anses ha något intresse av eller någon skyldighet

att ingripa för a''t söka förbättra arbetsbetingelserna för tobakshandlarekåren.

Vad då först den ekonomiska synpunkten angår, hävda de sakkunniga,

att det såväl ur monopolbolagets (och därmed statens) som ur konsumenternas

synpunkt vore ett intresse, att i stället för två småbutiker tätt bredvid

varandra — vilka till följd av en långsam omsättning tillhandahölle illa

konditionerade varor och överhuvudtaget arbetade under betryckta existensmöjligheter

— få en affär av god standard. Tobaken måste emellertid vara''

lättillgänglig för konsumenterna. Mot intresset av att hålla detaljhandeln på

en god standard finge vägas intresset av en smidig, tillräckligt spridd distribution.

Betraktades denna fråga på längre sikt leddes tanken till en fortlöpande

uppsikt över utvecklingen genom ett organ representerande samtliga

intresserade parter.

Vad därefter frågans sociala sida angår uttala de sakkunniga till en början,

att den ståndpunkten, att en relativt liten, välbärgad och fackkunnig

tobakshandlarekår vore bättre än en stor, proletariserad skara av återförsäljare,

syntes innebära en viss generalisering av problemet. Det kunde nämligen

icke vara ett samhällsintresse att allt för starkt begränsa den krets

av personer i små omständigheter, måhända med nedsatt arbetsförmåga, som

nu finge en låt vara blygsam existens genom inkomster från en tobaksaffär,

eventuellt såsom utfyllnad till annan inkomst. Det enda alternativet för

dessa personer, om de utestängdes från tobakshandeln, vore måhända i många

fall understöd från fattigvården. Även ur denna synpunkt gällde det sålunda

att vid strävandena att begränsa antalet affärer gå fram med viss försiktighet.

De sakkunniga hävda vidare, att förhållandena inom detaljhandeln med

tobaksvaror måste anses intimt förknippade med monopolbolagets åtgöranden.

Liksom i fråga om importhandeln med tobaksvaror syntes därför den

ståndpunkten äga fog, att särskilda skäl för ett statligt ingripande inom denna

gren av detaljhandeln förelåge, i den mån uppgifterna örn tobakshandelns

nödläge kunde anses statistiskt verifierade. Härom anföra utredningsmännen:
Det

förebragta statistiska materialet visar, att antalet specialtobakshandlare

med direkt inköpsrätt från monopolbolaget ökat från 2,525 år 1933

till 3,008 år 1939, d. v. s. med i runt tal 500 affärer eller drygt 19 procent

av antalet förstnämnda år. Specialtobakshandelns andel av monopolbolagets

totalförsäljning var det oaktat densamma de båda nämnda åren (30.7

resp. 36.6 procent).

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Dessa siffror synas visa, att monopolbolaget under nyss angivna period

tillämpat en mindre restriktiv politik ifråga om beviljande av rätt till inköp

mot rabatt, än under ett tidigare skede av bolagets verksamhet. Man synes

icke kunna undgå att sätta denna utveckling i samband med den enskilda

importverksamhetens uppsving under samma period. Det vill förefalla, som

om monopolbolaget inför den stegrade konkurrensen funnit sig böra giva

friare tyglar åt distributionen av sin egen tillverkning.

Trots denna utveckling har den totala omsättningen per affär från 1933

till 1938 stigit med i genomsnitt över 9,000 kronor eller med nära V3 av

1933 års omsättning. Nettoinkomsten per affär har under samma period ökat

från 1,812 till 2,686 kronor eller med icke mindre än 48 procent.

Vad de tre största städerna angår -—- beträffande vilka en minskning av

antalet tobaksaffärer ansetts särskilt önskvärd — har nu angivna utveckling

varit än mer accentuerad för Stockholms och Göteborgs del, i det att

nettoinkomsten ökats med 73 respektive 54 procent, medan inkomstökningen

för tobakshandlarna i Malmö (49 procent) nära sammanfaller med det genomsnittliga

värdet för hela riket. I detta sammanhang kan tilläggas, att

medan antalet tobaksaffärer i Stockholm år 1908 var 21 per 10,000 invånare,

antalet numera utgör 14 å 15 per 10,000 invånare.

Inberäknat tobakshandlares egen eller makes biinkomst har en genomsnittlig

inkomstökning med drygt 1 000 kronor eller nära 39 procent inträtt

från 1933 till 1939. Samtidigt har omkostnaderna i procent av totala affärsomsättningen

sjunkit från 8.7 till 7.5, vilket tydligen i huvudsak innebär, att

den stegrade omsättningen icke medfört behov av större lokaler eller större

antal biträden.

Självfallet får icke förbises, att 1933 var ett typiskt depressionsår medan

1938 var ett utpräglat högkonjunkturår. Siffrorna torde odkså utvisa, att

branschen är speciellt känslig för konjunkturväxlingar. Men uppenbarligen

kan ett statsingripande inom denna gren av detaljhandeln icke motiveras

med att branschen har att dragas med svårigheter under depressionstider.

Tages nu ett medeltal av nettoinkomsten för år 1933 och år 1938, skulle väl

erhållas ett värde, som kunde betraktas som en mätare av branschens läge

under »normala» förhållanden. Detta medelvärde blir — biinkomster inberäknade

— 3,164 kronor. Häri ingå då affärer av alla storlekar och inom

alla dyrortsgrupper.

Mot bakgrunden av dessa statistiska uppgifter lia nu de sakkunniga uppställt

frågan om lämpligheten av ett koncessionssystem för detaljhandeln

med tobaksvaror. Härvid betona de sakkunniga, att redan rådande system

— trots att tobakshandeln i monopolförordningen betecknats såsom »fri» —

har flera koncessionsliknande drag och att en fullständig koncessionering av

tobakshandeln därför skulle innebära en mindre genomgripande förändring

än beträffande en annan bransch. Emellertid anföra de sakkunniga vidare:

Det synes likväl icke kunna förnekas, att en koncesssionering av handeln

möter sådana betänkligheter, att fullkomligt övertygande skäl för åtgärdens

absoluta nödvändighet måste förebringas, innan en dylik åtgärd kan tillstyrkas.

Såsom exempelvis frågan om den yrkesmässiga automobiltrafiken

visat, innefattar ett koncessionssystem allvarliga problem t. ex. i samband

med överlåtelse vid dödsfall eller eljest av en koncessionerad rörelse. Dylika

problem böra icke utan tvingande skäl tillskapas inom ett nytt område.

Resultatet av den statistiska undersökningen kan enligt vår mening icke

anses innefatta ett gpdtagbart belägg för att branschen som helhet betrak
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

49

tad skulle befinna sig i ett så uppenbart nödläge, att en fullständig koncessionering

av sociala skäl framstår som en tvingande nödvändighet.

Härmed är ingalunda sagt, att icke giltiga skäl för mindre långtgående reformer

skulle vara förhanden. Även under högkonjunkturen 1938 hade mer

än Vs av tobaksaffärerna en omsättning understigande 20,000 kronor. Inom

denna grupp återfinnes utan tvivel större delen av den kategori mindre välskötta

affärer, vilka det såväl ur monopolbolagets (och därmed statens) som

ur konsumenternas synpunkt vore önskvärt att avlägsna. Uppenbart synes

ock vara, att en fortsatt tillväxt av antalet försäljningsställen i samma takt

som åren 1933—39 skulle resultera i allvarliga olägenheter.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ha utredningsmännen funnit sig böra

avvisa tanken på en fullständig koncessionering av tobaksdetaljhandeln. De

sakkunniga anknyta i stället till en vid tidigare behandling av ärendet av

kommerskollegium uppställd fråga, huruvida icke genom lämplig samverkan

mellan monopolbolaget och tobakshandlarna en viss begränsning i nyetableringen

skulle kunna genomföras. De sakkunniga yttra härom:

Från denna utgångspunkt synes en icke oväsentlig förbättring i varje

fall på längre sikt — vara möjlig att ernå. Framhållas bör, att hela Hagan

komme i ett alldeles förändrat läge, örn tobaksimporten monopoliserades.

Man synes för närvarande böra låta sig nöja med detta steg jämte vissa

övriga i det följande berörda åtgärder utom ramen för en fullständig koncessionering.

Den framtida utvecklingen finge därefter visa, om strävandena

mot förbättrade förhållanden inom branschen på detta sätt kunde förverkligas

eller örn ett radikalare ingrepp vore ofrånkomligt. Det skulle salunda

nu närmast gälla att skapa förutsättningar för att man finge ett visst grepp

örn utvecklingens förlopp.

Beträffande de reformer utan koncessionering, vilka sålunda åsyftats, uttala

de sakkunniga i huvudsak följande:

Självfallet utgå vi från, att monopolbolaget efter importens monopolisering

skulle bevilja samina rabatt för inhemska och importerade tobaksfabriken.

Den minskning av risker och ovisshetsmoment för detaljhandeln, som tillverkningsmonopolet

allmänt vitsordats hava medfört för de inhemska fabrikatens

del, skulle efter importens monopolisering komma att utsträckas till

samtliga fabrikat. Man finge ett enhetligt rabattsystem, kreditaffärerna mellan

importgrossister och detaljister komme att försvinna och det stora antalet

till pris och kvalitet likvärdiga importmärken komme att nedbringas. Vidare

synes lockelsen till nyetablering på grundval av andrahandsinköp väsentligt

minskad, då stödet av den oavkortade rabatten å importvaror bortfaller. Konkurrenshänsyn

komme heller icke att föranleda monopolbolaget till eftergifter

i fråga örn förnyade framställningar örn inköpsratt for affarer, vilka

etablerats trots avslag på sådan framställning vid starten. Vetskapen häiom

torde komma alt verka i hög grad återhållande i fråga om nyetablering pa

grundval av andrahandsinköp. Ehuru tanken på elt förbud mot andrahandsförsäljning

tydligen förfaller i och med all en koncessionering av detaljhandeln

avvisas, synes sålunda (leii ur tobakshandlarekårens synpunkt betydelsefulla

förändringen, att nyetablering av specialaffärer på grundval av andrahandsinköp

i huvudsak upphör, sannolikt i alli fall komma alt inträda.

Vi finna alltså, att man efter importens monopolisering utan alt skada monopolbolagets

intressen skulle kunna anbefalla de av Kungl. Majit utsedda

ledamöterna i bolagets slyrelse all verka för alf inköpsrätt mot rabatt hos

bolaget allenast beviljas med varsamhet.

Bihang lill riksdagens protokoll HUS. 1 sami. Nr "M. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Från tobakshandlarehåll har framhållits, att en orsak till branschens förflackande

vore att försäljning av tobaksvaror förmenats icke tarva någon

som helst affärskunskap. Då därtill komme, att något större kapital icke erfordrades

för att påbörja en tobaksaffär, bleve följden, att personer, som

saknade förutsättningar att driva annan handel, sökte sig till tobaksbranschen.

Även kommerskollegium har såsom en av orsakerna till specialtobakshandelns

svårigheter angivit den möjlighet näringen erbjöde personer i saknad

av ekonomiska resurser och utan närmare branschkännedom att inom

densamma förskaffa sig en inkomst.

Vi hava förut framhållit en synpunkt, som synes niana till försiktighet vid

bedömandet av vad sålunda anförts, nämligen att på detta område icke

bör resas onödiga hinder för personer i små omständigheter att vinna sin

bärgning genom eget arbete. Bland annat på denna grund lia vi ställt oss

avvisande till tanken på att nu företaga en kraftigare beskärning av antalet

återförsäljare. Men ser man framåt, torde intresset av att få en god standard

på tobaksaffärerna väga starkare. Vi finna oss därför kunna förorda, att i

nyssnämnda instruktion även föreskrives, att ny inköpsrätt företrädesvis bör

tillstyrkas för personer med sakkunskap inom branschen eller annan affärskunskap,

därvid vi i första hand åsyfta förutvarande biträden i tobaksaffärer.

En annan utväg, som relativt snabbt synes kunna leda till en rationalisering

av specialtobaksliandeln, vore att vid ny bebyggelse i städer och stadsliknande

samhällen i stället för att bereda tillträde för personer utom branschen

förmedla en utflyttning av ogynnsamt belägna affärer i andra delar av

samhället. Ett dylikt förfarande, vartill motsvarigheter icke torde saknas

inom andra grenar av detaljhandeln, synes för specialtobakshandelns del

med hänsyn till nu rådande förhållanden på åtskilliga orter innefatta särskilt

stora möjligheter att medföra förbättringar för återförsäljarna utan att

skada allmänhetens intressen. Såsom av det föregående framgår, skulle de

möjligheter till höjande av tobaksaffärernas standard, ett dylikt förfarande

innebär, enligt vår uppfattning även vara lill fördel för monopolbolaget och

statsverket.

Såsom en osund tendens inom specialtobakshandeln torde kunna betecknas

de täta överlåtelser av tobaksaffärer, som synas förekomma särskilt i

storstäderna. En person startar med otillräckligt kapital och bristfällig affärskunskap

en tobaksaffär; när kapitalel förbrukats träder en ny innehavare

till, som i sin tur efter ett eller annat år överlåter affären till ytterligare en

annan. Trots dylika affärers bristande bärkraft torde viss ersättning för

»goodwill» ofta erläggas utöver inlösen av lager och inventarier. Det synes

oss vara ett önskemål, att i någon form en officiell kontroll över dylika överlåtelser

skapas. Man skulle med andra ord, då överflyttning av inköpsrätten

till ny affärsinnehavare begäres, efter undersökning kunna giva den gamle

innehavaren det beskedet, ali då affären uppenbarligen saknar bärkraft bör

den nedläggas såvida icke den gamle innehavaren själv önskar fortsätta verksamheten.

Komme affären då alt upphöra, borde tobakshandlarnas riksförbund

ha intresse av att träda emellan för avveckling av de värden, som ligga

i lager och inventarier. Något lojalt krav på goodwillersättning skulle med

ett sådant förfarande icke trädas för nära.

Monopolbolagets styrelse bär uttalat farhågor för, att ökade befogenheter

för bolaget med avseende å detaljhandelns reglerande skulle försvåra bolagets

strävanden att ernå ett friktionsfritt förhållande till återförsäljarna och

till allmänheten. Detta uttalande föranleddes nu av framställt förslag örn

fullständig koncessionering av detaljhandeln. Inför de mindre långtgående

åtgärder, vi här förordat, synes väl dessa farhågor böra minska i styrka.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

51

Vidare bör framhållas, att importens monopolisering torde vara ägnad att

undanröja vissa intressemotsättningar hos bolaget och tobakshandlarnas organisation.

Detta oaktat finna vi den av bolaget framförda omständigheten

värd beaktande. Vi finna därför lämpligt föreslå, att ett särskilt rådgivande

organ tillskapas, innefattande representanter för monopolbolaget och detaljhandlarna

med tobaksvaror samt med en utomstående, o jävig ordförande.

Vid behandlingen av de i det föregående åsyftade frågorna rörande nyetablering,

utflyttning till nybebyggda kvarter eller stadsdelar, överlåtelser

av inköpsrätt m. m., skulle detta organ konsulteras, verkställa erforderliga

undersökningar, avgiva yttrande rörande vilka personer, som borde givas

företräde till inköpsrätt, o. s. v. Till detta organ skulle affärsinnehavare, som

önskade överlåta, flytta eller nedlägga sin affär, kunna anmäla detta förhållande

för reglering vid uppkommande möjlighet därtill.

I föregående avdelning ha vi förordat inrättandet av en rådgivande nämnd

i fråga om importen av utländska tobaksfabrik Vi finna det ligga nära

till hands, att nu angivna uppgifter anförtros samma nämnd.

Beträffande sammansättningen av denna nämnd lia vi förut föreslagit,

att den skulle bestå av lägst 5 och högst 7 ledamöter, därav en o jävig, av

Kungl. Majit förordnad ordförande samt lika antal representanter för monopolbolaget

och återförsäljarna. Sveriges tobakshandlares riksförbund synes

lämpligen böra erhålla en representant inom nämnden, varjämte en eller

två ledamöter skulle tagas ur kretsen av de personer, som eljest bedriva

försäljning av tobaksvaror. Samtliga representanter för tobakshandeln synas

böra utses av kommerskollegium. Vad angår monopolbolagets representanter

böra dessa självfallet utses av bolagets styrelse. Därvid synes lämpligt att

taga personer som — i ledande ställning -— äro direkt knutna till bolagets

rörelse.

Tobaksnämnden skulle sålunda hava att till monopolbolagets styrelse avgiva

begärda yttranden rörande beviljandet av ny inköpsrätt, överlåtelse av

sådan rätt till ny affärsinnehavare eller flyttning av tobakshandel. Nämnden

skulle också äga att av eget initiativ avgiva framställningar i dylika frågor

till bolaget. Återförsäljarna skulle äga rätt att hänvända sig till nämnden med

sina önskemål.

Av de i föregående avdelning samt här förda resonemangen torde framgå,

att statsverket enligt vårt förmenande har ett så starkt ekonomiskt intresse

av att detaljhandeln med tobaksvaror erhåller en sund utveckling, att fullgoda

skäl måste anses föreligga för att statsverket vidkännes de kostnader,

som tobaksnämndens inrättande förorsaka.

Remissyttranden. De i betänkandet framlagda förslagen rörande detaljhandeln

med tobaksvaror ha avstyrkts av statskontoret, handelskamrarna i

Stockholm och Norrköping, Kooperativa förbundet, aktiebolaget Svenska tobaksmonopolct,

Svenska tidningsutgivareföreningen och Sveriges kioskidkares

riksförbund, medan de av utredningsmännen förordade åtgärderna med

eller utan reservationer tillstyrkts i övriga inkomna yttranden, där ifrågavarande

spörsmål upptagits lill behandling.

Statskontoret har allenast uttalat, att ämbetsverket icke funnit sådana ingrepp

i den fria handeln, som utredningsmännen förordat, samhälleligt motiverade.

Handelskammaren i Slockholm finner icke de av utredningsmännen förcbragta

skälen för förslagen rörande detaljhandeln övertygande:

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlis proposition nr 200.

För de ingrepp i näringsfriheten, till vilka staten här inbjudes att medverka,

synes en starkare motivering erforderlig än en hänvisning till att vissa

affärer skötas mindre väl eller att tillväxten av antalet detaljister under en

period mellan en låg- och högpunkt i konjunkturkurvan varit betydande.

Dylika förhållanden återfinnas säkerligen inom snart sagt alla grenar av detaljhandeln,

men kunna för visso icke tillräckligt styrka behovet av statliga

regleringsåtgärder, allra minst för en bransch, vilken såsom tobakshandeln

enligt utredningens egna uppgifter åtnjutit förmånen av starkt stigande siffror

för såväl omsättning som nettovinst. I varje fall förefaller det, som om

den utveckling för detaljisterna bör avvaktas, vilken kan bli en följd av importhandelns

monopolisering — en tanke, som tydligen ej heller varit främmande

för utredningen — och i nuvarande läge bör avstås från varje ingrepp

från det allmännas sida till inskränkning av detaljhandelns frihet.

Skulle denna uppfattning icke vinna gehör ifrågasätter handelskammaren

i allt fall lämpligheten av att den ifrågasatta nämnden bleve organ för detaljhandelns

reglering. De uppgifter, som skulle anförtros nämnden, borde överlämnas

till fri överläggning mellan monopolbolagets ledning och detaljhandelns

representanter. Det syntes fullt tillräckligt att på sätt utredningen föreslagit

komplettera instruktionen för de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna

i monopolbolagets styrelse.

Handelskammaren i Norrköping uttalar, att uppkommande problem beträffande

såväl butiks- som kioskhandeln med tobaksvaror böra i samarbete

mellan monopolbolaget och handelns organisationer genom frivillig överenskommelse

erhålla sin lösning.

Handelskammaren i Karlstad uttalar sin anslutning till utredningsmännens

ståndpunkt, att koncessionering av tobaksdetaljhandeln icke bör ske,

men uttrycker tvivel örn möjligheten att lösa frågan genom den föreslagna

nämnden. En verklig sanering av tobakshandeln kunde och borde genomföras

av en tobakshandlarnas egen organisation i likhet med förhållandet inom

andra grenar av näringslivet.

Kooperativa förbundet finner de anordningar som föreslås i betänkandet, i

verkligheten innebära ett koncessionssystem, vars verkningar måste bliva en

skråbestämd företrädesrätt för specialtobakshandeln med förbiseende i allt

väsentligt både av konsumenternas krav på varornas lättillgänglighet och av

det statsfinansiella intresse, som monopolbolagets verksamhet avser att tillvarataga.

I yttrandet anföres vidare bland annat:

I den mån tillverkaren kunnat övertaga allt flera kvalificerade uppgifter

från distributionsleden, främst grosshandeln, med reklam och konsumtionsorientering,

men även väsentligt underlätta detaljisternas arbete genom tilllämpning

av standardisering av förpackningar och priser, samt därjämte genomföra

en rationalisering av betalningsförhållandena, så att kreditgivningen

praktiskt taget avskaffats, har därmed givetvis i hög grad gjorts lättare för

andra branscher av detaljhandeln än den speciella tobakshandeln att föra

tobaksvaror. Där dessa lämpligen kunnat ingå som utfyllnad i varusorteringen

inom andra branscher och därigenom bidragit till en ökning av företagens

omsättning, ha de också kunnat saluföras med lägre kostnader. Såsom de

typiska standardiserade märkesvaror, vilka tobaksvarorna i stadigt ökad utsträckning

blivit, ställa de mindre och mindre anspråk på branschkännedom

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

53

hos dem, som syssla med deras distribution, och det måste därför betecknas

som helt otidsenligt att uppställa speciella kvalifikationskrav för rätten att

sälja tobaksvaror.

Jämväl aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet uttalar, att ett realiserande

av de sakkunnigas förslag i själva verket skulle innebära införandet av ett

koncessionssystem, främst för att bereda särskilt skydd åt specialtobakshandlama.

Monopolbolaget skulle åter åläggas att i sin distribution taga speciell

hänsyn till denna grupp av återförsäljare, oaktat dessa hänsyn blivit genom

särskilda överenskommelser avlösta.

Bolaget yttrar vidare:

Så länge icke koncessionssystem genom ändring i lagstiftningen införts för

detaljhandeln med tobaksvaror, finnes det enligt bolagets mening icke någon

anledning, varför bolaget skulle avstå från sin genom dessa ersättningsförfaranden

erhållna frihet att obehindrat få ordna sin försäljning uteslutande

efter sådana affärsmässiga grundsatser bolaget finner vara riktiga. Det måste

därför i fortsättningen såsom hittills få ankomma på bolaget att självständigt

pröva inkomna ansökningar om rabatt utan hänsyn till viss återförsäljare

eller viss grupp av återförsäljare. I den mån härvid behov icke ur distributionssynpunkt

föreligger att erhålla ytterligare återförsäljare, komma givetvis

såsom hittills ansökningarna att avslås. Att vederbörande likväl i dylikt

fall kunna öppna tobakshandel på den åsyftade platsen sammanhänger med

att handeln förblir fri, och att andrahandsförsäljningen på grund härav icke

anses kunna förbjudas.

En ledamot av monopolbolagets styrelse, herr Bårg, har varit av skiljaktig

mening. Reservanten, som framhållit att den föreliggande frågan väsentligen

hänför sig till förhållandena inom specialtobakshandeln i städer och stadsliknande

samhällen, har i likhet med utredningsmännen förklarat sig icke

kunna dela den av monopolbolaget nu liksom tidigare angivna uppfattningen,

att skäl till ändring i rådande organisation av tobaksdetaljhandeln icke förelåge,

samt för sin del ansett, att ett koncessionssystem i fråga om tobakshandeln

borde införas.

Svenska tidning sutgivar ef öreningen har i ett utförligt yttrande tagit avstånd

från de sakkunnigas förslag under framhållande av att en sådan reglering

av tobaksdetaljhandeln, som i betänkandet ifrågasatts, vore obehövlig.

Föreningen förordar en förnyad utredning, omfattande jämväl butiksstängningslagens

hithörande bestämmelser.

Sistnämnda yrkande har jämväl framställts av Sveriges kioskidkares riksförbund.

Handelskammaren i Malmö betecknar den av utredningsmännen angivna

lösningen av frågan örn tobaksdetaljhandelns reformering som en med hänsyn

till förhandenvarande förhållanden väl funnen medelväg mellan olika

önskemål. Handelskammaren utvecklar sin mening på följande sätt:

Å ena sidan torde få medgivas, att de sedan länge påtalade missförhållandena

inom detaljhandeln bl. a. i form av en alltför splittrad distributionsapparat

och en osund handel i affärsöverlåtelser alltjämt äro av den art

att särskilda åtgärder för en sanering synas påkallade. Å andra sidan åter lära

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majlis proposition nr 200.

näppeligen — och i all synnerhet efter importmonopoliseringen och de tillrättalägganden

av konkurrens- och försäljningsvillkoren inom branschen, som

därmed kunna vinnas — tillräckliga skäl föreligga för att göra utövandet av

tobaksförsäljning beroende av särskilt tillstånd. I stort sett kan handelskammaren

därför ansluta sig till utredningens härutinnan framförda förslag. Härvid

förutsätter handelskammaren dock att den tillämnade etableringskontrollen i

tillämpningen ej utvecklas till en snäv behovsprövning utan i första hand syftar

till en sund avvägning mellan branschens intresse att upprätthålla en god

detaljhandelsstandard samt allmänhetens intresse av en smidig och tillräckligt

spridd distribution. Ur denna synpunkt torde förtjäna övervägas att giva

det opartiska elementet i nämnden, vilket nu är representerat av ordföranden

ensam, en starkare ställning.

Handelskammaren i Göteborg finner i likhet med utredningsmännen en koncessionering

av tobaksdetaljhandeln icke påkallad. De i betänkandet förordade

principerna för en sanering av denna handel anser handelskammaren

kunna förverkligas utan inrättandet av den ifrågasatta nämnden.

Handelskammaren i Västerås avvisar jämväl koncessionstanken och finner

den av utredningsmännen föreslagna anordningen med viss reglering av inköpsrätten

genom diskretionär prövning av statens tobaksnämnd kunna godtagas.

Handelskammaren anför vidare:

Det avsteg från hittills upprätthållna principer örn fri näringsutövning inom

handeln, som anordningen onekligen innebär, torde väl kunna försvaras, då

ju här är fråga om en vara, som av fiskaliska och organisatoriska skäl undantagits

från fri näringsutövning i varuförmedlingens tidigare stadier. Handelskammaren

vill emellertid påpeka, att även om anordningen synes komma

att verka i åsyftad riktning, nämligen till förhindrande av tobakshandlarekårens

proletarisering, det likväl kommer att kvarstå stora möjligheter till besvärande

konkurrens med butikshandeln därigenom att inköpsrättigheter i

stor utsträckning tilldelats andra näringsutövare än tobakshandlare, särskilt

kioskinnehavare. Försäljning i andra hand från dylika näringsutövare äger

rum i betydande omfattning inom handelskammarens verksamhetsområde

och kan icke regleras genom några beslut av tobakshandlarnas sammanslutning.

Handelskammaren tror likväl icke, att det vore ett berättigat ingrepp

i tobakshandeln att förbjuda rabattgivning vid andrahandsförsäljning, enär

en sådan åtgärd särskilt skulle drabba just de personer i små omständigheter

och ofta med nedsatt arbetsförmåga, som nu kunna hava en blygsam inkomst

av tobakshandeln.

Handelskammaren i Gävle förordar utredningsmännens förslag men understryker,

att nämndens prövning allenast bör avse nya inköpsrättigheter.

Handelskammaren anför vidare, att jämväl andra leverantörer till tobaksdetaljhandeln

än monopolbolaget — i första hand kortvarugrossistema —

borde beredas inflytande i nämnden, så mycket mera som en nyetablering av

tobaksaffärer icke borde få ingripa störande på andra saneringar av detaljhandeln

genom pågående nyetableringskontroll inom närstående branscher.

Handelskammaren finner dessutom önskvärt att allmänhetens intressen på

ett mera effektivt sätt kunde beaktas i nämnden.

Under hänvisning härtill föreslår handelskammaren, att antalet medlemmar

i nämnden bestämmes till sju, av vilka ojävig ordförande utses av Kungl.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

55

Majit. Av de övriga ledamöterna borde två tillsättas av monopolbolaget och

fyra av kommerskollegium, en företrädande grossistintresset och två detaljistintresset.

Slutligen finner handelskammaren principiellt riktigast att de

med nämndens inrättande förenade kostnaderna bestridas av monopolbolaget.

Handelskammaren i Sundsvall finner utredningsmännens förslag i stort

sett tillfredsställande och uttalar att den föreslagna nämnden synes ha en uppgift

att fylla vid samverkan mellan monopolbolaget och tobakshandlarna.

Handelskammaren i Luleå finner intet att erinra mot de slutsatser, de sakkunniga

dragit av den förebragta utredningen. Koncessionskravet finner handelskammaren

ha blivit avvisat på goda grunder och erinrar därvid om de

verkningar, det föreslagna importmonopolet kunde tänkas medföra. Emellertid

uttalar även denna handelskammare det önskemålet, att konsumentintresset

borde bliva starkare representerat i nämnden.

Sveriges köpmannaförbund, som förklarar sig av principiella skäl icke

kunna ansluta sig till koncessionstanken, finner de sakkunnigas förslag till

viss del anknyta till existerande frivilliga avtal angående nyetableringar inom

andra branscher. Statens tobaksnämnd anser förbundet kunna bli ett värdefullt

och behövligt stöd för detaljhandeln gentemot monopolbolaget.

Kommerskollegium har biträtt de sakkunnigas uppfattning, att en koncessionering

av tobaksdetaljhandeln icke bör ifrågakomma. Emellertid ifrågasätter

kollegium lämpligheten av att tillskapa ett nytt organ för behandling

av nyetableringsfrågor. Enklare syntes vara att monopolbolagets styrelse i

mån av behov själv tillkallade lämpliga personer att rådgöra med.

Tobakshandlarnas riksförbund hävdar den meningen, att läget inom tobakshandeln

motiverar mera genomgripande åtgärder än de sakkunniga föreslagit.

De av dem framhållna olägenheterna av en verklig koncessionering

finner förbundet överdrivna. Förbundet uttalar tvivel, huruvida en lösning

efter de sakkunnigas riktlinjer komme att medföra en tillräcklig sanering av

branschen, men anser det angeläget, att åtminstone de i betänkandet föreslagna

åtgärderna snabbt genomföras.

Förbundet utgår från, att den föreslagna nämnden vid behandlingen av

nyetableringsfrågor och andra spörsmål rörande förhållandet mellan monopolbolaget

och återförsäljarna skulle bli till god nytta. Organ med åtminstone

delvis liknande syfte hade på senaste tiden tillkommit inom andra områden

och visat sig värdefulla.

Förbundet yttrar vidare bland annat:

I betänkandet har framhållits, att vid nedläggande av tobaksaffär riksförbundet

kunde antagas lia intresse av att träda emellan för avveckling av de

värden, som ligga i lager och inventarier. Riksförbundet kommer så långt

möjligt är att visa tillmötesgående i detta avseende. Det måste dock framhållas,

att utflyttning eller nedläggande av olämpligt belägna tobaksaffärer i

hög grad skulle underlättas och kunna ske på frivillighetens väg, örn rimliga

ersättningar kunde lämnas affärsinnehavarna. Det må erinras, att tobaksmonopolet

under åren 1920—1924 utbetalade bortåt 500,000 kronor i ersättning

vid nedläggande av specialaffärer. Dåvarande finansministern uttalade

direkt sitt gillande härav, men tobaksmonopolet upphörde tyvärr med denna

praxis. Detta skedde därför att man icke ansåg sig kunna hindra till
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj-.ts proposition nr 200.

kornsten av nya återförsäljare och alltså icke heller ansåg sig kunna uppnå

någon verklig begränsning av återförsäljarnas antal. I nuvarande situation

skulle läget vara ett helt annat, och man skulle säkert kunna uppnå en hastig

och avsevärd minskning i tobaksaffärernas antal, om ett belopp för ersättningar

stöde till förfogande. Då detta jämväl skulle vara av allmänt intresse,

förefaller det skäligt att tobaksmonopolet bemyndigades avsätta en

fond för sådant ändamål, att disponeras exempelvis av Statens tobaksnämnd.

I detta sammanhang må erinras om den fond å 600,000 kronor, som lobaksmonopplet

1926 avsatte och vars ränteavkastning alltjämt utdelas till

understöd åt därtill behöriga tobakshandlare. Villkoren för åtnjutande av

understöd ur fonden äro dock så stränga —- särskilt må nämnas bestämmelsen

att sökanden skall hava innehaft sin tobakshandel sedan tiden före tobaksmonopolets

tillkomst — att fonden numera knappast är till den nytta

som önskvärt vore. En viss uppmjukning i villkoren synes därför lämpligen

böra vidtagas.

Monopolbolagets utredning. I det förut omtalade, av styrelsen för aktiebolaget

Svenska tobaksmonopolet avgivna nya utlåtandet anföres beträffande

frågan om detaljhandeln med tobaksvaror bland annat följande:

Därest det av utredningsmännen föreslagna systemet verkligen bleve effektivt,

skulle detsamma endast till namnet skilja sig från ett koncessionssystem.

Emellertid hyser styrelsen den bestämda uppfattningen, att utredningsmännens

förslag icke skulle leda till den önskade begränsningen av försäljningsställenas

antal. Utredningsmännen påpeka, att tanken på ett förbud mot nndrahandsförsäljning

tydligen förfölle i och med att en koncessionering av detaljhandeln

avvisades. Importens monopolisering medförde emellertid enhetliga

försäljningsvillkor för inhemska och importerade tobaksvaror, varför lockelsen

till nyetablering på grundval av andrahandsinköp bleve väsentligt

minskad, då stödet av den oavkortade rabatten å importvaror bortfölle. Man

skulle sålunda icke vidare behöva räkna med tillkomsten av andra nya affärer

än sådana, som monopolbolaget funne anledning bevilja direkt inköpsrätt.

Styrelsen vågar icke antaga, att utvecklingen i praktiken skulle bli den

av utredningsmännen angivna, utan finner tvärtom här en läcka i systemet,

som kan befaras äventyra hela resultatet av de åtgärder, utredningsmännen

föreslagit. Utan stöd i gällande författning lärer det vara fåfäng möda att

försöka effektivt hindra tillkomsten av nya tobaksåterförsäljare. Detta förhållande

bestyrkes av monopolbolagets mångåriga erfarenhet av detta spörsmål.

Godtages denna uppfattning, tvingas man i realiteten in på en koncessionering

av tobakshandeln.

Därest en reformering av tobaksdetaljhandeln skulle anses ofrånkomlig förordar

sålunda styrelsen en fullständig koncessionering framför de av utredningsmännen

ifrågasatta åtgärderna. Därvid borde en utgallring omedelbart ske

av de småaffärer, som nu föra en tynande tillvaro, och vilkas existens enligt

styrelsens uppfattning utgör källan till de nuvarande klagomålen. Beträffande

frågan om vilket organ, som borde bevilja koncession, har styrelsen tagit fasta

på tobakshandelsutredningens förslag örn inrättande av en statens tobaksnämnd

åt vilken uppgiften i fråga skulle anförtros. Någon avgift för erhållande

av koncession skulle icke uttagas och i konsekvens härmed icke heller

någon rätt till goodwill tillkomma koncessionshavares dödsbo. Beträffande

redan befintliga tobaksaffärer föreslås såsom övergångsbestämmelse en tio
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

57

åri g avvecklingsperiod, efter vars utgång samtliga tobaksaffärer vid innehavarens

död skulle av dödsboet avträdas utan ersättning för goodwill.

Beträffande såväl den närmare innebörden av berörda övergångsbestämmelse

som det framlagda förslagets utformning i övrigt ber jag få hänvisa

till utlåtandet vilket — med uteslutande av det förut återgivna avsnitt, vari

frågan om tobaksimporten behandlats — torde böra såsom bilaga B fogas vid

detta protokoll.

Remissyttranden. Det av monopolbolagets styrelse framlagda förslaget har

avstyrkts i samtliga avgivna yttranden. Framför allt har kritik riktats mot

att tobaksaffärernas goodwillvärde skulle avvecklas samt ifrågasatts, huruvida

någon påtaglig vinst för näringens utövare skulle vinnas genom att de

uppoffrade sin ställning som självständiga företagare, helst som monopolbolaget,

sedan en koncessionering genomförts, syntes ha för avsikt att ånyo upptaga

frågan om en sänkning av återförsäljarrabatten.

Tobakshandlarnas riksförbund har bland annat yttrat:

Förbundet vill instämma med tobaksmonopolet däri, att ett fullständigt

koncessionssystem effektivare skulle fylla det som önskvärt ansedda syftet,

nämligen en begränsning av återförsäljarnas antal. Å andra sidan synes 1938

års utrednings förslag med vissa kompletterande åtgärder även det kunna leda

till den önskvärda begränsningen. Om utredningsförslaget nämligen kompletteras

med en registrering av återförsäljarna i och för vinnande av kontroll

över andrahandsförsäljningen samt dessutom stadgande införes örn att försäljning

i andra hand enbart skulle tillåtas till registrerade återförsäljare, synes

nämligen tobaksmonopolets invändning mot utredningsförslagets bristande

effektivitet i denna punkt kunna bortfalla. Utredningsförslaget skulle därmed

nära anknyta till gängse former för nyetableringskontroll inom andra

branscher. Skillnaden skulle vara den, att nyetableringskontrollen i detta fall

måste bedrivas under öppet medgivande från statsmakternas sida till följd av

att tobaksmonopolet innehar statlig oktroj. Men denna skillnad synes icke

böra överdrivas till sin betydelse, då i verkligheten leverantörer och återförsäljare

i den ifrågasatta statens tobaksnämnd skulle samverka på liknande

sätt som inom många andra branscher.

Förbundet erinrar vidare örn det i förbundets yttrande över betänkandet

framförda önskemålet, att medel skulle anslås till frivillig inlösen av mindre

lönsamma tobaksaffärer. Förbundet anför vidare:

Det kan icke förnekas, att tobaksmonopolets förslag till ersättningsfrågornas

reglering är allt annat än tillfredsställande. Den stimulans för arbetet,

som ligger däri, att affärens saluvärde i och med bättre skötsel och ökad omsättning

stiger, skulle bortfalla. Förbundet tillägger denna del av förslaget

från tobaksmonopolet den största betydelse. Örn ersättningsfrågan och övriga

ekonomiska problem i samband med ett eventuellt införande av koncessionering

skulle regleras enligt tobaksmonopolets förslag, nödgas förbundet för sin

del bestämt avvisa tanken på en koncessionering. Förbundet vill då i stället

hänvisa till 1938 års utrednings förslag med här antydda kompletteringar.

Jämväl handelskammaren i Malmö och Sveriges köpmannaförbund förorda

en nyetableringskontroll på grundval av det i betänkandet framlagda förslå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

get, kombinerad med en utgallring och inlösen av övertaliga och dåligt lönsamma

småaffärer.

Kommerskollegium har i huvudsak anfört:

Kollegium finner den från kollega sida tidigare hävdade synpunkten alltfort

äga berättigande, nämligen att lösningen av tobaksdetaljhandelns

problem bör sökas genom en frivillig samverkan mellan monopolet å ena sidan

och detaljhandelns organisationer å den andra, och såsom framgår av

Tobakshandlarnas riksförbunds yttrande torde också villighet från förbundets

sida föreligga att medverka för en lösning härvidlag. Den invändningen

kan nu riktas emot tanken på en sådan mera frivilligt åstadkommen begränsning

i nyetableringen, att densamma icke kan bli effektiv så länge man icke

kan hindra försäljningar i andra hand från de redan bestående tobakshandlarnas

sida. Men enligt kollegii förmenande har Tobakshandlarnas riksförbund

här anvisat en lämplig utväg, nämligen den att samtliga tobakshandlare

skulle registreras och att andrahandsförsäljning endast skulle få förekomma

till dylik registrerad tobakshandlare. Därmed skulle således vinnas,

att den, som utan att ha fått medgivande att nyetablera en affär i alla fall

sätter upp en dylik, icke skulle kunna såsom eljest vore tänkbart i andrå

hand inköpa sitt behövliga lager av tobaksvaror.

Genom en nyetableringskontroll enligt de riktlinjer, som sålunda av kollegium

skisserats, skulle emellertid en fullständig sanering utav tobaksdetaljhandeln

icke vinnas, ity att de nu bestående icke lönsamma tobaksdetaljaffärerna

alltfort skulle få äga bestånd. Det kan naturligtvis diskuteras, huruvida

icke ruan tillsvidare borde begränsa sig till att enbart i fråga örn nyetableringen

åstadkomma den sanering, som åsyftas, och att man tillsvidare

borde låta de mindre lönsamma tobaksaffärerna, som vederbörande tobakshandlare

själva önska fortfarande bedriva, vara i gång. Kollegium vill emellertid

icke heller motsätta sig att ett inlösningsförfarande av den art, som

fran monopolstyrelsens sida skisserats, tillämpas men finner dock vad Tobakshandlarnas

riksförbund anfört beträffande en frivillig medverkan från tobak*!}andIarnas

,?*da.vara vårt beaktande och finner även önskvärt, att såsom

riksförbundet ställt i utsikt dess medverkan tas i anspråk för den ifrågasatta

avvecklingen.

Kooperativa förbundet har slutligen i ett utförligt yttrande hävdat, att en

rationalisering av tobaksdetaljhandeln icke kunde åstadkommas vare sig

på den av monopolstyrelsen eller i betänkandet föreslagna vägen. Förbundet

har bland annat uttalat:

Erfarenheterna av den moderna utvecklingen inom varudistributionen i

allmänhet visade, att en ökning av försäljningspunktemas antal i överensstämmelse

med konsumenternas krav på bekvämlighet väl ginge att förena

med en minskning av de totala kostnaderna för varuutlämningen. Sakkunnigutredningen

vederläde tobakshandlarnas påståenden om tilltagande proletarisering

och nödläge för kåren. Det måste vidare betraktas som mycket tvivelaktigt,

örn den av monopolstyrelsen föreslagna utgallringen bland specialtobaksaffärerna

skulle medföra några avsevärda lättnader för de kvarvarande.

I den man konsumenternas bekvämlighet därigenom komme att kringskära^,

skulle nämligen efterfrågan överflyttas på andra grupper av återförsäljare

såvida inte även dessas rörelsefrihet mer eller mindre fullständigt

undertrycktes. En verklig förbättring av tobakshandlarnas ställning vunnes

ej genom förvandlingen till ett slutet skrå utan därigenom, att tobakshandlarna

eftersträvade att öka sin omsättning genom att sälja andra varor, vilkas

försäljning i butikshygieniskt avseende ginge att förena med tobaksvaror.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Departementschefen.

I de talrika framställningar, vari tobaksdetaljhandelns representanter påyrkat

förbättrade villkor för sin näring, såväl som i den offentliga diskussionen

om föreliggande spörsmål, har icke sällan uppmärksamheten huvudsakligen

varit inriktad på frågan örn storleken av den rabatt, monopolbolaget

beviljar sina återförsäljare. Vid en närmare granskning synes dock

klart framgå, att detta är ett oriktigt sätt att angripa problemet. Så länge

en spärr för nyetablering av tobaksaffärer saknas, äger återförsäljarrabattens

storlek icke avgörande betydelse för branschens läge. I mitt förutnämnda anförande

till statsrådsprotokollet den 8 april 1938 uttalade jag också, att då

jag — trots den uppmärksamhet tobaksdetaljhandelns förhållanden ägnats

under den tid tobaksmonopolet ägt bestånd — ansåge en förnyad utredning i

ämnet påkallad, hade jag särskilt uppmärksammat det läge som uppkommit

genom tillväxten av antalet tobaksaffärer och den därav betingade

minskade omsättningen för de flesta affärsidkare inom branschen.

Såsom härav framgår var syftet med den av mig förordade utredningen

i nu ifrågavarande del främst att få klarlagt, på vad sätt betingelserna för

specialtobakshandeln — vilken så gott som uteslutande återfinnes i städer

och stadsliknande samhällen — skulle kunna förbättras genom en begränsning

av antalet tobaksaffärer.

Av det förebragta statistiska materialet ha de sakkunniga dragit den slutsatsen,

att en fullständig koncessionering av tobaksdetaljhandeln — en åtgärd

som i och för sig ansetts möta starka betänkligheter — icke med hänsyn

till branschens genomsnittliga läge kunde anses av sociala skäl nödvändig.

Denna slutsats överensstämmer med en så gott som enhällig uppfattning

bland de i ärendet hörda myndigheterna och näringsorganisationerna.

Icke heller för egen del finner jag anledning intaga en annan ståndpunkt.

Emellertid ha de sakkunniga vidare understrukit, att icke mindre än omkring

500 nya tobaksaffärer tillkommit under åren 1933—39 och att även

under högkonjunkturåret 1938 mer än en femtedel av tobaksaffärerna hade

en omsättning understigande 20,000 kronor. Att, såsom de sakkunniga uttala,

en fortsatt tillväxt av antalet försäljningsställen i samma takt som under

nyssnämnda period skulle resultera i allvarliga olägenheter, är även

enligt min uppfattning tydligt. Det synes mig också framstå som en påtaglig

fördel, även ur det allmännas synpunkt, om ett antal av de minst

lönsamma småaffärerna kunde utgallras. Att tobakshandelns läge, såsom

utredningsmännen påpekat, är intimt förknippat med monopolbolagets

åtgöranden och därför påkallar statsmakternas uppmärksamhet på ett helt

annat sätt än förhållandena inom andra branscher av detaljhandeln finner

jag uppenbart. Den i vissa yttranden hävdade meningen, att frågan borde

av statsmakterna lämnas åt sitt öde, kan jag sålunda icke dela.

Samtidigt som de sakkunniga tagit avstånd från koncessionstanken lia

opaginerad Kontrollera mot PDF

GO

Kunni. Maj:ts proposition nr 200.

de, på sätt i det föregående angivits, förordat vissa mindre genomgripande

åtgärder utom ramen för en fullständig koncessionering. Mot dessa förslag

ha väsentligen två anmärkningar riktats, nämligen å ena sidan att någon

reell skillnad mellan ett koncessionssystem och det av utredningsmännen

föreslagna icke skulle föreligga och å andra sidan att bibehållandet av rätten

till andrahandsförsäljning skulle äventyra resultatet av de i betänkandet

angivna åtgärderna.

Vad förstnämnda invändning angår, torde för påvisande av, att en betydande

skillnad mellan en fullständig koncessionering och de sakkunnigas

linje verkligen föreligger, vara tillfyllest att hänvisa till de konsekvenser av

framför allt ekonomisk art, med vilka monopolbolagets styrelse vid sin fortsatta

utredning i ämnet funnit ett koncessionssystem vara förenat. Om likväl

icke kan förnekas, att ett sådant system, som de sakkunniga tänkt sig,

företer åtskilliga koncessionsliknande drag, kan detta med ungefär samma

fog sägas om nu rådande ordning.

Kvar står emellertid att de sakkunnigas förslag innebär bibehållande av

rätten till andrahandsförsäljning och mot detta förhållande är, såsom nyss

anmärkts, den andra mera väsentliga anmärkningen mot förslaget riktad.

Utredningsmännen ha ansett risken för en icke önskvärd nyetablering, grundad

på andrahandsinköp, väsentligt minskad i och med importens monopolisering,

men monopolbolagets styrelse har dragit riktigheten av denna uppfattning

i tvivelsmål. Det kan synas tveksamt vilkendera av dessa uppfattningar,

som äger störst fog. För egen del finner jag emellertid icke monopolbolagets

invändning tillräckligt vägande, för att jag med hänsyn till denna

skulle vara benägen att förkasta det förslag, utredningsmännen framlagt. I

likhet med utredningsmännen finner jag tvärtom skäl för antagandet, att, sedan

importen i huvudsak monopoliserats, konkurrenshänsyn icke ■— såsom

under åren närmast före kriget synes ha varit fallet — skulle behöva föranleda

monopolbolaget till eftergifter vid förnyade framställningar om inköpsrätt

för affärer, vilka etablerats trots avslag på sådan framställning vid

starten. Återhållsamhet vid beviljande av inköpsrätt mot rabatt hos bolaget

skulle då icke behöva skada bolagets intressen.

Huvudinnebörden av det förslag, jag på grundval av betänkandet vill förorda,

är sålunda, att nya direktiv godkännas med avseende å monopolbolagets

handhavande av distributionsfrågan. Stadgandet i monopolförordningen

om tobakshandelns frihet — vilket i sin kategoriska utformning onekligen

redan nu står i en tämligen markant motsättning till de verkliga förhållandena

— synes mig då böra utbytas mot en bestämmelse, vari positivt gives

uttryck åt, att monopolbolaget skall anordna sin varudistribution på sådant

sätt, att försäljningsställenas antal anpassas med hänsyn till möjligheten

för tobakshandlarna att uppnå en rimlig omsättning, i den mån så kan

ske utan tillbakasättande av konsumenternas och monopolbolagets intressen.

En dylik bestämmelse skulle främst taga sikte på den fortsatta utvecklingen.

Dess förverkligande skulle emellertid otvivelaktigt underlättas och påskyndas,

om monopolbolaget ansloge medel till en omedelbar inlösen på frivillig
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

hetens väg av de sämst ställda småaffärerna, en åtgärd som jag för egen del

— såsom redan antytts — skulle finna önskvärd.

I detta sammanhang förtjänar påpekas, att för den händelse en tendens

till nyetablering av tobaksaffärer på grundval av andrahandsinköp i motsats

till vad utredningsmännen antagit i fortsättningen skulle framträda trots engrosimportens

bortfallande, möjlighet att stävja en sådan utveckling till vinnande

av syftet med den nyss angivna bestämmelsen icke torde saknas. Monopolbolagets

återförsäljare tillerkännas redan nu allenast rätt tills vidare att

mot rabatt försälja bolagets varor. Skulle nu en tobakshandel etableras, oaktat

monopolbolaget funnit affärens tillkomst olämplig och fördenskull vägrat

affärens innehavare inköpsrätt mot rabatt, torde den återförsäljare, som befinnes

genom andrahandsförsäljning förse den nya affären med tobaksvaror,

lämpligen böra tillhållas att upphöra därmed vid äventyr att eljest icke

få kvarstå som återförsäljare åt bolaget. Blotta vetskapen om en sådan risk

torde verka återhållande för den, som till äventyrs skulle överväga att på

angivet sätt sabotera strävandena efter sunda förhållanden inom tobakshandeln.

Att det här angivna förfarandet allenast undantagsvis skulle behöva

tillgripas, lärer emellertid framgå därav, att antalet tobaksaffärer, vilkas rörelse

grundas på inköp från engrosimportörer och på andrahandsinköp, för

närvarande är mycket ringa. Att antalet skulle öka efter engrosimportens inlösning,

förefaller icke sannolikt.

Såsom ett utredande och rådgivande organ vid sidan av monopolbolaget

vid handläggningen av de nyetableringsfrågor, som, på sätt de sakkunniga

utvecklat, uppkomma vid tillämpningen av här angivna direktiv för varudistributionen,

har, såsom tidigare berörts, föreslagits inrättande av en statens

tobaksnämnd. Behovet och vinsten av en dylik anordning har blivit föremål

för skiftande omdömen i de avgivna yttrandena. För egen del kan jag icke

finna annat, än att nämndens inrättande bör kunna innefatta en värdefull

möjlighet till ett allsidigt bedömande av de olika intressenternas krav och en

avlastning av statsmakternas befattning med återförsäljarpartens önskemål.

I likhet med vissa av de hörda näringsorganisationerna finner jag emellertid

icke tillräckligt med endast en ojävig ledamot i nämnden. Jag förordar därför

inrättande av en nämnd med sju ledamöter, av vilka tre — ordförande, vice

ordförande och ytterligare en ledamot — utses av Kungl. Majit, två av monopolbolaget

och två av kommerskollegium. Av sistnämnda två ledamöter

bör den ene företräda tobakshandlarna och den andre övriga återförsälj argrupper.

Skulle förhoppningarna örn en verksam kontroll över nyetableringen inom

tobaksdetaljhandeln genom här förordade åtgärder infrias, är det tydligt, att

tobaksdetaljhandelns lönsamhet på ett helt annat sätt än hittills skulle bli

beroende av återförsäljarrabattens storlek. Några kortfattade anmärkningar

rörande denna fråga torde därför här vara pa sin plats.

Vid försöken att sammanjämka hänsynen till tobakshandlarna med monopolbolagets

intresse av att efter ekonomiska och affärsmässiga principer

nedbringa försäljningskostnaderna har — såsom frågans historik utvisar —

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majda proposition nr 200.

upprepade gånger ifrågasatts en differentiering av rabattsatserna för olika

återförsäljargrupper. Det torde kunna förutses, att en sådan lösning även

framdeles kommer att få förespråkare. Även enligt min mening kunna skäl

anföras till stöd för en sådan åtgärd. Svårigheten att genomföra en rabattdifferentiering

ligger främst i den oklarhet, som vidlåder begreppet specialtobakshandlare.

Såsom monopolbolagets styrelse i sin utredning påpekat,

har någon skarpt markerad gräns mellan tobaksaffärer, å ena, samt pappers-,

herrekiperings- och diverseaffärer, å andra sidan, aldrig funnits. Mest

renodlad framträder otvivelaktigt typen specialtobaksaffär i de största städerna.

En tendens bland tobakshandlarna att utvidga sitt varuurval har

emellertid ansetts göra sig märkbar på senare år. Kooperativa förbundet har

rent av i en fortsatt utveckling på denna linje velat se lösningen av tobakshandelns

svårigheter, medan monopolbolaget vid uppdragandet av riktlinjer

för en koncessionerad tobakshandel ansett specialtobakshandelns återförande

till ett mera begränsat varuurval eftersträvansvärt. I förevarande sammanhang

torde — såsom monopolbolagets styrelse framhållit och även de sakkunniga

synas ha utgått ifrån — berörda oklarhet hos begreppet specialtobakshandlare

få anses sakna betydelse, enär de kategorier av återförsäljare,

vilkas förhållanden den nu avsedda reformen främst skulle syfta till att förbättra,

i huvudsak torde sammanfalla med den återförsäljargrupp, som i monopolbolagets

statistik redovisas under rubriken specialtobakshandlare. Om

åter en rabattdifferentiering bleve aktuell, skulle frågan om en gränsdragning

mellan olika kategorier av återförsäljare på ett helt annat sätt ställas

på sin spets. Skulle monopolbolaget och tobakshandlarnas riksorganisation

i sitt samarbete med statens tobaksnämnd finna önskvärt och möjligt att påverka

utvecklingen i sådan riktning, att en klarare avgränsning av typen specialtobaksaffär

uppkomme, är det å andra sidan tydligt, att spörsmålet om

en rabattdifferentiering bomme i ett förändrat läge.

Specialmotivering.

Oaktat den s. k. detaljistimporten enligt det här framlagda förslaget skulle

— med begränsade vinstmöjligheter — få fortsätta, torde förslaget i sak få

anses innebära en utvidgning av tobaksmonopolet att omfatta jämväl importen.

Rätten till detaljistimport bomme vid bifall till förslaget att framstå

som ett undantag från en i princip genomförd monopolisering.

Förslagets genomförande lärer sålunda — enligt stadgandet i § 60 sista

punkten regeringsformen i dess nuvarande lydelse1 — förutsätta lagstiftning

i den ordning § 87 regeringsformen stadgar. Samtidigt föranleder förslaget

åtskilliga ändringar i förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående

statsmonopol å tobakstillverkningen i riket (monopolförordningen). I

likhet med de sakkunniga finner jag då ur författningsteknisk synpunkt mest

tillfredsställande, att samtliga stadganden rörande tobaksmonopolet och där
-

1 Jfr SFS 1937: 40.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

63

av föranledda bestämmelser rörande odling av tobak, försäljning av tobaksvaror

m. m. sammanföras i en ny lag.

Till denna lag skulle åtskilliga av monopolförordningens stadganden kunna

överföras. Lagrådets granskning av lagen skulle emellertid icke behöva

omfatta annat än de bestämmelser, som innefatta en utvidgning av den i 1914

års förordning stadgade monopolrättigheten. Uppenbarligen skulle icke heller

remiss till lagrådet erfordras vid framtida ändringar av lagen, vilka icke

innefattade någon ytterligare utvidgning av tobaksmonopolet — exempelvis

förändringar av tobaksskattens storlek. Då syftet med berörda stadgande

i § 60 regeringsformen allenast är att skapa ett skydd mot förhastade beslut

örn införande av s. k. vinningsmonopol1, lärer icke heller lagstiftning enligt

§ 87 regeringsformen erfordras beträffande ersättningsreglerna vid engrosimportens

inlösande.

Vid utredningsmännens betänkande har fogats utkast till lag angående

statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, vilket gjorts till föremål

för överarbetning inom finansdepartementet. Jag övergår nu till att lämna

en översikt av departementsförslaget, därvid emellertid vissa i de från

monopolförordningen överflyttade stadgandena och i de sakkunnigas utkast

vidtagna jämkningar av redaktionell natur icke torde påkalla särskild kommentar.

Lag angående statsmonopol å tillverkning och import

av tobaksvaror.^

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

Detta kapitel motsvarar I kap. monopolförordningen, från vilket emellertid

vissa stadganden utmönstrats och överförts till ett nytt kapitel örn undantag

från monopolrättigheten.

I 4 § återfinnes det principstadgande om detaljhandelns anordnande, som

förordats i den allmänna motiveringen. Av vad förut anförts rörande begreppet

specialtobakshandlare lärer framgå, att uttrycket »återförsäljare,

vilkas rörelse företrädesvis omfattar försäljning av tobaksvaror» i 4 § icke

bör tolkas alltför snävt.

2 KAP.

Örn tobaksodling.

Detta kapitel motsvarar, med obetydliga redaktionella jämkningar, II kap.

monopolförordningen.

1 Jfr konstitutionsutskottets utlåtande 1936: 32.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

3 KAP.

Om beskattning och försäljning av tobaksvaror.

Detta kapitel motsvarar III kap. monopolförordningen. Med det system beträffande

importhandeln med tobaksvaror, som i den allmänna motiveringen

förordats, erfordras icke vissa av de sakkunniga föreslagna ändringar av

nu gällande bestämmelser i förevarande del. De i 16 § upptagna skattesatserna

ha överförts från 18 § monopolförordningen med allenast den ändringen,

att den andel av licensavgiften för importerad tobaksvara, som monopolbolaget

för närvarande äger behålla, i enlighet med bolagets förslag omförts

till skatt.

I 11 § har på förslag av generaltullstyrelsen upptagits ett stadgande om

befrielse från skyldighet att erlägga skatt för tobaksvaror, som av monopolets

utövare försäljas såsom proviant för fartyg eller luftfartyg och därefter

med fartyget under stadgad tullkontroll utföres till utrikes ort. I samma paragraf

har — i överensstämmelse med hittills rådande praxis — jämväl stadgats

skattefrihet för tobaksvaror, som inköpas hos monopolets utövare för

Konungens eller medlems av det kungl, huset räkning eller av sådana personer,

som jämlikt 5 § b) tulltaxeförordningen åtnjuta tullfrihet för från utlandet

inkommande varor.

4 KAP.

Om undantag från monopolrättigheten.

I detta kapitel ha sammanförts dels vissa bestämmelser i I kap. monopolförordningen,

vilka innefatta undantag från monopolrättigheten, dels de i

IV kap. monopolförordningen upptagna bestämmelserna om enskildes import

av färdiga tobaksvaror. Därvid har 22 § monopolförordningen, som

reglerar förfarandet vid tobakshandlares import för försäljning, utbytts mot

ett nytt stadgande, 29 §, avfattat i enlighet med det i den allmänna motiveringen

förordade systemet för den kvarstående detaljistimportens bedrivande.

Då de sakkunniga föreslagit en fullständig monopolisering av tobaksimporten

funno de institutionen tobaksskattelager för framtiden obehövlig. Den

här föreslagna lösningen torde föranleda ett annat bedömande. Anledning

synes nämligen icke föreligga att fråntaga detaljistimportörerna den förmån,

som nämnda anordning innebär. Bestämmelser örn tobaksskattelager återfinnas

i förordningen den 20 juni 1924 (nr 247) angående behandlingen av

till riket inkommande tobaksvaror, till vilken ansluter sig kungörelsen samma

dag (nr 248) med vissa ordningsföreskrifter för in- och utförseln av tobaksvaror

m. m. Frånsett vissa i förordningen upptagna bestämmelser rörande

beskattningen av tobaksvaror, upplagda å tobaksskattelager (6 och

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

65

12 §§), är förordningens innehåll av rent administrativ natur. Med hänsyn

härtill ha berörda bestämmelser rörande tobaksbeskattningen ansetts böra

upptagas i den nya lagen, 29 §, medan erforderliga bestämmelser i övrigt rörande

behandlingen av till riket inkommande tobaksvaror ansetts böra utfärdas

av Kungl. Maj:t.

Priskurantpriset å vara, som införes enligt 29 §, har i lagförslaget angivits

till summan av varans inköpspris, kostnaden för dess införande till riket,

den å varan belöpande skatten samt ett belopp motsvarande den återförsäljarrabatt,

som skolat utgå därest varan tillhandahållits av monopolets

utövare. Härtill torde allenast behöva anmärkas, att uttrycket »kostnaden

för varans införande till riket» bör givas en restriktiv tolkning. Uttrycket

åsyftar direkta utgifter för frakt, för försäkring av varan under transporten

till riket samt för anbringandet av kontrollstämpel. Under fraktkostnad bör

inrymmas utgifter för lossning o. dyl. samt transport till tobaksskattelager

eller den lokal, där varan eljest omhändertages av monopolets utövare innan

den ställes till importörens förfogande. Däremot synes importörens kostnad

för hållande av tobaksskattelager icke böra få medräknas. Uppenbarligen

skall vid priskurantprisets fastställande heller icke tågås hänsyn till de kostnader

för detaljistens rörelse i övrigt, som må kunna anses belöpa på hans

importverksamhet. Ersättning härför ingår i den bruttovinst, priskurantpriset

inrymmer.

I 27 § har, på yrkande av generaltullstyrelsen, upptagits ett stadgande motsvarande

2 kap. 10 § 4 mom. d) rusdrycksförsäljningsförordningen, vilket

åsyftar att tillerkänna besättningen å från utlandet inkommande fartyg

eller luftfartyg rätt att under uppehåll i riket innan utrikesresan avslutats

förbruka del av tobaksförråd å fartyget, hänförligt till proviant.

5 KAP.

Om statens tobaksnämnd.

I 5 kapitlet återfinnas bestämmelser om den föreslagna statens tobaksnämnd.

Vid bifall till förslaget om nämndens inrättande torde få ankomma

på Kungl. Maj:t att utfärda instruktion för nämnden. Jag förutsätter att därvid

till undvikande av onödigt tyngande arbetsformer stadgas, att icke alla

slags ärenden skola kräva närvaro av nämndens samtliga ledamöter, utan

att åtskilliga frågor skola kunna hänskjutas till ett särskilt arbetsutskott

inom nämnden under ordförandens eller vice ordförandens ledning, .lag

förutsätter vidare att kraven på en mera allsidig representation från olika

återförsäljargrupper beaktas vid valet av suppleanter inom nämnden och

att nämnden erhåller befogenhet att för överläggning tillkalla suppleant även

då förfall för ordinarie ledamot icke inträffat.

Såsom utredningsmännen förutsatt, bör instruktionen för de av Kungl.

Maj:t utsedda ledamöterna i styrelsen för aktiebolaget Svenska tobaksmonopolct

kompletteras i anslutning till instruktionen för nämnden.

Bihang tilt riksdagens protokoll 194.1. 1 sami. Nr 200. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj-.ts proposition nr 200.

6 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

I enlighet med de sakkunnigas förslag har 6 kapitlet i departementsförslaget,

vilket motsvarar V kap. monopolförordningen, underkastats en omarbetning

i förenklande syfte. Förordningens många olika böteslatituder ha sålunda

ersatts med stadganden örn antingen dagsböter eller böter högst 300 kronor.

Medan monopolförordningen innehåller ett vidsträckt stadgande örn

behörighet att anställa åtal vid överträdelse av förordningen har vidare åtalsrätten

ansetts kunna begränsas till allmän åklagare. Särskilt stadgande om

åtalsrätten har därigenom blivit överflödigt.

På förslag av generaltullstyrelsen ha vissa kompletterande bestämmelser

angående förskingring av vara, som enligt lagen skolat dömas förbruten,

rättighet att verkställa beslag m. m. införts i kapitlet.

Den i 34 § 1 mom. monopolförordningen stadgade rätten för åklagare och

angivare till andel i böter och värdet av förbruten egendom har, i anslutning

till nyare lagstiftning på andra områden, ansetts böra upphävas.

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1943.

Såsom generaltullstyrelsen påpekat, föranleder den nya lagen viss formell

jämkning av anm. 2 vid nr 159 i gällande tulltaxa. En omarbetning i anslutning

till lagen torde vidare böra ske av avtalet mellan staten och aktiebolaget

Svenska tobaksmonopolet angående utövandet av statens tobaksmonopol.

Vid bifall till lagförslaget erfordras, såsom förut berörts, en översyn avgällande

administrativa föreskrifter rörande in- och utförsel av tobaksvaror

m. m. Denna fråga torde senare få upptagas till behandling.

Föredraganden hemställer härefter, att jämlikt § 60 sista punkten regeringsformen

lagrådets utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet genom utdrag av protokollet inhämtas över det inom

finansdepartementet upprättade, såsom bilaga A1 vid detta protokoll fogade

förslaget till lag angående statsmonopol d tillverkning och import av tobaksvaror,

såvitt i sagda förslag ingå bestämmelser, vilka innefatta utvidgning av

den i förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å

tobakstillverkningen i riket stadgade monopolrättigheten.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ivar Löfqvist. 1

1 Denna bilaga, vilken här uteslutits, är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget

utom därutinnan, att orden ''-tobaksvara, som av enskild person enligt bestämmelserna

i 4 kap. till riket införts» i 42 § utbytts mot »tobaksvara, som införts till riket enligt bestämmelserna

i 26 eller 28 §».

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

67

Bilaga B.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

I sitt den 16 december 1940 avgivna betänkande rörande reglering av import-

och detaljhandeln med tobaksvaror har 1938 års tobakshandelsutredning

dels föreslagit, att importen av utländska tobaksfabrikat skulle monopoliseras

och förläggas till en särskild avdelning inom Aktiebolaget Svenska

tobaksmonopolet, dels ock förordat vissa åtgärder i syfte att vinna förbättrade

förhållanden inom detaljhandeln med tobaksvaror, dock utom ramen

för en fullständig koncessionering av denna handel.

Styrelsen för Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet har i ett den 17 februari

1941 efter remiss avgivet yttrande över betänkandet anfört, att utredningsmännen

enligt styrelsens uppfattning icke förebragt bärande skäl för

sitt förslag om en monopolisering av importhandeln med tobaksvaror, ävensom

avstyrkt de av utredningsmännen beträffande detaljhandeln föreslagna

organisatoriska anordningarna.

Styrelsen hemställde sålunda, att betänkandet med därtill knutna författningsförslag

icke måtte läggas till grund för åtgärder från statsmakternas sida.

I yttrandet anfördes emellertid även, att därest från statsmakternas sida

skulle anses erforderligt och ändamålsenligt att för tillgodoseende av detaljhandlarintressen

få till stånd en begränsning av antalet specialtobakshandlare,

införandet av ett lagfäst koncessionssystem syntes vara att föredraga

framför den av utredningsmännen föreslagna anordningen. En omläggning i

förstnämnda riktning kunde givetvis icke heller den lämna importrätten oberörd.

Enligt styrelsens mening borde emellertid den i sådan händelse erforderliga

regleringen av importen icke sträcka sig längre, än att rätten därtill

förbehölles koncessionerade detaljhandlare.

I skrivelse den 29 december 1941 har Herr Statsrådet därefter hemställt,

att styrelsen, innan ifrågavarande spörsmål upptoges till förnyat övervägande,

måtte närmare utveckla, på vad sätt en reglering av tobakshandeln enligt

styrelsens mening borde genomföras, därest man önskade monopolisera

importen av tobaksvaror samt omorganisera detaljhandeln med dessa varor

i det syfte, tobakshandelsutredningen angivit.

Med anledning härav får styrelsen — som genom en för ändamålet särskilt

utsedd delegation gjort förevarande spörsmål till föremål för en ingående

granskning — vördsamt anföra följande.

Detaljhandeln med tobaksvaror.

I direktiven till 1938 års utredning framhålles, alt detaljhandelns problem

under den tid tobaksmonopolet ägt bestånd vid åtskilliga tillfällen varit föremål

för uppmärksamhet, att ett omfattande avlösningsförfarande tidigare

ägt rum och att en särskild fond bildats för understöd åt behövande förutvarande

tobakshandlare. Då trots detta en förnyad utredning rörande detaljhandeln

med tobaksvaror ansetts böra komma till stånd, har i direktiven

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

hänvisats till det läge som uppkommit genom tillväxten av antalet tobaksaffärer

och den därav betingade minskade omsättningen för de flesta affärsidkare

inom branschen.

Monopolbolagets tillverkning distribueras för närvarande dels genom i

runt tal 20,000 återförsäljare av olika kategorier, vilka erhållit inköpsrätt

hos bolaget och av vilka omkring 3,000 i bolagets statistik redovisas såsom

specialtobakshandlare, och dels genom ett antal återförsäljare, vilka sakna

direkt inköpsrätt hos bolaget och vilkas varubehov tillgodoses genom s. k.

andrahandsförsäljning. Antalet återförsäljare av sistnämnda slag torde kunna

uppskattas till flera tusen, av vilka dock endast ett mycket ringa antal

torde kunna hänföras till gruppen specialtobakshandlare.

Syftet med den ifrågsatta reformen är nu att förbättra betingelserna för

specialtobakshandeln — vilken så gott som uteslutande återfinnes i städer

och stadsliknande samhällen — genom att på lämpligt sätt begränsa antalet

specialtobakshandlare, så att de kvarvarandes omsättning och nettointäkt

ökas.

Såsom tobakshandelsutredningen antytt kunde även ett annat tillvägagångssätt

ifrågakomma, nämligen att man bokstavligen tillämpade monopolförordningens

stadgande örn handelns »frihet».

1 betänkandet anföres härom:

»Den i monopolförordningen stadgade, skenbart oinskränkta regeln örn tobakshandelns

''frihet’ kunde teoretiskt tänkas från början hava givits en bokstavlig

tolkning på det sätt, att alla framställningar om inköpsrätt utan några

som helst restriktioner bifallits. Vilka vägar utvecklingen då skulle hava tagit

är vanskligt att uttala sig om. Så som förhållandena nu faktiskt gestaltat

sig har man att utgå från tobakshandlarekåren såsom en praktisk

realitet. När det då gäller att bedöma den aktuella situationen blir frågeställningen,

om det allmänna ur ekonomiska eller sociala synpunkter kan anses

ha något intresse av eller någon skyldighet att ingripa för att söka vidmakthålla

eller -— såsom påyrkats -— förbättra arbetsbetingelserna för den speciella

kår av tobakshandlare, som nu en gång kommit till stånd.»

Med hänsyn till erhållna direktiv torde anledning saknas att här närmare

ingå på de skäl, som kunna anses tala för en fri tobakshandel i den mening,

som här antytts. I enlighet med Herr Statsrådets skrivelse den 29 december

1941 går styrelsen i stället att utveckla, på vad sätt en begränsning av antalet

specialtobakshandlare lämpligast synes kunna genomföras, därest en sådan

åtgärd överhuvud taget anses böra vidtagas.

Tobakshandelsutredningen har på anförda skäl avvisat tanken på en fullständig

koncessionering av detaljhandeln med tobaksvaror och i stället föreslagit

vissa åtgärder i syfte att förhindra nyetablering och på längre sikt

uppnå en successiv inknappning av antalet specialtobakshandlare. Härutinnan

har föreslagits inrättande av en statens tobaksnämnd, bestående av en

ojävig ordförande samt lika antal representanter för monopolbolaget och

återförsäljarna, med uppgift att i samarbete med monopolbolaget och befintliga

sammanslutningar av återförsäljare verka för en sund utveckling av

handeln med tobaksvaror. I anslutning till de i nämndens instruktion angivna

riktlinjerna för nämndens verksamhet skulle instruktionen för de av Kungl.

Majit utsedda ledamöterna i monopolbolagets styrelse kompletteras med föreskrift.

att dessa ledamöter skulle tillse, att vid beviljande av inköpsrätt

mot rabatt hos bolaget för bedrivande av detaljhandel med tobaksvaror i stad

eller stadsliknande samhälle all varsamhet, som vore förenlig med bolagets

intressen och allmänhetens berättigade anspråk på bekväm tillgång till tobaksvaror

iakttoges samt att inköpsrätt företrädesvis beviljades personer med

kännedom örn tobakshandeln eller med annan affärskunskap; att vid behand
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

69

lingen av fråga om beviljande av inköpsrätt mot rabatt bos bolaget för bedrivande

av s. k. specialtobakshandel å nybebyggt område i stad eller stadsliknande

samhälle beaktades, huruvida i stället tillfälle borde beredas person,

som inom annan del av samhället idkade specialtobaksjiandel, att överflytta

sin rörelse till det nybebyggda området; samt att tillstånd till överflyttning

av inköpsrätt icke utan synnerliga skäl beviljades till ny innehavare

av specialtobaksaffär, som befunnes sakna bärkraft.

I sitt yttrande över tobakshandelsutredningens betänkande har styrelsen,

såsom förut nämnts, uttalat, att därest från statsmakternas sida skulle anses

erforderligt och ändamålsenligt att få till stånd en begränsning av antalet

specialtobakshandlare, införandet av ett lagfäst koncessionssystem syntes vara

att föredraga framför den av utredningsmännen föreslagna anordningen.

Skälen för detta ståndpunktstagande kunna i korthet angivas på följande

sätt. Därest det av utredningsmännen föreslagna systemet verkligen bleve

effektivt, skulle detsamma endast till namnet skilja sig från ett verkligt koncessionssystem.

Emellertid hyser styrelsen den bestämda uppfattningen, att

utredningsmännens förslag icke skulle leda till den önskade begränsningen

av försäljningsställenas antal. Utredningsmännen påpeka, att tanken på ett

förbud mot andr almnäs försäljning tydligen förfölle i och nied alt en koncessionering

av detaljhandeln avvisades. Importens monopolisering medförde

emellertid enhetliga försäljningsvillkor för inhemska och importerade tobaksvaror,

varför lockelsen till nyetablering på grundval av andrahandsinköp

bleve väsentligt minskad, då stödet av den oavkortade rabatten å importvaror

bortfölle. Man skulle sålunda icke vidare behöva räkna med tillkomsten

av andra nya affärer än sådana, som monopolbolaget funne anledning bevilja

direkt inköpsrätt. Styrelsen vågar icke antaga, att utvecklingen i praktiken

skulle bli den av utredningsmännen angivna, utan finner tvärtom här

en läcka i systemet, som kan befaras äventyra hela resultatet av de åtgärder,

utredningsmännen föreslagit. Utan stöd i gällande författning lärer det vara

fåfäng möda att försöka effektivt hindra tillkomsten av nya tobaksåterförsäljare.

Detta förhållande bestyrkes av monopolbolagets mångåriga erfarenhet

av detta spörsmål. Godtages denna uppfattning, tvingas man i realiteten

in på en koncessionering av tobakshandeln. Av styrelsens allmänna inställning

till den föreliggande reformfrågan torde framgå, att styrelsen icke betraktar

en sådan utveckling såsom i och för sig eftersträvansvärd. Anses däremot

en reform ofrånkomlig, är enligt styrelsens uppfattning detaljhandelns

koncessionering ett nödvändigt ont, varförutan någon påtaglig ändring i nu

l ådande förhållanden icke kan komma till stånd.

Vid utformningen av ett förslag till lösning av det föreliggande spörsmålet

från nu angivna utgångspunkt möta två olika huvudfrågor, nämligen dels

frågan om koncessionssystemets slutliga gestaltning och dels frågan örn metoden

för systemets införande eller m. a. o. utformningen av lämpliga övergångsbestämmelser.

Vad angår frågan örn slutmålet för en koncessionering, har man först att

taga ställning till, hur kraftig nedskärning av antalet specialtobakshandlare

som lämpligen kan anses böra ske.

Här må erinras, att monopolbolaget redan år 1921 uttalade, att frågan om

ålerförsäljarrabattens skälighet måste bedömas med hänsyn till det arbete, det

behov av kapital och den risk, som är förenad med tobaksdetaljhandeln, en

uppfattning vartill tobakshandelsutredningen uttalat sin fulla anslutning. Styrelsen

har lill en början övervägt en sådan lösning av den föreliggande frågan,

att man först skulle från de nu angivna utgångspunkterna fastställa en

skälig återförsäljarrabalt och därefter nedbringa antalet specialtobakshandlare

så långt, alt omsättningen även för de sämst silinda kvarvarande åter
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

försäljarna gåva en tillfredsställande bärgning med den fastställda rabatten.

Efter närmare prövning har styrelsen emellertid nödgats övergiva denna

tanke. Dess genomförande skulle nämligen utan tvivel medföra ett synnerligen

omfattande och kostsamt inlösningsförfarande och även i övrigt försvåra

övergången till det nya systemet.

Ett lämpligare sätt att angripa problemet vöre enligt styrelsens uppfattning,

att vid koncessionssystemets införande stanna vid en utgallring av de småaffärer,

som nu föra en tynande tillvaro, och vilkas existens utgör källan till

de nuvarande klagomålen. En dylik mindre radikal nedskärning av antalet

specialtobakshandlare i förening med en effektiv spärr mot nyetablering

skulle omedelbart medföra viss förbättring för de kvarvarande affärsinnehavarinna

och på längre sikt möjliggöra en fortsatt successiv avveckling i den

mån detta framdeles befunnes önskvärt och lämpligt. En dylik fortsatt avveckling

borde emellertid ske med försiktighet och med bevarande såvitt

möjligt av en sund konkurrens mellan de kvarvarande tobaksaffärerna, så

att den fria handelns företräden ur affärsmässig synpunkt i möjligaste mån

bibehölles.

Vid koncessionssystemets införande torde, enär handeln med tobaksvaror

för närvarande i princip är fri, icke omedelbart kunna ifrågakomma att vägra

någon, som för närvarande bedriver försäljning av tobaksvaror, vare sig geinom

direkt inköp eller andrahandsinköp, rätt att tills vidare, i avbidan på

utgallringen, fortsätta sin försäljning.

Det första steget vid reformens genomförande skulle sålunda bli, att alla

detaljhandlare med tobaksvaror registrerades och att provisoriskt tillstånd

meddelades dem att tills vidare i samma ordning som förut inköpa och försälja

tobaksvaror. Örn särskilda skäl därtill förelåge borde för övrigt redan

under övergångstiden kunna ifrågakomma att bevilja exempelvis lanthandlare

och restauratören som förut gjort inköp i andra hand, direkt inköpsrätt

hos monopolbolaget.

Nästa åtgärd bleve att bestämma, vilka försäljningsställen som skulle indragas

och vilka återförsäljare som borde erhålla definitiv koncession. Här

må erinras om, att syftet med koncessioneringen ju vore att sanera förhållandena

inom specialtobakshandeln. Ehuru koncessioneringen formellt måste

omfatta hela landet, finge den praktiska verkningar endast för de städer och

stadsliknande samhällen, till vilka specialtobakshandeln koncentrerats, medan

för den rena landsbygdens del någon ändring av nu tillämpade principer

för distributionen av tobaksvaror icke skulle behöva genomföras. Även

för städernas del bleve koncessioneringens verkningar begränsad till vissa kategorier

av återförsäljare, främst givetvis specialtobakshandlarna. Emellertid

måste uppenbarligen förebyggas, att reformens syfte äventyrades genom

att en minskning av antalet specialtobakshandlare i städerna komme andra

kategorier av återförsäljare i stället för de kvarvarande specialtobakshandlarna

tillgodo. På grund härav vunne möjligen även frågan om en gallring

inom kioskhandeln med tobaksvaror viss aktualitet.

Skulle sålunda gallringen bland återförsäljarna i huvudsak taga sikte på

specialtobakshandlarna i städer och stadsliknande samhällen uppstår frågan,

huru begreppet specialtobakshandlare bör definieras. Härvidlag är då

att märka, att någon skarpt markerad gräns mellan tobaksaffärer, å ena,

samt pappers-, herrekiperings- och diverseaffärer, å andra sidan, aldrig funnits.

En ökad tendens bland tobakshandlandena att inkräkta på andra branschers

verksamhetsområde har otvivelaktigt på senare år gjort sig märkbar.

Strävandet att återföra tobakshandeln till ett lämpligare avvägt varuurval

synes även böra förknippas med en eventuell reform. Men vid själva övergången

torde det vara ändamåLslöst att söka utforma någon definition av

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

begreppet specialtobaksaffär med vars hjälp man kunde utstaka en bestämd

gränslinje mellan dessa affärer och andra försäljningsställen. I själva verket

torde nämligen en sådan differentiering sakna betydelse, enär de kategorier

av återförsäljare, vilkas förhållanden reformen skulle syfta till att förbättra,

i huvudsak torde sammanfalla med den återförsäljaregrupp, som i

monopolbolagets statistik redovisas under rubriken specialtobakshandlare.

Då det svenska tobaksmonopolet utövas av ett enskilt bolag, torde icke

kunna ifrågakomma, att gallringen bland de nuvarande återförsäljarna eller

det framtida beviljandet av koncession till ny innehavare av tobakshandel

överlämnas till monopolets utövare. I stället synes man i detta sammanhang

böra taga fasta på tobakshandelsutredningens förslag om inrättande av en

statens tobaksnämnd, bestående av representanter för monopolbolaget och

återförsäljarna samt en ojävig ordförande. I den sistnämndes uppgift skulle

även ingå att tillvarataga konsumenternas intressen. Åt en sådan nämnd synes

avgörandet av koncessionsfrågorna böra överlämnas.

Vid en utgallring bland nuvarande tobakshandlare synes av billighetsskäl

ersättning böra utgå till dem, som förvägras koncession. Därvid synas starka

skäl tala för, att man efter mönster från den enskilda vinhandelns inlösning

såvitt möjligt söker en lösning på den frivilliga överenskommelsens väg.

Då alla nuvarande återförsäljare i avbidan på reformens genomförande

skulle få tills vidare fortsätta sin verksamhet, synes nämligen möjlighet föreligga

att gå igenom samtliga specialaffärer och i ett sammanhang undersöka,

vilka försäljningsställen som böra inlösas. Uppenbarligen bör härvid samråd

äga rum mellan monopolbolaget och tobaksnämnden. Monopolbolaget

borde därefter söka träffa uppgörelse med innehavarna av de affärer, som

ansetts böra ifrågakomma till inlösen. Ersättningsavtalen borde därefter underställas

nämnden för granskning. Skulle det mot förmodan visa sig, att en

sådan väg till inlösningsfrågornas lösning icke vore framkomlig utan att en

reglering genom författning i ämnet bleve nödvändig, finge nämnden hos

Kungl. Maj :t göra anmälan därom. Erfarenheterna från vinhandelns avlösning

synes emellertid giva vid handen, att den frivilliga överenskommelsens

väg är den smidigaste och därigenom för båda parter fördelaktigaste. Tobaksnämndens

granskning av avtalen skulle också utgöra en garanti för att

billighetens krav bleve tillgodosedda vid uppgörelserna.

Vid ersättningsavtalens ingående finge självfallet förutom affärens ålder

samt omsättningens och nettovinstens storlek även beaktas, huruvida affären

genom tobaksförsäljningens bortfallande måste helt nedläggas eller om

affärsinnehavaren ämnade fortsätta försäljningen av andra varor. Ersättningen

torde i största möjliga utsträckning böra utgå i form av livräntor.

Det må framhållas, att ersättningen i varje individuellt fall icke komme att

röra sig om några större belopp, då ju inlösningen skulle avse de sämsta

affärerna.

Vid en begränsning av inlösningens omfattning på sätt bär förordats, lärer

frågan om en förändring av återförsäljarrabatten böra något undanskjutas.

Sedan reformens verkningar kunna överblickas finge emellertid denna fråga

ånyo upptagas. Därvid .synes även kunna förtjäna att bli föremål för (ivervägande,

huruvida icke en uppdelning av återförsäljarrabatten lämpligen

borde ske på det sätt, att rabatten utginge dels med viss procent på varuvärdet

och dels med viss uppbördsprovis.ion på det i priskurantpriset ingående

skattebeloppet — ett system som torde kunna verksamt bidraga till att

avlägsna stridigheter i rabattfrågan vid förändringar i skattesatserna. I värjo

fall bör starkt framhållas, att det här framlagda förslaget på intet sätt får

anses innefatta ett fastlåsande av rabattsatserna vid nuvarande läge. I den män

en påtaglig sanering av branschen framträtt, mäste uppenbarligen de förut

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

nämnda, är 1921 formulerade principerna för återförsäljarrabattens avvägning

med ökad styrka göra sig gällande. Med detta uttryckliga förbehåll finner

sig styrelsen kunna förorda, att monopolbolaget vidkännes kostnaden för

inlösningen. Härvid synes närmast böra ifrågakomma en utbyggnad av den

understödsfond, som tidigare avsatts till förmån för behövande f. d. tobakshandlare.

Beträffande koncessionens rättsliga karaktär synes böra fastslås, att koncessionen

skulle bliva knuten lill viss person och viss butikslokal. Den skulle

sålunda varken kunna ärvas eller överlåtas, och utan tillstånd finge icke koncessionshavare

flytta sin rörelse till ny lokal. Koncessionen borde i regel

gälla för livstid, men skulle självfallet kunna indragas vid allvarligare överträdelse

av monopolförordningens bestämmelser eller vid uppenbar misskötsel

av affären. Likaså borde koncessionshavaren vara skyldig underkasta

sig förflyttning av sin affär om det exempelvis befunnes lämpligt att nedlägga

affären för att i stället öppna en annan inom ett nybebyggt område.

Någon avgift för erhållande av koncession skulle icke uttagas och följaktligen

heller icke någon rätt till goodwill tillkomma koncessionshavares dödsbo.

En specialtobakshandlare, som erhåller inköpsrätt efter koncessionens införande

och som alltså startar sin rörelse med full vetskap om de nyss angivna

koncessionsvillkoren, synes utan vidare skyldig alt godtaga dessa villkor.

Här möter emellertid det ömtåligaste av de problem, som äro förknippade

med själva övergången till koncessionssystemet. Flertalet av de specialtobaksaffärer,

som efter utgallringen skulle kvarstå, ha redan under nuvarande

förhållanden ett visst saluvärde, självfallet av mycket växlande storlek.

De personer, som nu driva specialtobakshandel och som själva startat,

ärvt eller köpt affären, kunna med visst fog hävda, att införandet av ett koncessionssystem,

som innebure att inköpsrätten av tobaksvaror hädanefter

skulle vara helt personlig och varken få ärvas eller överlåtas, icke rimligen

borde ske utan att affärsinnehavarna tillerkändes någon ersättning. Visserligen

bör understrykas, att något rättsligen grundat ersättningskrav icke kunde

framställas. Rätten att hos monopolbolaget inköpa tobaksvaror mot rabatt

ar redan nu knuten till viss person oell viss lokal samt gäller allenast

tillsvidare. I praxis har dock monopolbolaget, då en person önskat överlåta

sin affär och angivit en lämplig efterträdare, i regel icke rest några hinder

mot överflyttning av inköpsrätten till efterträdaren. Med visst fog synes därför

kunna göras gällande, att det varit i förlitande på denna praxis, som nuvarande

affärsinnehavare investerat kapital i sina butiker. Billighetsskäl torde

sålunda kunna anföras till stöd för en uppmjukning av koncessionens

strängt personliga karaktär vid övergången. Härutinnan synes till en början

kunna ifrågakomma, att tillskapa en övergångsperiod, varunder en specialtobakshandels

goodwillvärde finge successivt avskrivas. Därvidlag synes emellertid

nödvändigt att införa en sådan tidsbegränsning, att övergångsbestämmelsernas

tillämpning kunde slutföras inom rimlig lid. Styrelsen förordar en

tioårig avvecklingsperiod på det sätt, att dödsboet efter en tobakshandlare,

som avlede exempelvis fem år efter koncessionssystemets införande, finge

rätt att utbekomma ett kontant belopp motsvarande affärens halva goodwillvärde.

Skedde dödsfallet efter sju år skulle 710 av goodwillvärdet utbetalas

o. s. v. Att märka är, alt goodwillvärdet icke finge beräknas med hänsyn till

den omsättning, som kunnat upparbetas i hägnet av koncessionssystemet,

utan att ersättningen skulle utgå i förhållande till affärens värde vid systemets

införande. Den här ifrågasatta övergångsbestämmelsen förutsätter sålunda

en värdering genom tobaksnämnden av samtliga specialaffärer vid

tidpunkten för koncessionssystemets införande. Även kostnaden för den nu

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

berörda inlösningen torde böra gäldas medelst avkastningen från den förut

berörda fonden.

Emellertid torde det ej bliva möjligt att stanna vid den nu föreslagna

övergångsbestämmelsen. Speciell hänsyn torde nämligen vid koncessionssystemets

införande böra tagas till nuvarande tobakshandlares maka respektive

make och barn. Därest en sådan nära anhörig till den förste koncessionshavaren

överhuvud taget ägde förutsättningar att sköta tobaksförsäljningen

borde han under nämnda tioårsperiod i händelse av den förste koncessionshavarens

död äga ett bestämt företräde till ny koncession, därest han själv

föredroge att erhålla sådan i stället för goodwillersättning enligt nyss angivna

regler. I det fall, att exempelvis hustrun till den förste koncessionshavaren

också avlede före tioårsperiodens utgång och efterlämnade en son, borde

för övrigt samma företrädesrätt respektive rätt till goodwillersättning kunna

tillerkännas sonen.

Frånsett övergångsbestämmelserna skulle tobaksnämnden vid valet av ny

koncessionshavare på lämpligt sätt, såsom genom annons i tobakshandlarnas

fackorgan, förklara koncessionen till ansökan ledig. Därvid skulle endast

personer med kännedom örn tobakshandeln eller annan affärskunskap ifrågakomma.

Även vid ett sådant val, varom nu är fråga, synes skälig hänsyn

böra tagas till nära släktskap mellan sökanden och den förre koncessionshavaren,

härvidlag dock endast under förutsättning att anförvanten i fråga

själv deltagit i affärens skötsel eller eljest synnerliga skäl föreligga. Till belysande

av det skäliga i ett sådant bedömande behöver endast erinras om

det ofta förekommande fallet att två familjemedlemmar hjälpas åt att sköta

en tobaksaffär, som formellt tillhör den ena av dem. I övrigt skulle vid val

av ny koncessionshavare företräde givas annan koncessionshavare, som ville

söka sig till ett bättre affärsläge eller tobakshandelsbiträde med väl vitsordad

tjänstgöring i branschen och förutsättningar att självständigt sköta en specialtobaksaffär.

Beviljandet av koncession utan vederlag för något goodwillvärde skulle

sålunda mera erhålla karaktären av befordran inom yrket än av en godtycklig

gåva. Systemet skulle också stimulera affärsinnehavarna och deras biträden

att med energi och omtanke utöva koncessionen.

I detta sammanhang bör anmärkas, att avtal mellan ny koncessionshavare

och den förre koncessionshavarens dödsbo om övertagande av lager och inventarier

självfallet borde ställas under uppsikt av tobaksnämnden till förebyggande

av att dödsboet på obehörigt sätt sökte utvinna ett goodwillvärde

ur affären eller att den andra parten sökte få en undervärdering till stånd.

I ett mindre antal fall förekommer, att specialtobakshandel bedrives i form

av aktiebolag. Bland de i monopolbolagets statistik upptagna c:a 3,000 specialtobakshandlarna

finnas 24 sådana fall. Ett fortsatt bedrivande av affären

i bolagsform med enskilda aktieägare skulle tydligen innebära ett kringgående

av bestämmelsen, att koncession icke kan ärvas eller överlåtas. Det

torde därför bliva nödvändigt att uppställa den undantagslösa regeln, alt koncession

för drivande av specialtobakshandel icke beviljas juridisk person. En

följd härav lärer bli, att bolagsformen ej längre finge något sakligt berättigande

inom specialtobakshandeln utan att de nämnda 24 bolagen finge träda

i likvidation. Möjlighet torde därvid böra beredas dessa företag att verkställa

avvecklingen av bolagsformen under den tioårsperiod, som förut berörts i

samband med övergången till det nya systemet. Efter likvidationen finge

koncession beviljas en av delägarna, varefter i det föregående angivna regler

bleve tillämpliga.

Beträffande andra grupper av återförsäljare än specialtobakshandlare torde

däremot varken vara möjligt eller behövligt att vägra koncession för juri
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majlis proposition nr 200.

disk person. Bland gruppen speceri- och diversehandlare, som uppgår till i

Tunt tal 10,000, finnes exempelvis bortåt 400 företag, som drivas i form av

aktiebolag, och bland de 900 restauranter, som ha inköpsrätt hos monopolbolaget,

äro c:a 180 aktiebolag. I dessa fall synes koncession — att gälla tills

vidare — utan olägenhet kunna meddelas företaget som sådant.

I det föregående har uttalats, att man vid tobaksdetaljhandelns utformning

även borde eftersträva att återföra specialtobakshandeln till ett lämpligt avvägt

varuurval. Man kunde tänka sig att i detta syfte — såsom regelmässigt

skett i utländska koncessionssystem — förena koncessionen till specialaffär

med det villkoret, att jämte tobak endast finge säljas vissa angivna varor såsom

tobaksutensilier, tidningar, pappersvaror, lottsedlar, biljetter, spelkort,

film, tabletter o. dyl. Det synes också kunna ifrågakomma att stadga skyldighet

för koncessionshavaren att företrädesvis skylta med tobaksvaror. På

detta sätt skulle efter det nya systemets införande uppkomma en typ av affärer,

som med verkligt fog kunde betecknas som specialtobaksaffärer.

Beträffande koncessionens innebörd må slutligen framhållas, att förslaget

icke avser att innefatta förbud mot andrahandsförsäljning. En lanthandlare

som erhållit koncession för tobaksförsäljning bör exempelvis i fortsättningen

liksom nu äga rätt att, om han så önskar, inköpa tobaksvaror av en kolonialvarugrossist.

Skillnaden blir allenast, att det vid straffansvar bleve förbjudet

att bedriva andrahandsförsäljning av tobaksvaror till annan än koncessionerad

återförsäljare. Omvänt bör också efter det nya systemets införande

varje koncessionerad återförsäljare äga rätt att göra inköp hos monopolbolaget

med oavkortad rabatt.

Stockholm den 19 juni 1942.

AKTIEBOLAGET SVENSKA TOBAKSMONOPOLET

för dess styrelse:

KARL LEVINSON.

Eric Vasseur.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 200.

75

Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 mars

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 15 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över

finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 5 mars 1943,

hade Kungl. Maj:t förordnat, att jämlikt § 60 sista punkten regeringsformen

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag angående statsmonopol å tillverkning

och import av tobaksvaror, såvitt i sagda förslag inginge bestämmelser,

vilka innefattade utvidgning av den i förordningen den 15 december

1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket stadgade

monopolrättigheten.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i finansdepartementet Hjalmar Nordfelt.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Den utredning som ägt rum i detta lagstiftningsärende giver vid handen,

att den år 1914 beslutade anordningen med fri rätt till import av färdiga tobaksvaror

vid sidan av tillverkningsmonopolet medfört avsevärda svårigheter,

att någon metod att med bibehållande av importens frihet giva den

inhemska tillverkningen tillbörligt skydd utan att beröva importhandeln

dess konkurrenskraft och därmed dess huvudsakliga uppgift icke kunnat utfinnas,

att vid sådant förhållande annan utväg knappast stått till buds än

statens inlösen av importrörelsen samt att importrättens monopolisering i

den omfattning som föreslagits innefattar en godtagbar lösning med bevarande

i möjligaste mån av det värde som vid monopolets inrättande och sedermera

ansetts ligga i en fri rätt till tobaksimport. Såtillvida föranleder alltså

remissförslaget icke någon erinran.

I fråga örn rätten till ersättning åt dem som i sin näring eller verksamhet

beröras av ett importmonopol har av de sakkunniga utarbetats utkast till

förordning örn vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol a importen

av tobaksvaror. Något förslag i ämnet från Kungl. Majlis sida föreligger

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

dock icke. Departementschefen har allenast framhållit att frågan om de

grunder, efter vilka ersättning skäligen bör utgå till de nuvarande enskilda

tobaksimportörerna och deras personal vid bifall till remissförslaget, komme

att senare anmälas. Spörsmålet örn ersättning till de av monopolet berörda

synes emellertid lagrådet vara av den betydelse för huvudfrågans bedömande

att bestämmelser i detta ämne böra enligt § 60 regeringsformen i

dess nuvarande lydelse antagas samtidigt med och i samma ordning som beslutet

örn monopolets inrättande, d. v. s. uti den för civillagstiftning gällande

ordningen (jfr konstitutionsutskottets utlåtande till 1936 års riksdag nr 32

med därvid fogad bilaga samt kamrarnas protokoll i ärendet). Därav torde

likväl ej följa att erforderliga detaljregler skola givas i civillags form. Det synes

lagrådet — som förutsätter att skälig gottgörelse beredes vederbörande -—

kunna vara tillfyllest, att i lagen upptagas dels de grundläggande bestämmelserna

örn rätt till ersättning för förlorad näringsverksamhet och förlust

av anställning, dels stadgande att ersättningen enligt de närmare grunder

som meddelas av Konungen och riksdagen skall fastställas av en nämnd,

tillsatt av Konungen och bestående, förutom av ordförande som torde böra

ha utövat domarämbete, av ledamöter som till lika antal företräda statens

och de ersättningsberättigades intressen.

Vissa lagtekniska svårigheter hava uppenbarligen mött i den omständigheten

att allenast utvidgningen av monopolrättigheten beröres av det nya

grundlagsstadgandet om ordningen för monopols fastställande. Den i remissförslaget

valda vägen för lagstiftningens utformning torde vara svårare att

fullfölja vid ersättningsfrågans reglering i lagen. Ett annat och till synes

lämpligare tillvägagångssätt är att i civillags form meddelas allenast de bestämmelser

som avse inrättandet av importmonopolet och dess innehåll tilllika

med förut åsyftade ersättningsbestämmelser, medan de i övrigt erforderliga

reglerna givas i den ordning, vari den nuvarande monopolförordningen

tillkommit. En sådan anordning skulle medföra vissa beaktansvärda fördelar

bland annat ur den synpunkten att, därest framdeles ändring av någon

bestämmelse bleve erforderlig, tvekan icke behövde råda om dess konstitutionella

karaktär.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

77

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 april

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, att, sedan Kungl. Majit

genom beslut den 5 mars 1943 till lagrådet remitterat förslag till lag angående

statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, såvitt i förslaget

inginge bestämmelser, vilka innefattade utvidgning av den i förordningen den

15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen

i riket stadgade monopolrättigheten, lagrådet den 23 mars 1943 avgivit sitt

utlåtande.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådet har ansett, att enligt § 60 regeringsformen i dess nuvarande lydelse

icke blott beslut om inrättande av monopol skulle fattas i den för civillagstiftning

gällande ordningen utan att även bestämmelser om ersättning

till de av monopolet berörda borde antagas samtidigt med och i samma ordning

som monopolbeslutet. Att förslag till ersättningsregler bör föreläggas

riksdagen samtidigt med själva monopolförslaget synes mig uppenbart. För

egen del kan jag däremot icke finna annat, än att syftet med 1937 års ändring

av § 60 regeringsformen skulle bliva tillgodosett i och med att frågan

om införandet av ett nytt monopol behandlas i den för civillagstiftning stadgade

ordningen. Icke heller lagrådet har ansett, att ersättningsfrågans detaljer

skulle behöva upptagas i en civillag. Såsom den följande framställningen

torde komma att belysa, är det emellertid en vansklig uppgift att i förevarande

ämne draga en gräns mellan detaljer och grundläggande stadganden.

Då riksdagen i allt fall på en gång får taga ställning till såväl monopolförslaget

som ett utförligt förslag till ersättningsförordning, synes mig allenast ett

konstaterande i civillags form av att ersättning för förlorad näringsverksamhet

och förlust av anställning skall utgå och att ersättningen skall fastställas

av en nämnd, icke lia någon uppgift att fylla, helst som vid statsmakternas

behandling av monopolfrågor aldrig gjorts gällande annat, än att ersättning

skall utgå enligt regler, som motsvara billighetens krav.

Jag anser sålunda hinder icke böra möta, att ersättningsfrågan erhåller

sin lösning genom en av Kungl. Majit och riksdagen anlagen förordning, och

anhåller nu att till närmare behandling få upptaga spörsmålet om de regler,

efter vilka ersättning i det här aktuella fallet bör utgå.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Ersättningsgrunderna vid tobaksimportens monopolisering.

De sakkunnigas förslag. Vid behandlingen av spörsmålet om de grunder,

efter vilka ersättning borde utgå till de nuvarande enskilda importörerna

och deras personal vid en monopolisering av tobaksimporten, ha de sakkunniga

till en början lämnat en redogörelse för de ersättningsregler, som tilllämpats

eller förordats vid vissa tidigare inlösningsförfaranden och förslag

därtill (betänkandet s. 106—128). Särskilt ha utredningsmännen därvid uppehållit

sig vid de regler, efter vilka ersättningar utgingo till följd av tobakstillverkningens

monopolisering, samt vid de synpunkter på ersättningsfrågan,

som anlades av de inom finansdepartementet tilllcallhde sakkunniga, vilka år

1936 framlade utredning rörande statligt kaffemonopol.

Av redogörelsen framgår bland annat, att man såväl i 1911 års betänkande

som senare hävdat den principen, att de ifrågavarande ersättningskraven icke

äro stödda på någon rättsregel, att det med andra ord icke är fråga om

något slags expropriationsförfarande, utan alt ersättning utgår av rena billighetsskäl.

De sakkunniga återge härefter de delar av auktoriserade revisorn Hagströms

i det föregående omnämnda utredning, som avse de undersökta tobaksimportfirmornas

goodwillvärde samt storleksordningen av en eventuell ersättning

till dessa firmors personal (betänkandet s. 128—135). Vidare redovisas

vissa yrkanden rörande ersättningsreglernas utformning i framställningar till

de sakkunniga från Svenska tobaksengrossistemas förening och Tobaksimportörernas

kontors- & lagerpersonals förening.

För egen del ha de sakkunniga i huvudsak anfört följande:

Spörsmålet, efter vilka grunder ersättning borde utgå vid en monopolisering

av tobaksimporten, vore uppenbarligen synnerligen ömtålig och svårlöst.

Visserligen funnes ett ganska rikhaltigt material från tidigare inlösningsförfaranden

eller förslag därtill att utgå från, men den nu föreliggande

ersättningsfrågan tilläte knappast några direkta paralleller utan måste bedömas

efter sin säregna natur.

Revisorn Hagströms undersökning omfattade 16 engrosföretag, representerande

85 procent av tobaksimporten. Ytterligare minst 5 procent av tobaksimporten

torde ombesörjas av firmor, hänförliga till kategorien grossistimportörer.

Bland dessa engrosfirmor funnes företag av väsentligt olika karaktär.

Vissa firmor hade en blandad rörelse, omfattande försäljning av icke

blott olika slags tobaksvaror utan även vissa kortvaror, därvid kortvarurörelsen

oftast men icke alltid vore av obetydlig omfattning. Å andra sidan

funnes firmor som exempelvis specialiserat sig på ett enda cigarrettmärke.

Den hos importörerna anställda personalen uppginge endast till omkring 150

personer, av vilka nära hälften eller ett 70-tal vore under 35 år (därav ett

30-tal under 25 år), ett 40-tal 35—49 år och lika många över 50 år gamla.

Att i författningstext reglera de skiftande ersättningsfrågorna bleve tydligen

en invecklad och omfattande uppgift, samtidigt som varje särskilt stadgande

komme att vinna tillämpning på ett tämligen ringa antal fall. Emellertid

syntes man böra eftersträva möjligast enkla och överskådliga regler under

fasthållande av den principiella utgångspunkten, att uppgiften icke vore att

fastställa regler för ett expropriationsförfarande eller att utforma ett pen
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

79

sionsreglemente utan att verkställa en ren skälighetsprövning. Om ersättningsförfarandet

bundes genom alltför detaljerade bestämmelser uppkomme

risk för mindre tillfredsställande resultat i de individuella fallen. Med hänsyn

härtill förordades ett system, där visserligen alla uppkommande ersättningsfall

i huvudsak reglerades i författningstext, men där likväl den ersättningskommission,

till vilken frågornas prövning borde hänskjutas, på flera viktiga

punkter bereddes möjlighet att vid bedömandet av de individuella fallen röra

sig inom en vidare marginal, än i tidigare liknande sammanhang ifrågasatts.

Ersättningskommissionen borde heller icke avskäras från möjligheten att förhandlingsvägen

nå en tillfredsställande lösning i sådana individuella fall, där

en tillämpning av huvudprinciperna tilläventyrs skulle ur statsverkets eller

de ersättningsberättigades synpunkt få uppenbart olämpliga konsekvenser,

eller i fall, där tillämpningen av de i författningstexten angivna reglerna

med hänsyn till bokföringstekniska förhållanden eller dylikt skulle kunna befinnas

förenad med oöverstigliga svårigheter.

De ersättningsspörsmål, som uppkomma vid en monopolisering av tobaksimporten,

kunna, yttra de sakkunniga, sammanfattas i tre huvudpunkter,

nämligen

1) återställande av det i tobaksimporten arbetande kapitalet;

2) ersättning för goodwill; samt

3) ersättning för mistad anställning inom importhandeln.

1. Återställande av det i tobaksimporten arbetande

kapitalet. Revisorn Hagström, vars undersökning, såsom förut nämnts,

omfattat firmor representerande 85 procent av tobaksimporten, har beräknat

det i tobaksimportrörelsen arbetande kapitalet per den 31 december 1938

till omkring 4 milj. kronor enligt följande uppställning:

Inventarier ........................................ kronor 19,000

Beträffande frågan om inlösen av inventarier uttala de sakkunniga:

I 1914 års ersättningsförordning1 6 §, skildes mellan inventarier som uteslutande

elier huvudsakligen voro användbara inom den förbjudna verksamheten

och övriga inventarier. Beträffande sistnämnda slag av inventarier

lämnades endast ersättning för värdeminskning till följd av verksamhetens

upphörande. En dylik uppdelning föreslogs även av kaffemonopolsakkunniga.

De i tobaksimportrörelsen begagnade inventarierna torde endast undantagsvis

vara av sådan beskaffenhet, att de kunna anses användbara endast

inom sådan rörelse. Inventarierna torde nämligen i huvudsak bestå av skrivoch

räknemaskiner, kontorsmöbler, lagerinredningar, automobiler m. m. Att

av denna anledning avvisa krav på inlösen anse vi icke böra ifrågakomma.

Vid inlösningen av tobaksfabrikanternas invenlarier i samband med lillverkningsmonopolets

införande var nyss berörda uppdelning tydligen nödvändig,

då fråga var om belopp av helt annan storleksordning än nu. Vad angår

1 Förordning den 15 december 1914 (nr 437) om vad iakttagas skall i avseende å införande

av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

Varor ........

Fordringar

Bank och kassa

» 1,532,000

» 2,232,000

138,000

Summa kronor 3,921,000.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

kaffemonopol,sakkunnigas ståndpunktstagande må framhållas, att kafferosterierna

i de allra flesta fallen jämväl bedriva kolonialvaruförsäljning och

sålunda efter genomförandet av ett kaffemonopol kunde ha använt sina inventarier

i den fortsatta delen av rörelsen. Att en sådan synpunkt även här

kan äga visst berättigande beröres närmare i specialmotiveringen. I princip

anse vi emellertid, att tobaksimportör, vars hela rörelse upphör, under de

särskilda betingelser, som angivas i specialmotiveringen, bör äga påfordra

inlösen efter värdering av sina i importrörelsen begagnade lösa inventarier.

De sakkunniga finna uppenbart att inlösningsplikt bör stadgas beträffande

lager av tobaksvaror, som finnas hos grossisterna, i frihamn eller å s. k. tobaksskattelager,

i den mån varorna äro kuranta. Emellertid voro ifrågavarande

lager redan vid tiden för betänkandets avgivande stadda i hastig minskning

på grund av krigsförhållandena.

Sedan de sakkunniga på anförda skäl förklarat sig finna anledning saknas

för statsverket att taga befattning med inkasseringen av importfirmornas

fordringar, ha de sammanfattningsvis anfört:

Med hänsyn till rådande förhållanden kan någon säker uppskattning av

statsverkets utlägg för inlösen av det i tobakshandeln arbetande kapitalet

icke nu företagas. Under förutsättning att en monopolisering av tobaksimporten

skulle genomföras den 1 juli 1941 samt att ökade importmöjligheter

vid denna tid ännu icke inträtt, förefaller det emellertid som om siffran 0.5

miljon kronor skulle kunna nämnas såsom ett maximibelopp med betryggande

marginal.

2. Ersättning för goodwill. Vid tidigare behandling av frågan

örn ersättning för goodwill vid monopolisering av en näring har ansetts, att

i de fall där nettovinsten av ett företag icke överstigit normal ränta (5 procent)

å det i företaget använda egna kapitalet, något ytterligare ersättningsanspråk

icke kunde förefinnas, sedan kapitalet återfåtts. I de fall åter, då

ett företag givit högre avkastning än normal ränta å det använda egna kapitalet,

vilken avkastning i 1914 års ersättningsförordning betecknats såsom

handelsvinst, har ytterligare ersättning ansetts billigtvis böra givas under

förutsättning att verksamheten fortgått under visst antal år.

De sakkunniga framhålla, att vid fastställande av ersättning för förlorad

handelsvinst två olika lösningar vid olika tillfällen vunnit tillämpning, nämligen

dels ersättning grundad på företagens nettoavkastning och dels ersättning

i förhållande till omsättningen. I betänkandet påvisas, att ett inlösningsförfarande

på grundval av omsättningens storlek i förevarande fall skulle

leda till uppenbart orimliga konsekvenser, medan hinder icke ansetts föreligga

att lägga importgrossisternas nettovinst till grund för beräkningen av

företagens affärsvärde. Då sistnämnda metod principiellt vore att anse som

riktigast syntes tvekan icke behöva råda därom, att denna metod här borde

väljas.

Beträffande härefter frågan, vilka årsresultat som borde läggas till grund

för beräkningen av nettoavkastningen utöver kapitalränta, ha de sakkunniga

i huvudsak anfört:

Revisorn Hagströms beräkningar ha grundats på resultaten för åren 1935

-—38. Vi finna även resultatet för år 1939 numera böra medtagas vid beräk
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

81

ningarna. Däremot synes resultatet för år 1940 uppenbarligen icke böra beaktas,

enär krigsförhållandena starkt påverkat importrörelsen under detta år.

Vidare finna vi anledning förorda, alt beräkningarna icke sträckas längre

tillbaka i tiden än till år 1935. Vi lia till en början uppmärksammat, att Hagström

funnit de av tobaksimporthandelssakkunniga framlagda siffrorna för

1934 och tidigare år i åtskilliga fall så ojämna, att de icke synts tillräckligt

tillförlitliga såsom underlag för en beräkning av eventuellt affärsvärde. Ersättningskommissionens

arbete synes sålunda bliva väsentligt förenklat och

utsikterna att nå ett rättvisande resultat större, om beräkningarna begränsas

på sätt här föreslagits. Vidare har tobaksimporten under första hälften av

1930-talet varit nedpressad långt under det förut omtalade »jämviktsläget»

för importen i förhållande till den inhemska tillverkningen. När nu importen

av olika anledningar under senare hälften av 1930-talet åter lyckats

arbeta sig upp till en bättre ställning, synas statsmakterna billigtvis böra tillgodoräkna

importfirmorna denna omständighet vid en nu genomförd monopolisering

av deras näring, så mycket mer som omsättningsökningen delvis

vunnits på bekostnad av nettovinsten.

Trots en såtillvida för importörerna gynnsam utgångspunkt har visat sig,

att importfirmorna i flera fall icke lämnat någon avkastning utöver normal

ränta å det i rörelsen investerade kapitalet. Då innehavarna av ifrågavarande

firmor uppnått tämligen hög ålder, anse utredningsmännen emellertid billigheten

kräva att ekonomiskt stöd likväl lämnas dessa personer. Sålunda borde

enligt de sakkunnigas förmenande samtliga innehavare av engrosimportfirmor,

vilka personligen leda rörelsen, erhålla livräntor till skäliga belopp och dessutom

goodwillersättning tillerkännas de företag, som i medeltal för åren 1935

—39 visat vinst utöver kapitalränta. Under hänvisning till revisorn Hagströms

beräkningar förorda de sakkunniga att i sistnämnda fall affärsvärdet beräknas

till högst fyra gånger den genomsnittliga handelsvinsten under åren 1935

—39.

Vad härefter angår frågan, efter vilka grunder ersättningen bör fastställas

till maximibeloppet eller till lägre belopp än fyra gånger företagarvinsten, ha

de sakkunniga funnit nödvändigt, att härutinnan giva ersättningskommissionen

jämförelsevis fria händer. De sakkunniga lia emellertid undersökt, vilka

omständigheter, som därvidlag böra tillmätas avgörande betydelse:

Vad först angår frågan örn importfirmornas ålder, visar all erfarenhet att

tobaksbranschen är speciellt känslig för omkastningar i smakriktningen. Den

omständigheten, att en grossist förfogar över vissa specialmärken, utgör därför

ingalunda någon garanti för rörelsens fortsatta bedrivande med gynnsamt

resultat. Erfarenheterna från de senaste åren äro särskilt väl ägnade att belysa,

att ett grossistföretags affärsvärde icke är beroende av dess ålder.

I likhet med vad som tidigare skett bör såsom villkor för att ersättning

skall tillkomma tobaksgrossist stadgas, att grossisten utövat verksamheten

under de fyra kalenderåren närmast före importmonopolets ikraftträdande.

I övrigt bör företagens ålder blott anses äga underordnad betydelse. Uppenbarligen

kan ersättningskommissionen i ett individuellt fall finna företagets

ålder — jämte andra omständigheter — inverka modifierande vid tillämpningen

av huvudgrunderna för inlösningsförfarandet, men större betydelse

synes ifrågavarande faktor icke böra tillmätas.

‘ Erfarenheten lär, såsom nyss antytts, all ett hastigt uppflammande intresse

fallang lill riksdagens protokoll 194.1. 1 sand Nr dott. H

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

hos konsumenterna för en viss typ av tobaksvaror efter några år lika plötsligt

kan utslockna. Viss försiktighet måste därvid iakttagas vid bedömandet

av affärsvärdet hos en rörelse, som starkt inriktats på vissa särskilda märken

av den just nu efterfrågade typen. Frågan torde kunna uttryckas så att

e? mi?s?mgsberattigad rörelses struktur bör tillmätas betydelse vid inlösmngsförfarandet.

Om rörelsen omfattar tobaksvaror av ett flertal olika slag,

fran skilda produktionsorter o. s. v., bör firman sålunda anses äga ett starkare

grundat affärsvärde än örn rörelsen — för att nämna den motsatta vtterligbeten

— omfattar blott ett enda cigarrettmärke.

I likhet med vad tidigare skett bör även ett företags utvecklingstendens beaktas.

Om vinsterna visa en stadig stegring år från år eller markerad tillbakagång,

ar detta tydligen ett förhållande som icke bör förbises vid ersättningens

bestämmande.

Även den omständigheten, att i visst fall en mera beaktansvärd del av

vinsten belöper på en kortvarurörelse, som företaget efter en omorganisation

ämnar fortsatta, synes böra beaktas vid fastställande av ersättningen för intrång

i näringsverksamhet.

, / här angivna hänseenden binda ersättningskommissionens handlande

vid i detalj fixerade regler, anse vi, såsom redan framhållits, icke lämpligt om

ens möjligt. Sedan maximiersättningen för affärsvärde bestämts, bör i övrigt

ankomma pa ersattmngskommissionen att med beaktande av ovan angivna

synpunkter bestämma ersättningsbeloppen i de individuella fallen. Därvid bör

det abgga kommissionen att föra protokoll över behandlingen av varje särskild

ersattmngsfråga och däri upptaga sitt beslut samt motiveringen för

detsamma.

Därest de sålunda förordade principerna för ersättningsförfarandet vunne

tillämpning, skulle enligt de sakkunnigas uppskattning ett belopp av 800,000

kronor erfordras för goodwillersättning åt engrosimportörerna.

3. Ersättning för mistad anställning inom importhandeln.

Utredningsmännen framhålla, att vid bestämmandet av de grunder

efter vilka ersättning skäligen bör utgå till tobaksimportörernas personal, en

fråga möter, beträffande vilken väsentliga skiljaktigheter i bedömandet framträda

vid en jämförelse mellan 1914 års ersättningsförordning och det senaste

monopolförslaget, kaffemonopolet. Härom yttra de sakkunniga:

Skiljaktigheter föreligga i två viktiga hänseenden.

19i4 åis ersättningsförordning särskilde sålunda yrkesutbildad och icke

yrkesutbddad personal, medan kaffemonopolsakkunniga — enär utsikterna

yinnande av anställning inom andra grenar av näringslivet ansåges ungefärligen

likartade för all den personal, ett kaffemonopol skulle göra arbets08

- avvisade en dylik uppdelning. I anslutning till den modernare, av

kaltemonopolsakkunmga intagna ståndpunkten finna vi icke heller vid ett

av tobaksimportens monopolisering föranlett ersättningsförfarande bärande

ansettsTefo^d1^38 ^ ^ sådan uPPdelnin8 av personalen, som tidigare

1914 ars förordning räknade vidare i huvudsak endast med engångsersätningar,

medan kaffemonopolsakkunniga för anställda inom de högre åldrarna

— under antagande av en livslång arbetslöshet — räknade med ersättning

i form a v livräntor samt för de yngsta årsgrupperna och för mellanbo

sm™ ~ ^ed.bst e,n kombination av obligatorisk engångs- respektive årsersattmng

och villkorliga tillagg till dessa — sökte konstruera ett ersättningssystem,

som a ena sidan icke skulle motverka intresset hos ersättningstagar
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

na att söka ny försörjning och å andra sidan, om dessa försök icke alls eller

endast ofullständigt lyckades, skulle möjliggöra en efter behovet avpassad

utfyllnad av de vid monopolets ikraftträdande fastställda ersättningarna.

Erfarenheten synes hava visat, att engångsersättningen är en mindre lämplig

ersättningsform, åtminstone vad angår personer i medelåldern. Med hänsyn

härtill biträda vi även såtillvida kaffemonopolsakkunnigas uppfattning, att

ersättningen för mistad anställning i största möjliga mån bör utgå i form av

livränta.

Jämväl i övrigt finna vi kaffemonopolsakkunnigas principiella utgångspunkt

vid bedömandet av förevarande ersättningsfråga ur social synpunkt

tillfredsställande. Vid ett närmare studium av de sakkunnigas försök att

praktiskt utforma tanken ha vi emellertid icke kunnat undgå att känna tvekan

rörande metodens lämplighet. Sådant förslaget framträder i de sakkunnigas

utkast till författningstext ter det sig obestridligen mycket komplicerat.

Framhållas bör, att den inom kaffehanteringen arbetande personalen vid tiden

för kaffemonopolutredningen uppgick till bortåt 5,000 personer, av vilka de

sakkunniga funno över 1,700 kunna ifrågakomma till ersättning. I nu förevarande

fall är fråga om en personal på endast omkring 150 personer. Tydligen

hade den förra frågan en ojämförligt större social räckvidd, varför ett

mera komplicerat system då kunnat äga större berättigande. Här synes i allt

fall en lösning efter väsentligt enklare linjer av såväl principiella som praktiska

skäl böra eftersträvas.

Vad de inom tobaksimporten anställda angår, synes vidare en särskild omständighet

böra tillbörligt beaktas. Av såväl arbetsgivare som anställda inom

branschen har gjorts gällande, att importnäringens svårigheter nödvändiggjort

en mycket låg lönestandard för importörernas personal. Vid verkställda

undersökningar ha vi ansett detta påstående vinna bekräftelse.

Till stöd för detta uttalande kan exempelvis anföras, att genomsnittslönen

till de hos grossisterna anställda manliga kontoristerna år 1938 synes ha utgjort

allenast U av medelinkomsten samma år för motsvarande personalgrupp

hos monopolbolaget. Hos grossisterna anställda kassörskor lia uppburit

föga mer än hälften (56 procent) av medelinkomsten för samma kategori

av bolagets personal. Vid bedömandet av dessa siffror bör märkas, afl

avsevärt större del av grossisternas personal än av bolagets har sin verksamhet

förlagd till den högsta dyrorten (Stockholm). Vidare kan nämnas, att

manlig lagerpersonal hos grossistfirmor i Stockholm år 1938 i genomsnitt

uppnådde en lön av allenast 2,422 kronor.

Efter övervägande av nu berörda förhållanden lia vi funnit oss böra föreslå,

att ersättningen till äldre personal gives formen av livränta och att anställda

i yngre åldersklasser erhålla engångsbelopp. Den ålder, som minst

skall hava uppnåtts för att livränta skall utgå, ha vi icke ansett oss kunna

sätta lägre än till 50 år. Engångsersättning skulle sålunda utgå till personer

med en ålder av 49 år eller därunder.

Såsom villkor för erhållande av ersättning synes — såsom skedde i 1914

års ersättningsförordning — böra uppställas att ersättningstagarens inkomst

av arbete under de fyra kalenderåren närmast före monopolets ikraftträdande

uteslutande eller till väsentlig del härflutit av anställning inom tobaksimporten.

Med hänsyn till vad nyss anförts rörande de anställdas i allmänhet anmärkningsvärt

låga lönenivå, finna vi ersättningarna böra tillmätas efter

jämförelsevis generösa grunder, då risk eljest i åtskilliga fall synes löreligga

att existensminimum underskrides. Vi finna anledning särskilt understryka,

att några direkta jämförelser med gängse grunder för pensionering icke. böra

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

kunna anställas. Det synes oss nämligen vara en klar principiell skillnad på

det fall, att en person vid fastställd avgångsålder, eller på grund av sjukdom

dessförinnan, pensioneras enligt de med anställningen förbundna pensionsvillkoren

eller därmed jämförliga grunder, och det fall, att staten förbjuder

en förut lovlig näring och därmed på en gång berövar en hel kår dess levebröd.

Beträffande de närmare reglerna för ersättningarnas beräknande föreslå

utredningsmännen, att livränta bestämmes efter medeltalet av inkomsten

under aren 1938 och 1939, dock att, örn medelårsinkomsten överstiger

10,000 kronor, överskjutande belopp ej medräknas. Under förutsättning av

minst 20 anställningsår skulle livränta utgå med sjuttiofem procent av medelårsinkomsten.

För personer med mindre än 20 anställningsår skulle livränta

utgå med ett i förhållande till anställningstidens längd reducerat belopp.

Enligt bestämmelserna i 9 § 1914 års ersättningsförordning utgick engångsersättning

med belopp motsvarande en medelårsinkomst för den verksamhetstid,

som omfattade de fyra närmaste kalenderåren före tillverkningsmonopolets

ikraftträdande. För varje tidigare helt verksamhetsår ökades

ersättningen med två femtedels medelårsinkomst, dock endast i den man

varje sådant verksamhetsår motsvarades av två ersättningstagarens levnadsår

utöver fyllda 21 år. Ersättning fick icke i något fall utgå med högre belopp

än fem gånger medelårsinkomsten.

Utredningsmännen föreslå att även dessa bestämmelser tagas till förebild

för bestämmande av ersättning till de hos importörerna anställda personer,

som icke uppnatt 50 ars ålder, men att bestämmelserna nu givas en för ersättningstagarna

något gynnsammare utformning. Då ersättningen till person,

som uppnått 50 års ålder, föreslagits skola utgå i form av livränta, bör

enligt de sakkunnigas mening vidare tillses, att engångsersättningen till en

49-åring närmar sig kapitaliserade värdet av livräntan till en 50-åring.

Från dessa utgångspunkter föreslås sådan avvikelse från bestämmelserna

i 1914 års förordning, att ersättningen för varje verksamhetsår utöver fyra

ökas med tre femtedels medelårsinkomst samt att stadgandet om maximering

av ersättningen till fem gånger medelårsinkomsten uteslutes. Den högsta

ersättningen till en 49-åring som varit anställd inom branschen sedan

21 års ålder — skulle då bli 9.4 gånger medelårsinkomsten. Kapitaliserade

värdet av livräntan enligt ovan angivna regler till en 50-åring utgör enligt

tabell III vid förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt 9.

gånger medelårsinkomsten under förutsättning att livräntan utgår vid slutet

av varje kvartal. De föreslagna reglerna skulle sålunda tillfredsställa kravet

på kontinuitet mellan ersättningen till den yngste livräntetagaren och den

maximala engångsersättningen.

I analogi med vad som föreslagits för livräntetagare skulle i fall, då medelårsinkomsten

överstege 10,000 kronor, överskjutande belopp icke medräknas.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

85

Beträffande förslaget att maximering av engångsersättningarna icke skulle

ske uttalas i betänkandet:

En undersökning visar, att de praktiska konsekvenserna av denna åtgärd

bliva tämligen obetydliga. Ingen enda ersättningstagare torde komma att

uppfylla samtliga villkor för erhållande av maximiersättningen och icke

mer än ett fåtal anställda komma upp till ersättningar överstigande 8 eller

ens 7 gånger medelårsinkomsten. I genomsnitt torde engångsersättningarna

komma att motsvara omkring 4.4 gånger medelårsinkomsten och sålunda

icke oväsentligt understiga i 1914 års ersättningsförordning stadgat maximum.

Emellertid vilja vi såsom ett alternativt förslag framkasta, att lägsta åldern

för erhållande av livränta sänkes till 45 år och att engångsersättningarna

maximeras till exempelvis 6 gånger medelårsinkomsten. En dylik ändring

skulle ur kostnadssynpunkt få obetydliga konsekvenser. Att en maximering

av engångsersättningarna skulle spela en mycket underordnad roll

framgår av det förut sagda. Sänkningen av åldersgränsen skulle allenast

medföra, att ytterligare ett tiotal anställda erhölle livränta samt att kapitaliserade

värdet av livräntan till den yngste livräntetagaren bleve höjt från

9 6 till 10‘4 gånger medelårsinkomsten. Ur teoretisk synpunkt skulle emellertid

ett sådant ersättningssystem drabbas av den anmärkningen, att ett

språng i ersättningsskalan skulle uppstå mellan personer i 44 respektive

45 års ålder, varjämte det principiellt sett torde vara ägnat att väcka starka

betänkligheter, att livränta skulle beviljas personer under 50 år.

De sakkunniga framhålla vidare i detta sammanhang att de — här som

på andra punkter — funnit sig böra bedöma det föreliggande spörsmålet

så som det framstode under normala förhållanden. Därest frågan om ett

inlösningsförfarande icke nu vunnit aktualitet på grund av den före krigsutbrottet

anbefallda utredningen, hade importörerna måhända till följd av

importsvårigheterna sett sig nödsakade att efterhand avskeda åtminstone

större delen av sin personal, liksom deras egna utsikter till inkomst av rörelsen

undan för undan minskats. Huruvida och i vad mån dessa omständigheter

böra beaktas vid inlösningsförfarandet är en fråga, till vilken utredningsmännen

icke ansett sig böra taga ställning.

Med utgångspunkt från ålder och anställningstid per den 31 december

1940 och med ledning av tabell III vid förordningen om statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt har kostnaden för ett ersättningsförfarande enligt

utredningsmännens förslag av dem beräknats på följande sätt:

Engångsersättningar till personal under 50 år ........ kronor 1,500,000

Livräntor till personal, som uppnått minst 50 år, årligen

tills vidare 120,000 kronor; kapitalvärde omkring .... » 1,350,000.

De sakkunniga påpeka, att dessa siffror på grund av vissa felkällor vid beräkningarna

kunnat bliva för höga:

Sålunda synas det tveksamt, huruvida alla de personer, som tobaksgrossisterna

angivit såsom tillhörande deras i importrörelsen sysselsatta personal,

verkligen äro berättigade till ersättning. Denna tvekan synes särskilt befogad

med avseende å vissa av de högst avlönade personerna. Förutsättningen

flir erhållande av ersättning måste självfallet vara, att vederbörande

inister sin anställning på grund av tobaksimportens monopoliscring. I vissa

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

fall, då importverksamheten är förenad med detaljhandel, synes det emellertid

kunna antagas, att personer i mera ledande ställning komma att kvarstå

såsom ledare för detaljhandeln. I ett sådant fall brister tydligen förutsättningen

för utbetalande av ersättning, då anställningen icke förloras på

grund av importens bortfallande.

En annan felkälla är, att för vissa handelsresande i lämnade uppgifter

synes ha angivits bruttolönen i fall, då vederbörande ha att själva bestrida

sina resekostnader. I dylika fall skall uppenbarligen medelårsinkomsten beräknas

på grundval av nettolönen.

Framhållas bör vidare, att angivna kostnad skulle uppkomma endast under

förutsättning att monopolbolaget icke ansåge sig kunna övertaga någon

del av de nuvarande importörernas personal.

De sakkunniga återupptaga härefter frågan om personlig ersättning till

vissa importörer därvid meddelas, att inom elva av de firmor undersökningen

omfattat företagens ägare vore verksamma såsom affärsledare. Dessa personer

voro alla vid 1939 års utgång över femtio år och åtta av dem över sextio år

gamla. Såsom av det föregående framgått, bör enligt de sakkunnigas mening

ersättning utgå till dessa personer även i form av livräntor. Beträffande

beräkningen av dessa livräntor anföra de sakkunniga:

Till grund för bestämmande av livränta till ifrågavarande personer torde

böra läggas den ledarlön, som inom affärslivet normalt kan beräknas i ett

företag av samma storleksordning som det, varom är fråga, dock högst 10,000

kronor. Livräntan synes skäligen böra fastställas till samma procentuella

andel av den beräknade ledarelönen sorn beträffande livräntorna till personal,

eller till 75 procent av lönen.

Vid en tillämpning av dessa grunder bar sammanlagda årliga ersättningsbeloppet

beräknats tills vidare komma att uppgå till omkring 65,000 kronor

och ungefärliga kapitalvärdet av de årliga beloppen till omkring 670,000

kronor.

Utredningsmännen ha slutligen upptagit frågan örn ersättning till utövarna

av agentverksamhet inom tobaksimporten. De påpeka därvid, att denna

yrkesgrupp icke ifrågakom till ersättning vid tobaksmonopolets införande,

vilket antagits bero på att dylik agentverksamhet allenast ägde ringa omfattning

och i regel utgjorde en mindre del av annan rörelse. Vid det inlösningsförfarande,

som ägde samband med spritmonopolets tillkomst, intogs,

erinra de sakkunniga, härutinnan en annan ståndpunkt. I betänkandet anföres

vidare:

För närvarande äro tio firmor — sammanslutna i Svenska tobaksagenters

förening — verksamma inom landet för avsättningen av utländska tobaksfabrikanters

varor. Av firmainnehavarna är en 45 år gammal och alla de

övriga över 50 år.

Det synes vara svårt att förutsäga, om de utländska tobaksfabrikanterna

efter genomförande av ett importmonopol fortfarande skulle anse sig äga

intresse av att vara direkt representerade i Sverige genom egna ombud. Med

hänsyn till erfarenheterna från tillverkningsmonopolets införande, då man

utgick från att grosshandeln med inhemska tobaksvaror skulle kunna fortfara,

men redan efter något år nödgades revidera denna uppfattning och

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

pä nytt taga upp ersättningsfrågan, finna vi anledning till försiktighet vid

bedömandet av tobaksagenternas möjligheter att fortsätta sin verksamhet.

Beaktas bör vidare, att även om en fortsatt verksamhet icke kan anses i

princip utesluten, en rationalisering av importen i form av nedbringande

av antalet saluförda märken kan komma att drabba vissa av dessa agenters

rörelse. Under sådana förhållanden finna vi billigheten kräva, att agenterna

icke ställas utanför ersättningsförfarandet. Det första villkoret för

att en agent skall kunna ifrågakomma till ersättning bör emellertid vara,

att han förbinder sig att vid importmonopolets ikraftträdande upphöra med

sin verksamhet som tobaksagent och heller icke därefter påbörja ny sådan

verksamhet. Vidare bör ersättningssökandens inkomst av tobaksagenturen

i medeltal för åren 1935—39 ha utgjort minst 10 procent av hans sammanlagda

arbetsinkomst samt verksamheten såsom tobaksagent hava bedrivits

minst 4 år.

Föreligga dessa förutsättningar synes agenten skäligen böra tillerkännas

livränta med högst 75 procent av medelårsinkomsten å tobaksagenturen

under åren 1935—39. Maximiersättningen skulle utgå till person, som varit

verksam såsom tobaksagent i minst 20 år. För agenter med kortare verksamhetstid

skulle livräntans belopp reduceras i förhållande till verksamhetstidens

längd.

Enligt dessa regler skulle 6 tobaksagenter ifrågakomma till erhållande av

livräntor. Verkställda beräkningar ha givit vid handen, att årliga kostnaden

för dessa livräntor tills vidare skulle uppgå till sammanlagt omkring 9,000

kronor. Kapitaliserade värdet av livräntorna bär uppskattats till omkring

85,000 kronor.

Då enligt de sakkunnigas förslag jämväl detaljistimporten skulle förbjudas,

har i betänkandet även framlagts förslag örn ersättning till detaljistimportörerna.

Med den utformning av importmonopolet, som här förordats, kommer

uppenbarligen denna fråga, såsom i det följande skall närmare beröras,

i ett helt förändrat läge.

Kostnaden för statsverket av ett ersättningsförfarande enligt de i det föregående

angivna grunderna, ha i betänkandet sammanfattats på följande sätt:

1. Ersättning för goodwill............................ kronor 800,000

2. Årsersättning till vissa firmainnehavare, årligen tills vi
dare

65,000 kronor; kapitalvärde.................. » 670,000

3. Engångsersättning till anställda .................... » 1,500,000

4. Årsersättning till anställda, årligen tills vidare 120,000

kronor; kapitalvärde ............................ * 1,350,000

5. Årsersättning till agenter, årligen tills vidare 9,000 kronor;

kapitalvärde............................... *____ 85,000

Summa kronor 4,405,000.

Det omedelbara kapitalbehovet — innefattande engångsersättningar och

livräntor för ett år — skulle då uppgå till omkring 2.5 miljoner kronor. Denna

siffra skulle emellertid sjunka, örn monopolbolagel kunde övertaga viss del

av importörernas personal.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:is proposition nr 200.

Härtill kommer utlägget för inlösen av varulager och inventarier, av de

sakkunniga beräknat till högst 500,000 kronor.

Efter det första året skulle livräntor tillsvidare utbetalas med omkring

194,000 kronor om året.

Vid betänkandet har fogats utkast till förordning om vissa ersättningar vid

införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror, utarbetat i enlighet

med de nu återgivna principerna.

Remissyttranden. De av utredningsmännen ifrågasatta ersättningarna vid

tobaksimportens monopolisering ha statskontoret, Kooperativa förbundet och

aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet funnit alltför rikligt tillmätta, medan

i övriga yttranden, där ersättningsfrågan berörts, antingen de i betänkandet

förordade principerna i huvudsak godtagits, med vissa modifikationer i för

ersättningstagarna gynnsam riktning, eller ock större avvikelser i samma

riktning påyrkats.

Statskontoret finner de föreslagna ersättningsgrundema under inga förhallanden

kunna godtagas, då de medföra betydligt generösare ersättningar

än vad som var fallet enligt 1914 års ersättningsregler.

Kooperativa förbundet yttrar, att ehuru en goodwillersättning kan anses

berättigad i de fall, där staten genom tvångslagstiftning eller genom att på

eget initiativ inleda förhandlingar åsyftar att överföra enskilda företag med

god ekonomisk ställning i sin ägo, tillräckliga skäl för krävande av sådan

ersättning knappast föreligga, då enskilda företag med åberopande av sitt

iråkade nödläge genom sin branschförening själva framställa begäran om att

bli inlösta av staten.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet framhåller, att medan staten vid

tobaksmonopolets införande liksom vid senare ersättningsförfaranden, som

berört bolagets verksamhet, städse erhållit gottgörelse av bolaget för alla

av staten utgivna ersättningar, det ville synas som örn de sakkunniga utgått

från, att ersättningskostnaderna skulle stanna hos statsverket. Betänkandet

gåve ingen upplysning om anledningen härtill. Bolaget framhåller härefter

samma synpunkt, som kommit till uttryck i Kooperativa förbundets nyss

anmärkta yttrande och ifrågasätter, om anledning finnes att låta engrosimportörerna

erhålla ersättning efter fördelaktigare grunder än dem, som tilllämpades

vid inlösning enligt beslut av 1916 åns riksdag av grosshandeln med

svenska tobaksvaror.1 Härvid uttalar emellertid bolaget sin anslutning till

utredningsmännens uppfattning, att det för uppskattning av eventuellt goodwillvärde

hos företagen är riktigast att lägga nettoinkomsten och icke omsättningens

storlek till grund för beräkningen.

Handelskammaren i Stockholm finner sig i stort sett kunna konstatera,

att de föreslagna ersättningarna tillmätts efter relativt generösa grunder,

vilket handelskammaren i betraktande av de ogynnsamma konkurrensför
-

1 Härutinnan må hänvisas till SFS 191(5:212 samt till betänkandet s. 116—121.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 200.

89

hållanden, varunder importhandeln arbetat, finner skäligt. Handelskammaren

anför emellertid vidare bland annat:

Flertalet tobaksimportföretag äro av den ringa storleksordning, alt innehavarna

själva fungera som affärsledare. Den avkastning, dessa lia på rörelsen,

representeras, förutom av kapitalräntan, av ledarlönen. Ett företag, som

ger sin innehavare kapitalränta och en skälig ersättning för arbetet, har

emellertid enligt utredningen icke någon goodwill. Härvid har emellertid ej

beaktats det relativt betydande värde, som icke minst i dessa tider — på

ett helt annat sätt än exempelvis 1914 med den då rikligare tillgången på

arbetstillfällen — representeras av blotta innehavet av en rörelse, som skänker

innehavaren möjlighet att genom eget arbete förskaffa sig sin bärgning.

Ett företag, som utöver gängse ränta å det investerade kapitalet ger en någorlunda

konstant och tillfredsställande ersättning till innehavaren-affärsledaren,

ehuru avkastningen icke förslår till någon »handelsvinst», besitter

säkerligen ett affärsvärde, som kan uppskattas till åtskilliga gånger ledarinkomsten.

I vissa företag äro innehavarna mycket gamla — i några fall över

70 och i ett fall till och med över 80 år. I dylika fall utgör livräntan icke

nöjaktig ersättning för de värden, vederbörande avhänder sig, utan bör affärsinnehavaren

medgivas valrätt mellan livränta och en på grundval av

ledarinkomsten beräknad goodwill.

De föreslagna bestämmelserna angående beräkningen av den för goodwillersättningen

grundläggande handelsvinsten synas i vissa hänseenden kunna

ge anledning till erinran. Den räntesats å 5 procent, efter vilken kapitalräntan

skall beräknas, måste i betraktande av läget å kapitalmarknaden under

ifrågavarande period anses alltför hög. Utan att närmare ingå på detaljerna

vill handelskammaren därjämte framhålla, att frågan om rörelsens

belastning med skatter vid uträknande av handelsvinsten bör göras till föremål

för ytterligare utredning och övervägande.

Vid tobaksmonopolets inrättande stadgades skyldighet för monopolet att.

om tobakstillverkning idkades i förhyrda lokaler, övertaga hyreskontrakten.

Visserligen torde de lokaler, som disponeras för importhandeln, vara av relativt

ringa omfattning, och denna fråga har därför icke samma ekonomiska

betydelse för importgrossisterna som för fabrikanterna. Billigheten synes

emellertid fördra, att importör, som är bunden av hyreskontrakt för sin lokal

och av sådan anledning i samband med rörelsens nedläggande tillskyndas

förlust, tillerkännes rätt till ersättning härför.

Även handelskammaren i Malmö uttalar, att de sakkunnigas förslag i stort

sett synes motsvara billiga fordringar, men att de för goodwillersättning föreslagna

beräkningsgrunderna skulle försätta vissa importfirmor i missgynnad

ställning:

Särskilt gäller detta sådana företag vilka uteslutande omsätta tobaksvaror

och därigenom lia starkast känningar av beskattningens depressiva verkningar.

Till denna grupp höra också ett fåtal räntabla företag, vilka icke

på långt när komma upp i det goodwillvärde de skulle betinga vid fri försäljning.

Utom i förenämnda omständighet — d. v. s. de genom beskattningen

nedpressade inkomsterna — synes en anledning härtill vara att de beräknade

omkostnaderna exempelvis för kapitalränta och företagarelön uppskattas

efter samma grunder som ett under normala förhållanden arbetande förelag

utan beaktande därav all företagens omkostnadsslandard mäst anpassas

efter det onormalt stärka tryck på inkomstslandarden, som beskattningen

utövat. Särskilt för de räntabla företagen blir på della sidi den vinstmarginal,

varpå goodwillvärdet skall kalkyleras, uppenbari för låg samtidig! som de

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. May.ts proposition nr 200.

i motsats mot de mindre räntabla härför icke erhålla kompensation i den

till företagsledarna utgående livräntan. Huru denna oegentlighet lämpligen

bör rättas torde emellertid ej kunna bedömas utan tillgång till det av utredningen

förebragta undersökningsmaterialet rörande importfirmornas ekonomi.

Handelskammaren anmärker jämväl på den vid goodwillvärdets beräkning

tillämpade räntesatsen samt finner tveksamt i vad mån och efter vilka normer

skatter böra ingå i grunderna för goodwillberäkningen. I sistnämnda

hänseende uttalar handelskammaren:

Den av utredningen anlitade bokföringsexperten har utgått från att skatt

bör beräknas å summan av ränta å eget kapital samt företagarevinst, och

att skattesatserna, vilka rätteligen bort utmätas efter framtida förhållanden,

i brist på nöjaktiga hållpunkter skäligen böra fastställas efter de nu gällande.

Till denna uppfattning synes utredningen ej lia tagit ståndpunkt. Däremot

har utredningen i 8 § ersättningsförordningen utan närmare motivering angivit

en annan beräkningsnorm nämligen inräkning av skatterna efter de under

perioden verkligt påförda. Uppenbarligen komma dessa båda metoder

att ge olika resultat ej blott på grund av ändring och höjning i såväl stålsson!

kommunalbeskattningen utan även i följd av skiljaktigheter i de i skatteavräkningen

ingående inkomstposterna. Ingendera av dessa metoder synes

emellertid fri från erinringar. Därest den förstnämnda — vilken i princip

torde vara den riktigaste — skulle komma till tillämpning, lär näppeligen

kunna anses befogat, att skatt för ränta å eget kapital ej får avdragas, medan

sådant avdrag samtidigt göres för lön lill affärsledare. Beträffande båda

dessa poster gäller emellertid, att de ej ingå i den inkomst, som skall kapitaliseras,

och de föranleda båda en ersättning, som framdeles blir föremål för

beskattning, den ena genom skatt å utbetald livränta, den andra genom beskattning

av den ränteavkastning, som uppkommer å affärsinnehavarens utlösta

i företaget arbetande kapital. Under angivna förutsättning lär sålunda

skatt endast böra beräknas på företagarevinsten men ej på ränta å eget kapital.

Vad åter den senare metoden angår medger densamma visserligen en inräkning

av skatterna efter mera normala förhållanden, men leder samtidigt till irrationella

resultat genom skattens olika beräkning bl. a. efter företagets juridiska

karaktär eller efter företagsledarens egenskap av anställd eller affärsinnehavare.

Handelskammaren i Göteborg finner likaledes de föreslagna ersättningsgrunderna

i stort sett fylla de krav på skälighet och rättvisa, som kunna ställas,

men framhåller vikten av, att vid ersättning för goodwillvärde största

möjliga hänsyn tages till företagens ålder och stabilitet samt specialisering

på enbart tobaksimport.

Till de av utredningsmännen angivna synpunkterna på ersättningsfrågan

ansluter sig vidare handelskammaren i Örebro, som dock understryker vikten

av att skälig hänsyn tages till importfirmornas omsättning, även om ersättningsberäkningen

principiellt grundas på nettovinsten. Handelskammaren

framhåller även, att de äldre importfirmorna genom de under monopolets

bestånd företagna skärpningarna av beskattningen å importvaror undan för

undan beskurits i sin näringsutövning och därigenom vållats bestående svårigheter

att bibehålla förutvarande personal, vilken på grund av långvarig

anställning icke kunnat utan vidare entledigas. Dylika svårigheter förelåge

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

91

icke för nystartade importfirmor, vilka kunnat uppbygga sin organisation

med hänsyn till de vid starten rådande förhållandena.

Handelskammaren i Gävle anför:

Handelskammaren vill betona, att statsverket genom sin skattepolitik ej

helt följt de ursprungliga intentionerna och därför borde känna sig förpliktat

att tillämpa liberala inlösningsvillkor. Det förefaller också, att de högst

betydande belopp, som av importörerna under årens lopp inlevererats i skatt

och monopollicensavgifter (sedan 1914 sammanlagt 226 milj. kronor; för

femårsperioden 1935—39 c:a 13.7 milj. kronor per år) borde tala för skälig

ersättning, liksom de starkt ökade inkomster, som importhandelns monopoli

sering skulle erbjuda det allmänna.

Om ersättning skall lämnas efter de i betänkandet angivna grunderna, anser

handelskammaren, att skäligheten talar för en beräkning av företagarvinsten

efter avdrag av 4 procent kapitalränta, som måste anses mera motsvara

ränteläget under den ifrågavarande tidsperioden. Detta procenttal har också

av kaffemonopolsakkunniga år 1936 angivits såsom normerande.

Det synes också handelskammaren, som om även de företag, vilka på

sistone ej uppvisat företagarevinst, likväl borde ersättas för den goodwill,

som otvivelaktigt ligger i själva rörelsen med organisation och kundkrets.

Denna ersättning bör vara en minimiersättning, som utgår till samtliga företag

i de fall, då den nyss berörda ersättningen för affärsvärdet ej ger en

högre gottgörelse. Den bör grundas på de skilda firmornas omsättning av

importerade tobaksprodukter.

Kommerskollegium finner sig kunna i stort sett förorda de i betänkandet

angivna inlösningsreglerna. Med hänsyn till det ränteläge, som var rådande

åren 1935—39, biträder kollegium yrkandet, att en räntesats av 4 procent

tillämpas vid beräkningen av importföretagens goodwillvärde liksom också

att därvid företagens ålder och utvecklingstendens beaktas. Att däremot bevilja

vederlag för goodwill åt företag, som icke uppvisa någon företagarvinst

under den ifrågakommande basperioden, synes kollegium knappast påkallat.

Svenska tobaksgrossisternas förening har i ett utförligt yttrande framfört

sina önskemål beträffande ersättningsgrundema, vilka önskemål i yttrandet

sammanfattats på följande sätt:

1) nettoavkastningsprincipen lägges till grund vid beräknande av rörelsens

affärsvärde;

2) icke endast i kombinerad tobaksimport- och kortvarurörelse utan även

i tobaksimportrörelse i kombination med detaljhandel lägges den å rörelsen

i dess helhet uppkomna vinsten till grund vid beräknande av affärsvärdet;

3) vid beräknande av handelsvinsten belastas icke rörelsen med högre kapitalränta

än 4 procent och ej heller med högre ledarlön än 10,000 kronor;

4) vid rörelsens belastning med skatter beräknas dessa allenast å företagarvinsten

och icke å ledarlön och kapitalränta;

5) skatterna uträknas efter de verkliga skattesatserna under perioden 1935

—1939;

6) affärsvärdet anses utgöra sex gånger handelsvinsten;

7) även om rörelsen icke uppvisar något affärsvärde enligt de härför angivna

principerna, tillerkännes affärsinnehavaren minimiersättning för goodwill,

beräknad efter omsättningen;

8) minimiersättning för goodwill utgår i stället för ersättning för affärsvärdet,

örn den förra ersättningen är större än den senare;

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

9) ersättningskommissionen erhåller sådan rörelsefrihet, att kommissionen

kan efter affärsmässiga principer, som tillämpas inom det enskilda affärslivet,

giva full rättvisa åt de skiftande ersättningsfallen;

10) staten övertager inlöst näringsidkares hyreskontrakt i de fall, då rörelsen

nedlägges;

11) livränta till affärsinnehavare och ersättning till anställda fastställes

till 75 procent av den beräknade lönen resp. medelår sinkomsten, maximerad

till 10,000 kronor;

12) den för livräntan normerande lönen till affärsinnehavare bestämmes

dock icke i något fall till lägre belopp än som verkligen uttagit®, begränsat

till 10,000 kronor;

13) försörjningsbidrag efter behovsprincipen tillerkännas änka och minderåriga

barn till avlidna affärsinnehavare och livränteberättigade anställda;

14) staten övertager de pensionsförpliktelser, som affärsinnehavare må ha

gentemot förutvarande anställda;

15) staten inlöser inventarier och lager och detta jämväl beträffande dylika

tillgångar i sådan med engrosimport av tobak kombinerad detaljhandelsverksamhet,

som i samband med importhandelns monopolisering nedlägges,

samt

16) ersättning beredes åt anställda i dylik detaljhandelsverksamhet, som

nedlägges, i enlighet med för övrig personal föreslagna grunder.

Beträffande de till stöd för dessa yrkanden anförda skälen, torde få hänvisas

till yttrandet, vilket kommer att tillhandahållas vederbörande utskott.

Vad särskilt angår frågan örn ersättning till importfirmornas

personal har vidare andragits följande.

Statskontoret finner uteslutet, att engångsersättningar och livräntor beräknas

förmånligare än efter de grunder monopolbolaget tillämpat för sina

egna anställda vid entlediganden på grund av rationalisering eller mekanisering

av tobakstillverkningen.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet anför:

Intrycket, att de ifrågasatta ersättningsgrunderna måste betraktas såsom

mycket generösa, framträder särskilt vid ett studium av de föreslagna normerna

för den personliga ersättningen. Därvid må till en början påpekas, att

det icke gjorts någon skillnad mellan yrkesutbildad och icke yrkesutbildad

personal.

Enligt de föreslagna ersättningsgrunderna skulle en ledare för en grossistfirma

vid uppnådd ålder av 50 år efter 20 års arbete inom näringen erhålla

en livränta å icke mindre än 75 procent av årsinkomsten, vilket motsvarar

ett kapitalvärde av 9.6 gånger denna inkomst. Om 1916 års ersättningsförordning

för engrossisterna med svenska tobaksvaror skulle hava fått tjäna

som förebild, hade han högst kunnat nå till en ersättning motsvarande 4

gånger denna inkomst, medan en fabriksledare enligt 1914 års ersättningsförordning

skulle fått ett ersättningsbelopp utgörande högst 5 gånger årsinkomsten.

Om redan denna olikhet i ersättningsgrunderna onekligen måste

anses frapperande, blir skillnaden än större för icke yrkesutbildad personal,

som föreslås till lika hög ersättning som den yrkesutbildade. Enligt nyssnämnda

ersättningsförordningar skulle den icke yrkesutbildade personalen

endast varit berättigad till ett halvt års inkomst, och vid sidan härav blott

kunnat få räkna på ett efter behovsprövning i det enskilda fallet utmätt

mindre understöd. Särskilt anmärkningsvärt synes det styrelsen vara, att som

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

93

grund för den personliga ersättningen till ledare av engrossistfirma enligt förslaget

skulle läggas den beräknade lön, som kommissionen efter jämförelse

med företag av liknande omfattning prövade skäligt fastställa, och detta sålunda

även i de fall, där alla omständigheter tyda på att firmans rörelse icke

burit eller i framtiden kunnat bära en lön av sådan storlek.

Då monopolbolaget vid företagna rationaliseringså [gärder eller av annan

anledning minskat personalstyrkan, har bolaget ansett sin ställning såsom ensam

arbetsgivare inom tobaksindustrien inom landet betinga ett särskilt hänsynstagande

gentemot den entledigade personalen. I detta syfte har inrättats

en övergångsstat, till vilken personal med lägst 15 års tjänstgöring hänförts.

Denna personal har därvid tillerkänts årliga understöd avvägda efter antalet

levnads- och tjänsteår, att utgå till fastställd pensionsålder. Enligt de grunder,

som sedan år 1931 tillämpas för övergångsstatsersättningar, utgår ersättningen

till manlig befattningshavare med högst 60 procent av åtnjutna löneförmåner

exklusive dyrtidstillägg, vilket maximibelopp erhålles vid uppnådd levnadsålder

av 55 år efter 25 tjänsteår. För kvinnlig befattningshavare blir den

högsta ersättningen 50 procent av lönen vid 49 års ålder efter 22 tjänsteår.

Från dessa ersättningar avgå å befattningshavaren belöpande pensionsavgifter.

Det torde enligt styrelsens mening icke föreligga något bärande skäl att

vid en monopolisering av importhandeln med tobaksvaror tillmäta ersättningen

åt de inom denna handel sysselsatta personerna efter fördelaktigare

grunder, än som sålunda för närvarande tillämpas vid understöd åt entledigad

personal inom den monopoliserade tobaksindustrien. Med beaktande av

de omständigheter, som utredningsmännen i övrigt framlagt för bedömandet

av de personliga ersättningarna, skulle styrelsen anse det skäligt, att dessa

ersättningar avvägdes efter i huvudsak samma grunder, som sålunda gälla

vid entledigande av personal inom tobaksindustrien.

Handelskammaren i Stockholm ifrågasätter, huruvida icke försörjningsbidrag

till ersättningsberättigades efterlevande borde utgå.

Handelskammaren i Göteborg finner uppenbart, att ersättning bör utgå

även till person, som åtnjuter pension från importföretag, därest han genom

importmonopolets införande förlorar sin pensionsrätt. Handelskammaren

yttrar vidare:

Särskild uppmärksamhet kräva de fall, då en grossistimportör jämväl bedriver

detaljhandel. Utredningen har i viss mån berört de spörsmål, som här

kunna uppkomma. Emellertid synas utredningsmännen utgå från den förutsättningen,

att detaljaffärerna fortfarande komma att drivas. De i detaljaffären

anställda, som till följd av verksamhetens ändrade karaktär måste

finna sig i vissa lönereduceringar, skulle enligt utredningen icke komma i

åtnjutande av någon ersättning. Handelskammaren äger emellertid kännedom

örn företag av nu angiven art, där ett fortsättande av detaljiströrelsen

efter importmonopolets genomförande knappast skulle vara ekonomiskt möjligt.

Det rör sig här örn företag med centralt belägna butiker i de större städerna.

Möjligheterna att utan stöd av den egna importen kunna fortsätta

rörelsen, torde, med hänsyn till de höga omkostnaderna för sådana affärslokaler,

vara minimala. Av utredningen och förslaget till ersättningsförordning

framgår ej fullt klart, huruvida de i sådana detaljaffärer anställda, vid

affärernas nedläggande skulle bliva ersättningsberättigade. Enligt handelskammarens

mening borde otvivelaktigt även ersättning åt sådana anställda

utgå.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Handelskammaren i Gävle anser att ersättningsberättigads änka bör tillerkännas

livränta efter vanliga pensionsgrunder samt förutsätter att monopolbolaget

övertager de pensionsförpliktelser mot anställda, som tobaksimportör

i denna sin egenskap iklätt sig.

Handelskammaren i Sundsvall förordar jämväl livränta till ersättningstagares

änkor och/eller oförsörjda barn intill viss ålder, i synnerhet om livränta

under ersättningstagarens livstid icke utgått under visst antal år.

Tobaksimportörernas kontors- & lagerpersonals förening betecknar som ett

mycket angeläget önskemål, att ersättningskommissionen gives befogenhet,

att beträffande såväl ersättningens form som storlek i gränsfall och ömmande

fall avvika från fastställda normer. Sålunda anser föreningen, att, då den

ersättningsberättigade så önskar, ersättningskommissionen beträffande personer

i åldern mellan 40 och 50 år borde hava befogenhet att utbyta engångsersättning

mot livränta, reducerad i relation till den, varmed den ersättningsberättigades

levnadsår understiger den föreslagna undre gränsen för erhållande

av livränta. Föreningen framför jämväl förut berörda önskemål om

försörjningsbidrag åt avliden ersättningstagares maka och minderåriga barn.

Efter att ha tagit del av monopolbolagets i ärendet avgivna yttrande har föreningen

vidare i en senare ingiven skrift anfört, att bolaget icke tillräckligt

beaktat den låga lönenivå, som varit rådande inom tobaksimportbranschen

och som haft sin grund i branschens ogynnsamma förutsättningar vid sidan

av det statliga tillverkningsmonopolet.

Tobaksimportförsäljareföreningen har gjort gällande, att handelsresande

z>ch platsförsäljare haft de lägsta inkomsterna inom tobaksimportbranschen,

på grund varav för denna yrkesgrupp hemställts om en gynnsammare lösning

i olika hänseenden av ersättningsfrågan än i betänkandet föreslagits.

Monopolbolagets utredning. Beträffande de grunder, efter vilka ersättning

borde utgå vid engrosimportens upphörande, har monopolbolagets styrelse

i sitt nya utlåtande hänvisat till vad därom uttalats i bolagets yttrande

över betänkandet. Emellertid framhåller styrelsen att ersättningsfrågan numera

i vissa hänseenden kommit i ett förändrat läge. Härom anföres i utlåtandet:
Då

importen av tobaksvaror — liksom åtskillig annan importverksamhet

—- efter krigsutbrottet praktiskt taget avstannat, lärer enligt styrelsens uppfattning

ingen annan möjlighet stå till buds, än att de förhållanden, som

voro rådande före år 1940, genomgående läggas till grund vid ersättningsfrågornas

bedömande. Icke desto mindre synes emellertid vid ersättningsbeloppens

fastställande böra beaktas, att tobaksimportörerna, därest inlösningsfrågan

icke nu blivit aktuell, liksom andra importörer fått vidkännas en betydande

inkomstminskning så länge den av kriget orsakade handelsspärren

varar. Uppenbarligen synes vidare ersättning icke böra ifrågakomma till sådan

hos grossistföretag tidigare anställd personal, som numera avskedats

och vunnit ny anställning.

Klart är vidare, att frågan örn ersättning till detaljistimportörerna komme

i ett helt förändrat läge, därest dessas importrätt bibehölles. Den i det föregående

angivna metoden för importhandelns reglerande skulle för detaljistim
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

95

portörerna endast medföra den förändringen, att vinsten å importverksamheten

bleve något beskuren i och med tillkomsten av enhetliga försäljningsvillkor.

Under förkrigsåren torde nämligen detaljistimportörernas vinst å försäljningen

av egna märken ha legat ett par procent högre än vinsten å försäljningen

av monopolvaror. Det torde kunna ifrågasättas, örn förlusten av

denna högre rabattinkomst överhuvudtaget kan anses vara av sådan betydelse

för detaljistimportörerna, att någon ersättning alls bör utgå. Redan i

tobakshandelsutredningens betänkande har emellertid föreslagits, att ersättningsförfarandet

med avseende å detaljistimportörerna skulle begränsas till

dem, för vilka medelnettovinsten å egna importvaror för åren 1935—39 utgör

minst 10 procent av affärens hela medelnettoinkomst. Med hänsyn härtill

torde antalet ersättningsfall av nu förevarande slag bli mycket ringa. Vidare

finge självfallet ersättningsbeloppet i varje enskilt fall väsentligt reduceras i

förhållande till det belopp, som kunnat ifrågakomma vid förlust av importrätten.

Frågan torde sålunda ur kostnadsynpunkt bli av ringa betydelse. Sett

ur individuell synpunkt åter, torde slutligen i enstaka fall stötande resultat

kunna uppstå, om detaljistimportörerna helt förvägrades ersättning. Styrelsen

finner sig sålunda icke böra förorda ett sådant ståndpunktstagande.

Med anledning av styrelsens uttalande rörande handelsspärrens betydelse

för bedömandet av tobaksimportörernas ersättningsfråga har handels kammaren

i Malmö yttrat:

Enligt handelskammarens mening synes styrelsen ha förbisett, att frågan

om engrosfirmornas inlösen helt är att återföra till tobakstillverkningens monopolisering

och därmed sammanhängande åtgärder samt förty aktualiserats

ej på grund av importens växlande lägen utan väsentligen som en följd av

den stegrade tobaksbeskattningen. För inlösningsfrågans bedömande lär sålunda

varken handelsavspärrningen eller importhandelns läge i övrigt vara

relevant men väl den omständigheten, att tobaksbeskattningen i stegrat tempo

nått sådan höjd och så diskriminerat särskilt engrosimporten, att importmöjligheterna

för dess vidkommande gjorts i stort sett illusoriska. Från liknande

utgångspunkter har tobakshandelsutredningen förordat att som grund

för ersättningsberäkningen väljes en period — 1935—1939 — avseende endast

åren före men ej efter krigsutbrottet. Till stöd härför har utredningen

framhållit att importrörelsen efter denna tidpunkt starkt påverkats av krigsförhållandena.

Enligt utredningens mening skulle en ersättningsberäkning

på bas av dessa för importörerna relativt gynnsamma år vara berättigad även

ur den synpunkten, att den innebär en viss kompensation för den inkomstminskning,

importörerna åsamkats genom den importen ålagda merbeskattningen.

Denna uppfattning går uppenbarligen tvärtemot den av styrelsen företrädda.

Handelskammaren får som sin mening framhålla, att styrelsens

uttalande beträffande ersättningsberäkningen ej förtjänar beaktande. Med så

mycket större fog kan däremot sägas alt ersättningsfrågan genom den numera

inträdda penningvärdeförsämringen kommit i ett väsentligt ändrat läge.

Liksom på andra områden lär också billig hänsyn få tagas till detta förhållande.

Jämväl Svenska tobaksengrossisternas förening har berört frågan örn krigsförhållandenas

inverkan på ersättningsgrunderna.

Föreningen anser det i hög grad omotiverat, att dessa förhållanden skola

lå inverka på bestämmande av ersättningsbeloppens storlek. Trots de begränsade

importmöjligheterna västerifrån — en viss import har dock förekommit

nied lejdbåtar — lia möjligheter stått öppna att fä betydande kvantiteter får
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Majda proposition nr 200.

diga tobaksvaror från europeiska länder. Att dessa möjligheter kunnat allenast

i begränsad omfattning utnyttjas, beror emellertid på att med den nuvarande

skattbelastningen och de höga transportkostnaderna varorna icke

kunnat licenseras till priser, som ansetts möjliga att utfå. Med en mera rimlig

skatteavvägning hade utan tvivel landets försörjning med tobaksvaror belunnit

sig i ett gynnsammare läge, och detta utan att staten behövt vidkännas

någon total skalteminskning. Föreningen förmenar därför, att den nedgång

i inkomsten, som importfirmorna efter krigsutbrottet fått vidkännas,

till stor del är att hänföra icke till handelsavspärrningen utan till skattepolitiken.

Om föreningen sålunda i likhet nied handelskammaren i Malmö anser att

genom krigsförhållandena något väsentligt ändrat läge för importhandelns

ersättningsfråga icke uppkommit, är detta däremot fallet genom den inträdda

penningvärdeförsämringen. Liksom på andra områden bör skälig hänsyn

få tagas till denna omständighet. Detta synes lämpligen kunna ske genom

en förhöjning såväl av goodwillersättningarna som de personliga ersättningarna,

varvid gällande allmänna löneindex bör tagas till utgångspunkt. En

komplettering av ersättningsreglerna i detta hänseende bör alltså vidtagas.

Örn rätten till detaljhandelsimport bibehålies, bör detta uppenbarligen icke

påverka ersättningen till de engrosimportörer, vilka ha egna detaljaffärer.

Det ekonomiska värdet av detaljhandelsimporten måste ju bli synnerligen

ringa, särskilt om vinsten å den egna importen icke sättes högre än återförsäljarrabatten

å monopolets tillverkning. I detta sammanhang får föreningen

erinra om att den i sitt yttrande över betänkandet på anförda skäl hemställt,

att goodwillvärdet för kombinerad gross- och detaljhandel med tobak

beräknas med utgångspunkt från den ur rörelsen i dess helhet framkomna

handelsvinsten ävensom att ersättning beredes åt anställda i dylik detaljhandelsverksamhet,

som nedlägges, i enlighet med för övrig personal föreslagna

grunder.

Departementschefen.

Uppenbarligen har det starka skattetryck på tobaksförsäljningen, som för

de inhemska varornas del möjliggjorts av att tillverkningen varit samlad på

en hand, verkat hämmande på vinstmöjligheterna för de enskilda importföretagen.

En följd härav har blivit, att företagens personal fått åtnöjas med

anmärkningsvärt låga löner. Det synes mig på grund härav försvarligt, örn

vid engrosimportens upphörande ersättning utbetalas efter något mera generösa

grunder än dem, som kunnat ifrågakomma, om inlösningen avsett en i

skatte- och konkurrenshänseende friare näring med mera normal avlöningsstandard

för personalen. I vissa hänseenden synas mig likväl de av utredningsmännen

ifrågasatta ersättningarna kunna tåla någon nedsättning utan

att billighetens krav bliva åsidosatta.

Vad angår den första av ersättningsfrågans tre huvudpunkter, nämligen

återställande av det i tobaksimporten arbetande kapitalet, synes mig anledning

saknas att förorda någon avvikelse från utredningsmännens förslag.

Ett par hithörande detaljspörsmål skola emellertid vidare beröras i specialmotiveringen.

Beträffande ersättning för goodwill till grossistimportörerna finner jag

heller icke anledning frångå de sakkunnigas förslag, att dylik ersättning

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

97

skall utgå med högst fyra gånger den s. k. medelhandelsvinsten eller medeltalet

av företagarevinsten för åren 1935—1939. Jag finner mig även kunna

biträda de sakkunnigas förslag, att, utöver goodwillersättning, livränta tillerkännes

de firmainnehavare, som själva handhaft ledningen av rörelsen.

Vad angår de närmare reglerna för goodwillersättningens fastställande, har

i de sakkunnigas förslag till ersättningsförordning efter förebild av 1914 års

ersättningsförordning ett försök gjorts att angiva de omständigheter, som i

varje särskilt fall skola beaktas. Enligt min uppfattning är emellertid föga

vunnet med författningsbestämmelser av förevarande art, då i allt fall en

ren uppskattning efter vad billigheten kan anses kräva måste äga rum beträffande

åtskilliga faktorer av stor betydelse för slutresultatet. Såsom i ett par

yttranden särskilt påpekats, bli exempelvis de grunder, efter vilka skatter

påföras rörelsen, av betydelse vid goodwillberäkningen. Med ett enstaka fall

för ögonen lärer det visserligen icke möta alltför stora svårigheter att finna

en metod för skatteberäkningen, som medför ur billighetssynpunkt tillfredsställande

resultat. Men att i författningstext fastslå bindande, generella

regler synes mig böra undvikas, då företagens juridiska karaktär såväl

som andra omständigheter kunna motivera ett i vissa avseenden skiljaktigt

bedömande av olika fall. Man synes mig därför böra stanna vid att — utöver

nyss angivna bestämmelser om maximiersättning och om basperiod för goodwillberäkningen

-—- i författningstexten fastställa dels procenttalet för den

kapitalränta, varmed årsresultatet bör minskas vid handelsvinstens beräknande,

dels ock de skattesatser, från vilka kommissionen skall utgå vid rörelsens

belastande med skatter. Vad räntesatsen angår synes mig det här

framlagda ersättningsförslaget i övrigt innefatta ett så starkt beaktande av

billighetens krav, att ett frångående av de sakkunnigas förslag i denna del,

5 procent, icke synes tillräckligt motiverat. Vad angår rörelsens belastande

med skatter, förordar jag, att de vid utgången av den nyss angivna basperioden,

eller alltså de för inkomst under år 1939 gällande skattesatserna, tagas

till utgångspunkt vid kommissionens beräkningar.

I övrigt synes kommissionen vid beräknandet av den medelhandelsvinst,

som skall ligga till grund för bestämmandet av goodwillersättning, i stort sett

böra följa de normer, som i allmänhet bruka tillämpas vid sådana beräkningar.

Kommissionen lior sålunda granska grossistfirmornas liandelsböcker

och med stöd av vad vid denna granskning iakttagits verkställa de justeringar,

som kunna vara erforderliga, för att den verkliga rörelsevinsten under

vart och ett av åren 1935—39 skall erhållas. De redovisade resultaten böra

sålunda ökas med bokförda skatter, bokförda avskrivningar, därest dessa

icke motsvara det normala behovet, tantiemer och direktörslöner, i den mån

dessa överstiga vad som kan anses utgöra normal ersättning för utfört arbete,

nyanskaffning av för stadigvarande bruk avsedda tillgångar, vilka bokförts

såsom omkostnad, ökning under året av dold reserv i varulagret samt andra

kostnader eller förluster, som icke kunna anses sammanhänga med rörelsen.

Å andra sidan böra de redovisade resultaten minskas med erforderliga avskrivningar

enligt grunder, som bruka tillämpas av taxeringsmyndigheterna, in
Bihang

till riksdagens protokoll 1043. 1 sami. Nr 200. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

komster — exempelvis hyresinkomster eller inkomster av aktieutdelningar

och räntor på obligationer eller andra räntebärande fordringsbevis •—- som

icke kunna anses höra till rörelsen, lön till affärsledare -—- där sådan lön

icke bokförts — med belopp, som prövas skäligt i jämförelse med motsvarande

omkostnad vid företag av liknande omfattning, minskning under året

av dold reserv i varulagret, andra icke bokförda kostnader, som böra belasta

rörelsen, samt skatter på den justerade rörelsevinsten enligt de för inkomst

under år 1939 gällande skattesatserna. Då ersättning för goodwill utgår endast

i den mån rörelsevinsten överstiger 5 procent ränta på det i rörelsen

investerade kapitalet, bör vinsten ytterligare minskas med sådan ränta på

medeltalet av det vid varje års början och slut investerade kapitalet. Vid beräkningen

av storleken av det i rörelsen investerade kapitalet skall tillses, att

tillgångarna upptagas till sina verkliga värden och att samtliga skulder, däribland

beräknad skatteskuld, medtagits. Sådana tillgångar och skulder, som

icke sammanhänga med rörelsen, skola uteslutas.

Vad angår ersättningen till importörernas personal finner jag icke anledning

frångå de sakkunnigas förslag, att medeltalet av inkomster under åren

1938 och 1939 tages till utgångspunkt. Härav följer, att såsom villkor för erhållande

av ersättning måste gälla, att vederbörande innehaft anställning hos

tobaksimportör sedan den 1 januari 1938, mot vilken regel med hänsyn till

omständigheterna i förevarande fall intet torde vara att erinra.

I likhet med utredningsmännen finner jag starka skäl tala för användande

av ersättningsformen livränta i största möjliga utsträckning och föreslår

för egen del 45 års ålder såsom nedre gräns för erhållande av livränta. Vad

angår livräntans storlek anser jag mig icke kunna ifrågasätta högre belopp

än 60 procent av medelårsinkomsten.

Beträffande ersättningstagare under 45 år vill jag i stället för engångsbelopp

föreslå en ersättningsform, som synes kunna betecknas såsom inkomstersättning,

och som visserligen skulle uträknas såsom ett engångsbelopp

men vid utbetalningen regelmässigt — på samma sätt som en livränta

— fördelas på månatliga utbetalningar så länge det fastställda beloppet

förslår. Dylik inkomstersättning synes mig böra maximeras till 6 gånger medelårsinkomsten.

Utbetalningen skulle ske månadsvis med 6 procent av medelårsinkomsten

eller således för år räknat med 72 procent av denna inkomst

till dess hela summan utbekommits. På så sätt skulle ersättningstagaren bibehållas

vid en måttligt reducerad inkomst för en rimlig tid framåt, varunder

han finge söka ny anställning. Längden av denna understödsperiod —

eller storleken av det belopp, av vilket de månatliga utbetalningarna skulle

tagas — bör i enlighet med utredningsmännens förslag ställas i relation till

ersättningstagarens medelårsinkomst och det antal verksamhetsår, han har

att åberopa, samt till hans levnadsålder.

Beträffande den yngsta personalgruppen synes mig en nedskärning av de

av utredningsmännen föreslagna ersättningsbeloppen böra ske. Jag förordar

härutinnan, att den, som vid importmonopolets ikraftträdande ännu ej uppnått

25 års ålder, erhåller en halv medelårsinkomst. Den som vid nämnda

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

99

tidpunkt uppnått 25 år eller högre ålder synes böra erhålla ersättning med

en medelårsinkomst för den verksamhetstid, som omfattar de fyra åren närmast

före importmonopolets ikraftträdande. Härutöver bör han för varje

tidigare helt verksamhetsår efter fyllda 21 år erhålla tre femtedels medelårsinkomst,

dock endast i den mån varje sådant verksamhetsår för den anställde

motsvaras av två levnadsår efter fyllda 21 år.

Fall kunna tänkas, då en ersättningstagare skulle äga ett befogat intresse

av att utbekomma ersättningen på en gång, exempelvis för att påbörja egen

rörelse. Kommissionen synes böra erhålla befogenhet att undantagsvis tillmötesgå

dylik framställning. Skäl synas dock föreligga till sträng prövning

från kommissionens sida, huruvida bifall till framställningen verkligen skulle

vara till gagn för ersättningstagaren. Bifalles framställningen, synes på en

gång utgående inkomstersättning böra reduceras med en sjättedel och livränta

ersättas med ett engångsbelopp motsvarande livräntans efter sedvanliga

försäkringstekniska grunder beräknade kapitaliserade värde.

Då inkomstersättningen principiellt är att uppfatta som en engångsersättning

följer härav, att eventuellt innestående del av ersättningen efter ersättningstagares

död bör utgå till hans dödsbo. Beträffande livränta ligger däremot

i sakens natur att någon motsvarande rätt till ersättning åt dödsbo icke

föreligger. Någon generell bestämmelse om understöd till ersättningstagares

efterlevande synes mig heller icke böra meddelas.

I de fall, där livränta skulle utgå till företagsledare, bör självfallet icke

annan beräkningsgrund ifrågakomma än den, som föreslagits för livränta till

anställd. Detsamma gäller de föreslagna livräntorna till vissa tobaksagenter.

Mot förslaget om ersättning till sistnämnda grupp av näringsidkare inom

tobaksimportbranschen finner jag eljest icke skäl till erinran.

Vad slutligen angår frågan om ersättning till vissa detaljistimportörer, anser

jag i likhet med monopolbolagets styrelse viss kompensation böra tillerkännas

dessa för den inkomstminskning, de nya reglerna om detaljistimporten

åsamka dem. Detaljistimportörernas vinst å försäljningen av egna märken

torde under förkrigsåren i genomsnitt ha legat ett par enheter högre än monopolbolagets

återförsäljarrabatt. En jämförelse med den föreslagna goodwillersättningen

till grossistimportörerna synes motivera en ersättning till

detaljistimportörerna med åtta procent av det belopp, vartill försäljningen av

egna importvaror i medeltal uppgått under åren 1935—39. Ersättningen till

detaljistimportörer torde då komma att uppgå till sammanlagt 50,000 å

60,000 kronor eller ungefär hälften av det belopp, utredningsmännen räknat

med vid förlust av rätten till detaljistimport.

Specialmotivering.

På grundval av de sakkunnigas utkast bar i enlighet med i det föregående

angivna riktlinjer inom finansdepartementet upprättats förslag till förordning

örn vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av to
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

baksvaror. Jag övergår nu till behandlingen av vissa detaljspörsmål i anslutning

till författningstexten.

2 §.

När i de definitioner, sorn 2 § innehåller, talas om importör, som vid tiden

lör importmonopolets ikraftträdande bedriver införsel av tobaksvaror, eller

tobaksagent, som verkar för avsättning av importerade tobaksvaror, får

självfallet dessa uttryck icke givas sådan tolkning, att importör eller agent,

vars verksamhet på grund av krigsförhållandena tillfälligt avstannat, skulle

vara utestängd från ersättningsförfarandet.

6 §•

De sakkunniga föreslogo [6 § första stycket 1) i utkastet], att inlösen skulle

ske av importör tillhöriga lösa inventarier, vilka förvärvats före den 1 januari

1941 och bevisligen varit i regelbundet bruk inom importrörelsen intill

tiden för monopolets ikraftträdande samt icke skäligen kunde anlagas

efter importrörelsens nedläggande komma till användning inom annan av

importören bedriven verksamhet. Inlösningspriset skulle, enligt 6 § andra stycket

i utkastet, bestämmas efter vad egendomen av kommissionen prövades

skäligen vara värd.

Rörande dessa bestämmelser anförde de sakkunniga i specialmotiveringen

till utkastet bland annat följande.

Det i 6 § första stycket under 1) givna stadgandet företer åtskilliga avvikelser

från motsvarande föreskrifter i 1914 års ersättningsförordning (6 §),

vilka avvikelser i vissa hänseenden torde tarva en närmare motivering.

Genom stadgandet avvisas krav på inlösen av inventarier, vilka anskaffats

efter den 1 januari 1941, d. v. s. efter det i betänkandet framlagda förslag

blivit kända. Häremot torde någon invändning icke med fog kunna

framställas från importörernas sida, därest importmonopolet, såsom vi antagit,

skulle träda i kraft den 1 juli 1941.

Ett närmare efterliknande av 1914 års förebild skulle lia föranlett krav

på att inventarierna sedan den 1 januari 1941 varit i bruk inom importrörelsen.

En sådan utformning av stadgandet skulle emellertid ha föranlett,

att om t. ex. en automobil eller viss lagerinredning till följd av krisförhållandena

icke kunnat utnyttjas under den senaste tiden, ägaren blivit avskuren

frän rätten att påfordra inlösning av denna egendom. Om återigen

föreskrivits, att egendomen skolat vara i bruk t. ex. under år 1939, skulle

en importör, som senare i och för rörelsen anskaffat exempelvis en gengasbil,

icke kunnat påfordra inlösning av bilen. Dylika olägenheter ha vi åsyftat

att undvika genom föreskriften, att inventarierna skola lia använts intill

tiden för monopolets ikraftträdande. Vid tolkningen av detta stadgande torde

kommissionen böra beakla omständigheter av nyss antydd art och sålunda

undvika onödig stränghet i bedömandet. Örn å andra sidan viss egendom

på grund av förslitning upphört att begagnas t. ex. någon månad före monopolets

ikraftträdande, skulle självfallet krav på inlösen underkännas redan

på grund av den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna värderingsregeln.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

101

Då tidpunkten för importmonopolets ikraftträdande förskjutits i förhållande

till vad de sakkunniga antagit, synes ifrågavarande stadgande behöva

jämkas. Rätt till inlösen torde höra stadgas beträffande inventarier, som förvärvats

före den 1 januari 1943 och bevisligen varit i regelbundet brak inom

importrörelsen samt icke kunna komma till sådan fortsatt användning, som

i utkastet angivits. En dylik regel synes bereda kommissionen möjlighet att

beakta de billighetssynpunkter, utredningsmännen framhållit.

Såsom utredningsmännen påpekat bör kommissionen i fall, där en importör

även bedriver detaljhandel med tobaksvaror och utnyttjar vissa inventarier

för båda rörelsegrenarna, förvissa sig om att egendomen verkligen till

följd av importrörelsens bortfallande icke vidare kan utnyttjas av ägaren.

8 §.

Beträffande de »övriga omständigheter», som enligt 8 § sista stycket skola

beaktas vid beräkningen av goodwillvärde, ha de sakkunniga framhållit, att

örn en mera avsevärd del av ett inlösningsberättigat företags vinst belöper på

en kortvararörelse, som företaget efter en omorganisation ämnar fortsätta,

detta förhållande bör beaktas vid ersättningens fastställande samt att om ett

företag ämnar fortsätta en förut bedriven försäljning från tull- eller frihamnslager,

även en dylik omständighet bör inverka på ersättningssummans storlek.

11 §•

I 11 § har såsom villkor för ersättning till anställd stadgats, att den anställde

icke erhållit och icke kunnat erhålla likvärdig anställning i statens

tjänst eller hos monopolets utövare. 1914 års ersättningsförordning innehöll

ett liknande stadgande, till vilket emellertid anslöt sig regler om ersättningsrätt

i det fall, att ersättningstagaren inom viss tid utan eget förvållande

blivit skild från den nya anställningen. Då anledning torde föreligga att

antaga, att sådan ny anställning endast undantagsvis kan ifrågakomma i

samband med importmonopolets införande torde en motsvarighet till nyss antydda

regler i 1914 års förordning kunna undvaras. Skulle något enstaka

ersättningsfall av här ifrågavarande art uppkomma, synes detta lämpligen

kunna vinna behandling i särskild ordning.

Med anledning av ett uttalande av handelskammaren i Göteborg torde böra

framhållas, att örn import- och detaljhandel med tobaksvaror bedrivits av

samma företagare och importhandelns bortfallande gör även detaljhandelns

nedläggande till en ekonomisk nödvändighet, i detaljhandeln anställda tydligen

böra anses lia mist sin inkomst till följd av importmonopolets införande

och sålunda vara berättigade till ersättning.

14 §.

Såsom de sakkunniga uttalat synes kommissionen icke böra avskäras från

möjligheten att göra avvikelser från de i författningstexten angivna grunderna

för ersättningsförfarandet i fall, då ett strikt tillämpande av dessa skulle ur

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

statsverkets eller de ersättningsberättigades synpunkt få uppenbart olämpliga

konsekvenser. En uttrycklig bestämmelse härom har upptagits i 14 §.

Såsom monopolbolaget påpekat erhöll staten vid tobaksmonopolets tillkomst

gottgörelse av bolaget för alla av staten i samband med monopolets införande

till enskilda utbetalade ersättningar. Kostnaden för senare ersättningsförfaranden,

som berört bolagets verksamhet, ha likaledes burits av

bolaget. Jämväl nu ifrågavarande ersättningar synas böra utgå av bolagets

medel. Kungl. Majit torde böra utverka bemyndigande av riksdagen att

träffa avtal härom med bolaget. I ersättningsförordningen torde böra stadgas,

att förordningen skall träda i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.

Ikraftträdandet skulle ske, då berörda avtal ingåtts, dock senast den 1

juli 1943.

Såsom utredningsmännen föreslagit, torde de ersättningar, som utgå i form

av engångsbelopp, i likhet med vad som skedde vid tillverkningsmonopolets

införande böra undantagas från skattepliktig inkomst. Stadgande härom har

upptagits i ett inom finansdepartementet upprättat förslag till förordning om

skattefrihet för vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen

av tobaksvaror.

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Majit måtte genom proposition

föreslå riksdagen att

dels antaga berörda, inom finansdepartementet upprättade

förslag till

1) lag angående statsmonopol å tillverkning och import av

tobaksvaror,

2) förordning om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol

å importen av tobaksvaror samt

3) förordning om skattefrihet för vissa ersättningar vid införandet

av statsmonopol å importen av tobaksvaror;

dels besluta, att anm. 2 vid nr 159 i den vid tulltaxeförordningen

den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan från

och med den 1 juli 1943 skall hava följande ändrade lydelse:

Anm. 2. Resande, som ankommer från utrikes ort och för eget bruk medför

färdiga tobaksvaror utöver viss mindre, av Kungl. Maja med stöd av

26 § 1 mom. lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av

tobaksvaror fastställd myckenhet, skall för berörda överskott erlägga tull,

som utgör:

a) vad angår myckenhet, icke överstigande den av Kungl. Majit med stöd

av 26 § 2 mom. nämnda lag fastställda,

för cigarrer ......................................... 15 öre per st.

» cigarrcigarretter.................................. 8 > » j

> cigarretter....................................... 5 „ , ,

> färdiga tobaksvaror, andra slag................... 10 kr. > kg.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

b) vad angår myckenhet överskjutande den under a) åsyftade,

för cigarrer.......................................... 30 öre per st.

» cigarrcigarretter.................................. 13 » j >

» cigarretter....................................... 10 » » >

j> färdiga tobaksvaror, andra slag................... 20 kr. » kg.

dels bemyndiga Kungl. Majit att å statens vägnar träffa

överenskommelse med aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet

om sådana ändringar i gällande avtal angående utövandet av

statens tobaksmonopol, som föranledas av nyssnämnda lags

antagande;

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att med aktiebolaget

Svenska tobaksmonopolet träffa avtal därom, att av bolagets

medel skall utgå gottgörelse till de inom tobaksbranschen sysselsatta

personer, som avses i den föreslagna ersättningsförordningen,

i enlighet med den i sagda förordning omförmälda

kommissionens beslut.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

E. Reuterswärd.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Bev1LU 1943:3 Memorial angående ersättning åt av utskottet vid behandling av visst ärende anlitat biträde. s. 1 i texten
  2. Bev1LU 1943:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror. m. m., jämte i ämnet väc s. 1 i texten